Svag högerkant, svag domarinsats och svag Rysslandskritik

Påsken är över, och jag har äntligen hunnit se matchen där Sverige säkrade VM-platsen, alltså 1–1-matchen mot Irland. Det var en på många sätt intressant match.

Jag räknade till åtta klara svenska målchanser, medan Irland i princip inte hade någon. Ändå gjorde irländskorna ett mål, och kunde även ha fått en straff. Således slutar min statistik över 100-procentiga målchanser 8–2 – vilket indikerar att 2–0 eller 2–1 till Sverige hade varit mer rimliga slutresultat.

Peter Gerhardsson valde att ställa upp sitt lag 3–4–3 i försvar och ett slags 3–5–2 som kanske bäst skrivs 3–1–4–2 i anfall. Jag antar att det är det stora antalet högklassiga mittbackar som gör att Gerhardsson tycks ge större förtroende till lösningen med trebackslinje. Den har varit ett alternativ även de senaste åren, men ett reservalternativ. Vi får se vad som blir första- respektive andraval framöver.

Tittar vi på spelarna i startelvan så var Hedvig Lindahl och Linda Sembrant tillbaka. Lindahl var felfri, och även Sembrant kändes stabil.

Orsaken till att Sverige inte vann den här matchen går att finna på högerkanten. Som bekant anfaller Sverige oftare till höger än till vänster. Det var ett misstag den här gången. Högersidan med Hanna Bennison och Hanna Glas var nämligen inte bra. Bennison blixtrade till ibland, medan Glas var ovanligt svag och kvitterar ut en solklar etta i betyg.

Vänstersidan med Jonna Andersson och Kosovare Asllani var däremot väldigt bra. Asllani började i och för sig halvdant, men hittade in i matchen efter 15–20 minuter. Andersson var däremot lysande från första till sista minut. Synd bara att bollarna sällan spelades ut till vänster.

Ännu bättre än Jonna Andersson var Caroline Seger. Vår svenska lagkapten visade OS-form, och var närmast felfri.

Men det var först när förbundskapten Gerhardsson bytte högermittfält genom att sätta in Filippa Angeldahl och Fridolina Rolfö lyfte det svenska spelet. Då hade vi nämligen två bra kanter, och det blev väldigt mycket tuffare för Irland att försvara sig.

Sista halvtimman spelade Sverige något som såg ut som 2–4–4 och det svenska målet var riktigt snyggt.

Sammanfattningsvis var jag inte lika frustrerad över det svenska spelet som jag trodde att jag skulle vara. Det här borde ju ha varit en svensk seger. Samtidigt är det lite bekymrande att mittfältets högersida var så svag i cirka 60 minuter.

Till damallsvenskan. Där har jag sett delar av de senaste dagarnas matcher. Den bit jag såg av Hammarby–Piteå var gästerna det bättre laget, men jag förstår att Bajen tog över efter paus och vann rättvist. I dag såg jag 75 minuter av Kristianstad–Eskilstuna. Det var en jämn match så långt. Men, det borde väl inte ha varit så jämnt.

För min uppfattning är att Eskilstunas Noor Eckhoff skulle fått rött kort i minut 31. Hennes tackling med dubbarna före mot Sheila van den Bulk var av den kategorien att den skulle kunna ge rött direkt. Och den bara måste leda till minst ett gult kort. Det är domarnas skyldighet att skydda spelarna mot den typen av våld.

Men domare Maral Mirzai Beni hade just givit Eckhoff ett gult kort och vågade (?) inte dela ut ett till. Sanslöst fegt. Medan Sheila van den Bulk tvingades byta fick Eckhoff spela vidare. Jag ger domare Mirzai Beni ett fett rött kort för ett grovt misstag som självklart påverkade slutresultatet. Det blev 2–2, vilket väl hade känts rättvist – om det inte varit för den grova domarmissen.

I övrigt noteras att Vittsjö är nere på nedflyttningsplats efter en riktig käftsmäll borta mot Umeå. UIK vann med 4–0 i fredags – ett resultat jag inte kunde förutspå. Med hjälp från er läsare har jag nu hittat klippen med höjdpunkter på https://obosdamallsvenskan.se/.

Där såg jag hur uselt Umeå försvarade mot BP. Eller snarare hur UIK bara ville framåt, och inte var så noga med att springa hemåt. Det såg ju faktiskt så amatörmässigt ut att man nästan blev arg.

Kanske att Umeåspelarna också blev arga och sprang sönder Vittsjö på ångorna. Jag såg inte den matchen, och ännu så länge har det inte kommit upp några höjdpunkter från den här omgången, så jag får vänta på att få en inblick i hur den stora damallsvenska påsksmällen kom till.

Efter tre omgångar är det Häcken, Rosengård och Linköping i topp på sju poäng vardera. Fyra ligger Kif Örebro med sex pinnar och femma är Kristianstad med fem poäng.

Bottenlagen Vittsjö och Djurgården möts för övrigt på onsdag i en intressant match. På onsdag känns även mötet Linköping–Hammarby högintressant. Om Bajen skall kunna utmana om medaljer i år behöver de nog få med sig poäng här. Risken är att avståndet uppåt börjar växa sig för stort annars.

I skytteligan leder Tabby Tindell med fyra mål. På delad andraplats ligger Kalmars Juliette Kemppi samt fredagens båda hattrickskyttar Filippa Curmark och Mia Persson. Det vore förstås en jätteskräll om Curmark och Persson håller sig kvar i skyttetoppen även framöver.

I elitettan är det Mallbacken i topp efter tre omgångar. Man leder på bättre målskillnad än Växjö. Båda lagen har sju poäng. Det är alltså inte något lag i elitfotbollen som har full poäng efter tre omgångar, något som känns lite anmärkningsvärt. Anmärkningsvärt också att Gamla Upsala SK ligger på tredjeplatsen med sex poäng – närmast före lokalkonkurrenten IK Uppsala Fotboll.

Noterbart här är att Alingsås FC United har chansen att slå sig in i serietoppen i morgon då de spelar ”derby” hemma mot Bergdalen. Det är en match jag kommer att se på plats på Gerdskenvallen.

I fredags såg jag Bergdalen–Älvsjö 2–0, en ganska jämn match. Där man sammanfattningsvis kan säga att Älvsjö hade ett mer genomtänkt lagspel, medan Bergdalen hade några bättre individualister.

Det lag som haft den intressantaste serieupptakten är kanske ändå Sundsvalls DFF. Först vann man mot Gusk, sedan kryssade man mot Rävåsen och i dag föll man mot Älvsjö. Känslan är att Sundsvall inte är så bra som jag trodde inför seriestart.

Tittar vi utanför Sveriges gränser noterar jag att det varit lite kul cupmatcher i helgen. I Tyskland är det klart att Wolfsburg och Turbine Potsdam möts i cupfinalen. Wolfsburg slog ut Bayern München med 3–1 på bortaplan i ett riktigt prestigemöte.

I England är det klart att Manchester City och Chelsea möts i FA-cupfinalen. City slog ut West Ham med 4–1. Där byttes Filippa Angeldahl in i 80:e minuten.

I den andra semifinalen vann Chelsea med 2–0 mot Arsenal. Noterbart här är att Stina Blackstenius var enda svensk på planen. Hon spelade de första 70 minuterna för Arsenal. I Chelsea blev däremot alla de tre svenska spelarna kvar på bänken hela matchen.

Apropå Chelsea och svenska spelare noterade jag att Olof Lundh gav Magdalena Eriksson en stenhård passning i hans veckokrönika.

Rubriken var: ”Magdalena Eriksson slog sarg ut när verkligheten hann i kapp henne.” Jag hände Magda prata ryskt ledarskap med TV 4 och håller med Olof Lundh. Den annars så frispråkiga och modiga Chelseakaptenen var ovanligt blek när hon skulle uttala sig om den som betalar hennes lön:

Det blir en speciell situation och att vistas inom fotbollen är svårt generellt. Pengar kommer från höger och vänster och från alla håll och kanter. Så det är speciellt, men det är samma för alla fotbollsspelare då vi alla har ett ben där pengarna kanske inte kommer från de rätta ställena.”

Jag vet inte om alla fotbollsspelare får betalt från tveksamma finansiärer. Men med tanke på att Roman Abramovitj har pumpat in stora pengar i Chelseas damlag var ju Eriksson inmålad i ett hörn.

På driften har Chelseas damlag gjort förluster kring 40 miljoner kronor de senaste säsongerna. Då är det förstås skönt att ha Abramovitj:s ekonomi bakom sig.

Pajas i Djurgården – feltänk i Kalmar?

Inlägget uppdaterat med nya bud om IFK Kalmars nyförvärv

Fredag och söndag spelas den andra omgången av damallsvenskan 2022. Det är en omgång som innehåller flera intressanta matcher. Bland annat har vi en extremt tidig seriefinal på söndag klockan 13.00. Då möts nämligen tvåan efter första omgången, Piteå, och ettan Kristianstad.

På söndag har vi även tippade toppmötet Vittsjö–Rosengård. En riktigt intressant match som lär avgöras på svårspelat vårgräs. Även nykomlingsmötet BP–Umeå och utmanarmötet Eskilstuna–Linköping känns hyperintressanta. Det gör även matchen Kif Örebro–Djurgården, en match mellan två lag som åkte kännbara förluster i premiären.

Djurgården blev helt utspelat av Piteå. Men det är faktiskt inte den svaga prestationen på planen som fick mig att reagera mest kring den matchen. Det var att Djurgårdens spelare inte pratade med media efteråt. Det var bland det löjligaste jag sett.

Det visade sig att det var sportchef Jean Balawo som hade hittat på det, och som antagligen ville ställa sig själv i centrum. Det var ju nämligen bara han och tränare Magnus Pålsson som skulle få uttala sig. Efter lite påtryckning släppte man även fram lagkapten Sanna Kullberg.

Och visst lyckades sportchef Balawo ställa sig själv i centrum. Men han gjorde det på ett sätt som ger honom pajasstämpel i min värld.

Vad var det han försökte skydda spelarna från? Den uppmärksamhet som damfotbollen har strävat efter i 50 år?

Dagen efter premiären fick Djurgårdens vd Henrik Berggren be om ursäkt, och lova att alla spelarna kommer att vara tillgängliga efter varje match framöver.

Djurgården spelar alltså på söndag. Men redan under fredagen har vi två väldigt intressanta matcher. Häcken–Hammarby är ett möte mellan två lag som var missnöjda med premiären. När lagen möttes i cupen nyligen blev det 1–1 – sedan vann Häcken i förlängning. Efter premiärresultaten är båda lagen i behov av en trepoängare. Oavgjort är inte speciellt bra för något av lagen.

Under fredagskvällen har vi även IFK Kalmar–AIK, en match mellan två tippade bottenlag. AIK såg dock stabilt ut under premiären. Och när jag pratade med en AIK:are tidigare i veckan konstaterade hen att ”vi kan säkra kontraktet med en seger i Kalmar.”

Nu lär ju knappast sex poäng räcka till säkrat kontrakt. Men det vore ju verkligen en kanonstart som skulle ge arbetsro till ett nederlagstippat lag.

IFK Kalmar åkte på en riktig smäll i premiären. I dag har man värvat en nionde amerikansk spelare, Natalie Dixon. Det speciella med henne är att hon har svenskt pass.

I en artikel i lokaltidningen Barometern säger sportchefen Tommy Nyberg:

”Det är en stabil, spännande försvarare med svenskt pass vilket underlättar i den situation vi är i. Vi hoppas att Natalie kommer att var med och utmana som en startplats.”

I första versionen av det här inlägget var jag osäker på om IFK Kalmar tänkte rätt. Signaturen Ralle konstaterade i en kommentar på bloggens Silly seasonsida att man väl inte automatiskt blir hemmafostrad för att man har svenskt pass. Jag trodde först att Ralle hade rätt, vilket alltså skulle innebära att Dixon skulle gå på utlänningskvoten, trots att hon har svensk nationalitet.

Men som konstateras i det här inlägget har förbundet meddelat IFK Kalmar att spelare med svenska pass räknas som svenska. Därmed harr Kalmar fortsatt ”bara” 13 utländska spelare där bara nio får ingå i varje matchtrupp.

Under lördagen startar elitettan. Själv skall jag sätta mig i bilen och köra upp till Uppsala för att se IK Uppsala Fotboll ta emot Bergdalens IK på Studenternas. En match mellan det lag jag tippat näst först och det jag tippat näst sist.

Jag hade en rejäl genomgång av alla lag i Borås Tidning tidigare i veckan. Ni som har konto på någon av Gota Medias tidningar kan läsa genomgången här. I genomgången finns även mitt tips av elitettan. Det ser ut så här:

1) Växjö DFF
2) IK Uppsala Fotboll
—————————
3) IFK Norrköping
—————————
4) Alingsås FC United
5) Lidköpings FK
6) Mallbackens IF Sunne
7) Sundsvalls DFF
8) Jitex BK Mölndal
9) Ifö Bromölla IF
10) Gamla Upsala SK
11) Älvsjö AIK
—————————
12) Team Thoréngruppen
13) Bergdalens IK
14) Rävåsens IK Karlskoga

Som vanligt vill jag gärna även ha in era tips. Men skriv dem helst under fliken Forum Elitettan, så har vi alla tipsen samlade. De tips som kommit in hittills är rätt eniga om att Växjö och Uppsala hamnar i toppen och att tre av de fem nykomlingarna från division 1 kommer att åka ut.

Under tiden jag skrivit det här inlägget har den fjärde och sista kvartsfinalen i Champions League rullat på tv:n. Där ledde Juventus med 2–1 mot Lyon inför dagens match. Det italienska svensklaget (Linda Sembrant och Lina Hurtig startade och Amanda Nildén byttes in) inledde starkt, men på några heta minuter gjorde Lyon två mål och sedan hade man ett ganska bra grepp om semifinalplatsen.

Det blev totalt 4–3 till Lyon. Men dubbelmötet levde ända till slutsignal. Juventus har verkligen tagit steg den här säsongen. Tidigare har jag sett dem som jämnbra med våra svenska topplag. Men nu är Juve flera steg före. Inget svenskt lag är ju ens nära att kunna skaka lag som Lyon över två matcher.

Lyons första mål var ett mästerverk av Ada Hegerberg. Själva avslutet kanske inte såg så märkvärdigt ut. Men hennes rörelse innan målnicken är rörelsen av en målgörare. Hon struntar i bollen, backar ”mot trafiken” och letar upp en yta från vilken det är bra chans att göra mål. Så jobbar en skyttedrottning.

Apropå Lyon har deras mittfältare Damaris Egurrola beslutat sig för att lämna Spanien och istället spela sin landslagsfotboll för Nederländerna. Det är ett dåligt besked för Sverige, som ju möter det nederländska laget i sommarens EM. Jag såg Egurrola i aktion mot Häcken på Bravida arena i vintras och blev otroligt imponerad. Då tyckte jag att hon var Lyons bästa spelare.

Hon är alltså ett superförvärv till det nederländska landslaget.

I och med Lyons seger blir semifinalerna PSG–Lyon och Barcelona–Wolfsburg. Många hävdar ju att engelska WSL är Europas bästa liga. Det kan vi konstatera att den inte är. Tyskland och framför allt Frankrike är kvar på tronen när det gäller bästa ligorna. Men det är ju Barcelona som är bästa laget. Det blir spännande att se om ett ombyggt Wolfsburg kan göra något mot ”oslagbara” Barca.

Som många av er säger vet så var det hela 91 553 åskådare som såg Barcelona slå ut Real Madrid under onsdagen.

Varje gång det är folkfest på en damfotbollsmatch dyker det upp många kommentarer om vilket stort steg det är för sporten. Och visst är det kul med ett nytt världsrekord.

Men det riktiga lyftet för damfotbollen ser vi först om den här publiken kommer tillbaka för att även se lunkmatcher. Eller när man fyller arenor med folk som betalar ”fullpris” för biljetterna.

Missförstå mig rätt, det är förstås fantastiskt att få 91 553 åskådare till en match. Men det var till rabatterade priser. Medlemmar i Barcelona FC fick upp till fyra fribiljetter vardera. Det var alltså många som kom in gratis – jag skriver gratis även om det är rätt dyrt att bli medlem i Barca.

Så trots publikrekordet får vi vänta ett tag till på det riktiga lyftet för damfotbollen. Men veckans publiksiffror i Champions League indikerar att något kanske ändå är på gång att hända.

När det gäller världens största publiksiffra var det tidigare rekordet på 90 185 från 1999. Jag gissar att en och annan pratade om att det var ett genombrott för damfotbollen även då.

Trots att det blev nytt världsrekord under onsdagen har den allra högsta publiksiffran på damfotboll noterats i Mexiko och det inofficiella världsmästerskapet 1971. Då såg 114 000 åskådare finalen på Aztekastadion.

Eftersom det var ett inofficiellt mästerskap räknas inte den publiksiffran som världsrekord, även om det är den största.

Snö, drömmål och tveksamma domslut – tankar efter första helgen

OBS. Inlägget kommer att uppdateras med tankar om söndagskvällens match mellan Djurgården och Piteå.

Vi är en helg in i damallsvenskan. Under söndagen fick vi en liten skräll när Umeå fick 1–1 mot topptippade Häcken i snöstorm. Här är lite tankar om söndagens matcher:

AIK–Kif Örebro 2–0

Premiären stod mellan de två lag som jag tippade som tolva respektive elva. Det var en rätt jämn match som AIK kontrollerade, och vann rättvist.

AIK spelade 4–4–2 och visade att man är svårt att komma till avslut mot när Hannah Davison är med. Att hon nu dessutom fått Jennie Nordin bredvid sig ser ut att göra väldigt stor nytta för AIK:s försvarsspel.

För det var på försvarsspelet – och lite flyt – som man vann. AIK inledde bäst och hade nödvändigt flyt när Honoka Hayashi sköt i stolpen och ut. Returen tog dock i ryggen på Örebromålvakten Tove Enblom, och gick in i mål.

Målet präglade resten av matchen. Örebro spelade 4–3–3 och hade bollen. Gästerna noterades för 10–1 i hörnor, men hade inte tyngden att komma till vassa avslut. AIK:s backlinje var 100-procentig när inlägg och inspel slogs in.

Matchen avgjordes helt på ett drömmål. Jenny Danielsson bröt ett dåligt uppspel och skickade in ett distansskott via stolpen. AIK fick en kanonstart på säsongen.

För Örebro var det alltså mindre bra. Dessutom blir man ju lite orolig när den tidigare korsbandsskadade Maja Regnås klev av och tvingades till byte redan efter 20 minuter.

Umeå IK–BK Häcken FF 1–1

En match som präglades av snö. Det snöade vid matchstart och nederbördes tycktes bara öka ju längre matchen led. I den andra halvleken bytte man äntligen till orange boll. Innan dess var det svårt att se bollen.

Häcken kom till Västerbotten utan Elin Rubensson och med Stine Larsen på bänken. Pauline Hammarlund lär ju inte vara jättelångt ifrån comeback, men i väntan på att hon är spelklar var det Johanna Rytting Kaneryd som var toppforward i Häckens 4–2–3–1.

Rytting Kaneryd stod för matchens konstverk när hon längs kortlinjen först snurrade upp Lisa Dahlkvist och sedan ur dåligt vinkel satte bollen bakom Erin Nayler. Målet kom tidigt, och Häcken hade bra kontroll under den första halvleken.

Umeå stod lågt i ett 4–1–4–1-försvar. Det lilla offensiva man hade före paus stod jättetalangen Lisa Björk för på högerkanten. Häckens kontroll hängde med in i den andra halvleken.

Men i minut 73 beordrade domaren en skottningspaus. När spelet återupptogs såg matchbilden plötsligt väldigt annorlunda ut. Björk serverade öppet mål till fjolårets skytteligavinnare i elitettan, Henna‑Riikka Honkanen. Finländskan kvitterade, och efter det var faktiskt Umeå närmast segern. Nykomlingen hade ett par riktigt vassa chanser.

Underlaget gjorde att matchen kanske inte skall analyseras sönder. Men naturligtvis oerhört skönt för Umeå att få med sig en poäng mot ett lag som säger sig vara en titelutmanare.

Kristianstads DFF–IFK Kalmar 4–0

Årets första gräsmatch spelades på ett grönbrunt underlag på Kristianstad Fotbollsarena.

Jag har ju kallat IFK Kalmar för en främlingslegion. Och nykomlingen från östra Småland kom till premiären med maximala nio utländska spelare i truppen – alla ingick i startelvan. Man hade således en rakt igenom svensk bänk. Kalmar ställde upp i ett 4–4–2 som såg ut att ha mer markeringsinslag än man är van vid.

Man får väl ge Kalmar några matcher till innan den stora sågen plockas fram. Men det var klasskillnad mellan lagen. Kalmar hade väldigt svårt att komma till avslut. Och illavarslande att nyckelspelaren och tillika målvakten Aubrey Corder tvingades kliva av skadad i minut 80. Då fick 17-åriga Fanny Jungward göra damallsvensk debut – en debut där hon höll nollan.

Trots alla utlänningar i Kalmar var det Kristianstads utländska spelare som utmärkte sig mest. Nederländska Shelia van der Bulk gjorde 1–0 på straff och amerikanska Delaney Pridham placerade in 2–0 i den första halvleken. Och efter paus tog amerikanska Kalmarförvärvet Tabitha ”Tabby” Tindell över. Hon gjorde sitt första damallsvenska mål när hon gled in från vänsterkanten och placerade in bollen i bortre hörnet, och sitt andra när hon stötte in ett inspel från nära håll.

KDFF spelade 4–3–3 med omskolade Evelina Duljan som högerback. Hon tvingades byta i slutet av första halvleken.

Linköping–Vittsjö 1–1

Premiär mellan två lag med ambition att slåss om en plats i nästa års Champions League. LFC spelar i år 3–4–3, medan Vittsjö spelar med klassiskt 4–4–2.

I en jämn första halvlek hade tidigare LFC-spelaren Linda Sällström första kanonchansen, när hon nickade i ribbans överkant. I den första halvlekens slutsekunder var det istället japanska Saori Takarada som blev matchens första målskytt. Efter en hörna vände hon bort ett par Vittsjöförsvarare och satte bollen innanför bortre stolpen.

Efter paus var Vittsjö det lag som skapade mest. Man trodde dock att det var ridå ner när Nellie Persson drog på sig sin andra varning, och blev utvisad. Det var lite diskussioner i samband med kortet, men som jag ser det var utvisningen solklar. När man har ett gult kort får man inte göra som Persson gjorde – ta tag i, och dra ner en motspelare bakifrån.

Ett decimerat Vittsjö fortsatte dock att ha de bästa målchanserna. Och när Linda Sällström turligt kvitterade så var det logiskt sett till målchanserna. Sällström sköt mot bortre stolpen, men bollen bytte riktning på Nilla Fischer och ställde helt Cajsa Andersson.

Efter kvitteringen flyttade LFC fram, ökade tempot och skapade tillräckligt med chanser för att vinna matchen. Men Vittsjö stod emot. Och så hade gästerna jätteflyt med domslutet 2.27 in på övertiden när Amalie Vangsgaard blev nedsprungen av Sandra Adolfsson i Vittsjös straffområde.

Min spontana reaktion var solklar straff. Den bedömningen förändrades inte när jag såg reprisbilderna. Men trots att domare Anastasia Oberlauf Poopuu hade en bra position dömde hon inspark. Ett riktigt uselt domslut.

Ett uselt domslut som gör att matchen slutade oavgjord. Och det var väl trots allt rättvist.

Djurgården–Piteå 1–4

På Tele2 Arena kändes hemmalaget Djurgården betydligt mer vilset än bortalaget Piteå. Gästerna rivstartade och fick också grym utdelning. Först skickade Hlin Eiriksdottir in 0–1 i krysset i nionde minuten och tre minuter senare var det Maja Green som på halvvolley hittade samma kryss bakom Djurgårdens målvakt Elvira Björklund. Den 18-åriga damallsvenska debutanten kan inte lastas för något av de tre baklängesmålen.

Det tredje målet gjorde Anam Imo i första halvlekens slutsekunder. Och det fjärde stötte Josefin Johansson in efter en inläggsfrispark direkt i den andra. Där var det avgjort, och resten av matchen kändes som en transportsträcka. Djurgården flyttade upp laget efter paus, och efter några byten fick man även till en reducering.

Men totalt sett var Stockholmslaget väldigt svagt. I den första halvleken kom de inte förbi Piteås press, utan slog mest lycka till-bollar mot Lova Lundin. Och det är inget bra recept. Lundin är ju nämligen ingen blixtsnabb forward, utan en duktig bollmottagare som skall ha passningarna mot sig – inte på yta.

Apropå bollmottagare var Anam Imo lysande. Hon var precis så bra som jag trodde att hon skulle bli när jag såg henne som 18-åring i Rosengård. Nigerianskan har dock inte fått något riktigt lyft under sina första säsonger i damallsvenskan. Men i år ser hon riktigt vass ut. Och då tänker jag bara inte målskytte, utan alltså framför allt hur bra hon är på att få fast bollen på offensiv planhalva.

Piteå gjorde totalt sett en imponerande bra insats. Laget kom ju elva i fjol, en placering som normalt hade lett till nedflyttning. Framför allt det spel man visade under den första halvleken signalerade däremot inte någon bottenstrid. Tvärtom såg det väldigt bra ut. Man satte en bra press på Djurgården och när man hade bollen spelade man sig ganska lugnt ur Djurgårdens press.

Det lilla tipset av damallsvenskan 2022

Mars är den månad jag brukar ha mest att göra på jobbet. Sedan drygt 20 år är jag redaktör för en matig bilaga om breddfotboll, där vi bland annat redovisar alla övergångar i lokalfotbollen. Produktionen för den bilagan brukar ha sin kulmen under slutet av mars och början av april.

Det innebär att jag under några veckor har mindre tid att se annan fotboll på tv eller på plats. Det innebär i sin tur att det både brukar bli färre och kortare blogginlägg.

I år startar damallsvenskan ovanligt tidigt, sannolikt beroende på att vi i år har 14 lag, vilket innebär fyra omgångar mer än tidigare. Jag kollade lite i backspegeln och såg att det var premiär den 25 mars i 2009 års serie.

Sedan dess har premiäromgången startat under perioden 9–17 april. I år är det alltså premiär på lördag, den 26 mars. För egen del innebär det att jag inte har hunnit göra den genomgripande analys av de damallsvenska lagen som jag brukar presentera i samband med mitt damallsvenska tips. Alla övergångar och trupper finns här.

Och här är i alla fall mitt tips. Det känns svårare än på många år. Det är ju nämligen otroligt jämnt i mitten. I fjol skiljde fem poäng mellan trean Kristianstad och åttan Örebro. Det kan bli minst lika jämnt i år. I princip känns tio lag som potentiella medaljörer.

Som vanligt välkomnar jag att ni kommer in med era tips. I grunden är ju förstås tips rätt oviktigt. Men tipsen är en krydda som ökar intresset och det är alltid roligt att se hur olika personer tror att en serie skall sluta.

1) FC Rosengård

Man är regerande mästare, och har den starkaste truppen. Att man tagit sig till final i svenska cupen trots massor av skador är ett styrkebesked. Tyvärr tror jag att man kan ha avgjort rätt tidigt. Jag skriver tyvärr för att man ju vill ha spänning i guldstriden.

2) BK Häcken FF

Ett tag tidigare i våras hade jag Häcken på fjärde–femte plats. Laget känns ju nämligen betydligt mycket sämre än det var för ett år sedan. Men sedan har man tagit sig till cupfinal. Och kollar man truppen är den ändå såpass stark att man bör kunna försvara andraplatsen. Och Johanna Rytting Kaneryd är helt klart en av seriens riktiga attraktioner. Passa på att kolla in henne innan hon sticker utomlands.

3) Vittsjö GIK

Truppen är tunn, men med höga toppar. Man har ett sylvasst forwardspar, och Katrina Gorry är en otroligt spännande värvning. En vass passningsspelare. Det här tipset utgår ifrån att startelvan kommer att hålla sig frisk. Om man däremot drabbas av skador kan det bli en plats på undre halvan. Det känns nämligen väldigt jämnt på platserna bakom de båda topplagen.

4) Kristianstads DFF

Trea två år i rad, med ungefär samma lag. Nu bygger man om. Laget ser sämre ut defensivt, men tremannaanfallet känns väldigt spännande. Får man till det kanske man till och med kan utmana Häcken om andraplatsen. Men utgångstipset blir alltså en fjärdeplats.

5) Hammarby

Hängde med länge i toppen i fjol som nykomling. Då orkade man inte hela vägen. Nu har man värvat väldigt bra under silly season, och australiska duon Kyra Cooney-Cross och Courtney Nevin kan vara spelarna som tar upp Bajen på UWCL-plats. Men i det här tipset hamnar Stockholms bästa lag just utanför medaljerna.

6) Linköping

Fjolåret var ett fiasko. Man räddade sig lite genom att avsluta med tre raka segrar och sluta på sjätte plats med 31 poäng. Känslan är att laget är bättre i år. Jag tippar dem ändå som sexa, eftersom jag just nu upplever fem lag som bättre. Men lyckas LFC få någon att göra mål är man definitivt en utmanare om medaljerna.

7) Eskilstuna

Fick ordning på spelet i fjol när man tappade flera nyckelspelare. Slutade som fyra, bara två mål från UWCL-plats. Har haft defensiv stabilitet under försäsongen med bara två insläppta mål, något som antyder att de placeras för lågt i det här tipset. Men min magkänsla har ändå inte sagt toppstrid när jag sett United i cupen.

8) Umeå IK

Det här är lite av ett tips med hjärtat. Man vill ju att klassiska UIK skall lyckas. Dels för att laget spelar en fin fotboll, dels för att man är otroligt bra på att fostra unga spelare. Risken är att laget tippats något för högt. Men känslan är helt klart att man kommer att hålla sig kvar.

9) Piteå IF

I vintras tänkte jag länge på Piteå som tänkbar avstigningskandidat. Men laget har gjort så bra resultat på försäsongen att känslan är att man bör kunna undvika akut nedflyttningsstrid. Laget har kämpat med offensiven. Därför är det positivt att Anam Imo verkar stå inför ett lyft.

10) Djurgårdens IF

Nia i fjol. Har en bredare trupp än på länge genom att man fått in flera spännande nyförvärv. Resultaten i cup och träningsmatcher har dock inte varit speciellt upplyftande. Får Djurgården ihop det kan man till och med vara med i medaljstriden. Men utifrån hur det sett ut på våren är det svårt att tippa laget så mycket högre än så här.

11) Kif Örebro

Ytterligare ett väldigt svårtippat lag, som skulle kunna sluta var som helst på platserna 5–12. Kif överraskade i fjol och var bara fem poäng bakom tredjeplatsen. Laget har många unga framtidsnamn. Men jag tror att det finns en risk för en liten backlash i år.

12) AIK

För första gången kan man hamna på kvalplats i damallsvenskan. Jag tippar att AIK slutar som tolva, men att laget klarar kvalet rätt lätt. AIK var extremt ojämnt i fjol. Nu har man tappat viktiga Rosa Kafaji, vilket kommer att kännas. Det finns potential i truppen. Men resultaten på försäsongen har varit så svaga att jag alltså placerar laget som tolva.

13) IFK Kalmar

Man har satsat utländskt. 13 utländska spelare är fyra fler än de får använda i matcher. Det är tråkigt att tippa två nykomlingar på nedflyttningsplats. Men resultaten på försäsongen gör det svårt att tippa Kalmar högre än plats 13. Man har tre uddamålsförluster på tre matcher mot damallsvenskt motstånd och föll med 3–1 mot Växjö i genrepet.

14) IF BP

Laget var sist in och har inte värvat tillräckligt bra för att kunna undvika jumboplatsen. Vi får hoppas att BP inte blir ett riktigt stryklag. Men risken känns uppenbar att laget bara tar enstaka poäng.

Skytteligan?

Den är betydligt lurigare i år än i fjol. Då vann storfavoriten Stina Blackstenius närmast före Uchenna Kanu. Ingen av dem är kvar i damallsvenskan i år.

I fjol var även trion Olivia Schough, Felicia Rogic och Madelen Janogy uppe på tvåsiffrigt antal mål. De har förstås chansen även i år. Jag tror också att Pauline Hammarlund kan göra en hel del mål i höst. Men det räcker nog inte för att vinna.

En känsla säger att det kommer att stå mellan Mimmi Larsson och Mia Jalkerud. Och mitt tips är att vinnaren spelar i Eskilstuna – jag tror alltså på Jalkerud.

Smällar av olika slag

Vi är två matcher in i den tredje omgången av damallsvenskan. Bakom oss har vi några dagar där flera lag åkt på smällar av olika slag.

Ett par av smällarna har varit i form av skador. Redan i förra veckan drabbades Växjö DFF av en riktigt tuff smäll när Violah Nambi vred av ena benet. Och det var tyvärr inget vanligt benbrott.

Skadan beskrivs som dubbla benbrott, och jag läste tidigare i veckan i Smålandsposten att första operationen inte blev lyckad, utan att Nambi fortfarande låg kvar på sjukhus sex dagar efter skadan.

Det är bara att hålla tummar och tår för att Nambi blir återställd, och kan komma tillbaka till fotbollsplanen.

I går var olyckan framme igen i Växjö. Fast då var det en Kristianstadsspelare som drabbades. Det såg inget bra ut när Sveindis Jane Jonsdottir skadade knät i segermatchen mot Växjö DFF.

Jag har inte läst några uppdaterade rapporter, men känslan var ju tyvärr att det kan ha varit en allvarlig knäskada. Vi får hoppas på att det kommer lugnande besked. För Jonsdottir hade ju inlett lysande, och varit en av den damallsvenska upptaktens allra största profiler.

I helgen drabbades damallsvenskan av sin första större covid-smäll när Piteå fick in sjukdomen i truppen. Laget har fått skjuta upp helgens match mot Linköping, men verkar vara redo för att möta Växjö nästa söndag.

Elitettan har drabbats ännu värre av covid. Först var det nykomlingen IFK Norrköping som tvingades skjuta upp två matcher. Och nu är även Borgeby drabbat.

Jag kan minnas fel, men jag har för mig att man inte behövde skjuta upp en enda match i damallsvenskan i fjol. Och att även elitettan klarade sig rätt bra.

I dag noterades även en sportslig smäll. Det var Kif Örebro som knockades i den andra halvleken borta mot Hammarby. Jag kastade ett öga då och då på matchen under den första halvleken. Då tyckte jag att det kändes rätt jämnt och öppet.

Därför blev jag lite överraskad när jag noterade att Bajen hade vräkt in fem mål i den andra halvleken och vunnit med 5–0. Självklart ett otroligt skönt resultat för nykomlingen som ju inledde med att möta de båda guldkandidaterna.

I elitettan ångar Umeå på. 5–0 i dag mot tippade topplaget Jitex var ett styrkebesked. 13–1 på tre omgångar är ett annat. Mycket överraskande återfinns just nu Älvsjö AIK på andra plats med sju poäng. I dag var man mycket nära att vinna på bortaplan mot Morön. Men Skelleftelaget kvitterade i femte tilläggsminuten.

Noterbart i elitettan är att skytteligan leds av 16-åriga Lisa Björk, som gjorde alla sina fyra mål på två inhopp på 27 respektive 22 minuter i de två första omgångarna. I dag fick Umeå stortalang för första gången spela från start – då blev hon mållös.

I morgon är en riktigt stor damfotbollsdag, en av årets allra största när det gäller klubbfotboll. Då avgörs ju de båda semifinalerna i Champions League. Dessutom spelas det ligamatcher i en mängd olika nationer.

På svensk mark har vi tre högintressanta drabbningar som alla startar 15.00. Stockholmsderbyt Djurgården–AIK är en riktigt bra värdemätare för båda lagen. Skall Djurgården slippa ifrån bottenträsket i år? Har AIK sådan spets att de kan skaka de etablerade lagen?

I de andra två matcherna gästar de båda guldkandidaterna varsitt lag som har som ambition att utmana om medaljer. Rosengård skall till Eskilstuna och Häcken skall till Vittsjö. Framför allt skall det bli väldigt spännande att se vad Eskilstuna kan göra i sin match. United har ju fått en bra start på den här säsongen.

För egen del går jag miste om söndagens damfotbollsgodis. Jag skall jobba på en basketrysare, den femte och avgörande kvartsfinalen mellan Borås och Nässjö. Matchen ligger så i tid att det inte lär bli utrymme för många sekunder damfotboll. Men jag välkomnar rapporter från alla godbitarna.

En fet Kalle Anka-stämpel på EFD

För en stund sedan trodde jag inte mina ögon. Jag läste en några dagar gammal artikel i Aftonbladet, och den spontana känslan var att: det här kan väl inte stämma? För så inkompetent kan väl inte damfotbollens elitorganisation vara?

Artikeln handlar om hur EFD fördelar de pengar man fick i statligt kompensationsstöd för covid-19. Ni minns kanske hur stark kritik de fick i somras efter att ha valt ett fullständigt absurt upplägg för fördelningen av pengarna.

Ett upplägg som byggde på att de klubbar som hade störst fantasi och drömde om störst publikintäkter också fick mest pengar. Om klubbarnas ansökningar var trovärdiga var inget EFD brydde sig om.

Samtidigt som EFD prisade de som ropade högst valde herrfotbollen att fördela sina pengar efter en genomtänkt modell framtagen av Sef – Svensk elitfotboll. Där fick klubbarna först en grundsumma efter vilken division de spelar i. Sedan delades resten av pengarna upp efter omsättning och publikintresse.

Det var 1000–0 till Sef mot EFD.

Kritiken mot EFD lät inte vänta på sig. Här kan man läsa en informativ artikel om det. Organisationens generalsekreterare generalsekreterare Tomas Hoszek skyllde på ont om tid, och resursbrist.

Men nu har man alltså ha gjort om exakt samma misstag. Och nu går det definitivt inte att skylla på ont om tid. Man har ju nästan haft ett år på sig att hitta en rättvis och väl fungerande modell.

Trots det fick man återigen panik när det andra krisstödet skulle betalas ut. Enligt artikeln i Aftonbladet valde EFD då det absurda upplägget att skicka ut ett mejl till sina medlemsklubbar med frågan om man skulle fördela pengar enligt samma modell.

Att ens fundera över att göra ett lika stort fel även en andra gång är ju faktiskt att odugligförklara sig själv. Att sex av de tio klubbar som svarade på mejlet dessutom ville köra samma modell är ju också skamligt. Vi har alltså minst sex elitklubbar som sätter egen girighet före rättvisa.

Till Aftonbladet förklarar EFD:s ordförande Annika Grälls så här:

”Frågan ställdes till samtliga föreningar i fredags och utifrån det fick vi ett svar, även om det inte var från samtliga. Det vore ett märkligt förfarande att EFD:s styrelse sen skulle överpröva det svar som vi fick.”

Grälls verkar inte förstå att det allra märkligaste ju ändå är att EFD:s styrelse ens funderade över att återigen fördela pengarna enligt en metod som varit så uppenbart orättvis.

Tyvärr innebär det agerande som Grälls och de andra i EFD stått för i det här fallet till en fet Kalle Ankastämpel, både på själva organisationen och på svensk damfotboll.

För ni minns väl hur EFD:s metod för coronastödet slog i fjol? Då fick AIK 28,4 gånger mer pengar än Växjö DFF.

Det senaste året man fick ha publik på sina matcherna var 2019. Då drog AIK totalt 4500 åskådare på 13 hemmamatcher. Med det hade man den 14:e bästa totala publiksiffran av de 26 elitklubbarna. Bland annat hade Växjö mer publik.

Men AIK drömde om att få 20 000 åskådare på sitt derby mot BP i fjol. Och den drömmen fanns med i ansökan. Att man hade haft 811 på en liknande satsning mot Uppsala 2019 nämndes däremot sannolikt inte.

Här skall direkt sägas att jag inte klandrar AIK eller någon annan klubb för drömmar. Däremot tycker jag alltså att det är skamligt att sex klubbar röstade för en uppenbart orättvis modell. 

För återigen blev det AIK som fick mest – 672 440 kronor. Och återigen tillhörde Växjö de som fick minst – 23 653. Trots att Växjö alltså har haft större publikintresse än AIK får Solnaklubben återigen mer än 28 gånger så mycket pengar.

Sådana här Kalle Anka-beslut drar ner EFD i skiten och skymmer de bra saker organisationen gör.

För EFD gör också bra saker. På deras hemsida kan man nu läsa om att man gjort klart med årets certifiering av elitklubbarna.

Fyra miljoner kronor fördelas till damelitfotbollsklubbarna när 2020 års certifiering är klar

Där fördelas fyra miljoner kronor mellan klubbarna efter hur bra talangverksamhet man hade 2020. Fem klubbar hamnar på den högsta nivån och får vardera 245 000 kronor: AIK, FC Rosengård, Umeå IK, Kristianstads DFF och IFK Kalmar.

Noterbart här är att det är två klubbar från elitettan som når högsta nivån. Kul att klubbar i näst högsta divisionen väljer att satsa en stor del av sin budget på att ha duktiga tränare i sin talangutveckling. För som EFD:s sportchef Stefan Alvén säger i artikeln ovan:

”Välutbildade tränare ger välutbildade spelare.”

Det som förvånar mig lite i certifieringen är att Jitex BK med cirka 20 flicklag i verksamheten placeras så lågt.

Fyra miljoner kronor fördelas alltså i certifieringen. Just fyra miljoner kronor är också den summa de klubbar som kvalar in till gruppspelet i Champions League i höst får.

Uefa har valt att ta pengar från herrarnas turnering för att höja värdet av damernas. Totalt fördelas 250 miljoner kronor till lagen i nästa upplaga av Champions League. Kul, och välkommet.

De fyra miljoner kronor som väntar i gruppspelet är minst sagt attraktiva pengar för de svenska deltagarlagen. I Kristianstads DFF säger klubbchef Albert Sigurdsson till Kristianstadsbladet:

”Det är en otrolig summa för oss, det är ju nästan halva vår budget.”

Jag vet inte om det var på tv eller radio jag hörde Therese Sjögran i Rosengård prata om en rejäl satsning med värvningar i sommar för att öka chansen kvala in till gruppspelet. Kul med extra morötter i Champions League i höst.

Alla de tre svenska lagen måste ju kvala för att ta sig till gruppspelet. Det riskerar även storklubben Lyon. Då kommer den sannolikt att ledas av den tidigare franska storspelaren Sonia Bompastor.

Jean-Luc Vasseur har nämligen fått lämna posten efter misslyckandet i Champions League. Hon presenterades som ny Lyontränare i veckan, och tar således över med omedelbar verkan.

Slutligen så lottas grupperna i det europeiska VM-kvalet i morgon klockan 13.30. All info finns här. Sverige är ett av nio lag i högsta seedningsgruppen och kommer att vara storfavorit oavsett vilka lag vi får i gruppen.

 

Moralisk final redan i semifinal

Alldeles nyss drog Yvonne Ekroth och Caroline Sjöblom lotterna som avgjorde vilka lag som ställs mot varandra i svenska cupens semifinaler.

Det blir en moralisk final redan på söndag, då tar Häcken emot Rosengård på Bravida arena. Det blir även ett uppstickarmöte på lördag då Umeå tar emot Eskilstuna.

Det är ju delvis den geografiska lottningen som gjort att semifinalerna ser ut som de gör. De båda sydgrupperna var enormt mycket tuffare än de båda norrgrupperna. I sydgrupperna fanns alla lag som slutade topp sex i fjolårets upplaga av damallsvenskan.

Nu är vet inte geografisk lottning i semifinalerna, men om Umeå och Rosengård bytt grupper skulle Malmöklubben med stor sannolikhet ha varit seedad i dagens lottning.

När det gäller tipsen så håller jag Eskilstuna som favoriter med 67–33 mot Umeå. United bör vinna två av tre möten med elitettanlaget.

På Bravida får Häcken gälla som favoriter eftersom Rosengård har veckomatch mot Bayern München. Jag sätter det dock bara till 55–45. Och det skall bli väldigt intressant att se om Häcken vågar spela sitt ultraoffensiva spel även mot ett så starkt motstånd som Rosengård.

På lördag den 3 april, påskafton 13.00:
Umeå IK–Eskilstuna United

På söndag den 4 april, påskdagen klockan 15.30:
BK Häcken–FC Rosengård

Båda matcherna skall sändas på Cmore.

 

Angeldahl smyger fram – och får ett lyft

Inlägget uppdaterat med rätt dag för presskonferensen

På tisdag 15.00 presenterar Peter Gerhardsson sin trupp inför de stundande landskamperna mot USA och Polen. Där lär Filippa Angeldahl finnas med. I dag imponerade nämligen mittfältaren stort framför ögonen på förbundskaptenen.

De senast åren har jag tyckt att Angeldahl varit överskattad. Jag har inte alls tyckt att hon har presterat på den nivå som hon borde kunna göra. Den uppfattningen hade jag under hennes två säsonger i Linköping, och även under fjolåret i Göteborg.

Men i vinter har något hänt med Angeldahl.

I fjol var hon mest inriktad på att hålla bollen inom laget. Däremot fick vi sällan se hennes styrkor i att driva fram bollen, eller hennes fina avslut. Hon spelade i 21 av 22 damallsvenska matcher, varav 19 från start. På dem noterades hon ”bara” för tre mål och ett assist.

I år har jag varit nere i Göteborg och kollat in Häcken vid två tillfällen. Och jag har fått se en helt ny Filippa Angeldahl. Jag har sett en offensivt inriktad spelare som kommer både till egna skott och står för fina framspelningar. Tillsammans med Johanna Rytting Kaneryd driver Angeldahl Häckens anfallsspel.

Mot Växjö slog Angeldahl assisten till segermålet. Och i dagens 5–2-seger mot Linköping assisterade hon till 2–1 samt gjorde själv både 3–1 och 4–1. Två mål och två assist på två cupmatcher mot damallsvenskt motstånd alltså.

Efter dagens match kollade jag med Angeldahl om hennes nya roll. Hon sa:

”Jag försöker ta lite mer offensiv plats, komma upp lite. Jag tycker att den rollen passar mig bra.”

Är det en roll du tagit själv, eller något du blivit tilldelad?

”Det är en roll jag tagit själv. Jag gillar att göra mål så man får passa på att smyga fram.”

Så du har smugit upp 10–15 meter utan att kolla med Mats Gren?

”Nej, vi har väl haft lite dialog, men ibland kommer jag upp lite och blir ytterligare ett hot. Det har fungerat nu.”

Hur skulle du själv beskriva din roll i fjolårets lag?

”Då var det mer att styra spelet bakifrån och sätta andra i bra lägen. Nu har vi justerat det lite så att jag kan komma upp och använda mitt tillslag lite för avslut.”

Som lag, är ni lika starka som i fjol?

”Ja, absolut. Vi har tappat många spelare, men vi har också fått ni bra spelare – med mycket fart. Vi kommer att få jobba mycket mera på att få till det bollinnehav vi vill etablera. Men det kommer att gå mycket fortare i våra omställningar, så jag tror absolut att vi kan vara med i toppen i år också.”

När det inte är Angeldahl som driver Häckens anfallsspel är det alltså ofta Johanna Rytting Kaneryd. I dag hade nyförvärvet från Rosengård två assist, bland annat det här fina till Julia Zigiotti Olmes tidiga 1–0-mål: 

Det kan nog bli en hel del Häcken i den där landslagstruppen på tisdag. En spelare som inte lär vara med är Elin Rubensson. I dag var hon dock tillbaka i spel för första gången på drygt 1,5 år. Rubensson byttes in i 73:e minuten, och med tre tilläggsminuter blev det 20 minuter på planen.

Det var just 20 minuter som det var tänkt att hon skulle spela, så det blev ju klockrent. Efteråt lyssnade jag lite på när GP pratade med Rubensson. Jag hörde att hon hela tiden haft som plan att vara fullt redo till den damallsvenska premiären, men att hon nu var lite osäker på om hon kommer att orka 90 minuter om tre veckor.

Även om Rubensson såg lite lätt rostig ut i dag borde hon ju kunna bli som ett kanonnyförvärv för Häcken.

Det har för övrigt varit väldigt intressant att se Göteborgslaget i de här två matcherna mot Växjö och Linköping. Fjolårets svenska mästarlag var offensivt balanserat. Årets upplag har en ännu mycket mer offensiv balans.

Fjolårets båda kantspelare Natalia Kuikka och Emma Koivisto var i grunden försvarsspelare, även om de hela tiden även fyllde på i offensiven. Årets kantspelare är i grunden offensiva spelare, nästan vilka Mats Gren än må välja. Dessutom har man spelat med Lotta Ökvist i trebackslinjen – en offensivt lagd back, samt att Angeldahl alltså tagit några kliv uppåt i planen.

Följden blir att Häcken skapar ett väldigt tryck framåt när man anfaller. Men det skapas också stora ytor för motståndarna att kontra på. Sådana ytor fick Växjö för två veckor sedan, och sådana ytor fick även Linköping i dag.

Fram till 2–1-målet, som Cajsa Andersson bjöd på genom ett svagt uppspel i den 51:a minuten, tyckte jag att det var en rätt jämn match. Men sedan exploderade Häcken i en maktdemonstration och gjorde totalt fyra mål på 17 minuter.

Jag pratade både med Andreé Jeglertz och Frida Maanum efter matchen. Det är ju inte jättebra läge att prata förväntningar på säsongen precis efter en 5–2-förlust. Jeglertz var exempelvis långt ifrån nöjd med att laget släppt in fyra mål på så kort tid. Maanum konstaterade att Häcken hade varit mycket bättre i båda straffområden.

Men bortsett från frustrationen över förlusten verkade båda ändå övertygade om att årets LFC är bättre än fjolårets, och att laget skall kunna utmana i toppen.

LFC har jobbat med två olika spelsätt på försäsongen, dels ett med trebackslinje som skulle kunna kallas 3–3–2–2, dels ett med fyrbackslinje som i dag såg ut som klassiska 4–2–4, men som framöver sannolikt mer skall se ut som 4–2–3–1.

Linköping hade alltså en period i den andra halvleken där man kom snett på det mesta. De hade inte heller flyt med domsluten. Min uppfattning är att även domare Sara Persson kom rätt snett på det i dagens match, och att det var LFC som blev lidande.

I minut 55 var Persson ute hos Jeglertz efter att han gnällt över ett uteblivet domslut. Jag tyckte nog att Jeglertz hade ett case när han hävdade att den glidtackling Julia Zigiotti Olme satte in efter 54 minuter var ungefär likadan som den Nilla Fischer bjöd på i minut 29.

Domare Persson gjorde dock två helt olika bedömningar. Fischers förseelse ledde till ostskiva samt Häckenfrispark i fint läge. Zigiottis förseelse ledde inte till något alls. Lite så var det tyvärr fler gånger. Tråkigt att man skall behöva ha synpunkter på domarnivån efter var och varannan match.

Apropå konstiga beslut från domare har jag i tidigare inlägg glömt att nämna en intressant händelse från förra veckans cupmatch mellan Alingsås och Rosengård. I minut 86 fick Rosengård straff.

Jag har noterat att det saknas straffpunkt på en del nylagda konstgräsplaner. Den på Gerdskenvallen i Alingsås var en sådan plan utan straffpunkt. Domaren hittade markeringar på långlinjen, som hon hävdade markerade var straffen skulle läggas.

De markeringarna gällde dock avstånd vid hörna, och var bara tio meter från kortlinjen. Jelena Cankovic fick således chansen att lägga straff från tio meter. De flesta utanför domartrion kände att straffen lades väl långt fram. Och när serbiskan gjort mål (6–0) på straffen blev det en diskussion om huruvida allt verkligen gått rätt till kring den där straffen. Domaren valde dock att godkänna målet.

I samband med den där matchen i Alingsås hörde jag folk i Rosengårdsledningen uttrycka oro för dagens match mot Kristianstad.

Det visade sig vara berättigad oro. Jag har bara följt matchen via livescore, men det var intressant. Rosengård fick snabbt till en 3–0-ledning. Men redan till paus var det 3–2. Och på slutet kvitterade Kristianstad. Jag vet inte om fjolårets serietrea hade några chanser att även avgöra, och därmed sno åt sig gruppsegern. Men känslan är ju att Rosengård kom undan med blotta förskräckelsen.

Hur mycket förskräckelse det var i Eskilstuna är också oklart. Men laget lyckades spela 1–1 i Örebro, och därmed ta hem den grupp där tre lag hade chansen på avancemang inför dagens omgång.

Som jag skrev i förra inlägget kände jag att Hammarby spelmässigt sett var den gruppens bästa lag. Men fotboll handlar om att göra mål, och det lyckades inte Bajen med senast på Tunavallen.

Både mot Örebro och i dag mot Sundsvall har Emilia Larsson gjort hattrick. Trots de sex målen blev hon ändå lite av syndabock. Det var ju hennes straff som Emma Holmgren räddade på tilläggstid i söndags. Mål där och det hade varit Hammarby som spelat semifinal och inte Eskilstuna.

Det fjärde semifinallaget kommer från elitettan och heter Umeå IK. UIK stod för en sen vändning borta mot Djurgården. Sarah Mellouk kvitterade till 2–2 i minut 86, och Alexandra Sandström avgjorde i slutminuten.

Umeås seger innebär att laget tar nio poäng, och blir seedat i den lottning som sker på måndag 15.00. Det är de två bästa gruppsegrarna som blir seedade, och får semifinalerna på hemmaplan.

Utöver Umeå tog även Häcken full poäng – och får spela semi på hemmaplan. De båda oseedade lagen blir alltså Rosengård och Eskilstuna.

Som opartisk ser man ju gärna en final mellan Häcken och Rosengård. Men nu är det 50 procents chans/risk att de får mötas redan i semifinal.

I övrigt i dag har Sofia Jakobsson blivit målskytt i Spanien. Hennes Real Madrid vann med 2–0 borta mot La Coruna. Kosovare Asllani byttes in i minut 84 i den matchen. Det är nu en månad sedan Asllani senast startade en match. Men allt talar väl för att hon trots det kommer att finnas med i Gerhardssons trupp på måndag.

När jag kom hem från Göteborg hade jag på Manchester City–Reading på tv:n och Montpellier–PSG på datorn. Jag kollade inte koncentrerat på någon av matcherna, men kunde inte undvika att notera att medan PSG kunde ta en rätt säker seger så fick City verkligen jobba för trepoängaren.

City var hela tiden det bättre laget, men det dröjde ända till 87:e minuten innan Chloe Kelly kunde styra in segermålet efter ett fantastiskt förarbete av Lauren Hemp. 20-åringen fixade straff och var bästa Cityspelare mot Barcelona i onsdags. I dag avgjorde hon matchen genom att springa slalom genom Readlngförsvaret och servera Kelly öppet mål.

Därmed leder PSG och City sina respektive ligor. City har dock en match mer spelad än Chelsea, som kan återta serieledningen i morgon då man möter Aston Villa. Både i Frankrike och England återstår vårmötet mellan ettan och tvåan.

I Frankrike har jag inte sett något datum för seriefinalen mellan PSG och Lyon. Den skulle ju ha spelats för ett par veckor sedan, men sköts upp på grund av coronasmitta i PSG. I England tar Manchester City emot Chelsea den 25 april.

Marija Banusic, Rosa Kafaji, svenska cupen – och en tv-guide

Inlägget uppdaterat med fler tv-matcher

Vi är framme vid en ny helg – i svenska cupen är det en riktigt spännande sådan. Det är även en helg där det erbjuds ganska mycket tv-sänd damfotboll i Sverige.

Vi får se vem eller vilka som blir helgens stora namn. Förra helgens namn var tveklöst Marija Banusic. Hon var inte bara helgens stora svenska namn, utan sannolikt även den spelare som det pratades mest om internationellt. Har ni inte sett hennes fantastiska premiärmål i den italienska ligan så måste ni göra det nu.

Det går att köra reprisen om och om igen…

Jag såg att Max Wiman på Sydsvenskan frågade om det var tidernas snyggaste mål av en svensk spelare. Det kan vara så. Jag mottar gärna motkandidater på tidernas mål.

Ett annat svenskt namn som var hett den senaste veckan är Rosa Kafaji. Om man måste ha sett Banusics mål måste man också ha läst Erik Nivas reportage om AIK-talangen.

Det kan vara det bästa som kommer att skrivas om damfotboll det här året. Jag har trott på Kafaji sedan jag såg henne första gången. Och det här reportaget förstärker bara bilden av att hon är något extra. 

Vi får alltså se vem som blir helgens namn i svensk damfotboll. Det är helgen där gruppspelet i svenska cupen avgörs. Vi har tre direkt avgörande gruppfinaler i Häcken–Linköping, Rosengård–Kristianstad och Djurgården–Umeå samt en grupp där tre lag fortfarande kan gå vidare.

Häcken–Linköping och Rosengård–Kristianstad känns inte som gruppfinaler, utan är ju på många sätt de moraliska semifinalerna. Det här med att cupen har geografisk lottning gör ju att det blir väldigt sned gruppsammansättning.

Något annat som är snett med årets upplagor av svenska cupen är domarnas regelkunskap. Jag har varit på plats på två matcher vardera i herr- och damcupen. I en match i vardera cup har domarna inte vetat om hur många byten lagen får göra.

I herrmatchen Utsikten–Norrby i höstas gav inte domaren med sig, vilket gjorde att matchen blev lång. Efter slutsignalen fortsatte matchen i tävlingskommittén, överklagandenämnden och slutade i riksidrottsnämnden flera månader senare.

I fredags i Alingsås ägnade Rosengårds Therese Sjögran halvtidspausen åt att övertyga domartrion om att man får göra fem byten i gruppspelet. Hon lyckades, så det slapp att bli något efterspel. Men likväl är det otroligt dåligt av förbundet att inte lyckas lära sina domare vilka regler som gäller.

Jag såg även en och annan svag domarinsats i förra helgens cupspel. Där borde Hammarbys Hanna Folkesson ha fått rött kort för en armbåge mot tidigare lagkompisen Felicia Saving. Folkesson viftade med armen två–tre gånger innan hon till slut träffade Saving i ansiktet.

Domare Lovisa Johansson såg den fula armbågen – men vinkade avvärjande. Ett riktigt dåligt beslut av domaren.

Matchen det handlade om var Eskilstuna–Hammarby 1–0. Toppmöte i den grupp där tre lag har chansen att gå vidare. Hammarby är gruppens bästa lag, men slarvade förra helgen bort chansen att ha avancemanget i egna händer.

Matchen mot Eskilstuna var intressant. Det var ju nämligen en match mellan två lag som på många sätt är varandras motsatser. Hammarby är ett spelskickligt lag som har jobbat stenhårt med sitt passningsspel.

Eskilstuna är på många sätta damallsvenskans brunkarlag. Ett lag som i princip bara blivit sämre och sämre sedan Magnus ”Munken” Karlsson tog över som tränare.

De har flera skickliga spelare, men knappt något lag- eller passningsspel. Eskilstuna lever på fysik – som Felicia Rogics snabbhet och på flera nickstarka spelare vid fasta situationer – och på individuell skicklighet från Emma Holmgren, Halimatu Ayinde och Loreta Kullashi.

Mot Hammarby var det Holmgrens storspel och Kullashis geni som gav segern. Rättvist var det inte. Men säkerligen viktigt för självförtroendet i ett Unitedlag som hade det tufft förra året.

Men som sagt, Bajen borde ha fått med sig minst en poäng. Holmgren gjorde flera avgörande räddningar. Den allra mest avgörande kom på övertid när hon räddade en straff från Emilia Larsson.

Nu räcker det med en poäng för United borta mot Kif Örebro i dag. Skulle däremot Örebro vinna blir det sannolikt en målskillnadsaffär mellan tre lag. Och då har Bajen plötsligt en bra chans igen. De behöver vinna sin match mot Sundsvall med två mål större marginal än vad Örebro gör.

Alla de avgörande matcherna är tv-sända. Här är en guide till helgens matcher:

Lördag:
14.00: Häcken–Linköping i svenska cupen, sänds på Sportkanalen och Cmore.
14.00: Djurgården–Umeå IK i svenska cupen, sänds på Sportbladet Play.
14.30: Hellas Verona–Fiorentina i italienska Serie A Femminile, sänds på Viaplay.
15.00: FC Rosengård–Kristianstads DFF i svenska cupen, sänds på Sportbladet Play.
16.00: Hammarby–Sundsvalls DFF i svenska cupen, sänds på Sportbladet Play.
16.00: Kif Örebro–Eskilstuna United i svenska cupen, sänds på Sportbladet Play.
16.30: Tottenham–Arsenal i engelska WSL, sänds på Viaplay.
18.30: Manchester City–Reading i engelska WSL, sänds på Viasat Sport Premium och Viaplay.
18.45: HSC Montpellier–PSG i franska D1 Feminine, sänds på Viaplay.

Söndag:
12.30: Inter–Milan i italienska Serie A Femminile, sänds på Viaplay.
13.30: Brighton & Hove Albion–Everton i engelska WSL, sänds på Viasat Sport Premium och Viaplay.
14.00: MSV Duisburg–FC Bayern München i tyska Frauen-Bundesliga, sänds på Viaplay.
15.00: Madrid CFF–Sporting Huelva i spanska Liga Iberdrola, sänds på Viasat Football och Viaplay.
15.30: Chelsea–Aston Villa i engelska WSL, sänds på Viasat Sport Premium och Viaplay.

Det sänds alltså fyra WSL-matcher i helgen. Just WSL kunde för övrigt i förra veckan presentera ett nytt tv-avtal med Sky Sports och BBC. Mer pengar till engelsk damfotboll alltså.  

Annars tippar jag på att det var lite chock i England i veckan. Både Manchester City och Chelsea blev rätt rejält utspelade i sina kvartsfinaler i Champions League. Chelsea räddades av effektivitet mot Wolfsburg och har ändå en mycket bra chans till avancemang. City däremot känns redan utslaget av ett väldigt starkt Barcelona.

City kommer säkert att få fler chanser. En som däremot har spelat sin sista match är Lena Lotzen. Den tyska 27-åringen har tyvärr haft en väldigt skadeförföljd karriär.

Som 19-åring blev hon 2013 Europamästarinna. Bland annat startade hon finalen mot Norge. Men skadorna gjorde att karriären inte blev så framgångsrik som många trodde där för snart åtta år sedan. 

Lotzen ingick även i den tyska VM-truppen i Kanada 2015. Men sedan dess har det inte blivit några fler landskamper. Hon stannar på 25 och fyra mål.

Det är alltid lika tråkigt när spelare själva inte får välja när de skall sluta, utan skador sätter stopp. Så här tackar Lena Lotzen för sig:

Slutligen blev det brasilianska Ferroviaria som vann Copa Libertadores, och som således är Sydamerikas bästa klubblag 2021.

Man vann finalen mot America de Cali med 2–1. Tyvärr var det första målet en grov målvaktstavla från Americas målvakt Katerina Tapia.

Trots att Corinthians missade finalen var det tre spelare från den klubben som delade på titeln som skyttedrottning – Gabi Nunes, Grazielle (Grazielle Pinheiro Nascimento) och Victoria (Victória Kristine Albuquerque de Miranda). På delad åttondeplats kom chilenska landslagsyttern Daniela Zamora med tre mål. Henne får vi stifta nämare bekantskap med i damallsvenskan i år. Hon har nämligen skrivit ett tvåårskontrakt med Djurgården.

Tidigt tips – och några tv-matcher

Vad jag sett har ingen damallsvensk klubb spelat några matcher ännu i år. Men i veckan drar träningsmatchandet igång på allvar. Flera av er önskar tips både av damallsvenskan och elitettan utifrån hur lagen har hanterat silly season.

Det är verkligen inte lätt. Dels är det näst intill omöjligt att tippa innan man fått se lagen i matcher. Dels är inte silly season helt klar ännu. Flera klubbar väntar fortfarande in en eller två ytterligare spelare. Exempelvis måste Göteborg/Häcken nästan få ytterligare en handfull spelare om de skall kunna räknas som en konkurrensduglig guldkandidat.

Men jag kan i alla fall försöka skikta lagen utifrån dagens trupper. Och i nuläget måste Rosengård räknas som jättefavorit till att vinna guldet. Första utmanare är Kristianstad och kanske, kanske även Häcken. Men då måste de sistnämnda både bredda och spetsa truppen ytterligare. Ännu så länge ligger man klart minus i truppbygget.

Bakom de tre bedömer jag att ytterligare två–tre klubbar har chans på Champions Leagueplats, alltså topp tre. Och det är Linköping, Vittsjö – och kanske också Eskilstuna. De sistnämnda klarade ju kontraktet i höstas på målskillnad. Men de har värvat smart, exempelvis bör Emma Holmgren innebära många pluspoäng.

Emma Holmgren

Den undre halvan är vansinnigt svårtippad. Men känslan är att alla tre Stockholmsklubbarna, Växjö, Piteå och Örebro får kämpa för förnyat kontrakt. Piteå och Örebro är kanske de lag som är allra svårast att tippa. Båda är nybyggen vilket gör dem extremt svårbedömda, speciellt innan de spelat några matcher.

Växjö stod för en fantastisk höstspurt i fjol, och slutade på övre halvan. Men i vinter har man tappat flera nyckelspelare, vilket gör att småländskorna känns som en akut nedstigningskandidat. Kanske att jag hade haft dem som jumbo om jag lämnat ett tabelltips idag.

Eller. Jag hade nog ändå satt Djurgården som jumbo. Djurgården har räddat sig kvar i sista omgången två år i rad. Just nu har de bara en målvakt. Hon heter Elvira Björklund och är en helt oprövad junior – född 2004.

Men det är alltså väldigt svårtippat i botten. När damallsvenskan är över i höst kan som sagt även flera andra lag hamna på den enda nedflyttningsplatsen. Bland annat någon av Djurgårdens lokalkonkurrenter.

Känslan är ändå att de båda nykomlingarna är såpass bra att de har kapacitet att hålla sig kvar. En indikation på om det är så får vi kommande veckor när träningsturneringen Volkswagen Stockholm Challenge avgörs. Där möts BP–Djurgården (13.00) och AIK–Hammarby (16.00) i semifinaler på lördag. Sedan är det final och tredjeprismatch söndagen den 14 februari. Alla fyra matcherna skall visas på Sportbladet Play.

I elitettan känns nämnda BP som en kandidat till en av de tre damallsvenska platserna. I den kampen bör även Umeå, Uppsala och Kalmar vara med. Varningsflagg höjs också för Alingsås, Jitex och Mallbacken som alla skulle kunna vara med i toppen om de får en bra start.

I botten känns Lidköping och framför allt Sundsvall som givna avstigningskandidater. Det är ju bara två lag som åker ut i år. Kanske att det blir just LFK och SDFF? Även Borgeby, Bollstanäs och Älvsjö riskerar att husera i toppen.

De jag inte nämnt är Morön och Norrköping, som båda känns som mittenlag.

Därmed lämnar jag svensk mark. Söndagen har ju varit en dag där man kunnat njuta av damfotboll på tv från lunch till kväll.

Först ut var El Clasico, som blev den utklassning man kunnat förvänta sig. Det är ju precis så det har varit alla de gånger lagen mötts under de två säsonger Real Madrid varit med i damfotbollen. Den här gången vann Barcelona med 4–1 efter att domaren skänkt Real ett tröstmål genom att blåsa en helt felaktig straff på slutet.

Det var en match som Real inledde piggt med mycket bollinnehav. Trots det var det 3–0 i paus till Barca, och i princip avgjort. Orsaken var att gästande Real hade en fullständigt huvudlös taktik. De valde att trycka upp sin rätt långsamma backlinje högt, och lämna jätteytor till Barca.

En sådan taktik är högriskfotboll. Både vid 2–0 och 3–0 försökte en högt stående Barcabacklinje utan framgång ställa offside. Repriser visade att Barcaanfallarna var minst en meter på rätt sida vid båda målen.

Förra gången jag såg Real mot ett topplag, mot Atletico Madrid, kändes Real rätt stabilt i defensiven. Men den gången klev man inte lika högt som i dag. Känslan är att Real har rätt mycket att jobba med innan man är redo att slåss mot lagen i Europatoppen.

Den andra halvleken i dag blev rätt avslagen. Barca kändes nöjt med sin ledning, och Real hade inte kapacitet att skapa målchanser. Även mot Atletico var Real uddlöst. Man vill gärna på Rosengårdsmanér ha långa anfall där man håller i bollen centralt en stund innan man går till attack.

Och det känns tydligt att man inte klarar av det spelet mot topplagen. Det spelsättet funkar säkert mot sämre lag, men straffar sig vassa lag som Barca. Varken mot Atletico eller Barca har jag förstått hur Reals strategi ser ut kring hur de skall skapa målchanser mot starkt motstånd.

När man väl går framåt är det väldigt mycket långt på chans mot Sofia Jakobsson. Hon inledde piggt i dag, utan att komma till några riktiga målchanser. Hennes bästa läge kom i den andra halvleken då hon blev frispelad. Dock hann Mapi (Maria Pilar) Leon ikapp och kunde slå ut bollen till hörna. Trodde jag.

Men domaren missbedömde situationen helt. Hon gav Jakobsson straff, och dessutom fick Leon sitt andra gula kort. Tur att det redan stod 4–0 i det läget, för det är tråkigt när helgalna domslut blir avgörande.

Mapi Leon

Jakobsson spelade hela matchen. Däremot fick inte Kosovare Asllani någon speltid. Det är lite oklart om hon var petad, eller om hon hade någon lättare känning. Hon var i alla fall inte värre skadad än att hon var med i truppen, och sågs värma upp under den andra halvleken.

Asllani inledde säsongen lysande och ledde ett tag skytteligan. Nu är hon inne i en mycket tyngre period där hon bara gjort ett mål sedan den 21 november, det var mot Espanyol på luciadagen. De matcher där jag sett henne under den här perioden har hon varit direkt svag, så petning känns inte osannolikt.

Real fick för övrigt också en utvisning. Det var däremot solklart. Målvakten Misa (Maria Isabel Rodriguez) var långt utanför straffområdet när hon räddade ett friläge med vänsterhanden. Det innebär att laget får spela utan ordinarie målvakt mot Valencia nästa helg.

I övrigt i dag har Atletico och Madrid CFF vunnit sina matcher, vilket gör att kampen om Champions Leagueplatserna hårdnar.

Senare på dagen vann även Levante sin match borta mot La Coruna med 3–1, vilket gör att de förbättrar sitt läge. Den högst haltande tabelltoppen ser numera ut så här:

Barcelona         13   +70   39
Levante            16   +20   37
Real Madrid      16   +17   34
———————————-
Atletico Madrid 17   +16   34
Madrid CFF      17   +11   34
Real Sociedad  16   +11   30
Gran. Tenerife   15   +11   30

I dagens första engelska match var Tottenham det spelmässigt klart bättre laget än Chelsea i 20 minuter. Men medan Spurs avslut oftast gick utanför ramen var Chelsea närmast kliniskt.

Formstarka tyskan Melanie Leupolz drog in 1–0 på ett distansskott i minut 27. Elva minuter senare var det 3–0 och avgjort.

Jonna Andersson och Magdalena Eriksson spelade hela matchen, som till slut blev 4–0. Segern innebar att Chelsea fortsatt är i serieledning på bättre målskillnad än Manchester United.

Jonna Andersson

United vann nämligen den sena eftermiddagsmatchen mot Everton med 2–0 efter 2–0-ledning i paus. Det var en match jag bara såg ytterst sporadiskt. Men känslan är att United hade rätt bra kontroll efter paus, även om Everton såg rätt bra ut i andra halvleken.

Everton är för övrigt ett lag som har väldigt många riktigt starka spelare som Izzy Christiansen, Valerie Gauvin och numera även Jill Scott. Dock är deras trupp fortfarande lite för tunn för att kunna utmana topp fyra över tid.

Izzy Christiansen

För med drygt halva serien spelad har de fyra stora nu fått en lucka. Just nu känns Chelsea närmast ostoppbart. Men det finns inte plats för någon formsvacka om de skall hålla City, United och Arsenal bakom sig.

Onsdagen den 10 februari möter Chelsea för övrigt just tabellfyran Arsenal i ett glödhett Londonderby. Det är Gunners absolut sista chans att blanda sig i guldstriden.

 

Äppelträd och fallfrukt – uppföljningen

Gott nytt år alla följare av den här bloggen. Efter veckans alla absurt chockartade vändningar från Göteborg tänkte jag avsluta det här konstiga året lite lättsamt.

I den här bloggens barndom hade jag ett inlägg där jag listade spelare med föräldrar som varit elitidrottare. I något slags ambition att skoja till uttrycket ”Äpplet faller inte långt från päronträdet” kallade jag det där inlägget från 2012 för ”Äppelträd och fallfrukt”.

Det senaste året är det många spelare som har föräldrar med elitmeriter som har utmärkt sig. Det fick mig att börja spåna på en uppdaterad lista. Det mesta av jobbet gjorde jag redan i somras. Men i coronaångorna lyckades jag tappa bort inlägget. När jag härom dagen gick igenom de uppslag till nya inlägg som jag sparat i min utkastkorg upptäckte jag att det här inlägget var opublicerat.

Men bättre sent än aldrig. Så här är det som ett slags nyårspresent istället. Fokus har legat på svenska spelare, och spelare i damallsvenskan. Jag har säkert missat flera exempel, så hjälp mig med att bygga ut listan. Även internationella exempel välkomnas.

* Jag börjar i Umeå, där Lisa Dahlkvist sedan länge har passerat pappa Sven ”Dala” Dahlkvist både i antalet landskamper och mål. Pappa Sven spelade allsvenskt för AIK och Örebro, och gjorde 4 mål på 39 landskamper. Lisa har nått 11 mål på 139 landskamper, och kommer ju sannolikt efter karriären mest bli ihågkommen för sina avgörande straffmål mot USA och Brasilien i OS 2016.

Lisa Dahlkvist

* Apropå Umeå IK har syskonen Kullberg, Emma Kullberg (nu Göteborg) och Sanna Kullberg (nästa år i Örebro) en pappa som heter Stephan Kullberg. Han var en gång i tiden en riktigt duktig back, som bland annat spelade för Åtvidabergs FF, IFK Göteborg och Djurgårdens IF. Med Blåvitt tog han SM-guld både 1983 och 1984, samt var med och nådde semifinal i Champions League (som då hette Europacupen) våren 1986. Så trots årets guld ligger Emma ett efter pappa.

Emma Kullberg

* Till Växjö, där höstens succémittback Jennie Nordin har en far som lyckades med konststycket att nå legendarstatus som spelare i både AIK och Djurgården. Jodå, vi snackar om slitvargen Krister Nordin – som både är svensk och dansk mästare. Han blev även årets mittfältare 1999.

Jennie Nordin är ju för övrigt en av de spelare som ännu inte presenterat sin nya klubbadress. Var dyker hon upp 2021?

Tillagt i efterhand: Några dagar in på det nya året blev det klart att Nordin spelar för Piteå IF under 2021.

Jennie Nordin

* Apropå Djurgården har BP-förvärvet Frida Boriero spelat där i år. Hennes pappa heter Lino Boriero och nådde såväl allsvenskan som U21-landslaget under sin karriär. Pappa Boriero spelade allsvenskt för Öster och Helsingborg. På senare år har han varit materialförvaltare i just Helsingborgs IF.

Även Frida Borieros mamma har spelat elitfotboll. Föräldrarna skall ha träffat när de båda spelade i Östers IF.

* Systrarna Amanda Nildén (Eskilstuna) och Matilda Nildén (BP) är tredje generationen elitspelare. Både pappa David Nildén och farfar Jim Nildén spelade i allsvenskan med AIK. David Nildén gjorde bara fyra matcher i högsta serien, medan Jim är en riktig AIK-legendar. Han spelade för klubben i högsta divisionen såväl i bandy, ishockey som fotboll. I fotboll noterades han för 8 A-landskamper och 126 allsvenska matcher.

* Eskilstuna har fler spelare med kända pappor. Felicia Rogic:s pappa är ju även hennes tränare, Magnus ”Munken” Karlsson. Som spelare tog han SM-guld med IFK Norrköping, och var även allsvensk i Örebro SK.

Felicia är ju dessutom gift med en elitspelare, AIK:s Filip Rogic.

Felicia Rogic

* En tredje Eskilstunaspelare med känd pappa är Fanny Andersson. Pappa heter Ola Andersson, och är kanske mest känd som ”Rit-Ola” från sin tid som tv-expert. Som spelare var Ola Andersson mittfältare i AIK, och fick även göra två A-landskamper. Efter karriären har han utöver tv-expert även varit sportchef i AIK och är numera sportchef i Sirius.

Fanny Andersson

* Även Göteborgs talang Evelyn Ijeh har en välkänd pappa. Det handlar förstås om den allsvenska skytteligavinnaren från 2002, Peter Ijeh. Pappa Peter spelade bland annat för Malmö FF, IFK Göteborg och FC Köpenhamn. Han gjorde dessutom någon enstaka landskamp för Nigeria.

Evelyn Ijeh

* I Vittsjö håller oftast Ebba Hed till på vänster på mittfältet. Samma position hade även pappa Mattias Hed under sina 13 år i Halmstads BK. Mattias Hed hette Karlsson i efternamn fram till och med SM-guldet 1997. Året efter bytte han efternamn till Hed.

Ebba Hed

* En annan som går i pappas fotspår är Växjös Stina Lennartsson. Pappa Per Lennartsson är stor svensk bandyprofil med ett VM-guld (1987) samt tre SM-guld med Vetlanda, där han spelade hela sin karriär. Pappa Lennartsson dubblerade med fotboll i Myresjö i näst högsta serien.

Stina Lennartsson har också dubblerat med bandy. Den spelade hon i Skirö AIK, och hon var så bra att hon utnämndes till årets junior i svensk bandy 2015.

Stina Lennartsson har också två äldre bröder som båda varit elitidrottare. Philip Lennartsson har spelat elitbandy i Vetlanda och Petter Lennartsson gjorde några allsvenska fotbollsmatcher för Kalmar FF, där han ingick i guldtruppen 2008.

Stina Lennartsson

* Så till Örebro, där talangen Emilia Pelgander har en pappa som heter Jonas Pelgander och i många år var defensiv innermittfältare i allsvenskan för Örebro SK, men som även spelade i superettan för Häcken och Falkenberg.

* Djurgården lånade under 2020 ut backen Kim Sundlöv till Sandviken i elitettan. Därmed spelar hon inte långt ifrån Gävle, där pappa Michael Sundlöv en gång i tiden var hyllad ishockeymålvakt i Brynäs. Pappa Sundlöv var bland annat andremålvakt bakom Tommy Salo i det svenska landslag som tog OS-guld vid de olympiska vinterspelen i Lillehammer 1994. Han har även ett SM-guld och ett VM-silver.

Amanda Edgren

* Vad jag vet har inte Amanda Edgren i Kristianstad några elitidrottande föräldrar. Men enligt Wikipedia hette hennes morfar Lars Larsson. Han kom från Kristinehamn och spelade allsvensk fotboll i Degerfors under 1950-talet. Dessutom gjorde han en A-landskamp.

Edgren har även en känd kusin från Kristinehamn, nämligen Sara Mattsson – mer känd som Sara Larsson, som hon hette under sin karriär. Hon har 112 A-landskamper på meritlistan och hennes prisskåp finns både VM-silver och VM-brons.

Tove Almqvist

* När jag ändå gör utvikningar från ämnet genom att ta upp morföräldrar och kusiner kanske det kan vara kul med en liten syskonkoll. Vittsjös korsbandsskadade speluppläggare Tove Almqvist har en lillebror som utmärkt sig i herrallsvenskan i år. Han heter Pontus Almqvist och var kvick forward i IFK Norrköping innan han såldes till ryska FK Rostov.

Amanda Ilestedt

* Så till utlandsproffsen. Bayern Münchenproffset Amanda Ilestedt:s mamma Madeléne Ilestedt spelade i högsta divisionen för Öster. Ilestedt kommer från en stor idrottssläkt som framför allt innehåller en mängd ishockeyspelare, bland annat är Amanda kusin med NHL-stjärnan Oliver Ekman-Larsson. På lite längre håll skall hon även vara släkt med Sven Tumba och cykellegendarerna Fåglum från Vårgårda.

Mimmi Löfwenius

* I norska Lyn har vi Mimmi Löfwenius. Hennes mamma Lotta Löfwenius har spelat i damallsvenskan för Öxabäcks IF.

Jonna Andersson

* Chelsea- och landslagsbacken Jonna Andersson har en pappa som heter Niklas Andersson och som spelade för Åtvidabergs FF på 1980-talet. Här är jag lite osäker på om han någon gång spelade i allsvenskan, eller om han bara nådde andradivisionen.

* Ett av Sveriges senaste utlandsproffs är Sundsvallstjejen Sophie Brundin i italienska Sassuolo. Hennes pappa heter Michael Brundin och har bland annat ett SM-guld med AIK på meritlistan.

Petronella Ekroth

* Petronella Ekroth är inte längre utlandsproffs, utan har vänt hem till Hammarby, där hon nu rehabtränar efter korsbandsskada. Båda Nellas föräldrar är före detta elitidrottare. Pappa Peter Ekroth var fruktad hockeyback i elitserien för bland annat Djurgården, Södertälje (tog SM-guld 1985) och Frölunda. Mamma Yvonne Ekroth spelade fotboll i högsta serien för Trollhättans IF och för AIK. Hon är nu chef på fotbollsförbundet för avdelningen landslag U23/Flick Elit.

Lillebror Oliver Ekroth har inte spelat på högsta fotbollsnivån ännu. Men han är på väg. Han är nämligen lagkapten för nästa års allsvenska nykomling, Degerfors IF.

Sif Atladottir

* I Kristianstad är lagets isländska backklippa Sif Atladottir landslagsspelare för tredje generationen i rad. Farfar Evald Mikson var målvakt för Estland på 1930-talet. Och både pappa Atli Edvaldsson och farbror Johannes Edvaldsson spelade i Islands landslag under 1970- och 1980-talet. Pappa Atli var dessutom utlandsproffs med åtta säsonger i Bundesliga för Dortmund, Düsseldorf och Bayer Uerdingen på meritlistan.

* Ett sista namn på listan blir Hammarbys Frida Petersdotter Thörnqvist. Som hennes första efternamn berättar är hon dotter till Peter Thörnqvist, som gjorde fem säsonger i just Hammarby på mitten av 1990-talet. Utöver spel i allsvenskan var han med och tog SM-guld i förlagan till futsal, det som hette five-a-side.

Östlund, Guillou, Kapocs – och svenska cupen

Damallsvenskans silly season rullar vidare. I dag fick vi veta att Kif Örebro drabbas av ett blytungt avbräck när backklippan Emma Östlund väljer att tacka nej till närkingarnas extrasaltade kontraktsförslag.

Jobbigt för Örebro som ju även tappade sin försvarsklippa i fjol, när Emma Kullberg gick till Göteborg. Kif har tidigare gjort ett par spännande värvningar. Nu måste man ut och jaga mittback.

De närmaste dagarna lär vi väl få veta vart Östlund tar vägen. Jag såg något om att Eskilstuna kunde vara en ny klubbadress. Fast varför skulle backtalangen gå till ett lag som placerade sig sämre?

Hon borde byta upp sig. Och det finns ju vakanta backplatser i de båda storlagen Göteborg eller Rosengård…

Apropå Göteborg är det nu klart att gp.se sänder lagets Champions Leaguematch mot Manchester City på onsdag. Matchen har den för oss intresserade riktigt tråkiga avsparkstiden 16.00.

Tillbaka till silly season. Piteå presenterade i dag Moröns amerikanska skyttedrottning Katrina Guillou som nyförvärv. Jag har sett undergångsrubriker kring norrbottningarna efter att man tappat flera namnkunniga spelare.

Personligen tänker jag inte räkna bort Piteå ännu. Stellan Carlsson står absolut inför en utmaning att bygga nytt. Men de senaste två åren har man saknat riktigt offensiv spets. Sådan kan man nu ha skaffat sig. För nyförvärven Guillou och Anam Imo känns som två kanonforwards att kontra på.

Linköping har i dag gjort klart med Cornelia Kapocs. Förstås en väldigt spännande värvning. Jag trodde möjligen att Göteborg kunde varit intresserat. Mästarinnorna säger ju numera att de gärna vill satsa på västsvensk talang. Och en sådan är ju Kapocs.

För tre år sedan noterade jag hur talangerna här från Västkusten spreds över landet. Då hamnade Kapocs och Paulina Nyström i Ljusdal, Josefine Rybrink i Kristianstad och Ida Strömblad i Kalmar. Sedan dess har Göteborg definitivt förbättrat sitt arbete med att suga upp lokal talang.

Men Kapocs skall alltså spela i Linköping nästa år. Hennes kreativitet kan bli guld värd för LFC. Det innebär ju nämligen avlastning för Frida Maanum (om hon blir kvar) på den fronten.

För övrigt läste jag nyligen i Corren att LFC precis som i somras även nu är med i jakten på Madelen Janogy. Vi får se var VM-hjältinnan hamnar.

I kväll fick vi se hur lottningen av svenska cupens gruppspel föll ut. Återigen valde man att följa den fullständigt sanslösa geografiska uppdelningen. En uppdelning som sportsligt gynnar norr- och Stockholmslagen något enormt. Det är ju nämligen otroligt mycket lättare att gå till semifinal om man spelar i någon av de båda norrgrupperna jämfört med de båda i syd.

Så här föll lottningen ut:

Grupp 1
Göteborg FC – 1
IFK Norrköping/Linköpings FC – 27/4
Växjö DFF – 6
Lidköpings FK – 23

Grupp 2
FC Rosengård – 2
Kristanstads DFF – 3
Vittsjö GIF – 5
Alingsås FC United – 19

Grupp 3
KIF Örebro DFF – 7
Eskilstuna United DFF – 10
Hammarby  – 14
Sundsvalls DFF – 27

Grupp 4
Djurgårdens IF FF – 9
Umeå IK FF – 11
IK Uppsala Fotboll – 12
Morön BK – 15

Siffran bakom lagnamnen visar årets placering i seriepyramiden. Jag har rankat båda de lag som tog sig upp i elitettan på plats 27.

Om LFC vinner mot Norrköping består de två södergrupperna alltså av tre lag vardera som slutade topp sex i årets damallsvenska. I norrgrupperna är det bara Kif Örebro som inte var akut inblandat i nedflyttningsstriden under slutomgången.

Visst är det väl dags att göra om lottningsupplägget?

Herrfotbollens system med seedning av de åtta högst placerade lagen i seriespelet känns ju överlägset mycket mer rättvis ur ett sportsligt hänseende.

Slutligen noteras att världens näst mest ”attraktiva” lag flyttar igen. Utah Royals från Salt Lake Cityregionen har haft ett publiksnitt på cirka 11 000 åskådare, vilket gör Royals till det lag med näst bäst publiksnitt i hela världen bakom Portland Thorns.

Men ägaren har nu efter att ha hamnat i blåsväder valt att släppa laget till nya ägare i en Kansas City. Den här typen av händelser är tveklöst den riktigt tråkiga baksidan med hur elitidrotten är uppbyggd i USA.

 

 

Genomgång av damallsvenskan 2020

I december skall Göteborg och Rosengård spela i Champions League. Och det återstår en omgång av EM-kvalet. Men för de allra flesta svenska elitspelare tog damfotbollsåret 2020 slut den nyss avslutade helgen. Framför allt var det ju slutpunkt för svensk damfotbolls flaggskepp inom klubbfotboll, damallsvenskan.

Därmed är det dags att sammanfatta den här konstiga damallsvenska säsongen. En säsong vi kommer att minnas för att den hade senare start än någon tidigare gång och för att det var tomma läktare.

Jag kommer också att komma ihåg 2020 som den damallsvenska säsongen där jag inte såg en enda match på plats. Däremot blev det många på SportbladetPlay, en kanal som blandat och gett. Framför allt har kvaliteten på kommentatorerna minst sagt varierat.

Tyvärr är känslan att det har varit fler riktigt usla än riktigt bra. Det är för övrigt en slutsats som inte bara gäller SportbladetPlays kommentatorer, utan även domarna. Något som har irriterat mig med SportbladetPlay är att det ibland gått att se flera matcher samtidigt, och ibland inte.

Den sista omgången var en sådan där det bara gick att se en match, något som var riktigt tråkigt eftersom man helst hade velat ha på alla de tre matcher som påverkade i bottenstriden.

Fast faktum är att jag först hade tänkt att strunta i bottenstriden. I förra veckan var min plan att jag skulle åka och se Göteborgs två sista matcher på plats. Ni som läste inlägget ”Det är i Linköping det händer” redan i fredags såg säkert att det då stod att jag planerade att vara på plats på Linköping Arena dagen efter.

Jag hade ackreditering och var helt inställd på en utflykt till Östergötland. Det var jag fortfarande på matchdagens morgon. Vad var det som stoppade mig?

Det var faktiskt Göteborgsledarna Lasse Svensson och Peter Bronsman som fick mig att se guldmatchen framför datorn.

Lasse Svensson

Jag hade packat in varma kläder i bilen, hade laddat kameran och var redo att åka. Precis innan avfärd mot Linköping tänkte jag dock äta lite brunch. Under tiden jag åt passade jag på att läsa vad Göteborgs-Posten skrev inför den historiska matchen för Kopparbergs Göteborg FC. Det var då ögonen fastnade på avslutningen av den här artikeln. Där stod det:

”Varken Lasse Svensson eller Peter Bronsman kommer åka till Linköping för att se matchen efter Folkhälsomyndigheten och regeringens råd att bara genomföra nödvändiga resor.
– Jag har valt att hålla mig undan så mycket man bara kan. Det gäller att skicka rätt signaler till vår omgivning. Hur gärna man än vill blir det till att följa det på tv istället. Det blir jäkligt nervöst, säger sportchefen Lasse Svensson.”

Till mig skickade Svensson och Bronsmans agerande väldigt tydliga signaler. Jag hade faktiskt helt missat att det förelåg reserestriktioner igen. Men efter att jag kollat att man avråddes från onödiga resor var det lätt att blåsa av min Linköpingstripp.

Svensson och Bronsman har varit drivande i Göteborg FC i 19 respektive 20 år. Om de båda valde att stå över sin klubbs största match någonsin var det liksom självklart för mig att packa ur bilen, avboka min ackreditering och ladda för en lördagseftermiddag framför Sportbladet Play. Det blev även självklart att strunta i att åka ner till Valhalla för dagens avslutande match mellan KGFC och Vittsjö.

Jag bär inte hatt. Men om jag hade gjort det skulle jag definitivt lyft på den för Lasse Svensson och Peter Bronsman. Två föredömen i kampen mot coronapandemin. De är dessutom två duktiga ledare.

Jag hoppas verkligen att de även fått chansen att fira den stora framgång som de båda i högsta grad ligger bakom. För det här blev ju Kopparbergs Göteborgs stora år. För första gången vanns SM-guldet av en klubb från innanför Göteborgs stadsgränser. Jitex är ju från grannkommunen Mölndal…

Men när Göteborg förlorade mot Rosengård med 3–0 i tolfte omgången, och mot Kristianstad med 1–0 i trettonde – då trodde vi nog alla på att Malmöklubben skulle försvara sitt guld.

Med nio omgångar kvar ledde nämligen Rosengård tabellen med tre poängs marginal, plus att man hade en 13 mål bättre målskillnad. Men under seriens avslutning hände något.

Dels reste sig Göteborg och avslutade med åtta segrar och ett kryss. Dels tappade Rosengård rejält med fart, och tog bara 15 av de 27 sista poängen. Därmed vann Göteborg till slut med förkrossande sju poängs marginal.

När SVT:s expertkommentator Markus Johannesson under söndagen gick igenom sin lista över damallsvenskans bästa spelare fastnade han för fyra Göteborgsspelare:

Målvakt: Jennifer Falk
Back: Natalia Kuikka
Mittfältare: Filippa Curmark
Forward: Pauline Hammarlund

Att Falk varit den bästa målvakten känns självklart. Och jag köper Kuikka som seriens bästa back eftersom hon har en stor bredd, och både är duktig som mitt- och ytterback.

Curmark och Hammarlund har båda varit väldigt bra. Men bäst? Nej, det tycker jag inte. Den bästa forwarden anser jag nog trots allt har varit skyttedrottningen Anna Anvegård.

Mittfältet är svårare. Mest för att damallsvenskans bästa spelare – Vilde Bøe Risa – bara har spelat just under hälften av tiden – cirka 950 minuter. Bøe Risa är tveklöst den mittfältare i serien med högst potential. Hon är lysande både som defensiv och offensiv mittfältare. Den där höga potentialen visade hon i början, och i slutet av serien. Däremellan hade hon skadeproblem, vilket är orsaken till att hon inte spelade mer än hon gjorde.

Trots att hon hade begränsad speltid väljer jag ändå Bøe Risa som damallsvenskans bästa mittfältare – och i hård konkurrens med Falk även som seriens bästa spelare alla kategorier.

Inför seriestart såg jag Bøe Risa som Göteborgs viktigaste spelare. Men det faktum att laget blev svenska mästarinnor i stor stil trots att norskan missade halva seriespelet vittnar om att Göteborg hade större bredd på mittfältet än jag först trodde. För som jag ser det vann Göteborg faktiskt SM-guldet på sitt mittfält.

Från Rosengårdshåll hör man likt ett mantra att ”Caroline Seger är damallsvenskans bästa spelare”. Men som jag ser det är Seger en stor anledning till att FC Rosengård bara blev tvåa i år.

Förra helgen tittade jag först en stund på Chelsea, sedan en stund på Rosengård. Båda lagen mötte motstånd som drog sig tillbaka. Men det var ändå som två olika sporter. Jag noterade en enorm skillnad i bolltempo, framför allt på mittfältet.

Det såg faktiskt ut som att Rosengård spelade i slow motion. Och Caroline Seger var en stor bov i det hela. I Chelsea heter Segers motsvarighet Sophie Ingle. Det är en spelare som är otroligt passningsskicklig och bolltrygg, precis som Seger.

Men medan vår svenska landslagskapten gärna vill hålla i bollen i två, tre eller fyra tillslag använder Ingle nästan aldrig fler än två. Oftast spelar walesiskan på ett tillslag. Det gör att Chelsea flyttar bollen mycket snabbare än Rosengård.

Göteborg är som Chelsea, ett lag som sätter hög fart på bollen. Som jag ser det är det bolltempot som gör Göteborg till svenska mästarinnor. Och därmed är det förstås bristen på bolltempo som gör att det stjärnspäckade Rosengårdslaget bara kom tvåa.

Jag har sett att det från Rosengårdshåll har svingats mot motståndare som backat hem och gått på kontringar. Men det är ju faktiskt en fullständigt självklar taktik mot ett storlag med massor av bromsklossar på mittfältet. Bromsklossar som alla helst vill trampa på bollen i varje anfall.

Faktum är ju att Rosengård till slut bara klarade andraplatsen med ett nödrop. Kristianstad var ju faktiskt förbi med en halvlek kvar av säsongen. Och det krävdes ju faktiskt hjälp från Linköping för att Rosengård skulle ta de stora silvermedaljerna.

Rosengårds säsong bär faktiskt lite av fiaskostämpel. Med den trupp man besitter måste man vara mycket bättre på att slå hål på parkerade bussar än man varit. Det blir för övrigt spännande att se om vi får se snabbare bolltempo och fler djupledslöpningar från Rosengårds mittfält nästa år.

Kristianstad kom alltså till slut trea. Laget stod för en fantastisk andra halva av serien. Inför sista omgången ledde man ”hösttabellen,” men förlusten mot Linköping gjorde att Göteborg gick om och att mästarinnorna därmed vann både den första och andra halvan av serien.

För Kristianstad gick guldtåget redan i de tre första omgångarna. Men laget reste sig alltså från den svaga inledningen och gjorde totalt sett en kanonsäsong. Trots skador på flera tunga spelare noterade Elisabet Gunnarsdottir:s gäng klubbrekord både i poäng och placering.

Nästa höst spelar KDFF för första gången i Champions League. Det är första gången turneringen avgörs i sin nya skepnad. En skepnad där de 16 bästa lagen får spela gruppspel.

För de svenska lagen gäller att Göteborg är en kvalomgång ifrån det där gruppspelet. De svenska mästarinnorna går nämligen in i playoff-omgången i det som kallas Champions Path. Fördelen här är att det lag som vinner Champions League till våren samt mästarlagen från Tyskland, Frankrike och Spanien har direktplatser i gruppspelet. Göteborg kan alltså inte få möta någon av dem i playoff.

Den svenska tvåan, alltså Rosengård, är också bara en match ifrån gruppspel. De går in i playoff-omgången i den så kallade League Path, där de kan ställas mot alla andra tvåor och treor från Europas alla ligor.

Den svenska trean, Kristianstad, har en lång väg till gruppspel. De går in i den inledande miniturneringen i League Path, där 16 lag skall bli fyra. Klarar de sig förbi miniturneringen väntar playoff-omgången, den där Rosengård går in i turneringen.

Med det lämnar jag Champions League och återgår till damallsvenskan. Faktum är att de tre topplagen är de enda som slutar med plusmålskillnad. Alla andra har alltså negativa siffror när det gäller målen.

På fjärdeplatsen slutade Linköping, som alltså tar medalj med minusmålskillnad. Även om säsongsupptakten gav stora förhoppningar känns både placering och poängutfall ganska rimligt med tanke på truppens sammansättning och på alla de skador man drabbades av.

Man åkte på två käftsmällar mot Rosengård och Göteborg, annars tycker jag att LFC gjorde en fullt godkänd säsong. Det tyckte tydligen inte klubbledningen, för de väljer ju att byta tränare till nästa år.

In kommer Andreé Jeglertz, vilket är en spännande rekrytering. Jeglertz har ju en fin meritlista. Det jag funderar över är om han har byggt lag på det sätt som han kommer att få göra i Linköping. Gissningsvis har han dessutom tappat lite kontakt med vår inhemska damfotboll efter flera år utomlands. Det blir därmed väldigt spännande att se hur han formar sitt LFC.

På femte plats kom Vittsjö, som reste sig efter en riktigt dålig start. Fjolårstrean gjorde en kanonvärvning i australiska Emily Gielnik. Det blir spännande att se om hon stannar i norra Skåne även nästa år. Sexa blev Växjö som svarade för en otroligt imponerande höstspurt efter att Maria Nilsson tog över tränaransvaret själv.

Laget vann sex av de åtta sista matcherna, och stod för en både stark och oväntad klättring som alltså slutade på övre halvan. Det trots att laget gjorde minst mål av alla i serien.

Maria Nilsson

Faktum är att Växjö fortfarande låg på nedflyttningsplats efter 17 omgångar. Sedan vann man fyra matcher och söndagens bortaseger mot Rosengård gjorde alltså att Växjö slutade på den övre halvan.

Tillsammans med Kristianstad och Göteborg måste Växjö räknas som höstens lag. Jag tillhörde som bekant de som länge trodde på Växjö i elitettan nästa år. Men småländskorna hade en oanad höstväxel att lägga i.

Sjua kom Kif Örebro. Laget överraskade positivt för andra året i rad. Jag trodde ju faktiskt att närkingarna var en tänkbar avstigningskandidat. Men egentligen var laget aldrig akut indraget i nedflyttningsstrecket.

Nu lämnar succétränaren Stefan Ärnsved efter tre fina år. Vi får se om efterträdaren lyckas lika fint.

Till slut blev Piteå IF åtta. Laget var med i toppen i början av säsongen, men sjönk sedan som ett sänke genom tabellen.

I förra inlägget skrev jag om att jag vill se 14 lag i damallsvenskan fortast möjligt. Då noterade jag också att både Göteborg och Vittsjö har varit inblandade i nedflyttningsstriden under den senaste fyraårsperioden.

Jag nämnde inte Piteå. Men det är ju anmärkningsvärt att två av de lag som vunnit guld den senaste fyraårsperioden under samma period också varit akut nedflyttningshotade. 2020 års mästarinnor Göteborg var det 2017 och 2018 års mästarinnor Piteå levde under nedflyttningshot ända in i slutomgången i år.

Men Julia Karlernäs räddade Piteå kvar med ett fint distansskott. Karlernäs är en spelare som verkar vara på väg bort från Norrbotten. Känslan är att Piteå kanske måste bygga om sitt lag igen till 2021.

Julia Karlernäs

För andra året i rad räddade Djurgården kontraktet i sista omgången. Den här gången slutade man nia. Men trots ny kamp för överlevnad i damallsvenskan var årets Djurgården ett mycket bättre lag än fjolårets.

Framför allt hade man en defensiv stabilitet som inte fanns i fjol. Man släppte bara in 31 mål, bara de tre topplagen noterades för färre.

Djurgårdens problem låg i målskyttet. Man gjorde näst minst med 20. Det är således offensiven som måste förbättras om laget skall slippa nervös bottenstrid nästa år.

På tionde plats hittar vi årets riktiga bottennapp – Eskilstuna United. De tog bronset i fjol efter en riktigt stark avslutning. Och inför avspark i årets serie tippade majoriteten av alla experter laget på medaljplats även i år. Jag var lite försiktigare, och hade dem just utanför pallen, alltså på femte plats i mitt tips. I slutet av min motivering skrev jag:

”Min känsla är att United faller ett pinnhål längre ner i tabellen. Men det är som sagt väldigt svårtippat i år. Och hittar laget höstformen – då blir det Champions League 2021.”

Inledningen av serien gav också medaljvibbar. Man noterade kryss mot Göteborg och seger mot Rosengård under de fyra första omgångarna. Men roligare än så blev det inte för Eskilstuna.

Till slut var laget enormt långt ifrån Champions League. Tvärtom var det bara målskillnad (15 mål) som räddade United från elitettan. Eskilstuna United är årets stora fiaskolag. Känslan är ju att det borde kunna bli ganska stora förändringar i klubben till nästa år. Eller?

Under strecket slutade alltså nykomlingarna Umeå och Uppsala. UIK tog 23 poäng och förtjänar att spela i damallsvenskan även nästa år. Laget kom till högsta serien med en spelidé som de vägrade att kompromissa med.

Jag tyckte att laget var rätt naivt i början av serien. Samtidigt är jag full av beundran över att de vågade sätta sådan stark tilltro till sitt passningsorienterade spelsätt. Med tanke på hur fin återväxt det finns i UIK räknar jag med att laget är tillbaka i finrummet snart igen. Kanske redan till 2022.

Efter slutomgången noterade jag att Lisa Dahlkvist kan ha gjort sin sista match. Tråkigt i så fall att den matchen innebar nedflyttning. ”Dala” är ju en stor svensk VM- och OS-hjältinna, och förtjänade ett betydligt roligare avslut på karriären. Om det nu var avslutningen vi såg på Tunavallen i går.

Uppsala hade den trupp som både var överlägset minst namnkunnig och minst meriterad i serien. Därmed var det också rimligt att laget kom sist. Får man bara behålla stommen kan även Uppsala snart vara tillbaka. Laget visade exempelvis fina kvaliteter på fasta situationer, något som kan vara guld värt i elitettan nästa år.

Det var min snabbgenomgång av damallsvenskan 2020. Jag noterar att jag inte lyckades placera ett enda lag på exakt rätt placering i mitt tips inför seriestart. Däremot hade jag bara en placering fel på hela åtta lag, vilket väl ändå är godkänt?

Inte för att det var någon tävling. Men den av er läsare som tippade bäst i våras var signaturen FH, som lyckades få hela fem lag på exakt rätt placering, och ytterligare tre var bara en placering ifrån. Bra jobbat.

Umeå åker ut – utöka damallsvenskan nu

Damallsvenskan 2020 är över. Nu väntar sisådär fem månaders väntan på nästa års upplaga. Då är AIK och Hammarby med.

Det är däremot inte Umeå IK och IK Uppsala Fotboll. För första gången sedan elitettan infördes åker båda nykomlingarna ut direkt.

I slutomgången vann Umeå med 1–0 borta mot Eskilstuna. Trots att segermålet kom på frispark från Eva Nyström i femte minuten var aldrig västerbottningarna över nedflyttningsstrecket den här söndagen.

Djurgården fick nämligen en ännu bättre start hemma mot Uppsala. Stockholmarna gjorde ett snyggt ledningsmål minuten innan Nyströms frisparksmål. På ett fint inlägg från Olivia Schough kom fjolåret UIK-spelare Rachel Bloznalis flygande och språngskallade in det otroligt viktiga ledningsmål som Djurgården behövde.

1–0 är ju dock ingen stabil ledning, utan Djurgården behövde ett mål till för att få arbetsro. Det målet kom från Linda Motlhalo med ungefär en kvart kvar. I Örebro vann Piteå med 1–0 efter ett snyggt segermål från Julia Karlernäs.

Piteå och Djurgården räddar sig kvar i sista omgången, medan Umeå åkte ur på 23 poäng.

Bara två lag har tidigare åkt ut med högre poängskörd. För två år sedan åkte Hammarby ut på 24 poäng och –10 i målskillnad. Det är högsta poäng något lag som åkt ur damallsvenskan noterat.

Tvåa på listan är Öxabäck/Mark som 1998 tog 24 poäng och hade målskillnaden –14, och åkte ur. Öxabäcks nedflyttning skedde under de sju år (1995–2001) som tre lag flyttades ner. Öxabäck var för övrigt det enda lag som åkte ut på 20 poäng eller fler under den perioden.

Utöver Hammarby 2018, Öxabäck/Mark 1998 och Umeå IK 2020 är Mallbacken 1990 det enda lag som åkt ur damallsvenskan trots att de nått upp i 20 poäng. De hade 20 poäng och –28 i målskillnad.

I övrigt har tre lag åkt ur på 19 poäng: Kvarnsveden 2017, Djurgården 2012 och Bälinge 2004. Och två lag har åkt ur med 18 poäng: Hammarby 2015 och Trollhättans IF 1989. De senare tog i och för sig bara 14 poäng i tvåpoängssystem, men hade haft 18 om man fått tre poäng vid seger aktuellt år.

De senaste fyra åren har alltså tre lag som tagit 19 poäng eller fler åkt ut. Trenden är alltså att det blivit allt jämnare på damallsvenskans undre tabellhalva på senare år – samt att väldigt bra lag har åkt ut.

I skrivande stund står Olivia Schough i SVT och säger så här om UIK:

”Jag tycker att Umeå skall vara i allsvenskan. Och de har gjort det bra i år. Jag tycker att det känns konstigt att de skall åka ur.”

Jag håller med. Jag tycker också att det bör finnas plats för UIK i damallsvenskan. Så det är dags att återupprepa ett gammalt kärt mantra: Utöka damallsvenskan nu.

Utöver att det under de senaste fyra åren har krävts rekordhög poängskörd för att hålla sig kvar så bör man ju påminna sig om att lag som Göteborg och Vittsjö varit rejält inblandade i nedflyttningsstrider under den här fyraårsperioden.

Det är alltså inte längre några jätteavstånd mellan den undre och den övre halvan i vår högsta serie. Se bara på söndagens resultat, där Växjö – som länge såg ut som ett nedflyttningslag – åkte ner till Malmö och besegrade Rosengård med 1–0. Ett Rosengård som hade andraplatsen att spela för.

Med 45 minuter kvar av säsongen var för övrigt Malmöklubben nere på tredjeplatsen. Men Linköpings Rachel Hill ordnade det stora silvret till Rosengård genom att göra två mål i Kristianstad.

Jag tycker alltså att man skall utöka damallsvenskan – och att man skall göra det fortast möjligt. Som jag ser det kan man ha 14 lag i högsta serien redan till 2022. Men faktum är att jag till och med tror att det skulle kunna gå att ha 16 lag i damallsvenskan inom bara några år. Det är ju alltfler klubbar som satsar på dam- och flickfotboll. Och ju fler lag i damallsvenskan, desto fler unga talanger kan skolas in i elitfotbollen.

Jag ser även förändringen till fem byten som positiv. Jag hoppas att det kommer att kunna leva kvar framöver. Det är ju nämligen också något som ökar möjligheten till speltid för unga talanger.

 

Dubbel bottendramatik – och ny korsbandsskada

Mitt i november bjuds vi på bottendramatik i dagarna två. I dag har vi fått veta vilka lag som åker ur elitettan.

Inför avspark var det fyra lag som kämpade om två platser i nästa års serie. De fyra var Älvsjö AIK, Lidköpings FK, Kvarnsvedens IK och Sandvikens IF. De låg i nämnd ordning med fallande poäng, 22, 21, 20 respektive 19.

En intressant detalj var att de fyra indragna lagen mötte de fyra som låg högst i tabellen. Man hade alltså ungefär jämbördigt motstånd.

Det blev en spännande lördagseftermiddag. Från start var det alltså Kvarnsveden och Sandviken som låg under strecket.

Men efter tio minuter tog Borlängeklubben ledningen borta mot IFK Kalmar. De var det Sandviken och Lidköping som befann sig på nedflyttningsplats.

Men Lidköping var bara under strecket i tre minuter. I den 13:e gjorde nämligen Hammarbys Emma Jansson 1–0 mot Älvsjö. Därmed var det Älvsjö och Sandviken som var nedflyttningslag i en stund.

Den stunden varade fram till minut 27, då Mimmi Asperot ur misstänkt offsideposition kvitterade till 1–1 för IFK Kalmar mot Kvarnsveden. Då var vi tillbaka i startläget – alltså Sandviken och Kvarnsveden under strecket.

De båda lagen blev kvar på bottenplatserna – och de spelar 2021 i division I. Spänningen höll dock i sig länge. I och med att Rosa Kafaji gav AIK ledningen mot Lidköping i första halvlekens slutminut var Sandviken bara ett mål från att kliva upp på fast mark.

Den situationen hade man ända fram till minut 79, då Rebekha O’Brian gav Morön ledningen på Jernvallen – och därmed sparkade ner Sandviken i division I. Två minuter tidigare hade Kalmars inhoppare Ofelia Medhammar via ribban gjort 3–1 till småländskorna och sänkt Kvarnsvedens hopp om nytt elitettankontrakt.

AIK:s seger i Lidköping innebär att Gnaget vinner serien och sätter poängrekord i elitettan med hela 72 av maximala 78 poäng. Det är verkligen otroligt imponerande. Hammarby slutar på 66 poäng, vilket också är väldigt imponerande. Det är här läge att återigen gratulera de båda Stockholmsklubbarna till fina säsonger – och avancemang till damallsvenskan.

Trean Morön slutade på 55 poäng – samma summa som Uppsala gick till damallsvenskan på i fjol. Även om jag tippade Morön så högt som femma får väl Skelleftelaget räknas till årets skrällgäng? För vem trodde att de skulle hänga med i toppstriden så länge som de gjorde?

Fyran Kalmar var däremot en besvikelse. Jag trodde de skulle ha potential att ta en damallsvensk plats. Men Kalmar var tidigt borta ur diskussionen. De har för övrigt redan bytt tränare inför nästa år. Det var redan klart att Joakim Lindén Johansson inte skulle fortsätta, men ha fick lämna redan inför dagens match. Nästa år tränas IFK Kalmar av norrmannen Frank Berntsen.

Femma kom Mallbacken, vilket känns som en logisk placering. Laget har en stark trupp, men var hårt skadedrabbat i seriens inledning.

På den övre halvan fick vi till slut också två nykomlingar. Jitex blev sexa och Alingsås kom sjua. Jag trodde just att de båda västsvenska nykomlingarna skulle vara de två starkaste av de sex nya lag vi hade i serien. De kom dock några placeringar högre än jag hade tippat.

Åtta och nia kom BP och Bollstanäs. Båda hade betryggande marginal ner till bottenlagen. BP skuggade länge topplagen, men orkade inte hålla farten i seriespurten.

Sedan är vi alltså nere där vi började – i nedflyttningsstriden. Till slut förlorade alla de fyra lag som låg kring strecket sina matcher i dag. Det innebar som jag redan berättat att Älvsjö AIK och Lidköping klarade sig på bekostnad av Kvarnsveden och Sandviken.

Älvsjös förnyade kontrakt ser jag som en positiv överraskning. Däremot är Lidköping och Kvarnsveden årets två riktiga flopplag. I fjol tog de 39 respektive 36 poäng. I år nådde de bara just över hälften, 21 respektive 20. Lidköping klarade sig dock kvar, medan Kvarnsveden får börja om i division I.

Att Sandviken och Sunnanå skulle åka ut var helt enligt förhandstipsen. Båda lagen kom in sent i serien, och hade inte riktiga möjligheter att bygga lag och ekonomi för elitettan. Dock starkt av Sandviken att ha kvar hoppet om nytt kontrakt in i seriens allra sista 15 minuter.

Därmed är elitettan 2020 slut. Nästa år ansluter Borgeby, Sundsvalls DFF, IFK Norrköping, IK Uppsala Fotboll och ytterligare ett lag till serien.

Vilket det laget blir får vi veta i morgon när damallsvenskan avgörs. Det står mellan Piteå, Djurgården och Umeå. Rent teoretiskt kan även Eskilstuna åka ut. Men det är som sagt rent teoretiskt. Skulle jag sätta odds på de inblandade lagens chanser att hålla sig kvar blir de oddsen:

Eskilstuna United – 99,999 procent
Piteå IF – 90 procent
Djurgårdens IF – 90 procent
Umeå IK – 20 procent

8) Eskilstuna har 23 poäng och –3 i målskillnad. De spelar hemma mot Umeå och säkrar kontraktet på egen hand om de tar poäng, eller förlorar med åtta måls marginal eller mindre. För att Eskilstuna skall åka ut krävs att de förlorar med nio mål eller mer, samtidigt som både Piteå och Djurgården vinner sina matcher.

9) Piteå har 22 poäng och –13 i målskillnad. De spelar borta mot Kif Örebro, och allt mesta talar för att det räcker med en poäng för att säkra kontraktet. För att 100-procentigt säkra kontraktet på egen hand måste man vinna. Men tar man poäng måste Umeå vinna sin match med sju eller åtta måls marginal för att peta ner Piteå på nedflyttningsplatsen.

Noterbart här är att Kif Örebro i går gick ut med den dödstråkiga nyheten att backen Maja Regnås blev 14:e spelaren i årets damallsvenska att dra av korsbandet. Det hände i matchen mot Vittsjö.

Maja Regnås

Det är andra gången Regnås är korsbandsskadad. Hon missade hela säsongen 2017. Hon är den andra eller tredje spelaren i Kif Örebro som skadar korsband under den här hösten. Den andra efter Heidi Kollanen om man bara räknar vanliga korsbandsskador (främre korsbandet). Och den tredje om man även räknar in ovanliga korsbandsskador (bakre korsbandet), vilket drabbade Cajsa Åkerberg.

Jag skriver så här eftersom jag nyligen fick lära mig från experthåll att Åkerbergs skada är annorlunda och således inte skall räknas med när vi sammanfattar alla årets korsbandsskador. Med Åkerberg hade det varit 15. Nu är det bara 14… 

Tillbaka till Piteå. De kan även hänga kvar vid kryss eller förlust – förutsatt att Eskilstuna tar poäng mot Umeå.

10) Djurgården har 21 poäng och –13 i målskillnad. De har hemmamatch mot redan nedflyttningsklara IK Uppsala Fotboll. Uppsala kommer till Stockholm med elva raka förluster – och rubriker om dålig stämning i klubben.

Det här är alltså en match Djurgården bör vinna. Och vinner de – då blir det tre Stockholmslag i damallsvenskan 2021.

Precis som Piteå så kan Djurgården även hålla sig kvar vid kryss eller förlust mot Uppsala om Eskilstuna samtidigt tar poäng mot Umeå.

11) Umeå har 20 poäng och –20 i målskillnad. De skall alltså till Eskilstuna – och på ett sätt är deras förutsättningar enkla. De måste ju nämligen vinna för att ens ha chansen att hålla sig kvar.

0–0-matchen mot Djurgården senast satte UIK i en otroligt prekär situation. Det jobbiga med situationen är ju att det långt ifrån är säkert att en seger i Eskilstuna räcker.

Om Piteå och Djurgården vinner sina matcher måste ju UIK vräka in mål och slå Eskilstuna med minst nio. I teorin har UIK det här i egna händer, eftersom det finns resultat där de klarar kontraktet på egen hand. Men i praktiken är UIK beroende av hjälp från Uppsala och/eller Örebro.

Mitt tips är att Piteå tar minst en poäng i Örebro samt att Djurgården gör sitt mot Uppsala. Enligt tipset skulle det alltså bli Umeå som spelar i elitettan nästa år.

Det är avspark 15.00 i morgon. Vid 17-snåret vet vi alltså vilka tolv lag som spelar i damallsvenskan 2021 och vilka 14 som spelar i elitettan. 

Vi vet även vilket skånskt lag som tar stora silvermedaljerna, och vilka som tar de små. Det mesta talar ju för att Rosengård blir tvåa. De har hemmamatch mot Växjö, och det räcker med en poäng för Malmöklubben. För Kristianstad avslutas serien med hemmamatch mot Linköping.

Slutligen spelas det en ”uppvisningsmatch” i Göteborg. Där möts klara guldmedaljörerna Göteborg och Vittsjö, som redan är klart för femteplaceringen. Noterbart kring Göteborg är att laget i går skrev tvåårskontrakt med de båda spelare som sannolikt haft bäst utveckling i år – Jennifer Falk och Filippa Curmark. Det är naturligtvis två viktiga förlängningar för mästarklubben.

Det spelas även väldigt kul matcher i både Tyskland och England i morgon, dock är det matcher som tråkigt nog krockar med det damallsvenska bottendramat. Men man hinner i alla fall se en halvlek av det tyska toppmötet Bayern München–Wolfsburg innan de damallsvenska matcherna startar.

Matchen mellan de båda tyska super- och tillika svensklagen startar 14.00 och går att se på Viasat Fotboll och Viaplay.

1,5 timmar senare, alltså 15.30, är det avspark i London i engelska toppmötet och tillika derbyt mellan Arsenal och Chelsea. Även den godbiten krockar alltså med den damallsvenska slutomgången.

Apropå Chelsea så förlängde lagkapten Magdalena Eriksson sitt kontrakt med klubben i förrgår. Det löper nu fram till sommaren 2023.