Tror någon verkligen på elitfotboll i början av juni?

I går kväll meddelade EFD att starten av damallsvenskan och elitettan nu definitivt är uppskjuten. Man meddelade samtidigt att man nu jobbar efter att en plan där de båda elitserierna för damer skall dra i gång i slutet av maj, eller början av juni.

Min spontana reaktion i går kväll var att upplägget lät orimligt och att vi nog kan glömma att det spelas någon elitfotboll i Sverige vid den tiden.

Statsepidemiolog Anders Tegnell använde kanske inte just de orden när han intervjuades av Olof Lundh, men Tegnell verkar ju knappast tro att det spelas någon elitfotboll inför publik i början av juni i alla fall. Han säger:

”Om vi kan vara där i början på juni? Tveksamt skulle jag nog ändå känna just nu. Men vi följer det här vecka för vecka och ju närmare vi kommer desto bättre blir prognoserna.”

Tegnell säger också att sjukdomskurvan löper över två–fyra månader, och att det är troligt att det tar ungefär en månad efter kulmen innan man är nere på nivåer som innebär att man kan leva som vanligt. Just nu säger ju prognoserna att vi skall ha kulmen i Sverige i mitten eller slutet av maj.

Därmed känns min killgissning om att det inte är rimligt att vi kan ha i gång damallsvenskan förrän allra tidigast kring midsommar som betydligt mer rimlig än den plan som EFD nu jobbar efter.

Det känns tyvärr också alltmer som att det här kommer att bli ett ekonomiskt helvetesår för svensk damfotboll på klubbnivå. Det rimliga är ju många företag kommer att tvingas minska sin sponsringsbudget, vilket lär leda till klart minskade intäkter. Vi lär få se ett stort antal konkurser, vilket gör att klubbarna inte ens kan räkna med att de får in de sponsorspengar som de har avtal om.

För klubbarna innebär en komprimerad säsong också att man tvingas till fler matcher på vardagskvällar, vilket leder till ökade kostnader. Framför allt gissar jag att det här kommer att slå hårt mot lagen i elitettan.

Det kommer nog att finnas anledning att återkomma till de här frågorna framöver. Nu till lite fotboll.

För den sista chansen på ett tag att njuta av en riktig toppmatch i damfotboll ges på lördag morgon 5.30, svensk tid. Då spelas finalen i Australiens W-league mellan storfavoriten Melbourne City och regerande mästarinnorna Sydney FC.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg har vi som befinner oss i ett land dit de inte har sålt sändningsrättigheter tidigare kunnat se W-leagues tv-sända matcher live på MyFootballs youtubesida. Där bör vi även kunna se finalen.

Tittar vi på laguppställningarna har Melbourne City Sverigebekanta spelare i Lydia Willams (Piteå), Aivi Luik (Kalmar) och Milica Mijatovic (Hammarby). Hos Sydney hittar jag ingen spelare som spelat i Sverige.

Det är även klart övertag för Melbourne när det gäller landslagsmeriter. Utöver de tre nämnda har man spelare som japanska världsmästaren Yukari Kinga, nyzeelandska veteranen Rebekah Stott, skotska VM-spelaren Claire Emslie samt australiska profilerna Steph Catley, Ellie Carpenter, Emily van Egmond och Kyah Simon.

Hos Sydney är största profilerna Alanna Kennedy, Princess Ibini, amerikanska Sofia Huerta och kanadensiska Lindsey Agnew.

Corona, corona, Kungsbacka – och lite fotboll

Det har gått några dagar sedan det senaste inlägget. Orsaken är att det rent sportsligt knappt har hänt något sedan Sveriges avslutningsmatch i Algarve cup. I varje fall har det inte spelats så många matcher.

Däremot händer det ju mycket utanför planen. Det beror ju på sjukdomen covid-19 som orsakas av viruset SARS-CoV-2, fast i folkmun slår man ihop båda och omnämner dem tillsammans som det nya coronaviruset. Corona har kopplat greppet om stora delar av världen, inte minst om Europa.

Följden har blivit att en väldigt stor andel av all europeisk arenaidrott har skjutits upp eller ställts in. Samtidigt som jag skrev det förra inlägget meddelades att finalen i Algarve cup ställdes in – Tyskland vann den på walkover. Och sedan dess har nästan alla sportnyheter handlat om tävlingar och matcher som inte blir av.

I Sverige har vi sedan i fredags ett förbud mot allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar med fler än 500 deltagare.

Det innebär att eventuell elitfotboll i Sverige tills vidare måste spelas utan publik. I helgen avgjordes  det bara en tävlingsmatch för damer på elitnivå i landet – och det var SM-finalen i futsal. Och den spelades således med tomma läktare.

Det skulle även ha spelats tolv matcher i svenska cupen, fyra kvartsfinaler för herrar och åtta gruppspelsmatcher för damer, men de matcherna tog klubbarna själva initiativ till att skjuta upp. Därmed uppstod det udda läget att det spelades en massa matcher på distriktsnivå, bland annat hade mitt division IV-lag en DM-match i lördags. Däremot vilade elitlagen.

I Tyskland får elitspelarna nu vila i minst en månad. Man har nämligen nu skjutit upp all elitdamfotboll minst till den 19 april.

I Sverige har vi ännu så länge inte några klara beslut. Men det känns som att risken är uppenbar att de svenska elitlagen får vila från tävlingsmatcher betydligt mycket längre än till den 19 april.

Jag tittade på Agenda på SVT i går, och där (6.15 in i programmet) säger Joacim Rocklöv, professor i epidemiologi, att det inte är omöjligt att Stockholm har ett fullskaligt coronautbrott om en månad, och att andra delar av Sverige ligger några veckor efter. En stund senare (efter 9.30) säger Rocklöv att Stockholm utifrån den kurva vi ligger på nu förmodligen får en topp med intensivvårdsbehov i slutet av maj.

Utifrån det är min högst amatörmässiga bedömning – kalla det gärna killgissning – att det inte är rimligt att vi kan ha i gång damallsvenskan förrän allra tidigast kring midsommar.

Eftersom det dessutom även verkar högst sannolikt att det kommer en ny coronavåg i höst börjar jag ställa in mig på att det kan bli en minskad damallsvenska i år. Kanske att man får nöja sig med en enkelserie?

Andra frågor man ställer sig är hur klubbarnas ekonomi kommer att klara det här. Man kan ju utgå ifrån att rätt många företag kommer att hamna i akuta krislägen, och att ett flertal kommer att gå i konkurs. Det riskerar att minska sponsorsintäkterna. Och så vidare.

Men det här är ju bara killgissningar från min sida. Och att ägna sig åt mer spekulationer än så här känns onödigt i det här skedet. Vi får helt enkelt se vad som händer.

Skall vi då titta på det som hänt i damfotbollsvärlden utan direktkoppling till coronaviruset. En ytterst tråkig nyhet, men högst väntad, är att Kungsbacka DFF inte längre finns. Vid ett årsmöte på söndagen valde man att lägga ner den klubb som ifjol spelade i damallsvenskan.

Den tidigare kanslichefen Christer Björkroth förklarar nedläggningen så här:

”Vi har gjort allt vi har kunnat och styrelsen som satt under 2019 jobbade febrilt och fick ordning på ekonomin äntligen. Men det som stjälpte oss var att alla spelare försvann.”

Så var det ju. I alla fall nu till slut. Men huvudskälet till att man tvingas lägga ner är förstås att man hade misskött sin ekonomi under så många år att spelarna inte längre litade på klubbledningen.

Det spelades alltså SM-final i futsal i helgen. Det handlade om ett Göteborgsderby mellan IFK Göteborg och Gais. Det var 0–0 efter full tid i en tillknäppt och väldigt jämn historia. I förlängningen över 2×5 minuter lyckades Blåvitt på hörna bryta dödläget genom Frida Lundblad. Och när Gais tog ut målvakten och spelade jokerspel säkrade Amalia Arvidsson det blåvita guldet.

De svenska mästarinnorna firade sedan sitt guld på Götaplatsen inför tiotusentals supportrar. Eller inte…

Förutom att damallsvenskan lär dröja så kan vi även räkna med att det kommer ta lång tid innan vi får se landslaget spela match igen. Det lär således dröja innan den starka 2–0-segern mot Portugal i Algarve cup får en uppföljare.

EM-kvalmatchen mot Ungern den 14 april är ännu så länge inte uppskjuten. Men räkna med att den blir det. Fifa har nämligen rekommenderat att all landslagsverksamhet under mars och april skall skjutas upp. Det känns inte som någon vild gissning att Uefa kommer med något liknande nu i dagarna.

Efter Ungern är nästa landslagsuppehåll i början av juni med bortamatcher mot Slovakien (4 juni) och Island (9 juni). Kanske att det kan bli matcher då. Fast troligen inte.

En positiv sak jag missade att nämna under Algarve cup är att förbundet har lyft sin webb-tv rejält genom att starta en egen youtubekanal. På den gjordes flera riktigt bra inslag under turneringen. Något som känns väldigt lovande.

Under cupen skickades ofta assisterande förbundskaptenen Magnus Wikman fram i tv-sändningarna för att komma med analyser. Jag tyckte att han sa väldigt vettiga saker. Här är hans analys av förlusten mot Danmark.

En fråga man ställer sig kring landslaget är om det blir något OS i sommar. I så fall är det nu klart att Australien blir ett av de tolv lagen. The Matildas säkrade sin plats genom 2–1-seger i bortareturen mot Vietnam.

Matchen spelades inför tomma läktare, och redan efter en minut slocknade strålkastarna, så att inte heller tv-publiken kunde se någon match. Men efter en stunds väntan blev det åter ljust. Och mest lyste alltså Australien – som därmed blev det tionde laget att kvala in till det olympiska spel som vi inte vet om det blir av.

Just Australien är för övrigt ett av de länder där det har spelats fotboll den här helgen. Det handlade om semifinaler i W-league, och det blev favoritsegrar i båda. Sydney FC vann med 1–0 borta mot Melbourne Victory.

Och i den andra semifinalen vann suveräna seriesegrarna Melbourne City med hela 5–1 mot Western Sydney Wanderers. Det efter två mål av Kyah Simon, en spelare som ryktas vara aktuell för en övergång till en damallsvensk klubb.

Det blir final mellan Melbourne City och Sydney FC för tredje gången på fem år. Det är just de två klubbarna som har tagit de fyra senaste titlarna. Melbourne vann 2016–18 och Sydney tog hem pokalen i fjol. Årets final spelas tidig lördagsmorgon, svensk tid, i Melbourne – om inte corona sätter stopp. Vi som befinner oss i ett land dit de inte har sålt sändningsrättigheterna bör kunna se matchen live på MyFootballs youtubesida. Där har i alla fall alla andra stora matcher livesänts den här säsongen.

Stjärnspäckade Melbourne City är storfavoriter. De gick igenom grundserien med elva segrar och ett kryss, och vann alltså sin semifinal med stora siffror.

En av förra veckans stora damfotbollsnyheter var att Hedvig Lindahl inte blir kvar i Wolfsburg nästa säsong. Den tyska storklubben letar efter en ny förstamålvakt. Vi får se vad det innebär för Lindahls karriär.

Slutligen bjuder jag på ett fantastiskt mål från Japans Mana Iwabuchi. Passa på att njut, för det kommer inte att göras så många drömmål den närmaste tiden…

Lång rapport från jordens baksida

Saker blir inte alltid som man tänkt sig. Det gäller i fotbollens värld, men även i andra sammanhang. Jag har som jag tidigare berättat haft semester över helgerna.

Tanken var att jag skulle vara tillbaka på jobbet i torsdags. Och då även ta tag i bloggandet igen. Men så blev det inte. Jag har fastnat i en stad som heter Blenheim i Nya Zeeland. Ett benbrott på en närstående gör att hemresan skjutits på framtiden. Som det ser ut nu får jag flyga hem till helgen.

Under mitt äventyr på södra halvklotet har jag haft annat att tänka på än damfotboll, men jag har ändå hängt med hyfsat. Det har ju varit en lämplig period att ta en liten paus, för det har inte hänt så jättemycket. Det har varit uppehåll i de flesta ligor, och det har även varit lite lugnare i damallsvenskans silly season. Där har jag ju dock uppdaterat löpande, det har jag även gjort med fliken för svenska utlandsproffs.

Men några inlägg har det inte blivit förrän nu. Årets första får därför bli ett lite längre, med en genomgång av både det ena och det andra. Faktum är att jag har varit här i Blenheim i över en vecka, och först i går slog jag på tv:n på mitt motellrum. Där hamnade jag rakt i den andra halvleken av W-league-matchen mellan Western Sydney Wanderers och Brisbane Roar.

Inför avspark var WSW obesegrat – laget stod på fem segrar och ett kryss på sex omgångar. Brisbane däremot låg på femte plats med tre segrar, ett kryss och tre förluster.

I förra veckan tog Australiens förbundskapten ut sin trupp till Asiens OS-kval. Där var snackisarna att veteranen Lisa De Vanna och 17-åriga talangen Kyra Cooney-Cross lämnades utanför.

Just Cooney-Cross spelar i WSW, och jag var lite extra nyfiken på att få se henne spela. Hon har nämnt som lite av W-leagues sensation så här långt. Hos WSW har annars fyra amerikanska spelare huvudroller. Det handlar om målvakten Abby Smith, som varit med i landslagstruppen några gånger, backen Samantha Staab (som utmärker sig med långa inkast), samt landslagsmeriterade anfallarna Kristen Hamilton och Lynn Williams. Dessutom har man North Carolina Courages irländska succéspelare Denise O’Sullivan på mittfältet.

Abby Smith

I matchen mot Brisbane saknades Williams i WSW – hon var hemma i USA och förberedde sig för det nordamerikanska OS-kvalet. Det var 0–0 i paus, och talangen Cooney-Cross (med nummer 10 på ryggen) inledde den andra halvleken fint. Hon låg bakom två av tre fina chanser under halvlekens första minuter.

Sedan tog det tvärstopp både för henne och för Western Sydney Wanderers. Brisbanes snabba landslagsytter Hayley Raso tog över matchen. Hon låg bakom tre mål när Brisbane till slut vann med hela 4–0. Med tanke på hur WSW dominerade i upptakten av den andra halvleken var det ett högst ologiskt slutresultat.

Cooney-Cross blev utbytt med cirka kvarten kvar. Men det gick ändå att se att hon är en väldigt spännande spelare. Jag är övertygad om att vi får se henne i större sammanhang än W-league i framtiden.

En före detta Hammarbyspelare spelade för övrigt en viktig roll. Elise Kellond-Knight gjorde comeback från start efter skada. Hennes genomskärare till Raso vid 1–0-målet var lite av passningen som vände matchen. Kellond-Knight byttes ut med halvtimmen kvar.

I Australien har Melbourne City skaffat sig ett bra grepp om serieledningen, och således även en av de fyra slutspelsplatserna. Laget har sju segrar och ett kryss på åtta omgångar. I Melbourne City finns en annan före detta Hammarbyspelare, nämligen forwarden Milica Mijatovic. Hon har gjort tre mål på åtta matcher.

Steph Catley

Melbourne har ett gäng australiska landslagsspelare som nyckelspelare. Bland annat målvakten Lydia Williams (bakgrund i Piteå), backarna Steph Catley och Ellie Carpenter, mittfältaren Emily van Egmond samt forwarden Kyah Simon. Den sistnämnda har haft mycket problem med skador det senaste året, men tycks ha hittat formen igen. Hon togs för övrigt ut i OS-kvaltruppen, och gjorde två ligamål dagen efter.

Citys utländska spelare är utöver Mijatovic den japanska veteranbacken Yukari Kinga, nya zeeländska backen Rebekah Stott, amerikanska mittfältaren Lauren Barnes samt skotska yttermittfältaren/forwarden Claire Emslie.

Sawa, Ohno, Kinga och Sakaguchi

Homare Sawa, Shinobu Ohno, Yukari Kinga och Mizuho Sakaguchi

Utöver Melbourne City ser Western Sydney Wanderers och Sydney FC ut att sluta topp fyra. Kampen om den fjärde och sista slutspelsplatsen står mellan Brisbane, Melbourne Victory och Canberra United.

Ännu så länge spelar de flesta australiska landslagsspelarna i W-league, men det finns en rädsla att allt fler kommer att göra som Sam Kerr – välja en europeisk liga som inte går att dubblera med den australiska.

Kerr har för övrigt debuterat för Chelsea i engelska WSL nu efter årsskiftet. Hon fick ett varmt välkomnande av Readings målvakt Grace Moloney förra helgen. Moloney fick rött kort för tacklingen. Det bidrog förstås till att Chelsea kunde vända 1–0-underläge till 3–1-seger.

I helgen spelade Kerr en halvlek i 6–1-segern mot Bristol. Den australiska superstjärnan har ännu så länge inte gjort några mål i WSL, men de kommer garanterat. För svensk del har Jonna Andersson spelat båda årets matcher i Chelsea, medan Magdalena Eriksson vilades mot Bristol för att vara redo för onsdagskvällens cupmatch mot Aston Villa.

I ligan är det Arsenal som leder med tre poängs marginal till Manchester City, och med fyra poäng till Chelsea. Dock har svensklaget en match mindre spelad än de båda andra lagen. För Manchester City väntar en udda vår, laget skall nämligen byta tränare. Nick Cushing har tränat klubben i längre tid än sex år. Han avslutar sin sejour i klubben med toppmötet mot Arsenal den 2 februari. Sedan sticker han till USA för att bli assisterande tränare i herrlaget New York City.

Vi har numera fem spelare i WSL. Utöver Chelseaduon har vi ju sedan tidigare Lotta Öqvist i Manchester United (hon har inte fått någon speltid ännu under 2020) och Amanda Nildén i Brighton (har spelat en halvlek). Sedan en dryg vecka tillbaka har vi även en spelare i West Ham.

Det handlar om Filippa Wallén som lämnat BP i elitettan för högsta engelska ligan. Det är en spelare som jag inte har någon koll på. Det känns som ett ganska stort steg från ett mitten-/bottenlag i elitettan till WSL. Wallén satt kvar på bänken under hela matchen när laget föll mot Tottenham med 2–1 i söndags.

Noterbart är att West Ham hittills den här säsongen har givit speltid i WSL till spelare från 13 olika nationer. Och man har målskyttar från åtta olika. Om Wallén får debutera blir Sverige nation nummer 14.

Över helgerna har vi fått ytterligare två svenska spelare i den italienska ligan. Förutsatt att man räknar Göteborgstjejen Annahita Zamanian som svensk. Hon är ju uppvuxen i Sverige, men har inget svenskt medborgarskap. Zamanian har tagit steget från franska PSG till regerande italienska mästarinnorna Juventus. Där blir hon lagkompis med Linda Sembrant.

Zamanian blev målskytt i helgens debut. Framspelad av Barbara Bonansea gjorde göteborgskan 4–1-målet när Juve vann med 5–1 mot Tavagnacco.

Den tidigare Juventusspelaren Petronella Ekroth har valt att återvända till den italienska ligan, men inte till Juve utan till tabelltrean AS Roma. Där blir hon bland annat lagkompis med tidigare Göteborgsspelaren Andrine Hegerberg samt brasilianska landslagsstjärnan Andressa Alves.

Med undantag för en hängmatch har ligan i Italien nått halvtid. Juventus har tio segrar och ett kryss på elva matcher, och leder med sex poängs marginal till Fiorentina. Sembrants och numera även Zamanians lag har kopplat ett grepp om den inhemska fotbollen. Det mesta talar för att de vinner ligatiteln för tredje året i rad.

Internationellt har däremot Juventus mycket att bevisa. Laget har åkt ut direkt i Champions League båda de gånger man ställt upp. Det har blivit tre förluster och ett kryss på fyra matcher. Det känns som att den italienska ligan fortsatt har en bit upp till exempelvis damallsvenskan.

Tittar vi på våra svenska spelare i Italien har de följande facit:

Linda Sembrant, Juventus: 11 matcher, 965 spelminuter, 1 mål.
Annahita Zamanian, Juventus: 1 match, 33 minuter, 1 mål.
Julia Molin, Sassuolo: 10 matcher, 900 minuter.
Stephanie Öhrström, Fiorentina: 8 matcher, 720 minuter.
Jenny Hjohlman, Empoli: 11 matcher, 985 minuter, 2 mål.
Petronella Ekroth, Roma: Ny.

Även i Spanien är det halvtid sånär som på en hängmatch. Där har Barcelona kopplat ett bastant grepp om guldet. På de 15 första omgångarna har man 14 segrar, ett kryss och 62–5 i målskillnad. Avståndet ner till de två senaste årens mästarlag Atletico Madrid är sju poäng.

Mycket talar för att Barca tar sitt första ligaguld sedan 2015. De fyra senaste säsongerna har ju klubben slutat tvåa i Liga Iberdrola. I fjol nådde man finalen i Champions League, men tog ingen inhemsk titel.

För svensklaget Tacon har läget ljusnat något under december och januari. Med sju poäng på de fem senaste omgångarna har man klättrat till tionde plats. Tacon har 16 poäng, vilket är fyra fler än Madrid CFF på plats 14 (kval) och fem fler än Betis på plats 15 (nedflyttning).

Noterbart är att Tacon har släppt in flest mål av alla lag i ligan – 37. Att laget har ett bedrövligt försvarsspel är ganska tydligt på det här klippet från helgens möte med serieledande Barcelona. Gång på gång är det uppseendeväckande glest i Tacons mittförsvar.

Barca vann med 6–0 efter fyra mål av Asisat Oshoala – som någon dag tidigare utnämndes till Afrikas bästa spelare 2019. Den utnämningen tyckte jag var lite tveksam, i varje fall om man skall gå på insatser i VM. Där var Oshoala inte speciellt bra, medan Kameruns Gabrielle Onguene var lysande.

6–0-segern innebär att Barca totalt har gjort 15–1 på två matcher mot Tacon den här säsongen. Frågan är hur nöjda Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson är med sitt klubbval?

Deras facit efter halva serien är så här:

Asllani: 12 matcher, 879 spelminuter, 3 mål.
Jakobsson: 14 matcher, 1249 spelminuter, 4 mål.

Rita Chikwelu

På negativ kvalplats ligger alltså Madrid CFF. Hos dem finns numera också en svenska. Den tidigare Kristianstads- och Umeåspelaren Rita Chikwelu har nämligen debuterat för Madridklubben i helgen. Och som bekant är Chikwelu sedan några år tillbaka svensk medborgare – fast hon får inte spela landslagsfotboll för Sverige. Synd att inte Chikwelu blev kvar i damallsvenskan.

När det gäller Madrid CF har klubben under juluppehållet även värvat norska landslagsbacken Ingrid Moe Wold från LSK.

Ingrid Moe Wold

Tittar vi på hemmaplan noterar jag att Göteborg har framfört önskemål om att få flytta från Valhalla till Gamla Ullevi. Valhalla är ju slitet och på så sätt ingen bra hemmaplan. Dock är publikkapaciteten betydligt mycket bättre för Göteborgs behov än Gamla Ullevi. På den större arenan kommer det att se väldigt tomt ut i damallsvenskan.

Trenden om att svenska herrfotbollsklubbar även startar damlag fortsätter. Till nästa år planerar Helsingborgs IF att ha ett damlag. Ännu så länge har ingen svensk herrfotbollsklubb visat någon större ambitionsnivå på damsidan. Vi får se vilka som blir först med det.

Andra svenska nyheter handlar om två som slutar, en spelare och en ledare. Spelaren är Emilia Brodin, hon som i fotbollssammanhang är hon mest känd som Emilia Appelqvist. Hon kom aldrig tillbaka från korsbandsskada och graviditet.

29-åringens sista säsong var den 2016, då hon var med och vann OS-brons i Rio de Janeiro. Efter tre säsonger utan spel ger hon alltså upp. På sin Instagramsida skriver hon:

Tack för allt! 17 år av hårt arbete, glädje och upplevelser jag aldrig hade kunnat drömma om. 2016 blev mitt sista år och det absolut bästa. Spelade för laget i mitt hjärta 💛❤️💙 och fick äran att spela hem ett OS silver till Sverige. Ni är många som har gjort allt detta möjligt och jag vill tacka er alla och tack alla som jag stött på genom åren, vänner för livet men framförallt tack till min älskade familj som har stått ut, stöttat och peppat genom alla år

Emilia Brodin är självklart värd ett stort tack för hennes insatser för svensk fotboll. Lika självklart är det att önska henne lycka till med vad hon än tänker ta sig för i framtiden.

En annan som slutar och som både skall tackas och önskas lycka till i framtiden är Linda Wijkström, som nyligen meddelade att hon lämnar EFD där hon bland annat varit generalsekreterare i flera år. Nu är det klart att hennes nästa jobb är på Ecpat.

Vi får hoppas att EFD hittar nya krafter som har både energi och kraft att jobba 100-procentigt för damfotbollen i Sverige.

För andra länder flyttar fram positionerna. Under helgerna har skotska storklubben inom herrfotbollen, Celtic, beslutat att klubbens damlag skall få proffsstatus. Nästa säsong blir alla Celticdamer heltidsproffs. Gissningsvis är Celtic väldigt snart förbi Glasgow City som Skottlands största klubb.

Som bekant har många skotska spelare valt att spela i damallsvenskan. Men i vår högsta serie har vi inte någon klubb där samtliga spelare är heltidsproffs. Sannolikt innebär det här att det blir svårare för damallsvenska lag att värva skotska spelare i framtiden.

En annan klubb som visar muskler är brasilianska mästarlaget Corinthians. De har värvat hem landslagsspelaren Andressinha från Portland Thorns i USA. En signal om att damfotbollen kanske håller på att flytta fram positionerna något igen i Brasilien.

För egen del ligger fokus de närmaste dagarna på att kunna åka hem till Sverige igen. Vi får se när jag får tid för nästa inlägg. På återhörande.

Förvänta er inga skrällar i VM-truppen

I morgon 18.20 (direktsänt på TV4) presenterar Peter Gerhardsson som första mästerskapstrupp någonsin. Det kunde har varit väldigt spännande, men faktum är att jag känner mig rätt säker på hur truppen kommer att se ut.

I ett inlägg i måndags skrev bloggarkollegan Rainer Fussgänger att han tror att den svenska VM-truppen kommer att se ur så här:

Jennifer Falk

Målvakter: Hedvig Lindahl, Zecira Musovic och Jennifer Falk.

Backar: Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Amanda Ilestedt, Jonna Andersson, Hanna Glas, Mia Carlsson och Nathalie Björn.

Mittfältare/forwards: Caroline Seger, Olivia Schough, Kosovare Asllani, Lina Hurtig, Anna Anvegård, Madelene Janogy, Elin Rubensson, Fridolina Rolfö, Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius, Mimmi Larsson och Julia Zigiotti Olme.

Jag tror att Rainer kan vara helt rätt ute. Det största frågetecknet gäller den sista målvaktsplatsen. Där är Cajsa Andersson alternativet, men jag tror nog som Rainer – att Gerhardsson väljer Falk.

Bland backarna är det väl bara frågetecken för Nathalie Björns vadskada. Men vad jag förstått skall den inte vara värre än att hon skall kunna spela VM om en månad.

Hanna Folkesson

Bland mittfältare och forwards tror jag att Hanna Folkesson har varit uppe till ganska het diskussion. Inte minst sedan både Björn och Caroline Seger haft skadeproblem. Och alternativen på den defensiva mittfältspositionen är ju inte jättemånga i truppen. Men om Björn och Seger är ok tror jag alltså att Folkesson lämnas utanför.

Övriga spelare som varit nära, men som knappast kommer med är: Sandra Adolfsson, Anna Oskarsson, Filippa Angeldahl, Julia Karlernäs och Julia Roddar. Det handlar om spelare som varit uttagna i årets trupper – vilket jag tror är en förutsättning att komma med. Min bild är att Gerhardsson inte kommer att chansa med spelare han inte haft inne och testat under året.

Jag har fått frågan om hur min VM-trupp hade sett ut. Det är en bra fråga, som jag kan säga att jag inte lagt jättemycket tid vid.

Men spontant skulle man kunna säga att min trupp i princip hade sett ut som Gerhardssons. Där jag hade tagit en rejäl funderare är målvaktssidan. Jag tycker inte att Zecira Musovic har imponerat under våren, och håller inte henne som given. Så bakom Hedvig Lindahl hade jag tagit två av Falk, Andersson, Musovic och Emma Holmgren. Vilka två varierar från vecka till vecka. Det är fyra jämna målvakter, och verkligen inget lätt beslut att välja ut två.

På backsidan vet jag inte hur det är med Emma Berglund:s hälsa. Är hon frisk hade jag i alla fall funderat på att ta in henne istället för Mia Carlsson.

Bland mittfältare och forwards hade jag plockat in Michelle de Jongh istället för Olivia Schough. Sedan hade jag gärna velat ha med Rebecka Blomqvist också. Fast där vet jag inte hur det skulle gå till. För jag vill inte ta bort någon av de andra som är uttagna.

Här är det värt att notera att Gerhardsson vid sin senaste truppresentation konstaterade att spelarna längst ut på bänken i huvudsak är med för att vara avbytare. Alltså behöver de spelarna vara bra på att var just avbytare. Alltså glada och stöttande, även om de inte får speltid. Det är värt att notera när man funderar över vilka man vill ha som spelare 18–23.

Tittar vi på Gerhardssons trupp är den första tanken att det saknas unga talanger. Det mesta talar för att den yngsta spelaren kommer att vara född 1997. Jämför man med de andra länderna i världstoppen är det rätt gammalt. I princip alla andra presenterade VM-trupper innehåller yngre spelare.

Tyvärr är det en signal om att Sverige haft ett par riktigt dåliga år på ungdomssidan. Den enda spelare född 1998 eller senare som varit nära en landslagsplats är Loreta Kullashi, och hon känns ju tyvärr inte det minsta VM-aktuell den här våren.

I går presenterade två av de hetaste medaljkandidaterna sina VM-trupper; Australien och Tyskland. De lagen hade två spelare vardera födda på 2000-talet. I Australien är 19-åriga Ellie Carpenter (född 2000) ordinarie sedan ett par år tillbaka. Och 16-åriga Mary Fowler (född 2003) är en megatalang. Modigt ändå av nya förbundskaptenen Ante Milicic att ta med en så ung spelare.

Här är hela Australiens trupp:

Målvakter: 1) Lydia Williams, 12) Teagan Micah och 18) Mackenzie Arnold.

Backar (7): 2) Gema Simon, 4) Clare Polkinghorne, 5) Laura Alleway, 7) Steph Catley, 14) Alanna Kennedy, 21) Ellie Carpenter och 23) Teigen Allen.

Mittfältare (8): 3) Aivi Luik, 6) Chloe Logarzo, 8) Elise Kellond-Knight, 10) Emily van Egmond, 13) Tameka Yallop, 16) Hayley Raso, 17) Mary Fowler, 19) Katrina Gorry.

Forwards (4): 9) Caitlin Foord, 11) Lisa De Vanna, 15) Emily Gielnik och 20) Sam Kerr.

Sex av de 23 spelarna i truppen har tidigare haft klubbadresser i Sverige. Jag tänker på Lydia Williams, Chloe Logarzo, Aivi Luik, Elise Kellond-Knight, Lisa De Vanna och Tameka Yallop (tidigare Tameka Butt).

Storstjärnan är förstås Sam Kerr, en spelare som jag för tillfället rankar som topp tre i världen.

Den mest namnkunniga spelaren som står utanför truppen är Houston Dashspelaren Kyah Simon, som kämpat med att komma tillbaka från en fotskada. Men som inte kommit i tillräcklig form för att få Milicics förtroende.

När den tyska truppen presenterades ställdes Simone Laudehr utanför, vilket fick henne att tacka för sig i landslaget. Jag har inte sett någon liknade reaktion från Simon. I varje fall inte ännu.

Petningen av Laudehr var inte oväntad. Hon har inte ingått i landslaget sedan vikarien Horst Hrubesch påbörjade en föryngring förra våren. Och sedan dess har inte Tyskland förlorat, vilket förstås inte förbättrat Laudehrs chanser.

Bland de spelare som kom med i Martina Voss-Tecklenburg:s trupp märks talangerna Klara Bühl (född 2000) och Lena Oberdorf (född 2001).

Noterbart är att Essen fick med fem spelare, en fler än Wolfsburg och en färre än Bayern München.

Här är hela truppen:

Målvakter (3): Almuth Schult, Laura Benkarth och Merle Frohms.

Backar (7): Carolin Simon, Kathrin Hendrich, Leonie Maier, Marina Hegering, Lena Goessling, Sara Doorsoun och Johanna Elsig.

Mittfältare/forwards (13): Giulia Gwinn, Lena Oberdorf, Lea Schüller, Linda Dallmann, Turid Knaak, Svenja Huth, Dzsenifer Marozsan, Alexandra Popp, Sara Däbritz, Verena Schweers, Melanie Leupolz, Lina Magull och Klara Bühl.

Det tyska laget har för övrigt spelat in en video som väckt uppmärksamhet. En video där man gör upp med en del av de fördomar som förföljt damfotbollen genom åren:

Nu under onsdagseftermiddagen har även Skottland släppt sin VM-trupp. Den innehåller en hel hög Sverigebekanta spelare. Ni ser den nedan. Jag återkommer med fler kommentarer kring den senare.

Många frågetecken kring avskedandet av Stajcic

Det blev en händelserik lördag i Australien. På förmiddagen lokal tid meddelades alltså att förbundskapten Alen Stajcic hade fått sparken.

Där började det tidigt komma spekulationer om att sparkningen berodde på ett spelaruppror, vilket var fallet när hans företrädare Hesterine de Reus avskedades i april 2014.

Vid lunchtid höll sedan förbundsledningen en presskonferens där de skulle förklara varför Stajcic får lämna.

Vid presskonferensen framkom att det är två anonyma enkäter som ligger till grund för förbundets agerande. Det dementerades att det var ett spelaruppror som låg bakom, tvärtom hade ingen spelare kommit till förbundsledningen med krav på att byta ut Stajcic.

Orsaken till sparkningen uppges vara att enkäterna visat att det råder en dålig kultur kring landslaget. Förbundsledningen känner att de måste agera, och eftersom Stajcic är den högst ansvarige får han ta smällen. Samtidigt säger man att det inte nödvändigtvis var förbundskaptenen personligen som burit sig illa åt.

Vad det konkret handlade om för dålig kultur lämnades det inga svar på. Man hänvisade till att det ju handlade om anonyma undersökningar. Presskonferensen väcktes således minst lika många frågor som den gav svar.

Senare under lördagen har en handfull spelare via sociala medier uttryckt sin förvåning och besvikelse över förbundsledningens agerande. Längst gick Lisa De Vanna.

Men även Kyah Simon och Chloe Logarzo har uttryckt besvikelse över att Stajcic fått sparken. Storstjärnan Kerr har inte sagt eller skrivit något ännu, men som synes på bilden nedan har hon alltså valt att gilla Logarzos tweet, vilket kan tolkas som att Kerr också är förkrossad.

Reaktioner från tre landslagsspelare på att Stajcic sparkats.

Ingen av de nuvarande spelarna har ställt sig bakom beslutet, däremot har majoriteten valt att bemöta det med tystnad – vilket kan ses som att de i alla fall inte protesterat.

En före detta spelare jublar dock, nämligen Joanne Peters.

Enligt den här artikeln finns det en spricka mellan Stajcic och hans assistent Gary van Egmond. En spricka som även skall ha delat truppen. Personligen tycker jag att det är högst tveksamt att van Egmond ingår i landslagsledningen. Han är ju pappa till mittfältaren Emily van Egmond, och familjeband mellan spelare och ledare bör undvikas så långt det går.

Vi får se om det är den sprickan som sänkt Stajcic, eller om det är något annat. För det lär dyka upp nya saker i den här frågan de kommande dagarna.

Guide till kvartsfinalerna i OS-fotbollen

I kväll och i natt skall åtta lag bli fyra i OS-turneringen. Det kommande dygnet kommer medaljdrömmen att krossas för minst två högklassiga lag.

För som jag ser det har det varit sex lag i turneringen som kan kallas högklassiga. Jag tänker på USA, Tyskland, Frankrike, Kanada, Australien och Brasilien. Kvar i turneringen är ju även Sverige och Kina.

Jag skulle ljuga om jag skrev att jag känner mig hoppfull inför Sveriges kvartsfinal. Sannolikt är jag snarare mer negativ än jag borde vara. För även om allt talar för amerikansk seger och svensk hemresa är fotboll ett spel där det är svårt att göra mål, ett spel där det är svårt att vinna matcher. Och i utslagsmatcher blir det en större press än i seriespel.

Nu är ju egentligen inte det här heller något som talar för Sverige. Vi har vunnit en utslagsmatch genom tiderna i OS, medan USA bara har förlorat en. Jaja. Här är min guide till kvällens och nattens matcher. Jag väljer att satta procentsatsen på vilket lag som går vidare, inte hur de går under ordinarie tid:

18.00 USA–Sverige
Tv/stream: Tv3, Viasat Sport, Viasat Fotboll och Viaplay.
Tips: 90–10.

USA har spelat i alla fem OS-finalerna, och vunnit fyra. Sverige har aldrig tagit medalj.

USA är både regerande olympiska och världsmästare. Sverige har en kvartsfinal i OS och en åttondelsfinal i VM att försvara.

USA är etta på världsrankingen, vann sin grupp och förlorade senast en mästerskapsmatch i VM-finalen 2011. Sverige är sex på världsrankingen, kom grupptream och förlorade senast en mästerskapsmatch i söndags, svensk tid.

Så där kan man hålla på ett tag. Klart är att USA bara skall vinna den här matchen. Det amerikanska laget är egentligen bättre än det svenska på allt.

Det svenska hoppet ligger i att det bara handlar om en match, samt att Sverige faktiskt har ett väldigt bra facit mot USA de senaste åren – på de senaste tio mötena är det 3–3 i segrar och fyra kryss. Två av de matcherna har spelats i VM-sammanhang med en svensk seger och ett kryss som facit.

USA bär alltså med sig i bakhuvudet att Sverige är ett lag som är svårt att slå. Det är förstås väldigt bra för svensk del. Det innebär att oddsen blir lite bättre för varje minut som vårt lag kan stå emot.

Hope Solo

Hope Solo

Dessutom är det ju så att USA inte har spelat någon sprakande fotboll i OS-turneringen. De vann sina två första matcher utan att imponera speciellt mycket i offensiven. Och mot Colombia svajade Hope Solo plötsligt till på ett sätt man aldrig tidigare sett.

Men. USA känns ändå väldigt mycket mer stabilt än Sverige. Och amerikanskorna är ju fantastiska i utslagsmatcher, de brukar alltid hitta sätt att vinna dem. Carli Lloyd är damfotbollens största vinnarskalle, och jag skulle inte bli förvånad om hon kommer att spela huvudrollen i kväll.

Annars har jag ju flera gånger konstaterat att det amerikanska spelet lider enormt av att Lauren Holiday har slutat. Det gör att USA saknar en bolltrygg och kreativ spelfördelare på centralt mittfält, något som har gjort det amerikanska laget betydligt mer lättläst än tidigare.

För svensk del kommer det att bli väldigt viktigt att styra så att Julie Johnston får sköta så många uppspel som möjligt. Johnston har klart sämre kvalitet och precision i sina passningar än de andra amerikanska backarna. De lag som nått framgång mot USA det senaste året har valt att skära bort duktiga Becky Sauerbrunn och just styrt som att USA:s uppspel kommit från Johnston.

Det blir intressant att se hur Jill Ellis balanserar sitt lag. Hittills i OS har hon spelat med två defensiva innermittfältare i Allie Long och Morgan Brian. Det är bra för svensk del, för ingen av de är speciellt kreativ. Det är i stället på kanterna USA har haft sin kreativitet. Tobin Heath har varit lagets klart bästa spelare så här långt, och blir en utmaning för Jessica Samuelsson på den svenska högerkanten. På USA:s högerkant blir det fart, antingen i form av Crystal Dunn eller Mallory Pugh. Dunn är väldigt irrationell, medan Pugh har det klart större spelsinnet.

För svensk del gäller det att hålla ihop laget, och inte ge USA för många fasta situationer. Amerikanskorna är väldigt bra på hörnor och inläggsfrisparkar. Offensivt blir våra fasta situationer vansinnigt viktiga. Det måste bara vara högsta kvalitet på bollarna in i straffområdet.

Emilia Appelqvist

Emilia Appelqvist

Det blir för övrigt även mycket intressant att se hur Sundhage balanserar det svenska laget. Det kommer ju att bli mer 4-5-1 än 4-3-3 i kväll. Inledningsvis känns det viktigast att ha hårt arbetande spelare på planen, därför hade jag nog faktiskt formerat mittfältet så här: Elin Rubensson, Caroline Seger, Emilia Appelqvist, Lisa Dahlkvist och Olivia Schough. Framför dem Fridolina Rolfö som ensam forward.

21.00 Tyskland–Kina
Tv/stream: Tv3, Viasat Fotboll och Viaplay.
Tips: 80–20.

Det tyska laget är inte alls att känna igen. Kryss mot Australien och förlust mot Kanada är inte resultat man är van vid från den tidigare så väloljade tyska maskinen. De senaste åren har Silvia Neid:s maskin hackat. Hon har inte vetat vilka spakar hon skall dra i, framför allt saknar man snabbhet i mittförsvaret. Men det känns faktiskt också som att man saknar lite vinnarinstinkt.

Mycket av hoppet är ställt till Dzsenifer Marozsan, men trots att hon är en komplett spelare med fantastisk talang lyfter det sällan för Lyonförvärvet i landslagströjan. I OS har Marozsan varit väldigt blek.

Dzsenifer Marozsan

Dzsenifer Marozsan

Trots de tyska problemen bör det bli seger i den här matchen. Kina är nämligen också lite av en besvikelse i den här OS-turneringen. I vintras kändes laget som en självklar medaljkandidat, men sedan dess har man tappat självförtroende – och hyperviktiga centrala mittfältaren Ren Guixin. Hon stod för mycket av stabiliteten på mittfältet, men missar ju hela OS på grund av en lårskada.

Jag tror att den här matchen avgörs i luftrummet. Nickstarka tyskor slår till i samband med fasta situationer, de utnyttjar att Kinas målvakt Zhao Lina har väldigt dålig tajming på inlägg.

00.00 Kanada–Frankrike
Tv/stream: Tv3, Viasat Fotboll och Viaplay.
Tips: 51–49.

Det här är en hyperintressant match som kan gå hela vägen till straffläggning. Kanada har verkligen imponerat i OS-turneringen. De är enda laget med tre raka segrar, något som gör att de kommer till matchen med massor av självförtroende. Frankrike har också sett bra ut, men har aldrig tagit medalj i ett stort mästerskap, utan brukar drabbas av medaljfrossa när det drar ihop sig.

Det känns verkligen vidöppet. Och jag har velat fram och tillbaka om vilka som verkligen skall ha segertipset. Till slut gick jag på magkänslan, och den sa Kanada. Det som talar för kanadensiskorna är att man har fått ihop ett jätteintressant lag med en bra blandning av gammalt och nytt. Jag är extra förtjust i Ashley Lawrence, som är bolltrygg och otroligt användbar, kan spela på en mängd olika positioner.

Offensivt är Christine Sinclair och Janine Beckie spelarna att se upp med för Frankrike.

För fransk del blir Eugenie Le Sommer väldigt viktig. Frankrike har ett väldigt bra lag, men brukar ofta falla på den offensiva spetsen. Men är Le Sommer bra brukar det franska laget vara bra.

Det här börjar bli tjatigt, men för fransk del kan de fasta situationerna bli ett segervapen. Kanadas svaghet är att målvakten Stephanie Labbé har det tufft i luftrummet. Samtidigt har Frankrike kanske världens allra bästa huvudspelare i mittbacken Wendie Renard. Det kommer att vara darrigt i det kanadensiska laget varje gång Renard närmar sig straffområdet.

De här lagen möttes i bronsmatch i förra OS-turneringen. Då vann Kanada med 1–0 efter segermål på övertid från Diana Matheson. Det var en stöld sett till matchbilden.

Men det finns fler matcher lagen emellan att titta tillbaka på. Man möttes nämligen så nyligen som i lagens genrep inför OS. Då vann Frankrike med 1–0 på hemmaplan, men Kanada stod upp mycket väl.

Sedan dess har som sagt Kanadas självförtroende pumpats upp ytterligare, och man har igång sina målskyttar. Jag tror att Frankrike behöver göra mål i den närmast obligatoriska startforcering som Les Bleus brukar stå för.

För ju längre tiden går utan fransk utdelning, desto större chans att fransyskorna börjar tänka på hur det gått i tidigare mästerskap – och då kommer kommandot glida över i kanadensisk favör.

03.00 Brasilien–Australien
Tv/stream: Tv3, Viasat Fotboll och Viaplay.
Tips: 51–49.

Det här är också en vidöppen och hyperintressant match mellan två glödheta lag. Precis som mellan Kanada och Frankrike finns det här några intressanta, historiska matcher att titta tillbaka på.

I fjol möttes lagen i åttondelsfinal i VM. Då vann Australien med 1–0 efter segermål av Kyah Simon.

Inför den matchen hade jag The Matildas som favoriter till 51–49. Rent fotbollsmässigt tror jag faktiskt fortfarande att Australien är något bättre – om båda lagen är skadefria och ordinarie. Ändå tippar jag brasiliansk seger i nattens match, mest på grund av att matchen spelas i Brasilien och hemmalaget kommer att lyftas fram av publiken.

Faktum är att även Brasilien och Australien möttes i genrep inför OS. Där vann Brasilien med 3–1, men det var australisk ledning när laget drabbades av en utvisning. Det var för övrigt en match där båda lagen testade rätt rejält. Brasilien hade ett väldigt offensivt balanserat lag, medan Australien bland annat provade Elise Kellond-Knight som vänsterback. Kellond-Knight är för övrigt den spelare i OS som levererat bäst hörnor och inläggsfrisparkar. Kolla in kvaliteten på hennes vänsterfot.

Spelmässigt har de här lagen mycket gemensamt. Båda kandiderar till att ha det snabbaste och vackraste anfallsspelet i världen för tillfället. I Australien har speluppläggaren Katrina Gorry visat grym form, likaså snabba kantforwarden Samantha Kerr. Hos Brasilien finns det en hel hög offensiva hot i Marta, Andressa Alves, Beatriz och Cristiane. Skadestatusen på den sistnämnda är intressant. Jag har inte hittat någon uppgift om hur det är med henne, men kan hon inte spela förbättras möjligheten för Australien i natt.

Utöver det snabba och vackra anfallsspelet har de båda lagen gemensamt även en lätt känslig defensiv. Här ser jag Australien som lite stabilare. Man har en bättre målvakt i Lydia Williams och man har även lite stabilare backlinje än Brasilien.

Ett gäng bilder ur VM-arkivet

Detta bildspel kräver JavaScript.

När jag skrev inlägget om Australiens OS-trupp häromdagen, letade jag efter bilder på flera uttagna spelare. Trots att jag visste att jag hade fotat i princip hela Australiens VM-trupp i Edmonton i fjol hittade jag inte de bilder jag sökte.

Vid en mer noggrann koll visade det sig att jag faktiskt inte hade lagt upp bilderna här på bloggen. Det är i och för sig ett år sedan VM avslutades, men jag tänkte att det väl alltid är någon som kan vara intresserad av lite bilder från fjolårets mästerskap i Kanada.

Bland bilderna finns en på Carli Lloyd. Hon och Megan Rapinoe har båda varit långtidsskadade, men finns båda med i USA:s trupp inför lördagens möte med Sydafrika. Truppen består av 24 spelare, och 22 får åka med till Rio och OS.

Den spontana tanken var ju att förbundskapten Jill Ellis hade tagit ut Lloyd och Rapinoe utöver de 22 spelare (18 ordinarie och fyra reserver) som skulle utgöra OS-truppen om de båda stjärnorna inte kommer i speldugligt skick.

Vid en koll på 24-mannatruppen består den av tio backar, sex mittfältare och fyra forwards plus Lloyd och Rapinoe. Det känns alltså som att det är ett par backar som i första hand riskerar att sorteras bort.

När det gäller skador och OS-aktuella spelare har Frankrike drabbats av ett bakslag i och med att vänsterbacken Laure Boulleau missar spelen i Rio till följd av en knäskada. Tråkigt.

Slutligen. Här är alla de nygamla VM-bilderna en och en. Det handlar om bilder på Sverige, Australien, Schweiz, Kamerun och USA.