Tankar från premiäromgången

Det har hunnit gå flera dagar, och jag vet varken om det är läsvärt eller ens läsbart. Men jag hade gott om tid att titta på premiärhelgens matcher, och gjorde noteringar under tiden.

Så här är mina tankar av sju timmar av damfotboll.

14.00: Umeå–Piteå 2–3

Umeå spelar något mellanting mellan 4–2–3–1 och 4–4–2. Man backar hem och startar ofta sin press vid mittlinjen.

Piteå verkar ha bytt till klassiskt 4–4–2 i år. Nina Jakobsson verkar vara fast som forward, medan man rullar på tre spelare på yttermittfältsplatserna och den andra forwardsplatsen.

11.55: 0–1. Nina Jakobsson på en fin nick. Men framför allt är målet frukten av ett dåligt målvaktsingripande. Agnes Granberg var ute och hängde tvätt. Sånt har inte nykomlingar råd med. Speciellt inte som Umeå spelmässigt sett hade varit bäst fram till målet.

23.05: Sarah Mellouk avslutar ett jättefint Umeanfall där man slår ett flertal passningar med att träffa ribban. Lovande spel från UIK.

37: Umeå visar återigen brister i luftrummet. Josefin Johansson är nära att göra 0–2. I samband med målchansen fick jag svar på min fråga om vilka som ansvara för de fasta situationerna i Piteå nu när June Pedersen och Ronja Aronsson har lämnat. Svaret är att man använder sig av Lena Blomkvist:s högerfot och nya Cailin Michie:s vänsterfot.

45: 0–1 står sig in i halvtid. Umeå visar lovande kvaliteter rent spelmässigt. Men svagheten i luftrummet oroar. En spelare som imponerat på mig är Fanny Hjelm Rönnlund.

15.00: Uppsala–Djurgården 3–2 och Linköping–Växjö 3–0

Är nyfiken på Uppsala och tänker kolla på deras match parallellt med Norrlandsmötet. Upptäcker dock att Aftonbladet Play inte tillåter att man kollar mer än en match. Riktigt dåligt. Väljer då att fortsätta kolla Norrlandsmötet ett tag till.

67.08: 0–2 på straff av Julia Karlernäs. Straffen fick inhopparen Fernanda da Silva efter att Mellouk agerat klantigt i eget straffområde. Att ge bort onödiga straffar är ytterligare en sak som nykomlingar inte har råd med.

Känslan är att Piteå, som även haft en boll i ribban genom Jakobsson, har god kontroll. Därmed byter jag match till den i Uppsala.

24.04: Kommer in i ett läge där Djurgården leder med 1–0 efter mål av Tilde Lindwall.

24.10: 1–1 Sara Olai. Jag har alltså makalös tajming. Sex sekunder efter att jag bytt match kommer Uppsalas första damallsvenska mål någonsin. Det kommer på en fin nick efter en kort hörna.

I samband med målet hör jag kommentatorerna säga att Uppsala varit starkt på fasta situationer. Konstaterar för mig själv att det är väldigt viktigt. Att ha en bra målvakt och vara starka på fasta situationer kan faktiskt räcka till nytt kontrakt. Lovande för Uppsala.

Uppsala tycks för övrigt spela 4–4–1–1 i försvar och 4–2–3–1 i anfall, lite som landslaget.

30.39: 1–2. Efter ett lysande förarbete ger Portia Boakye åter Djurgården ledningen. För den fina framspelningen står Olivia Schough. Jag är ofta kritisk mot att hon brukar stressa i väg passningar och skott. Men här agerar precis som man önskar – lugnt och koncentrerat. Det är verkligen en kvalitetsaktion från den 74-faldiga landslagsspelaren.

Däremot inget vidare försvarsspel av Uppsalas backar. Tre backar får inte hamna på linje vid den typen av inspel. Den mellersta måste ta några kliv uppåt. Om hon hade gjort det skulle hon haft bra chans att bryta Schoughs fina passning.

Ser senare att Schough även stått för ett läckert assist till 1–0. Lovande för Djurgårdskaptenen.

33.13: Fanny Lång ligger, får foten lindad. Hon tvingas byta någon minut senare. In kommer Linda Motlhalo, en spelare jag är väldigt spänd på.

Några minuter senare plingar det till i rutan. Umeå har reducerat till 2–3 mot Piteå i 88:e. Byter match igen.

Hinner se några minuter av Umeå–Piteå. Det blir dock inga fler mål, utan Piteå vinner. Efter matchen får jag se ett klipp med höjdpunkter. Noterar att man inte kör repriser på målen under höjdpunkterna. Det är en klar försämring mot damallsvenskan.tv, där det var både repriser och en skylt med målskyttens namn.

Innan jag lämnar norrmötet rekommenderar jag det här intressanta klippet där UIK:s tränare Robert Bergström förklarar grundtanken i lagets försvarsarbete:

16.00: Kif Örebro–Eskilstuna 3–3

Tre matcher att välja på nu. Börjar med Linköping–Växjö, som står 3–0 från den första halvleken. Noterar att LFC försvarar i något som ser ut som 5–4–1, och anfaller i 3–2–4–1. Växjö kör den 3–1–4–2-uppställning man använde i fjol.

60: Noterar att Stina Lennartsson är pigg. Men att matchen är trött. Växjö har mycket boll, men förmår inte skapa något. Linköping tycks nöjt. Byter match.

Ser att Kif Örebro leder med 1–0 mot Eskilstuna, vilket låter spännande. Djurgården har fortfarande 2–1 på Uppsala, så väljer gnällbältesderbyt.

Kif Örebro spelar med trebackslinje även utan Emma Kullberg. Grundupplägget är nog 3–4–1–2. Eskilstuna har ett liknande system. Deras uppställning ligger lite närmare 3–4–3 än 3–5–2.

24.39: 1–1 Loreta Kullashi. Fin nick på inläggsfrispark. Hon löper in precis bakom den främre Örebroförsvararen och får till en distinkt nick.

Trots målet får jag ingen känsla för matchen, och inser att jag kan se hela andra halvleken. Väljer därför att återgå till Uppsala–Djurgården. Kommer in efter 75.30, och hör att Djurgården till synes har full kontroll.

80.55: 2–2 Cassandra Korhonen. Uppsala slår till på en hörna igen. Det är dessutom ett väldigt fint hörnmål, där Korhonen är andra Uppsalaspelare att nicka.

Målet ger hemmalaget rejäl energi. Plötsligt äger de matchen, medan Djurgården känns väldigt skärrat. Först har Ellen Toivio en bra chans, sedan får Uppsala en frispark i farligt läge. I samband med frisparken får Linda Motlhalo rött kort. Förstår inte varför.

Tillagt i efterhand. Nu förstår jag utvisningen. Det förklaras bra 6.55 in i det här klippet. Personligen tycker jag fortfarande att den är lite hård, men den är inte felaktig. Se utvecklat resonemang i kommentarsfältet. 

90.09: 3–2 till Uppsala – Beata Olsson. Återigen gör Uppsala mål efter en fast situation. Nu är det en inläggsfrispark. som Olsson förlänger in över mållinjen.

Kul för Uppsala att få inleda med tre poäng. Blytungt för Djurgården att tappa en till synes kassaskåssäker ledning, och få lite krisstämpel redan efter en omgång.

Även i det här klippet med höjdpunkter på Sportbladet Play saknas repriser. Utvisningssituationen är inte heller med. Borde den väl ha varit.

Linköping–Växjö är den match som jag lagt minst tid på. Tittar i efterhand på höjdpunkterna från Linköping. Inte heller här finns repriser på målen. De två första kommer efter svagt försvarsspel från Växjö, medan det tredje är ett mönsteranfall där Frida Maanum och Elin Landström sätter upp Ebere Orji. Ett anfall för den klassiska skolboken.

Dock är Växjös backar passiva även vid 3–0. Det småländska försvarsarbetet vid målen luktade elitettan. Där måste man lyfta sig flera nivåer.

Sportbladet Play får också gärna lyfta sig ett par nivåer. För i matchen fanns omgångens domartavla. Ulrica Löv och hennes assistenter missade när Nilla Fischer brottade ner Signe Holt Andersen i slutminuterna. 6.25 in i det här klippet kan man se den straffsituation som domaren oförklarligt blundade för.

En straff i 88:e hade knappast hjälpt gästerna till poäng. Men Växjös tränare Magnus Olsson var ändå väldigt kritisk till domarinsatsen. Han är även kritisk till domarnivån totalt sett i damallsvenskan. Till SMP säger han:

”Den mesta utvecklingen inom damfotbollen har varit bra och det har tagits steg framåt. Men rent domarmässigt ligger vi efter, där vi till exempel inte hade några domare med i VM i Frankrike förra sommaren. Vi måste ställa oss frågan: varför hade vi inte det?”

Och visst finns det anledning att ifrågasätta domarnivån i våra elitserier. Nu var inte ens den missade straffen i Linköping veckans värsta domartavla. Den domarkonstellation som dömde Bollstanäs–Hammarby bör nämligen ha fått en rejäl omgång av kontrollanten. För det här Hammarbymålet kan ju aldrig vara offside:

Tillbaka till damallsvenskan och lördagens matcher. Vi har nått den andra halvleken av Kif Örebro–Eskilstuna. Här är noteringarna därifrån:

47: Uppskrivna Örebroförvärvet Cali Farquharson visar att hon är väldigt snabb, både med och utan boll. Hon kanske är det fynd Kif hoppas?

48.07: 1–2. Självmål av Sara Lilja Vidlund. Forwarden skall nicka bort en hörna, men kommer snett och styr in bollen i eget mål. Det visar sig att självmålet inte är dagens största försvarstavla.

Vid en koll på höjdpunkterna (där det faktiskt är repriser på målen) ser jag att Örebros 1–0-mål var en jättetavla från Unitedmålvakten Emelie Lundberg. Men kul för Frida Abrahamsson att få göra mål från egen planhalva.

63.25: 2–2 Cali Farquharson. Amerikanskan visar ett nytt prov på sin snabbhet när hon springer ikapp och förbi Unitedbackarna och gör mål. Just innan hade Farquharson legat skadad.

77.54: 3–2 Heidi Kollanen. Finländskan vrider snyggt in en frispark via ribban. Noterbart är att Örebro utnyttjar ett numerärt överläge. De får nämligen frisparken i ett läge där Anna Oskarsson är av och får behandling, något som skapar oreda i Eskilstunas försvar.

81.30: 3–3. Loreta Kullashi. Fint framspelad av Caisa Collin sätter Kullashi bollen i mål via en Örebroback. Ser att målet officiellt är bokfört som självmål, något jag tror är fel. Om Kullashis skott var på väg mot målet skall hon få målet, även om en örebroare var sist på bollen. Och även om det inte är solklart tycker jag nog att det ser ut som att Kullashis boll skulle ha gått inom ramen.

En händelserik match slutar 3–3. Kul med många mål. Sammanfattningsvis var Kif Örebro lite bättre än jag förväntat mig och Eskilstuna lite sämre.

19.00: Rosengård–Vittsjö 1–0

Vittsjö kom till spel med bara tre utespelare på bänken. Kan bli ett kämpigt år för den nordskånska klubben. Vittsjö ställde upp 4–4–1–1, medan Rosengård spelade 3–4–1–2 med hög press.

15: Rosengård dominerar stort. Noterar att de har spelat igenom Vittsjös mittfält flera gånger, och att Jelena Cankovic (som är ettan i uppställningen) har inlett lysande.

30: Fortsatt Rosengårdsdominans. Men bara 2–0 i riktigt vassa målchanser.

Paus. Har 4–0 i målchanser till Rosengård, som tillbringat huvuddelen av matchen på offensiv planhalva. Sätter frågetecken för kvaliteten på lagets inspel. Och ett stort utropstecken efter Sanne Troelsgaard, som varit fullständigt lysande i Caroline Seger:s roll.

51: Michelle De Jongh får Vittsjös första målchans. Men hennes skott täcks. Strax efter drabbas pigga Sofie Svava av en skada, som tvingar henne till byte. Det ser konstigt ut, ingen naturlig skadesituation.

61.40: Kaos i Vittsjö straffområde. Bollen far omkring som en flipperkula. Trots det är känslan att Vittsjö börjat få kontroll på Rosengård. Malmöklubben kommer inte lika ofta fram nära Sabrina D’Angelo:s mål.

75: Rosengård har gjort några byten, men har fortsatt bara haft en riktigt bra målchans i halvleken. Jag gör en notering om raka och lättlästa inlöp.

82.50: 1–0 Självmål. Jessica Samuelsson väljer att slå ett tidigt inlägg in bakom Vittsjös backlinje med Mimmi Larsson som måltavla. Vikarierande mittbacken Kajsa Lind kommer fel till bollen och styr in den i eget mål. Förödande för ett Vittsjö som gjort en enorm kämpainsats. Men kanske är det just tröttheten som leder till Linds miss.

Det blir inga fler målchanser, utan Rosengård vinner med 1–0. Man imponerar fram till straffområdet, men har mycket att jobba med framför motståndarnas mål.

Troelsgaard är planens klart bästa spelare. Hon har knappt ett fel på 90 minuter, och då valde hon inte bara de enklaste utvägarna.

Söndag 15.00: Göteborg–Kristianstad 5–1

Två tippade topplag möttes i söndagens enda match. Göteborg spelade något som kändes som 3–4–1–2. Man började med Stina Blackstenius på bänken, vilket kändes högst rimligt då man har ett väl inspelat anfallspar och Blackstenius inte hade hunnit spela någon träningsmatch med sitt nya lag.

Kristianstad anföll i 3–1–4–2 och försvarade i 5–1–3–1. Man saknade Therese Ivarsson, oklart vilken typ av skada som stoppar henne.

34.45: Superläge för Anna Welin, men vänsterskottet tar i stolpen. Drygt åtta minuter har Elise Kellond-Knight varit frispelad till vänster. Men prestigeförvärvet stod för ett riktigt vekt avslut rakt på Jennifer Falk.

40.41: 1–0 Rebecka Blomqvist. Göteborg utnyttjar sin första målchans. Blomqvist löper i sidled in bakom en stillastående mittback. Brett Maron är på väg ut, men backar, kommer snett och öppnar en stor lucka till Blomqvist.

Strax efter får Maron revansch när hon räddar ett andra friläge för Blomqvist. Det är 2–2 i klara målchanser i paus. Men 1–0 till Göteborg. Spelmässigt har Kristianstad hängt med väl. Men man har visat bristande snabbhet när man stått högt med backlinjen.

46.46: 2–0 Rebecka Blomqvist. 48.36: 3–0 Natalia Kuikka. Två mål på mindre än två minuter skapar en enorm uppförsbacke för gästerna, och avgör i princip matchen. Vid det första målet avslöjas återigen bristen på snabbhet i Kristianstads backlinje. Pauline Hammarlund sätter in en skarvnick bakom en stillastående Josefine Rybrink. Där kommer Blomqvist med fart, och blir fri.

Även 3–0 är ett djupledsmål. Vilde Böe Risa sätter en djupledsboll till Julia Zigiotti Olme. Hennes inlägg möter Hammarlund med en fin språngnick. Maron gör en lika fin räddning, men lyckas inte få tag på bollen i andraläget. Där kommer Kuikka och skickar upp den i taket.

61.25: 3–1 Alice Nilsson. Kristianstads tröstmål är en riktig skönhet. Både förarbete och avslut håller högsta klass. På en långpassning från Therese Sessy Åsland står Svava Ros Gudmundsdottir för en väl avvägd och läcker volleypass till Nilsson, som i sin tur lobbar in bollen.

På slutet gör Göteborg två fina mål till. Till slut en odiskutabel och imponerande seger i ett möte mellan två lag som många tippat topp fyra. Men man får inte glömma att Kristianstad hade bäst chanser de första 40 minuterna. Och det blir intressant att se Göteborg mot lag som inte bjuder på lika stora ytor bakom sin backlinje som Kristianstad gjorde.

Även från den här matchen var det höjdpunkter utan repriser. Vet inte om Sportbladet Play eftersträvar att ha korta klipp med höjdpunkter. Och visst, man vill inte att klippen skall vara evighetslånga. Men man vill ju ändå se de avgörande situationerna, och det skadar inte om man får repriser på målen.

Nu i helgen är det dags för andra omgången, en omgång Hanna Marklund snackar upp här:

Det är en väldigt spännande omgång. Växjö–Uppsala och Djurgården–Umeå är sexpoängsmatcher på den undre halvan. Eskilstuna–Göteborg, Kristianstad–Rosengård och Vittsjö–Linköping är matcher med lag som kandiderar på Champions Leagueplatser och Piteå–Örebro är ett möte mellan två lag med ambitioner att vara på övre halvan. Det finns alltså mycket att se fram emot.

Innan jag sätter punkt för det här överlånga inlägget konstaterar jag att det har varit möte i EFD om regeringens krispengar. Där fick elitklubbarnas ordföranden rösta om huruvida man skall ändra fördelningen. Men majoriteten föredrog den fördelning som ligger.

Och det kan man förstå – trots att den nuvarande fördelningen är absurd. För om man skulle ändra till ett upplägg likt herrfotbollens skulle elitettanklubbarna få klart mindre än de får nu, och det finns ju fler klubbar i elitettan än i damallsvenskan.

Det stora tipset av damallsvenskan 2020

Efter åtta månader och en dag är äntligen tidernas längsta silly season till ända. Det har äntligen blivit dags för damallsvensk avspark. Och därmed är det även hög tid för årets stora damallsvenska tips.

Innan jag började skriva det här inlägget spanade jag på mitt tips i fjol, och noterade formuleringen:

”Det är verkligen inte lätt att tippa serien i år.”

Jag byggde det på att jag i fjol kände att det fanns fem–sex lag som hade rimliga chanser att ta hem guldet. Och ytterligare några som kunde sluta på medaljplats.

I år ser jag egentligen bara två riktiga guldkandidater. Ändå känns det mer svårtippat än något tidigare år. Dels har den avbrutna cupen gjort att man har färre tävlingsmatcher att bygga tipset på. Dels innebär det stora coronauppehållet att ingen har koll på var lagen står – inte ens de själva.

Inte minst har Norrlandslagen gått under radarn genom att de mest träningsspelat mot pojklag, och andra lag från norr. Men det är många lag som jag tycker är svåranalyserade. På något sätt känns således det här tipset mindre initierat än tidigare. Vi får se om det innebär att utfallet också blir sämre.

Som ni vet är ett tips ett slags gissning. Och i samband med att jag tippar damallsvenskan brukar jag rätta fjolårets tips. Det gör jag delvis för att ni skall få en uppfattning om hur trovärdig mina gissningar är.

Alla som provat vet att det är jättesvårt att tippa alla lag på exakt rätt placering i en serie. Det enda man kan vara säker på när man tippar en serie är således att man inte kommer att få alla rätt. Därför brukar jag ge godkänt om man är max två steg ifrån lagens slutplacering.

2018 var mitt tips ovanligt bra. Då hade jag tre lag på exakt rätt plats och jag fick godkänt på hela tio lag av tolv – nytt personbästa i damallsvenskan. 2019 var utfallet sämre, men ändå helt okej. Ett lag tippades exakt rätt, och ytterligare åtta fanns inom två placeringar. Alltså godkänt på nio lag – det är jag nöjd om jag även kan uppnå i år.

Totalt sett blev utfallet av fjolårets tips så här:

Rätt placering: Ett lag – Kif Örebro.
En placering fel: Sex lag – Rosengård, Göteborg, Linköping, Växjö, Kungsbacka och LB07.
Två placeringar fel: Två lag – Piteå och Vittsjö.
Tre placeringar fel: Ett lag – Djurgården.
Fyra placeringar fel: Ett lag – Kristianstad.
Fem placeringar fel: Ett lag – Eskilstuna.

Jag brukar prata om skiktningar i tabellen när jag tippar. I år ser jag i grunden tre skiktningar. I toppen tycker jag alltså bara att det finns två lag som är realistiska mästare. Därefter kommer hela fem lag med realistisk chans att slå sig in topp tre – vilket i år innebär att man får spela i Champions Leauge. Och i botten finns fem lag som får kämpa för kontraktet.

Dock känns det inte som lika stor skillnad mellan lag fem och tolv i år som det varit de senaste två åren. Känslan är tvärtom att alla tolv lag är bra nog för att slåss på allvar om poängen i alla matcher.

Trupperna, och alla nyförvärv och förluster, hittar ni här. Därmed är det dags. Här är mitt damallsvenska tips coronasäsongen 2020:

1. FC Rosengård

Placering i fjol: Etta med 49 poäng och målskillnaden 51–16.
Bästa nyförvärv: Mimmi Larsson
Tyngsta förlust: Ebba Wieder

När jag tippar brukar jag i första hand gå på vad jag sett av lagen. Näst viktigast är magkänslan. När jag såg Rosengård senast blev laget utspelat av Göteborg.

Utifrån vad jag sett är det alltså vansinnigt att tippa att Rosengård skall försvara sitt guld. Men magkänslan får råda, och den säger att Malmöklubben var klart starkast i fjol, och att man borde vara ännu bättre i år.

Rosengård låg ju nämligen väl framme med kontraktsskrivandet redan när silly season drog i gång för åtta månader sedan. Och sedan förlängde dessutom de spelare man ville ha kvar. Till det har man lagt ett par fina nyförvärv.

Offensivt ser Rosengård väldigt starkt ut. Om man räknar Jelena Cankovic som forward har man fem landslagsforwards. Och man har även bra variation på offensiva spelartyper.

Det rimliga är alltså att Rosengård blir bättre än i fjol – och då blir det ett nytt toppår.

Det som oroar är backuppsättningen. De backar man har är väldigt bra, men de är inte så många. Rosengård är alltså väldigt skadekänsligt på backsidan.

Med tanke på årets vråltuffa spelschema är dock alla lag skadekänsliga. Det känns inte som att någon av våra klubbar är fullt rustade för en komprimerad damallsvenska med 22 omgångar utan uppehåll.

De klubbar som är bäst på att hålla sina spelare friska och hela kommer också att göra bäst resultat. Mitt tips är alltså att FC Rosengård är de som gör allra bäst resultat.

2. Kopparbergs Göteborg FC

Placering i fjol: Tvåa med 45 poäng och målskillnaden 45–19.
Bästa nyförvärv: Stina Blackstenius
Tyngsta förlust: Taylor Leach. (Egentligen är mammalediga Elin Rubensson och knäskadade Beata Kollmats tyngsta avbräcken, men de är ju inga förluster.)

Göteborg har varit tvåa två år i rad. Och två imponerande segrar i genrepen mot Rosengård och Vittsjö de senaste veckan talar för att det skulle kunna bli tredje gången gillt. Ändå tippar jag bara Göteborg som tvåa i år.

I fjol, när jag hade laget som guldfavorit, tappade man chansen till första SM-guldet genom att man hade tre svackor under säsongen, bland annat tog man bara en poäng på tre omgångar i månadsskiftet augusti/september. Rosengård var jämnare, och vann på det.

Göteborgs högstanivå höll guldklass redan i fjol. Det är lägstanivån som måste höjas.

Truppmässigt hade Göteborg precis som Rosengård ett väldigt bra utgångsläge när silly season startade. Man behöll i princip hela startelvan, och har dessutom breddat truppen med spelare som Stina Blackstenius och Emma Kullberg.

Under april och maj fick man dock bakslag genom att först viktiga mittbacken Beata Kollmats drog av korsbandet, och en månad senare meddelade lika viktiga Elin Rubensson att hon tar mammaledigt resten av 2020. De båda var kanske Göteborgs två bästa spelare i fjol.

Trots det vann man alltså klart mot Rosengård och Vittsjö veckan innan seriestart. Det finns alltså mycket som talar för Göteborg.

Det som talar emot är alltså jämnheten. Sedan är det en faktor att Göteborg aldrig har vunnit ett SM-guld. Även om man tagit ett par cuptitlar är frågan om göteborgskorna har den vinnarkultur som krävs.

Lagom till seriestart har även nye tränaren Mats Gren skapat frågetecken genom att visa intresse för utlandsjobb. Vi får se om det stör lagets uppladdning. Annars känns det som att Gren och Jörgen Ericson verkar ha gjort ett bra jobb med laget.

Göteborg kommer att sluta topp tre, och därmed få spela Champions League för tredje året i rad. Jag tippar laget som tvåa, men blir inte förvånad om de lyfter Kronprinsessan Victorias pokal framåt vintern.

3. Linköpings FC

Placering i fjol: Femma på 36 poäng och målskillnaden 37–20.
Bästa nyförvärv: Petra Johansson
Tyngsta förlust: Mimmi Larsson

Av alla vilda gissningar är det här årets vildaste. I fjol var LFC ett stjärnspäckat lag där spelarna inte kunde hålla sams.

Senast under fredagen kunde man läsa i DN om att Emma Holmgren vantrivdes eftersom det var så dålig stämning i laget. Alla spelare hälsade inte ens på varandra i omklädningsrummet. Hon säger bland annat:

”Det fanns orsaker till varför jag bröt mitt kontrakt. Jag vill att alla i laget ska älska att spela fotboll tillsammans. Att varje dag på träningen sträva efter samma mål att utveckla och ta nästa steg. Den delen pratade jag med tränarna om, men tyvärr valde de att se förbi det under säsongen och i stället ta itu med det efter säsongen.”

I tidningen ger Olof Unogård henne rätt. Han säger:

”Tyvärr har hon mycket rätt i sin analys. Det var en grupp som inte drog helt jämnt och vi uppträdde inte som ett lag alla gånger.”

Mitt tips är att Unogård sent omsider har agerat och sett till att alla problemspelare har lämnat. Sannolikt tappade han även någon eller några som han ville ha kvar.

Men oftast är god stämning viktigare är enstaka stjärnor. Att LFC har ett mindre namnkunnigt lag i år behöver alltså inte vara någon nackdel.

Dessutom har man fått in en stark ledare i Petra Johansson, vilket garanterat var något som behövdes. Hon kommer att göra nytta både på och vid sidan av planen. En frisk Nilla Fischer är ju också att se som ett nyförvärv.

Ronja Aronsson är en spelare jag gillar skarpt. Och det blir spännande att se lagets tre nya nigerianska landslagsspelare. Spännande är även Sophie Sundqvist, som gjorde bra ifrån sig i LB07 i fjol. Om Lina Hurtig:s skada inte är för långvarig borde Hurtig kunna förse snabba Sundqvist med en hel del fina bollar.

Under försäsongen har LFC noterat bra resultat, bland annat en seger och ett kryss mot Eskilstuna. Det är en liten chansning, men magkänslan säger att det är Linköping som är årets positiva överraskning i damallsvenskan.

4. Vittsjö GIK

Placering i fjol: Trea på 41 poäng och målskillnaden 33–13.
Bästa nyförvärv: Ebba Wieder
Tyngsta förlust: CJ Bott

Fram till härom veckan hade jag försvarsstarka Vittsjö på tredjeplatsen. Jag kände mig rätt övertygad om att Thomas Mårtensson äntligen skulle få ta sin by ut i Champions League.

Men sedan kom den tråkiga korsbandsskadan på Tove Almqvist, och plötsligt är jag inte riktigt lika positiv till Vittsjö längre. Innan Almqvists skada kände jag att truppen totalt sett var starkare än den som kom trea i fjol.

CJ Bott är ett tungt avbräck, men kanske att en av Mia Leth Jans eller Emma Pennsäter kan få ett lyft. Och Ebba Wieder är ett högklassigt nyförvärv, som kändes som ett bra komplement till Almqvist och Michelle de Jongh.

Vittsjö var den stora skrällen förra året. Jag tror att de förmår att ta en plats på den övre halvan även i år. Men tyvärr tror jag alltså att Mårtensson får vänta på byrepresentation i Champions League ytterligare något år.

5. Eskilstuna United DFF

Placering i fjol: Fyra på 38 poäng och målskillnaden 34–19.
Bästa nyförvärv: Anna Oskarsson
Tyngsta förlust: Lisa Dahlkvist

Eskilstuna gjorde en väldigt stark höst i fjol, och kändes glödhett i början av silly season. Men sedan tappade man de båda rutinerade karaktärsspelarna Petra Johansson och Lisa Dahlkvist. Jag tror att de kommer att lämna rätt stora hål efter sig, och att man kommer att sakna dem.

Noterar att GP har med Linn Vickius på sin lista över damallsvenskans 30 bästa spelare. Hennes lyft har jag missat. Men viktigt för United om mittfältaren numera är såpass bra.

United känns ändå lite svagare än i fjol, framför allt defensivt. Och man släpper in fler mål krävs det också fler framåt. Således kommer mycket att hänga på hur Loreta Kullashi, Felicia Rogic och de andra Eskilstunaanfallarna sköter sig.

Min känsla är att United faller ett pinnhål längre ner i tabellen. Men det är som sagt väldigt svårtippat i år. Och hittar laget höstformen – då blir det Champions League 2021.

6. Kristianstads DFF

Placering i fjol: Sjua på 33 poäng och målskillnaden 38–30.
Bästa nyförvärv: Elise Kellond-Knight
Tyngsta förlust: Rita Chikwelu

Kristianstad är väldigt svårtippat. Truppen känns lite bättre än i fjol, trots att nyckelspelarna Sif Atladottir (mammaledig) och Rita Chikwelu inte är med.

Man har några spännande nyförvärv, och så har man väldigt många spännande spelare som fyller på underifrån. Bland annat är jag nyfiken på om tysk-svenska supertalangen Mathilde Janzen kommer att få speltid i damallsvenskan i år. Med fem byten per match räknar jag nästan med att få se 15-åringen i spel.

Jag räknar också med att få se Therese Ivarsson nicka in en och annan hörna. Däremot är jag bekymrad för defensiven. Inte minst sedan Moa Olsson drog korsbandet. Vad har KDFF för backup på målvaktssidan om Brett Maron skulle skada sig?

Klarar man sig utan skador kan Kristianstad stå för årets lyft i damallsvenskan. Laget har definitivt potential att ta en Champions Leagueplats. Men laget är alltså sårbart, framför allt på målvaktssidan.

7. Piteå IF

Placering i fjol: Sexa på 34 poäng och målskillnaden 30–21.
Bästa nyförvärv: Guro Pettersen
Tyngsta förlust: Madelen Janogy

I fjol kryssade sig Piteå fram. Laget var fortsatt svårslaget, men man hade svårt med målskyttet. Skillnaden mot guldsäsongen 2018 var inte minst att man gjorde färre mål på fasta situationer.

Och där är känslan att man riskerar att tappa ytterligare i år. Eller har man hittat frisparks- och hörn-fötter som ersätter June Pedersen:s och Ronja Aronsson:s? I djupledsspelet har man även tappat Madelen Janogy.

Piteå har inte visat upp sig speciellt mycket mot ”sydländskt” motstånd under försäsongen. Laget är således väldigt svårbedömt. Men känslan är att det här blir ett mellanår för Stellan Carlsson:s lag. Ett år där man har god marginal till nedflyttningsstrecket, men inte förmår att slåss i toppen.

8. Djurgårdens IF

Placering i fjol: Tia på 14 poäng och målskillnaden 24–49.
Bästa nyförvärv: Linda Motlhalo
Tyngsta förlust: Mia Jalkerud

I fjol var laget bedrövligt dåligt utifrån vilka spelare man hade. Man tog bara 14 poäng och hade en gräslig målskillnad. Egentligen tycker inte jag att man förtjänade att hålla sig kvar.

Men det gjorde man. Inledningsvis under silly season såg det inte ut som att Djurgården ville vara kvar i högsta serien. Väldigt länge kändes truppen som ett budgetprojekt, ett lagbygge för elitettan.

Men sent omsider hände något, och nu tror jag att Pierre Fondin förfogar över en trupp som skall kunna hänga kvar. Inte minst är jag spänd på att se vad Linda Motlhalo kan göra. Det jag sett av henne har varit väldigt lovande. Den sena värvningen av Hannah Wilkinson visar att Djurgården har ambition.

Och jag tror att stockholmarna är det bästa av de fem lag som jag tippar kommer att slåss kring nedflyttningsstrecket. Men jag skulle faktiskt bli mer förvånad om man kommer på övre halvan än om man åker ur.

9. Kif Örebro

Placering i fjol: Åtta på 30 poäng och målskillnaden 28–30.
Bästa nyförvärv: Cali Farquharson
Tyngsta förlust: Emma Kullberg

Var länge det riktigt stora överraskningslaget i fjol. Hade häng på den absoluta toppstriden ända in på hösten. Men som nykomling orkade man inte riktigt hela vägen. Utan till slut blev man bara näst största överraskningen bakom Vittsjö.

Sedan fjolåret har man tappat flera bärande spelare. Bland annat Emma Kullberg som höll ihop backlinjen, Eveliina Summanen som drev mittfältet och Heather Williams som var anfallskreatören.

På nyförvärvssidan har man gjort som i fjol, värvat lite mindre namnkunniga, men ändå intressanta spelare. Känslan är ändå att Kif Örebro har en sämre trupp i år. Och det var festande att sätta Örebro på nedflyttningsplats.

Men så har jag hört snacket om ett stort lyft för Heidi Kollanen. Och jag har hört att Sara Vidlund Lilja är redo för det stora genombrottet. Visar det sig även att amerikanska nyförvärvet Cali Farquharson är så bra som förhandssnacket vill göra gällande så bör Örebro ha tillräcklig anfallskraft för att klara kontraktet. Men toppstrid, som det var ifjol – det tror jag inte på i år.

10. Växjö DFF

Placering i fjol: Nia på 36 poäng och målskillnaden 25–40.
Bästa nyförvärv: Maria Möller Thomsen
Tyngsta förlust: Frida Boriero

Jämfört med förra våren är Växjös trupp flera klasser sämre i år. Antar att det är därför som många tippar småländskorna på nedflyttningsplats. Men jag tycker att truppen ändå är starkare än den som klarade kontraktet i höstas.

Och det skall bli kul att följa Ria Öling, som jag tyckte var otroligt bra i höstas. Hon är helt klart en av seriens allra mest underskattade spelare. Den snabba finländskan sprang i cirklar kring motståndarbackarna i fjol, ändå har jag inte sett henne på några topplistor över allsvenskans 25, 30 eller 50 bästa spelare.

Utöver Öling är Myran en plusfaktor för Växjö. På gräset på hemmaplanen Myresjöhus Arena är laget nämligen mycket svårslaget. Jag tror att hemmaspelet är det som fixar kontraktet för Växjö i år.

Fast laget kommer inte att spela några hemmamatcher på Myresjöhus Arena det här året. Stadion byter nämligen namn till Visma Arena i nästa vecka, och frågan är om smeknamnet Myran också kommer att bytas ut…

11. Umeå IK

Placering i fjol: Vann elitettan på 60 poäng och målskillnaden 55–16.
Bästa nyförvärv: Lisa Dahlkvist
Tyngsta förlust: Ebere Orji

Det är ju otroligt tråkigt att tippa nykomlingarna på nedflyttningsplats. Men även om jag hoppas och tror att både Umeå och Uppsala kommer att stå upp bra i årets damallsvenska är jag skeptisk till om man har tillräckligt bra trupper.

Något som talar för klassiska UIK är ju att med undantag av Kungsbacka i fjol har alla seriesegrarna i elitettan hävdat sig väldigt bra som damallsvenska nykomlingar.

I Umeås fall är jag dock tveksam till om nyförvärven räcker. Framför allt känns backlinjen väldigt orutinerad. Däremot är ju Lisa Dahlkvist ett superförvärv på mittfältet.

I fjol maskerade Kif Örebro sin styrka framgångsrikt under tidig försäsong. Men jag hann se deras kvalitet i en träningsmatch, vilket gjorde att jag lyfte upp dem på fast mark i tabellen. Kanske att Umeå har lurat mig och att de också är bättre än vad tidiga resultat visat. Men som jag ser det har UIK inte presterat något i år som talar för att de skall hänga kvar.

12. IK Uppsala Fotboll

Placering i fjol: Tvåa i elitettan på 55 poäng och målskillnaden 63–25.
Bästa nyförvärv: Emma Holmgren
Tyngsta förlust:

Precis som med Umeå saknar jag tydliga signaler om att Uppsala har kvaliteten för att hålla sig kvar. Jag tror inte att man blir ett avsågat stryklag.

Emma Holmgren är bra nog att spika igen i vissa matcher, och Cassandra Korhonen är en måltjuv som gjorde 25 mål i fjol i elitettan. Hon borde kunna skjuta hem några poäng till sitt lag.

Uppsala kan således bli en otrevlig motståndare för många av de andra lagen. Men jag känner inte så här på förhand att det skall räcka till nytt kontrakt. De matcher man har spelat mot damallsvenskt motstånd under den extremlånga försäsongen har blivit två förluster (4–0 mot Piteå och 3–1 mot Eskilstuna) samt ett kryss mot Kif Örebro.

Det som talar för Uppsala är att tränare Jonas Valfridsson var uppe med IFK Kalmar och fick känna på hur det går för lag som inte är rätt förberedda. Han borde ha lärt sig en hel del där.

Om Uppsala skall hålla sig kvar måste man nog få en bra start. Speciellt som man börjar hemma mot Djurgården och borta mot Växjö – två lag som är tänkbara räddningsplankor. Uppsala behöver nog minst tre poäng på de båda matcherna.

Därmed har jag tagit mig igenom alla tolv lagen. Det är lite kortare kommentarer än vad jag brukar bjuda på. Huvudorsaken till det är förstås att jag inte känner att det är meningsfullt med några längre analyser av lagen. Fjolåret är väldigt långt borta, och försäsongen har varit väldigt matchfattig.

Om inte corona ställer till det mer har vi facit i mitten av november. Då vet vi om mina gissningar var bra eller dåliga. Innan jag sätter mig och bokar ett säsongsabonnemang på Aftonbladet Play hör det ju till traditionen att jag även skall tippa skytteligan.

Det är ett tips där jag historiskt sett oftast har varit väldigt snett ute. Fjolåret var inget undantag. Då tippade jag så här:

1) Anja Mittag
2) Pauline Hammarlund
3) Mimmi Larsson

Plus att även de här sju skulle finna med på topp tio: Madelen Janogy, Stina Blackstenius, Anna Anvegård, Svava Ros Gudmundsdottir, Mia Jalkerud, Sanne Troelsgaard och Rebecka Blomqvist.

Facit blev så här:
1) Anna Anvegård
2) Rebecka Blomqvist
3) Mia Jalkerud och Therese Ivarsson

Jag hade i alla fall med tre av de fyra toppnamnen på mitt topp tio. Och Hammarlund och Larsson slutade på delad femteplats.

I år ser mitt tips ut så här:

1) Rebecka Blomqvist
2) Mimmi Larsson
3) Pauline Hammarlund

Övriga spelare på tio i topp blir: Anna Anvegård, Loreta Kullashi, Stina Blackstenius, Frida Maanum, Michelle de Jongh, Sara Vidlund Lilja och Therese Ivarsson.

Självklart välkomnar jag även era tabelltips. Skriv dem i kommentarsfältet, så kan vi jämföra framåt november.

Spelet kan börja.

Guld till Chelsea – men knappast till Göteborg

Jonna Andersson

I dag har Chelsea med Jonna Andersson och Magdalena Eriksson blivit engelska ligamästarinnor. Grattis. Londonlaget tilldelas titeln eftersom det hade högst poängsnitt av alla lag i WSL.

När serien bröts såg toppstriden ut så här:

Manchester City       16      +30   40
Chelsea                    15     +36    39
Arsenal                     15     +27    36
Manchester United   14     +12    23
Reading                    14      –3      21

Chelsea hade kvar att möta Everton (h), Tottenham (b), Brighton (h), Reading (b), Everton (b), Manchester United (b) och Liverpool (h). På de 15 omgångar man spelade blev det tolv segrar och tre kryss. De oavgjorda matcherna kom borta mot Manchester City, Liverpool och Brighton.

Jag tycker att det är ett både bra och rimligt beslut att utropa Chelsea till ligamästare. Det är naturligtvis varken lika roligt eller lika ärofyllt att bli tilldelad ett guld efter en avbruten säsong som det är att vinna det ”på riktigt”.

Men jag tycker alltså att det är rätt att ändå utse vinnare. Alla andra lösningar innebär ju att man devalverar värdet av de spelade matcherna. Och det kostar inget att utropa ett mästarlag. Jag tycker således att det är konstigt att vi exempelvis inte fick några mästarlag i år i svensk ishockey och handboll.

Däremot måste jag säga att jag är betydligt mer kluven till nedflyttningar i serier som ej är färdigspelade. Jag tycker att det känns fel att flytta ner lag som fortfarande hade chansen att hänga kvar när serien bröts.

I WSL har man beslutat att flytta ner jumboplacerade Liverpool. De hade åtta omgångar kvar och bara en poäng upp till fast mark. Där tycker jag nog att man borde ha tagit ett annat beslut. Jag föredrar den spanska modellen, där man valde att utöka ligan.

Som framgår av tweeten ovan innebär Liverpools nedflyttning att bara tre av ursprungslagen i WSL till hösten håller sviten om att ha spelat i alla upplagor av ligan. När elfte upplagan startas är bara Chelsea, Arsenal och Birmingham kvar av de åtta lag som var med 2011. Eller. Även Everton och Bristol City var med i premiärupplagan, men båda de lagen har varit ur högstaligan sedan dess.

Tillbaka till Chelsea. Där tycks Jonna Andersson få utökad konkurrens nästa säsong. Londonklubben ser nämligen ut att bli nästa klubbadress för Montpelliers vänsterback Sakina Karchaoui.

Även Arsenals mexikanska mittfältstalang Silvana Flores uppges vara på gång till Chelsea.

Dagens stora svenska damfotbollsnyhet är att Göteborgs trotjänare Catrine Johansson tvingas lägga av. Det är den hjärnskakning som höll henne borta från spel under hela förra säsongen som fortfarande påverkar henne så mycket att hon känner att det är färdigspelat. Till GP säger hon:

”Det blev ingen glädje att vara på planen, det blev mer rädsla.”

Det är förstås ett väldigt tråkigt slut på en karriär. Catrine Johansson har spelat i Göteborg sedan 2007 och var truppens stora kulturbärare.

För Göteborg innebär det att man nu bara har 14 utespelare i sin trupp. Det handlar om 4,5 backar, 5,5 mittfältare och fyra forwards. Den halva är Filippa Curmark som i grunden är mittfältare, men som spelade back i våras. I truppen har Göteborg tolv etablerade klasspelare och två talanger. Av de tolv klasspelarna har Vilde Bøe Risa ett kontrakt som löper ut den 30 juni.

För tillfället känns inte längre Göteborg som en rimlig utmanare om SM-guldet. Jag skulle säga att Göteborg behöver ha in ytterligare minst tre etablerade spelare för att återigen kännas som en guldkandidat.

Apropå Göteborg fick vi veta i början av mars att klubben inte skulle ha någon riktig hemmaplan i år. De tänkte flytta runt mellan Valhalla, Gamla Ullevi och (stora) Ullevi. Ordförande Peter Bronsman sa så här till GP:

”Vad gäller planer är vi nog den lyckligaste klubben i världen.”

Den lyckan blev tydligen kortvarig. För i det damallsvenska spelschema som lades ut på förbundets hemsida i dag ligger samtliga Göteborgs matcher på Valhalla.

Göteborgs premiär spelas mot Kristianstad. Det är ett lag som känns som en så kallad dark horse i årets damallsvenska. Även den nordskånska klubben har dock drabbats av bakslag i veckan.

Deras mångåriga tränare Elisabet Gunnarsdottir har däckats av bältros, och tvingas ta en paus från tränarjobbet. Det är oklart hur länge hon blir borta. Men bältros är en jobbig sjukdom som kan leda till stor smärta under flera månader. Vi får hoppas att Gunnarsdottir inte blir borta så länge, utan att hon snart är frisk och tillbaka både på och vid sidan av planen.

Angående det spikade spelschemat för damallsvenskan har ju snackisen där varit Piteås resor. Klubbledningen har rasat och lokaltidningen har undrat om SvFF:s högsta önskan är att få bort klubben tur allsvenskan. Och visst finns det anledning att ifrågasätta upplägget för Piteå IF i juli och augusti, ett upplägg som utsätter klubben för (citat från PT:s Per Sandberg):

”bland det mest brutala ett svenskt fotbollslag någonsin har genomlidit i resväg.”

När inte förbundet har kompetens att lägga vettiga spelscheman är det skönt att det finns välvilliga hotellägare i Eksjö

Till Örebro, där Kif Örebro framöver kan få ökad konkurrens på hemmaplan. Herrallsvenska Örebro SK tar nämligen nästa år fullt ut över division I-klubben ÖSK Söders damlag. Det blir intressant att se hur Kif Örebro står sig i konkurrens med stora ÖSK.

När det gäller CSR-projekt står sig Kif Örebro alldeles utmärkt. Klubben har nämligen fått ett pris på cirka en halv miljon kronor i form av ”UEFA Foundation for Children Award”. Kul. Och säkert välkomna pengar i en tid där intäkterna har varit minimerade.

I dag har Expressen presenterat den tv-satsning som innefattar sändning av samtliga matcher i elitettan. Priset för SportExpressen Play blir 299 kronor i månaden. Vill man köpa en enstaka match kostar det 139 kronor.

Det kan jag tycka är ett ganska högt pris. Minns jag rätt kostade det 129 kronor i månaden att se alla matcher i damallsvenskan i fjol.

Apropå det väntar vi ju fortfarande på information om hur mycket Aftonbladets sändningar av damallsvenskan kommer att kosta.

Till USA, där Megan Rapinoe tycks hoppa över NWSL:s turnering i Utah. Hon tränar inte med sin klubb OL Reign för tillfället.

Slutligen till Tyskland, där ju damfotbollen drog igång igen förra helgen. Då fick vi se svensklaget Bayern München, med Amanda Ilestedt på bänken, i praktiken säkra andraplatsen i Frauen-Bundesliga. Man vann lördagens toppmöte med Hoffenheim med 3–0.

Jag såg delar av den första halvleken, och utifrån den var resultatet högst oväntat. För så långt var Hoffenheim det bättre laget. Men tre mycket sena mål frälste Bayern.

I övrigt i Frauen-Bundesliga har Duisburg tagit fyra blytunga poäng i botten, och därmed skaffat sig ett ganska bra läge att hänga kvar. Först vann man med 2–0 borta mot Leverkusen och i går blev det 1–1 i nyckelmatchen mot Köln. Därmed har Duisburg nu fem poäng ner till det lag som ligger närmast under strecket – vilket är just Köln. I nuläget talar det mesta för att Köln följer med avsågade Jena ner i andradivisionen.

I helgen går det att se följande tyska ligamatcher på svenskt tv:

I dag 19.15: Hoffenheim–Leverkusen på Viasat Fotboll.

Lördag 13.00: Wolfsburg–FFC Frankfurt på Viasat Sport Premium.

Söndag 14.00: Potsdam–Bayern München på Viasat Fotboll.

Damallsvensk formbarometer, OS-kval och nytt utlandsproffs

Den senaste tiden har den här bloggen haft mycket av sitt fokus på dramatiken i elitettan. Och helt tycks den inte ha lagt sig. För det är inte bara Sunnanå som annonserar efter spelare på sociala medier. Även Kungsbacka har lagt ut en annons på hemsida och twitter.

Det sades att Kungsbacka hade muntliga löften från 14 spelare. Ännu så länge har man dock bara presenterat tre. Det är ganska långt ifrån en elitettantrupp.

Apopå elitettan har flera av er hjälpt till med små rapporter från helgens träningsmatcher med lag från serien. Kul. Läs de rapporterna i Forum Elitettan.

Det har ju även spelats en hel del fotboll den senaste veckan. Personligen har jag sett tre hela matcher koncentrerat och tre halva. Gårdagens träningsmatch Göteborg–Fortuna Hjørring 5–0 såg jag på plats på Valhalla IP.

Göteborg imponerade framför allt genom stabilitet. Men i paus var jag lite frågande till hur jag skulle analysera det jag hade sett. Göteborg ställde upp 3–5–2 från start. I trebackslinjen spelade Filippa Curmark, Emma Kullberg och Beata Kollmats.

Göteborg saknade Elin Rubensson (säkerhetsåtgärd efter smäll mot huvudet) och Emma Berglund (fick en smäll mot ena knät i förra veckan, men skall vara tillbaka i full träning) i matchen. Under den första halvleken saknade jag även löpstarka kantspelarna Emma Koivisto och Natalia Kuikka.

De båda var med på planen, men de var inte med i matchen som man vande sig vid under förra året. Den första halvleken imponerade Göteborg mest genom att leda med 2–0 utan att ha spelat speciellt bra.

I den andra halvleken såg det mycket bättre ut. Göteborg spelade 3–5–2 i 80 minuter, sedan växlade man till 4–4–2. Nya tränaren Mats Gren sa till GP efteråt att tanken är att laget skall växla mellan de båda spelsystemen i år.

Natalia Kuikka vaknade till rejält efter paus. Hon gjorde två mål och hade en assist. Rebecka Blomqvist var pigg och gjorde också två mål. Hennes forwardskollega Pauline Hammarlund gjorde väl egentligen ingen vidare match. Men Hammarlund stod i alla fall för ett riktigt snyggt mål – en läcker språngskalle på ett fint inlägg från Kuikka.

Göteborgs 3–5–2 hade lite olika utseende i olika skeenden. Ibland var det 3–1–4–2 med Vilde Böe Risa som mittfältslibero, ibland 3–4–1–2 med Filippa Angeldahl som tia. Personligen tyckte jag att Böe Risa var planens gigant. Norskan har bara kontrakt till sommaren, och verkar vilja vidare ut i Europa. Sticker hon i sommar blir det en nöt att knäcka för Göteborg hur man skall kunna ersätta henne.

Till helgen drar den svenska tävlingssäsongen i gång. Inför den tänkte jag här bjuda på en damallsvensk formbarometer. Som det ser ut nu är FC Rosengård jättefavoriter att försvara guldet. I dag vann Malmöklubben med 1–0 mot Vittsjö efter ett fantastiskt mål av Hanna Bennison.

Rosengård är alltså storfavoriter. Bakom dem känns Göteborg som lika klar favorit till andraplatsen.

Övriga medaljörer finner man i en kvintett med Vittsjö, Linköping, Kristianstad, Eskilstuna och Piteå. I nuläget är det lite fördel Vittsjö bland de här fem. De har i princip kvar hela fjolårets lag, och kontinuitet är ju viktigt.

Övriga fyra känns som medaljkandidater, men alla omges av ett eller annat frågetecken. Linköping har ju exempelvis haft svårt att ens få ihop lag till att spela träningsmatcher. Så kan det gå när man lägger ner sitt F19-lag. LFC hade mått bra av att ha lite F19-spelare att fylla sin bänk med nu.

Det blir intressant att se hur många spelare Linköping får ihop till nästa helgs hyperintressanta bortamatch mot Göteborg. Klart är att LFC har en väldigt stark elva – om samtliga spelare är friska och tillgängliga.

På undre halvan är känslan just nu att Växjö är starkt nog att klara sig kvar utan att bli akut indraget i någon nedflyttningsstrid.

Däremot sätter jag lite frågetecken kring Kif Örebro och Djurgården. I nuläget känns det som att det är de två lagen samt nykomlingarna Uppsala och Umeå som kommer att göra upp i bottenstriden. Dock noteras att Örebro gjort bra resultat hittills i träningsmatcherna, samt att talangfulla Sara Lilja Vidlund har varit glödhet. Ett genombrott för henne skulle kunna göra Örebro till ett stabilt mittenlag.

I nuläget är det större frågetecken för Djurgården. De har mycket nytt, och det känns inte självklart vem eller vilka som skall göra målen för Stockholms stolthet. Det är nog viktigt för klubben att få behålla Mia Jalkerud.

Det är förstås väldigt tråkigt att tippa nykomlingarna i botten. Ännu så länge har jag dock inte sett varken värvningar eller resultat som gör att man kan lyfta Umeå eller Uppsala. Men det är ju drygt 1,5 månader till avspark, och något av de båda nykomlingslagen kanske kan visa hög kvalitet under den perioden.

Hos Uppsala noteras att skytteligatrea i elitettan (25 mål) verkar ha konserverat formen. Cassandra Korhonen gjorde nämligen alla lagets tre mål vid gårdagens 3–1-seger mot Bollstanäs. Korhonens målskytte lär bli väldigt viktigt för Uppsala i år.

Uppsala har en spännande värdemätare på söndag. Då skall laget nämligen till Piteå för bortamöte i cupen.

Apropå cupen har LB07 dragit sig ur även den. Det innebär att gruppen med Rosengård och Kristianstad kommer att ha två reservlag. Det ena är IS Halmia. Däremot har jag inte sett någon uppgift om vilket det andra är.

Rosengårds tränare Jonas Eidevall är för övrigt inte det minsta nöjd med upplägget för cupens gruppspel. Han vill slopa det geografiska upplägget.

”Jag hade mycket hellre haft en grupp med tre allsvenska lag. Det är helt obegripligt att två grupper kan vara så ojämna. Ska vi ha en nationell tävling tycker jag att det i slutspelet får vara rikstäckande om vi ska kalla det för Svenska cupen.”

Jag kan bara hålla med om att grupperna haltar. Det hade förstås varit mycket bättre om man hade gjort som i herrcupen. Där placeras lag 1–4 i varsin grupp. De ställs mot lag 5–8 i omvänd ordning, och sedan lottas övriga lag in i grupperna.

Även med det upplägget hade Rosengård förstås kunnat hamna i en grupp med två lag från lägre divisioner. Däremot hade vi inte kunnat få en grupp med Göteborg, Vittsjö, Linköping och Växjö.

Det om den inhemska fotbollen. Nu till landslagsnivån, och OS-kvalet. Numera är det bara 15 länder kvar som har chansen att vinna OS-guld i sommar. Ett av dem är Sverige.

Det är fortfarande bara åtta lag som har kvalat in. Nämligen:
Japan (värdnation)
Brasilien
Nya Zeeland
Sverige
Storbritannien
Nederländerna
Kanada
USA

Men nu är det bara sju lag kvar som kan ta de kvarvarande fyra platserna. Vilka det blir avgörs i fyra playoffmatcher under mars och april:

Sydkorea–Kina
Lagen möts hemma och borta perioden 6–11 mars.

Australien–Vietnam
Lagen möts hemma och borta perioden 6–11 mars.

Kamerun–Zambia
Dubbelmötet startar i Kamerun den 2 mars. Returen spelas i Zambia den 11 mars.

Chile–Kamerun/Zambia
Den tolfte och sista OS-platsen går till Afrika eller Sydamerika. De båda kontinenternas tvåor möts hemma och borta perioden 9–15 april.

Under veckan har jag sett två intressanta OS-kvalmatcher, nämligen USA–Kanada och Australien–Kina. Båda matcherna slutade med förväntat resultat, men var spelmässigt ganska intressanta.

Finalen i Nordamerikas OS-kval handlade mest om prestige, då både USA och Kanada redan var klara för OS inför avspark. USA valde att spela med ett halvt B-lag, de bytte sex utespelare från den avgörande matchen – semifinalen. Kanada däremot bytte bara två spelare.

Utöver de första fem–tio minuterna var Kanada det bättre laget i den första halvleken. De hade 56–44 i bollinnehav och hade också halvlekens bästa målchans i ett friläge för Christine Sinclair.

Så långt var jag väldigt imponerad av de kanadensiska spelet. USA hade inte så mycket spel, men är ju alltid farliga i djupled. Och man kunde tagit ledningen på det distansskott från Christen Press som tog i ribban. Däremot var Press avvinkad för offside på det friläge som finns med på klippet nedan.

Före paus spelade Kanada sig förbi den amerikanska pressen på ett elegant sätt. Efter paus bet den amerikanska pressen betydligt bättre. Om det berodde på trötta kanadensiskor eller på ett mer koncentrerat USA är oklart.

Klart är att USA till slut vann med solklara 3–0. Jag räknade till 8–2 i klara målchanser, så det var inget orimligt slutresultat. Min känsla efteråt var ändå att matchen gav mer till Kanada än till USA.

Noterbart är att USA fortsatt har väldigt svårt att hitta unga spelare att matcha in i sitt landslag. De yngsta spelarna i OS-kvaltruppen var Rose Lavelle och Andi Sullivan, som båda är födda 1995. I kvalfinalen hade Kanada sju spelare som var yngre än yngsta amerikanska.

Matchen Australien–Kina handlade om gruppseger, och om att få möta Vietnam i playoff. Australien vann gruppen på kryss, något som kan ha påverkat insatsen från The Matildas.

För när hyperintressanta teknikern Tang Jiali gav Kina ledningen i 86:e minuten var det hur rättvist som helst. Kina låg rätt i positioner och stängde på så sätt ut Sam Kerr från spelet. Australien kändes både fantasi- och uddlöst. Trots att hemmalaget hade 70–30 i bollinnehav var det 7–3 till gästerna i avslut mot mål.

Kina däremot har jag inte sett så bra sedan VM 2015 – då jag trodde att de var på gång att ta sig tillbaka till den yppersta världseliten igen. Kinesiskorna hade flera kreativa spelare, och bjöd på flera fina anfall. Dock tyckte jag att det kändes som att de höll igen lite i sina offensiva löpningar. Om fler kinesiska spelare hade gått för det i kontringarna tror jag att de kunde ha skapat betydligt fler klara målchanser.

Och Australien skulle få sista ordet. Precis när klockan tickade in på den 93:e minuten slog Emily van Egmond in det som kändes som segermålet. Australien vann med 1–1 och får möta Vietnam i playoff. Kina förlorade med 1–1 och ställs mot Sydkorea.

Det är alltså oklart hur Australiens insats påverkades av det faktum att de hade råd att spela 0–0. Men känslan är alltså ändå att Kina har något spännande på gång. Och jag håller kinesiskorna som favoriter i deras playoffmöte med Sydkorea.

Kina ställde för övrigt upp på följande sätt: Peng ShimengLuo Guiping, Wu Haiyan (kapten), Lin Yuping, Zhai QingweiZhang Xin, Yao Lingwei, Ma Jun, Li YingWang Shanshan och Tang Jiali. Det är sex nya spelare jämfört med den elva som Kina mönstrade mot Italien i åttondelsfinalen i VM förra året. Flera av de nya spelarna kändes alltså väldigt intressanta.

Intressant tänkte jag även att fredagens tyska seriefinal mellan Hoffenheim och Wolfsburg skulle vara. Men när jag kom hem och slog på tv:n var det redan avgjort. Matchen hade pågått i en halvtimma, och Wolfsburg ledde med 3–0. Fridolina Rolfö hade visat vägen genom att göra första målet. Wolfsburg vann med 5–2 och Rolfö blev utbytt i 65:e minuten. Noterbart är att Madelen Janogy inte fick någon speltid.

Wolfsburg leder nu tabellen med sex poängs marginal. Kampen under våren lär stå om andraplatsen. I dag vann Bayern München med 3–0 mot Leverkusen. Bayern hade behövt göra två mål till för att passera Hoffenheim.

Apropå Bayern skrev jag i förra inlägget om Lea Schüller:s övergång från Essen till Bayern München. Jag hade dock missförstått det lite. Schüller byter inte klubb förrän i sommar. I dag gjorde hon två av målen när Essen vann med 4–0 i derbyt mot Duisburg.

Under den senaste tiden har antalet svenska utlandsproffs vuxit. I min lista här ovan har jag nu hittat 35 svenska spelare som tillhör klubbar i olika högstaligor utanför Sverige. Och då räknar jag inte med svenska medborgare som spelar sin landslagsfotboll för andra länder.

Den liga som har flest svenska spelare är Italiens Serie A femminile. Där har vi nu sju spelare i sju olika klubbar. Senaste svenska att skriva på för en Serie A-klubb är Emelie Helmvall. Hon debuterade för Pink Bari i helgens möte med Florentia. Det var dock en annan svenska som stal showen i den matchen. Sara Nilsson blev nämligen tvåmålsskytt när hennes lag vann med 4–1.

Utöver Nilsson blev även Linda Sembrant målskytt i den italienska ligan den här helgen. Sembrant gjorde sitt andra ligamål för säsongen när Juventus vann mot Inter med 5–1.

Den svenska skytteligan i Italien toppas av Jenny Hjohlman som gjort tre mål. Sembrant och Nilsson står på två, medan Julia Molin och Annahita Zamanian har gjort varsitt.

I Spanien tog svensklaget Tacon en viktig poäng hemma mot Valenica. Matchen slutade 0–0, vilket innebär att Valencia ligger på 15:e plats och alltså är under nedflyttningsstrecket. De föll ner under strecket i lördags när Betis vann sin match. Tacon ligger på nionde plats med 23 poäng.

Jag såg den andra halvleken av matchen. Och det var verkligen gräsligt dålig spelkvalitet. Jag tror faktiskt inte att något av lagen lyckades slå fler än tre passningar till rätt adress en enda gång i den andra halvleken. Det gjorde faktiskt lite ont att se Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson i en så dålig fotbollsmatch.

I tabelltoppen har Barcelona fortsatt nio poängs ledning till tvåan Atletico Madrid. Barca vann helgens match med 7–0 mot Huelva. Där blev Jennifer Hermoso och Asisat Oshoala tvåmålsskyttar.

Slutligen tillbaka till Australien. Där ser det ut att bli rakt igenom Sydney och Melbourne i slutspelet. Brisbane Roar föll nämligen mot bottenlaget Perth Glory i söndagens möte. Därmed försämrades Roars chanser att slå sig in topp fyra ganska rejält. Med två omgångar kvar är det bara fem lag kvar i slutspelsstriden. Tabelltoppen ser ut så här:

Melbourne City                      20–3    28
Sydney FC                            19–8    22
Western Sydney Wanderers  21–14  19
Melbourne Victory                 14–13  17
———————————————–
Brisbane Roar                       16–16  14

Tillagt i efterhand: Här är en liten cupgenomgång. Det bör ju förstås först uppmärksammas att Julia Spetsmark gjorde tre mål på 70 minuters speltid när Benfica vann med hela 11–2 mot Amora FC i portugisiska cupens kvartsfinal. Målen går att se här. Framför allt gillar jag Spetsmarks löpning innan hennes tredje och sista mål.

Och när Slavia Prag blev klart för semifinal i tjeckiska cupen gjorde Mia Persson ett av lagets mål. Slavia vann kvarten med förkrossande 11–0 mot Hradec Kralove.

Maja Göthberg gjorde inget mål, men hon var i alla fall med och tog Kups till semifinal i finska cupen. Man slog ut HJK med 4–3 i kvartsfinal. I Frankrike spelade Hanna Glas hela matchen när PSG gick till cupsemi via 3–1 borta mot Arras. Däremot ingick inte Marija Banusic i Montpelliers trupp när laget föll på straffar mot Bordeaux.

Champions League, Svenska cupen, Unogård och Zambia

Inlägget uppdaterat med ledarnyheter i Djurgården samt ytterligare Linköpingsnytt.

Det har blivit dags att samla upp diverse intressanta nyheter från den senaste veckan. Och jag börjar med lottningen av kvarts- och semifinalerna i Champions League.

Där blev det drömlottning så tillvida att vi kan få se en final (i Wien den 24 maj) mellan Europas två bästa lag i maj. Lyon och Wolfsburg lottades nämligen på varsin sida av slutspelsträdet. Det ser för övrigt ut så här:

Arsenal–Paris SG
Olympique Lyonnais–FC Bayern München

Glasgow City–VfL Wolfsburg
Atlético Madrid–FC Barcelona

Wolfsburg drog även drömlotten i kvartsfinalen i form av skotska uppstickarna Glasgow City. I semifinalen (ja, de går dit) ställs det tyska svensklaget mot spanskt motstånd. Vi får nämligen ett damernas El Clasico i ena kvartsfinalen när Atletico och Barca drabbar samman.

På övre halvan kan det bli en helfransk semifinal. Lyon är förstås storfavoriter mot Bayern, medan det känns ganska 50/50 mellan Arsenal och PSG.

En annan cuplottning skedde också under förra veckan, då lottades nämligen gruppspelet i svenska cupen. Och det geografiska upplägget på damernas gruppspel känns minst sagt tveksamt. Det är ett upplägg som ger damallsvenska fyran Eskilstuna och sexan Piteå jättefördelar gentemot övriga topplag.

Fem av damallsvenskans sju högst placerade lag kommer ju nämligen ifrån syd, vilket gör att skillnaden i kvalitet på grupperna är otroligt stor. Eller snarare orättvist stort.

Här är lottningen i sin helhet (siffran bakom lagen årets placering):

Grupp 1: Rosengård (1), Kristianstad (7), LB07 (11) och Kungsbacka (12).
Grupp 2: Göteborg (2), Vittsjö (3), Linköping (5) och Växjö (9).
Grupp 3: Eskilstuna (4), Djurgården (10), Umeå (13) och AIK (16).
Grupp 4: Piteå (6), KIF Örebro (8), Uppsala (14) och Mallbacken (23).

Placeringssifforna grupp för grupp blir 31, 19, 43 och 51. I grupp 2 finns alltså tre lag som slutade topp fem i årets damallsvenska. I grupp 4 finns inget. Tveksamt var ordet.

Samtidigt blir det förstås väldigt intressant att följa matcherna i grupp 2, där damallsvenska nian Växjö är lägst rankad. Om Växjö hade legat sisådär 30 mil norrut hade laget i stället kunnat hamna i grupp 3 – och i stället vara andrarankat.

Jag såg inte Fotbollsgalan i går, och hade missat Caroline Seger:s tacktal efter att ha fått diamantbollen. Men nu har jag sett det, och jag tycker att det var ett väldigt bra tal. Det behövs inte brandtal om ojämlikhet varje år, utan det går alldeles utmärkt att hålla en mer lågmäld ton. Budskapet når fram ändå. Bra jobbat, Seger.

Den förra veckans stora inhemska damfotbollsdebatt handlade om Linköpings FC och Olof Unogård:s vara eller icke vara. Först gick Anna Oskarsson ut och sågade Unogårds ledarskap. Sedan förklarade Nilla Fischer att Unogård har spelartruppens fulla förtroende. Hon sa till Corren:

”Jag står till hundra procent bakom både Olof och William (Strömberg, assisterande tränaren) och ser fram emot nästa säsong tillsammans med dem.”

Däremellan hade ordförande Paul Lindvall uppträtt rätt konstigt, där han först sa följande till Aftonbladet:

”Olof har fortfarande vårt förtroende, men det behöver inte betyda att han kommer att ha samma arbetsuppgifter som tidigare. Men han kommer att vara i en viktig roll kring laget.”

Sedan sa Lindvall så här till Corren:

”Olof kommer fortsatt ha en ledande roll kring laget, så sparken har han absolut inte fått.”

I den senare artikeln säger Lindvall att styrelsen gått till botten med Anna Oskarssons kritik, men att man inte känt någon anledning att vidtaga några åtgärder.

Tyvärr ger inte Paul Lindvall något speciellt bra intryck här. De signaler ordföranden sänder ut till sin tränare och tillika sportchef är knappast att visa förtroende – eller bra ledarskap.

Bör då Unogård få sitta kvar?

Det är en bra fråga. Och jag känner att jag fortfarande har svårt att fullt ut bedöma hans kvaliteter som tränare. Han fick ju faktiskt ärva en ganska obalanserad spelartrupp, och hade ingen ekonomi att göra några större förändringar.

Nu gör Unogård en rejäl förändring av truppen, och som jag ser det är det nästa år hans skall upp till bevis. Om han nu får chansen.

Jag noterar att kollega Per Bergsten på Corren tycker att Unogård bör få chansen. Bergsten skriver:

”En femteplats är underkänt, tränaren är ansvarig och ska ha kritik. Men ytterligare ett tränarbyte är definitivt inte vad LFC behöver. Det har redan varit alldeles för många av under de senaste åren.”

Bergsten skriver också:

”Jag vet inte om det är mer gnälligt i Linköpings FC än i andra lag, men herrejösses vad det klagas. Trots att det slutade med SM-guld klagades det på Kim Björkegren, det klagades på Marcus Walfridson innan han fick sparken och nu är det uppenbarligen en del som klagar på Olof Unogård.

Då kan jag ibland känna att ‘äh, ut och kör’. Prestera mer, prata mindre.”

En damallsvensk ledarnyhet som lett till betydligt mindre debatt hittar vi i Djurgården. Där meddelades häromdagen att klubben har en ny sportchef för dam- och flickverksamheten. Han heter Jean Balawo, och kommer närmast ifrån FC Djursholm.

Hans första åtgärd som sportchef var att förlänga med tränare Pierre Fondin. Fondin har nämligen skrivit ett nytt tvåårskontrakt med Stockholmsklubben.

Däremot är Joel Riddez numera borta från dam- och flickverksamheten i Djurgården. Riddez är ny tränare för klubbens lag i U17-pojkallsvenskan.

Tillbaka till Linköping. Där kom ju i förra veckan den väntade nyheten om att Filippa Angeldahl byter LFC mot Göteborg. Det är en intressant övergång, inte minst eftersom att jag tycker att Angeldahl har varit en ganska stor besvikelse i Linköping – framför allt i år.

Angeldahl har hög potential. Men nu är det upp till bevis för henne, om hon skall kunna bli en landslagsspelare i framtiden. I utgångsläget tror jag inte att hon tar en plats i Göteborgs startelva, utan mycket talar för att hon får jobba sig in i laget från bänken.

Som ni vet följer jag utvecklingen dag för dag i damallsvenskans silly season på en separat flik. Där finns det nu några heta spelare som berättat att de lämnar sin nuvarande klubb, men ännu inte preseterats för någon ny.

Hetast på den listan är nog ändå Rita Chikwelu, som kommer att lämna Kristianstad. Där lämnar hon ett stort hål efter sig, ett hål det blir intressant att se hur det skall tätas.

Men var hamnar Chikwelu? Blir det någon annan damallsvensk klubb som får hennes namn på ett kontraktsförslag?

Andra spännande spelare som står utan klubb är Julia Spetsmark, Ebba Wieder och Dajan Hashemi. De två sistnämnda är två spelare med hög potential, som båda kan få rejäla lyft om de ges både förtroende och speltid. Kanske att Wieder kan bli Chikwelus ersättare?

Ytterligare en spelare som har osäker framtid är Mimmi Larsson. Hon är just nu kontraktslös, och borde kunna vara intressant långt utanför Sveriges gränser. Det blir förstås också väldigt intressant att se om hon blir kvar i Linköping, eller om hon hittar någon ny klubb.

Ungefär samtidigt som jag publicerade det här inlägget kom Corren med en intressant artikel om kontraktsläget i LFC. Huvudnyheten är att Cajsa Andersson verkar vara på gång tillbaka till Linköping. Men artikeln innehåller mycket annat intressant. Det verkar exempelvis som att Olof Unogård kommer att bli kvar. Och Ungård säger bland annat att:

”Av både sportsliga och ekonomiska skäl är det rimligt att tro att inte både Stina Blackstenius och Mimmi Larsson blir kvar. Det vi vet nu är att Stina har kontrakt, medan Mimmi sagt upp sitt. Men därmed inte sagt att det slutar på det sättet. Diskussioner pågår och det är ingenting som är klart.”

Det verkar alltså bli antingen Larsson eller Blackstenius. Undra egentligen vilket av alternativen som Unogård och LFC föredrar. Blackstenius har den östgötska förankringen, men Larsson har varit bättre i år – inget lätt val.

Det framgår även av artikeln att utöver Mimmi Larsson är även Emma Holmgren och Frida Maanum numera kontraktslös. Enligt mitt sätt att se det har de båda varit LFC:s två bästa i år. Holmgren har precis som Larsson sagt upp sitt kontrakt, vilket indikerar att hon kan vara på gång bort.

En nyhet från förra veckan som fick mig att haja till var att Kristianstad värvar Otto Persson som ansvarig för klubbens fina ungdomsverksamhet. Persson var ju tränare i LB07 förra året, och har ett gott rykte som spelarutvecklare. Kristianstad gör alltså ytterligare en spännande rekrytering till en redan mycket bra fotbollsakademi.

Spännande rekrytering är väl även rätt ord för Hammarbys värvning av June Pedersen. Mycket talar för att det är vinterns värvning i elitettan. Pedersen har ju legendarstatus i Piteå. Som synes av tweeten nedan har Pedersen spelat i 211 av Piteå IF:s totalt 218 matcher i damallsvenskan. Snacka om att lämna ett hål efter sig .

Från Piteå är det långt till Zambia. Men Zambias landslag Shepolopolo tog sig i går ett stort steg närmare nästa års OS-turnering. Lushomo Mweemba blev segerskytt när Kenya besegrades med 1–0 i returen av semifinalen i Afrikas OS-kval. Eftersom den första matchen blev 0–0 avancerade Zambia till final med totalt 1–0. För Zambia väntar nu två chanser att ta sig till OS. Första chansen är finalen mot Elfenbenskusten eller Kamerun. Och skulle man inte lyckas där väntar en andra chans i form av playoffmatcher mot Chile.

Vi kan alltså få se Zambia i OS. Däremot får vi varken se Frankrike eller Tyskland i Japan nästa år. Jag har skrivit om det många gånger, men Fifa måste göra något åt kvalet till OS. Det är ju inte rimligt att en världsdel med fem lag på världsrankingens topp sex bara har tre platser i OS-turneringen.

Eller. Eftersom Sverige och England nu delar femteplatsen på världsrankingen har ju Europa faktiskt fem lag på topp fem.

Vilka Zambia får möta i Afrikas kvalfinal avgörs i eftermiddag. Det är avspark 15.30 mellan Kamerun och Elfenbenskusten. Matchen går att se här.

Slutligen har Thomas Dennerby fått ett nytt, och högst oväntat jobb. Han är nämligen ny förbundskapten för Indiens F17-landslag.

Indien står som värd för F17-VM i november nästa år, och Dennerby har alltså ett år på sig att förbereda det indiska ungdomslandslaget för mästerskapet. Indien är ju ett U-land inom all fotboll.

På damernas världsranking ligger landet på plats 58, vilket sannolikt är en rätt stor övervärdering av landslagets kvalitet. Många asiatiska blåbärsnationer gynnas ju på rankingen av att Asiens fem bästa lag är väldigt bra.

Indiens enda möte i år med ett högre rankat lag var mot 42-rankade Rumänien, och den matchen slutade med 3–0-förlust. I VM-kvalet för två år sedan föll man med 10–0 mot Sydkorea, 8–0 mot Nordkorea och 7–1 mot Uzbekistan. Nu har alltså Dennerby fått uppdraget att försöka ge Indien en lysande damfotbollsframtid.

Baksmälla, huvudskador, spansk strejk och nya klubbar

Inlägget uppdaterat med summan på Göteborg FC:s nya sponsorsavtal.

Det har hänt en del på nyhetsfronten under början av vecka. Sannolikt har det dock inte hänt så mycket hos svenska mästarinnorna FC Rosengård.

Baksmälla i Malmö. Och tyvärr bakslag för Fridolina Rolfö. Jag missade först att hon fick kliva av skadad i Wolfsburgs senaste ligamatch. Hon skall ha undersökts under tisdagen, men ännu har jag inte sett någon rapport. Känslan man fått från rapporterna från Tyskland är att hon riskerar att vara borta någon månad igen. Hoppas att den känslan är felaktig.

Som väntat fick Glodis Perla Viggosdottir spela i Rosengårds guldmatch, trots att hon stod för ett oacceptabelt överfall på Mimmi Larsson förra helgen. Och domare Pernilla Larsson fick döma trots att hon inte ens gav en tillsägelse efter ett oacceptabelt överfall.

Men som jag tidigare skrivit nonchaleras huvudskador inom svensk fotboll. Innan jag fortsätter kritisera förbund, domare och medicinskt ansvariga skall jag dock konstatera att man på senare år skärp bedömningen av armbågar mot huvudet. Och det är bra.

Men totalt sett tar fotbollen fortfarande alldeles för litet avstånd från våld mot huvuden. I  den här länkade artiken från tidningen Forskning och Framsteg visade Magnus Forsblad, ordförande i Svenska fotbollförbundets medicinska kommitté, anmärkningsvärt ointresse för forskning om att till och med nickar kan skada hjärnan.

Den forskning som ligger till grund för artikeln har gjort att det amerikanska fotbollsförbundet US Soccer för tre år sedan införde ett totalt nickförbud för spelare yngre än elva år. I åldrarna elva till tolv får barn maximalt ägna en halvtimme per vecka åt nickträning, eller som mest 15–20 nickar.

I Sverige är det inte aktuellt eftersom Forsblad och hans vänner i den medicinska kommittén inte ser någon ”anledning att dra några slutsatser om huruvida nickar är skadliga utifrån endast denna uppmärksammade studie”.

Nu har det kommit en ny studie om hur hjärnan påverkas av fotboll. Den säger att proffsspelare löper 3,5 gånger högre risk för demens än övriga befolkningen. Vi får se om det får ansvariga inom svensk eller internationell fotboll att börja ta problemet med huvudskador på större allvar?

Apropå huvudskador har jag förstått att det var ett flertal sådana i lördagens match mellan Eskilstuna och Kristianstad. I halvtid fick både Julia Tunturi (som hann med att göra ett äkta hattrick i den första halvleken) och Alice Nilsson kliva av med huvudskador.

Nilsson har damallsvenskans längsta svit med matcher i rad från start. Hon missade matchen i andra omgången 2016. Sedan dess har hon startat i varje match – totalt 85 raka matcher. Bryts den sviten nu?

Apropå avstängningar noteras att Manchester Citys Kheira Walsh fick tre matchers avstängning i England för det här:

Som synes av Youtubelänken vann alltså Manchester United cupderbyt mot City med 2–0 i helgen. Det var förstås en stor skräll, och en stor prestigevinst för United. Dock är det gruppspel i cupen, så det troliga är att både City och United går vidare.

I Spanien noterar jag att det klagas på Kosovare Asllani:s defensiva arbete. Det finns en Real Madridsida som på engelska skriver ingående taktiska analyser av alla klubbens lag, plus det blivande damlaget i Tacon. I den senaste analysen får sig vår svenska storstjärna en rejäl känga för svag defensiv. Personligen tycker jag att hon blivit mycket bättre i defensiven, och känner inte igen problemet. Men jag har inte sett så mycket av Tacon att jag kan bedöma hennes insatser i klubblaget.

Risken är att Asllani inte får så många chanser framöver att förbättra sitt rykte i försvarsspelet. I dag har nämligen 189 ligaspelare varit på förhandling med klubbarna. Förhandlingarna strandade, och spelarna har beslutat sig för att gå i strejk.

Tydligen kommer helgens omgång att spelas, men det troliga är att ligan sedan avbryts.

Som synes av tweetsen ovan står parterna långt ifrån varandra. Spelarna vill få helproffsstatus och en minimilös på 16 000 euro per år, vilket motsvarar 170 000 kronor i dagens växlingskurs. Klubbarna vill bara erbjuda deltidskontrakt.

I damallsvenskan låg genomsnittslönen för 2018 på 11 319 kronor per månad, vilket motsvarar 136 000 kronor i årslön. Det innebär alltså att de spanska spelarna kräver betydligt högre löner än vad våra damallsvenska klubbar kan betala.

Det blir intressant att se vart den spanska konflikten tar vägen.

En ekonomisk nyhet i Sverige är att Göteborg FC har fått en ny storsponsor. Det är Prioritet som väljer att gå in i Champions Leagueklubben de kommande tre åren. Därmed borde väl Göteborg kunna bygga en bredare trupp till nästa år. Rosengård får se upp…

Enligt Göteborgs-Posten får KGFC 1,3 miljoner kronor per år under tre år, alltså nästan fyra miljoner kronor totalt.

Slutligen några nyheter om nystartade lag. I Sverige har Falkenbergs FF beslutat att starta damlag igen. Man hade det tidigare, men valde att gå ihop med Böljan inför säsongen 2013. Nu startar FFF alltså ett eget damlag igen.

På högre nivå meddelades i dag att NWSL får påfyllning de kommande säsongerna. 2020 ser Sacramento ut att ansluta och till 2021 är det klart att Louisville i Kentucky skall ha ett lag.

I övrigt diskuteras även lag från Cincinatti och Los Angeles.

Stäng av Viggosdottir resten av säsongen

Det var en glödhet damallsvensk helg. Tyvärr hade jag inte möjlighet att se en enda av de många spännande matcherna. Först under sen söndagskväll hann jag börja kika på höjdpunkter från de olika matcherna.

Jag började med Rosengård–Linköping, och blev nästan omedelbart helt otroligt upprörd.

Det var situationen vid Linköpings 1–0-mål, där Glodis Perla Viggosdottir körde över Mimmi Larsson, som satte mina känslor i svall. Det kan vara det fulaste jag någonsin sett i damallsvenskan. Jag har sökt i minnet, men kan faktiskt inte komma på något fulare.

Jag trodde möjligen att jag överreagerade när jag såg smällen första gången. Men faktum är att det inte blir ett dugg bättre när jag nu sett om situationen flera gånger. Som jag ser det är det en totalt ansvarslös axeltackling mot en oförberedd motståndares huvud.

Viggosdottir tar sats i tre–fyra steg och kommer med fart in i duellen. Hon är jättesen och har ingen som helst chans på bollen när hon hoppar mot Larssons huvud. Det blir inte bättre av att Larsson precis har nickat, och därmed är i ett läge där hon varken kan se sin omgivning eller skydda sitt huvud. Viggosdottir gör inte heller någon som helst ansats att försöka mildra smällen, tvärtom hoppar hon alltså in med axeln först.

För mig är det ett mörkrött kort – och många matchers avstängning. För Pernilla Larsson var det ingenting. Nu syns domaren inte i bild hela tiden, men av det jag kan se finns det inget som tyder på att hon tycker att det har hänt något anmärkningsvärt.

Jag hoppas verkligen att domare Larsson var skymd, och inte såg kollisionen. För om hon såg smällen undrar jag hur hon motiverar att inte dela ut något kort för en tackling av det här slaget.

Om domare Larsson var skymd så hoppas jag att hon har sett situationen i efterhand, insett att hon missat årets mest solklara utvisning, och skickat en anmälan till disciplinnämnden. För enligt mitt sätt att se det är det enda rätta att Glodis Perla Viggosdottir stängs av resten av säsongen. Det är däremot inte ett dugg rimligt att hon går helt ostraffad från en sådan ansvarslös tackling.

Tyvärr nonchaleras ofta våld mot huvud inom fotbollen – det av såväl domare som förbund. Men även av spelare. Vad jag kan se från tv-bilderna är det ingen i LFC som är på domare Larsson och kräver att Viggosdottir skall åka ut. Det är i sig anmärkningsvärt. Jag lovar att det däremot hade blivit liv om isländskan tacklat mot fötterna med dubbarna före.

Inom ishockeyn har man insett hur farligt det är med tacklingar mot huvud, och börjat dela ut långa straff för sånt som Viggosdottir gjorde sig skyldig till. Och då har de ändå hjälm i hockeyn.

Inom fotbollen ses däremot oftast sena tacklingar i markhöjd som betydligt allvarligare än våld mot huvudet. Jag är definitivt ingen vän av fula tacklingar mot fötter eller smalben. Men ben läker oftast ihop. Hjärnan är betydligt mer svårläkt.

Faktum är att jag tycker att det är högst tveksamt att Mimmi Larsson spelade vidare efter sitt första mål i går. Vi har sett alldeles för många exempel på spelare som fortsatt spela efter hjärnskakningar. Den som vill ha exempel kan ju alltid googla på hur Lotta Schelin:s karriär tog slut. Fast just på den här fronten tycker jag ändå att det sker förbättringar. Allt fler spelare byts ut och får behandling enligt hjärntrappan. Det är ju få matchläkare som vågar chansa med spelarnas huvuden.

Rent sportsligt tycker jag alltså att Rosengård borde ha spelat i numerärt underläge under hela andra halvleken. Nu slapp man det, och kunde till slut rädda en viktig poäng. En poäng som kan bli guld värd.

Helgens omgång innebar dock inte att vi blivit speciellt mycket klokare på hur damallsvenskan skall sluta. Rosengård leder med sex poäng och elva mål och är fortsatt snubblande nära mästerskapet. Men det är inte klart.

Göteborg är kvar som tvåa, och har nu säkrat en medalj* – precis som Rosengård. I övrigt är det så jämnt att sjuan Piteå fortfarande är med i medaljkampen.

*Inlägget är uppdaterat: Tänkte först inte på att fyran och femman möts, och att Göteborg därmed som sämst kan bli bronsmedaljörer. 

Trean Vittsjö behöver en poäng till för att på egen hand spela hem klubbens första medalj någonsin. Det skulle kunna bli de stora silvermedaljerna – och en Champions Leagueplats. Fast det är helt klart fördel Göteborg i kampen om andraplatsen.

Eskilstuna har nu klättrat så högt att de är uppe på den fjärde och sista pallplatsen. United är tvåa i hösttabellen, bara en poäng bakom Rosengård. För Eskilstuna väntar närmast ”bronsmatch” mot femman Kristianstad. Seger där, och Uniteds medalj är klar.

Apropå Eskilstuna hade man ju gärna velat att det här inlägget skulle fokusera på det fantastiska mål som Sonia Okobi gjorde mot LB07. Det är helt klart en kandidat till årets mål i damallsvenskan.

För LB07 var det ett riktigt tungt mål, ett mål som innebär att Malmöklubben har en poängs marginal ner till Djurgården. Stockholmarna har bättre målskillnad, och känslan är att LB nog åtminstone behöver tre poäng till för att hålla sig kvar.

Till helgen spelar LB i Linköping, medan Djurgården har hemmamatch mot Piteå. Med tanke på de regerande mästarinnornas ovana att kryssa sig fram känns det inte orimligt med Djurgårdspoäng på söndag.

En sak som blev helt klar i helgen var att Kungsbacka åker ur damallsvenskan. Nu återstår att se hur långt de faller. Om de ej beviljas elitlicens flyttas de ju hela vägen ner i division I. Vi får alltså vänta och se om Västsverige får tre eller fyra lag i elitettan nästa år. Klara är ju Lidköping, Jitex och Alingsås.

Under söndagen fick vi även gratulera Bollstanäs från Upplands Väsby till spel i elitettan 2020. Laget vann båda kvalmatcherna mot Sunnanå med 3–2, vilket totalt innebar 6–4.

Om Kungsbacka flyttas ner till ettan skall ju ett lag till få plats i elitettan. Och här är jag lite osäker på om Sunnanå eller Älvsjö räknas som bästa förlorare. Jag tror dock att det är Älvsjö, även om Sunnanås totalförlust på 4–6 ju är bättre än Älvsjös på 0–2. Men Älvsjö kryssade ju i en match, vilket gör att de bör gå före på fler poäng.

Innan jag lämnar svenska nyheter noteras att den tidigare Växjötränaren Pierre Persson fått ett nytt tränaruppdrag. Han skall leda IFÖ Bromölla i division I. Det är en klubb som bland annat har fostrat Göteborgstränaren Marcus Lantz.

Dags för en internationell koll. Den måste jag bara inleda med att hylla Portland Thorns, och deras publik. I helgen hade man sista hemmamatchen för året. Det kom 24 521 åskådare. Därmed är Thorns det första damlag i världen att gå genom en säsong med ett publiksnitt på över 20 000 personer. Fantastiskt bra.

Totalt sågs alltså Thorns hemmamatcher av 241 181 åskådare. Det innebar ett snitt på 20 098.

Det innebär också att Thorns slår sig in på topp tio-listan över de fotbollslag i USA som har bäst hemmasnitt. Det är alltså bara nio herrlag som har högre snitt. Ett av dem är lokalkollegan Portland Timbers, som slutade på ett snitt av 25 218 i år.

I slutspelet får Portland ingen hemmamatch. I söndagens semifinal spelar laget borta mot Chicago Red Stars, medan den andra semifinalen går mellan Julia Spetsmark:s North Carolina Courage och Seattle Reign. Finalen går i Cary, North Carolina den 27 oktober.

I Europa var Chelseas derbyseger mot Arsenal helgens stora match. Både Magdalena Eriksson och Jonna Andersson spelade hela matchen i 2–1-segern. Det var mästarinnorna Arsenals första poängförlust för säsongen. Det innebär att Manchester City nu är enda fullpoängare i WSL, de är två poäng före Chelsea och tre före Arsenal. Reading har en match mindre spelad, och de klättrar upp jämsides med Arsenal vid seger i hängmatchen.

Svenska målskyttar i Europa i helgen var Linda Sembrant, Mia Persson, Emelie Johansson – och Fridolina Rolfö. Som jag skrev i det här inlägget tror jag att det var ett självmål, och att Rolfö aldrig rörde bollen. Men hon är i alla fall bokförd för ett mål på tyska förbundets hemsida. För mer info kring våra utlandsproffs insatser i helgen hittar du Fotbollskanalens svenskkoll här.

Edgren sköt in talangfabriken i toppstriden igen

Elisabet Gunnarsdottir och Marcus Lantz

För knappt fyra veckor sedan föll Kristianstad på Valhalla IP med 2–0 mot Göteborg. Efter matchen sa Kristianstadstränaren Elisabet Gunnarsdottir till mig att hennes lag var borta från kampen om andraplatsen. Hon lade till:

”I varje fall nu. Men man vet aldrig vad som händer i den här jämna serien.”

I det läget var Kristianstad 7,5 poäng bakom tvåan Göteborg. Sedan dess har Gunnarsdottirs lag tagit full poäng och gjort 8–0 på tre matcher. I dag blev det 5–0 i KDFF-derbyt mot Kungsbacka DFF efter att Amanda Edgren gjort fyra av målen.

Amanda Edgren

I kväll är man uppe på tredje plats – bara ett mål ifrån den där åtråvärda andraplatsen. Beroende på hur det går för Vittsjö och Göteborg i morgon kommer man som mest vara tre poäng bakom tabelltvåan.

Fem omgångar återstår för Kristianstad, i dem möter man:

LB07 (b)
Piteå (h)
Vittsjö (b)
Eskilstuna (b)
Rosengård (h)

Det är ett tufft, men spännande schema. Derbyt mot Vittsjö den 13 oktober kan bli en riktig höjdare. I kväll är det ju nämligen tre gånger Skåne i toppen av damallsvenskan. Om Rosengård vinner i Göteborg i morgon står det sig även efter färdigspelad omgång.

Skåne dominerar i tabellen. Och som ni kanske minns skrev jag för fyra veckor sedan om att Skåne även dominerar när det gäller talangutveckling.

I den genomgången hade Kristianstad sju egna produkter i olika europeiska högstaligor. I dag fick en åttonde debutera – 16-åriga Alice Nordenberg byttes in med sju minuter kvar att spela. Listan ser därmed numera ut så här:

Evelina Duljan
Alice Nilsson
Alice Nordenberg
Alice Rosenkvist
Moa Olsson
Kajsa Törnkvist
Johanna Andersson, nu i Vittsjö
Julia Molin, nu i italienska Sassuolo

I det där inlägget om talangutveckling skrev jag om hur Kristianstads DFF jobbar. Två saker som jag gillade i klubbens upplägg var dels Johanna B Rasmussen:s anställning, dels deras internmatcher elva mot elva.

I samband med att Kristianstad var i Göteborg passade jag på att fördjupa mig lite kring de punkterna genom att dels prata med Rasmussen själv, dels genom att prata med egna KDFF-produkten Kajsa Törnkvist.

Kajsa Törnkvist

Den 18-åriga juniorlandslagsspelaren Törnkvist har Kristianstadsklubben Nosaby IF som moderklubb. När hon var 13 år gick hela hennes flicklag i Nosaby över till KDFF. Sedan dess har Törnkvist jobbat sig upp i klubben. Hon började träna med A-laget när hon var 15 år och blev uppflyttad året efter. I år har hon startat såväl tio matcher i damallsvenskan, åtta matcher i elitettan som cupfinalen.

”Jag vill stanna här så länge som möjligt i alla fall.”

Den här säsongen har de unga spelarna i Kristianstad alltså fått in Johanna B Rasmussen som stöd. Törnkvist säger så här om det:

”Johanna betyder väldigt mycket. Hon lägger extra tid på oss så att vi kan utvecklas, och komma in i klubben. Hon hjälper oss att analysera matcherna, vad vi gör och vad vi kan göra bättre. På träningarna kollar hon vad vi behöver förbättra. Det kan vara teknik eller något taktiskt.”

Och internmatcherna på onsdagar uppskattar hon, och hon minns första gången hon fick vara med.

”Det var när jag var 15 – det året jag började träna med A-laget. Det är bra, det är många unga spelare som får chansen på de träningarna.”

Johanna B Rasmussen

Så till Rasmussen. Hon beskriver själv sin roll i KDFF så här:

”Som chefstränare har man den stora bilden, och kanske inte alltid tid att titta på alla smådetaljer. Då kan jag ta rollen att ha lite mer fokus på den individuella biten. Om spelarna mår bra, är slitna, om de inte fattar taktiken, eller vad det kan tänkas vara. Det kanske inte alltid är så att man vågar fråga chefstränaren. Då kan de fråga mig. … Om någon kommer tillbaka från skada kan de komma till mig och säga att ‘Nu är jag faktiskt trött’. Jag hjälper dem att lära känna sina kroppar. … Det kan vara taktiskt, tekniskt eller kroppen – det viktiga är att hela människan mår bra.”

Hon har verkligen ingen vanlig roll i damallsvenskan. Rasmussen själv har inte upplevt att någon haft just den här typen av roll i de klubbar hon varit i:

”Nej, inte så. Först och främst tycker jag att det är väldigt spännande att vi försöker få in så många unga spelare i laget – vi satsar på våra ungdomar. Men de är kanske inte mogna att ta alla beslut själva. Så jag skall försöka ge dem all hjälp de kan få i övergången till seniorfotboll, till att bli mogna. Ju mer hjälp man kan ge dem med det, desto snabbare utvecklar de sig och blir redo för att spela matcher.”

”Det är mycket som jag vet nu genom min egen karriär som jag kan vidarebefordra till dem. Jag har själv varit där, och känner igen hur det är, om man är blyg, om man kör för hårt och behöver hålla igen. Det är mycket min egen erfarenhet som jag tror kan vara bra för dem.”

Om du backar bandet till när du var 15–16 år, hade du då velat ha hjälp av någon som dig?

”Ja, jättegärna. Det är inte alla som kan ta in all information. Vi har väldigt unga spelare, vid 14–15 kanske du inte kan ta in allt. Men ju fler gånger du hör saker – får du höra saker vid 13, 14, 15, 16, 17 och 18 års ålder är det alltid något som sätter sig. Då har man ändå hjälpt dem att kanske ta plats i ett A-lag, och kanske även lärt dem att säga ifrån i vanliga livet.”

I Norge satsar förbundet och deras motsvarighet till EFD stora pengar på att anställa utvecklingschefer i tolv elitklubbar. Den typen av tjänst som Rasmussen har i KDFF betalas alltså från centralt håll i vårt västra grannland.

”Jag såg det. Jag jobbar ju som assisterande till A-laget också, så jag har ju alla spelare, även om jag har mest fokus på de unga. Det är ju där man kan få in mest information, kanske kan öka med flest procent. Jag tycker att det är roligt, och hoppas att de också känner att de får med sig någonting. Jag ser det lite som att, precis som man har en sjukgymnast som kanske kan göra så att man får tillgång till en–två spelare mer, kan jag göra så att vi får en, två eller tre spelare till som är mer redo att spela matcher. Det behöver vi, vi har ett ungt lag och många spelare som tar plats.”

Slutligen bad jag Rasmussen säga några ord om Kajsa Törnkvist och de andra KDFF-talangerna som visat framfötterna i år:

”Det är det som är kul. Det är inte så att vi funderar över om vi skall slänga in Kajsa eller inte för att hon bara är 17. Vi vågar för att vi vet att våra talanger kan. De visar på träning och ute på planen. De kommer själva och frågar hur de skall äta, hur de skall göra olika saker. Det är den miljön vi vill ha. Vi försöker ge så mycket information som möjligt. Sedan skall de lära sig att använda den så att de kanske kan bli A-lagsspelare redan när de är 16–17 år. Det är häftigt när det funkar. Vi har fått ut mycket av många samtidigt i år. Det är kul.”

Under söndagen är det toppmöte mellan Göteborg och Rosengård. Jag har ju kritiserat Göteborg för bristfällig talangutveckling.

Några av klubbens ledare påtalade dock för mig härom veckan att klubben just nu har ungdomslag hela vägen från fotbollsskolan. Men de har det inte i eget namn.

Göteborg FC har ju nämligen ett avtal med IFK Göteborg om att Blåvitts talanger skall slussas vidare till KGFC när de når sådan nivå att de är redo för F19-allsvenskan. Och det är via Blåvitt som KGFC fått upp Evelyn Ijeh i seniortruppen.

Evelyn Ijeh

Det är förstås bra att man söker vägar att jobba med talangutveckling. Men jag kommer inte att tillgodoräkna Göteborg FC den ungdomsverksamhet som IFK Göteborg bedriver.

Det om damallsvenskan. Det har spelats diverse intressanta matcher i andra serier i dag. I elitettan klev Uppsala upp på damallsvensk plats via 1–0-seger mot AIK. Det är ett resultat som gör att AIK:s chanser att spela i högsta serien nästa år har sjunkit dramatiskt. Laget är fem poäng från andraplatsen med fem omgångar kvar, vilket blir väldigt svårt att ta in.

För Uppsala pekar det däremot uppåt. Laget har sex raka segrar (sju om man räknar med cupen) och står inför en otroligt intressant avslutning av serien. Som av en tillfällighet spelar Uppsala borta mot Hammarby i allra sista omgången. Blir det en helt avgörande match om en damallsvensk plats i slutomgången?

I botten vände BP 0–1 till 2–1-seger mot Lidköping. Därmed har stockholmarna nu åtta poängs marginal ner till Asarum på nedflyttningsplats. För blekingarna är det lite av sista chansen i morgon mot Hammarby.

I Spanien kan Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson sova lite lugnare den kommande veckan. Duon gjorde varsitt mål när Tacon vann med 3–0 i hemmapremiären mot Huelva. Jakobsson rundade målvakten och rullade in 1–0-målet i den första halvleken.

Jakobsson stod även för inlägget till 2–0-målet och i i matchens slutskede stod hon för en fin frispelning till Asllani. Den senare avslutade hur iskallt och läckert som helst. Ett riktigt sevärt mål.

Skönt för Tacon att få vinna direkt efter förra veckans 9–1-förlust i Barcelona. Dagens motståndare klarade sig kvar på målskillnad i våras, och är ett lag som Tacon bör ha bakom sig i sluttabellen.

I Frankrike leder Bordeaux en haltande tabell efter 1–0-seger mot Montpellier i mötet mellan de främsta utmanarna till toppduon Lyon och PSG. Claire Lavogez gjorde segermålet.

Slutligen avgjordes sannolikt norska toppserien i dag. Tvåan Sandviken föll hemma mot trean Vålerenga med 4–3 efter segermål av Kameruns landslagsforward Ajara Nchout. Därmed leder LSK nu serien med tre poängs marginal trots att laget har två matcher mindre spelade än de båda jagande lagen.

Allt talar för att guldet hamnar i LSK för sjätte året i rad och sjunde året av åtta.

 

Håller tummarna för Rice

Danielle Rice

I dag kan den damallsvenska guldstriden 2019 i praktiken ha avgjorts. Göteborg åkte ju nämligen på en käftsmäll borta mot Eskilstuna.

Men just nu är det trots allt inte resultat eller tabeller som man tänker mest på. Utan det är Örebromålvakten Danielle Rice:s hälsa. För hon åkte inte på någon sportslig smäll i dag – utan en betydligt mycket allvarligare.

Det var 6.50 in i dagens match mot Kristianstad som den amerikanska målvakten kolliderade med gästernas Svava Ros Gudmundsdottir. Som jag ser det var det inget ojust inblandat, utan det var en olyckshändelse. Isländskan hade fokus på bollen, medan Rice kom ut med hög fart för att rädda.

Rice räddade också först skottet med huvudet. Nästan omgående efter att ha träffats av bollen fick hon även Gudmundsdottirs fot eller ben i huvudet.

Enligt uppgifter till NA var Rice medvetslös i fyra minuter efter smällen. Jag kan inte läsa artiklarna i Nerikes Allehanda, men jag har förstått att Rice fått smällar mot huvudet förr – och rubrikerna är ju oroande.

Förra året drabbades Kristianstadsmålvakten Brett Maron av en liknande, oroande smäll. Det slutade bra. Nu håller man ju alla tummar och tår för att det även skall sluta bra för Rice. Till råga på allt var Gudmundsdottir offside, så Rice hade inte behövt rusa ut och rädda.

Tillagt i efterhand: Under söndagen har Rice fått lämna sjukhuset.

Att Kristianstad till slut vann matchen med 1–0 efter straffmål av skytteligatvåan Therese Ivarsson känns mindre viktigt i kväll. Jag noterar också att damallsvenskan.tv inte har med Rice smäll i sitt klipp med matchens viktigaste händelser, och inte ens nämner situationen. Det känns som en väldigt konstig prioritering.

I Eskilstuna delade United ut en sportslig smäll till Göteborg. I våras var ju Göteborg ett av få lag Eskilstuna lyckades göra mål på. Då blev det 1–1. Den här gången tog United alla tre poängen via 2–1-seger – ett resultat som innebär att Göteborgs guldchanser i dag minskade dramatiskt. Sett till klippet med höjdpunkter på damallsvenskan.tv var sörmlänningarnas seger helt i sin ordning. Göteborg verkar ha prickat årets djupaste formvacka lagom till starten av Champions League.

Ytterligare problematiskt för göteborgskorna var att hyperviktiga Vilde Böe Risa tvingades kliva av efter knappt en kvart. Det var ingen bra början på årets viktigaste vecka för Göteborg. På onsdag kommer ju Bayern München till Gamla Ullevi, och till helgen kommer Rosengård till Valhalla. I de matcherna måste Göteborg ha med Böe Risa om de skall ha någon chans.

Själv var jag i Varberg och såg Vittsjö vinna med 1–0 mot Kungsbacka. Det är ett resultat som gör att Vittsjö passerar Göteborg i tabellen. Efteråt sa jag till tränare Thomas Mårtensson att han just nu har sin by på Champions Leagueplats.

Det – och de tre poängen – var Mårtensson nöjd med. I övrigt tyckte han inte att hans lag hade gjort någon bra match. Och visst borde tabelltvåan gjort fler mål. Jag räknade till 16–3 i hörnor och 11–2 i målchanser.

Noterbart var att Kungsbacka skapade mer på sina tre hörnor än Vittsjö gjorde på sina 16. Normalt brukar ju annars Ebba Hed:s högerhörnor vara ett bra vapen för skånskorna. I dag avgjorde Hed i stället på ett genombrott – även om Clara Markstedt snodde målet precis innan mållinjen.

Vittsjö och tränare Mårtensson har varit i fokus i Aftonbladet de senaste dagarna. Bland annat hade tidningen en tv-intervju om ”tekniska grejer”. Noterar att Linda Sällström kommenterade det klippet med att hon gärna hade sett Mårtensson i någon dokusåpa. Det hade garanterat varit väldigt intressant. Då hade nog till och med jag börjat kolla på den typen av program…

I och med dagens trepoängare har Vittsjö nu 31 poäng. Det är fler än klubben tagit någon gång tidigare i damallsvenskan. Och det återstår ju fortfarande sex omgångar.

Jag pratade lite med trotjänaren Alexandra Benediktsson om varför laget är bättre än någosin. Hon menade att det var väldigt många saker som hade fallit på plats samtidigt. Bland annat bra nyförvärv, en bra ny tränare i Stefan Ekstrand och en spelidé som passar truppen perfekt.

Hon konstaterade också att laget tidigare alltid har slagit ur underläge. Men när man nu ligger tvåa efter 16 omgångar ökar pressen på laget. Samtidigt tyckte hon att den här typen av press var väldigt mycket trevligare än den man hade i fjol, då man in i slutomgångarna riskerade nedflyttning.

Utöver att Vittsjö har slaget i klubbrekord i damallsvenska poäng utmanar man rekordnoteringarna i grenen störst bortafölje i damallsvenskan. I dag uppskattade jag det till att fler än hälften av åskådarna i Varberg var från Vittsjö. Hördes gjorde de också, något Benediktsson uppskattade rejält. Det är alltså Vittsjöfans på båda sidor om trappan…

Trots att Vittsjösupportrarna kom i buss var det fullt på parkeringen utanför Påskbergsvallen. Tyvärr för Kungsbacka var dock huvuddelen av folket inne i Varberg Arena för att se Varbergs HK:s allra första match någonsin i högsta handbollsligan. Där var publiksiffran 1675 – det är betydligt många fler än Kungsbacka totalt haft på alla sina hemmamatcher i år.

För övrigt har jag undrat lite över uttalet av Benediktssons efternamn. Nu behöver jag inte undra längre, utan det uttalas Benne-dikt-sonn.

Dagens sista match spelades i Malmö, där det ett tag såg ut som att även Sveriges andra representant i Champions League skulle ladda upp med en förlust. LB07 tog nämligen ledningen med 1–0 i den andra halvleken. I det läget låg mörkret i bottenstriden ännu djupare över Djurgården. Piteå och Julia Karlernäs förbättrade dock stockholmarnas chanser i botten genom att kvittera på straff i 83:e minuten.

Det var rimligt att Piteå fick ett mål. För vad jag kan se på höjdpunkterna på damallsvenskan.tv blev Piteå bestulet på ett regelrätt mål i den första halvleken. Jag ser nämligen ingen offside när Selina Henriksson tryckte in bollen i minut 32.

Piteå kryssar sig för övrigt fram. Laget har bara tre förluster hittills i år, vilket är två färre än man hade efter 16 omgångar i fjol. Då hade man dock 33 poäng eftersom man inte spelade en enda oavgjord match. I år har man bara 23 poäng eftersom man står på hela åtta kryss.

Därmed lämnar jag damallsvenskan. Ett lag som hade jublat över kryss i dag är CD Tacon. Man minns ju att Kosovare Asllani lämnade Linköping för att hon ville komma till en klubb där hon kan vinna titlar. Redan efter dagens spanska ligapremiär känner jag att jag kan slå fast att Asllani och Sofia Jakobsson inte kommer att vinna några titlar med Tacon den här säsongen.

Tacon föll nämligen med förkrossande 9–1 inför 5413 åskådare borta mot Barcelona i premiären. Man undrar ju lite hur Asllani och Jakobsson känner efter den käftsmällen. Något svar får vi dock inte. Taconspelarna får nämligen inte prata med media efter matcherna.

Tacon har mest förstärkt i offensiven. Men de kanske även borde skaffa sig ett försvar? Jag såg ju delar av lagets genrep, och efter det är jag knappast förvånad över att laget var chanslöst i dag i Barcelona. I genrepet upplevde jag att Tacon hade rätt många begränsade spelare, och jag kände det som att Asllani hade bytt ner sig sportsligt när hon lämnade Linköping. Just nu känns det självklart även som att Jakobsson har bytt ner sig när hon lämnat Montpellier.

Startelvorna från mötet Barca–Tacon ser ni för övrigt här:

Och hela matchen går att se här:

En ligadebutant som skötte sig bra var Manchester United. Inför 31 213 åskådare spelade Lotta Ökvist de första 56 minuterna i derbyt mot Manchester City. Ökvist fick dock kliva av strax efter att Caroline Weir hade smällt in matchens enda mål.

Mellan Bristol och Brighton fick Amanda Nildén hoppa in sista elva minuterna. Den matchen slutade 0–0.

I Tyskland debuterade Fridolina Rolfö för Wolfsburg när laget vann cupmatchen mot SV Berghofen med 2–0. Det var dock långt ifrån någon lyckad debut för Rolfö. Hon tvingades nämligen kliva av i 29:e minuten med en muskelskada. Illavarslande.

Slutligen noteras att det tajtade till sig rejält kring uppflyttningsstrecket i elitettan. Nu skiljer det bara ett mål mellan tvåan Hammarby och trean Uppsala. Och AIK är bara två poäng bakom. I botten börjar det se riktigt mörkt ut för Asarum. Om de inte får till en riktigt vass höstspurt gör blekingarna Borgeby och Sundsvall sällskap ner i ettan.

I andra riktningen gör Alingsås FC United anspråk på uppflyttning. Klubben blev i dag första division I-lag att säkra en plats i kvalet mot elitettan.

Viktiga segrar för Göteborg och Linköping

I dag har vi avskrivit två av fjolårets fyra medaljlag från kampen om nästa års Champions Leauge-platser. Kristianstad föll i Göteborg och Piteå tappade två poäng i Eskilstuna. Därmed har de båda lagen nu 7,5 respektive 8,5 poäng upp till Göteborg på andraplatsen.

Det känns som ett för långt avstånd, speciellt som det är många lag att passera. Efter Kristianstads 2–0-förlust i Göteborg konstaterade också Kristianstadstränaren Elisabet Gunnarsdottir att hennes lag var borta från kampen om andraplatsen.

”I varje fall nu. Men man vet aldrig vad som händer i den här jämna serien.”

Däremot hänger Linköping med. Laget tog en nödvändig livlina när man vann toppmötet mot Vittsjö med 2–1. Östgötskorna är därmed fyra poäng bakom Göteborg. Göteborg i sin tur är i dagsläget bara en poäng bakom Rosengård. Fast det kan växa till fyra på tisdag. Och på lördag möts Göteborg och Linköping i en riktig sexpoängsmatch. Där kan LFC återigen på allvar blanda sig i striden om andraplatsen. De kan också spela en avgörande roll i striden om SM-guldet.

För tillfället känns det ju nämligen som att Göteborg är det enda rimliga hotet mot guld för Rosengård. Men göteborgskorna får inte förlora speciellt många fler poäng än man redan har gjort. Man lär definitivt inte ha råd med en massa poängförluster på hemmaplan.

Matchen på lördag spelas på gräs på Gamla Ullevi. I dag var det däremot konstgräs och Valhalla som gällde för Göteborg. I frånvaro av Pauline Hammarlund testade tränare Marcus Lantz att spela med Rebecka Blomqvist som ensam forward. Dessutom flyttade han fram Julia Zigiotti Olme ett halvsteg, så att hon var ett slags tia.

Jag skulle säga att Göteborg från start spelade 4–5–1 eller 4–4–1–1 i försvar och något som skulle kunna beskrivas som 2–3–4–1 i anfall.

Även om Kristianstadstränare Gunnarsdottir tyckte att hennes lag redan från start hade problem med Göteborgs starka högerkant skulle jag säga att det inte direkt blixtrade om Göteborg med det nya spelsystemet. Jag hade 1–0 i klara målchanser till hemmalaget efter 27 minuter. Dessutom hade båda lagen så långt haft varsin halvchans.

Hemmalaget blev faktiskt väldigt mycket bättre när Taylor Leach tvingades av med skada i just 27:e minuten. Då bytte Lantz in Karin Lundin på topp och återgick till det spelsätt som Göteborg haft under större delen av säsongen.

På bara några minuter skapade Göteborg en jättechans samt två straffsituationer. Till Elisabet Gunnarsdottirs stora frustration…

”Det var inte straff.”

…valde domare Sara Persson att blåsa för den andra straffsituationen, där Emma Koivisto stoppades av Josefin Harrysson. Jag håller med om att straffen inte var solklar, men jag tycker inte heller att domslutet var helt galet.

Elin Rubensson satte snyggt straffen i krysset med tio minuter kvar av den första halvleken. Och ganska exakt tio minuter in i den andra kom 2–0. Det var ett litet mästerverk. Dels stod Filippa Curmark för en väldigt precis passning, dels gjorde Rebecka Blomqvist en härligt vältajmad löpning.

Fri med Brett Maron gjorde Blomqvist inget misstag. Ibland tycker jag att den damallsvenska skyttedrottningen har för små marginaler i sina avslut, vilket gör att de ofta går utanför. Men den här gången hade Blomqvist tvärtom väldigt god marginal i sitt avslut.

I det skedet hade jag 5–1 i klara målchanser till Göteborg. Där kändes det som att Göteborg hade full kontroll. På slutet lyfte dock Kristianstad sitt spel, och man skapade också flera fina chanser att reducera. Till slut vann Göteborg målchanserna med 6–5, och matchen med 2–0.

Dock var det ju oroande för laget att mittback Leech skadades. I dag fanns varken Emma Berglund eller Emma Pennsäter med i matchtruppen. Berglund sa till mig att hon närmar sig spel, men det kändes inte som att hon gör comeback redan på lördag.

Stor matchvinnare i Linköpings 2–1-seger mot Vittsjö var Frida Maanum. Norskan var en av få bra LFC-spelare i onsdagens förlust i Kungsbacka. Och i dag stod hon först för en läcker assist till Lina Hurtig vid 1–0. Dock verkar inte LFC:s matchsekreterare ha tillgång till damallsvenskan.tv, för Maanums fina assist är officiellt tillskriven Elin Landström. Och i 82:a minuten placerade Maanum snyggt in segermålet. Ett otroligt viktigt mål för Linköping.

I ett regnigt Eskilstuna kunde Felicia Rogic göra sitt enklaste mål för året när hon gav hemmalaget ledningen. Cajsa Andersson kom ut helt fel på en långboll och Rogic blev helt ensam med det tomma målet. På övertid kvitterade Julia Karlernäs på nick. Kryss var ett resultat som inte gynnade något av lagen.

I elitettan vann alla de tre topplagen Hammarby, AIK och Uppsala sina bortamatcher i dag. Därmed är Bajen nya serieledare, och både AIK och Uppsala har nu närkontakt med båda lagen på damallsvensk plats.

I Tyskland höll Hedvig Lindahl nollan i sin debut i Frauen-Bundesliga. Wolfsburg vann hemma mot SC Sand med 1–0 efter segermål av Pernille Harder.

I en träningsmatch vann PSG med 4–0 mot Juventus efter bland annat två mål av kanadensiska jättetalangen Jordyn Huitema. Jag hade inte möjlighet att se matchen, men noterade att Lisa Ek hörde Linda Sembrant styra Juventus backlinje.

Nu talar ju resultatet för att Sembrant inte hade så stor framgång. Men den bild man fått av att det är hon som styr landslagets försvarsspel försvagades ju knappast av det här:

Slutligen noterar jag att en ny brasiliansk mittback kopplas till CD Tacon/Real Madrid, nämligen Monica Hickmann. Vi får se om den uppgiften är korrekt.

Jaja. När jag ändå är inne på Tacon/Real Madrid kan det ju vara läge att även lägga upp den här länken med Sofia Jakobsson:s ribbskott från förra helgens träningsmatch. Jakobsson ser ut att ha konserverat VM-formen.

Tankar om talangutveckling

Hanna Bennison

I vintras, efter att Linköpings FC valde att lägga ner sitt F19-lag, blev det en het diskussion här i bloggen om talangutveckling. Som ni kanske minns tyckte jag att LFC borde skämmas över nedläggningen, något som väckte känslor.

Nu efter VM känns det som att det kan vara läge att ta upp ämnet talangutveckling igen. Med tanke på utvecklingen i övriga världen känns det ganska givet att den svenska talangutvecklingen måste vara av yttersta världsklass framöver om vi fortsatt skall kunna ta medalj i varannat världsmästerskap.

Innan jag går vidare skall jag precisera vad jag menar med talangutveckling, eftersom begreppet tidigare har missförståtts. Talangutveckling avser den del av utbildningen där klubbar förbereder barn/ungdomar för senioridrott. Det handlar alltså om den verksamhet som en klubb gör med unga spelare (upp till och med juniorålder) utanför sin seniortrupp.

I Norge har talangutvecklingen stått i centrum efter VM. Bara dagar efter att det norska landslaget hade åkt ur VM presenterades en satsning där förbundet och den norska motsvarigheten till EFD ger tolv elitklubbar pengar till att anställa varsin utbildningschef.

Den norska satsningen känns väldigt bra, även om det framförts kritik om att utbildningscheferna inte är speciellt väl spridda över landet.

Jag hoppas att förbundet och EFD kan göra en liknande satsning i Sverige. Det hade definitivt behövts. Min uppfattning är att svensk flickfotboll ligger ganska långt efter svensk pojkfotboll både när det gäller ledarnivå och scouting. Det sägs ju ibland att pojkar tränas för att bli bra medan man satsar på tjejer först när de redan är bra.

Jag är av den bestämda åsikten att de klubbar som erbjuder bäst tränare på ungdomssidan också är de klubbar som över tid kommer att få fram flest toppspelare.

Jag anser att elitklubbarna har en väldigt viktig roll att fylla här, och var nyfiken på att se hur de damallsvenska klubbarna har lyckats med sin talangutveckling. Därför kollade jag vilka som har flest egna produkter i vår högsta serie i år.

Egen produkt brukar man traditionellt i Sverige kalla en spelare som fått sin första spelarlicens i en klubb. Sin första spelarlicens får man den 1 april det år man fyller 15. Man kan alltså således ha en moderklubb och vara egen produkt i en annan klubb.

Jag tittade i de damallsvenska lagens trupper, samt på våra utlandsproffs. Här är en lista:

Djurgårdens IF – 3

Irma Helin
Tilde Lindwall
Julia Walentowicz

Eskilstuna United – 2

Cornelia Baldi Sundelius
Elin Rombing, utlånad till Kif Örebro

Göteborg FC – 0

Ingen

Kristianstads DFF – 7

Evelina Duljan
Alice Nilsson
Moa Olsson
Alice Rosenkvist
Kajsa Törnkvist
Johanna Andersson, nu i Vittsjö
Julia Molin, nu i italienska Sassuolo

Kungsbacka DFF – 0+2

Ingen egen

Däremot tog man över Tölö IF:s plats i seriesystemet. Och egna produkter i Tölö är:
Klara Andrup och Fridolina Rolfö, nu i Wolfsburg.

LB07 – 6

Elisa Lang Nilsson
Saga Ollerstam
Emma Paulsson
Sophie Sundqvist
Nellie Lilja
Emma Pennsäter, numera i Göteborg

Linköpings FC – 0

Ingen

Piteå IF – 2

Ronja Aronsson
Linnea Selberg

Rosengård – 9

Ebba Wieder
Edina Filekovic
Malin Levenstad
Hanna Bennison

Matilda Eriksson Kristell

Andrea Thorisson, nu i LB07
Nathalie Hoff Persson, nu i LB07
Linnea Svensson, nu i Kif Örebro (utlånad till Bröndby)
Alexandra Benediktsson, nu i Vittsjö

Vittsjö – 1

Nilla Fischer, nu i Linköping

Växjö – 2+2

Alexandra Jonasson
Elin Nilsson

Växjö DFF tog över Hovshagas plats i seriesystemet. Egna produkter i Hovshaga är: Elin Karlsson och Nellie Karlsson.

Kif Örebro – 3

Sejde Abrahamsson
Ellen Karlsson
Lisa Dahlkvist, nu i Eskilstuna

Noterbart är att samtliga de nio damallsvenska klubbar som har en bred ungdomsverksamhet har lyckats fostra minst varsin spelare som i år spelar på högsta elitnivå. Det måste jag säga är överraskande bra. Utan att ha närgranskat herrallsvenskan kan jag inte tänka mig att klubbarnas ungdomsverksamhet där visar lika bra resultat när det gäller egna produkter.

Det är också värt att notera att tre skånska klubbar har lyckats klart bäst med att få fram egna produkter. Siffrorna är så tydliga att man nog kan säga att den bästa utvecklingsmiljön i Sverige finns i Skåne, och framför allt i Malmö.

Men antalet egna produkter ger förstås inte hela bilden, utan är mer att se som en indikation. Det finns ju självklart andra sätt att räkna. Elitfotbollens utbildningsorgan Tipselit brukar varje år betygsätta alla elitklubbarnas talangverksamhet. I årets certifiering fick AIK högst betyg på damsidan. AIK har sex egna produkter i damallsvenskan i år, nämligen Malin Diaz, Loreta Kullashi, Elin Bragnum, Jennie Nordin, Sandra Lindkvist och Angel Mukasa.

Elin Bragnum

Även FC Rosengård och Umeå IK placerades i högsta nivån, nivå 5. Emma Kullberg är en UIK-produkt som ju nyss blev uttagen i landslaget.

I botten av Tipselits certifiering finns Kungsbacka och Göteborg, som båda placerades i nivå 1. Eller, allra längst ner i botten fanns Mallbacken som inte ens hade tillräckligt med poäng för att ens nå nivå 1. Trots det tycker jag att Mallbacken skall ha beröm för sin verksamhet. Klubben har ju ett väldigt besvärligt geografiskt läge, men har ändå sju lag i sin ungdomsverksamhet. Det är betydligt fler än många andra elitklubbar.

De två damallsvenska klubbarna på Västkusten har exempelvis bara två lag vardera. Utöver sina damallsvenska lag har Göteborg i år ett F19- och Kungsbacka ett F17-lag. När det gäller antal lag är ju Linköpings FC allra sämst i år – de har bara ett A-lag.

Personligen tycker jag att det är problematiskt för svensk damfotboll som helhet att vi har flera toppklubbar som över tid har nonchalerat ungdomsverksamheten. På många sätt är det ju faktiskt elitklubbarna som har bäst förutsättningar att bedriva en högkvalitativ ungdomsverksamhet. En orsak till att elitklubbarna har nått eliten är ju att de har ett större kunnande än andra klubbar.

Hur gör man då för att fostra elitspelare?

Det finns förstås ingen standardformel som ger svar på den frågan. Men som jag ser det finns det ändå några punkter som är grunden för en bra utvecklingsmiljö. Spelarna bör erbjudas:

1. Duktiga ledare.
2. Möjlighet att hela tiden ha vettiga utmaningar, så att man kan ta sig framåt steg för steg.
3. Kunna känna hopp.

När det gäller ledarbiten handlar mycket om att så långt som möjligt försöka undvika att kasta in föräldrar, och i stället satsa på att ha välutbildade ledare utan koppling till spelarna. Och det är viktigt att man har utbildade ledare redan i ganska tidig ålder.

Härom året hjälpte jag en meriterad ungdomsledare att skriva en bok om spelarutbildning. Han tryckte hårt på att barn är som mest läraktiga när de är 10–12 år, vilket innebär att det är i den åldern grunden läggs. Alltså är det en stor fördel om barnen i den åldern har ledare som kan lära ut så mycket som möjligt.

Punkt två handlar om att det skall finnas möjlighet för spelarna att hela tiden ha rimliga utmaningar. Det är väldigt positivt om man kan erbjuda så många utvecklingssteg som möjligt. De allra största talangerna kan ta flera steg på kort tid, men många andra behöver ta sig framåt steg för steg. Om stegen blir för höga är det lätt att spelarna känner hopplöshet och ger upp.

Ett skäl till att det är viktigt att kunna ta så många steg som möjligt i samma klubb är att många spelare är hemmakära och helst inte vill flytta på sig. De vill helst varken byta lag eller ort.

Som exempel har vi i min hemstad Borås alla steg upp till och med den övre halvan av division I. Men det är ju inte tillräckligt för de största talangerna, för de kan ju redan vara redo för ettan som 15- eller 16-åringar. Så det är ingen klockren utvecklingsmiljö för elitspelare.

Ett annat exempel är Linköping. Där saknar man flera steg på vägen, i och med att det inte finns några lag mellan division II och toppen av damallsvenskan. Och det är ju ett vansinnigt långt steg att gå direkt från tvåan till en storklubb. Så i Linköping erbjuds inte heller unga talanger någon idealisk utvecklingsmiljö.

Slutligen hoppet. Att spelarna tidigt får känna hopp om att de kan bli elitspelare verkar vara extra viktigt inom damfotbollen. I princip alla våra landslagsspelare, och en stor majoritet av spelarna i damallsvenskan, har tidigt varit uttagna i olika flicklandslag.

Det skulle ju kunna bero på att förbundet är fullständigt fantastiskt på att hitta rätt talanger redan i tidig ålder. Eller så kan det bero på att de stora talanger som inte når landslaget i de tidiga tonåren tappar hoppet och ger upp.

Här är det intressant med en jämförelse med herrfotbollen. Där är det mycket vanligare att spelare når A-landslaget utan att ha varit med i de yngre pojklandslagen. Zlatan Ibrahimovic kom inte in i något landslag förrän han fyllt 18 år, och vår meste landslagsman inom herrfotbollen, Anders Svensson, gjorde sin första landskamp alla kategorier i U21 som 20-åring.

Jag har tittat på hur det ser ut i våra A-landslag nu. Där noteras att hela 13 av årets 23 VM-spelare hade varit med i flicklandslaget redan från början. Ytterligare nio kom med inom två år. Bara Jennifer Falk har nått landslaget efter 17 års ålder. Falk gjorde sin första landskamp i U23 som 22-åring.

Som bekant är F15 numera det yngsta flicklandslaget. Den första F15-landskampen spelades 2006, för spelare födda 1991. För spelare födda 1984–90 var F16 yngst, och för Hedvig Lindahl (född 1983) var F17 det yngsta flicklandslaget.

Här är listan över när en mängd landslagsaktuella spelare gjorde sin första landskamp:

Från början:
Hedvig Lindahl (F17)
Nilla Fischer (F16)
Caroline Seger (F16)
Linda Sembrant (F16)
Kosovare Asllani (F16)
Sofia Jakobsson (F16)
Elin Rubensson (F15)
Jonna Andersson (F15)
Magdalena Eriksson (F15)
Mimmi Larsson (F15)
Julia Roddar (F15)
Fridolina Rolfö (F15)
Julia Zigiotti Olme (F15)

Mia Carlsson (F16)
Hanna Folkesson (F16)
Julia Spetsmark (F16)
Filippa Angeldahl (F15)
Ronja Aronsson (F15)
Marija Banusic (F15)
Anna Oskarsson (F15)
Nina Jakobsson (F15)
Nellie Karlsson (F15)

Inom två år:
Stina Blackstenius (F16)
Anna Anvegård (F16)
Nathalie Björn (F16)
Hanna Glas (F16)
Lina Hurtig (F16)
Amanda Ilestedt (F16)
Madelen Janogy (F17)
Zecira Musovic (F16)
Olivia Schough (F16)

Pauline Hammarlund (F16)
Julia Karlernäs (F17)
Emma Kullberg (F17)
Jessica Samuelsson (F17)
Emma Berglund (F18)

Längre omvägar:
Jennifer Falk, Sandra Adolfsson, Cajsa Andersson och Amanda Edgren.

Den som sticker ut är Sandra Adolfsson, som gjorde sin landslagsdebut som 30-åring och som debuterade i damallsvenskan som 24-åring. Men hennes väg till eliten är verkligen ett stort undantag inom damfotbollen.

En annan som tagit en lång väg till blågult är Cajsa Andersson, som gjorde sin landslagsdebut i U23 som 23-åring och som debuterade i A-landslaget som 26-åring.

För att få en jämförelse kollade jag även herrlandslagets VM-trupp från i fjol:

Inga pojklandskamper alls:
Robin Olsen. Debut som 25-åring.
Andreas Granqvist. Debut i U21.
Jimmy Durmaz. Debut i U21
Gustav Svensson. Debut i U21.

P19: Marcus Berg, Mikael Lustig, Martin Olsson, Emil Forsberg

P17: Karl-Johan Johnsson, Kristoffer Nordfeldt, Viktor Claesson, Filip Helander, Pontus Jansson, Emil Krafth, Victor Nilsson Lindelöf, Oscar Hiljemark, Marcus Rohdén, Isaac Kiese Thelin, Ola Toivonen,

P15: Sebastian Larsson, Ludvig Augustinsson, John Guidetti, Albin Ekdal,

Medan 13 av damernas VM-spelare var med i landslagsverksamheten redan från början är alltså fyra motsvarande siffra för herrarna. Ganska stor skillnad.

Hur kan man då förklara de skillnaderna?

En är ju att det finns fler fotbollsspelande pojkar, vilket gör att det är svårare att hitta talangerna på ett tidigt stadium.

En annan är att elitklubbarna på damsidan ofta har ganska dålig scouting. Framför allt minskar kollen på närområdets talanger om klubbarna saknar egna ungdomslag. Följden blir att elitklubbarna mest tittar på landslagen, och riskerar att missa de oslipade diamanterna.

En tredje faktor kan handla om uppmuntran. Min erfarenhet är att tjejer behöver mer bekräftelse än killar, alltså att tjejer i allmänhet har sämre självförtroende. Ofta fattar inte ens de allra bästa tjejerna hur bra de är. Däremot tror även ganska dåliga killar högt upp i åldrarna att de är blivande världsstjärnor. De tjejer som inte når landslagen i tidig ålder behöver alltså få andra typer av uppmuntran för att fortsätta sin satsning.

KDFF tackar publiken

Som noterades ovan är de damallsvenska klubbarna från Skåne framgångsrika när det gäller att få upp egna produkter. Exempelvis är ju Sveriges just nu två största talanger Hanna Bennison och Evelina Duljan egna produkter från Rosengård respektive Kristianstad. Det känns inte som någon slump.

Både Bennison och Duljan kom till sina nuvarande klubbar i tolvårsåldern. Det är intressant att dagens största talanger är fostrade inom damfotbollen. Tidigare har ofta de tjejer som nått längst spelat pojkfotboll i yngre år. Och för tjejer i mindre klubbar tror jag fortfarande att pojklagsspåret är en bra väg till elitfotbollen.

Men flera elitklubbar erbjuder alltså numera högklassig utbildning. Kristianstad (en ort med drygt 80 000 invånare) har nu med hela fyra spelare – varav två egna produkter – i det F18-landslag som skall spela trenationsturnering om knappt två veckor. Imponerande.

När Kristianstad var i Kungsbacka för några veckor sedan pratade jag talangutveckling med både tränare Elisabet Gunnarsdottir och lagkaptenen och tillika egna produkten Alice Nilsson.

Som parentes noteras att klubben har fostrat tre spelare som under året varit lagkaptener på högsta nivå. Utöver Nilsson har ju även Kristianstadsfostrade Johanna Andersson (Vittsjö) och Julia Molin (Verona) varit lagkaptener i sina klubbar.

KDFF jobbar stenhårt för att få upp ännu fler egna produkter i damallsvenskan. Man arbetar delvis efter isländsk modell, en modell som bland annat bygger på att man har välutbildade tränare för sina ungdomar. I Kristianstads DFF har alla flicklag från tolv års ålder och uppåt utbildade tränare.

Både Nilsson och Gunnarsdottir konstaterar att det var för fyra–fem år sedan klubben verkligen tog tag i spelarutbildningen. Därför finns det luckor i de äldre flicklagen. Men från och med laget för spelare födda 2007 och senare fullständigt vimlar av talang.

Elisabet Gunnarsdottir och Alice Nilsson

Gunnarsdottir sa för övrigt att jag borde åka på en studieresa till klubben om jag verkligen vill få grepp om hur de jobbar. Men kanske att det snarare är ett gäng andra svenska elitklubbar som bör göra den där studieresan. För Kristianstads modell är definitivt värd att inspireras av.

Gunnarsdottir berättade att klubbens ungdomssatsning tog fart när man slutade tänka kortsiktigt, och började förbereda sig för en ny verklighet:

”När det kommer in övergångssummor i damfotbollen skall vi vara redo.”

Faktum är att klubben i år sänkte sin lönebudget för A-truppen med 200 000 kronor jämfört med fjolåret. Orsaken var att man ville få utrymme att anställa Johanna Rasmussen, så att hon skulle kunna ta ansvar för de yngre spelarna. Enligt Gunnarsdottir behövdes det:

”För jag är inte bra på det.”

Rasmussen är nu lite av en mentor för ett tiotal yngre spelare. Hennes jobb känns ungefär som de utvecklingsansvariga som man nu skall anställa i tolv norska klubbar.

En sak Kristianstad har jobbat med under några år är att man spelar matcher elva mot elva på fullplan en gång i veckan, oftast onsdagar. Självklart går det inte att genomföra sådana matcher varje vecka under säsong, men man försöker klämma in aktiviteten så ofta det går.

I matcherna startar klubbens 22 för dagen bästa spelare. När man har spelare på landslagsuppdrag kan det vara ganska många unga spelare som får spela med och mot klubbens damallsvenska spelare. Tränare Gunnarsdottir förklarade att flera spelare i klubbens A-trupp inledningsvis var frågande till de där onsdagsmatcherna, där de kunde få spela med och mot 13–14-åringar.

”Spelarna undrade vad det skulle vara bra för. Jag svarade att det är så här vi jobbar nu, det är bara att acceptera.”

I början var många av de yngre spelare inte redo för att möta landslagsspelare. Men antalet har sakta men säkert ökat, och nu är det en morot för de unga att få chansen spela med A-laget på onsdagarna.

Kristianstads DFF är alltså ett föredöme, och Kristianstad som ort verkar vara en väldigt bra utvecklingsmiljö.

Mindre bra föredömen är de två damallsvenska klubbar som helt saknar egna produkter, alltså Göteborg FC och Linköpings FC. Det är två klubbar som i sin nuvarande skepnad aldrig har haft någon ungdomssektion – eller akademi som det numera ofta kallas.

Noterbart är att Göteborg och Linköping också är två kommuner som under 2000-talet sett till befolkning varit klart underrepresenterade vad gäller elitspelare inom damfotbollen.

Tittar man på SCB:s befolkningssiffror från 2018 är det här landets tio största kommuner:

  1. Stockholm – 949 761
  2. Göteborg – 564 039
  3. Malmö – 333 633
  4. Uppsala – 219 914
  5. Linköping – 158 520
  6. Örebro – 150 291
  7. Västerås – 150 134
  8. Helsingborg – 143 304
  9. Norrköping – 140 927
  10. Jönköping – 137 481

Tittar vi på A-landslaget har ingen spelare som är uppvuxen i Göteborgs eller Linköpings kommuner spelat några landskamper i år. Göteborgaren Jennifer Falk ingick i VM-truppen, men hon har ännu så länge inte fått debutera i Peter Gerhardsson:s lag.

Faktum är alltså att göteborgare och Linköpingsbor har varit underrepresenterade på elitnivå i flera år – trots att två av landets allra bästa klubbar finns i de kommunerna. Det finns anledning att fundera över varför det varit så.

Som motsats har Uppsala inte haft något lag i damallsvenskan sedan 2008. Ändå kommer två VM-spelare därifrån, Linda Sembrant och Nathalie Björn. Och ytterligare ett antal landslagsaktuella eller damallsvenska spelare är ursprungligen från Uppsala: Marija Banusic, Emma Holmgren, Filippa Angeldahl, Fanny Andersson och Malin Winberg. Det kan säkert finnas fler. Det här skapar hur som helst en bild av att Uppsala är en bra utvecklingsmiljö.

Nathalie Björn

I Uppsala finns alla steg till och med elitettan, vilket ger förutsättningar för talanger att ta sig upp i elitfotbollen. Och spelar man i elitettan har man bra chans att bli upptäckt av bättre lag. Dessutom ligger Uppsala nära Stockholm, där det oftast finns åtminstone något damallsvenskt lag. Det går alltså för en Uppsalabo att nå damallsvenskan utan att behöva flytta på sig.

Det går självklart även i Göteborg och Linköping. Fast där saknas ofta ett eller flera mellansteg. KGFC och LFC är traditionellt damallsvenska topplag, vilket gör det mycket svårt för unga talanger att ta plats. Och blir du fast på bänken ökar risken för att ge upp.

Dessutom värvar toppklubbarna de största talangerna från hela landet. Du har ofta varit tvungen att vara någon av landets allra största talanger för att bli värvad till KGFC eller LFC.

Risken är att även de största lokala talangerna tappar hoppet när de ser sig passerade av spelare från andra delar av landet. Som jag ser det har LFC och KGFC stängt dörren till elitfotbollen för unga tjejer från det egna närområdet genom att inte ha ungdomsverksamhet.

Jag tror alltså att LFC och KGFC är skyldiga till att talanger från Linköpings och Göteborgs kommuner är underrepresenterade på elitnivå.

I Malmö eller Kristianstad finns större chanser för unga tjejer att känna hopp. Där kan unga tjejer se hur en kompis, någon på skolan, eller någon som man spelat mot sedan F10 gör bra ifrån sig i Rosengård, LB eller KDFF. Då blir det lättare att känna: ”Kan hon bli elitspelare så kan jag också”.

I Göteborgsområdet har Jitex länge haft en bra ungdomsverksamhet. När Jitex har varit ett elitlag har klubben varit ett bra mellansteg för västsvenska talanger. Jitex var ju exempelvis nämnda Jennifer Falks väg in i elitfotbollen. Och nu händer det något spännande i Göteborgsområdet genom att herrfotbollsklubben IFK Göteborg har byggt upp en bra akademi på flicksidan. Bland annat har Hanna Andersson och Evelyn Ijeh gått via Blåvitt till damallsvenskan.

Här är det dags att sätta punkt för det här inlägget, som redan är väldigt långt. Men det här att herrfotbollsklubbar kommer in och spelar en allt större roll för utbildningen av damfotbollsspelare är ett väldigt intressant ämne, väl värt att fundera mer kring i ett framtida inlägg.

 

Lång damallsvensk halvtidsrapport

Damallsvenskan 2019 har nått halvtid. Fast det blir inte tal om någon längre vila, redan på fredag sparkar den andra halvleken igång med matchen Växjö–Djurgården.

Det går alltså inte att hålla på bloggens halvtidsgenomgång. Så här är den. Först kan man ju slå fast att det har blivit precis så jämnt och spännande i toppen som jag trodde inför avspark. I mitt damallsvenska tips skrev jag så här:

”Jag känner att det finns fem–sex lag som har rimliga chanser att ta hem guldet. Och ytterligare några som kan sluta på medaljplats. Det är fler toppkandidater än det funnits på förhand på mycket länge. Kanske fler än någonsin tidigare.”

I halvtid lever det citatet i högsta grad. Det är fortsatt fem–sex lag som kan vinna guldet, och ytterligare några kan sluta på medaljplats.

Rosengård leder. Malmölaget har har en lucka på tre poäng och elva mål till Linköping. LFC i sin tur är bara ett mål före Vittsjö. Faktum är att det är större avstånd mellan ettan och tvåan än mellan tvåan och sjuan.

Jag skall strax stämma av hur den nuvarande tabellen stämmer överens med mitt tips. Men som ni säkert minns uppmanade jag även er läsare att tippa serien. I de tipsen noteras att bara en hade Rosengård som etta, medan flera har Linköping som tvåa.

Däremot har ingen trean Vittsjö högre än sjätte plats. Och det är inte heller någon av er som trodde på Örebro. De placerade ni som högst på plats nio – så på skrällagen är jag ännu så länge mest rätt, även om även jag har dem några placeringar för lågt.

I botten var i princip alla överens om att LB07 och Kungsbacka skulle åka ut, så där ligger nästan alla rätt. De avvikande tipsen var att två trodde att Kif Örebro skulle åka ur och en trodde att Vittsjö skulle göra det. Och de tipsen är ju inte längre rimliga.

Dags för en genomgång av de elva första omgångarna, lag för lag:

1) FC Rosengård
Ifjol: 3, Mitt tips: 2

Rosengård har spelat bäst, gjort flest mål och släppt in minst. Det är således logiskt att Malmöklubben även tagit flest poäng. Rosengård har helt klart varit vårens bästa lag. Man inledde stabilt, men det riktiga lyftet har kommit efter VM, där inte minst tillskottet av Jelena Cankovic givit laget extra styrka.

Rosengård vann ju även hösttabellen i fjol, och har således varit bra över tid. I mitt tips skrev jag att jag inte skulle bli ett dugg förvånad om 2019 var FC Rosengårds år i damallsvenskan. Men helt övertygad var jag inte.

”Hade det inte varit för att laget darrat i avgörande lägen skulle jag placerat dem överst.”

Nu ligger Rosengård överst. Det var darrigt i premiären i Eskilstuna, och man tappade lite fart i och med chockförlusten i Malmöderbyt. Men totalt sett har laget varit stabilt. Man har kryssat borta mot tvåan Linköping och trean Vittsjö samt hemma mot fyran Göteborg. Övriga sex matcher har varit klara segrar.

Framför allt har Rosengård varit starkt hemma på Malmö IP. Där har det blivit 13 poäng av 15 möjliga, och fina målskillnaden 20–4.

Det enda som talar emot att guldet hamnar i Skåne är det där att laget alltså flera gånger drabbats av stora darren när det kommit till avgörande lägen. Fast den här gången känns det som att det kommer att bära hela vägen. Visst är det väldigt jämnt i årets serie, men Rosengård känns lite vassare, lite bredare och stabilare än de andra topplagen. Jag tror faktiskt att Rosengård kommer att ligga kvar högst upp i tabellen hela vägen in i mål.

Hanna Bennison

Vårens utropstecken i laget, och hela serien, är 16-åriga Hanna Bennison. Hon har tillfört massor i form av energi och löpvilja till ett lag som tidigare riskerade att bli ganska statiskt i sitt anfallsspel. Bennison borde ligga väldigt nära att få chansen i A-landslaget. För övrigt noterade jag att hon inte var med i matchtruppen senast på grund av skada. Hoppas det inte är något allvarligt.

Tråkigast kring Rosengård är nog att Jessica Samuelsson inte har kunnat spela en enda minut hittills i damallsvenskan. Prestigeförvärvets skadeelände är otroligt tråkigt. Sedan hon skadade foten mot Ungern i oktober 2017 har hon bara fått ihop 186 spelminuter. Man kramar ju tummarna för att Samuelsson skall få ordning på kroppen så att hon snart kan vara tillbaka på planen.

2) Linköpings FC
I fjol: 5, Mitt tips: 6

I mitt tips skrev jag att:

”Om Unogård och Linköping får ut pusslet tidigt under våren kan det leda hela vägen till guldfest.”

Min känsla inför seriestart var att Linköping inte hade fått ihop laget. Den känslan har jag haft med mig hela vårsäsongen. Jag har nämligen inte sett LFC spela riktigt bra i någon match så här långt. Framför allt har man haft stora problem i uppspelsfasen.

Trots det har laget ändå hängt med i toppen. Och även om jag i nuläget tror rätt hårt på Rosengård så går det inte att räkna bort Linköping i guldstriden. Det är ju en väldig styrka att ligga tvåa, trots att man inte spelat bra. Och vad jag har förstått börjar spelet se allt bättre ut med det nya upplägget med tre mittbackar. Just nu ser jag LFC som första utmanare till Rosengård. Men med det jämna tabellläget är det fortfarande inte uteslutet att mitt tips om en sjätteplats kan gå in.

Våren har varit hackig för laget. Känslan är att tillskottet av Stina Blackstenius nästan innebar mest problem. Dels för att forwardsstjärnan ännu inte presterat på den nivå man hoppats. Dels för att det blev svårt för tränare Olof Unogård att skapa ett fungerande spelsystem.

Mimmi Larsson

Han valde till slut att bygga kring Kosovare Asllani. Det innebar att nyförvärvet Mimmi Larsson offrades och placerades på en kant. Trots det var Larsson inledningsvis den piggaste och bästa LFC-spelaren – i de första matcherna gjorde hon mål nästan varje gång hon fick bollen i straffområdet.

Däremot var Asllani en stor besvikelse i den skräddarsydda tiarollen. Hon gnällde på det mesta, och såg helst ut att vilja vara någon annanstans. Nu har Asllani stuckit till Madrid, och Unogård har bytt spelsystem.

Sedan Nilla Fischer anslöt kör Linköping med ett 3–4–3 som gränsar till 5–2–3 eftersom man oftast väljer backar på kanterna. Det har varit ett framgångsrecept. Efter den tunga förlusten i Eskilstuna har man tagit sju poäng och hållit tre raka nollor.

Målvakten Emma Holmgren har för övrigt varit vårens stora utropstecken i LFC. Hon har visat en bra stabilitet, och är en stor anledning till att laget ligger så högt som de ligger. Jag börjar alltmer tro att det faktiskt kan vara Holmgren som tar över i landslagsmålet efter Hedvig Lindahl.

Utöver guldstrid kämpar Linköping med ekonomin. Kanske att ett antal toppmöten i höst kan hjälpa klubbledningen att få positiva siffror i bokslutet.

3) Vittsjö GIK
I fjol: 9, Mitt tips: 5

Byn är bara ett mål från en Champions Leagueplats. Det har fått riksmedierna att en efter en göra besök i Nordöstra Skåne. Senast var det Radiosporten som uppmärksammade Vittsjös framfart.

Laget var svårbedömt inför avspark. Dels eftersom de inte hade nått gruppspelet i Svenska cupen, dels för att de spelade huvuddelen av sina träningsmatcher mot lag utanför damallsvenskan.

Vittsjö kom ändå in i årets serie med kontinuitet i startelvan och med en handfull spännande värvningar. Därför gick jag på en positiv magkänsla, och tippade dem som femma med kommentaren:

”Jag tror att Vittsjö blir årets överraskningslag.”

Tipset fick en del mothugg. Men ännu så länge är jag väldigt nöjd över att magkänslan sa att Vittsjö skulle hävda sig bra i årets serie.

Fjolårets svaghet var att man hade svårt att vinna mot bottenlagen. Där har man ryckt upp sig rejält genom att ta 16 av 18 poäng under våren. Inget annat lag har bättre facit mot det lagen på undre halvan.

Vittsjö är också lite oväntat seriens bästa bortalag. Det brukar ju heta att det är svårt att komma till Vittsjö Idrottspark. Och visst är elva av 18 hemmapoäng en okej utdelning, men tio bortapoäng på fem matcher – ett snitt på 2,0 poäng – är fullständigt lysande.

Dock skall det sägas att man huvudsakligen haft bortamatcher mot bottenlag, medan man mött toppkonkurrenter på Vittsjö IP.

Vittsjös framgångsrecept den här våren har varit en väldigt stabil defensiv. Tillsammans med Rosengård har Vittsjö släppt in minst mål av alla. Plumpen kom mot Göteborg, där man föll med 4–2. I den matchen saknades både viktiga ytterbacken CJ Bott och innermittfältaren Nellie Persson. I övrigt har Vittsjö aldrig släppt in mer än ett mål i matcherna. Och duktiga Sabrina D’Angelo står på sju hållna nollor – delat bäst i serien med Rosengårds Zecira Musovic.

Trots stabiliteten tror jag inte att tränare Thomas Mårtensson får sin dröm om Champions League förverkligad – i varje fall inte i år. Vittsjö har nämligen ett väldigt tufft program i höst. Där väntar sex bortamatcher, bland annat skall man till Piteå, Linköping, Göteborg och Malmö (Rosengård). Jag tror inte att Vittsjö kommer att rasa ihop, men det känns som att risken är uppenbar att man har fallit några placeringar i tabellen när vi gör bokslut i slutet av oktober.

Det är ju för övrigt oftast trotjänare Mårtensson som får äran för Vittsjös framgångar. Men jag har förstått att lagets andre tränare (man har ju delat ledarskap) Stefan Ekstrand har varit väldigt viktig för årets fina resultat. Ekstrand skall vara mannen bakom lagets fina offensiva spel.

På sistone har Tove Almqvist varit lysande i något slags fri roll. Men lagets stora utropstecken i offensiven är ändå Michelle De Jongh, som är seriens vassaste mittfältare med sex mål. Mariestadstjejen är en tvåvägsmittfältare som inte tvekar att gå på avslut när hon närmar sig straffområdet. Jag har länge väntat på att hon skall få sitt stora genombrott. Nu har det kommit, och jag hoppas att Peter Gerhardsson har med henne i den landslagstrupp han presenterar om en vecka.

4) Göteborg FC
I fjol: 2, Mitt tips: 1

Inför avspark tippade jag Göteborg som vinnare av damallsvenskan. Jag trodde att lagets spets skulle leda hela vägen till guld, samtidigt som jag oroades över den tunna truppen.

Och visst, lagets spets har lett till en titel, man blev ju cupmästarinnor. Dock vinner man inte guld i cuper, utan där vinner man pokaler. Och känslan nu är att Göteborg inte kommer att räcka hela vägen till guldet.

Man ledde serien med en poängs marginal under VM-uppehållet. Men sedan dess har laget sviktat rejält. Det har bara blivit fem poäng på fyra omgångar, medan Rosengård tagit tio. En orsak till svackan är den tunna truppen. Göteborg gick in i serien med glest befolkad bänk, och trots att man skall dubblera med spel i Champions League i höst har man bara gjort en sommarvärvning.

Det har i och för sig viskats om att det kan bli en spelare till. Men även om det skulle bli så är truppen fortsatt tunn. Framför allt finns det inte så mycket löpstyrka att plocka in från bänken.

Det har blivit väldigt påtagligt när både Natalia Kuikka och Elin Rubensson varit borta samtidigt. Göteborgs spel bygger på många löpningar, och med två av de allra mest löpvilliga spelarna på läktaren har Göteborg tappat många dimensioner i spelet.

När Göteborg är ordinarie tycker jag att de spelar den mest sevärda fotbollen i serien – då är laget värt betydligt större publik än de 888 gratisåskådare som man snittar hittills i år på Valhalla. Då är Göteborg rörligt och har ett väldigt fint passningsspel. Men utan Rubensson och Kuikka har laget blivit statiskt, med för många spelare som vill ha bollen på kropp.

Om Göteborg skall ha chansen att få spela Champions Leaguefinal på hemmaplan 2021 måste man hålla truppen skadefri under hösten. Det är fyra poäng och tolv mål upp till Rosengård, och tipset är att det kan krävas upp mot tio vinster i de elva återstående matcherna om Göteborg skall lyckas vinna guldet.

Noterbart är att Göteborg är obesegrat på hemmaplan, men att det ändå är i hemmaspelet som man tappat till Rosengård och Linköping. Malmöklubben har 13 poäng på fem matcher på Malmö IP och Linköping har 14 poäng på sex hemmamatcher. Göteborg däremot har bara tagit åtta poäng på fem matcher på Valhalla. Däremot är man näst bäst bakom Vittsjö på bortaplan med elva poäng på sex matcher (1,83).

Rebecka Blomqvist

Utropstecknen i Göteborg under våren är lagets båda forwards. Duon Rebecka Blomqvist och Pauline Hammarlund har gjort 14 mål, vilket gör dem till seriens överlägset vassaste anfallspar. 14 mål är exempelvis exakt lika många som Linköpings offensiva VM-kvartettet Asllani, Larsson, Blackstenius och Lina Hurtig har gjort tillsammans. Och då tycker jag ändå inte att Blomqvist/Hammarlund har varit kliniska den här våren. Blomqvist har exempelvis missat ett antal frilägen.

5) Kif Örebro
I fjol: Tvåa i elitettan, Mitt tips: 8

Om Vittsjö är vårens skrällag är Kif Örebro vårens superskräll. Ingen hade väl trott att nykomlingen bara skulle vara 1,5 poäng ifrån en Champions Leagueplats efter halva serien?

Jag har gått tittat på massor av damallsvenska tips, och överhuvud taget inte hittat någon som placerat Kif Örebro högre än på sjätte plats. Själv ligger jag bland de högre – och jag tippade alltså laget som åtta.

De flesta har Örebro som tia, men ganska många placerade även nykomlingen på nedflyttningsplats. Den missen hade jag nog också gjort om jag inte hade sett laget imponera stort i genrepet mot Göteborg.

Efter den segern trodde jag absolut att Örebro skulle hålla sig kvar. Men jag kunde inte drömma om att de skulle hänga med i guldstriden under elva omgångar, och ha ett poängsnitt som gör dem till en kandidat till tidernas bästa damallsvenska nykomling. Undra om de ens själva trott att det skulle gå så här bra?

Örebro värvade väldigt smart i vintras när de kompletterade en trupp med nio–tio lokala spelare genom att plocka in flera av elitettans största profiler. Inte minst har Emma Kullberg och Heather Williams varit två riktiga fullträffar.

Med många nya spelare i truppen, och flera som anslöt tätt inpå seriestart, provade sig tränare Stefan Ärnsved inledningsvis fram. Pusslet föll ut när Emma Kullberg placerades i mitten av trebackslinjen. Då hittade man en defensiv stabiltet, något som ledde till att man höll nollan i 561 minuter i rad före och efter VM-uppehållet.

Sara Lilja Vidlund

Offensivt är smarta Williams nyckelspelaren och nyckelordet är fart. Fart har man bland annat i form av Jenna Hellstrom och spännande junioren Sara Lilja Vidlund.

Örebro har varit väldigt hemmastarkt och tagit tolv av 15 poäng på Behrn Arena. Således är det en klar fördel för dem att ha sex hemmamatcher kvar.

Jag tror att Örebro även fortsatt kommer att vara en väldigt jobbig motståndare för alla lag. Och man har kapacitet att utmana om en plats på övre halvan. Men det rimliga är ändå att man tappar någon placering i höst.

6) Piteå IF
I fjol: 1, Mitt tips: 4

I fjol tog Piteå hem guldet genom att inte spela några oavgjorda matcher – och genom att dra på sig ytterst få skador. Man hade exempelvis 13 spelare som deltog i minst 20 matcher.

I år har Piteå redan fyra kryss, och bara tolv spelare har kvar chansen att nå upp i 20 matcher. Det har alltså inte flutit på lika smärtfritt i år som det gjorde i fjol. Och det hade väl egentligen ingen väntat heller.

Trots att Piteå har kvar hela fjolårets guldtrupp valde jag att tippa dem som fyra eftersom de som mästarlag genomgående skulle möta heltaggade motståndare. Samt att de kommer att få ett tuffare spelschema än de är vana vid.

Känslan är att Piteå nu är på väg att hitta toppformen. Spelet såg lovande ut mot Göteborg i onsdags, och man gjorde en imponerande vändning i söndags mot Eskilstuna. Men det väntar alltså en tuff höst med massor av matcher.

Möjligen vägs det tuffa schemat upp av att sex av de elva kvarvarande matcherna spelas på hemmaplan. PIF är fortsatt väldigt hemmastarkt, man har tagit tolv av 15 möjliga poäng på LF Arena. Och noterbart är att bland de sex hemmamatcher man har kvar finns möten med hela toppkvartetten Rosengård, Linköping, Vittsjö och Göteborg.

Piteå är inte chanslöst i guldstriden. Men det krävs att truppen är frisk, vilket den är nu, om man skall kunna avancera så många placeringar. Eftersom Rosengård känns starkt och sannolikt inte kommer att lägga bort jättemånga poäng kommer det nog krävas 30 höstpoäng av norrbottningarna för att kunna försvara sitt guld. Och det blir förstås vansinnigt svårt. I fjol tog man 24 poäng vardera på vår respektive höst.

Stellan Carlsson och Faith Ikidi

Tittar vi på utropstecken i Piteå tycker jag att nyförvärvet Fernanda Da Silva håller på att utvecklas till ett stort sådant. Det sägs att hennes spelstil för något år sedan inte föll tränare Stellan Carlsson i smaken. Men nu måste väl även han njuta av brasilianskans konstnummer. Den yttersidestunnel hon bjöd på i förarbetet till 1–1-målet i helgen är ju exempelvis en av vårens snyggaste aktioner i serien. Och hennes förmåga att spela sig ur trånga situationer bör kunna lyfta Piteås spel i höst.

7) Kristianstads DFF
I fjol: 4, Mitt tips: 3

Kristianstad såg väldigt starkt ut i våras. Bland annat tog man ju sig till cupfinal efter att ha slagit ut Rosengård och Piteå. I finalen föll man snöpligt på en sen straff mot Göteborg.

Lägg till fjolårets bronsmedalj till cupframgången, och jag trodde starkt på Elisabet Gunnarsdottir:s lag inför avspark. I mitt tips skrev jag:

”Fyra i fjol, och med en en trupp som känns ännu bättre än fjolårets.”

Truppen är bra, och man har nästan fördubblat sitt målskytte. Ifjol fick laget målskillnaden 30–26 över 22 omgångar. Nu har man gjort 24 mål under seriens första halva – näst flest i serien. Målskyttet har man spridit över många spelare. Seriens vassaste back, Therese Ivarsson är i klar ledning av interna skytteligan på fina sju mål.

Av de offensiva spelarna har ingen direkt öst in mål, utan alla har bidragit med ungefär lika många. Svava Ros Gudmundsdottir och Evelina Duljan har gjort tre mål var medan duon Amanda Edgren och Maja Bodin står på två.

I år är det inte offensiven som är problemet – utan den defensiva stabiliteten. Det började med att man åkte på en riktig käftsmäll borta mot Rosengård i andra omgången – 1–5. Totalt har man släppt in 16 mål efter halva serien. Det är överlägset flest av de sju lag som har chansen på Champions Leaguespel till nästa säsong.

Och defensiven hjälptes knappast av att viktiga Mia Carlsson drog på sig en jobbig knäskada under VM-uppehållet. De senaste matcherna har även Josefine Rybrink haft skadeproblem. Känslan nu är att defensiva nyckelspelaren Sif Atladottir måste göra en superhöst om Kristianstad skall kunna blanda sig i medaljstriden på allvar.

För som jag ser det är det medalj man i första hand får sikta in sig på. Champions League är inte heller helt omöjligt. Men guldet kan nog KDFF glömma. Jag tror nämligen inte att laget kan ta in sex poäng och 15 mål på Rosengård i höst.

Med tanke på både hur det sett ut under våren och skadesituationen känns det dock som att det rimliga är att Kristianstad slutar ungefär där man ligger nu – alltså i mitten.

Therese Ivarsson

Utropstecknet i KDFF är ju förstås skyttedrottningen Therese Ivarsson. Jag gillade inte hur hon filmade till sig en straff mot Växjö. Däremot älskar jag hennes tajming och offervilja på inlägg i offensivt straffområde. Visst ingår det fyra straffmål i hennes samling, men sju mål elva matcher är ändå otroligt bra för en back. Ivarsson har för övrigt redan satt personligt rekord. I fjol gjorde hon sex mål och i förfjol blev det fem. Når hon tvåsiffrigt i år?

8) Eskilstuna United

I fjol: 6, Mitt tips: 9

På den damallsvenska upptaktsträffen sa tränare Magnus Karlsson att kravbilden på laget är att sluta på den övre halvan – annars kommer han inte ha något jobb i höst.

Om det stämmer med verkligheten finns en uppenbar risk att Karlsson tvingas gå till arbetsförmedlingen om ett tag.

Hans lag har dock ryckt upp sig efter en svag start och tagit nio poäng efter VM-uppehållet.

Defensivt har det sett bra ut hela säsongen. Det väl inkörda upplägget med tre mittbackar fungerar, och laget har bara släppt in tio mål hittills – klart minst av lagen på undre halvan.

Innan VM var det offensiven som hackade. United gjorde då bara två mål på sju matcher och var rejält indraget i nedflyttningsstriden. Nu har man plötsligt tio poäng ner till elfteplatsen, och känslan är att laget inte behöver oroa sig för bottenstrid något mer.

Loreta Kullashi

Det som lyft laget efter VM är framför allt att Loreta Kullashi ser ut som en landslagsspelare igen. Hon borde absolut vara med i Gerhardssons funderingar inför tisdagens trupputtagning.

Även de båda nigerianska VM-spelarna Sonia Okobi och Halimatu Ayinde har sett riktigt bra ut i de senaste omgångarna. De har utvecklats till nyckelspelare och får tillsammans med Kullashi anses vara laget utropstecken. Jag kan väl även lägga till Felicia Rogic, som fått igång sitt målskytte rejält efter sitt namnbyte. Hon inledde med åtta mållösa matcher, men nu har den blixtsnabba forwarden gjort mål i de tre senaste matcherna.

Noterbart kring Halimatu Ayinde är att hennes namn är omkastat på förbundets hemsida. Där heter hon således Ayinde Halimatu. För någon vecka sedan fick jag ett mejl från en granne till henne som tyckte att det slarvades för mycket i media med hennes namn. Och det kan man ju tycka. Man kan även tycka att både förbundet och klubben borde skriva rätt för att underlätta för media. När United värvade nigerianskan presenterade man ju nämligen henne med fel namn.

Det var en parentes. United har fem poäng upp till övre halvan. Med det spel man visat på sistone är det inte omöjligt att klättra några placeringar. Fast mitt tips nu är att man slutar sjua eller åtta.

9) Växjö DFF

I fjol: 7, Mitt tips: 10

Laget har haft en riktigt strulig vår. Tänkta speluppläggaren Jelena Cankovic ville inte vara kvar. Jag hörde att hon i en intervju inför måndagens match i Stockholm dementerade att hon skulle ha försökt strejka sig bort från Växjö. Klart är att hon gjorde mer skada än nytta i våras.

Nye tränaren Henrik Larsson gav upp redan efter sju omgångar. Under VM-uppehållet tog duon Maria Nilsson och Magnus Olsson över. De blev Växjös fjärde tränarkonstellation på mindre än två år.

35-åriga Nilsson flyttades upp ett steg, hon var tidigare assisterande tränare till Larsson. Hon är före detta damallsvensk spelare i Göteborg, och har klassiska Skepplanda BTK som moderklubb. Jag skriver klassiska eftersom Skepplanda är en av två föreningar som har haft damlag hela tiden sedan 1969. Hennes kollega Magnus Olsson flyttades upp från att ha varit målvaktstränare.

Under sin tid som ansvarig hade Larsson ändrat i Växjös försvarsspel, och infört spel med fyrbackslinje. När Nilsson och Olsson tog över blev ett av deras första drag att återgå till den trebackslinje som Växjö kört med under några år.

Fast när jag pratade med Nilsson efter matchen i Kungsbacka i söndags tyckte hon inte att det var solklart att kalla det för trebackslinje, utan tyckte att man även skulle kunna kalla spelsystemet för 4–4–2.

Och visst. Mer preciserat spelar Växjö nu 3–1–4–2, där Jennie Nordin är ettan. Och hennes roll brukar man numera kalla balansspelare eller sexa. Men jag minns en period när man ofta spelade med en fyrbackslinje med en så kallad stötande mittback. Mittbackarna spelade alltså inte bredvid varandra, utan en låg framför den andra. Och Nordins roll liknar absolut den som de stötande mittbackarna hade.

Växjö har varierat väldigt i sina prestationer under säsongen. Bottennappen är två blytunga 5–0-förluster mot topplagen Rosengård och Linköping, samt en 3–0-förlust borta mot svaga Djurgården. Framför allt har man rasat ett par gånger på bortaplan, medan man bara har en hemmaförlust så här långt. Utöver förlusten i Stockholm har man dock vunnit rätt matcher. Det har alltså blivit segrar mot kollegorna på den undre halvan, Eskilstuna, LB07 och Kungsbacka.

Laget har haft problem med målskyttet. Av de tio målen har sex kommit mot de båda bottenlagen. Fjolårets skytteligatvåa Anna Anvegård hade måltorka innan VM, men har hittat alltmer rätt nu efter.

Anna Anvegård

Ett offensivt utropstecken hittar jag i spännande nyförvärvet Ria Öling. Det känns som att den snabba och löpstarka finländskan kommer att lyfta smålänningarnas anfallsspel i höst.

Klubbens mål är ju att spela i Champions League nästa år. För att ens ha chansen att nå det krävs maximala 33 poäng under resten av serien.

När jag tog upp den frågan med tränare Nilsson pekade hon på Frida Andersson som stod några meter bort. Sportchefen sa att hon inte tyckte att det var fullständigt omöjligt att Växjö skulle göra en kanonhöst och avancera till andraplatsen i tabellen.

Det kanske inte är omöjligt, men nästan. Jag har nämligen svårt att se att Växjö skall kunna avancera mer än maximalt en placering under hösten. Jag tycker att laget väger lite lättare än de åtta lag de har framför sig.

Däremot tror jag att man kan vara lugna för kontraktet efter söndagens seger i Kungsbacka. Avståndet till nedflyttningsplats är nu åtta poäng, och det skall man inte kunna tappa till LB07.

Sportchef Andersson sa för övrigt att hon aldrig har känt sig orolig över tabelläget. Däremot känner hon oro för ekonomin. Växjö är ju en av de klubbar som kämpar för att klara elitlicensen. Och klubben har haft för dåliga intäkter under året. Andersson sa att hon hållit sig inom budgeten för spelartruppen, men att man inte fått in så mycket pengar som man räknat med.

Bland annat är publikintresset uselt i Växjö. Klubben ligger ju på näst sista plats i publikligan med ett snitt på svaga 440 personer.

10) Djurgårdens IF

I fjol: 8, Mitt tips: 7

I fjol tog Djurgården bara nio poäng på bortaplan och var länge akut indraget i nedflyttningsstriden.

I år har man varit sämst på hemmaplan – bara tre poäng på sex matcher. Man har fem poäng ner till strecket, och riskerar att bli akut indraget i nedflyttningsstriden även i år.

Klart är att tränare Joel Riddez inte alls har fått ihop laget. Det är ju egentligen bara en turlig övertidsseger borta mot LB07 som är orsaken till att man inte ligger ännu värre till. I den matchen var Malmölaget bäst, och förtjänade segern.

Framför allt har Djurgården ett väldigt namnkunnigt mittfält där de flesta spelarna har varit och nosat på landslaget. Som jag ser det är dock lagets centrala mittfältare lite för lika i spelstilen. Alla vill ha bollen på kropp, ingen av dem är speciellt förtjust i att löpa i djupled.

Olivia Schough

Kanske är det också den bristande löpviljan på mittfältet som gör att Djurgården bara har två målskyttar efter elva spelade matcher. Det är endast Mia Jalkerud och Olivia Schough som hittat rätt hittills, de har å andra sidan gjort sex respektive fem mål – vilket är väldigt bra.

Men om Djurgården skall kunna avancera behöver man ha fler offensiva hot än duo Jalkerud/Schough. Jag noterade att Riddez spelade med tre mittbackar i senaste matchen. Då var det 5–3–2 i försvar och 3–1–4–2 i anfall. Det återstår att se om det var en tillfällig förändring eller om det är så Djurgården tänker spela framöver.

Det kan vara så att det är den nya assisterande tränaren Pierre Fondin som varit med och påverkat spelsättet. Han kommer ju närmast från Växjö, där han med framgång spelade med trebackslinje.

Mot Rosengård hjälpte det nya spelsättet inte så mycket. I de delar av matchen som jag kollat på var Malmölaget minst en klass bättre.

Djurgården kom på sjätte plats som nykomling 2016 och kopierade den placeringen även under Riddez första säsong, 2017. Men sedan dess har man bara blivit sämre och sämre. Delvis på grund av att man dragit på sig massor av tunga långtidsskador.

Vi får se om vändningen kan komma i höst. Jag tror ju att Djurgården håller sig kvar, laget är för bra för att åka ut. Men i nuläget måste man absolut titta mer neråt än uppåt i tabellen.

När det gäller utropstecken får det ju ändå bli duon Jalkerud och Schough. Utöver debutsäsongen har Jalkerud stabilt hamnat på fem till tio mål varje säsong hon spelat i damallsvenskan. Nu står hon på sex mål efter halva serien. Kan hon nå tvåsiffrigt för första gången?

11) LB07

I fjol: 10, Mitt tips: 12

LB07 har överraskat mig på ett positivt sätt. Laget har ett genomtänkt spelsätt och är helt enkelt bättre än jag trodde det skulle vara.

Inför avspark tippade jag ju Malmölaget på jumboplats, sannolikt lite beroende på att man torskade med hela 4–0 i en träningsmatch mot Kungsbacka på försäsongen. Jag sågade klubben:

”Damallsvenskan som produkt klarar sig bra utan klubbar som LB. Klubbar utan publikstöd och med tunn organisation.”

Däremot mår svensk damfotboll bra av klubbar som tar tillvara på och utvecklar lokala talanger. Och LB07:s trupp är väldigt hemmabetonad. Man har ju exempelvis använt fyra egna produkter i årets seriespel; Elisa Lang Nilsson, Saga Ollerstam, Sophie Sundqvist och Nellie Lilja. En egen produkt är som bekant en spelare som fått sin första spelarlicens i klubben – alltså en spelare som är i klubben på våren det år spelaren fyller 15 år.

Nellie Lilja

Vad jag kan hitta har även skånska kollegorna Rosengård och Kristianstad spelat fyra egna produkter i år. Men LB07 är alltså tangerat bäst i klassen på att plocka upp egna spelare. Det är berömvärt.

Efter en tung start med noll poäng på tre omgångar och 5–1-förlust mot Kristianstad i premiären stod LB för årets skräll i fjärde omgången – derbysegern mot Rosengård.

När jag har sett LB spela tycker jag som sagt att de har ett väl inarbetat och genomarbetat spel. Däremot saknas offensiv tyngd och spets. Utropstecknet Sophie Sundqvist har varit pigg och gjort fyra mål. Men hon har varit för ensam.

Om LB skall kunna klättra över nedflyttningsstrecket måste någon mer kliva fram i offensiven. Klubben hoppas förstås att sommarförvärven Olga Ahtinen och Dallas Dorosy skall spetsa till offensiven. Vi får se om duon lyckas.

Tipset är ändå att LB07 spelar i elitettan nästa år. Jag har nämligen svårt att tro att laget skall kunna ta fem poäng mer än Djurgården i höst.

12) Kungsbacka DFF
I fjol: Nykomling – vann elitettan, Mitt tips: 11

Det är tydligt att Kungsbacka inför seriestart inte fattade vad det innebär att spela i damallsvenskan.

Visst värvade de tolv nya spelare i våras, och har tagit in ytterligare en nu i sommar. Men på upptaktsträffen sa dåvarande tränaren Henrik Korhonen och målvakt Moa Öhman att laget hade ett spel för att kunna vinna varje match.

Jag hade sett laget i en träningsmatch och var tveksam. Jag tyckte då att de spelade ganska naivt. Korhonen fick inte heller vinna någon match innan han hoppade av. Och frågan är om Öhman får någon damallsvensk trepoängare med Kungsbacka. Det känns i alla fall inte så säkert att det kommer att ske i år.

Sara Nilsson

Moa Öhman har ändå gjort en stabil insats i målet. Tillsammans med löpstarka Sara Nilsson ser jag målvakten som Kungsbackas positiva utropstecken.

Allt talar alltså för att Kungsbacka spelar i elitettan nästa år. Det är utopiskt att tro att laget skall kunna ta in åtta poäng på Djurgården i höst. Det viktigaste för den halländska klubben nu är istället att få ihop ekonomin, så att man inte går i konkurs. Känslan är att man fått in en ansvarstagande styrelse som inte tänker fortsätta den ekonomiska misskötsel som präglat klubben under flera års tid.

Kan man klara ekonomin har man skaffat sig viktig rutin av spel på högsta nivå. Och man kommer ju att vara tvåa eller trea i Göteborgsregionen även nästa år, så man borde kunna få ihop en ganska slagkraftig trupp i elitettan. Även om det mesta talar för en sportsligt tung höst kan det finnas ett ljus vid horisonten för Kungsbacka.

Sammanfattning

Det är alltså fem–sex lag som ännu så länge har chansen att vinna guldet. De inbördes matcherna mellan de här sju lagen är därmed extra viktiga. Här är den inbördes vårtabellen mellan de sju topplagen:

Rosengård      13–3   12
Linköping          6–4    9
Vittsjö                7–5    8
Göteborg          9–8    7
Kif Örebro        5–10   7
Piteå                 3–7    6
Kristianstad     7–13    5

Notera att lagen har exakt samma inbördes ordning i den här tabellen som de har i den tabell där alla matcher är inräknade. I övrigt konstateras att Rosengård inte har någon förlust mot något annat topplag, medan Piteå saknar seger mot de fem lag som ligger före i tabellen.

En annan spännande sak är trenderna när det gäller spelsätt. Allt fler damallsvenska lag väljer att spela med tre mittbackar, oftast i något som både kan kallas 3–5–2 och 5–3–2. Piteå och Eskilstuna har gjort det länge, även om United ändrade till fyrbackslinje en period härom året. Även Rosengård och Örebro gick in i säsongen med trebackslinjer. Under VM-uppehållet bytte både Linköping och Växjö till spelsättet, och nu kanske även Djurgården tar steget. LB07 varierar lite, men körde med fembackslinje senast mot Vittsjö.

De lag som ligger kvar med fyrbackslinjer är Vittsjö, Göteborg och Kungsbacka. Även Kristianstad kör med fyrbackslinje, men har i omgångar de senaste åren använt sig av trebacksupplägget.

Vi ser alltså ut att ha ett läge där tre-/fembackslinje är vanligare i vår högsta serie än att köra med en klassisk fyrbackslinje.

Här är det ju lite intressant att jämföra med hur det såg ut i VM. Där var det ju 4–3–3, eller snarare 4–2–3–1 som dominerade. Alla åtta kvartsfinallag hade fyrbackslinjer, och alla de fyra lag som gick till semifinal formerade laget 4–2–3–1.

Inför VM varierade ju Peter Gerhardsson i landslaget. Han körde fyrbackslinje mot sämre lag, men bytte till tre mittbackar mot starkt motstånd. Det upplägget skrotades efter träningsmatchen mot Tyskland på Friends i våras. Och i VM var det fyrbackslinje som gällde, även om Gerhardsson bytte till fembackslinje i slutet av några matcher där landslaget hade en ledning att försvara.

Det blir spännande att se hur det här kommer att förändras framöver.

Skytteligan

2009 vann Linnea Liljegärd den damallsvenska skytteligan på 22 mål. De nio åren sedan dess har sju utländska spelare vunnit skytteligan. Anja Mittag vann tre gånger och Manon Melis två. Om ni inte får ihop matematiken beror det på att Melis delade segern med Margret Lara Vidarsdottir 2011.

I år kan det vara dags för en svensk segrare igen. Halvvägs är det nämligen 14 svenska spelare bland de 16 främsta. Dock är det norskt i delad ledning i form av Lisa Marie Utland. Hon har gjort åtta mål, lika många som fjolårstvåan Rebecka Blomqvist.

Lisa-Marie Karlseng Utland

Trea finns Therese Ivarsson på sju mål och på delad fjärdeplats med sex mål hittar vi trion Mia Jalkerud, Michelle De Jongh och Pauline Hammarlund.

Gör ni någon speciell reflektion när ni läser de svenska namnen i skytteligans topp?

Min första tanke är att det rakt igenom handlar om fel spelare. Alltså fel spelare för vår förbundskapten. Ingen av de fem bästa svenska målskyttarna har varit med i någon av Gerharhardssons trupper.

Det riktigt anmärkningsvärda här är att elva av de 13 mittfältare/forwards som ingick i VM-truppen spelar, eller har spelat i damallsvenskan i år. Och då räknar jag ändå Nathalie Björn som back. Räknar vi henne som mittfältare har vi eller har vi haft tolv av 14 offensiva VM-svenskar på hemmaplan.

Ingen av dem finns bland de fem bästa svenskarna i damallsvenskans skytteliga. De flesta av VM-anfallarna finns på platserna bakom. Madelen Janogy, Olivia Schough och Stina Blackstenius delar sjundeplatsen med fem mål vardera. Och Anna Anvegård, Lina Hurtig och Mimmi Larsson finns bland hela sju spelare som delar tiondeplatsen med fyra mål.

Tittar vi på övriga VM-mittfältare/forwards har Julia Zigiotti Olme (och Nathalie Björn) gjort två mål medan Julia Roddar, Caroline Seger och Kosovare Asllani har gjort varsitt. Däremot är Elin Rubensson hittills mållös i årets damallsvenska.

Med tanke på hur bra det gick för Sverige i VM går det ju inte att säga att Gerhardsson tog ut fel spelare. Däremot kan man nog slå fast att det är bra konkurrens om de offensiva positionerna i vårt landslag.

Assistligan

Här är det Anja Mittag i överlägsen ledning. Trots att hon bara spelade sex matcher har hon nästan dubbelt så många assist som tvåan.

Anja Mittag

Här skall det poängteras att jag förstås går efter Jared Burzynski:s assistliga. Den officiella är ju som bekant ett dåligt skämt eftersom varken förbundet eller EFD bryr sig om damallsvenskans statistik.

I Burzynskis statistik toppar Mittag med sju målpass. På det antalet kommer hon också att sluta eftersom hon ju numera spelar i Leipzig i Tyskland. På delad andraplats finns kvartetten Roddar, Blackstenius, Clara Markstedt och Svava Ros Gudmundsdottir.

Min gissning är ändå att det kan bli sexan Jelena Cankovic som tar hem segern till slut. Hon har imponerat stort sedan hon anslöt till Rosengård.

Därmed var den här långa halvtidsgenomgången klar. Om du orkar mer har även Håkan Magnusson skrivit en halvtidssummering på sin blogg, damallsvenskan.blogg.

Slutligen. Som ni säkert har noterat har jag inte lyckats pricka exakt rätt placering på något av de tolv lagen i mitt damallsvenska tips. Och mitt tips om att Anja Mittag skall vinna skytteligan är redan kört. Men jag har i alla fall fyra lag som bara är en placering fel, och kanske att ”det kan ordna till sig” för fler lag i höst. Och i skytteligan har ju fortfarande min tvåa Pauline Hammarlund chansen.

Succédebut för Helmvall

Det blev svensk succédebut i norska toppserien i dag. Den före detta Assispelaren Emelie Helmvall avgjorde nämligen bottenmötet mellan Fart och Stabaek.

Helmvall satte matchens enda mål på den norska VM-målvakten Ingrid Hjelmseth i den 15:e minuten. Det ledde till Farts första seger för säsongen, en seger som gör att laget nu har fyra poäng ner till Stabaek på jumboplatsen.

Dock är läget fortsatt jobbigt för Fart. Efter att jag skrivit det här inlägget uppmärksammades jag på att de två sist placerade lagen åker ur toppserien i år, och tian får kvala för att försöka hålla sig kvar. Eftersom Avaldesnes vann mot Arna-Björnar med 2–1 är det fortsatt sex poäng upp till kvalplats för Fart. Man har även sex poäng upp till fast mark.

Det spelades ju även en seriefinal i Norge, och där blev det också bara ett mål. Tameka Yallop blev segerskytt för tvåan Klepp borta mot serieledande LSK. Det kanske är på gång ett tronskifte i Norge. LSK har vunnit toppserien fem år i rad, och leder fortfarande med fyra poängs marginal. Men Klepp har en match mindre spelad och LSK har ett par riktigt tunga tapp på spelarsidan nu i sommar.

Man har ju släppt ut de båda nyckelspelarna i landslaget Ingrid Syrstad Engen och Guro Reiten till Wolfsburg respektive Chelsea.

Guro Reiten

I dag har det även varit premiär i den danska ligan. Där fick Linnea Svensson hoppa in sista elva minuterna när Bröndby vann med hela 6–1 mot Nordsjälland. Sverigebekanta Nicoline Sörensen gjorde tre av målen.

Sörensens mål var inte i rad. Däremot blev det ett äkta hattrick på elva minuter i elitettan. Det var Uppsalas Cassandra Korhonen som 5–1, 6–1 och 7–1 i slutet av 7–1-segern mot Borgeby. Dagens skräll var att Mallbacken vann hemma mot AIK med 2–1, ett resultat som förbättrar värmländskornas situation i botten. Och som innebär att AIK föll ner under det damallsvenska strecket.

I damallsvenskan spelas det fem matcher under söndagen. Där har bland annat Kungsbacka absolut sista chansen i bottenstriden. Laget tar emot Växjö, som ligger åtta poäng före. Det försprånget måste minskas till fem – annars är Kungsbacka i praktiken redan klart för nedflyttning efter halva serien. Den matchen har avspark 15.00.

Två timmar tidigare startar högintressanta toppmötet mellan Linköping och Göteborg. Det känns som att det är väldigt bra läge för LFC att vinna och tillfoga göteborgskorna deras första förlust för året. Och samtidigt ta revansch för överkörningen i cupen i vintras.

Faktum är att Göteborg är uppe i 20 raka tävlingsmatcher utan förlust. Men laget känns formsvagt, sannolikt mycket beroende på skador och sjukdomar. Mot Piteå i onsdags hade Göteborg stora problem på mittfältet, som ju annars brukar vara deras styrka.

Elin Rubensson

Då saknade man viktiga Elin Rubensson, som drabbats av kristallsjukan. Hon missar även söndagens match, vilket är ett tungt avbräck. I onsdags saknades även löpstarka ytterbacken Natalia Kuikka till följd av en känning i låret, något som också är kostsamt för ett Göteborg FC med tunn trupp.

Mot Piteå slutade Göteborg efter ett tag att spela via mittfältet och gick över till att slå långt mot sina duktiga forwards. Det blir spännande att se hur de kommer att spela mot LFC. Även om östgötarna har brister i snabbhet i backlinjen bör laget alltså bör ha bra segerchanser.

14.00 är det avspark på Kristianstad fotbollsarena mellan KDFF och Kif Örebro. Det är en match skånskorna måste vinna om man skall ha minsta chans att haka på i toppstriden. Det troliga är ju att Rosengård vinner mot Djurgården på måndag. Det skulle i så fall innebära att FCR bara tappat nio poäng under våren.

Just nio poäng var exakt vad Piteå tappade både på våren och hösten i fjol. Det är alltså rimligt att tro att det lag som tar guld i år kommer att tappa kring 18 poäng. Och att man helst inte skall ge bort så många fler poäng än 20 om man vill spela i Champions League nästa år. Kristianstad har redan tappat 15 poäng i år och har således givit bort alla marginaler.

Två andra lag som givit bort sina marginaler är Piteå och Eskilstuna. De båda möts i Piteå 15.00. Eskilstuna har full poäng och noll insläppta mål efter VM-uppehållet. Piteå har ingen seger efter VM, men känns ändå på uppgång.

Laget tog poäng i Linköping, trots att de laddade upp med att sitta 14–15 timmar i buss. För övrigt berättade tränare Stellan Carlsson att beskedet om den inställda flygningen kom efter att laget samlats för att åka till flygplatsen. Och redan ungefär en timme senare hade man en buss som kunde köra laget de drygt 100 milen till Linköping. Bra jobbat.

Bra jobbade Piteå alltså även på planen på Valhalla. Där vann man mittfältet, och jag tyckte att de var närmast segern – jag hade 8–5 i målchanser till Piteå. Noterbart var att flera av chanserna kom på den långa hörna mot Julia Karlernäs som man hade så stora framgångar med i fjol.

Tränare Carlsson trodde för övrigt att det kommer att vara fortsätt jämnt och ovisst i serien. Men hans lag har redan tappat 14 poäng, och har alltså inte råd med speciellt många fler poängtapp om man skall hänga med i guldstriden. Carlsson hoppades att hans lag skulle få lite flyt, och i så fall skulle det kunna bli flera segrar i rad – som i fjol.

För Piteå är knappast sämre i år än man var i fjol. Däremot är det klart att alla lag är 100-procentigt laddade när de ställs mot mästarlaget. Dessutom sa Carlsson att han uppfattar det som att damallsvenskan blir bättre och bättre. Att det är betydligt fler bra lag nu än för några år sedan, och att det inte längre finns några lätta matcher.

Jag konstaterade då att våra topplag inte hävdar sig på samma sätt i Champions League längre. Carlsson trodde dock inte att det berodde på att de svenska topplagen hade blivit sämre, utan att det är topplagen nere på kontinenten som blivit väsentligt bättre. Intressant.

Söndagens sista match är ett Skånederby mellan LB07 och Vittsjö. Malmöklubben har haft lätt för Vittsjö. 2017 vann lagen varsin match och i fjol vann LB båda de inbördes matcherna, något som ledde till att Vittsjös damallsvenska status var rejält hotad inför slutomgångarna.

Nu kommer Vittsjö till Limhamns IP som stora favoriter. En seger skulle innebära att Vittsjö är garanterat att ligga på medaljplats efter halva serien. Det var det inte många som trodde inför avspark.

På måndag avslutas alltså den elfte omgången med att vårens stora besvikelse Djurgården tar emot serieledande Rosengård. Sett till de senaste omgångarna talar allt för bortaseger i den matchen. Det faktum att Rosengård har 13 segrar och ett kryss på 14 matcher mot stockholmarna under 2010-talet minskar inte direkt serieledarnas favoritskap.

Men innan den damallsvenska omgången har avspark är det toppmatch i USA:s NWSL i kväll 22.00. Då spelar tvåan North Carolina Courage – Julia Spetsmark:s lag – mot femman Washington Spirit i en viktig drabbning vid slutspelsstrecket. Inför avspark är tabelläget så här:

1) Portland         14   +12    26
2) NC Courage   14   +14   25
3) Chicago         14     +5    23
4) Seattle           14     –2    23
————————————-
5) Washington   13     +6     21

Alla matcher i NWSL ser man på ligans hemsida. Det är bara att klicka in på matchen när den börjat, så kommer sändningen upp. Spetsmark börjar på bänken.

I de Panamerikanska spelen blev det 2–2 mellan Colombia och Mexiko i den avgörande matchen om vilket av lagen som skulle gå till semifinal. Mexikanskorna var tvungna att vinna för att avancera, men hamnade tidigt i 2–0-underläge.

För Mexiko är det här ett nytt bakslag. Landet har haft framgångar på ungdomsnivå på senare år, men A-landslaget lyckas inte. Man missade oväntat i VM-kvalet och nu blir man alltså utslaget redan i gruppspelet i den här turneringen. Det trots att man kom till spel med ett namnkunnigt lag.

Nyss vann Paraguay med 3–1 mot Jamaica, ett resultat som innebär att Paraguay lite överraskande blir gruppsegrare. Man ställs i semifinal mot tvåan i den andra gruppen – där Argentina och Costa Rica spelar gruppfinal i natt, svensk tid.

I Cosafa-mästerskapet i Sydafrika är nu två av tre gruppomgångar spelade. Där har värdnationen och Zambia skaffat sig väldigt bra lägen att få spela semifinal. Det troliga är att de får sällskap av två av Botswana, Zimbabwe och Swaziland.

 

V som i fredagens vinnarlag

Vittsjö är ny tabelltrea och Växjö har fått andrum i bottenstriden. Det blev resultatet av dagens båda intressanta matcher i damallsvenskan.

Vi är många som ofta skriver om hur jämn årets damallsvenska är. Men om vi börjar i botten så man undrar ju lite över lagens jämnhet. I förra omgången imponerade LB07 spelmässigt, och var det klart bättre laget i matchen mot Djurgården. Samtidigt blev Växjö totalt överkört av Rosengård.

I dagens match på Myresjöhus Arena var däremot Växjö flera klasser bättre än LB07. De första tio minuterna kom inte gästerna över mittlinjen, och till slut hade jag 14–3 i småländsk favör i klara målchanser. Man undrar ju hur bra Rosengård var senast, och hur dåligt Djurgården var.

Anna Anvegård

Utöver tre poäng och andrum i bottenstriden var det förstås glädjande för Växjö att storstjärnan Anna Anvegård gjorde två mål. Det var garanterat även ett berg som föll från hennes eget hjärta. Jag minns nämligen mitt och TT-reportern Marie Karlsson:s samtal med Anvegård efter segern mot Thailand i Nice, alltså Växjöspelarens första och hittills enda VM-match från start.

Då pratade Anvegård om hennes målskytte under våren. Eller snarare hennes uteblivna målskytte.

”Jag har gjort många mål tidigare och jag hoppas att det skall lossna.”

Har det grämt dig under våren, att du inte har gjort så många mål?

”Ja, det var rätt så tufft och man har tänkt på det rätt mycket. Speciellt när det inte har gått så bra för laget. Är man van vid att göra mycket mål förväntar sig folk att man skall göra det. Och gör man inte det för man höra det. Men det är inte det värsta – det är att man tänker på det själv. … Jag ligger inte sömnlös, men det har varit några tuffa veckor, det skall jag inte ljuga om. Men det är en ny upplevelse, och man får lära sig från det.”

Tänker man negativa tankar när chanserna dyker upp, eller kommer det efteråt?

”Nej, inte när jag spelar, då är det bara att göra det bästa av situationen. Det kommer efter matcherna, att man blir besviken på sin insats, att man inte lyckas att hjälpa laget. … Jag är väldigt självkritisk, och jag vet att jag hade ett läge i första halvlek – det tänker man på, det gör man. … Ibland kollar jag mina matcher i efterhand, men jag tycker att det är rätt så jobbigt att se mig själv spela. Då tänker jag att jag borde ha sprungit på det där viset, eller gjort så. Så det är inte jätteofta jag kollar matcherna.”

Kommer du att kolla på den här?

”Kanske första halvlek. Vi kommer ju att kolla klipp allihop.”

Gissningsvis kommer Anvegård gärna att kolla klippet med höjdpunkter från 3–1-segern mot LB07.

Det var för övrigt en match där båda lagen spelade 3–5–2. I Växjös variant är Jennie Nordin numera balansspelare på mittfältet, vilket väl borde vara en ny roll för henne. Eller?

En fundering jag hade var varför Anvegård lägger alla Växjös hörnor. Har man en spelare som är vass i straffområdet vill man väl ha henne i straffområdet? Inte vid hörnflaggan.

En annan fundering var att 3–0-målskytten Signe Holt Andersen blev avvinkad för offside alldeles för många gånger. Anvegård får nog försöka lära Andersen hur man löper på rätt sida om offsidelinjen. För om danskan hade varit lite smartare i löpningarna hade hon fått minst tre–fyra frilägen i den här matchen.

Slutligen noteras att LB07 värvade Dallas Dorosy som målskytt, och amerikanskan behövde exakt 60 minuter i damallsvenskan innan hon hittade målet för första gången. Bland mycket negativt för Malmöklubben den här dagen får väl Dorosys mål räknas som det positiva.

Men annars är det mest mörker för LB. Efter nio av 22 omgångar har laget nu fyra poäng upp till fast mark. Och i de närmaste fyra omgångarna väntar bara topplag, bland annat två möten med nya tabelltrean Vittsjö. Vittsjö vann nämligen till slut derbyt mot Kristianstad med klara 3–0.

Till min stora glädje tillät den nya sajten på damallsvenskan.tv att man såg två matcher parallellt. Jag hade därmed på båda dagens matcher samtidigt, en på datorn och en på mobilen. I den första halvleken låg fokus på matchen i Växjö och i den andra körde jag Skånederbyt på den större skärmen.

Då fick jag och 1527 åskådare se ett Vittsjö som var klassen bättre än Kristianstad. När jag var på Vittsjö Idrottspark i söndags sa tränare Thomas Mårtensson att hans lag var väldigt bra på att kontrollera matchbilden – när man var i ledning. Det var en analys som stämde bra in på fredagens match.

Nu kollade jag alltså inte på matchen koncentrerat under den första halvleken, men det jag såg hade jag 2–2 i klara målchanser. I halvlekens slutminuter borde Kristianstad ha tagit ledningen. Efter att Sabrina D’Angelo räddat Amanda Edgren:s friläge fick Svava Ros Gudmundsdottir öppet mål från åtta–nio meter. Visst studsade bollen, men sådana där lägen får man inte missa i jämna matcher. Då riskerar man att förlora.

Och så blev det. Istället gav Ebba Hed Vittsjö ledningen efter 49.57. Efter att ha kastat ett inkast fick Leandra Smeda tillbaka bollen nära höger hörnflagga. Den sydafrikanska VM-spelaren slog ett högt inlägg som Kristianstadsmålvakten Brett Maron helt missbedömde. Bollen damp ner mitt framför målet, precis framför fötterna på Hed, som inte gjorde något misstag.

Maron rusade direkt rakt till domare Tess Olofsson för att protestera. Jag antar att hemmamålvakten ansåg att hon blivit ojust attackerad av Clara Markstedt i luftduellen. Olofsson godkände dock målet, och det kändes helt korrekt.

Markstedt var nämligen först på plats i duellen, och vad jag kan se går dessutom Vittsjöspelaren rent på bollen.

Tove Almqvist

Drygt fem minuter senare kom 2–0 när Tove Almqvist nickade in ett inlägg från Hed. Och med en kvart kvar stod Almqvist för ett läckert förarbete till Markstedts 3–0-mål. Kristianstad försökte, men skapade egentligen inte en enda klar målchans efter paus. Trots att Vittsjö saknade båda sina ordinarie ytterbackar i den andra halvleken spelade man säkert av matchen.

Tove Almqvist var för övrigt lysande i den andra halvleken. Hon såg ut att trivas utmärkt i den tiaroll som hon hade den här dagen.

För Vittsjö väntar nu närmast tre matcher mot Malmölag. På onsdag väntar ett riktigt roligt toppmöte hemma mot Rosengård – blir det fyrsiffrig publiksiffra då? Sedan vänder serien med två matcher mot LB07. Vinner man två av de tre matcherna kommer laget att ligga på medaljplats efter tolv omgångar.

För Kristianstad var förlusten tung. Inte bara för att man åkte på en käftsmäll mot lillasyster Vittsjö. Utan även för att avståndet upp till de två Champions Leagueplatserna sannolikt kommer att växa igen. Det blir således press på KDFF att vinna de tre kommande matcherna mot Växjö, Örebro och Linköping för att på allvar hänga med i toppen.

Lilie Persson och Pia Sundhage

Det om damallsvenskan. När jag läst nyheterna om Pia Sundhage:s jobb i Brasilien lite mer noggrant noterar jag att hon även fått chansen att ta med sig en assisterande förbundskapten. Lilie Persson verkar inte vara aktuell. Så man undrar ju vem det kan bli. Kanske Tony Gustavsson kan vara intresserad?

Fredagens stora nyheter utanför Sveriges gränser var att Thaisa är nästa storvärvning av Tacon/Real Madrid…

…och att Lieke Martens förlänger sitt kontrakt med Barcelona till att gälla fram till och med säsongen 2021/22.

 

Sen ankomst och tråkiga skador

Två damallsvenska matcher är spelade efter VM-uppehållet och det är fortsatt rekordjämnt i toppen. Vi har nu sju lag inom två poäng efter att Kristianstad vunnit med klara 5–0 mot Kungsbacka.

5–0 är för övrigt årets största segerresultat hittills i serien. Utöver gårdagens match i Varberg har även Linköping vunnit med de siffrorna mot Växjö.

En trafikolycka på E6 gjorde att jag fastnade i en bilkö och kom till Påskbergsvallen först när det hade spelats drygt 25 minuter, och stod 0–1. En annan som drabbades av samma trafikproblem var förbundskapten Peter Gerhardsson, som kom samtidigt som jag. Han konstaterade att det räcker med en veckas semester.

Jag och Gerhardsson missade dramatiken i början av matchen. Dramatiken där 17-åriga Maja Bodin spelade huvudrollen både på ett roligt och ett riktigt tråkigt sätt.

I sin första damallsvenska match från start visade Bodin vägen genom att trycka in matchens första mål efter hörna. En stund senare fick hon dock en smäll mot knät och tvingades kliva av. Jag såg inte situationen, men hon såg ut att ha väldigt ont där hon låg på båren. Och de som såg vad som hände hade farhågor om att det kunde vara en allvarlig skada.

Efter matchen pratade jag med Kristianstads tränare Elisabet Gunnarsdottir, som berättade att Bodin verkligen har kämpat sig in i startelvan. Nättrabyprodukten har pendlat till Kristianstad i två år, och har 75 minuter enkel resa. Under sina två första år i klubben har hon ofta hamnat utanför matchtruppen, men har aldrig ens varit nära att ge upp. Och nu hade hon alltså äntligen slagit sig in i startelvan.

Det var klasskillnad i matchen. Kristianstad vann hur säkert och stabilt som helst. Den korta tid jag fick se isländska Svava Ros Gudmundsdottir imponerade hon stort. Hon hade ett fint assist till Sofia Hagman:s 2–0-mål och gjorde snyggt själv 3–0. Sedan klev isländskan av.

I den andra halvleken tog Amanda Edgren över som huvudrollsinnehavare. Hon gjorde ett mål och hade en boll till inne, fast det målet dömdes till synes korrekt bort för offside.

Mia Carlsson

Kristianstad såg alltså väldigt bra ut. Dock oroar skador så här i återstarten. Utöver Maja Bodin saknades nämligen viktiga Mia Carlsson i matchtruppen. Enligt tränare Gunnnarsdottir har Carlsson fått en konstig knäskada. En skada som kommer att hålla borta Carlsson från spel minst några veckor. Hon drog på sig den utanför fotbollen, och exakt vad som skadats är svårt att säga, man måste gå in i knät för att se mer exakt.

Vi håller självklart tummarna för att skadorna på Carlsson och Bodin är lindriga och att båda snart är tillbaka på planen.

Även Kungsbacka inleder damallsvenskans andra halvlek med lite skadeproblem. Viktiga forwarden Jenny Danielsson satt på läktaren i går. Kungsbacka såg väldigt uddlöst utan den finländska landslagsspelaren. Hallänningarna måste upp flera nivåer om man skall ha minsta chans att hålla sig kvar.

Gårdagens första match var den i Malmö mellan LB07 och Djurgården. Där vann Djurgården med 1–0 efter att Olivia Schough slagit en hörna direkt i mål på övertid.

Det ger Djurgården andrum i bottenstriden. Laget ligger nu i ett ingenmansland mellan de sju topplagen och de fyra bottengängen.

Jag har kollat på matchens första halvtimma, och utifrån den hör Djurgården helt klart mer hemma i botten än i toppen. Utifrån den halvtimman borde nämligen LB07 ha vunnit den här matchen. Så långt var det Malmölaget som både hade det genomtänkta spelet och även bäst lägen.

Jag gillade vad jag såg av LB, det kändes som att Renee Slegers nu har satt riktigt fin prägel på det unga och talangfulla laget. Och att Nellie Lilja är en spelartyp som lyfter Malmöklubben.

Nellie Lilja

Nu har jag alltså bara sett 30 minuter, men en negativ sak för LB är att laget trots fint uppbyggnadsspel kändes ganska uddlöst. Hos Djurgården kändes det tvärtom. Jag såg inga linjer i deras spel, men när de kom fram till motståndarnas straffområde kändes laget farligt.

Skillnaden i offensiv tyngd är väl också en stor orsak till att Djurgården har nio poäng, medan LB ligger under nedflyttningsstrecket med fyra.

Jag har från början trott att Malmöklubben skall åka ut. Och i säsongsupptakten såg jag inte mycket som talade emot mitt tips. Men nu har det hänt saker som gör att jag inte tänker räkna bort LB än på ett tag. Det blir spännande att se om laget framöver också kan omsätta sitt fina grundspel i poäng.