Tankar från premiäromgången

Det har hunnit gå flera dagar, och jag vet varken om det är läsvärt eller ens läsbart. Men jag hade gott om tid att titta på premiärhelgens matcher, och gjorde noteringar under tiden.

Så här är mina tankar av sju timmar av damfotboll.

14.00: Umeå–Piteå 2–3

Umeå spelar något mellanting mellan 4–2–3–1 och 4–4–2. Man backar hem och startar ofta sin press vid mittlinjen.

Piteå verkar ha bytt till klassiskt 4–4–2 i år. Nina Jakobsson verkar vara fast som forward, medan man rullar på tre spelare på yttermittfältsplatserna och den andra forwardsplatsen.

11.55: 0–1. Nina Jakobsson på en fin nick. Men framför allt är målet frukten av ett dåligt målvaktsingripande. Agnes Granberg var ute och hängde tvätt. Sånt har inte nykomlingar råd med. Speciellt inte som Umeå spelmässigt sett hade varit bäst fram till målet.

23.05: Sarah Mellouk avslutar ett jättefint Umeanfall där man slår ett flertal passningar med att träffa ribban. Lovande spel från UIK.

37: Umeå visar återigen brister i luftrummet. Josefin Johansson är nära att göra 0–2. I samband med målchansen fick jag svar på min fråga om vilka som ansvara för de fasta situationerna i Piteå nu när June Pedersen och Ronja Aronsson har lämnat. Svaret är att man använder sig av Lena Blomkvist:s högerfot och nya Cailin Michie:s vänsterfot.

45: 0–1 står sig in i halvtid. Umeå visar lovande kvaliteter rent spelmässigt. Men svagheten i luftrummet oroar. En spelare som imponerat på mig är Fanny Hjelm Rönnlund.

15.00: Uppsala–Djurgården 3–2 och Linköping–Växjö 3–0

Är nyfiken på Uppsala och tänker kolla på deras match parallellt med Norrlandsmötet. Upptäcker dock att Aftonbladet Play inte tillåter att man kollar mer än en match. Riktigt dåligt. Väljer då att fortsätta kolla Norrlandsmötet ett tag till.

67.08: 0–2 på straff av Julia Karlernäs. Straffen fick inhopparen Fernanda da Silva efter att Mellouk agerat klantigt i eget straffområde. Att ge bort onödiga straffar är ytterligare en sak som nykomlingar inte har råd med.

Känslan är att Piteå, som även haft en boll i ribban genom Jakobsson, har god kontroll. Därmed byter jag match till den i Uppsala.

24.04: Kommer in i ett läge där Djurgården leder med 1–0 efter mål av Tilde Lindwall.

24.10: 1–1 Sara Olai. Jag har alltså makalös tajming. Sex sekunder efter att jag bytt match kommer Uppsalas första damallsvenska mål någonsin. Det kommer på en fin nick efter en kort hörna.

I samband med målet hör jag kommentatorerna säga att Uppsala varit starkt på fasta situationer. Konstaterar för mig själv att det är väldigt viktigt. Att ha en bra målvakt och vara starka på fasta situationer kan faktiskt räcka till nytt kontrakt. Lovande för Uppsala.

Uppsala tycks för övrigt spela 4–4–1–1 i försvar och 4–2–3–1 i anfall, lite som landslaget.

30.39: 1–2. Efter ett lysande förarbete ger Portia Boakye åter Djurgården ledningen. För den fina framspelningen står Olivia Schough. Jag är ofta kritisk mot att hon brukar stressa i väg passningar och skott. Men här agerar precis som man önskar – lugnt och koncentrerat. Det är verkligen en kvalitetsaktion från den 74-faldiga landslagsspelaren.

Däremot inget vidare försvarsspel av Uppsalas backar. Tre backar får inte hamna på linje vid den typen av inspel. Den mellersta måste ta några kliv uppåt. Om hon hade gjort det skulle hon haft bra chans att bryta Schoughs fina passning.

Ser senare att Schough även stått för ett läckert assist till 1–0. Lovande för Djurgårdskaptenen.

33.13: Fanny Lång ligger, får foten lindad. Hon tvingas byta någon minut senare. In kommer Linda Motlhalo, en spelare jag är väldigt spänd på.

Några minuter senare plingar det till i rutan. Umeå har reducerat till 2–3 mot Piteå i 88:e. Byter match igen.

Hinner se några minuter av Umeå–Piteå. Det blir dock inga fler mål, utan Piteå vinner. Efter matchen får jag se ett klipp med höjdpunkter. Noterar att man inte kör repriser på målen under höjdpunkterna. Det är en klar försämring mot damallsvenskan.tv, där det var både repriser och en skylt med målskyttens namn.

Innan jag lämnar norrmötet rekommenderar jag det här intressanta klippet där UIK:s tränare Robert Bergström förklarar grundtanken i lagets försvarsarbete:

16.00: Kif Örebro–Eskilstuna 3–3

Tre matcher att välja på nu. Börjar med Linköping–Växjö, som står 3–0 från den första halvleken. Noterar att LFC försvarar i något som ser ut som 5–4–1, och anfaller i 3–2–4–1. Växjö kör den 3–1–4–2-uppställning man använde i fjol.

60: Noterar att Stina Lennartsson är pigg. Men att matchen är trött. Växjö har mycket boll, men förmår inte skapa något. Linköping tycks nöjt. Byter match.

Ser att Kif Örebro leder med 1–0 mot Eskilstuna, vilket låter spännande. Djurgården har fortfarande 2–1 på Uppsala, så väljer gnällbältesderbyt.

Kif Örebro spelar med trebackslinje även utan Emma Kullberg. Grundupplägget är nog 3–4–1–2. Eskilstuna har ett liknande system. Deras uppställning ligger lite närmare 3–4–3 än 3–5–2.

24.39: 1–1 Loreta Kullashi. Fin nick på inläggsfrispark. Hon löper in precis bakom den främre Örebroförsvararen och får till en distinkt nick.

Trots målet får jag ingen känsla för matchen, och inser att jag kan se hela andra halvleken. Väljer därför att återgå till Uppsala–Djurgården. Kommer in efter 75.30, och hör att Djurgården till synes har full kontroll.

80.55: 2–2 Cassandra Korhonen. Uppsala slår till på en hörna igen. Det är dessutom ett väldigt fint hörnmål, där Korhonen är andra Uppsalaspelare att nicka.

Målet ger hemmalaget rejäl energi. Plötsligt äger de matchen, medan Djurgården känns väldigt skärrat. Först har Ellen Toivio en bra chans, sedan får Uppsala en frispark i farligt läge. I samband med frisparken får Linda Motlhalo rött kort. Förstår inte varför.

Tillagt i efterhand. Nu förstår jag utvisningen. Det förklaras bra 6.55 in i det här klippet. Personligen tycker jag fortfarande att den är lite hård, men den är inte felaktig. Se utvecklat resonemang i kommentarsfältet. 

90.09: 3–2 till Uppsala – Beata Olsson. Återigen gör Uppsala mål efter en fast situation. Nu är det en inläggsfrispark. som Olsson förlänger in över mållinjen.

Kul för Uppsala att få inleda med tre poäng. Blytungt för Djurgården att tappa en till synes kassaskåssäker ledning, och få lite krisstämpel redan efter en omgång.

Även i det här klippet med höjdpunkter på Sportbladet Play saknas repriser. Utvisningssituationen är inte heller med. Borde den väl ha varit.

Linköping–Växjö är den match som jag lagt minst tid på. Tittar i efterhand på höjdpunkterna från Linköping. Inte heller här finns repriser på målen. De två första kommer efter svagt försvarsspel från Växjö, medan det tredje är ett mönsteranfall där Frida Maanum och Elin Landström sätter upp Ebere Orji. Ett anfall för den klassiska skolboken.

Dock är Växjös backar passiva även vid 3–0. Det småländska försvarsarbetet vid målen luktade elitettan. Där måste man lyfta sig flera nivåer.

Sportbladet Play får också gärna lyfta sig ett par nivåer. För i matchen fanns omgångens domartavla. Ulrica Löv och hennes assistenter missade när Nilla Fischer brottade ner Signe Holt Andersen i slutminuterna. 6.25 in i det här klippet kan man se den straffsituation som domaren oförklarligt blundade för.

En straff i 88:e hade knappast hjälpt gästerna till poäng. Men Växjös tränare Magnus Olsson var ändå väldigt kritisk till domarinsatsen. Han är även kritisk till domarnivån totalt sett i damallsvenskan. Till SMP säger han:

”Den mesta utvecklingen inom damfotbollen har varit bra och det har tagits steg framåt. Men rent domarmässigt ligger vi efter, där vi till exempel inte hade några domare med i VM i Frankrike förra sommaren. Vi måste ställa oss frågan: varför hade vi inte det?”

Och visst finns det anledning att ifrågasätta domarnivån i våra elitserier. Nu var inte ens den missade straffen i Linköping veckans värsta domartavla. Den domarkonstellation som dömde Bollstanäs–Hammarby bör nämligen ha fått en rejäl omgång av kontrollanten. För det här Hammarbymålet kan ju aldrig vara offside:

Tillbaka till damallsvenskan och lördagens matcher. Vi har nått den andra halvleken av Kif Örebro–Eskilstuna. Här är noteringarna därifrån:

47: Uppskrivna Örebroförvärvet Cali Farquharson visar att hon är väldigt snabb, både med och utan boll. Hon kanske är det fynd Kif hoppas?

48.07: 1–2. Självmål av Sara Lilja Vidlund. Forwarden skall nicka bort en hörna, men kommer snett och styr in bollen i eget mål. Det visar sig att självmålet inte är dagens största försvarstavla.

Vid en koll på höjdpunkterna (där det faktiskt är repriser på målen) ser jag att Örebros 1–0-mål var en jättetavla från Unitedmålvakten Emelie Lundberg. Men kul för Frida Abrahamsson att få göra mål från egen planhalva.

63.25: 2–2 Cali Farquharson. Amerikanskan visar ett nytt prov på sin snabbhet när hon springer ikapp och förbi Unitedbackarna och gör mål. Just innan hade Farquharson legat skadad.

77.54: 3–2 Heidi Kollanen. Finländskan vrider snyggt in en frispark via ribban. Noterbart är att Örebro utnyttjar ett numerärt överläge. De får nämligen frisparken i ett läge där Anna Oskarsson är av och får behandling, något som skapar oreda i Eskilstunas försvar.

81.30: 3–3. Loreta Kullashi. Fint framspelad av Caisa Collin sätter Kullashi bollen i mål via en Örebroback. Ser att målet officiellt är bokfört som självmål, något jag tror är fel. Om Kullashis skott var på väg mot målet skall hon få målet, även om en örebroare var sist på bollen. Och även om det inte är solklart tycker jag nog att det ser ut som att Kullashis boll skulle ha gått inom ramen.

En händelserik match slutar 3–3. Kul med många mål. Sammanfattningsvis var Kif Örebro lite bättre än jag förväntat mig och Eskilstuna lite sämre.

19.00: Rosengård–Vittsjö 1–0

Vittsjö kom till spel med bara tre utespelare på bänken. Kan bli ett kämpigt år för den nordskånska klubben. Vittsjö ställde upp 4–4–1–1, medan Rosengård spelade 3–4–1–2 med hög press.

15: Rosengård dominerar stort. Noterar att de har spelat igenom Vittsjös mittfält flera gånger, och att Jelena Cankovic (som är ettan i uppställningen) har inlett lysande.

30: Fortsatt Rosengårdsdominans. Men bara 2–0 i riktigt vassa målchanser.

Paus. Har 4–0 i målchanser till Rosengård, som tillbringat huvuddelen av matchen på offensiv planhalva. Sätter frågetecken för kvaliteten på lagets inspel. Och ett stort utropstecken efter Sanne Troelsgaard, som varit fullständigt lysande i Caroline Seger:s roll.

51: Michelle De Jongh får Vittsjös första målchans. Men hennes skott täcks. Strax efter drabbas pigga Sofie Svava av en skada, som tvingar henne till byte. Det ser konstigt ut, ingen naturlig skadesituation.

61.40: Kaos i Vittsjö straffområde. Bollen far omkring som en flipperkula. Trots det är känslan att Vittsjö börjat få kontroll på Rosengård. Malmöklubben kommer inte lika ofta fram nära Sabrina D’Angelo:s mål.

75: Rosengård har gjort några byten, men har fortsatt bara haft en riktigt bra målchans i halvleken. Jag gör en notering om raka och lättlästa inlöp.

82.50: 1–0 Självmål. Jessica Samuelsson väljer att slå ett tidigt inlägg in bakom Vittsjös backlinje med Mimmi Larsson som måltavla. Vikarierande mittbacken Kajsa Lind kommer fel till bollen och styr in den i eget mål. Förödande för ett Vittsjö som gjort en enorm kämpainsats. Men kanske är det just tröttheten som leder till Linds miss.

Det blir inga fler målchanser, utan Rosengård vinner med 1–0. Man imponerar fram till straffområdet, men har mycket att jobba med framför motståndarnas mål.

Troelsgaard är planens klart bästa spelare. Hon har knappt ett fel på 90 minuter, och då valde hon inte bara de enklaste utvägarna.

Söndag 15.00: Göteborg–Kristianstad 5–1

Två tippade topplag möttes i söndagens enda match. Göteborg spelade något som kändes som 3–4–1–2. Man började med Stina Blackstenius på bänken, vilket kändes högst rimligt då man har ett väl inspelat anfallspar och Blackstenius inte hade hunnit spela någon träningsmatch med sitt nya lag.

Kristianstad anföll i 3–1–4–2 och försvarade i 5–1–3–1. Man saknade Therese Ivarsson, oklart vilken typ av skada som stoppar henne.

34.45: Superläge för Anna Welin, men vänsterskottet tar i stolpen. Drygt åtta minuter har Elise Kellond-Knight varit frispelad till vänster. Men prestigeförvärvet stod för ett riktigt vekt avslut rakt på Jennifer Falk.

40.41: 1–0 Rebecka Blomqvist. Göteborg utnyttjar sin första målchans. Blomqvist löper i sidled in bakom en stillastående mittback. Brett Maron är på väg ut, men backar, kommer snett och öppnar en stor lucka till Blomqvist.

Strax efter får Maron revansch när hon räddar ett andra friläge för Blomqvist. Det är 2–2 i klara målchanser i paus. Men 1–0 till Göteborg. Spelmässigt har Kristianstad hängt med väl. Men man har visat bristande snabbhet när man stått högt med backlinjen.

46.46: 2–0 Rebecka Blomqvist. 48.36: 3–0 Natalia Kuikka. Två mål på mindre än två minuter skapar en enorm uppförsbacke för gästerna, och avgör i princip matchen. Vid det första målet avslöjas återigen bristen på snabbhet i Kristianstads backlinje. Pauline Hammarlund sätter in en skarvnick bakom en stillastående Josefine Rybrink. Där kommer Blomqvist med fart, och blir fri.

Även 3–0 är ett djupledsmål. Vilde Böe Risa sätter en djupledsboll till Julia Zigiotti Olme. Hennes inlägg möter Hammarlund med en fin språngnick. Maron gör en lika fin räddning, men lyckas inte få tag på bollen i andraläget. Där kommer Kuikka och skickar upp den i taket.

61.25: 3–1 Alice Nilsson. Kristianstads tröstmål är en riktig skönhet. Både förarbete och avslut håller högsta klass. På en långpassning från Therese Sessy Åsland står Svava Ros Gudmundsdottir för en väl avvägd och läcker volleypass till Nilsson, som i sin tur lobbar in bollen.

På slutet gör Göteborg två fina mål till. Till slut en odiskutabel och imponerande seger i ett möte mellan två lag som många tippat topp fyra. Men man får inte glömma att Kristianstad hade bäst chanser de första 40 minuterna. Och det blir intressant att se Göteborg mot lag som inte bjuder på lika stora ytor bakom sin backlinje som Kristianstad gjorde.

Även från den här matchen var det höjdpunkter utan repriser. Vet inte om Sportbladet Play eftersträvar att ha korta klipp med höjdpunkter. Och visst, man vill inte att klippen skall vara evighetslånga. Men man vill ju ändå se de avgörande situationerna, och det skadar inte om man får repriser på målen.

Nu i helgen är det dags för andra omgången, en omgång Hanna Marklund snackar upp här:

Det är en väldigt spännande omgång. Växjö–Uppsala och Djurgården–Umeå är sexpoängsmatcher på den undre halvan. Eskilstuna–Göteborg, Kristianstad–Rosengård och Vittsjö–Linköping är matcher med lag som kandiderar på Champions Leagueplatser och Piteå–Örebro är ett möte mellan två lag med ambitioner att vara på övre halvan. Det finns alltså mycket att se fram emot.

Innan jag sätter punkt för det här överlånga inlägget konstaterar jag att det har varit möte i EFD om regeringens krispengar. Där fick elitklubbarnas ordföranden rösta om huruvida man skall ändra fördelningen. Men majoriteten föredrog den fördelning som ligger.

Och det kan man förstå – trots att den nuvarande fördelningen är absurd. För om man skulle ändra till ett upplägg likt herrfotbollens skulle elitettanklubbarna få klart mindre än de får nu, och det finns ju fler klubbar i elitettan än i damallsvenskan.

En liten analys av Ungern–Sverige

Inlägget korrigerat med uppgifter kring Thomas Dennerby.

I morgon 18.45 spelar Sverige mot Slovakien på Gamla Ullevi, och på TV12 samt Cmore Fotboll.

Det är en match där Sverige är klara favoriter, men där det kan bli knivigare än man kanske kan tänka sig.

Den svenska truppen är ju ganska skadedrabbad. Från Peter Gerhardsson:s VM-elva saknas Nilla Fischer, Caroline Seger och Elin Rubensson. Dessutom saknas Anna Anvegård, som sannolikt hade varit en startspelare om hon varit frisk.

Även en tredje av Rosengårds VM-spelare har lämnat truppen. Zecira Musovic har en muskelskada i ljumsken och har ersatts i truppen av Emma Holmgren.

Trots avbräcken är alltså Slovakien ett lag vi skall kunna vinna mot. Vi har mött dem fyra gånger tidigare, samtliga matcher har handlat om EM-kval och samtliga har blivit svenska segrar. Senaste mötet var på Gamla Ullevi i september 2016, och slutade med svensk 2–1-seger efter svenska mål av Emilia Brodin (hette då Appelqvist) och Pauline Hammarlund.

Det var Sveriges första hemmamatch efter OS-silvret i Brasilien, och 11 460 åskådare kom till Gamla Ullevi. Nu är Slovakien återigen Sveriges första hemmamotståndare efter en stor mästerskapsframgång. Slås publiksiffran från 2016 i morgon?

Slovakien är ett försvarsstarkt och ganska svårspelat lag, ett lag som sällan vinner mot toppnationer, men som oftast står upp väl. De spelar ganska rakt och är kontringsstarka.

Den spelare Sverige i första hand skall ha koll på är förstås Bayern Münchens löpstarka offensiva mittfältare/defensiva forward Dominika Skorvankova. 28-åringen är både snabb och har en enorm arbetskapacitet, hon springer över mycket stora ytor.

En annan viktig spelare i Slovakien är Friburgs ytterback/yttermittfältare Jana Vojtekova. Hon är utrustad med en mycket vass vänsterfot och slår frisparkar och hörnor med både längd och precision från många olika platser på planen. Hon gjorde för övrigt segermålet när slovakiskorna vann mot Lettland i fredags.

Det som oroar inför morgondagens möte är att Sverige inte imponerade spelmässigt mot Ungern i fredags. Jag har nu hunnit se matchen, och det jag fick se var ett otroligt effektivt Sverige.

Sverige gjorde mål på sina tre första heta målchanser och slutsiffrorna 5–0 (1–0) kändes alldeles för stora. Min räkning av målchanser slutade 7–4 (1–4), vilket ju indikerar att 2–1 hade varit ett rimligt segerresultat.

Sverige öppnade matchen med tio bra minuter, där man ägde spelet utan att komma till några riktigt bra målchanser. Det var därför inte helt ologiskt att Magdalena Eriksson nickade in ledningsmålet på en frispark från Kosovare Asllani i 13:e minuten. Men därifrån var den första halvleken ingen vacker, svensk historia.

Jag såg att Rainer på sin blogg skrev att Ungern är ett mediokert lag som troligtvis skulle få kämpa för att vinna över Umeå eller Hammarby i elitettan. Jag har varken sett Umeå eller Hammarby i år, men jag tror knappast att de skulle äga matchen mot landslaget som Ungern gjorde under stora delar av den första halvleken.

Det var ju faktiskt lite av en stöld att Sverige ledde med 1–0 i paus. Både Zsanett Jakabfi och meriterade Fanni Vago borde ju ha gjort mål i den första halvleken. Det före detta Islands- och Österrikeproffset Vago – som är spelande tränare i Ferencvaros – missade öppet mål och Jakabfi hade bland annat ett stolpskott.

Under de sista 30 minuterna av den första halvleken var det svenska passningsspelet svagt, och presspelet bet inte. Ungern hade det större bollinnehavet och bolltrygga speluppläggaren Henrietta Csiszár var planens bästa mittfältare.

Inför matchen hade Wolfsburgstjärnan Jakabi sagt att Ungern brukar tröttna efter 65 minuter. Den här gången hängde ungerskorna med sina huvuden redan efter 52 minuter.

Då hade nämligen Sveriges bästa spelare i fredags – Madelen Janogy – slagit till två gånger. Utöver sitt solomål till 2–0 och den fina nicken till 3–0 var det Janogy som fixade den frispark som ledde till 1–0.

Piteåforwarden kunde kliva av planen med högt huvud i 62:a minuten. Hon ersattes av Fridolina Rolfö, som inledningsvis kändes lite otajmad i sitt spel. Men på övertid fick Rolfö två assist. Först till Sofia Jakobsson:s 4–0-mål, sedan till inhoppare Loreta Kullashi:s första mål någonsin i en tävlingslandskamp.

Kullashi stod för övrigt för ett mycket bra inhopp. Hon kom in i 82:a minuten och låg först bakom 4–0-målet genom att spela loss Rolfö till vänster. Sedan drog Kullashi också upp det anfall hon själv avslutade till 5–0.

På sina 13 minuter på planen skapade Kullashi fler målchanser än vad Kosovare Asllani gjorde på sina 82. Dock skall det ju sägas att Ungern var både trött och uppgivet under Kullashis speltid.

Klart är dock att Kullashi stärkte sina aktier. Det gjorde alltså även Janogy – som jag räknar med startar även mot Slovakien.

På mittfältet fick Nathalie Björn och Julia Zigiotti Olme förtroendet på Segers och Rubenssons positioner. Den orutinerade duon hade det ganska tungt i den första halvleken, men var bättre efter paus. Men min uppfattning är att Sverige hade problem på centralt mittfält före paus.

Vi hade även problem på forwardsplats.För man lider ju verkligen med Stina Blackstenius som fortsätter att kämpa med självförtroendet. Hennes första halvlek i Ungern var nog det sämsta man sett i landslaget i år.

Blackstenius hade två bra bolltouchar de första 15 sekunderna. Sedan var det massivt mörker med undantag för en fin skarvnick till Sofia Jakobsson. Efter de första 15 sekunderna räknade jag till att Blackstenius hade tre offsidelöpningar och fem bollkontakter – alla gånger tappade hon bollen. Det blev lite bättre efter paus. Men Blackstenius är fortsatte enormt långt ifrån den form vi vill se henne i.

Man trodde ju att målen i VM skulle lyfta henne. Och det gjorde de ju – just då. Men jag tycker nog inte att Peter Gerhardsson bör starta Blackstenius i morgon. Det är bättre att satsa på Lina Hurtig eller Rebecka Blomqvist högst upp på topp.

Det om vårt svenska landslag. Det har spelat en hel hög landskamper runt om i världen i helgen. Det är ju Island som räknas som huvudmotståndare i vår EM-kvalgrupp. Frankrike visade i helgen hur man gör mål på isländskorna – man skjuter hårda skott i krysset…

Se Eugenie Le Sommer:s två fantastiska mål från den franska 4–0-segern här. Amel Majri gör för övrigt också ett drömmål:

Och söndagen var en riktigt bra dag för Asien. Först tog Japan en fin skalp när man krossade Kanada med hela 4–0. Kanske att Japan på allvar är på väg tillbaka till världstoppen?

Och i Jill Ellis avskedsmatch fick Sydkorea halv revansch på USA. Amerikanskorna vann ju det första mötet lagen emellan med 2–0 i fredags. Returen slutade 1–1 efter att Ji So-Yun givit Sydkorea ledningen.

Här är för övrigt ett avskedsklipp med Ellis:

I Afrika pågår OS-kvalet. Man är framme i kvartsfinaler, där Nigeria i dag mycket överraskande blev utslaget. Thomas Dennerby:s tidigare lag spelade 0–0 borta mot Elfenbenskusten i torsdags, och fick bara 1–1 i dagens hemmaretur. Därmed gick Elfenbenskusten vidare på fler bortamål.

I första upplagan av det här inlägget skrev jag felaktigt att Dennerby var kvar i Nigeria, men det visade sig att han har lämnat uppdraget, och att Super Falcons leddes av en interimscoach.

I de tre övriga kvartsfinalerna spelas returerna under tisdagen. De första mötena slutade så här:

Zambia–Botswana 1–0
Kamerun–DR Kongo 2–0
Ghana–Kenya 0–0

Även i Nordamerika är OS-kvalet i gång. Där handlar det om förkval i Karibien och i Centralamerika. Det är fem kvalgrupper som är igång.

I Karibien går Jamaica mot seger i en av de tre grupperna. De har nio poäng och 30–1 i målskillnad efter tre matcher. Trinidad och Tobago känns som favoriter i en grupp och i den tredje blir det gruppfinal mellan Haiti och Puerto Rico.

I Centralamerika har Costa Rica bra chans att vinna. I den andra blir det gruppfinal mellan Guatemala och Panama.

Slutligen tillbaka till svensk mark. Där noteras att vi fick se en av årets jobbigaste målvaktstavlor i kvalet till elitettan. Det var Dösjöbro som bjöd Jitex på ett 2–0-mål som gjordes på ett skott som absolut inte borde ha gått in.

Ranking, överklagan, forskning och OS-kval

Sverige

I förra veckan kom en ny världsranking. Där är Sverige rankat som femma, en placering vi delar med England.

Noterbart är att Sverige spelat en landskamp sedan förra rankingen, och i den blev det seger. Ändå tappar vårt landslag en rankingpoäng från 2021 till 2020. Att bara vinna med tre måls marginal mot Lettland anses alltså inte vara så mycket värt…

I övrigt är det väldigt få ändringar på den nya rankingen. De enda på topp 20 är att Japan byter plats med Brasilien, och att Nadeshiko därmed tar plats på topp tio igen, medan Pia Sundhage:s lag är nere som elva, samt att Belgien passerar Schweiz på platserna 18 och 19.

Tittar vi längre ner på rankingen hittar man vissa konstigheter. Exempelvis är genomusla Papua Nya Guinea rankat på plats 47, mellan Kamerun och Slovakien. Jag vågar lova att både Kamerun och Slovakien hade vräkt in mål på Papua Nya Guinea – om lagen hade mötts.

Kamerun slog ju ut Nya Zeeland ur VM. Och i OS-kvalet 2016 vann just Nya Zeelands Ferns borta mot Papua Nya Guinea med 7–1, sedan lämnade PNG walkover i returen. Och i fjolårets oceaniska VM-kval åkte PNG ut i semifinal mot Fiji – samma Fiji som förlorade med 8–0 mot Nya Zeeland i finalen.

Hur PNG kan vara rankat på plats 47 är en gåta. Eller kanske snarare en bugg i rankingsystemet. Ett system där lagen från Afrika känns undervärderade, medan flera lag från Asien och Oceanien är övervärderade.

Från världsnivå till Göteborg. Där förväntas en fin publiksiffra på tisdagens EM-kvalmatch mot nämnda Slovakien. Beräkningen är att det skall komma cirka 12 000 åskådare till Gamla Ullevi. Vi får hoppas att den beräkningen är korrekt.

Däremot kan inte Göteborg FC räkna med att få gehör för sin överklagan av Beata Kollmats utvisning från i söndags. Dels för att förbundet i princip aldrig godkänner den här typen av överklaganden, dels för att Kollmats andra varning inte kan anses vara direkt felaktig.

Göteborg FC laddade upp ett klipp med situationen på sociala medier ”för att alla ska få bilda sig en egen uppfattning”. Men klippet är inte fullständigt, när det börjar har Göteborg redan tagit 15 sekunder på sig för första inkastet, och dessutom bytt kastare. Man hör domare Sara Persson:s ”skynda på-signal” i början av klippet.

Det är fullt möjligt att Kollmats inte avsåg att maska, men jag uppfattade det helt klart som maskning från läktaren. Och jag förstår att domare Persson också gjorde det.

Dessutom ser det ju ut som att tränare Marcus Lantz pekar på den boll han lägger ner på marken, och att Lantz därmed uppmanar Kollmats till det bollbyte som är upphov till varningen. Eller?

Apropå Göteborg noterade jag att klubben säkrat en semifinalplats i F19-allsvenskan. I sista omgången gjorde Molly Johansson hattrick för klubben. Den 17-åriga Falkenbergstjejen är lillasyster till 18-åriga Tilde Johansson, som är i Doha och skall hoppa längdhoppskval i Friidrotts-VM på lördag.

Molly Johansson ligger delad tvåa i skytteligan i södra F19-allsvenskan med 13 mål. Leder gör Växjös Ritah Kivumbi som har gjort 22 mål på åtta matcher, alltså nästan tre i snitt.

Från den norra serien blir det Umeå och Djurgården som spelar slutspel. Där är det Djurgårdens Wilma Sjöholm som briljerar i skytteligan. Finländskan har gjort 23 mål på tio matcher.

Trots att Kivumbi och Sjöholm dominerar i F19-allsvenskan har de bara fått sparsamt med tid i damallsvenskan. Sjöholm har bara spelat 59 minuter, medan Kivumbi startat fyra matcher och totalt kommit upp i 354 spelminuter.

Tre damallsvenska profiler har i dagarna förlängt med sina klubbar. Dels har Loreta Kullashi skrivit på för två nya år i Eskilstuna, dels har Vittsjö bundit upp Tove Almqvist och Michelle De Jongh för nästa år. Tre otroligt viktiga förlängningar. (För övrigt uppdateras fortfarande sommarens silly seasonsida)

Kullashi är ju nu i Ungern med landslaget och laddar inför fredagens EM-kvalmatch. I den kommer inte Caroline Seger till spel. Eftersom Elin Rubensson tvingades stå över den här samlingen till följd av den hjärnskakning hon fick i söndags mot Vittsjö, saknas alltså två av de tre mittfältare som Peter Gerhardsson hade i sin VM-elva.

Det skulle ju kunna öppna för Nathalie Björn och Julia Zigiotti Olme från start på fredag.

I veckans nyhetsflöde noteras att det händer saker kring damfotbollen i Norge. Sportsligt har vi kört förbi norskorna, men det hindrar inte att Norge ändå ligger före oss på många fronter.

Nu skall man lägga sig i framkant vad gäller forskning kring damfotboll. Nästan all den forskning kring fysträning inom fotbollen som finns bygger mest på män. Nu görs en satsning på närmare 50 miljoner svenska kronor på damfotbollsforskning. Projektet skall genomföras på Universitetet i Tromsø och vid Tromsø forskningsstiftelse.

Hege Jörgensen, som är vd för Toppfotball Kvinner – Norges motsvarighet till EfD – är lyrisk över satsningen, och tror att den kan göra att norskorna återigen flyttar fram sina positioner. Hon säger så här till Aftenposten:

”Norge kan være helt i front på kompetanse innen kvinnefotballen gjennom dette prosjektet. Det kan bli et stort konkurransefortrinn for Norge som fotballnasjon.”

I Norge noteras även att herrfotbollens storklubbar vill in i damfotbollen. 2000-talets norska dominanter Rosenborg vill ta över toppserielaget Trondheims Örn. Och i Ålesund har topplaget i tredjedivisionen FK Fortuna Ålesund haft ett extra årsmöte där man godkänt att gå upp i herrfotbollsklubben Ålesunds FK.

Som jag tidigare berättat finns det motstånd i Sverige bland herrfotbollsklubbarna till att ta över befintliga damelitklubbar. Det som är självklart i andra länder anses vara oanständigt bland fans i Sverige.

Senaste herrelitklubben att starta damlag är Örgryte IS. De skall börja i fyran och jobba sig upp, trots erbjudanden om samgående med föreningar högre upp i seriepyramiden. Eftersom klubben har ett juniorlag har jag viss förståelse att man startar i fyran. Men om Öis har ambitioner på damsidan är det här inget vidare.

För i princip är det ingen som vinner på att ha satsande elitklubbar i gärdsgårdsserierna. Det blir i regel ojämna matcher och stor genomströmning på spelarsidan.

 

Trots att en mängd herrelitklubbarna har börjat sina satsningar är det klassiska damfotbollslag som på väg tillbaka upp i elitettan. När kvalet drar i gång på lördag är det klubbar med totalt 13 SM-guld på meritlistan som gör upp.

Sunnanå SK (två SM-guld), Älvsjö AIK (fem) och Jitex BK (sex) är ju tre av seriesegrarna i division I. I övrigt är Dösjöbro nya på den här nivån, det är även Alingsås FC United. Den senare är en klubb som gör sin andra säsong. I sin förra skepnad, Holmalunds IF, har man dock spelat i damallsvenskan.

Och det sista kvallaget, Bollstanäs SK, har gjort ett par säsonger i elitettan. De åkte för övrigt ur 2015, samtidigt som Jitex. Sedan dess har Mölndalsklubben vunnit sina division I-serier fyra år i rad, för att sedan falla i kvalet. Fjärde gången gillt nu?

På lördag spelas följande matcher: Sunnanå–Bollstanäs, Älvsjö–Alingsås och Jitex–Dösjöbro. Returerna går nästa helg.

Noterbart här är att Alingsås båda tränare tycks vara avstängda i bortamötet – de drog på sig avvisningar från en betydelselös bortamatch i helgen. Det känns ju verkligen extremt klantigt.

Det är ju faktiskt lite konstigt att kvalet drar i gång till helgen, samtidigt som det är landslagsuppehåll. Det hade ju inte varit helt omöjligt att något av lagen hade haft med någon spelare i exempelvis det F15-landslag som spelar nästa vecka.

F18-landslaget inledde sitt EM-kval i förmiddags. Man vann med 14–0 mot Armenien bland annat efter fem mål av Uppsalas Beata Olsson.

Ute i Europa gjorde det inga svenskmål i helgen som gick. Här är Fotbollskanalens senaste svenskkoll. Personligen noterade jag att Tacon gjorde en ny riktigt svag insats.

Laget har ett stort stöd på sociala medier, men presterar dåligt på planen. I hemmaderbyt mot Madrid CF var det 2–0-underläge redan efter fem minuter. Matchen slutade med Madridseger, 2–1. Därmed ligger nu Tacon på negativ kvalplats, bara en poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Det känns som att det kan bli en jobbig säsong för Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson.

Till Colombia där ligan avslutas med slutspel. Där spelades den andra och avgörande finalmatchen natten mot i går, svensk tid. Där vann America de Cali mästerskapet med totalt 3–2 på två finalmatcher mot Independiente.

Det anmärkningsvärda var dock att Independiente lockade hela 28 263 åskådare till sin hemmafinal. Fantastiskt.

I det här landslagsfönstret spelas det viktiga landskamper på fler kontinenter än vår. I Afrika är man framme vid kvartsfinalerna i OS-kvalet. Där skall bland annat svenskledda Nigeria möta Elfenbenskusten.

Och i Nord- och Mellanamerika är det karibiska förkvalet till OS igång. Det startade med att Jamaica vann med hela 12–1 mot Kuba i första matchen. Där gjorde Cheyna Matthews fyra av målen. Jamaicas landslag tycks alltså ha löst den tvist med landets fotbollsförbund som startade efter VM. Noterbart är att förkvalet består av två femlagsgrupper och en med bara tre lag. Varken Dominica eller Grenada kommer nämligen till spel. Tråkigt.

 

 

Tankar om talangutveckling

Hanna Bennison

I vintras, efter att Linköpings FC valde att lägga ner sitt F19-lag, blev det en het diskussion här i bloggen om talangutveckling. Som ni kanske minns tyckte jag att LFC borde skämmas över nedläggningen, något som väckte känslor.

Nu efter VM känns det som att det kan vara läge att ta upp ämnet talangutveckling igen. Med tanke på utvecklingen i övriga världen känns det ganska givet att den svenska talangutvecklingen måste vara av yttersta världsklass framöver om vi fortsatt skall kunna ta medalj i varannat världsmästerskap.

Innan jag går vidare skall jag precisera vad jag menar med talangutveckling, eftersom begreppet tidigare har missförståtts. Talangutveckling avser den del av utbildningen där klubbar förbereder barn/ungdomar för senioridrott. Det handlar alltså om den verksamhet som en klubb gör med unga spelare (upp till och med juniorålder) utanför sin seniortrupp.

I Norge har talangutvecklingen stått i centrum efter VM. Bara dagar efter att det norska landslaget hade åkt ur VM presenterades en satsning där förbundet och den norska motsvarigheten till EFD ger tolv elitklubbar pengar till att anställa varsin utbildningschef.

Den norska satsningen känns väldigt bra, även om det framförts kritik om att utbildningscheferna inte är speciellt väl spridda över landet.

Jag hoppas att förbundet och EFD kan göra en liknande satsning i Sverige. Det hade definitivt behövts. Min uppfattning är att svensk flickfotboll ligger ganska långt efter svensk pojkfotboll både när det gäller ledarnivå och scouting. Det sägs ju ibland att pojkar tränas för att bli bra medan man satsar på tjejer först när de redan är bra.

Jag är av den bestämda åsikten att de klubbar som erbjuder bäst tränare på ungdomssidan också är de klubbar som över tid kommer att få fram flest toppspelare.

Jag anser att elitklubbarna har en väldigt viktig roll att fylla här, och var nyfiken på att se hur de damallsvenska klubbarna har lyckats med sin talangutveckling. Därför kollade jag vilka som har flest egna produkter i vår högsta serie i år.

Egen produkt brukar man traditionellt i Sverige kalla en spelare som fått sin första spelarlicens i en klubb. Sin första spelarlicens får man den 1 april det år man fyller 15. Man kan alltså således ha en moderklubb och vara egen produkt i en annan klubb.

Jag tittade i de damallsvenska lagens trupper, samt på våra utlandsproffs. Här är en lista:

Djurgårdens IF – 3

Irma Helin
Tilde Lindwall
Julia Walentowicz

Eskilstuna United – 2

Cornelia Baldi Sundelius
Elin Rombing, utlånad till Kif Örebro

Göteborg FC – 0

Ingen

Kristianstads DFF – 7

Evelina Duljan
Alice Nilsson
Moa Olsson
Alice Rosenkvist
Kajsa Törnkvist
Johanna Andersson, nu i Vittsjö
Julia Molin, nu i italienska Sassuolo

Kungsbacka DFF – 0+2

Ingen egen

Däremot tog man över Tölö IF:s plats i seriesystemet. Och egna produkter i Tölö är:
Klara Andrup och Fridolina Rolfö, nu i Wolfsburg.

LB07 – 6

Elisa Lang Nilsson
Saga Ollerstam
Emma Paulsson
Sophie Sundqvist
Nellie Lilja
Emma Pennsäter, numera i Göteborg

Linköpings FC – 0

Ingen

Piteå IF – 2

Ronja Aronsson
Linnea Selberg

Rosengård – 9

Ebba Wieder
Edina Filekovic
Malin Levenstad
Hanna Bennison

Matilda Eriksson Kristell

Andrea Thorisson, nu i LB07
Nathalie Hoff Persson, nu i LB07
Linnea Svensson, nu i Kif Örebro (utlånad till Bröndby)
Alexandra Benediktsson, nu i Vittsjö

Vittsjö – 1

Nilla Fischer, nu i Linköping

Växjö – 2+2

Alexandra Jonasson
Elin Nilsson

Växjö DFF tog över Hovshagas plats i seriesystemet. Egna produkter i Hovshaga är: Elin Karlsson och Nellie Karlsson.

Kif Örebro – 3

Sejde Abrahamsson
Ellen Karlsson
Lisa Dahlkvist, nu i Eskilstuna

Noterbart är att samtliga de nio damallsvenska klubbar som har en bred ungdomsverksamhet har lyckats fostra minst varsin spelare som i år spelar på högsta elitnivå. Det måste jag säga är överraskande bra. Utan att ha närgranskat herrallsvenskan kan jag inte tänka mig att klubbarnas ungdomsverksamhet där visar lika bra resultat när det gäller egna produkter.

Det är också värt att notera att tre skånska klubbar har lyckats klart bäst med att få fram egna produkter. Siffrorna är så tydliga att man nog kan säga att den bästa utvecklingsmiljön i Sverige finns i Skåne, och framför allt i Malmö.

Men antalet egna produkter ger förstås inte hela bilden, utan är mer att se som en indikation. Det finns ju självklart andra sätt att räkna. Elitfotbollens utbildningsorgan Tipselit brukar varje år betygsätta alla elitklubbarnas talangverksamhet. I årets certifiering fick AIK högst betyg på damsidan. AIK har sex egna produkter i damallsvenskan i år, nämligen Malin Diaz, Loreta Kullashi, Elin Bragnum, Jennie Nordin, Sandra Lindkvist och Angel Mukasa.

Elin Bragnum

Även FC Rosengård och Umeå IK placerades i högsta nivån, nivå 5. Emma Kullberg är en UIK-produkt som ju nyss blev uttagen i landslaget.

I botten av Tipselits certifiering finns Kungsbacka och Göteborg, som båda placerades i nivå 1. Eller, allra längst ner i botten fanns Mallbacken som inte ens hade tillräckligt med poäng för att ens nå nivå 1. Trots det tycker jag att Mallbacken skall ha beröm för sin verksamhet. Klubben har ju ett väldigt besvärligt geografiskt läge, men har ändå sju lag i sin ungdomsverksamhet. Det är betydligt fler än många andra elitklubbar.

De två damallsvenska klubbarna på Västkusten har exempelvis bara två lag vardera. Utöver sina damallsvenska lag har Göteborg i år ett F19- och Kungsbacka ett F17-lag. När det gäller antal lag är ju Linköpings FC allra sämst i år – de har bara ett A-lag.

Personligen tycker jag att det är problematiskt för svensk damfotboll som helhet att vi har flera toppklubbar som över tid har nonchalerat ungdomsverksamheten. På många sätt är det ju faktiskt elitklubbarna som har bäst förutsättningar att bedriva en högkvalitativ ungdomsverksamhet. En orsak till att elitklubbarna har nått eliten är ju att de har ett större kunnande än andra klubbar.

Hur gör man då för att fostra elitspelare?

Det finns förstås ingen standardformel som ger svar på den frågan. Men som jag ser det finns det ändå några punkter som är grunden för en bra utvecklingsmiljö. Spelarna bör erbjudas:

1. Duktiga ledare.
2. Möjlighet att hela tiden ha vettiga utmaningar, så att man kan ta sig framåt steg för steg.
3. Kunna känna hopp.

När det gäller ledarbiten handlar mycket om att så långt som möjligt försöka undvika att kasta in föräldrar, och i stället satsa på att ha välutbildade ledare utan koppling till spelarna. Och det är viktigt att man har utbildade ledare redan i ganska tidig ålder.

Härom året hjälpte jag en meriterad ungdomsledare att skriva en bok om spelarutbildning. Han tryckte hårt på att barn är som mest läraktiga när de är 10–12 år, vilket innebär att det är i den åldern grunden läggs. Alltså är det en stor fördel om barnen i den åldern har ledare som kan lära ut så mycket som möjligt.

Punkt två handlar om att det skall finnas möjlighet för spelarna att hela tiden ha rimliga utmaningar. Det är väldigt positivt om man kan erbjuda så många utvecklingssteg som möjligt. De allra största talangerna kan ta flera steg på kort tid, men många andra behöver ta sig framåt steg för steg. Om stegen blir för höga är det lätt att spelarna känner hopplöshet och ger upp.

Ett skäl till att det är viktigt att kunna ta så många steg som möjligt i samma klubb är att många spelare är hemmakära och helst inte vill flytta på sig. De vill helst varken byta lag eller ort.

Som exempel har vi i min hemstad Borås alla steg upp till och med den övre halvan av division I. Men det är ju inte tillräckligt för de största talangerna, för de kan ju redan vara redo för ettan som 15- eller 16-åringar. Så det är ingen klockren utvecklingsmiljö för elitspelare.

Ett annat exempel är Linköping. Där saknar man flera steg på vägen, i och med att det inte finns några lag mellan division II och toppen av damallsvenskan. Och det är ju ett vansinnigt långt steg att gå direkt från tvåan till en storklubb. Så i Linköping erbjuds inte heller unga talanger någon idealisk utvecklingsmiljö.

Slutligen hoppet. Att spelarna tidigt får känna hopp om att de kan bli elitspelare verkar vara extra viktigt inom damfotbollen. I princip alla våra landslagsspelare, och en stor majoritet av spelarna i damallsvenskan, har tidigt varit uttagna i olika flicklandslag.

Det skulle ju kunna bero på att förbundet är fullständigt fantastiskt på att hitta rätt talanger redan i tidig ålder. Eller så kan det bero på att de stora talanger som inte når landslaget i de tidiga tonåren tappar hoppet och ger upp.

Här är det intressant med en jämförelse med herrfotbollen. Där är det mycket vanligare att spelare når A-landslaget utan att ha varit med i de yngre pojklandslagen. Zlatan Ibrahimovic kom inte in i något landslag förrän han fyllt 18 år, och vår meste landslagsman inom herrfotbollen, Anders Svensson, gjorde sin första landskamp alla kategorier i U21 som 20-åring.

Jag har tittat på hur det ser ut i våra A-landslag nu. Där noteras att hela 13 av årets 23 VM-spelare hade varit med i flicklandslaget redan från början. Ytterligare nio kom med inom två år. Bara Jennifer Falk har nått landslaget efter 17 års ålder. Falk gjorde sin första landskamp i U23 som 22-åring.

Som bekant är F15 numera det yngsta flicklandslaget. Den första F15-landskampen spelades 2006, för spelare födda 1991. För spelare födda 1984–90 var F16 yngst, och för Hedvig Lindahl (född 1983) var F17 det yngsta flicklandslaget.

Här är listan över när en mängd landslagsaktuella spelare gjorde sin första landskamp:

Från början:
Hedvig Lindahl (F17)
Nilla Fischer (F16)
Caroline Seger (F16)
Linda Sembrant (F16)
Kosovare Asllani (F16)
Sofia Jakobsson (F16)
Elin Rubensson (F15)
Jonna Andersson (F15)
Magdalena Eriksson (F15)
Mimmi Larsson (F15)
Julia Roddar (F15)
Fridolina Rolfö (F15)
Julia Zigiotti Olme (F15)

Mia Carlsson (F16)
Hanna Folkesson (F16)
Julia Spetsmark (F16)
Filippa Angeldahl (F15)
Ronja Aronsson (F15)
Marija Banusic (F15)
Anna Oskarsson (F15)
Nina Jakobsson (F15)
Nellie Karlsson (F15)

Inom två år:
Stina Blackstenius (F16)
Anna Anvegård (F16)
Nathalie Björn (F16)
Hanna Glas (F16)
Lina Hurtig (F16)
Amanda Ilestedt (F16)
Madelen Janogy (F17)
Zecira Musovic (F16)
Olivia Schough (F16)

Pauline Hammarlund (F16)
Julia Karlernäs (F17)
Emma Kullberg (F17)
Jessica Samuelsson (F17)
Emma Berglund (F18)

Längre omvägar:
Jennifer Falk, Sandra Adolfsson, Cajsa Andersson och Amanda Edgren.

Den som sticker ut är Sandra Adolfsson, som gjorde sin landslagsdebut som 30-åring och som debuterade i damallsvenskan som 24-åring. Men hennes väg till eliten är verkligen ett stort undantag inom damfotbollen.

En annan som tagit en lång väg till blågult är Cajsa Andersson, som gjorde sin landslagsdebut i U23 som 23-åring och som debuterade i A-landslaget som 26-åring.

För att få en jämförelse kollade jag även herrlandslagets VM-trupp från i fjol:

Inga pojklandskamper alls:
Robin Olsen. Debut som 25-åring.
Andreas Granqvist. Debut i U21.
Jimmy Durmaz. Debut i U21
Gustav Svensson. Debut i U21.

P19: Marcus Berg, Mikael Lustig, Martin Olsson, Emil Forsberg

P17: Karl-Johan Johnsson, Kristoffer Nordfeldt, Viktor Claesson, Filip Helander, Pontus Jansson, Emil Krafth, Victor Nilsson Lindelöf, Oscar Hiljemark, Marcus Rohdén, Isaac Kiese Thelin, Ola Toivonen,

P15: Sebastian Larsson, Ludvig Augustinsson, John Guidetti, Albin Ekdal,

Medan 13 av damernas VM-spelare var med i landslagsverksamheten redan från början är alltså fyra motsvarande siffra för herrarna. Ganska stor skillnad.

Hur kan man då förklara de skillnaderna?

En är ju att det finns fler fotbollsspelande pojkar, vilket gör att det är svårare att hitta talangerna på ett tidigt stadium.

En annan är att elitklubbarna på damsidan ofta har ganska dålig scouting. Framför allt minskar kollen på närområdets talanger om klubbarna saknar egna ungdomslag. Följden blir att elitklubbarna mest tittar på landslagen, och riskerar att missa de oslipade diamanterna.

En tredje faktor kan handla om uppmuntran. Min erfarenhet är att tjejer behöver mer bekräftelse än killar, alltså att tjejer i allmänhet har sämre självförtroende. Ofta fattar inte ens de allra bästa tjejerna hur bra de är. Däremot tror även ganska dåliga killar högt upp i åldrarna att de är blivande världsstjärnor. De tjejer som inte når landslagen i tidig ålder behöver alltså få andra typer av uppmuntran för att fortsätta sin satsning.

KDFF tackar publiken

Som noterades ovan är de damallsvenska klubbarna från Skåne framgångsrika när det gäller att få upp egna produkter. Exempelvis är ju Sveriges just nu två största talanger Hanna Bennison och Evelina Duljan egna produkter från Rosengård respektive Kristianstad. Det känns inte som någon slump.

Både Bennison och Duljan kom till sina nuvarande klubbar i tolvårsåldern. Det är intressant att dagens största talanger är fostrade inom damfotbollen. Tidigare har ofta de tjejer som nått längst spelat pojkfotboll i yngre år. Och för tjejer i mindre klubbar tror jag fortfarande att pojklagsspåret är en bra väg till elitfotbollen.

Men flera elitklubbar erbjuder alltså numera högklassig utbildning. Kristianstad (en ort med drygt 80 000 invånare) har nu med hela fyra spelare – varav två egna produkter – i det F18-landslag som skall spela trenationsturnering om knappt två veckor. Imponerande.

När Kristianstad var i Kungsbacka för några veckor sedan pratade jag talangutveckling med både tränare Elisabet Gunnarsdottir och lagkaptenen och tillika egna produkten Alice Nilsson.

Som parentes noteras att klubben har fostrat tre spelare som under året varit lagkaptener på högsta nivå. Utöver Nilsson har ju även Kristianstadsfostrade Johanna Andersson (Vittsjö) och Julia Molin (Verona) varit lagkaptener i sina klubbar.

KDFF jobbar stenhårt för att få upp ännu fler egna produkter i damallsvenskan. Man arbetar delvis efter isländsk modell, en modell som bland annat bygger på att man har välutbildade tränare för sina ungdomar. I Kristianstads DFF har alla flicklag från tolv års ålder och uppåt utbildade tränare.

Både Nilsson och Gunnarsdottir konstaterar att det var för fyra–fem år sedan klubben verkligen tog tag i spelarutbildningen. Därför finns det luckor i de äldre flicklagen. Men från och med laget för spelare födda 2007 och senare fullständigt vimlar av talang.

Elisabet Gunnarsdottir och Alice Nilsson

Gunnarsdottir sa för övrigt att jag borde åka på en studieresa till klubben om jag verkligen vill få grepp om hur de jobbar. Men kanske att det snarare är ett gäng andra svenska elitklubbar som bör göra den där studieresan. För Kristianstads modell är definitivt värd att inspireras av.

Gunnarsdottir berättade att klubbens ungdomssatsning tog fart när man slutade tänka kortsiktigt, och började förbereda sig för en ny verklighet:

”När det kommer in övergångssummor i damfotbollen skall vi vara redo.”

Faktum är att klubben i år sänkte sin lönebudget för A-truppen med 200 000 kronor jämfört med fjolåret. Orsaken var att man ville få utrymme att anställa Johanna Rasmussen, så att hon skulle kunna ta ansvar för de yngre spelarna. Enligt Gunnarsdottir behövdes det:

”För jag är inte bra på det.”

Rasmussen är nu lite av en mentor för ett tiotal yngre spelare. Hennes jobb känns ungefär som de utvecklingsansvariga som man nu skall anställa i tolv norska klubbar.

En sak Kristianstad har jobbat med under några år är att man spelar matcher elva mot elva på fullplan en gång i veckan, oftast onsdagar. Självklart går det inte att genomföra sådana matcher varje vecka under säsong, men man försöker klämma in aktiviteten så ofta det går.

I matcherna startar klubbens 22 för dagen bästa spelare. När man har spelare på landslagsuppdrag kan det vara ganska många unga spelare som får spela med och mot klubbens damallsvenska spelare. Tränare Gunnarsdottir förklarade att flera spelare i klubbens A-trupp inledningsvis var frågande till de där onsdagsmatcherna, där de kunde få spela med och mot 13–14-åringar.

”Spelarna undrade vad det skulle vara bra för. Jag svarade att det är så här vi jobbar nu, det är bara att acceptera.”

I början var många av de yngre spelare inte redo för att möta landslagsspelare. Men antalet har sakta men säkert ökat, och nu är det en morot för de unga att få chansen spela med A-laget på onsdagarna.

Kristianstads DFF är alltså ett föredöme, och Kristianstad som ort verkar vara en väldigt bra utvecklingsmiljö.

Mindre bra föredömen är de två damallsvenska klubbar som helt saknar egna produkter, alltså Göteborg FC och Linköpings FC. Det är två klubbar som i sin nuvarande skepnad aldrig har haft någon ungdomssektion – eller akademi som det numera ofta kallas.

Noterbart är att Göteborg och Linköping också är två kommuner som under 2000-talet sett till befolkning varit klart underrepresenterade vad gäller elitspelare inom damfotbollen.

Tittar man på SCB:s befolkningssiffror från 2018 är det här landets tio största kommuner:

  1. Stockholm – 949 761
  2. Göteborg – 564 039
  3. Malmö – 333 633
  4. Uppsala – 219 914
  5. Linköping – 158 520
  6. Örebro – 150 291
  7. Västerås – 150 134
  8. Helsingborg – 143 304
  9. Norrköping – 140 927
  10. Jönköping – 137 481

Tittar vi på A-landslaget har ingen spelare som är uppvuxen i Göteborgs eller Linköpings kommuner spelat några landskamper i år. Göteborgaren Jennifer Falk ingick i VM-truppen, men hon har ännu så länge inte fått debutera i Peter Gerhardsson:s lag.

Faktum är alltså att göteborgare och Linköpingsbor har varit underrepresenterade på elitnivå i flera år – trots att två av landets allra bästa klubbar finns i de kommunerna. Det finns anledning att fundera över varför det varit så.

Som motsats har Uppsala inte haft något lag i damallsvenskan sedan 2008. Ändå kommer två VM-spelare därifrån, Linda Sembrant och Nathalie Björn. Och ytterligare ett antal landslagsaktuella eller damallsvenska spelare är ursprungligen från Uppsala: Marija Banusic, Emma Holmgren, Filippa Angeldahl, Fanny Andersson och Malin Winberg. Det kan säkert finnas fler. Det här skapar hur som helst en bild av att Uppsala är en bra utvecklingsmiljö.

Nathalie Björn

I Uppsala finns alla steg till och med elitettan, vilket ger förutsättningar för talanger att ta sig upp i elitfotbollen. Och spelar man i elitettan har man bra chans att bli upptäckt av bättre lag. Dessutom ligger Uppsala nära Stockholm, där det oftast finns åtminstone något damallsvenskt lag. Det går alltså för en Uppsalabo att nå damallsvenskan utan att behöva flytta på sig.

Det går självklart även i Göteborg och Linköping. Fast där saknas ofta ett eller flera mellansteg. KGFC och LFC är traditionellt damallsvenska topplag, vilket gör det mycket svårt för unga talanger att ta plats. Och blir du fast på bänken ökar risken för att ge upp.

Dessutom värvar toppklubbarna de största talangerna från hela landet. Du har ofta varit tvungen att vara någon av landets allra största talanger för att bli värvad till KGFC eller LFC.

Risken är att även de största lokala talangerna tappar hoppet när de ser sig passerade av spelare från andra delar av landet. Som jag ser det har LFC och KGFC stängt dörren till elitfotbollen för unga tjejer från det egna närområdet genom att inte ha ungdomsverksamhet.

Jag tror alltså att LFC och KGFC är skyldiga till att talanger från Linköpings och Göteborgs kommuner är underrepresenterade på elitnivå.

I Malmö eller Kristianstad finns större chanser för unga tjejer att känna hopp. Där kan unga tjejer se hur en kompis, någon på skolan, eller någon som man spelat mot sedan F10 gör bra ifrån sig i Rosengård, LB eller KDFF. Då blir det lättare att känna: ”Kan hon bli elitspelare så kan jag också”.

I Göteborgsområdet har Jitex länge haft en bra ungdomsverksamhet. När Jitex har varit ett elitlag har klubben varit ett bra mellansteg för västsvenska talanger. Jitex var ju exempelvis nämnda Jennifer Falks väg in i elitfotbollen. Och nu händer det något spännande i Göteborgsområdet genom att herrfotbollsklubben IFK Göteborg har byggt upp en bra akademi på flicksidan. Bland annat har Hanna Andersson och Evelyn Ijeh gått via Blåvitt till damallsvenskan.

Här är det dags att sätta punkt för det här inlägget, som redan är väldigt långt. Men det här att herrfotbollsklubbar kommer in och spelar en allt större roll för utbildningen av damfotbollsspelare är ett väldigt intressant ämne, väl värt att fundera mer kring i ett framtida inlägg.

 

Aronsson och Kullberg i EM-kvaltruppen

Ronja Aronsson

Klockan 14.00 satt jag bänkad för att få se Peter Gerhardsson sammanfatta VM och presentera sin trupp till EM-kvalet i Lettland tisdagen den 3 september.

Tyvärr blev det ingen sändning från presskonferensen. Men en trupp har vi i alla fall fått.

Och lite överraskande innehåller den trion Ronja Aronsson, Emma Kullberg och Pauline Hammarlund. Jämfört med VM-truppen ersätter de tre nya trion Nilla Fischer, Mimmi Larsson och Fridolina Rolfö.

Kul med Aronsson, som jag lobbat för i perioder under ganska många år. Dock kom det överraskande att hon kom med just nu. Piteåbacken är debutant i truppen, det är även Kullberg som har varit en av de allra hetaste spelarna i damallsvenskan de senaste veckorna. Minns att Kif Örebros tränare Stefan Ärnsved lobbade hårt för sin mittback efter 0–0-matchen i Göteborg.

Emma Kullberg

Hammarlund är ingen landslagsdebutant, hon har ju till och med spelat i en OS-final. Däremot är hon debutant under Gerhardsson.

Mötet med Lettland är ju för övrigt match Sverige skall vinna med minst fyra–fem måls marginal. Lettiskorna klarade sig inte ens vidare till det stora VM-kvalet, utan åkte ut i förkvalet efter att ha kryssat mot Kazakstan och Georgien. Det är en mjukstart på det EM-kval där vi även ställs mot Island, Slovakien och Ungern.

Det är nio grupper i kvalet. Segrarna och de tre bästa tvåorna går direkt till slutspel, medan övriga sex tvåor får spela playoff om tre platser. Slutspelet avgörs ju i England, så engelskorna har den 16:e och sista platsen.

Slutligen kan man konstatera att mina tips från gårdagens inlägg var långt ifrån bra. Loreta Kullashi och Michelle De Jongh får helt enkelt vänta på sina chanser.

Det om landslaget. Vi är nu inne i det svenska transferfönstrets sista tio timmar. I dag har en damallsvensk övergång gjorts klar. Det är den Uppsalabördiga backen Malin Winberg som byter skånsk klubb. Hon lämnar LB07 och ansluter till Vittsjö.

Jag hörde uppgifter i början av transferfönstret att Vittsjö var nära att lösa en mittback från Australien. Det slutade med att det blev en från en skånsk konkurrentklubb istället – och det behöver ju inte vara det sämsta. Noterbart för övrigt att LB var snabba på att berätta nyheten på sin hemsida – det tar sig.

I USA jobbar förbundet på att hitta en ersättare till avgående förbundskaptenen Jill Ellis. I väntan på att det jobbet tillsätts har man infört en ny tjänst kring sina landslag – en general manager.

Den första att bli damlandslagets general manager är den tidigare landslagsspelaren Kate Markgraf. Hon har två OS- och ett VM-guld på sin meritlista.

Markgraf har i varit tv-expert för olika kanaler efter sin spelarkarriär. För två veckor sedan var hon med i ESPN och pratade om Ellis avhopp.

Då nämnde hon kvartetten Laura Harvey, Paul Riley, Vlatko Andonovski och Mark Krikorian som tänkbara ersättare. Se klippet nedan. Det kanske kan vara en ledtråd, för nu är hon ju själv med i den organisation som skall hitta den nya förbundskaptenen.

I Spanien har det varit tufft för svensklaget Tacon/Real Madrid i början av försäsongen. Nu är det ju bara träningsmatcher ännu, men laget har bara gjort ett mål på tre matcher, och fått två förluster och ett kryss.

Sent i går kväll föll man med 1–0 mot Athletic Bilbao. Det var Maite Oroz som blev matchvinnare när hon slog in returen efter att själv ha slagit en dålig straff.

Tidigare i matchen bjöd Oroz för övrigt på en riktigt snygg tunnel. Se den här nedan:

I gårdagens match klev Kosovare Asllani av skadad. Men förbundskapten Gerhardsson verkade lugn på sin presskonferens. Han sa att:

”Skadan hon åkte på i går verkar röra sig om en lårkaka.”

Bomben: Rosengård köper Anvegård

Anna Anvegård

Jag hade fel information om det svenska transferfönstret i förra veckan. Okritiskt hade jag gått på den info som kom fram först när man googlade just svenska transferfönstret. Men det stängde inte alls i går, utan är öppet även i dag och i morgon.

Och i dag fick vi sommarens mest anmärkningsvärda damallsvenska övergång. Växjö säljer Anna Anvegård billigt till Rosengård. Jag skriver billigt eftersom de högsta damallsvenska övergångssummorna har handlat om några hundra tusen kronor. Och trots att Anvegård har 1,5 år kvar på kontraktet sägs den här övergången inte vara den dyraste hittills.

Det är dock en övergång som ytterligare sänker oddset på FC Rosengård som svenska mästarinnor. Det här är verkligen en maktdemonstration från Malmöklubben. Faktum är att trots att man har tappat toppspelare som Anja Mittag och Iva Landeka i det här fönstret skulle jag säga att Rosengård har ett klart bättre lag nu än man hade före VM.

För jag anser att duon Jelena Cankovic och Anvegård är bättre än vad Landeka och Mittag varit det senaste året. Dessutom har ju danska Sofie Svava imponerat hittills, plus att sena vårvärvningen Anam Imo kommit in bättre i laget.

Faktum är att det kan bli dåligt med speltid i höst för norska VM-spelaren Lisa Marie Utland – det trots att hon är lagets klart bästa målskytt så här långt.

Det skall bli otroligt spännande att se smarta Anvegård i en så bra omgivning som hon får i Rosengård. Jag tror att 22-åringen kommer att passa perfekt i Rosengård, och att hon kommer att lyfta lagets anfallsspel ytterligare. Det är förstås en stor fördel att hon redan har spelat ihop med offensiva speluppläggaren Cankovic i över 1,5 år och de båda kan varandra utantill.

För Växjö är ju det här ett blytungt tapp. Ett tapp som visar att klubben har riktig panik när det gäller ekonomin. Sportchef Frida Andersson sa i och för sig till mig i förra veckan att klubben inte har några proffs, men det hjälper ju förstås ekonomin att man slipper Anvegårds lön samt att man får en liten övergångssumma.

Men det sänder också en signal om sänkt ambitionsnivå i Smålandsklubben. Den här affären innebär att man omgående kan sluta prata om Champions League, som man gjort tidigare. För dit når man inte om man säljer sina nyckelspelare.

På Växjö DFF:s hemsida säger sportchef Andersson så här om affären:

”Naturligtvis är det oerhört tråkigt sportsligt att tappa en sådan duktig spelare som Anna Anvegård, speciellt under brinnande säsong! Vi känner dock att vi inför resten av säsongen är trygga sportsligt och vetskapen om att detta kunde hända har funnits där en tid, därav värvningen av Ria Öling som vi ser som en spelare som vi vill bygga en ny framtid med i Växjö DFF och som redan visat sig oerhört viktig för laget.”

Anvegård lär ju för övrigt finnas med i den EM-kvaltrupp som Peter Gerhardsson presenterar i morgon klockan 14.00. Det kommer däremot inte Fridolina Rolfö göra. Hon har börjat springa efter den skada hon fick i bronsmatchen, men hon är fortfarande en bit ifrån att spela fotboll.

Jag tippar att Loreta Kullashi tar Rolfös plats i truppen. Men det skulle också bli Michelle de Jongh. I övrigt tror jag att Nilla Fischer kommer att vara med i truppen, trots att hon har skadeproblem.

Lång damallsvensk halvtidsrapport

Damallsvenskan 2019 har nått halvtid. Fast det blir inte tal om någon längre vila, redan på fredag sparkar den andra halvleken igång med matchen Växjö–Djurgården.

Det går alltså inte att hålla på bloggens halvtidsgenomgång. Så här är den. Först kan man ju slå fast att det har blivit precis så jämnt och spännande i toppen som jag trodde inför avspark. I mitt damallsvenska tips skrev jag så här:

”Jag känner att det finns fem–sex lag som har rimliga chanser att ta hem guldet. Och ytterligare några som kan sluta på medaljplats. Det är fler toppkandidater än det funnits på förhand på mycket länge. Kanske fler än någonsin tidigare.”

I halvtid lever det citatet i högsta grad. Det är fortsatt fem–sex lag som kan vinna guldet, och ytterligare några kan sluta på medaljplats.

Rosengård leder. Malmölaget har har en lucka på tre poäng och elva mål till Linköping. LFC i sin tur är bara ett mål före Vittsjö. Faktum är att det är större avstånd mellan ettan och tvåan än mellan tvåan och sjuan.

Jag skall strax stämma av hur den nuvarande tabellen stämmer överens med mitt tips. Men som ni säkert minns uppmanade jag även er läsare att tippa serien. I de tipsen noteras att bara en hade Rosengård som etta, medan flera har Linköping som tvåa.

Däremot har ingen trean Vittsjö högre än sjätte plats. Och det är inte heller någon av er som trodde på Örebro. De placerade ni som högst på plats nio – så på skrällagen är jag ännu så länge mest rätt, även om även jag har dem några placeringar för lågt.

I botten var i princip alla överens om att LB07 och Kungsbacka skulle åka ut, så där ligger nästan alla rätt. De avvikande tipsen var att två trodde att Kif Örebro skulle åka ur och en trodde att Vittsjö skulle göra det. Och de tipsen är ju inte längre rimliga.

Dags för en genomgång av de elva första omgångarna, lag för lag:

1) FC Rosengård
Ifjol: 3, Mitt tips: 2

Rosengård har spelat bäst, gjort flest mål och släppt in minst. Det är således logiskt att Malmöklubben även tagit flest poäng. Rosengård har helt klart varit vårens bästa lag. Man inledde stabilt, men det riktiga lyftet har kommit efter VM, där inte minst tillskottet av Jelena Cankovic givit laget extra styrka.

Rosengård vann ju även hösttabellen i fjol, och har således varit bra över tid. I mitt tips skrev jag att jag inte skulle bli ett dugg förvånad om 2019 var FC Rosengårds år i damallsvenskan. Men helt övertygad var jag inte.

”Hade det inte varit för att laget darrat i avgörande lägen skulle jag placerat dem överst.”

Nu ligger Rosengård överst. Det var darrigt i premiären i Eskilstuna, och man tappade lite fart i och med chockförlusten i Malmöderbyt. Men totalt sett har laget varit stabilt. Man har kryssat borta mot tvåan Linköping och trean Vittsjö samt hemma mot fyran Göteborg. Övriga sex matcher har varit klara segrar.

Framför allt har Rosengård varit starkt hemma på Malmö IP. Där har det blivit 13 poäng av 15 möjliga, och fina målskillnaden 20–4.

Det enda som talar emot att guldet hamnar i Skåne är det där att laget alltså flera gånger drabbats av stora darren när det kommit till avgörande lägen. Fast den här gången känns det som att det kommer att bära hela vägen. Visst är det väldigt jämnt i årets serie, men Rosengård känns lite vassare, lite bredare och stabilare än de andra topplagen. Jag tror faktiskt att Rosengård kommer att ligga kvar högst upp i tabellen hela vägen in i mål.

Hanna Bennison

Vårens utropstecken i laget, och hela serien, är 16-åriga Hanna Bennison. Hon har tillfört massor i form av energi och löpvilja till ett lag som tidigare riskerade att bli ganska statiskt i sitt anfallsspel. Bennison borde ligga väldigt nära att få chansen i A-landslaget. För övrigt noterade jag att hon inte var med i matchtruppen senast på grund av skada. Hoppas det inte är något allvarligt.

Tråkigast kring Rosengård är nog att Jessica Samuelsson inte har kunnat spela en enda minut hittills i damallsvenskan. Prestigeförvärvets skadeelände är otroligt tråkigt. Sedan hon skadade foten mot Ungern i oktober 2017 har hon bara fått ihop 186 spelminuter. Man kramar ju tummarna för att Samuelsson skall få ordning på kroppen så att hon snart kan vara tillbaka på planen.

2) Linköpings FC
I fjol: 5, Mitt tips: 6

I mitt tips skrev jag att:

”Om Unogård och Linköping får ut pusslet tidigt under våren kan det leda hela vägen till guldfest.”

Min känsla inför seriestart var att Linköping inte hade fått ihop laget. Den känslan har jag haft med mig hela vårsäsongen. Jag har nämligen inte sett LFC spela riktigt bra i någon match så här långt. Framför allt har man haft stora problem i uppspelsfasen.

Trots det har laget ändå hängt med i toppen. Och även om jag i nuläget tror rätt hårt på Rosengård så går det inte att räkna bort Linköping i guldstriden. Det är ju en väldig styrka att ligga tvåa, trots att man inte spelat bra. Och vad jag har förstått börjar spelet se allt bättre ut med det nya upplägget med tre mittbackar. Just nu ser jag LFC som första utmanare till Rosengård. Men med det jämna tabellläget är det fortfarande inte uteslutet att mitt tips om en sjätteplats kan gå in.

Våren har varit hackig för laget. Känslan är att tillskottet av Stina Blackstenius nästan innebar mest problem. Dels för att forwardsstjärnan ännu inte presterat på den nivå man hoppats. Dels för att det blev svårt för tränare Olof Unogård att skapa ett fungerande spelsystem.

Mimmi Larsson

Han valde till slut att bygga kring Kosovare Asllani. Det innebar att nyförvärvet Mimmi Larsson offrades och placerades på en kant. Trots det var Larsson inledningsvis den piggaste och bästa LFC-spelaren – i de första matcherna gjorde hon mål nästan varje gång hon fick bollen i straffområdet.

Däremot var Asllani en stor besvikelse i den skräddarsydda tiarollen. Hon gnällde på det mesta, och såg helst ut att vilja vara någon annanstans. Nu har Asllani stuckit till Madrid, och Unogård har bytt spelsystem.

Sedan Nilla Fischer anslöt kör Linköping med ett 3–4–3 som gränsar till 5–2–3 eftersom man oftast väljer backar på kanterna. Det har varit ett framgångsrecept. Efter den tunga förlusten i Eskilstuna har man tagit sju poäng och hållit tre raka nollor.

Målvakten Emma Holmgren har för övrigt varit vårens stora utropstecken i LFC. Hon har visat en bra stabilitet, och är en stor anledning till att laget ligger så högt som de ligger. Jag börjar alltmer tro att det faktiskt kan vara Holmgren som tar över i landslagsmålet efter Hedvig Lindahl.

Utöver guldstrid kämpar Linköping med ekonomin. Kanske att ett antal toppmöten i höst kan hjälpa klubbledningen att få positiva siffror i bokslutet.

3) Vittsjö GIK
I fjol: 9, Mitt tips: 5

Byn är bara ett mål från en Champions Leagueplats. Det har fått riksmedierna att en efter en göra besök i Nordöstra Skåne. Senast var det Radiosporten som uppmärksammade Vittsjös framfart.

Laget var svårbedömt inför avspark. Dels eftersom de inte hade nått gruppspelet i Svenska cupen, dels för att de spelade huvuddelen av sina träningsmatcher mot lag utanför damallsvenskan.

Vittsjö kom ändå in i årets serie med kontinuitet i startelvan och med en handfull spännande värvningar. Därför gick jag på en positiv magkänsla, och tippade dem som femma med kommentaren:

”Jag tror att Vittsjö blir årets överraskningslag.”

Tipset fick en del mothugg. Men ännu så länge är jag väldigt nöjd över att magkänslan sa att Vittsjö skulle hävda sig bra i årets serie.

Fjolårets svaghet var att man hade svårt att vinna mot bottenlagen. Där har man ryckt upp sig rejält genom att ta 16 av 18 poäng under våren. Inget annat lag har bättre facit mot det lagen på undre halvan.

Vittsjö är också lite oväntat seriens bästa bortalag. Det brukar ju heta att det är svårt att komma till Vittsjö Idrottspark. Och visst är elva av 18 hemmapoäng en okej utdelning, men tio bortapoäng på fem matcher – ett snitt på 2,0 poäng – är fullständigt lysande.

Dock skall det sägas att man huvudsakligen haft bortamatcher mot bottenlag, medan man mött toppkonkurrenter på Vittsjö IP.

Vittsjös framgångsrecept den här våren har varit en väldigt stabil defensiv. Tillsammans med Rosengård har Vittsjö släppt in minst mål av alla. Plumpen kom mot Göteborg, där man föll med 4–2. I den matchen saknades både viktiga ytterbacken CJ Bott och innermittfältaren Nellie Persson. I övrigt har Vittsjö aldrig släppt in mer än ett mål i matcherna. Och duktiga Sabrina D’Angelo står på sju hållna nollor – delat bäst i serien med Rosengårds Zecira Musovic.

Trots stabiliteten tror jag inte att tränare Thomas Mårtensson får sin dröm om Champions League förverkligad – i varje fall inte i år. Vittsjö har nämligen ett väldigt tufft program i höst. Där väntar sex bortamatcher, bland annat skall man till Piteå, Linköping, Göteborg och Malmö (Rosengård). Jag tror inte att Vittsjö kommer att rasa ihop, men det känns som att risken är uppenbar att man har fallit några placeringar i tabellen när vi gör bokslut i slutet av oktober.

Det är ju för övrigt oftast trotjänare Mårtensson som får äran för Vittsjös framgångar. Men jag har förstått att lagets andre tränare (man har ju delat ledarskap) Stefan Ekstrand har varit väldigt viktig för årets fina resultat. Ekstrand skall vara mannen bakom lagets fina offensiva spel.

På sistone har Tove Almqvist varit lysande i något slags fri roll. Men lagets stora utropstecken i offensiven är ändå Michelle De Jongh, som är seriens vassaste mittfältare med sex mål. Mariestadstjejen är en tvåvägsmittfältare som inte tvekar att gå på avslut när hon närmar sig straffområdet. Jag har länge väntat på att hon skall få sitt stora genombrott. Nu har det kommit, och jag hoppas att Peter Gerhardsson har med henne i den landslagstrupp han presenterar om en vecka.

4) Göteborg FC
I fjol: 2, Mitt tips: 1

Inför avspark tippade jag Göteborg som vinnare av damallsvenskan. Jag trodde att lagets spets skulle leda hela vägen till guld, samtidigt som jag oroades över den tunna truppen.

Och visst, lagets spets har lett till en titel, man blev ju cupmästarinnor. Dock vinner man inte guld i cuper, utan där vinner man pokaler. Och känslan nu är att Göteborg inte kommer att räcka hela vägen till guldet.

Man ledde serien med en poängs marginal under VM-uppehållet. Men sedan dess har laget sviktat rejält. Det har bara blivit fem poäng på fyra omgångar, medan Rosengård tagit tio. En orsak till svackan är den tunna truppen. Göteborg gick in i serien med glest befolkad bänk, och trots att man skall dubblera med spel i Champions League i höst har man bara gjort en sommarvärvning.

Det har i och för sig viskats om att det kan bli en spelare till. Men även om det skulle bli så är truppen fortsatt tunn. Framför allt finns det inte så mycket löpstyrka att plocka in från bänken.

Det har blivit väldigt påtagligt när både Natalia Kuikka och Elin Rubensson varit borta samtidigt. Göteborgs spel bygger på många löpningar, och med två av de allra mest löpvilliga spelarna på läktaren har Göteborg tappat många dimensioner i spelet.

När Göteborg är ordinarie tycker jag att de spelar den mest sevärda fotbollen i serien – då är laget värt betydligt större publik än de 888 gratisåskådare som man snittar hittills i år på Valhalla. Då är Göteborg rörligt och har ett väldigt fint passningsspel. Men utan Rubensson och Kuikka har laget blivit statiskt, med för många spelare som vill ha bollen på kropp.

Om Göteborg skall ha chansen att få spela Champions Leaguefinal på hemmaplan 2021 måste man hålla truppen skadefri under hösten. Det är fyra poäng och tolv mål upp till Rosengård, och tipset är att det kan krävas upp mot tio vinster i de elva återstående matcherna om Göteborg skall lyckas vinna guldet.

Noterbart är att Göteborg är obesegrat på hemmaplan, men att det ändå är i hemmaspelet som man tappat till Rosengård och Linköping. Malmöklubben har 13 poäng på fem matcher på Malmö IP och Linköping har 14 poäng på sex hemmamatcher. Göteborg däremot har bara tagit åtta poäng på fem matcher på Valhalla. Däremot är man näst bäst bakom Vittsjö på bortaplan med elva poäng på sex matcher (1,83).

Rebecka Blomqvist

Utropstecknen i Göteborg under våren är lagets båda forwards. Duon Rebecka Blomqvist och Pauline Hammarlund har gjort 14 mål, vilket gör dem till seriens överlägset vassaste anfallspar. 14 mål är exempelvis exakt lika många som Linköpings offensiva VM-kvartettet Asllani, Larsson, Blackstenius och Lina Hurtig har gjort tillsammans. Och då tycker jag ändå inte att Blomqvist/Hammarlund har varit kliniska den här våren. Blomqvist har exempelvis missat ett antal frilägen.

5) Kif Örebro
I fjol: Tvåa i elitettan, Mitt tips: 8

Om Vittsjö är vårens skrällag är Kif Örebro vårens superskräll. Ingen hade väl trott att nykomlingen bara skulle vara 1,5 poäng ifrån en Champions Leagueplats efter halva serien?

Jag har gått tittat på massor av damallsvenska tips, och överhuvud taget inte hittat någon som placerat Kif Örebro högre än på sjätte plats. Själv ligger jag bland de högre – och jag tippade alltså laget som åtta.

De flesta har Örebro som tia, men ganska många placerade även nykomlingen på nedflyttningsplats. Den missen hade jag nog också gjort om jag inte hade sett laget imponera stort i genrepet mot Göteborg.

Efter den segern trodde jag absolut att Örebro skulle hålla sig kvar. Men jag kunde inte drömma om att de skulle hänga med i guldstriden under elva omgångar, och ha ett poängsnitt som gör dem till en kandidat till tidernas bästa damallsvenska nykomling. Undra om de ens själva trott att det skulle gå så här bra?

Örebro värvade väldigt smart i vintras när de kompletterade en trupp med nio–tio lokala spelare genom att plocka in flera av elitettans största profiler. Inte minst har Emma Kullberg och Heather Williams varit två riktiga fullträffar.

Med många nya spelare i truppen, och flera som anslöt tätt inpå seriestart, provade sig tränare Stefan Ärnsved inledningsvis fram. Pusslet föll ut när Emma Kullberg placerades i mitten av trebackslinjen. Då hittade man en defensiv stabiltet, något som ledde till att man höll nollan i 561 minuter i rad före och efter VM-uppehållet.

Sara Lilja Vidlund

Offensivt är smarta Williams nyckelspelaren och nyckelordet är fart. Fart har man bland annat i form av Jenna Hellstrom och spännande junioren Sara Lilja Vidlund.

Örebro har varit väldigt hemmastarkt och tagit tolv av 15 poäng på Behrn Arena. Således är det en klar fördel för dem att ha sex hemmamatcher kvar.

Jag tror att Örebro även fortsatt kommer att vara en väldigt jobbig motståndare för alla lag. Och man har kapacitet att utmana om en plats på övre halvan. Men det rimliga är ändå att man tappar någon placering i höst.

6) Piteå IF
I fjol: 1, Mitt tips: 4

I fjol tog Piteå hem guldet genom att inte spela några oavgjorda matcher – och genom att dra på sig ytterst få skador. Man hade exempelvis 13 spelare som deltog i minst 20 matcher.

I år har Piteå redan fyra kryss, och bara tolv spelare har kvar chansen att nå upp i 20 matcher. Det har alltså inte flutit på lika smärtfritt i år som det gjorde i fjol. Och det hade väl egentligen ingen väntat heller.

Trots att Piteå har kvar hela fjolårets guldtrupp valde jag att tippa dem som fyra eftersom de som mästarlag genomgående skulle möta heltaggade motståndare. Samt att de kommer att få ett tuffare spelschema än de är vana vid.

Känslan är att Piteå nu är på väg att hitta toppformen. Spelet såg lovande ut mot Göteborg i onsdags, och man gjorde en imponerande vändning i söndags mot Eskilstuna. Men det väntar alltså en tuff höst med massor av matcher.

Möjligen vägs det tuffa schemat upp av att sex av de elva kvarvarande matcherna spelas på hemmaplan. PIF är fortsatt väldigt hemmastarkt, man har tagit tolv av 15 möjliga poäng på LF Arena. Och noterbart är att bland de sex hemmamatcher man har kvar finns möten med hela toppkvartetten Rosengård, Linköping, Vittsjö och Göteborg.

Piteå är inte chanslöst i guldstriden. Men det krävs att truppen är frisk, vilket den är nu, om man skall kunna avancera så många placeringar. Eftersom Rosengård känns starkt och sannolikt inte kommer att lägga bort jättemånga poäng kommer det nog krävas 30 höstpoäng av norrbottningarna för att kunna försvara sitt guld. Och det blir förstås vansinnigt svårt. I fjol tog man 24 poäng vardera på vår respektive höst.

Stellan Carlsson och Faith Ikidi

Tittar vi på utropstecken i Piteå tycker jag att nyförvärvet Fernanda Da Silva håller på att utvecklas till ett stort sådant. Det sägs att hennes spelstil för något år sedan inte föll tränare Stellan Carlsson i smaken. Men nu måste väl även han njuta av brasilianskans konstnummer. Den yttersidestunnel hon bjöd på i förarbetet till 1–1-målet i helgen är ju exempelvis en av vårens snyggaste aktioner i serien. Och hennes förmåga att spela sig ur trånga situationer bör kunna lyfta Piteås spel i höst.

7) Kristianstads DFF
I fjol: 4, Mitt tips: 3

Kristianstad såg väldigt starkt ut i våras. Bland annat tog man ju sig till cupfinal efter att ha slagit ut Rosengård och Piteå. I finalen föll man snöpligt på en sen straff mot Göteborg.

Lägg till fjolårets bronsmedalj till cupframgången, och jag trodde starkt på Elisabet Gunnarsdottir:s lag inför avspark. I mitt tips skrev jag:

”Fyra i fjol, och med en en trupp som känns ännu bättre än fjolårets.”

Truppen är bra, och man har nästan fördubblat sitt målskytte. Ifjol fick laget målskillnaden 30–26 över 22 omgångar. Nu har man gjort 24 mål under seriens första halva – näst flest i serien. Målskyttet har man spridit över många spelare. Seriens vassaste back, Therese Ivarsson är i klar ledning av interna skytteligan på fina sju mål.

Av de offensiva spelarna har ingen direkt öst in mål, utan alla har bidragit med ungefär lika många. Svava Ros Gudmundsdottir och Evelina Duljan har gjort tre mål var medan duon Amanda Edgren och Maja Bodin står på två.

I år är det inte offensiven som är problemet – utan den defensiva stabiliteten. Det började med att man åkte på en riktig käftsmäll borta mot Rosengård i andra omgången – 1–5. Totalt har man släppt in 16 mål efter halva serien. Det är överlägset flest av de sju lag som har chansen på Champions Leaguespel till nästa säsong.

Och defensiven hjälptes knappast av att viktiga Mia Carlsson drog på sig en jobbig knäskada under VM-uppehållet. De senaste matcherna har även Josefine Rybrink haft skadeproblem. Känslan nu är att defensiva nyckelspelaren Sif Atladottir måste göra en superhöst om Kristianstad skall kunna blanda sig i medaljstriden på allvar.

För som jag ser det är det medalj man i första hand får sikta in sig på. Champions League är inte heller helt omöjligt. Men guldet kan nog KDFF glömma. Jag tror nämligen inte att laget kan ta in sex poäng och 15 mål på Rosengård i höst.

Med tanke på både hur det sett ut under våren och skadesituationen känns det dock som att det rimliga är att Kristianstad slutar ungefär där man ligger nu – alltså i mitten.

Therese Ivarsson

Utropstecknet i KDFF är ju förstås skyttedrottningen Therese Ivarsson. Jag gillade inte hur hon filmade till sig en straff mot Växjö. Däremot älskar jag hennes tajming och offervilja på inlägg i offensivt straffområde. Visst ingår det fyra straffmål i hennes samling, men sju mål elva matcher är ändå otroligt bra för en back. Ivarsson har för övrigt redan satt personligt rekord. I fjol gjorde hon sex mål och i förfjol blev det fem. Når hon tvåsiffrigt i år?

8) Eskilstuna United

I fjol: 6, Mitt tips: 9

På den damallsvenska upptaktsträffen sa tränare Magnus Karlsson att kravbilden på laget är att sluta på den övre halvan – annars kommer han inte ha något jobb i höst.

Om det stämmer med verkligheten finns en uppenbar risk att Karlsson tvingas gå till arbetsförmedlingen om ett tag.

Hans lag har dock ryckt upp sig efter en svag start och tagit nio poäng efter VM-uppehållet.

Defensivt har det sett bra ut hela säsongen. Det väl inkörda upplägget med tre mittbackar fungerar, och laget har bara släppt in tio mål hittills – klart minst av lagen på undre halvan.

Innan VM var det offensiven som hackade. United gjorde då bara två mål på sju matcher och var rejält indraget i nedflyttningsstriden. Nu har man plötsligt tio poäng ner till elfteplatsen, och känslan är att laget inte behöver oroa sig för bottenstrid något mer.

Loreta Kullashi

Det som lyft laget efter VM är framför allt att Loreta Kullashi ser ut som en landslagsspelare igen. Hon borde absolut vara med i Gerhardssons funderingar inför tisdagens trupputtagning.

Även de båda nigerianska VM-spelarna Sonia Okobi och Halimatu Ayinde har sett riktigt bra ut i de senaste omgångarna. De har utvecklats till nyckelspelare och får tillsammans med Kullashi anses vara laget utropstecken. Jag kan väl även lägga till Felicia Rogic, som fått igång sitt målskytte rejält efter sitt namnbyte. Hon inledde med åtta mållösa matcher, men nu har den blixtsnabba forwarden gjort mål i de tre senaste matcherna.

Noterbart kring Halimatu Ayinde är att hennes namn är omkastat på förbundets hemsida. Där heter hon således Ayinde Halimatu. För någon vecka sedan fick jag ett mejl från en granne till henne som tyckte att det slarvades för mycket i media med hennes namn. Och det kan man ju tycka. Man kan även tycka att både förbundet och klubben borde skriva rätt för att underlätta för media. När United värvade nigerianskan presenterade man ju nämligen henne med fel namn.

Det var en parentes. United har fem poäng upp till övre halvan. Med det spel man visat på sistone är det inte omöjligt att klättra några placeringar. Fast mitt tips nu är att man slutar sjua eller åtta.

9) Växjö DFF

I fjol: 7, Mitt tips: 10

Laget har haft en riktigt strulig vår. Tänkta speluppläggaren Jelena Cankovic ville inte vara kvar. Jag hörde att hon i en intervju inför måndagens match i Stockholm dementerade att hon skulle ha försökt strejka sig bort från Växjö. Klart är att hon gjorde mer skada än nytta i våras.

Nye tränaren Henrik Larsson gav upp redan efter sju omgångar. Under VM-uppehållet tog duon Maria Nilsson och Magnus Olsson över. De blev Växjös fjärde tränarkonstellation på mindre än två år.

35-åriga Nilsson flyttades upp ett steg, hon var tidigare assisterande tränare till Larsson. Hon är före detta damallsvensk spelare i Göteborg, och har klassiska Skepplanda BTK som moderklubb. Jag skriver klassiska eftersom Skepplanda är en av två föreningar som har haft damlag hela tiden sedan 1969. Hennes kollega Magnus Olsson flyttades upp från att ha varit målvaktstränare.

Under sin tid som ansvarig hade Larsson ändrat i Växjös försvarsspel, och infört spel med fyrbackslinje. När Nilsson och Olsson tog över blev ett av deras första drag att återgå till den trebackslinje som Växjö kört med under några år.

Fast när jag pratade med Nilsson efter matchen i Kungsbacka i söndags tyckte hon inte att det var solklart att kalla det för trebackslinje, utan tyckte att man även skulle kunna kalla spelsystemet för 4–4–2.

Och visst. Mer preciserat spelar Växjö nu 3–1–4–2, där Jennie Nordin är ettan. Och hennes roll brukar man numera kalla balansspelare eller sexa. Men jag minns en period när man ofta spelade med en fyrbackslinje med en så kallad stötande mittback. Mittbackarna spelade alltså inte bredvid varandra, utan en låg framför den andra. Och Nordins roll liknar absolut den som de stötande mittbackarna hade.

Växjö har varierat väldigt i sina prestationer under säsongen. Bottennappen är två blytunga 5–0-förluster mot topplagen Rosengård och Linköping, samt en 3–0-förlust borta mot svaga Djurgården. Framför allt har man rasat ett par gånger på bortaplan, medan man bara har en hemmaförlust så här långt. Utöver förlusten i Stockholm har man dock vunnit rätt matcher. Det har alltså blivit segrar mot kollegorna på den undre halvan, Eskilstuna, LB07 och Kungsbacka.

Laget har haft problem med målskyttet. Av de tio målen har sex kommit mot de båda bottenlagen. Fjolårets skytteligatvåa Anna Anvegård hade måltorka innan VM, men har hittat alltmer rätt nu efter.

Anna Anvegård

Ett offensivt utropstecken hittar jag i spännande nyförvärvet Ria Öling. Det känns som att den snabba och löpstarka finländskan kommer att lyfta smålänningarnas anfallsspel i höst.

Klubbens mål är ju att spela i Champions League nästa år. För att ens ha chansen att nå det krävs maximala 33 poäng under resten av serien.

När jag tog upp den frågan med tränare Nilsson pekade hon på Frida Andersson som stod några meter bort. Sportchefen sa att hon inte tyckte att det var fullständigt omöjligt att Växjö skulle göra en kanonhöst och avancera till andraplatsen i tabellen.

Det kanske inte är omöjligt, men nästan. Jag har nämligen svårt att se att Växjö skall kunna avancera mer än maximalt en placering under hösten. Jag tycker att laget väger lite lättare än de åtta lag de har framför sig.

Däremot tror jag att man kan vara lugna för kontraktet efter söndagens seger i Kungsbacka. Avståndet till nedflyttningsplats är nu åtta poäng, och det skall man inte kunna tappa till LB07.

Sportchef Andersson sa för övrigt att hon aldrig har känt sig orolig över tabelläget. Däremot känner hon oro för ekonomin. Växjö är ju en av de klubbar som kämpar för att klara elitlicensen. Och klubben har haft för dåliga intäkter under året. Andersson sa att hon hållit sig inom budgeten för spelartruppen, men att man inte fått in så mycket pengar som man räknat med.

Bland annat är publikintresset uselt i Växjö. Klubben ligger ju på näst sista plats i publikligan med ett snitt på svaga 440 personer.

10) Djurgårdens IF

I fjol: 8, Mitt tips: 7

I fjol tog Djurgården bara nio poäng på bortaplan och var länge akut indraget i nedflyttningsstriden.

I år har man varit sämst på hemmaplan – bara tre poäng på sex matcher. Man har fem poäng ner till strecket, och riskerar att bli akut indraget i nedflyttningsstriden även i år.

Klart är att tränare Joel Riddez inte alls har fått ihop laget. Det är ju egentligen bara en turlig övertidsseger borta mot LB07 som är orsaken till att man inte ligger ännu värre till. I den matchen var Malmölaget bäst, och förtjänade segern.

Framför allt har Djurgården ett väldigt namnkunnigt mittfält där de flesta spelarna har varit och nosat på landslaget. Som jag ser det är dock lagets centrala mittfältare lite för lika i spelstilen. Alla vill ha bollen på kropp, ingen av dem är speciellt förtjust i att löpa i djupled.

Olivia Schough

Kanske är det också den bristande löpviljan på mittfältet som gör att Djurgården bara har två målskyttar efter elva spelade matcher. Det är endast Mia Jalkerud och Olivia Schough som hittat rätt hittills, de har å andra sidan gjort sex respektive fem mål – vilket är väldigt bra.

Men om Djurgården skall kunna avancera behöver man ha fler offensiva hot än duo Jalkerud/Schough. Jag noterade att Riddez spelade med tre mittbackar i senaste matchen. Då var det 5–3–2 i försvar och 3–1–4–2 i anfall. Det återstår att se om det var en tillfällig förändring eller om det är så Djurgården tänker spela framöver.

Det kan vara så att det är den nya assisterande tränaren Pierre Fondin som varit med och påverkat spelsättet. Han kommer ju närmast från Växjö, där han med framgång spelade med trebackslinje.

Mot Rosengård hjälpte det nya spelsättet inte så mycket. I de delar av matchen som jag kollat på var Malmölaget minst en klass bättre.

Djurgården kom på sjätte plats som nykomling 2016 och kopierade den placeringen även under Riddez första säsong, 2017. Men sedan dess har man bara blivit sämre och sämre. Delvis på grund av att man dragit på sig massor av tunga långtidsskador.

Vi får se om vändningen kan komma i höst. Jag tror ju att Djurgården håller sig kvar, laget är för bra för att åka ut. Men i nuläget måste man absolut titta mer neråt än uppåt i tabellen.

När det gäller utropstecken får det ju ändå bli duon Jalkerud och Schough. Utöver debutsäsongen har Jalkerud stabilt hamnat på fem till tio mål varje säsong hon spelat i damallsvenskan. Nu står hon på sex mål efter halva serien. Kan hon nå tvåsiffrigt för första gången?

11) LB07

I fjol: 10, Mitt tips: 12

LB07 har överraskat mig på ett positivt sätt. Laget har ett genomtänkt spelsätt och är helt enkelt bättre än jag trodde det skulle vara.

Inför avspark tippade jag ju Malmölaget på jumboplats, sannolikt lite beroende på att man torskade med hela 4–0 i en träningsmatch mot Kungsbacka på försäsongen. Jag sågade klubben:

”Damallsvenskan som produkt klarar sig bra utan klubbar som LB. Klubbar utan publikstöd och med tunn organisation.”

Däremot mår svensk damfotboll bra av klubbar som tar tillvara på och utvecklar lokala talanger. Och LB07:s trupp är väldigt hemmabetonad. Man har ju exempelvis använt fyra egna produkter i årets seriespel; Elisa Lang Nilsson, Saga Ollerstam, Sophie Sundqvist och Nellie Lilja. En egen produkt är som bekant en spelare som fått sin första spelarlicens i klubben – alltså en spelare som är i klubben på våren det år spelaren fyller 15 år.

Nellie Lilja

Vad jag kan hitta har även skånska kollegorna Rosengård och Kristianstad spelat fyra egna produkter i år. Men LB07 är alltså tangerat bäst i klassen på att plocka upp egna spelare. Det är berömvärt.

Efter en tung start med noll poäng på tre omgångar och 5–1-förlust mot Kristianstad i premiären stod LB för årets skräll i fjärde omgången – derbysegern mot Rosengård.

När jag har sett LB spela tycker jag som sagt att de har ett väl inarbetat och genomarbetat spel. Däremot saknas offensiv tyngd och spets. Utropstecknet Sophie Sundqvist har varit pigg och gjort fyra mål. Men hon har varit för ensam.

Om LB skall kunna klättra över nedflyttningsstrecket måste någon mer kliva fram i offensiven. Klubben hoppas förstås att sommarförvärven Olga Ahtinen och Dallas Dorosy skall spetsa till offensiven. Vi får se om duon lyckas.

Tipset är ändå att LB07 spelar i elitettan nästa år. Jag har nämligen svårt att tro att laget skall kunna ta fem poäng mer än Djurgården i höst.

12) Kungsbacka DFF
I fjol: Nykomling – vann elitettan, Mitt tips: 11

Det är tydligt att Kungsbacka inför seriestart inte fattade vad det innebär att spela i damallsvenskan.

Visst värvade de tolv nya spelare i våras, och har tagit in ytterligare en nu i sommar. Men på upptaktsträffen sa dåvarande tränaren Henrik Korhonen och målvakt Moa Öhman att laget hade ett spel för att kunna vinna varje match.

Jag hade sett laget i en träningsmatch och var tveksam. Jag tyckte då att de spelade ganska naivt. Korhonen fick inte heller vinna någon match innan han hoppade av. Och frågan är om Öhman får någon damallsvensk trepoängare med Kungsbacka. Det känns i alla fall inte så säkert att det kommer att ske i år.

Sara Nilsson

Moa Öhman har ändå gjort en stabil insats i målet. Tillsammans med löpstarka Sara Nilsson ser jag målvakten som Kungsbackas positiva utropstecken.

Allt talar alltså för att Kungsbacka spelar i elitettan nästa år. Det är utopiskt att tro att laget skall kunna ta in åtta poäng på Djurgården i höst. Det viktigaste för den halländska klubben nu är istället att få ihop ekonomin, så att man inte går i konkurs. Känslan är att man fått in en ansvarstagande styrelse som inte tänker fortsätta den ekonomiska misskötsel som präglat klubben under flera års tid.

Kan man klara ekonomin har man skaffat sig viktig rutin av spel på högsta nivå. Och man kommer ju att vara tvåa eller trea i Göteborgsregionen även nästa år, så man borde kunna få ihop en ganska slagkraftig trupp i elitettan. Även om det mesta talar för en sportsligt tung höst kan det finnas ett ljus vid horisonten för Kungsbacka.

Sammanfattning

Det är alltså fem–sex lag som ännu så länge har chansen att vinna guldet. De inbördes matcherna mellan de här sju lagen är därmed extra viktiga. Här är den inbördes vårtabellen mellan de sju topplagen:

Rosengård      13–3   12
Linköping          6–4    9
Vittsjö                7–5    8
Göteborg          9–8    7
Kif Örebro        5–10   7
Piteå                 3–7    6
Kristianstad     7–13    5

Notera att lagen har exakt samma inbördes ordning i den här tabellen som de har i den tabell där alla matcher är inräknade. I övrigt konstateras att Rosengård inte har någon förlust mot något annat topplag, medan Piteå saknar seger mot de fem lag som ligger före i tabellen.

En annan spännande sak är trenderna när det gäller spelsätt. Allt fler damallsvenska lag väljer att spela med tre mittbackar, oftast i något som både kan kallas 3–5–2 och 5–3–2. Piteå och Eskilstuna har gjort det länge, även om United ändrade till fyrbackslinje en period härom året. Även Rosengård och Örebro gick in i säsongen med trebackslinjer. Under VM-uppehållet bytte både Linköping och Växjö till spelsättet, och nu kanske även Djurgården tar steget. LB07 varierar lite, men körde med fembackslinje senast mot Vittsjö.

De lag som ligger kvar med fyrbackslinjer är Vittsjö, Göteborg och Kungsbacka. Även Kristianstad kör med fyrbackslinje, men har i omgångar de senaste åren använt sig av trebacksupplägget.

Vi ser alltså ut att ha ett läge där tre-/fembackslinje är vanligare i vår högsta serie än att köra med en klassisk fyrbackslinje.

Här är det ju lite intressant att jämföra med hur det såg ut i VM. Där var det ju 4–3–3, eller snarare 4–2–3–1 som dominerade. Alla åtta kvartsfinallag hade fyrbackslinjer, och alla de fyra lag som gick till semifinal formerade laget 4–2–3–1.

Inför VM varierade ju Peter Gerhardsson i landslaget. Han körde fyrbackslinje mot sämre lag, men bytte till tre mittbackar mot starkt motstånd. Det upplägget skrotades efter träningsmatchen mot Tyskland på Friends i våras. Och i VM var det fyrbackslinje som gällde, även om Gerhardsson bytte till fembackslinje i slutet av några matcher där landslaget hade en ledning att försvara.

Det blir spännande att se hur det här kommer att förändras framöver.

Skytteligan

2009 vann Linnea Liljegärd den damallsvenska skytteligan på 22 mål. De nio åren sedan dess har sju utländska spelare vunnit skytteligan. Anja Mittag vann tre gånger och Manon Melis två. Om ni inte får ihop matematiken beror det på att Melis delade segern med Margret Lara Vidarsdottir 2011.

I år kan det vara dags för en svensk segrare igen. Halvvägs är det nämligen 14 svenska spelare bland de 16 främsta. Dock är det norskt i delad ledning i form av Lisa Marie Utland. Hon har gjort åtta mål, lika många som fjolårstvåan Rebecka Blomqvist.

Lisa-Marie Karlseng Utland

Trea finns Therese Ivarsson på sju mål och på delad fjärdeplats med sex mål hittar vi trion Mia Jalkerud, Michelle De Jongh och Pauline Hammarlund.

Gör ni någon speciell reflektion när ni läser de svenska namnen i skytteligans topp?

Min första tanke är att det rakt igenom handlar om fel spelare. Alltså fel spelare för vår förbundskapten. Ingen av de fem bästa svenska målskyttarna har varit med i någon av Gerharhardssons trupper.

Det riktigt anmärkningsvärda här är att elva av de 13 mittfältare/forwards som ingick i VM-truppen spelar, eller har spelat i damallsvenskan i år. Och då räknar jag ändå Nathalie Björn som back. Räknar vi henne som mittfältare har vi eller har vi haft tolv av 14 offensiva VM-svenskar på hemmaplan.

Ingen av dem finns bland de fem bästa svenskarna i damallsvenskans skytteliga. De flesta av VM-anfallarna finns på platserna bakom. Madelen Janogy, Olivia Schough och Stina Blackstenius delar sjundeplatsen med fem mål vardera. Och Anna Anvegård, Lina Hurtig och Mimmi Larsson finns bland hela sju spelare som delar tiondeplatsen med fyra mål.

Tittar vi på övriga VM-mittfältare/forwards har Julia Zigiotti Olme (och Nathalie Björn) gjort två mål medan Julia Roddar, Caroline Seger och Kosovare Asllani har gjort varsitt. Däremot är Elin Rubensson hittills mållös i årets damallsvenska.

Med tanke på hur bra det gick för Sverige i VM går det ju inte att säga att Gerhardsson tog ut fel spelare. Däremot kan man nog slå fast att det är bra konkurrens om de offensiva positionerna i vårt landslag.

Assistligan

Här är det Anja Mittag i överlägsen ledning. Trots att hon bara spelade sex matcher har hon nästan dubbelt så många assist som tvåan.

Anja Mittag

Här skall det poängteras att jag förstås går efter Jared Burzynski:s assistliga. Den officiella är ju som bekant ett dåligt skämt eftersom varken förbundet eller EFD bryr sig om damallsvenskans statistik.

I Burzynskis statistik toppar Mittag med sju målpass. På det antalet kommer hon också att sluta eftersom hon ju numera spelar i Leipzig i Tyskland. På delad andraplats finns kvartetten Roddar, Blackstenius, Clara Markstedt och Svava Ros Gudmundsdottir.

Min gissning är ändå att det kan bli sexan Jelena Cankovic som tar hem segern till slut. Hon har imponerat stort sedan hon anslöt till Rosengård.

Därmed var den här långa halvtidsgenomgången klar. Om du orkar mer har även Håkan Magnusson skrivit en halvtidssummering på sin blogg, damallsvenskan.blogg.

Slutligen. Som ni säkert har noterat har jag inte lyckats pricka exakt rätt placering på något av de tolv lagen i mitt damallsvenska tips. Och mitt tips om att Anja Mittag skall vinna skytteligan är redan kört. Men jag har i alla fall fyra lag som bara är en placering fel, och kanske att ”det kan ordna till sig” för fler lag i höst. Och i skytteligan har ju fortfarande min tvåa Pauline Hammarlund chansen.

Jakobsson till Real – plus årets assist och årets mål

Det började viskas redan i går. Och vid lunchtid i dag kom uppgifter från flera olika länder om att det var klart att Sofia Jakobsson blir lagkompis med Kosovare Asllani i CD Tacon/Real Madrid. Asllani fyller för övrigt 30 år i dag – grattis.

Min gissning om vart Jakobsson är på väg ser alltså ut att bli korrekt. Om hon presteras av Tacon i morgon blir Spanien hennes sjätte högstaliga – flest av alla kvinnliga svenska fotbollsspelare. Efter att hon lämnade damallsvenskan och Umeå sommaren 2011 har hon i tur och ordning spelat i högsta divisionerna i Ryssland, England, Tyskland och Frankrike.

Jakobssons äventyr i England blev misslyckat, mest eftersom hon kom till landet för tidigt. Chelsea var i uppbyggnadsstadie, och verksamheten var inte professionell.

Nu ser hon alltså ut att komma till ett Tacon/Real Madrid i uppbyggnadsstadie. Ändå tycker jag att det här är ett vettigt val. I Chelsea saknades den rätta uppbackningen. Men Tacon är ju lovat stor uppbackning från Real, så det lär inte vara något fel på organisationen runt laget.

Och med Thaisa och Asllani redan i truppen ser det ut som att Tacon bör bli tillräckligt starkt för att ge Real ett bra utgångsläge inför det 100-procentiga övertagandet nästa sommar.

Här är en skiss på hur Tacons trupp kan komma att se ut kommande säsong:

Jag frågade hur många av de här spelarna som var under kontrakt. Och fick följande svar:

I övrigt i dag har EFD fått en ny generalsekreterare. Han heter Tomas Hoszek och är okänd för mig. En presentation av honom finns här.

Internationellt har Manchester Uniteds målvakt Siobhan Chamberlain meddelat att hon missar kommande säsong eftersom hon är gravid.

I går spelades ju finalen i F19-EM i går. Där vann Frankrike med 2–1 mot Tyskland, vilket innebär att Frankrike nu är uppe på fem EM-guld i åldersklassen.

Här är segermålet från lagkapten Maelle Lakrar från Montpellier – alltså den klubb Sofia Jakobsson nu lämnar:

I går kväll kikade jag en stund på NWSL-matchen Seattle–Chicago. Där imponerades jag stort av smarta och eleganta Yuki Nagasato. För mig är det oförklarligt hur hon kan stå utanför Japans landslag. Fullständigt oförklarligt.

Jag har sparat de läckraste godbitarna till sist. Först stod troligen Jelena Cankovic för årets assist i damallsvenskan i lördags. Kolla hur hon spelar fram till Hailie Mace vid 4–1-målet. Inte nog med att Cankovic klackade fram bollen, hon slog även en tunnel på en Kungsbackaback i aktionen. Ett konstnummer.

Ett annat konstnummer var Eskilstunas 1–0-mål mot Djurgården. Och då tänker jag inte bara på att Loreta Kullashi satte bollen i krysset, utan på hela förarbetet.

Det börjar med att Sonia Okobi på vänsterkanten med en kroppsfint i bollmottagningen fintar upp Ingibjörg Sigurdardottir på läktaren.

I det läget befinner sig målskytt Kullashi på högerkanten. Man ser att hon sneglar efter ytan i mitten, där Hanna Folkesson befinner sig. Okobi driver in just mot den ytan. Där har Folkesson utöver Okobi sitt fokus riktat mot duon Felicia Rogic och Fanny Andersson som båda går i djupled.

Folkesson vrider inte på huvudet, och ser därmed inte hur Kullashi snyggt backar in på den yta som djurgårdaren precis lämnat. Inte heller Olivia Schough eller Malin Diaz uppfattar i tid vad som är på gång att hända. Men passningen från Okobi är precis, och avslutet från Kullashi är ännu bättre.

Det är verkligen ett riktigt klassmål – en glödhet kandidat till årets mål i damallsvenskan. I klippet nedan ser man bara det sista momentet. Men personligen njuter jag alltså minst lika mycket av Okobis aktion och Kullashis smarta rörelsemönster som av själva skottet.

Mia, Mia och två matchanalyser

Två Mia från Skåne var onsdagens huvudpersoner inom svensk damfotboll. En i positiv bemärkelse och en i tråkig.

Vi börjar väl med den tråkiga nyheten. Den konstiga knäskada som Kristianstads Mia Carlsson har dragit på sig handlade om en skada med en lös broskbit. Hon har i dag undersökts av Malmö FF:s läkare Per Herbertsson, som i Kristianstadsbladet bedömde att backstjärnan riskerar att ha spelat klart för i år:

”Om vi behöver fästa tillbaka fragmentet som är löst tar det nog 6–9 månader. Det såg inte särskilt bra ut på magnetröntgen, men ibland ser det bättre ut när man öppnar upp.”

I bästa fall kan Carlsson vara tillbaka i början av september. Dystert för backen, däremot fick Maja Bodin betydligt trevligare besked av läkare Herbertsson. Bodin skall genomgå magnetkameraundersökning för säkerhets skull, men den preliminära diagnosen är att hon kan vara tillbaka i träning om två veckor.

Den andra skånska Mia som varit på tapeten i dag är Mia Persson. Hon har presenterats som ny spelare av Slavia Prag, alltså det lag som slog ut FC Rosengård ur Champions League i fjol.

Slavia blev ”bara” tvåa bakom lokalkonkurrenten Sparta Prag förra säsongen. Nu skall Persson hjälpa laget att åter få kliva högst upp på tronen – precis som man gjorde fyra säsonger i rad 2014–17.

Dessutom skall förstås Slavia spela i Champions League den här säsongen. Där är laget sjätterankat, och kan således bli motståndare till våra båda oseedade svenska representanter redan i sextondelsfinal.

Det om dagens nyheter. Sedan förra inlägget har jag hunnit se både Eskilstuna–Linköping 2–0 och Rosengård–Växjö 5–0.

Som underhållning var matchen på Tunavallen rätt dålig. Efter 29 minuter hade jag inte antecknat en enda målchans. Så långt var det mest intressant lagens uppställningar. Båda spelade med trebackslinjer. Så spelade ju Eskilstuna redan i våras, även om jag mer kategoriserade det som en fembackslinje i premiären. Då hade man dock bara en forward i ett 5–4–1. Nu spelade man 3–5–2, eller kanske snarare 3–1–4–2.

Eskilstuna har ju kvar sin vårtrupp intakt, medan Linköping har tappat Kosovare Asllani och ersatt henne med Nilla Fischer. Jag gissar att det var just den förändringen som fick tränare Olof Unogård att även ändra spelsystem.

Jag såg att Rainer Fussgänger skrev i sin blogg om att vi fick se ett annat Eskilstuna än i våras. Jag vet faktiskt inte om det var så stor skillnad på hemmalaget. Däremot fick vi se ett helt nytt Linköping. Unogård ställde upp sitt lag 3–4–3 i anfall och vred ner till 4–4–2 i försvar.

Han skrällde också genom att låta Matilda Haglund vakta målet och starta de båda 00-orna Alva Selerud och Wilma Thörnkvist på varsin kant, Selerud på mittfältet och Thörnkvist i anfallet.

Den som fick lämna plats i anfallet var Stina Blackstenius. Unogård förklarade det i Corren med att forwardsstjärnan har haft ett tufft spelprogram:

”Hon är en av de som matchats hårdast. Hon har bara gjort varannan träning med oss sedan hon kom från VM. Nilla Fischer har också spelat mycket men hon har en annan spelstil. Stinas stil med många starka löpningar sliter på kroppen och hon har matchats hårt den senaste tiden.”

Och visst är det rimligt att matcha Blackstenius med viss försiktighet. Hon har ju inte haft någon längre ledighet sedan förra sommaren. Jag förstår även Unogårds tanke med att byta spelsystem. Vårens system var ju mer eller mindre skräddarsytt för Asllani – en spelare som inte längre är kvar.

Men det är alltid svårt att byta system mitt i säsongen, speciellt när man inte har haft tillgång till flera av nyckelspelarna på träning. Problemen syntes, för LFC kändes otrimmat och uddlöst i offensiven, det trots att jag räknade till 4–2 i klara målchanser i Linköpingsfavör.

Kollar vi på de tre orutinerade nykomlingarna i startelvan är Matilda Haglund en målvakt som är lätt att gilla. Hon är en modern målvakt med bra fötter, en målvakt som spelar ut bollen vilket alltmer börjar bli en förutsättning för målvakter. Jämförelsen med Eskilstunas Emelie Lundberg är slående. Lundberg är en stabil, gammaldags målvakt med begränsad känsla i fötterna. Hon sparkar ofta ut bollen mot en yta. Haglund försöker passa den till en medspelare.

Haglund gynnas för övrigt av den nya regeln för inspark, den som gör att lagen i allt större utsträckning passar igång bollen i eget straffområde. Kanske att det just är genom den regeln som hon gick före annars stabila Emma Holmgren i måndags.

Det här klippet på hur en modern målvakt kan jobba är i och för sig från herrfotboll, men det är intressant. Hur många damallsvenska målvakter skulle kunna driva lagets spel i uppspelsfas?

Tittar vi framåt i laget fick jag ingen riktig bild av Thörnkvist. Däremot tyckte jag att det såg ut som att Alva Selerud är en bättre passningsspelare än Elin Landström. Därav förstår jag valet av 19-åringen på vänsterkanten. Dock tappade LFC defensivt på spelarvalet, något som kostade på, eftersom Selerud hade roller i båda baklängesmålen.

1–0 var dock en kollektiv kollaps i Linköpings defensiv. Jag kämpar med att få mina division IV-spelare att ha fokus på att i första hand kontrollera ytorna rakt framför eget mål vid motståndarinkast, och inte lockas att flytta ut hela backlinjen mot den långsida där inkastet läggs.

Linköpings backlinje valde verkligen gräsliga positioner vid ett Unitedinkast. När Loreta Kullashi i andraläget lyfte in sitt inlägg hade alla LFC:s backar flyttat över så långt att de låg till höger om eget målområde. Man lämnade därmed forwarden Alva Selerud ensam framför målvakt Haglund.

Till råga på allt var alla LFC-försvarare passiva. Man hade både numerära överlägen ute på kanten (tre mot två) och vid främre ytan (fyra mot två). Men man satte ingen press på kanten och släppte bollen igenom främre ytan. Framför målet var det tydligt att Selerud inte är en van försvarsspelare, vilket öppnade för Tia Hälinen att komma först på bollen.

Sju minuter senare kom 2–0. Det gjorde det på en snabb kontring efter en LFC-hörna. Där var det tonåringarna Thörnkvist och Selerud som låg kvar och säkrade för Linköpings del. Thörnkvist klev helt korrekt ut på kanten mot bollförande Kullashi.

Selerud däremot visade återigen defensiv orutin då hon lade fokus på att följa Thörnkvist ut mot kanten för att ge understöd. Samtidigt glömde hon helt av att hålla koll på centrala löpningar. I en sådan kom Fanny Andersson, något däremot Kullashi hade koll på.

Just Loreta Kullashi var för övrigt matchens behållning. I princip var allt hon gjorde av hög klass. Det såg verkligen lovande ut, både för Eskilstuna och för landslaget. För är hon så här bra även fortsättningsvis måste Peter Gerhardsson ringa henne ganska snart.

Linköpings VM-spelare var däremot rätt bleka. Frida Maanum prisades som lagets bästa, och det var nog korrekt. Men inte heller norskan presterade på sin högsta nivå.

Noterbart var att Corren hälsade Nilla Fischer välkommen tillbaka till damallsvenskan med att ge henne en etta i betyg. Det fick även ytterligare fem LFC-spelare, vilket innebar ett snitt på 1,5.

När det gäller Fischer gjorde Eskilstuna ett taktisk drag genom att sätta Felicia Rogic (tidigare Karlsson) på att plocka bort Fischer i uppbyggnadsfas. Därmed fick Lisa Lantz och Emma Lennartsson sköta uppspelen, vilket såg så där ut.

Apropå Rogic så räknade jag alltså bara till två hemmamålchanser – och båda blev mål. Men det borde ha varit tre målchanser, för i 89:e minuten var Rogic helt fri till höger i straffområdet. Men istället för att försöka göra 3–0 stannade hon till, vände hemåt, och slog sedan ett felpass som gjorde att LFC kunde anfalla.

Man undrar ju lite hur Rogic tänkte där. Personligen tycker jag alltid att man skall försöka göra mål i frilägen. Men säg att Rogics pappa, tränare Magnus ”Munken” Karlsson, har beordrat sina spelare att spela på klockan vid ledning i slutminuterna. Då kan man ju förstå att inte Rogic gick på avslut. Däremot kan jag aldrig förstå varför hon vände hemåt, och inte sprang ner till närmaste hörnflagga.

Den här matchen var för övrigt den första jag såg på nya damallsvenskan.tv. Den spontana känslan är att det nya upplägget känns lite proffsigare och snyggare. Och att det faktiskt är bättre bild.

Däremot reagerar jag varje gång kommentatorerna uttalar spelares namn på felaktigt sätt. Och kommentatorn hackade på flera namn i matchen i Eskilstuna. Men än värre var det i Rosengård–Växjö, där jag bland annat fick lära känna Mack-Lojd, VM-spelare Avvne-gard, Kanne-ryd och Ben-i-sonn. Plus att Öttling sköt i ribban och Add-lesha Grabb-uss gjorde efterlängtad debut i Växjö efter sin korsbandsskada.

Jag har själv kommenterat matcher och vet att man kan säga fel ibland. Det har även hänt att jag missat att fråga om uttal på namn som jag borde ha kollat upp. Men det finns gränser för vad som är acceptabelt. De som tittar på damallsvenskan.tv är sannolikt väl insatta i minst det ena lagets laguppställning, vilket gör att okunniga kommentatorer snabbt blir avslöjade. Det funkar liksom inte att genomgående kalla Växjös största stjärna för Anna Avvnegard.

Nu när kommentatorerna är på plats på arenorna är det ju inte svårare för dem än att gå ner och hugga någon ledare i respektive lag och kolla spelarnas namn. Både för kommentatorernas egen skull, och för oss tittare. Man tappar ju fokus på spelet när Macklojd tar ner en hörna. Eller Kanneryd rakar in ett inlägg.

Benisson, eller Bennison som Hanna ju egentligen heter har i dag skrivit på ett kontrakt med Rosengård som gäller över 2022. Det skall Malmöklubben jubla högt över.

För det tycks ju inte finnas någon broms för mittfältstalangen. Jag trodde att hon skulle få en svacka, men ännu finns det inte något som talar för det. Tvärtom börjar jag tycka att det är dags att 16-åringen testas av Gerhardsson.

Bennison är löpstark och nyttig i presspelet. Offensivt är hon mästerlig på att flytta bollen på förstatillslaget och hon söker alltid i första hand alternativ framåt i planen.

Rosengård imponerade för övrigt stort i söndags. Jag räknade till 12–2 i klara målchanser, och det var 11–3 i hörnor. Nu skall det sägas direkt att Växjö var direkt dåligt, så vi får vänta någon match till innan vi drar för långtgående slutsatser kring Malmöklubben.

Men känslan från den här matchen var att man kanske inte skall behöva lida så mycket av tappen av Anja Mittag och Iva Landeka. Tränare Jonas Eidevall ställde upp sitt lag 3–5–2, eller möjligen 3–2–3–2 med Sanne Troelsgaard som central mittfältare bredvid Caroline Seger, och med Bennison i en mer offensiv mittfältsroll. Framför dem huserade Jelena Cankovic som ett mellanting mellan forward och mittfältare.

Rosengård kändes mer passningssäkert än på länge, mycket beroende på tillskottet av Cankovic. Det skall bli spännande att se Malmöklubben mot bättre motstånd än Växjö.

Smålänningarna var tillbaka i trebackslinje, nu när man har sin fjärde tränarkonstellation på mindre än två år. Alla tränarbyten betyder förstås mycket för tryggheten i laget, och klubbledningen får ta på sig stor skuld för att Växjö är så dåligt som man nu är.

Efter 30 minuter noterade jag ett stort frågetecken efter Växjö, samt skrev att laget saknar eget spel – det lag som var så passningssäkert i fjol klarar knappt av att slå två passningar i rad till rätt adress.

I det läget hade jag 4–0 i målchanser till Rosengård, som dessutom hade fått ett mål och en nick i ribban bortdömda för offside. Växjö hade inte haft något.

Och när smålänningarna äntligen fick till ett bra anfall i minut 33 blev de bestulna på en frispark i kanonläge av en feg domare. Det var inte fler spelare med i kontringen än att Ulrica Löv måste ha sett hur Glodis Perla Viggosdottir tacklade ner en icke bollförande Signe Holt Andersen precis innan bollen slogs mot danskan. Men det som i min bok är solklar frispark, samt varning på isländskan, var ingenting i Lövs.

För Växjö väntar alltså en sexpoängsmatch hemma mot LB07 på fredag. Det är verkligen en högintressant match, mellan ett LB som såg bra ut senast och ett Växjö som alltså måste upp flera nivåer.

Det om damallsvenskan. Jag avrundar inlägget med två internationella nyheter. Den första är från Brasilien där Vadao har fått sparken som förbundskapten.

Vad jag kan komma på är han den första förbundskaptenen som fått lämna efter VM. Eller har jag missat någon? Vi får se om det blir Pia Sundhage som ersätter.

Det är för övrigt oroligt i fler av Sydamerikas VM-lag. I Argentina har flera VM-spelare ställts eller själva ställt sig vid sidan inför Sydamerikanska spelen, som skall avgöras i Peru. Orsaken är att spelarna har krävt bättre förutsättningar från förbundet.

I skymundan har för övrigt U19-EM hållit på i drygt en vecka. Under torsdagen är det semifinaler. Där gör fyra länder som alla har förutsättningar att dominera europeisk damfotboll framöver upp om guldet. Semifinalerna är nämligen Tyskland–Holland och Frankrike–Spanien. Tyvärr sänds inte turneringen på någon svensk tv-kanal.

 

Ett stort sillysvep

I och med att VM tog slut drog även silly season i gång på allvar på den internationella nivån. För svensk del är det dock ganska lugnt.

De största svenska nyheterna de senaste dagarna är att Petronella Ekroth vänder hem till Djurgården, samt att Hedvig Lindahl skall ha klart med en ny klubb. Det blir intressant att se var Lindahl hamnar. Antar att det kommer att visa sig väldigt snart.

En tredje nyhet med svensk anknytning är att Iva Landeka har presenterats som nyförvärv av Montpellier. Klubben gör en mycket stor förändring av sitt lag. Bland de spelare som finns kvar i en framtung trupp är Marija Banusic.

Däremot är det klart att Linda Sembrant kommer att lämna, och det troliga är att även Sofia Jakobsson kommer att lämna. Jakobsson har dock lämnat en liten öppning för att bli kvar. Det har inte Sembrant.

Innan jag tänkte göra ett litet internationellt sillysvep noteras att de damallsvenska lagen spelar en del träningsmatcher den här helgen. Rosengård (utan svenska VM-spelare) är i Tyskland där man ledde med 2–0 efter mål av Hanna Bennison och Johanna Kaneryd efter 50 minuter. På slutet tappade man dock, och föll med 4–2.

Andra resultat i dag är Kristianstad–LB07 3–2 samt Växjö–Eskilstuna 1–1. Ria Öling och Loreta Kullashi – i omvänd ordning – var målskyttar i den senare matchen.

Då är det dags för transfersvepet. En spelare som omges av rykten är den norska före detta Göteborgsmittfältaren Andrine Hegerberg. Hon kommer att lämna PSG. Ny klubbadress uppges både vara spanska Real Sociedad och italienska Roma. Till Roma ryktas även den tidigare Barcelonaspelaren Andressa Alves.

När vi ändå är i Barcelona står det klart att engelska Toni Duggan kommer att lämna den spanska storklubben. Nu står de engelska klubbarna på rad för att få in Duggan i sina trupper. Längst fram i kön uppges Manchester United vara, men konkurrensen verkar tuff även från italienska och tyska klubbar.

En spelare som ansluter till Barca är den spanska VM-spelaren Andrea Falcon. 22-åringen återvänder efter tre år i Atletico Madrid.

Just Atletico har även presenterat två spännande nyförvärv den senaste veckan. Dels värvar man Montpelliers spanska VM-mittfältare Virginia Torrecilla, dels plockar man in Levantes mexikanska skyttedrottning Charlyn Corral.

Levante tappar alltså sin bästa målskytt från förra säsongen. Men man har inte legat på latsidan, utan plockat in flera riktigt spännande forwards.

Man har kvar Sonia Bernudez samt har värvat Esther Gonzalez från Atletico och Alba Redondo från Albacete. De tre har gjort 88 ligamål tillsammans de två senaste säsongerna, fördelat på Bermudez 27 (20+7), Gonzalez 21 (8+13) och Redondo 30 (16+14).

Dessutom har Levante plockat in den tidigare Rosengårdsspelaren Natasa Andonova från Barcelona. Levante tänker ta upp kampen med de två senaste årens båda topplag Atletico och Barca.

Albacete tappar alltså skyttedrottningen Alba Redondo. Däremot gör man en spännande värvning när man plockar in Panamaspelaren Natalia Mills.

Panama var en överraskning i det nordamerikanska mästerskapet i fjol, där man missade bronset och därmed även en VM-plats efter straffläggning mot Jamaica.

Tillbaka till England. Där har Manchester United skaffat sig en stabil målvaktsuppsättning. Sedan tidigare hade man Siobhan Chamberlain i truppen. Nu ansluter även tredjemålvakten i VM, den före detta Wolfsburgmålvakten Mary Earps.

Även Everton har gjort en spännande värvning i veckan. Mittfältaren Maéva Clemaron var med i den franska landslagstruppen ett par gånger inför VM, men platsade till slut inte i truppen. Nu lämnar Fleury och D1 Feminine för Liverpoolklubben och WSL.

Everton har även värvat Hollands ordinarie vänsterback Kika van Es från Ajax. Ni minns väl att van Es skadade handen i genrepet, och därefter bara kunde spela sporadiskt i VM.

Reading har värvat den norska VM-reserven Kristine Leine.

Tillbaka till Frankrike. Där kan man säga att PSG ersätter Andrine Hegerberg med tyska OS-mästarinnan Sara Däbritz. Det har sedan länge varit klart att Däbritz skulle lämna Bayern München, och det har också varit allmänt känt att hon skulle flytta till Paris.

Under VM-turneringen meddelade Europamästarinnorna Olympique Lyonnais hela fyra värvningar. Att Nikita Parris skulle ansluta var ju känt redan före VM.

Men de andra tre var nyheter för mig. Man hämtar duktiga belgiskan Janice Cayman från Montpellier, den 18-åriga finska målvaktstalangen Katriina Talaslahti från Bayern München och den före detta Linköpingsspelaren Jessica Silva från Levante.

Silva var bara 19 år när hon var i LFC, och hon fick bara spela i två matcher i damallsvenskan. Nu är hon 24 och provar lyckan i Europas och kanske världens bästa klubblag.

Lyon har även bytt tränare i sommar. Reynald Pedros lämnar och ersätts av Jean-Luc Vasseur, som senast var tränare i franska andraligan på herrsidan. Vasseur var mittfältare som spelare, och var bland annat i PSG några säsonger.

Slutligen en riktigt tråkig nyhet med Lyonkoppling. Vårens Lyonspelare Jess Fishlock har nämligen dragit av korsbandet.

Walesiska Fishlock är ju en högst tänkbar OS-spelare för Storbritannien kommande sommar. Nu lär hon ju gå en kamp mot klockan om hon kan vara spelklar till den 22 juli nästa år, då OS-turneringen drar i gång.

Första omgången i sammanfattning

Tio av tolv lag har visat upp sig i damallsvenskan. Och ännu så länge känner jag mig hyfsat nöjd med det tips jag presenterade i fredags.

Jag tänkte gå igenom lagen match för match. Jag var på plats i Varberg i går på matchen Kungsbacka–Göteborg. Utöver att jag känner mig nöjd med att ha Göteborg i toppen och Kungsbacka i botten var det så stor klasskillnad att det var svårt att dra några slutsatser kring något av lagen.

I Göteborg noterades återigen att norska Vilde Böe Risa är ett kanonförvärv. När jag satt på Påskbergsvallen funderade jag lite över om hon är damallsvenskans bästa defensiva mittfältare. Och jag kom fram till att hon sannolikt är det. I varje fall vad gäller passningsspelet, där hon slår ovanligt många bollar framåt för den positionen. Hennes defensiva egenskaper ser också ut att vara bra, men där har hon inte testats speciellt mycket ännu i de matcher som jag sett. Så där vill jag vänta lite med omdömet.

Kungsbacka inledde piggt i fem–sex minuter. Men det var också det laget hade. Man tappade ofta bollen centralt, och åkte på farliga omställningar. Och riktigt oroande för Kungsbacka vara att det blev kaos i lagets straffområde på nästan alla Göteborgs fasta situationer. Och Göteborg är långt ifrån det bästa laget i damallsvenskan på fasta.

Jag räknade till 0–14 i målchanser. Officiellt blev det 1–10 i avslut. Och här är det tyvärr läge för en avstickare från själva matchen.

En avstickare om just den officiella statistiken. I fjol slutade man att räkna skott eller nickar som gick utanför som avslut. Jag har tidigare i vår till min glädje noterat att avslut utanför har återinförts i herrallsvenskan och i herrarnas superetta.

Men i damallsvenskan är det tydligen inte att räkna som avslut när Rebecka Blomqvist är fri och placerar bollen några centimeter utanför ena stolpen. Jag noterade i dag att det inte heller är att räkna som avslut när Eskilstuna har ett skott som räddas vid mållinjen av en Rosengårdsback. Regeln verkar vara att det bara räknas som avslut mot mål om målvakten räddar. Absurt.

Saken var den att jag kände mig övertygad om att Kungsbackas utmärkta målvakt Moa Öhman hade räddat betydligt fler än fyra skott i matchen. Göteborgs tio avslut är nämligen fördelade på tre mål, tre ramträffar och just fyra räddningar.

När jag jämförde med mina anteckningar saknades en handfull räddningar från Öhman. Bland annat hade två frilägesräddningar mot nämnda Rebecka Blomqvist bara bokförts som hörna. Tydligen får inte målvakten räddning om den styr ut bollen till hörna… Synd om Moa Öhman som borde fått betydligt bättre statistik.

I grunden är ju inte den här statistiken så viktig. Det är ju egentligen bara antalet mål som är relevant. Men när det ändå sitter folk på alla matcher och bokför de här sakerna hade det ju varit kul om det hade gjorts korrekt.

Nu blir ju tyvärr den damallsvenska statistiken totalt irrelevant. Jag har ju som bekant många gånger påtalat att damallsvenskans officiella assistliga är ett skämt. I fjol vanns det officiella skämtet av Olivia Schough på tio målpassningar. Fast det var som sagt ett skämt.

Nu när vi redan i första omgången vet att förbundets officiella statistik är ett skämt behöver vi inte bry oss om den någon gång mer i år.

Tråkigt.

Vidare till dagens matcher. Först ut var Eskilstuna–Rosengård. Där har jag ju tippat Eskilstuna på nionde plats och Rosengård på andra. Om jag var nöjd med mitt tips i lördagens match fanns det större skäl till fundering efter den här.

Där startade Rosengård med troliga VM-spelare som Fiona Brown och Lisa Marie Utland på bänken, men med 16-åriga Hanna Bennison från start. Kul.

Hanna Bennison

Av klippet ovan kan man tro att det var en enahanda match, där allt handlade om Rosengård. Så upplevde jag det inte. I en chansfattig första halvlek skapade Rosengård lite oreda i Eskilstunas straffområde några gånger, men gästerna kom inte till något riktigt farligt avslut.

Eskilstuna var stabilt och absolut inte ofarligt i sina omställningar. I minut 61 prickade nyförvärvet Halimatu Ayinde ribbans underkant, och i minut 68:e hade Loreta Kullashi ett skott som nickades bort på mållinjen.

Däremellan fick vi se omgångens näst största domartavla. För i den 66:e minuten skulle Rosengård förstås ha haft straff när Iva Landeka slog ett inlägg in i Eskilstunas straffområde. Där sträckte Matilda Plan snyggt ut armen och tog emot bollen med den. Svagt att ingen av domarna såg det. Av reaktionerna att döma såg däremot alla Rosengårdsspelare Plans handpåläggning.

I 85 minuter kändes ändå oavgjort som ett helt rimligt resultat. Rosengård fick till ett avgörande. Segermålet gjordes i 90:e minuten av Nathalie Björn, som distinkt utnyttjade en målvaktstavla från Emelie Lundberg.

På ett högerinlägg missade hemmamålvakten sin utboxning, och bollen damp ner vid straffpunkten, precis framför Björn.

I det läget tyckte man synd om Eskilstuna, som hade visade kvalitet, och som sagt inte var oförtjänt av en poäng. Man spelade 5–4–1 med Loreta Kullashi högst upp. Ayinde och Felicia Karlsson kom med fart bakifrån, och gjorde att hemmalaget kändes vasst. Det såg helt klart ut att finnas potential i United för en bättre slutplacering än den nionde.

För Rosengårds del var själva segern det största styrkebeskedet. Det kännetecknar ju ett topplag att man kan vinna även när man inte har en hundraprocentig dag. För spelmässigt kändes det inte som något guldspel.

I Kristianstad var LB07 på besök. Och båda lagen visade ungefär den kvalitet jag hade förväntat mig.

Jag har kikat lite på alla matcher utom den här. Det var ju 2–0 redan efter några minuter, så det kändes inte meningsfullt.

Men klippet med höjdpunkter visar att KDFF är ett topplag, och att LB07 måste upp flera klasser om man skall kunna hålla sig kvar i högsta serien.

Till Piteå, där Djurgården var på besök. Där var hemmalaget det klart bättre laget, även om det som vanligt i Piteås matcher bara blev en uddamålsseger.

Segermålet tyckte Nina Jakobsson in från nära håll, fint framnickad av comebackande Josefin Johansson.

De sista 25 minuterna hade jag problem med sändningen på damallsvenskan.tv, men av klippet ovan ser det ju ändå ut som att Djurgården klarade av att flytta upp spelet och få till en slutforcering.

Bland det sista jag hann se innan bilden började hacka var omgångens domarmiss – kanske till och med en kandidat till en av årets grövsta missar.

För hur kan man undvika att blåsa straff efter 59.30, när Djurgårdens målvakt Jennifer Pelley fullständigt kör över Julia Karlernäs. Pelley rammar Karlernäs med hög fart, och slår henne samtidigt i huvudet. Personligen tycker jag att det dessutom nog borde ha varit rött kort. Det är farligt att boxa motståndare i huvudet.

Den här situationen är extra intressant eftersom målvakter faktiskt väldigt ofta tillåts boxa motståndare i huvudet utan åtgärd. Är målvakter sena längs marken, och träffar en motståndares fot blir det nästan alltid straff.

Men de betydligt mycket farligare situationer när målvakterna är för sena i luftrummet och slår motståndarna i huvudet blir det faktiskt väldigt sällan straff. Så sällan att inte ens tv-kommentatorn reagerade över den solklara straffen. Han sa bara:

”Det är en ganska misstajmad situation från Pelley.”

Sammanfattingsvis så imponerade Piteå, och visade att man inte tänker ge ifrån sig Kronprinsessan Victorias pokal utan kamp. Även Djurgården visade kvalitet. Kul förresten att se Malin Diaz tillbaka i damallsvenskan igen. Det var ett tag sedan.

Dagens sista match var den mellan de två lag som jag tippat skall bli seriens positiva överraskningar, Kif Örebro och Vittsjö GIK.

På Behrn Arena visade Kif Örebro direkt att man inte kommer att bli något stryklag i den här serien. Precis som när jag såg dem mot Göteborg var laget stabilt i defensiven, och så har de sina fyra snabba nordamerikanskor framåt.

Kvartetten Kayla Braffet, Heather Williams, Addison Steiner och Jenna Hellstrom satte rejäl skräck i Vittsjös försvar. Det var också Williams som gjorde segermålet efter att Sandra Adolfsson misslyckats med att rensa bort ett inspel från Hellstrom.

Kif Örebro kommer att vara ett otäckt lag att möta för alla motståndare. Så där är jag nöjd med min ”skrällvarning”. Jag tippade ju Kif på åttonde plats.

Däremot är jag mer orolig över min skrällvarning på Vittsjö. För det jag såg i den andra halvleken var blekt och fantasilöst.

I fjol hade Vittsjö väldigt svårt att föra matcher. Det är ju ingen slump att de var bättre mot topp- än mot bottenlagen. Problematiken att föra matcher har man inte jobbat bort. Utan Vittsjö var en besvikelse i dag. På annandag påsk väntar hemmapremiär mot Kungsbacka. Det är ett lag Vittsjö måste slå om man inte skall riskera att dras in i bottenträsket även i år.

En match återstår av öppningsomgången, den spelas på onsdag mellan Linköping och Växjö, två lag som redan mötts två gånger i år. Det blev kryss i cupen och Växjöseger i en träningsmatch.

Dagens internationella utblick börjar i Tyskland, där Bayern Münchens chanser att vinna ligaguldet minskade dramatiskt i dag. Fridolina Rolfö sköt i och för sig in 2–2-målet via en försvarare i den 90:e minuten. Men Bayern tappade ändå två poäng hemma mot Essen, ett resultat som innebär att Wolfsburg nu leder tabellen med två poäng och 20 mål. Fyra omgångar återstår.

I England blir det West Ham och Manchester City som möts i FA-cupfinalen. West Ham slog ut Reading efter straffläggning och City vann med 1–0 mot svensklaget Chelsea.

Citys segermål var ett självmål från Magdalena Eriksson i 91:a minuten. Grymt tungt för Eriksson förstås.

Jag har inte sett något klipp på målet. Däremot finns klipp på hur nära Chelsea hade varit ytterst en stund tidigare. Först genom Fran Kirby

och sedan genom Erin Cuthbert:

I USA var det premiär för NWSL den här helgen. Fjolårsmästarna North Carolina Courage är laget att slå. I premiären spelade Julia Spetsmark:s lag 1–1 mot Chicago Red Stars. Den första målskytten i årets ligaspel är också den som gjort flest mål i ligan genom tiderna, Australiens superstjärna Sam Kerr.

Slutligen så har det ju spelats full premiäromgång i elitettan i helgen. Noterbart där att två av tre nykomlingar vann. Både Morön och Borgeby verkar vara lag att räkna med. Kul.

Kul också att det går att läsa om tre av premiärmatcherna i min nya flik, Forum Elitettan. Där finns även en liten presentation av just nämnda Morön. Hoppas att fler tar chansen att rapportera om matcher och nyheter kring elitettan.

Så här slutar (nog) damallsvenskan 2019

Silly season är över och i morgon sparkas damallsvenskan igång i Varberg. En damallsvensk premiär skall förstås föregås av ett damallsvenskt tips.

Så här är ett mycket långt inlägg med mina tankar inför årets seriespel. På slutet har jag även ett kort stycke om vår näst högsta serie, elitettan.

Men fokus ligger på damallsvenskan. Och det är verkligen inte lätt att tippa serien i år. I går var det upptaktsträff, och där blev Linköpings FC utropat som guldfavorit. Tyvärr kändes det tipset meningslöst.

För EFD hade gjort om det misstag som gjordes på herrallsvenskans upptaktsträff häromåret, man hade öppnat för alla att rösta. Sånt brukar bara leda till att den klubb som har flest aktiva supportrar får guldtipset. Och de klubbar som har minst aktiva supportrar hamnar i botten. Där hittar vi Växjö och Kungsbacka.

Här är tipset från damallsvenskans upptaktsträff 2019.

Det hade varit mycket mer intressant att verkligen få höra hur experterna i och kring damallsvenskan tippar. Hoppas man gör rätt igen på nästa års upptaktsträff.

Den mest intressanta genomgången av heta kandidater till att vinna eller åka ur som jag har hittat har faktiskt tidningen Norra Halland stått för. Den hittar ni här. Där är det bara Linköpings Olof Unogård som tippar LFC som guldmedaljörer. LFC nämns också av Göteborgs Marcus Lantz, men han gör ju en rejäl gardering.

Totalt sett är det Göteborg som nämns av flest (sex av tolv), knappt före Rosengård (fem) och Kristianstad (tre). Noterbart också att det bara är nämnde Marcus Lantz som nämner regerande mästarinnorna från Piteå i sitt guldtips.

Min tips överensstämmer ganska väl med tipsen i tidningen Norra Halland. Men det är som sagt inte lätt. Jag känner att det finns fem–sex lag som har rimliga chanser att ta hem guldet. Och ytterligare några som kan sluta på medaljplats. Det är fler toppkandidater än det funnits på förhand på mycket länge. Kanske fler än någonsin tidigare.

I fjol kändes det i och för sig också öppet. Men inte så öppet som det till slut blev. Kanske att vi får se en omvänd utveckling i år. Alltså att det känns vidöppet nu, men att vi ändå till slut får en ganska klar segrare.

Säsongsupplägget är något som försvårar tippandet. Eftersom VM börjar redan i början av juni består vårsäsongen bara av sju matcher. Sedan blir det ett långt uppehåll följt av 15 omgångar i höst.

Ganska snart väntar alltså en ny silly season, vilket kan kasta om i trupperna. Bland annat vet vi ju redan att Linköping får in Nilla Fischer, samt att Rosengård har fyra tunga kontrakt som löper ut efter våren. Vi vet också att exempelvis Göteborg har valt att börja med en tunn trupp, men att det kan bli tal om breddning under sommaren.

Ett tips är ju ett slags gissning. Och i samband med att jag tippar årets damallsvenska brukar jag rätta fjolårets tips, delvis för att ni skall få en uppfattning om hur trovärdig min gissning är.

Alla som provat vet att det är jättesvårt att tippa alla lag på exakt rätt placering i en serie. Det enda man kan vara säker på är att man inte kommer att få alla rätt. Därför brukar jag ge godkänt om man är max två steg ifrån lagens slutplacering. I fjol var mitt tips ovanligt bra. Jag fick godkänt på hela tio av tolv lag – nytt personbästa i damallsvenskan.

Det hela drogs dock ner av att jag missade guldvinnande Piteå rejält, jag hade ju dem som sexa. Så den lilla skämskudden fick ändå plockas fram.

Totalt sett blev utfallet av fjolårets tips så här:

Rätt placering: Tre lag – Göteborg, Kristianstad och Kalmar.
En placering fel: Fyra lag – Eskilstuna, Djurgården, Vittsjö och LB07.
Två placeringar fel: Tre lag – Rosengård, Linköping och Hammarby.
Tre placeringar fel: Ett lag – Växjö.
Fem placeringar fel: Ett lag – mästarinnorna Piteå…

Vi får se om jag kommer att ligga lika nära facit i årets tips, eller om den stora skämskudden åker fram efter den sista omgången den 26 oktober.

När man gör ett tips är historiken en viktig faktor. Därför har jag bland annat tittat tillbaka på fjolårets damallsvenska ur lite olika synvinklar. Jag har kollat hur lagen stod sig på hemmaplan:

Damallsvenska hemmatabellen 2018:
1) Rosengård      +33   26
2) Göteborg FC   +14   25
3) Piteå                +10   24
4) Kristianstad       +8    24
5) Linköping          +8    21
6) Växjö               +13   21
7) Eskilstuna         +8    19
8) Djurgården       +4    18
9) LB07                –3    16
10) Vittsjö             +3    13
11) Hammarby     –6     12
12) Kalmar          –30      0

…och hur man klarade sig på bortaplan:

Damallsvenska bortatabellen 2018:
1) Piteå                 +8    24
2) Göteborg        +13    22
3) Rosengård        +4   19
4) Kristianstad       –4   15
5) Vittsjö                +3   13
6) Linköping          +3   12
7) Hammarby        –4    12
8) Eskilstuna        –14    12
9) LB07               –12    10
10) Djurgården      –9      9
11) Växjö              –12     8
12) Kalmar           –38     3

Jag har också kollat in hur hösttabellen såg ut. På något sätt är det ju ändå höstens sinnesstämning som lagen tar med sig in i 2019, även om det nästan har gått ett halvår sedan senaste seriematchen.

Damallsvenska hösttabellen 2018:
1) Rosengård     +22   25
2) Göteborg       +21   25
3) Piteå              +14   24
4) Kristianstad     +2   20
5) Eskilstuna        –3   19
6) Linköping        +7    15
7) Växjö               –5    15
8) Vittsjö              +5   14
9) Djurgården       –2   14
10) LB07            –12   12
11) Hammarby   –14     9
12) Kalmar         –41     0

Sedan har jag först bedömt nyförvärv mot förluster och kollat bredden på trupperna samt kikat lite på resultat under försäsongen, framför allt är ju Svenska cupen intressant. Flera av lagen har jag dessutom sett på tv eller live under våren, vilket förstås är en väldigt viktig faktor.

När det gäller nyförvärv och förluster finns hela listan, inklusive befintliga spelartrupper, på bloggens separata Silly season-sida.

I slutändan har det ändå varit magkänslan som har fått bestämma. Det finns som sagt fem–sex lag som med rätta siktar på att slåss om guldet i år. Det är även så att varje serie alltid har något lag som överraskar positivt, och något som gör en bottensäsong. Att pricka de lagen är en extra stor utmaning.

Innan jag börjar min genomgång av damallsvenskan 2019 tänkta jag bjuda in er läsare att vara med och tippa damallsvenskan och elitettan. Skriv gärna in era tips i kommentarsfältet, så kan vi jämföra vem som lyckats bäst framåt hösten.

Och tveka inte på att tippa även om det redan skulle ha spelats någon eller några matcher när du ser det här.

Därmed är det dags. Här är mitt tips av damallsvenskan 2019:

Elin Rubensson steget före Petra Johansson

1. Kopparbergs Göteborg FC

Placering i fjol: Tvåa med 47 poäng och målskillnaden 54–27.
Bästa nyförvärv: Vilde Böe Risa
Tyngsta förlust: Olivia Schough

Anfört av en formstark Elin Rubensson och en målhungrig Rebecka Blomqvist gjorde Göteborg en stark höst i fjol och tog den andraplats som innebär spel i Champions League till hösten.

Efter säsongen förlängde man med alla sin toppspelare utan Olivia Schough. Där strandade förhandlingen, och till slut lämnade hon för Djurgården.

Känslan är ändå att Göteborg har ett bättre lag nu än man hade i höstas. Man har fått in en riktigt bra innermittfältare i norska landslagsspelaren Vilde Böe Risa, en spelare med kapacitet att kämpa om titeln som seriens mest värdefulla spelare.

Kantspelet har förbättrats genom finska landslagsmittfältaren Natalia Kuikka. Plus att spetsen förbättrats genom att Pauline Hammarlund är frisk och tillbaka.

Göteborg är helt klart starkare nu än man var i höstas. Man har visat upp ett otroligt vägvinnande spel under försäsongen, och laget är ju klart för cupfinal. Allt bygger på ett väldigt snabbt och fint passningsspel med hårda och precisa bollar längs marken. Man har en väldigt god förmåga att hitta passningar till medspelare som kommer med fart.

På gårdagens upptaktsträff beskrev tränare Marcus Lantz sina duktiga finländska kantspelare Kuikka och Emma Koivisto så här:

”Man sätter igång dem i första minuten, sedan springer de i 95 minuter upp och ner.”

Tränare Lantz sa även i går att laget utöver arbete med offensiven och ett högt presspel även har lagt kraft på att förbättra vinnarkulturen:

”Vi vill ändra om Göteborg från att vara det där härligt goa Göteborg som är nöjt med saker. Ställer vi upp skall vi vinna.”

Guldtipset kändes länge solklart. Men sedan såg jag Göteborg på plats i genrepet mot Kif Örebro. Då stod laget för ett riktigt ras, och jag började tvivla en aning. Efter den matchen sa Lantz till mig att han inte tyckte att jag skulle tippa Göteborg först.

En koll på hur tunn bänk laget hade skapade ytterligare funderingar. För utöver den hyperstarka målvaktsduon Loes Geurts och Jennifer Falk är Göteborgs spelartrupp fortsatt tunn. Laget var tunt i höstas och man kommer definitivt att behöva bredda inför höstsäsongen där man skall varva spel i damallsvenskan med Champions League.

Jag tror att Göteborg tar in några nya spelare under sommarfönstret. Och jag tror alltså att klubben får fira sitt första SM-guld i höst. Det är inte omöjligt att man kan bli dubbla mästarinnor. För laget är ju även favorit att vinna cupfinalen hemma mot Kristianstad den 1 maj.

FC Rosengård

2. FC Rosengård

Placering i fjol: Trea med 45 poäng och målskillnaden 55–18.
Bästa nyförvärv: Jessica Samuelsson
Tyngsta förlust: Simone Boye Sörensen

FC Rosengård är ett väldigt svårbedömt lag. Som synes ovan vann man hösttabellen i fjol. Man var även bäst på hemmaplan, gjorde flest mål och släppte in minst.

Ändå slutade man bara trea. Man gjorde det trots att man ledde serien inför sista omgången, och trots att man skapade massor av målchanser på Ullevi i avslutningsmatchen.

Utöver att man tappade guldet i Göteborg åkte man överraskande ut mot Slavia Prag i Champions League under senhösten. Och i vår lyckades man inte ta sig till semifinal i Svenska cupen. Kristianstad vann Rosengårds grupp efter att ha rest sig från 0–2 till 2–2 på Malmö IP.

Allt det här tillsammans indikerar att den vinnarkultur som tidigare funnits i FC Rosengård inte är kvar. Tvärtom har känslan varit de senaste åren att Malmöklubben drabbats av stora darren när det dragit ihop sig. I varje fall i seriespelet. För tidigare år har man ju faktiskt varit väldigt bra i Svenska cupen.

Stora Rosengård håller på att anpassa sig efter en ny verklighet. Och man kämpar med att få igång en ny vinnarkultur. Som jag skrev på Silly seasonsidan behöver Rosengård fler vinnare för att återigen kunna bli ”Sveriges ledande förening inom damfotboll”, som man presenterar sig på sin hemsida.

Hade det inte varit för att laget darrat i avgörande lägen skulle jag placerat dem överst. Det trots att det finns en del frågetecken kring truppen. Bland annat har man bara halvårskontrakt med fyra bärande spelar: Iva Landeka, Hailie Mace, Sanne Troelsgaard och Anja Mittag.

Spelmässigt har jag tyckt att laget gjort för få mål på sina många chanser. Jag har efterlyst en måltjuv som är snabb i djupled, som kan avlasta Mittag. Jag har varken sett Mace eller nya nigerianskan Anam Imo i aktion. Kanske att någon av dem kan lösa den biffen?

I övrigt på spelarfronten gjorde man nyligen en uppmärksammad värvning av Jessica Samuelsson. Det är bara att hoppas för hennes, och Rosengårds skull att hon får vara frisk. Tråkigt att läsa att hon missar premiären. Frisk är däremot numera Johanna Rytting Kaneryd, som ju får räknas som ett nyförvärv eftersom hon inte spelade på hela förra året.

Vid gårdagens upptaktsträff pratade tränare Jonas Eidevall om vad laget jobbat med under vintern, och det var mer fokus på omställningar än på effektivitet.

”Det var inte så att vi bara skall gnugga målskytte under försäsongen, och det skulle lösa alla våra problem. … Vi har behövt utveckla vårt omställningsspel. Vi var seriens överlägset bästa lag i uppställt spel. Vi var absolut inte i topp när det gäller omställningsspelet, varken när det gäller att göra mål framåt eller att undvika att släppa in mål bakåt. I övergången när vi vinner eller förlorar bollen har vi stor förbättringspotential.”

Eidevall konstaterade också att det inte spelar någon roll vad det finns för förväntningar från annat håll. Och han skojade lite om att det är många lag som har satt upp som mål att slå till nästa år.

”Med tanke på hur många som skall vinna 2020 så känns det som att det är i år man skall vinna, ju.”

Malin Levenstad var också med på upptaktsträffen. Hon sa att den interna kravbilden i klubben är oförändrad, samt att:

”Det skall bli en spännande säsong. Det är ganska många lag man inte vet var de står. En oviss säsong.”

Det skall verkligen bli spännande. Jag skulle inte bli ett dugg förvånad om 2019 är FC Rosengårds år i damallsvenskan. Inte minst då man har sluppit att toppa formen till Champions League under försäsongen, samt att man bara kan fokusera på damallsvenskan i höst. Fast magkänslan är inte 100-procentig, och utgångstipset blir därför alltså ändå en tvåa…

Kristianstad jublar

3. Kristianstads DFF

Placering i fjol: Fyra med 39 poäng och målskillnaden 30–26.
Bästa nyförvärv: Svava Ros Gudmundsdottir
Tyngsta förlust: Becky Edwards

Fyra i fjol, och med en en trupp som känns ännu bättre än fjolårets. Då hängde man med de andra topplagen bra på hemmaplan, men tappade guldchansen på att man bara fick ihop 15 bortapoäng.

Den här våren har man dock tagit sig till cupfinal via meriterande bortainsatser mot heta guldkandidater som Piteå och Rosengård. Det är verkligen imponerande av Elisabet Gunnarsdottir:s gäng.

I fjol var laget väldigt stabilt i defensiven, där viktiga Sif Atladottir har en nyckelroll. Klubben hade det däremot svårare med anfallsspelet. Man fick i stor utsträckning förlita sig till fasta situationer. På gårdagens upptaktsträff var sa tränare Gunnarsdottir så här:

”80–90 procent av vår träning har handlat om anfallsspel. Vi är väldigt trygga med vårt försvarsspel. … Vi släppte inte in så många mål och hade en högre både lägsta- och högstanivå än tidigare.”

Gunnarsdottir berättade också att klubben har identisk spelarbudget i år som man haft 2017 och 2018. Eventuella nya pengar har man lagt på att bygga upp sin organisation.

Inför den här säsongen har spelarbudgeten räckt till två spännande, isländska forwards samt den passningsskickliga pådrivaren på mittfältet Anna Welin. Den senare bör täcka upp för förlusten av nyttiga Becky Edwards.

Och det lilla jag sett av Svava Ros Gudmundsdottir är 23-åringen ett kap. På försäsongen har isländskan bildat anfallspar med unga talangen Evelina Duljan. Just unga talanger har Kristianstad många.

Tränare Gunnarsdottir konstaterade på upptaktsträffen att klubben jobbat väldigt strategiskt med sina ungdomar, och att man börjar se resultat. Det noterade även den egna produkten, och tillika lagkaptenen Alice Nilsson:

”Jag har varit med om en lång resa och vill vara med och ta det ännu längre. Vi har många duktiga talanger som är på väg att ta nästa steg.”

Kristianstad är för övrigt en av de klubbar som har en vision om SM-guld 2020. Det känns faktiskt inte omöjligt. Om några av alla talanger blommar tidigt finns chansen redan i år. Jag tror nämligen att fjolårsfyran kan ta ytterligare något steg i positiv riktning den här säsongen.

Piteå IF

4. Piteå IF

Placering i fjol: Etta med 48 poäng och målskillnaden 42–24.
Bästa nyförvärv: Fernanda da Silva
Tyngsta förlust: Jocelyn Blankenship

I fjol tog Piteå guldet efter en säsong helt fri från kryss. Det blev 16 segrar samt två förluster vardera mot Rosengård, Kristianstad och Vittsjö.

Efter guldfirandet var Piteå även första klubben att få klart sin trupp till 2019. Man vann guldet på kontinuitet, och faktum är ju att den nya truppen ser ännu starkare ut än fjolårets.

Inte så mycket för att nyförvärven är imponerande starka, utan mer för att Josefin Johansson är tillbaka, samt att Madelen Janogy är frisk och hel från start i år. I fjol dröjde det länge innan ytterforwarden spelade sin första hela match i damallsvenskan.

Trots det tippar jag inte Norrbottens fotbollsstolthet som guldmedaljörer. Jag har tre huvudsakliga skäl till det. Ett är att laget inte har imponerat på försäsongen. Bland annat föll man i genrepet mot Morön, som ju är nykomlingar i elitettan.

Försäsongsskälet väger dock inte speciellt tungt. För Piteå hade ju en väldigt tung försäsong förra året, något som fick mig att tippa dem som sexa. Det visade ju sig snart att försäsongen och damallsvenskan är två vilt skilda punkter.

Det är de andra två punkterna som är viktigast. Den ena är att Piteå som regerande mästarinnor plötsligt befinner sig i en helt ny situation. Varje match de spelar i år kommer de att mötas av heltaggade motståndarlag.

Även om de inte är storfavoriter kommer de inte att kunna smyga under radarn. Det kommer tvärtom att vara rätt stort fokus på det rödvita laget.

Den sista punkten är att det väntar en vansinnigt tuff höst. Där skall Piteå utöver 15 damallsvenska matcher även spela i Champions League. Det kommenterade tränare Stellan Carlsson så här på upptaktsträffen:

”Det blir spännande, och ger säsongen ytterligare en dimension. Man kan direkt se effekt på spelschemat. I september har vi sju matcher på 21 dagar. Men dit är det ett tag…”

Piteå har redan tidigare överlägset längst resor i serien. Frågan är om laget kommer att orka det tuffa schemat?

Fotbollsmässigt hade jag trott att man skulle försöka värva ytterligare någon målfarlig forward, men så blev det inte. Det var ju lite tunt i offensiven i fjol, och man förlitade sig i stor utsträckning till fasta situationer från June Pedersen:s vänsterfot och Ronja Aronsson:s högerfot.

I själva spelet är bollmottagaren Nina Jakobsson otroligt viktig, det är även djupledslöpande Janogy. Förhoppningen är sannolikt att den senare skall kunna öka sin målskörd, samt att det brasilianska Assiförvärvet Fernanda da Silva skall kunna bidraga till lite vassare offensiv.

Jag tror att Piteå kommer att slåss om guldet i år också. Men tipset är alltså att laget slutar på fjärde plats den här gången. Tränare Carlsson fick sista ordet i genomgången av alla lagen på upptaktsträffen. Han konstaterade att det ju faktiskt var extremt jämnt både i topp och botten i fjol:

”Väldigt mycket talar för att det blir så igen. Det kanske är den största grejen vi behöver skicka ut i Sverige – vilken fantastisk produkt som startar nu till helgen.”

 

Tove Almqvist

5. Vittsjö GIK

Placering i fjol: Nia med 26 poäng och målskillnaden 32–26.
Bästa nyförvärv: Tove Almqvist
Tyngsta förlust: Sofie Junge Pedersen

I fjol tappade Vittsjö skyttedrottningen Linda Sällström på sommaren. Trots att det väcktes vissa farhågor om nedflyttning såg först ut att klara sig utmärkt utan den snabba finländskan.

Men på slutet drog laget rejält in i nedflyttningsstriden igen. Inför de två slutomgångarna såg det ut som att man skulle bli nedflyttning. Då slog man till med 4–0-seger hemma mot Eskilstuna och följde upp med en 3–0-seger borta mot Hammarby i slutomgången – vilket räddade kontraktet.

På gårdagens upptaktsträff noterade tränare Thomas Mårtensson att tio av de elva spelarna som startade i de där två avslutningsmatcherna är kvar i Vittsjö. Han konstaterade också att laget tog fler poäng mot lagen på övre halvan än de på nedre. Jag kan lägga till att man dessutom tog lika många poäng på bortaplan som hemma på Vittjsö IP.

Allt det här vittnar ju om potential, men att laget behöver bli stabilare. Att man fått behålla sin startelva ger Vittsjö en bra grund att stå på.

”Vi behöver bli bättre på anfallsspel. Försvarsspelet är vi redan bra på.”

Utöver kontinuiteten har man värvat väldigt bra i vinter. Redan när man började presentera sina nyförvärv förstod jag att klubben håller på att bygga något väldigt spännande.

Man har två målvakter som sannolikt får åka till VM i sommar, Skottlands Shannon Lynn och Kanadas Sabrina D’Angelo. Den senare är en målvakt som imponerat på mig när jag sett henne.

Jag gillar även Paulina Nyström och Tove Almqvist samt tycker att Summer Green låter som ett väldigt spännande nytillskott. Lägg till att framtidsnamnet Michelle de Jongh är kvar och att kanske Linda Sällström kan komma tillbaka i sommar. Jag tror att Vittsjö blir årets överraskningslag.

Den känslan hade jag redan innan jag läste om klubben i magasinet Offside. Men reportaget gjorde mig ännu mer övertygad.

En förlorad värld

 

Stina Blackstenius

6. Linköpings FC

Placering i fjol: Femma med 33 poäng och målskillnaden 47–31.
Bästa nyförvärv: Stina Blackstenius
Tyngsta förlust: Janni Arnth

Linköping blev alltså utropat till guldfavorit på upptaktsträffen. Och laget vimlar av landslagsspelare. Ändå sätter jag dem först på sjätte plats.

Det kan vara så att jag är helt ute och reser här. Men efter det turbulenta fjolåret med dubbla tränarbyten, och den ojämna försäsongen där man bara kom trea i sin grupp i Svenska cupen, är känslan att LFC ännu inte har fått ihop det.

Tränare Olof Unogård sa på upptaktsträffen att hans lag ligger i fas. Dessförinnan hade han varit lite lätt frustrerad över att försäsongen är hackig eftersom man tappa landslagsspelarna tio dagar per månad. Det där är ju i och för sig ett problem som alla klubbar med landslagsspelare drabbas av.

Men som jag ser det slår det hårdare mot Unogård och LFC än mot de flesta andra. Han satte själv ord på varför:

”De fyra klubbar som kom före oss förra året hade större kontinuitet både på spelar- och ledarsidan.”

De andra toppklubbarna har alltså ett bättre utgångsläge än Linköping. Den biten blir inte bättre av att LFC var sent ute i arbetet med sitt lagbygge. Fortfarande en vecka in i januari hade man bara 14 utespelare i truppen.

Till slut fick man ihop en namnkunnig trupp. Framför allt ser det väldigt starkt ut i offensiven med toppförvärv som Mimmi Larsson och Stina Blackstenius. Sedan tidigare fanns redan offensivt skickliga spelare som Kosovare Asllani, Frida Maanum, Lina Hurtig, Filippa Angeldahl och Dajan Hashemi att tillgå. Det gör att LFC:s anfall på pappret är seriens vassaste.

Frågetecknen finns i defensiven, och i bredden. Som bekant har ju LFC numera bara ett A-lag. Därmed har man inte råd med speciellt många skador. Vad gäller kontinuiteten är det bara lagkapten Emma Lennartsson som varit kvar hela vägen från guldåret 2016 i ett LFC som håller på att byggas om från grunden.

På pappret ser det alltså bra ut. Men det gäller ju att få laget att fungera på planen också. Om Unogård och Linköping får ut pusslet tidigt under våren kan det leda hela vägen till guldfest. Men jag känner att de fem lag som jag placerat i topp ligger längst fram med sitt bygge av lag och spel.

Därför får LFC nöja sig med sjätteplatsen i tipset. Det positiva med det är ju att jag förra året hade Piteå som sexa. Och vi vet ju hur det slutade…

 

Hanna Folkesson

7. Djurgårdens IF

Placering i fjol: Åtta med 27 poäng och målskillnaden 25–30.
Bästa nyförvärv: Hanna Folkesson
Tyngsta förlust: Julia Spetsmark

Inför avspark i fjol var jag osäker på Djurgården. Jag trodde att laget skulle ha potential att slåss om medaljer. Så blev det inte. Med bara nio insamlade poäng på bortaplan var laget länge akut indraget i nedflyttningsstriden.

Man reste sig på slutet och tog en åttondeplats som inge djurgårdare var nöjd med. På upptaktsträffen sa pålitliga målskytten Mia Jalkerud så här:

”Laget känns bredare i år. Det här blir som ett revanschår för oss, siktet är inställt på den övre halvan.”

Övre halvan är inte alls omöjligt. Inte medalj heller. Men en del av fjolårets problematik låg i många skador. Och även 2019 har inletts med tunga frånfall i form av korsbandsskador på Kim Sundlöv och Michaela van den Bulk. Det gjorde att Alexandra Lindberg (i fjol i Hammarby) som hade slutat fick göra snabb comeback för några veckor sedan.

På plussidan finns att Malin Diaz skall vara frisk och spelklar igen efter nästan ett års frånvaro, något som bidrar till att Djurgårdens mittfält ser väldigt spännande ut. Där finns Irma Helin och nya Hanna Folkesson centralt, samt nya kantspelaren Ogonna Chukwudi.

Kanske även att Emilia Brodin (tidigare Appelqvist) kommer att göra comeback under säsongen. Men det lär inte bli innan sommaruppehållet, och tränare Joel Riddez konstaterade att Djurgårdens framgångar i hockeyslutspelet försvårar det ytterligare.

”Det hade varit en jättebra karaktär att få in. Men hon har en sambo som kan gå till SM-final, så om Djurgården åkte ur hockeyslutspelet hade hon kunnat träna mer…”

Vare sig Brodin hinner komma i form under säsongen eller inte har Stockholms stolthet ändå ett otroligt spännande mittfält.

En viktig anledning till att Djurgården räddade sig kvar var sommarvärvningen Julia Spetsmark, som bidrog med just spets. Hon har dock lämnat för internationella toppklubben North Carolina Courage.

Det ser ut som att Olivia Schough får uppdraget att ersätta Spetsmark bredvid Jalkerud på topp. Det känns som en spännande anfallsduo. Och i bakgrunden finns talangfulla juniorlandslagsspelaren Tilde Lindwall.

Det lilla jag sett av Uppsalaförvärvet Ariam Berhane Gebreyohannes är också intressant. Hon är en irrationell spelare.

Med allt strul som varit räknar jag inte in Stockholmslaget som någon av guldkandidaterna. Men som sagt, i medaljstriden bör man kunna vara en utmanare om man slipper fler skador och framöver istället kan fokusera på lagbygge.

 

Frida Abrahamsson

8. Kif Örebro

Placering i fjol: Tvåa i elitettan med 55 poäng och målskillnaden 60–23.
Bästa nyförvärv: Heather Williams
Tyngsta förlust: Hanne Gråhns

Här har vi mitt andra skrällag. Nykomlingar är alltid svåra att tippa, och Kif Örebro har hoppat upp och ner på min lista.

Ursprungligen låg man väldigt lågt. Jag såg laget en gång i fjol, och blev inte speciellt imponerad. Till slut blev man tvåa i elitettan i fjol, närkingarna gjorde fler mål än segrande Kungsbacka, och släppte in färre. Min känsla var ändå att de saknade de vapen som krävs för att hävda sig i damallsvenskan.

Under silly season lyfte jag dock sakta men säkert Örebro högre och högre. De värvade nämligen väldigt smart genom att plocka in flera av elitettans största profiler i Emma Kullberg, Kayla Braffet och Heather Williams. När Svenska cupen började kände jag att Kif hade en spännande trupp och kanske skulle kunna vara ett skrällgäng i år ändå.

Men de tunga smällar man åkte på i gruppspelet gjorde att jag omgående flyttade ner dem under nedflyttningsstrecket. Där låg de kvar till för någon vecka sedan. De såg jag dem vinna med 4–2 mot min guldkandidat, Kopparbergs Göteborg FC.

I den matchen visade Kif att man är bra defensivt organiserat, och att man har flera riktigt snabba anfallsvapen. Det går fort när spelare som Addison Steiner, Braffet, Williams och Jenna Hellstrom sätter fart. Plötsligt började jag tro att Örebro både kommer att kontra sig kvar i serien, och även hamna på hyfsat fast mark. Nyckelspelare blir utöver anfallarna också målvakterna Mimmi Paulsson-Febo och Danielle Rice som måste visa sig hålla på högsta nivån. Självklart måste även backlinjen med lagkapten Frida Abrahamsson i spetsen visa att man håller över 22 omgångar.

Tränare Stefan Ärnsved konstaterade på upptaktsträffen att nio av 21 spelare i Örebros trupp är från närområdet. Det väger upp att det bara är nordamerikanska spelare bland de ovan nämnda offensiva hoten.

 

Loreta Kullashi

9. Eskilstuna United

Placering i fjol: Sexa med 31 poäng och målskillnaden 30–36.
Bästa nyförvärv: Fanny Andersson
Tyngsta förlust: Mimmi Larsson

I fjol hade Eskilstuna osannolikt många skador i backlinjen under säsongsupptakten. Följden blev dåliga resultat, ett tidigt tränarbyte samt att det dröjde till hösten innan man på allvar lämnade nedflyttningsstrecket bakom sig.

Då byggde räddningsupplägget på tätt försvar och kontringar på Mimmi Larsson och Felicia Karlsson. Sedan dess har Larsson lämnat, vilket förstås är ett väldigt tungt tapp.

Ersättarna Kaisa Collin och Halimatu Ayinde är oskrivna kort för mig. Men en som har mer att ge är Loreta Kullashi. Hon fick fjolårssäsongen förstörd av skador. Förhoppningsvis är hon frisk och hel i år. Då kan United sluta flera steg högre upp än mitt tips.

På upptaktsträffen sa tränare Magnus Karlsson att man har jobbat mycket på anfallsuppbyggnad i år, och att fjolårets extremt djupledsorienterade spel inte längre är aktuellt.

Karlsson sa även så här om hur kravbilden ser ut på laget:

”Topp sex – annars har jag inget jobb.”

Mitt tips är därmed att Karlsson riskerar att få se sig om efter ett nytt jobb i höst. Men det är inget säkert tips. För Eskilstuna är ett av flera lag som är svårt att veta exakt var de står. Det är också ett lag med många kvalitetsspelare, vilket innebär att mycket hänger på hur lagbygget går.

När man hade backkris i fjol fick Petra Johansson spela back. Då var det en nödlösning. Nu verkar det som att Johansson skall matchas in i backlinjen från start i år. Det blir intressant att följa.

 

Anna Anvegård

10. Växjö DFF

Placering i fjol: Sjua med 29 poäng och målskillnaden 29–33.
Bästa nyförvärv: Erin McLeod
Tyngsta förlust: Jonna Ståhl

I fjol gjorde Växjö DFF lite av succé som nykomling. Man tog den högsta poäng som en nykomling från elitettan någonsin gjort.

Ofta brukar man prata om det svåra andraåret. Fast det är inte just det faktum att Växjö går in på sitt andra år i damallsvenskan som gör att jag tror att de riskerar att behöva kämpa för kontraktet.

Det som gör att jag tvivlar på Växjö är istället dels att man bytt tränare, dels det vi kan kalla Cankovic-affären.

Som bekant gick Växjö upp i damallsvenskan på ett arbetssätt som lanserats av tränaren Pierre Persson. Det arbetssättet togs över i fjol av ersättaren Pierre Fondin. Nu har man bytt tränare till Henrik Larsson, som arbetar på ett annorlunda sätt.

Det verkar bland annat som att trebackslinjen är borta, och att man återgått till fyrbackslinje. Sånt påverkar.

Men framför allt har man problematiken med Jelena Cankovic. Serbiskan var ett stort skäl till Växjös framgångsrika nykomlingssäsong. Under våren har hon varit skadad. Men framför allt har hon varit het eftersom hon tydligt framfört önskemål om att få lämna för Rosengård.

När Växjö valt att sätta ner foten och hålla kvar Cankovic har det funnits uppgifter om att hon skall ha förstört träningar. Sånt är förödande för stämningen i ett lag.

På upptaktsträffen sa tränare Larsson att Cankovic har ljumskproblem och därför inte har kunnat vara med på försäsongen. Han sa också att han hoppas att Växjö skall kunna få tillbaka henne i spel. Fast han hade ingen aning om vilken tidsaspekt som gäller.

Däremot vet han om att klubbledningen har som mål att Växjö skall spela i Champions League nästa år. Alltså skall Larssons lag som sämst sluta tvåa i år för att nå målet.

”Det är det vi förhåller oss till.”

Om man skall kunna göra så bra resultat måste man skärpa upp bortaspelet. Utanför sitt hybridgräs på Myran togs bara åtta poäng i fjol. På hemmaplan höll man däremot mycket hög klass med 21 fina poäng.

Lagets nyckelspelare är förstås landslagsforwarden Anna Anvegård, som skrev på ett tvåårskontrakt vid jul. Frågan är bara vem som skall förse fjolårets skytteligatvåa med bollar nu när Cankovic är borta. Kanske att nya Emmi Alanen kan ta på sig rollen?

På pappret har Växjö en intressant trupp, en trupp som borde kunna nå en placering på tabellens övre halva. Inte minst är man väl rustade på målvaktssidan genom kvartetten Katie Fraine, Erin McCleod, Moa Edrud och Lisa Karlsson.

Det här med fyra målvakter på ett lag känns lite som övervåld. Klart är att McCleod är en riktig toppmålvakt, en som kan vinna matcher åt sitt lag.

Ett spännande namn som jag sett allt oftare på sistone är akademispelaren Violah Nambi som gjorde tre mål på Kungsbacka i lagets genrep. Kanske läge att flytta upp henne i A-truppen?

I fjol tippade jag Växjö på tionde plats, och missade deras slutplats med tre placeringar. Men i år skall de väl ändå komma tia…

 

Glädje i Kungsbacka

11. Kungsbacka DFF

Placering i fjol: Vann elitettan på 59 poäng, målskillnaden 57–26.
Bästa nyförvärv: Jenny Danielsson
Tyngsta förlust: Emma Kullberg

I fjol var det mycket jubel i Kungsbacka. Trots ekonomisk kris gick laget som tåget, och förlorade bara en match på hela förra året i elitettan.

Framgångsreceptet var ett snabbt och rappt anfallsspel. Efter seriesegern dröjde det ända till december innan man började spika sin damallsvenska trupp. Innan dess hade man arrangerat öppna träningar för att sondera intresset, något som är mycket ovanligt i damallsvenskan.

Under processen tappade man viktiga spelare som lagkapten Nellie Persson, Andrea Thorisson och Emma Kullberg till damallsvenska konkurrenter. Nyligen åkte även snabba anfallaren Klara Andrup på en korsbandsskada, vilket gör att hon inte spelar i allsvenskan i år.

Till slut räknades det in tolv nyförvärv, vilket gör att Kungsbacka kommer till spel med ett helt nytt lag i år. Mer än halva truppen är nyförvärv.

Med tanke på att Kungsbacka inte har spelat några cupmatcher under våren är laget väldigt svårbedömt. Resultaten under försäsongen har varit upp och ner. Man tog en fin 4–0-seger mot LB07, men föll i genrepet med samma siffror mot ett reservbetonat Växjö.

Jag såg Kungsbacka i en halvlek i segermatchen mot Lidköping. Där tyckte jag att laget spelade med väldigt hög risk i uppspelsfasen. Känslan var att det skulle bli mycket kostsamt i allsvenskan, vilket i sin tur gjorde att jag flyttade ner laget på nedflyttningsplats.

När jag såg Kungsbacka i fjol upplevde jag laget som darrigt när det hamnade under press, men att man som sagt var väldigt snabba och rappa i offensiven. Trots att man bytt massor av spelare hade jag samma känsla kring laget i Lidköpingsmatchen.

Mitt tips är alltså att Kungsbacka DFF är tillbaka i elitettan nästa år. På upptaktsträffen sa Kungsbackaduon Henrik Korhonen (tränare) och Moa Öhman (målvakt) att laget har ett spel för att kunna vinna varje match. Det var även tydligt att man inte är inställda på bottenstrid.

Det tror jag alltså att man bör vara. Speciellt som man har ett nybyggt lag. Men visst, till Kungsbackas fördel är ju att huvuddelen av nykomlingarna från elitettan har klarat sig väldigt bra i allsvenskan. Så hoppet lever, trots mitt tips…

 

Jubel i LB07

12. LB 07

Placering i fjol: Tia med 26 poäng och målskillnaden 24–40.
Bästa nyförvärv: Erin Gunther
Tyngsta förlust: Anna Welin

I höstas jublade LB07 över SM-guld i F19-klassen. Man vann mot lokalkonkurrenten Rosengård i finalen.

Strax efter fick F19-tränaren Renee Slegers ta klivet upp som huvudtränare i damallsvenskan. Kul för Slegers att få testa vingarna på högsta nivån. Fast jag är rädd att hon inte får något speciellt kul år.

Jag tror inte att LB är så dåligt som Kalmar var i fjol. Jag tror alltså inte att vi kommer att få något strykgäng som bara tar enstaka poäng.

Men jag har samtidigt väldigt svårt att tro att LB07 skall kunna klara kontraktet. I fjol räddade sig laget kvar efter en fantastiskt höstspurt. Med fem omgångar kvar hade man sex poäng och 24 mål upp till fast mark.

Dessutom stod man i det läget på åtta raka förluster. Men därifrån vann man fyra av de fem sista omgångarna, och visade stor förmåga att spela med kniven mot strupen.

Från fjolårets lag har man tappat en hel hög nyckelspelare, inte minst pådrivaren Anna Welin, målskytten Rakel Hönnudottir och försvarsgeneralen Anna Björk Kristjansdottir.

Lägg till att man även tappat Julia Welin vilket totalt innebär att LB har tappat spelare som stod för 14 av lagets 25 mål under fjolårets seriespel. Blytungt.

En het fråga i år blir således vem som skall göra målen. Det känns som att ett tungt ok vilar på lagkapten Mia Persson:s axlar.

Den trupp man till slut byggt är väldigt Malmöbetonad. Tränare Slegers är ju väl medveten om vilken talang som finns i klubben, och det finns en hel del talang på Rosengårds överskottslager. Tyvärr för LB07 är skillnaden mycket stor mellan F19-SM och damallsvenskan. Därför skulle jag faktiskt bli förvånad om inte LB får börja om från elitettan igen nästa år.

Klubben har varit duktig på talangutveckling, vilket är hedervärt. Men damallsvenskan som produkt klarar sig bra utan klubbar som LB. Klubbar utan publikstöd och med tunn organisation. Exempelvis är LB överlägset sämst i serien på information. Både hemsida och sociala medier är långt ifrån damallsvensk klass.

 

Anja Mittag

Skytteligan

I fjol vann Anja Mittag på 17 mål. På delad andraplats kom Anna Anvegård och Rebecka Blomqvist med 14 vardera. Fyra slutade Julia Zigiotti Olme med tolv mål, Julia Karlernäs blev femma på elva och Elin Rubensson sexa på tio. Övriga fyra på topp tio var Amanda Edgren, Kosovare Asllani, Natasha Dowie och Mimmi Larsson som alla delade sjundeplatsen med nio mål vardera.

I år tippar jag följande topp tre:

1) Anja Mittag
2) Pauline Hammarlund
3) Mimmi Larsson

Det här sju tror jag också kommer att finnas med på topp tio: Madelen Janogy, Stina Blackstenius, Anna Anvegård, Svava Ros Gudmundsdottir, Mia Jalkerud, Sanne Troelsgaard och Rebecka Blomqvist.

Utöver de som var med i fjol på topp tio tror jag att följande spelare har kapacitet att hamna högt i år: Addison Steiner, Jenny Danielsson, Clara Markstedt och Summer Green.

Hailie Mace är ytterligare ett tänkbart namn, men risken är ju att hon bara spelar sju omgångar. Den risken finns även för klubbkompisarna Mittag och Troelsgaard, men jag ser större chans att de förlänger sina kontrakt.

 

Elitettan

Slutligen några ord om vår näst högsta serie. Det är tråkigt att den alltid hamnar i bakvattnet, och så även i den här bloggen.

Jag har ju konstaterat att elitettan sannolikt är den serie i Idrotts-Sverige med längst resor alla kategorier. Inte i någon annan sport finns det någon dyrare serie.

Dessutom är uppmärksamheten kring serien obefintlig, både från publik och media. Det lag som vann publikligan i fjol hade ett snitt på 382 åskådare. Och elitettan fick inte ens vara med när Aftonbladet i år gjorde en fotbollsbilaga med lägre serier och betygsatte alla spelare ner till och med herrarnas division II.

Sportsligt har elitettan däremot varit bra. De lag som flyttats upp i damallsvenskan har i allmänhet varit bättre förberedda än de var när det var två division I-serier.

Hur går det då i årets upplaga av elitettan?

Den frågan ställde jag till AIK-tränaren Caroline Sjöblom när vi träffades i Borås under F17-landslagets EM-kval för ett tag sedan. Det visade sig att hon såg ungefär hälften av lagen som segerkandidater.

Känslan är alltså att elitettan i år på förhand är minst lika vidöppen som damallsvenskan. I fjol tippade jag ju på just AIK som segrare. Det var ett väldigt dåligt tips. Solnagänget slutade först på nionde plats.

Men skam den som ger sig. Så även här tänker jag ge mig på en repris. Jag tippar alltså AIK i år också. Jag har bara hört positiva saker om tränare Sjöblom, och fick en väldigt bra bild av henne. Dessutom fick jag en bra bild av AIK när jag såg dem slå Hammarby i cupen. En koll på försäsongsresultaten stärker uppfattningen om att Gnaget blir att räkna med i år.

Och så har man en av landets mest spännande talanger i Rosa Kafaji – en spelare jag gillade skarpt under F17-landslagets EM-kval.

Övriga lag som har potential att slåss i toppen är fjolårets topplag Lidköping, Kvarnsveden och Assi. Dessutom bör förstås nedflyttade Hammarby och IFK Kalmar räknas in. Och så verkar Uppsala och Umeå ha fått ihop intressanta trupper. Inklusive AIK har jag nu nämnt åtta lag.

Om jag måste börja välja bort lag skulle jag kanske ändå först plocka Lidköping och Hammarby. Lidköping har tappat några av sina bärande amerikanskor och Hammarby har fått bygga om hela sitt lag.

IFK Kalmar känner jag mig inte heller säker på. Och Uppsala kanske inte är redo för damallsvenskan ännu. Vad gäller Assi hade de det struligt i fjol med tränarbyte bara dagar innan premiären. Till slut var laget tio poäng från uppflyttning. Men tappet av Fernanda da Silva blir säkert kostsamt.

Kvar är Kvarnsveden och Umeå. Det hade ju känts konstigt att tippa fjolårets nia och tia på de damallsvenska platserna. Så även om UIK har värvat bra gissar jag att de får nöja sig med tredjeplatsen. Värvningarna jag tänker på är duktiga målvakten Tove Enblom från Kalmar samt vassa Ebere Orji från Mallbacken. Det gör att Umeå har ett mycket intressant anfallspar i Orji och Lova Lundin.

Temwa Chawinga

Mitt tips blir alltså att Kvarnsveden följer med AIK upp i damallsvenskan i höst. I Temwa Chawinga har ju Borlängeklubben ett otroligt vasst vapen. Jag gissar att hon vinner skytteligan och blir tungan på vågen.

 

Janogy till Algarve – många får visa upp sig

Madelen Janogy

Alldeles nyss presenterade Peter Gerhardsson de 24 spelare han tar med sig till Algarve cup. Noterbart där var att Madelen Janogy fick nytt förtroende efter sin fina insats senast i Sydafrika. Samt att Hanna Folkesson är tillbaka bland mittfältarna på Julia Karlernäs bekostnad.

Noterbart också att Hedvig Lindahl och Nilla Fischer som väntat var tillbaka, medan man låter Fridolina Rolfö vara kvar hemma i München. Samt att man kommer att testa brett under samlingen, finns nämligen även sex överåriga spelare i det U23-landslag som samtidigt är i Marbella (Spanien) för två landskamper mot A-landslagsmotstånd. De möter Ryssland i den ena matchen. Mer om det strax.

Först hela A-landslagstruppen: Målvakter (3): Lindahl, Zecira Musovic och Cajsa Andersson.

Backar (9): Hanna Glas, Nathalie Björn, Jonna Andersson, Mia Carlsson, Fischer, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson och Sandra Adolfsson.

Mittfältare (6): Caroline Seger, Folkesson, Elin Rubensson, Julia Zigiotti Olme, Olivia Schough och Lina Hurtig.

Forwards (6): Kosovare Asllani, Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius, Mimmi Larsson, Anna Anvegård och Madelen Janogy.

Den här truppen möter Schweiz den 27 februari och Portugal den 1 mars. Dessutom väntar placeringsmatch den 6 mars.

Julia Karlernäs

Vad gäller U23-landslagets trupp finns det med sex överåriga spelare i den. Det handlar om de båda målvakterna Emma Lind och Jennifer Falk, samt utespelarna Nellie Karlsson, Julia Karlernäs, Nina Jakobsson och Pauline Hammarlund. Det är ju en signal om att Lind och Karlsson är två spelare som står och bankar på dörren till A-landslagstruppen.

I övrigt noterade jag att två tänkbara jokrar i VM-truppen ingick i form av Johanna Rytting Kaneryd och Loreta Kullashi. Båda de två har stått högt på Gerhardssons lista tidigare, men har varit ute ur räkningen på grund av skador, och de måste förstås göra en kanonvår om de skall komma med till Frankrike i sommar.

Tanken med att ta med de överåriga är förstås att så många spelare som möjligt skall få chansen att visa upp sig nu inför VM. Gerhardsson vill ju ha U23 som en inkörsport i A-landslaget, och då är det bra om de som står på gränsen kan få spela i U23, som ju i det här fallet mer blir som ett B-landslag.

I ytterligare en av U23-landslagets samlingar under våren kommer man att ha med överåriga spelare.

Så till vad som konkret sades på presskonferensen. Peter Gerhardsson inledde som vanligt med att prata lite om den senaste landslagssamlingen. Där var han väldigt nöjd med försvarsspelet. Han konstaterade att landslaget i fjolårets möten med Sydafrika släppte till rena frilägen, men att det i år var i stort sett stängt. Och att det var bra gjort med tanke på att Sydafrika har en blixtsnabb spelare i Thembi Kgatlana, som ju prisades som Afrikas bästa spelare 2018.

Offensivt var inte vår förbundskapten lika nöjd. Han tyckte inte att löpningarna satt så bra,  efterfrågade bättre kvalitet i inspelssituationer och noterade att vissa spelare spelade mer bakåt än de brukar. Men han förklarade det svaga anfallsspelet med att vi är tidigt på säsongen och att spelarna inte har hittat rätt tajming ännu.

Angående Algarve cup konstaterade han att han är nöjd med att det numera bara är tre tre matcher i turneringen. Samtidigt känner han att han behöver en bred trupp då det är tätt mellan de två första matcherna, och att han där kommer att matcha väldigt många spelare.

Han fick en fråga om hur viktigt det är att testa spelare kontra börja spela ihop ett lag. Hans svar var att man oftast pratar om att spela ihop en startelva, men att man behöver jobba bredare, för man kan ju få skador, och då är det bra att många har fått testa att spela ihop.

Sedan pratade han om relationer och exemplifierade han med att Jonna Andersson inte slog en enda passning till Hanna Glas mot Sydafrika, och menade att det kanske inte är så viktigt att de spelar samtidigt i alla matcher. Vad gäller Algarve cup är förstås belastningsbiten en viktig faktor, men utöver det skulle relationer vara en faktor i laguttagningarna.

”Det kan vara viktigt att de här spelarna får spela ihop.”

Slutligen konstaterade Gerhardsson att vi börjar närma oss något som liknar en VM-trupp. Vad gäller spelare som inte är med i vare sig A- eller U23-landslaget kommenterade han Fridolina Rolfö. Han sa att man förstås gärna vill ha med henne, och att hon hade spelat 30 minuter för Bayern i helgen, men att man låter henne träna upp sig istället för att spela Algarve.

”Vi bedömer att hon behöver ha mer speltid, och hoppas att hon kan vara tillbaka till matcherna mot Tyskland och Österrike så mycket att hon kan spela 60–90 minuter då.”

Fridolina Rolfö

De spelare som gjorde A-landskamper i fjol, men som inte är uttagna till den här samlingen är Anna Oskarsson, Jessica Samuelsson, Julia Roddar, Amanda Edgren och Marija Banusic. I fler av fallen är det skador som sätter stopp.

I övrigt på presskonferensen berättade Marika Domanski Lyfors lite om vägen fram till VM. Truppen kommer att presenteras den 16 maj. Åtta dagar senare börjar VM-uppladdningen med läger i Båstad.

Perioden 30 maj till den 2 juni flyttar man sedan till Göteborg, där det blir en landskamp den 31 maj. Samma lag som man möter den 31 maj kommer man eventuellt även att möta i en stängd match den 28 maj. Avresan till Frankrike sker från Stockholm den 5 juni.

Slutligen i det här inlägget, men först på presskonferensen, berättade förbundets generalsekreterare Håkan Sjöstrand att spelarnas avtal för mästerskapet är underskrivna och klara. Samt att alla är nöjda och glada.

Analys av landslaget med hemmasnickrad metod

Tackar Ullevi

Landslaget är på plats i Sydafrika, där man på tisdag spelar årets första officiella landskamp. 18.00 är det avspark mot just Sydafrika, i en match som visas i Sverige på TV12 och cmore.se.

Inför årets första landskamp känner jag att det är läge att titta tillbaka på och sammanfatta landslagsåret 2018. Och utifrån det fundera lite på hur det kan gå för vårt lag i sommarens VM-slutspel.

Först kan man konstatera att det var ett bra landslagsår. Ett år då vi tog oss till VM, och där vi på tolv matcher noterade nio segrar, ett kryss och två förluster. Den totala målskillnaden blev 26–6.

Kollar vi målskyttet fördelades det så här:

Stina Blackstenius

5 mål:
Stina Blackstenius.

3 mål:
Fridolina Rolfö och Sofia Jakobsson.

2 mål:
Loreta Kullashi, Mimmi Larsson och Elin Rubensson.

1 mål:
Filippa Angeldahl, Caroline Seger, Hanna Folkesson, Magdalena Eriksson, Kosovare Asllani, Olivia Schough och Anna Anvegård. Samt ett självmål vardera av Sydafrika och Norge.

Hur bra är då vårt landslag? För att kunna svara på den frågan har jag valt att klassificera och poängsätta alla fjolårets landslagsspelare. I klassificeringen har jag använt rubrikerna världsklass, hög internationell klass, internationell klass och hög nationell klass. Spelarna placerar jag in under de rubrikerna enligt följande:

Hedvig Lindahl

Världsklass (2):
Hedvig Lindahl (mv)
Nilla Fischer

Hög internationell klass (5):
Linda Sembrant
Magdalena Eriksson
Kosovare Asllani
Caroline Seger
Jessica Samuelsson

Hanna Glas

Internationell klass (9):
Hanna Glas
Amanda Ilestedt
Jonna Andersson
Elin Rubensson
Lina Hurtig
Fridolina Rolfö
Sofia Jakobsson
Stina Blackstenius
(Emma Berglund)

Hög nationell klass:
Hilda Carlén (mv)
Zecira Musovic (mv)
Anna Oskarsson
Nathalie Björn
Sandra Adolfsson
Mia Carlsson
Hanna Folkesson
Julia Karlernäs
Julia Roddar
Filippa Angeldahl
Olivia Schough
Amanda Edgren
Mimmi Larsson
Anna Anvegård
Loreta Kullashi
Marija Banusic
Nina Jakobsson

Min bedömning är alltså att Sverige för tillfället har 16 spelare av internationell klass, varav två i princip var skadade under hela fjolåret.

Inför 2018 skulle jag säga att vi hade 15 spelare av internationell klass. Den förändring som jag gjorde under året var att flytta upp Hanna Glas en nivå. Jag upplever att hon är den spelare som tog det största klivet under året. En annan som stärkte sin position var Elin Rubensson, som gick från att med viss tvekan placeras i gruppen av internationell klass till att vara väldigt nära att uppgraderas till hög internationell klass.

Även om det inte var så många spelare som stärkte sina positioner upplever jag att landslaget som lag betecknat tog flera kliv i positiv riktning.

Det största steget togs efter sommaren när förbundskapten Peter Gerhardsson började använda Elin Rubensson bredvid Caroline Seger på centralt mittfält och samtidigt flyttade fram Kosovare Asllani som tia. Där tyckte jag att Gerhardsson fick bitarna i pusslet att passa perfekt.

Jag tycker att det finns anledning att tro att landslaget kan bli ännu bättre i år. Det känns som att man fortfarande håller på att lära sig det nya spelsättet, och att det således fortfarande finns utvecklingspotential.

Peter Gerhardsson

Gerhardsson valde att rotera ganska rejält i sina startelvor under 2018. Föga överraskande var resultaten bättre ju fler av toppspelarna som var med.

För att kunna jämföra styrkan på de olika startelvorna har jag poängsatt spelarna i de olika kategorierna ovan. Spelare får 1–4 poäng, där de som bedöms hålla hög nationell klass får ett poäng och de som håller världsklass får fyra.

Utifrån den räkningen noteras att 30 var högsta poängen Sverige kunde få ihop under större delen av fjolåret – det eftersom Samuelsson var skadad nästan hela året. Startelvor som nådde 30 poäng mönstrade Gerhardsson två gånger – mot Ungern och Danmark i VM-kvalet. Årets fjolårets svagaste startelvor ställde förbundskaptenen på benen mot Sydkorea i Algarve (1–1) och borta mot Italien på senhösten (1–0-förlust).

Här är listan över fjolårets alla officiella landskamper. Tävlingsmatcherna är markerade med fetstil, och siffran efter är hur hög poäng startelvan får enligt mitt rätt att räkna:

Sydafrika 3–0 – 23
Kanada 3–1 – 26
Sydkorea 1–1 – 16
Ryssland 3–0 – 20
Ungern 4–1 – 30
Kroatien 4–0 – 28
Ukraina 0–1 – 27
Ukraina 3–0 – 29
Danmark 1–0 – 30
Norge 2–1 – 25
Italien 0–1 – 19
England 2–0 – 28

Bortaförlusten mot Ukraina var årets stora bottennapp. Utöver den matchen vann landslaget alla de matcher där startelvan samlade 20 poäng eller fler. Och när siffran nådde 25 eller högre togs en hel hög fina skalper.

Min bedömning är att det krävs att landslaget kommer upp i minst 30 poäng i min hemmasnickrade bedömningsmetod för att kunna blanda sig i medaljstriden i VM. Det krävs alltså att alla spelare är friska, och att de spelar på toppen av sin förmåga. Helst skall några av dem dessutom ha lyft sig en nivå, så att vi får upp fler spelare i de högsta nivåerna.

Tittar vi på de svenska spelare som jag i nuläget bedömer hålla internationell klass utifrån positioner i laget noteras att vi bara har en toppmålvakt, men hela åtta backar som står sig väl. Backlinjen är således vår starkaste lagdel. Den lagdel där vi har bäst möjlighet att hantera skador.

Däremot är det mycket tunnare framåt. Jag bedömer alltså att vi totalt har sju mittfältare och forwards som håller internationell klass. Av dem är två väldigt skadebenägna, vilket gör att vårt landslag är sårbart framåt. Det gör även att vi på sikt behöver få fram fler skickliga, offensiva spelare.

Där såg jag med viss avundsjuka på Norge i höstas. I det norska landslaget fanns en hel hög unga spelare med stor offensiv skicklighet. I Sverige har det tyvärr varit lite stiltje på den fronten efter de duktiga 97:orna.

Målvakter

Här håller Hedvig Lindahl alltså världsklass. Hon är tyvärr väldigt ensam på den internationella nivån. Och om Sverige skall kunna gå långt i VM måste Lindahl vara frisk.

Zecira Musovic

Att Lindahl är i särklass är en uppfattning jag långt ifrån är ensam om. Läs bara vad Lindahls första utmanare Zecira Musovic skrev (när hon sammanfattade 2018 på sin hemsida) om Fotbollsgalan och kampen om priset Årets Målvakt:

”Där satt jag som en av tre nominerade till priset och njöt. Jag fick frågan ifall jag var nervös och ifall jag förberett ett tal. Jag nervös? Jag tacktal? Har ni missat att ingen annan förtjänar det priset 2018 mer än Hedvig Lindahl, tänkte jag och fortsatte njuta av en nervösfri gala utan ett förbestämt tacktal.”

Behovet är stort av att få upp fler målvakter på internationell nivå. De som slåss om titeln som Lindahls första backup i VM är de tre som är med nere i Sydafrika; Musovic, Cajsa Andersson och Jennifer Falk. På lite längre sikt är även Linköpingsduon Emma Holmgren och Hilda Carlén tänkbara arvtagare.

Alla de här fem är utmärkta målvakter i damallsvenskan. Men de är alla långt ifrån den stabilitet som krävs på den internationella nivån. Fast med hårt jobb kan man skaffa sig den stabiliteten. Se bara på Lindahl, som länge hade en tendens att göra minst ett stort misstag i varje match. De senaste fyra–fem åren har hon dock lyckats minska de där misstagen rejält – hon har blivit stabiliteten personifierad.

Backar

Här har vi både bredd och topp. Framför allt är vi väldigt starka på mittbackssidan. Där räknar jag alltså till att vi har fem toppspelare, varav tre av hög internationell eller världsklass. Bredden på positionen är väl också en viktig anledning till att Gerhardsson allt oftare har valt att spela med tre mittbackar.

Jessica Samuelsson

Jag räknar till tre ytterbackar av internationell nivå. Här har Hanna Glas utveckling varit viktig eftersom Jessica Samuelsson var skadad under i princip hela 2018, och nu har nya problem. I en intervju i Corren i veckan berättar Arsenalproffset om hur frustrerande det varit sedan hon skadade sig i oktober 2017. Hon säger också att hon hoppas vara tillbaka i spel i februari eller mars – det viktigaste är att bli frisk. Om VM säger hon så här:

”Klart att jag vill spela VM. Men det är samma där. Jag måste bli frisk först. Det är det viktigaste.”

Det vore jättekul om Samuelsson var tillbaka på hög nivå till VM. Men jag räknar inte med det, man brukar ju säga att lika lång tid som du varit borta, lika lång tid tar det innan du är 100-procentigt tillbaka. Skulle inte Samuelsson vara frisk eller i form till VM är Nathalie Björn en spelare som har potential att nå internationell klass.

Utöver Samuelsson har ju även Emma Berglund varit borta under i princip hela 2018. Där har vi så många alternativ att man inte har saknat PSG-backen. Men förhoppningsvis är hon också snart tillbaka på planen och ökar den redan goda konkurrensen i vårt mittförsvar.

Det är på vänsterkanten vi känns mest sårbara vad gäller backlinjen. Jag tycker att Jonna Andersson håller internationell klass sedan 1,5 år tillbaka, och att Mia Carlsson är ett okej alternativ. Men det är nog ändå på den här kanten som motståndarna i första hand kommer att försöka såra vårt lag.

Mittfältare

Som jag konstaterat tidigare i inlägget hittade Gerhardsson rätt uppställning på mittfältet på hösten. Med trion Seger, Rubensson och Asllani har Sverige ett centralt mittfält av hög internationell klass. Bakom dem är det däremot lite tunt i nuläget. Här skulle det bli bekymmer om någon av dem blir skadad.

Asllani har visat sig vara klockren som tia. På den positionen hade Gerhardsson letat efter rätt spelare. Den utöver Asllani som jag tycker har klarat tiarollen bra är Fridolina Rolfö.

Fridolina Rolfö

Sveriges största bristvara är duktiga yttermittfältare. Bland de 16 spelarna som jag bedömer håller internationell klass finns bara en som jag skulle klassa som yttermittfältare. Och det är Lina Hurtig, som ju tyvärr är väldigt skadebenägen. Hon har ju exempelvis dragit på sig en bristning nu, vilket gör att hon inte kan spela på tisdag.

Bristen på yttermittfältare har säkert också bidragit till att Sverige allt oftare spelar ett mellanting mellan 3–5–2 och 3–4–3. Det handlar alltså om spelsystem där ytterbackar och forwards i första hand tar ansvar för kantspelet.

Forwards

Just nu känner jag en liten oro över forwardssidan. Räknar vi in tian här så har vi fyra forwards av internationell klass, där är Kosovare Asllani den enda som håller hög internationell klass. Fridolina Rolfö hade nog också varit där uppe – om hon inte varit så skadebenägen. Man hade hoppats att Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson skulle ta ett steg till, men båda har haft en tung säsong och är för tillfället två frågetecken.

Faktum är att Sverige för tillfället inte har någon forward som gör mål. Men skall man ändå leta positiva saker har Blackstenius tidigare visat att hon är en mästerskapsspelare, vilket är lovande. Hon har också varit Gerhardssons förstaval som spjutspets.

Mimmi Larsson

Där har Mimmi Larsson varit första backup. Men jag tyckte att det såg lovande ut när Anna Anvegård fick spela i den positionen mot England. Jag tror att Larsson måste göra en kanonvår om det inte skall bli Blackstenius och Anvegård som åker till Frankrike som toppforwards.

Rolfö och Jakobsson har huvudsakligen haft sina utgångspositioner på kanterna under Gerhardsson. Och båda bör ha plats i en startelva, om de är friska och i form. I Jakobssons fall är det formen som är frågetecknet. Hon har bara gjort två mål på 911 minuter i franska ligan den här säsongen. Och på sistone har hon alltmer ofta fått börja på bänken.

För Rolfö är det skadorna som är problemet. Hon spelade bara totalt 363 minuter i Frauen-Bundesliga i höstas, plus 90 minuter i Champions League och 74 i tyska cupen. Totalt blir det bara just under sex hela matcher på en hel höst. På dem har hon gjort tre mål. Det känns väldigt viktigt både för Rolfö själv och för landslaget att hon får vara frisk hela den här våren.

Sammanfattningsvis var 2018 bra, och det finns gott hopp om att 2019 kan bli ännu bättre. Med friska toppspelare är vårt landslag svårslaget. Då kan det bli VM-succé. Men vi har ingen bred topp, så det finns inte utrymme för en massa skador – alla måste vara friska.

Spelare att ha koll på

I går presenterade Piteå sitt första nyförvärv för året. Det var brasilianska mittfältaren Fernanda Da Silva från Assi.

25-åringen har gjort tio mål i elitettan både i år och i fjol och känns som ett väldigt spännande nytillskott. Jag har bara sett henne i aktion en gång, och min bild därifrån är att hon är en spelare som borde passa in i Piteå.

Jag uppfattade det som att hon hade lärt sig svenskt försvarsarbete, samtidigt som hon var skicklig med bollen. Kan bli spännande.

Jag är helt enig med Piteå-Tidningens Per Sandberg om att PIF nu har ett mycket spännande och starkt mittfält. Ett mittfält med väldigt hård konkurrens, för det blir trångt centralt med Julia Karlernäs, Ellen Löfqvist, Josefin Johansson och Da Silva.

Piteås värvning stärker de svenska mästarinnornas grepp om höstens silly season. För det har inte hänt något kring de andra toppklubbarna de senaste två veckorna.

Tittar vi på vår svenska silly season hade jag nog trott att vi skulle få läsa lite fler nyheter den senaste veckan.

Utan att ha jättestor inblick i kontraktsskrivning har jag trott att det varit kutym bland de damallsvenska klubbarna att skriva avtal som löper november månad ut. Det innebär således att en mängd spelare nu saknar lön.

Kollar vi på vilka toppspelare som har utgående kontrakt, och som ännu inte har förlängt, hittar jag fem spelare som spelat landskamper under året.

Hetast är damallsvenskans skytteligatvåa Anna Anvegård. I samband med Fotbollsgalan för en knapp månad sedan sa hon att hon skulle ta diskussionen med klubben när hon kom hem till Växjö. Sedan dess har jag inte läst något om Växjöforwarden. Men man börjar ju fråga sig om hon blir kvar i Småland?

Olivia Schough

I Göteborg gjorde Olivia Schough en stark säsong. Efter sista omgången i damallsvenskan sa hon att det lutar åt att hon blir kvar i Göteborg. Ännu så länge har hon dock inte skrivit på någon förlängning.

Julia Spetsmark gjorde succé i Djurgården i höst. Trots att hon bara spelade hälften av matcherna blev hon lagets bästa målskytt med sex fullträffar. Spetsmark var en avgörande anledning till att Stockholmsklubben hängde kvar. Hon skrev bara kontrakt för höstsäsongen.

Efter avslutad säsong har jag inte läst några nyheter om Spetsmark. Men nog borde hon väl vara glödhet på transfermarknaden?

För Loreta Kullashi startade 2018 med landslagssuccé. Sedan fick hon först en tränare som satte henne som yttermittfältare sedan kom skadeproblemen. Kullashi fick hösten helt förstörd, och 19-åringen som gjorde sex mål hösten 2017 stannade på ett damallsvenskt mål på elva matcher i år.

Efter säsongen har jag läst rubriken ”Loreta Kullashi: ‘Jag har fått många anbud’” i Eskilstuna-kuriren. Jag har däremot inte sett eller hört några uppgifter kring vad det är för anbud. Det finns en ledig forwardsplats i Eskilstuna efter att Mimmi Larsson flyttat 15 mil i sydvästlig riktning, till Linköping. Det känns väl inte speciellt säkert att Kullashi hugger på den?

Hanna Folkesson

Slutligen har Hanna Folkesson åkt in och ut ur landslagstruppen under året. Personligen är jag osäker på om det är bra varken för henne eller Rosengård att hon stannar i Malmöklubben. Inte heller när det gäller Folkesson har jag läst några artiklar sedan avslutat seriespel.

Det om vår inhemska damfotboll. I helgen börjar andra halvan av ligorna i Tyskland och England. I båda fallen åkte serieledarna på sina första poängförluster i förra omgången.

I England står Arsenal över helgens omgång vilket innebär att Manchester City under söndagen kan komma upp jämsides i tabellen. I Tyskland har Wolfsburg fortsatt en stabil serieledning. Det är för övrigt Wolfsburg som sänds på DFB-tv under söndagen. 11.00 är det avspark borta mot sexan Frankfurt.

Men inte i någon av de större ligorna är det tal om toppmöten i helgen. Det är tveklöst VM-lottningen som är helgens höjdare.

I Australien spelades det match i går. Då blev Ellie Carpenter:s ledningsmål mot tabelljumbon Western Sydney Wanderers omdebatterat.

Jag kan inte se att Carpenter gjorde något fel. Det är ju upp till domaren att avgöra om spelet skall avbrytas eller inte.

Matchen slutade för övrigt 2–2 – Sydneys första poäng. I den jämna, men haltande tabellen ligger Carpenters Canberra United just nu på fjärde och sista slutspelsplats med åtta poäng. Men både Brisbane och Newcastle kan passera om de vinner någon av sina hängmatcher.

Som vanligt under den här tiden på året brukar det presenteras ett antal listor med världens bästa spelare.

En har körts i helgen i engelska tidningen The Guardian. Enligt den listan, som innehåller 100 spelare och görs i samarbete med The Offside Rule Podcast, har Pernille Harder varit bäst i världen under 2018.

För svensk del har vi med fem spelare, med Nilla Fischer som den högst placerade spelaren på plats 26. Övriga fyra finns från plats 80 och neråt: Caroline Seger (80), Fridolina Rolfö (84), Stina Blackstenius (90) och Kosovare Asllani (95).

Dessutom är ju förstås fjortondeplacerade Marta svensk medborgare, även om hon inte räknas som svensk i landslagssammanhang.

Fem spelare som spelat i damallsvenskan under året finns med, nämligen Seger, Asllani, Anja Mittag (40), Christen Press (50) och Sanne Troelsgaard (77). Alltså tre spelare från seriens tredjeplacerade lag, men ingen från ettan.

Sex av de elva högst placerade kommer från Lyon. Noterbart i övrigt är att bara sex målvakter platsar på listan som har 39 mittfältare och 40 forwards. Den bäst placerade målvakten är Almuth Schult som nummer 47.

På tolfte plats återfinns amerikanska Lindsey Horan. Hon har skrivit en artikel om sin fotbollsbakgrund på Player’s Tribune Global, en artikel som jag tycker både är trevlig och läsvärd.

Apropå bakgrund ser inte nigerianska stjärnan Asisat Oshoala:s barndomshem speciellt trevligt ut. Elinstallationerna ser inte ut att klara svenska kontroller…

Nu har hon dock låtit bygga ett betydligt större hus åt sina föräldrar.