Snart är en fjärdedel av damallsvenskan spelad, det är den i halvtid i den sjätte omgången.
Men redan nu när nästan fem omgångar är klara börjar serien sätta sig. Det har börjat utkristallisera sig fyra topp-, fem mitten- och tre bottenlag. Det är naturligtvis fortfarande tidigt i serien, och det kommer att ske vissa omkastningar.
Vi har dock kvartetten Linköping, Rosengård, Piteå och Göteborg i toppen. Alla de lagen har visat god stabilitet, och känslan är att det är mellan de fyra som kampen om de tre Champions Leagueplatserna kommer att stå. Kanske att Eskilstuna och Kristianstad också kan utmana. Men de har redan lämnat en lucka uppåt, en lucka som kan bli tuff att täppa till.
I dag såg jag Linköping ta en stabil 1–0-seger i nyckelmatchen mot Eskilstuna. LFC ägde den första halvleken, och försvarade sin ledning i den andra. Linköping har imponerat med stabilitet så här långt. Dagens seger visar att laget på allvar tänker utmana i toppen.
Linköpings segermål var en högklassig prestation av Frida Maanum, som stillastående hängde upp bollen i krysset. Maanum har lyst hittills i damallsvenskan, och hon fick mig att sätta ihop en topplista över seriens bästa spelare så här långt.
Här är min ranking över damallsvenskans bästa spelare efter 29 matcher:
Frida Leonhardsen Maanum
1) Frida Maanum, Linköping
Står bokförd för tre mål och två assist, och är inblandad i det mesta i LFC:s offensiv. Har en lysande bollbehandling och grym speluppfattning. Det ser så enkelt ut när Maanum spelar. Men exempelvis dagens mål är allt annat än enkelt. Klar etta på den här listan.
Faith Ikidi
2) Faith Ikidi, Piteå
Hösten 2018 skrev jag att Ikidi hade nått zenit, och var på nedgång. Hittills den här säsongen har hon med eftertryck visat att jag var fel ute. Nigeriansk-svenskan dominerar som aldrig förr i Piteås mittförsvar.
Loreta Kullashi
3) Loreta Kullashi, Eskilstuna
Fem mål på fem matcher är imponerande. Men Kullashi är mer än bara en avslutare. I dag hade hon en lysande framspelning till Eskilstunas bästa kvitteringschans. Kullashi har inlett serien med precis den smartness som man hoppats att hon skall visa.
4) Ebere Orji, Linköping
Det känns farligt varje gång Orji får bollen rättvänd. Fem mål har hon gjort. Hon är farligast i djupled, men hon har visat att hon även kan slå till på andra sätt. Nickmålet mot Piteå var exempelvis lite av ett konstnummer. Orji är seriens stora sensation så här långt.
Emma Koivisto
5) Emma Koivisto, Göteborg
Göteborgs finska evighetsmaskin lär sedan länge vara inne på sitt andra marathon i årets seriespel. Men den finländska kantspelaren är inte bara löpstark. Hennes inspel och inlägg gör henne även till ett utmärkt anfallsvapen. Och hon har varit grymt bra så här långt i år.
Det var mina fem i topp. Några andra spelare som fanns med i funderingarna var Emma Kullberg, Emma Holmgren, Julia Zigiotti Olme, Alice Nilsson samt Cornelia Kapocs. Men spontant kändes kvintetten rätt självklar. Av topplagen är Rosengård utan spelare på listan. Men det känns rimligt, då ingen av deras spelare glänst i match efter match.
Parallellt med listan över de fem bästa spelarna gjorde jag även en lista över spelare som har överraskat mig positivt. Orji är tveklöst seriens största sensation. Ändå är hon inte aktuell för den här andra listan.
Utan spelarna här är sådana jag har sett tidigare, och tyckt att de vägt för lätt, eller inte varit så bra som deras rykte. Men samtliga de här fem har i år övertygat mig om deras storhet.
Här är alltså en lista över fem spelare som tagit jättesteg det här året:
Cornelia Kapocs
1) Cornelia Kapocs, Uppsala
20-åringen har varit så bra att jag funderade över att ha med henne på den andra listan. Tidigare när jag sett Kapocs har jag sett en spelare med stor potential, men som inte fått fram sin talang. Men hittills i damallsvenskan har Kapocs glänst. Inte bara att hon gjort två fina mål, hon känns lite som hjärnan bakom Uppsalas anfallsspel.
Emma Östlund
2) Emma Östlund, Örebro
Mittbacken som fyller 20 om någon vecka gjorde inga intryck på mig när jag såg henne i elitettan 2018. Hon missade stora delar av fjolåret på grund av en korsbandsskada. Nu är hon inte bara frisk – hon är en klippa i Örebros mittförsvar. Känns som en trolig kandidat till årets genombrott.
3) Marika Bergman Lundin, Uppsala
Jag har inte sett hennes storhet tidigare. Och jag tänkte faktiskt att det inte kan vara så smart att bygga ett damallsvenskt innermittfält kring henne. Men jag hade fel. 21-åringen har visat att hon är en bra damallsvensk spelare. Bergman Lundin är väldigt nyttig för Uppsala.
Nellie Lilja hinner före Adelina Engman
4) Nellie Lilja, Kif Örebro
Lilja är en spelare där jag tyckt att hennes rykte har varit bättre än hennes prestationer. Men i Örebro tycker jag att 21-åringen håller på att växa ut till den duktiga damallsvenska innermittfältare som många trott att hon skall bli. Hon har varit bra i alla de matcher jag sett Örebro.
Alva Selerud
5) Alva Selerud, Linköping
Ytterligare en spelare som hängt i luften tidigare. Men i år har hon fått större förtroende – och då har 20-åringen vuxit. Nu är hon inte bara med på planen, nu bidrar hon. Hon vågar ta initiativ och visa sin tekniska färdigheter, och sin känsliga vänsterfot.
Det är kul att se spelare växa med förtroende. Och utöver de här fem har vi även några nya spelare som varit positiva överraskningar. I Piteå ser 17-åriga Vilma Koivisto väldigt spännande ut. Hon är bara 17 år, men vågar redan ta för sig. Och hennes högerfot kan vara det vapen vid fasta situationer som laget skriker efter.
Två spelare från lägre divisioner som tagit för sig från start är Linköpings Johanna Alm och Piteås Maja Green. Alm hade i och för sig två farliga hemåtspel i dag. Men totalt sett tycker jag ändå att hon väldigt snabbt klarat av steget från botten av division I till toppen av damallsvenskan. Och Green kändes som någon som Piteå tog in mest för att fylla numerären. Det jag sett av henne är hon redan en god damallsvensk försvarare.
Jag välkomnar både era synpunkter på mina listor, och gärna även förslag på spelare som borde ha varit med. Vilka har jag missat?
Innan jag sätter punkt för i kväll en kort spaning från kvartsfinalspelet i USA:s NWSL. Där blev det bara ett mål på fyra matcher. Upplägget med att inte ha förlängning, utan att köra straffar direkt efter 90 minuter, gjorde kvartsfinalerna till en straffsparkstävling.
De lag som gör upp om titeln är de som slutade fyra, sexa, sjua och åtta i grundserien. Det vill säga Houston Dash, Chicago Red Stars, Sky Blue och Portland Thorns. Sista laget till semifinal var Chicago. Världsmästaren Julie Ertz slog deras första straff, och hon visade verkligen hur en otagbar straff ser ut:
En blogg om internationell damfotboll 
Rosengård har bara släppt in två mål på fem matcher, men har varken målvakt eller någon back på listan. För mig känns det fel att snegla så mycket på skytteligan när bästa spelare utses.
Bättre balans i överraskningslistan. 👍
Ge mig gärna namnen på de spelare du tycker att jag har missat. Du är hjärtligt välkommen att komma med din egen lista.
Som svar på dina synpunkter så är det betydligt mycket svårare att göra mål än att försvara sitt mål. Därför brukar oftast offensiva insatser höjas över defensiva när spelarrankingar görs. Kolla bara på herrarnas Ballon d’Or, där ingen målvakt har fått priset sedan Lev Jasjin 1963. Och bara två eller möjligen tre backar har fått det under de senaste 50 åren. Och Fifas pris till världens bästa spelare på damsidan har en gång gått till en målvakt (Nadine Angerer), men aldrig till en back.
Jag försöker hitta bättre balans än vad Ballon d’Or och Fifa har gjort. På min lista finns två backar, en mittfältare och två forwards. Om man räknar Emma Koivisto som mittfältare är det en back, och två mittfältare och två forwards. Jag tycker ändå att det är rätt bra spridning.
När det gäller Rosengård har de seriens bästa kollektiva försvarsspel. Alla bidrar, vilket gör att det är svårt att lyfta ut en enskild spelare. Men de två Rosengårdsspelare som var närmast att ta plats på min lista var Glodis Viggosdottir och Nathalie Björn – alltså två backar. Sanne Troelsgaard var suverän i första omgången, men har inte hållit den höga nivån efter det.
Namn kan du bättre än jag, så där kan jag inte tillföra något.
Att framgångsrika anfallsspelare skulle vara bättre än dito backar och målvakter håller jag inte med om. Tyvärr uppmärksammas ofta bara målskytten när ett lag vinner med 1-0, medan de som såg till att laget höll nollan sällan får cred för det.
Väldigt förvånande svar av dig Johan!
Som fd försvarsspelare på hög nivå så kan jag inte hålla med om att det är svårare att göra mål än att försvara och därmed är anfallande spelare bättre än defensiva och målvakt.
Som Jan skrev i sin kommentar så värderas däremot en målgörare högre än en försvarare eller målvakt.
Vem får mest cred om man vinner med 1-0 och det enda anfallaren gjort är målet när försvaret och målvakten hållit nollan bakåt? Vem får skulden om man förlorar med 0-1 och anfallaren missat en massa chanser?
De 3 poäng som blir resultatet av anfallarens mål syns i tabellen, men skulle de 3 poängen kommit utan ett starkt försvar?
Betyder det att målgöraren är en bättre fotbollsspelare?
Tycker du verkligen att det är så förvånande att jag tycker att det är lättare att försvara än anfalla?
När det hettar till som försvarare har man hela himlen att sikta på. När det hettar till som forward skall bollen slås inom en ram på 7,32 x 2,44 meter.
Och det är väl ändå rätt klart att det är lättare att förstöra än att bygga upp. Det är därför de mest tekniska och kreativa spelarna i princip alltid sätts i offensiva roller. Och även därför mer destruktiva spelare får defensiva uppgifter.
Ta dagens damallsvenska match. Där hade Göteborg 14 avslut i den första halvleken. Om det hade varit lättare att göra mål än att försvara borde ju åtminstone hälften av avsluten ha gått in. Men det stod bara 1–0 i paus. Orsaken är ju förstås att det är svårt att göra mål i fotboll. Det är även därför svaga lag ofta backar hem och ”parkerar bussen”. De vet att inte ens väldigt bra lag gör mål på beställning.
Därmed inte sagt att försvarsspel är oviktigt. Absolut inte. Bra försvarsspel vinner ofta ligatitlar. Men det vinner sällan priser på galor, eller topplistor över de bästa spelarna.
Sedan kan man förstås diskutera om det är rätt eller inte. Personligen tycker jag att det är rimligt att prioritera kreativitet framför destruktivitet. Men jag inser att det inte är självklart.
”Personligen tycker jag att det är rimligt att prioritera kreativitet framför destruktivitet.”———————–det är ju grov förenkling Rydén!
De försvarsspelarna upprepar sig gång efter annan så man blir ju inte kreativ. Huvuduppgiften ofta stämmer med devisen ”bollen kan passera men inte spelaren”..på det sättet en back ”reproducerar” sitt lilla kunnande, sällan ser vi den typ av spelare med kreativa inställningen..-
För det krävs det lite talang också det. Exemplariskt försvarsspelare är väl J. Samuelsson; noggrann och ordentlig, korrekt och spelvårdande.
Till skillnad från P. Johansson, som uttryck för social darwinism om man snackar fotboll
Spelare överlag blir allt mer som fack-idioter, nämligen väldigt duktiga på mycket lite av det som fotboll som spel kan erbjuda.-
Nu är ju inte Rosengård ensamma om att släppa in lite mål då Göteborg står på 2 och Linköping på 3, som LFC-supporter så är jag förstås inte objektiv men i mina ögon är våra 3 mål det mest imponerande då vi inte möter på förhand uppgivna lag som bara går in för att hålla nere siffrorna vilket är känslan att både Göteborg och Rosengård ofta gör.
Tycker att KIF Örebro Heidi Kollanen varit bra och borde vara med på listan.
Therese Simonsson! lätt en utav de bästa värvningarna från elitettan och som lyfter Umeå.
Det är ju inte konstigt att du inte har med nån av Rosengård spelarna . Varken Seger, Sanna T och Jelena C har ju tempot i sig , de går ju så långsamt när de ska försöka rulla upp försvaret , pinsamt sakta går det . Har sett alla matcher och det är inte kul att se när man är ett Rosengård fan.
På ”överrasknings och jöttestegs”-listan kanske, kanske att Karin Lundin i KIF Örebro hade kvalat in? Gjorde minst sagt bleka insatser i Kopparbergs Göteborg året innan, de gånger hon fick chansen. I Örebro syns det verkligen att hon har blommat ut ordentligt.
Ja, Karin Lundin har verkligen imponerat med distinkta avslut hittills på säsongen. Tyckte faktiskt att jag såg de kvaliteterna hos henne vid några inhopp i Göteborg. Men sanningen är ju att hon aldrig fick chansen där. Bara tre matcher från start på två år, och totalt 565 spelminuter i damallsvenskan för Göteborg. I Örebro har hon redan kommit upp i 433 spelminuter efter fem omgångar. Att känna förtroende är viktigt.
Din lista om att välja topp 10 bästa spelare är fantastisk och Piteås Maja Green lyckades steget från botten av division I till toppen av damallsvenskan, men jag tycker att Julia Karlernäs borde vara på den här listan eftersom hon spelade mycket bra i varje match.
Alltid kul med listor. Många olika åsikter kommer fram.
Vill absolut framföra Halimatu Ayinde i Eskilstuna. Förra säsongen ”räddade” hon Lisa Dahlkvist genom att springa dubbelt så mycket och dubbelt så snabbt.
I år är Ayinde ännu bättre. Tror t o m att hennes namn kommer upp först på tränarens laguppsällning. Men en mittfältare, med i första hand defensiva kvaliteter, har som alltid svårt att komma med på en bästa-lista.
Du har helt rätt i Halimatu Ayinde:s storhet. Håller med om att hon sett väldigt bra ut i år, inte minst senast mot Linköping. Men hade bara plats för fem spelare på min lista. Dock borde hon, Vilde Bøe Risa och Olivia Schough nog ha funnits med bland namnen som ingått i funderingarna.
Pingback: Här är vårens lag i damallsvenskan | En blogg om internationell damfotboll