Etikettarkiv: Kateryna Monzul

EM-guld till England inför rekordpublik

Publicerad den av
27

Tyskland var minst lika bra, men alla stjärnor stod rätt på himlen för England. Därför vann Lionesses alldeles nyss EM-guld via 2–1 efter förlängning mot Tyskland.

Allt, verkligen allt gick Englands väg i den här turneringen. Så var det på vägen fram till finalen. Och det fortsatte även i avslutningsmatchen på Wembley.

Det började redan på uppvärmningen där Tysklands skyttedrottning Alexandra Popp fick kasta in handduken till följd av en muskelskada. In i startelvan med kort varsel kom Lea Schüller. Det var tydligt att det bytet påverkade det tyska spelet under den första halvleken. Utan sin naturliga uppspelspunkt kändes Tyskland rätt vilset under de första 45 minuterna.

Den första halvleken gick alltså till England, dock utan att hemmalaget på något sätt var överlägset. För trots att det engelska laget kändes bättre hade jag faktiskt 2–2 i klara målchanser i paus.

Och. Vid den ena målchansen slog bollen upp på Leah Williamson:s arm. Den var högre än axelhöjd, den typen av hands skall alltid bestraffas. Tyskland skulle alltså haft en straff. Men återigen gjorde VAR-domarna en avgörande miss i det här mästerskapet. Tråkigt.

Överhuvud taget var domarinsatsen rätt dålig i finalen. Det var pinsamt att se hur den ukrainska domaren Kateryna Monzul, utan att på något sätt agera, lät de engelska spelarna maska bort turningens sju sista minuter. När det tar 72 sekunder att lägga en hörna, som det gjorde på slutet, måste domaren börja jobba med sina kort.

Men Monzul blandade och gav under hela matchen. Hon delade ut flera rätt billiga gula kort under ordinarie speltid. Men blundade för de stora sakerna när det skulle avgöras.

England hade verkligen tur med domsluten. Utöver den straff laget skulle ha haft emot sig tycker jag även att Alessia Russo borde ha fått rött kort. Det var minst gult för den armbåge hon delade ut till Kathrin Hendrich och minst gult för den tackling mot Lena Oberdorf som hon också blev varnad. Och så fick de engelska spelarna alltså maska ohämmat på slutet.

Tillbaka till själva spelet. I paus verkade det som att det tyska laget kunde prata ihop sig om hur man skulle agera utan Popp. För den andra halvleken gick till Tyskland. Jag räknade till 5–1 i klara målchanser i halvleken.

Men. England gjorde mål på sin enda. Målet kom när hemmalaget spelade i numerärt underläge eftersom Beth Mead behandlades för en skada hon ådrog sig när hon själv gick in rätt fult mot Marina Hegering.

Lysande Keira Walsh slog en fantastisk djupledspassning till inhopparen Ella Toone. Fri med målvakten Merle Frohms stod Toone för en högklassig lobb. Ett mycket vackert mål.

Men som ofta när ett lag gör något bra gör motståndarna något mindre bra. Jag tyckte att Kathrin Hendrich långa stunder gjorde en kanonmatch i finalen. Men hon var misslyckad vid båda de engelska målen, vilket ju förstås drar ner betyget rejält. Vid 1–0 såg hon Toones löpning, och hade gott om tid att ta djup. Men gjorde inte det.

I drygt 17 minuter var England i ledningen. Sedan gjorde Tyskland ett jättefint mål. Inbytta Sydney Lohmann drog upp anfallet. Hon spelade ut till en annan inhoppare, Tabea Wassmuth, vars inspel hamnade på foten på Lina Magull. Den sistnämnda styrde läckert upp bollen i nättaket.

Det var 1–1 efter ordinarie tid. Och jag hade alltså 7–3 i målchanser till Tyskland. Under förlängningen räknade jag bara in två målchanser. De kom i den andra kvarten, och båda var engelska.

Den första i minut 110 var guldmålet. Beth Mead tvingades gå av efter sin fula tackling mot Hegering. In då kom istället Chloe Kelly. Det är hon som bär de gyllene skorna på kvällens guldfest.

En högerhörna från Lauren Hemp vanns av Lucy Bronze. Bollen damp ner mitt framför det tyska målet, där inhoppare Kelly befann sig. Hon fick två chanser, och på andra chansen lyckades hon få bollen mellan benen mot Kathy Hendrich.

Såg jag rätt var det dessutom så att Hendrich i förstaläget petade bort bollen från målvakt Frohms. Hendrich stod alltså för ett olyckligt ingripande även vid Englands andra mål. Överhuvud taget har mittförsvaret varit Tysklands akilleshäl de senaste åren. Men Hendrich och Marina Hegering har gjort en bra turnering. Dock blev det tyska laget väldigt mycket darrigare när Hegering tvingades byta i minut 103. Inhopparen Sara Doorsoun-Khajeh såg verkligen inte trygg ut. Faktum är att det bytet kan ha varit det som avgjorde matchen.

Tillsammans med Chloe Kellys 2–1-mål förstås. Efter det målet följde alltså en stunds maskande innan det stora segerjublet bröt ut. Och vilket jubel det var. Tänk att få fira guld med 87 192 åskådare, där säkert 80 000 var hemmasupportrar. Publiksiffran var för övrigt den högsta på en EM-match alla kategorier – alltså även herrarnas turneringar.

Lagkapten Leah Willamson strålade med hela ansiktet när hon lyfte pokalen mot Londonhimlen. Den fest som har dragit igång nu skulle man ha varit med om.

England tog nästan storslam i Uefas utmärkelser. Keira Walsh prisades som finalens bästa spelare. Det priset tyckte jag nog kunde ha gått till Lina Magull.

Beth Mead vann skytteligan på sina sex mål och fem assist. Hon fick även pris som turneringens bästa spelare. Där vet jag inte heller om jag delar juryns uppfattning. Jag tycker nog att Walsh har varit den genomgående bästa engelska spelaren. Men det är svårt att vinna den här typen av priser som defensiv innermittfältare.

Dock fick Lena Oberdorf ett högst välförtjänt pris. Tysklands sexa blev turneringens bästa unga spelare. Ett självklart val, även om hon inte var lika suverän i finalen som hon varit tidigare i turneringen.

Frågan är ändå om inte turneringens allra bästa aktör var Sarina Wiegman. För andra Europamästerskapet i rad förde hon värdnationen till guld. En makalös prestation.

Hennes metod är något för andra tränare att lära ifrån. Både i Nederländerna och England har hon givit en startelva fullt förtroende. Men hon har aldrig tvekat att göra byten när saker inte fungerar. När England var i brygga mot Spanien var det hennes byten som vände matchen.

Och i finalen var det två inhoppare som gjorde målen. Många ville se glödheta Alessia Russo från start istället för Ellen White. Men Wiegman hade sin smarta idé om att spela väl samspelta Fran Kirby och White tillsammans. Och sedan byta in klubbkompisarna Toone och Russo tillsammans, för att ha en spets som känner varandra väl.

EM-final 2022

England–Tyskland 2–1 efter förlängning.
1–1 (0–0) efter ordinarie tid.

Mål: 1–0 Ella Toone (62, assist Keira Walsh), 1–1 Lina Magull (79, assist Tabea Wassmuth), 2–1 Chloe Kelly (110).

Varningar, England: Georgia Stanway, Ellen White, Alessia Russo och Chloe Kelly. Tyskland: Felicitas Rauch, Lena Oberdorf och Lea Schüller.
Domare: Kateryna Monzul, Ukraina
Publik: 87 192 på Wembley

Målchanser: 5–7 efter förlängning. 3–7 (2–2) efter ordinarie tid.

England (4–2–3–1): Mary Earps – Lucy Bronze, Millie Bright, Leah Williamson, Rachel Daly (Alex Greenwood, 88) – Georgia Stanway (Jill Scott, 88), Keira Walsh – Beth Mead (Chloe Kelly 62), Fran Kirby (Ella Toone, 55), Lauren Hemp (Nikita Parris, 119) – Ellen White (Alessia Russo, 55).

Tyskland (4–1–4–1): Merle Frohms – Giulia Gwinn, Kathrin Hendrich, Marina Hegering (Sarah Doorsoun-Khajeh, 103), Felicitas Rauch (Lena Lattwein, 113) – Lena Oberdorf – Svenja Huth, Sara Däbritz (Sydney Lohmann, 73), Lina Magull (Linda Dallmann, 91), Jule Brand (Tabea Wassmuth, 46) – Lea Schüller (Nicole Anyomi, 67).

USA till semifinal – och Storbritannien till OS

Publicerad den av
5

USA vann stormatchen mot Frankrike med 2–1. Personligen tyckte jag faktiskt att skillnaden mellan lagen var större än så. USA hade nämligen god kontroll på den här matchen från start.

Amerikanskorna fick hål på fransyskorna direkt – Megan Rapinoe på frispark efter 4.45. Även om Frankrike hade klart mest bollinnehav kändes det sällan farligt.

Den första halvleken var rätt händelsefattig utöver målet. Målet var den enda målchansen som jag tyckte var värd att anteckna. Vad gäller avslut på mål ledde USA med 5–0, och jag upplevde att laget hade total defensiv kontroll.

I början av den andra halvleken kom Frankrike lite närmare, dock utan att komma till några avslut mot mål. Att det franska laget började känna vittring gjorde ändå USA lite osäkert, om man vidtog en åtgärd som bjöd in fransyskorna ytterligare i matchen.

Efter knappt en kvart drog Jill Ellis nämligen ner Julie Ertz som mittback. Så långt hade Ertz ägt ytan framför den amerikanska backlinjen. Men sista 30 minuterna hittade plötsligt Gaetane Thiney ytor från vilka hon kunde komma med instick.

Nu blev det aldrig riktigt spännande. För Megan Rapinoe gjorde även 2–0 i 65:e minuten, snyggt framspelad av Alex Morgan och Tobin Heath. Rapinoe tycktes inte ha påverkats speciellt mycket av veckans ordväxling med president Donald Trump. Och om Rapinoes spel hade påverkats var det bara i positiv riktning. För hon var väldigt bra i matchen.

En fransk anstormning ledde till att Wendie Renard kunde reducera på nick på en inläggsfrispark från Thiney. Det var i minut 81. Under de sista 14 minuterna hade sedan inte Frankrike en enda målchans.

Dock hade man en boll som träffade Kelley O’Hara:s vänsterarm precis innanför straffområdeslinjen. Den ukrainska domaren Kateryna Monzul valde dock att inte blåsa. Och VAR-rummet tyckte inte att Monzul borde ta en extra koll.

Jag tycker att det var ett riktigt domslut. O’Hara hade armen så nära kroppen att det inte bör vara straff. Men i det här världsmästerskapet har ju inte varit entydigt när det skall vara bestraffningsbar hands och när det inte skall vara det.

USA vann för att man var det stabilare och effektivare laget. Noterbart är att Frankrike vann avsluten med 20–10, men USA vann avsluten på mål med 8–5. Skott utanför går sällan i mål…

Frankrike slog nästan dubbelt så många passningar, 375–199, men jag hade 4–3 i målchanser till USA. Amerikanskorna gjorde dessutom ett tredje mål, som dock dömdes bort för knapp offside. För det såg inte ut som att Crystal Dunn var mer än någon centimeter på fel sida när hon spelade fram Heath.

En intressant detalj var att Sam Mewis återigen fick chansen på det amerikanska mittfältet på Lindsey Horan:s bekostnad. Mewis gjorde en bra första halvlek, men sprang helt vilse vid det franska målet. Där föll hon alldeles för tidigt, och upphävde därmed offsiden på Renard. Som tack för missen blev Mewis utbytt redan innan USA hann ha avspark.

Det är möjligt, och till och med troligt, att bytet var planerat i förväg. Men det såg hårt ut att byta ut henne direkt efter att hon gjort ett svårt misstag.

I och med segern håller USA sviten med att minst gå till semifinal i VM levande. I semifinalen på tisdag möter man England, en match där amerikanskorna är ganska klara favoriter.

Frankrike håller också en svit levande – den jobbiga om att landslaget aldrig tar några mästerskapsmedaljer. Utöver en riktigt imponerande insats i öppningsmatchen tycker jag inte att fransyskorna har varit så bra som jag hade hoppats.

De var illa ute redan mot Brasilien i åttondelsfinalen, och får nu titta på när andra lag gör upp om VM-guldet på fransk mark. För Frankrike är det förstås också en gigantisk käftsmäll att landet missar nästa års OS-turnering. Nästa chans att ta medalj blir alltså därmed EM i England 2021.

Det är ju nu klart att Europas tre OS-platser tas av Storbritannien samt de båda vinnarna i morgondagens semifinaler. Matcherna Nederländerna–Italien och Tyskland–Sverige är samtidigt både VM-kvartsfinaler och direkt avgörande OS-kvalmatcher.

Den stora guiden till EM-semifinalerna

Publicerad den av
2

Av EM återstår nu fyra lag och tre matcher. Två av matcherna spelas under torsdagen. Här är min guide till de båda semifinalerna:

18.00 Danmark–Österrike
Rat Verlegh Stadion, Breda

TV: SVT 2 och Eurosport 1.
Tips: 49–51

Troliga laguppställningar: Danmark: Stina Lykke Petersen – Theresa Nielsen, Simone Boye Sörensen, Stine Larsen, Line Röddik Hansen – Sanne Troelsgaard Nielsen, Line Sigvardsen Jensen, Frederikke Thögersen, Katrine Veje – Nadia Nadim, Pernille Harder.
Österrike: Manuela Zinsberger – Katharina Schiechtl, Carina Wenninger, Sarah Puntigam, Verena Aschauer – Viktoria Schnaderbeck – Laura Feiersinger, Nicole Billa, Sarah Zadrazil, Nadine Prohaska – Nina Burger.
Domare: Kateryna Monzul, Ukraina

Kommentar: Det här är verkligen en vidöppen historia. Jag tippar Österrike eftersom jag känner att Österrikes omställningsspel borde passa det danska laget dåligt. Men egentligen känns väl Danmark som knappa favoriter, och jag hade garanterat helgarderat den här matchen på stryktipset. För det här kan både gå till förlängning och straffar.

Jag såg Danmark två gånger på plats, och imponerades av laget. Men det gjorde jag även av Österrike, som jag såg spela 1–1 mot Frankrike. Den härliga glädje som de österrikiska spelarna visade efter den matchen gjorde att jag tog laget till mitt hjärta.

Österrike och Danmark stötte på varandra i genrepet inför EM, då vann Österrike med 4–2 efter att ha varit totalt överlägset. Det var garanterat en match som gav det österrikiska laget mycket av det självförtroende som redan tagit dem till en historisk EM-medalj.

Men inför semifinalen har sannolikt Danmark större nytta av det där genrepet än Österrike. Dels vet de hur bra motståndarna är, dels har de kunna reparera de brister som fanns vid det tunga nederlaget.

För Österrikes del saknas förstås Lisa Makas, som ju drog på sig en korsbandsskada i kvartsfinalen. Jag läste att det var hennes tredje korsbandsskada på två år. Grymt tungt. Hos danskorna är ju Janni Arnth borta till följd av en stressfraktur.

Kollar vi på de båda lagen känns det som att Danmark börjar hitta rätt i sitt lagbygge. Man är starkare i offensiven än i defensiven, men har ändå bara släppt in två mål på fyra matcher mot högklassigt motstånd.

Lagets nyckelspelare är förstås speluppläggaren Pernille Harder, men även försvarsjätten Simone Boye Sörensen är väldigt viktig. Den senare har verkligen varit grymt bra under EM.

De största frågetecknen finns för vem som skall spela vänsterback och vem som skall spela bredvid Line Jensen på centralt mittfält. Jag tippar att Line Röddik Hansen och Frederikke Thögersen får förtroendet på bekostnad av Cecilie Sandvej och Maja Kildemoes. En notering kring det danska laget är att det har sett väldigt tröttkört ut sista tio minuterna i alla matcher.

Österrike är mästerskapsdebutanter, och har således aldrig förlorat en mästerskapsmatch. Man har EM-turneringens hittills bästa målvakt i 21-åriga Bayern München-spelaren Manuela Zinsberger. Hon har bara släppt in ett mål, en nick på hörna från Frankrike och Amandine Henry. Där var i och för sig Zinsberger lite snett ute, men det var ingen grov tavla. Och den österrikiska målvakten har vägt upp den lilla missen med flera högklassiga räddningar, samt allmänt mycket stabilt spel.

Och senast blev ju Zinsberger även straffhjälte:

Österrike har en mycket tydlig spelidé, både i defensiven och i offensiven. Defensivt ställer man upp 4–1–4–1 så länge man ligger högt i planen, men när man närmar sig eget straffområde faller man ner i 5–4–1. Man har ett väl inarbetat presspel, med många spelare som är väldigt duktiga på att sätta den där pressen. Bäst skulle jag säga att löpstarka Nicole Billa är. Hon stressar fram många misstag från motståndarna.

När Österrike vinner bollen vill de snabbast möjligt sätta upp den på starka Nina Burger, som i sin tur brukar få fint understöd av löpstarka mittfältare som Billa, Laura Feiersinger och Sarah Zadrazil. I Makas frånvaro blir det nog Nadine Prohaska som tar den sista mittfältsplatsen. Ett alternativ skulle vara att sätta in Virginia Kirchberger i backlinjen och flytta fram spelskickliga lagkaptenen Viktoria Schnaderbeck.

Trots att Österrike i första hand utmärkt sig för sin fina defensiv är laget vasst i offensiven, och man har faktiskt både gjort fler mål och släppt in färre än Danmark. Österrikes målskillnad så här långt i EM är 5–1 medan Danmarks är 4–2.

Som sagt, det här är en vidöppen semifinal, som kan sluta precis hur som helst. Kollar man lagens inbördes historik har man mötts tre gånger på 2010-talet. Österrike har två vinster mot Danmarks enda, noterbart är att hemmalaget har vunnit alla gånger. Men i det här fjärde mötet har ju inget av lagen hemmaplan.

20.45 Nederländerna–England 
De Grolsch Veste, Enschede – under EM kallas arenan FC Twente Arena.

TV: TV 12, Eurosport 2 och Cmore Fotboll.
Tips: 40–60

Troliga laguppställningar: Nederländerna: Sari Van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Anouk Dekker, Kika van Es – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van den Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.
England: Siobhan Chamberlain – Lucy Bronze, Stephanie Houghton, Millie Bright, Demi Stokes – Ellen White, Jade Moore, Fara Williams, Jordan Nobbs – Fran Kirby och Jodie Taylor.
Domare: Stephanie Frappart, Frankrike

Kommentar: Det här är matchen mellan de enda två lag i turneringen som står på fyra raka segrar. Mellan de två lag som gjort flest mål, och släppt in minst.

Det skulle alltså kunna vara den moraliska finalen. Men i det här skrällmästerskapet kanske man inte skall ta för givet att vinnaren i den här matchen även tar hem pokalen på söndag.

Som jag ser det har England varit EM:s bästa och mest homogena lag, och de får räknas som favoriter mot värdnationen. Det här är ju två lag med klös, båda kallas ju för lejonhonorna. Det engelska laget har ju rakt av smeknamnet ”Lionesses” medan de nederländska laget lägger till en färg och kallas ”Oranje Leeuwinnen”.

Jag har sett Nederländerna två gånger live och England en. I det nederländska laget har jag noterat några svagheter, det har jag inte i det engelska. Framför allt är det brister i snabbhet i det nederländska mittförsvaret som jag tänker på. Brister som borde få det att vattnas i munnen på en engelsk skyttedrottning vid namn Jodie Taylor.

Hon avgjorde senast de båda lagen möttes. Det var i november, och England vann med 1–0. Totalt har lagen mötts fyra gånger på 2010-talet. England har två vinster och så har det blivit två kryss. Noterbart även att lagen möttes även i EM-semifinal 2009, då vann England efter förlängning.

Här är bilder från mötet i november:

Nu har ju dock mycket hänt i Nederländerna sedan dess. Inte minst har man ju bytt förbundskapten till Sarina Wiegman, ett byte som givit laget ett jättelyft.

Det som i första hand talar för hemmalaget är att de är på hemmaplan och är inne i ett slags glädjerus. Nederländerna har också en mycket vass anfallslinje sannolikt det bästa i turneringen. Och de nederländska spelarna strålar av självförtroende, inte minst vassa yttrarna Lieke Martens och Shanice van de Sanden.

På presskonferensen efter segern mot Sverige fick succémittfältaren Jackie Groenen frågan om hur hon skulle se på att få möta flera av sina gamla klubbkompisar i Chelsea.

”Det skall bli roligt att träffa dem, och sedan se till att de får åka hem”

För Nederländerna var det otroligt viktigt att skyttedrottningen Vivianne Miedema fick göra mål mot Sverige. I henne har värdnationen haft ett litet sparkapital tidigare i turneringen. Miedema är en spelare som kan göra mål mot vilket försvar som helst.

Men jag håller alltså ändå England som knapp, men klar favorit i den här matchen. Det engelska laget har gjort flest mål i turneringen och släppt in delat minst. Deras målskillnad är fina 11–1, medan Nederländerna har turneringens näst bästa målskillnad med 6–1.

När det gäller England stod jag och lyssnade på flera av deras spelare efter segern mot Frankrike i söndags. Det var tydligt att de trodde stenhårt på sin spelidé – och på att Jodie Taylor skall göra mål när chanserna dyker upp.

Taylor har varit glödhet i EM. På 238 spelade minuter har hon totalt kommit till åtta avslut – och på dem har hon gjort fem mål. Det är en fullständigt makalös siffra. Man brukar ju säga att det är bra om man gör mål på var fjärde avslut.

Noterbart är att 31-åriga Taylor gjorde sin landslagsdebut som 28-åring. Det var nuvarande förbundskaptenen Mark Sampson som trodde på den före detta Göteborgsspelaren, och som gjorde henne till förstaval som engelsk forward.

Taylor är dock inte ensam i den engelska offensiven. Hon understöds i första hand av dels nickstarka Ellen White, dels av två riktigt tekniska och spelskickliga spelare i Fran Kirby och Jordan Nobbs.

Förbundskapten Sampson har verkligen gjort ett gediget lagbygge. Han har handplockat spelare till alla positioner, och till slut fått ett lag som är väldigt svårslaget. Backlinjen är otroligt stabil och välkomponerad. Mittbackarna Steph Houghton och Millie Bright är två klippor. Och båda ytterbackarna Lucy Bronze och Demi Stokes är snabba, det blir spännande att se dem mot skickliga nederländska kantspelare.

Mittfältet är hårt arbetande. Där är viktiga Jill Scott dock avstängd för att hon tog en vansinnesvarning mot Frankrike. Min gissning är att rutinerade Fara Williams går in i Scotts ställe. En annan jobspost är att målvakten Karen Bardsley drabbades av en fraktur i högerbenet mot Frankrike och är borta från resten av EM. Dock har jag ganska god tilltro till att ersättaren Siobhan Chamberlain är ungefär jämnbra med Bardsley. Så skadan borde inte vara någon katastrof för England.

Slutligen har jag i tidigare inlägg lovat att skriva lite om den engelske förbundskaptenen. Jag har ju varit imponerad av hans arbete med det engelska laget. Samtidigt tycker jag att han är gräslig att höra under matcherna. Han skäller bland annat rätt rejält på domarna.

Jag hade aldrig stött på honom innan i söndags. Därför var jag väldigt nyfiken på att höra hur han agerade när han mötte pressen. Och jag måste säga att jag blev otroligt imponerad.

Den presskonferens han bjöd på efter 1–0-segern mot Frankrike var världsklass. Dels gillade jag att han inledde med att hylla det franska laget i allmänhet och Camille Abily i synnerhet. Men jag gillade även hur han gång på gång hyllade det arbete hans spelare lägger ner. Och då inte bara de elva som spelar, utan alla 24 som är med i Nederländerna. Sampson gav ett mycket bra intryck.

Inte minst gillade jag att han efter presskonferensen gick runt och tog de engelska journalisterna i hand, bytte något ord med var och en av dem och hälsade dem välkomna till måndagens träning. Att skapa en personlig relation med de man jobbar mot är alltid positivt. Det leder till att man behandlar varandra med respekt. Att det var möjligt att göra så berodde ju i och för sig på att det inte var så många engelska reportrar på plats. Men det är ju en annan fråga…

Sampson fick för övrigt frågan om England inte skall räknas som guldfavorit med både Tyskland och Frankrike utslagna. Han medgav att sett till ranking är det rimligt att det engelska laget får ett favorittryck. Men helst ville ha lägga över favoritskapet på andra lag, för som han sa:

”I det här mästerskapet har det inte varit bra att vara favorit…”

 

Matchguide till VM-finalen 2015

Publicerad den av
3

Två matcher återstår av VM. Bronsmatchen och finalen. Jag tänkte inte göra någon längre guide till kvällens drabbning i Edmonton. Den guide jag bjuder på till den matchen finns i slutet av det här inlägget.

Fokus här hamnar istället på finalen, det är ju den man ser fram emot nu, även om det finns förutsättningar för att bli en trevlig historia även i kväll.

Som jag skrev efter semifinalerna tycker jag att USA är stora favoriter i Vancouver. Det enda som egentligen talar för Japans Nadeshiko är att ingen av amerikanskorna har vunnit ett VM och att de således kan bli nervösa. Här är min guide till VM-finalen 2015:

Arena: BC Place i Vancouver.

Matchstart: natten mot måndag 01.00 (16.00 på söndag lokal tid)
TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 23.45 i morgon.
Domare: Kateryna Monzul, Ukraina.
Odds: 60–40 i amerikansk favör. USA är klara favoriter – hade det inte varit final hade jag satt högre odds. Mitt tips i BT är 2–0 till amerikanskorna efter mål av Alex Morgan och Carli Lloyd. Med ett tidigt amerikanskt mål kan det bli större siffror än så. Men om amerikanskorna inte får hål och det börjar närma sig slutet av andra halvlek, då växer Japans möjligheter för varje minut.

Trolig startelva, Japan: Ayumi Kaihori – Saori Ariyoshi, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Nahomi Kawasumi, Mizuho Sakaguchi, Rumi Utsugi, Aya Miyama – Yuki Ogimi och Shinobu Ohno.
Trolig startelva, USA: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Tobin Heath, Morgan Brian, Lauren Holiday, Megan Rapinoe – Carli Lloyd – Alex Morgan.

Det här är den tredje raka stora internationella finalen i rad där USA och Japan ställs mot varandra. Det är förstås ingen slump.

Tvärtom har vi en final mellan de båda lag som lett utvecklingen inom damfotbollen på senare tid. Japan har lett den tekniskt och taktiskt medan USA har lett den på så många andra plan, inte minst intressemässigt.

Visst är det kort avstånd mellan USA och Kanada, men ingen kan få mig att tro att exempelvis Sverige hade haft ett sådant makalöst stöd om VM gått i Norge eller Danmark. Jag har sett uppgifter om att var tredje biljett i VM har köpts av amerikaner. Det var fantastiskt att få se hur unga tjejer och barnfamiljer från USA har åkt land och rike runt i Kanada för att stödja Alex Morgan och de andra.

Finalen lär bli den mest sedda fotbollsmatchen i USA någonsin, sett till tittarsiffror på tv. På plats i Vancouver kommer bland annat vicepresidenten Joe Biden att vara. President Barack Obama har också engagerat sig i laget, han har gjort det såtillvida att han har twittrat ut gratulationer efter segrarna i slutspelsmatcherna. Damfotboll engagerar alltså i USA. Däremot kommer alltså inte Sepp Blatter att finnas på plats.

Vancouver ligger ju väldigt nära amerikanska ”soccercitys” som Seattle och Portland. Räkna alltså med att USA kommer att ha ett massivt stöd från läktarna. Men det är bara en av de saker som talar för USA.

Spelmässigt känns det amerikanska laget som minst en klass bättre än de japanska. Båda är välorganiserade och starka på fasta situationer. Japan har med tur och skicklighet tagit sig till final på den ”svaga” halvan som Fifa skapade för Kanada. USA har tagit sig fram på den svåra halvan med alla topplag. De har dessutom imponerat mer och mer för varje match.

I semifinalen uppträdde USA som ett blivande mästarlag. Äntligen hade de ett lag med både god defensiv balans och offensiv tyngd. När Morgan Brian spelar centralt har man en naturlig defensiv innermittfältare samtidigt som Lauren Holiday blir befriad från den defensiva tvångströjan.

Holiday har inte fått visa sina stora offensiva kvaliteter tidigare i VM. Men mot Tyskland hade hon större frihet, med följden att vi fick se ett antal läckra passningar – inte minst ett antal spektakulära spelvändningar. Känslan är att Holiday blir en nyckelspelare i finalen.

Det blir även Alex Morgan. Även om hon inte gjorde något mål skapade Morgan jättemycket. Lotta Schelin borde ta och åka över till Vancouver och se hur Morgan rör sig. För Morgan klarar av att vara ensam och övergiven forward men ändå äga en hel fyrbackslinje.
Hon gör det för att hon har en bra förmåga att läsa av var uppspel och rensningar kommer att hamna. Hon är dessutom smart nog att hela tiden utmana backlinjens svagaste kort. Gissningsvis kommer hon ofta att löpa in på ytan bakom offensivt lagda Saki Kumagai.

USA:s största tillgång hittills i VM är dock försvarsspelet i allmänhet och backlinjen i synnerhet. Hope Solo har nu hållit nollan i över åtta timmar och ännu starkare är att hon bara behövt göra tolv räddningar på hela turneringen, varav flera av dem kom den första halvtimmen. USA släpper alltså till väldigt få målchanser. Och då har de ändå mött lag som Sverige, Nigeria, Australien och Tyskland. Mittbacken Becky Sauerbrunn är otroligt stabil och viktig. Hon gör inget stort väsen av sig i form av flashiga glidtacklingar eller så. Men är det någon som sett henne göra ett misstag i VM?

Japan förmådde i princip inte att skapa något mot England. Jag har väldigt svårt att se hur de skall lyckas dyrka upp USA:s ramstarka försvar. Mark Sampson hade gjort sin läxa och visade hur man håller ihop laget och stressar sönder Japans anfallsspel. Jill Ellis och Tony Gustavsson såg förstås och lärde. Japan kommer alltså att få det ännu jobbigare i anfallsuppbyggnaden än mot England.

För USA är mycket vassare i kontringsspelet än England. USA har bättre passningskvalitet och straffar misstag på ett mycket mer skoningslöst sätt än engelskorna gjorde.
Norio Sasaki är duktig taktiskt sett och han har sagt att hans lag inte kommer att vara nervöst utan kommer att våga spela ut. Och att det kommer att våga spela framåt. Jag har stor respekt för Sasaki. Men tror alltså ändå inte att hans lag kommer att vinna.

Även om Japan har sex raka uddamålssegrar i bagaget är det enda som jag tycker talar för laget att USA skulle kunna drabbas av finalfrossa. Ingen av de amerikanska spelare som Ellis använder i sin startelva har ju trots allt varit med och blivit världsmästare. Det har däremot de flesta japanska.

Och faktum är ju att USA var ännu större guldfavoriter 2011 än de är nu. Minns ni förresten finalen från 2011?

Jag gör det väl. Då satt jag på Commerzbank Stadion i Frankfurt och såg dramat live. Det var en fantastisk match där USA var väldigt mycket bättre spelmässigt sett, men där det verkade vara förutbestämt att Japan skulle vinna.

När Aya Miyama utnyttjade amerikanska försvarsnerver och gjorde 1–1-målet i slutskedet av ordinarie tid hade jag 10–0 i riktigt klara målchanser till USA. 10–0. Japan gjorde alltså mål på sitt första riktigt farliga avslut. Den typen av effektivitet lär Japan behöva även den här gången.
Faktum är förresten att USA hade en rätt darrig backlinje för fyra år sedan. Då levde laget fullt ut på sin offensiv. Den här gången skall japanskorna inte förlita sig på att man får så generösa gåvor från amerikanska backar.

Jag kollade för övrigt hur startelvorna såg ut för fyra år sedan. Japan lär ha tre ändringar, medan USA har sex nya spelare, varav tre backar och flera positionsbyten:

Japan 2011: Kaihori – Yukari Kinga, Iwashimizu, Kumagai, Sameshima – Sakaguchi, Homare Sawa – Ohno, Kawasumi, Miyama – Kozue Ando.
USA 2011: Solo – Krieger, Rachel Buehler, Christie Rampone, Amy LePeilbet – Heather O’Reilly, Shannon Boxx, Lloyd, Rapinoe – Abby Wambach och Holiday.

Jag minns också hur Abby Wambach vägrade prata om matchbilden i mixade zonen efteråt. Hur hon var en grymt stor förlorare. Hon sa så här:

”Japan vann matchen, Japan är världsmästare – och de är förtjänta av det.”

Wambach lär inte starta i finalen. Men hon lär komma in – och hon lär inte kliva av BC Place matta förrän USA har vunnit. Det här är sannolikt hennes sista VM-match så räkna med att hon kommer att elda på sina lagkompisar med alla energi hon kan finna.
Wambach spelade ju en huvudroll 2011. Hon såg ut att bli matchhjälte, men blev lite av syndabock. Det var ju hon som styrde Homare Sawa:s klack i förlängningens slutminuter och gjorde så att Hope Solo inte kunde rädda. Wambach agerade alltså olycksfågel och orsakade att det blev straffläggning. Där satte dock den amerikanska forwardsstjärnan sin straff – något hennes lagkompisar hade väldigt svårt att kopiera.

I grunden är ju Wambach ändå en vinnare. Det är även Hope Solo, Carli Lloyd, Megan Rapinoe och Alex Morgan. Sannolikt skall även Julie Johnston in i vinnargänget. Med så många vinnare på planen kommer Japan få komma upp med något alldeles exceptionellt för att kunna kontra.

Fast det är ju ”fel” lag som har vunnit de båda tidigare finalerna mellan USA och Japan. Japanskorna var spelmässigt bättre i OS-finalen 2012. Då hade jag 8–6 till Japan i målchanser. Dessutom skulle Japan ha haft en straff för hands vid underläge 1–0. Den missade dock domaren Bibiana Steinhaus. Vi får verkligen hoppas att det inte blir en dålig domarinsats som avgör VM. Sådana har vi ju haft för många av.

Bland annat hjälptes ju USA till final av en sådan. Vid närmare betraktande så har även jag kommit fram till att Alex Morgan stoppades utanför straffområdet när USA fick straff. Dessutom borde ju Julie Johnston ha blivit utvisad i samband med den tyska straffen.

Domarfrågan finns det anledning att återkomma till. Men förhoppningsvis alltså inte direkt efter finalen…

När det gäller laguppställningarna tror jag alltså på att båda lagen spelar som i semifinalerna. Det känns inte som någon vågad gissning, även om legendarerna Wambach och Sawa säkert ligger på för att ingå i startelvorna.

Det om läget inför finalen. Här är även en liten lägeskoll inför bronsmatchen:

Arena: Commonwealth Stadium i Edmonton.

Matchstart: i kväll 22.00 (14.00 lokal tid)
TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 21.20.
Domare: Ri Hyang Ok, Nordkorea.
Odds: 55–45 i tysk favör. Tyskland förlorar nästan aldrig en mästerskapsmatch mot europeiskt motstånd. Jag tippar tysk seger med 3–2.

Även här känns det troligt att det blir ganska lika startelvor som i semifinalerna. Dock händer det ju att coacher ger några trotjänare som nött mycket bänk chansen i bronsmatcherna.

Här är jag dock skeptisk till att det blir så. De flesta tyskorna har ju ingen VM-medalj och de lär gärna vilja få med sig en hem. Och för England skulle ju en tredjeplats vara en jätteframgång.

Jag tror alltså ändå på tyskorna. Även om de har behövt resa för att ta sig till Edmonton har de haft en dag mer på sig att ladda om. Och med tanke på det grymma sätt som England föll mot Japan så är frågan om engelskorna har orkat resa sig och ladda om.

Dock blir man ju glad när man läser att Laura Bassett har givit klartecken till spel. Visst vore det väl en solskenshistoria om hon fick avgöra i kväll? I rätt mål alltså.

Här är förresten en känslomässigt jobbig radiointervju med Bassett och här är en lika känslomässig tv-intervju:

För Tyskland är Lena Lotzen och Dzsenifer Marozsan borta. Tyskland har ändå en så bred trupp att man bör kunna klara det här. Frågan är dock hur Annike Krahn klarar Jodie Taylor. Krahn hade ju en mardrömsdag i semifinalen, på sin födelsedag – europeisk tid. Kanske att mittbacken får fler skäl att fira efter bronsmatchen.

Slutligen tror jag alltså att det är den amerikanska nationalsången som kommer att ljuda efter finalen. Antagligen en vackrare version än den här med Ariane Hingst:

Sinclair pallade för pressen

Publicerad den av
4

En lätt darrig Christine Sinclair rullade in en straff på övertid inför 53 058 åskådare och VM fick bästa möjliga start.

Så kanske man inte ser det i Kina – men för intresset här i Kanada var förstås 1–0-segern otroligt viktig.

Själv satt jag på en sportbar och följde matchen. Eller matcherna. För jag såg först herrfotbollens största match i år, Champions Leaguefinalen, och sedan VM-premiären.
Den första matchen såg jag till stor del ihop med en yngre, manligt dominerad publik. Sedan gick många av de unga männen hem och ersattes av kvinnor i olika åldrar lagom till VM-premiären.

Dagens högsta jubel i sportbaren kom när Juventus kvitterade mot Barcelona. Det finns tydligen en stor grupp Italienättade invånare här i Winnipeg. Fast jag skulle säga att jublen för Barcelonas alla tre mål också överröstade det jubel som kom när Sinclair avgjorde med sitt 1–0-mål för Kanada.

Det var ändå straffmålet som berörde mig mest. Tänk att Kanadas egen superstjärna får chansen från straffpunkten på övertid i en VM-premiär på hemmaplan. Över 53000 åskådare förväntar sig att hon skall göra mål.
Det går liksom inte att föreställa sig den press hon måste ha känt när hon stegade fram till straffpunkten. Visst, träffen var långt ifrån klockren. Men placeringen av bollen, just i insidan av stolpen gjorde ändå skottet otagbart. Starkt.

Personligen tyckte jag att domslutet från Kateryna Monzul var korrekt. Det hindrar inte att jag tvivlar på att den ukrainska domaren hade blåst en sådan straff till Kina på övertid.

Senare i natt svensk tid har Holland också vunnit sin match med 1–0. Lieke Martens satte bollen läckert i bortre hörnet, precis som hon gjort flera gånger för Göteborg. Martens blev matchvinnare, men hon borde/kunde också ha blivit syndabock. För den mexikanska domaren Quetzalli Alvarado blundade för en solklar straff när just Martens sprang ner Hannah Wilkinson med cirka tio minuter kvar att spela.

Jag såg bara en halvlek av matchen – den andra. Och där imponerade inte Holland speciellt mycket. De brukar ju vara bollsäkra och kunna döda tid genom att spela runt bollen. Så såg det dock inte ut, utan Nya Zeeland förde spelet och hade mest bollinnehav. Och borde alltså även ha haft en straff.

Totalt sett efter första omgången i grupp A är det mina båda favoriter i topp. Det här är dock en så jämn grupp att inget är avgjort ännu. Visst har Kanada och Holland ett bra utgångsläge, men matcherna Kanada–Nya Zeeland och Holland–Kina i nästa omgång är båda ganska ovissa.

Från dagens matcher tycker jag ändå att Kanada var det lag som imponerade mest. De skapade alla matchens målchanser mot Kina – även de två kinesiska. Mittbacken Lauren Sesselmann hade ett par riktigt svaga minuter och gav bort ett friläge och tvingade lagkompisen Desiree Scott att dra på sig en farlig frispark. Frisparken slog Wang Lisi i båda stolparna. Där var det bara millimetrar från ett riktigt drömmål.

Kina är välorganiserade och har en grymt bra målvakt i Wang Fei, men det är svårt att bara försvara sig långt i ett VM. Och anfallsspelet lyste helt med sin frånvaro. Precis som med Holland hade jag förväntat mig att kinesiskorna skulle kunna ha lite bättre passningsspel. Nu var det Kanada som hade klart störst bollinnehav.

I Kanada imponerades jag mest av mittbacken Kadeisha Buchanan. Hon är en fantastiskt stor talang. Jag skäms lite att jag glömde henne när jag nyligen listade kandidater på vilka som är aktuella att bli VM:s bästa U21-spelare. Fast jag tröstar mig lite med att även Fifa gjort samma misstag. Buchanan är ju en självklar kandidat. Hon är sannolikt världens bästa unga back och hon är bara 19 – hon fyller inte 20 förrän i november.

Att Kanadas skulle sluta 1–0 var ju förresten en riktig lågoddsare. Räknar vi bort inofficiella landskamper, som 0–0-mötet med Nigeria, så står kanadensiskorna nu på sex raka 1–0-matcher. Fyra av dem är segrar, två är förluster.

Det om matcherna i grupp A. I morgon (kanadensisk tid – i dag svensk tid) lär det bli mer ojämnt i VM. Då drar nämligen grupp B igång med matcherna Norge–Thailand och Tyskland–Elfenbenskusten.

Personligen kommer jag att ägna en stor del av dagen åt att lyssna av läget inför Sveriges premiär. Alla fyra lagen i grupp D kommer till Investors Group Field för presskonferenser i morgon. Även om dagen-innan-presskonferenser brukar vara rätt tråkiga blir det intressant att höra hur tongångarna låter från de olika lagen. Vi hörs.

Guide till Champions Leaguefinalen

Publicerad den av
2

På torsdag smäller det. Då spelar Tyresö FF sin största match någonsin. Att det är den största hittills råder det ingen tvekan om. Och troligen kommer man inte hit igen, för tyvärr finns det ju inget som tyder på att klubben skall kunna klara ekonomin.

Det är alltså första och sista chansen för klubben, som ju nästa säsong som bäst spelar i elitettan.

Jag har förr skrivit om att det borde vara tveksamt om Uefa verkligen vill att ett konkursbo tar hem den största titeln som finns. Jag gissar att reglerna snart skrivs om så att klubbar som står under rekonstruktion utesluts ur Uefas turneringar – något som dessutom vore en högst rimlig regeländring.

Jag tycker alltså inte att Tyresö borde ha fått spela final på torsdag. Men nu gör de det. Och med hjälp av ett lån från fotbollsförbundet har de alltså kunnat resa till Lissabon. Därme så lämnar jag krisen för ett tag, och lägger fokus på själva fotbollen. För många av spelarna är det här deras livs chans att vinna den finaste av titlar inom klubbfotbollen. Jag gissar att de är beredda att offra både det ena och det andra.

Jag ser dock Wolfsburg som ganska klara favoriter. Varför?

Här kommer en utläggning:

* Tyresö FF–VfL Wolfsburg
Torsdag 20.30 på Stadium Do Restelo i Lissabon
Domare: Kateryna Monzul, Ukraina
TV: SVT1 och Eurosport
Tips: 40–60.

Troliga startelvor:
Tyresö: Carola Söberg – Meghan Klingenberg, Linda Sembrant, Whitney Engen, Line Röddik Hansen – Veronica Boquete, Caroline Seger, Lisa Dahlkvist – Malin Diaz, Christen Press, Marta Vieira da Silva.
Tränare: Tony Gustavsson

Wolfsburg: Almuth Schult – Luisa Wensing, Nilla Fischer, Josephine Henning, Stephanie Bunte – Anna Blässe, Lena Goessling, Nadine Kessler, Verena Faisst – Alexandra Popp, Martina Müller.
Tränare: Ralf Kellermann

Tyresö FF:
Laget är nykomling på den här nivån. Även de flesta spelarna är nykomlingar. För även om man har en namnkunnig trupp så är det inte så många av spelarna som varit på planen i någon riktigt stor final. Marta är ju det lysande undantaget. Hon har spelat mängder av finaler, inklusive i OS och VM. Hon har vunnit Champions Leauge – som då hette Womens cup, men hon har också lämnat flera stora finalerna som förlorare.

Även Lisa Dahlkvist har spelat final i Champions League tidigare, samt Carola Söberg och Madelaine Edlund. Men de två sistnämnda riskerar att få börja på bänken. Och ingen av de tre har lyckats vinna någon titel. I övrigt är vanan av internationella finaler liten i Tyresölägret.

Lisa Dahlkvist

Lisa Dahlkvist

Det som talar för Tyresö är att man slår ur underläge mot de regerande mästarinnorna. Och som kontringslag är 2012 års svenska mästarinnor svårslagna. Christen Press är inte bara blixtsnabb, hon är också en riktig matchvinnare. Känslan är att hon bara blir bättre ju större matchen är. Vi får se hur riktig den känslan är…

När det gäller kontringsspelare har man ju förstås även Marta – självklart en fantastisk spelare att kontra på.
Passningsläggare har man en hel hög. De avgörande bollarna skall i första hand komma från Vero eller Malin Diaz. Men även alla backarna och Caroline Seger är duktiga passningsspelare.

Även om tränare Gustavsson gärna pratar om Tyresös kollektiv ser jag laget som en samling stjärnor som spelar ihop. När jag tänker Tyresö tänker jag mer individer än kollektiv. Det står stor kontrast mot finalmotståndarna, vilket jag snart återkommer till.

Det som talar mot Tyresö är att deras målvakter är oprövade. Vilken målvakt som Tony Gustavsson kommer att välja är egentligen den enda öppna frågan kring startelvan. Han har deklarerat att Carola Söberg och Tinja-Riikka Korpela är jämna. Jag gissar att han kommer att välja Söberg. Men det är en ren gissning från min sida. Själv hade jag nog valt Korpela, då Söberg har darrat i avgörande matcher i damallsvenskan de senaste åren.

Visst finns det fler frågetecken i Tyresös lag. Men då pratar vi skador, och i första hand Vero och Marta. Men som sagt. Spelarna har valt att härda ut ett par månader i ett konkursbo för att få spela den här matchen. Och alla lär verkligen göra allt för att få kliva ut på planen.

Malin Diaz

Malin Diaz

Och är alla friska och hela lär det bli de tio spelare jag skrivit ovan. För jag tror att Malin Diaz får förtroende före Madelaine Edlund. Diaz var utmärkt både i kvarts- och semifinal, och hon visade i finalen av F19-EM häromåret att hon har bra psyke i avgörande lägen.

Intressant med Tyresö är att de har en massa taktiska småfinesser att plocka fram lite då och då. Det kan handla om ett par minuters omflyttningar för att röra om. Senast mot Göteborg hörde jag exempelvis hur tränare Gustavsson coachade fram en tre minuter lång extraoffensiv i slutet av den första halvleken. Den gick ut på att Lisa Dahlkvist plötsligt flyttade upp som central forward, och så slog man långa uppspel som hon skulle skarva. Det ledde till två halvchanser.

Enligt Gustavsson har man en hel hög sådana taktiska drag att plocka fram på torsdag. Något sådant skulle kunna bli avgörande.

VfL Wolfsburg:
Precis som Tyresö är klubben relativt ny på den här nivå. Sedan man klev in i Champions League hösten 2012 har man inte förlorat en enda match. Första säsongen slutade med finalseger. I den andra är man nu framme vid final.

Och även om Wolfsburg som klubb är färsk på den här nivån har man till skillnad från Tyresö en hel hög spelare med vana att spela stora internationella finaler. För utöver alla spelare som var med och vann trippeln i fjol så har man flera spelare som har vunnit Champions League med andra klubbar. Och flera som vunnit både EM och VM på landslagsnivå.
Mästarinnorna Wolfsburg har alltså väldigt mycket större finalrutin i truppen än utmanarna.

På minuskontor har man att det vimlar av frågetecken till följd av skador. En hel hög spelare lider av större eller mindre blesyrer. Ett av de större är mittbacken Josephine Henning som sträckte sig för cirka två veckor sedan, och riskerar att missa finalen. Men är det någon gång man skall chansa så är det ju i en Champions Leaguefinal. I fjolårets final dök exempelvis Zsanett Jakabfi upp i startelvan, trots att hon inte varit aktuell för den under en längre tid.

En frisk Jakabfi är för övrigt en kanonspelare. Före och efter juluppehållet förra året såg jag ungerskan som en av världens bästa spelare. Då fullständigt sköljde hon fram längs Wolfsburgs högerkant. Dessutom hade man Verena Faisst som var vass på vänstersidan. De båda försåg i första hand vassa forwardsen Martina Müller, Alexandra Popp och kanske även Conny Pohlers med fina inlägg och inspel. Bakom dem dyker ofta även Nadine Kessler upp i bra nicklägen.

Lena Goessling

Lena Goessling

För drygt ett år sedan var det alltså kantspelet som var lagets styrka. Nu är det inte lika påtagligt, även om det fortfarande är bra. Men nu ser jag mer Wolfsburg som en otroligt stark lagmaskin. Man liksom nöter ner motståndet. Inte minst genom sin lysande fysik.
Man har nämligen massor av nickstarka spelare att slå inlägg mot. Dessutom har man en av världsfotbollens bättre frisparks- och hörnläggare i Lena Goessling.

Efter Göteborgsmatchen senast konstaterade Tony Gustavsson att fasta situationer blir oerhört avgörande. Han sa:

”Nilla Fischer är brukar ju synas när landslaget radar upp sig inför match, men när Wolfsburg ställer upp sig har de fem–sex spelare som är lika stora som Fischer.”

Så är det. I tur och ordning skulle jag nog nämna Nadine Kessler, Fischer, Alexandra Popp, Luisa Wensing och Martina Müller som de största hoten vid fasta situationer. Och det är inte lätt att försvara mot ett lag med minst fem starka huvudspelare.

Min favorit bland de fem är lagkapten Kessler. Hon är kortast, men har kanske allra bäst tajming i sina inlöpp. Dessutom känns hon som en riktig vinnarskalle – en sådan karaktärsspelare som varje tränare hade velat ha i sitt lag.

Nadine Kessler

Nadine Kessler

Wolfsburg är alltså ett lag bestånde av elva hårt arbetande spelare, som tillsammans lyfter till högsta världsnivå. Startelvan ovan är i högsta grad preliminär. Dels för att skadesituationen i laget är högst oklar. Men även för att Ralf Kellermann har så många taktiska möjligheter att flytta runt att det inte går att förutse hur han tänker.

För vem kunde förutse draget att spela Alexandra Popp som vänsterback mot Elodie Thomis i fjolårets Champions Leaguefinal? Ett riktigt genidrag.

Vi får se vem av tränarna som gör genidragen på torsdag. Hursomhelst skall det bli riktigt kul att få se ett svenskt lag i en stor final. Det är också kul att vi får minst en svensk segrare. Jag har redan snuddat vid Nilla Fischer. Hon är också en riktig karaktärsspelare. Det skulle faktiskt inte förvåna mig om hon kommer att spela en riktig huvudroll på torsdag.

Almuth Schult

Almuth Schult

Skall man leta svagheter i Wolfsburg är det att man, beroende på hur man ställer upp, ibland är lite tröga i backlinjen. Dessutom är Almuth Schult en något ojämn målvakt. Oftast håller hon mycket hög klass. Men ibland blir hon övermodig och ger sig ut på vådliga utflykter.

På förhand är Wolfsburg ändå självklara favoriter. Men Tyresö har absolut en god chans att vinna den titel man drömt om. En väldigt god chans.

Potsdam öppnar vägen för Tyresö

Publicerad den av
4

Tyresö körde som väntat över Fortuna Hjörring, och vi har ett svenskt lag i kvartsfinal av Champions League. Medan Tyresöspelarna kunde fira en bra avslutning på året fick de hjälp i sin strävan efter att kunna gå hela vägen.

För i Lyon stod Turbine Potsdam för årets kanske största skräll. Ja, jag vet att Potsdam är rankat som tvåa i Europa.
Men Potsdam har byggt nytt lag, och man var inför säsongen förhållandevis nederlagstippade i Tyskland. Och att slå Lyon i dubbelmöte har inte något lag lyckats göra sedan Duisburg i kvartsfinal av Champions League 2009. Att vinna på Stade Gerland har inget lag gjort sedan Juvisy den 10 september 2006. Så visst var det här en jätteskräll.

Lyon är nog i och för sig också lite sämre än förra säsongen. Men det franska storlaget har ändå gått som en slåttermaskin genom den franska ligan. Och man vann bortamötet med 1–0. Inget talade för att Potsdam skulle orka vända.

Oddsen för tysk skräll förbättrades inte direkt i elfte matchminuten i dag när Camille Abily säkert satte 1–0 på Lara Dickenmann:s fina inspel.

Men Bernd Schröder har gjort det igen. Han har byggt ett lag av ett gäng talanger. Stefanie Draws kvitterade när hon nickade in en vänsterhörna från Lia Wälti i minut 33.

Själv började jag följa matchen mer noggrant i början av den andra halvleken. Jag tyckte direkt att Potsdams unga lag – i dagens startelva hade man bland annat  tonåringarna Pauline Bremer och Ada Stolsmo Hegerberg – spelade väldigt klokt. De försökte hela tiden spela sig fram på ytan bakom Lyons offensiva ytterbackar. Känslan var att de skapade oro i hemmalaget.

Trots att Potsdam hade svårt att skapa chanser darrade ett par Lyonspelare. Målvakten Sarah Bouhaddi var exempelvis ute på ett par riktigt vådliga utflykter.

I minut 72 pekade domare Kateryna Monzul från Ukraina på straffpunkten. Hon menade att Saki Kumagai hade tagit bollen med högerhanden. Kumagai själv pekade på kinden. Och efter att ha sett ett par repriser tror jag att japanskan kan ha rätt – och att straffen är feldömd. Men säker är jag inte. Huvudkameran var placerad i en väldigt dålig vinkel, så det är svårt att se exakt var bollen tog.

Straff blev det dock. Och den satte norska Maren Mjelde säkert. Matchens sista 20 minuter följde jag med spänning. Lyon vräkte på allt de hade framåt. Men Potsdam försvarade sig lugnt och säkert.

Och när slutsignalen ljöd var skrällen ett faktum.

När kvartsfinalerna lottas om en vecka finns inte storlaget Olympique Lyonnais med. Däremot är Neulengbach, Torres, Birmingham och Barcelona där. De nämnda fyra lagen har inget med slutsegern att göra. Men tänk om de fyra hamnar på samma halva i slutspelsträdet…

Övriga fyra lag är klasslag, även om Arsenal har varit sämre än vanligt i år. Men om Londonklubben värvar bra i vinter kanske de kan skaka om de tre stora till våren. Arsenal är alltså outsidern.

De tre stora är Wolfsburg, Potsdam – och Tyresö. Även om det inte på något sätt är lätt att möta Potsdam heller, så ökade dock Tyresös chanser att vinna turneringen rejält i kväll.

För damfotbollen var det uselt att det lag som drar flest åskådare, och mest intresse – är utslaget. För konkurrenterna var det perfekt.

Men dagens resultat sätter återigen fokus på hur snett upplägget för lottning och seedning har varit. Att ha fri lottning från åttondelsfinalerna i herrarnas Champions League är ok. Men damernas turnering är inte redo.

Att vi på vägen har tappat lag som PSG, Lyon och Malmö är inte bra för sporten. Till nästa turnering bör man kolla över rankningssystemet. Och man bör införa seedning minst i åttondelsfinalerna. Kanske också i kvartsfinalerna.

Det jag såg av Tyresö i dag så imponerade laget med sitt anfallsspel i den första halvleken. Marta:s passning till Kirsten van de Ven:s mål var läcker. Samma ord används med fördel för att beskriva Veronica Boquete:s frisparksmål.

Jag hann dock inte se så mycket. Planen är att se om matchen i morgon. Eller i alla fall den första halvleken.

Malmös match från i går har jag däremot hunnit se i sin helhet nu. Och jag blev mer övertygad om att det är de brister i båda straffområden som jag skrev om i går som fällde avgörandet.

Ser man till dubbelmötet i sin helhet hade Malmö 24 avslut, mot Wolfsburgs 22. Men medan 15 av Malmös gick utanför, och ett i målramen, så sköt Wolfsburg 14 av sina mot mål. Alltså 14–8 till Wolfsburg i avslut mot mål. Och 15–8 till Malmö i avslut utanför. Där är skillnaden mellan lagen.