Peter Gerhardsson har just presenterat de 22 spelare som åker med till OS i Japan. Det handlar ju om 18 ordinarie och fyra reserver på plats.
Det var en trupp utan några större skrällar. Som väntat har Gerhardsson valt att lägga fokus på spelare som kan användas i flera olika positioner. Bland backarna finns exempelvis fyra mittbackar och två ytterbackar, men flera av mittbackarna har även spelat som ytterbackar, vilket gör att det ändå inte känns tunt på kanterna.
Kollar vi mittfältare och forwards är det egentligen bara tre utpräglade innermittfältare i Caroline Seger, Filippa Angeldahl och Hanna Bennison, och en nia i Stina Blackstenius. Men Nathalie Björn, Kosovare Asllani och Lina Hurtig är alla även tänkbara alternativ på innermittfältet och Hurtig och Fridolina Rolfö kan också spela nia, vilket gör att Gerhardsson trots allt har möjligheter när han skall ta ut sin elva.
Den position där han har flest spelare är yttermittfält/kantforward. Där finns Sofia Jakobsson, Madelen Janogy, Olivia Schough, Rolfö och Hurtig, samt att Jonna Andersson och i viss mån även Bennison kan spela i en offensiv kantroll.
Jag kan tänka mig att Bennison var den sista att ta plats i truppen, att hennes insats i söndags blev avgörande. Samt att Julia Roddar räddade sin reservplats genom en stark insats mot Australien. Roddar är ju för övrigt drömspelaren i en OS-trupp. I grunden central mittfältare, men som på senare år mest spelat yttermittfältare eller ytterback. Alltså en väldigt användbar spelartyp.
Noterbart också att Blackstenius är enda nian bland de 18, men att det är två nior till bland reserverna. Där chansar Gerhardsson genom att ta med Anna Anvegård, som ännu inte är i full matchform efter sin skadeförföljda vinter.
Här är truppen i sin helhet:
Målvakter: Hedvig Lindahl och Jennifer Falk
Backar: Amanda Ilestedt, Magdalena Eriksson, Nathalie Björn, Emma Kullberg, Jonna Andersson och Hanna Glas.
Mittfältare och forwards: Filippa Angeldahl, Caroline Seger, Hanna Bennison, Olivia Schough, Sofia Jakobsson, Madelen Janogy, Fridolina Rolfö, Lina Hurtig, Kosovare Asllani och Stina Blackstenius.
Reserver: Zecira Musovic, Julia Roddar, Anna Anvegård och Rebecka Blomqvist.
Vilka hamnade då närmast utanför? På målvaktssidan är Emma Holmgren den som är närmast en plats. Men Gerhardsson visade ju tydligt vilka tre han tänkte satsa på när han inte hade med Holmgren till lägret i Kalmar för några veckor sedan. Här var uttagningen alltså ganska självklar.
På backsidan är det Rosengårds Emma Berglund som hamnar närmast utanför truppen. Det var knappast oväntat, eftersom hon stått utanför Gerhardssons landslag under lång tid, men togs in igen till Kalmarlägret sedan det stod klart att varken Nilla Fischer (familjeskäl) eller Linda Sembrant (korsbandsskada) var aktuella för OS.
Ytterbackspositionen är tunn, och där kan man väl inte säga att någon icke uttagen spelare har varit nära en plats. Konkurrensen där försvann ju när Jessica Wik blev gravid.
Här funderar man lite på Elin Rubenssons situation. Egentligen borde hon ha varit högaktuell, men hennes chanser till en OS-plats har sannolikt försvunnit genom att Mats Gren hållit tillbaka hennes speltid i Häcken under våren. Rubensson är ju egentligen en drömspelare i en OS-trupp. Central mittfältare i grunden, men användbar både som ytterback, kantspelare och har ju även ett förflutet som forward.
Det är ju just Häckenspelarna som är förlorarna i den här uttagningen. Bland mittfältare och forwards är det sannolikt Häckentrion Filippa Curmark, Julia Zigiotti Olme och Johanna Rytting Kaneryd som hamnat närmast utanför truppen. Zigiotti Olme tappade sannolikt sin plats till Bennison när hon blev skadad för några veckor sedan. Alla de tre var dock sannolikt med i diskussionen ända in på målsnöret.
Duon Mimmi Larsson och Loreta Kullashi var sannolikt aktuell i vintras, men under våren har man förstått att de inte skulle räcka till en OS-plats. I övrigt bland forwards är ju Pauline Hammarlund borta till följd av en korsbandsskada.
Är det då en bra trupp? Den kanske inte är lika stark som truppen i VM 2019, men det är absolut en trupp som bör kunna vara med och slåss om medaljer.
Noterbart är att laget på många sätt bygger på tre ungdomslandslag. Jag tänker på det U20-lag som spelade VM 2010 samt på de båda guldlagen i F19-EM från 2012 och 2015. Basen i truppen är spelare födda 1990–97, vilket egentligen är perfekt. Spelarna är i den åldern där de skall vara som bäst.
Lite oroväckande är det ändå att 02:an Hanna Bennison är den enda uttagna spelaren som är född efter 1997, samt att inga andra U23-spelare egentligen varit med i diskussionen. Det är nu ganska många åldersgrupper där det inte kommit fram en enda landslagsmässig spelare. Undrar hur diskussionen på förbundet låter kring den utvecklingen?
Damallsvenskans silly season exploderade under fredagen. Det var inte lätt att hänga med i alla uppdateringar på silly season-sidan.
Vissa saker var väntade. Vi fick bland annat bekräftat det man anat redan tidigare, att Olivia Schough skulle lämna Djurgården. Mindre väntat var att Malin Levenstad skulle lämna Rosengård för att bli assisterande tränare i Linköping.
Kul att det händer saker. Ännu så länge är det dock mest kontraktsförlängningar. Vi väntar ännu på de riktigt tunga värvningarna. De fyra tyngsta hittills har varit Therese Simonsson till Linköping, Hayley Dowd till Djurgården, Eva Nyström till Hammarby och Anam Imo till Piteå.
Vi väntar även på nya klubbar för spelare som Schough, Emma Berglund, Nina Jakobsson, Julia Karlernäs, Ria Öling, Jennie Nordin, Cornelia Kapocs, Cassandra Korhonen, Sophie Sundqvist och kanske också för Madelen Janogy.
Jag gissar att de flesta klubbarna vill ha huvuddelen av sina trupper spikade till efter helgerna. Så det lär hända mycket de kommande veckorna också.
Ännu så länge har ju varken Göteborg eller Rosengård värvat något. Däremot har båda klubbarna tappat flera bra spelare. Men kanske att de håller på sina värvningar till efter att de spelat sina sextondelsfinaler i Champions League.
I går kväll spelade Göteborg genrep inför sitt dubbelmöte med Manchester City. Det var ett reservbetonat Göteborg som mötte ett reservbetonat U23-landslag. Jag såg matchen, som de svenska mästarinnorna vann med 5–2.
Jag kan inte säga att jag blev imponerad av Göteborg. Tvärtom var man långt ifrån det spel man hade i allsvenskan. Framför allt var det tunt i backlinjen. Det verkar klart att ingen av Natalia Kuikka, Emma Berglund eller Emily Sonnett kommer att spela mot Manchester City.
De svenska mästarinnorna får verkligen lida för att man skrivit kontrakt som löper ut den 30 november. Mot U23-landslaget startade Göteborg med en trebackslinje med Emma Koivisto, Emma Kullberg och Julia Roddar och man avslutade med Hanna Andersson, Kullberg och Elma Junttila Nelhage.
Även i anfallslinjen såg det väldigt annorlunda ut mot tidigare under säsongen. Pauline Hammarlund spelade ihop med Evelyn Ijeh på topp, med Bri Folds närmast bakom. Hela Göteborgs lag såg ut så här:
Visst skall trion Filippa Curmark, Julia Zigiotti Olme och Stina Blackstenius kunna vara spelklara till onsdag. Men känslan är tyvärr ändå att Göteborg kommer att spela med årets allra sämsta startelva mot City. Det innebär i sin tur att oddsen från engelskt avancemang ökar till upp mot 95–5. Framför allt kommer ju Göteborg att tvingas spela med en helt komponerad backlinje.
Tråkigt när våra svenska lag inte ger sig själva chansen i Champions League.
De glädjeämnen jag såg i matchen var två talanger födda 2003. I U23-landslaget gjorde AIK:s Rosa Kafaji ett väldigt spännande inhopp efter paus. Jag gillade skarpt hennes spelstil när jag såg henne i F17-landslaget förra våren. Och hon fortsätter att göra bra intryck. En riktigt spännande spelare.
Hos Göteborg tycker jag att Hanna Wijk var matchens lirare. Wijk fyller 17 om 1,5 veckor, och har fått speltid i hela 17 damallsvenska matcher det här året – varav tre från start. Min uppfattning har dock varit att hon mer fått spela för att hon är ung än för att hon varit redo. Jag har nämligen inte sett det som motiverat såpass mycket speltid i ett mästarlag.
Fast mot U23-landslaget såg jag sannolikt de kvaliteter som gjort att Göteborgs tränarduo satsar så hårt på henne. Wijk ägde nämligen sin kant, och snurrade flera gånger upp U23-landslagets ytterbackar. Den Lerumsfostrade talangen såg helt enkelt väldigt spännande ut.
Innan jag lämnar fredagens träningsmatch mellan Göteborg och U23-landslaget noterar jag att matchens målskyttar var:
20: 1–0 Anna Csiki, snyggt framklackad av Filippa Angeldahl. 27: 1–1 Freja Olofsson, nick på ett precist inlägg från Sarah Mellouk. 37: 2–1 Pauline Hammarlund, frispelad av Julia Roddar. 48: 3–1 Csiki, lobbade över Moa Öhman, som kom snett i en utrusning. 65: 3–2 Therese Simonsson. Skott i krysset efter ett mönsteranfall på högerkanten, där Johanna Alm och Michelle De Jongh växelspelade. 67: 4–2 Vilde Bøe Risa. Lyfte bollen över en motståndare och placerade iskallt in bollen. 84: 5–1 Evelyn Ijeh. Femte gången gillt. Ijeh var inblandad i hälften av Göteborgs tio 100-procentiga målchanser. Den sista förvaltade hon genom att kliva in från vänsterkanten och placera bollen vid bortre stolpen.
Det var alltså en spännande fredag. Däremot har lördagen inte varit så intressant. Den här helgen är det på söndagen det händer.
Bland annat väntar ett spännande avgörande i Norges toppserien. Det konstiga är att de båda bottenlagen sedan länge spelat klart. Klassiska Kolbotn har till och med hunnit spela två kvalmatcher mot Medkila, och räddat kontraktet. Däremot kunde inte lika klassiska Røa rädda sig kvar – Osloklubben åker ut.
Kvalet är alltså avklarat. Däremot är guldstriden i toppserien långt ifrån klar. Den avgörs under söndagen, och tre lag har kvar chansen att ta hem mästerskapet. Som jag tidigare berättat ingår inte de senaste årens mästarlag, LSK Kvinner, bland de tre.
Så har ser tabelltoppen ut inför den sista omgången:
Söndagens matcher har avspark 13.00. Här är de tre som påverkar guldstriden: Vålerenga–Arna-Bjœrnar Klepp–Rosenborg Sandviken–Avaldsnes
Det rimliga är ju att Vålerenga, som i veckan värvade Camilla Huseby från Djurgården, vinner sin match och tar hem guldet. Men i slutomgångar kan det komma in nerver i spelet. Så osvuret är bäst.
Även i övriga Europa är det söndagen som är den stora matchdagen den här helgen. I England spelades en match i WSL på lördagen. Det var Manchester United som vann med 2–0 borta mot Aston Villa. Därmed håller United undan i toppen av tabellen. Men Chelsea har två matcher mindre spelade, och kan komma upp på samma poäng.
Under söndagen finns följande matcher att se på svensk tv:
13.30: Chelsea–West Ham i WSL. Sänds på Viasat sport extra och Viaplay. 14.45: Paris Saint-Germain–Paris FC i D1 Feminine. Sänds på Viaplay. 15.30: Everton–Manchester City i WSL. Sänds på Viaplay.
I England finns det alltså chans att både se ett svenskmöte (Jonna Andersson och Magdalena Eriksson mot Nor Mustafa) och genrepet för Göteborgs blivande Champions Leaguemotståndare.
I Tyskland spelas bara en ligamatch den här helgen, hängmatchen Bayern München–Bayer Leverkusen i morgon 14.00. Men egentligen är det cuphelg. Från cupen visas två av söndagens åttondelsfinaler på DFB-tv:
13.00: Red Bull Leipzig–Eintracht Frankfurt 15.00: Köln–Hoffenheim
ℹ️ Die beiden Live-Übertragungen der Achtelfinal-Partien #RBESGE (13:00 Uhr) und #KOETSG (15:00 Uhr) am kommenden Sonntag starten 🔟 Minuten vor Spielbeginn mit Vorberichterstattungen. Zusätzlich könnt ihr euch auf spannende Co-Kommentator*innen freuen 😉#DFBPokalFrauen 🏆 pic.twitter.com/hJHtz877CF
Vid lunchtid i dag berättade SVT att jag ser ut att bli bönhörd. Redan nästa vecka skall Svenska fotbollförbundets representantskap rösta om en utökning av damallsvenskan.
Enligt förslaget, som jag tycker låter utmärkt, skall vår högsta serie utökas till 14 lag redan till 2022. Det innebär att nästa år blir ett anpassningsår där bara ett lag kommer att åka ur damallsvenskan, medan tre lag kommer att gå upp från elitettan.
Det innebär inte minst ett bra läge för nykomlingarna AIK och Hammarby att etablera sig i högsta serien. Det innebär också ökade chanser för nedflyttade Umeå och Uppsala att få till en snabb återkomst till högsta nivån.
Från och med 2022 är tanken att två lag åker ur damallsvenskan, medan det lag som slutar på tolfte plats, alltså trea från slutet, får kvala mot trean i elitettan.
Som sagt, ett utmärkt förslag.
När jag startade den här bloggen för drygt nio år sedan tyckte jag att man skulle minska ner antalet lag i högsta serien. Men redan 2014, i det här inlägget, började jag svänga och de senaste fem åren har jag varit rätt övertygad om att utökning är den enda rätta vägen.
Med fler lag kommer fler unga svenska talanger få chansen att spela i högsta divisionen, vilket på sikt även kommer att stärka våra landslag.
Det där länkade inlägget från 2014 handlade för övrigt delvis om att damfotbollssituationen i Stockholmsområdet var historiskt dyster efter att Tyresö hade kollapsat. Damfotbollen i Stockholmsregionen har ju egentligen inte repat sig helt efter Tyresö, inte förrän nu.
Nästa år har Stockholm tre lag i damallsvenskan, och om man får drömma om ett förbättrat coronaläge kan i första hand derbyna bli riktiga folkfester. Det skulle kunna leda till ett jättelyft för damallsvenskan.
Men vågar man verkligen tro på att 2021 blir så väldigt mycket bättre i coronasynpunkt än 2020?
Det finns ju även fortfarande rätt stora frågetecken kring om det kommer att bli en OS-turnering i månadsskiftet juli/augusti nästa år.
Och om det blir en OS-turnering är det svårt att veta hur förberedelserna kommer att se ut. Därför tycker jag att det är rimligt att den landslagstrupp som Peter Gerhardsson tagit ut i dag i princip bara innehåller etablerade landslagsspelare.
Man kunde ju tänkt sig att det var ett utmärkt läge att testa nytt i en tävlingsmatch med begränsad betydelse. Men som sagt, med tanke på att det är omöjligt att veta hur mycket tid det går att få till förberedelser nästa år är det kanske bäst att köra med de som just nu är närmast en OS-trupp.
Jämfört med förra truppen utgår Julia Roddar, Julia Zigiotti Olme och Mimmi Larsson medan Emma Kullberg, Hanna Bennison och Fridolina Rolfö kommer tillbaka. EM-kvalmatchen mot Slovakien spelas den 1 december.
Innan jag sätter punkt påminner jag om att bloggen nu har en ny silly season-sida för vinterns alla övergångar och kontraktsförlängningar.
Det är paus i seriefinalen på Malmö IP. FC Rosengård leder med 2–0 efter att ha gjort båda målen på spelvändningar bakom Göteborg kantspelare. Målskyttar är just Rosengårds båda kantspelare Ali Riley och Jessica Samuelsson.
Rosengård valde att starta med en uppställning där man körde med sin mest offensiva backlinje, alltså med Katrine Veje istället för Malin Levenstad. För att balansera upp lite körde man med Riley istället för Sofie Svava på vänsterkanten. Noterbart också att Hanna Bennison är lätt vadskadad och inte ens finns med på bänken.
Hos Göteborg gick amerikanska nyförvärvet Emily Sonnett rakt in i startelvan. Däremot fick Rebecka Blomqvist börja på bänken. Det innebär att man satsade på ett lite mer fysiskt mittfält med Filippa Curmark, Filippa Angeldahl och Julia Zigiotti. Noterbart att även både Emma Berglund och Vilde Bøe Risa sitter på bänken.
Matchen startade i ett rasande tempo. Passningskvaliteten var inledningsvis ganska långt ifrån lika bra som intensiteten. Båda lagen hade flera farliga bolltapp.
Det var ändå Göteborg som inledde bäst genom att sätta hög press och störa hemmalaget. När Rosengård fick tag på bollen blev det tydligt att de ville söka ytorna bakom Göteborgs högt upptryckta kantspelare – vilket så här långt är en succétaktik.
Först slogs många långpassningar ut mot Samuelsson på ytan bakom Julia Roddar i Göteborgs vänsterförsvar. Sedan växlade man kant, och körde några spelvändningar mot Riley.
Inledningsvis var det ändå Göteborg som kom till bäst lägen, och det kändes som att serieledarna hade hyfsad kontroll när ledningsmålet kom efter 25.25.
Det kom på en spelvändning där Nathalie Björn slog första passningen och Mimmi Larsson förlängde ut bollen mot Göteborgs högerkant. Riley klev in från kanten, vände bort Emma Koivisto, och satte bollen lågt vid första stolpen.
Caroline Seger löpte in i bollbanan, och skymde Jennifer Falk. Seger är precis i offsidelinjen. Det är svårt att se på tv-bilderna, men känslan är att Seger var precis på rätt sida – och att det således var korrekt att godkänna målet.
Tillagt i efterhand: Enligt SVT:s kommentatorer, som har tillgång till mer detaljerade reprisbilder än jag, var det offside. Således hade Rosengård väldig tur här. För det är ju alltid otroligt viktigt att få första målet.
Efter målet var Rosengård det bättre laget. Göteborg stördes av att Stina Blackstenius tvingades av efter 30 minuter. Hon lindades högt upp på högerbenet, mot skinkan. Rebecka Blomqvist kom in.
Efter 39.50 kom även 2–0. Julia Roddar stod för ett kostsamt bolltapp när hon högt upp i planen satte en passning bakom sitt eget lags mittfält. Precis som vid 1–0 gjorde Rosengård en snabb spelvändning ut mot Riley på vänsterkanten. Nyzeeländskan bröt in i planen och stod för ett fint instick till Mimmi Larsson, som i sin tur avslutade i stolpens insida. Returen skickade Jessica Samuelsson upp i nättaket. Snyggt.
Jag har för övrigt länge väntat på att det skall lossna för Samuelsson. I dag har hon hittills varit väldigt bra. Bättre än på länge.
Hur har då Emily Sonnett skött sig? Jo, det känns som att hon kan bli en klippa Göteborgs backlinje framöver. Men efter fyra dagar i Sverige känns det som att hon inte har koll på hur hennes medspelare vill ha bollen. Det har varit ett par situationer där hon inte riktigt har kunnat läsa av de andra göteborgarna.
45 minuter kvar. Just nu är det FC Rosengård som toppar damallsvenskan. Vi får se hur det ser ut om en timme.
Tidigare i dag har Vittsjö och Djurgården sparkat ner Piteå riktigt i bottenträsket. Djurgården tog en imponerande 1–0-seger borta mot Kristianstad. Jag hade fokus på matchen i Vittsjö. Men av det lilla jag såg från Kristianstad Arena var stockholmarnas seger helt i sin ordning.
Olivia Schough
En storspelande Brett Maron höll hemmalaget kvar i första halvlek. Segermålet kom i stället i 73:e minuten, när Tilde Lindwall snyggt frispelade Olivia Schough. Djurgården har verkligen hittat rätt i defensiven med Portia Boakye som mittback. Raka nollor mot tvåan Rosengård och borta mot trean Kristianstad är högst otroligt starkt.
I Vittsjö var hemmalaget överlägset före paus. Mie Leth Jans gjorde 1–0 och Clara Markstedt 2–0. Men ett lite slumpartat reduceringsmål från Fanny Andersson i 43:e minuten gav Eskilstuna lite hopp just innan paus.
Fanny Andersson
Och i den andra halvleken jobbade sig Eskilstuna allt närmare Vittsjös mål. I 84:e minuten kom en inte helt ologisk kvittering när en omarkerad Caisa Collin kunde placera in bollen på ett fint inspel från Amanda Nildén. Där kändes det som att Eskilstuna även kunde vända.
Så blev det inte.
I 89:e minuten fick nyss inbytta Linn Vickius grovt rött kort. Domare Lovisa Johansson befann sig nära situationen när Vickius med full kraft sparkade Nellie Persson över smalbenet. Vickius hade säkert avsikten att rensa bort bollen. Men sparken var vårdslös och jag tycker att domare Johansson valde rätt färg på kortet.
Domaren skall även ha cred för att ha varit väldigt välplacerad, och ta ett bra beslut, när Vittsjö ropade på straff för hands strax innan 1–0-målet. Bra match av Lovisa Johansson.
Lovisa Johansson
På frisparken efter Vickius utvisning kom Vittsjös segermål. Ebba Wieder:s lyftning var känslig, Kajsa Lind:s nick genomtänkt och Emily Gielnik:s avslut både smart och behärskat. Ett snyggt mål, och tre otroligt viktiga poäng till Vittsjö.
Resultaten innebär att Vittsjö och Djurgården är uppe på 13 poäng, bara en färre än Eskilstuna.
Den tredje eftermiddagsmatchen spelades i Uppsala. Där gjorde Karin Lundin de två mål som tog gästande Kif Örebro från underläge till 2–1-seger. Lundins kvittering var ett drömmål medan segermålet bar kämpavinjett.
Karin Lundin
Jag såg väldigt lite från den här matchen. Men känslan är att det var rätt jämnt, och att det var en blytung förlust för ett Uppsala, som nu halkar efter i bottenstriden. Bortamatchen mot Umeå på lördag blir otroligt viktig för uppläningarna.
Örebro däremot avancerar upp på femte plats, och kan just nu rätt lugnt mer kolla uppåt i tabellen än oroa sig för negativa streck.
Resultaten innebär även att det är lite press på Växjö inför dagens sena match. Förlust där och man är fyra poäng under strecket efter tolv omgångar. I den matchen har gästande Linköping chansen att återta den tredjeplats man tappade i förra omgången.
Efter fem omgångar av damallsvenskan gjorde jag en ranking av seriens fem bästa spelare så långt. Då hade jag inte med en enda spelare från FC Rosengård.
Nu är vi halvvägs i serien, och jag har istället valt att ta ut en elva – vårens lag. Eller möjligen att vi det här året skall kalla det för sommarens lag, vårmatcherna började ju först i slutet av juni. Det är ett lag som av naturliga skäl kretsar kring spelare från Göteborg och Rosengård. Två lag som tyvärr redan möts i sin returmatch på söndag.
Här har seriemarkarna på förbundet misslyckats. För den seriefinalen hade man ju gärna haft längre fram i serien.
Mer framåtblick mot den matchen kommer senare. Nu är det tillbakablick som gäller, och alltså mitt sommarens lag. Det är uppställt 3–5–2, och har dessutom sju avbytare. Det handlar alltså om en full matchtrupp.
Kom gärna med synpunkter, eller ännu hellre – ta ut era egna vårens/sommarens lag i damallsvenskan. Här är mitt:
Jennifer Falk
Jennifer Falk, Göteborg
Det känns som att Falk på allvar är på väg att ta täten i ledet av alla kandidater till att ersätta Hedvig Lindahl i landslaget. Jennifer Falk är ett riktigt bollgeni. Hon satsade på tennis upp till 15 års ålder. Sedan började hon med fotboll – som utespelare.
Först som 18-åring blev nu 27-åriga Falk målvakt. Hon är alltså relativt färsk på posten, och växer för varje säsong.
Hon har alltid varit modig i utrusningarna. Tidigare har hon relativt ofta kommit ut snett. De missbedömningarna har dock minskat rejält i år. Hon var snett ute på Piteås tröstmål, och darrade lite första kvarten mot Umeå. Annars tycker jag att Falk har varit superstabil i målet.
Dessutom jobbar hon långt ute som en extra back, vilket ger trygghet åt Göteborgs försvarsspel. Falk är den målvakt som släppt in minst mål i serien. Hon har sju nollor på de nio senaste matcherna, och var faktiskt ganska klar etta för mig.
Emma Kullberg
Emma Kullberg, Göteborg FC
Umeå IK-produkten var 2009 med och tog silver i F19-EM. Och var året efter var hon startspelare i det svenska F20-landslag som nådde kvartsfinal i VM. Spåddes då en lysande karriär.
Men fick inte det genombrott många väntade sig. Efter att även ha testat i Öster och Vittsjö försvann hon från elitfotbollen, bland annat till följd av stress och prestationsångest. Hon hann spela både i division I och II innan hon kom tillbaka till Umeå IK och elitettan 2017.
Det stora genombrottet för 28-åringen (fyller 29 den 25 september) kom i fjol i Örebro. I år har hon varit den sammanhållande kraften i Göteborgs trebackslinje. Hon är snabb, passningssäker och modig med bollen. Kullberg passar helt enkelt klockrent i Göteborgs spelsätt.
Kändes inte helt redo för landslaget när hon fick chansen i vintras. Men känslan är att hon vuxit ytterligare i Göteborg, och att det kan vara värt för Peter Gerhardsson att ge henne chansen igen.
Faith Ikidi
Faith Ikidi, Piteå IF
Den 33-åriga svensk-nigerianskan är inne på sin elfte säsong i Piteå. Hon har hela tiden varit nyckeln i norrbottningarnas försvarsspel. Så även i år.
Hon är precis lika placeringssäker och svårpasserad som tidigare. Och med sin oefterhärmliga, iskalla och tekniska spelstil är hon väldigt underhållande att se.
Som jag tidigare skrivit tyckte jag att hennes karriär såg ut att vara på väg ner under guldsäsongen 2018. Då hade hon en del farliga bolltapp och missade dribblingar. Men i år har jag varken sett bolltapp eller missade dribblingar. Bara en norrbottnisk backklippa.
Glodis Perla Viggosdottir
Glodis Perla Viggosdottir, FC Rosengård
Den 25-åriga isländskan är urtypen av en stabil försvarsspelare. Hon kliver in rejält i närkamperna, är en av damallsvenskans allra starkaste i luftrummet och dessutom en utmärkt passningsspelare.
Jag tycker att hon växer för varje år, blir bara stabilare och stabilare. I år har hon varierat lite mellan den centrala rollen och den till vänster i Rosengårds trebackslinje. Hon är viktig i lagets uppbyggnadsspel. Hon kan slå passningar som slår ut lagdelar, men oftast driver hon upp tempot och skapar på så sätt tid för lagkompisar att slå de där genomskärande bollarna.
Emma Koivisto
Emma Koivisto, Göteborg FC
Längst ut till höger på mittfältet huserar en ett finländskt konditionsfenomen. 25-åringen (fyller 26 den 25 september) verkar kunna springa precis hur mycket som helst.
Hon jobbar från hörnflagga till hörnflagga, och när det kommer inlägg från vänster dyker hon nästan alltid upp vid bortre stolpen. Som kantspelare är hon dessutom bra på att slå sin back och på att leverera fina inspel.
Delar av våren har Koivisto fått vikariera i trebackslinjen, något hon gjort väldigt bra. Samtidigt känns det som lite slöseri på seriens bästa kantspelare att hon inte får fritt spelrum för sina fantastiska löpningar.
Vilde Bøe Risa
Vilde Bøe Risa, Göteborg FC
Norskan har inte spelat sedan den femte omgången. Ändå finns hon med på mittfältet i vårens lag. Skälet är förstås att hon var väldigt dominant så länge hon var med.
Jag ser 25-åringen som Göteborgs absolut viktigaste spelare. Av lagets mittfältare är hon den som är klart bäst på att hitta egna forwards genom att spela igenom motståndarnas mittfält. Hon är kanske dessutom bäst i serien på spelvändningar.
Hennes känsliga fötter levererar även utmärkta frisparkar och hörnor. En nyckelspelare. Inför seriestart ansåg jag att Bøe Risa var den enda spelare som Göteborg inte kunde ersätta. Och jag trodde att man skulle bli klart sämre utan henne.
Nu har laget tagit 16 poäng på sex matcher utan norskan. Göteborg har således hittat sätt att ersätta henne. Dock är jag övertygad om att laget blir ännu bättre när Bøe Risa är tillbaka.
Caroline Seger
Caroline Seger, FC Rosengård
35-åringen har sett ung ut den här våren. Rosengård led inledningsvis av lågt bolltempo och förutsägbara spelvägar. En av de som snabbast lade om spelstilen och satte fart på bollen var Seger.
Det var en positiv överraskning för mig, jag har ofta tyckt att Seger trampat väl mycket på bollen och därmed bromsat ett snabbt anfallsspel.
Men den senaste tiden har den passningssäkra veteranen visat att hon absolut kan spela framåt. Man har blivit glad av att se Seger spela på sistone.
Mimmi Larsson och Frida Maanum
Frida Leonhardsen Maanum, Linköpings FC
Den spelskickliga 21-åringen som fått sin fostran i norska plantskolan Lyn toppade min ranking av seriens bästa spelare efter fem omgångar. Hon har sedan dess haft skadeproblem. Det är sannolikt ingen slump att Linköping inledde starkt, men har tappat i kvalitet under den period Maanum bara kunna spela sporadiskt.
Den där fina starten gör att norskan tar plats som mittfältskreatör i vårens lag. Det är en njutning att se henne behandla bollen. Och hennes segermål mot Eskilstuna, där hon från stillastående smekte in bollen i krysset, är definitivt ett av årets läckraste mål i damallsvenskan.
Julia Roddar
Julia Roddar, Göteborg FC
På många sätt den stora skrällen i vårens lag. Roddar var ju nämligen inte ordinarie i Göteborg när serien startade. Men när Emma Berglund fick skadeproblem och Natalia Kuikka fick flytta ner i backliinjen öppnades dörren på vänsterkanten för Roddar.
Den 28-åriga dalkullan från Falun tackade – och presterade direkt. Hon var ett tag lagets bästa målskytt. Hon har varit suverän både på att slå sin motståndare och på att skapa utrymme för inlägg.
Hon står på tre mål och tre assist, och har varit en av Göteborgs allra mest stabila och pålitliga spelare så här långt. Hade medspelarna varit lite mer effektiva skulle hon haft betydligt fler assist. För hon har matat in fina inlägg hela säsongen.
Det blir väldigt spännande att se hur Roddar matchas när Berglund och Emily Sonnett skall in i laget igen.
Loreta Kullashi
Loreta Kullashi, Eskilstuna United DFF
Kullashi hade bara spelat tio matcher i damallsvenskan när hon gjorde succédebut i A-landslaget. Ni minns väl hennes två mål i inhoppet borta mot Sydafrika i januari 2018?
Där och då trodde man att den nu 21-åriga forwarden skulle storma in i Gerhardssons elva. Hon var också med i Algarve cup den våren. Sedan förstörde skador större delen av 2018, och påverkade även prestationerna en bra bit in i fjolåret. Först i oktober var hon tillbaka i landslaget igen.
Och den här sommaren har hon visat att hon skall vara med i landslaget framöver också. Den smarta, tekniska och hårt arbetande forwarden bär Eskilstunas offensiv på sina axlar. Hon har gjort nio mål – hälften av lagets 18. Dessutom spelat fram till ytterligare två. Imponerande.
Delar titeln vårens spelare med Mimmi Larsson.
Mimmi Larsson
Mimmi Larsson, FC Rosengård
Fysisk djupledsforward som ju fick spela ytter i Linköping i fjol. Har i år visat vilken jättepotential hon har som central forward.
Led inledningsvis i serien av att Rosengård hade för många spelare som bromsade tempot genom att trampa på bollen. Men när Malmöklubben fick upp farten lyste 26-åringen från Torsby – och började ösa in mål.
Hon leder nu skytteligan på elva fullträffar och borde ligga väldigt nära en startplats i nästa landslagselva. I mina ögon är Larsson tillsammans med Loreta Kullashi vårens spelare i damallsvenskan.
Ersättare:
Zecira Musovic, FC Rosengård
Målvakt. Har varit stabil, men inte lika briljant som Falk. Har vid sidan av planen tagit som krönikör hos Fotbollskanalen tagit en roll som seriens taleskvinna. Den har hon skött med bravur.
Emma Berglund, Göteborg FC
Back. Lugn, passningsskicklig och brytsäker. Berglund har gjort en riktigt stark comeback efter flera års bortavaro.
Nathalie Björn, FC Rosengård
Back. Den i Rosengård som är bäst på att spela igenom motståndarnas lagdelar. Väldigt nära en plats i startelvan.
Alice Nilsson, Kristianstads DFF
Back/mittfältare/forward. Började våren som pigg forward och avslutade som back. Har varit bra på alla positioner. En sådan allroundtalang är förstås en jättetillgång på den här bänken.
Jelena Cankovic, FC Rosengård
Mittfältare/forward. Leder den riktiga assistligan på sju målpassningar. Har dessutom gjort fyra mål. Briljant i sina bästa stunder. Men blir ofta lite för långsam med bollen, vilket gör att jag inte tycker att hon platsar i startelvan av vårens lag.
Therese Sessy Åsland, Kristianstads DFF
Mittfältare. Är inte seriens snabbaste spelare. Men ändå en av de mer sevärda. Har ett makalöst tillslag med både höger och vänster fot. Står på två mål och fem assist.
Pauline Hammarlund, Göteborg FC
Forward. Med sju mål och fyra assist är Hammarlund en av fyra spelare som toppar poängligan med elva poäng. Göteborgs vassaste forward så här långt.
Det var min matchtrupp om 18 spelare. Allra närmast en plats var finländska duon Natalia Kuikka och Heidi Kollanen. Andra spelare som funnits med i funderingarna har varit Emma Holmgren, Sofie Svava, Halimatu Ayinde, Josefin Johansson, Fernanda Da Silva, Lisa Klinga, Svava Ros Gudmundsdottir, Rebecka Blomqvist, Cornelia Kapocs, Olivia Schough, Malin Diaz och Therese Simonsson.
Skytteligan
Som ni säkert vet är Svenska fotbollförbundets officiella statistik ett stort skämt. Som tur är finns det alternativ till förbundets skit. Bloggaren Jared Burzynski sammanställer korrekt statistik från damallsvenskan. Tio i topp på den riktiga skytteligan ser ut så här efter halva serien:
1) Mimmi Larsson – 11 mål
2) Loreta Kullashi – 9 mål
3) Pauline Hammarlund – 7 mål
4) Clara Markstedt och Svava Ros Gudmundsdottir – båda 6 mål
6) Anna Anvegård, Ebere Orji, Uchenna Kanu, Rebecka Blomqvist och Karin Lundin – alla 5 mål.
Assistligan
I år är det flera fel i förbundets officiella skytteliga. I assistligan är det som vanligt knappt ett rätt. Den officiella assistligan har varit ett haveri i många år, och ingen ansvarig på förbund eller EFD tycks tycka det är viktigt att vi förses med korrekt information.
Återigen är det till Jared Burzynski man får vända sig. Hans assistliga bygger på Fifas assistregler, som är mycket bättre än det upplägg som SvFF säger sig använda sig av. Jag skriver ”säger sig använda sig av” eftersom de inte klarar av att redovisa en assistliga som följer det egna upplägget.
Här är toppen av Burzynskis assistliga efter halva damallsvenskan 2020:
1) Jelena Cankovic, 7 assist
2) Heidi Kollanen, 6 assist
3) Therese Sessy Åsland, 5 assist
4) Kaisa Collin, Pauline Hammarlund och Julia Zigiotti Olme, alla 4 assist
Jelena Cankovic
Det innebär att toppen av poängligan ser ut så här:
Det har varit en händelserik damallsvensk lördag. I toppen är Göteborg tillbaka i serieledning. Laget gav bästa möjliga svar på Rosengårds imponerande 9–1-seger från Uppsala. I dag var det Göteborg som stod för en maktdemonstration i Piteå. 5–1-segern var snarast i underkant.
I övrigt blev det segrar för Umeå, Örebro, Eskilstuna och Kristianstad, samt tyvärr en riktigt otäck skada på Kristianstads Mia Carlsson. Men vi tar det i tur och ordning.
Det här var en damallsvensk lördag som startade väldigt stelt. I varje fall för oss som satt och tittade på Sportbladet Play. Inledningsvis var det stillbilder från Piteå, och försnacket från Umeå kunde jag inte se alls.
Det var ändå matchen i Umeå som jag fick igång först, precis efter matchstart. De frusna bilderna från mötet Piteå–Göteborg tinade upp så att det blev rörligt strax efter att Rebecka Blomqvist hade placerat in 0–1 i närmaste krysset.
Rebecka Blomqvist
Den här dagen gick det för övrigt återigen att se en match på dator och en på mobil, vilket ju faktiskt det minsta man kan begära. Jag tycker ju att man även bör kunna se två matcher samtidigt på olika datorer, fast det har inte gått den här omgången.
Min första huvudmatch var den i Piteå, där Göteborg valde att starta med alla sina tre forwardsstjärnor. Rebecka Blomqvist hade i en släpande roll – precis som hon var i slutet av matchen mot Linköping – bakom Stina Blackstenius och Pauline Hammarlund.
Det innebar att Julia Zigiotti fick ta ett halvsteg bakåt i planen medan Filippa Angeldahl hamnade på bänken. Det känns som en betydligt bättre mittfältslösning för Göteborg som redan från start kändes betydligt mycket vassare i offensiven än man gjort i de första halvlekarna mot Rosengård och Linköping.
Angeldahl har inlett debutsäsongen i Göteborg stabilt utan att glänsa. Jag tycker att det blir lite för mycket sidled från henne. I den roll hon har vill man se lite mer offensiva initiativ.
Precis som jag skrev inför omgången så har Piteå haft det jobbigt med att försvara på kanterna, vilket kändes som ett stort problem inför matchen då ju kantspelet är Göteborgs stora styrka. Det märktes från start. Piteå hade väldigt jobbigt i sitt vänsterförsvar. Därifrån kom 0–1 och ytterligare flera fina lägen redan första kvarten.
Sedan flyttade Stellan Carlsson över Josefin Johansson till vänstersidan. Det hjälpte något, men inte bättre än att även 0–2 kom från Göteborgs högersida. Det var faktiskt en storspelande Guro Pettersen som höll nere siffrorna före paus. 0–4 hade absolut inte varit missvisande.
Piteås enda målchans före paus var slumpartad, när Nina Jakobsson träffades av en rensning. Man hade nog behövt för ett mål där för att få känna lite vittring. Och man hade definitivt behövt få mål på Josefin Johanssons chans i 52:a minuten. Avslutet gick dock i stolpen, och sju minuter senare gjorde istället Hammarlund 0–3.
Pauline Hammarlund
Resten av matchen spelade Göteborg av snyggt. Hammarlund och Blomqvist blev tvåmålsskyttar. Blomqvist hade dessutom ett assist. Det måste vara svårt att hålla henne på bänken framöver.
På övertid kunde Julia Karlernäs göra ett tröstmål när Jennifer Falk kom lite snett på ett inlägg. Men det ändrar inte det faktum att det totalt sett var klasskillnad mellan lagen.
I Umeå var det jämnt med lite plus för Vittsjö före paus. Hemmalaget UIK var aldrig ofarligt och kom också till ett par 100-procentiga målchanser under de första 45. Efter paus var hemmalaget det klart bättre laget, och man tog till slut en stark 3–0-seger.
Här gjorde Tove Enblom två riktigt fina räddningar i 2–0-ledning. Umeås målvakter har haft det tufft i serieupptakten. Kul för Enblom att få agera lite matchvinnare. Kul också att 17-åriga Monica Jusu Bah fick göra mål. Hon ser riktigt rapp och intressant ut – ett framtidsnamn. Segern ger Umeå lite tillfälligt andrum.
För Vittsjö var det en riktigt tung förlust. Framför allt har man väldiga problem i backlinjen. Gissningsvis kommer man att presentera två defensivt inriktade spelare de kommande dagarna, varav minst en bör vara mittback.
Jag valde bort de första halvlekarna i de båda matcher som startade 15.00. I Eskilstuna var det redan 3–0 i paus, vilket gjorde att matchen på stadion blev huvudmatch i den andra halvleken. Där ledde Örebro med 1–0 efter 45 minuter.
Båda matcherna blev mållösa efter paus. Tre sköna poäng vardera till Eskilstuna och Örebro alltså. Och i båda fallen känns det som att det var högst rättvist. För Eskilstuna gjorde Loreta Kullashi två nya mål, vilket gör att hon är uppe i åtta mål och återigen är ensam ledare i skytteligan. Segern gör också att Eskilstuna avancerar två placeringar till den femte.
Loreta Kullashi
I Stockholm höll Djurgården bollen på Örebros planhalva i halvlekens första 25–30 minuter, dock utan att komma till målchanser. När man trodde att hemmalaget skulle öka trycket och sätta in en rejäl sista anstormning var det istället gästerna som tog över.
Örebro kontrollerade sista kvarten och kunde ha gjort ett par mål till. Bland annat hade Karin Lundin en kanon i ribban och inhopparen Frida Skogman tvingade hemmamålvakten Kathrine Østergaard Larsen till en kanonräddning.
Tre rättvisa poäng till Örebro, som får lite andrum – om man nu kan prata om det i en tabell där det skiljer fyra poäng mellan femte och tolfte plats? Djurgården däremot åkte på första hemmaförlusten och är numera bara över nedflyttningsstrecket på målskillnad. Under det där strecket ligger numera Växjö och Vittsjö.
I Linköping chockade gästerna Kristianstad på flera sätt. Dels med ledningsmål redan i fjärde minuten. Ett fint anfall avslutades av Therese Sessy Åsland. Men Cajsa Andersson, som hade fått chansen i hemmamålet, borde väl ändå ha tagit det skottet? Tidigare landslagsaktuella Andersson har inlett säsongen svajigt, och känns nu som ganska klar tvåa bakom Matilda Haglund.
Matilda Haglund
Den reaktionssnabba och spelskickliga 23-åringen från Järpås i Lidköpings kommun har sett väldigt bra ut i år. Jag har varit nära att berömma henne flera gånger tidigare, men det har fallit bort. Nu saknades hon i Linköpings mål i matchupptakten.
Det var 0–3 i paus. Utöver det första målet går det inte att lasta Cajsa Andersson. LFC körde totalfast i ett ombyggt Kristianstad. Skånskorna hade en nykomponerad trebacklinje med Alice Nilsson, Eveliina Summanen och Mia Carlsson. I försvar spelade man 5–1–3–1 med fokus på att stänga mitten. Och det lyckades lysande.
Linköping vill gärna spela centralt, och fastnade gång på gång i Kristianstads fälla. Man kan kalla det en taktisk triumf från tränare Elisabet Gunnarsdottir. Therese Sessy Åsland hade fantastiska 45 minuter och följde upp 1–0-målet med två läckra assist till Amanda Edgren och Svava Ros Gudmundsdottir.
Elisabet Gunnarsdottir
2–0 var ett fantastiskt mål. Både Åslands läckra passning och Edgrens två toucher var mästerliga. I paus hade jag 5–1 i heta målchanser till Kristianstad. Den officiella statistiken visade 3–0 i hörnor till Linköping men hela 8–1 i avslut på mål till gästerna.
Linköpings drag att ha Nilla Fischer centralt med ansvar för att ta hand om snabba Gudmundsdottir var ingen succé. Landslagsbackens svaghet i löpduellerna avslöjades där skoningslöst. Vid isländskans 3–0-mål agerade Fischer väldigt passivt och gav inte Cajsa Andersson nödvändig hjälp.
Kristianstad kunde dock inte jubla fullt ut i paus. Man åkte nämligen på en riktigt otäck skada på Mia Carlsson. Hennes vänsterfot hängde på ett sätt som tyvärr skapade känslan av fraktur och en riktigt lång frånvaro.
Bilden på Carlssons hängande fot var dagens riktiga skräckupplevelse. Det är bara att hålla alla tummar och tår för Carlsson.
Mia Carlsson
Den andra halvleken hade Linköping bollen utan att komma till speciellt många chanser. Den bästa hade Ebere Orji redan i 47:e minuten. Hennes nick i stolpen hade behövt bli mål för att LFC skulle kunna vända. En reducering där kunde ha ändrat på saker, för Kristianstad såg tröttkört ut ganska tidigt i den andra halvleken. Man orkade inte alls löpa lika mycket i offensiven, utan fastnade oftast på egen planhalva.
Men Kristianstad orkade ändå hålla emot. Skånskorna höll första nollan för säsongen och är nu bara en poäng bakom Linköping i tabellen. Ett LFC som skall till Malmö för att möta Rosengård på onsdag. Samtidigt tar KDFF emot Växjö.
Mia Carlssons skada svider förstås för Kristianstad. På övertid var jag rädd för en ny skada. Ebere Orji stod för en ful aktion när hon knuffade in Alice Nilsson i Brett Maron. Målvakten var i luften när smällen kom, och landningen var inte snygg. Jag var rädd för en ny knäskada, men Maron reste sig och spelade ut matchen. Hoppas att det gick bra med Maron.
Brett Maron
Orji fick gult kort, vilket jag tycker är helt riktigt. Den där typen av smällar mot målvakter som är i luften och har händerna på bollen är farliga, och bör stävjas. Jag minns att Mimmi Larsson hade två sådana mot Jennifer Falk i toppmötet med Göteborg utan åtgärd.
En rolig grej på övertid var att 15-åriga Mathilde Janzen fick ett par minuter på planen. Supertalangen som spelar sin landslagsfotboll för Tyskland är en riktigt spännande spelare. Jag hade hoppats få se henne några minuter till. Men kul ändå att hon nu fått göra sin damallsvenska debut.
I elitettan är det numera bara tre lag kvar i toppstriden. Hammarby vann nämligen i Kalmar med 2–1. Kalmar var det lite bättre laget före paus, och ledde rättvist med 1–0 halvvägs.
Efter paus var det Hammarbys match. Man rullade upp Kalmarförsvaret två gånger första tolv minuterna och gjorde två fina mål – Emma Jansson och Emma Westin målskyttar. Sedan hade Bajen bra kontroll fram till övertiden. Då exploderade Kalmar och hade tre fina kvitteringschanser i samband med hörnor, bland annat en nick i ribban från Tabby Tindell.
Kalmar hade nog behövt få in en kvittering där. För nu krävs det väldigt mycket om småländskorna skall kunna sluta topp två i år. Dels måste man för egen del rada upp segrar. Samtidigt måste man hoppas att två lag i trion AIK, Morön och Hammarby drabbas av rejäla svackor.
Även Jitex tappade mark i toppen. Mölndalslaget tog ledningen borta mot AIK. Men Solnaklubben vände till 4–2-seger, och kommer allt närmare damallsvenskan.
I mitten och botten tog BP och Alingsås viktiga segrar. Som det ser ut nu är det tre av Sandviken, Lidköping, Kvarnsveden och Sunnanå som kommer att åka ur.
Apropå näst högsta divisionen. I Forum elitettan har jag i dag skrivit om tre nyförvärv i serien.
Då är semifinalerna spelade i NWSL Challenge cup. Det hjälpte inte för Portland att deras före detta landslagsback Meghan Klingenberg gjorde allt för att motivera sina lagkompisar.
Trots Klingenbergs uppeldande motivationssnack vann Houston första semifinalen med 1–0 efter segermål av Rachel Daly. Houston alltså klart för final.
Där ställs de mot Chicago, som vann den andra semifinalen med 3–2 mot Sky Blue FC. Det efter att nya kanadensiska högerbacken Bianca St Georges gjort ett mål och nästan två assist. Jag skriver nästan för att hon var näst sista Chicagospelare på bollen innan 2–0-målet men får inte räkna det inlägget som ett assist. Officiellt alltså ett mål, ett assist och ett nästanassist för St Georges.
Det här inlägget skall huvudsakligen handla om anfallsspel i damallsvenskan. Men vi stannar lite i USA först. Den nya satsningen i Los Angeles fortsatte att dra uppmärksamhet till sig i går. Många tror verkligen att NWSL och amerikansk klubbfotboll på damsidan äntligen står inför ett större genombrott. Här är en artikel som förklarar varför.
Det vore verkligen kul om NWSL skulle lyckas. På landslagssidan är ju USA loket som drar damfotbollen. Däremot har man ju inte lyckats speciellt bra med sin klubbfotboll, även om man har överlägset högst publiksiffror i världen. Men kanske att något är på gång att hända även på klubbsidan.
Lite typiskt dock att dagen efter att det stod klart att Los Angeles får ett NWSL-lag valde stadens bästa universitetsspelare att skriva på ett treårskontrakt i Europa.
USLA:s kanadensiska affischnamn Jessie Fleming blir klubbkompis med Magdalena Eriksson och Jonna Andersson i Chelsea.
Fleming är själva mallen för de nya, bollskickliga kanadensiska landslagsspelarna. Hon fyllde 22 i mars, och har redan hunnit med två VM-slutspel ett OS-brons och totalt 77 A-landskamper. Hon är redan en internationell toppspelare, och det skall bli väldigt intressant att se vad hon kan uträtta i WSL.
Samantha Mewis
Med frågetecken för hur resten av säsongen ser ut i USA är ytterligare spelare på väg till Europa. Amerikanska landslagsspelaren Sam Mewis är klar för Manchester City, som tydligen även skall ha skickat ett kontraktsförslag till kommande superstjärnan Rose Lavelle.
Sources: #USWNT/#NWSL's Sam Mewis signed, Rose Lavelle weighing an offer from Manchester City Women.
Apropå internationella övergångar har den engelska tidningen The Guardian startat en sida där de redovisar alla övergångar i fem europeiska toppligor, de i England, Frankrike, Italien, Spanien och Tyskland. Den användbara länken finns här.
Där kan man både söka på datum och klubb. Noterbart från de senaste dagarna är utöver Flemings första proffskontrakt även att Sydafrikanska anfallsstjärnan Thembi Kgatlana fortsätter sin karriär i Eibar i Spanien.
Så till damallsvenskan. En del av eftersnacket till den femte omgången har handlat om underlaget i Umeå. Debatten startade med den här tweeten:
Man ställer krav på att det ska finnas ett x antal sittplatser på arenorna i Damallsvenskan men tillåter en plan som den här i Umeå. Att man som spelare ska vara orolig för skaderisk pga. spelplan som är under all kritik är helt otroligt absurt.
Och visst ser det ut som att Umeå kommun har lite att fixa till. Det är ju inte elitklass på den mattan.
Det om underlag. Jag tänkte istället fokusera mitt eftersnack till omgång fem på anfallsspel. Och jag riktar in mig på de fyra topplagen Göteborg, Linköping, Rosengård och Piteå.
Av dem har Göteborg och Rosengård mest gemensamt i förutsättningar. Båda lagen har ett bra återerövringsspel, vilket gör att de får ett väldigt stort bollinnehav. Båda lagen möter dessutom huvudsakligen motståndare som antingen frivilligt backar ner djupt, eller som tvingas att backa ner djupt.
Det som är intressant är att det skiljer sig väldigt mycket åt i hur Göteborg och Rosengård tacklar de här lågt stående försvaren.
En huvudskillnad som jag nämnt tidigare här i bloggen är snabbheten i passningsspelet. Medan Rosengårds spelare gärna har två–tre tillslag per person, och oftast passar till närmaste medspelare, har Göteborgs spelare betydligt mycket färre tillslag. Och man slår dessutom oftare längre passningar.
Göteborgs 1–0-mål mot Djurgården är ett typexempel. Anfallet startar med ett inkast på högerkanten på offensiv planhalva. Från att bollen kastas är fyra spelare inblandade.
Julia Zigiotti Olme använder ett tillslag. Emma Koivisto använder ett tillslag. Vilde Bøe Risa tar till två tillslag. Och Julia Roddar avslutar på ett tillslag. Fyra spelare använder totalt fem tillslag. Det är snabbt, snyggt och effektivt.
Rosengård är lite av en motsats. Jag kan faktiskt bara påminna mig om att jag sett dem ha ett enda anfall med så få tillslag i år, och det var inte mot ett lågt stående försvar. Utan det var senast, i 85:e minuten, när Umeå klev upp och satte lite högre press. Då slog Rosengård till med sitt (i min uppfattning) snyggaste anfall den här säsongen.
Det var Nathalie Björn, Ali Riley och Johanna Rytting Kaneryd som stod för anfallsuppbyggnaden på högerkanten. Tyvärr för Rosengård fick varken Anna Anvegård eller Anam Imo träff framför mål. Annars hade det blivit ett riktigt snyggt mål.
Ali Riley
Totalt sett har dock Malmöklubben spelat otroligt långsamt när de ställts mot ett lågt försvar. Man rullar i princip bara runt i sidled, med målet att komma in från kanterna.
Man väljer förvånansvärt sällan att försöka spela igenom motståndet. Och de få gånger man väl fått in bollen mellan motståndarnas mittfält och backlinje väljer man oftast att bara spela, vilket gör att man inte får ut något av att ha slagit ut en lagdel.
Tittar vi på spelare har Göteborg och Rosengård gemensamt att de i princip rakt igenom har landslagsmeriterade spelare i de offensiva positionerna.
Jämför man spelartrupperna är Rosengårds namnkunnigare, och jag tycker även att den borde vara bättre. Men så har det inte varit hittills.
Normalt är det en stor tillgång att ha så många spelare som kan bidra som de båda lagen har. Känslan är dock att bredden just nu är en större tillgång för Göteborg, eftersom spelarna där underordnar sig varandra på ett bra sätt. Däremot känns inte rollfördelningen mellan stjärnorna klar i Rosengård.
Jag tycker faktiskt att det är ett problem för tränare Jonas Eidevall att ha trion Caroline Seger, Sanne Troelsgaard och Jelena Cankovic på planen samtidigt. I varje fall så länge alla tre helst vill trampa på bollen i varje anfall. Det gör att Rosengård väldigt sällan tar chansen till snabba anfall i djupled.
Caroline Seger
Och djupledsspelet är intressant. Kollar man Rosengårds nio mål hittills i serien har man faktiskt två djupledsmål – dels segermålet mot Vittsjö och dels 2–0 mot Växjö. De få gånger Rosengård faktiskt satsar på snabba anfall är man alltså bra på det. Men oftast väljer Rosengård att strunta i kontringar, vilket ju gör att de hela tiden ställs mot ett samlat motståndarförsvar. Och mot sådana försvarar har man varit direkt dåliga.
Göteborg har betydligt fler djupledsmål. Det är ingen slump, för göteborgarna tar chansen att sätta in bollen bakom motståndarnas backlinje så fort det bara går.
När Göteborg ställs mot ett lågt försvar är känslan också att de skjuter mycket mer från distans än var Rosengård gör. Har man bra skyttar så tvingar man ju motståndarna att kliva upp från sina skyttegravar. Och när motståndarnas mittfältare kliver upp mot eventuella skyttar, blir det större yta för forwards att jobba på.
Apropå forwards noterade jag senast att Rosengård var väldigt snällt mot Umeås försvar. Jelena Cankovic var forward på pappret, men föll ofta ner i en mittfältsroll, vilket gjorde att Mimmi Larsson i regel var enda Rosengårdsspelaren som rörde sig mellan Umeås backar och mittfältare.
Mimmi Larsson
Larsson gjorde det dock lätt för UIK:s backar genom att hela tiden hålla sig synlig framför dem. Umeås mittbackar behövde således aldrig vrida på huvudet eller ens fundera över vart hotet var på väg.
De kunde hela tiden ha koll på Larsson och bollen samtidigt. Här har Rosengård mycket att jobba på. Först behöver de nog ha fler spelare centralt, högt i planen. Kanske att man måste sluta använda Cankovic som forward, för hon är ju ändå inte där uppe så ofta.
Men de behöver även hitta bättre rörelsemönster på forwards som gör att motståndarnas mittbackar får det betydligt mycket svettigare.
Göteborg har oftast två forwards som ligger högt, och utmanar motståndarnas backar. Dessutom fyller Zigiotti Olme på med djupledslöpningar, vilket gör det extra svårt för motståndarförsvaret.
Kantspelet är en annan sak där Göteborg och Rosengård har helt olika sätt att ta sig an uppgiften. Om man delar planen i längdledd brukar man kalla ytan mellan straffområdet och långlinjen för den yttre korridoren.
Emma Koivisto
När Göteborg anfaller i sina yttre korridorer låter de oftast Emma Koivisto (till höger) och Julia Roddar (till vänster) gå ensamma mot sina försvarare. Övriga spelare i närheten inriktar sig istället på att hitta avslutspositioner.
Ibland har kantspelarna hjälp av en medspelare som vägg vid straffområdesgränsen, men det är långt ifrån grundregel. Det understöd som ges kommer istället oftast från backen på den sida där de anfaller.
Rosengård agerar helt annorlunda i yttre korridor. De går i princip alltid ut med en forward som vägg kring straffområdeslinjen. Men de har även ofta både en back och en central mittfältare som kommer ut och ger kantspelaren understöd. Ibland kan man ha fyra–fem spelare i den yttre korridoren. Det leder ju naturligtvis till att man också lockar ut fler motståndare, vilket gör det trångt.
Om man väl spelar sig loss på kanten är följden att det finns begränsat med alternativ inne i straffområdet. Ofta är där bara en medspelare. Här tror jag faktiskt att vi har en stor anledning till varför Rosengård gör färre mål än Göteborg.
Rosengård har så duktiga kantspelare att de kan vinna man-man-situationerna på samma sätt som Göteborgs gör. Om man litar på att kantspelare kan slå sin back på egen hand kan man ha betydligt mer folk inne i straffområdet, vilket bör leda till fler mål.
När Rosengård väl har folk på plats inne i straffområdet är tyvärr ofta inlöpen både otajmade och ostrukturerade. Senast gjorde jag en notering om ett inlöp i 29:e minuten. Då hade man fyra spelare i straffområdet när Sofie Svava var på väg att komma runt på vänsterkanten. Alla fyra sprang mot första stolpen.
Straffområdet är rätt stort, så det är ju lite onödigt att alla tar sikte på samma lilla yta. Här skall sägas att det så mycket bättre ut på slutet, när Umeå flyttade upp sitt lag. I det där mönsteranfallet i 85:e minuten som jag tidigare beskrivit hade Rosengård också fyra spelare som löpte in i straffområdet. De var perfekt utspridda, de täckte alla de viktigaste ytorna.
Det var ju dock ett snabbt anfall, där spelarna inte hann tänka så mycket, utan var tvungna att agera på instinkt. Kanske att spelarna tänker för mycket under alla de där långsamma anfallen?
Med tanke på att jag tycker att Göteborg lagmässigt agerar bättre än Rosengård på väldigt många punkter i offensiven kan man tycka att det borde vara större skillnad än 13–9 i gjorda mål. Och det borde det.
För det är större skillnad i skapade chanser. Men jag upplever att Rosengård jämnar till siffrorna genom att man har vassare avslutare än Göteborg.
Här har jag ingen statistik som grund – statistiken för damallsvenskan sämre än den varit någon gång tidigare under den här bloggens existens. Men jag upplever det som att Göteborgs forwards behöver fler chanser per mål än Rosengårds.
Men Rosengårds namnkunniga lag bör ha större potential – om de får ihop lagspelet. Och om de får ihop arbetsfördelningen. Lyckas man med det borde Rosengård kunna vinna fler matcher på ett enklare sätt. Nu får man närmast nöta ner sina motståndare.
Göteborgs problem har varit effektiviteten. Mot Örebro gjorde exempelvis ingen göteborgare mål, trots massor av chanser inklusive två straffar. Och senast mot Djurgården missade Stina Blackstenius fyra–fem 100-procentiga målchanser. Där var Göteborg helt i onödan i gungning perioden innan Julia Roddar stötte in 2–0-målet. Just Roddar är ju för övrigt ännu så länge lagets bästa målskytt med tre fullträffar.
Julia Roddar
Får Göteborg igång målskyttet på allvar från någon av deras forwards kommer de att vinna matcherna säkrare än de gjort hittills. För linjerna i spelet finns där.
De andra två lagen i toppstriden är ju Linköping och Piteå. De dominerar inte sina matcher på samma sätt som Rosengård och Göteborg. Tvärtom försvarar de sig på egen planhalva delar av matcherna, något som gör att de får fler möjligheter att kontra. Och framför allt har Linköping visat sig ha vassa offensiva omställningar, medan Piteå är mer beroende av lite längre anfall.
Det känns även rimligt att säga att Piteå och Linköping är mer beroende av enskilda spelare än de två andra topplagen.
För LFC har det i stor utsträckning hittills handlat om Frida Maanum och Ebere Orje. Men Linköping har fler bra anfallsspelare. Det blir intressant att se hur lagets offensiv kommer att utvecklas när även Lina Hurtig och de båda andra nigerianskorna, Uchena Kanu och Chinaza Uchendu är fullt speldugliga. Plus när den nya intressanta, danska talangen Sofie Bruun Bredgaard hittat in i laget.
Linköping har alltså ett ganska stort offensivt sparkapital, för meritmässigt är Kanu och Uchendu bättre spelare än Orji.
Hittills har de alltså delvis levt på snabba kontringar på Orji. När det kommer till uppställt anfallsspel vill man förstås gärna spela in på fötter på Maanum, och så får hon leda anfallen med sin kreativitet.
Frida Maanum
Alternativet är att överbelasta på kanterna. Där drar man gärna in yttermittfältarna i den inre korridoren (mellan målområdes- och straffområdeslinje) och öppnar den yttre åt ytterbackarna Johanna Alm och Elin Landström. Båda har legat bakom mål i år.
Landström är en spelare som jag alltid tyckt varit väldigt överskattad. Framför allt tycker jag att hon varit vansinnigt slarvig i passningsspelet. Men ännu så länge den här säsongen har hon varit bra. Och nya Alm är en positiv överraskning. Med tanke på att LFC vill ha offensiva ytterbackar är det förstås positivt för laget att båda har presterat så här bra.
I Piteå är den offensiva nyckelspelaren så här långt Fernanda Da Silva. Hon har gjort tre mål och fixat en straff, men hon ligger bakom mycket mer än så av lagets offensiv. Det är Da Silva som bryter mönster i Piteå, ungefär som Maanum och Orji gör i Linköping.
Tidigare år har annars Piteås anfallsspel följt ganska tydliga mönster. Många mål har gjorts på fasta situationer från June Pedersen och Ronja Aronsson. Och i uppställt spel har man antingen jobbat med uppspel mot Nina Jakobsson:s fötter, eller med djupledsbollar mot Madelen Janogy.
Nina Jakobsson
Ännu så länge i år har man varken lyckats ersätta Pedersens/Aronssons fötter eller Janogys djupledsspel. Det gör Da Silva extra viktig.
Utöver hennes kreativitet har vänsterkanten varit lagets bästa väg till avslut. Där har Josefin Johansson, och i viss mån även Cailin Michie, tagit sig runt rätt många gånger. Dock tycker jag inte att man fått tillräcklig utdelning i mål från sin starka vänsterkant. Det finns en hel del att jobba på både med inspel och inlöpningar.
Faktum är att man kan säga att Piteås kanthot mer är kopplat till Josefin Johansson än till vänstersidan. För den matchen där Johansson utgick från högerkanten var det också till höger som Piteå skapade sina farligheter.
Känslan är att Piteå hade mått väldigt bra av ett riktigt djupledshot. Nu har man ofta ganska långa anfall som avslutas med distansskott eller att man siktar på att ta sig runt på kanterna. Om exempelvis Cecilia Edlund skulle kunna få ett lyft skulle det betyda mycket.
Cecilia Edlund
För som det är nu kan motståndarna flytta upp sin backlinje och minska ytorna för Jakobsson och Da Silva. Med ett större djupledshot skulle de båda få större utrymme, vilket troligen skulle förbättra Piteås anfallsspel ganska rejält.
Avsaknaden av centralt djupledshot gör att även när Piteå lyckas spela in centralt på sina forwards hamnar man oftast ändå till slut på kanten hos Josefin Johansson. Alternativt blir det distansskott.
Det var en liten analys av anfallsspelet hos våra damallsvenska topplag. Det finns säkert anledning att återkomma till ämnet längre fram. Kanske redan efter sjätte omgången.
När det gäller skytteligan är det lite anmärkningsvärt att fyra av de sju spelare som gjort tre mål eller fler är utländska. Förra året var det stor svensk dominans i skytteligan. Fem i topp var alla spelare svenska, och sex av de sju som delade sjätteplatsen var också svenska. Alltså totalt var elva av de tolv bästa målskyttarna i fjol inhemska.
På tredjeplatsen ligger Örebros Karin Lundin med fyra mål. På sätt och vis har hon gjort fem, för det tycks ha varit hon som nickade in Göteborgs segermål på Behrn Arena i eget mål. I varje fall hävdar Natalia Kuikka, som är bokförd för målet, att hon inte var på bollen.
Men Lundin har inte bara gjort ett självmål. Som jag ser det är hennes volleymål mot Umeå, som går att se 1.35 in i det här klippet, seriens snyggaste mål så här långt.
Slutligen några ord igen om den undermåliga, officiella statistiken för damallsvenskan. Den blir bara sämre och sämre. Dels för att allt färre saker redovisas. Bland annat finns det inte längre någon statistik alls på målvakterna. Svagt.
Men även siffrornas korrekthet är ju tveksam. Där har jag ett litet tips till de som sköter statistiken ute på arenorna: använd Sportbladet Play.
Sändningen ligger lite efter, vilket gör att man lätt hinner dubbelkolla både skyttar, målskyttar och assist. Om folket i Umeå hade gjort det i förra omgången hade de exempelvis inte kunnat missa Nathalie Björns assist till Hanna Bennison:s 1–0-mål. Men nu har Björn gått miste om den tydliga passningspoängen.
Jag såg ett utmärkt exempel på hur man kan jobba med tv-bilderna på Vittsjö idrottspark i fjol. Där hade man igång sändningen och väntade in tv-bilderna för att kolla så att inmatningarna i databasen blev rätt.
Här är även ett tips till förbundet och EFD. Som det är nu ligger tydligen ansvaret för att mål och assist blir rätt på huvuddomaren. Det tycker jag är direkt olämpligt i elitfotbollen. Huvuddomaren har viktigare saker för sig än att reda ut målskyttar och assist.
Jag tycker att man kan ge fjärdedomaren det ansvaret under matcherna. Fjärdedomaren känns inte direkt överhopad med jobb, och har nära till spelare och ledare. Den borde kunna se till att skytte- och assistliga blir rätt. Jag tycker även att EFD skall tillsätta någon som har ett övergripande ansvar för den damallsvenska statistiken. Någon som kollar tv-klippen i efterhand och korrigerar eventuella misstag. Damallsvenskan förtjänar att ha en mycket bättre officiell statistik än den nuvarande.
Snart är en fjärdedel av damallsvenskan spelad, det är den i halvtid i den sjätte omgången.
Men redan nu när nästan fem omgångar är klara börjar serien sätta sig. Det har börjat utkristallisera sig fyra topp-, fem mitten- och tre bottenlag. Det är naturligtvis fortfarande tidigt i serien, och det kommer att ske vissa omkastningar.
Vi har dock kvartetten Linköping, Rosengård, Piteå och Göteborg i toppen. Alla de lagen har visat god stabilitet, och känslan är att det är mellan de fyra som kampen om de tre Champions Leagueplatserna kommer att stå. Kanske att Eskilstuna och Kristianstad också kan utmana. Men de har redan lämnat en lucka uppåt, en lucka som kan bli tuff att täppa till.
I dag såg jag Linköping ta en stabil 1–0-seger i nyckelmatchen mot Eskilstuna. LFC ägde den första halvleken, och försvarade sin ledning i den andra. Linköping har imponerat med stabilitet så här långt. Dagens seger visar att laget på allvar tänker utmana i toppen.
Linköpings segermål var en högklassig prestation av Frida Maanum, som stillastående hängde upp bollen i krysset. Maanum har lyst hittills i damallsvenskan, och hon fick mig att sätta ihop en topplista över seriens bästa spelare så här långt.
Här är min ranking över damallsvenskans bästa spelare efter 29 matcher:
Frida Leonhardsen Maanum
1) Frida Maanum, Linköping
Står bokförd för tre mål och två assist, och är inblandad i det mesta i LFC:s offensiv. Har en lysande bollbehandling och grym speluppfattning. Det ser så enkelt ut när Maanum spelar. Men exempelvis dagens mål är allt annat än enkelt. Klar etta på den här listan.
Faith Ikidi
2) Faith Ikidi, Piteå
Hösten 2018 skrev jag att Ikidi hade nått zenit, och var på nedgång. Hittills den här säsongen har hon med eftertryck visat att jag var fel ute. Nigeriansk-svenskan dominerar som aldrig förr i Piteås mittförsvar.
Loreta Kullashi
3) Loreta Kullashi, Eskilstuna
Fem mål på fem matcher är imponerande. Men Kullashi är mer än bara en avslutare. I dag hade hon en lysande framspelning till Eskilstunas bästa kvitteringschans. Kullashi har inlett serien med precis den smartness som man hoppats att hon skall visa.
4) Ebere Orji, Linköping
Det känns farligt varje gång Orji får bollen rättvänd. Fem mål har hon gjort. Hon är farligast i djupled, men hon har visat att hon även kan slå till på andra sätt. Nickmålet mot Piteå var exempelvis lite av ett konstnummer. Orji är seriens stora sensation så här långt.
Emma Koivisto
5) Emma Koivisto, Göteborg
Göteborgs finska evighetsmaskin lär sedan länge vara inne på sitt andra marathon i årets seriespel. Men den finländska kantspelaren är inte bara löpstark. Hennes inspel och inlägg gör henne även till ett utmärkt anfallsvapen. Och hon har varit grymt bra så här långt i år.
Det var mina fem i topp. Några andra spelare som fanns med i funderingarna var Emma Kullberg, Emma Holmgren, Julia Zigiotti Olme, Alice Nilsson samt Cornelia Kapocs. Men spontant kändes kvintetten rätt självklar. Av topplagen är Rosengård utan spelare på listan. Men det känns rimligt, då ingen av deras spelare glänst i match efter match.
Parallellt med listan över de fem bästa spelarna gjorde jag även en lista över spelare som har överraskat mig positivt. Orji är tveklöst seriens största sensation. Ändå är hon inte aktuell för den här andra listan.
Utan spelarna här är sådana jag har sett tidigare, och tyckt att de vägt för lätt, eller inte varit så bra som deras rykte. Men samtliga de här fem har i år övertygat mig om deras storhet.
Här är alltså en lista över fem spelare som tagit jättesteg det här året:
Cornelia Kapocs
1) Cornelia Kapocs, Uppsala
20-åringen har varit så bra att jag funderade över att ha med henne på den andra listan. Tidigare när jag sett Kapocs har jag sett en spelare med stor potential, men som inte fått fram sin talang. Men hittills i damallsvenskan har Kapocs glänst. Inte bara att hon gjort två fina mål, hon känns lite som hjärnan bakom Uppsalas anfallsspel.
Emma Östlund
2) Emma Östlund, Örebro
Mittbacken som fyller 20 om någon vecka gjorde inga intryck på mig när jag såg henne i elitettan 2018. Hon missade stora delar av fjolåret på grund av en korsbandsskada. Nu är hon inte bara frisk – hon är en klippa i Örebros mittförsvar. Känns som en trolig kandidat till årets genombrott.
3) Marika Bergman Lundin, Uppsala
Jag har inte sett hennes storhet tidigare. Och jag tänkte faktiskt att det inte kan vara så smart att bygga ett damallsvenskt innermittfält kring henne. Men jag hade fel. 21-åringen har visat att hon är en bra damallsvensk spelare. Bergman Lundin är väldigt nyttig för Uppsala.
Nellie Lilja hinner före Adelina Engman
4) Nellie Lilja, Kif Örebro
Lilja är en spelare där jag tyckt att hennes rykte har varit bättre än hennes prestationer. Men i Örebro tycker jag att 21-åringen håller på att växa ut till den duktiga damallsvenska innermittfältare som många trott att hon skall bli. Hon har varit bra i alla de matcher jag sett Örebro.
Alva Selerud
5) Alva Selerud, Linköping
Ytterligare en spelare som hängt i luften tidigare. Men i år har hon fått större förtroende – och då har 20-åringen vuxit. Nu är hon inte bara med på planen, nu bidrar hon. Hon vågar ta initiativ och visa sin tekniska färdigheter, och sin känsliga vänsterfot.
Det är kul att se spelare växa med förtroende. Och utöver de här fem har vi även några nya spelare som varit positiva överraskningar. I Piteå ser 17-åriga Vilma Koivisto väldigt spännande ut. Hon är bara 17 år, men vågar redan ta för sig. Och hennes högerfot kan vara det vapen vid fasta situationer som laget skriker efter.
Två spelare från lägre divisioner som tagit för sig från start är Linköpings Johanna Alm och Piteås Maja Green. Alm hade i och för sig två farliga hemåtspel i dag. Men totalt sett tycker jag ändå att hon väldigt snabbt klarat av steget från botten av division I till toppen av damallsvenskan. Och Green kändes som någon som Piteå tog in mest för att fylla numerären. Det jag sett av henne är hon redan en god damallsvensk försvarare.
Jag välkomnar både era synpunkter på mina listor, och gärna även förslag på spelare som borde ha varit med. Vilka har jag missat?
Innan jag sätter punkt för i kväll en kort spaning från kvartsfinalspelet i USA:s NWSL. Där blev det bara ett mål på fyra matcher. Upplägget med att inte ha förlängning, utan att köra straffar direkt efter 90 minuter, gjorde kvartsfinalerna till en straffsparkstävling.
De lag som gör upp om titeln är de som slutade fyra, sexa, sjua och åtta i grundserien. Det vill säga Houston Dash, Chicago Red Stars, Sky Blue och Portland Thorns. Sista laget till semifinal var Chicago. Världsmästaren Julie Ertz slog deras första straff, och hon visade verkligen hur en otagbar straff ser ut:
Det har hunnit gå flera dagar, och jag vet varken om det är läsvärt eller ens läsbart. Men jag hade gott om tid att titta på premiärhelgens matcher, och gjorde noteringar under tiden.
Så här är mina tankar av sju timmar av damfotboll.
Umeå spelar något mellanting mellan 4–2–3–1 och 4–4–2. Man backar hem och startar ofta sin press vid mittlinjen.
Piteå verkar ha bytt till klassiskt 4–4–2 i år. Nina Jakobsson verkar vara fast som forward, medan man rullar på tre spelare på yttermittfältsplatserna och den andra forwardsplatsen.
11.55: 0–1. Nina Jakobsson på en fin nick. Men framför allt är målet frukten av ett dåligt målvaktsingripande. Agnes Granberg var ute och hängde tvätt. Sånt har inte nykomlingar råd med. Speciellt inte som Umeå spelmässigt sett hade varit bäst fram till målet.
23.05: Sarah Mellouk avslutar ett jättefint Umeanfall där man slår ett flertal passningar med att träffa ribban. Lovande spel från UIK.
37: Umeå visar återigen brister i luftrummet. Josefin Johansson är nära att göra 0–2. I samband med målchansen fick jag svar på min fråga om vilka som ansvara för de fasta situationerna i Piteå nu när June Pedersen och Ronja Aronsson har lämnat. Svaret är att man använder sig av Lena Blomkvist:s högerfot och nya Cailin Michie:s vänsterfot.
45: 0–1 står sig in i halvtid. Umeå visar lovande kvaliteter rent spelmässigt. Men svagheten i luftrummet oroar. En spelare som imponerat på mig är Fanny Hjelm Rönnlund.
Är nyfiken på Uppsala och tänker kolla på deras match parallellt med Norrlandsmötet. Upptäcker dock att Aftonbladet Play inte tillåter att man kollar mer än en match. Riktigt dåligt. Väljer då att fortsätta kolla Norrlandsmötet ett tag till.
67.08: 0–2 på straff av Julia Karlernäs. Straffen fick inhopparen Fernanda da Silva efter att Mellouk agerat klantigt i eget straffområde. Att ge bort onödiga straffar är ytterligare en sak som nykomlingar inte har råd med.
Känslan är att Piteå, som även haft en boll i ribban genom Jakobsson, har god kontroll. Därmed byter jag match till den i Uppsala.
24.04: Kommer in i ett läge där Djurgården leder med 1–0 efter mål av Tilde Lindwall.
24.10: 1–1 Sara Olai. Jag har alltså makalös tajming. Sex sekunder efter att jag bytt match kommer Uppsalas första damallsvenska mål någonsin. Det kommer på en fin nick efter en kort hörna.
I samband med målet hör jag kommentatorerna säga att Uppsala varit starkt på fasta situationer. Konstaterar för mig själv att det är väldigt viktigt. Att ha en bra målvakt och vara starka på fasta situationer kan faktiskt räcka till nytt kontrakt. Lovande för Uppsala.
Uppsala tycks för övrigt spela 4–4–1–1 i försvar och 4–2–3–1 i anfall, lite som landslaget.
30.39: 1–2. Efter ett lysande förarbete ger Portia Boakye åter Djurgården ledningen. För den fina framspelningen står Olivia Schough. Jag är ofta kritisk mot att hon brukar stressa i väg passningar och skott. Men här agerar precis som man önskar – lugnt och koncentrerat. Det är verkligen en kvalitetsaktion från den 74-faldiga landslagsspelaren.
Däremot inget vidare försvarsspel av Uppsalas backar. Tre backar får inte hamna på linje vid den typen av inspel. Den mellersta måste ta några kliv uppåt. Om hon hade gjort det skulle hon haft bra chans att bryta Schoughs fina passning.
Ser senare att Schough även stått för ett läckert assist till 1–0. Lovande för Djurgårdskaptenen.
33.13: Fanny Lång ligger, får foten lindad. Hon tvingas byta någon minut senare. In kommer Linda Motlhalo, en spelare jag är väldigt spänd på.
Några minuter senare plingar det till i rutan. Umeå har reducerat till 2–3 mot Piteå i 88:e. Byter match igen.
Hinner se några minuter av Umeå–Piteå. Det blir dock inga fler mål, utan Piteå vinner. Efter matchen får jag se ett klipp med höjdpunkter. Noterar att man inte kör repriser på målen under höjdpunkterna. Det är en klar försämring mot damallsvenskan.tv, där det var både repriser och en skylt med målskyttens namn.
Innan jag lämnar norrmötet rekommenderar jag det här intressanta klippet där UIK:s tränare Robert Bergström förklarar grundtanken i lagets försvarsarbete:
Tre matcher att välja på nu. Börjar med Linköping–Växjö, som står 3–0 från den första halvleken. Noterar att LFC försvarar i något som ser ut som 5–4–1, och anfaller i 3–2–4–1. Växjö kör den 3–1–4–2-uppställning man använde i fjol.
60: Noterar att Stina Lennartsson är pigg. Men att matchen är trött. Växjö har mycket boll, men förmår inte skapa något. Linköping tycks nöjt. Byter match.
Ser att Kif Örebro leder med 1–0 mot Eskilstuna, vilket låter spännande. Djurgården har fortfarande 2–1 på Uppsala, så väljer gnällbältesderbyt.
Kif Örebro spelar med trebackslinje även utan Emma Kullberg. Grundupplägget är nog 3–4–1–2. Eskilstuna har ett liknande system. Deras uppställning ligger lite närmare 3–4–3 än 3–5–2.
24.39: 1–1 Loreta Kullashi. Fin nick på inläggsfrispark. Hon löper in precis bakom den främre Örebroförsvararen och får till en distinkt nick.
Trots målet får jag ingen känsla för matchen, och inser att jag kan se hela andra halvleken. Väljer därför att återgå till Uppsala–Djurgården. Kommer in efter 75.30, och hör att Djurgården till synes har full kontroll.
80.55: 2–2 Cassandra Korhonen. Uppsala slår till på en hörna igen. Det är dessutom ett väldigt fint hörnmål, där Korhonen är andra Uppsalaspelare att nicka.
Målet ger hemmalaget rejäl energi. Plötsligt äger de matchen, medan Djurgården känns väldigt skärrat. Först har Ellen Toivio en bra chans, sedan får Uppsala en frispark i farligt läge. I samband med frisparken får Linda Motlhalo rött kort. Förstår inte varför.
Tillagt i efterhand. Nu förstår jag utvisningen. Det förklaras bra 6.55 in i det här klippet. Personligen tycker jag fortfarande att den är lite hård, men den är inte felaktig. Se utvecklat resonemang i kommentarsfältet.
90.09: 3–2 till Uppsala – Beata Olsson. Återigen gör Uppsala mål efter en fast situation. Nu är det en inläggsfrispark. som Olsson förlänger in över mållinjen.
Kul för Uppsala att få inleda med tre poäng. Blytungt för Djurgården att tappa en till synes kassaskåssäker ledning, och få lite krisstämpel redan efter en omgång.
Även i det här klippet med höjdpunkter på Sportbladet Play saknas repriser. Utvisningssituationen är inte heller med. Borde den väl ha varit.
Linköping–Växjö är den match som jag lagt minst tid på. Tittar i efterhand på höjdpunkterna från Linköping. Inte heller här finns repriser på målen. De två första kommer efter svagt försvarsspel från Växjö, medan det tredje är ett mönsteranfall där Frida Maanum och Elin Landström sätter upp Ebere Orji. Ett anfall för den klassiska skolboken.
Dock är Växjös backar passiva även vid 3–0. Det småländska försvarsarbetet vid målen luktade elitettan. Där måste man lyfta sig flera nivåer.
Sportbladet Play får också gärna lyfta sig ett par nivåer. För i matchen fanns omgångens domartavla. Ulrica Löv och hennes assistenter missade när Nilla Fischer brottade ner Signe Holt Andersen i slutminuterna. 6.25 in i det här klippet kan man se den straffsituation som domaren oförklarligt blundade för.
En straff i 88:e hade knappast hjälpt gästerna till poäng. Men Växjös tränare Magnus Olsson var ändå väldigt kritisk till domarinsatsen. Han är även kritisk till domarnivån totalt sett i damallsvenskan. Till SMP säger han:
”Den mesta utvecklingen inom damfotbollen har varit bra och det har tagits steg framåt. Men rent domarmässigt ligger vi efter, där vi till exempel inte hade några domare med i VM i Frankrike förra sommaren. Vi måste ställa oss frågan: varför hade vi inte det?”
Och visst finns det anledning att ifrågasätta domarnivån i våra elitserier. Nu var inte ens den missade straffen i Linköping veckans värsta domartavla. Den domarkonstellation som dömde Bollstanäs–Hammarby bör nämligen ha fått en rejäl omgång av kontrollanten. För det här Hammarbymålet kan ju aldrig vara offside:
"Fun fact": It looks like Elitettan has its own special football rules. Yesterday, @janssonemma11 scored this goal for @Hammarbyfotboll that was disallowed because of an "offside" after a throw-in and a backwards pass… 😕🤨😱 pic.twitter.com/d6vHZlN94m
Tillbaka till damallsvenskan och lördagens matcher. Vi har nått den andra halvleken av Kif Örebro–Eskilstuna. Här är noteringarna därifrån:
47: Uppskrivna Örebroförvärvet Cali Farquharson visar att hon är väldigt snabb, både med och utan boll. Hon kanske är det fynd Kif hoppas?
48.07: 1–2. Självmål av Sara Lilja Vidlund. Forwarden skall nicka bort en hörna, men kommer snett och styr in bollen i eget mål. Det visar sig att självmålet inte är dagens största försvarstavla.
Vid en koll på höjdpunkterna (där det faktiskt är repriser på målen) ser jag att Örebros 1–0-mål var en jättetavla från Unitedmålvakten Emelie Lundberg. Men kul för Frida Abrahamsson att få göra mål från egen planhalva.
63.25: 2–2 Cali Farquharson. Amerikanskan visar ett nytt prov på sin snabbhet när hon springer ikapp och förbi Unitedbackarna och gör mål. Just innan hade Farquharson legat skadad.
77.54: 3–2 Heidi Kollanen. Finländskan vrider snyggt in en frispark via ribban. Noterbart är att Örebro utnyttjar ett numerärt överläge. De får nämligen frisparken i ett läge där Anna Oskarsson är av och får behandling, något som skapar oreda i Eskilstunas försvar.
81.30: 3–3. Loreta Kullashi. Fint framspelad av Kaisa Collin sätter Kullashi bollen i mål via en Örebroback. Ser att målet officiellt är bokfört som självmål, något jag tror är fel. Om Kullashis skott var på väg mot målet skall hon få målet, även om en örebroare var sist på bollen. Och även om det inte är solklart tycker jag nog att det ser ut som att Kullashis boll skulle ha gått inom ramen.
En händelserik match slutar 3–3. Kul med många mål. Sammanfattningsvis var Kif Örebro lite bättre än jag förväntat mig och Eskilstuna lite sämre.
Vittsjö kom till spel med bara tre utespelare på bänken. Kan bli ett kämpigt år för den nordskånska klubben. Vittsjö ställde upp 4–4–1–1, medan Rosengård spelade 3–4–1–2 med hög press.
15: Rosengård dominerar stort. Noterar att de har spelat igenom Vittsjös mittfält flera gånger, och att Jelena Cankovic (som är ettan i uppställningen) har inlett lysande.
30: Fortsatt Rosengårdsdominans. Men bara 2–0 i riktigt vassa målchanser.
Paus. Har 4–0 i målchanser till Rosengård, som tillbringat huvuddelen av matchen på offensiv planhalva. Sätter frågetecken för kvaliteten på lagets inspel. Och ett stort utropstecken efter Sanne Troelsgaard, som varit fullständigt lysande i Caroline Seger:s roll.
51: Michelle De Jongh får Vittsjös första målchans. Men hennes skott täcks. Strax efter drabbas pigga Sofie Svava av en skada, som tvingar henne till byte. Det ser konstigt ut, ingen naturlig skadesituation.
61.40: Kaos i Vittsjö straffområde. Bollen far omkring som en flipperkula. Trots det är känslan att Vittsjö börjat få kontroll på Rosengård. Malmöklubben kommer inte lika ofta fram nära Sabrina D’Angelo:s mål.
75: Rosengård har gjort några byten, men har fortsatt bara haft en riktigt bra målchans i halvleken. Jag gör en notering om raka och lättlästa inlöp.
82.50: 1–0 Självmål. Jessica Samuelsson väljer att slå ett tidigt inlägg in bakom Vittsjös backlinje med Mimmi Larsson som måltavla. Vikarierande mittbacken Kajsa Lind kommer fel till bollen och styr in den i eget mål. Förödande för ett Vittsjö som gjort en enorm kämpainsats. Men kanske är det just tröttheten som leder till Linds miss.
Det blir inga fler målchanser, utan Rosengård vinner med 1–0. Man imponerar fram till straffområdet, men har mycket att jobba med framför motståndarnas mål.
Troelsgaard är planens klart bästa spelare. Hon har knappt ett fel på 90 minuter, och då valde hon inte bara de enklaste utvägarna.
Två tippade topplag möttes i söndagens enda match. Göteborg spelade något som kändes som 3–4–1–2. Man började med Stina Blackstenius på bänken, vilket kändes högst rimligt då man har ett väl inspelat anfallspar och Blackstenius inte hade hunnit spela någon träningsmatch med sitt nya lag.
Kristianstad anföll i 3–1–4–2 och försvarade i 5–1–3–1. Man saknade Therese Ivarsson, oklart vilken typ av skada som stoppar henne.
34.45: Superläge för Anna Welin, men vänsterskottet tar i stolpen. Drygt åtta minuter har Elise Kellond-Knight varit frispelad till vänster. Men prestigeförvärvet stod för ett riktigt vekt avslut rakt på Jennifer Falk.
40.41: 1–0 Rebecka Blomqvist. Göteborg utnyttjar sin första målchans. Blomqvist löper i sidled in bakom en stillastående mittback. Brett Maron är på väg ut, men backar, kommer snett och öppnar en stor lucka till Blomqvist.
Strax efter får Maron revansch när hon räddar ett andra friläge för Blomqvist. Det är 2–2 i klara målchanser i paus. Men 1–0 till Göteborg. Spelmässigt har Kristianstad hängt med väl. Men man har visat bristande snabbhet när man stått högt med backlinjen.
46.46: 2–0 Rebecka Blomqvist. 48.36: 3–0 Natalia Kuikka. Två mål på mindre än två minuter skapar en enorm uppförsbacke för gästerna, och avgör i princip matchen. Vid det första målet avslöjas återigen bristen på snabbhet i Kristianstads backlinje. Pauline Hammarlund sätter in en skarvnick bakom en stillastående Josefine Rybrink. Där kommer Blomqvist med fart, och blir fri.
Även 3–0 är ett djupledsmål. Vilde Böe Risa sätter en djupledsboll till Julia Zigiotti Olme. Hennes inlägg möter Hammarlund med en fin språngnick. Maron gör en lika fin räddning, men lyckas inte få tag på bollen i andraläget. Där kommer Kuikka och skickar upp den i taket.
61.25: 3–1 Alice Nilsson. Kristianstads tröstmål är en riktig skönhet. Både förarbete och avslut håller högsta klass. På en långpassning från Therese Sessy Åsland står Svava Ros Gudmundsdottir för en väl avvägd och läcker volleypass till Nilsson, som i sin tur lobbar in bollen.
På slutet gör Göteborg två fina mål till. Till slut en odiskutabel och imponerande seger i ett möte mellan två lag som många tippat topp fyra. Men man får inte glömma att Kristianstad hade bäst chanser de första 40 minuterna. Och det blir intressant att se Göteborg mot lag som inte bjuder på lika stora ytor bakom sin backlinje som Kristianstad gjorde.
Även från den här matchen var det höjdpunkter utan repriser. Vet inte om Sportbladet Play eftersträvar att ha korta klipp med höjdpunkter. Och visst, man vill inte att klippen skall vara evighetslånga. Men man vill ju ändå se de avgörande situationerna, och det skadar inte om man får repriser på målen.
Nu i helgen är det dags för andra omgången, en omgång Hanna Marklund snackar upp här:
Det är en väldigt spännande omgång. Växjö–Uppsala och Djurgården–Umeå är sexpoängsmatcher på den undre halvan. Eskilstuna–Göteborg, Kristianstad–Rosengård och Vittsjö–Linköping är matcher med lag som kandiderar på Champions Leagueplatser och Piteå–Örebro är ett möte mellan två lag med ambitioner att vara på övre halvan. Det finns alltså mycket att se fram emot.
Innan jag sätter punkt för det här överlånga inlägget konstaterar jag att det har varit möte i EFD om regeringens krispengar. Där fick elitklubbarnas ordföranden rösta om huruvida man skall ändra fördelningen. Men majoriteten föredrog den fördelning som ligger.
Och det kan man förstå – trots att den nuvarande fördelningen är absurd. För om man skulle ändra till ett upplägg likt herrfotbollens skulle elitettanklubbarna få klart mindre än de får nu, och det finns ju fler klubbar i elitettan än i damallsvenskan.
Sverige vann den sista tävlingsmatchen för året med hela 7–0. Det var vår största seger i en tävlingsmatch sedan 2010, då vi slog Azerbajdzjan med 17–0. Och det var Slovakiens största förlust sedan maj 2014, då man föll med 9–1 mot Tyskland.
Den statistiken räcker för att förstå att Sverige gjorde en riktigt bra match. Efter 25 trevande minuter i inledningen lossnade det rejält, och effektiva Sverige gjorde mål på tre av sina fyra första målchanser.
Resten var defilering. Nästan 10000 åskådare verkade må bra på läktarna, och spelarna hade kul på planen. Allra roligast hade Kosovare Asllani som hade ett finger (eller en tå) med i spelet i alla de sex första målen. Hon fick förstås en femma i betyg – världsklass.
Men många spelare gjorde väldigt positiva insatser. Senast ifrågasatte jag trion Nathalie Björn, Julia Zigiotti Olme och Stina Blackstenius. Den här gången fick alla klara treor i betyg – de var alltså bra allihop.
Jag pratade med några av spelarna efteråt, bland annat bytte jag några ord med formstarka Loreta Kullashi, som återigen gjorde ett piggt inhopp. Jag återkommer med redovisning av de intervjuerna.
Dock noterar jag redan nu att Madelen Janogy klev av med en vadskada, och att hon såg bekymrad ut efteråt, även om hon inte vågade sig på en analys. Redan på lördag är det en väldigt viktig damallsvensk match i kampen om andraplatsen mellan Piteå och Göteborg. Det finns ett stort frågetecken för om Janogy kan spela den matchen.
I övrigt i EM-kvalet noteras återigen rakt igenom favoritsegrare. Det här att alla blåbärsnationer har släppts in i kvalet gör att det blir allt fler ojämna matcher. I dag vann exempelvis Norge med hela 13–0 borta mot Färöarna.
En annan intressant notering är att Tyskland startade sin match mot Grekland i dag med bara en utpräglad back i startelvan, Johanna Elsig. I övrigt hade de bland annat satt upp hela EM-kvalets skytteligaledare Klara Bühl som vänsterback och centrala mittfältaren Melanie Leupolz som högerback. Bredvid Elsig i mittförsvaret spelade innermittfältaren Lena Oberdorf. Framför sig hade den här offensiva backlinjen ytterligare sex offensiva spelare.
Det räckte till 5–0-seger i Thessaloniki. Tisdagens på förhand kanske mest intressanta match i EM-kvalet var den andra i Tysklands grupp – Irland–Ukraina. När jag tippade grupperna trodde jag på jämn kamp om andraplatsen i grupp I mellan de båda lagen. Jag trodde dock att irländskorna skulle dra längsta strået. Det gjorde de också i dag. Inför 5328 åskådare vann Irland hemmamötet med 3–2 och har därmed fördel mot Ukraina i kampen om en playoffplats.
RECORD! Tonight’s #WEURO2021 game at @tallaghtstadium has a record-breaking crowd of 5️⃣,3️⃣2️⃣8️⃣ for the Girls in Green 🇮🇪
Thanks to all fans for coming along to support the team and to our partners @20x20_ie for their fantastic support in helping break this record 🙌#COYGIGpic.twitter.com/YFN8H8YQli
Vårt F18-landslag var ju redan klart för elite round i EM-kvalet inför dagens avslutande gruppmatch mot Belgien. Den slutade med 1–0-förlust, och tyvärr är det nu flera år sedan vi hade ett ungdomslandslag som kändes riktigt vasst.
Slutligen till Afrika, där semifinalerna i OS-kvalet spelas mellan Zambia–Kenya och Elfenbenskusten–Kamerun. Semifinalen mellan Zambia och Kenya hade jag knappast gissat ens om jag fått tio försök. Med både Nigeria och Sydafrika ute ur leken är Kamerun nu stora favoriter att ta Afrikas OS-plats.
Inlägget korrigerat med uppgifter kring Thomas Dennerby.
I morgon 18.45 spelar Sverige mot Slovakien på Gamla Ullevi, och på TV12 samt Cmore Fotboll.
Det är en match där Sverige är klara favoriter, men där det kan bli knivigare än man kanske kan tänka sig.
Den svenska truppen är ju ganska skadedrabbad. Från Peter Gerhardsson:s VM-elva saknas Nilla Fischer, Caroline Seger och Elin Rubensson. Dessutom saknas Anna Anvegård, som sannolikt hade varit en startspelare om hon varit frisk.
Även en tredje av Rosengårds VM-spelare har lämnat truppen. Zecira Musovic har en muskelskada i ljumsken och har ersatts i truppen av Emma Holmgren.
Trots avbräcken är alltså Slovakien ett lag vi skall kunna vinna mot. Vi har mött dem fyra gånger tidigare, samtliga matcher har handlat om EM-kval och samtliga har blivit svenska segrar. Senaste mötet var på Gamla Ullevi i september 2016, och slutade med svensk 2–1-seger efter svenska mål av Emilia Brodin (hette då Appelqvist) och Pauline Hammarlund.
Det var Sveriges första hemmamatch efter OS-silvret i Brasilien, och 11 460 åskådare kom till Gamla Ullevi. Nu är Slovakien återigen Sveriges första hemmamotståndare efter en stor mästerskapsframgång. Slås publiksiffran från 2016 i morgon?
Slovakien är ett försvarsstarkt och ganska svårspelat lag, ett lag som sällan vinner mot toppnationer, men som oftast står upp väl. De spelar ganska rakt och är kontringsstarka.
Den spelare Sverige i första hand skall ha koll på är förstås Bayern Münchens löpstarka offensiva mittfältare/defensiva forward Dominika Skorvankova. 28-åringen är både snabb och har en enorm arbetskapacitet, hon springer över mycket stora ytor.
En annan viktig spelare i Slovakien är Friburgs ytterback/yttermittfältare Jana Vojtekova. Hon är utrustad med en mycket vass vänsterfot och slår frisparkar och hörnor med både längd och precision från många olika platser på planen. Hon gjorde för övrigt segermålet när slovakiskorna vann mot Lettland i fredags.
Det som oroar inför morgondagens möte är att Sverige inte imponerade spelmässigt mot Ungern i fredags. Jag har nu hunnit se matchen, och det jag fick se var ett otroligt effektivt Sverige.
Sverige gjorde mål på sina tre första heta målchanser och slutsiffrorna 5–0 (1–0) kändes alldeles för stora. Min räkning av målchanser slutade 7–4 (1–4), vilket ju indikerar att 2–1 hade varit ett rimligt segerresultat.
Sverige öppnade matchen med tio bra minuter, där man ägde spelet utan att komma till några riktigt bra målchanser. Det var därför inte helt ologiskt att Magdalena Eriksson nickade in ledningsmålet på en frispark från Kosovare Asllani i 13:e minuten. Men därifrån var den första halvleken ingen vacker, svensk historia.
Jag såg att Rainer på sin blogg skrev att Ungern är ett mediokert lag som troligtvis skulle få kämpa för att vinna över Umeå eller Hammarby i elitettan. Jag har varken sett Umeå eller Hammarby i år, men jag tror knappast att de skulle äga matchen mot landslaget som Ungern gjorde under stora delar av den första halvleken.
Det var ju faktiskt lite av en stöld att Sverige ledde med 1–0 i paus. Både Zsanett Jakabfi och meriterade Fanni Vago borde ju ha gjort mål i den första halvleken. Det före detta Islands- och Österrikeproffset Vago – som är spelande tränare i Ferencvaros – missade öppet mål och Jakabfi hade bland annat ett stolpskott.
Under de sista 30 minuterna av den första halvleken var det svenska passningsspelet svagt, och presspelet bet inte. Ungern hade det större bollinnehavet och bolltrygga speluppläggaren Henrietta Csiszár var planens bästa mittfältare.
Inför matchen hade Wolfsburgstjärnan Jakabi sagt att Ungern brukar tröttna efter 65 minuter. Den här gången hängde ungerskorna med sina huvuden redan efter 52 minuter.
Då hade nämligen Sveriges bästa spelare i fredags – Madelen Janogy – slagit till två gånger. Utöver sitt solomål till 2–0 och den fina nicken till 3–0 var det Janogy som fixade den frispark som ledde till 1–0.
Piteåforwarden kunde kliva av planen med högt huvud i 62:a minuten. Hon ersattes av Fridolina Rolfö, som inledningsvis kändes lite otajmad i sitt spel. Men på övertid fick Rolfö två assist. Först till Sofia Jakobsson:s 4–0-mål, sedan till inhoppare Loreta Kullashi:s första mål någonsin i en tävlingslandskamp.
Kullashi stod för övrigt för ett mycket bra inhopp. Hon kom in i 82:a minuten och låg först bakom 4–0-målet genom att spela loss Rolfö till vänster. Sedan drog Kullashi också upp det anfall hon själv avslutade till 5–0.
På sina 13 minuter på planen skapade Kullashi fler målchanser än vad Kosovare Asllani gjorde på sina 82. Dock skall det ju sägas att Ungern var både trött och uppgivet under Kullashis speltid.
Klart är dock att Kullashi stärkte sina aktier. Det gjorde alltså även Janogy – som jag räknar med startar även mot Slovakien.
På mittfältet fick Nathalie Björn och Julia Zigiotti Olme förtroendet på Segers och Rubenssons positioner. Den orutinerade duon hade det ganska tungt i den första halvleken, men var bättre efter paus. Men min uppfattning är att Sverige hade problem på centralt mittfält före paus.
Vi hade även problem på forwardsplats.För man lider ju verkligen med Stina Blackstenius som fortsätter att kämpa med självförtroendet. Hennes första halvlek i Ungern var nog det sämsta man sett i landslaget i år.
Blackstenius hade två bra bolltouchar de första 15 sekunderna. Sedan var det massivt mörker med undantag för en fin skarvnick till Sofia Jakobsson. Efter de första 15 sekunderna räknade jag till att Blackstenius hade tre offsidelöpningar och fem bollkontakter – alla gånger tappade hon bollen. Det blev lite bättre efter paus. Men Blackstenius är fortsatte enormt långt ifrån den form vi vill se henne i.
Man trodde ju att målen i VM skulle lyfta henne. Och det gjorde de ju – just då. Men jag tycker nog inte att Peter Gerhardsson bör starta Blackstenius i morgon. Det är bättre att satsa på Lina Hurtig eller Rebecka Blomqvist högst upp på topp.
Det om vårt svenska landslag. Det har spelat en hel hög landskamper runt om i världen i helgen. Det är ju Island som räknas som huvudmotståndare i vår EM-kvalgrupp. Frankrike visade i helgen hur man gör mål på isländskorna – man skjuter hårda skott i krysset…
Se Eugenie Le Sommer:s två fantastiska mål från den franska 4–0-segern här. Amel Majri gör för övrigt också ett drömmål:
Och söndagen var en riktigt bra dag för Asien. Först tog Japan en fin skalp när man krossade Kanada med hela 4–0. Kanske att Japan på allvar är på väg tillbaka till världstoppen?
Och i Jill Ellis avskedsmatch fick Sydkorea halv revansch på USA. Amerikanskorna vann ju det första mötet lagen emellan med 2–0 i fredags. Returen slutade 1–1 efter att Ji So-Yun givit Sydkorea ledningen.
I Afrika pågår OS-kvalet. Man är framme i kvartsfinaler, där Nigeria i dag mycket överraskande blev utslaget. Thomas Dennerby:s tidigare lag spelade 0–0 borta mot Elfenbenskusten i torsdags, och fick bara 1–1 i dagens hemmaretur. Därmed gick Elfenbenskusten vidare på fler bortamål.
I första upplagan av det här inlägget skrev jag felaktigt att Dennerby var kvar i Nigeria, men det visade sig att han har lämnat uppdraget, och att Super Falcons leddes av en interimscoach.
FT' in Agege: Nigeria 1-1 Cote d'Ivoire: @NGSuper_Falcons are out of the Tokyo 2020 Olympic qualifiers on away goal.
I de tre övriga kvartsfinalerna spelas returerna under tisdagen. De första mötena slutade så här:
Zambia–Botswana 1–0
Kamerun–DR Kongo 2–0
Ghana–Kenya 0–0
Även i Nordamerika är OS-kvalet i gång. Där handlar det om förkval i Karibien och i Centralamerika. Det är fem kvalgrupper som är igång.
I Karibien går Jamaica mot seger i en av de tre grupperna. De har nio poäng och 30–1 i målskillnad efter tre matcher. Trinidad och Tobago känns som favoriter i en grupp och i den tredje blir det gruppfinal mellan Haiti och Puerto Rico.
I Centralamerika har Costa Rica bra chans att vinna. I den andra blir det gruppfinal mellan Guatemala och Panama.
Slutligen tillbaka till svensk mark. Där noteras att vi fick se en av årets jobbigaste målvaktstavlor i kvalet till elitettan. Det var Dösjöbro som bjöd Jitex på ett 2–0-mål som gjordes på ett skott som absolut inte borde ha gått in.
20.15 i kväll är det avspark på DVTK-stadion i ungerska Miskolc. Där skall Sverige ta ytterligare tre poäng i EM-kvalet. Matchen sänds på TV12 och på Cmore.
Allt annat än seger är ett rejält misslyckande. Ungern är nämligen ett lag vi skall slå med ett par måls marginal. De sex tidigare mötena med ungerskorna har alla slutat med minst tre måls segermarginal. Totalt är det 31–2 i svensk favör. Och de tre matcherna på ungersk mark har slutat totalt 14–2, vilket innebär ett snitt på 5–1.
Senast blev det 4–1, men där var ungerskorna med ända in i slutminuterna. Då kom nämligen de två sista svenska målen sent. Mitt tips för dagens match är svensk 3–0-seger.
Vi skall alltså förvänta oss svensk seger i kväll. Men Ungern är långt ifrån lika uselt som Lettland. Det kommer alltså att bli en fotbollsmatch i kväll. Vårt landslag får inte gå på halvfart, som i första halvleken mot Lettland. Ungerskorna har nämligen flera spelare med mycket goda offensiva kvaliteter.
Framför allt är ju Wolfsburgs kantspelare Zsanett Jakabfi en riktig klasspelare. Hon hade definitivt platsat i den svenska elvan.
Det hade kanske inte duon Dóra Zeller (forward) och Henrietta Csiszár (mittfältare) – men de båda är i alla fall startspelare i tyska mittenlaget Bayer Leverkusen, vilket tyder på god klass. Även mittfältaren Zsofia Racz har en säsong i Frauen-Bundesliga på meritlistan. Det var för för Duisburg 16/17.
För svensk del har jag inget inside om startelvan. Men en avancerad gissning är att Peter Gerhardsson kommer att utgå från den elva han mönstrade i Lettlandsmatchen. Från den saknas Elin Rubensson och Caroline Seger. Sett till hur Gerhardsson matchade sin trupp i VM bör det öppna för Nathalie Björn och Julia Zigiotti Olme i startelvan.
Jag ser att TT tippar på just de förändringarna i sin elva. De tror på följande elva spelare: Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Nathalie Björn, Kosovare Asllani, Julia Zigiotti Olme – Fridolina Rolfö, Anna Anvegård, Sofia Jakobsson.
TT:s tips är alltså även att Gerhardsson kommer att starta Rolfö istället för Lina Hurtig. Det är väl kanske den förändring jag tycker känns mest osäker. Normalt är Rolfö förstavalet, men nu har hon ju inte spelat på ett tag.
Totalt spelas det tio EM-kvalmatcher i dag. Och faktum är att ingen av dem känns riktigt het. Det skulle även ha spelats en elfte match, Kosovo–Ryssland. Men den har blivit uppskjuten med ganska kort varsel. De enda uppgifterna jag har sett är att det har att göra med att det är val i Kosovo på söndag, ett nyval utlystes efter att landets premiärminister avgått.
UEFA tell me Kosovo's @UEFAWomensEURO qualifier with @WomenRussia in Pristina on Friday was postponed last week due to security considerations ahead of the country's parliamentary elections this Sunday. "A decision regarding the match will be made in consultation with both teams" pic.twitter.com/O81z2tC10V
Utöver Sveriges match kan man även se Norge–Vitryssland på svensk tv. Den sänds på Viasat Sport Premium (och Viaplay) från 17.45.
Som avslutning på det här inlägget blir det lite fotbollsgodis från Brasiliens VM-forward Geyse, numera i Benfica. Så här kan man också ta sig förbi motståndarnas målvakt.
I förra veckan kom en ny världsranking. Där är Sverige rankat som femma, en placering vi delar med England.
Noterbart är att Sverige spelat en landskamp sedan förra rankingen, och i den blev det seger. Ändå tappar vårt landslag en rankingpoäng från 2021 till 2020. Att bara vinna med tre måls marginal mot Lettland anses alltså inte vara så mycket värt…
I övrigt är det väldigt få ändringar på den nya rankingen. De enda på topp 20 är att Japan byter plats med Brasilien, och att Nadeshiko därmed tar plats på topp tio igen, medan Pia Sundhage:s lag är nere som elva, samt att Belgien passerar Schweiz på platserna 18 och 19.
Tittar vi längre ner på rankingen hittar man vissa konstigheter. Exempelvis är genomusla Papua Nya Guinea rankat på plats 47, mellan Kamerun och Slovakien. Jag vågar lova att både Kamerun och Slovakien hade vräkt in mål på Papua Nya Guinea – om lagen hade mötts.
Kamerun slog ju ut Nya Zeeland ur VM. Och i OS-kvalet 2016 vann just Nya Zeelands Ferns borta mot Papua Nya Guinea med 7–1, sedan lämnade PNG walkover i returen. Och i fjolårets oceaniska VM-kval åkte PNG ut i semifinal mot Fiji – samma Fiji som förlorade med 8–0 mot Nya Zeeland i finalen.
Hur PNG kan vara rankat på plats 47 är en gåta. Eller kanske snarare en bugg i rankingsystemet. Ett system där lagen från Afrika känns undervärderade, medan flera lag från Asien och Oceanien är övervärderade.
Från världsnivå till Göteborg. Där förväntas en fin publiksiffra på tisdagens EM-kvalmatch mot nämnda Slovakien. Beräkningen är att det skall komma cirka 12 000 åskådare till Gamla Ullevi. Vi får hoppas att den beräkningen är korrekt.
Däremot kan inte Göteborg FC räkna med att få gehör för sin överklagan av Beata Kollmats utvisning från i söndags. Dels för att förbundet i princip aldrig godkänner den här typen av överklaganden, dels för att Kollmats andra varning inte kan anses vara direkt felaktig.
Göteborg FC laddade upp ett klipp med situationen på sociala medier ”för att alla ska få bilda sig en egen uppfattning”. Men klippet är inte fullständigt, när det börjar har Göteborg redan tagit 15 sekunder på sig för första inkastet, och dessutom bytt kastare. Man hör domare Sara Persson:s ”skynda på-signal” i början av klippet.
Det är fullt möjligt att Kollmats inte avsåg att maska, men jag uppfattade det helt klart som maskning från läktaren. Och jag förstår att domare Persson också gjorde det.
Dessutom ser det ju ut som att tränare Marcus Lantz pekar på den boll han lägger ner på marken, och att Lantz därmed uppmanar Kollmats till det bollbyte som är upphov till varningen. Eller?
Apropå Göteborg noterade jag att klubben säkrat en semifinalplats i F19-allsvenskan. I sista omgången gjorde Molly Johansson hattrick för klubben. Den 17-åriga Falkenbergstjejen är lillasyster till 18-åriga Tilde Johansson, som är i Doha och skall hoppa längdhoppskval i Friidrotts-VM på lördag.
Molly Johansson ligger delad tvåa i skytteligan i södra F19-allsvenskan med 13 mål. Leder gör Växjös Ritah Kivumbi som har gjort 22 mål på åtta matcher, alltså nästan tre i snitt.
Från den norra serien blir det Umeå och Djurgården som spelar slutspel. Där är det Djurgårdens Wilma Sjöholm som briljerar i skytteligan. Finländskan har gjort 23 mål på tio matcher.
Trots att Kivumbi och Sjöholm dominerar i F19-allsvenskan har de bara fått sparsamt med tid i damallsvenskan. Sjöholm har bara spelat 59 minuter, medan Kivumbi startat fyra matcher och totalt kommit upp i 354 spelminuter.
Tre damallsvenska profiler har i dagarna förlängt med sina klubbar. Dels har Loreta Kullashi skrivit på för två nya år i Eskilstuna, dels har Vittsjö bundit upp Tove Almqvist och Michelle De Jongh för nästa år. Tre otroligt viktiga förlängningar. (För övrigt uppdateras fortfarande sommarens silly seasonsida)
Kullashi är ju nu i Ungern med landslaget och laddar inför fredagens EM-kvalmatch. I den kommer inteCaroline Seger till spel. Eftersom Elin Rubensson tvingades stå över den här samlingen till följd av den hjärnskakning hon fick i söndags mot Vittsjö, saknas alltså två av de tre mittfältare som Peter Gerhardsson hade i sin VM-elva.
Det skulle ju kunna öppna för Nathalie Björn och Julia Zigiotti Olme från start på fredag.
I veckans nyhetsflöde noteras att det händer saker kring damfotbollen i Norge. Sportsligt har vi kört förbi norskorna, men det hindrar inte att Norge ändå ligger före oss på många fronter.
Nu skall man lägga sig i framkant vad gäller forskning kring damfotboll. Nästan all den forskning kring fysträning inom fotbollen som finns bygger mest på män. Nu görs en satsning på närmare 50 miljoner svenska kronor på damfotbollsforskning. Projektet skall genomföras på Universitetet i Tromsø och vid Tromsø forskningsstiftelse.
Hege Jörgensen, som är vd för Toppfotball Kvinner – Norges motsvarighet till EfD – är lyrisk över satsningen, och tror att den kan göra att norskorna återigen flyttar fram sina positioner. Hon säger så här till Aftenposten:
”Norge kan være helt i front på kompetanse innen kvinnefotballen gjennom dette prosjektet. Det kan bli et stort konkurransefortrinn for Norge som fotballnasjon.”
Banebrytende nyhet 💥 I dag finnes det lite forskning på kvinnefotball på verdensbasis. Nå skal norske forskere gjøre noe med det ⚽️ https://t.co/tTmtJ8pv3P
I Norge noteras även att herrfotbollens storklubbar vill in i damfotbollen. 2000-talets norska dominanter Rosenborg vill ta över toppserielaget Trondheims Örn. Och i Ålesund har topplaget i tredjedivisionen FK Fortuna Ålesund haft ett extra årsmöte där man godkänt att gå upp i herrfotbollsklubben Ålesunds FK.
Som jag tidigare berättat finns det motstånd i Sverige bland herrfotbollsklubbarna till att ta över befintliga damelitklubbar. Det som är självklart i andra länder anses vara oanständigt bland fans i Sverige.
Senaste herrelitklubben att starta damlag är Örgryte IS. De skall börja i fyran och jobba sig upp, trots erbjudanden om samgående med föreningar högre upp i seriepyramiden. Eftersom klubben har ett juniorlag har jag viss förståelse att man startar i fyran. Men om Öis har ambitioner på damsidan är det här inget vidare.
För i princip är det ingen som vinner på att ha satsande elitklubbar i gärdsgårdsserierna. Det blir i regel ojämna matcher och stor genomströmning på spelarsidan.
Givetvis startar vi från division 4 som en anständig förening.
Trots att en mängd herrelitklubbarna har börjat sina satsningar är det klassiska damfotbollslag som på väg tillbaka upp i elitettan. När kvalet drar i gång på lördag är det klubbar med totalt 13 SM-guld på meritlistan som gör upp.
Sunnanå SK (två SM-guld), Älvsjö AIK (fem) och Jitex BK (sex) är ju tre av seriesegrarna i division I. I övrigt är Dösjöbro nya på den här nivån, det är även Alingsås FC United. Den senare är en klubb som gör sin andra säsong. I sin förra skepnad, Holmalunds IF, har man dock spelat i damallsvenskan.
Och det sista kvallaget, Bollstanäs SK, har gjort ett par säsonger i elitettan. De åkte för övrigt ur 2015, samtidigt som Jitex. Sedan dess har Mölndalsklubben vunnit sina division I-serier fyra år i rad, för att sedan falla i kvalet. Fjärde gången gillt nu?
På lördag spelas följande matcher: Sunnanå–Bollstanäs, Älvsjö–Alingsås och Jitex–Dösjöbro. Returerna går nästa helg.
Noterbart här är att Alingsås båda tränare tycks vara avstängda i bortamötet – de drog på sig avvisningar från en betydelselös bortamatch i helgen. Det känns ju verkligen extremt klantigt.
Både Mikael Prodér och hans assisterande tränare avvisades från bänken mot Frisco i lördags. Det betyder att ingen av dem får coacha laget i den första kvalmatchen på lördag. Utan att ha sett Friscomatchen verkar det ju lite klumpigt eftersom den för tabellen var betydelselös. pic.twitter.com/TPaQzddWcw
Det är ju faktiskt lite konstigt att kvalet drar i gång till helgen, samtidigt som det är landslagsuppehåll. Det hade ju inte varit helt omöjligt att något av lagen hade haft med någon spelare i exempelvis det F15-landslag som spelar nästa vecka.
F18-landslaget inledde sitt EM-kval i förmiddags. Man vann med 14–0 mot Armenien bland annat efter fem mål av Uppsalas Beata Olsson.
Ute i Europa gjorde det inga svenskmål i helgen som gick. Här är Fotbollskanalens senaste svenskkoll. Personligen noterade jag att Tacon gjorde en ny riktigt svag insats.
Laget har ett stort stöd på sociala medier, men presterar dåligt på planen. I hemmaderbyt mot Madrid CF var det 2–0-underläge redan efter fem minuter. Matchen slutade med Madridseger, 2–1. Därmed ligger nu Tacon på negativ kvalplats, bara en poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Det känns som att det kan bli en jobbig säsong för Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson.
Till Colombia där ligan avslutas med slutspel. Där spelades den andra och avgörande finalmatchen natten mot i går, svensk tid. Där vann America de Cali mästerskapet med totalt 3–2 på två finalmatcher mot Independiente.
Det anmärkningsvärda var dock att Independiente lockade hela 28 263 åskådare till sin hemmafinal. Fantastiskt.
🏟️La gran Final – Vuelta de la #LigaAguilaFemenina 2019 nos regaló un grandioso espectáculo, el Atanasio Girardot se adorno con sus mejores galas y 28.263 almas vibraron con este grandioso encuentro🏟️
I det här landslagsfönstret spelas det viktiga landskamper på fler kontinenter än vår. I Afrika är man framme vid kvartsfinalerna i OS-kvalet. Där skall bland annat svenskledda Nigeria möta Elfenbenskusten.
Och i Nord- och Mellanamerika är det karibiska förkvalet till OS igång. Det startade med att Jamaica vann med hela 12–1 mot Kuba i första matchen. Där gjorde Cheyna Matthews fyra av målen. Jamaicas landslag tycks alltså ha löst den tvist med landets fotbollsförbund som startade efter VM. Noterbart är att förkvalet består av två femlagsgrupper och en med bara tre lag. Varken Dominica eller Grenada kommer nämligen till spel. Tråkigt.
Inlägget uppdaterat med ändring i landslagstruppen.
Det är dags att summera damallsvenskans 19:e omgång. Innan nästa omgång skall vi ha ett landslagsuppehåll.
Och jag gissar att Peter Gerhardsson har en hel del att göra nu inför den svenska samlingen. Det kom ju nämligen oroande skaderapporter från flera håll.
Fridolina Rolfö var ett frågetecken vid trupputtagningen Då sa Gerhardsson att Wolfsburgspelaren skulle kunna vara tillgänglig för väldigt många minuter i den här samlingen. Det känns ju osäkert, även om hon satt på bänken i dagens 8–1-seger mot Jena. Totalt har bara Rolfö spelat 29 minuter sedan bronsmatchen i VM – det var i tyska cupen den 7 september. Fortsatt frågetecken för henne alltså.
Och i Göteborg fick Gerhardsson fler frågetecken. Dels var Julia Roddar oombytt åskådare, precis som i veckans Champions Leaguematch. Sedan tvingades en tårögd Elin Rubensson kliva av dagens match i 35:e minuten. Hon var illamående efter en, eller möjligen två smällar mot huvudet.
Tillagt i efterhand: Under måndagseftermiddagen meddelades att Rubensson har en hjärnskakning och inte kan spela mot Ungern. Som ersättare har Piteås Julia Karlernäs kallats in.
Även Jennifer Falk slog i huvudet, och gick med ispåse efter matchen. Och Julia Zigiotti tog sig för foten innan hon byttes ut i 72:a minuten.
Och i går var Caroline Seger åskådare i Rosengårds segermatch i Kungsbacka. På presskonferensen efter den matchen förklarade FCR:s tränare Jonas Eidevall att det inte var någon säkerhets åtgärd – Seger hade inte kunnat spela.
Han sa också att den nuvarande landslagsledningen har hanterat skadade spelare på ett bra sätt, och att han förväntar sig att det kommer att vara så även i fortsättningen.
Vi får se vilka spelare Gerhardsson kan spela i Ungern på fredag kväll, och i Göteborg tisdagen efter.
Tillbaka till den där presskonferensen i Varberg i lördags. Det var en småintressant tillställning. Kungsbackas tränare Stefan Olofsson berättade att laget hade hämtat inspiration från Daniel Nannskog – de hade spelat upp ett klipp där SVT-experten sa att Rosengård lätt skulle städa av matchen.
Eidevall var inte förtjust i att Nannskog ger motståndarna extra motivation, för Rosengårdstränaren menade att han och hans spelare inte såg Kungsbacka som en lätt match. Och med tanke på att Rosengård åkt på några chockresultat mot bottenlag de senaste åren gör laget förstås rätt i att ta seriöst på alla motståndare.
I övrigt var det lite snack om publiksiffran på 162, och Eidevall beklagade att Kungsbacka inte kunde spela på hemmaplan – utan att alla deras hemmamatcher spelas på neutral plan.
Precis efter presskonferensen kom det fram att förbundet hade givit Kungsbacka dispens att spela aktuell match hemma på Tingbergsvallen – förutsatt att Rosengård accepterade att avsparken av ljusskäl flyttades från 15.00 till 13.00. Rosengård hade dock sagt nej med motivering att det skulle bli så tidig avresa. Det var ju faktiskt en riktigt dålig ursäkt. Det är ju bara 2,5 timmars restid mellan Malmö och Kungsbacka, så det hade ju inte behövt bli någon speciellt tidig uppstigning.
Jag tycker ju att Kungsbacka borde ha fått spela någon hemmamatch under säsongen. Men jag förstår att ett guldjagande Rosengård av rent sportsliga skäl inte ville att nykomlingen skulle få extra tändvätska i just den här matchen. Så jag tycker inte att det är konstigt att Malmöklubben satte sig emot flytten. Men att skylla på tiden imponerade inte…
Efter presskonferensen passade jag på att snacka en stund med en spelare som jag tycker borde vara väldigt nära sin landslagsdebut – Hanna Bennison. Hon kom ut ur omklädningsrummet med en stor taktiktavla i handen. De yngsta brukar ju få ta ansvar för materialet. Utöver ansvar för taktiken…
”Brukar jag få ta mikron som vi har på bussen också…”
Just i matchen i Varberg blev 16-åringen (fyller 17 den 16 oktober) utbytt i 78:e minuten – en minut innan segermålet föll. Jag tycker ändå att Bennison utmärkte sig med flera fina aktioner, bland annat en läcker klackfrispelning till Johanna Rytting Kaneryd i den andra halvleken.
Bennison tyckte att det var en skön seger, även om det inte var någon av lagets toppinsatser. Hon insåg också att guldet är väldigt nära:
”Ja, men vi fortsätter att kämpa på. Vi satsar på att vinna de matcherna som är kvar också.”
Det räcker med att vinna en…
”Ja, men vi vill vinna alla – det satsar vi på.”
Vad säger du om din säsong?
”Det är kul att jag har fått spela mycket – fått chansen. Vissa matcher har väl gått bättre än andra. Men överlag en hyfsad säsong.”
Hyfsad? Du har väl haft en väldigt hög lägstanivå? Eller det kanske du inte tycker själv?
”Nej, man är väl aldrig riktigt nöjd. Men det har väl gått helt okej. Det har väl hänt rätt så mycket det här året, och det är kul. Det har varit en stor utveckling.”
I Varberg hade hon två frilägen. Det visade sig dock att hon inte är riktigt van vid att hamna i den typen av positioner, att hon inte tidigare varit så offensiv.
”Jag har mest spelat mycket defensiv innermittfältare innan. Så det har väl inte varit jag som gjort flesta mål – men några har jag väl gjort. Men inte så jättemånga.”
Den roll hon fått i Rosengård i år, som en mer offensiv och djupledslöpande innermittfältare är ganska ny för henne.
”Jag har väl spelat där lite när jag varit yngre, men det är ganska nytt. Jag trivs bra i den rollen, det är kul att få vara offensiv. Men jag gillar även den defensiva rollen – det är kul att bara få spela, det spelar inte så stor roll. … Det känns som att jag har ganska många offensiva kvaliteter, och att jag får mer nytta av dem när jag spelar högre upp i banan.”
Personligen är jag förtjust i Bennisons förstatouch. Hon är väldigt bra på att flytta bollen på sitt förstatillslag, och på så sätt skapa sig tid. Så jag kollade lite om det är något hon tränat extra mycket på.
”Jag har väl tränat en del på det. Jag har lärt mig att det är ganska viktigt att få en bra förstatouch för att sedan kunna göra något bra efter det. Det är klart att jag har övat en del på det, fast på mycket annat också förstås. Men det har varit en viktig bit – att man kommer ifrån sin spelare direkt på förstatouchen, att det händer något direkt när man får bollen.”
Och vad händer framöver? När skall du in i A-landslaget?
”Det får vi se, när det kommer. Det är förstås målet, men jag fortsätter att jobba på, köra hårt. Men jag satsar på det, jag har ingen brådska – det kommer när det kommer.”
Närmast väntar EM-kval i Bosnien med F18-landslaget för henne. Och om några veckor blir det guldfest med Rosengård.
I dag var några Rosengårdsspelare i Göteborg och såg Göteborg ta sig upp på andraplatsen via 2–1-vinst mot Vittsjö. Eftersom Kristianstad strax efter spelade 1–1 mot Piteå är det numera bara Göteborg som kan komma ikapp Rosengård.
Således säkrade Malmöklubben i dag deltagande i nästa års Champions League. Grattis till det.
Apropå Champions League kan det vara läge att poängtera att min fiaskorubrik från tidigare i veckan inte syftade på de enskilda insatserna. Det var varken ett fiasko att Piteå åkte ut mot Bröndby eller att Göteborg åkte mot München. Tvärtom var Göteborg närmare avancemang än jag hade trott. Däremot tycker jag att det är ett fiasko för svensk damfotboll att vi inte har något lag i åttondelsfinal. Damallsvenskan var ju rankad som Europas tredje bästa liga så sent som i våras.
Tillbaka till dagens match på Valhalla. Jag hade stora förväntningar på den, för lagens första möte var en väldigt bra match. I dag var det dock väldigt chansfattigt. Jag hamnade på 3–2 i heta målchanser till Vittsjö. Problemet för skånskorna var att Göteborg gjorde mål på alla sina, medan Vittsjö satte två av sina chanser i målramen.
Noterbart är att Vittsjö på 19 omgångar bara har släppt in tolv mål. Och att sex av dem är gjorda av Göteborg. I söndagens GP sa Göteborgstränaren Marcus Lantz att laget hade hittat bra sätt att luckra upp Vittsjös försvar.
I bortamötet bestod segerreceptet av långbollar som skarvades i djupled. Det receptet ledde även till söndagens 1–0-mål – även om det aldrig blev någon skarv. Taylor Leach:s långboll ställde dock Vittsjös backlinje och gav Rebecka Blomqvist ett friläge, som hon förvaltade på bästa sätt.
Blomqvist gjorde sitt tolfte mål i serien – och delar nu skytteligaledningen med Anna Anvegård. I fjol delade de andraplatsen i skytteligan. Går det att sära på Blomqvist och Anvegård?
Blomqvists mål kom i 16:e minuten. Och ganska exakt åtta minuter senare lobbsköt Filippa Curmark in 2–0. Det var fullt rättvist, för Göteborg var så långt minst en klass bättre än gästerna. Ändå tycker jag att båda Göteborgs mål kändes ganska lättvindiga.
Det var en första halvlek som präglades av huvudskador. Minst fyra gånger stoppades spelet för smällar mot olika spelares huvuden. Det var även en halvlek som var ett styrkebesked från Göteborg.
Laget ställde upp med tre mittbackar i något som liknade en 3–5–2- eller 5–3–2-uppställning. Följden blev att Elin Rubensson hamnade mer centralt, och att Göteborg fullständigt körde över Vittsjö på mitten. Men trots dominansen skapade man alltså inte något riktigt vasst utöver målen.
Göteborg körde för övrigt samma spelsystem i München i onsdags, och efteråt frågade jag Marcus Lantz om det är så man kommer att spela framöver. Han sa att det handlar om en anpassning efter vilka spelare man har tillgängliga. Och att det nog hade blivit 4–4–2 om Julia Roddar hade kunnat spela.
Men det såg intressant ut, Göteborg kändes väldigt starkt centralt när man hade Vilde Böe Risa, Curmark, Rubensson och ibland även Zigiotti Olme där. Redan innan Rubensson tvingades kliva av sa jag till min bänkgranne att Göteborg nog behövde ha något måls ledning in i den andra halvleken. Jag förväntade mig nämligen att matchen i München skulle ta ut sin rätt efter paus.
Tränare Lantz startade ju nämligen med exakt samma utespelare i både onsdagens och söndagens matcher. Och nio av dem spelade även mot Djurgården förra söndagen. Det var tydligt att spelschemat – och Rubenssons byte – påverkade Göteborg. Efter paus var det nämligen en helt ny matchbild. Då var det Vittsjö som ägde planen, utan att komma till speciellt många målchanser.
Ett ribbskott vardera från Ebba Hed och Michelle De Jongh hade man dock första dryga kvarten. Det dröjde dock ända till slutminuterna innan Alexandra Benediktsson nickade in reduceringsmålet på en hörna från Hed.
Därmed föll Vittsjö ner till tredjeplatsen i tabellen. Tränare Thomas Mårtensson var mycket missnöjd med lagets första 20 minuter, men tyckte att den andra halvleken var väldigt bra. Det är bara att hålla med.
Han konstaterade också att hans lag börjar lära sig att hantera konstgräs – vilket kommer att vara nyttigt nästa år. Innan dess skall man kämpa i medalj- och Champions Leaguestrid i tre omgångar till den här säsongen. Man har ju kvar tre hyperintressanta matcher mot Kristianstad, Rosengård och Djurgården.
För Göteborg väntar Piteå borta nästa gång. Då får de spela utan lagkapten Beata Kollmats som fick rött kort efter två gula på övertid. Kollmats har varit otroligt bra i år, och är ett tungt avbräck.
Från Göteborgsled klagades det över bristande känsla från domare Sara Persson. Personligen förstår jag dock att Persson tog fram det gula kortet.
Göteborg hade precis fått en tillsägelse för att man hade tagit lång tid på sig vid ett inkast, och när man nu fick ett nytt tog det först lite tid, sedan bytte Kollmats boll, vilket kändes onödigt. Göteborg riktigt bad om att lagkaptenen skulle få det där andra gula kortet.
Efter matchen valde jag att prata med Ebba Hed och Rebecka Blomqvist. Hed kom först, och visade sig vara rädd för bandspelare och intervjuer. Varför förstår jag inte, för hon verkade så lugn och trygg när vi väl började prata. Men någon inspelning blev det inte, så jag får försöka minnas vad de båda spelarna sa.
Hed är en spelare som har imponerat på mig i år. Jag tycker verkligen att hon har tagit stora kliv. Det tyckte hon själv också. Hon trodde att det var en följd av ökad speltid. När det gäller lagets utveckling kände hon att Vittsjö blivit mycket mer bolltryggt och att man börjar lära sig att föra matcher.
Hed är ju från Halmstad. Intressant är att hon pendlade under sina tre första år i Vittsjö. Fast hon var för ung för att ha körkort, så de två första åren skjutsades hon den cirka 60 minuter långa resan av sina föräldrar och ibland även av sina mor- och farföräldrar.
I fjol körde hon själv. Men i år har hon boende i Hässleholm och slipper lägga drygt två timmar per dag på att färdas genom halländska, småländska och skånska skogar. Kanske att det också kan vara en faktor till hennes lyft.
När vi stod och pratade kom Blomqvist, lade armen om Hed och kallade Vittsjömittfältaren för ”brorsan”. Sedan följde en glad och trevlig stund där de redde ut sitt brödraskap, där även en andra broder och en tvillingsyster dök upp i diskussionen.
Kommande vecka skall Blomqvist och brorsan Hed i väg tillsammans med U23-landslaget. Så de får snart nya möjligheter att reda ut sitt brödraskap.
Blomqvist bar för övrigt det där leendet som hon alltid har när det går bra – och faktiskt ofta annars också. Hon sa att Champions League gav mersmak, och att hon väldigt gärna ser att Göteborg får spela i turneringen nästa år också.
Hon sa också att hon inte hann vara speciellt orolig under matchen, trots att Vittsjö tryckte på. 2–1-målet dröjde ju så länge. Dessutom sa skytteligaledare Blomqvist att hennes mål är att göra fler än förra året. Då slutade hon på 14 – så hon behöver göra tre till för att slå den noteringen.
I övrigt i dag spelade alltså Piteå sin sjätte 1–1-match efter VM-uppehållet. Man gjorde det i Kristianstad, där Mia Carlsson gjorde en efterlängtad comeback. Vi fick även se Kif Örebro och Eskilstuna spela 2–2. De båda resultaten innebär att Göteborg, Vittsjö och Kristianstad är de tre lag som på allvar är kvar i kampen om andraplatsen.
För trion Eskilstuna, Piteå och Linköping finns fortfarande medaljchans. Men inget av de lagen kan knappast nå upp till andraplatsen.
Innan jag sätter punkt tänkte jag utropa Vittsjös supportrar till damallsvenskans klart bästa fans 2019. Laget vann matchen på läktarna i dag i Göteborg. Man gjorde det även i Kungsbacka för några veckor sedan – då var det för övrigt sportchef Erika Nilsson som slog på trumman. Som jag ser det är Vittsjös bortafölje överlägset bäst i serien. Hoppas de utmanas nästa år.
Om några veckor kommer Kronprinsessan Victorias pokal att resa minst 130 mil söder ut. Efter dagens fyra damallsvenska matcher kan vi nämligen känna oss ganska säkra på att guldet kommer att hamna i Skåne.
Egentligen finns det bara två riktiga kandidater kvar – Rosengård och Vittsjö. Att Vittsjö ligger tvåa i serien efter 17 omgångar är en jätteskräll. Visst fick jag en positiv känsla om laget när de började värva i vintras. En känsla som förstärktes efter att de vunnit en träningsmatch mot Rosengård i vintras.
Jag hade Vittsjö som femma i mitt damallsvenska tips, med motiveringen:
”Jag tror att Vittsjö blir årets överraskningslag.”
Men guldstrid långt in på hösten – nej det trodde jag inte på. Men kul med positiva överraskningar. Och att Vittsjö både skall möta fyran Göteborg och trean Kristianstad de tre kommande omgångarna gör saken ännu roligare. Hemmamatchen mot KDFF borde kunna locka en riktigt bra publiksiffra till Vittsjö Idrottspark.
I dag vann man med 1–0 mot Kif Örebro inför 704 åskådare. Jag såg halva den första halvleken på tv innan jag åkte till Göteborg för toppmötet KGFC–Rosengård. Precis innan jag behövde släppa Vittsjös match uppstod en väldigt intressant situation.
I den 25:e minuten gjorde nämligen Heidi Kollanen 1–0 till Örebro – trodde nog de flesta. Men målet dömdes bort för offside på Emma Kullberg. Personligen tycker jag att domslutet var korrekt, men under VM godkändes ett par mål där offsidestående spelare skymde målvakterna, vilket gör mig osäker på hur situationer som den här bör tolkas.
Efter paus gjorde istället Michelle De Jongh matchens enda mål när hon placerade upp bollen i bortre krysset. Vittsjö spelade de sista 21 minuterna en man kort, men höll undan. Nu är laget tre poäng och två mål före trean Kristianstad i tabellen.
Kif Örebro däremot föll ner till åttonde plats i tabellen, fast med samma poäng som sexan Linköping. Däremellan finns Piteå, som i dag äntligen fick målskyttet att släppa.
Efter att ha bränt en massa chanser i matchupptakten kom målen under åtta minuter under den andra halvan av den andra halvleken. Piteå vann med 4–1 – och kanske att den offensiva islossningen kan hålla i sig i 1,5 veckor fram till returen mot Bröndby i Champions League. För det känns som Piteås viktigaste match i höst.
På Stockholms stadion blev ångestmötet mellan Djurgården och LB07 mållöst. Av de rapporter jag fått ägde Djurgården matchen och skapade mest. Men på övertid hade LB07 en trippelchans där Portia Boakye två gånger agerade räddande ängel på mållinjen. Samtidigt höll ghananskan Djurgårdens hopp om förnyat kontrakt i damallsvenskan vid liv.
Så till den match jag var på plats på under lördagen, Göteborg–Rosengård 0–2. Min uppfattning är att det var en väldigt bra match.
Utan att först känna igen honom satt jag bredvid assisterande förbundskapten Magnus Wikman. Han hade huva och det var först mitt i den första halvleken det slog mig vem min bänkgranne var. Hans uppfattning var att passningsspelet inte var speciellt bra.
Och visst, kvaliteten i anfallsspelet var inte så hög – det skapades inte så många målchanser. Men jag tycker att det kompenserades av att matchen var intensiv, tät och tuff. Och dessutom var det länge jämnt.
Jag satt rakt bakom Rosengårdsbänken, där tränare Jonas Eidevall hjälpte till att ge publiken underhållning genom hans sätt att leva sig in i matchen.
Jag tänkte ta er igenom matchen genom att delge de anteckningar jag gjorde:
4: Göteborg har inlett bra. Eidevall är inte nöjd med Anam Imo:s försvarsspel, något han redan påpekat ett par gånger.
5.25: Göteborgsspelarna Julia Zigiotti Olme och Filippa Curmark skallar ihop. Duon har knappt nått marken innan Eidevall ropar till sig sitt lag:
”Vita här”
Det hörs inte exakt vad han säger när laget är samlat, men det är tydligt att han pratar om det taktiska upplägget.
14.38: Beata Kollmats springer ner till hörnflaggan för att ta ett inkast. Eidevall tycker att det tar alldeles för lång tid.
16.34: Straffsituation för Rosengård. Sofie Svava faller på Vilde Böe Risa:s högerben. Domare Tess Olofsson väljer att fria. Min spontana känsla var att hon kunde ha pekat på straffpunkten istället.
Noterar för övrigt att förbundet återigen väljer Olofsson för att döma Rosengård. Visst har man förstått att man anser att Olofsson är vår bästa domare för tillfället, men i herrallsvenskan hade knappast en Malmödomare fått döma Malmö FF.
19.45: Rosengårdsbänken får besked om att Sofia Svava inte kan spela vidare. Eidevall ropar till sig Jessica Samuelsson.
22: Caroline Seger har haft ett par felpass. Men defensivt har hon en bra förmåga att oftast stå på rätt ställe.
25.10: Halvlekens farligaste chans. Rebecka Blomqvist slår in bollen bakom Rosengårds backlinje. Zecira Musovic kastar sig fram med och får undan bollen med högerfoten precis innan Julia Zigiotti kommer framstormande. Musovic får frispark. Eidevall tycker att Zigiotti skall ha kort för sin satsning.
33: Rebecka Blomqvist förlorar ytterligare en närkamp mot en Rosengårdsback. Blomqvist väger lätt i matchen. Kanske att hon måste jobba upp sin balans och styrka för att kunna spela en större roll i den här typen av matcher?
Halvtid: Anam Imo går ut, Jelena Cankovic ersätter. Hyfsade ersättare Rosengård har på bänken.
46.30: Bra skott från Julia Roddar.
49.15: Blomqvist får äntligen chansen i djupled. Tar dock ett tillslag för mycket, kommer ur vinkel och skottet blir rätt enkelt för Musovic.
54.00: Skott från Sanne Troelsgaard. Hårt, men rakt på.
58.25: Ett motlägg blir Rosengårds första farliga målchans. I varje fall såg det farligt ut från min vinkel.
60: Byte i Göteborg: Vilde Böe Risa ut, Amanda Johnsson Haahr in. Elin Rubensson kliver in i mitten på Böe Risas position, medan Johnsson Haahr placeras på högerkanten.
61.35: Rebecka Blomqvist gör mål. Blir dock bortdömt för offside. Ser korrekt ut, även om Johanna Rytting Kaneryd dröjer sig kvar vid första stolpen.
69.05: Byte i Göteborg: Beata Kollmats ut, Hanna Andersson in. Curmark går ner som mittback och Julia Roddar tar plats bredvid Rubensson på innermittfält.
69.58: Stolpen. Hanna Bennison vänder bort Johnsson Haahr och lobbskjuter i bortre stolpen. Nära…
71: Rosengård har större bredd, och har nu kopplat ett rejält grepp om matchen. Eidevall leder presspelet från sidan. Han verkar mycket nöjdare nu än i första halvleken.
73.01: 0–1 Anna Anvegård. Seger räddar bollen i andrafas efter en hörna. Via Nathalie Björn och Jessica Samuelsson hamnar bollen framför fötterna på Anvegård, som står för ett distinkt avslut. Forwarden slår för övrigt till på den yta som vikarierande mittback Curmark skall täcka.
76.45: 0–2 Hanna Bennison. Fint avslut på volley. Återigen inlägg och assist från högerkanten och Jessica Samuelsson.
79: Pauline Hammarlund reser sig från sin plats på läktaren och går upp för trappan.
81: Byte i Göteborg: Elin Rubensson ut, Emma Pennsäter in. Pennsäter går in i mittförsvaret, Curmark flyttas tillbaka till centralt mittfält.
87: Göteborg har bollen, men Rosengård har kontroll.
Slut: Rosengårds 2–0-seger till slut odiskutabel. Det var jämnt i 60 minuter, men när Göteborg började byta hade man inte den bredd som Rosengård. Då kopplade gästerna segergreppet.
Efter matchen pratade jag med flera spelare och ledare. Först lyssnade jag lite på Jonas Eidevall, som tyckte att Göteborg var bättre i den första halvleken.
”Vi visste att de skulle gå ut stenhårt. Men efter 60 minuter såg man att de hade spelat en tuff match i onsdags. Sedan påverkades de av bytena.”
För det egna laget konstaterade Eidevall att bytet av Jelena Cankovic i paus förbättrade presspelet – en detalj som han ansåg blev matchavgörande.
Serbiskan hade skadat knät för ett par dagar sedan på träning, det befarades att det kunde handla om korsbandet. Men serbiskan var fast bestämd att hon skulle kunna spela i söndagens match. Och knät var såpass bra att hon klarade en bra halvlek.
”När hon, som skadade knät i veckan, kastade sig in i duellerna visade hon vägen för de andra.”
Sedan bytte jag några ord med Jessica Samuelsson, som alltså spelade 70 minuter och stod för assisten till båda målen. Hon mådde bra på nästan alla sätt.
”Det kan inte vara annat än bra efter en sådan här seger – det känns som dubbla poäng. Kroppen känns trött efter en sådan här match, men jag är jätteglad att den känns frisk och hel och den biten. Det har varit väldigt upp och ner, så jag njuter av varje minut jag får spela nu. Så hoppas jag att jag kan komma närmare min hundraprocentiga prestation. … Jag behöver fler veckor i full träning och fler inhopp så hoppas jag det kommer.”
Känner du av skadan?
”Jag är ju frisk. Min fot kommer väl alltid vara lite skadad efter det ingreppet som gjordes, det kommer jag väl att känna av resten av livet. Men jag är på en sådan nivå att jag kan hantera det. Det känns bra på planen, det är inget jag tänker på.”
Två assist är väl inte så dumt?
”Nej, det kändes bra där ute. Det är kul att spela fotboll och vi har ett bra lir och bra sammanhållning.”
Du behövde ha några försök på inläggen innan de satt där…
”Ja exakt, jag fick några försök innan – sedan satt de där. Jag hoppas att det skall fortsätta sätta bollarna där de skall vara.”
Nu ser det väldigt bra ut för er.
”Det gäller ju att ta en match i taget ändå, men vi har satt oss i ett väldigt bra läge. Vi får hoppas att vi kan behålla det så. Vi skall göra allt för att ta hem det här guldet.”
Nästa spelare jag pratade med var den spelande assisterande tränare Malin Levenstad, som jag upplevde gjorde en väldigt stabil och bra insats. Hon tyckte att det var stökigt i Rosengårds lag under en lång period i den första halvleken.
”Det kändes som att det bara böljade fram och tillbaka. Men sedan kom vi mer och mer in i det – får fast bollen och kan spela in lite framför deras backlinje. I den andra halvleken sätter vi vårt presspel på plats – då tycker jag att vi dominerar. Det är vårt presspel som gör att vi kommer in i matchen ordentligt, när vi får gå upp och skapa lite chanser på det – det ser man att det tar på dem.”
Nu har hennes lag ett riktigt guldläge.
”Vi har viktiga matcher kvar, både och Vittsjö och Kristianstad – skitkul. Man älskar att spela de här matcherna – det är en dröm.”
Levenstads egen väg till guldstriden är ju spännande. Som bekant slutade hon sommaren 2014, och var bland annat chefstränare för Rosengård under en kort period. Förra sommaren beslöt hon sig för att göra comeback som spelare, men drog omgående av hälsenan och tvingades till nästan ett halvårs extra träning. I år har hon startar samtliga 17 damallsvenska matcher, och bara blivit utbytt en gång.
”Det blev en lite halvtrubbig väg in i det. Samtidigt fick jag också fem månader extra att bygga min kropp för att hålla på den här nivån. Ta i trä, jag vågar knappt säga det, men det har hållit. Jag är bara glad att jag får spela fotboll, det är skithäftigt.”
Nu ser man inte att hon varit borta från planen i drygt fyra år.
”Nej, så är väl känslan också, att jag har vuxit in i det. Jag spelar mycket på rutin och erfarenhet, vilket gör mig till en lugnare spelare nu än jag var tidigare. Det känns bra, och jag uppskattar verkligen att spela fotboll.”
Är det roligare än att vara tränare?
”Jag vet att jag kan spela ett par år till, sedan är det tränare som gäller. Jag försöker att upprätthålla båda rollerna på ett så bra sätt som möjligt, och ge så mycket jag kan både som spelare och tränare. Jag håller inte i övningar, men är med på allt som sker utanför planen. Allt innan och efter träningar är jag med de andra tränarna, men på planen är jag spelare. Vi var tvungna att dra den gränsen.”
Sydsvenskans Max Wiman tar upp det planerade samgåendet mellan Malmö FF och LB07. Levenstads moderklubb är just Malmö FF, och hon säger sig ha ett ljusblått hjärta.
”Jag vill ha mer kött på benen, det känns oklart ännu. Det känns inte som att det är riktigt tydligt vilken väg de skall gå. Så jag har inte tillräckligt med information för att uttala mig, men man har fortfarande ett ljusblått hjärta – det säger väl en del… ”
Om det blir av, vad säger du då?
”Jag går på samma linje som klubben, allt som gynnar damfotbollen i stort är bra. Sedan om det är den ena eller andra vägen kan man aldrig svara på, men gynnar det damfotbollen i Malmö – så kör. ”
Så till Göteborg. Där pratade jag först med Vilde Böe Risa, som klev av efter 60 minuter. Självklart handlade första frågan om hennes hälsa.
”Kroppen mår faktiskt väldigt bra nu. Jag har fått vila en vecka. Det var första träningen i går och kroppen kändes väldigt bra. Den kändes väldigt bra i dag också.”
Hade du kunnat spela hela matchen?
”Ja, det hade jag kunnat. Men det är upp till tränaren att bestämma, och jag spelar det han vill.”
Det här blev en tung förlust till slut.
”Ja det blev det. Vi höll emot ganska länge och gjorde en väldigt bra första halvlek. Men vi producerade inte så många chanser, och blev lite ensamma där framme. De hade två fina inlägg och gjorde två fina mål.”
Nu känns guldet kört.
”Ja, nu blir det svårt att ta. Det är fem matcher kvar och de måste förlora flera matcher för att vi skall kunna ta det. Vi får se, det är mycket kvar.”
Det kan bli en väldigt intressant match mot Vittsjö om två veckor.
”Ja, vi måste ju tänka på nästa år, på Champions League. Andraplatsen är väldigt viktig – hoppas vi kan ta den om vi inte får guldet.”
Sedan blev det även stund med tränare Marcus Lantz, som har problem med skador och en tunn trupp.
”Vi gör en jättefin första halvlek, jag tycker att vi är bättre än dem då. 60 minuter, sedan är bensinen slut då går alla på knäna. Då tar de över, gör två mål och vinner till slut absolut rättvist. De gör det bra den sista halvtimman. Sedan är det en kombination av att vi inte orkar. Så vi gör lite förändringar, Vilde har varit lite sliten, så vi byter ut henne. Sedan är Bea sliten, så vi måste byta ut henne och göra lite rokader där. Det blir också tufft. Och Elin kände sig lite sliten, så vi bytte ut henne. Vi fick aldrig tryck på dem på slutet.”
GP:s utsände frågar om tankarna när Bea Kollmats klev av, varför man satte ner Curmark i backlinjen och inte bytte in mittback Emma Pennsäter.
”Vi kände att vi var tvungna att göra något framåt. Då får vi in Filippa som är en spelande mittback – vi har testat henne där innan – och vi får in lite energi med Hanna Andersson. Hon är en spelare som kan attackera framåt. Vi behövde ett resultat så att vi kunde gå ikapp dem – det var så vi tänkte.”
Böe Risa sa att hon hade kunna spela vidare, var det bytet förbestämt?
”Nej, det är också vilken prestation vi tycker spelarna gör. Vi tyckte att vi behövde få in Elin centralt, för hon är i bra form. Sedan måste vi ta hänsyn till att vi har många matcher. Vi tvingades byta Elin för att hon kände sig lite sliten i hennes baksidor. Bea signalerade att baksidan kan gå, och det är ju trötthetstecken, så då får vi utnyttja hela truppen.”
Skickar ni F19-laget till veckans cupmatch?
”Det kommer att bli många förändringar, vi måste vila spelare. Mellan fyra och sex förändringar blir det säkert.”
Det blir lite snack om att Lantz hade önskat fler spelare under sommarfönstret, men inte fick det.
”Då väljer vi att satsa lite yngre, och de gör det jättebra. Evelyn har gjort det bra, Hanna har gjort det bra. Men är det realistiskt att vi skall vinna mästerskap med F19-spelarna? Och att vi skall gå vidare i Champions League? Då får vi sänka målsättningen lite.”
Är SM-guldet kört?
”Ja, det är det. Vi är åtta poäng efter och skall gå rent – fem raka. Men det räcker ändå att Rosengård vinner tre, då tar de det ändå. Och tittar vi på dagens match, hur slitna vi är, är det då möjligt att vi vinner fem av fem? Vi skall gå för det, men det blir tufft. Och ser man hur Rosengård ser ut är nog möjligheten att de vinner minst tre av fem ganska stora, så det blir tufft för oss.”
Hur viktigt är det att blir tvåa?
”Vi får se upp så att vi inte blir femma, sexa eller sjua – det är så jämnt. Framför gäller det att få alla pigga och friska för att vi skall kunna nå andraplatsen. Vi skall fajtas. Men det är viktigt att vi inte riskerar spelarna. Personen går alltid före resultaten. Om vi behöver vila några i cupen eller ställa över några i München, då får vi hellre tappa resultat eller poäng.”
Är damallsvenskan viktigast av de tre turneringarna?
”Det blir viktigt på onsdag. Vinner vi inte den får vi inte spela cup nästa år. Sedan får vi se efter matchen mot Djurgården, hur ser det ut i allsvenskan? Onsdag måste vi gå vidare, sedan är det nog allsvenskan vi får prioritera, om vi skall göra någon prioriteringsordning.”
En blogg om internationell damfotboll 