Tror någon verkligen på elitfotboll i början av juni?

I går kväll meddelade EFD att starten av damallsvenskan och elitettan nu definitivt är uppskjuten. Man meddelade samtidigt att man nu jobbar efter att en plan där de båda elitserierna för damer skall dra i gång i slutet av maj, eller början av juni.

Min spontana reaktion i går kväll var att upplägget lät orimligt och att vi nog kan glömma att det spelas någon elitfotboll i Sverige vid den tiden.

Statsepidemiolog Anders Tegnell använde kanske inte just de orden när han intervjuades av Olof Lundh, men Tegnell verkar ju knappast tro att det spelas någon elitfotboll inför publik i början av juni i alla fall. Han säger:

”Om vi kan vara där i början på juni? Tveksamt skulle jag nog ändå känna just nu. Men vi följer det här vecka för vecka och ju närmare vi kommer desto bättre blir prognoserna.”

Tegnell säger också att sjukdomskurvan löper över två–fyra månader, och att det är troligt att det tar ungefär en månad efter kulmen innan man är nere på nivåer som innebär att man kan leva som vanligt. Just nu säger ju prognoserna att vi skall ha kulmen i Sverige i mitten eller slutet av maj.

Därmed känns min killgissning om att det inte är rimligt att vi kan ha i gång damallsvenskan förrän allra tidigast kring midsommar som betydligt mer rimlig än den plan som EFD nu jobbar efter.

Det känns tyvärr också alltmer som att det här kommer att bli ett ekonomiskt helvetesår för svensk damfotboll på klubbnivå. Det rimliga är ju många företag kommer att tvingas minska sin sponsringsbudget, vilket lär leda till klart minskade intäkter. Vi lär få se ett stort antal konkurser, vilket gör att klubbarna inte ens kan räkna med att de får in de sponsorspengar som de har avtal om.

För klubbarna innebär en komprimerad säsong också att man tvingas till fler matcher på vardagskvällar, vilket leder till ökade kostnader. Framför allt gissar jag att det här kommer att slå hårt mot lagen i elitettan.

Det kommer nog att finnas anledning att återkomma till de här frågorna framöver. Nu till lite fotboll.

För den sista chansen på ett tag att njuta av en riktig toppmatch i damfotboll ges på lördag morgon 5.30, svensk tid. Då spelas finalen i Australiens W-league mellan storfavoriten Melbourne City och regerande mästarinnorna Sydney FC.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg har vi som befinner oss i ett land dit de inte har sålt sändningsrättigheter tidigare kunnat se W-leagues tv-sända matcher live på MyFootballs youtubesida. Där bör vi även kunna se finalen.

Tittar vi på laguppställningarna har Melbourne City Sverigebekanta spelare i Lydia Willams (Piteå), Aivi Luik (Kalmar) och Milica Mijatovic (Hammarby). Hos Sydney hittar jag ingen spelare som spelat i Sverige.

Det är även klart övertag för Melbourne när det gäller landslagsmeriter. Utöver de tre nämnda har man spelare som japanska världsmästaren Yukari Kinga, nyzeelandska veteranen Rebekah Stott, skotska VM-spelaren Claire Emslie samt australiska profilerna Steph Catley, Ellie Carpenter, Emily van Egmond och Kyah Simon.

Hos Sydney är största profilerna Alanna Kennedy, Princess Ibini, amerikanska Sofia Huerta och kanadensiska Lindsey Agnew.

Lite tankar om krisen i elitettan

Inlägget uppdaterat: Sandvikens IF har beslutat sig för att tacka ja till spel i elitettan.

Nu har vi på kort tid sett tre lag dra sig ur den näst högsta divisionen i svensk damfotboll – elitettan.

På ett sätt har urdragningarna varit ganska olika. Assi saknade lokal koppling och hade svårt att locka spelare till Kalix. LB07 föll efter att ha misslyckats med att få till ett samgående med Malmö FF, och i Kungsbacka blev det spelarflykt efter flera års ekonomisk misskötsel.

Gemensamt för alla tre urdragningar är kopplingen till ekonomi. Elitettan är en vansinnigt dyr serie – i fjol var det den dyraste i svensk fotboll. Ingen annan serie hade så långa resor under 2019.

Nu kan man ju i och för sig ha invändningen att både Kungsbacka och LB07 spelade i damallsvenskan i fjol. Så är det, men när man åker ur högsta serien är det nästan ofrånkomligt att sponsorsintäkterna kommer att minska. Intresset kring laget blir ju mindre i elitettan – serien som Gud glömde. När elitettan dessutom är en dyrare serie än damallsvenskan är det självklart att det kan uppstå problem.

Och att tre klubbar väljer att dra sig ur näst högsta serien samma år är en gigantisk varningssignal. En signal som borde framkalla rejäla reaktioner på fotbollförbundets kansli i Solna. Men ännu så länge är det väldigt tyst därifrån.

Jag kräver inte att Karl-Erik Nilsson skall ha en färdig lösning att presentera. Men en ledare som bryr sig om de högsta inhemska serierna hade i alla fall klivit fram och sagt något om hen ser på situationen. Och det hade hen gjort redan när LB07 drog sig ur för två veckor sedan. Men vi väntar ännu på att ordförande Nilsson skall uttala sig om krisen i elitettan.

Däremot noterar jag att förbundets hemsida, svenskfotboll.se, har vaknat till. När Assi drog sig ur nämndes det inte på hemsidan. När LB07 ersattes av Sunnanå vaknade man – det ganska direkt efter att jag här i bloggen hade efterfrågat en artikel. Den här gången kom det en artikel direkt. Det är ju trots allt en positiv utveckling.

Och det skall sägas att förbundets generalsekreterare Håkan Sjöstrand har uttalat sig om elitettan. Han gjorde det till SVT härom veckan. Beskedet var att förbundet inte kan göra så mycket för lagen i serien. Han sa:

”Det finns en utmaning i att bedriva verksamhet på elitnivå där föreningarna måste hantera sina förutsättningar, möjligheter men också sina begränsningar. Det är viktigt i det här sammanhanget.”

Sjöstrand sa också att förbundet de senaste åren har satsat sex miljoner kronor över tre år i ett projekt som kallas ”Världsklass” och 1,5 miljoner kronor i ett projekt som heter ”Semiprofessionell fotboll”. Det här är dock pengar som är riktade mot fler klubbar än bara de i elitettan.

Totalt sett känns det ganska klart att Sjöstrand anser att det i första hand är EFD:s bord att hantera den typ av ekonomiska problem som är kopplade till den dyra elitettan.

EFD har också varit lite mer synligt än förbundet i debatten den senaste tiden. Men bara lite. I samband med att LB07 drog sig ur såg jag bland annat på Fotbollskanalen att EFD:s generalsekreterare Tomas Hozsek sagt i Sydsvenskan att damfotbollens läge är bättre än någonsin:

”Samtidigt är damfotbollen på frammarsch och håller på att ta allt mer plats. Läget är bättre än någonsin och möjligheten att få in sponsorer för att driva en bra damverksamhet är god.”

Det är ju bra, för då borde ju Hozsek och EFD ganska enkelt kunna fixa fram de pengar som krävs för att hjälpa klubbarna i elitettan med verksamheten.

I dag säger EFD:s sportchef Stefan Alvén till Fotbollskanalen att EFD vill ha kvar elitettan som en serie. Både Hozsek och Alvén verkar se herrelitklubbarnas inmarsch som svensk damfotbolls räddning. Det är ett ämne jag tänker återkomma till i ett annat inlägg. Men kortfattat tror jag inte att det är klokt att vänta och se hur herrelitklubbarna utvecklar sina verksamheter.

Känslan är tyvärr att alltför många på ledande position tar lite för lätt på de problem som uppstått. Det är ju nämligen inte bra när en mängd klubbar på elitnivå rasar ihop. Visst kommer det alltid nya, men kontinuitet är väldigt bra för svensk fotboll som helhet. Klubbar som ges tid och möjlighet att bygga en stark organisation är de som gör störst nytta över tid.

Men mycket handlar förstås också om att klubbar och spelare har ansvar. Det går självklart inte att skylla allt på förbundet och på EFD.

Kungsbacka hade aldrig någon stark organisation. Och till slut tröttnade spelarna på eviga ekonomiska problem. Även de Kungsbackafostrade spelarna övergav klubben. Det ledde på många sätt till klubbens slutgiltiga fall. Ett fall som riskerar att drabba elitsatsande spelare från Kungsbacka under rätt lång tid framöver.

Och man undrar lite hur de spelare som lämnade Dösjöbro för Malmö FF i divsion IV tänker i dag. De hade kunnat spela i elitettan i år. I stället har de skrivit treårskontrakt med MFF, vilket innebär att de får vara kvar i fyran, trean och tvåan – sedan riskerar de att kastas ut.

Dösjöbro har alltså tackat nej till elitettan i dag. Nu går frågan till Sandvikens IF. Och vad jag förstått från flera olika håll så kommer de att tacka ja i morgon. Det ser alltså ut att bli 14 lag i elitettan i år – trots allt. Och det var ju ändå en glädjande nyhet i allt elände.

Tillagt i efterhand: Under fredagen har Sandviken meddelat att man tar platsen. Det får ju ändå sägas vara positivt att det finns klubbar som är beredda att ta vakanta platser med kort varsel. För några veckor sedan var jag personligen lite tveksam till om det skulle gå att fylla ut serien. Men det verkar ju faktiskt som att ganska många klubbar har varit beredda att ta reservplatser.

 

Lång rapport från jordens baksida

Saker blir inte alltid som man tänkt sig. Det gäller i fotbollens värld, men även i andra sammanhang. Jag har som jag tidigare berättat haft semester över helgerna.

Tanken var att jag skulle vara tillbaka på jobbet i torsdags. Och då även ta tag i bloggandet igen. Men så blev det inte. Jag har fastnat i en stad som heter Blenheim i Nya Zeeland. Ett benbrott på en närstående gör att hemresan skjutits på framtiden. Som det ser ut nu får jag flyga hem till helgen.

Under mitt äventyr på södra halvklotet har jag haft annat att tänka på än damfotboll, men jag har ändå hängt med hyfsat. Det har ju varit en lämplig period att ta en liten paus, för det har inte hänt så jättemycket. Det har varit uppehåll i de flesta ligor, och det har även varit lite lugnare i damallsvenskans silly season. Där har jag ju dock uppdaterat löpande, det har jag även gjort med fliken för svenska utlandsproffs.

Men några inlägg har det inte blivit förrän nu. Årets första får därför bli ett lite längre, med en genomgång av både det ena och det andra. Faktum är att jag har varit här i Blenheim i över en vecka, och först i går slog jag på tv:n på mitt motellrum. Där hamnade jag rakt i den andra halvleken av W-league-matchen mellan Western Sydney Wanderers och Brisbane Roar.

Inför avspark var WSW obesegrat – laget stod på fem segrar och ett kryss på sex omgångar. Brisbane däremot låg på femte plats med tre segrar, ett kryss och tre förluster.

I förra veckan tog Australiens förbundskapten ut sin trupp till Asiens OS-kval. Där var snackisarna att veteranen Lisa De Vanna och 17-åriga talangen Kyra Cooney-Cross lämnades utanför.

Just Cooney-Cross spelar i WSW, och jag var lite extra nyfiken på att få se henne spela. Hon har nämnt som lite av W-leagues sensation så här långt. Hos WSW har annars fyra amerikanska spelare huvudroller. Det handlar om målvakten Abby Smith, som varit med i landslagstruppen några gånger, backen Samantha Staab (som utmärker sig med långa inkast), samt landslagsmeriterade anfallarna Kristen Hamilton och Lynn Williams. Dessutom har man North Carolina Courages irländska succéspelare Denise O’Sullivan på mittfältet.

Abby Smith

I matchen mot Brisbane saknades Williams i WSW – hon var hemma i USA och förberedde sig för det nordamerikanska OS-kvalet. Det var 0–0 i paus, och talangen Cooney-Cross (med nummer 10 på ryggen) inledde den andra halvleken fint. Hon låg bakom två av tre fina chanser under halvlekens första minuter.

Sedan tog det tvärstopp både för henne och för Western Sydney Wanderers. Brisbanes snabba landslagsytter Hayley Raso tog över matchen. Hon låg bakom tre mål när Brisbane till slut vann med hela 4–0. Med tanke på hur WSW dominerade i upptakten av den andra halvleken var det ett högst ologiskt slutresultat.

Cooney-Cross blev utbytt med cirka kvarten kvar. Men det gick ändå att se att hon är en väldigt spännande spelare. Jag är övertygad om att vi får se henne i större sammanhang än W-league i framtiden.

En före detta Hammarbyspelare spelade för övrigt en viktig roll. Elise Kellond-Knight gjorde comeback från start efter skada. Hennes genomskärare till Raso vid 1–0-målet var lite av passningen som vände matchen. Kellond-Knight byttes ut med halvtimmen kvar.

I Australien har Melbourne City skaffat sig ett bra grepp om serieledningen, och således även en av de fyra slutspelsplatserna. Laget har sju segrar och ett kryss på åtta omgångar. I Melbourne City finns en annan före detta Hammarbyspelare, nämligen forwarden Milica Mijatovic. Hon har gjort tre mål på åtta matcher.

Steph Catley

Melbourne har ett gäng australiska landslagsspelare som nyckelspelare. Bland annat målvakten Lydia Williams (bakgrund i Piteå), backarna Steph Catley och Ellie Carpenter, mittfältaren Emily van Egmond samt forwarden Kyah Simon. Den sistnämnda har haft mycket problem med skador det senaste året, men tycks ha hittat formen igen. Hon togs för övrigt ut i OS-kvaltruppen, och gjorde två ligamål dagen efter.

Citys utländska spelare är utöver Mijatovic den japanska veteranbacken Yukari Kinga, nya zeeländska backen Rebekah Stott, amerikanska mittfältaren Lauren Barnes samt skotska yttermittfältaren/forwarden Claire Emslie.

Sawa, Ohno, Kinga och Sakaguchi

Homare Sawa, Shinobu Ohno, Yukari Kinga och Mizuho Sakaguchi

Utöver Melbourne City ser Western Sydney Wanderers och Sydney FC ut att sluta topp fyra. Kampen om den fjärde och sista slutspelsplatsen står mellan Brisbane, Melbourne Victory och Canberra United.

Ännu så länge spelar de flesta australiska landslagsspelarna i W-league, men det finns en rädsla att allt fler kommer att göra som Sam Kerr – välja en europeisk liga som inte går att dubblera med den australiska.

Kerr har för övrigt debuterat för Chelsea i engelska WSL nu efter årsskiftet. Hon fick ett varmt välkomnande av Readings målvakt Grace Moloney förra helgen. Moloney fick rött kort för tacklingen. Det bidrog förstås till att Chelsea kunde vända 1–0-underläge till 3–1-seger.

I helgen spelade Kerr en halvlek i 6–1-segern mot Bristol. Den australiska superstjärnan har ännu så länge inte gjort några mål i WSL, men de kommer garanterat. För svensk del har Jonna Andersson spelat båda årets matcher i Chelsea, medan Magdalena Eriksson vilades mot Bristol för att vara redo för onsdagskvällens cupmatch mot Aston Villa.

I ligan är det Arsenal som leder med tre poängs marginal till Manchester City, och med fyra poäng till Chelsea. Dock har svensklaget en match mindre spelad än de båda andra lagen. För Manchester City väntar en udda vår, laget skall nämligen byta tränare. Nick Cushing har tränat klubben i längre tid än sex år. Han avslutar sin sejour i klubben med toppmötet mot Arsenal den 2 februari. Sedan sticker han till USA för att bli assisterande tränare i herrlaget New York City.

Vi har numera fem spelare i WSL. Utöver Chelseaduon har vi ju sedan tidigare Lotta Öqvist i Manchester United (hon har inte fått någon speltid ännu under 2020) och Amanda Nildén i Brighton (har spelat en halvlek). Sedan en dryg vecka tillbaka har vi även en spelare i West Ham.

Det handlar om Filippa Wallén som lämnat BP i elitettan för högsta engelska ligan. Det är en spelare som jag inte har någon koll på. Det känns som ett ganska stort steg från ett mitten-/bottenlag i elitettan till WSL. Wallén satt kvar på bänken under hela matchen när laget föll mot Tottenham med 2–1 i söndags.

Noterbart är att West Ham hittills den här säsongen har givit speltid i WSL till spelare från 13 olika nationer. Och man har målskyttar från åtta olika. Om Wallén får debutera blir Sverige nation nummer 14.

Över helgerna har vi fått ytterligare två svenska spelare i den italienska ligan. Förutsatt att man räknar Göteborgstjejen Annahita Zamanian som svensk. Hon är ju uppvuxen i Sverige, men har inget svenskt medborgarskap. Zamanian har tagit steget från franska PSG till regerande italienska mästarinnorna Juventus. Där blir hon lagkompis med Linda Sembrant.

Zamanian blev målskytt i helgens debut. Framspelad av Barbara Bonansea gjorde göteborgskan 4–1-målet när Juve vann med 5–1 mot Tavagnacco.

Den tidigare Juventusspelaren Petronella Ekroth har valt att återvända till den italienska ligan, men inte till Juve utan till tabelltrean AS Roma. Där blir hon bland annat lagkompis med tidigare Göteborgsspelaren Andrine Hegerberg samt brasilianska landslagsstjärnan Andressa Alves.

Med undantag för en hängmatch har ligan i Italien nått halvtid. Juventus har tio segrar och ett kryss på elva matcher, och leder med sex poängs marginal till Fiorentina. Sembrants och numera även Zamanians lag har kopplat ett grepp om den inhemska fotbollen. Det mesta talar för att de vinner ligatiteln för tredje året i rad.

Internationellt har däremot Juventus mycket att bevisa. Laget har åkt ut direkt i Champions League båda de gånger man ställt upp. Det har blivit tre förluster och ett kryss på fyra matcher. Det känns som att den italienska ligan fortsatt har en bit upp till exempelvis damallsvenskan.

Tittar vi på våra svenska spelare i Italien har de följande facit:

Linda Sembrant, Juventus: 11 matcher, 965 spelminuter, 1 mål.
Annahita Zamanian, Juventus: 1 match, 33 minuter, 1 mål.
Julia Molin, Sassuolo: 10 matcher, 900 minuter.
Stephanie Öhrström, Fiorentina: 8 matcher, 720 minuter.
Jenny Hjohlman, Empoli: 11 matcher, 985 minuter, 2 mål.
Petronella Ekroth, Roma: Ny.

Även i Spanien är det halvtid sånär som på en hängmatch. Där har Barcelona kopplat ett bastant grepp om guldet. På de 15 första omgångarna har man 14 segrar, ett kryss och 62–5 i målskillnad. Avståndet ner till de två senaste årens mästarlag Atletico Madrid är sju poäng.

Mycket talar för att Barca tar sitt första ligaguld sedan 2015. De fyra senaste säsongerna har ju klubben slutat tvåa i Liga Iberdrola. I fjol nådde man finalen i Champions League, men tog ingen inhemsk titel.

För svensklaget Tacon har läget ljusnat något under december och januari. Med sju poäng på de fem senaste omgångarna har man klättrat till tionde plats. Tacon har 16 poäng, vilket är fyra fler än Madrid CFF på plats 14 (kval) och fem fler än Betis på plats 15 (nedflyttning).

Noterbart är att Tacon har släppt in flest mål av alla lag i ligan – 37. Att laget har ett bedrövligt försvarsspel är ganska tydligt på det här klippet från helgens möte med serieledande Barcelona. Gång på gång är det uppseendeväckande glest i Tacons mittförsvar.

Barca vann med 6–0 efter fyra mål av Asisat Oshoala – som någon dag tidigare utnämndes till Afrikas bästa spelare 2019. Den utnämningen tyckte jag var lite tveksam, i varje fall om man skall gå på insatser i VM. Där var Oshoala inte speciellt bra, medan Kameruns Gabrielle Onguene var lysande.

6–0-segern innebär att Barca totalt har gjort 15–1 på två matcher mot Tacon den här säsongen. Frågan är hur nöjda Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson är med sitt klubbval?

Deras facit efter halva serien är så här:

Asllani: 12 matcher, 879 spelminuter, 3 mål.
Jakobsson: 14 matcher, 1249 spelminuter, 4 mål.

Rita Chikwelu

På negativ kvalplats ligger alltså Madrid CFF. Hos dem finns numera också en svenska. Den tidigare Kristianstads- och Umeåspelaren Rita Chikwelu har nämligen debuterat för Madridklubben i helgen. Och som bekant är Chikwelu sedan några år tillbaka svensk medborgare – fast hon får inte spela landslagsfotboll för Sverige. Synd att inte Chikwelu blev kvar i damallsvenskan.

När det gäller Madrid CF har klubben under juluppehållet även värvat norska landslagsbacken Ingrid Moe Wold från LSK.

Ingrid Moe Wold

Tittar vi på hemmaplan noterar jag att Göteborg har framfört önskemål om att få flytta från Valhalla till Gamla Ullevi. Valhalla är ju slitet och på så sätt ingen bra hemmaplan. Dock är publikkapaciteten betydligt mycket bättre för Göteborgs behov än Gamla Ullevi. På den större arenan kommer det att se väldigt tomt ut i damallsvenskan.

Trenden om att svenska herrfotbollsklubbar även startar damlag fortsätter. Till nästa år planerar Helsingborgs IF att ha ett damlag. Ännu så länge har ingen svensk herrfotbollsklubb visat någon större ambitionsnivå på damsidan. Vi får se vilka som blir först med det.

Andra svenska nyheter handlar om två som slutar, en spelare och en ledare. Spelaren är Emilia Brodin, hon som i fotbollssammanhang är hon mest känd som Emilia Appelqvist. Hon kom aldrig tillbaka från korsbandsskada och graviditet.

29-åringens sista säsong var den 2016, då hon var med och vann OS-brons i Rio de Janeiro. Efter tre säsonger utan spel ger hon alltså upp. På sin Instagramsida skriver hon:

Tack för allt! 17 år av hårt arbete, glädje och upplevelser jag aldrig hade kunnat drömma om. 2016 blev mitt sista år och det absolut bästa. Spelade för laget i mitt hjärta 💛❤️💙 och fick äran att spela hem ett OS silver till Sverige. Ni är många som har gjort allt detta möjligt och jag vill tacka er alla och tack alla som jag stött på genom åren, vänner för livet men framförallt tack till min älskade familj som har stått ut, stöttat och peppat genom alla år

Emilia Brodin är självklart värd ett stort tack för hennes insatser för svensk fotboll. Lika självklart är det att önska henne lycka till med vad hon än tänker ta sig för i framtiden.

En annan som slutar och som både skall tackas och önskas lycka till i framtiden är Linda Wijkström, som nyligen meddelade att hon lämnar EFD där hon bland annat varit generalsekreterare i flera år. Nu är det klart att hennes nästa jobb är på Ecpat.

Vi får hoppas att EFD hittar nya krafter som har både energi och kraft att jobba 100-procentigt för damfotbollen i Sverige.

För andra länder flyttar fram positionerna. Under helgerna har skotska storklubben inom herrfotbollen, Celtic, beslutat att klubbens damlag skall få proffsstatus. Nästa säsong blir alla Celticdamer heltidsproffs. Gissningsvis är Celtic väldigt snart förbi Glasgow City som Skottlands största klubb.

Som bekant har många skotska spelare valt att spela i damallsvenskan. Men i vår högsta serie har vi inte någon klubb där samtliga spelare är heltidsproffs. Sannolikt innebär det här att det blir svårare för damallsvenska lag att värva skotska spelare i framtiden.

En annan klubb som visar muskler är brasilianska mästarlaget Corinthians. De har värvat hem landslagsspelaren Andressinha från Portland Thorns i USA. En signal om att damfotbollen kanske håller på att flytta fram positionerna något igen i Brasilien.

För egen del ligger fokus de närmaste dagarna på att kunna åka hem till Sverige igen. Vi får se när jag får tid för nästa inlägg. På återhörande.

Utöka damallsvenskan för talangernas skull

I går tog jag ett grepp kring talangutvecklingen inom svensk damfotboll. Som bekant är jag positiv till att utöka damallsvenskan. Ett av huvudskälen är just att jag tror att det skulle vara väldigt bra för talangutvecklingen.

Två lag till i damallsvenskan skulle innebära att ytterligare 15–20 svenska spelare får chansen till speltid i varje omgång. Och fyra nya lag skulle varje vecka innebära damallsvensk speltid för 30–40 svenska talanger.

I nuläget tycker jag kanske inte att vi är redo för en utökning hela vägen till 16 lag. Men jag är övertygad om att vi har tillräckligt med bra spelare för att klara 14 lag. Den övertygelsen bygger bland annat på att de flesta nykomlingarna från elitettan har klarat sig väldigt bra. Ännu så länge är ju faktiskt IFK Kalmar den enda nykomling från elitettan som har slutat sist i damallsvenskan. Så en utökning med två lag tror jag att vi hade klarat direkt. Och ger man det fem–sex år går det nog att öka antalet lag till 16.

Många av de damallsvenska tränarna efterlyser fler tävlingsmatcher. Ett av förslagen för att förlänga säsongen är att minska antalet lag i damallsvenskan och istället öka antalet inbördes matcher till tre eller fyra. Alltså antingen minska till tio lag och mötas tre gånger, vilket innebär 27 omgångar. Eller minska till åtta lag och mötas fyra gånger – 28 omgångar.

En som under året har argumenterat för åtta lag i damallsvenskan är Correns David Eidhammer. Han motiverar sitt förslag med att det är för stor klasskillnad i damallsvenskan, och att det blir fler jämna och ovissa matcher med färre lag.

”På herrsidan är bredden bra och toppen sämre. På damsidan är toppen bra och bredden sämre. Då borde även seriesystemen anpassas till det.
Om varje match nu kan göras mer intressant, oviss och kvalitetsrik tycker jag att man borde snegla åt det hållet. Även om fyra matcher mot varje lag kan tyckas mycket så måste det bara vara bättre för de Europasatsande lagen att möta varandra än att ha kvar lag som Limhamn Bunkeflo och Kungsbacka.”

Det positiva med lösningarna med färre lag är ju att det skulle spetsa till toppen. Däremot skulle det vara förödande för talangutvecklingen. Det skulle ju nämligen innebära plats för ett färre antal spelare i högsta serien. Och när det blir plats för färre spelare brukar det vara de unga talangerna som blir de stora förlorarna. Speciellt eftersom det riskerar att bli färre mittenlag. Mittenlag har lättast att släppa fram talanger, då de varken kämpar för kontraktet eller för guldet.

Som bekant är chansen tyvärr närmast obefintlig att våra toppklubbar skall kunna ta upp kampen i Champions League med de stora herrfotbollsklubbarna i övriga Europa. Det finns helt enkelt inte tillräcklig ekonomi i svensk fotboll för att klara den konkurrensen.

Därför är det bättre att lägga fokus på hur vi skall kunna ha bästa möjliga landslag. Och jag är övertygad om att vårt landslag skulle gynnas av att ge fler spelare möjlighet att spela i damallsvenskan, inte färre.

Ett annat argument mot utökning av damallsvenskan är att det skulle innebära sämre ekonomi för lagen eftersom fler klubbar skulle dela på de gemensamma medlen. Och kortsiktigt finns förstås den risken. Men långsiktigt borde det finnas förutsättningar att öka de gemensamma medlen eftersom chansen finns att damallsvenskan kan nå ut till fler delar av landet.

I fredags kom för övrigt den spännande nyheten att damallsvenskan från nu och tre år framåt skall nå ut till Mexiko. Jag måste säga att det är intressant att mexikansk tv är intresserad av att sända damallsvenska matcher. Det är ändå en indikation på att intresset för damfotboll på högsta nivå ökar. EDF:s Linda Wijkström kommenterade nyheten så här:

”Det är ett kvittot på att ligan är en stark liga, sen finns det en ekonomisk uppsida i det, men det är inga stora revolutionerande summor.”

15.00 i eftermiddag visar mexikansk tv när mitt goda exempel för talangutveckling, Kristianstads DFF, gästar ett av de dåliga, Göteborg FC.

Det är dels en repris på cupfinalen, dels lite av en måstematch för KDFF. När jag träffade Kristianstadstränaren Elisabet Gunnarsdottir i Kungsbacka för några veckor sedan nämnde hon att hon inte behöver fundera på att motivera spelarna till Göteborg borta. Revanschlusten efter den snöpliga förlusten i cupfinalen är nämligen fortfarande så stor att det jobbet går av sig själv.

Det är upplagt för en jämn match, eftersom båda lagen har visat god form i de senaste omgångarna. Jag håller Göteborg som knapp favorit, men skulle helgardera om jag skulle tippa på matchen. För KDFF får det inte bli förlust, för då börjar avståndet upp till Champions Leagueplats bli väldigt långt.

Två timmar efter Göteborg–KDFF spelas söndagens kanske allra hetaste match. Då tar Linköping emot Vittsjö i en match hemmalaget behöver vinna för att på allvar hålla sig kvar i striden om andraplatsen. Manager Olof Unogård är också inne på den linjen i en artikel i Corren:

”Det är trots allt rätt mycket kvar även efter det, men lite så är det. Marginalerna krymper och vi får inte trampa så mycket mer snett nu.”

LFC lär vara extremt revanschsuget efter den tunga förlusten i Kungsbacka i onsdags. Dock ser det ut som att hemmalaget får klara sig utan hälskadade Nilla Fischer även i den här matchen. Det är även fortsatt frågetecken för Mimmi Larsson, som har problem med höften.

Närmast efter Rosengård är Vittsjö seriens näst formstarkaste lag. Man hållit nollan i fem raka matcher och har tagit elva poäng på de matcherna. Vittsjö tog fyra poäng av LFC i fjolårets serie och vann årets hemmamatch med 2–0. Även det här är en match jag skulle ha helgarderat.

Söndagens tredje match är Eskilstuna–Piteå. Där skulle faktiskt United passera Piteå i tabellen vid seger. Norrbottningarna har haft väldigt svårt med målskyttet på sistone. Totalt har man 4–3 i målskillnad på de fem senaste matcherna. Tre av de fem målen gjordes i hemmamatchen mot Eskilstuna.

Piteå har haft lätt för United de senaste åren. Eskilstunas senaste seger mot mästarlaget kom i slutet av augusti 2014. Sedan dess har Piteå vunnit nio av elva möten med Eskilstuna, varav två efter straffläggning. Piteå är alltså favorit i den här matchen.

Apropå Piteå meddelade i går en av klubbens svenska mästarinnor att hon avslutar karriären. Det handlar om Jocelyn Blankenship som ju värvades som ersättare till Josefin Johansson.

Den amerikanska mittfältaren hade en stor dag när Piteå tog SM-guldet i höstas. I guldmatchen mot Växjö blev hon tvåmålsskytt. Vad jag kan hitta blev det också hennes sista match. Hon har varit klubblös under våren och väljer nu att satsa på den civila karriären.

Jocelyn Blankenship

Under tisdagen fortsätter omgången med Växjö–Rosengård och LB07–Kungsbacka. I den första matchen är Rosengård storfavorit. I våras vann Malmöklubben med 5–0 mot VDFF, och sedan dess har man ju värvat Växjös två största stjärnor.

På förhand känns det ödesmättade bottenmötet mellan LB och Kungsbacka betydligt mycket intressantare. Det är en match som kan sluta precis hur som helst. Som jag skrev häromdagen har vinnaren i den här matchen viss chans att hålla sig kvar i damallsvenskan. Förloraren känns däremot borta. Och skulle det bli kryss är båda lagen förlorare.

Omgång 14 avslutas på onsdag med Djurgården–Kif Örebro. Djurgården är tillsammans med LB07 det enda lag som inte tagit en enda poäng under de fem senaste omgångarna. Målskillnaden under de matcherna är 4–15. En av förlusterna under den här perioden var 1–3 mot just Kif Örebro. Nykomlingen får därmed räknas som favorit i den här matchen.

Temwa Chawinga

I elitettan föll serieledande Umeå igår med 1–0 borta mot Kvarnsveden. Segerskytt blev förstås skyttedrottningen Temwa Chawinga. Var hamnar hon nästa år? Borlängelagets seger innebär att det kan tajta till sig rejält i tabelltoppen i dag. Då har den jagande trion Hammarby, AIK och Uppsala bortamatcher mot Borgeby, Asarum och Assi. Dessutom är det en sexpoängsmatch vid nedflyttningsstrecket mellan Morön och BP.

I går tog Mallbacken ett stort steg mot nytt kontrakt genom 2–1-seger borta mot Lidköping. Värmländskornas seger innebär att laget nu har nio poäng ner till strecket.

Tittar vi utanför Sveriges gränser är det premiäromgång i tyska Frauen-Bundesliga den här helgen. Tyvärr har det tyska förbundet slutat att sända matcher på DFB-tv, vilket minskar chansen att se matcherna från Sverige.

Under lördagen spelade Amanda Ilestedt hela matchen när Bayern München vann med 3–1 borta mot Freiburg. I dag är det premiär för Hedvig Lindahl och Wolfsburg.

Allt talar för att det just är mellan de båda svensklagen som guldstriden skall stå. Jag håller Wolfsburg som favoriter eftersom mästarlaget har flest matchvinnare.

I natt 01.30 är det final mellan North Carolina Courage och Lyon i det inofficiella världsmästerskapet för klubblag. Och i kväll 23.00 är det bronsmatch mellan Atletico Madrid och Manchester City. Semifinalerna direktsändes på ICC:s facebooksida så det bör finnas god chans för att även placeringsmatcherna går att se där.

14.00 skall man kunna se träningsmatchen mellan svensklagen Juventus och PSG på den här länken.

Slutligen har ju norska spelare varit populära under sommaren. Den senaste att lämna toppserien för en av de stora ligorna ute i Europa är mittbacken Cecilie Kvamme från IL Sandviken.

Bergenklubben har för övrigt en svensk tränare i Patrik Hansson. Han var assisterande tränare till Nanne Bergstrand i Hammarbys herrlag men lämnade samtidigt som Bergstrand efter säsongen 2016.

Hanssons lag hade med två spelare i den norska VM-truppen. Båda har nu på kort tid lämnat klubben för engelska WSL. Först gick mittfältaren Amalie Eikeland till Reading och nu alltså mittback Kvamme till West Ham. De tappen bör innebära att Sandvikens chanser att haka på i guldstriden försämras betydligt. Efter tolv omgångar ligger laget trea i toppserien, bara fyra poäng efter ledande LSK.

Innan jag sätter punkt tänkte jag nämna ytterligare en övergång. Det är den före detta franska landslagsspelaren Marie-Laure Delie som väljer att fortsätta karriären i Spanien och mittenklubben Madrid CFF.

Läckra Växjömål – och försvunna spelare

Växjö gjorde två riktigt läckra mål när den damallsvenska höstsäsongen drog igång. Växjö vann mot Djurgården med 2–1, vilket innebär att småländskorna passerar Eskilstuna och kliver upp på niondeplatsen.

Jag tittade på matchen från och till. Av det jag såg var Växjös seger helt i sin ordning. Hemmalaget hade det mesta av spelet och skapade mest.

Och lagets båda mål var alltså riktiga godbitar. Det första gjordes av finländska Ria Öling. Efter att bollen hade studsat ifrån sommarförvärvet lite i mottagningen gjorde hon en skottfint i den högre skolan. Djurgårdens båda mittbackar Petronella Ekroth och Alexandra Lindberg rusade bort sig av finten. Duon var och köpte korv när en fri Öling snyggt placerade in bollen i bortre burgaveln.

Det andra gjordes av Anna Anvegård. VM-bronsmedaljören visade hög klass när hon tog emot en millimeterpassning från Signe Holt Andersen med första tillslaget och satte upp bollen i bortre krysset med det andra.

Segern innebär alltså att Växjö klättrar en placering i tabellen. Men framför allt innebär de tre poängen att avståndet ner till nedflyttningsstrecket nu har vuxit till elva poäng. Det bör innebära att Växjö spelar i damallsvenskan även 2020 – förutsatt att man klarar elitlicensen.

För Djurgården var det fjärde raka förlusten. Möjligen kan laget glädjas åt att man numera har tre målskyttar under årets damallsvenska säsong. Isländska Ingibjörg Sigurdardottir stod nämligen för lagets kvitteringsmål i slutet av den första halvleken.

Några poäng blev det däremot inte. Därmed har Stockholmsklubben fortsatt bara fem poängs marginal till LB07 under nedflyttningsstrecket. Och Djurgården fortsätter att vara säsongens stora missräkning i vår högsta serie.

I vår näst högsta serie utökade Umeå i kväll sin serieledning. Det blev 4–1 i det västerbottniska mötet med Morön. Därmed har UIK i nuläget sju poäng ner till det damallsvenska strecket. Fast man har också en match mer spelad än de tre lag som närmast skuggar i tabelltoppen.

Det var dagens matcher. Nu till dagens nyheter där en misslyckad tysk reklamkampanj har varit dagens snackis. Det tyska förbundet började tidigare i dag göra reklam för Frauen-Bundesliga med sloganen ”Saknade sedan den 29 juni”.

Tanken var förstås att det var den 29 juni som stjärnorna i det tyska landslaget åkte ur VM. Problemet var bara det att samma datum försvann även den schweiziska landslagsforwarden Florijana Ismaili efter att ha dykt i Comosjön. Hon hittades död på botten av sjön några dagar senare. Den tyska kampanjen väckte starka känslor i Schweiz och drogs tillbaka efter bara någon timme.

I eländet var det ändå bra av tyska förbundet att göra ett försök marknadsföra sin högsta serie. Som signaturen Svenneberka skrev i en kommentar till förra inlägget har varken vårt svenska förbund eller elitfotbollens organisation EFD gjort någon ansträngning för att marknadsföra svensk damfotboll efter VM. De ansvariga har väl förstås semester och när de vaknar har chansen gått förlorad.

Man undrar ju exempelvis hur EM-kvalmatchen mot Slovakien den 8 oktober marknadsfördes i Göteborg när landslaget firades efter VM-bronset. Sålde man biljetter? Gjordes det överhuvud taget någon reklam till de 35 000 göteborgare som var på plats?

Jag påminner om att engelska förbundet FA har sålt över 50 000 biljetter till Englands hemmamöte med Tyskland den 9 november – alltså en månad efter Sverige–Slovakien.

Dagens transfernyhet är tysk. Det är nämligen vänsterbacken Carolin Simon som blev över när Lyon värvade Alex Greenwood. Simon väljer därför att fortsätta karriären i Bayern München, som ju vann mot Chelsea med 5–0 häromdagen. Då gjorde Lineth Beerensteyn för övrigt tre av målen.

En annan intressant övergång skedde på de brittiska öarna. Irlands yngsta landslagsspelare någonsin heter Tyler Toland. Dagen efter att mittfältaren fyllde 18 år värvades hon av Manchester City. Det blir väldigt spännande att följa hennes framfart.

I går, när jag gick igenom bloggens silly seasonsidor kollade jag lite på de spelare som inte hade klart med klubb i våras. Jag tänkte att skriva ett inlägg där jag tänkte ta er hjälp att får veta vad som hänt med spelare som försvunnit från de stora scenerna.

Nu kom dagens historia med den tyska efterlysningskampanjen och gjorde att den idén inte blev lika rolig. Men jag hade redan påbörjat inlägget, så jag kör.

Freja Olofsson

Den första spelare jag kollade upp var Freja Olofsson – en spelare jag gillade i Kif Örebro under den damallsvenska säsongen 2017. Jag hade alldeles missat att hon gick till Arna-Bjørnar i vintras. Jag hade också missat den tråkiga historien om hur hon byttes in i premiären i mars och fick bytas ut igen redan efter sju minuter. Sedan dess har hon inte spelat mer. Jag kan se i en artikel i NA att det handlade om en allvarlig skada, men inte mer än så. Ni som kan läsa NA får gärna berätta mer preciserat vad det var som hände med Olofsson.

Apropå hennes nya klubb Arna-Bjørnar såg jag den här anmärkningsvärda uppgiften om att lokalkonkurrenten IL Sandvikens trupp innehåller innehåller inte mindre än nio spelare med totalt 48 säsonger i Arna-Bjørnar bakom sig.

Tillbaka till spelare som inte jag hade sett uppgifter om ny klubb när jag stängde vinterns silly seasonsida. En som jag fortfarande inte har hittat någon ny klubb till är Emelie Andersson, som tidigare varit i Mallbacken och som i fjol spelade för Kif Örebro. Någon som vet vad som hänt med hennes karriär? Jag kan inte hitta några uppgifter om att hon skulle ha spelat i år.

Emelie Andersson

Andersson ingick ju i guldtruppen från F19-EM 2015. Där var även den tidigare Kif Örebro- och Hammarbyspelaren Linda Hallin. Jag såg att hon gjorde några matcher i division I för Södersnäckorna i fjol. Någon som vet vad som hänt med Hallins karriär? Har hon lagt av?

En annan spelare man ibland undrar lite över är Antonia Göransson. Det senaste man läst om henne var att hon i fjol hade en jobbig vår på bänken i Assi IF. Men jag har inte sett några uppgifter om att hon skulle ha lagt av. Samtidigt har jag inte sett hennes namn i någon matchtrupp på över 13 månader, så det finns väl ganska mycket som talar för att Göranssons karriär fick ett tråkigt avslut i Risögrund.

Slutligen en spelare som har kommit till rätta. Anam Imo finns nu nämligen med i spelartruppen på Rosengårds hemsida…

Dagbok i Frankrike, dag 2: Pressträff, Brasilien och sillynytt

I dag har jag hämtat ut min ackreditering på stora Allianz Riviera. Sedan tog jag en promenad de 3,5 kilometerna till den träningsanläggning där Sverige körde dagens träningspass.

I teorin var 3,5 kilometers promenad en bra idé – det är kul att se sig om. I praktiken var idén inte lika bra. Det var mitt på dagen, stekande sol, drygt 30 graders värme och en och annan vindby där grus blåste in i mina badtofflor. Jag överlevde, men ångrade mitt val av transportmedel.

Träningen var stängd, och på pressträffen efteråt bjöds det inga jättenyheter. Det var Hedvig Lindahl, Nilla Fischer, Hanna Glas och Lina Hurtig som deltog.

Det mest intressanta var nog ändå när Olof Lundh frågade Fischer om vilken slutspelsväg hon föredrog, den som med största sannolikhet betyder Tyskland i kvartsfinal eller den som med största sannolikhet betyder Frankrike i kvartsfinal.

Fischer röstade för Frankrike. Dels för att Sverige har haft lättare för fransyskorna än för tyskorna. Dels för att vi lyckades bra mot värdnationen i OS 2016.

Jag håller med henne. Och jag lägger till att det kommer att vara stor press på Frankrike i en eventuell kvartsfinal, eftersom det är just i kvartsfinaler som fransyskorna oftast åker ut. Skulle det dessutom vara Sverige som står för motståndet skulle det närmast vara krav på fransk seger. Och att slå ur underläge brukar passa svenska lag.

I övrigt spretade frågeställningarna rätt rejält. De handlade om VAR, Thailand och diverse olika saker. Alla spelarna varnade för den där snabba thailändskan som spelar till höger eller högst upp på topp (Kanjana Sung-Ngoen) och sade sig vara nöjda bara det blir svensk seger. Och någon underskattning skall det inte bli.

En intressant fråga lite utanför fotbollen handlade om Lindahls twitterinlägg om att hon har hudsjukdomen vitiligo (även kallad leukodermi), vilket innebär extra noga insmörjning när man skall ut i solen.

Jag har ingen hudsjukdom, men jag smörjade också in hela kroppen med solskyddsfaktor tidigare i dag. Känslan är att det kan bränna till rätt rejält om man inte är försiktig.

Jag vet inte om bränna till är de rätta orden för att beskriva stämningen i Brasilien efter förlusten mot Australien. Jag har kollat ikapp lite av matchen, och min analys inför mästerskapet om att brasilianskorna är extremt beroende av sin veterantrio Formiga, Marta och Cristiane kvarstår.

Dels är det de tre som gjort alla lagets fem mål. Dels för att Brasilien ledde mot The Matildas så länge hela trion var på planen. Sedan byttes Formiga och Marta ut i paus, och Cristiane med en kvart kvar, och Brasilien tappade.

Jag vet inte Formigas skadeläge, men jag antar att det är något som ställer till det. På så sätt är det positivt att hon tvingas vila mot Italien, hon är avstängd i den matchen. Vad gäller Marta och Cristiane har båda haft skadeproblem med sig in i turneringen, vilket sannolikt påverkar förbundskapten Vadao:s beslut att ta ut sina guldklimpar.

Förbundskaptenen tyckte att laget släppte två olyckliga mål, och där kan man ju hålla med. 2–2 borde målvakten Barbara ha räddat, och 2–3 var ju ett självmål.

Klart är att det ändå höjs missnöjda röster kring hur Vadao (Oswaldo Alvarez) leder sitt lag. Han har ju nu två segrar, noll kryss och elva förluster efter segern i Copa America. Ett långt ifrån imponerande facit – även om laget huvudsakligen har mött väldigt kvalificerat motstånd.

Innan jag lämnar VM måste jag bara lägga upp det här klippet från Kanadas spelarbuss. Där verkar det vara bra drag…

Det om VM. I dag nås man även av diverse nyheter från damallsvenskan. Rosengård har förlängt med både Fiona Brown (till och med 2021) och Hailie Mace (säsongen ut). Och så har Kungsbacka tappat båda sina tränare, Henrik Korhonen och Robert Sjökvist.

Frågan är ju vem som kan tänka sig att ta över tränaruppdraget i den ekonomiskt hårt ansatta klubben. Känns inte som att man kommer att få någon etablerad tränare att nappa. Men det finns å andra sidan duktiga tränare på väg uppåt som kanske kan se det som bra för CV:et att leda en damallsvensk klubb.

På en annan nivå söks det också efter nya medarbetare. Det är EFD, Elitfotboll Dam, som söker efter en ny generalsekreterare. Dessutom skall tjänstlediga Victoria Sandell ha sagt upp sig från jobbet som sportchef i EFD. Man behöver alltså även anställa en ersättare där. Just nu vikarierar Stefan Alvén på de jobbet, känslan är väl att hon borde ligga nära till hands att få det på permanent basis – om han är intresserad.

Linköping borde skämmas

Vi måste prata mer om Linköpings fiasko med F19-laget. Även om det inte borde komma som någon chock att LFC nonchalerar talangutveckling så var det just en liten chock när jag såg att klubben upplöser sitt juniorlag och numera bara har ett A-lag.

Faktum är att jag tycker att det här är så anmärkningsvärt att det går att kalla för en skandal, samt att LFC borde skämmas.

När LFC bildades var det möjligt att skapa en elitförening helt utan ungdomsverksamhet i Sverige. Men med bland annat LFC och Göteborg FC som ”skräckexempel” har förbundet sedan cirka tio år tillbaka förbjudit nybildande av elitföreningar utan ungdomslag.

Linköpings FC anno 2019 är alltså en typ av förening som förbundet helst slipper att se. Jag förstår förbundet. För man tycker ju att elitklubbarna bör dela med sig av sin kompetens även inom spelarutvecklingen.

Det här är dessutom lite av ekonomisk doping*. Jag har ingen exakt summa på vad de olika damallsvenska klubbarna lägger på sin ungdomsverksamhet, det framgår inte av den ekonomiska analys som årligen görs av de damallsvenska klubbarna. Men det lär ju handla om fler hundra tusen kronor per år.

Talangutveckling inom damfotbollen är i stor utsträckning en kostnad, då man sällan får några större inkomster från den. Den kostnaden slipper nu LFC, de kan istället lägga sina pengar på löner till elitspelare.

Jag vet inte om det går att bestraffa LFC, men går det tycker jag definitivt att klubben skall straffas. Exempelvis tycker jag att EFD borde överväga att dra in sitt bidrag till LFC. Om det inte går tycker jag att man i alla fall bör skriva om reglerna så att klubbarna framöver bara får elitbidragen om de har talangverksamhet.

På så sätt sätter man blåslampa i baken på klubbar som exempelvis har svårt att hitta tränare till sina talanger.

Jag hoppas verkligen att Linköpings FC vaknar till och tar tag i sin verksamhet. Att ha ungdomsverksamhet skapar ett engagemang kring klubben. Men LFC har konstant sedan man bröt sig loss från BK Kenty struntat i ungdomsverksamhet. Man har aldrig haft några flicklag, och nu har man alltså inte ens ett juniorlag – ett F19-lag.

Det som är anmärkningsvärt i Linköping är att framgångar på elitnivå inom en sport normalt innebär en boost bland ungdomar på den egna orten. Således har Tärnaby ett överskott av skidstjärnor, Alingsås av handbollsspelare och så vidare.

Linköping har haft damfotbollslag i Sverigeeliten i över 20 år. Men klubbens svaga ungdomsverksamhet har inneburit att vi inte fått se någon damfotbollsboost i kommunen. Inga Linköpingstjejer har på allvar slagit sig in i damallsvenskan under den här tiden**. Jag tror inte bara att det hänger på bristande talangunderlag. Inte alls.

Det finns således massor av skäl att vara kritisk mot Linköpings FC. Dessutom undrar man lite om man inte genom det här dessutom ställer till det för sin A-trupp. För var skall unga spelare som Linn Bogren, Wilma Thörnqvist och Alva Selerud få sin matchning? Och vad händer om man som förra hösten får två skadade målvakter?

* Tillagt i efterhand. På LFC:s Facebooksida skriver ordförande Paul Lindvall så här om den ekonomiska aspekten:

Detta har ingenting alls att göra med ekonomin. I så fall hade vi berättat det. F19 genererar lika mycket intäkter som verksamheten kostar. Det finns ingen ekonomisk vinning av att inte ha ett F19-lag. Vi kan inte i år säkerställa att verksamheten håller en tillräckligt bra klass. Vi kan inte bedriva en verksamhet som inte lever upp till spelarnas, föräldrarnas och andras berättigade förväntningar.

Det är ju i sig intressant, för det innebär ju att LFC har ännu färre skäl att lägga ner F19-laget.

** Korrigering. Under tiden elitklubben hette Kenty slog sig ett antal Linköpingstjejer in på högsta elitnivå. Korrekt är att inga Linköpingstjejer har etablerat sig i damallsvenskan sedan LFC bildades för 15 år sedan.