Vändningar, Askungesaga och publikfiasko

I mitt tips av damallsvenskan skrev jag att det kändes svårare än på många år att tippa serien. Med tolv matcher och två omgångar spelade har jag ingen anledning att ändra den uppfattningen.

Tvärtom känns det som att jag gjorde det lätt för mig och delade upp serien i fler delar än jag borde ha gjort. För så här långt är det bara två saker man kan känna sig säker på – och det är att Rosengård kommer att slåss om guldet och att IFK Kalmar kommer att få kämpa för att hänga kvar.

Övriga tio lag är rätt svårbedömda. Helgens omgång kännetecknades av svängiga matcher. I tre matcher hade ett lag (Göteborg, Kristianstad och Linköping) till synes klara grepp. Som bekant tog inget av de lagen en trepoängare.

Om vi börjar med den minst omskrivna matchen, Skånederbyt på Malmö IP, så tappade Kristianstad ledningar med 2–0 och 3–1 till 3–3. LB:s upphämtning från 1–3 till 3–3 kom efter två riktiga klassmål.

Först vred Anna Welin läckert in en frispark, sedan bjöd Elisa Lang Nilsson på en volley i den högre skolan. Det kanske inte är så snyggt att det kan bli en kandidat till årets mål, men svårighetsgraden där hon rör sig i en riktning och skjuter i en annan är väldigt hög.

I den matchen finns även en liten Askungen-saga. Jag kan erkänna att jag för ett år sedan inte hade någon koll på Therese Ivarsson. Inför fjolårets säsong hade den snart 29-åriga mittbacken gjort fyra mål på knappt 80 damallsvenska matcher.

Framför allt under hösten i fjol reagerade jag över hur bra Ivarsson var på offensiva fasta situationer. Hon gjorde också fem mål på sina 22 damallsvenska matcher under 2017. I år har hon tagit ännu ett kliv. Ivarsson gjorde tre mål i Kristianstads genrep och ett i premiären mot Vittsjö.

Det gjorde att Elisabet Gunnarsdottir flyttade upp Ivarsson i anfallet i lördags. Mittbacken tackade för förtroendet genom att göra två nya mål – och nu leder Ivarsson skytteligan med tre fullträffar.

Självklart är Ivarsson inne i en sådan där period av flyt som man ibland kan komma in i. Men jag vägrar att kalla hennes målskytte för en tillfällighet. För som jag ser det är Ivarsson just nu den damallsvenska spelare som är allra bäst på att röra sig i offensivt straffområde vid fasta situationer. Hon håller helt klart hög internationell klass på den fronten.

Så till Göteborg där hemmalaget fick smaka på sin egen medicin från premiäromgången. Jag hade på matchen parallellt med att jag jobbade, vilket gjorde att jag bara såg fragment. Men det jag såg var att Göteborg kändes en klass bättre än Hammarby före paus, ungefär som Rosengård gjorde mot Göteborg i premiären.

Göteborgs 1–0-ledning efter 45 minuter kändes som i underkant. Då bjöd Hammarby på en favorit i repris. För precis som i fjol vann Bajen den andra halvleken på Valhalla med 3–0. I fjol lång man under med 3–0 i halvtid, och fick således bara en poäng. I år visade man effektivitet och gjorde i princip mål på alla sina chanser – och fick med sig tre poäng hem till Stockholm.

Hammarbys effektivitet med sju mål på två omgångar imponerar. Men jag är inte helt säker på att den kommer att hålla i sig. Därmed tror jag att Bajen får passa på att njuta av serieledningen så länge det håller i sig.

Tillbaka till Skåne, där Vittsjö skrällde till rejält. För när Marija Banusic gjorde 0–2 på Vittsjö IP från straffpunkten var det inget som talade för en vändning.

Visst hade Vittsjö haft ett bättre grundspel än Linköping under de första 23 minuterna. Men att de svenska mästarinnorna skulle tappa en tvåmålsledning trodde jag inte på. Speciellt inte som Linköping hade varit hypereffektivt och gjort mål på sina två första målchanser i matchen. Och med 2–0 i ryggen trodde jag att LFC skulle kontra sönder Vittsjö.

Banusics 0–1 är ju värt ett eget kapitel. Efter en kort hörna vred hon med vänsterfoten in bollen hur snyggt som helst vid bortre stolpen. Ett klassmål.

Men det skulle alltså vända. På bloggen Hattrick läser jag att LFC-tränaren Marcus Walfridson upplevde det som att hans lag hade fin kontroll före paus.

”Vi har inte lika mycket boll men fin kontroll i första halvlek. I andra halvlek tappade vi boll för mycket. Vi måste se oss själva i spegeln och utvärdera vad vi höll på med.”

Det är möjligt att han kände så. Men jag hade 4–4 i klara målchanser, och medan LFC i princip inte hade några fler anfall så var Vittsjös forwardsduo Linda Sällström/Hannah Wilkinson nära att rinna igenom vid ett par tillfällen redan före paus.

Frilägena kom istället efter sidbytet. Till slut var Vittsjös seger snarast i underkant. Utöver sina tre mål hade man fyra bollar i målramen, plus ytterligare flera vassa chanser. Totalt stannade min räkning av klara målchanser på 11–6 till Vittsjö, med reservation för att jag kan ha missat några på grund av de ganska omfattande bildstörningarna på damallsvenskan.tv efter paus.

Jag har flera gånger skrivit om bristen på snabbhet i LFC:s backlinje. Den var återigen tydlig. Men, och det är ett stort MEN. Jag skulle säga att LFC förlorade matchen högre upp i planen.

Vittsjö tilläts ju nämligen att mata in precisa bollar bakom LFC:s backlinje. Där måste forwards och framför allt mittfältare göra ett mycket bättre jobb. Det är ju hopplöst att spela i en backlinje när motståndarna hela tiden får tid att sikta in djupledsbollarna.

Som jag ser det vann Johanna Andersson och Michelle de Jongh kampen om det centrala mittfältet på knockout mot Filippa Angeldahl och Emma Lennartsson, delvis på grund av att Vittsjöduon hade bättre hjälp av sina forwards. Visst saknar LFC Kosovare Asllani där i mitten, men räcker det med att hon kommer tillbaka för att man skall börja vinna bollar centralt? Jag kan inte säga att jag känner mig helt säker på det. Det är många bitar som behöver falla på plats i tränare Walfridsons lagbygge om LFC skall bli en seriös guldkandidat den här säsongen.

Och det är ju faktiskt värt att notera att Vittsjö trots allt saknade sin kanske allra bästa spelare i konsten att servera djupledspassningar, Emmi Alanen. Vittsjö står på fyra poäng, trots två svåra öppningsmatcher och skador på nyckelspelarna Sandra Adolfsson och Alanen – det är imponerande.

Jag tippade laget på åttonde plats. Men då hade jag inte räknat med att Wilkinson skulle vara så bra. Hittills har laget visat att man har kapacitet för den övre halvan, och kanske mer än så. Den spelmässiga insatsen i söndags var helt klart av medaljklass.

I söndags tog Piteå sin andra raka seger genom att vinna i Eskilstuna, där United är fortsatt poänglöst, och under nedflyttningsstrecket. Den matchen har jag bara sett höjdpunkterna från, vilket gör att jag inte kan bedöma lagens insatser.

Jag har inte heller sett mer än höjdpunkter från Kalmar–Rosengård. Men där sa ju resultatet 0–4 det mesta. Dock kan Rosengårds seger bli dyrköpt, då Anja Mittag tvingades kliva av med något slags knäskada. För Rosengårds och framför allt Mittags skull får vi hoppas att det inte är något allvarligt.

Kalmar ligger sist i tabellen med noll poäng och 1–6 i målskillnad. Den andra nykomlingen Växjö DFF har också bara gjort ett mål. Men man har tre poäng efter en imponerande seger mot Djurgården.

Jag tyckte ju att Stockholmslaget imponerade stort i premiäromgången. I Växjö nådde man inte samma höjder. Det skall sägas att det här var en match som jag bara följde sporadiskt. Men jag upplevde att Djurgården var bättre och hade rätt bra kontroll en bit in i den andra halvleken.

Ändå kändes inte Växjös seger orättvis. Laget visade återigen att man har kapacitet att hamna högre upp i tabellen än den tiondeplats som jag tippat dem på. Växjö är en pigg nykomling – rent sportsigt.

Publikt gjorde däremot Kalmar en mycket bättre premiär än Växjö. Men efter publiksuccén i premiäromgången kom damallsvenskan ner på jorden i den andra omgången. De lysande undantagen var förstås Kalmar, där 1 398 personer hade tagit sig till Gröndals IP, samt pålitliga Eskilstuna.

Även om LB07 hade den sämsta publiksiffran (genomusla 228) är det siffran i Växjö som jag tycker är den största besvikelsen.

Visst låg Växjös hemmapremiär bara någon timma innan stadens hockeystolthet Lakers spelade SM-final. Men 446 är en av de allra sämsta premiärsiffrorna en damallsvensk nykomling har haft i modern tid. Siffran är till och med lägre än vad laget hade i sin hemmapremiär i elitettan i fjol. Tråkigt. Vi får hoppas att intresset för damallsvenskan ökar i Växjö nu sedan hockeyguldet är i hamn.

Jag ville för övrigt kolla exakt hur bra Kalmars siffra står sig, och hur dålig Växjös är. Sedan säsongen 2003 finns alla publiksiffror i damallsvenskan på svenskfotboll.se. Jag gick igenom vad alla de 33 nykomlingarna från 2003 och framåt har haft för premiärpublik. Här är hela listan:

1) Linköpings FC, 2004 –        5 502
2) Piteå IF, 2011 –                   2 470
3) Piteå IF, 2009 –                   2 243
4) Kristianstads DFF, 2008 –   2 225
5) QBIK, 2005 –                     2 036
6) Eskilstuna United, 2014 –  1 853
7) Hammarby, 2015 –            1 619
8) Falköpings KIK, 2007 –      1 404
9) IFK Kalmar, 2018 –          1 398
10) AIK, 2007 –                     1 363
11) Själevads IK, 2004 –        1 318
12) Vittsjö GIK, 2012 –           1 271
13) Bälinge IF, 2006 –            1 248
14) Karlslunds IF, 2003 –        1 225
15) Dalsjöfors Goif, 2011 –     1 031
16) Östers IF, 2003 –                985
17) Kvarnsveden, 2016 –         911
18) Djurgårdens IF, 2016 –       821
19) AIK, 2005 –                        813
20) Hammarby IF, 2017 –         683
21) Stattena IF, 2003 –             663
22) Mallbackens IF, 2015 –       660
23) Mallbackens IF, 2013 –       652
24) Stattena IF, 2009 –             645
25) Sunnanå SK, 2013 –          625
26) Jitex BK, 2006 –                 550
27) AIK, 2014 –                         513
28) Jitex BK, 2010 –                 504
29) LB07, 2017 –                      485
30) Tyresö FF, 2010 –                450
31) Växjö DFF, 2018 –             446
32) Umeå Södra FF, 2008 –      342
33) AIK, 2012 –                         307

Alla lag i botten av den här listan, utom Växjö, kommer från orter som redan hade minst ett lag i damallsvenskan. Tidigare var Sunnanås 625 åskådare sämsta publiksiffran på en ort som inte haft damallsvensk fotboll året innan. Nu tar Växjö över den bottennoteringen med rätt stor marginal.

Jag hade tänkt att även ha med en internationell genomgång i det här inlägget. Men den får vänta. Jag avslutar istället med att konstatera att tabellerna för våra två högsta serier ser ganska lika ut vad gäller poängfördelning efter två omgångar.

Precis som i damallsvenskan har elitettan exempelvis två fullpoängare i Kif Örebro och Kungsbacka och två nollpoängare i Assi och Mallbacken. Huruvida det är en indikation på hur det kommer att sluta återstår att se. Kungsbackas 3–2-seger mot Kvarnsveden, där man likt VIttsjö vände tvåmålsunderläge, är i vart fall en signal om att Kungsbacka verkar ha som plan att vara med och kämpa i toppen.

Smällar för Kaneryd, Linköping, Samuelsson och Kvarnsveden

 

Johanna Rytting Kaneryd

Dagens vansinnigt tråkiga damfotbollsnyhet är att Johanna Rytting Kaneryd har dragit av korsbandet. Det inträffade dagen efter att hon skrivit på för Rosengård, vilket var samma dag som hon presenterades för klubben.

Rytting Kaneryd har tidigare haft en korsbandsskada i vänsterknät. Och det är samma knä som drabbats nu igen. FC Rosengård skriver på sin hemsida att hon blir borta minst sex månader. Jag skulle nog snarare tippa på att hon blir borta mellan nio månader och ett år. Som tidigast skulle det innebära att hon kan spela för sin nya klubb nästa höstsäsong. Men risken finns att hela 2018 är förlorat.

Det här är ju verkligen otroligt tråkigt för Rytting Kaneryd, och man lider enormt med henne. Det är även ett stort bakslag för Rosengård som måste ut och värva ytterligare minst en kreativ mittfältare till nästa säsong.

Apropå Rosengård och mittfältare har Nellie Lilja från LB07 skrivit på ett tvåårskontrakt i dag. Ytterligare en intressant värvning.

Det om dagens händelser. Nu till en genomgång av helgens händelser. Jag har haft fullt fokus på herrfotboll under hela helgen, och har inte hunnit se någon damfotboll. Nu i kväll har jag dock kollat igenom en hel hög med klipp med höjdpunkter.

Sportsligt sett är det ju bottenstriden som har varit i fokus. Men jag börjar ändå genomgången av helgen med toppen, och damallsvenskans mest anmärkningsvärda resultat på många, många år.

Inför den 20:e omgången förra helgen hade inget hemmalag förlorat med fler än tre måls marginal i årets damallsvenska. Då inträffade ju det sensationella att Eskilstuna förlorade med hela 5–1 mot nästjumbon Göteborg, trots att United tog ledningen i den andra halvleken.

I lördags åkte Eskilstuna till Linköping, där de svenska mästarinnorna skulle firas av sin hemmapublik. Personligen tillbringade jag min lördagseftermiddag i Åtvidaberg. På vägen stannade jag och åt i just Linköping. Vid bordet bredvid satt det två Eskilstunasupportrar. Vi pratade lite, och det slutade med att jag önskade dem lycka till. De svarade: ”Det lär behövas”.

Ingen av oss kunde väl ana att Eskilstuna några timmar senare hade tagit årets i särklass största bortaseger i damallsvenskan – hela 6–0 mot de svenska mästarinnorna.

Tyvärr är det ju ett resultat som ger damallsvenskan dålig reklam. Ett resultat som spontant gjorde att man undrade om LFC-spelarna hade druckit för mycket champagne under guldfirandet.

Samtidigt vet man att vissa lag ibland kan falla ihop totalt. Och LFC är ett sådant lag, ett lag som haft en ful ovana att rasa ihop en gång per år. Fjolåret var ett undantag, i övrigt har vi ju 0–5 i Malmö i sista omgången 2015, 0–4 hemma mot Örebro 2014, 0–4 i Malmö 2013 och 0–6 i Göteborg 2012. Men de flesta rasen från tidigare år har skett på bortaplan.

Det här var LFC:s största ras på hemmaplan i en tävlingsmatch på minst tolv år. Det är extremt dålig reklam när man skall försöka sälja in sitt SM-guld. Och det är bara att hoppas att alla inblandade skäms.

Visst fick Lisa Lantz en katastrofstart, och bjöd på de två första målen. Men ett topplag där spelarna har bra karaktär tillåter sig inte att bli förnedrade i sin hemmaborg.

Matchens stora spelare var Loreta Kullashi, en spelare som snart lär banka på porten till Peter Gerhardsson:s landslag. Hon visade ju exempelvis väldigt hög klass när hon utnyttjade Lantz misstag vid 0–2-målet.

För LFC är det match i Prag i Champions League på onsdag, alltså en bra chans till snabb revansch. Tyvärr har ingen svensk tv-kanal valt att sända varken LFC:s eller Rosengårds bortamatcher. Vansinnigt tråkigt.

I Rosengård är ordföranden väldigt besviken på tv-cheferna. Och det har han ju anledning att vara. Det här är ju för övrigt samma visa som man hört vid i princip varje UWCL-omgång de senaste åren. Frågan är hur man kan paketera turneringen för att få någon tv-kanal att hugga. Den som har lösningen lär bli rejält hyllad i damfotbollsvärlden.

Den här gången räddas vi intresserade tittare av att Chelsea–Rosengård kommer sändas av Chelsea på Youtube. När det gäller Sparta Prag–LFC kan den komma att sändas av Corren. Där är inget klart ännu. Däremot är det klart att Corren sänder returen i Linköping.

Tillbaka till damallsvenskan. Medan Linköping den kunna komma över helgens smäll är det värre i Borlänge, där Kvarnsveden har spelat sin sista damallsvenska match för den här gången.

Kvarnsvedens IK

Som opartisk betraktare hade jag gärna sett att spänningen levt ändå in i slutomgången. Men jag förstår att supportrar till Göteborg, Hammarby och Vittsjö har lite annan syn på den saken. De klubbarna är det ju numera anledning att gratulera till nytt kontrakt.

Kvarnsvedens 3–1-förlust mot Rosengård i lördags innebar ju att Hammarby hade klarat kontraktet, samt att Vittsjö och Göteborg hade chansen att göra det redan i omgång 21.

Hannah Wilkinson blev Vittsjös hjältinna när hon fixade poäng mot Örebro på övertid i lördags. Och igår frälste Adelina Engman sitt Göteborg med ett drömmål på volley mot Djurgården.

Medan klipp på instatstorys visar väldigt trevlig stämning i Göteborgs omklädningsrum i går eftermiddag var det depp i Borlänge.

Kvarnsveden har alltså tagit 19 poäng – en summa som räckt till nytt kontrakt de allra flesta säsonger. Men i år har det ju varit så jämnt att det krävts högre poäng än vanligt.

Och då har Kvarnsveden fallit på sitt svaga försvarsspel, och framför allt på att man haft en för dålig backlinje. Man drabbades av tunga smällar tidigt i våras, när först mittbacken och lagkaptenen Denise Sundberg drog av korsbandet, och sedan även tänkta förstamålvakten Lina Lundqvist gjorde samma sak.

Dock var det inte på vårens insatser som Kvarnsveden åkte ut, utan på höstens – där man bara har vunnit en match.

Tabitha Chawinga

Det som gör Kvarnsveden unikt är att man har vräkt in mål framåt. Exempelvis har skyttedrottningen Tabitha Chawinga stått för en bragd. Hon spelar alltså i ett lag som åker ur serien. Ändå har hon gjort flest spelmål av alla i damallsvenskan sedan serien lämnade amatörstadiet.

Det var ju först efter den svenska VM-succén 2003 som vi fick helprofessionella spelare i damallsvenskan. Sedan dess är de tre bästa noteringarna:

2017: 25 mål, Tabitha Chawinga, Kvarnsveden (0 straffar – och en match kvar)
2010: 25 mål, Manon Melis, Malmö (1 straff)
2007: 26 mål, Lotta Schelin, Göteborg (minst 1 straff – statistiken på svenskfotboll.se från 2007 är inte komplett)

Chawingas 25 spelmål i serien är verkligen en makalöst bra prestation. I Kristianstad på söndag kan hon även passera Schelin.

Chawinga har som bekant kontrakt även över nästa år, vilket gör att Kvarnsveden kommer att få en bra grundplåt för att finansiera en snabb återkomst när de säljer henne. För hon kan ju inte bli kvar. Hon var ju redan för bra för elitettan 2015, och hon lär ju inte ha blivit sämre. (Tillagt i efterhand: Kontraktet ser ut att brytas vid nedflyttning. Se kommentarerna nedan)

Elizabeth Addo

Borlängeklubben lär ju utöver Chawinga tappa ytterligare några spelare. Bland annat har ju LFC länge uppgetts ha ögonen på duktiga Elizabeth Addo. Och Julia Roddar och Lova Lundin borde vara två andra spelare som är högintressanta för andra damallsvenska klubbar. Dessutom har ju tränare Jonas Björkgren ryktats vara aktuell för Eskilstuna.

Jonas Björkgren

Även om Örebro ligger en bra bit efter övriga lag i tabellen känns det som att det är två ovanligt starka lag som åker ur vår högsta serie i år. Det gör ju att det återigen känns aktuellt att ta upp den fråga som aktualiserats av både Pär Lagerström i det här inlägget och Jonas Eidevall en bit in i det här inlägget.

Pär Lagerström

Alltså frågan om utökning av antalet lag i damallsvenskan. Rent sportsligt ställer jag mig bakom ett sådant förslag. I år hade det absolut gått att få ihop en stark damallsvenska med både 14 och 16 lag.

Nackdelen här är ju att det kommer att bli dyrare med fler resor samt ännu mer slitsamt för de toppklubbar som kombinerar damallsvenskt spel med Champions League. Men rent sportsligt tror jag att svensk damfotboll hade gynnats av en utökning.

Göteborg och Hammarby är alltså två av de tre lag som säkrade kontraktet i helgen. De är även numera damallsvenskans två mest formstarka lag. Båda är obesegrade i de fem senaste omgångarna, och de har även tagit flest poäng: Göteborg har elva, Hammarby har nio medan trion Linköping, Rosengård och Piteå alla har tagit åtta på de fem senaste matcherna.

Med tanke på hur olika lag har hoppat rent formmässigt i höst roade jag mig med att räkna ut den damallsvenska hösttabellen efter tio av elva omgångar. Den ser ut så här:

(Tillagt i efterhand: Ser nu att bloggen Hattrick också har räknat ut samma tabell i kväll. Ibland tänker vi likadant… )

Piteå                16–10   18
Linköping         17–14   18
Rosengård       21–13   17
Eskilstuna        19–13   15
Göteborg         14–10   15
Djurgården       16–15   15
Hammarby       13–  9   14
Kristianstad      14–13   14
Vittsjö               11–10   12
LB07                  8–18   10
Kvarnsveden    15–19     8
Örebro              11–29     3

Det är alltså vansinnigt jämnt i höst. Åtta lag inom fyra poäng i toppen, och bara Örebro som är riktigt avsågat. Av hösttabellen kan man konstatera att medan guldstriden i praktiken avgjordes i våras, har nedflyttningsstriden avgjorts under hösten.

Minns att det såg ut så här i bottenstriden efter halva serien:

Kvarnsveden   24–30    11
Vittsjö             12–18     11
Hammarby     13–17     10
——————————-
Örebro            10–17     10
Göteborg        16–31       9

* Kampen om den sista damallsvenska platsen till 2018 är däremot inte avgjord. Däremot försvann skrällaget Assi ur kampen i går när man föll på hemmaplan mot Växjö med 3–2. Gästernas tre mål ser du här:

Därmed är det klart att antingen IFK Kalmar eller AIK spelar i damallsvenskan 2018. Det är fördel Kalmar, som är tre poäng före. Därmed räcker det med en Kalmarpoäng hemma mot Assi på söndag för att IFK Kalmar skall gå upp.

AIK spelar hemma mot Holmalund, i omgångens allra mest laddade match. Båda lagen har ju nämligen enormt mycket att spela för – men ingen av dem har sitt öde i egna händer.

Holmalund har ju trillat ner under nedflyttningsstrecket, med nio måls sämre målskillnad än Böljan. Det är stor fördel för Falkenbergsklubben, som avslutar hemma mot nedflyttningsklara Östersund.

Om Holmalund flyttas ned innebär det en mardrömsstart för den nya damfotbollssatsningen i Alingsås – den som skall kallas Alingsås FC. Överhuvud taget har det varit ett uselt år för västsvensk damfotboll med Göteborg FC i damallsvensk bottenstrid och risk att både Holmalund och Hovås Billdal åker ur elitettan. Dessutom misslyckades Jitex med att kvala sig upp.

* Så till England där det visade sig att Jessica Samuelsson drabbades av en värre fotskada mot Ungern i Borås än man hade trott.

Hon har opererats i dag, och risken är att Arsenalspelaren är borta i ett halvår. Därmed är två kantspelare borta ur landslagstruppen inför landskampen med Frankrike i slutet av november. Peter Gerhardsson lär få fundera lite över hur hans landslag skall möta snabba, franska anfallsspelare.

* Apropå England och Arsenal, så gjorde Fara Williams ett spektakulärt mål för Reading när man vann med 2–1 mot just Arsenal i i WSL Cup i helgen. Se själv:

* Så till Frankrike där PSG stärkte sina aktier i kampen om en Champions Leagueplats. Emma Berglund:s lag vann mot svensklaget Montpellier med 3–1, vilket gör att PSG nu är fyra poäng före Montpellier i tabellen.

* Slutligen till Tyskland, där Frauen-Bundesliga numera leds av uppstickaren Freiburg. Jag kan inte säga att jag är så säker på att de kommer att hålla hela vägen. Men Freiburg har verkligen ett ungt och otroligt intressant lag.

Man vann lördagens seriefinal mot Wolfsburg med 1–0 efter segermål från 18-åriga Giulia Gwinn. Det var Gwinns femte mål, vilket gör att hon delar andraplatsen i skytteligan med 23-åriga klubbkompisen Lina Magull.

Närmast bakom dem med fyra mål finns ytterligare en Freiburgtalang, den ännu 16-åriga Klara Bühl (född den 7 december 2000). Gwinn och Bühl är långt ifrån de enda tonåringarna som får speltid i obesegrade Freiburg, som nu leder tabellen med en poäng före Bayern München och tre poäng före Wolfsburg och Frankfurt. Utöver Freiburg är Turbine Potsdam enda obesegrade laget i ligan. Men Amanda Ilestedt:s gäng har för många kryss och är trots noll förluster redan åtta poäng från serieledning.

Pernille Harder

Ledaren av den tyska skytteligan är för övrigt Wolfsburgs Pernille Harder, som gjort sex mål. Men hon lämnade alltså Freiburg mållös. Så höjdpunkter från seriefinalen här.

Sett till länkat klipp ser Wolfsburg ut att ha haft ett rejält tryck mot Freiburgmålvakten Laura Benkarth i den andra halvleken. Och Freiburg hade tur, för Nilla Fischer:s lag verkar ha fått ett till synes korrekt mål bortdömt på slutet. För nog ser det ut som att Ewa Pajor befinner sig bakom bollen när Sara Björk Gunnarsdottir spelar fram?

I kväll börjar det…

Det har blivit tisdag, och i kväll 18.00 är det avspark i VM-kvalet för svensk del (matchen sänds på TV12). Det är även avspark för Peter Gerhardsson som svensk förbundskapten.

Har jag fattat rapporterna rätt från de som är på plats i Kroatien kommer den svenska startelvan att vara formerad så här: Hedvig LindahlJessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna AnderssonFridolina Rolfö, Kosovare Asllani, Caroline Seger, Lina HurtigMarija Banusic, Stina Blackstenius.

Det innebär alltså till tio elftedelar den elva jag kommenterade i det här inlägget. Det är Tove Almqvist som har fått lämna plats åt klubbkompisen i Linköping, Asllani. Det är ju knappast någon oväntad förändring, det var ju just Almqvist som var skrällen i den förra elvan.

I övrigt finns inte mycket att tillägga till det jag skrev i det länkade inlägget. Jag vet ju varken hur Gerhardsson har tänkt spela eller vilka roller de olika spelarna kommer att ha. Oavsett svensk laguppställning och spel är Kroatien ett lag vi skall slå med minst två–tre måls marginal.

Jag har noterat i intervjuer att man jobbat mycket med offensiva detaljer på träningarna. Det blir intressant att se om det ger några resultat. Några av de aktuella intervjuerna går för övrigt att se här:

Utanför VM-kvalet har det spelats några intressanta landskamper de senaste dagarna. Frankrike har exempelvis spelat två träningslandskamper, dels 1–0 mot Chile, dels 3–1 mot Spanien på måndagskvällen.

I den första matchen gjorde Olympique Marseilles Vivianne Asseyi segermålet. Där visade Chiles målvakt, PSG-spelaren Tiane Endler att hon är en kapabel sista utpost.

Kul förresten att Chile klarar av att spela resultatmässigt jämnt mot Frankrike. Det visar att det finns hopp om att Sydamerika snart skall kunna flytta fram sina positioner igen. För de senaste fem–sex åren har ju de sydamerikanska lagen tappat gentemot övriga världseliten.

Här är målen från den franska 3–1-segern mot Spanien. Det franska laget hade framgång med en hörnvariant som påminde om den svenska busskuren, fast snurrigare… Den varianten gav två mål, bland annat 1–0 av Laura Georges:

Eugenie Le Sommer placerade läckert upp 2–0-målet i krysset:

Spanien och Mariona Caldentey fixade en snygg reducering:

Slutligen fastställde Ouleymata Sarr slutresultatet på nämnd hörnvariant:

Australien fortsätter att visa att man numera är ett av världens absolut bästa länder. Inför en fullsatt arena i Sydney besegrade The Matildas Brasilien med 2–1 i helgen. Brasilianskorna borde ha varit revanschsugna eftersom de föll mot just Australien med 6–1 i fyrnationsturneringen i USA nyligen.

Mål i 2–1-matchen gjordes av Lisa De Vanna, Sam Kerr och Debinha:

Scenen med seger inför fullsatt arena gjorde att en australisk legendar blev tårögd:

Slutligen spelade det en vänskapsmatch i ordets bästa bemärkelse mellan USA och Nya Zeeland i helgen. Eller vad säger man om omfamningen mellan Ali Riley och Kelley O’Hara?

USA vann matchen med 3–1. Gästernas mål bar damallsvensk stämpel eftersom Vittsjös Hanna Wilkinson nickade in Rosengårds-Rileys inlägg.

Sträck på er i FC Rosengård

Det har gått några dagar sedan mitt senaste inlägg. Under de dagarna har det spelats fem damallsvenska matcher, dessutom har vi fått veta att Uefa anser att damallsvenska Lieke Martens var den bästa spelaren i eller från Europa under 2016/17.

Jag tänkte börja med det senare, alltså Uefas finaste damfotbollspris, Best Women’s Player in Europe Award.

Det gick alltså till en damallsvensk spelare, vilket är väldigt kul för vår serie. Ja, jag vet att hon numera tillhör FC Barcelona, och att deras president var stolt över både henne och någon skäggig herrspelare…

Men sanningen är ju att Martens får priset för en säsong hon helt och hållet har spelat i damallsvenskan. Inför prisutdelningen hade hon bara varit i sin nya klubb i tre dagar, och hon hade dessutom aldrig spelat någon match för dem.

Så sträck på er i FC Rosengård, det här är väldigt mycket er ära. Även Göteborg FC har gjort mer för Martens utveckling än den katalanska storklubben.

Tyvärr tror jag dock att hon hade nytta av sin nya klubbtillhörighet vid omröstningen. Det är ju alldeles för mycket folk som lägger mer vikt vid titlar och fina namn än på själva sakfrågan.

Efter sin fina EM-insats och efter att ha varit damallsvenskans bästa spelare under våren tycker jag att Martens är en värdig vinnare.

Fast personligen tycker jag ändå att det borde ha gått till Pernille Harder, som varit fullständigt lysande under hela den aktuella säsongen. Hon vann damallsvenskan med LFC hösten 2016 plus den damallsvenska skytteligan och blev dessutom utnämnd till damallsvenskans bästa spelare. Våren 2017 fick hon fart på Wolfsburg, förde upp dem i topp av Frauen-Bundesliga och vann dessutom tyska cupen. Dessutom ledde hon ett skadedrabbat danskt lag till EM-final. Det tycker jag borde ha smällt högst.

Apropå Danmark har deras förbundskapten Nils Nielsen i veckan lämnat sin post med omedelbar verkan. Det känns inte som något som är bra för det danska laget. Det innebär samtidigt att det sannolikt kan vara bra för Sverige eftersom vi ju möter danskorna snart i VM-kvalet.

Populäre Nielsen som hade förbundskaptensjobbet i fyra år ersätts tillfälligt av F19-förbundskaptenen Sören Randa-Boldt.

* När jag ändå är inne på landslag konstaterar jag att Vietnam vann de Sydostasiatiska mästerskapen på två måls bättre målskillnad än Thailand. Deras inbördes match slutade 1–1. Sannolikt kommer ett av Thailand och Vietnam att kvala in till VM i Frankrike 2019.

I nästa års Asiatiska mästerskap gör åtta lag upp om fem VM-platser. Australien, Japan, Kina och Sydkorea bör ta de fyra första, och Filippinerna samt värdnationen Jordanien är mest med som utfyllnad. Plats fem lär alltså stå mellan Thailand och Vietnam, en kamp som känns rätt oviss så här ett år i förväg.

* Så till damallsvenskan där Piteås seger i Linköping var veckans skräll. En skräll som innebär att Rosengård numera fullt ut är inbjudet till guldstrid.

Jag satt på Landskrona IP och kollade på en osannolik cuprysare mellan Landskrona Bois och Elfsborg under onsdagens damallsvenska omgång. I efterhand har jag sett höjdpunkterna från alla matcher, och cirka 80 minuter av matchen mellan Linköping och Piteå. Där var det väldigt tydligt att nya LFC inte är samspelt. Dessutom var laget väldigt passivt i början. Ett samtrimmat och högt pressande Piteå tvingade hemmaspelarna att slå långt, och det verkade LFC inte ha någon plan för.

Under matchens första 20 minuter var Tove Almqvist den enda LFC-spelaren som jag tycker skall ha godkänt. Hon var rörlig, ville ha bollen, medan många andra blåklädda var väldigt stillastående.

I Piteå var det desto fler spelare som inledde starkt. Inte minst Josefin Johansson, som gjorde en kanonmatch. Piteå fick tidigt matchen dit de ville. Mycket genom att laget visade upp en effektivitet som det inte haft tidigare i år.

Efter cirka en kvart orkade Piteå inte hålla upp den höga och aggressiva pressen och då föll man ner i en 5–4–1-uppställning i försvar, allt enligt framgångsrik österrikisk EM-modell. Jag imponerades av hur bra Pitespelarna är på att hjälpa varandra vid de långa passningarna. De hade ofta väldigt bra positioner i andrabollsspelet.

När det gäller Linköpings lag är ju extra intressant den här helgen eftersom det är cupfinal i morgon. Jag tyckte att LFC verkade sakna Magdalena Eriksson något enormt – hon kanske trots allt inte var så överskattad som vissa av er skrivit i kommentatorsfältet här på bloggen? Framför allt saknade jag hennes ledaregenskaper. Jag tyckte nämligen inte att det såg ut som att det fanns någon hemmaspelare som ledde laget i försvarsspelet.

Det var ju nämligen exempelvis otroligt slött försvarsspel på den frispark som ledde fram till Josefin Johanssons läckra ledningsmål. LFC-försvaret var samlat, men ändå inte närvarande. Det var likadant vid 2–0. Hela LFC var hemma på hörna, ändå fick tre Pitespelare stå fria i mitten på Johanssons inlägg i andravågen.

Visst skall väl Cajsa Andersson rädda Hanna Pettersson:s nick, men personligen tycker jag utespelarnas försvarsspel är väldigt mycket sämre än målvaktsinsatsen i aktuell situation.

Den första halvlekens sista 25–30 minuter hade Linköping bollen. Då visade Claudia Neto vilken stabil passningsspelare hon är. Tyvärr rörde sig inte hennes medspelare speciellt mycket, utan de gjorde det ganska lätt för Piteå att försvara sig. Det blev för mycket tramp på bollen i hemmalaget, och för få löpningar.

Dock skall det sägas att Linköping ju faktiskt skapade två superchanser före paus, både Lina Hurtig och Nicoline Sörensen missade trots att de hade öppet mål. Båda chanserna var egentligen bättre än de Piteå gjorde mål på.

I stället bjöd hemmalaget på 3–0 i början av den andra halvleken. Den här gången var det Maja Kildemoes som var kvar i omklädningsrummet. En svag mottagning ihop med bra arbete från Josefin Johansson gjorde att danskan tappade bollen och gav Piteå superläge.

Även efter paus var gästerna vassare än hemmaspelarna. Marija Banusic missade ju exempelvis ett friläge i minut 60. Hon kompenserade ju i och för sig det en minut senare när hon gjorde 1–3. LFC hade även bra nicklägen för både Janni Arnth i 67:e och Hurtig i 71:a. Den andra nicken var bra, men där gjorde Hilda Carlén en mycket fin räddning. Piteå var alltså både vassare i chanserna och hade dessutom den hetaste målvakten.

Ett problem i Linköping var löpningen. Fotboll är en löpsport, men varken Hurtig, Asllani eller Banusic känns speciellt löpvilliga. De ville helst ha bollen till sig, och såg stundtals väldigt stationära ut. Och när de sprang var det mycket rälsbuss, alltså lättläst löpning rakt fram – som om man sprang på raka järnvägsspår.

Almqvist var den som sprang mest, men hon känns inte heller som någon utpräglad djupledslöpare. Kanske att LFC-ledningen måste bygga om lite i laget. Djupledslöparen Emma Lennartsson är exempelvis nedflyttad i backlinjen. Hon behövs nog längre fram i planen.

Det blir spännande att se hur LFC klarar sig i morgondagens cupfinal (avspark 17.45, sänds på TV12) mot Rosengård, som ju lär sätta en ännu hårdare press. Och som dessutom borde ha förutsättningar att orka pressa lite längre tid än Piteå gjorde.

Om jag snabbt går igenom intrycken från damallsvenskan.tv:s höjdpunkter från de andra tre matcherna har en fantastisk räddning av Hammarbys Emma HolmgrenNathalie Persson:s närskott etsat sig fast. Var det där årets räddning i damallsvenskan?

Det är verkligen otroligt starkt av Holmgren att inte bara hinna ner utan även att kunna hålla den bollen.

Kollar man Göteborg var det andra raka nollan, vilket naturligtvis är väldigt viktigt för självförtroendet. En som verkar ha lite lågt självförtroende för tillfället är Pauline Hammarlund. Hon var dock framme och hade flera farliga lägen, något som talar för att hon snart kommer att göra mål igen.

I matchen Kvarnsveden–Djurgården reagerade jag över att Kvarnsveden gick miste om en straff. För som jag uppfattat handsregeln är det där solkart. Och dessutom bör det vara ett kort på Djurgårdsförsvararen. Förr i tiden skulle det ha varit rött, jag vet inte om den tolkningen har ändrats.

Den målchansutvisning som drabbade Petronella Ekroth kändes odiskutabel. Intressant dock att läsa hennes egen berättelse om hur tufft det var att åka på sitt första röda kort. Jag förstår att det var kämpigt, men inte borde hon behöva skämmas för att hon kom lite snett i en tackling. Det var ju inget överfall.

I Vittsjö gjorde Hannah Wilkinson ett riktigt klassmål. Det var en snygg passning, en kontrollerad mottagning och ett distinkt avslut. I den matchen visade även belgiska Tine Schryvers att hon har ett härligt tillslag. Jag gillar när man skjuter in inläggsfrisparkar som hon exempelvis gjorde vid Mia Carlsson:s kvitteringsmål.

* I elitettan vann tre av de fem topplagen i dag. Bland förlorarna fanns Kungsbacka, som nu är tio poäng ifrån damallsvensk plats och väl därmed kan börja räknas bort från toppstriden.

Kvar är fyra lag, och Växjö och Kalmar får allt större marginal neråt. Växjö har nu tolv poäng och Kalmar fem till trean AIK och fyran Assi. Nästa vecka möts AIK och Kalmar i något som alltmer utvecklas till en måstematch för Solnaklubben.

Växjö håller för övrigt på att bygga upp sin ekonomi inför allsvenskan. Den här nyheten kom i veckan:

* Slutligen en notering kring några internationella träningsmatcher. Där har de engelska lagen haft det väldigt tufft mot franskt och tyskt motstånd. Eller vad sägs om siffrorna:

Lyon–Liverpool 6–0
Montpellier–Manchester City 4–2
Turbine Potsdam–Arsenal 3–0
Wolfsburg–Chelsea 3–1

Febern stiger – fler klara OS-trupper

I morgon är det tre veckor kvar till Sveriges första match i OS, och personligen känner jag att febern så smått börjar stiga.

Land efter land presenterar ju sina trupper. I dag kommer två intressanta då Brasilien och USA skall meddela vilka 18 spelare vardera de satsar på. Efter att ha sett USA mot Sydafrika i lördags känner jag mig rätt säker på att Jill Ellis kommer att chansa med att ta med både Megan Rapinoe och Carli Lloyd. Även om ingen av dem i nuläget är i matchform visade övriga spelare att den offensiva kraften och kreativiteten hos dem inte räckte till. Så jag gissar att Ellis och hennes stab kommer att göra allt för att få Rapinoe och Lloyd i speldugligt skick.

Utöver att trupperna blir klara en efter en är vi ju snart framme vid de olika lagens genrep. En mycket intressant match spelas på lördag 21.00 – då möts Frankrike och Kina. Matchen är intressant dels eftersom det finns frågetecken kring statusen på det franska laget, dels för att Sverige ju möter Kina i gruppen. Och min känsla är att Kina kommer att vara riktigt bra i Rio. Absolut en medaljkandidat.

Jag är ingen spelare, men kollade ändå på Svenska Spels odds kring OS-fotbollen. Där är 6 gånger pengarna på kinesisk gruppseger, 25 gånger pengarna på guld och 5,50 gånger pengarna på medalj de tre spel jag i nuläget tycker känns mest intressanta. Men vem vet, jag kanske har en helt annan uppfattning om Kinas lag vid 23-snåret på lördag.

Kinas franske förbundskapten Bruno Bini presenterade för övrigt sin trupp i helgen. Den ser ut så här:

Målvakter: Zhao Lina och Zhang Yue.

Backar: Liu Shanshan, Xue Jiao, Gao Chen, Wu Haiyan, Li Dongna och Zhao Rong.

Mittfältare: Ren Guixin, Tan Ruyin, Pang Fengyue, Zhang Rui och Yang Man.

Forwards: Ma Xiaoxu, Yang Li, Wang Shanshan, Wang Shuang och Gu Yasha.

Reserver: Han Peng, Li Ying, Lou Jiahui och Bi Xiaolin.

Samtliga de 13 spelare som var på planen när jag såg Kina mot Australien i vårens OS-kval ingår även i OS-truppen. Det handlar om ett otroligt väldrillat lag som är otroligt snabbt på att stänga motståndarnas passningsvägar. Och som har stor bolltrygghet i offensiven.

Truppen har stora likheter med det lag som åkte ut mot USA med 1–0 i kvartsfinal i fjolårets VM. Från den startelva man ställde upp i kvartsfinalen saknas målvakten Wang Fei samt utespelarna Han Peng (reserv) och Wang Lisi i 18-mannatruppen. Fei och Lisi var båda nyckelspelare i VM, men har inte ingått i nya förbundskapten Binis planer. Stjärnmålvakten Fei bröt med landslaget i våras under dramatiska och uppmärksammade former. Läs mer om det här.

Ytterligare en OS-trupp som jag inte presenterat här på bloggen är klar. Det handlar om Nya Zeelands Football Ferns, ett lag som innehåller flera Sverigebaserade spelare. I förbundskapten Tony Readings meriterade trupp finns som väntat Rosengårds Ali Riley och Mallbackens Kirsty Yallop och Anna Green.

Här är truppen i sin helhet:

Målvakter: Erin Nayler (Norwest United) och Rebecca Rolls (Three Kings Utd).

Backar: Ali Riley (Rosengård, Sverige), Anna Green (Malbacken, Sverige), Abby Erceg (Western New York Flash USA), Katie Bowen (FC Kansas City, USA), Ria Percival (FC Basel, Schweiz), Meikayla Moore (Cashmere Technical), Rebekah Stott (Claudelands Rovers)

Mittfältare: Kirsty Yallop (Malbacken, Sverige), Rosie White (Liverpool, England), Katie Duncan (FC Zurich, Schweiz), Betsy Hassett (Ajax, Nederländerna) och Annalie Longo (Cashmere Technical).

ForwardsAmber Hearn (USV Jena, Tyskland), Sarah Gregorius (Speranza FC Osaka-Takatsuki, Japan), Jasmine Pereira (Three Kings United) och Hannah Wilkinson (University of Tennessee, USA).

ReserverVictoria Esson (målvakt, Ferrymead Bays), Catherine Bott (Forrest Hill Milford United AFC), Daisy Cleverley (Eastern Suburbs AFC) och Paige Satchell (Three Kings United).

 

Sinclair pallade för pressen

En lätt darrig Christine Sinclair rullade in en straff på övertid inför 53 058 åskådare och VM fick bästa möjliga start.

Så kanske man inte ser det i Kina – men för intresset här i Kanada var förstås 1–0-segern otroligt viktig.

Själv satt jag på en sportbar och följde matchen. Eller matcherna. För jag såg först herrfotbollens största match i år, Champions Leaguefinalen, och sedan VM-premiären.
Den första matchen såg jag till stor del ihop med en yngre, manligt dominerad publik. Sedan gick många av de unga männen hem och ersattes av kvinnor i olika åldrar lagom till VM-premiären.

Dagens högsta jubel i sportbaren kom när Juventus kvitterade mot Barcelona. Det finns tydligen en stor grupp Italienättade invånare här i Winnipeg. Fast jag skulle säga att jublen för Barcelonas alla tre mål också överröstade det jubel som kom när Sinclair avgjorde med sitt 1–0-mål för Kanada.

Det var ändå straffmålet som berörde mig mest. Tänk att Kanadas egen superstjärna får chansen från straffpunkten på övertid i en VM-premiär på hemmaplan. Över 53000 åskådare förväntar sig att hon skall göra mål.
Det går liksom inte att föreställa sig den press hon måste ha känt när hon stegade fram till straffpunkten. Visst, träffen var långt ifrån klockren. Men placeringen av bollen, just i insidan av stolpen gjorde ändå skottet otagbart. Starkt.

Personligen tyckte jag att domslutet från Kateryna Monzul var korrekt. Det hindrar inte att jag tvivlar på att den ukrainska domaren hade blåst en sådan straff till Kina på övertid.

Senare i natt svensk tid har Holland också vunnit sin match med 1–0. Lieke Martens satte bollen läckert i bortre hörnet, precis som hon gjort flera gånger för Göteborg. Martens blev matchvinnare, men hon borde/kunde också ha blivit syndabock. För den mexikanska domaren Quetzalli Alvarado blundade för en solklar straff när just Martens sprang ner Hannah Wilkinson med cirka tio minuter kvar att spela.

Jag såg bara en halvlek av matchen – den andra. Och där imponerade inte Holland speciellt mycket. De brukar ju vara bollsäkra och kunna döda tid genom att spela runt bollen. Så såg det dock inte ut, utan Nya Zeeland förde spelet och hade mest bollinnehav. Och borde alltså även ha haft en straff.

Totalt sett efter första omgången i grupp A är det mina båda favoriter i topp. Det här är dock en så jämn grupp att inget är avgjort ännu. Visst har Kanada och Holland ett bra utgångsläge, men matcherna Kanada–Nya Zeeland och Holland–Kina i nästa omgång är båda ganska ovissa.

Från dagens matcher tycker jag ändå att Kanada var det lag som imponerade mest. De skapade alla matchens målchanser mot Kina – även de två kinesiska. Mittbacken Lauren Sesselmann hade ett par riktigt svaga minuter och gav bort ett friläge och tvingade lagkompisen Desiree Scott att dra på sig en farlig frispark. Frisparken slog Wang Lisi i båda stolparna. Där var det bara millimetrar från ett riktigt drömmål.

Kina är välorganiserade och har en grymt bra målvakt i Wang Fei, men det är svårt att bara försvara sig långt i ett VM. Och anfallsspelet lyste helt med sin frånvaro. Precis som med Holland hade jag förväntat mig att kinesiskorna skulle kunna ha lite bättre passningsspel. Nu var det Kanada som hade klart störst bollinnehav.

I Kanada imponerades jag mest av mittbacken Kadeisha Buchanan. Hon är en fantastiskt stor talang. Jag skäms lite att jag glömde henne när jag nyligen listade kandidater på vilka som är aktuella att bli VM:s bästa U21-spelare. Fast jag tröstar mig lite med att även Fifa gjort samma misstag. Buchanan är ju en självklar kandidat. Hon är sannolikt världens bästa unga back och hon är bara 19 – hon fyller inte 20 förrän i november.

Att Kanadas skulle sluta 1–0 var ju förresten en riktig lågoddsare. Räknar vi bort inofficiella landskamper, som 0–0-mötet med Nigeria, så står kanadensiskorna nu på sex raka 1–0-matcher. Fyra av dem är segrar, två är förluster.

Det om matcherna i grupp A. I morgon (kanadensisk tid – i dag svensk tid) lär det bli mer ojämnt i VM. Då drar nämligen grupp B igång med matcherna Norge–Thailand och Tyskland–Elfenbenskusten.

Personligen kommer jag att ägna en stor del av dagen åt att lyssna av läget inför Sveriges premiär. Alla fyra lagen i grupp D kommer till Investors Group Field för presskonferenser i morgon. Även om dagen-innan-presskonferenser brukar vara rätt tråkiga blir det intressant att höra hur tongångarna låter från de olika lagen. Vi hörs.

Massor av mål från hela världen

Jag har precis kommit hem från Göteborg och Gamla Ullevi. Föreställningen där var ju inte speciellt rafflande. Men 5–0 och tre kassaskåpssäkra poäng blev det, och de är ju poängen som är det viktigaste i tävlingsmatcher.

Jag är lite trött, och känner inte att jag orkar ge mig in på någon mer djupgående analys så här just efter midnatt. Men här är i alla fall ett långt klipp med alla målen:

Jag pratade för övrigt publiksiffror med spelare och ledare efteråt. Det var liksom svårt att gå förbi jämförelsen med den förra 5–0-matchen på Gamla Ullevi – den mot Finland. Artiklarna kring publikintresset kommer i dagens BT. Jag lär få anledning att ta upp ämnet här också framöver.

Utöver Sverige–Färöarna spelades det ett antal intressanta matcher i kväll. Mest intressant var nog Danmark–Schweiz 0–1. Den var så intressant att jag hade på den andra halvleken på datorn samtidigt som jag såg Sveriges första halvlek på Gamla Ullevi.

Schweiz mål gjordes förstås av världens nu bästa spelare, Ramona Bachmann. Hon lyckades med lite hjälp av Lara Dickenmann ta sig igenom en yta där det stod fyra eller fem danskor. Det var verkligen en prestation av högsta klass. Och av högsta betydelse. För nu har Schweiz skaffat sig ett makalöst bra läge att nå VM i Kanada. Man har mött båda huvudkonkurrenterna Island och Danmark på bortaplan – och tagit full poäng.

För EM-bronsmedaljörerna Danmark känns det redan som att fokus i resten av kvalet måste vara att se till att bli tvåa, och ta så många poäng att man blir en av de fyra tvåorna som får spela playoff. För Danmark kan inte längre vinna gruppen av egen kraft.

Margret Lara Vidarsdottir

Margret Lara Vidarsdottir

Nämnda Island vann för övrigt med 2–1 borta mot Serbien. Kristianstads Margret Lara Vidarsdottir gav isländskorna ledningen.

Även Spanien vann en hyperviktig seger i går kväll. Italien besegrades med 2–0 efter mål av Sonia Bermudez och Natalia Pablos. Därmed har spanjorskorna kopplat greppet om grupp 2. Se höjdpunkter från matchen här.

I Sveriges grupp vann Skottland vid lunchtid med 4–0 borta mot Polen. Vittsjös Jane Ross gjorde de tre första målen, vid två av dem stod Mallbackens Hayley Lauder för framspelningen. Jag såg nästan hela matchen på det polska förbundets hemsida. I halvtid tyckte jag synd om polskorna, som så långt hade varit väl så bra spelmässigt. Skillnaden så långt var Ross effektivitet. För Polen hade haft ett par bra lägen, bland annat ett ribbskott och ett friläge där bollen gick precis utanför.

Fast ju längre matchen led, desto mer påtagligt blev det att Skottland hade väldigt mycket bättre spets än Polen. Inte minst genom Ross. Men även om 4–0 kanske var lite för stora siffror så gick det till slut inte att snacka bort skotskornas seger. Den var solklar. Se höjdpunkter på den här länken.

Skottlands södra granne vann också med 4–0 på bortaplan. Höjdpunkter från Englands seger i Turkiet finns på det här klippet:

Eniola Aluko:s 1–0-mål är sevärt.

Sevärda är också ett par av Frankrikes mål. Fransyskorna vann nämligen den kniviga bortamatchen i Österrike med klara 3–1. Louisa Necib, Amandine Henry och Wendie Renard gjorde de franska målen. Carina Wenninger reducerade. Höjdpunkter finns på den här länken.

Frankrike är ihop med Finland lagen utan poängförlust i grupp 7. Finskorna vann ”bara” med 1–0 mot Kazakstan på hemmaplan. Målet stod Jitexforwarden Annica Sjölund för just före paus. Dock tre poäng, och bra läge i gruppen för minst en finsk andraplats. För det unga österrikiska laget har vägen till Kanada däremot blivit väldigt mycket snårigare efter höstens förluster mot gruppens båda övriga topplag.

Så till två träningsmatcher från andra sidan Atlanten. Först till USA. Där lyckades Nya Zeeland spela 1–1 mot USA i lagens andra möte på några dagar. Sydney Leroux gav amerikanskorna ledningen:

I minut 87 lobbsköt Hannah Wilkinson in kvitteringen. Något klipp specifikt på det målet har jag inte hittat. Men hela den andra halvleken går att se här:

Sedan till VM:s kommande värdnation Kanada. De besegrade Sydkorea med 3–0. Målen gjordes av Christine Sinclair, Brittany Timko och Adriana Leon. De går att se här:

På klippet noteras även flera högklassiga räddningar från den före detta Dalsjöforsmålvakten Erin McLeod. Utöver en utmärkt målvakt är McLeod även konstnär. Se exempel på hennes tavlor på den här länken.

I den andra halvleken vaktades för övrigt Kanadas mål av Örebros målvakt Stephanie Labbé. Huruvida hon brukar göra några tavlor vet jag inte. Några mål släppte hon däremot inte in…

Tillagt i efterhand: På den här länken går det för övrigt att se de tre målen från Holland–Norge. Alla tre är fina skott. Snyggast är helt klart det från holländska supertalangen Vivianne Miedema.