Lång rapport från jordens baksida

Saker blir inte alltid som man tänkt sig. Det gäller i fotbollens värld, men även i andra sammanhang. Jag har som jag tidigare berättat haft semester över helgerna.

Tanken var att jag skulle vara tillbaka på jobbet i torsdags. Och då även ta tag i bloggandet igen. Men så blev det inte. Jag har fastnat i en stad som heter Blenheim i Nya Zeeland. Ett benbrott på en närstående gör att hemresan skjutits på framtiden. Som det ser ut nu får jag flyga hem till helgen.

Under mitt äventyr på södra halvklotet har jag haft annat att tänka på än damfotboll, men jag har ändå hängt med hyfsat. Det har ju varit en lämplig period att ta en liten paus, för det har inte hänt så jättemycket. Det har varit uppehåll i de flesta ligor, och det har även varit lite lugnare i damallsvenskans silly season. Där har jag ju dock uppdaterat löpande, det har jag även gjort med fliken för svenska utlandsproffs.

Men några inlägg har det inte blivit förrän nu. Årets första får därför bli ett lite längre, med en genomgång av både det ena och det andra. Faktum är att jag har varit här i Blenheim i över en vecka, och först i går slog jag på tv:n på mitt motellrum. Där hamnade jag rakt i den andra halvleken av W-league-matchen mellan Western Sydney Wanderers och Brisbane Roar.

Inför avspark var WSW obesegrat – laget stod på fem segrar och ett kryss på sex omgångar. Brisbane däremot låg på femte plats med tre segrar, ett kryss och tre förluster.

I förra veckan tog Australiens förbundskapten ut sin trupp till Asiens OS-kval. Där var snackisarna att veteranen Lisa De Vanna och 17-åriga talangen Kyra Cooney-Cross lämnades utanför.

Just Cooney-Cross spelar i WSW, och jag var lite extra nyfiken på att få se henne spela. Hon har nämnt som lite av W-leagues sensation så här långt. Hos WSW har annars fyra amerikanska spelare huvudroller. Det handlar om målvakten Abby Smith, som varit med i landslagstruppen några gånger, backen Samantha Staab (som utmärker sig med långa inkast), samt landslagsmeriterade anfallarna Kristen Hamilton och Lynn Williams. Dessutom har man North Carolina Courages irländska succéspelare Denise O’Sullivan på mittfältet.

Abby Smith

I matchen mot Brisbane saknades Williams i WSW – hon var hemma i USA och förberedde sig för det nordamerikanska OS-kvalet. Det var 0–0 i paus, och talangen Cooney-Cross (med nummer 10 på ryggen) inledde den andra halvleken fint. Hon låg bakom två av tre fina chanser under halvlekens första minuter.

Sedan tog det tvärstopp både för henne och för Western Sydney Wanderers. Brisbanes snabba landslagsytter Hayley Raso tog över matchen. Hon låg bakom tre mål när Brisbane till slut vann med hela 4–0. Med tanke på hur WSW dominerade i upptakten av den andra halvleken var det ett högst ologiskt slutresultat.

Cooney-Cross blev utbytt med cirka kvarten kvar. Men det gick ändå att se att hon är en väldigt spännande spelare. Jag är övertygad om att vi får se henne i större sammanhang än W-league i framtiden.

En före detta Hammarbyspelare spelade för övrigt en viktig roll. Elise Kellond-Knight gjorde comeback från start efter skada. Hennes genomskärare till Raso vid 1–0-målet var lite av passningen som vände matchen. Kellond-Knight byttes ut med halvtimmen kvar.

I Australien har Melbourne City skaffat sig ett bra grepp om serieledningen, och således även en av de fyra slutspelsplatserna. Laget har sju segrar och ett kryss på åtta omgångar. I Melbourne City finns en annan före detta Hammarbyspelare, nämligen forwarden Milica Mijatovic. Hon har gjort tre mål på åtta matcher.

Steph Catley

Melbourne har ett gäng australiska landslagsspelare som nyckelspelare. Bland annat målvakten Lydia Williams (bakgrund i Piteå), backarna Steph Catley och Ellie Carpenter, mittfältaren Emily van Egmond samt forwarden Kyah Simon. Den sistnämnda har haft mycket problem med skador det senaste året, men tycks ha hittat formen igen. Hon togs för övrigt ut i OS-kvaltruppen, och gjorde två ligamål dagen efter.

Citys utländska spelare är utöver Mijatovic den japanska veteranbacken Yukari Kinga, nya zeeländska backen Rebekah Stott, amerikanska mittfältaren Lauren Barnes samt skotska yttermittfältaren/forwarden Claire Emslie.

Sawa, Ohno, Kinga och Sakaguchi

Homare Sawa, Shinobu Ohno, Yukari Kinga och Mizuho Sakaguchi

Utöver Melbourne City ser Western Sydney Wanderers och Sydney FC ut att sluta topp fyra. Kampen om den fjärde och sista slutspelsplatsen står mellan Brisbane, Melbourne Victory och Canberra United.

Ännu så länge spelar de flesta australiska landslagsspelarna i W-league, men det finns en rädsla att allt fler kommer att göra som Sam Kerr – välja en europeisk liga som inte går att dubblera med den australiska.

Kerr har för övrigt debuterat för Chelsea i engelska WSL nu efter årsskiftet. Hon fick ett varmt välkomnande av Readings målvakt Grace Moloney förra helgen. Moloney fick rött kort för tacklingen. Det bidrog förstås till att Chelsea kunde vända 1–0-underläge till 3–1-seger.

I helgen spelade Kerr en halvlek i 6–1-segern mot Bristol. Den australiska superstjärnan har ännu så länge inte gjort några mål i WSL, men de kommer garanterat. För svensk del har Jonna Andersson spelat båda årets matcher i Chelsea, medan Magdalena Eriksson vilades mot Bristol för att vara redo för onsdagskvällens cupmatch mot Aston Villa.

I ligan är det Arsenal som leder med tre poängs marginal till Manchester City, och med fyra poäng till Chelsea. Dock har svensklaget en match mindre spelad än de båda andra lagen. För Manchester City väntar en udda vår, laget skall nämligen byta tränare. Nick Cushing har tränat klubben i längre tid än sex år. Han avslutar sin sejour i klubben med toppmötet mot Arsenal den 2 februari. Sedan sticker han till USA för att bli assisterande tränare i herrlaget New York City.

Vi har numera fem spelare i WSL. Utöver Chelseaduon har vi ju sedan tidigare Lotta Öqvist i Manchester United (hon har inte fått någon speltid ännu under 2020) och Amanda Nildén i Brighton (har spelat en halvlek). Sedan en dryg vecka tillbaka har vi även en spelare i West Ham.

Det handlar om Filippa Wallén som lämnat BP i elitettan för högsta engelska ligan. Det är en spelare som jag inte har någon koll på. Det känns som ett ganska stort steg från ett mitten-/bottenlag i elitettan till WSL. Wallén satt kvar på bänken under hela matchen när laget föll mot Tottenham med 2–1 i söndags.

Noterbart är att West Ham hittills den här säsongen har givit speltid i WSL till spelare från 13 olika nationer. Och man har målskyttar från åtta olika. Om Wallén får debutera blir Sverige nation nummer 14.

Över helgerna har vi fått ytterligare två svenska spelare i den italienska ligan. Förutsatt att man räknar Göteborgstjejen Annahita Zamanian som svensk. Hon är ju uppvuxen i Sverige, men har inget svenskt medborgarskap. Zamanian har tagit steget från franska PSG till regerande italienska mästarinnorna Juventus. Där blir hon lagkompis med Linda Sembrant.

Zamanian blev målskytt i helgens debut. Framspelad av Barbara Bonansea gjorde göteborgskan 4–1-målet när Juve vann med 5–1 mot Tavagnacco.

Den tidigare Juventusspelaren Petronella Ekroth har valt att återvända till den italienska ligan, men inte till Juve utan till tabelltrean AS Roma. Där blir hon bland annat lagkompis med tidigare Göteborgsspelaren Andrine Hegerberg samt brasilianska landslagsstjärnan Andressa Alves.

Med undantag för en hängmatch har ligan i Italien nått halvtid. Juventus har tio segrar och ett kryss på elva matcher, och leder med sex poängs marginal till Fiorentina. Sembrants och numera även Zamanians lag har kopplat ett grepp om den inhemska fotbollen. Det mesta talar för att de vinner ligatiteln för tredje året i rad.

Internationellt har däremot Juventus mycket att bevisa. Laget har åkt ut direkt i Champions League båda de gånger man ställt upp. Det har blivit tre förluster och ett kryss på fyra matcher. Det känns som att den italienska ligan fortsatt har en bit upp till exempelvis damallsvenskan.

Tittar vi på våra svenska spelare i Italien har de följande facit:

Linda Sembrant, Juventus: 11 matcher, 965 spelminuter, 1 mål.
Annahita Zamanian, Juventus: 1 match, 33 minuter, 1 mål.
Julia Molin, Sassuolo: 10 matcher, 900 minuter.
Stephanie Öhrström, Fiorentina: 8 matcher, 720 minuter.
Jenny Hjohlman, Empoli: 11 matcher, 985 minuter, 2 mål.
Petronella Ekroth, Roma: Ny.

Även i Spanien är det halvtid sånär som på en hängmatch. Där har Barcelona kopplat ett bastant grepp om guldet. På de 15 första omgångarna har man 14 segrar, ett kryss och 62–5 i målskillnad. Avståndet ner till de två senaste årens mästarlag Atletico Madrid är sju poäng.

Mycket talar för att Barca tar sitt första ligaguld sedan 2015. De fyra senaste säsongerna har ju klubben slutat tvåa i Liga Iberdrola. I fjol nådde man finalen i Champions League, men tog ingen inhemsk titel.

För svensklaget Tacon har läget ljusnat något under december och januari. Med sju poäng på de fem senaste omgångarna har man klättrat till tionde plats. Tacon har 16 poäng, vilket är fyra fler än Madrid CFF på plats 14 (kval) och fem fler än Betis på plats 15 (nedflyttning).

Noterbart är att Tacon har släppt in flest mål av alla lag i ligan – 37. Att laget har ett bedrövligt försvarsspel är ganska tydligt på det här klippet från helgens möte med serieledande Barcelona. Gång på gång är det uppseendeväckande glest i Tacons mittförsvar.

Barca vann med 6–0 efter fyra mål av Asisat Oshoala – som någon dag tidigare utnämndes till Afrikas bästa spelare 2019. Den utnämningen tyckte jag var lite tveksam, i varje fall om man skall gå på insatser i VM. Där var Oshoala inte speciellt bra, medan Kameruns Gabrielle Onguene var lysande.

6–0-segern innebär att Barca totalt har gjort 15–1 på två matcher mot Tacon den här säsongen. Frågan är hur nöjda Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson är med sitt klubbval?

Deras facit efter halva serien är så här:

Asllani: 12 matcher, 879 spelminuter, 3 mål.
Jakobsson: 14 matcher, 1249 spelminuter, 4 mål.

Rita Chikwelu

På negativ kvalplats ligger alltså Madrid CFF. Hos dem finns numera också en svenska. Den tidigare Kristianstads- och Umeåspelaren Rita Chikwelu har nämligen debuterat för Madridklubben i helgen. Och som bekant är Chikwelu sedan några år tillbaka svensk medborgare – fast hon får inte spela landslagsfotboll för Sverige. Synd att inte Chikwelu blev kvar i damallsvenskan.

När det gäller Madrid CF har klubben under juluppehållet även värvat norska landslagsbacken Ingrid Moe Wold från LSK.

Ingrid Moe Wold

Tittar vi på hemmaplan noterar jag att Göteborg har framfört önskemål om att få flytta från Valhalla till Gamla Ullevi. Valhalla är ju slitet och på så sätt ingen bra hemmaplan. Dock är publikkapaciteten betydligt mycket bättre för Göteborgs behov än Gamla Ullevi. På den större arenan kommer det att se väldigt tomt ut i damallsvenskan.

Trenden om att svenska herrfotbollsklubbar även startar damlag fortsätter. Till nästa år planerar Helsingborgs IF att ha ett damlag. Ännu så länge har ingen svensk herrfotbollsklubb visat någon större ambitionsnivå på damsidan. Vi får se vilka som blir först med det.

Andra svenska nyheter handlar om två som slutar, en spelare och en ledare. Spelaren är Emilia Brodin, hon som i fotbollssammanhang är hon mest känd som Emilia Appelqvist. Hon kom aldrig tillbaka från korsbandsskada och graviditet.

29-åringens sista säsong var den 2016, då hon var med och vann OS-brons i Rio de Janeiro. Efter tre säsonger utan spel ger hon alltså upp. På sin Instagramsida skriver hon:

Tack för allt! 17 år av hårt arbete, glädje och upplevelser jag aldrig hade kunnat drömma om. 2016 blev mitt sista år och det absolut bästa. Spelade för laget i mitt hjärta 💛❤️💙 och fick äran att spela hem ett OS silver till Sverige. Ni är många som har gjort allt detta möjligt och jag vill tacka er alla och tack alla som jag stött på genom åren, vänner för livet men framförallt tack till min älskade familj som har stått ut, stöttat och peppat genom alla år

Emilia Brodin är självklart värd ett stort tack för hennes insatser för svensk fotboll. Lika självklart är det att önska henne lycka till med vad hon än tänker ta sig för i framtiden.

En annan som slutar och som både skall tackas och önskas lycka till i framtiden är Linda Wijkström, som nyligen meddelade att hon lämnar EFD där hon bland annat varit generalsekreterare i flera år. Nu är det klart att hennes nästa jobb är på Ecpat.

Vi får hoppas att EFD hittar nya krafter som har både energi och kraft att jobba 100-procentigt för damfotbollen i Sverige.

För andra länder flyttar fram positionerna. Under helgerna har skotska storklubben inom herrfotbollen, Celtic, beslutat att klubbens damlag skall få proffsstatus. Nästa säsong blir alla Celticdamer heltidsproffs. Gissningsvis är Celtic väldigt snart förbi Glasgow City som Skottlands största klubb.

Som bekant har många skotska spelare valt att spela i damallsvenskan. Men i vår högsta serie har vi inte någon klubb där samtliga spelare är heltidsproffs. Sannolikt innebär det här att det blir svårare för damallsvenska lag att värva skotska spelare i framtiden.

En annan klubb som visar muskler är brasilianska mästarlaget Corinthians. De har värvat hem landslagsspelaren Andressinha från Portland Thorns i USA. En signal om att damfotbollen kanske håller på att flytta fram positionerna något igen i Brasilien.

För egen del ligger fokus de närmaste dagarna på att kunna åka hem till Sverige igen. Vi får se när jag får tid för nästa inlägg. På återhörande.

Förvänta er inga skrällar i VM-truppen

I morgon 18.20 (direktsänt på TV4) presenterar Peter Gerhardsson som första mästerskapstrupp någonsin. Det kunde har varit väldigt spännande, men faktum är att jag känner mig rätt säker på hur truppen kommer att se ut.

I ett inlägg i måndags skrev bloggarkollegan Rainer Fussgänger att han tror att den svenska VM-truppen kommer att se ur så här:

Jennifer Falk

Målvakter: Hedvig Lindahl, Zecira Musovic och Jennifer Falk.

Backar: Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Amanda Ilestedt, Jonna Andersson, Hanna Glas, Mia Carlsson och Nathalie Björn.

Mittfältare/forwards: Caroline Seger, Olivia Schough, Kosovare Asllani, Lina Hurtig, Anna Anvegård, Madelene Janogy, Elin Rubensson, Fridolina Rolfö, Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius, Mimmi Larsson och Julia Zigiotti Olme.

Jag tror att Rainer kan vara helt rätt ute. Det största frågetecknet gäller den sista målvaktsplatsen. Där är Cajsa Andersson alternativet, men jag tror nog som Rainer – att Gerhardsson väljer Falk.

Bland backarna är det väl bara frågetecken för Nathalie Björns vadskada. Men vad jag förstått skall den inte vara värre än att hon skall kunna spela VM om en månad.

Hanna Folkesson

Bland mittfältare och forwards tror jag att Hanna Folkesson har varit uppe till ganska het diskussion. Inte minst sedan både Björn och Caroline Seger haft skadeproblem. Och alternativen på den defensiva mittfältspositionen är ju inte jättemånga i truppen. Men om Björn och Seger är ok tror jag alltså att Folkesson lämnas utanför.

Övriga spelare som varit nära, men som knappast kommer med är: Sandra Adolfsson, Anna Oskarsson, Filippa Angeldahl, Julia Karlernäs och Julia Roddar. Det handlar om spelare som varit uttagna i årets trupper – vilket jag tror är en förutsättning att komma med. Min bild är att Gerhardsson inte kommer att chansa med spelare han inte haft inne och testat under året.

Jag har fått frågan om hur min VM-trupp hade sett ut. Det är en bra fråga, som jag kan säga att jag inte lagt jättemycket tid vid.

Men spontant skulle man kunna säga att min trupp i princip hade sett ut som Gerhardssons. Där jag hade tagit en rejäl funderare är målvaktssidan. Jag tycker inte att Zecira Musovic har imponerat under våren, och håller inte henne som given. Så bakom Hedvig Lindahl hade jag tagit två av Falk, Andersson, Musovic och Emma Holmgren. Vilka två varierar från vecka till vecka. Det är fyra jämna målvakter, och verkligen inget lätt beslut att välja ut två.

På backsidan vet jag inte hur det är med Emma Berglund:s hälsa. Är hon frisk hade jag i alla fall funderat på att ta in henne istället för Mia Carlsson.

Bland mittfältare och forwards hade jag plockat in Michelle de Jongh istället för Olivia Schough. Sedan hade jag gärna velat ha med Rebecka Blomqvist också. Fast där vet jag inte hur det skulle gå till. För jag vill inte ta bort någon av de andra som är uttagna.

Här är det värt att notera att Gerhardsson vid sin senaste truppresentation konstaterade att spelarna längst ut på bänken i huvudsak är med för att vara avbytare. Alltså behöver de spelarna vara bra på att var just avbytare. Alltså glada och stöttande, även om de inte får speltid. Det är värt att notera när man funderar över vilka man vill ha som spelare 18–23.

Tittar vi på Gerhardssons trupp är den första tanken att det saknas unga talanger. Det mesta talar för att den yngsta spelaren kommer att vara född 1997. Jämför man med de andra länderna i världstoppen är det rätt gammalt. I princip alla andra presenterade VM-trupper innehåller yngre spelare.

Tyvärr är det en signal om att Sverige haft ett par riktigt dåliga år på ungdomssidan. Den enda spelare född 1998 eller senare som varit nära en landslagsplats är Loreta Kullashi, och hon känns ju tyvärr inte det minsta VM-aktuell den här våren.

I går presenterade två av de hetaste medaljkandidaterna sina VM-trupper; Australien och Tyskland. De lagen hade två spelare vardera födda på 2000-talet. I Australien är 19-åriga Ellie Carpenter (född 2000) ordinarie sedan ett par år tillbaka. Och 16-åriga Mary Fowler (född 2003) är en megatalang. Modigt ändå av nya förbundskaptenen Ante Milicic att ta med en så ung spelare.

Här är hela Australiens trupp:

Målvakter: 1) Lydia Williams, 12) Teagan Micah och 18) Mackenzie Arnold.

Backar (7): 2) Gema Simon, 4) Clare Polkinghorne, 5) Laura Alleway, 7) Steph Catley, 14) Alanna Kennedy, 21) Ellie Carpenter och 23) Teigen Allen.

Mittfältare (8): 3) Aivi Luik, 6) Chloe Logarzo, 8) Elise Kellond-Knight, 10) Emily van Egmond, 13) Tameka Yallop, 16) Hayley Raso, 17) Mary Fowler, 19) Katrina Gorry.

Forwards (4): 9) Caitlin Foord, 11) Lisa De Vanna, 15) Emily Gielnik och 20) Sam Kerr.

Sex av de 23 spelarna i truppen har tidigare haft klubbadresser i Sverige. Jag tänker på Lydia Williams, Chloe Logarzo, Aivi Luik, Elise Kellond-Knight, Lisa De Vanna och Tameka Yallop (tidigare Tameka Butt).

Storstjärnan är förstås Sam Kerr, en spelare som jag för tillfället rankar som topp tre i världen.

Den mest namnkunniga spelaren som står utanför truppen är Houston Dashspelaren Kyah Simon, som kämpat med att komma tillbaka från en fotskada. Men som inte kommit i tillräcklig form för att få Milicics förtroende.

När den tyska truppen presenterades ställdes Simone Laudehr utanför, vilket fick henne att tacka för sig i landslaget. Jag har inte sett någon liknade reaktion från Simon. I varje fall inte ännu.

Petningen av Laudehr var inte oväntad. Hon har inte ingått i landslaget sedan vikarien Horst Hrubesch påbörjade en föryngring förra våren. Och sedan dess har inte Tyskland förlorat, vilket förstås inte förbättrat Laudehrs chanser.

Bland de spelare som kom med i Martina Voss-Tecklenburg:s trupp märks talangerna Klara Bühl (född 2000) och Lena Oberdorf (född 2001).

Noterbart är att Essen fick med fem spelare, en fler än Wolfsburg och en färre än Bayern München.

Här är hela truppen:

Målvakter (3): Almuth Schult, Laura Benkarth och Merle Frohms.

Backar (7): Carolin Simon, Kathrin Hendrich, Leonie Maier, Marina Hegering, Lena Goessling, Sara Doorsoun och Johanna Elsig.

Mittfältare/forwards (13): Giulia Gwinn, Lena Oberdorf, Lea Schüller, Linda Dallmann, Turid Knaak, Svenja Huth, Dzsenifer Marozsan, Alexandra Popp, Sara Däbritz, Verena Schweers, Melanie Leupolz, Lina Magull och Klara Bühl.

Det tyska laget har för övrigt spelat in en video som väckt uppmärksamhet. En video där man gör upp med en del av de fördomar som förföljt damfotbollen genom åren:

Nu under onsdagseftermiddagen har även Skottland släppt sin VM-trupp. Den innehåller en hel hög Sverigebekanta spelare. Ni ser den nedan. Jag återkommer med fler kommentarer kring den senare.

Många frågetecken kring avskedandet av Stajcic

Det blev en händelserik lördag i Australien. På förmiddagen lokal tid meddelades alltså att förbundskapten Alen Stajcic hade fått sparken.

Där började det tidigt komma spekulationer om att sparkningen berodde på ett spelaruppror, vilket var fallet när hans företrädare Hesterine de Reus avskedades i april 2014.

Vid lunchtid höll sedan förbundsledningen en presskonferens där de skulle förklara varför Stajcic får lämna.

Vid presskonferensen framkom att det är två anonyma enkäter som ligger till grund för förbundets agerande. Det dementerades att det var ett spelaruppror som låg bakom, tvärtom hade ingen spelare kommit till förbundsledningen med krav på att byta ut Stajcic.

Orsaken till sparkningen uppges vara att enkäterna visat att det råder en dålig kultur kring landslaget. Förbundsledningen känner att de måste agera, och eftersom Stajcic är den högst ansvarige får han ta smällen. Samtidigt säger man att det inte nödvändigtvis var förbundskaptenen personligen som burit sig illa åt.

Vad det konkret handlade om för dålig kultur lämnades det inga svar på. Man hänvisade till att det ju handlade om anonyma undersökningar. Presskonferensen väcktes således minst lika många frågor som den gav svar.

Senare under lördagen har en handfull spelare via sociala medier uttryckt sin förvåning och besvikelse över förbundsledningens agerande. Längst gick Lisa De Vanna.

Men även Kyah Simon och Chloe Logarzo har uttryckt besvikelse över att Stajcic fått sparken. Storstjärnan Kerr har inte sagt eller skrivit något ännu, men som synes på bilden nedan har hon alltså valt att gilla Logarzos tweet, vilket kan tolkas som att Kerr också är förkrossad.

Reaktioner från tre landslagsspelare på att Stajcic sparkats.

Ingen av de nuvarande spelarna har ställt sig bakom beslutet, däremot har majoriteten valt att bemöta det med tystnad – vilket kan ses som att de i alla fall inte protesterat.

En före detta spelare jublar dock, nämligen Joanne Peters.

Enligt den här artikeln finns det en spricka mellan Stajcic och hans assistent Gary van Egmond. En spricka som även skall ha delat truppen. Personligen tycker jag att det är högst tveksamt att van Egmond ingår i landslagsledningen. Han är ju pappa till mittfältaren Emily van Egmond, och familjeband mellan spelare och ledare bör undvikas så långt det går.

Vi får se om det är den sprickan som sänkt Stajcic, eller om det är något annat. För det lär dyka upp nya saker i den här frågan de kommande dagarna.

Guide till kvartsfinalerna i OS-fotbollen

I kväll och i natt skall åtta lag bli fyra i OS-turneringen. Det kommande dygnet kommer medaljdrömmen att krossas för minst två högklassiga lag.

För som jag ser det har det varit sex lag i turneringen som kan kallas högklassiga. Jag tänker på USA, Tyskland, Frankrike, Kanada, Australien och Brasilien. Kvar i turneringen är ju även Sverige och Kina.

Jag skulle ljuga om jag skrev att jag känner mig hoppfull inför Sveriges kvartsfinal. Sannolikt är jag snarare mer negativ än jag borde vara. För även om allt talar för amerikansk seger och svensk hemresa är fotboll ett spel där det är svårt att göra mål, ett spel där det är svårt att vinna matcher. Och i utslagsmatcher blir det en större press än i seriespel.

Nu är ju egentligen inte det här heller något som talar för Sverige. Vi har vunnit en utslagsmatch genom tiderna i OS, medan USA bara har förlorat en. Jaja. Här är min guide till kvällens och nattens matcher. Jag väljer att satta procentsatsen på vilket lag som går vidare, inte hur de går under ordinarie tid:

18.00 USA–Sverige
Tv/stream: Tv3, Viasat Sport, Viasat Fotboll och Viaplay.
Tips: 90–10.

USA har spelat i alla fem OS-finalerna, och vunnit fyra. Sverige har aldrig tagit medalj.

USA är både regerande olympiska och världsmästare. Sverige har en kvartsfinal i OS och en åttondelsfinal i VM att försvara.

USA är etta på världsrankingen, vann sin grupp och förlorade senast en mästerskapsmatch i VM-finalen 2011. Sverige är sex på världsrankingen, kom grupptream och förlorade senast en mästerskapsmatch i söndags, svensk tid.

Så där kan man hålla på ett tag. Klart är att USA bara skall vinna den här matchen. Det amerikanska laget är egentligen bättre än det svenska på allt.

Det svenska hoppet ligger i att det bara handlar om en match, samt att Sverige faktiskt har ett väldigt bra facit mot USA de senaste åren – på de senaste tio mötena är det 3–3 i segrar och fyra kryss. Två av de matcherna har spelats i VM-sammanhang med en svensk seger och ett kryss som facit.

USA bär alltså med sig i bakhuvudet att Sverige är ett lag som är svårt att slå. Det är förstås väldigt bra för svensk del. Det innebär att oddsen blir lite bättre för varje minut som vårt lag kan stå emot.

Hope Solo

Hope Solo

Dessutom är det ju så att USA inte har spelat någon sprakande fotboll i OS-turneringen. De vann sina två första matcher utan att imponera speciellt mycket i offensiven. Och mot Colombia svajade Hope Solo plötsligt till på ett sätt man aldrig tidigare sett.

Men. USA känns ändå väldigt mycket mer stabilt än Sverige. Och amerikanskorna är ju fantastiska i utslagsmatcher, de brukar alltid hitta sätt att vinna dem. Carli Lloyd är damfotbollens största vinnarskalle, och jag skulle inte bli förvånad om hon kommer att spela huvudrollen i kväll.

Annars har jag ju flera gånger konstaterat att det amerikanska spelet lider enormt av att Lauren Holiday har slutat. Det gör att USA saknar en bolltrygg och kreativ spelfördelare på centralt mittfält, något som har gjort det amerikanska laget betydligt mer lättläst än tidigare.

För svensk del kommer det att bli väldigt viktigt att styra så att Julie Johnston får sköta så många uppspel som möjligt. Johnston har klart sämre kvalitet och precision i sina passningar än de andra amerikanska backarna. De lag som nått framgång mot USA det senaste året har valt att skära bort duktiga Becky Sauerbrunn och just styrt som att USA:s uppspel kommit från Johnston.

Det blir intressant att se hur Jill Ellis balanserar sitt lag. Hittills i OS har hon spelat med två defensiva innermittfältare i Allie Long och Morgan Brian. Det är bra för svensk del, för ingen av de är speciellt kreativ. Det är i stället på kanterna USA har haft sin kreativitet. Tobin Heath har varit lagets klart bästa spelare så här långt, och blir en utmaning för Jessica Samuelsson på den svenska högerkanten. På USA:s högerkant blir det fart, antingen i form av Crystal Dunn eller Mallory Pugh. Dunn är väldigt irrationell, medan Pugh har det klart större spelsinnet.

För svensk del gäller det att hålla ihop laget, och inte ge USA för många fasta situationer. Amerikanskorna är väldigt bra på hörnor och inläggsfrisparkar. Offensivt blir våra fasta situationer vansinnigt viktiga. Det måste bara vara högsta kvalitet på bollarna in i straffområdet.

Emilia Appelqvist

Emilia Appelqvist

Det blir för övrigt även mycket intressant att se hur Sundhage balanserar det svenska laget. Det kommer ju att bli mer 4-5-1 än 4-3-3 i kväll. Inledningsvis känns det viktigast att ha hårt arbetande spelare på planen, därför hade jag nog faktiskt formerat mittfältet så här: Elin Rubensson, Caroline Seger, Emilia Appelqvist, Lisa Dahlkvist och Olivia Schough. Framför dem Fridolina Rolfö som ensam forward.

21.00 Tyskland–Kina
Tv/stream: Tv3, Viasat Fotboll och Viaplay.
Tips: 80–20.

Det tyska laget är inte alls att känna igen. Kryss mot Australien och förlust mot Kanada är inte resultat man är van vid från den tidigare så väloljade tyska maskinen. De senaste åren har Silvia Neid:s maskin hackat. Hon har inte vetat vilka spakar hon skall dra i, framför allt saknar man snabbhet i mittförsvaret. Men det känns faktiskt också som att man saknar lite vinnarinstinkt.

Mycket av hoppet är ställt till Dzsenifer Marozsan, men trots att hon är en komplett spelare med fantastisk talang lyfter det sällan för Lyonförvärvet i landslagströjan. I OS har Marozsan varit väldigt blek.

Dzsenifer Marozsan

Dzsenifer Marozsan

Trots de tyska problemen bör det bli seger i den här matchen. Kina är nämligen också lite av en besvikelse i den här OS-turneringen. I vintras kändes laget som en självklar medaljkandidat, men sedan dess har man tappat självförtroende – och hyperviktiga centrala mittfältaren Ren Guixin. Hon stod för mycket av stabiliteten på mittfältet, men missar ju hela OS på grund av en lårskada.

Jag tror att den här matchen avgörs i luftrummet. Nickstarka tyskor slår till i samband med fasta situationer, de utnyttjar att Kinas målvakt Zhao Lina har väldigt dålig tajming på inlägg.

00.00 Kanada–Frankrike
Tv/stream: Tv3, Viasat Fotboll och Viaplay.
Tips: 51–49.

Det här är en hyperintressant match som kan gå hela vägen till straffläggning. Kanada har verkligen imponerat i OS-turneringen. De är enda laget med tre raka segrar, något som gör att de kommer till matchen med massor av självförtroende. Frankrike har också sett bra ut, men har aldrig tagit medalj i ett stort mästerskap, utan brukar drabbas av medaljfrossa när det drar ihop sig.

Det känns verkligen vidöppet. Och jag har velat fram och tillbaka om vilka som verkligen skall ha segertipset. Till slut gick jag på magkänslan, och den sa Kanada. Det som talar för kanadensiskorna är att man har fått ihop ett jätteintressant lag med en bra blandning av gammalt och nytt. Jag är extra förtjust i Ashley Lawrence, som är bolltrygg och otroligt användbar, kan spela på en mängd olika positioner.

Offensivt är Christine Sinclair och Janine Beckie spelarna att se upp med för Frankrike.

För fransk del blir Eugenie Le Sommer väldigt viktig. Frankrike har ett väldigt bra lag, men brukar ofta falla på den offensiva spetsen. Men är Le Sommer bra brukar det franska laget vara bra.

Det här börjar bli tjatigt, men för fransk del kan de fasta situationerna bli ett segervapen. Kanadas svaghet är att målvakten Stephanie Labbé har det tufft i luftrummet. Samtidigt har Frankrike kanske världens allra bästa huvudspelare i mittbacken Wendie Renard. Det kommer att vara darrigt i det kanadensiska laget varje gång Renard närmar sig straffområdet.

De här lagen möttes i bronsmatch i förra OS-turneringen. Då vann Kanada med 1–0 efter segermål på övertid från Diana Matheson. Det var en stöld sett till matchbilden.

Men det finns fler matcher lagen emellan att titta tillbaka på. Man möttes nämligen så nyligen som i lagens genrep inför OS. Då vann Frankrike med 1–0 på hemmaplan, men Kanada stod upp mycket väl.

Sedan dess har som sagt Kanadas självförtroende pumpats upp ytterligare, och man har igång sina målskyttar. Jag tror att Frankrike behöver göra mål i den närmast obligatoriska startforcering som Les Bleus brukar stå för.

För ju längre tiden går utan fransk utdelning, desto större chans att fransyskorna börjar tänka på hur det gått i tidigare mästerskap – och då kommer kommandot glida över i kanadensisk favör.

03.00 Brasilien–Australien
Tv/stream: Tv3, Viasat Fotboll och Viaplay.
Tips: 51–49.

Det här är också en vidöppen och hyperintressant match mellan två glödheta lag. Precis som mellan Kanada och Frankrike finns det här några intressanta, historiska matcher att titta tillbaka på.

I fjol möttes lagen i åttondelsfinal i VM. Då vann Australien med 1–0 efter segermål av Kyah Simon.

Inför den matchen hade jag The Matildas som favoriter till 51–49. Rent fotbollsmässigt tror jag faktiskt fortfarande att Australien är något bättre – om båda lagen är skadefria och ordinarie. Ändå tippar jag brasiliansk seger i nattens match, mest på grund av att matchen spelas i Brasilien och hemmalaget kommer att lyftas fram av publiken.

Faktum är att även Brasilien och Australien möttes i genrep inför OS. Där vann Brasilien med 3–1, men det var australisk ledning när laget drabbades av en utvisning. Det var för övrigt en match där båda lagen testade rätt rejält. Brasilien hade ett väldigt offensivt balanserat lag, medan Australien bland annat provade Elise Kellond-Knight som vänsterback. Kellond-Knight är för övrigt den spelare i OS som levererat bäst hörnor och inläggsfrisparkar. Kolla in kvaliteten på hennes vänsterfot.

Spelmässigt har de här lagen mycket gemensamt. Båda kandiderar till att ha det snabbaste och vackraste anfallsspelet i världen för tillfället. I Australien har speluppläggaren Katrina Gorry visat grym form, likaså snabba kantforwarden Samantha Kerr. Hos Brasilien finns det en hel hög offensiva hot i Marta, Andressa Alves, Beatriz och Cristiane. Skadestatusen på den sistnämnda är intressant. Jag har inte hittat någon uppgift om hur det är med henne, men kan hon inte spela förbättras möjligheten för Australien i natt.

Utöver det snabba och vackra anfallsspelet har de båda lagen gemensamt även en lätt känslig defensiv. Här ser jag Australien som lite stabilare. Man har en bättre målvakt i Lydia Williams och man har även lite stabilare backlinje än Brasilien.

Ett gäng bilder ur VM-arkivet

Detta bildspel kräver JavaScript.

När jag skrev inlägget om Australiens OS-trupp häromdagen, letade jag efter bilder på flera uttagna spelare. Trots att jag visste att jag hade fotat i princip hela Australiens VM-trupp i Edmonton i fjol hittade jag inte de bilder jag sökte.

Vid en mer noggrann koll visade det sig att jag faktiskt inte hade lagt upp bilderna här på bloggen. Det är i och för sig ett år sedan VM avslutades, men jag tänkte att det väl alltid är någon som kan vara intresserad av lite bilder från fjolårets mästerskap i Kanada.

Bland bilderna finns en på Carli Lloyd. Hon och Megan Rapinoe har båda varit långtidsskadade, men finns båda med i USA:s trupp inför lördagens möte med Sydafrika. Truppen består av 24 spelare, och 22 får åka med till Rio och OS.

Den spontana tanken var ju att förbundskapten Jill Ellis hade tagit ut Lloyd och Rapinoe utöver de 22 spelare (18 ordinarie och fyra reserver) som skulle utgöra OS-truppen om de båda stjärnorna inte kommer i speldugligt skick.

Vid en koll på 24-mannatruppen består den av tio backar, sex mittfältare och fyra forwards plus Lloyd och Rapinoe. Det känns alltså som att det är ett par backar som i första hand riskerar att sorteras bort.

När det gäller skador och OS-aktuella spelare har Frankrike drabbats av ett bakslag i och med att vänsterbacken Laure Boulleau missar spelen i Rio till följd av en knäskada. Tråkigt.

Slutligen. Här är alla de nygamla VM-bilderna en och en. Det handlar om bilder på Sverige, Australien, Schweiz, Kamerun och USA.

Australien satsar ungt i OS

The Matildas

The Matildas

Under tidig måndagsförmiddag svensk tid presenterades en av de mest intressanta OS-trupperna, Australiens.

Förbundskapten Alen Stajcic:s unga lag har ju imponerat stort det senaste året och är ju numera uppe på femte plats på världsrankningen. Man är det bland annat efter att ha vunnit Asiens OS-kval på ett imponerande sätt. När jag rankade OS-lagen tidigare i år satte jag The Matildas som fjärde starkaste laget.

Australien producerar för tillfället massor av talanger, och man har inte tvekat på att lyfta upp de bästa unga spelarna i sitt A-landslag. Bland de 18 spelarna i årets OS-trupp återfinns bland annat supertalangen Ellie Carpenter. Hon är född den 28 april 2000 och  fyllde alltså 16 år för drygt två månader sedan. Hon blir med stor sannolikhet enda spelaren i OS-turneringen som är född på 2000-talet.

Med i truppen finns även två damallsvenska spelare, dels Mallbackens Tameka Butt, dels Eskilstunas nyförvärv Chloe Logarzo. Där finns även två före detta damallsvenska spelare i form av Lydia Williams och Lisa De Vanna.

Lydia Williams

Lydia Williams

Truppens snittålder är 23,5. Det är väldigt ungt, inte minst om man jämför med Sveriges snittålder på 26,9. Det är för övrigt bara fyra av 18 spelare i Pia Sundhages trupp som är under Australiens snittålder (Magdalena Ericsson, Stina Blackstenius, Elin Rubensson och Fridolina Rolfö).

Här är Australiens trupp i sin helhet:

Målvakter: 1 Lydia Williams (Houston Dash, USA) och 18 Mackenzie Arnold (Perth Glory).

Backar: 4 Clare Polkinghorne (Brisbane Roar), 5 Laura Alleway (Orlando Pride, USA), 7 Stephanie Catley (Orlando Pride, USA), 9 Caitlin Foord (Perth Glory), 12 Ellie Carpenter (Western Sydney Wanderers) och 14 Alanna Kennedy (Western New York Flash, USA).

Mittfältare: 3 Katrina Gorry (Brisbane Roar), 6 Chloe Logarzo (Eskilstuna United, Sverige), 8 Elise Kellond-Knight (Turbine Potsdam, Tyskland), 10 Emily Van Egmond (FFC Frankfurt, Tyskland) och 13 Tameka Butt (Mallbackens IF, Sverige).

Forwards: 2 Larissa Crummer (Melbourne City FC), 11 Lisa De Vanna (Melbourne City FC), 15 Samantha Kerr (Sky Blue FC, USA), 16 Michelle Heyman (Canberra United) och 17 Kyah Simon (Boston Breakers, USA).

Sundhage måste tänka om kring forwards

Det är långfredag och har gått 2,5 veckor sedan Sverige blev klart för OS. Pia Sundhage har redan hunnit presentera en ny landslagstrupp. Det tog alltså ett tag, men här är min stora analys av OS-kvalet. Se den som bloggens långläsning i påsk.

Kvalet slutade ju för svensk del med två segrar och en oavgjord match – och gruppseger. Så långt allt gott.

Det som var väldigt positivt var försvarsspelet. Vårt lag kämpade sig till Brasilien. Däremot hade vi inget organiserat anfallsspel. Inte nu heller. För faktum är ju att anfallsspelet har varit ett problem länge.

Vi minns ju att Sverige under Pia Sundhages ledning har gjort väldigt få mål mot svaga lag i kvalmatcher och att landslaget stod och föll med fasta situationer under Kanada-VM. Något genomtänkt anfallsspel fanns inte.

Nu har vi försvarat oss till OS. Men landslagets brister blev skoningslöst avslöjade när vi kom i underläge mot Nederländerna. Vi mötte ett lag som hade släppt in sju mål på två matcher och klarade inte av att skapa en enda målchans på egen hand i den första halvleken.
Det är bara att tacka Kelly Zeeman för den svaga bakåtpassningen – och Olivia Schough för att hon var både iskall och vaken.

Olivia Schough

Olivia Schough

Som jag var inne på under OS-kvalet känns det här lite paradoxalt med tanke på att förbundskapten Sundhage alltid predikar anfallsfotbollens evangelium. Under perioder har hon ju i princip vägrat att svara på frågor om försvarsspel. När hon fått sådana har hon svarat genom att prata anfallsspel.

Jag har kollat på matcherna mot Schweiz och Nederländerna en andra gång. Då har jag närstuderat anfallsspelet. Medan Sundhage anser sig ha hittat sina forwards och letar brister på mittfältet följer jag en egen hypotes om det svaga anfallsspelet beror att Sundhage väljer fel forwardstrio. Mycket mer om det strax.

För jag tänkte börja med det positiva, alltså försvarsspelet. Trots att Sverige gjorde klart minst mål i kvalet vann vi alltså gruppen. Orsaken var förstås att vårt landslag också släppte in klart minst mål. Här är sluttabellen:

Sverige                3–1    7
——————————
Nederländerna     6–8    4
Schweiz               5–6    3
Norge                  5–4    3

Det var en laginsats som gjorde att laget släppte in så få mål. Alla elva spelarna jobbade stenhårt i defensiven. När man trots allt släppte till målchanser var det alltid minst en spelare som kastade sig fram för att avstyra.

Lag med sådan arbetsmoral och offervilja är alltid svårslagna – och väldigt jobbiga att möta. Kan Sundhage få motståndarna att tänka att ”nu möter vi Sverige, det är ett väldigt jobbigt lag att spela mot” – då är mycket vunnet.

Det som är väldigt positivt är att Pia Sundhage nu verkar ha insett att man måste bygga upp en trygghet vid ett lagbygge. Och med bara ett insläppt mål på tre matcher mot starkt motstånd börjar Sverige hitta en grundtrygghet.

En fascinerande detalj är att det blev oavgjort i alla tre matcherna i min statistik över klara målchanser; 5–5, 4–4 och 4–4. Tre mål på 13 målchanser är för övrigt ett godkänt facit – effektiviteten var det alltså inget fel på. Och att man bara drabbades av ett insläppt mål på 13 målchanser för motståndarna är en mycket bra siffra. Siffrorna styrker en slutsats om att Sverige var hetast i båda straffområdena.

Kollar vi lagdel för lagdel så gjorde Hedvig Lindahl ett mycket stabilt OS-kval. Mot Norge var hon svensk matchhjälte med flera fina räddningar. Mot Schweiz och Nederländerna behövde hon inte göra lika många kvalificerade räddningar, deras avslut missade oftast målet. Kanske var det för att Lindahl var kall och stressade motståndarna till missar.

Hedvig Lindahl

Hedvig Lindahl

Chelseamålvakten kändes lugn och säker under matcherna. Några skönhetsmissar noterades när hon boxade inlägg där det kändes som att hon hade tid och yta att plocka ner bollen. Men totalt sett är Lindahls kvalinsats en stark fyra på en femgradig skala.

Hon är förstås given svensk förstamålvakt i OS. Även om det börjar fylla på med talanger underifrån är det så att hon är den enskilt viktigaste spelaren i det svenska laget just nu. Alltså den som det inte går att ersätta på något riktigt bra sätt i en OS-turnering.

För även om Sundhage gärna vill framhålla Hilda Carlén:s storhet ser jag ingen riktigt bra backup till Lindahl. Det är ju trots allt jätteskillnad mellan damallsvenskan och OS och mellan träning och landskamper. Carlén och Emelie Lundberg är helt oprövade i stora sammanhang, och ingen känns som en OS-målvakt för mig.

Till backlinjen. Den skötte sig väldigt bra i fem av sex halvlekar. I första halvleken mot Nederländerna såg det dock väldigt stirrigt ut. Där togs ett antal felbeslut, framför allt från ytterbacksposition. Men paradoxalt nog var det den back som jag tyckte var genomgående bäst i OS-kvalet, Linda Sembrant, som stod för den miss som öppnade för kvalets enda baklängesmål.

I målsituationen visade även Nilla Fischer orutin som mittback när hon först backade någon meter och därmed öppnade ytan framför mål till Vivianne Miedema. Fischer gjorde inget dåligt kval, men personligen känner jag just nu att Sembrant är den mest självskrivna svenska mittbacken. Som Sundhage nyligen sa:

”Sembrant är en ledare av stora mått”

Synd att inte vår förbundskapten upptäckt det tidigare. Under VM var ju Sembrant i första hand mittfältsavbytare.

Bakom Sembrant känner jag att det inte skiljer jättemycket mellan Emma Berglund och Fischer på mittbacksplats. Inte mycket alls.

Emma Berglund

Emma Berglund

Faktum är att jag tycker att det skiljer så lite att Sundhage borde lyfta upp Fischer på tremannamittfältet för att få mer tyngd där. Även om det borde vara högaktuellt tror jag tyvärr inte att det kommer att ske.

På ytterbacksposition är Elin Rubensson bra i offensiven, hon har ett utmärkt passningsspel. Men defensivt har hon stora brister, hon tar ofta felbeslut eller hamnar fel i positionsspelet. Hon blev inte minst avslöjad i den första halvleken mot Nederländerna. I den halvleken var även Jessica Samuelsson darrig. Annars är hon utan tvekan Sveriges defensivt sett bästa ytterback.

Personligen vill jag gärna ha Magdalena Ericsson på planen. Visst har hon brister i passningsspelet, men hon är väldigt positionssäker och är en ledartyp. Dessutom är hon klart bäst i laget på att leverera inläggsfrisparkar och hörnor. Om motståndarna har snabba yttrar hade jag inte varit främmande för att sätta henne i mittförsvaret. Jag tycker faktiskt att Sundhage borde testa Ericsson/Sembrant som mittbackspar i någon landskamp framöver. Det skulle kunna bli en succé.

Totalt sett finns det ändå många och bra alternativ i backlinjen för tillfället. Den delen av laget behöver inte Sundhage oroa sig jättemycket för i nuläget. I OS-truppen lär det bli sex backar. De jag nämnts känns ganska givna – om inte Rubensson eller Fischer matchas på mittfältet. Det innebär att jag inte tror att det finns plats för spelare som Lina Nilsson, Amanda Ilestedt eller Jonna Andersson.

Till mittfältet. Där har Sundhage äntligen givit fullt förtroende till Lisa Dahlkvist. Det har visat sig vara ett klokt drag. Visst, Dahlkvist missar en del passningar ibland, men hon är en vinnare och en fajter. Precis en sådan spelare man måste ha på ett centralt mittfält. Det var ju hennes nickmål mot Norge som visade vägen till Rio. Mer om det målet senare.

Lisa Dahlkvist

Lisa Dahlkvist

Bäst på mittfältet, och kanske av alla utespelare under kvalet, var dock Caroline Seger. Jag tycker att hon har fått en bra roll i laget nu, en roll hon fixar. Det handlar inte om att göra poäng eller att leda försvarsspelet – det handlar om att styra anfallstempot, och hålla i bollen och lugna ner spelet. I den nuvarande rollen kommer hennes boll- och passningsskicklighet till sin rätt.

Däremot är det mycket mer osäkert kring tredjelänken på mittfältet. Med tillgång till Sembrant, Berglund och Ericsson i mittförsvaret hade jag alltså gärna sett Fischer på mittfältet.

På presskonferensen där truppen till Slovakienmatchen presenterades stod det klart att Sundhage inte är helt nöjd med sitt mittfält. Hon sa att:

”Nu när vi har så intressanta forwards behöver vi få upp ett intressant mittfält.”

Hon sa också att hon inte tror att Seger och Dahlkvist kan spela alla minuter i OS – inte om Sverige tänker gå långt.

I nuläget är det Emilia Appelqvist som ligger närmast att bli den länk som kompletterar PSG-duon Seger och Dahlkvist. Djurgårdenspelaren gjorde ett helt ok OS-kval och kvitterar ut ett klart godkänt betyg. Men. Och det är ett ganska stort men.

Appelqvist gör sitt jobb, men hon lyfter inte ett svenskt landslag. Hon vinner inga matcher eller turneringar åt Sverige. Hon saknar nödvändiga spetskompetenser.

Nilla Fischer

Nilla Fischer

Jag hade alltså helst sett att Sundhage satsat på Fischer på mitten. För Fischer är en vinnare. Och med henne, Sembrant, Dahlkvist och Berglund på planen blir Sverige vansinnigt starka vid fasta situationer.
Andra mittfältsalternativ skulle kunna vara Hanna Folkesson och Lina Hurtig – om de nu blir friska i tid. Hurtigs rehabilitering verkar ju hela tiden drabbas av bakslag. Som jokrar har jag nämnt Michelle De Jongh och Tove Almqvist. Den senare finns med i truppen som åker till Slovakien, det blir intressant att se om hon får några spelminuter.

På mittfältet finns det alltså en roll som behöver fyllas. Synd att Petra Larsson (eller Johansson som hon numera heter) har lagt av – annars hade hon känts gjuten där.

När det gäller forwards tänker jag breda ut mig rejält, och sparar den biten till sist. Innan dess tänkte jag betygsätta coachningen. Vad får Sundhage för betyg för OS-kvalet?

Självklart får hon ett klart godkänt betyg efter de här tre matcherna, framför allt skall hon naturligtvis hyllas för hur hon har styrt upp försvarsspelet.

När hon själv i korthet i samband med presentationen av truppen till Slovakienmatchen sammanfattade OS-kvalet var hon ändå lätt kritisk till den totala insatsen. Bland annat tyckte hon att passningsspelet var för dåligt. En positiv sak hon påtalade var att:

”Sverige har ofta haft svårt att vinna första matchen i turneringar. Det gjorde vi nu.”

Det är en bra poäng. Premiärer har varit ett jätteproblem för svenska landslag. Så 1–0-vinsten mot Norge var förstås en otroligt viktig seger. Det var ju den som lade grunden för gruppsegern.

En annan positiv sak var att Sundhage valde att sätta in en femte back i slutet av matcherna för att ha ett starkt försvar centralt när man försvarar en ledning.
Personligen hade jag nog hellre sett att man ställt upp 5-3-2 än 5-4-1 för att ha större möjligheter att få upp laget lite högre. Men det här är en smaksak, vilket man väljer hänger förstås lite på var motståndarna har sina styrkor.

När det gäller coachningen är jag förvånad att Fridolina Rolfö blev kvar på bänken under hela kvalet. Och närmast chockad över att Magdalena Ericsson placerades på läktaren i sista matchen. Jag tycker även att Sundhage matchade sina tre ordinarie forwards för hårt. De orkade inte göra jobbet fullt ut i sista kvalmatchen.

Det är en lärdom Sundhage måste ta med sig till Rio, i varje fall om hennes förhoppningar om medalj skall kunna infrias. För i OS har hon bara tillgång till 18 spelare och det är ännu tätare spelschema, match var tredje dag.

Här vill jag påminna om hur Japan nådde framgång i London för fyra år sedan. Det var oerhört omdiskuterat att Norio Sasaki vilade så många ordinarie spelare han bara kunde i den sista gruppspelsmatchen mot Sydafrika. Dessutom beordrade han laget att inte vinna, utan spela på kryss. Jag skrev om det här och här.

Norio Sasaki skriver autografer

Norio Sasaki skriver autografer.

Japanskorna blev oerhört kritiserade – men laget vann på det. Faktum är ju att Japan borde ha tagit guldet. I VM-finalen 2011 vann man trots att man var det sämre laget. I OS-finalen 2012 var det tvärtom. Enligt min räkning hade japanskorna 8–6 i klara målchanser på Wembley – och borde dessutom ha tilldömts två straffar.

Sundhage måste alltså coacha vårt landslag extremt taktiskt i OS om det skall kunna bära till medalj. Sedan anser jag alltså att hon även måste byta forwardsuppställning.

Redan när Sundhage lanserade sin 4-3-3-uppställning i höstas och förklarade att hon skulle låta Lotta Schelin, Sofia Jakobsson och Olivia Schough bilda forwardstrio var jag skeptisk.

Den åsikten har inte ändrats på något sätt. Jag måste säga att jag är uppriktigt förvånad över hur Sundhage kan vara så nöjd med trion.

Sundhage är ju en tränare med god blick för anfallsfotboll. Hur kan hon vara så förblindad att hon inte ser att de tre inte funkar ihop?

Sundhage snackar mycket om anfall med fart och fläkt. Jag såg inte så många sådana under OS-kvalet. Däremot såg jag massor av korta, svenska anfall. Massor av alldeles för korta och ganska ofarliga svenska anfall.

Att anfallen blev så korta beror till stor del på att Sundhage väljer att matcha tre nästan likadana spelare som forwards. Spelare med bristfällig speluppfattning och som alla är irrationella och svårlästa – vilket i sin tur gör att de är svåra att samarbeta med.

När jag kollade på matcherna mot Schweiz och Nederländerna en andra gång letade jag extra mycket efter offensiva samarbeten mellan våra tre ordinarie forwards. Resultatet? Jag såg knappt ett enda.

Däremot såg jag tre spelare som sprang som på räls i djupled. Det fanns i princip inga korslöpningar, inga vandringar längs med motståndarnas backlinje och de verkade inte lyfta blicken för att kolla efter varandra.

En annan orsak till det uteblivna samarbetet är att de tre låg ganska brett i försvarsspelet, och hade 20–30 meters avstånd till närmaste forwardskompis när Sverige vann bollen. Eftersom ingen av de tre är bra nog att hålla fast bollen högt upp i planen hann inte de andra fram innan bollen var borta igen.

Stina Blackstenius

Stina Blackstenius

Här blev det mycket bättre varje gång Stina Blackstenius byttes in. Hon hade den styrka som behövdes för att hålla fast bollen högt upp i planen.

Våra ordinarie forwards kom även till alldeles för få avslut. Det blev bara ett svenskt forwardsmål – Schoughs mot Nederländerna. Och det målet berodde ju på vaket försvarsspel, inte på vackert svenskt anfallsspel.

Totalt under OS-kvalet räknade jag alltså till 13 svenska målchanser. Schelin hade fyra av dem, Schough två och Jakobsson bara en. Det är inget bra facit. Trots det är Sundhage nöjd med sina forwards – se citatet från presskonferensen inför Slovakienmatchen ovan. Och i en TT-intervju direkt efter kvalet flyttade Sundhage över anfallsproblemet på mittfältet:

”Mittfältet behöver hjälp med sin spelbredd. Om det är en ytterback eller en yttermittfältare som ska komma ner, vet jag inte. Men vi kan inte bara spela på djupet som det blir här. Det är det inte någon människa som orkar med.”

Hon glömmer att hon även måste ha forwards som kan ta emot bollen felvända – och få fast den. Där kom alltså Blackstenius in och gjorde nytta. Jag tycker att hon var bästa svenska forward i OS-kvalet, hon fick klart mer uträttat på sina 75 minuter än vad någon av de ordinarie forwardsen fick.
När det gäller att hålla i bollen skulle jag även vilja ha in en lite mer kreativ bollhållare. Det är här Fridolina Rolfö och/eller Kosovare Asllani kommer in i bilden.

Kosovare Asllani

Kosovare Asllani

Fast Asllani ser inte ut att vara aktuell. Kraven verkar vara mycket högre på henne än på de andra forwardsen. Sundhage såg Asllani spela med Manchester City förra helgen. Förbundskaptenen kallade försvarsarbetet för bingo, men saknade mycket i anfallsspelet:

”Hon måste vara mer involverad, närmare straffområdet, i straffområdet.”

Ungefär samma sak gäller ju Sundhages ordinarie forwards i OS-kvalet. Bingo i försvarsspelet, men offensivt? Schough hade inte en enda målchans i de två första OS-kvalmatcherna, men fick ändå fortsatt förtroende. Jakobsson hade en målchans på tre matcher.

Bland 18 spelare i en OS-trupp finns det bara plats för max fem forwards. I nuläget skulle min 18-mannatrupp innehålla Blackstenius, Rolfö och Asllani. Det innebär att det bara finns plats för max två av Schelin, Jakobsson, Schough och Hammarlund.

Trots att Schelin bara har gjort två mål på de elva senaste landskamperna – och det mot Moldavien och Skottland B – har hon en plats. Av de andra tre hade jag med tvekan valt Jakobsson. Just nu skulle jag alltså ställa Schough och Hammarlund utanför OS-truppen.

Lotta Schelin firar landslagsmål nummer 72

Lotta Schelin firar landslagsmål nummer 72

Innan jag sätter punkt för den här långa genomgången tänkte jag ge konkreta exempel på vad jag menar med att våra tre ordinarie forwards har bristande speluppfattning.

Vid Slovakienpresskonferensen visade Sundhage lite sekvenser från OS-kvalet på storbildsskärm. Hon hade bland annat med 1–0-målet mot Norge, filmat från en vinkel som inte ingick i tv-produktionen. När jag såg bilderna reagerade jag spontant på bristen på rörelse inne i straffområdet. Sverige hade tre spelare där och en fjärde precis utanför.

Bara en av de tre i straffområdet reagerar instinktivt över att det är ett inlägg på gång – det är mittfältaren Lisa Dahlkvist. Hon har därmed fart när bollen kommer, vilket gör henne svårstoppad och svårmarkerad. Som tur är för Sverige slås också bollen mot henne.

Våra två forwards i straffområdet däremot, Schelin och Jakobsson, fattar inte vad som är på gång att hända. De är passiva, stillastående och väldigt lätta för de norska backarna att hålla koll på.

När man ser så tydligt att våra mest namnkunniga forwards inte reagerar instinktivt på en målchans blir det ju lättare att förstå varför vårt landslag gör så få mål.

Se målet på den här länken, det kommer cirka 20 sekunder in i klippet. Tyvärr är det från tv-sändningen, där vinkeln är sämre än på det klipp Sundhage visade. Men tittar man på spelarna i straffområdet syns det ändå tydligt hur Dahlkvist reagerar redan innan Magdalena Ericsson har slagit till bollen, medan våra forwards är passiva.

The Matildas

The Matildas

Det här är ingen tillfällighet. De svenska forwardsens rörelsemönster vid inlägg är ofta undermåligt. Under OS-kvalveckan såg jag Australien The Matildas i två matcher. De är Sveriges motsats – deras löpningar vid inlägg är så vältajmade och samordnade att jag satt och njöt.

Strax kommer ett klipp från Australiens match mot Japan. Här är lite saker att kolla efter i det klippet:

* Vid vänsterinlägget innan 1–0-målet gör båda forwards smarta löpningar. Den bakre (Lisa De Vanna), som har bäst vinkel mot inläggaren, löper mot första stolpen, medan den främre forwarden (Michelle Heyman) löper runt mot bakre stolpen.

* Kolla även hur den ena innermittfältaren (Katrina Gorry) ser att det är hennes uppgift att löpa mot straffpunkten, och gör en tempoväxling för att hinna fram. Det är nära att hon blir målskytt på det. Kolla även hur hon i nästa situation tidigt löper ut till höger för att bli spelbar och dessutom få tid att slå det målgivande inlägget.

Även på det inlägget gör flera spelare bestämda löpningar, plus att man har en spelare som är beredd att fånga upp en retur vid straffpunkten.

* Hoppa fram till 3–1-målet 2.35 in i klippet. Kolla återigen Australiens rörelsemönster vid inlägget. Det är ett skolboksexempel på hur första spelaren som kommer in i straffområdet (Caitlin Foord) går mot första stolpen – och drar med sig backarna, hur den andra (Gorry) går mot bakre stolpen och hur den tredje (Kyah Simon) söker sig mot straffpunkten.

Det är alltså inte en eller två spelare som agerar smart. De gör det allihop. Här är klippet:

Sverige är ljusår bakom Australien när det gäller löpningar vid inlägg. Ljusår.

Som jämförelse tar jag det bästa svenska anfallet i matchen mot Nederländerna. På klippet nedan ser man bara slutet av anfallet, men det är ett jättefint uppbyggt anfall där vi får med oss Jessica Samuelsson upp från ytterbacksposition och hinner få in fyra spelare i straffområdet.

Av de fyra är det tre som joggar passivt vid första stolpen och en som joggar passivt vid bakre. Trots att man tidigt kan räkna ut att det är inlägg på gång är det ingen svensk spelare som gör en tydlig löpning mot någon fri yta i straffområdet. Ingen.

Nu blir det en bra svensk målchans ändå i situationen, men det beror alltså inte på att våra spelare springer på ett smart sätt.

Kolla in det anfall jag skriver om 2.55 in i det här klippet:

Det blev ganska mycket kritik i den genomgången – trots att jag i grunden är nöjd med att vi tog oss till OS. Med att vi är bland de tolv lag som gör upp om medaljerna i Rio.

Men min känsla är att Sverige har spelarmaterial att slåss om medaljerna i OS. Sundhage är på rätt väg med spelsystemet och försvarsspelet. Fast jag tror inte att hon lotsar laget till medalj med nuvarande laguppställning. Hon måste tänka om och välja rätt spelare på mittfält och i forwardslinjen. Med rätt balans i laget kan det dock bli väldigt, väldigt bra.

Noterbart är att Sundhage efter diverse test nu är tillbaka på det lagbygge som Thomas Dennerby påbörjade. Bloggen Spelare 12 konstaterade nyligen att vi är tillbaka på OS-elvan från 2012.
Jag kan lägga till att vi nästan även är tillbaka på spelsystemet. Dennerby spelade  4-2-3-1, vilket på många sätt liknar 4-3-3. Han matchade följande spelare mest under OS-turneringen: Lindahl – Lina Nilsson, Berglund, Sembrant, Sara Thunebro – Dahlkvist, Fischer – Jakobsson, Seger, Marie Hammarström – Schelin.

Det är alltså i princip samma spelare som Sundhage nu använder sig av. Lätt anmärkningsvärt.

Det var en parentes. Slutligen har jag här hur jag skulle testa spelare om jag fått matcha landslaget i de kommande matcherna:

Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Linda Sembrant, Emma Berglund/Magdalena Ericsson, Ericsson/Elin Rubensson  – Nilla Fischer, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Stina Blackstenius/Pauline Hammarlund, Kosovare Asllani/Fridolina Rolfö, Sofia Jakobsson/Lotta Schelin/Olivia Schough.

Nu hoppas jag få in synpunkter från er. Och så önskar jag förstås er alla en riktigt glad påsk.

PS. Du har väl inte missat att bloggen nu även finns på Facebook?