Lite funderingar kring bojkott, avtal och respekt

Låt oss fundera lite kring landslagets hot om att bojkotta Fotbollsgalan. Egentligen tycker jag inte om att ta till stridsåtgärder eller hot, det skapar bara förlorare. Man bör alltid sträva efter att lösa saker genom samtal.

Den spontana känslan när bojkotthotet kom var att det kändes onödigt. Men eftersom vi inte får någon inblick i diskussionerna är det omöjligt att bedöma huruvida förhandlingen verkligen befinner sig i en sådan situation att det är relevant att ta till stridsåtgärder utifrån den.

Börjar man med det ekonomiska känns det ju rimligt att man hittar ett nytt upplägg. I varje fall om det stämmer att damerna bara får traktamenten, medan herrarna har ersättningar efter resultat, plus bonusar på publiksiffror. Det är ju högst rimligt att båda landslagen har avtal som ser likadana ut.

Efter mycket funderande i den här frågan har jag kommit fram till att det känns bäst att både herrar och damer har en låg grundersättning per samling, en ersättning de sedan kan höja genom att få procent på de intäkter som förbundet får till följd av aktuellt landslag. Det är rättvist såtillvida att det innebär att båda landslagen premieras om de når sportsliga framgångar och höga publiksiffror.

Men jag tycker varken att herrar eller damer skall kunna dra in storkovan på landslagsspel. Jag vet att generalsekreterare Håkan Sjöstrand har fått kritik för sitt uttalande i Fotbollskanalen i söndags, där han konstaterade att man kan avstå landslaget:

”I grunden är min övertygelse att om man representerar Sverige, oavsett om man är tjej eller kille, gör man det inte för de stora pengarna. I så fall för att det kan vara vägen till de stora pengarna och ligorna. Vi måste se till vår ekonomi, vad kan vi tillåta? Vi kan bara utgå ifrån våra förutsättningar. Vill man inte representera Sverige utifrån det här, då är man fri att avstå. Man behöver inte spela för landslaget om man inte vill.”

Men är det här så konstigt? Jag tycker inte alls som LFC-basen Christer Mård att själva uttalandet är snudd på skadalöst. Däremot bygger ju allt på att damer och herrar får likadana avtal. Det är inte rimligt att avtalen ser helt olika ut.

Sedan finns det ju en annan fråga i det här där det lär bli mycket svårare att nå fram. I den här artikeln i Fotbollskanalen i söndags sa Caroline Seger:

”Vi vill bli respekterade för det arbete vi gör. Vi har inte lyckats med det.”

Tyvärr lär det dröja länge innan damlandslaget eller damfotbollen i stort blir respekterad. För bristen i respekt finns i alla led inom svensk fotboll, inte minst i högsta förbundstoppen.

Det är ju inte vad man säger som räknas, utan vad man gör. Fina ord spelar ingen roll om man inte efterföljer dem.

Här räcker det ju med att se hur galet förbundsfolket har tänkt kring just Fotbollsgalan de senaste åren. Eller snarare hur man inte har tänkt. Det har ju funnits anledning att rasa kring jämställdhetsfrågor var och varannan gala.

Jag tror inte att förbundsledningen medvetet trampar på damfotbollen för att vara elaka. Jag tror att de gör det eftersom de inte ens tänker damfotboll i sin vardag, de tänker herrfotboll.

Förbundsbasen Karl-Erik Nilsson är ett bra exempel här. Han har ju blivit påtvingad damfotbollen, den är inget han ägnat sig åt av egenintresse. Det märkte man tydligt under hans ordförandedebut inom damfotbollen, en debut som ju tyvärr var direkt pinsam.

Han har utåt försökt verka både insatt och intresserad. Och hösten 2014 skulle han ju göra en jorden runt-resa och kolla in de länder i världen som jobbar bättre för damfotbollen än Sverige. Han skrev i ett blogginlägg att:

”Jag uppmanar alla inom damfotbollen att för mig tala om vilka länder i världen som är bättre för tjejer att spela fotboll i. Jag kommer personligen att resa dit för att lära och vi kommer att slita vidare, för vi vill vara i absolut världsklass i detta avseende!”

Jag vet inte om det här inlägget fortfarande gäller, för i så fall finns det ett antal resor att göra.

hans blogg på förbundets hemsida märks att vår förbundsbas inte bryr sig om damlandslaget mer än han måste. I bloggen, som tyvärr oftast är dödstråkig och sällan speciellt läsvärd, kan man då och då i inlägg om herrfotboll även få läsa några inkastade meningar om damfotboll.

Medan han i höst har tagit sig tid att skriva om herrarnas viktiga matcher hittar jag inte ett ord om vad han tyckte om sommarens EM-slutspel. Det finns inte heller någon sammanfattning av Pia Sundhage:s tid som förbundskapten. Det enda Nilsson skrivit om damfotboll i höst är det här:

”Nu laddar vi för tjejernas två kommande kvalmatcher. Vi fick en fin start för Peter Gerhardsson och hans tjejer nere i Kroatien i september. Nu väntar Danmark fredagen den 20 oktober på Gamla Ullevi och sedan Ungern den 24 oktober på Borås Arena. Vi hejar fram tjejerna och håller tummarna för sex poäng ytterligare. Svårt och tufft, men inte omöjligt!”

Och det kunde ju lika gärna kvitta… Överhuvud taget skriver Nilsson i princip alltid mer engagerat om herrfotboll än om damfotboll. Det kan man bland annat se i hans inlägg från förbundets årsmöte i våras. Det skall dock sägas att just det inlägget faktiskt inleddes med damfotboll, och ett bekant OS-silver:

”Vi börjar med OS: damlandslaget bärgade sin första OS-medalj någonsin efter en sällsynt dramatisk turnering i Brasilien. Straffdrama mot såväl USA som Brasilien ledde till final mot Tyskland. Finalen blev turneringens bästa match och vanns av Tyskland. Men Sverige VANN verkligen ett OS-silver!”

En bit ner kom följande rader om U21-landslaget, som hade klarat ett kval:

”Vårt U21-landslag klarade på ett bragdliknande sätt att kvala in till EM i Polen 2017 genom att obesegrade vinna en kvalgrupp bestående av bland annat Spanien och Kroatien. Respekten för våra landslag, äldre som yngre, och vårt sätt att förädla talanger är mycket stor i Europa och ett bevis på att bredd och elit, klubbfotbollen fungerar bra och lirar gott ihop med våra landslag. Den svenska modellen fungerar fint! Tack alla företrädare för svensk fotboll som gör detta möjligt.”

Ni ser väl skillnaden i uttryckssätt? Den är tyvärr talande. Men allt är inte nattsvart, någonstans verkar Karl-Erik Nilsson i varje fall anstränga sig lite. Det här gick att läsa i ett inlägg från slutet av september i fjol:

”Damlandslaget blev helt klara för EM efter folkfesten på Gamla Ullevi där Slovakien besegrades med 2–1. Jag sitter nu i Danmark och väntar på att resa till matcharenan för officiell lunch inför matchen. Då träffar jag min danske kollega, Jesper Möller. Jag har varit på plats och sett damlandslagets samtliga EM-kval, utom Moldavien borta och den enda gången jag har träffat en kollega var när vi mötte Danmark hemma i Göteborg. Då var Jesper också på plats. Det finns en stor förbättringspotential hos mina kollegor när det gäller synen på damfotboll! Danmark tar för övrigt idag initiativ till en satsning på att rekrytera fler tjejer till fotbollen och jag ska vara inledningstalare på den kick-off som sker inför dagens match. Intressant att se deras satsning och den ger oss förstås också inspiration.”

Han har självklart rätt i att det finns stor förändringspotential hos konkurrenterna. Men han kanske skulle börja se om sitt eget hus?

Karl-Erik Nilsson är ju inte ensam på förbundet. Jag har känt att generalsekreterare Sjöstrand har haft ett större intresse och engagemang för damfotbollen än hans företrädare, alltså att det hänt saker i positiv riktning under Sjöstrand. Men i sitt senaste uttalande om att spelarna i herrlandslaget blev störda av damförhandlingen gjorde väl ändå Sjöstrand ett fett självmål?

Sjöstrand kanske skall fundera över varför han och hans medhjälpare dels inte har gjort klart damernas förhandling tidigare. Han kanske även skall fundera över valet att lägga förhandlingar under just den här veckan. Damerna hade nog kunnat tänka sig att diskutera både förra och förrförra veckan. Eller varför inte redan i våras?

Och med tanke på den bristfälliga respekten från förbundsledningen kan jag faktiskt, trots min tveksamhet till stridsåtgärder, tycka att det är rimligt att hota om bojkott av Fotbollsgalan. Det är ju faktiskt ett för spelarna smärtfritt sätt att väcka herrarna på förbundet.

Som avslutning tänkte jag här lägga upp en länk till en artikel som inte handlar om damfotboll, men om förhållanden för landslagsidrottare i Finland. Artikeln rekommenderas, den är både tänk- och läsvärd.

Roddar – skräll i Gerhardssons trupp

Julia Roddar

Det blir två ändringar från den trupp Peter Gerhardsson hade med sig till Kroatien. Nathalie Björn och Tove Almqvist får ge plats åt Magdalena Eriksson och Julia Roddar.

Roddar är förstås överraskningen. Jag hade inte sett den 25-åriga Kvarnsvedenmittfältaren på plats förrän i går, och då imponerades framför allt av hennes första halvlek. Där var hon väldigt bra, absolut landslagsmässig.

Gerhardsson var ju också på plats på Valhalla i går. Den matchen var kanske inte avgörande för valet, för förbundskaptenen sa på den nyss avslutade presskonferensen att Roddar fanns med i tankarna även förra gången.

Kollar man på de 23 spelare som är uttagna till VM-kvalmatcherna mot Danmark och Ungern har Gerhardsson valt ett nytt upplägg. Senast var det tre målvakter och sedan två spelare per position. Nu har man valt fem mittbackar, för övrigt den lagdel som förbundskaptenen bedömer som starkast, och bara tre ytterbackar.

Senast sa man att mångsidighet inte var en faktor man tog hänsyn till. Nu lär det ha varit annorlunda, för på pappret tog man ut fem centrala mittfältare, fem forwards och bara två kantspelare i Lina Hurtig och Johanna Rytting Kaneryd.

Men av de centrala mittfältarna är ju framför allt Elin Rubensson en tänkbar kantspelare och bland forwards kan både Julia Spetsmark och Fridolina Rolfö spela som yttermittfältare.

Det presenterades även en U23-trupp på presskonferensen. Tyvärr valde jag att se den via SVT, som bröt sin direktsändning i samma ögonblick som U23-truppen skulle offentliggöras. Innan jag hade tagit mig förbi all reklam och fått igång Fotbollskanalens sändning var truppen presenterad och man var inne i frågestunden.

Jag hörde alltså inte vad som sades om U23-laget. Men ser här att truppen till landskampen mot Norge innehåller såväl Björn, Almqvist som tidigare A-landslagsspelarna Malin Diaz och Pauline Hammarlund.

På presskonferensens frågestund fick Peter Gerhardsson frågor om Pia Sundhage:s färska utspel om att det tränas för lite i svensk damfotboll:

Träningsmängd är ett intressant ämne. Min uppfattning är att Sundhage har rätt i att spelarna kan nöta tekniska detaljer i väldigt mycket större utsträckning än de gör. Men jag vet att det finns andra åsikter också. Exempelvis minns jag att Magdalena Eriksson sa så här förra sommaren när jag frågade henne om hur ofta hon nöter hörnor:

”Vi brukar inte få köra så mycket extra för Martin (Sjögren), han blir arg på oss då, eftersom det sliter på kroppen. Han vill inte att vi ska bli skadade. Men tio minuter, en kvart brukar jag stå.”

Apropå Sundhage ser jag att Gerhardsson även fick en fråga om Lotta Schelin och Lisa Dahlkvist. Schelin verkar alltså inte vara tillbaka i träning ännu efter EM. Tråkigt.

Ska vi leka en liten lek?

Klockan 12.00 i morgon måndag presenterar Peter Gerhardsson sin trupp till landskamperna mot Danmark och Ungern.

Därför tänkte jag att vi skall leka en liten lek som vi kan kalla ”Gissa truppen”.

Min gissning är att det blir en trupp som i mycket stora drag liknar den som var med i Kroatien. Gerhardsson har ju inte många träningsdagar på sig innan Danmarksmatchen, vilket borde innebära att han satsar på ungefär samma spelare.

Bland de elva som startade mot Kroatien finns några rätt formsvaga spelare. Där tänker jag på Jessica Samuelsson som var petad i Arsenal i går och Fridolina Rolfö som var petad förra helgen, men spelade de 67 första minuterna i dag för Bayern München och blev målskytt. Jag tänker även på Caroline Seger och Marija Banusic som båda sett rätt sega ut de senaste veckorna.

Men alla i startelvan borde trots allt vara givna att komma med i truppen.

Även de sju som satt på bänken borde ha god chans till ny uttagning. Där fanns ju för övrigt både Emma Berglund och Elin Rubensson, alltså två spelare som inte fanns med i ursprungstruppen, utan kom in som reserver. Berglund är dock ordinarie i PSG och borde vara högaktuell. Och i dag var Gerhardsson på Valhalla och fick se att Rubensson också är i god form. Jag tyckte att hon var mycket bra så länge hon spelade som yttermittfältare.

Jag gissar att det däremot kan bli något skifte bland de sista positionerna, alltså bland de spelare som placerades på läktaren i Kroatien. Det handlade om Zecira Musovic, Nathalie Björn, Amanda Ilestedt, Tove Almqvist och Julia Spetsmark.

Här tror jag att Ilestedt och Almqvist är de som hänger mest löst. Mitt tips är att Magdalena Eriksson får den sista mittbacksplatsen.

Sedan är frågan vem som blir sista centrala mittfältare. Den assisterande förbundskaptenen Magnus Wikman såg Piteå–Örebro i dag. Sannolikt kollade han in Lisa Dahlkvist och Josefin Johansson lite extra noga. Jag har inte sett den matchen, men det jag sett av Djurgården–LFC tyckte jag att Almqvist såg rätt pigg ut. Jag tror därför att hon får en ny chans.

Det innebär alltså att jag tippar att det bara blir ett byte jämfört med den trupp som var i Kroatien, och det är Ilestedt ut och Eriksson in. Vad tror ni?

Argentina, Brasilien och mer Rosengård

Gårdagens besked om att Jack Majgaard Jensen tvingas lämna FC Rosengård har givit upphov till en del frågetecken kring hur saker står till i FC Rosengård.

På bloggen Hattrick har Rainer Fussgänger skrivit ett intressant inlägg om FC Rosengård. Han får i och för sig mothugg i kommentatorsfältet mot påståendet att det är spelarna som bestämmer i klubben, men en intressant formulering är ju:

”Majgaard Jensen kan inte ha haft det lätt med en trupp som har en inte okomplicerad struktur med många sammanflätade relationer och hierarkier att ta hänsyn till.”

Här hamnar sportchef Therese Sjögran i fokus, något som är självförvållat. Genom att hon som ledare har samlat flera nära kompisar i klubben har hon utsatt sig för stor risk att anklagas för vänskapskorruption varje gång hon tar beslut som kan antas gynna vännerna.

Sjögran har alltså placerat sig själv i en väldigt jobbig situation och hon har väldigt mycket att bevisa framöver.

För övrigt är Sjögran själv en av de totalt sex personer som har varit tränare för LdB FC Malmö och FC Rosengård de senaste sex åren. Sedan Martin Sjögren lämnade efter säsongen 2011 har följande haft rollen:

Peter Moberg (ett år – 2012), Jonas Eidevall (1,5 år – 2013–sommaren 2014), Markus Tilly (knappt ett år), Therese Sjögran (två veckor sommaren 2015), Jack Majgaard Jensen (två år) och sedan i går då Malin Levenstad.

Man brukar ju prata om kontinuitet som en framgångsfaktor. Rosengård har varken haft kontinuitet på tränar- eller spelarfronten de senaste åren. Vi får se om de kan hitta mer varaktiga lösningar framöver.

 

Innan jag lämnar tränarbytet i Rosengård noterade jag en artikel i Sydsvenskan där Ella Masar McLeod verkar hylla Majgaard Jensen. Jag kan tyvärr bara kan läsa ingressen, men artikeln har ju den rätt tydliga rubriken:

FCR-anfallarens hyllning: ”Den bästa tränaren som jag haft”

Masar McLeod verkar alltså vara en spelare som inte har önskat tränarbyte.

Internationellt handlar veckans stora damfotbollsdiskussioner om läget i i Sydamerika. Där har Argentinas landslag gått ut i strejk för bättre ersättningar.

Och där är det kaos i Brasilien. Förbundet sparkade häromdagen förbundskapten Emily Lima, som tillträdde efter medaljmissen i fjolårets OS. Man valde att återanställa Vadao, som ju fick sparken för ett år sedan.

Följden har blivit att tre spelare nu valt att sluta i landslaget. Först ut var veteranen Cristiane, som meddelade sitt beslut i flera inlägg på Instagram. Här är ett av dem:

Efter Cristiane har nu även Francielle och Rosana valt att avsluta sina landslagskarriärer. Marta väljer en annan väg, nämligen att kämpa.

Jag förstår inte portugisiska, men här skall enligt uppgift Marta uppmana landslagskompisarna att ta kampen:

Med kampen i Danmark och den pågående i USA i ryggsäcken är det ju snart dags även för förhandlingar i Sverige. I dag kom två krönikor från Dan Persson på Idrottens affärer respektive Olof Lundh på Fotbollskanalen med lite olika infallsvinklar inför de förhandlingarna.

Det om diverse kamper utanför fotbollsplanen. I helgen skall det ju spelas en hel del intressanta matcher också. I damallsvenskan är Skånes dag i morgon. För under lördagen spelas två matcher, och båda är Skånederbyn.

Dels möts LB07 och Vittsjö i Malmö, dels spelas den nu mycket intressanta matchen Kristianstad–Rosengård, där Levenstad gör sin första match som tränare för Rosengård. Båda de matcherna startar 15.00.

På söndag väntar Djurgården–Linköping som ju förstås är väldigt intressant för guldstriden. På pappret är det LFC:s svåraste match i höst.

Ändå skulle jag säga att söndagens allra hetaste match är det nervkittlande bottenmötet Göteborg–Kvarnsveden. Förloraren i matchen mellan seriens två sämsta försvar är väldigt illa ute i nedflyttningsstriden. Det blir väldigt intressant att se hur Göteborg klarar av att hantera systrarna Chawinga.

Söndagens två sista matcher är också i första hand intressanta med tanke på bottenstriden, det handlar om Hammarby–Eskilstuna och Piteå–Örebro. Apropå Eskilstuna var dagens tråkiga nyhet att Sarah Bergman har ådragit sig en korsbandsskada och har således spelat klart för i år.

Tillbaka till det sportsliga. Helgens internationella toppmatch spelas i Frankrike mellan fjolårets två topplag i D1 Feminine, Montpellier–Lyon (lördag 14.30). Där blir det förstås väldigt intressant att se om svensklaget Montpellier kan skaka storlaget Lyon på sin hemmaplan.

Sofia Jakobsson ingår inte i matchtruppen i morgon, men glädjande nog har hon nu fått klartecken för att göra comeback. Kul.

I Tyskland spelar alla topplagen mot tänkta bottenlag, alltså inga matcher som är sportsligt högintressanta där. Däremot kan man se Amanda Ilestedt i aktion på måndag, för 18.00 visas Potsdam–Werder Bremen på DFB-tv.

I Englands WSL är det däremot toppmöte i helgen, nämligen Manchester City–Arsenal som spelas lördag 13.30. City presenterade för övrigt ett nyförvärv i går, danska Nadia Nadim. Det märks att de engelska storklubbarna har en proffsig organisation bakom sig, för det här är ju en extremt välgjord presentation:

Slutligen tänkte jag bara meddela att jag har strukit bort ett par kommentarer de senaste dagarna. Orsaken är att de har pekat ut icke offentliga relationer, och jag tycker att det är var mans ensak vem man lever med och vilket kön denne har. Därför har jag valt att ha hög tröskel kring den här typen av frågor, vilket jag även skrev om i en slutkommentar till ett inlägg för lite drygt ett år sedan.

Seger första namnet i Gerhardssons elva

Caroline Seger

På onsdagseftermiddagen kom beskedet om vem som blir lagkapten i Peter Gerhardsson:s landslag. Samtidigt fick vi således även det första namnet i startelvan.

Det namnet var Caroline Seger. Gerhardsson motiverar utnämningen med att:

”Jag har lyssnat runt och jag tycker vi behöver en spelare som varit med en del, som har åsikter och vågar tycka till.”

Och där är det ju ingen tvekan, Seger har både åsikter och hon vågar framföra dem. Ingen annan spelare i landslaget är lika tydlig med vad hon tycker om saker och ting – något som ofta väcker olika typer av känslor. Eller vad säger alla ni Linköpingssupportrar?

Personligen kan jag inte säga att jag gjorde vågen när jag såg beskedet. Jag hade nog föredragit att Nilla Fischer fått bindeln, mest eftersom jag är lite tveksam till om Seger löser sin uppgift på planen. Mer om det strax.

Landslagssamlingen är nu inne på sitt tredje dygn, och jag har nu sett att Aftonblandets pålitliga Emelie Fredriksson finns på plats i Kroatien. Läser man hennes artiklar (som den här och den här) börjar man hitta mönster om vad som väntar framöver. Det är kanske inte så mycket kring det rent spelmässiga, utan mer hur uttagningarna kommer att göras.

Exempelvis kommer inte mångsidighet att vara någon stor faktor i framtida trupper:

”Vi försöker tydliggöra det hela med att vi har två som konkurrerar på varje position. Du kan vara trea på en position i Sverige, och det är inte så dåligt. Men det kan inte ersättas med att man kan spela på en annan position”

Där har vi förstås ett skäl till varför Elin Rubensson först kom med som reserv. Något som Gerhardsson däremot verkar tycka om är spelare som sticker ut hakan och ikläder sig lite stjärnstatus:

”Det handlar inte om att säga dumma saker. Jag gillar spelare som vågar tro på sig själva och nånstans är det också de som kommer längst. Jag tycker att spelarna kan ta ännu mer plats och på så sätt utmanas i sig själva. Man ska våga vara lite stjärna. Vi pratar mycket om gruppen och den kommer vara viktig men jag tror man också att man måste våga sticka ut.

Något ni uppmuntrar spelarna till?

Det har vi redan gjort! Vi vill inte att de åker hem och känner ’varför vågade jag inte, varför provade jag inte det här eller gjorde det här?’. Enda sättet att utmana sig själv är att ligga på gränsen och kliva över. Både när det gäller fotbollen och personligheten.”

När det gäller Segers uppgift på planen skall hon ha en defensiv roll med mycket boll. Det blir intressant att se hur hon löser det. Jag har som bekant inte varit speciellt imponerad av vad hon uträttat hittills i Rosengård, hennes defensiv haltade ju exempelvis rätt rejält senast mot Linköping. Men för landslagets skull får vi hoppas att Seger har en växel till att lägga in framöver. Och hon är ju inte ensam på mittfältet, hur hon klarar sin uppgift hänger förstås också på vilka som tar plats runt henne, och hur deras roller ser ut.

Som lagkapten är Seger väldigt rutinerad. Hon blev vice lagkapten i landslaget redan 2008, då bakom Victoria Sandell (som då hette Svensson). När Sandell slutade i landslaget året efter blev Seger ordinarie kapten, vilket hon var fram till och med 2011. Då avsade hon sig uppdraget och Sara Thunebro och Nilla Fischer delade på ansvaret under Thomas Dennerby:s sista år. Men när Pia Sundhage tog över hösten 2012 var Seger tillbaka som kapten, då ihop med Lotta Schelin.

 

En bra svensk halvlek

Sveriges första 45 minuter i EM är bra. Bra för att vi hade rätt god kontroll under större delen av halvleken.

Det såg i och för sig lite darrigt ut inledningsvis, men Tyskland har bara haft en riktig målchans, den kom på ett konstigt anfall där Hedvig Lindahl gjorde två bra ingripanden.

Positivt att vänsterförsvaret med Linda Sembrant och Jonna Andersson har varit bra så här långt.

På minuskontot är att vi själva bara har haft en halvchans, Sembrants nick på den enda riktiga hörna vi haft. Bristen ligger i att vi har för dålig passningskvalitet i den så kallade ”sista tredjedelen”.

En annan brist är hörnorna. Vi har haft fem, och fyra av dem har varit uselt levererade.

Men totalt sett, alltså ändå positivt. Ett kryss vore förstås ett kanonresultat, speciellt som Ryssland skrällvann mot Italien med 2–1 tidigare i dag.

Fortsätter det här får jag snart avgå som tippare. För Ryssland skulle ju inte ta några poäng…

Intervju med Jonna Andersson

Jonna Andersson

Efter det svenska genrepet tog jag ett snack med den spelare som på många sätt blev matchens huvudperson, alltså vänsterbacken Jonna Andersson.

Jag har aldrig tidigare pratat med henne, men fick ett väldigt gott intryck. Andersson verkar vara en riktig lagspelare.

Här är frågor och svar från intervjun. Huvudsakligen är det mina frågor, men några av dem är från Aftonbladets Emelie Fredriksson som smet emellan några gånger.

1) Vad är din spontana kommentar till matchen?

– Det är skönt att vi kan åka härifrån med en vinst och hålla nollan. Det är lite trötta ben, men det visste vi innan. Det är en precamp och vi har tryckt på ganska tufft, så det var skönt att sätta dit en boll och vinna.

2) Vad tycker du om din egen match?

– Som på några andra var det lite trötta ben på mig med. Det var lite tufft, de är snabba och kvicka, bra med bollen och ställer om bra. Så jag fick jobba hårt och jag försökte följa med så mycket som möjligt offensivt, men det blev inte så mycket som jag hade hoppats kanske. … Man var lite uttömd redan när man kom hit, och det var ju planen. Fast det kanske inte de på läktarna visste. Det är ju det som är svårt att försöka gå ut och prestera när man har tunga ben. Man vill alltid känna sig pigg och fräsch när man går ut och spelar match.

3) Vad är det som skiljer din roll i landslaget med den i Linköping?

– Jag tror ändå att det är ganska likt. Jag skall följa med upp offensivt och bidra med offensiva kvaliteter. Det är väl egentligen där jag skall försöka bidra. Sedan är det klart att jag mer och mer kommer in i defensiven. Man får spela med lite olika runt omkring sig och då gäller det att man snabbt kan känna av och läsa av alla.

4) Pia Sundhage var inne på att hon inte var helnöjd med vänsterkanten, och att du behövde mer hjälp. Kände du att du fick den hjälp du behövde?

– Det kändes som att vi blev lite långa i den första halvleken. Vi blev lite utspridda i alla positioner, i backlinjen och på mittfältet. Det gjorde att vi hamnade lite i underläge på kanterna. Och är de snabba där när de ställer om blir det ganska tufft. Då syns det ganska tydligt. Det gällde att vi pratade om det, som vi gjorde, och sedan höll ihop det och jobbade tillsammans, jag och den som var innanför och den som var framför.

5) De överbelastade lite på din sida.

– Ja, de tryckte över mycket, och det blev två–tre spelare runt mig ganska snabbt. Det gäller att hålla ihop det.

6) Struntar man i att följa med i offensiven ibland då, eller hur går tankarna i sådana situationer?

– Man får väga av lite beroende vad det står i matchen och hur det går. De stannade ju med en mellan mig och Sempan (Linda Sembrant), och då blir det ju att man får hålla i. Men det är klart, att vänder vi på spelet måste man vara beredd på att gå med, och då får vi vrida backlinjen. Men det var ganska tufft när de stannade med ganska många såpass högt.

7) De satte ganska hög press på er de första 30 minuterna. 

– Ja, det gjorde de. De låg och högg där så fort man fick bollen. Och vi hade ändå en tanke att vi skulle spela framåt så fort som möjligt, och försöka komma förbi pressen. Efter ett tag märkte man att det öppnade upp sig lite centralt, och då gäller det att utnyttja de ytorna så fort som möjligt.

8) Men det såg lite stirrigt ut från er sida i början.

– Ja, det blev lite stirrigt där, det kan jag hålla med om. Man är med på det, fast ändå inte. Då gäller det att så fort som möjligt försöka läsa av pressen.

9) Hur känner du kring konkurrensen på din plats?

– Det är en konkurrenssituation och vi har flera som kan spela på den platsen så det är bara att försöka ta in allt man kan och försöka ta vara på den speltid man får. Sedan är det förstås oerhört stort för mig att få vara med på ett mästerskap. Jag är jättenöjd att vara här, och nu är det bara att fortsätta att försöka spela. Och spelar man inte gäller det att försöka peppa den som spelar på den positionen. Så det är bara att fortsätta, och jag tycker bara att det är roligt med konkurrens.

10) Det är många som ifrågasätter din plats i laget. Hur ser du på det?

– Jag försöker att inte lyssna så mycket på andra, utan bara tänka på det jag gör. Och jag gör inte 100-procentiga matcher alltid, utan då gäller det att kolla vidare på vad man kan göra och hur man kan få hjälp runt omkring. Det är inte alltid det bara hänger på en spelare, utan det gäller att få ihop det också. Utan jag kollar och analyserar matcherna och ser hela tiden vad jag kan göra bättre.

11) Du har fått starta i nio av årets tio landskamper. Skulle det vara en jättebesvikelse om du inte spelar från start mot Tyskland?

– Nej, alltså jag tar det mycket som det kommer. Jag vet att det är tuff konkurrens och att vi har flera som kan spela där lite beroende på vilka egenskaper de söker. Vi har lite olika kvaliteter. Jag får se helt enkelt, och bara hoppas på det bästa. Men spelar jag inte blir det ingen besvikelse.