Det officiella allstarlaget från EM – och mitt

I dag släpptes det allstarlag från EM som Uefas tekniska observatörspanel har tagit ut. Som väntat fanns ingen svensk spelare med i elvan.

Det var nästan storslag till finallagen. Tyskland fick med fem spelare och England fick med fyra. Dessutom fanns en fransk och en spansk spelare med.

EM:s officiella allstarlag ser ut så här: Mary Earps – Giulia Gwinn, Leah Williamson, Marina Hegering, Sakina Karchaoui – Keira Walsh, Aitana Bonmati, Lena Oberdorf – Beth Mead, Alexandra Popp, Klara Bühl.

Här är några andra allstarlag:

Inför EM-finalen tog även SVT (Daniel Nannskog och Markus Johannesson) ut sin drömelva från mästerskapet:

Merle Frohms – Ona Batlle, Millie Bright, Wendie Renard, Sakina Karchaoui – Aitana Bonmatí, Kosovare Asllani, Lena Oberdorf – Beth Mead, Alexandra Popp, Delphine Cascarino.

– Aitana Bonmatí, Kosovare Asllani, Lena Oberdorf – Beth Mead, Alexandra Popp, Delphine Cascarino

Själv tog jag ut ett lag inför turneringen och ett nytt inför semifinalerna. Nu är det dags att presentera det slutgiltiga laget. Jag har valt att ta ut en elva, plus tolv ersättare – alltså en full EM-trupp.

Så här ser mitt drömlag ut:

Nicky Evrard, Belgien/OH Leuven

Lucy Bronze, England/Barcelona
Marina Hegering, Tyskland/Wolfsburg  
Wendie Renard, Frankrike/Lyon  
Sakina Karchaoui, Frankrike/PSG

Lena Oberdorf, Tyskland/Wolfsburg  
Keira Walsh, England/Manchester City

Beth Mead, England/Arsenal 
Lina Magull, Tyskland/Bayern München  
Delphine Cascarino, Frankrike/Lyon

Alexandra Popp, Tyskland/Wolfsburg

Ersättare:
Mary Earps, England/Manchester United (mv)
Merle Frohms, Tyskland/Eintracht Frankfurt
Giulia Gwinn, Tyskland/Bayern München, 
Kathrin Hendrich, Tyskland/Wolfsburg
Leah Williamson, England/Arsenal
Selma Bacha, Frankrike/Lyon
Georgia Stanway, England/Bayern München
Grace Geyoro, Frankrike/PSG
Kosovare Asllani, Sverige/Milan
Aitana Bonmati, Spanien/Barcelona 
Klara Bühl, Tyskland/Bayern München
Alessia Russo, England/Manchester United

Förbundskapten: Sarina Wiegman, England

Det blev alltså några ändringar i startelvan efter de tre sista matcherna. Marina Hegering tog en självklar plats i elvan. Jag tror faktiskt att Tyskland förlorade guldet när de tvingades byta ut henne i första förlängningskvarten i finalen.

Notera också att jag anser att Frankrike hade turneringens två bästa vänsterbackar, även om Bacha stundtals spelade överallt. Dock skall sägas att konkurrensen var betydligt hårdare på högerbacksplatsen där såväl Ona Battle som Laura Wienroither var goda utmanare till mina två val. För övrigt höll jag på Giulia Gwinn inför semifinalerna, men Lucy Bronze var inblandad i de engelska segermålen både mot Sverige och Tyskland, vilket blev avgörande för mitt val av Bronze i elvan.

Noterbart också att jag har med en spelare som inte startade en enda match – Alessia Russo. Men hon gjorde fyra mål som inhoppare, och får således agera supersub även i min EM-trupp. Om Marie-Antoinette Katoto hade spelat mer än 94 minuter i turneringen hade hon varit given, för det var 94 väldigt bra minuter. Men det är lite för lite speltid för att kunna komma med, tycker jag.

Nu välkomnar jag era allstarlag. Det är alltid roligt att se hur andra tänker.

Jag välkomnar även synpunkter på vem som varit Europas bästa spelare säsongen 2021/22. Jag har numera den svenska mediarösten i Uefas officiella pris till den bästa spelaren i Europa. Och jag tycker att det är svårt i år. Så kanske att jag kan vara påverkbar när kandidaterna kommer…

EM-guld till England inför rekordpublik

Tyskland var minst lika bra, men alla stjärnor stod rätt på himlen för England. Därför vann Lionesses alldeles nyss EM-guld via 2–1 efter förlängning mot Tyskland.

Allt, verkligen allt gick Englands väg i den här turneringen. Så var det på vägen fram till finalen. Och det fortsatte även i avslutningsmatchen på Wembley.

Det började redan på uppvärmningen där Tysklands skyttedrottning Alexandra Popp fick kasta in handduken till följd av en muskelskada. In i startelvan med kort varsel kom Lea Schüller. Det var tydligt att det bytet påverkade det tyska spelet under den första halvleken. Utan sin naturliga uppspelspunkt kändes Tyskland rätt vilset under de första 45 minuterna.

Den första halvleken gick alltså till England, dock utan att hemmalaget på något sätt var överlägset. För trots att det engelska laget kändes bättre hade jag faktiskt 2–2 i klara målchanser i paus.

Och. Vid den ena målchansen slog bollen upp på Leah Williamson:s arm. Den var högre än axelhöjd, den typen av hands skall alltid bestraffas. Tyskland skulle alltså haft en straff. Men återigen gjorde VAR-domarna en avgörande miss i det här mästerskapet. Tråkigt.

Överhuvud taget var domarinsatsen rätt dålig i finalen. Det var pinsamt att se hur den ukrainska domaren Kateryna Monzul, utan att på något sätt agera, lät de engelska spelarna maska bort turningens sju sista minuter. När det tar 72 sekunder att lägga en hörna, som det gjorde på slutet, måste domaren börja jobba med sina kort.

Men Monzul blandade och gav under hela matchen. Hon delade ut flera rätt billiga gula kort under ordinarie speltid. Men blundade för de stora sakerna när det skulle avgöras.

England hade verkligen tur med domsluten. Utöver den straff laget skulle ha haft emot sig tycker jag även att Alessia Russo borde ha fått rött kort. Det var minst gult för den armbåge hon delade ut till Kathrin Hendrich och minst gult för den tackling mot Lena Oberdorf som hon också blev varnad. Och så fick de engelska spelarna alltså maska ohämmat på slutet.

Tillbaka till själva spelet. I paus verkade det som att det tyska laget kunde prata ihop sig om hur man skulle agera utan Popp. För den andra halvleken gick till Tyskland. Jag räknade till 5–1 i klara målchanser i halvleken.

Men. England gjorde mål på sin enda. Målet kom när hemmalaget spelade i numerärt underläge eftersom Beth Mead behandlades för en skada hon ådrog sig när hon själv gick in rätt fult mot Marina Hegering.

Lysande Keira Walsh slog en fantastisk djupledspassning till inhopparen Ella Toone. Fri med målvakten Merle Frohms stod Toone för en högklassig lobb. Ett mycket vackert mål.

Men som ofta när ett lag gör något bra gör motståndarna något mindre bra. Jag tyckte att Kathrin Hendrich långa stunder gjorde en kanonmatch i finalen. Men hon var misslyckad vid båda de engelska målen, vilket ju förstås drar ner betyget rejält. Vid 1–0 såg hon Toones löpning, och hade gott om tid att ta djup. Men gjorde inte det.

I drygt 17 minuter var England i ledningen. Sedan gjorde Tyskland ett jättefint mål. Inbytta Sydney Lohmann drog upp anfallet. Hon spelade ut till en annan inhoppare, Tabea Wassmuth, vars inspel hamnade på foten på Lina Magull. Den sistnämnda styrde läckert upp bollen i nättaket.

Det var 1–1 efter ordinarie tid. Och jag hade alltså 7–3 i målchanser till Tyskland. Under förlängningen räknade jag bara in två målchanser. De kom i den andra kvarten, och båda var engelska.

Den första i minut 110 var guldmålet. Beth Mead tvingades gå av efter sin fula tackling mot Hegering. In då kom istället Chloe Kelly. Det är hon som bär de gyllene skorna på kvällens guldfest.

En högerhörna från Lauren Hemp vanns av Lucy Bronze. Bollen damp ner mitt framför det tyska målet, där inhoppare Kelly befann sig. Hon fick två chanser, och på andra chansen lyckades hon få bollen mellan benen mot Kathy Hendrich.

Såg jag rätt var det dessutom så att Hendrich i förstaläget petade bort bollen från målvakt Frohms. Hendrich stod alltså för ett olyckligt ingripande även vid Englands andra mål. Överhuvud taget har mittförsvaret varit Tysklands akilleshäl de senaste åren. Men Hendrich och Marina Hegering har gjort en bra turnering. Dock blev det tyska laget väldigt mycket darrigare när Hegering tvingades byta i minut 103. Inhopparen Sara Doorsoun-Khajeh såg verkligen inte trygg ut. Faktum är att det bytet kan ha varit det som avgjorde matchen.

Tillsammans med Chloe Kellys 2–1-mål förstås. Efter det målet följde alltså en stunds maskande innan det stora segerjublet bröt ut. Och vilket jubel det var. Tänk att få fira guld med 87 192 åskådare, där säkert 80 000 var hemmasupportrar. Publiksiffran var för övrigt den högsta på en EM-match alla kategorier – alltså även herrarnas turneringar.

Lagkapten Leah Willamson strålade med hela ansiktet när hon lyfte pokalen mot Londonhimlen. Den fest som har dragit igång nu skulle man ha varit med om.

England tog nästan storslam i Uefas utmärkelser. Keira Walsh prisades som finalens bästa spelare. Det priset tyckte jag nog kunde ha gått till Lina Magull.

Beth Mead vann skytteligan på sina sex mål och fem assist. Hon fick även pris som turneringens bästa spelare. Där vet jag inte heller om jag delar juryns uppfattning. Jag tycker nog att Walsh har varit den genomgående bästa engelska spelaren. Men det är svårt att vinna den här typen av priser som defensiv innermittfältare.

Dock fick Lena Oberdorf ett högst välförtjänt pris. Tysklands sexa blev turneringens bästa unga spelare. Ett självklart val, även om hon inte var lika suverän i finalen som hon varit tidigare i turneringen.

Frågan är ändå om inte turneringens allra bästa aktör var Sarina Wiegman. För andra Europamästerskapet i rad förde hon värdnationen till guld. En makalös prestation.

Hennes metod är något för andra tränare att lära ifrån. Både i Nederländerna och England har hon givit en startelva fullt förtroende. Men hon har aldrig tvekat att göra byten när saker inte fungerar. När England var i brygga mot Spanien var det hennes byten som vände matchen.

Och i finalen var det två inhoppare som gjorde målen. Många ville se glödheta Alessia Russo från start istället för Ellen White. Men Wiegman hade sin smarta idé om att spela väl samspelta Fran Kirby och White tillsammans. Och sedan byta in klubbkompisarna Toone och Russo tillsammans, för att ha en spets som känner varandra väl.

EM-final 2022

England–Tyskland 2–1 efter förlängning.
1–1 (0–0) efter ordinarie tid.

Mål: 1–0 Ella Toone (62, assist Keira Walsh), 1–1 Lina Magull (79, assist Tabea Wassmuth), 2–1 Chloe Kelly (110).

Varningar, England: Georgia Stanway, Ellen White, Alessia Russo och Chloe Kelly. Tyskland: Felicitas Rauch, Lena Oberdorf och Lea Schüller.
Domare: Kateryna Monzul, Ukraina
Publik: 87 192 på Wembley

Målchanser: 5–7 efter förlängning. 3–7 (2–2) efter ordinarie tid.

England (4–2–3–1): Mary Earps – Lucy Bronze, Millie Bright, Leah Williamson, Rachel Daly (Alex Greenwood, 88) – Georgia Stanway (Jill Scott, 88), Keira Walsh – Beth Mead (Chloe Kelly 62), Fran Kirby (Ella Toone, 55), Lauren Hemp (Nikita Parris, 119) – Ellen White (Alessia Russo, 55).

Tyskland (4–1–4–1): Merle Frohms – Giulia Gwinn, Kathrin Hendrich, Marina Hegering (Sarah Doorsoun-Khajeh, 103), Felicitas Rauch (Lena Lattwein, 113) – Lena Oberdorf – Svenja Huth, Sara Däbritz (Sydney Lohmann, 73), Lina Magull (Linda Dallmann, 91), Jule Brand (Tabea Wassmuth, 46) – Lea Schüller (Nicole Anyomi, 67).

Årets sista besök på Valhalla

Göteborg tackar fansen

I eftermiddags tog jag en sväng till Valhalla IP. Där fick jag se den sista matchen Göteborg FC spelar på den arenan för i år.

Resten av lagets hemmamatcher i damallsvenskan kommer man att spela på stora Ullevi, vilket innebär att Göteborg blir ett gräslag i höst. Frågan är om det är positivt eller negativt för laget i den guldstrid som man i högsta grad blandat sig i. Den frågan låter jag hänga i luften. Jag ställde den faktiskt inte till någon av dem jag pratade med efter Göteborgs 3–1-seger mot Eskilstuna.

I går läste jag i GP att Göteborgsfotbollen inte har gjort en så dålig vårsäsong på hela 2000-talet. Fast i går verkade Göteborgsfotbollen bara handla om män. Jag vet inte vad som hände under natten, men i dag inkluderas även damerna. I dag läste jag i samma tidning att ”Kopparbergs/Göteborg FC är Göteborgsfotbollens hopp om ett SM-tecken 2018.”

Så är det. Faktum är att Göteborg FC aldrig har legat bättre till halvvägs in i damallsvenskan än de gör i år. När laget kom tvåa 2012 hade man exempelvis hela nio poäng upp till serieledning efter elva omgångar. I år är som bekant avståndet bara två poäng. Dessutom har man värvat några spännande spelare i sommar.

Det fanns alltså anledning till stor nyfikenhet inför mötet mellan lagen på näst första och näst sista plats i tabellen.

Under den första halvleken märktes det inte speciellt mycket att det skiljde nio placeringar och tio poäng mellan lagen. Även om jag tyckte att det märktes att Göteborg hade lite större potential, och även lite bättre målchanser, så stod Eskilstuna upp väldigt bra.

Gästerna hade några fina kontringar, och jag tycker att det mållösa halvtidsresultatet var helt i sin ordning.

Men direkt från start i den andra halvleken skruvade Göteborg upp tempot. Och efter Rebecka Blomqvist:s ledningsmål var det i princip utspelning i cirka 20 minuter. Under den perioden utnyttjade Blomqvist en kort hörna perfekt, och serverade debutanten Karin Lundin till 2–0. Och under den perioden kunde det ha blivit fler hemmamål.

Karin Lundin

Men efter att Mimmi Larsson hade reducerat till 2–1 följde drygt tio minuter där Eskilstuna fick bra press på hemmalaget. Under den perioden hade gästernas lagkapten Petra Johansson en bra känsla:

”Där trodde jag att vi skulle komma ikapp – som vi gjorde mot Linköping.”

Men ett lite slumpartat mål från Amanda Johnsson Haahr i den 81:a minuten släckte det hoppet, och punkterade matchen.

Därmed är Eskilstuna kvar på den nedflyttningsplats laget har befunnit sig på efter tio av de tolv spelade omgångarna. Men när jag pratade med lagkapten Johansson var hon trots allt rätt positiv. Hon pratade om bra stämning och bra träningar.

”Vi har självförtroende. … Vi är ett mycket bättre lag nu än i början serien. Magnus ‘Munken’ Karlsson har kommit in med en tydlig idé om hur vi skall spela.”

Petra Johansson

Under den första halvleken visade man att det finns kvalitet i laget. Men den största kvaliteten på Valhalla fanns hos Göteborg, och hos Rebecka Blomqvist.

Hon var strålande på alla sätt. Spelmässigt strålade det om henne under den andra halvleken, då hon gjorde alltså ett mål och hade ett målpass. Och när jag pratade med henne efteråt fortsatte hon att stråla. Hon såg verkligen ut att trivas med fotbollslivet.

Rebecka Blomqvist

Personligen trodde jag att Blomqvist skulle få sitt lyft redan 2017. Jag såg henne under försäsongen i fjol och tyckte att hon såg så vass ut att jag tippade henne på topp tio i skytteligan. Det blev till slut fyra mål i fjol för Blomqvist. I år är hon redan uppe i sex fullträffar och är på gång att få ett jättegenombrott. Hon förklarar det så här:

”Jag har fått spela yttermittfältare, och har inte varit helt ordinarie. Nu får jag spela i den roll jag ha, och göra de saker jag kan. Och då har målen kommit.”

I dag bildade hon anfallspar med Karin Lundin. Nyförvärvet från Kungsbacka gjorde en mycket lovande debut. Visst såg man i vissa situationer att hon är van att få lite längre tid med bollen, men totalt sett var Lundin väldigt bra. Hon visade fin förmåga att hela tiden göra sig spelbar, och hon var inblandad i minst fyra vassa chanser – varav en blev mål.

Tanken från början var dock att ett annat nyförvärv skulle ha spelat bredvid Blomqvist, nämligen Julia Zigiotti Olme. Men en nackspärr på Olivia Schough gjorde att tränare Marcus Lantz möblerade om lite, och istället spelade Zigiotti på kanten.

Julia Zigiotti Olme

När jag pratade med Hammarbyförvärvet frågade jag förresten hur många efternamn hon vill att man skall använda. Hon svarade något dubbeltydigt:

”Du kan skriva båda. Men själv skriver jag bara Zigiotti.”

I övrigt sa hon bland annat att hon behövde klubb- och miljöombytet för att fortsätta utvecklas, att hon tror att Hammarby har något bra på gång samt att det är kul att hamna mitt i guldstriden. Hon sa också att det funkar att spela på kanten, men att hon helst spelar som forward.

Göteborg har verkligen en spännande forwardssituation. I dag såg vi att paret Blomqvist/Lundin funkade bra. Även Zigiotti Olme borde funka bra som komplement till Blomqvist.

”Jag och Rebecka har spelat ihop i landslaget och känner varandra. Jag faller gärna ner och blir lite släpande.”

Och i bakgrunden finns ju även Pauline Hammarlund.

Göteborg har som bekant även en stark besättning på målvaktssidan. Jag håller duon Loes Geurts och Jennifer Falk som seriens starkaste, knappt före Linköpings Stephanie Labbé och Matilda Haglund.

Loes Geurts

Jag snackade lite med Geurts, som upplever att hon och Falk har ett väldigt bra samarbete, samtidigt som de är konkurrenter.

”Vi hjälper varandra, samtidigt som vi båda förstås vill stå alla matcher. Jag har inte haft någon sådan här situation någon annanstans, utan jag har antingen varit uttalad förste- eller andremålvakt. Här är vi så jämna.”

Hon sa även att hon återigen står till förfogande om Nederländernas förbundskapten Sarina Wiegman skulle vilja ha tillbaka henne i landslaget.

”Jag tog en paus på ett halvår efter EM, men nu är jag tillgänglig om de vill. Jag tror att jag skulle kunna vara till nytta. Men skulle de inte vara intresserade har jag det bra här.”

En given fråga till Geurts var förstås vad hon egentligen heter. Det ämnet fick henne faktiskt att tända till lite.

”Det är faktiskt inte acceptabelt med alla de olika uttal de haft på damallsvenskan.tv.”

Hur uttalar hon då sitt namn? Jag är ingen expert på transkribering, men förnamnet skulle jag skriva Låos eller möjligen Låvs. Och efternamnet är Schörts.

Vi får väl se hur många olika namn hon kan få under året. I sista vårmatchen kallades hon Loos Gojerts, och på klippet med höjdpunkter från dagens match heter hon Leos Görts.

På det här klippet kallas för övrigt Göteborgs sista målskytt för Amanda Johansson Haahr, vilket också är fel. Hon heter ju Johnsson, något som även Göteborgs speaker verkar ha missat.

Under drygt tio minuter i eftermiddags var Göteborg uppe i serieledning. Sedan nickade Nina Jakobsson in Piteås ledningsmål i Malmö, vilket gjorde att de rödvita ligger kvar i topp.

Nina Jakobsson

Under en kort period trodde jag att Anna Welin hade kvitterat på straff i slutet av den första halvleken, för det kom upp på livescore på svenskfotboll.se. Men när jag kollade igen i början av den andra halvleken hade det målet strukits. Någon som vet vad som hände där?

För Piteå vann ju till slut med 2–0, vilket innebär att det väntar en ren seriefinal mellan just Piteå och Göteborg på söndag, en match de Göteborgsspelare jag pratade med i dag ser fram emot. Och de är inte ensamma – jag ser också fram emot den matchen.

Alla de tre topplagen vann i dag. Sett till klippet från Rosengårds 1–0-seger i Växjö var den helt i sin ordning, Malmölaget ser ut att ha skapat väldigt många bra chanser. Och viktigt för dem att Anja Mittag fick göra mål.

Matchen spelades för övrigt på ett nytt hybridgräs som Växjö inte ens hade fått träna på tidigare. Det minskade helt klart Växjös fördel av hemmaplan. Däremot hade smålänningarna för en gångs skull en ok publiksiffra, 815.

Utifrån tv-höjdpunkterna borde även fjärdeplacerade Kristianstad ha vunnit i dag. Men laget tappade två poäng på övertid mot Djurgården. Gästernas 2–2-kvittering var ju nämligen ett väldigt billigt mål, ett sådant man inte har råd att släppa in om man vill vinna guld.

Noterbart i hemmalaget att vårens toppforward Ogonna Chukwudi spelade vänsterback, och därifrån assisterade till Rita Chikwelu:s 1–1-kvittering. Hos Djurgården var det nyförvärven Sherifatu Sumaila och Julia Spetsmark som fixade lagets ledningsmål.

I övrigt i damallsvenskan i dag delade Linköping och Vittsjö på poängen, medan Hammarby tog en förväntad trepoängare mot Kalmar.

Det här var för övrigt en väldigt bra söndag för Annahita Zamanian. I Göteborg vann hennes KGFC med 3–1 och i Vannes fick hennes Frankrike en kanonstart på U20-VM genom att vinna med hela 4–1 mot Ghana. Zamanian själv spelade hela matchen.

I övrigt i U20-VM vann Nederländerna med 2–1 mot Nya Zeeland efter att Fenna Kalma gjort ett mål och ett assist.

Jag fick även rätt i att Mexiko är ett starkt lag. Mexikanskorna vände 1–2 till 3–2-seger mot Brasilien i grupp B, som är den på pappret allra tuffaste gruppen.

Där skrällde England och vann med klara 3–1 mot regerande mästarinnorna från Nordkorea. Där blev Alessia Russo, som pluggar på college för North Carolina Tar Heels, tvåmålsskytt.