En positiv förlust med 8–0

Sverige har i dag förlorat med 8–0 mot något slags U20-lag från Botafogo. De svenska spelare och ledare som uttalat sig i media eller på sociala medier har varit positiva till matchen. Det får man trots allt se som positivt – även om resultat ger rätt negativa vibbar.

Några av de här positiva orden finns att läsa här, här och här – och lite röster finns här. Det finns till och med en liten text på svenskfotboll.se nu – kors i taket…

Nu kommer säkert någon förbundsrepresentant att höra av sig och meddela att jag har fel i resten av texten – men förbundets hemsida har verkligen varit katastrofalt dålig på att uppmärksamma damernas OS-turnering. Där går det faktiskt inte ens att ana att landslaget har varit samlat i drygt fem dygn.

Den enda text som publicerats den senaste veckan är dagens korta matchtext, och till den finns inte ens riktig matchfakta. Man får bara veta att ”Sundhage luftade bänken rejält”. Informativt.

OS-premiären är bara fem dagar borta – det borde vara dags för förbundet att börja ösa ut material. Det borde vara dags att försöka börja marknadsföra Sveriges bästa fotbollslandslag.

Under OS-fliken på förbundets hemsida finns inte ens några spelarpresentationer. Jag vet att man inte kan jämföra med superproffsen på USA:s förbund. Men det blir ändå lite pinsamt för SvFF när USA är så vansinnigt mycket bättre. Nu kör USA sådana här klipp med alla sina OS-spelare:

Det är ju förstås inte nödvändigt att göra sådana här påkostade inslag. Men genom de här historierna kommer man närmare det amerikanska landslaget, man upplever det som att man lär känna spelarna. Det är tyvärr rätt svårt att lära känna de svenska spelarna via svenskfotboll.se. Faktum är att det närmast är omöjligt. Tråkigt.

Se förresten alla de tecknade klippen med de amerikanska spelarna på den här spellistan:

Apropå spelarpresentationer har Fifa nu lagt upp listorna med samtliga tolv spelartrupper till den olympiska fotbollsturneringen. Länk här.

De har även lagt upp en gedigen statistisk bakgrund till turneringen. Länk här.

Slutligen en liten fin historia om Nya Zeelands Katie Duncan. Hon har rakat av sig hela sitt långa hår för ett välgörande ändamål. Varför kan du se i det här inslaget. I det sevärda inslaget får man även veta att Duncan och hennes bror hittade deras mamma mördad i hemmet när de var små. Läskigt.

Så följer du OS-spelarna på sociala medier

OBS. Det här inlägget är uppdaterat med länkar till svenska landslagsspelares sociala medier som startats, eller jag hittat, även efter OS. Klicksiffrorna är dock från slutet av juli 2016.

Det verkar som att Aftonbladet är enda svenska media på plats på landslagets läger i Portobello. Kristoffer Bergström lämnar lite texter därifrån, som den här krönikan. Bladet har även det här fina bildspelet.

Expressen däremot verkar inte på plats. De använder sig dessutom bara av spelarnas egna bilder från sociala medier.

Just landslaget och sociala medier är rätt intressant. För någon vecka sedan reagerade jag över att en mängd svenska landslagsspelare mer eller mindre samtidigt stolt visade upp sina nya OS-skor på sociala medier.

Det är ju ett smart att visa tacksamhet mot sina sponsorer. Sociala medier är även ett bra sätt att kommunicera med sina fans. På det här området håller våra landslagsspelare verkligen en väldigt varierande klass.

Toni Duggan

Toni Duggan

I samband med att jag såg de där bilderna på alla nya OS-skor såg jag en artikel om att Toni Duggan var första engelska landslagsspelare på damsidan med sexsiffrigt antal följare på twitter (102 000) och på instagram (101 000).

Jag började fundera över hur det såg ut bland de svenska spelarna. Jag var förstås medveten om att de har förhållandevis dåliga siffror, delvis för att svenska är ett litet språk. Men jag ville ändå kolla hur de står sig mot spelare från andra länder – och hur de står sig inbördes.

Direkt kan man konstatera att de amerikanska spelarna inte bara är bäst på planen, de dominerar även på sociala medier. Affischnamnet Alex Morgan har exempelvis 2,8 miljoner gillaklick på sin facebooksida, hon har 2,45 miljoner följare på twitter och 3,7 miljoner följare på instagram.

Hope Solo har just över två miljoner gilla på facebook, drygt en miljon följare på twitter och 700 000 följare på instagram. Carli Lloyd och Megan Rapinoe är inte på Morgans eller Solos nivå, men Lloyd har 670 000 gilla på facebook, 712 000 följare på instagram och 564 000 på twitter. Rapinoe har just över 320 000 gilla på facebook, 400 000 följare på twitter och 500 000 på instagram.

Det finns även spelare i andra landslag som har väldigt bra siffror. Japanska forwarden Yuki Nagasato har exempelvis 194 000 följare på twitter. Den franska ytterbacken Laure Boulleau missar tyvärr OS på grund av skada. Hon tillhör de allra bästa fotbollsspelarna på att sköta sina sociala medier, hon jobbar hårt med sin facebooksida. Det är således ingen slump att den gillas av hela 515 000 personer. Hon har även 204 000 följare på twitter och 188 000 på instagram.

Melanie Leupolz

Melanie Leupolz

I Tyskland är Melanie Leupolz en spelare som lägger tid på sin facebooksida – den gillas av 81 000 personer. Hon har även 72 000 följare på instagram, men har ännu inte något konto på twitter.

Av Sverigebaserade spelare har Marta bra siffror. Hon har 190 000 gillaklick på sin facebooksida. Hon har även 230 000 följare på instagram.

Alla de nämnda spelarna har större antal följare än de svenska. Däremot står sig de mest omtyckta svenska spelarna bra i en nordisk jämförelse. Norska stjärnan Ada Hegerberg har 30 000 gillaklick på sin facebooksida, hon finns även på twitter, där hon följs av 13 500. Linköpings och Danmarks affischnamn Pernille Harder har 7 072 gillaklick på sin facebooksida, 5 320 följare på instagram och 1 136 följare på twitter.

När det gäller det svenska OS-laget kan man slå fast är att det inte är många som har egna sidor på facebook. Däremot finns de flesta spelarna på instagram och twitter – det är dock inte många av dem som har internationellt gångbara siffror på antalet följare.

En spelare står sig dock mycket väl i en europeisk jämförelse, Kosovare Asllani. Hon har nästan 60 000 följare på instagram och både drygt 33 000 gillaklick på facebook och följare på twitter – det är bra siffror.

Kosovare Asllani

Kosovare Asllani

Även Lotta Schelin, Caroline Seger, Olivia Schough och Nilla Fischer har bra siffror på instagram, Schelin har även väldigt bra på twitter. På facebook är det Sofia Jakobsson som är tvåa bakom Asllani.

Jag tänkte försöka hjälpa spelarna att få ett extra lyft genom det här inlägget. För här är en guide till hur du följer vårt OS-lag på sociala medier:

Hedvig Lindahl: facebook (6 000 gillaklick), instagram (5 600 följare) och twitter (2 800 följare).

Hilda Carlén: facebook (hittade sidan efter OS), instagram (1 800 följare) och twitter (699 följare).

Jessica Samuelsson: instagram (3 380 följare). Har inte twitter, har inte heller någon facebooksida.

Magdalena Ericsson

Magdalena Ericsson

Magdalena Eriksson: instagram (1 150 följare) och twitter (375 följare). Har inte någon facebooksida.

Jonna Andersson: instagram (600 följare) och twitter (230 följare). Har inte någon facebooksida.

Nilla Fischer: instagram (16 600 följare) och twitter (8 100 följare). Har inte någon facebooksida.

Linda Sembrant: twitter (96 följare) och ett privat instagram-konto (3 600 följare). Har inte någon facebooksida.

Emma Berglund: instagram (5 685 följare) och twitter (1 900 följare). Har inte någon facebooksida.

Caroline Seger

Caroline Seger

Caroline Seger: facebook (3 580 gillaklick), instagram (27 900 följare) och twitter (10 400 följare).

Lisa Dahlkvist: instagram (6 788 följare) och twitter (1 175 följare). Har inte någon facebooksida.

Emilia Appelqvist: instagram (1 375 följare). Har varken twitterkonto eller någon facebooksida.

Elin Rubensson: instagram (7 155 följare), twitter (2 475 följare) och facebook. Har även ett inredningskonto på instagram.

Kosovare Asllani: facebook (33 350 gillaklick), instagram (59 100 följare) och twitter (33 500 följare).

Lotta Schelin

Lotta Schelin

Lotta Schelin: instagram (18 700 följare) och twitter (31 400 följare). Det finns en facebooksida för Schelin, men jag tror inte att det är hon själv som sköter den. Den har knappt 3 100 gillaklick.

Olivia Schough: instagram (22 800 följare) och twitter (6 150 följare). Har inte någon facebooksida.

Sofia Jakobsson: facebook (24 650 gillaklick), instagram (11 500 följare) och twitter (4 900 följare).

Fridolina Rolfö: facebook (290 gillaklick), instagram (1 440 följare) och twitter (580 följare).

Stina Blackstenius: instagram (3 500 följare) och twitter (680 följare). Har inte någon facebooksida.

Reserver:

Emelie Lundberg: instagram (1 130 följare) och twitter (451 följare). Har inte någon facebooksida.

Amanda Ilestedt

Amanda Ilestedt

Amanda Ilestedt: instagram (5 540 följare) och twitter (2 411 följare). Har inte någon facebooksida.

Hanne Gråhns: har ett privat instagram (600 följare) och ett twitter-konto hon inte använder aktivt (13 följare). Har inte någon facebooksida.

Pauline Hammarlund: instagram (850 följare) och twitter (300 följare). Har inte någon facebooksida.

Innan jag sätter punkt för genomgången av sociala medier gäller det ju att passa på. Mig och den här bloggen följer man så här: facebook, instagram och twitter.

Slutligen har det varit en intressant träningsmatch inför OS i dag. Nya Zeeland vann med 4–1 mot Sydafrika, ett resultat som det gärna även får bli i svensk favör på onsdag…

Sydafrikas landslag slår faktiskt Sveriges på en punkt med stark koppling till det här inlägget – de har ett eget twitterkonto

Sundhages presskonferens i Kalmar

Pia Sundhage

Pia Sundhage

Jag har satt ihop ett reportage om Pia Sundhage till BT. I samband med det skrev jag ner hennes svar på presskonferensen från Kalmar i torsdags.

Jag tänkte att några av er kanske kan vara intresserade av dem. Det handlar alltså inte om bearbetade citat, utan det är talspråk, hennes ordagranna ordföljd – vilket kan vara lite jobbigt att läsa. Nu är ni varnade…

Det har för övrigt varit väldigt lite artiklar om landslaget de senaste dagarna. På förbundets hemsida kan man exempelvis inte tro att laget samlades för fyra dagar sedan. På svenskfotboll.se finns ju ännu inte en rad från samlingen, där står bara att man är på plats i Brasilien. Förbundet har således inte ens skrivit om att det är extra genrep i morgon. Däremot har det rapporterats om OS-herrarna, som hade senare samling. Tyvärr är man ju inte speciellt förvånad.

Det om det. Nu tillbaka till Kalmar och Sundhages svar på presskonferensen där. Först ombads hon ge sin spontana kommentar om genrepet:

”Ett fantastiskt resultat om man sätter det i ett historiskt perspektiv. VM 1995 vann Sverige på Arosvallen med 3–0 mot Japan. Och så gör vi samma siffror i dag, med en helt annan fotboll förstås. Men Japan spelade ju VM-final förra året, och de facto att vi kan göra tre mål – tre snygga mål, smarta mål är väldigt, väldigt bra. Det som också är bra är att försvarsspelet i vårt 4-3-3, som ibland ser ut som 4-5-1, gör att Japan håller mycket boll, men de skapar inte så många målchanser utifrån bollinnehavet. Spelarna själva har uttryckt att de är trygga i det sättet vi spelar. Och det är klart att nu har vi fått oss en ytterligare självförtroendehöjning. Det här är ett bra avstamp mot Rio.”

Ni har bara ett insläppt mål sedan VM förra året, medan ni gjort ganska många framåt. Vad säger du om det?

”Det är just det, att när spelarna pratar i positiv mening om vårt försvarsspel. Istället för att ställa en ängslig fråga är det nu en sån här kontrollfråga. Det syns på allting vi gör, både på träning och på landskamper, att det är bättre. Så klart att det betyder en hel del när vi skall dra till Rio. När det gäller vårt anfallsspel, om du tänker de första tio minuterna, drar jag till med – 15 minuter kanske. Det går fort, och det är ju en balansgång huruvida det skall gå fort och vi får målchanser till att vi tappar boll, och där har vi fortfarande en del att göra. Men det är många positiva saker, vill påminna om att vi spelar mot Japan, som har spelat 3–3 mot USA till exempel. Och var inte bara siffrorna, utan spelet – det är en väldigt jämn match. Det är finalisterna i VM, och vi slår dem med 3–0. I dag är vi glada.”

Hade du förväntat dig det här?

”Jag förväntar mig inte siffror 3–0, det vore arrogant. Däremot förväntade jag mig den här kämpaandan, det är något som spelarna har byggt upp. Vi blir ibland påminda om ett dåligt spel i VM. Och vi nämner revansch ett antal gånger. Man ser det på träning, när vi spelar tvåmålsspel att det smäller i närkamper. Ta en sådan spelare som Jessica Samuelsson, hon har under träning löpdueller med Sofia Jakobsson – och då smäller det. Jessica hade löpdueller i dag också och hon personifierar litegrand karaktären för det här laget som jag tycker har förändrats från VM med lite revanschkänsla helt enkelt.”

Vad är du mest nöjd med?

”Jag är mest nöjd med att det är så många spelare som spelar bra fotboll. Lotta kommer från bänken och gör mål. Jag tycker att hon, om man jämför med tidigare matcher hon har spelat, att det här var många steg framåt. Fridolina Rolfö till exempel spelar 90 minuter, och det gör hon ju väldigt bra. Kosovare Asllani spelar 45 minuter, och om man tänker det här målet som Rolfö gör, jag tror att Kosse är en av de skickligaste på just den tajming som krävs vid det målet. Hade det kommit en annan spelare där är det inte säkert att det hade blivit mål. Men Kosse har den feelingen i insticket. Ruben spelar både ytterback och mittfält och klarar bra. Jag skulle kunna rabbla upp varje spelare, faktiskt. Men den som jag nog skall lyfta allra mest är Caroline Seger. Hon får anpassa sitt spel både till hur det går i matchen och vilka medspelare hon har, och hon gör det fantastiskt bra. Hon sprider ett lugn kring sig. Jag tycker att hon är en bättre lagkapten i dag än hon var 2013.

Stärkte Asllani sina aktier för att starta matcher?

”Hon kommer att få starta matcher. Om hon startar mot Sydafrika, Brasilien eller Kina, det vet jag inte. Men man får ju en annan dimension i anfallsspelet, utan att förta Elin Rubenssons prestation. Eller Lisa eller Seger. Men det blir så roligt, att med de fyra plus Emilia Appelqvist har vi möjlighet att formera ett mittfält som passar för just den dagen. Det känns väldigt skönt när man tittar på bänken, vilka bra fotbollsspelare vi har. Men Kosovare Asllani spelade bra fotboll i dag.

Hur viktig kan Rolfö bli i OS?

”Hon bryter ju mönstret, om man jämför med våra andra forwards. Hon är oerhört stor och stark. Det är Stina Blackstenius också, men Rolfö är bättre felvänd. Om man skulle göra lite statistik på hur ofta hon vinner närkamper, eller får fatt i bollen. Det ger oss ett lugn i anfallsspelet när vi får en klassisk target. Det var jag väl mest nyfiken på, och det där klarar hon ju i allsvenskan, men klarar hon det mot ett av världens bästa lag? Och det visade hon med all tydlighet att hon gjorde i dag. I dag spelade hon bra fotboll, och lyckades göra det i 90 minuter. Men jag tror inte att hon kommer att orka spela alla matcher. Det ser man även i dag, det krävs så oerhört mycket av våra forwards, och det är en av anledningarna till att vi har ett bättre försvarsspel än tidigare. Det krävs en massa energi i försvarsspelet, och det innebär att då blir man inte riktigt lika fräsch i anfallsspelet.”

Något du inte är nöjd med?

”Jag är nöjd med det mesta, men om man skall peta i smådetaljer finns det ett antal passningar där vi inte vänder spelet. Vi blir utsatta för det ena anfallet efter det andra, vi vinner boll, tappar den och återvinner den igen. Det är lite klassiskt trassligt. Du är trött, då vill jag att man spelar på yta mer än man spelar på spelare. Vi har ett par situationer där vi behåller samma kant och försöker spela på spelare när vi är lite trötta. Det valet, att istället stampa på bollen och vända och ge oss mer tid och yta, det kan vi göra bättre. Samtidigt förstår jag att spelarna är trötta och man hör efteråt hur de svär när de har slagit bort passningen. Men det är ett moment som kanske betyder ganska mycket om man går långt i turneringen också.”

Är Sverige guldfavorit i OS nu?

”Vi är inte så korkade att vi drar sådana växlar på en träningslandskamp. Däremot, det här ger oss ett sånt självförtroende så att när vi nu ser på första matchen mot Sydafrika. Den känslan när man går in i den matchen är annorlunda i förhållande till Nigeria i fjol, för vi har bra resultat bakom oss. Vi har dessutom bra prestation, bra fotboll i ryggsäcken. Så att det känns bättre inför OS.”

Är det stora skillnader på att vara förbundskapten i OS mot VM?

”Ja, det är det. Media, framför allt. Nu har jag varit med USA då, men det är så många andra idrottare som tar uppmärksamhet, så den media vi gjorde var ganska lite faktiskt. Det kommer när man går till semifinal och final. Om det är USA som förväntar sig att man går till semifinal, det vet jag inte. Sedan måste man hålla koll på spelarna i OS-byn, för det ger en massa energi att se andra elitidrottare som skall vinna guld, men det kan också ta en del fokus, och man kan bli trött om man blir för intresserad och tappar sin fotboll. Där behövs det lite påminnelse. Till och med för det amerikanska landslaget.”

Du pratar om att alla kommer att spela. I försvaret, kommer du inte att jobba efter att ha samma backlinje i alla matcher?

”Nej.”

Med det korta och koncisa svaret var presskonferensen över.

Här är även ett klipp med Sundhage från just efter slutsignalen:

Klart med ett nytt svenskt genrep

Det OS-genrepet jag såg i Kalmar förra veckan var tydligen inget riktigt genrep. I dag står det nämligen klart att Sverige spelar mot Botafogos P16-lag på fredag.

Det blir sannolikt en match som spelas i rätt stor medieskugga. Det blir intressant att se vad och hur mycket vi som befinner oss i Sverige kan få se från det genrepet.

I övrigt händer det inte jättemycket på nyhetsfronten. Via sociala medier kan man se att alla OS-lag verkar ha det jättebra så här en vecka innan avspark.

I morgon spelas en träningsmatch mellan Nya Zeeland och Sydafrika. Där får vi en ny indikation på klassen på sydafrikanska Banyana Banyana.

Utöver den stundande OS-turneringen pågår det två landslagsmästerskap på olika nivå i världen. I Myanmar inleddes AFF Women’s Championship i går, det skulle väl närmast översättas till det sydostasiatiska mästerskapet. Det är ett högst ojämnt mästerskap.

I dag har exempelvis Myanmar vunnit med 17–0 mot Östtimor och i går vann Vietnam med 14–0 mot Singapore. Troliga semifinallag är Australien U20, Vietnam, Thailand och Myanmar. Glädjande är att publiksiffran på Myanmars match var över 10 000 personer. Kul.

I F19-EM är det semifinaler i morgon. Där spelar Frankrike–Schweiz och Spanien–Nederländerna. Båda matcherna sänds i svensk tv. Den första i Eurosport 2 med sändningsstart 15.45 och den andra i Eurosport 1 med start 20.15. Jag tror att avspark är en kvart senare i båda fallen.

Norge åkte ur EM under lite tråkiga omständigheter. Norskorna vann med 1–0 mot Frankrike och föll med 1–0 mot Nederländerna. I den sista omgången mötte man avsågade Slovakien. Den matchen fick brytas på grund av oväder, och när vädret hade blivit bättre var det ingen idé att spela klart. Då hade nämligen Frankrike vunnit med 2–1 mot Nederländerna – ett resultat som gjorde att Norge var utslaget oavsett hur stora siffror de besegrat Slovakien med. Tråkigt.

Även Kif Örebro byter tränare

Nyligen meddelade Umeå IK att de gör sig av med sin tränartrojka. Där väntar vi fortfarande på svar på vilken lösning klubben ska ha i höst.

Det gör vi numera även när det gäller Kif Örebro. Klubben har nämligen nyss meddelat att man avbryter samarbetet med tränaren George Papachristou och assisterande tränaren Julian Lundberg av ekonomiska skäl.

Lisa Dahlkvist

Lisa Dahlkvist

Det kom lite oväntat eftersom formen varit god den senaste tiden samt att det inte är så lång tid sedan klubben hade ekonomi att värva hem Lisa Dahlkvist. Det blir intressant att följa vad som kommer fram här under de närmaste dagarna.

Tillagt i efterhand: Här är en länk med Papachristous syn på saken.

Analys av det svenska OS-genrepet

Torsdagens genrep i Kalmar gav vissa viktiga svar och väckte förhoppningarna om  svenska OS-framgångar.

Faktum är att man just nu har mer hopp än på flera år. Med smart matchning av truppen och lite tur kan det bära riktigt långt. Jag skriver kan, för det rimliga är fortfarande att det roliga för Sverige tar slut i kvartsfinal.

Om det skall kunna bli succé i Rio har vi några riktiga nyckelspelare, som måste prestera. Och det handlar helt andra namn än de Pia Sundhage tänkte sig för bara några månader sedan.

Jag tänker förstås på Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö. Med den duon på planen samtidigt har Sverige den passningskvalitet och kreativitet som behövs för att få till ett riktigt vasst anfallsspel.

Extra glädjande är ju att Lotta Schelin vaknade till i duons sällskap. Trots hostattacker tycker jag att Schelin gjorde sin mest positiva insats i gulblått på mycket länge. Jag fick faktiskt lite 2011-vibbar.

Lotta Schelin

Lotta Schelin

Det var alltså med huvudsakligen positiva känslor man körde hem från Kalmar i torsdags kväll. För första gången på flera år kändes Sverige både stabilt i defensiven och farligt i offensiven – utan att behöva förlita sig till fasta situationer.

Det här blir ett väldigt positivt inlägg. Efter en seger mot vice världsmästarna med 3–0 är det lätt att sväva i väg. Men innan jag svävar i väg skall jag slänga in några brasklappar. Här är de:

1) Japan hade sin svagaste startelva på många år – sannolikt under hela 2010-talet. Nya förbundskaptenen Asako Takakura bygger ett nytt lag inför VM 2019 och framför allt hemma-OS 2020. Av de 14 spelare som spelade i fjolårets VM-final var fem med i matchen i Kalmar. Och från det nybygge som spelade 3–3 mot USA härom månaden saknades fyra startspelare.

2) Japan gjorde bara tre byten, mot Sveriges sex. När avgörandet föll i slutet av matchen hade alltså Sverige tillfört mer energi till laget än det går att göra i OS. Dessutom hade Japan bytt ut både Rumi Utsugi och Yuki Nagasato – alltså två av sina fyra mest meriterade spelare.

3) Resultatet speglade inte matchbilden. Jag räknade till 6–5 (0–3) i målchanser. Framför allt var det lite darrigt i det svenska laget i den första halvleken.

4) Det brukar ju heta att ett bra genrep ger en dålig premiär. För svensk del i OS-sammanhang har det varit: ett bra genrep ger en dålig turnering. För när Sverige har tagit poäng i OS-genrepen har det inte gått speciellt bra i mästerskapet. En gång har Sverige nått semifinal i OS, det var enda gången vi förlorat i genrepet. Då, 2004, blev det dessutom storstryk – 4–0 till Norge.

Det var de brasklappar jag kunde komma på, dags att gå igenom själva matchen. Först blir det lite funderingar kring offensiven och defensiven, halvlek för halvlek. Därefter blir det spelarkritik, och funderingar kring matchningen i OS-turneringen. Nu kör vi:

Första halvleken:

Defensivt: Jag satt på en plats där jag hade väldigt bra koll på Sveriges backlinje i den första halvleken. Det var inledningsvis väldigt positivt, de första tio minuterna orkade vårt lag sätta bra press på japanskorna, vilket gjorde att det kändes rätt tryggt i backlinjen.

Jonna Andersson

Jonna Andersson

Sedan upplevde att det blev en allt större osäkerhet bland de fyra, inte minst på vänstersidan. Där fick Linda Sembrant och Jonna Andersson det ganska snart rätt jobbigt. Fyrbackslinjens formation var ofta lite taggig. Nilla Fischer kändes inte trygg, utan föll ofta ner någon meter längre ner än övriga.

Osäkerheten i backlinjen berodde sannolikt delvis på defensiva brister längre upp i planen. Båda ytterforwards låg ganska högt, och lämnade stora ytor bakom sig. Japan utnyttjade framför allt ytan på vår vänstersida, alltså bakom Stina Blackstenius. I den ytan kunde offensivt skickliga högerbacken Saori Arioshi bädda för Japans två första målchanser.

Ett annat problem som skapade osäkerhet i backlinjen under halvlekens sista 35 minuter var att de bollskickliga japanskorna hela tiden sökte att spela in bollar i ytan mellan Sveriges backar och mittfältare. Den ytan växte för övrigt när våra mittfältare försökte kliva fram och sätta press på Japans duktiga innermittfältare Saki Kumagai och Mizuho Sakaguchi, samtidigt som Fischer ville falla.

Det skall dock sägas, att trots den lilla osäkerheten i backlinjen lyckades Japan bara skapa tre halvchanser i halvleken. Och faktum är ju att alla Japans fem målchanser i matchen avslutades med skott utanför, eller över. Hedvig Lindahl behövde alltså inte göra en enda kvalificerad räddning i matchen.

Elin Rubensson

Elin Rubensson

Offensivt: Här kom vi bara nära i den första halvleken. Under de första tio minuterna, när Elin Rubensson orkade fylla på med djupledslöpningar från mittfältet, såg det väldigt lovande ut. Där hade vi tre ”nästan-chanser”. Alltså lägen/anfall som såg bra ut, men där det ändå aldrig blev riktigt farligt. Det fattades lite kvalitet inspelen i straffområdet.

Under resten av halvleken fick vårt lag jaga väldigt mycket boll, vilket tog energi i solen. Under de 35 minuterna hade vi ytterligare tre ”nästan-chanser”. Det fanns alltså lovande offensiva tendenser, men inte mer.

Noterbart här för övrigt är att vi knappt hade en enda fast situation i bra läge på hela matchen. I den första halvleken hade vi inte en enda hörna, i den andra en från vänster – i 82:a minuten. Vi hade knappt heller några inläggsfrisparkar där vi kunde flytta upp våra nickstarka mittbackar. Det är rätt ovanligt.

Andra halvleken:

Defensivt: Jag hade inte samma överblick över backlinjen efter paus. Men känslan var att fyran var mycket tryggare och lugnare, inte minst på vänstersidan. Där upplevde jag Emma Berglund och Magdalena Ericsson som stabila. Känslan var också att Fischer inte föll lika långt, och att ytan mellan backlinjen och mittfältet därmed var mindre än i den första halvleken.

Magdalena Ericsson

Magdalena Ericsson

Totalt sett höll landslaget ihop laget bättre och kunde ligga lite högre upp i planen. Följden blev att spelarna inte behövde springa lika kopiöst i defensiven som före paus. Dessutom hade vi en uppställning som var bättre på att hålla i bollen, vilket gjorde att laget orkade ställa om och kontra vid bollvinster. De två sista målen var ju blixtsnabba omställningar efter centrala bollvinster. Även 1–0 var lite av en kontring, anfallet startades av en brytpassning från vänsterback Ericsson.

De två målchanser Japan hade efter paus kom i matchens slutskede, och båda uppstod på svensk högersida. Den sista troligen på grund av att Elin Rubensson är lite ovan vid att hålla offsidelinjen, och hamnade lite för högt.

Offensivt: Den här halvleken satt jag bra till för att studera anfallsspelet – och jag gillade vad jag såg. Mycket hängde på Kosovare Asllani:s entré i matchen. Med henne och Rolfö samtidigt på planen hade vi plötsligt en spelare i varje lagdel som kunde slå öppnande passningar.

Därmed fick vi mycket bättre kvalitet på anfallen. Asllani hade bland annat flera fina vändningar ut på vänsterkanten. Och så lyckades Lotta Schelin komma rättvänd med fart flera gånger. Det gjorde hon fyra gånger – varje gång blev det en bra målchans. Schelin var alltså inblandad i fyra av de sex svenska klara målchanserna. Positivt.

Målen kom som sagt på snabba omställningar. 1–0 var ett mönsteranfall där Magdalena Ericsson slog ett brytpass till Caroline Seger, som snyggt klackade vidare till Asllani. Hon släppte ut bollen till Olivia Schough på vänsterkanten. Schough utmanade sin back, och spelade tillbaka till Asllani. Kosse i sin tur slog en direktpass på foten på Schelin, som hade en bra förstatouch och avslutade distinkt på andratillslaget. Hög klass hela vägen.

Spelarkritik/duellerna:

Målvakt: Här är det ingen duell. Lindahl är ohotad, och hon uppträdde stabilt och tryggt. Jag måste förresten här säga att jag gillade det engagemang som Hilda Carlén visade på bänken. Kolla klippet ovan – Carlén är den som jublar mest vid varje mål. Den typen av stöd behövs från bänken.

Mittbackarna: Här vann Emma Berglund duellen mot Linda Sembrant. Det blev tryggare med Berglund, som dessutom hade ett bättre passningsspel. Sembrant kändes lite ringrostig, och var inte lika stabil som jag upplevt henne tidigare i vår.

Fischer kändes också ringrostig, och föll som nämnt tidigare lite väl tidigt. I duell- och passningsspelet var hon däremot bra.

Ytterbackarna: Magdalena Ericsson vann mot Jonna Andersson. Offensivt hade Andersson flera fina framstötar längs kanten, men defensiven var för svag. Jag gissar att hon nog ställs inför alldeles för få svåra prov i damallsvenskan, och därför inte får tillräcklig defensiv träning. För hennes tajming i man-man-duellerna var långt ifrån klockren. Där var Ericsson betydligt mer vältajmad.

Jessica Samuelsson

Jessica Samuelsson

Till höger vann Jessica Samuelsson mot Elin Rubensson. Samuelsson var bättre defensivt, och kom fram oftare längs kanten. Dock var hon lite farligt ute vid en tackling mot Nagasato i straffområdet. Där var det inte långt ifrån straff. Till Rubenssons försvar är att hon fick springa mycket på mittfältet i den första halvleken, och det därmed var logiskt att hon inte orkade komma i framstöt på framstöt. Defensivt har Rubensson vissa brister i att hålla linjen. Det märktes på slutet, när Japan skapade två lägen på hennes kant.

Centrala mittfältet: Här vann Kosovare Asllani mot Elin Rubensson. Asllani klarade försvarsspelet oväntat bra, och hon har en kvalitet i de avgörande passningarna som lyfter laget. Med tanke på hennes insatser i de tre senaste landskamperna måste hon numera vara förstavalet i den offensiva rollen på mittfältet.

Emilia Appelqvist

Emilia Appelqvist

Lisa Dahlkvist mot Emilia Appelqvist slutade oavgjort. Dahlkvist var bra defensivt, hon vann många bollar. Men ibland blir hennes passningsspel väl slarvigt. Det här var en sådan dag. Appelqvist sin tur gjorde ett helt ok inhopp.

Caroline Seger är mer eller mindre ohotad i sin roll. Hon var bra i torsdags, men inte bäst – som Sundhage ville göra gällande. Seger är bra på att lugna ner spelet, men ibland har hon onödigt högt risktagande på egen planhalva. Även om Japan noterades något eller några farliga bolltapp.

Fridolina Rolfö

Fridolina Rolfö

Central forward: Fridolina Rolfö vann platsen. Det blev tydligt hur viktig hennes styrka är för det svenska anfallsspelet. Dessutom gillar jag skarpt hur hon söker luckan mellan motståndarnas mittback och ytterback för sina djupledspassningar.
Hennes insats vid 2–0-målet är högsta betyg. Först vunnen boll, sedan en utmärkt löpning där hon skapar en yta för Asllani att slå passningen, och på det ett klassavslut. Även assisten till 3–0 är högklassig.
Jag såg att Expressen skrev ”men räkna med Lotta Schelin i OS” som kommentar till Rolfös betygstrea mot Japan. Hoppas verkligen att Sundhage såg att Rolfö är bästa alternativet som central forward. Personligen är jag övertygad om att Stina Blackstenius är näst bästa alternativet centralt. Schelin är för dålig i det felvända spelet, och passar bättre på en kant.

Lotta Schelin och Kosovare Asllani

Lotta Schelin och Kosovare Asllani

Kantforwards: Till höger vann Lotta Schelin en utklassningsseger mot Sofia Jakobsson. Jakobsson hade alldeles för dålig passningskvalitet. Hon måste verkligen jobba på sitt passningsspel, speciellt på sina passningar i fart. Ofta slänger hon liksom bara i väg bollen, till synes på chans. Men jag tycker ändå att Jakobsson var pigg första tio minuterna. Så långt värderade hon situationerna bra. Men sedan var det roliga slut, under resten av matchen tog hon massor av felbeslut.
Schelin var däremot ett stort glädjeämne. Ett stort och överraskande glädjeämne. Jag var bekymrad över hennes form efter att ha sett henne debutera i Rosengård. Men det här var något helt annat än hennes 70 minuter mot Djurgården.
Själv beklagade hon sig lätt efteråt över att inte orka springa lika mycket som vanligt. Personligen tycker jag inte att hon behövde beklaga sig. När det behövdes sprang hon – och gjorde det väldigt bra. När hon kommer från kanten, och ofta lite bakifrån, är det lättare för lagkompisarna att lägga bollen framför henne. Och när hon har bollen rättvänd med fart – då blir det oftast farligt. Jag har ju varit kritisk mot Schelin det senaste året, och det här trodde jag inte att jag skulle få skriva, men jag fick faktiskt lite 2011-vibbar kring Schelins insats. Och det är ju otroligt lovande.

Olivia Schough

Olivia Schough

Till vänster vann Olivia Schough mot både Jakobsson och Blackstenius. Framför allt gjorde Schough det bättre defensivt än de båda andra. Offensivt såg det inledningsvis rätt tunt ut. Men så blixtrade hon till några gånger – och var inblandad i två mål. Schough har inte imponerat på mig tidigare i år. Men det här var helt klart det bästa jag har sett henne prestera i år. Lovande.

Blackstenius hade problem i defensiven. Offensivt såg hade hon några bra intentioner, men det var en sådan där dag där bollarna inte studsade hennes väg. Jag tror att hennes viktigaste uppgift i OS blir att gå in som central backup för Rolfö. Blackstenius är också den ytterforward som kommer bäst till sin rätt mot lågt stående försvar, bland annat eftersom hon är bäst i luftrummet. Men jag måste sätta ett litet frågetecken för dagsformen. Det känns inte som att den är på topp.

Pia Sundhage

Pia Sundhage

Slutligen några ord om förbundskaptenen. Inför OS-kvalet skrev jag så här:

”Direkt efter OS bör man ha en ny förhandling. Där är alternativen att antingen ge Sundhage förlängt över EM-slutspelet, eller byta ut henne direkt. Jag tycker nämligen att det är självklart att den som skall leda Sverige i EM nästa år också bör ha ansvaret i höstens båda EM-kvalmatcher.”

Det inlägget hette ”Vinna eller försvinna för Sundhage”. Det tycker jag i grunden fortfarande gäller, inte minst eftersom Sundhages kontrakt löper ut vid årsskiftet.

Fast jag är inte lika kritisk längre. Efter att ha drivit landslaget i fel riktning i några år börjar Sundhage hitta rätt. Hon har lett laget tillbaka till trygghet och stabilitet. Numera är det försvar med 4-5-1 som gäller, och anfall med något som liknar 4-2-4. Det är upplägg som passar den svenska truppen mycket bättre än de system Sundhage har försökt sig på de senaste åren.

Känslan är även att Sundhage börjar hitta rätt när det gäller Caroline Seger och Lotta Schelin. Tidigare har hon givit duon för stora roller. Båda är i grunden rollspelare, och väldigt bra om de får hålla sig till sina specialroller. Ingen av dem är dock någon stor speluppläggare, en roll de fått ikläda sig alldeles för ofta. Men mot Japan tyckte jag att det kändes som att både Seger och Schelin äntligen hade uppgifter som de behärskar – och då kom båda till sin rätt.

De viktigaste pusselbitarna i Sundhages lagbygge har fallit på plats i de senaste matcherna. Jag tänker på lagets nya speluppläggare; Rolfö och Asllani. Ingen av dem hade speltid i OS-kvalet. Rolfö blev kvar på bänken, medan Asllani stod helt utanför truppen. Nu åker duon till Rio som nyckelspelare.

Båda har förmågan att slå öppnande passningar, något som saknats i landslaget det senaste året. Men bakom Rolfö och Asllani är det rätt tunt. Malin Diaz och Lina Hurtig är väl i första hand de spelare som har kapaciteten att hitta den typen av passningar. Men ingen av dem är ju som bekant med i truppen. Jag tycker nog att det var rätt att hålla dem utanför de 18, men hade röstat för Diaz som reserv. Det hade ju varit bra att kunna få in en passningsfot till – om någon av Rolfö eller Asllani skulle bli skadad.

Under OS gäller det för Sundhage att visa att att hon besitter en fingertoppskänsla i coachningen. Det gäller att balansera laget rätt i de olika matcherna. Gruppseger är viktigt – men allra viktigast att gå vidare utan att slita för hårt på truppen.

Det är från och med kvartsfinalen det avgörs – och där gäller det att ha piggast möjliga lag. De lag som lyckas slita minst på sin trupp under gruppspelet kommer att ha störst chans i slutspelet. Här har Japan varit mästerligt i de tre senaste stora mästerskapen. De har rullat på fler spelare än övriga lag i gruppspelet – och gått till tre raka finaler.

I OS har Tyskland drömläge när det gäller hushållning av krafterna. De har Zimbabwe i öppningsmatchen. Där lär de vinna stort även med en B-betonad uppställning. Poäng mot Australien i andra matchen, och de kan återigen vila folk mot Kanada.

För svensk del är öppningsmatchen mot Sydafrika otroligt viktig. En klar seger där ger sannolikt att Sundhage större manöverutrymme i övriga matcher. Och som sagt, med fingertoppskänsla i coachningen och med lite tur med lottning och skador – då kan det bli en riktigt rolig svensk OS-turnering.

Genrepet gjorde i alla fall mig rejält hoppfull.

Brasilien vann – och …

Jag har utropat Australien som en utmanare som guldet i Rio. I dag spelade The Matildas träningsmatch i Fortalesa, och förlorade med 3–1 mot Brasilien.

Ändå vet jag inte riktigt vad jag skall dra för slutsatser av den här matchen. Det var nämligen 1–0 till Australien när Katrina Gorry fick sitt andra gula kort.

Katrina Gorry

Katrina Gorry

De sista 40 minuterna spelade Brasilien i numerärt överläge. Och där föll alltså hemmalagets alla tre mål. Det gör att matchen blir mer svåranalyserad än vanligt. Jag gör dock ett försök.

Inledningsvis tyckte jag att Brasilien var rätt bra, de vann boll högt flera gånger och gick till anfall med mycket folk. Det hängde ett hemmamål i luften. Men efter ett tag började Australien få kontroll, och vid utvisningen tyckte jag att Matildas hade ganska bra grepp om matchen.

Brasilien är dock ett otäckt lag att möta. De har många individuellt skickliga spelare, spelare som kan hitta på vad som helst. Därför dyker det då och då upp chanser ur inget.

Dock har de brister i organisationen. Stundtals var det en jättelucka mellan deras båda centrala mittfältare. Backlinjen var spretig, och vid Australiens mål blev båda mittbackarna nästan pinsamt mycket bolltittare. Där gjorde dessutom målvakten Barbara en riktig tavla.

För svensk del blir Brasilien en utmaning – men ingen orimlig sådan. Kan man bara stå emot den första vrålpressen kommer det att dyka upp möjligheter. Det finns som sagt brister i organisationen.

Brasilien startade så här: Bárbara – Poliana, Mônica Hickmann, Érika, Tamires – Beatriz, Andressinha, Andressa Alves, Marta – Debinha, Cristiane.

I en annan match vann ett reservbetonat Frankrike med 1–0 mot Kanada.

En handfull OS-genrep

Det senaste dygnet har man varit mer hoppfull än på länge när det gäller svenska chanser i OS. Mer om det i senare inlägg. Det är ju fler lag än Sverige som spelar OS-förberedande matcher i veckan.

I natt 03.00 spelar USA mot Costa Rica och på lördagskvällen klockan 21.00 spelas två högintressanta matcher, dels Brasilien–Australien, dels Frankrike–Kanada. Länkar till matcherna läggs upp här, när jag hittar någon:

Frankrike–Kanada: Här.

Brasilien–Australien:

I väntan på fler inlägg med tankar från Sverige–Japan kan ni ju njuta av det här:

I veckan har Kanada vunnit mot Kina med 1–0. Där gjorde Jessie Fleming ett drömmål. Men vad har hänt med Kinas försvarsspel? Det var åtta kinesiska spelare ganska nära Fleming, som ändå fick vandra in i straffområdet och sätta dit bollen. Det är bara att hoppas att Kina uppträder lika passivt mot Sverige i OS…

I dag har Tyskland vunnit mot Ghana med 11–0, efter fyra mål från Anja Mittag. Jag kollade till på matchen två gånger första kvarten – och fick se två mål. Det var inte mycket till värdemätare för tyskorna, men de har väl någon nytta av att få träna på att göra mål.

Det kan de ha nytta av i OS-mötet med Zimbabwe. För afrikanskorna kan vara det sämsta laget någonsin i en OS-turnering. Klart är att Zimbabwe i alla fall är det första laget som lämnat wo i en match – och ändå kvalat in.

Tyvärr är DFB-TV:s höjdpunkter geoblockade. Konstigt, med tanke på att matchen visades på en öppen stream.

Utöver de olika OS-förberedande matcherna är U19-EM i gång. Efter två matcher är två lag klara för semifinal, Spanien och Schweiz. Utslagna i samma grupp är Tyskland och Österrike.

Sverige åkte ju ut mot just Österrike i andra kvalomgången. Ett Österrike som varit stryklag i sin grupp med två 4–0-förluster.

I den andra gruppen har Nederländerna två segrar, men kan inte känna sig säkert på avancemang. Norge och Frankrike har tre poäng vardera och kan passera. Slovakien har däremot bara teoretiska möjligheter till att få spela semifinal.

Här är höjdpunkter från Spanien–Tyskland 1–0:

Sundhages överraskande startelva

Alldeles nyss kom den svenska startelvan till morgondagens OS-genrep mot Japan upp på svenskfotboll.se – och den är intressant. Pia Sundhage väljer att matcha en annan elva än hon gjort i de senaste landskamperna. Hon väljer en elva som är ganska mycket i min smak.

Framför allt gör Sundhage ett par intressanta rokader på forwardssidan. Hon väljer nämligen att köra med de tre forwards som jag har förordat; Sofia Jakobsson, Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius. Det skall bli väldigt intressant att se vad den trion kan uträtta mot starkt motstånd. Väldigt intressant.

Fridolina Rolfö

Fridolina Rolfö

På mittfältet får Elin Rubensson chansen före Kosovare Asllani och Emilia Appelqvist – det valet är en smaksak. Allt handlar om hur man vill balansera laget, Rubensson är väl mellanvarianten, medan Asllani är den mest offensiva och Appelqvist den mest defensiva. Jag tycker att alla tre är bra val.

Elin Rubensson

Elin Rubensson

Den post där jag inte håller med är vänsterbacken, där jag gärna hade sett Magdalena Ericsson starta. Mest på grund av att hennes högerhörnor (se förra inlägget) kanske är det allra vassaste vapnet vi har. Men intressant att se hur Jonna Andersson klarar sig mot vasst motstånd.

Här är elvan i sin helhet: Hedvig LindahlJessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Andersson – Caroline Seger (kapten), Lisa Dahlkvist, Rubensson – Jakobsson, Rolfö, Blackstenius.

* För övrigt har Kanada och Kina spelat träningsmatch i kväll. Den slutade med 1–0-seger för Kanada, vilket är ytterligare ett tecken på att kinesiskorna är svagare nu än i våras. Matchen sändes inte någonstans, så jag har ingen som helst koll på hur det såg ut. Men för svensk del gör det ju inget om Kina kommer till Rio med lite sargat självförtroende.

Intervju: Magdalena Ericsson om hörnor

Detta bildspel kräver JavaScript.

I morgon spelar Sverige OS-genrep i Kalmar. En av många intressanta saker i den matchen blir att se hur anfallsspelet funkar. Vid de senaste två stora mästerskapen har det svenska målskyttet i ganska stor utsträckning varit kopplat till fasta situationer.

Vid EM 2013 var det vassaste vapnet Marie Hammarström:s vänsterfot och i VM 2015 var det Therese Sjögran:s högerfot landslaget förlitade sig till.

I OS 2016 står hoppet till Magdalena Ericsson:s vänsterfot. Linköpingsbackens hörnor från höger har varit ett sylvasst vapen det senaste året – en period där vårt landslag ju faktiskt har haft stora problem att skapa öppna målchanser i själva spelet.

Jag var i Linköping förrförra helgen och såg Ericsson skruva in en högerhörna direkt i mål mot Piteå. Dessutom hade hon en assist från högerhörnet. Efter matchen tog jag ett snack med Ericsson om hur hon blivit så bra på att slå hörnor. Allra först kollade jag hur många mål hon fixat i damallsvenskan i år på sina hörnor…

”Två rena. Sedan är det några som har gått på touch in och självmål och så.”

…sedan gick vi över på själva huvudämnet för intervjun, att hörnorna kommer att bli grymt viktiga för Sverige i Rio.

”Absolut. Det gäller att inte tappa den goa känslan jag fått nu, utan fortsätta… Alltså, jag tränar väldigt mycket på det, och det är det som är nyckeln – att fortsätta träna.”

Står du själv och bara matar in hörnor?

”Ja. Det är yta jag söker – och inte spelare. Sedan brukar jag slå dem ganska flacka, och ganska hårda. Då brukar de oftast gå in – på något sätt.”

I landslaget, hur mycket styr den som slår hörnan vilken yta bollen skall till, och vilken variant ni skall köra?

”Vi brukar ha tre–fyra varianter som spelarna i straffområdet väljer mellan. Jag ser hur de ställer upp sig och så ser jag vilken yta jag ska slå bollen mot.”

Så du får anpassa dig efter de andra?

”Ja, men mot Moldavien frågade Emma Berglund mig om vad jag ville att de skulle göra, så det kan vara lite både ock.”

Jag kan tänka mig att man ibland får en go känsla när man slår mot första stolpen, och då vill man slå fler dit.

”Jag brukar gilla den bakre ytan, den vid bortre stolpen. Jag har lite problem att lägga dem på främre – men det är sånt man får träna på.”

Hur mycket tränar du på att slå hörnor?

”Nu, jag hade problem med min baksida där vid Göteborgsmatchen (slutet av juni), så jag tränade inte så mycket då – för att låta den vila. Men annars två gånger i veckan, tre gånger kanske. Jag brukar stå kvar efter träning.”

Hur länge står du då?

”Vi brukar inte få köra så mycket extra för Martin (Sjögren), han blir arg på oss då, eftersom det sliter på kroppen. Han vill inte att vi ska bli skadade. Men tio minuter, en kvart brukar jag stå.”

Så det blir 30–45 minuter i veckan?

”Ja, typ. Det är mest bara för att behålla tryggheten i det. Jag tror att man behöver självförtroende för att kunna dra in den med fart. Det är så fort man börjar tveka som det blir sådana där ballonger istället.”

Du har spelat mittback hela säsongen. Nu är det ytterback som gäller. Hur känns det?

”Det blir bara att ställa om. Jag tycker att det är jättekul att känna av att man kan spela på båda positionerna. Tror att det är nyttigt för ens speluppfattning och spelförståelse och allting. Nu är det bara att ställa om och blicka fram emot OS.”

Har du hunnit kolla in motståndarlagen? Kollade du till exempel Sydafrika mot USA?

”Jag kollade faktiskt kanske 45 totalt. De såg ändå helt okej ut, det tycker jag är kul. Sedan var jag inte så jätteimponerad av USA, men ändå. Sydafrika stod upp bra och individuellt såg de ut att ha ganska bra spelare på varje position.”

Och så spelar de på ett sätt som svenska lag inte är vana vid att möta.

”Ja, med markering… Men jag tycker att det är kul att det inte är något Moldavien, och ändå är ett lag som försöker. Det gillar jag. Så det blir kul, spännande.”

I OS blir det en ren Linköpingskamp om ytterbacksplatserna. Har ni börjat…

”Nej, det lämnar vi över till Pia att bestämma.

Men det måste vara kul att ha med så många lagkompisar.

”Skitkul. Det blir ju en trygghet i sig. Helst av allt skulle jag ju vilja konkurrera om en mittbacksplats i landslaget, och ha Jonna utanför mig. Det skulle ju kännas optimalt, men det är jättekul att ha med sig fyra kompisar liksom.”

Fysisk VM-rapport – och lite Umeå

I går presenterades en rapport som borde kunna vara rätt intressant. Fifa presenterade nämligen sin ”fysiska analys” från fjolårets VM.

Jag har bara skummat den, och bland annat konstaterat att den genomsnittliga speltiden i matcherna var 53,21 – exakt tre minuter kortare än matcherna i Tyskland 2011. Jag har även sett att Sverige tillhörde de lag som sprang allra mest i matcherna, och att vårt lag sprang mer i de andra halvlekarna än i de första. Faktum är att Sverige sprang längst av alla lag efter paus.

Men jag har inte haft tid att kolla mer noggrant eller dra några slutsatser av siffrorna. Men för er som är intresserade är det bara att klicka in på länken ovan och nörda ner er i statistikens underbara värld.

* Så till Umeå där UIK är uppe för debatt, och där styrelsen får rätt hårda smällar från olika håll. I går bland annat av den mångåriga UIK-ledaren Roland Arnqvist och av Umeås tidigare kommunalråd Lennart Holmlund.

OS-genrep på fel sida av Sverige

På torsdag spelar Sverige OS-genrep i Kalmar. Det är tredje gången det spelas en A-landskamp i stan. De två tidigare har varit en herrlandskamp 1954 och en EM-kvalmatch mot Schweiz för damer 2003. EM-kvalmatchen slutade för övrigt med svensk 6–0-seger.

Att jag känner till det här beror på att senaste numret av Bolletinen (tidningen som ges ut av Sveriges Fotbollshistoriker och Statistiker) innehöll listor över vilka kommuner som stått som värdar för samtliga svenska hemmalandskamper.

På damsidan har det varit 136 sådana och 24 av dem har spelats i Göteborg. Näst flest (tio) har arrangerats i min hemkommun, Borås.

Det som överraskade mig var att bara sju matcher har spelats i Stockholmsområdet. Fyra i Solna och tre i Stockholm. Även om jag är en vän av decentralisering tycker jag att sju av 137 är alldeles för få. Landslaget borde spela fler matcher i vår huvudstad.

Visst är konkurrensen om publiken stor där, men det är också i Stockholm som det stora underlaget finns. Planerar man rätt borde det gå att få till riktiga folkfester. Varför inte sikta mot stjärnorna? Varför inte bjuda in USA, Tyskland eller Frankrike och lägga matchen på Friends – och försöka sälja ut herrarnas nationalarena?

Det är förstås inte lätt. Men det borde inte heller vara omöjligt, det gick ju nästan vid EM-finalen – trots att Sverige inte nådde dit.

EM-finalen 2013 på Friends Arena

EM-finalen 2013 på Friends Arena

Fast torsdagens match borde inte ha lagts i Stockholm. Inte i Kalmar heller. Den borde naturligtvis ha spelats i Göteborg. Där pågår Gothia cup, med 40000 deltagare. Där hade landskampen mot Japan mycket väl kunnat fyllt hela stora Ullevi – och blivit en makalös folkfest.

Så blir det inte.

Inget ont om Kalmar, landslaget får säkert ett kanonläger där (och på Öland) den här veckan. Men personligen tycker jag att det är vansinnigt synd att inte kunna dra nytta av att drygt 40000 unga fotbollsspelare befinner sig i Göteborg i veckan.

För träningsmässigt skulle landslaget garanterat kunna ha en minst lika bra OS-uppladdning i Göteborg, Bohuslän eller Halland den här veckan.

Det har förresten arrangerats stora seniormatcher under Gothia cup några gånger – alla har dragit storpublik. Såvitt jag kan minnas har det dock aldrig handlat om någon damfotbollsmatch. Nu hade man en chans som inte lär återkomma på många år. Det är ju inte direkt vardag att landslaget spelar träningsmatcher på hemmaplan i mitten av juli.

Lyon har alla de bästa spelarna

I dag presenterade UEFA de tio spelare som kan bli Europas bästa spelare säsongen 2015/16. Vinnaren tas ut bland alla spelare som antingen representerar ett europeiskt klubb- eller landslag.

Bland de tio kandidaterna finns ingen svensk spelare. Däremot finns nio spelare med koppling till Lyon. Även om Lyon är Europas klart bästa lag känns det lite överdrivet.

De tio spelarna är för övrigt:

Camille Abily (Lyon)
Ada Hegerberg (Lyon)
Amandine Henry (Lyon/Portland)
Saki Kumagai (Lyon)
Eugenie Le Sommer (Lyon)
Amel Majri (Lyon)
Dszenifer Marozsán (Frankfurt/Lyon)
Louisa Cadamuro, före detta Nécib (Lyon)
Alexandra Popp (Wolfsburg)
Wendie Renard (Lyon)

Noterbart alltså att tyska mästarlaget Bayern München inte fick med en enda spelare.

Högst placerade spelare från damallsvenskan var Pernille Harder, som slutade på elfte plats. De svenska spelare som fick röster var Caroline Seger (delad 15:e plats), Nilla Fischer (delad 19:e), Lotta Schelin (delad 19:e) och Olivia Schough (delad 34:e).

Övriga damallsvenska spelare på listan var Marta (18:e) och Sara Björk Gunnarsdottir (delad 19:e).

Min vinnare är Ada Stolsmo Hegerberg, närmast före Saki Kumagai.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så några fler ord om tränarsoppan i Umeå. Sedan förra inlägget har det skrivits två öppna brev. Dels har tränartrion skrivit ett, där de berättar om spelet bakom kulisserna under våren. Dels har ett antal bärande spelare skrivit ett där de ger sitt stöd till de sparkade tränarna.

De bärande spelarna är Lisa Lantz, Lina Hurtig, Rita Chickwelu, Malin Reuterwall, Jenny Hjohlman, Hanna Sandström, Tove Enblom och Amanda Berglund. De skriver att de inte varit informerade och:

”Ordförande och styrelsens beslut har nu gjort oss mycket tveksamma till vår framtid i klubben.”

Det känns väl som att UIK:s klubbledning har tagit ett högst olyckligt beslut här – ett beslut som inte var förankrat hos spelarna. Och att klubbledningen kommer att få lite jobb med att lugna ner stämningen.

För om UIK skall vara ett damallsvenskt lag även framöver behöver man de där spelarna.

* Utöver de svenska OS-spelare som spelade på Malmö IP i lördags spelade även Hedvig Lindahl ligamatch i helgen. Hennes Chelsea åkte på en tung 2–1-förlust, trots att Arsenal bjöd på ett högst anmärkningsvärt självmål i början.

Slutligen två klipp från lördagens landskamp, Frankrike–Kina:

Umeå IK sparkar sina tränare

Detta bildspel kräver JavaScript.

Krisen i Umeå IK blir allt djupare. För drygt två veckor sedan kom ett nytt larm om ekonomiska problem. Och i dag meddelar klubben att man sparkar sin tränartrio Maria Bergkvist, Joakim Blomqvist (assisterande tränare) och Johan Norberg (målvaktstränare) av sportsliga skäl.

Jag har ju några gånger under våren ifrågasatt UIK:s spelsätt, som jag tycker har innehållit ett alldeles för stort risktagande. Men totalt sett har jag för dålig inblick i laget för att kunna säga huruvida det här är ett bra och nödvändigt steg av klubben eller inte.

Svaret på den frågan har vi sannolikt efter avslutad höstsäsong.

Jag kan dock säga att jag är lite överraskad över dagens besked. Klubben har ju alltså alldeles nyligen gått ut med att man återigen har stora problem med ekonomin. Jag skriver återigen, för klubben stod ju under konkurshot så sent som i fjol. Därför skar man i kostnaderna inför den här säsongen. Till Aftonbladet säger ordförande Anderz Andersson nu att man borde ha skurit i kostnaderna med ytterligare en miljon kronor:

”Men det är lätt att vara efterklok. Det har varit lite kostnader och uteblivna intäkter som vi inte riktigt kunnat förutse med tv-avtalet och mindre sponsorintäkter.”

Det som förvånar mig mest är att åtgärden att sparka sina tränare sällan brukar vara något som förbättrar en förenings ekonomi. Nu måste ju sannolikt klubben betala dubbla tränarlöner resten av den här säsongen. Det känns väldigt riskabelt med tanke på att man bara för två veckor sedan sa att man inte har pengar till höstsäsongen.

Så nog känns det som att klubbledningen spelar ett farligt spel här – att man jobbar med minst lika stor risktagning som laget gjort under våren.

Mer om tränarfrågan i UIK finns i nästa inlägg.