Etikettarkiv: EFD (Elitfotboll Dam)

En fet Kalle Anka-stämpel på EFD

Publicerad den av
14

För en stund sedan trodde jag inte mina ögon. Jag läste en några dagar gammal artikel i Aftonbladet, och den spontana känslan var att: det här kan väl inte stämma? För så inkompetent kan väl inte damfotbollens elitorganisation vara?

Artikeln handlar om hur EFD fördelar de pengar man fick i statligt kompensationsstöd för covid-19. Ni minns kanske hur stark kritik de fick i somras efter att ha valt ett fullständigt absurt upplägg för fördelningen av pengarna.

Ett upplägg som byggde på att de klubbar som hade störst fantasi och drömde om störst publikintäkter också fick mest pengar. Om klubbarnas ansökningar var trovärdiga var inget EFD brydde sig om.

Samtidigt som EFD prisade de som ropade högst valde herrfotbollen att fördela sina pengar efter en genomtänkt modell framtagen av Sef – Svensk elitfotboll. Där fick klubbarna först en grundsumma efter vilken division de spelar i. Sedan delades resten av pengarna upp efter omsättning och publikintresse.

Det var 1000–0 till Sef mot EFD.

Kritiken mot EFD lät inte vänta på sig. Här kan man läsa en informativ artikel om det. Organisationens generalsekreterare generalsekreterare Tomas Hoszek skyllde på ont om tid, och resursbrist.

Men nu har man alltså ha gjort om exakt samma misstag. Och nu går det definitivt inte att skylla på ont om tid. Man har ju nästan haft ett år på sig att hitta en rättvis och väl fungerande modell.

Trots det fick man återigen panik när det andra krisstödet skulle betalas ut. Enligt artikeln i Aftonbladet valde EFD då det absurda upplägget att skicka ut ett mejl till sina medlemsklubbar med frågan om man skulle fördela pengar enligt samma modell.

Att ens fundera över att göra ett lika stort fel även en andra gång är ju faktiskt att odugligförklara sig själv. Att sex av de tio klubbar som svarade på mejlet dessutom ville köra samma modell är ju också skamligt. Vi har alltså minst sex elitklubbar som sätter egen girighet före rättvisa.

Till Aftonbladet förklarar EFD:s ordförande Annika Grälls så här:

”Frågan ställdes till samtliga föreningar i fredags och utifrån det fick vi ett svar, även om det inte var från samtliga. Det vore ett märkligt förfarande att EFD:s styrelse sen skulle överpröva det svar som vi fick.”

Grälls verkar inte förstå att det allra märkligaste ju ändå är att EFD:s styrelse ens funderade över att återigen fördela pengarna enligt en metod som varit så uppenbart orättvis.

Tyvärr innebär det agerande som Grälls och de andra i EFD stått för i det här fallet till en fet Kalle Ankastämpel, både på själva organisationen och på svensk damfotboll.

För ni minns väl hur EFD:s metod för coronastödet slog i fjol? Då fick AIK 28,4 gånger mer pengar än Växjö DFF.

Det senaste året man fick ha publik på sina matcherna var 2019. Då drog AIK totalt 4500 åskådare på 13 hemmamatcher. Med det hade man den 14:e bästa totala publiksiffran av de 26 elitklubbarna. Bland annat hade Växjö mer publik.

Men AIK drömde om att få 20 000 åskådare på sitt derby mot BP i fjol. Och den drömmen fanns med i ansökan. Att man hade haft 811 på en liknande satsning mot Uppsala 2019 nämndes däremot sannolikt inte.

Här skall direkt sägas att jag inte klandrar AIK eller någon annan klubb för drömmar. Däremot tycker jag alltså att det är skamligt att sex klubbar röstade för en uppenbart orättvis modell. 

För återigen blev det AIK som fick mest – 672 440 kronor. Och återigen tillhörde Växjö de som fick minst – 23 653. Trots att Växjö alltså har haft större publikintresse än AIK får Solnaklubben återigen mer än 28 gånger så mycket pengar.

Sådana här Kalle Anka-beslut drar ner EFD i skiten och skymmer de bra saker organisationen gör.

För EFD gör också bra saker. På deras hemsida kan man nu läsa om att man gjort klart med årets certifiering av elitklubbarna.

Fyra miljoner kronor fördelas till damelitfotbollsklubbarna när 2020 års certifiering är klar

Där fördelas fyra miljoner kronor mellan klubbarna efter hur bra talangverksamhet man hade 2020. Fem klubbar hamnar på den högsta nivån och får vardera 245 000 kronor: AIK, FC Rosengård, Umeå IK, Kristianstads DFF och IFK Kalmar.

Noterbart här är att det är två klubbar från elitettan som når högsta nivån. Kul att klubbar i näst högsta divisionen väljer att satsa en stor del av sin budget på att ha duktiga tränare i sin talangutveckling. För som EFD:s sportchef Stefan Alvén säger i artikeln ovan:

”Välutbildade tränare ger välutbildade spelare.”

Det som förvånar mig lite i certifieringen är att Jitex BK med cirka 20 flicklag i verksamheten placeras så lågt.

Fyra miljoner kronor fördelas alltså i certifieringen. Just fyra miljoner kronor är också den summa de klubbar som kvalar in till gruppspelet i Champions League i höst får.

Uefa har valt att ta pengar från herrarnas turnering för att höja värdet av damernas. Totalt fördelas 250 miljoner kronor till lagen i nästa upplaga av Champions League. Kul, och välkommet.

De fyra miljoner kronor som väntar i gruppspelet är minst sagt attraktiva pengar för de svenska deltagarlagen. I Kristianstads DFF säger klubbchef Albert Sigurdsson till Kristianstadsbladet:

”Det är en otrolig summa för oss, det är ju nästan halva vår budget.”

Jag vet inte om det var på tv eller radio jag hörde Therese Sjögran i Rosengård prata om en rejäl satsning med värvningar i sommar för att öka chansen kvala in till gruppspelet. Kul med extra morötter i Champions League i höst.

Alla de tre svenska lagen måste ju kvala för att ta sig till gruppspelet. Det riskerar även storklubben Lyon. Då kommer den sannolikt att ledas av den tidigare franska storspelaren Sonia Bompastor.

Jean-Luc Vasseur har nämligen fått lämna posten efter misslyckandet i Champions League. Hon presenterades som ny Lyontränare i veckan, och tar således över med omedelbar verkan.

Slutligen så lottas grupperna i det europeiska VM-kvalet i morgon klockan 13.30. All info finns här. Sverige är ett av nio lag i högsta seedningsgruppen och kommer att vara storfavorit oavsett vilka lag vi får i gruppen.

 

Tema herrelitklubbar i damfotbollen – stor genomgång

Publicerad den av
42

Inlägget uppdaterat med korrigering i Brage, Västerås SK och Östersunds FK.

Turerna i mellandagarna kring Kopparbergs Göteborg FC har ju återigen satt strålkastare på vad klassiska herrfotbollsklubbar kan göra inom svensk damfotboll.

KGFC:s ordförande Peter Bronsman hävdade ju att det är herrelitklubbarna som måste ta över i samband med att han under några dagar stängde ner sitt ”projekts” elitsatsning.

Och visst, internationellt kliver ju storklubb efter storklubb in på damarenan. Många har valt att starta på elitnivå, vilket har givit damfotbollen snabba lyft i flera europeiska länder. Lyft som gjort att de tidigare dominanta länderna inom europeisk damfotboll på klubbsidan, Tyskland och Sverige, snabbt har tappat mark.

Fram till och med 2018 hade Sverige alltid minst ett lag i kvartsfinal i Champions League. Den sviten bröts 2019, och i fjolårets turnering åkte båda våra lag ut redan i sextondelsfinal. I årets upplaga kan Rosengård ta sig till kvartsfinal. Men det hindrar inte faktum – det som kändes självklart för tre år sedan är nu långt ifrån givet.

En genomgång av den svenska utvecklingen i Womens Champions League finns för övrigt här.

Klassiska herrfotbollsklubbar har alltså klivit in och lyft damfotbollen i europeiska länder som England, Italien, Spanien och Portugal. Även i Sverige har det under de senaste två–tre åren varit på modet för klassiska herrfotbollsklubbar att starta damlag.

Här har dock supportrar på många håll bestämt att det är fult att kliva in på elitnivå. Något som gör att vi ännu inte fått någon positiv effekt av herrelitklubbarnas inmarsch i svensk damfotboll. För det är ju ingen som vinner på att elitklubbar startar damlag som snittar kring tio mål per match i gärdsgårdsserier.

Faktum är ju att vi sannolikt får vänta ytterligare minst fem år innan vi på allvar ser vad herrelitklubbarna kan göra för svensk damfotboll. År där andra länder i Europa sannolikt kommer att dra ifrån oss ytterligare.

Men det är inte bara herrelitklubbarnas val att köra igenom alla gärdsgårdsserier som gör att vi tappar mark. Även förbundet är i högsta grad skyldigt.

Minns ni VM 2019?

Det var ett svenskt succémästerskap, som gjorde att det pratades damfotboll som aldrig förr. Långt efter mästerskapet hände det att folk jag aldrig tidigare pratat damfotboll med stannade folk mig på gatorna för att exempelvis fråga om det verkligen var rätt att satsa på Stina Blackstenius på forwardsposition, eller om inte den där Anna Anvegård snart kan vara en internationell toppspelare.

Det var inte bara i Sverige som VM 2019 blev en succé. Mästerskapet ledde till att Fifa beslutade sig för att dubbla sin satsning på damfotbollen. Man lägger nu en miljard dollar på damfotboll under en fyraårsperiod.

I Norge satsade fotbollsförbundet och landets motsvarighet till EFD, Toppfotball Kvinner,  4,8 miljoner norska kronor per år under tre år på att anställa talangutvecklare i damelitklubbarna. Förbundet stod för 75 procent av satsningen och EFD för resterande 25 procent.

Satsningen motsvarar ungefär fem miljoner svenska kronor, och 20 klubbar ansökte om att få vara med. Tolv beviljades medel för att anställa en utbildningschef vardera. I Norge drog man även igång en stor forskningssatsning om damfotboll, en satsning värd närmare 50 miljoner svenska kronor.

I Japan beslutade man att starta en proffsliga, en liga som skall dras igång i år. I England hade man redan en proffsliga, för det engelska förbundet valde redan i januari 2018 att dra igång en megasatsning där man lägger cirka en halv miljard kronor per år på damfotbollen. Målet är att dubbla antalet damfotbollsspelare.

Vad gjorde Svenska fotbollförbundet efter VM 2019?

Ingenting nytt. Absolut ingenting.

Man lutade sig mot ett par redan påbörjade småprojekt. Generalsekreterare Håkan Sjöstrand sa till till SVT:

”Senaste tre åren har vi skjutit in 6 miljoner kronor i ett projekt som kallas ‘Världsklass’ där fokus är miljöerna där vi utvecklar spelare 15–19 år. Vi skjuter också in 1,5 miljoner kronor i ett projekt som heter ‘Semiprofessionell fotboll’. Det är sådana saker som vi som förbund kan stötta med.”

Semiprofessionell fotboll är ett projekt som vänder sig till damallsvenskan, elitettan och herrarnas två division I-serier. Alltså 1,5 miljoner kronor på 58 lag, varav 26 är damlag. Det är lite drygt 25 000 kronor per lag. Det imponerar inte på mig.

Projektet Världsklass är ett samarbete gällande spelarutveckling mellan förbundet och EFD. Här har vi alltså två miljoner kronor per år som är damfotbollen tillhanda. Fast inte bara klubbarna, utan en del av pengarna går till att skicka iväg U23-landslaget på fler landskamper.

Det känns knappast som att Svenska fotbollförbundet är speciellt intresserat av att Sverige skall kunna behålla den position i världsfotbollen som vi har.

Norge är alltså på gång att köra om oss. Ett skäl kan vara att norsk fotboll har flera starka, kvinnliga ledare på höga positioner, medan svensk fotboll leds av ett gubbvälde. De kvinnliga ledarna i Norge däremot, både syns och hörs. Karen Espelund är en sådan stark profil som tidigare har varit generalsekreterare på förbundet. Den allra starkaste kvinnan nu är kanske ändå Lise Klaveness.

Den tidigare Umeå-spelaren är den före detta fotbollsexperten och juristen som sommaren 2018 blev elitchef på Norges fotbollförbund – för både herrar och damer. Inför VM 2019 diskuterade Klaveness bland annat att införa ett krav på landets herrelitklubbar att de även måste ha damlag.

I Sverige har alltså många herrelitklubbar nu startat damlag utan sådana regler. Det fick EFD:s generalsekreterare Tomas Hozsek att för knappt ett år sedan säga att läget för svensk damfotboll är bättre än någonsin:

”Samtidigt är damfotbollen på frammarsch och håller på att ta allt mer plats. Läget är bättre än någonsin och möjligheten att få in sponsorer för att driva en bra damverksamhet är god.”

Personligen tycker jag att det är väldigt farligt för svensk damfotboll att sätta sitt hopp till herrfotbollen. Bayern Münchens managern Bianca Recht sa härom året så här till Corren apropå alla nya herrelitklubbar inom damfotbollen:

”Det viktiga är hur storklubbarna som startat sina damlag nu tar nästa steg. Någon som sitter i styrelsen nu kanske tycker om damfotboll och vill att de ska ha ett lag för att alla andra har det. Om tre–fyra år kanske det är någon ny som tagit den platsen i styrelsen som inte gillar damfotboll alls och laget läggs ner.”

Bayerns damlag firade 50-årsjubileum i fjol. De har alltså varit med på banan länge. I den länkade artikeln konstateras att damsektionen inte är någon plusaffär för Bayern München. Det är pengar från herrsidan  som finansierar/sponsrar större delen av damernas verksamhet.

Kanske är det därför som stora elefanter som Borussia Dortmund och Schalke 04 väljer att starta damlag i åttonde divisionen till hösten. Dortmund lät supportrarna bestämma upplägget – vilket alltså blev den modell som även många svenska supportrar alltså tycks föredra.

Just nu är det bra för svenska herrelitklubbars varumärke att ha damlag. Tyvärr räcker det ju tydligen för sponsorer att det där damlaget spelar i gärdsgårdsserierna.

Vi vet alltså ännu inte vilka av de nya klubbarna på den svenska damfotbollsscenen som verkligen vill vinna, och på så sätt utveckla sporten. Det skall ju här sägas att herrelitklubbarna även kan utveckla damfotbollen genom att skapa seriösa akademier. På den fronten ligger AIK och IFK Göteborg i framkant. Men även Hammarby, Djurgården och BP (som i fjol kvalade mot superettan med sitt herrlag) har bra flickakademier. Många andra av herrelitklubbarna har däremot mycket mer att bevisa när det gäller talangutvecklingen av flickor.

Ännu så länge känns det tyvärr som att flera av herrelitklubbarna är rätt nöjda med att hålla till i låga divisioner, och därmed för sina herrlags skull lägga beslag på en del av de där sponsorspengarna som EFD:s generalsekreterare Tomas Hozsek pratade om. Pengar som verkligen hade behövts på damelitnivån.

De närmaste åren blir på många sätt väldigt spännande. Det krävs ju i nuläget en spelarbudget på just över tio miljoner kronor för att slåss om det damallsvenska guldet. Och för att vara ett etablerat damallsvenskt lag krävs mellan fem och tio miljoner kronor – om man inte heter Kristianstad eller Vittsjö och lever på stort kunnande och ett fantastiskt engagemang. För då går det att klara sig på en klart mindre budget.

Ännu så länge har ingen herrelitklubb tyckt att det varit värt att satsa tillräckligt mycket på sina damer. Trots att de herrallsvenska klubbarna har betydligt större organisation för sponsorsarbete än de rena damfotbollsklubbarna är konstellationen Djurgården/Älvsjö det enda lag med herrelitkoppling som tagit SM-guld sedan millennieskiftet. Minns att Djurgårdens IF ägde 51 procent av den sammanslagningen, som ju dock var en separat förening.

Kollar vi den senaste tioårsperioden är Djurgårdens sjätteplatser 2016 och 2017 de enda gångerna som herrelitklubbar placerat sig på damallsvenskans övre halva.

För mig är de resultaten bevis på att herrelitklubbarna i princip varit totalt ointresserade av damfotboll hittills under 2000-talet.

Men de senaste två–tre åren har det alltså hänt saker. Och snart får vi se vilka som är seriösa i sin satsning. Hittills är det bara Malmö, och sedan några månader tillbaka även Hammarby, som verkligen uttryckt en ambition att slåss om SM-guldet.

Personligen tror jag att risken är överhängande att huvuddelen av herrelitklubbarna kommer att vara fortsatt passiva. Det är ju en ganska stor procent av omsättningen man måste satsa på sina damlag för att kunna slåss om titlar, och det känns inte som att speciellt många av de nya klubbarna är beredda att göra sådana satsningar.

Således tror jag att de rena damfotbollsklubbarna kommer att stå sig starka på nationell nivå i ganska många år framöver. Tittar vi på 2020 års damallsvenska innehöll den hela åtta rena damfotbollsklubbar i form av Göteborg FC, Kristianstads DFF, Linköpings FC, Växjö DFF, Kif Örebro, Eskilstuna United, Umeå IK och IK Uppsala Fotboll.

Utöver det var det tre ”tvåkönade” klubbar där damlaget ändå har en särställning, Jag tänker på FC Rosengård, Vittsjö GIK och Piteå IF.

Djurgården var den enda herrelitklubben som även hade damlag på högsta nivå. Till i år får de sällskap i damallsvenskan av AIK och Hammarby. Dessutom gör IFK Norrköping debut i elitettan, vilket gör att vi i år har fyra klubbar som är på elitnivå både med herr- och damlag.

Det lär bli fler de kommande åren.

Men om vi tittar 15–20 år framåt tror jag ändå att risken är uppenbar att flera damsektioner återigen har brutit sig ur herrelitklubbarna, och står på egna ben. Kalla det gärna Lex Sirius. Eller Lex Malmö FF. Eller Lex Gais. Eller Lex Giffarna.

Bröllop följt av skilsmässa känns som ett naturlig utvecklingssteg. Så länge damlagen vinner ekonomiskt på att sväva under en herrelitklubbs vingar är det lättare att acceptera att man kommer i andra, tredje eller kanske till och med fjärde hand. Men till slut brukar den svagare parten få nog.

Ofta sker skilsmässan i samband med diskussioner om resursfördelning. En del av problematiken beskrivs i den här artikeln från 2016.

Att det kommer att bli en del skilsmässor känns ofrånkomligt. Det är bara att se vad som hänt med alla stora flersektionsföreningar som funnits i Sverige. Vi har inte många sådana kvar längre. En efter en har sektionerna brutit sig ur för att stå på egna ben. Flera gamla flersektionsföreningar har i och för sig fortfarande en paraplyorganisation i toppen, men i princip är ändå alla sektioner helt fristående.

Men det var ett stickspår. Ett annat stickspår apropå herrelitklubbarnas inmarsch är att damfotbollen börjar ta över herrfotbollens baksidor. I herrfotbollen är spelarna i stor utsträckning otillgängliga superstjärnor. Damfotbollens styrka har varit tillgängligheten och närheten till supportrarna. Just den närheten till spelarna var en stor anledning till att jag började med den här bloggen.

Men här börjar alltså saker förändras. Bayern Münchens manager Bianca Recht var inne på det i den 1,5 år gamla Correnartikel jag tidigare hänvisat till. Recht säger där:

”Några börjar få samma attityd som männen med en inställning som är: ‘måste jag göra den där intervjun nu, måste jag skriva den där autografen…’. Det handlar även om att lära våra spelare att bara för det finns mer pengar nu måste de fortfarande tänka på vad som kommer efter fotbollskarriären. De börjar glömma bort det. Nu har de pengar så de klarar sig och behöver inte göra något vid sidan av. Samtidigt börjar de tjäna pengar vid en yngre ålder. Det är en stor uppgift för oss alla som klubb och även Uefa och Fifa att ta hand om det här och inte gå i samma riktning som männen.”

Tyvärr verkar varken Fifa eller Uefa intresserade av att hjälpa till här. Utan risken är uppenbar att även damfotbollens stjärnor snart gör sig totalt oåtkomliga. Tråkigt. Och på många sätt ett självmål, eftersom tillgängligheten är ett av damfotbollens allra bästa konkurrensmedel när det gäller att göra sig populära bland fotbollssupportrarna.

Det var alltså ett stickspår. Nu till det viktigaste med det här inlägget, genomgången av hur det står till med herrelitklubbarnas damsatsningar. För fem år sedan, när Fotbollskanalen gjorde en sådan genomgång, var det bara sju av de 16 herrallsvenska lagen som hade damlag. Fast egentligen var det bara sex, för Örebro fick tillgodoräkna sig ÖSK Söder, som ju är en fristående alliansförening.

När jag följer upp genomgången fem år senare noteras att det numera är tolv herrallsvenska klubbar som har damlag på seniornivå. Och i superettan har tio av de 16 klubbarna damlag.

Här är en genomgång av läget i damfotbollen hos samtliga svenska herrelitklubbar:

Allsvenskan

Malmö FF – Har flera SM-guld på meritlistan och är moderklubb till FC Rosengård. Malmö FF:s damlag bröt sig ur huvudföreningen inför säsongen 2004. Man bildade egen förening, som hette Malmö FF Dam, och som hade ett licensavtal med huvudföreningen. I april 2007 släppte man MFF helt och bytte av ekonomiska skäl namn till LdB FC Malmö. Och i december 2013 bytte man återigen namn, nu till FC Rosengård.

Klubbledningen försökte förra vintern få ta över LB07:s lag i elitettan, men MFF:s medlemmar sa nej. Man fick därför istället starta sin nya damsatsning i division IV. Till den satsningen värvade man i princip hela Dösjöbros division I-lag. Med så starkt lag blev fyran en barnlek under premiäråret. MFF vann alla tio seriematcherna, och nådde otroliga målskillnaden 139–0. Självklart spelar laget i år i division III.

IF Elfsborg – Har sedan några år flicklag i låga åldrar. Klubbledningen var länge kallsinnig till att även ha seniorlag. Men ett sådant startades i fjol i division IV efter ett årsmötesbeslut där medlemmar motionerat för damlag.

Stommen av spelare och ledare i det laget kom från 2018 års division I-klubb Sjömarkens IF, en klubb som tvingades lägga ner sitt damlag till följd av spelarflykten. För Elfsborg gick året i division IV lekande lätt. Man vann samtliga nio matcher och fick målskillnaden 68–2. Spelar således i trean i år.

BK Häcken – Startade damlag redan 1978, men har mest hållit till i lägre divisioner. Har dock påbörjat en satsning mot eliten, som dock avstannat i tvåan. Där kom man på fjärde plats i fjol, fem poäng bakom seriesegrande Ljungskile SK. Hade även Zenith och Ytterby före sig. Häcken är således kvar i tvåan även i år.

Djurgårdens IF – Var i fjol den enda klubb med både lag i herr- och damallsvenskan. Djurgården organiserar sig dock så att de båda elitlagen ligger i olika föreningar. Herrlaget återfinns i Djurgårdens Elitfotboll AB medan damlaget tillhör Djurgårdens IF FF.

Spelar i år i damallsvenskan för 26:e säsongen. Totalt är det 29:e året i högsta damdivisionen.

Mjällby AIF – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

IFK Norrköping – Det nuvarande damlaget startades som en fristående förening – IFK Norrköping DFK, men togs in i herrelitföreningen på årsmötet våren 2018.

Vann i fjol sin division I-serie och kvalade sig upp i elitettan. Norrköping är därmed fjärde klubb med både herr- och damlag på elitnivå. Både herr- och damlaget ligger i IFK Norrköping FK.

Örebro SK – Har inte haft något eget damlag, men det har under flera år ändå funnits ett damlag i ÖSK-alliansen, division I-laget ÖSK Söder. I fjol beslutades att ÖSK Söder från och med i år skall införlivas i ÖSK Elitfotboll AB, där herrelitlaget ligger. I år får alltså herrelitklubben Örebro SK ett damlag på riktigt.

ÖSK Söder kom i fjol på sjätte plats i division I södra Svealand. ÖSK Elitfotboll får alltså ta över ett etablerat division I-lag.

Hammarby IF – Blev 1985 första herrelitklubb att ta SM-guld för damer. Är tvåa i den maratontabell som räknas från 1978 och femma i den som räknas från damallsvenskans tillkomst 1988. Är tillbaka i damallsvenskan i år för sitt 38:e år i högsta serien.

Organiserade sig länge så att lagen låg i olika föreningar. Sedan närmade man sig varandra för några år sedan, och vid årsmötet för ett år sedan ändrades även det upplägget, så nu finns båda elitlagen i Hammarby Fotboll AB.

AIK – Vann i fjol elitettan, och skall i år göra sitt 20:e år i högsta serien, varav tolfte i damallsvenskan. Sedan några år tillbaka organiserar AIK sig så att både herr- och damlaget ingår i AIK Fotboll AB.

IK Sirius – Har inget damlag. Hade det dock under perioden 2011–16. Tog då över det elitlag som tidigare tillhörde Danmarks IF. Damlaget var dock inte nöjt med hur det hanterades i Sirius, och till säsongen 2017 bröt man sig ur och bildade IK Uppsala Fotboll – alltså den klubb som i fjol spelade i damallsvenskan. Men som i år är i elitettan.

UNT-podden Are you Sirius hade i oktober ett mycket intressant och väl genomarbetat avsnitt där man intervjuade inblandade och gick igenom turerna i konflikten mellan herr- och damlag i Sirius. Det går att höra här. Det är helt klart värt att lyssna på, bland annat ger dåvarande damtränaren i Sirius Olof Unogård sin bild av konflikten.

Varbergs Bois – Startade damlag i förfjol. Laget slutade då trea i division IV, men fick en friplats i trean till i fjol. Där tog man en mittenplats efter 16 poäng på nio omgångar. Spelar således kvar i division III även i år.

IFK Göteborg – Har flicklag i alla åldrar. Efter årsmötesbeslut gjorde man ifjol om äldsta flicklaget till damlag och startade i division IV. Damlaget kom tvåa efter Örgryte under premiäråret. Man vann sju av nio matcher, vilket ändå räckte till uppflyttning. Spelar i år i trean.

Blåvitt är starkt på ungdomssidan. Man nådde SM-final i F17 i fjol, en final man förlorade till Umeå IK. Man hade till och med 2019 ett avtal med Kopparbergs/Göteborg FC om att släppa de största talangerna till KGFC. Det avtalet avslutades när Blåvitt startade eget seniorlag.

Noterbart här är att man inte har lanserat sitt damlag på samma sätt som flera andra herrelitklubbar gjort, mycket beroende på att det är ett damlag bestående av unga spelare. Nu var ju 2020 en publiklös säsong, så det var svårt att läsa av effekterna av den olika nivån på lanseringarna.

En bra artikel om var IFK:s damsatsning befinner sig finns här.

Östersunds FK – Har varken haft dam- eller flickverksamhet tidigare. Men startar i år med ett F15-lag som man tar över från Sockertoppen IF. Som tränare har man rekryterat Anneli Andersén, som ifjol var assisterande tränare till Stellan Carlsson i Piteå IF. (korrigerat i efterhand)

Kalmar FF – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

Halmstads BK – Har sedan några år tillbaka ett damlag, som vandrat snabbt genom divisionerna. HBK organiserar sig dock så att herr- och damlag ligger i olika föreningar. Herrlaget finns i HBK Elitfotboll AB, medan damlaget ligger under Halmstads BK.

Damerna kom tvåa i division II 2019, men fick en friplats till division I. Debutåret på den nivån slutade med en sjundeplats. HBK är alltså kvar i division I även i år.

Degerfors IF – Tog 2019 åter upp damfotboll igen efter några utan damlag. Har på två år vunnit division IV och division III. Spelar således i tvåan i år.

Superettan

Helsingborgs IF – Har aldrig haft något damlag, men skall starta i division IV i år. Man skall även starta ett F17-lag, och har annonserat om provträningar till de båda lagen. Något som känns lite svårgenomförbart med alla coronarestriktioner. Men HIF får säkert ihop det.

Falkenbergs FF – Hade länge ett damlag som var uppe i näst högsta divisionen som bäst. Det laget slogs dock ihop med IF Böljan till säsongen 2013.

FFF startade om i division IV i fjol. I återstarten blev det nio segrar på nio matcher i fyran och målskillnaden 73–8. FFF spelar alltså i trean i år.

Jönköpings Södra IF – Startade damlag 2019. Vann då division IV med 18 raka segrar. Segersviten höll även över samtliga nio matcher i trean i fjol. I år spelar alltså J-Södra i tvåan. Kommer första poängförlusten då?

Östers IF – Hade damlag fram till 2014, då man lade ner det. Öster har en stolt damfotbollshistoria med 16 säsonger i hösta serien, varav sju i damallsvenskan. Bland de tjejer som spelat för Öster märks Pia Sundhage och Sofia Jakobsson. Men nu har man alltså ingen dam- eller flickverksamhet.

Akropolis IF – Klubben från Kista i Sundbybergs kommun har inget damlag, däremot hade man två flicklag i seriespel i fjol.

Gif Sundsvall – Har ingen dam- eller flickverksamhet. Har dock haft. Giffarna spelade i högsta divisionen 1978–84. Inför säsongen 1985 bröt sig damlaget ur och bildade Sundsvalls DFF, som ju i år spelar i elitettan.

Västerås SK – Har haft flickfotboll i låga åldrar i ett par år. Startade damlag i fjol, och rusade igenom division IV med full poäng och 83–2 i målskillnad över nio omgångar. Spelar således i trean i år. (korrigerat i efterhand)

IK Brage – Hade en lång lucka utan dam- eller flickverksamhet, men har i år återigen damlag. Brage spelade i högsta divisionen 1979–83 samt 1987–89. Man har alltså två säsonger i damallsvenskan (som startade 1988) på meritlistan.

Nu tar man över Ornäs BK:s damlag och går därmed in i division II. Ornäs har också spelat i damallsvenskan, det gjorde man 1999. Sedan dess har Kvarnsveden varit bästa Borlängeklubb inom damfotbollen. Kvarnsveden åkte ur elitettan i fjol, vilket innebär att Brage alltså plötsligt bara är en division bakom.

Ornäs slutade för övrigt i mitten av sin division II-serie ifjol. (korrigerat i efterhand)

Athletic FC Eskilstuna – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

Gais – Har haft damlag. Man har totalt elva säsonger i högsta divisionen. Bland annat spelade man i damallsvenskan 1988–1992. Året efter, 1993, slogs man ihop med Jitex, en sammanslagning som kallades Jitex BK/JG 93.

Nu har Gais inget damlag. Men i år startar man upp flickträning igen, man tänker ha ett lag för sju–åttaåringar. Och så har man ett futsallag för damer som spelade SM-final förra året.

Norrby IF – Har ingen dam- eller flickverksamhet. Hade damlag i början av 1990-talet, och har i omgångar haft flicklag, senast för ett par år sedan.

Örgryte IS – Har haft flicklag under flera år. Gjorde i fjol om ett av flicklagen till damlag och startade från division IV. Till det laget anslöt en hel hög meriterade tidigare KGFC- och Jitexspelare. Det namnkunniga laget vann alla sina matcher i fyran, bland annat slog man IFK Göteborg med 4–0. Öis spelar således i trean i år.

De namnkunniga spelare man hade i fjolårets lag var bland annat Sofia Skog, Sofia Skenk (tidigare Karlsson), Mikaela Uthas, Linn Andersson, Matilda Östergaard och Elin Sandgren. Dessutom gjorde Malin Fors tre matcher innan hon gick över till Onsala.

Sofia Skog

Trelleborgs FF – Efter flera år i dvala startade man damlag igen inför säsongen 2016. Man gick rakt igenom divisionerna upp till ettan, där man i fjol kom på tredje plats i södra serien, fem poäng bakom Borgeby FK. TFF spelar således i ettan även i år.

Vasalund IF – Kom på fjärde plats i sin division IV-serie i fjol. Spelar således kvar i fyran även i år.

IFK Värnamo – Hade ifjol både herr- och damlag i division I. Medan herrlaget gick upp i superettan slutade damerna på en mittenplats i mellersta Götalandsettan. Spelar således i division I även i år.

Landskrona Bois – Har inte haft damfotboll tidigare, men startar damlag i år. Verkar kunna ställa ett riktigt bra lag på benen inför debuten i division IV. Här är de första värvningarna.

Det var årets 16 lag. Men när jag ändå är igång kollar jag läget även i de tre klubbar som spelade i superettan i fjol, men som åkte ut:

Dalkurd FF – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

Ljungskile SK – Startade damlag i fyran 2018. Har nu tre raka seriesegrar, och spelar således i division I i år – vilket är samma nivå som klubbens herrlag. Har även startat ett damlag i futsal, som spelar i näst högsta divisionen.

Umeå FC – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

Genomgång av en månad av damfotbollsnyheter

Publicerad den av
16

Inlägget uppdaterat kring VM 2023, FHM:s besked och kring Jitex allstarlag

Det har gått nästan en hel månad sedan mitt förra inlägg. Det är den längsta paus jag tagit i bloggandet sedan startåret 2011. I stället för att blogga har jag de senaste veckorna försökt att hålla avstånd – både till andra människor och till pollen.

Orsaken till det långa uppehållet stavas förstås i första hand corona. Men i viss mån kan man även lägga till motivationsbrist och slöhet. Det har ju nämligen funnits en och annan nyhet värd att kommentera under den här månaden.

Jag noterar till min glädje att ni är många som har klickat in på bloggen under min frånvaro. Bloggen har bara haft under 400 sidvisningar fyra dagar sedan förra inlägget, och snittet under maj månad är 480. Som jämförelse kan nämnas att snittet under augusti 2015 låg på 406 sidvisningar per dag. Då pratar vi om en månad där damallsvenskan rullade, och där intresset för damfotboll borde ha varit stort eftersom det precis hade varit ett VM.

Ni har alltså varit trogna även under den period där såväl bloggen som spelet i både den internationella och nationella damfotbollen stått stilla.

Även om det inte blivit några inlägg har jag inte släppt damfotbollen under coronaperioden. I brist på levande idrott har jag lagt mycket tid i BT:s arkiv. Där har jag bland annat gjort en rejäl djupdykning i en av svensk damfotbolls tidiga storklubbar, Kronängs IF.

Boråsklubben var sannolikt allra bäst i Sverige 1970, och den var sannolikt näst bäst bakom arvfienden Öxabäck året för det första svenska mästerskapet – 1973. Det har även blivit ett längre reportage om Öxabäcks SM-guld 1983 och ett om nämnda Kronängs IF:s seger 1986 i egna turneringen Kronäng cup – inofficiellt SM i inomhusfotboll under cirka 20 år. De här tre länkade texterna är pluslåsta, men bör gå att läsa för alla som har prenumeration på någon av Gota Medias tidningar.

Och ni alla andra får nöja er med att njuta av de här härliga bilderna från den inofficiella SM-finalen 1970, Kronäng–Öxabäck 4–1:

Personligen kan jag titta på bilden av Kronängs målvakt precis hur länge som helst. Knäskydden, handskarna – miljön. Hedvigsborgs IP i en grusgrop i Borås hade inte klarat många av de krav som ställs på dagens elitarenor…

Utöver all tid i arkivet har jag förstås följt alla större damfotbollshändelser under den senaste månaden. Jag har uppdaterat silly season-sidan ett par gånger, och nu har det äntligen blivit dags för en rejäl genomgång av fyra veckors damfotbollsnytt.

Den senaste stora svenska nyheten är att Peter Gerhardsson har fått förlängt som svensk förbundskapten över VM 2023. Det var ett år längre än det spekulerats om. Men jag tycker absolut att det är en god nyhet för svensk damfotboll, för Gerhardsson har gjort ett kanonjobb med vårt landslag.

Apropå VM 2023 skall vi om en månad (den 25 juni) få veta var det mästerskapet spelas. Min gissning är att det hamnar i Australien/Nya Zeeland. Övriga kandidater är Brasilien, Colombia och Japan. Vad tror ni?

Den största internationella nyheten under den här perioden har ju annars varit att USA:s landslag åkte på ett bakslag i sin rättsliga kamp mot USA:s fotbollsförbund. De amerikanska landslagsspelarna har ju tagit sina krav på lika lön till rättsväsendet.

Nu fick de nej från en domare, men det innebär inte att fallet är över. Spelarna har överklagat och fått tid för domstolsförhandling den 15 september.

Noterbart här är att spelarna i damlandslaget har fått stöd från herrlandslagets spelare. Enligt den här artikeln och tweeten nedan skall herrspelarna ha försökt få till lika lön för båda landslagen, men försöken har inte fått förbundets stöd.

En annan spännande svensk nyhet är att Expressen tillsammans med några lokala mediekoncerner har köpt sändningsrätten till elitettan – förstås en välkommen nyhet för vår näst högsta serie.

Huruvida det innebär några pengar till klubbarna är oklart. Men i längden är det förstås viktigt för klubbarna att matcherna sänds på någon plattform.

Apropå elitettan så har Sandvikens IF gjort klart med sitt sista nyförvärv. Det handlar om Bupe Okeowo, som spelade för Sunnanå i fjol och som var en av de spelare som värvades till Kungsbacka DFF innan den klubben lades ner.

Även Bollstanäs har nya spelare. Trion Louise Lillbäck, Emma Lillbäck samt Isabelle Navren är hemma från college under obestämd tid.

När vi ändå är inne på elitettan finns här en intervju med fjolårets skytteligavinnare, Moröns Hayley Dowd:

Även i damallsvenskan har det skett lite på silly season-fronten. Piteå kantspelare eller ytterback, Selina Henriksson, har olyckligtvis dragit av korsbandet och har därmed spelat klart för i år. Hon ersätts av Sofia Wännerdahl, som spelade i allsvenskan för LB07 i fjol.

En annan nyhet i damallsvenskan är Jonas Eidevall:s skägg. Det går att avnjuta på en av bilderna i det här Instagraminlägget:

Skägg, tv-sändningar och övergångar i all ära – den stora frågan är ju förstås när vi får se lagen i damallsvenskan och elitettan spela matcher igen.

Under den här senaste månaden har det varit ett gäng turer kring elitfotbollen. Sammanfattningsvis kan man säga att jag upplever att förbundet och herrfotbollens representanter har agerat på ett sätt som sänkt mitt förtroende för dem. Däremot tycker jag fortsatt att damfotbollens representanter har skött sig på ett balanserat och bra sätt.

Ett exempel på hur förbundet gjort bort sig är ju när de inte bjöd in damfotbollen (EFD) till ett möte där just SvFF och RF (Riksidrottsförbundet) träffade FHM (Folkhälsomyndigheten). Däremot fick herrfotbollen vara med i form av Sef. Det där är ju tyvärr en tydlig indikation på hur SvFF ser på damfotboll.

Apropå det skrev Olof Lundh en krönika om att fotbollens höjdare helt verkar sakna spelförståelse. Han syftar på att förbundsledningen verkar ha trott att FHM skulle stå med öppna armar och säga: ”kör i gång era serier nu.”

Lundh tar även upp frågan om varför damfotbollen inte fick plats på mötet. I det skedet mötet hölls var damallsvenskan den serie som hade planerat den tidigaste seriestarten. Lundh ställde då frågan till generalsekreterare Tomas Hoszek varför EFD inte fick vara med. Svaret kom på följande sms:

”Hej Olof. Nej, det var Håkan S, Svante från Sef och RF. Jag har dock blivit briefad av Håkan. Protokollet som presenterades var framtaget av Sef främst. Vi stod bakom. Antar att det kom så plötsligt på med möte på kort varsel att EFD inte blev tillfrågat … /Tomas”

Håkan S är Håkan Sjöstrand, förbundets generalsekreterare. Och Svante är Svante Samuelsson.

I förra veckan var det ett nytt möte mellan SvFF och FHM. Efter det mötet tyckte jag att både SvFF:s generalsekreterare Håkan Sjöstrand och Sefs ordförande Lars-Christer Olsson visade bristfälligt omdöme. Båda signalerade att de tog fotbollen på lite för stort allvar, och båda var upprörda över att FHM inte kunde ge dem ett datum när de skulle kunna dra igång sina serier.

Redan innan det första mötet mellan fotbollen och FHM sa förbundsbas Karl-Erik Nilsson så här apropå att tysk herrfotboll fått klartecken i början av maj:

”Det är klart att det är en stark signal när flera andra länder, som i många stycken har haft hårdare restriktioner än vi, är beredda att starta sin fotboll och starta sin fotboll betydligt tidigare än vi planerar att göra.”

Ordförande Nilsson och de andra tycks inte ha märkt att FHM gått sin egen väg, och inte låtit sig påverkas så mycket av vilka restriktioner som gjorts i andra länder.

Och personligen var jag väldigt förvånad över att fotbollens representanter förväntade sig få ett klart svar i ett skede där dagligen cirka 70 personer dog på grund av corona – för så såg det ut förra torsdagen.

I det skedet ville FHM hålla på sina svar i tre veckor, något som kändes högst rimligt. Det senaste beskedet är dock att fotbollen skall kunna få ett svar nu på fredag. Det blir spännande att se hur det svaret lyder. Till skillnad från många av svensk fotbolls ledande representanter tycker jag inte att man kan kräva att fotbollen kommer igång inom den närmaste tiden.

FHM vill hålla ihop all seniorfotboll. Och som jag ser det är det herrfotbollen som är problemet. För tyvärr har ju några herrfotbollsmatcher varit ganska rejäla smittspridare, en har kallats en biologisk bomb och anses vara ett skäl till många dödsfall i Italien. En annan herrfotbollsmatch kopplas till drygt 40 dödsfall i England.

Vi får alltså se vart det tar vägen.

En damfotbollsserie som troligen dras i gång i början av juli är norska toppserien. Det är glada nyheter för bland annat LSK:s svenska yttermittfältare Mimmi Löfwenius som från och med nu kan få utlopp för sin överskottsenergi på planen i stället för…

I England ser det ut som att herrarnas Premier League snart dras igång. Damernas WSL verkar däremot vara färdigspelad.

Med tanke på att lagen inte har kunnat träna riktigt på flera månader tycker jag att det känns vettigt att ställa in säsongen. Spelarna har ju fått träna en och en, vilket har skapat en del kreativa lösningar. Charltons walesiska landslagsspelare Charlie Estcourt hittade alternativa sätt att dribbla sig igenom en konbana.

Just Charlton ligger sist i andraligan, och riskerar nedflyttning. Det som är oklart kring den engelska damfotbollen är hur man skall göra med upp- och nedflyttning från de högsta serierna. Det är ingen lätt fråga.

I Frankrike, Nederländerna, Spanien och Cypern har man avslutat sina ligor. I Spanien valde man att inte flytta ner något lag, utan bara lyfta upp lag underifrån. Därmed blir det hela 18 lag i spanska ligan till hösten. De två nya lagen är Santa Teresa och Eibar.

I Cypern tog Apollon hem mästerskapet. Det innebär att vi kan skicka ett grattis till Matilda Abramo som vunnit ligaguld.

I Tyskland får vi däremot vänta lite innan vi gratulerar de tre svenskorna i Wolfsburg. Man har nämligen givit klartecken till att spela klart Frauen-Bundesliga.

Fredagen den 29 maj drar det igång med Wolfsburg–Köln och Frankfurt–SC Sand. Det återstår sex omgångar, och hittills har man schemalagt fyra, samt kvartsfinalerna i tyska cupen.

Tillbaka till England. Där har man redan tagit ut säsongens allstarelvor. Magdalena Eriksson tycks vara självklar i alla sådana.

I The Athletics elva fick Chelseakaptenen sällskap av två norska klubbkompisar (Maren Mjelde och Guro Reiten), en engelsk i Beth England samt en walesisk i Sophie Ingle. Den senare är en spännande spelare, hon tycks vara högaktuell för det brittiska lag som skall spela nästa OS – om det nu blir något OS i Tokyo.

Medan det var storslam för Chelsea i The Athletics elva så gav BBC bara plats för Eriksson, Mille Bright och England i deras allstarlag. BBC gav istället plats åt sex Arsenalspelare.

När vi ändå är inne på allstarlag så har Jitex tagit ut ett allstarlag. Först trodde jag att det var ett tidernas allstarlag, och då reagerade jag på att det var så många spelare spelare från senare år finns med i laget. Den enda från efter millenieskiftet som gör skäl för en plats i ett sådant lag är ju Fridolina Rolfö.

Nu visade det sig att det var ett allstarlag över spelare som gått in och stöttat Jitex ekonomiskt i coronatider, vilket gör läget annorlunda.

 

Men säg att man skulle tagit ut ett tidernas allstarlag i Jitex. Det är inte helt enkelt. Tittar man på listan över svenska landslagsspelare genom tiderna har 23 stycken representerat Jitex, varav 13 av dem har gjort 20 landskamper eller fler.

Så minimikravet för att kunna komma med i tidernas allstarlag i Mölndalsklubben bör vara att man spelat i A-landslaget många gånger. Utöver de veteraner som är med i laget ovan är Anna Svenjeby och Ingrid Johansson ju två som borde givas plats.

Europamästarinna Svenjeby debuterade i landslaget som 17-åring 1979 och spelade sedan alla 58 landskamper fram tills hon varvade ner efter säsongen 1987. Hon var dessutom den första spelare att få det pris som numera heter diamantbollen. Och VM-bronsmedaljör Johansson har bland annat gjort ett av tidernas snyggaste VM-mål:

En av de som kom med i Jitex allstarlag var Linn Andersson. Hon skall i år spela i division IV för Örgryte IS:

Linn Andersson förstärker damlaget

Medan stora delar av fotbollsvärlden ägnar sig åt individuell träning är Kinas landslag igång och nöter lagspel. På deras nuvarande läger ingår 25 spelare.

Innan det är dags för en genomgång av aktuella, internationella övergångar skickar jag ett grattis till Alex Morgan, som blev mamma till en dotter för drygt två veckor sedan. Morgan är ju för övrigt en av de spelare som vunnit på coronapandemin. Utan corona skulle hon knappast kunnat spela OS i sommar. Nu hinner hon gott och väl bli spelklar till Tokyo-OS – om det nu blir av.

Diverse övergångar

Klart vem som blir Hedvig Lindahl:s ersättare i Wolfsburg. Det blir PSG:s polska målvakt Katarzyna Kiedrzynek. Polskan är alldeles för bra för att vara reservmålvakt. Men kanske att hon blir det nu också. För Almuth Schult borde ju kunna vara tillbaka på planen i vinter efter hennes gravidietet.

Både 2015/16 och 2016/17 hetta skyttedrottningen i Frauen-Bundesliga Mandy Islacker. Då spelade hon för Frankfurt. Sedan sommaren 2017 har den olympiska mästarinnan från 2016 spelat för Bayern München. Trots att 31-åringen fortsatt att vara väldigt effektiv sett till speltid har hon inte riktigt tagit en plats i Bayerns startelva. Därför fortsätter hon nu karriären i FC Köln.

Noterbart kring Islacker är att hon bara fått spela sju hela ligamatcher på snart tre säsonger för Bayern. Totalt har hon noterats för 21 mål på 44 ligamatcher i klubben.

Den forna storklubben Turbine Potsdam har inte längre råd att värva världsstjärnor. De satsar istället på att utveckla spelare på väg uppåt. Senaste värvningen är tyska U20-landslagsanfallaren Selina Cerci från Werder Bremen. 19-åringen har gjort 13 mål på 14 matcher i andraligan den pågående säsongen.

I Tyskland har även Bayer Leverkusen gjort en värvning. De plockar försvararen Nina Brüggeman från ligakonkurrenten SGS Essen.

Den tidigare Rosengårdsspelaren Iina Salmi har en ny klubb. Den finländska anfallren fortsätter karriären i Spanien och Valencia. Hon har senast spelat för holländska Ajax. Med sig från Ajax till Valencia får hon anfallskollegan Ellen Jansen, som spelat cirka 20 landskamper för Nederländerna.

Valencia slutade näst sist i spanska ligan. Men eftersom inga lag flyttas ner från spanska ligan får man ny chans i högsta serien till hösten.

En intressant värvning är att japanska teknikern Yuka Momiki går till amerikanska OL Reign, alltså det lag som tidigare hette Seattle Reign. Numera är det ju ganska ovanligt med japanska spelare i USA eller Europa. Efter VM 2011 var det däremot väldigt populärt. Då ville det japanska förbundet att spelarna skulle ut och lära sig andra spelstilar.

Det arbetssättet tycks man inte ha med den nya japanska generationen. Ännu så länge har ju inte upplägget med nästan uteslutande hemmabaserade spelare givit någon större utdelning. Men det är kanske på gång?

Norska mästarlaget LSK Kvinner har värvat landslagsmeriterade australiskan Karly Roestbakken. Den 19-åriga mittbacken spelade senast för Canberra United i Australiens W-league.

En intressant övergång rapporteras från Spanien. Världens bästa målvakt 2019, nederländska Sari van Veenendaal uppges vända hem till PSV Eindhoven. Därmed tycks Atletico Madrid tappa båda sina målvakter. van Veenendaal har delat på jobbet med Lola Gallardo den nyss avblåsta säsongen. Och som jag skrev i förra inlägget ryktas Gallardo till Lyon.

I Lyon skulle spanjorskan ersätta den mångåriga franska förstamålvakten Sarah Bouhaddi, som enligt en intervju i L’Equipe fortsätter karriären i England eller USA.

En annan spelare som inte kommer att spela i Lyon till hösten är franska landslagsanfallaren Kadidiatou Diani, som tackade nej till den europeiska mästarklubben och i stället fick ett guldkantat treårskontrakt med PSG. Diani skall enligt uppgift nu vara världens näst bäst betalda spelare efter Ada Hegerberg.

Apropå kontraktsförlängningar i PSG så har fantastiska Formiga skrivit på för ytterligare ett år. Den brasilianska mittfältsstjärnan fyllde 42 i början av mars. Och 42 är ju ingen ålder för en mittfältare…

Slutligen tackar den tidigare Bayer Leverkusen- och Birminghamanfallaren Isabelle Linden för sig efter den här säsongen. Hon lägger av redan som 29-åring…

Linden har spelat elva minuter i det tyska A-landslaget. Hon fick nämligen göra ett kort inhopp i en träningsmatch mot USA 2013. Hon har spelat för FC Köln i vinter och kommer alltså att ersättas av Mandy Islacker i klubben.

Löfven, Blackstenius, Schelin, Sjögren, Hegerberg, Örgryte och Marozsan

Publicerad den av
17

Inlägget korrigerat i efterhand i delen om Stina Blackstenius övergång.

I gårdagens inlägg lovade jag komma med ett nyhetssvep från runtom i damfotbollsvärlden. Och här är det.

Fast jag börjar med en uppföljning av gårdagens inlägg om hur svensk fotboll har styrts under coronakrisen. Det bör ju nämligen sägas att statsminister Stefan Löfven:s sågning av Stockholms fotbollförbund även var en käftsmäll för Svenska fotbollförbundet.

Distriktsförbunden har självbestämmanderätt, men statsministerns utspel var ändå en väldigt tydlig signal till SvFF om att skaffa sig hårdare kontroll över sina distrikt. Kanske att det är ett av skälen till att SvFF den senaste tiden varit tydligare i sin kommunikation med distrikt och klubbar. Som exempel skrev man så här den 16 april:

”Distriktsförbund och föreningar ska följa Folkhälsomyndighetens föreskrifter med allmänna råd som, med ikraftträdande den 17 april 2020, anger att matcher, träningsmatcher och tävlingar kan genomföras för barn och ungdomar födda 2002 och senare, medan man avråder från tävlings- och träningsmatcher för vuxna.”

Så till den senaste tidens damfotbollsnytt. I går kunde vi se på SVT att Piteå IF tappar cirka 350 000 kronor på att Piteå Summer Games inte blir av i år.

Piteå IF

I samma inslag konstaterar Piteås ordförande Rikard Fahlman att coronakrisen dessutom sannolikt kommer att leda till dyrare reskostnader i år:

”Vi vet ju inte hur allsvenskan kommer att spelas. Där kommer vi antagligen att åka på en smäll med dyrare kostnader för resor och det är en väldigt stor del av våra kostnader. Nu har vi Umeå på 22 mils avstånd, men annars är närmsta matchen Uppsala, så varje bortamatch är med flyg. Det kostar enorma pengar.”

Klubben har redan tappat 100 000 kronor på biljetter de inte kan boka av. Nu är ordförandens förslag att det bör införas en resekostnadsfördelning i damallsvenskan.

EFD:s generalsekreterare Tomas Hoszek svarar så här på det förslaget:

”Om Piteå önskar en sådan lösning behöver den dras med övriga klubbar i damallsvenskan. EFD har inga ytterligare medel att dela ut än det vi redan gör.”

Det återstår att se om övriga damallsvenska klubbar vill släppa delar av sina intäkter för att hjälpa Piteå och Umeå.

Stina Blackstenius

Den största inhemska nyheten de senaste veckorna är ju Stina Blackstenius övergång från Linköping till Göteborg. I förra veckan presenterade GP intressant bakgrundsinfo kring övergången.

I en lång artikel presenterade tidningen utdrag ur det tävlingsärende som gjorde Blackstenius klar för Göteborg. Det visar att tvisten har hållit på sedan den 12 november. Det är nämligen det datum som Göteborg ansåg att klubbarna var överens. En linje som även förbundets skiljenämnd sedan gick på.

I november skrev Göteborg ett spelaravtal med Blackstenius, som man laddade upp i förbundets datasystem Fogis. Däremot lade man aldrig upp något övergångsärende. Och här stannade allt. Här har det tidigare felaktigt stått att Göteborg även la in en övergång i Fogis. Men det var jag som hade läst texten i GP dåligt.

Formuleringen i tidningen är: ”Det enda som saknades var Linköpings FC:s signatur, erfar GP. Den kom aldrig.” Enligt tidningen berodde det på ett par olika saker:

1) LFC fick in nya sponsorspengar, vilket förbättrade klubbens ekonomiska läge.
2) Mimmi Larsson skrev på för Rosengård, vilket gjorde att Linköpings behov av Blackstenius blev klart större.

Först i slutet av februari tog Göteborg ärendet till skiljenämnd, och den 27 mars avgjordes tvisten. Det är lätt att förstå att Blackstenius har haft svårt att hålla fokus den här vintern.

Vi har nyligen också fått veta vad Lotta Schelin har haft fokus på den senaste tiden. Ihop med sin fru Rebecca Schelin har Schelin skrivit en självbiografi som heter ”I huvudet på Lotta Schelin” och som släpps i höst. Den går redan nu att förhandsboka.

I veckan har Sofia Jakobsson fyllt 30 år. Grattis.

På en mycket lägre nivå har division IV-klubben Örgryte IS gjort ett antal fina nyförvärv. Öis är kanske det av de herrelitlag som i år startar damlag från gärdsgårdsserierna som fått minst uppmärksamhet.

Men Örgryte har skaffat sig en stomme av ett gäng tidigare Jitexprofiler. Först anslöt Sofia Skog med damallsvenska meriter från just Jitex och Göteborg FC samt flerfaldiga bandyvärldsmästaren Elin Sandgren, som spelat damallsvenskt för QBIK och Jitex. Och nyligen fick man in ytterligare ett meriterat nyförvärv i Julia Strahl, som spelat i elitettan med Kungsbacka och Jitex.

Skog och Strahl har för övrigt redan gjort mål för Örgryte.

Tillbaka till högsta nivån. Ute i Europa körs diverse hem- eller familjeutmaningar. Här är hur Linda Sembrant löste familjeutmaningen #FamilyChallenge:

I Norge ligger fotbollsträningen nere, och det är stopp för publikmatcher åtminstone till den 1 september.

Det händer ändå lite grand i vårt västra grannland. Bland annat har Martin Sjögren förlängt sitt kontrakt som norsk förbundskapten. Han blir minst kvar över det EM-slutspel som nu är flyttat till 2022.

Sjögren var för övrigt med i Olof Lundh:s podd för några veckor sedan. Då sa förbundskaptenen att han inte tror att storstjärnan Ada Hegerberg kommer tillbaka till landslaget.

Det ledde till en dispyt med båda systrarna Hegerbergs agenter Alan Naigeon och Victor Bernard. Naigeon tycker både att Sjögren hade dålig tajming med sina uttalanden samt att förbundskaptenen gått över gränsen. Agenten säger:

”Jag förstår inte vad han vill säga? Vad måste Ada göra? Måste hon ringa Martin för att få komma tillbaka? Han tar upp det här med jämna mellanrum. Jag förstår inte vad han har för problem?”

Jag har inte hört podden, men jag minns att Ada Hegerberg tog upp ämnet i magasinet Josimar just innan fjolårets VM-slutspel. Det tyckte jag var väldigt dålig tajming, eftersom det tog bort fokus från de spelare som Norge faktiskt hade med till VM. I det länkade inlägget skrev jag att: ”Så agerar inte lagspelare – bara egoister.”

Och vad jag har hört så har agent Naigeon rätt. Ada Hegerberg måste ta initiativet om hon vill tillbaka till landslaget. Och hon måste även be både spelare och ledare om ursäkt. Exakt för vad det är hon behöver be om ursäkt för har jag däremot inte hört något om.

Sjögren har alltså förlängt. En förbundskapten som däremot inte får förlängt är Englands bas, Phil Neville. Han kommer att köra vidare över OS, där det är Storbritannien som skall spela. Däremot leder inte Neville Englands lag i EM-slutspelet 2022.

För övrigt vill Svenska fotbollförbundet förlänga Peter Gerhardsson:s kontrakt att löpa över EM 2022. Gerhardsson har för övrigt gått ner i lön under den period har är korttidspermitterad.

Trots två förluster i Algarve ligger Sverige för övrigt kvar på femteplatsen på världsrankingen, även på den senaste rankinglistan.

Nu under coronatider har det diskuterats och spekulerats kring hur olika sporter, lag och idrottare kommer att klara krisen. För ett tag sedan gick det internationella spelarfacket Fifpro ut med en rapport som sa att damfotbollen som sport kan vara hotad.

Det kändes väl alarmistiskt, även om förstås det finns anledning att fråga sig hur internationella herrfotbollsklubbar kommer att hantera sina damlag nu när det blir kämpigt med ekonomin.

Här i Sverige svarade i alla fall EFD på rapporten med att säga att de trots allt ser framtiden an med optimism:

”Vi analyserar löpande fakta vi har och de signaler vi får från omvärlden. Coronakrisen kommer att övergå till något nytt, och då bygger sig svensk damelitfotboll stark igen.”

Jag är också inne på EFD:s linje. Damfotbollen har blivit så stark att den inte kommer att raseras av den här pandemin. Det är även en åsikt som stöds av svenska spelaragenten Maria Karlsson de Cecco och av en sponsorskonsult vid namn Anders Lindén. Den senare säger till SVT:

”Det genombrottet som kom 2019, med fotbolls-VM och allt som skedde, det går inte att stoppa, tror jag.”

Frågan är om Lyon kan stoppa stjärnduon Dzsenifer Marozsan och Sarah Bouhaddi från att lämna klubben. Den viktiga Lyonduon sägs vara stora prestigevärvningar av Utah Royals i NWSL. Då snackar vi inte bara prestige för klubben, utan också för hela ligan.

Marozsan har varit Lyons bästa spelare de senaste åren. Och om hon lockas från Europas största klubb till USA, då är det en jättevinst för amerikansk klubbfotboll.

Rykten säger att Bouhaddi och Marozsan kommer att ersättas av Atletico Madrids Lola Gallardo och Wolfsburgs Sverigebekanta mittfältare Sara Björk Gunnarsdottir.

Det känns ju faktiskt lite konstigt. För jag ser Gunnarsdottir som en väldigt annorlunda spelare än Marozsan. Men kanske att Lyon försöker att bygga om sitt lag och sitt spel.

Ett lag som håller på att bygga om är Bayern München. I veckan har man gjort klart med tyska landslagsbacken Marina Hegering. Därmed har Bayern på kort tid värvat både Hanna Glas och Hegering till sin backlinje.

De värvningarna antyder att Bayern kommer att tappa backar från den ännu ej avslutade säsongen. För på högerbackssidan har man ju exempelvis redan tyska landslagsspelarna Giulia Gwinn och Kathrin Hendrich. Mittbackar finns det också gott om: Amanda Ilestedt, Simone Boye-Sørensen, Carina Wenninger, Simone Laudehr och Kristin Demann.

Vid en koll på tabellen i Frauen-Bundesliga är det för övrigt inte i defensiven som Bayern har tappat mest på Wolfsburg, utan i offensiven. Wolfsburg har 74–7 i målskillnad, medan Bayern har 43–13. Men visst, backlinjen är ju också en del av offensiven. Så kanske att de nya värvningarna kan hjälpa Bayern både framåt och bakåt. Och München har ju dessutom tidigare gjort klart med Lea Schüller till offensiven för nästa säsong. Så man jobbar ju även på att spetsa till offensiven.

Slutligen noterar jag att Kinas landslag tränar på inför ett avgörande OS-playoff som vi inte vet när det kan bli av.

 

Är fotbollens föräldrar vuxna nog?

Publicerad den av
7

Inlägget korrigerat kring polisens tolkning av 50 deltagare.

Vid gårdagens myndighetsgemensamma presskonferens om covid-19 sa statsepidemiolog Anders Tegnell att Sverige återigen har hamnat i en allvarligare situation, att kurvan över antalet fall har vänt uppåt igen – även i Stockholm.

Till SVT sa han direkt efter presskonferensen att den negativa utvecklingen möjligen kan kopplas till att folk rörde sig mer under påskloven, och/eller på att folk börjar slappna av.

Tegnell fick frågan om det beror på att vi inte har tillräckligt hårda restriktioner i Sverige. Han sa:

”Nej, det tror jag inte i grunden. Utan det är mer en fråga om att vi måste följa dem ordentligt. När det gäller alla typer av restriktioner krävs det ständiga påminnelser för att man skall komma ihåg dem, och följa dem.”

Om man gör en internationell jämförelse av hur restriktionerna ser ut så har svensk fotboll det väldigt bra. Här har vi hela tiden fått köra lagträning, och rätt länge kunde lagen även få spela matcher. I exempelvis Norge får spelarna köra individuell träning, som att springa i trappor…

Och det finns flerfaldiga världsmästare i simning som tvingas till torrträning i köket, som ryska Julia Efimova:

I Sverige har vi alltså förhållandevis stor frihet. Kanske för stor. För det har funnits, och finns fortfarande, synpunkter på att det är lite oklart exakt vad man får och inte får göra.

Och visst finns det lite frågetecken kring restriktionerna, vilket inte är så konstigt. Folkhälsomyndigheten har ju väldigt många viktigare saker att göra nu än att detaljstyra svensk fotboll. Det är istället förbundens ansvar, och där har tyvärr inte alla våra förbund lyckats speciellt bra.

I sin krönika på Fotbollskanalen förra veckan skrev Zecira Musovic att ”Vi behöver ett förbund som förstår oss”. Hon syftar på att fotbollsspelare inte stannar hemma när de är lite snuviga, utan att de vill tävla – nästan till varje pris.

”Jag vet att vi individer har ett oerhört stort samhällsansvar med att göra allt vi kan för att inte bidra till smittspridning. Jag vet att det räcker med en liten nässnuva för att vi omedvetet ska gå runt och smitta andra med viruset. Ändå står vi där inför en match och det korrekta beslutsfattandet blir som bortblåst i våra hjärnor. Lika mycket som ett barn behöver föräldrar som tar ansvar för att barnet inte skall utsätta eller utsättas för risker, så behöver vi ett förbund som agerar som fotbollens föräldrar.”

Tyvärr har inte alla våra fotbollsförbund visat sig vara vuxna uppgiften som ”spelarnas föräldrar”. Tvärtom har man häpnat över vissa beslut. Värst i klassen har Stockholms fotbollförbund varit.

När det dagligen dör cirka 90 personer av coronaviruset har idrott av naturliga skäl inte varit ett speciellt viktigt ämne på Folkhälsomyndighetens pressträffar. Men den 1 april pratades det lagidrott. Och som jag skrivit i ett tidigare inlägg gjorde då Riksidrottsförbundet och deras bas Björn Eriksson tolkningen att det var stopp för alla seniormatcher i lagidrott.

Dagen efter kom Svenska fotbollförbundet med en annan tolkning. SvFF ansåg att träningsmatcher var okej, och statsepidemiolog Tegnell gav sitt okej. Till Folkhälsomyndighetens hemsida sa han:

”Vi är medvetna om att gränsen mellan träningar och matcher kan vara svår att dra. Att spela träningsmatcher är okej så länge rekommendationer uppfylls och att antalet personer på och omkring planen begränsas till 50 personer.”

Hälften av distriktsförbunden kände trots det så stor osäkerhet att de omgående valde att stoppa alla seniormatcher.

Ett av de 24 distrikten gjorde en helt egen tolkning. Stockholm, alltså den region som var hårdast drabbad av coronaviruset, beslutade sig för att dra igång sina seniorserier med avspark den 17 april. Då skulle division 3–5 för damer och division 4–7 för herrar starta.

En dryg vecka innan avspark twittrade jag om att Stockholms beslut kändes fullständigt vansinnigt.

Det visade sig vara fler än jag som hade samma uppfattning. Två dagar innan seriestart gick statsminister Stefan Löfven ut och kommenterade upplägget. Han sa:

”Vi måste alla inse att det här är en speciell kris. Människor är sjuka, människor avlider i den här sjukdomen och andra jobbar jätte-jättehårt i vården och omsorgen för att vi ska klara detta.
…
Att då i den stunden säga att nja, vi vill ändå fortsätta och starta seniorfotbollen som vi hade tänkt, det menar jag är onödigt och oansvarigt.”

Följden av statsministerns utspel blev att alla seniormatcher stoppades – inte bara i Stockholm, utan i hela landet. Däremot gavs det klartecken för matcher med spelare födda 2002 eller senare.

Stockholms FF:s ordförande Andrea Möllerberg kommenterade det hela så här:

”Jag är otroligt positiv och välkomnar verkligen det tydliga beskedet. Samtidigt är jag väldigt stolt över att vi drev den här frågan hela vägen, eftersom det nu har lett till att vi kan driva barn- och ungdomsverksamheter över hela Sverige.”

 

Distriktschefen om beskedet – och Löfvens kritik: ”Jag är stolt”

Det var så man häpnade. Stockholms FF tog ett beslut som var så uppseendeväckande att statsministern mitt i en stor kris tyckte att det var nödvändigt att prata lokalfotboll. Trots att StFF kallades oansvarigt av landets ledare sa sig distriktsordföranden vara stolt.

Personligen hade jag skämts så att jag inte hade kunnat se mig själv i spegeln om jag fått en sådan käftsmäll som den Löfven delade ut.

Ordförande Möllerberg sa för övrigt också att:

”Vi är det enda distriktet som stått på oss och vågat få klarhet. Det har kostat oss lite blod, svett och tårar men det har det varit värt.”

Varit värt?

Jo, om Stockholms FF:s agerande leder till räddade liv så håller jag med om att det var värt det. Men Möllerberg pratade tyvärr inte om smitta eller liv.

Det känns som att vissa fotbollsförbund bör påminnas om att vi är i en situation där det inte handlar om vem som kan tolka Folkhälsomyndigheten mest till sin egen fördel. Det handlar inte heller om vem som kan tänja mest på gränserna. Vi är i ett läge där det viktigaste är att hindra smittspridning så att inte folk dör.

Tyvärr är det inte bara Stockholms FF som gjort egna tolkningar av Folkhälsomyndighetens rekommendationer. När Tegnell i början av april godkände träningsmatcher sa han, som det står ovan:

”Att spela träningsmatcher är okej så länge rekommendationer uppfylls och att antalet personer på och omkring planen begränsas till 50 personer.”

Svenska fotbollförbundet gick dock på den tolkning som tillät flest åskådare, nämligen polisens. I den räknades det till maximalt 50 personer exklusive spelare, ledare och funktionärer.

I en tidigare version av den här texten stod det här att polisens tolkning var korrigerad, samt att Tegnell hade rätt i att man skall räkna in spelare, ledare och domare i de 50 personerna. Jag utgick då ifrån att man på polisens hemsida kan läsa att:

”Om ett idrottsevenemang är att anse som en offentlig tillställning omfattas de av bestämmelserna i den nya förordningen och deltagarna får inte överstiga 50 personer.”

Det jag hade missat var att det längre ner i texten också står:

”Vid ett fotbolls- eller hockeyevenemang räknas endast publiken, inte idrottare och tränare, som deltagare.”

I går kom SvFF med en instruktion till samtliga föreningar att uppmana tänkbar publik att inte komma till ungdomsmatcherna. Känslan är ju nämligen att mer eller mindre varenda ungdomsmatch har brutit mot den hårdare tolkningen av regeln.

SvFF har alltså nu tagit höjd, och anpassat sig efter den hårdare tolkningen, vilket är bra. Jag tycker ändå inte att förbundet totalt sett har imponerat i sin roll som fotbollens föräldrar. Men kanske att det alltså börjar att växa upp.

För i går satte även SvFF ner foten mot kreativa lösningar på träningar, vilket också kändes vuxet.

Nu får vi se om EFD och SvFF kan fatta vuxna beslut om när elitfotbollen skall sättas igång igen. Det var ett klokt beslut att blåsa av cupen. Även om klubbarna kommer att behöva spela lite matcher innan serien kan startas, och cupmatcherna kunde ha fyllt den funktionen, så kanske det ändå är vettigare att undvika tävlingsmatcher under den perioden. Det mesta talar ju för att det här kommer att bli en väldigt slitsam säsong för spelarna – om det blir en säsong.

I förra veckan sa Tegnell att han trodde att restriktionerna mot seniormatcher kommer att ligga kvar flera veckor, samt att han inte trodde på matcher med publik förrän till hösten.

Hittills pekar de uppgifter jag sett på att EFD:s förslag ligger på seriestart i slutet av maj. Det känns knappast som ett vuxet förslag. För det förutsätter att klubbarna kan börja spela träningsmatcher om 14 dagar – annars kan vi nog räkna med att årets damallsvenska blir en tråkig skadekavalkad.

I Zecira Musovics krönika den här veckan skriver hon om problemen med att gång på gång tvingas ladda om.

Min personliga killgissning är att hon kan tvingas få ladda om fler gånger i år. Det kan ju komma fler coronavågor. Och den absolut tidigaste seriestarten tror jag kan ske i mitten av juni – utan publik. En förutsättning är ju att reglerna om folksamlingar om maximalt 50 personer upphävs. För det är ju inte lätt att få till en elitmatch med bara 50 deltagare. Utöver spelare och ledare krävs det ju fyra domare, matchkontrollant, vaktmästare och tv-folk.

Något som är glädjande i allt elände och all ovisshet är att det under den här perioden har varit mycket lättare att känna sympati med damfotbollslagen och -spelarna än med herrarna.

Delvis för att damerna gjort större insatser. Cajsa Andersson har redan hyllats här i bloggen. Men även en annan Kajsa, Vittsjös Kajsa Lind är värd att lyfta. Hon jobbar som undersköterska på Hässleholms sjukhus, och ägnar således delar av dagarna åt något väldigt mycket viktigare än att spela fotboll.

Det har ju trots allt kommit en och annan damfotbollsnyhet de senaste veckorna. De nyheterna tänker jag dock återkomma till i ett senare inlägg.

En av de hetaste nyheterna de senaste dagarna tänker jag dock ta upp här. Och det är Zlatan Ibrahimovic:s gästspel på Hammarbys damlagsträning.

Det är förstås kul, både för spelarna i Bajen och damfotbollen i stort, att Zlatan kommer och ger lite stjärnglans till en vanlig träning.

Tidigare har ju inte Zlatan direkt känts som någon damfotbollsvän. Men han gjorde tydligen ett gott intryck på Hammarby IP i torsdags.

Zlatans offentliga framträdanden utanför det egna spelet har ju på senare år tyvärr ofta handlat om byggande av det egna varumärket. Jag såg att hans gästspel väckte viss misstänksamhet i Djurgårdsled.

Jag såg också att Hammarbys Emilia Larsson var lite upprörd i går.

Jag har läst kommentarerna till Larssons tweet med texten: ”Vad har ni andra gjort i dag?” Det är möjligt att hon tagit bort några (Tillagt i efterhand: se kommentar nedan). Men de jag såg kändes inte så farliga, de handlade huvudsakligen om att hålla avstånd.

Mina spontana reaktioner när jag såg lagbilden i Helen Eke:s tweet var att ”där håller de inte avstånden” och att ”social distansering gäller kanske inte när Zlatan är på besök”. Det är inte så att jag klandrar spelarna, utan jag unnar dem sina selfies med Zlatan. Och det är nog risk att jag också hade glömt tid och rum om min idol kommit ner till en av mina träningar.

Men om man i det rådande läget ställer frågan om vad folk gjort i dag så får man nog räkna med att det kommer att delas ut ett antal pekpinnar om att hålla avstånd. Det är ju faktiskt på något sätt ganska sunt.

 

Tror någon verkligen på elitfotboll i början av juni?

Publicerad den av
19

I går kväll meddelade EFD att starten av damallsvenskan och elitettan nu definitivt är uppskjuten. Man meddelade samtidigt att man nu jobbar efter att en plan där de båda elitserierna för damer skall dra i gång i slutet av maj, eller början av juni.

Min spontana reaktion i går kväll var att upplägget lät orimligt och att vi nog kan glömma att det spelas någon elitfotboll i Sverige vid den tiden.

Statsepidemiolog Anders Tegnell använde kanske inte just de orden när han intervjuades av Olof Lundh, men Tegnell verkar ju knappast tro att det spelas någon elitfotboll inför publik i början av juni i alla fall. Han säger:

”Om vi kan vara där i början på juni? Tveksamt skulle jag nog ändå känna just nu. Men vi följer det här vecka för vecka och ju närmare vi kommer desto bättre blir prognoserna.”

Tegnell säger också att sjukdomskurvan löper över två–fyra månader, och att det är troligt att det tar ungefär en månad efter kulmen innan man är nere på nivåer som innebär att man kan leva som vanligt. Just nu säger ju prognoserna att vi skall ha kulmen i Sverige i mitten eller slutet av maj.

Därmed känns min killgissning om att det inte är rimligt att vi kan ha i gång damallsvenskan förrän allra tidigast kring midsommar som betydligt mer rimlig än den plan som EFD nu jobbar efter.

Det känns tyvärr också alltmer som att det här kommer att bli ett ekonomiskt helvetesår för svensk damfotboll på klubbnivå. Det rimliga är ju många företag kommer att tvingas minska sin sponsringsbudget, vilket lär leda till klart minskade intäkter. Vi lär få se ett stort antal konkurser, vilket gör att klubbarna inte ens kan räkna med att de får in de sponsorspengar som de har avtal om.

För klubbarna innebär en komprimerad säsong också att man tvingas till fler matcher på vardagskvällar, vilket leder till ökade kostnader. Framför allt gissar jag att det här kommer att slå hårt mot lagen i elitettan.

Det kommer nog att finnas anledning att återkomma till de här frågorna framöver. Nu till lite fotboll.

För den sista chansen på ett tag att njuta av en riktig toppmatch i damfotboll ges på lördag morgon 5.30, svensk tid. Då spelas finalen i Australiens W-league mellan storfavoriten Melbourne City och regerande mästarinnorna Sydney FC.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg har vi som befinner oss i ett land dit de inte har sålt sändningsrättigheter tidigare kunnat se W-leagues tv-sända matcher live på MyFootballs youtubesida. Där bör vi även kunna se finalen.

Tittar vi på laguppställningarna har Melbourne City Sverigebekanta spelare i Lydia Willams (Piteå), Aivi Luik (Kalmar) och Milica Mijatovic (Hammarby). Hos Sydney hittar jag ingen spelare som spelat i Sverige.

Det är även klart övertag för Melbourne när det gäller landslagsmeriter. Utöver de tre nämnda har man spelare som japanska världsmästaren Yukari Kinga, nyzeelandska veteranen Rebekah Stott, skotska VM-spelaren Claire Emslie samt australiska profilerna Steph Catley, Ellie Carpenter, Emily van Egmond och Kyah Simon.

Hos Sydney är största profilerna Alanna Kennedy, Princess Ibini, amerikanska Sofia Huerta och kanadensiska Lindsey Agnew.

Lite tankar om krisen i elitettan

Publicerad den av
13

Inlägget uppdaterat: Sandvikens IF har beslutat sig för att tacka ja till spel i elitettan.

Nu har vi på kort tid sett tre lag dra sig ur den näst högsta divisionen i svensk damfotboll – elitettan.

På ett sätt har urdragningarna varit ganska olika. Assi saknade lokal koppling och hade svårt att locka spelare till Kalix. LB07 föll efter att ha misslyckats med att få till ett samgående med Malmö FF, och i Kungsbacka blev det spelarflykt efter flera års ekonomisk misskötsel.

Gemensamt för alla tre urdragningar är kopplingen till ekonomi. Elitettan är en vansinnigt dyr serie – i fjol var det den dyraste i svensk fotboll. Ingen annan serie hade så långa resor under 2019.

Nu kan man ju i och för sig ha invändningen att både Kungsbacka och LB07 spelade i damallsvenskan i fjol. Så är det, men när man åker ur högsta serien är det nästan ofrånkomligt att sponsorsintäkterna kommer att minska. Intresset kring laget blir ju mindre i elitettan – serien som Gud glömde. När elitettan dessutom är en dyrare serie än damallsvenskan är det självklart att det kan uppstå problem.

Och att tre klubbar väljer att dra sig ur näst högsta serien samma år är en gigantisk varningssignal. En signal som borde framkalla rejäla reaktioner på fotbollförbundets kansli i Solna. Men ännu så länge är det väldigt tyst därifrån.

Jag kräver inte att Karl-Erik Nilsson skall ha en färdig lösning att presentera. Men en ledare som bryr sig om de högsta inhemska serierna hade i alla fall klivit fram och sagt något om hen ser på situationen. Och det hade hen gjort redan när LB07 drog sig ur för två veckor sedan. Men vi väntar ännu på att ordförande Nilsson skall uttala sig om krisen i elitettan.

Däremot noterar jag att förbundets hemsida, svenskfotboll.se, har vaknat till. När Assi drog sig ur nämndes det inte på hemsidan. När LB07 ersattes av Sunnanå vaknade man – det ganska direkt efter att jag här i bloggen hade efterfrågat en artikel. Den här gången kom det en artikel direkt. Det är ju trots allt en positiv utveckling.

Och det skall sägas att förbundets generalsekreterare Håkan Sjöstrand har uttalat sig om elitettan. Han gjorde det till SVT härom veckan. Beskedet var att förbundet inte kan göra så mycket för lagen i serien. Han sa:

”Det finns en utmaning i att bedriva verksamhet på elitnivå där föreningarna måste hantera sina förutsättningar, möjligheter men också sina begränsningar. Det är viktigt i det här sammanhanget.”

Sjöstrand sa också att förbundet de senaste åren har satsat sex miljoner kronor över tre år i ett projekt som kallas ”Världsklass” och 1,5 miljoner kronor i ett projekt som heter ”Semiprofessionell fotboll”. Det här är dock pengar som är riktade mot fler klubbar än bara de i elitettan.

Totalt sett känns det ganska klart att Sjöstrand anser att det i första hand är EFD:s bord att hantera den typ av ekonomiska problem som är kopplade till den dyra elitettan.

EFD har också varit lite mer synligt än förbundet i debatten den senaste tiden. Men bara lite. I samband med att LB07 drog sig ur såg jag bland annat på Fotbollskanalen att EFD:s generalsekreterare Tomas Hoszek sagt i Sydsvenskan att damfotbollens läge är bättre än någonsin:

”Samtidigt är damfotbollen på frammarsch och håller på att ta allt mer plats. Läget är bättre än någonsin och möjligheten att få in sponsorer för att driva en bra damverksamhet är god.”

Det är ju bra, för då borde ju Hozsek och EFD ganska enkelt kunna fixa fram de pengar som krävs för att hjälpa klubbarna i elitettan med verksamheten.

I dag säger EFD:s sportchef Stefan Alvén till Fotbollskanalen att EFD vill ha kvar elitettan som en serie. Både Hozsek och Alvén verkar se herrelitklubbarnas inmarsch som svensk damfotbolls räddning. Det är ett ämne jag tänker återkomma till i ett annat inlägg. Men kortfattat tror jag inte att det är klokt att vänta och se hur herrelitklubbarna utvecklar sina verksamheter.

Känslan är tyvärr att alltför många på ledande position tar lite för lätt på de problem som uppstått. Det är ju nämligen inte bra när en mängd klubbar på elitnivå rasar ihop. Visst kommer det alltid nya, men kontinuitet är väldigt bra för svensk fotboll som helhet. Klubbar som ges tid och möjlighet att bygga en stark organisation är de som gör störst nytta över tid.

Men mycket handlar förstås också om att klubbar och spelare har ansvar. Det går självklart inte att skylla allt på förbundet och på EFD.

Kungsbacka hade aldrig någon stark organisation. Och till slut tröttnade spelarna på eviga ekonomiska problem. Även de Kungsbackafostrade spelarna övergav klubben. Det ledde på många sätt till klubbens slutgiltiga fall. Ett fall som riskerar att drabba elitsatsande spelare från Kungsbacka under rätt lång tid framöver.

Och man undrar lite hur de spelare som lämnade Dösjöbro för Malmö FF i divsion IV tänker i dag. De hade kunnat spela i elitettan i år. I stället har de skrivit treårskontrakt med MFF, vilket innebär att de får vara kvar i fyran, trean och tvåan – sedan riskerar de att kastas ut.

Dösjöbro har alltså tackat nej till elitettan i dag. Nu går frågan till Sandvikens IF. Och vad jag förstått från flera olika håll så kommer de att tacka ja i morgon. Det ser alltså ut att bli 14 lag i elitettan i år – trots allt. Och det var ju ändå en glädjande nyhet i allt elände.

Tillagt i efterhand: Under fredagen har Sandviken meddelat att man tar platsen. Det får ju ändå sägas vara positivt att det finns klubbar som är beredda att ta vakanta platser med kort varsel. För några veckor sedan var jag personligen lite tveksam till om det skulle gå att fylla ut serien. Men det verkar ju faktiskt som att ganska många klubbar har varit beredda att ta reservplatser.

 

Lång rapport från jordens baksida

Publicerad den av
6

Saker blir inte alltid som man tänkt sig. Det gäller i fotbollens värld, men även i andra sammanhang. Jag har som jag tidigare berättat haft semester över helgerna.

Tanken var att jag skulle vara tillbaka på jobbet i torsdags. Och då även ta tag i bloggandet igen. Men så blev det inte. Jag har fastnat i en stad som heter Blenheim i Nya Zeeland. Ett benbrott på en närstående gör att hemresan skjutits på framtiden. Som det ser ut nu får jag flyga hem till helgen.

Under mitt äventyr på södra halvklotet har jag haft annat att tänka på än damfotboll, men jag har ändå hängt med hyfsat. Det har ju varit en lämplig period att ta en liten paus, för det har inte hänt så jättemycket. Det har varit uppehåll i de flesta ligor, och det har även varit lite lugnare i damallsvenskans silly season. Där har jag ju dock uppdaterat löpande, det har jag även gjort med fliken för svenska utlandsproffs.

Men några inlägg har det inte blivit förrän nu. Årets första får därför bli ett lite längre, med en genomgång av både det ena och det andra. Faktum är att jag har varit här i Blenheim i över en vecka, och först i går slog jag på tv:n på mitt motellrum. Där hamnade jag rakt i den andra halvleken av W-league-matchen mellan Western Sydney Wanderers och Brisbane Roar.

Inför avspark var WSW obesegrat – laget stod på fem segrar och ett kryss på sex omgångar. Brisbane däremot låg på femte plats med tre segrar, ett kryss och tre förluster.

I förra veckan tog Australiens förbundskapten ut sin trupp till Asiens OS-kval. Där var snackisarna att veteranen Lisa De Vanna och 17-åriga talangen Kyra Cooney-Cross lämnades utanför.

Just Cooney-Cross spelar i WSW, och jag var lite extra nyfiken på att få se henne spela. Hon har nämnt som lite av W-leagues sensation så här långt. Hos WSW har annars fyra amerikanska spelare huvudroller. Det handlar om målvakten Abby Smith, som varit med i landslagstruppen några gånger, backen Samantha Staab (som utmärker sig med långa inkast), samt landslagsmeriterade anfallarna Kristen Hamilton och Lynn Williams. Dessutom har man North Carolina Courages irländska succéspelare Denise O’Sullivan på mittfältet.

Abby Smith

I matchen mot Brisbane saknades Williams i WSW – hon var hemma i USA och förberedde sig för det nordamerikanska OS-kvalet. Det var 0–0 i paus, och talangen Cooney-Cross (med nummer 10 på ryggen) inledde den andra halvleken fint. Hon låg bakom två av tre fina chanser under halvlekens första minuter.

Sedan tog det tvärstopp både för henne och för Western Sydney Wanderers. Brisbanes snabba landslagsytter Hayley Raso tog över matchen. Hon låg bakom tre mål när Brisbane till slut vann med hela 4–0. Med tanke på hur WSW dominerade i upptakten av den andra halvleken var det ett högst ologiskt slutresultat.

Cooney-Cross blev utbytt med cirka kvarten kvar. Men det gick ändå att se att hon är en väldigt spännande spelare. Jag är övertygad om att vi får se henne i större sammanhang än W-league i framtiden.

En före detta Hammarbyspelare spelade för övrigt en viktig roll. Elise Kellond-Knight gjorde comeback från start efter skada. Hennes genomskärare till Raso vid 1–0-målet var lite av passningen som vände matchen. Kellond-Knight byttes ut med halvtimmen kvar.

I Australien har Melbourne City skaffat sig ett bra grepp om serieledningen, och således även en av de fyra slutspelsplatserna. Laget har sju segrar och ett kryss på åtta omgångar. I Melbourne City finns en annan före detta Hammarbyspelare, nämligen forwarden Milica Mijatovic. Hon har gjort tre mål på åtta matcher.

Steph Catley

Melbourne har ett gäng australiska landslagsspelare som nyckelspelare. Bland annat målvakten Lydia Williams (bakgrund i Piteå), backarna Steph Catley och Ellie Carpenter, mittfältaren Emily van Egmond samt forwarden Kyah Simon. Den sistnämnda har haft mycket problem med skador det senaste året, men tycks ha hittat formen igen. Hon togs för övrigt ut i OS-kvaltruppen, och gjorde två ligamål dagen efter.

Citys utländska spelare är utöver Mijatovic den japanska veteranbacken Yukari Kinga, nya zeeländska backen Rebekah Stott, amerikanska mittfältaren Lauren Barnes samt skotska yttermittfältaren/forwarden Claire Emslie.

Sawa, Ohno, Kinga och Sakaguchi

Homare Sawa, Shinobu Ohno, Yukari Kinga och Mizuho Sakaguchi

Utöver Melbourne City ser Western Sydney Wanderers och Sydney FC ut att sluta topp fyra. Kampen om den fjärde och sista slutspelsplatsen står mellan Brisbane, Melbourne Victory och Canberra United.

Ännu så länge spelar de flesta australiska landslagsspelarna i W-league, men det finns en rädsla att allt fler kommer att göra som Sam Kerr – välja en europeisk liga som inte går att dubblera med den australiska.

Kerr har för övrigt debuterat för Chelsea i engelska WSL nu efter årsskiftet. Hon fick ett varmt välkomnande av Readings målvakt Grace Moloney förra helgen. Moloney fick rött kort för tacklingen. Det bidrog förstås till att Chelsea kunde vända 1–0-underläge till 3–1-seger.

I helgen spelade Kerr en halvlek i 6–1-segern mot Bristol. Den australiska superstjärnan har ännu så länge inte gjort några mål i WSL, men de kommer garanterat. För svensk del har Jonna Andersson spelat båda årets matcher i Chelsea, medan Magdalena Eriksson vilades mot Bristol för att vara redo för onsdagskvällens cupmatch mot Aston Villa.

I ligan är det Arsenal som leder med tre poängs marginal till Manchester City, och med fyra poäng till Chelsea. Dock har svensklaget en match mindre spelad än de båda andra lagen. För Manchester City väntar en udda vår, laget skall nämligen byta tränare. Nick Cushing har tränat klubben i längre tid än sex år. Han avslutar sin sejour i klubben med toppmötet mot Arsenal den 2 februari. Sedan sticker han till USA för att bli assisterande tränare i herrlaget New York City.

Vi har numera fem spelare i WSL. Utöver Chelseaduon har vi ju sedan tidigare Lotta Öqvist i Manchester United (hon har inte fått någon speltid ännu under 2020) och Amanda Nildén i Brighton (har spelat en halvlek). Sedan en dryg vecka tillbaka har vi även en spelare i West Ham.

Det handlar om Filippa Wallén som lämnat BP i elitettan för högsta engelska ligan. Det är en spelare som jag inte har någon koll på. Det känns som ett ganska stort steg från ett mitten-/bottenlag i elitettan till WSL. Wallén satt kvar på bänken under hela matchen när laget föll mot Tottenham med 2–1 i söndags.

Noterbart är att West Ham hittills den här säsongen har givit speltid i WSL till spelare från 13 olika nationer. Och man har målskyttar från åtta olika. Om Wallén får debutera blir Sverige nation nummer 14.

Över helgerna har vi fått ytterligare två svenska spelare i den italienska ligan. Förutsatt att man räknar Göteborgstjejen Annahita Zamanian som svensk. Hon är ju uppvuxen i Sverige, men har inget svenskt medborgarskap. Zamanian har tagit steget från franska PSG till regerande italienska mästarinnorna Juventus. Där blir hon lagkompis med Linda Sembrant.

Zamanian blev målskytt i helgens debut. Framspelad av Barbara Bonansea gjorde göteborgskan 4–1-målet när Juve vann med 5–1 mot Tavagnacco.

Den tidigare Juventusspelaren Petronella Ekroth har valt att återvända till den italienska ligan, men inte till Juve utan till tabelltrean AS Roma. Där blir hon bland annat lagkompis med tidigare Göteborgsspelaren Andrine Hegerberg samt brasilianska landslagsstjärnan Andressa Alves.

Med undantag för en hängmatch har ligan i Italien nått halvtid. Juventus har tio segrar och ett kryss på elva matcher, och leder med sex poängs marginal till Fiorentina. Sembrants och numera även Zamanians lag har kopplat ett grepp om den inhemska fotbollen. Det mesta talar för att de vinner ligatiteln för tredje året i rad.

Internationellt har däremot Juventus mycket att bevisa. Laget har åkt ut direkt i Champions League båda de gånger man ställt upp. Det har blivit tre förluster och ett kryss på fyra matcher. Det känns som att den italienska ligan fortsatt har en bit upp till exempelvis damallsvenskan.

Tittar vi på våra svenska spelare i Italien har de följande facit:

Linda Sembrant, Juventus: 11 matcher, 965 spelminuter, 1 mål.
Annahita Zamanian, Juventus: 1 match, 33 minuter, 1 mål.
Julia Molin, Sassuolo: 10 matcher, 900 minuter.
Stephanie Öhrström, Fiorentina: 8 matcher, 720 minuter.
Jenny Hjohlman, Empoli: 11 matcher, 985 minuter, 2 mål.
Petronella Ekroth, Roma: Ny.

Även i Spanien är det halvtid sånär som på en hängmatch. Där har Barcelona kopplat ett bastant grepp om guldet. På de 15 första omgångarna har man 14 segrar, ett kryss och 62–5 i målskillnad. Avståndet ner till de två senaste årens mästarlag Atletico Madrid är sju poäng.

Mycket talar för att Barca tar sitt första ligaguld sedan 2015. De fyra senaste säsongerna har ju klubben slutat tvåa i Liga Iberdrola. I fjol nådde man finalen i Champions League, men tog ingen inhemsk titel.

För svensklaget Tacon har läget ljusnat något under december och januari. Med sju poäng på de fem senaste omgångarna har man klättrat till tionde plats. Tacon har 16 poäng, vilket är fyra fler än Madrid CFF på plats 14 (kval) och fem fler än Betis på plats 15 (nedflyttning).

Noterbart är att Tacon har släppt in flest mål av alla lag i ligan – 37. Att laget har ett bedrövligt försvarsspel är ganska tydligt på det här klippet från helgens möte med serieledande Barcelona. Gång på gång är det uppseendeväckande glest i Tacons mittförsvar.

Barca vann med 6–0 efter fyra mål av Asisat Oshoala – som någon dag tidigare utnämndes till Afrikas bästa spelare 2019. Den utnämningen tyckte jag var lite tveksam, i varje fall om man skall gå på insatser i VM. Där var Oshoala inte speciellt bra, medan Kameruns Gabrielle Onguene var lysande.

6–0-segern innebär att Barca totalt har gjort 15–1 på två matcher mot Tacon den här säsongen. Frågan är hur nöjda Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson är med sitt klubbval?

Deras facit efter halva serien är så här:

Asllani: 12 matcher, 879 spelminuter, 3 mål.
Jakobsson: 14 matcher, 1249 spelminuter, 4 mål.

Rita Chikwelu

På negativ kvalplats ligger alltså Madrid CFF. Hos dem finns numera också en svenska. Den tidigare Kristianstads- och Umeåspelaren Rita Chikwelu har nämligen debuterat för Madridklubben i helgen. Och som bekant är Chikwelu sedan några år tillbaka svensk medborgare – fast hon får inte spela landslagsfotboll för Sverige. Synd att inte Chikwelu blev kvar i damallsvenskan.

När det gäller Madrid CF har klubben under juluppehållet även värvat norska landslagsbacken Ingrid Moe Wold från LSK.

Ingrid Moe Wold

Tittar vi på hemmaplan noterar jag att Göteborg har framfört önskemål om att få flytta från Valhalla till Gamla Ullevi. Valhalla är ju slitet och på så sätt ingen bra hemmaplan. Dock är publikkapaciteten betydligt mycket bättre för Göteborgs behov än Gamla Ullevi. På den större arenan kommer det att se väldigt tomt ut i damallsvenskan.

Trenden om att svenska herrfotbollsklubbar även startar damlag fortsätter. Till nästa år planerar Helsingborgs IF att ha ett damlag. Ännu så länge har ingen svensk herrfotbollsklubb visat någon större ambitionsnivå på damsidan. Vi får se vilka som blir först med det.

Andra svenska nyheter handlar om två som slutar, en spelare och en ledare. Spelaren är Emilia Brodin, hon som i fotbollssammanhang är hon mest känd som Emilia Appelqvist. Hon kom aldrig tillbaka från korsbandsskada och graviditet.

29-åringens sista säsong var den 2016, då hon var med och vann OS-brons i Rio de Janeiro. Efter tre säsonger utan spel ger hon alltså upp. På sin Instagramsida skriver hon:

”Tack för allt! 17 år av hårt arbete, glädje och upplevelser jag aldrig hade kunnat drömma om. 2016 blev mitt sista år och det absolut bästa. Spelade för laget i mitt hjärta 💛❤️💙 och fick äran att spela hem ett OS silver till Sverige. Ni är många som har gjort allt detta möjligt och jag vill tacka er alla och tack alla som jag stött på genom åren, vänner för livet men framförallt tack till min älskade familj som har stått ut, stöttat och peppat genom alla år”

Emilia Brodin är självklart värd ett stort tack för hennes insatser för svensk fotboll. Lika självklart är det att önska henne lycka till med vad hon än tänker ta sig för i framtiden.

En annan som slutar och som både skall tackas och önskas lycka till i framtiden är Linda Wijkström, som nyligen meddelade att hon lämnar EFD där hon bland annat varit generalsekreterare i flera år. Nu är det klart att hennes nästa jobb är på Ecpat.

Vi får hoppas att EFD hittar nya krafter som har både energi och kraft att jobba 100-procentigt för damfotbollen i Sverige.

För andra länder flyttar fram positionerna. Under helgerna har skotska storklubben inom herrfotbollen, Celtic, beslutat att klubbens damlag skall få proffsstatus. Nästa säsong blir alla Celticdamer heltidsproffs. Gissningsvis är Celtic väldigt snart förbi Glasgow City som Skottlands största klubb.

Som bekant har många skotska spelare valt att spela i damallsvenskan. Men i vår högsta serie har vi inte någon klubb där samtliga spelare är heltidsproffs. Sannolikt innebär det här att det blir svårare för damallsvenska lag att värva skotska spelare i framtiden.

En annan klubb som visar muskler är brasilianska mästarlaget Corinthians. De har värvat hem landslagsspelaren Andressinha från Portland Thorns i USA. En signal om att damfotbollen kanske håller på att flytta fram positionerna något igen i Brasilien.

För egen del ligger fokus de närmaste dagarna på att kunna åka hem till Sverige igen. Vi får se när jag får tid för nästa inlägg. På återhörande.

Utöka damallsvenskan för talangernas skull

Publicerad den av
14

I går tog jag ett grepp kring talangutvecklingen inom svensk damfotboll. Som bekant är jag positiv till att utöka damallsvenskan. Ett av huvudskälen är just att jag tror att det skulle vara väldigt bra för talangutvecklingen.

Två lag till i damallsvenskan skulle innebära att ytterligare 15–20 svenska spelare får chansen till speltid i varje omgång. Och fyra nya lag skulle varje vecka innebära damallsvensk speltid för 30–40 svenska talanger.

I nuläget tycker jag kanske inte att vi är redo för en utökning hela vägen till 16 lag. Men jag är övertygad om att vi har tillräckligt med bra spelare för att klara 14 lag. Den övertygelsen bygger bland annat på att de flesta nykomlingarna från elitettan har klarat sig väldigt bra. Ännu så länge är ju faktiskt IFK Kalmar den enda nykomling från elitettan som har slutat sist i damallsvenskan. Så en utökning med två lag tror jag att vi hade klarat direkt. Och ger man det fem–sex år går det nog att öka antalet lag till 16.

Många av de damallsvenska tränarna efterlyser fler tävlingsmatcher. Ett av förslagen för att förlänga säsongen är att minska antalet lag i damallsvenskan och istället öka antalet inbördes matcher till tre eller fyra. Alltså antingen minska till tio lag och mötas tre gånger, vilket innebär 27 omgångar. Eller minska till åtta lag och mötas fyra gånger – 28 omgångar.

En som under året har argumenterat för åtta lag i damallsvenskan är Correns David Eidhammer. Han motiverar sitt förslag med att det är för stor klasskillnad i damallsvenskan, och att det blir fler jämna och ovissa matcher med färre lag.

”På herrsidan är bredden bra och toppen sämre. På damsidan är toppen bra och bredden sämre. Då borde även seriesystemen anpassas till det.
Om varje match nu kan göras mer intressant, oviss och kvalitetsrik tycker jag att man borde snegla åt det hållet. Även om fyra matcher mot varje lag kan tyckas mycket så måste det bara vara bättre för de Europasatsande lagen att möta varandra än att ha kvar lag som Limhamn Bunkeflo och Kungsbacka.”

Det positiva med lösningarna med färre lag är ju att det skulle spetsa till toppen. Däremot skulle det vara förödande för talangutvecklingen. Det skulle ju nämligen innebära plats för ett färre antal spelare i högsta serien. Och när det blir plats för färre spelare brukar det vara de unga talangerna som blir de stora förlorarna. Speciellt eftersom det riskerar att bli färre mittenlag. Mittenlag har lättast att släppa fram talanger, då de varken kämpar för kontraktet eller för guldet.

Som bekant är chansen tyvärr närmast obefintlig att våra toppklubbar skall kunna ta upp kampen i Champions League med de stora herrfotbollsklubbarna i övriga Europa. Det finns helt enkelt inte tillräcklig ekonomi i svensk fotboll för att klara den konkurrensen.

Därför är det bättre att lägga fokus på hur vi skall kunna ha bästa möjliga landslag. Och jag är övertygad om att vårt landslag skulle gynnas av att ge fler spelare möjlighet att spela i damallsvenskan, inte färre.

Ett annat argument mot utökning av damallsvenskan är att det skulle innebära sämre ekonomi för lagen eftersom fler klubbar skulle dela på de gemensamma medlen. Och kortsiktigt finns förstås den risken. Men långsiktigt borde det finnas förutsättningar att öka de gemensamma medlen eftersom chansen finns att damallsvenskan kan nå ut till fler delar av landet.

I fredags kom för övrigt den spännande nyheten att damallsvenskan från nu och tre år framåt skall nå ut till Mexiko. Jag måste säga att det är intressant att mexikansk tv är intresserad av att sända damallsvenska matcher. Det är ändå en indikation på att intresset för damfotboll på högsta nivå ökar. EDF:s Linda Wijkström kommenterade nyheten så här:

”Det är ett kvittot på att ligan är en stark liga, sen finns det en ekonomisk uppsida i det, men det är inga stora revolutionerande summor.”

15.00 i eftermiddag visar mexikansk tv när mitt goda exempel för talangutveckling, Kristianstads DFF, gästar ett av de dåliga, Göteborg FC.

Det är dels en repris på cupfinalen, dels lite av en måstematch för KDFF. När jag träffade Kristianstadstränaren Elisabet Gunnarsdottir i Kungsbacka för några veckor sedan nämnde hon att hon inte behöver fundera på att motivera spelarna till Göteborg borta. Revanschlusten efter den snöpliga förlusten i cupfinalen är nämligen fortfarande så stor att det jobbet går av sig själv.

Det är upplagt för en jämn match, eftersom båda lagen har visat god form i de senaste omgångarna. Jag håller Göteborg som knapp favorit, men skulle helgardera om jag skulle tippa på matchen. För KDFF får det inte bli förlust, för då börjar avståndet upp till Champions Leagueplats bli väldigt långt.

Två timmar efter Göteborg–KDFF spelas söndagens kanske allra hetaste match. Då tar Linköping emot Vittsjö i en match hemmalaget behöver vinna för att på allvar hålla sig kvar i striden om andraplatsen. Manager Olof Unogård är också inne på den linjen i en artikel i Corren:

”Det är trots allt rätt mycket kvar även efter det, men lite så är det. Marginalerna krymper och vi får inte trampa så mycket mer snett nu.”

LFC lär vara extremt revanschsuget efter den tunga förlusten i Kungsbacka i onsdags. Dock ser det ut som att hemmalaget får klara sig utan hälskadade Nilla Fischer även i den här matchen. Det är även fortsatt frågetecken för Mimmi Larsson, som har problem med höften.

Närmast efter Rosengård är Vittsjö seriens näst formstarkaste lag. Man hållit nollan i fem raka matcher och har tagit elva poäng på de matcherna. Vittsjö tog fyra poäng av LFC i fjolårets serie och vann årets hemmamatch med 2–0. Även det här är en match jag skulle ha helgarderat.

Söndagens tredje match är Eskilstuna–Piteå. Där skulle faktiskt United passera Piteå i tabellen vid seger. Norrbottningarna har haft väldigt svårt med målskyttet på sistone. Totalt har man 4–3 i målskillnad på de fem senaste matcherna. Tre av de fem målen gjordes i hemmamatchen mot Eskilstuna.

Piteå har haft lätt för United de senaste åren. Eskilstunas senaste seger mot mästarlaget kom i slutet av augusti 2014. Sedan dess har Piteå vunnit nio av elva möten med Eskilstuna, varav två efter straffläggning. Piteå är alltså favorit i den här matchen.

Apropå Piteå meddelade i går en av klubbens svenska mästarinnor att hon avslutar karriären. Det handlar om Jocelyn Blankenship som ju värvades som ersättare till Josefin Johansson.

Den amerikanska mittfältaren hade en stor dag när Piteå tog SM-guldet i höstas. I guldmatchen mot Växjö blev hon tvåmålsskytt. Vad jag kan hitta blev det också hennes sista match. Hon har varit klubblös under våren och väljer nu att satsa på den civila karriären.

Jocelyn Blankenship

Under tisdagen fortsätter omgången med Växjö–Rosengård och LB07–Kungsbacka. I den första matchen är Rosengård storfavorit. I våras vann Malmöklubben med 5–0 mot VDFF, och sedan dess har man ju värvat Växjös två största stjärnor.

På förhand känns det ödesmättade bottenmötet mellan LB och Kungsbacka betydligt mycket intressantare. Det är en match som kan sluta precis hur som helst. Som jag skrev häromdagen har vinnaren i den här matchen viss chans att hålla sig kvar i damallsvenskan. Förloraren känns däremot borta. Och skulle det bli kryss är båda lagen förlorare.

Omgång 14 avslutas på onsdag med Djurgården–Kif Örebro. Djurgården är tillsammans med LB07 det enda lag som inte tagit en enda poäng under de fem senaste omgångarna. Målskillnaden under de matcherna är 4–15. En av förlusterna under den här perioden var 1–3 mot just Kif Örebro. Nykomlingen får därmed räknas som favorit i den här matchen.

Temwa Chawinga

I elitettan föll serieledande Umeå igår med 1–0 borta mot Kvarnsveden. Segerskytt blev förstås skyttedrottningen Temwa Chawinga. Var hamnar hon nästa år? Borlängelagets seger innebär att det kan tajta till sig rejält i tabelltoppen i dag. Då har den jagande trion Hammarby, AIK och Uppsala bortamatcher mot Borgeby, Asarum och Assi. Dessutom är det en sexpoängsmatch vid nedflyttningsstrecket mellan Morön och BP.

I går tog Mallbacken ett stort steg mot nytt kontrakt genom 2–1-seger borta mot Lidköping. Värmländskornas seger innebär att laget nu har nio poäng ner till strecket.

Tittar vi utanför Sveriges gränser är det premiäromgång i tyska Frauen-Bundesliga den här helgen. Tyvärr har det tyska förbundet slutat att sända matcher på DFB-tv, vilket minskar chansen att se matcherna från Sverige.

Under lördagen spelade Amanda Ilestedt hela matchen när Bayern München vann med 3–1 borta mot Freiburg. I dag är det premiär för Hedvig Lindahl och Wolfsburg.

Allt talar för att det just är mellan de båda svensklagen som guldstriden skall stå. Jag håller Wolfsburg som favoriter eftersom mästarlaget har flest matchvinnare.

I natt 01.30 är det final mellan North Carolina Courage och Lyon i det inofficiella världsmästerskapet för klubblag. Och i kväll 23.00 är det bronsmatch mellan Atletico Madrid och Manchester City. Semifinalerna direktsändes på ICC:s facebooksida så det bör finnas god chans för att även placeringsmatcherna går att se där.

14.00 skall man kunna se träningsmatchen mellan svensklagen Juventus och PSG på den här länken.

Slutligen har ju norska spelare varit populära under sommaren. Den senaste att lämna toppserien för en av de stora ligorna ute i Europa är mittbacken Cecilie Kvamme från IL Sandviken.

Bergenklubben har för övrigt en svensk tränare i Patrik Hansson. Han var assisterande tränare till Nanne Bergstrand i Hammarbys herrlag men lämnade samtidigt som Bergstrand efter säsongen 2016.

Hanssons lag hade med två spelare i den norska VM-truppen. Båda har nu på kort tid lämnat klubben för engelska WSL. Först gick mittfältaren Amalie Eikeland till Reading och nu alltså mittback Kvamme till West Ham. De tappen bör innebära att Sandvikens chanser att haka på i guldstriden försämras betydligt. Efter tolv omgångar ligger laget trea i toppserien, bara fyra poäng efter ledande LSK.

Innan jag sätter punkt tänkte jag nämna ytterligare en övergång. Det är den före detta franska landslagsspelaren Marie-Laure Delie som väljer att fortsätta karriären i Spanien och mittenklubben Madrid CFF.

Läckra Växjömål – och försvunna spelare

Publicerad den av
8

Växjö gjorde två riktigt läckra mål när den damallsvenska höstsäsongen drog igång. Växjö vann mot Djurgården med 2–1, vilket innebär att småländskorna passerar Eskilstuna och kliver upp på niondeplatsen.

Jag tittade på matchen från och till. Av det jag såg var Växjös seger helt i sin ordning. Hemmalaget hade det mesta av spelet och skapade mest.

Och lagets båda mål var alltså riktiga godbitar. Det första gjordes av finländska Ria Öling. Efter att bollen hade studsat ifrån sommarförvärvet lite i mottagningen gjorde hon en skottfint i den högre skolan. Djurgårdens båda mittbackar Petronella Ekroth och Alexandra Lindberg rusade bort sig av finten. Duon var och köpte korv när en fri Öling snyggt placerade in bollen i bortre burgaveln.

Det andra gjordes av Anna Anvegård. VM-bronsmedaljören visade hög klass när hon tog emot en millimeterpassning från Signe Holt Andersen med första tillslaget och satte upp bollen i bortre krysset med det andra.

Segern innebär alltså att Växjö klättrar en placering i tabellen. Men framför allt innebär de tre poängen att avståndet ner till nedflyttningsstrecket nu har vuxit till elva poäng. Det bör innebära att Växjö spelar i damallsvenskan även 2020 – förutsatt att man klarar elitlicensen.

För Djurgården var det fjärde raka förlusten. Möjligen kan laget glädjas åt att man numera har tre målskyttar under årets damallsvenska säsong. Isländska Ingibjörg Sigurdardottir stod nämligen för lagets kvitteringsmål i slutet av den första halvleken.

Några poäng blev det däremot inte. Därmed har Stockholmsklubben fortsatt bara fem poängs marginal till LB07 under nedflyttningsstrecket. Och Djurgården fortsätter att vara säsongens stora missräkning i vår högsta serie.

I vår näst högsta serie utökade Umeå i kväll sin serieledning. Det blev 4–1 i det västerbottniska mötet med Morön. Därmed har UIK i nuläget sju poäng ner till det damallsvenska strecket. Fast man har också en match mer spelad än de tre lag som närmast skuggar i tabelltoppen.

Det var dagens matcher. Nu till dagens nyheter där en misslyckad tysk reklamkampanj har varit dagens snackis. Det tyska förbundet började tidigare i dag göra reklam för Frauen-Bundesliga med sloganen ”Saknade sedan den 29 juni”.

Tanken var förstås att det var den 29 juni som stjärnorna i det tyska landslaget åkte ur VM. Problemet var bara det att samma datum försvann även den schweiziska landslagsforwarden Florijana Ismaili efter att ha dykt i Comosjön. Hon hittades död på botten av sjön några dagar senare. Den tyska kampanjen väckte starka känslor i Schweiz och drogs tillbaka efter bara någon timme.

I eländet var det ändå bra av tyska förbundet att göra ett försök marknadsföra sin högsta serie. Som signaturen Svenneberka skrev i en kommentar till förra inlägget har varken vårt svenska förbund eller elitfotbollens organisation EFD gjort någon ansträngning för att marknadsföra svensk damfotboll efter VM. De ansvariga har väl förstås semester och när de vaknar har chansen gått förlorad.

Man undrar ju exempelvis hur EM-kvalmatchen mot Slovakien den 8 oktober marknadsfördes i Göteborg när landslaget firades efter VM-bronset. Sålde man biljetter? Gjordes det överhuvud taget någon reklam till de 35 000 göteborgare som var på plats?

Jag påminner om att engelska förbundet FA har sålt över 50 000 biljetter till Englands hemmamöte med Tyskland den 9 november – alltså en månad efter Sverige–Slovakien.

Dagens transfernyhet är tysk. Det är nämligen vänsterbacken Carolin Simon som blev över när Lyon värvade Alex Greenwood. Simon väljer därför att fortsätta karriären i Bayern München, som ju vann mot Chelsea med 5–0 häromdagen. Då gjorde Lineth Beerensteyn för övrigt tre av målen.

En annan intressant övergång skedde på de brittiska öarna. Irlands yngsta landslagsspelare någonsin heter Tyler Toland. Dagen efter att mittfältaren fyllde 18 år värvades hon av Manchester City. Det blir väldigt spännande att följa hennes framfart.

I går, när jag gick igenom bloggens silly seasonsidor kollade jag lite på de spelare som inte hade klart med klubb i våras. Jag tänkte att skriva ett inlägg där jag tänkte ta er hjälp att får veta vad som hänt med spelare som försvunnit från de stora scenerna.

Nu kom dagens historia med den tyska efterlysningskampanjen och gjorde att den idén inte blev lika rolig. Men jag hade redan påbörjat inlägget, så jag kör.

Freja Olofsson

Den första spelare jag kollade upp var Freja Olofsson – en spelare jag gillade i Kif Örebro under den damallsvenska säsongen 2017. Jag hade alldeles missat att hon gick till Arna-Bjørnar i vintras. Jag hade också missat den tråkiga historien om hur hon byttes in i premiären i mars och fick bytas ut igen redan efter sju minuter. Sedan dess har hon inte spelat mer. Jag kan se i en artikel i NA att det handlade om en allvarlig skada, men inte mer än så. Ni som kan läsa NA får gärna berätta mer preciserat vad det var som hände med Olofsson.

Apropå hennes nya klubb Arna-Bjørnar såg jag den här anmärkningsvärda uppgiften om att lokalkonkurrenten IL Sandvikens trupp innehåller innehåller inte mindre än nio spelare med totalt 48 säsonger i Arna-Bjørnar bakom sig.

Tillbaka till spelare som inte jag hade sett uppgifter om ny klubb när jag stängde vinterns silly seasonsida. En som jag fortfarande inte har hittat någon ny klubb till är Emelie Andersson, som tidigare varit i Mallbacken och som i fjol spelade för Kif Örebro. Någon som vet vad som hänt med hennes karriär? Jag kan inte hitta några uppgifter om att hon skulle ha spelat i år.

Emelie Andersson

Andersson ingick ju i guldtruppen från F19-EM 2015. Där var även den tidigare Kif Örebro- och Hammarbyspelaren Linda Hallin. Jag såg att hon gjorde några matcher i division I för Södersnäckorna i fjol. Någon som vet vad som hänt med Hallins karriär? Har hon lagt av?

En annan spelare man ibland undrar lite över är Antonia Göransson. Det senaste man läst om henne var att hon i fjol hade en jobbig vår på bänken i Assi IF. Men jag har inte sett några uppgifter om att hon skulle ha lagt av. Samtidigt har jag inte sett hennes namn i någon matchtrupp på över 13 månader, så det finns väl ganska mycket som talar för att Göranssons karriär fick ett tråkigt avslut i Risögrund.

Slutligen en spelare som har kommit till rätta. Anam Imo finns nu nämligen med i spelartruppen på Rosengårds hemsida…

Dagbok i Frankrike, dag 2: Pressträff, Brasilien och sillynytt

Publicerad den av
1

I dag har jag hämtat ut min ackreditering på stora Allianz Riviera. Sedan tog jag en promenad de 3,5 kilometerna till den träningsanläggning där Sverige körde dagens träningspass.

I teorin var 3,5 kilometers promenad en bra idé – det är kul att se sig om. I praktiken var idén inte lika bra. Det var mitt på dagen, stekande sol, drygt 30 graders värme och en och annan vindby där grus blåste in i mina badtofflor. Jag överlevde, men ångrade mitt val av transportmedel.

Träningen var stängd, och på pressträffen efteråt bjöds det inga jättenyheter. Det var Hedvig Lindahl, Nilla Fischer, Hanna Glas och Lina Hurtig som deltog.

Det mest intressanta var nog ändå när Olof Lundh frågade Fischer om vilken slutspelsväg hon föredrog, den som med största sannolikhet betyder Tyskland i kvartsfinal eller den som med största sannolikhet betyder Frankrike i kvartsfinal.

Fischer röstade för Frankrike. Dels för att Sverige har haft lättare för fransyskorna än för tyskorna. Dels för att vi lyckades bra mot värdnationen i OS 2016.

Jag håller med henne. Och jag lägger till att det kommer att vara stor press på Frankrike i en eventuell kvartsfinal, eftersom det är just i kvartsfinaler som fransyskorna oftast åker ut. Skulle det dessutom vara Sverige som står för motståndet skulle det närmast vara krav på fransk seger. Och att slå ur underläge brukar passa svenska lag.

I övrigt spretade frågeställningarna rätt rejält. De handlade om VAR, Thailand och diverse olika saker. Alla spelarna varnade för den där snabba thailändskan som spelar till höger eller högst upp på topp (Kanjana Sung-Ngoen) och sade sig vara nöjda bara det blir svensk seger. Och någon underskattning skall det inte bli.

En intressant fråga lite utanför fotbollen handlade om Lindahls twitterinlägg om att hon har hudsjukdomen vitiligo (även kallad leukodermi), vilket innebär extra noga insmörjning när man skall ut i solen.

Jag har ingen hudsjukdom, men jag smörjade också in hela kroppen med solskyddsfaktor tidigare i dag. Känslan är att det kan bränna till rätt rejält om man inte är försiktig.

Jag vet inte om bränna till är de rätta orden för att beskriva stämningen i Brasilien efter förlusten mot Australien. Jag har kollat ikapp lite av matchen, och min analys inför mästerskapet om att brasilianskorna är extremt beroende av sin veterantrio Formiga, Marta och Cristiane kvarstår.

Dels är det de tre som gjort alla lagets fem mål. Dels för att Brasilien ledde mot The Matildas så länge hela trion var på planen. Sedan byttes Formiga och Marta ut i paus, och Cristiane med en kvart kvar, och Brasilien tappade.

Jag vet inte Formigas skadeläge, men jag antar att det är något som ställer till det. På så sätt är det positivt att hon tvingas vila mot Italien, hon är avstängd i den matchen. Vad gäller Marta och Cristiane har båda haft skadeproblem med sig in i turneringen, vilket sannolikt påverkar förbundskapten Vadao:s beslut att ta ut sina guldklimpar.

Förbundskaptenen tyckte att laget släppte två olyckliga mål, och där kan man ju hålla med. 2–2 borde målvakten Barbara ha räddat, och 2–3 var ju ett självmål.

Klart är att det ändå höjs missnöjda röster kring hur Vadao (Oswaldo Alvarez) leder sitt lag. Han har ju nu två segrar, noll kryss och elva förluster efter segern i Copa America. Ett långt ifrån imponerande facit – även om laget huvudsakligen har mött väldigt kvalificerat motstånd.

Innan jag lämnar VM måste jag bara lägga upp det här klippet från Kanadas spelarbuss. Där verkar det vara bra drag…

Det om VM. I dag nås man även av diverse nyheter från damallsvenskan. Rosengård har förlängt med både Fiona Brown (till och med 2021) och Hailie Mace (säsongen ut). Och så har Kungsbacka tappat båda sina tränare, Henrik Korhonen och Robert Sjökvist.

Frågan är ju vem som kan tänka sig att ta över tränaruppdraget i den ekonomiskt hårt ansatta klubben. Känns inte som att man kommer att få någon etablerad tränare att nappa. Men det finns å andra sidan duktiga tränare på väg uppåt som kanske kan se det som bra för CV:et att leda en damallsvensk klubb.

På en annan nivå söks det också efter nya medarbetare. Det är EFD, Elitfotboll Dam, som söker efter en ny generalsekreterare. Dessutom skall tjänstlediga Victoria Sandell ha sagt upp sig från jobbet som sportchef i EFD. Man behöver alltså även anställa en ersättare där. Just nu vikarierar Stefan Alvén på de jobbet, känslan är väl att hon borde ligga nära till hands att få det på permanent basis – om han är intresserad.

Linköping borde skämmas

Publicerad den av
74

Vi måste prata mer om Linköpings fiasko med F19-laget. Även om det inte borde komma som någon chock att LFC nonchalerar talangutveckling så var det just en liten chock när jag såg att klubben upplöser sitt juniorlag och numera bara har ett A-lag.

Faktum är att jag tycker att det här är så anmärkningsvärt att det går att kalla för en skandal, samt att LFC borde skämmas.

När LFC bildades var det möjligt att skapa en elitförening helt utan ungdomsverksamhet i Sverige. Men med bland annat LFC och Göteborg FC som ”skräckexempel” har förbundet sedan cirka tio år tillbaka förbjudit nybildande av elitföreningar utan ungdomslag.

Linköpings FC anno 2019 är alltså en typ av förening som förbundet helst slipper att se. Jag förstår förbundet. För man tycker ju att elitklubbarna bör dela med sig av sin kompetens även inom spelarutvecklingen.

Det här är dessutom lite av ekonomisk doping*. Jag har ingen exakt summa på vad de olika damallsvenska klubbarna lägger på sin ungdomsverksamhet, det framgår inte av den ekonomiska analys som årligen görs av de damallsvenska klubbarna. Men det lär ju handla om fler hundra tusen kronor per år.

Talangutveckling inom damfotbollen är i stor utsträckning en kostnad, då man sällan får några större inkomster från den. Den kostnaden slipper nu LFC, de kan istället lägga sina pengar på löner till elitspelare.

Jag vet inte om det går att bestraffa LFC, men går det tycker jag definitivt att klubben skall straffas. Exempelvis tycker jag att EFD borde överväga att dra in sitt bidrag till LFC. Om det inte går tycker jag att man i alla fall bör skriva om reglerna så att klubbarna framöver bara får elitbidragen om de har talangverksamhet.

På så sätt sätter man blåslampa i baken på klubbar som exempelvis har svårt att hitta tränare till sina talanger.

Jag hoppas verkligen att Linköpings FC vaknar till och tar tag i sin verksamhet. Att ha ungdomsverksamhet skapar ett engagemang kring klubben. Men LFC har konstant sedan man bröt sig loss från BK Kenty struntat i ungdomsverksamhet. Man har aldrig haft några flicklag, och nu har man alltså inte ens ett juniorlag – ett F19-lag.

Det som är anmärkningsvärt i Linköping är att framgångar på elitnivå inom en sport normalt innebär en boost bland ungdomar på den egna orten. Således har Tärnaby ett överskott av skidstjärnor, Alingsås av handbollsspelare och så vidare.

Linköping har haft damfotbollslag i Sverigeeliten i över 20 år. Men klubbens svaga ungdomsverksamhet har inneburit att vi inte fått se någon damfotbollsboost i kommunen. Inga Linköpingstjejer har på allvar slagit sig in i damallsvenskan under den här tiden**. Jag tror inte bara att det hänger på bristande talangunderlag. Inte alls.

Det finns således massor av skäl att vara kritisk mot Linköpings FC. Dessutom undrar man lite om man inte genom det här dessutom ställer till det för sin A-trupp. För var skall unga spelare som Linn Bogren, Wilma Thörnqvist och Alva Selerud få sin matchning? Och vad händer om man som förra hösten får två skadade målvakter?

* Tillagt i efterhand. På LFC:s Facebooksida skriver ordförande Paul Lindvall så här om den ekonomiska aspekten:

”Detta har ingenting alls att göra med ekonomin. I så fall hade vi berättat det. F19 genererar lika mycket intäkter som verksamheten kostar. Det finns ingen ekonomisk vinning av att inte ha ett F19-lag. Vi kan inte i år säkerställa att verksamheten håller en tillräckligt bra klass. Vi kan inte bedriva en verksamhet som inte lever upp till spelarnas, föräldrarnas och andras berättigade förväntningar.”

Det är ju i sig intressant, för det innebär ju att LFC har ännu färre skäl att lägga ner F19-laget.

** Korrigering. Under tiden elitklubben hette Kenty slog sig ett antal Linköpingstjejer in på högsta elitnivå. Korrekt är att inga Linköpingstjejer har etablerat sig i damallsvenskan sedan LFC bildades för 15 år sedan.

Vägen från Hammarby leder till…

Publicerad den av
4

Det brukar heta att vägen från Eskilstuna ofta leder till Rosengård. På samma sätt kan vi konstatera nu att vägen från Hammarby har lett till Linköping de senaste åren. I dag har ju nämligen LFC värvat målvakten Emma Holmgren från just Hammarby.

Hon är den tredje spelaren på 1,5 år att lämna Hammarby för Linköping efter Anna Oskarsson och Filippa Angeldahl. Dessutom har ju LFC:s tränare och sportchef Olof Unogård gått samma väg, även om hans byte var under lite andra omständigheter än en direkt värvning.

Holmgren är en spännande målvakt, med potential att vara en blivande stormålvakt, precis som LFC beskriver sitt senaste nytillskott. I årets damallsvenska stod Holmgren i 20 av 22 matcher. Eftersom förbundet inte längre tillhandahåller någon målvaktsliga på sin hemsida finns inte hennes statistik lättillgänglig.

För övrigt noterade jag nyligen (i slutet av den här artikeln) att Sef skall ta över matchstatistiken från herrallsvenskan och superettan framöver, vilket bör leda till att vi kan slippa återupprepning av årets fiaskoupplägg. Jag hoppas att EfD har någon motsvarande lösning för statistiken från damallsvenskan och elitettan.

Apropå EfD såg jag att de anställt Stefan Alvén som tillförordnad sportchef det kommande året. Det känns som en spännande anställning av en person som väckt en hel del känslor tidigare inom svensk fotboll.

I dag har jag inte tänkt att bli långrandig, utan jag sätter punkt med att lägga upp den lista över de tio yngsta spelarna i årets damallsvenska som Tipselit tagit fram.

Tillagt i efterhand: Jag trodde att hela listan skulle kunna gå att läsa. Eftersom den inte gör det kommer listan utskriven här:

1) Evelina Duljan, Kristianstad
Född: 12 maj 2003 – 12 matcher, 1 mål

2) Joséphine Nyblom Batafoé, Kalmar
Född: 25 april 2003 – 1 match, 0 mål

3) Hanna Bennison, Rosengård
Född: 16 okt 2002 – 4 matcher, 0 mål

4) Hanna Stokki, Djurgården
Född: 6 mars 2002 – 1 match, 0 mål

5) Hanna Andersson, Göteborg
Född: 17 oktober 2001 – 2 matcher, 0 mål

6) Anna Wretman, Kalmar
Född: 1 oktober 2001 – 6 matcher, 1 mål

7) Maja Bodin, Kristianstad
Född: 15 september 2001 – 3 matcher, 0 mål

8) Tilde Lindwall, Djurgården
Född: 24 augusti 2001 – 20 matcher, 1 mål

9) Saga Jontoft, Kristianstad
Född: 18 augusti 2001 – 7 matcher, 0 mål

10) Evelyn Ijeh, Göteborg
Född: 12 augusti 2001 – 1 match, 0 mål

Rapport från en presskonferens

Publicerad den av
10

I förmiddags tog jag en sväng till Göteborg för att lyssna på vad EFD hade för stor nyhet att komma med. Det visade sig alltså att man valt att sälja delar av namnet på damallsvenskan, vilket är något nytt inom svensk fotboll.

Utöver att jag var där var GP:s Joel Tivemo enda närvarande reporter. Det var alltså fler på podiet än ”på golvet”.

De som satt på podiet vid presskonferensen var från vänster: Ulrika Liiv (Kommunikations- och Hållbarhetschef på Obos i Sverige), Linda Wijkström (Generalsekreterare för EFD), Daniel Kjörberg Siraj (Koncernchef för Obos i Norge), Annika Grälls (Ordförande för EFD) och Joakim Henriksson (VD för Obos i Sverige).

Bild från dagens presskonferens.

Presskonferensen inleddes med att EFD:s båda representanter berättade vad samarbetet betyder för svensk damfotboll. Grälls inledde:

”Jag tycker att det verkligen är banbrytande. Att vi faktiskt får en huvudsponsor som går in och satsar, och som har väldigt mycket av våra värden och värderingar, att vi faktiskt vill göra ett hållbart och bättre samhälle, och skapa förutsättningar för damfotbollen och våra föreningar att utvecklas, både föreningsmässigt men också fotbollsutvecklingsmässigt – ett jättestort steg.

Wijkström fyllde i:

”Konkret så är det naturligvis en intäktsökning för klubbarna, men också att Obos visar en pionjärsställning, att bryta mark som många har pratat om. Det kan innebära för föreningarna ute på den lokala marknaden att det visst finns företag som anser att det här är framtiden.”

Nästa fråga som kom upp var vad tanken var med de tio miljoner kronor (två miljoner per år) som är avsatta för samhällsprojekt. Där svarade Kjörberg Siraj:

”Vi har samma modell i toppserien, en grundfinansiering i botten och en toppfinansiering med olika projekt, delvis ute i klubbarna, delvis centrala arrangemang. Här tror jag att flexibiliteten är ganska stor. Från vår sida är det viktigt ,ed det här avtalet att lyfta att damfotbollen har ett kommersiellt värde.”

…

”För ett bolag som oss som säljer en produkt som bostäder, där vi vet att kvinnorna står för minst 50 procent av beslutsfattandet är det jätteintressant för oss att positionera oss i den här kundgruppen. Vi var lite förvånade att ingen på den norska marknaden

och kanske ännu mer förvånade att inga svenska bolag har tagit den här diskussionen. För utifrån har jag tyckt att jämställdhetsdiskussionen har pågått länge i Sverige. Många företag har pratat om det, men ändå inte gjort något. Det finns många sponsorer på lokal nivå som tar sitt ansvar. Men skall man lyfta damfotbollen rejält måste någon kliva in på den centrala nivån. ”

I november gick Obos in som huvudsponsor för norsk damfotboll, koncernchef Kjörberg Siraj konstaterade att det gav ringar på vattnet.

”I Norge har det gjort att det tillkommit flera sponsorer. Den norska serieföreningen har gått från två miljoner till nästan 20 miljoner på ett år. Efter att vi gick in klev flera aktörer ner från läktaren, för nu går tåget.”

Han är väldigt nöjd med hur det första halvåret av det norska samarbetet har funkat.

”Det har varit jättebra, det har skapat mycket uppmärksamhet. Det har väckt upp debatten. Vårt avtal i Norge är lite större än det svenska, men min bedömning är att vi redan fått tillbaka allt det vi satsat på publicitet och på att vi ses som det bolag som tar damfotbollen på allvar.”

…

”Vi fick väldigt mycket positiv respons från spelarna, för det ligger prestige i att vara kommersiellt intressant. Spelarna har så många gånger hört att de inte är kommersiellt intressanta, men nu känner att de äntligen är intressanta.”

Han berättade sedan om den satsning man gjorde med en sammanhållen omgång där alla lag spelade på samma plats, om traineeprogram och mentorskap.

Annika Grälls hoppades förstås att det här skall ge ringer på vattnet även för EFD och svensk damfotboll.

”Jag tror att man kan sätta igång en trend, precis som man gjort på den norska sidan. Vi ser ett ökat intresse vad gäller förfrågningar och annat, och att man börjar gå från tanke till handling är så viktigt. Alla kan bidraga på något sätt.”

Nästa fråga handlade om hur stor del av pengarna som skall användas centralt, och hur mycket som går ut till föreningarna. Wijkström svarade först:

”Pengarna fördelas i samråd med samarbetspartnern. Det är ungefär 80 procent av de medel som EFD har som går direkt ut till klubbarna.”

Grälls fyllde i:

”Det handlar också om var de medel vi får gör störst nytta för damfotbollen, var kan vi driva utvecklingen. För det är det som är viktigt, var har vi störst nytta.”

Sedan konstaterades att det här inte fullt ut täcker det bortfall som EFD och klubbarna fick när tv-avtalet löpte ut för några år sedan.

”Vi gick in med ungefär 18 miljoner kronor i intäkter i EFD i mars. Om vi bara tittar på våra samarbeten med Obos som titelsponsor och vår huvudsponsor Svenska spel kommer vi ha helt andra förutsättningar nästa år. Det finns en ambition också att vi till 2020 skall tillbaka där vi var, på 35 miljoner. Där ligger vi ju nu lite i framkant mot det strategin säger. Och vi vill ju helst nå ännu mer. Det som är viktigt att säga är att vi inte har tappat den mediala exponeringen. Vi tappade pengarna, men vi har stärkt den mediala exponeringen – och där kan vi också se fler intäkter.”

Jag frågade om inte damallsvenskan från 2020 kunde få ta över de pengar (92 miljoner kronor om året) som herrallsvenskan släppte häromdagen från Svenska spel. Det framkallade skratt och leenden från podiet. Wijkström sa skämtsamt:

”Det är väl en annan presskonferens, eller?”

Sedan konstaterades att det här är första gången en svensk serie säljer sitt namn. Däremot har Allianz köpt in sig i tyska Frauen-Bundesliga (det avtalet håller på att omförhandlas) och Iberdrola i den spanska lag liga.

Grälls:

”Det är ju verkligen jättespännande för att det är helt nytt. Jag hade en diskussion med ordförande från våra föreningar och man bara jublade, man tycker att det är otroligt spännande. Det var bara jubel från våra föreningar.”

Wijkström meddelade sedan att ambitionen i samarbetet är att man skall ha en ny, integrerad logotype. Den är dock inte klar ännu, och kommer att ta lite tid. Men i alla sammanhang där man lätt kan ändra namnet blir det Obos Damallsvenskan från och med den 25 juli. Då byter exempelvis damallsvenskan.tv namn till obosdamallsvenskan.tv.

Så här i efterhand kan man kanske tycka att åtta miljoner kronor om året kan vara ett billigt pris för att köpa in sig i damallsvenskans namn. Å andra sidan borde ju EFD om någon vara medvetet om vilket marknadsvärde serien har. Och enligt Grälls var ju alla klubbarna nöjda med det här.

Snabb matematik gör för övrigt att om klubbarna får 80 procent av de årliga sex miljoner kronorna innebär det här ett årligt tillskott på 400 000 kronor per damallsvensk klubb och år. Plus att man kan ingå i de olika samhällsprojekt som planeras.

Rent fotbollsmässigt har det hänt en del vad gäller silly season under fredagen. Adelina Engman lämnar Göteborg för Chelsea. Det är en övergång jag är lite frågande till. Kommer hon verkligen att platsa?

Line Röddik Hansen går från Barcelona till Ajax:

Och Claire Lavogez går från Lyon till Bordeaux:

Damallsvenskan säljer namnet

Publicerad den av
15

Bild från dagens presskonferens.

Damallsvenskan har en namnsponsor, bostadsutvecklingsföretaget Obos.

Det norska företaget satsar 40 miljoner kronor över fem år. Från och med den 25 juli kommer damallsvenskan officiellt att heta OBOS Damallsvenskan. Noterbart är att av de 40 miljoner kronorna är en fjärdedel, alltså tio miljoner kronor öronmärkta för samhällsprojekt.

Jag skriver det här korta inlägget från presskonferensen, men kommer förstås med mer om det här under eftermiddagen eller kvällen.

Här är pressmeddelandet.

Obos gick ifjol in i norsk damfotboll, något som ledde till att fler sponsorer hakade på. Självklart hoppas EFD på en liknande effekt i Sverige.