Bilder på Sverige och Japan

I väntan på morgondagens kanonmatcher i OS har jag laddat upp lite bilder från Kalmar och OS-genrepet Sverige–Japan. Det är som vanligt lite varierande kvalitet, när det gäller fotografering är jag amatör, och har amatörutrustning.

Men några av bilderna är jag rätt nöjd med. Hoppas ni också tycker om dem.

Detta bildspel kräver JavaScript.

I övrigt rekommenderar jag att alla ni som missade Viasats reportage om Olivia Schough tar en titt via länken här nedan. Det är både välgjort och känsloladdat. Ett väldigt bra tv-inslag helt enkelt.

Och går det för fort i bildspelet ovan kommer alla bilderna här igen:

This is my pictures from Guldfågeln Arena in Kalmar and the international women’s football friendly between Team Sweden and Nadeshiko of Japan. Team Sweden won 3–0. I got pictures of a lot of japanese players; Saori Ariyoshi, Saki Kumagai, Yuki Nagasato (Ogimi), Rumi Utsugi, Mina Tanaka, Yu Nakasato, Chika Hirao, Mizuho Sakaguchi, Erina Yamane, Yuri Kawamura, Mayo Sasaki, Ayaka Yamashita, Rika MasuyaTomoko Muramatsu and coach Asako Takakura.

Analys av det svenska OS-genrepet

Torsdagens genrep i Kalmar gav vissa viktiga svar och väckte förhoppningarna om  svenska OS-framgångar.

Faktum är att man just nu har mer hopp än på flera år. Med smart matchning av truppen och lite tur kan det bära riktigt långt. Jag skriver kan, för det rimliga är fortfarande att det roliga för Sverige tar slut i kvartsfinal.

Om det skall kunna bli succé i Rio har vi några riktiga nyckelspelare, som måste prestera. Och det handlar helt andra namn än de Pia Sundhage tänkte sig för bara några månader sedan.

Jag tänker förstås på Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö. Med den duon på planen samtidigt har Sverige den passningskvalitet och kreativitet som behövs för att få till ett riktigt vasst anfallsspel.

Extra glädjande är ju att Lotta Schelin vaknade till i duons sällskap. Trots hostattacker tycker jag att Schelin gjorde sin mest positiva insats i gulblått på mycket länge. Jag fick faktiskt lite 2011-vibbar.

Lotta Schelin

Lotta Schelin

Det var alltså med huvudsakligen positiva känslor man körde hem från Kalmar i torsdags kväll. För första gången på flera år kändes Sverige både stabilt i defensiven och farligt i offensiven – utan att behöva förlita sig till fasta situationer.

Det här blir ett väldigt positivt inlägg. Efter en seger mot vice världsmästarna med 3–0 är det lätt att sväva i väg. Men innan jag svävar i väg skall jag slänga in några brasklappar. Här är de:

1) Japan hade sin svagaste startelva på många år – sannolikt under hela 2010-talet. Nya förbundskaptenen Asako Takakura bygger ett nytt lag inför VM 2019 och framför allt hemma-OS 2020. Av de 14 spelare som spelade i fjolårets VM-final var fem med i matchen i Kalmar. Och från det nybygge som spelade 3–3 mot USA härom månaden saknades fyra startspelare.

2) Japan gjorde bara tre byten, mot Sveriges sex. När avgörandet föll i slutet av matchen hade alltså Sverige tillfört mer energi till laget än det går att göra i OS. Dessutom hade Japan bytt ut både Rumi Utsugi och Yuki Nagasato – alltså två av sina fyra mest meriterade spelare.

3) Resultatet speglade inte matchbilden. Jag räknade till 6–5 (0–3) i målchanser. Framför allt var det lite darrigt i det svenska laget i den första halvleken.

4) Det brukar ju heta att ett bra genrep ger en dålig premiär. För svensk del i OS-sammanhang har det varit: ett bra genrep ger en dålig turnering. För när Sverige har tagit poäng i OS-genrepen har det inte gått speciellt bra i mästerskapet. En gång har Sverige nått semifinal i OS, det var enda gången vi förlorat i genrepet. Då, 2004, blev det dessutom storstryk – 4–0 till Norge.

Det var de brasklappar jag kunde komma på, dags att gå igenom själva matchen. Först blir det lite funderingar kring offensiven och defensiven, halvlek för halvlek. Därefter blir det spelarkritik, och funderingar kring matchningen i OS-turneringen. Nu kör vi:

Första halvleken:

Defensivt: Jag satt på en plats där jag hade väldigt bra koll på Sveriges backlinje i den första halvleken. Det var inledningsvis väldigt positivt, de första tio minuterna orkade vårt lag sätta bra press på japanskorna, vilket gjorde att det kändes rätt tryggt i backlinjen.

Jonna Andersson

Jonna Andersson

Sedan upplevde att det blev en allt större osäkerhet bland de fyra, inte minst på vänstersidan. Där fick Linda Sembrant och Jonna Andersson det ganska snart rätt jobbigt. Fyrbackslinjens formation var ofta lite taggig. Nilla Fischer kändes inte trygg, utan föll ofta ner någon meter längre ner än övriga.

Osäkerheten i backlinjen berodde sannolikt delvis på defensiva brister längre upp i planen. Båda ytterforwards låg ganska högt, och lämnade stora ytor bakom sig. Japan utnyttjade framför allt ytan på vår vänstersida, alltså bakom Stina Blackstenius. I den ytan kunde offensivt skickliga högerbacken Saori Arioshi bädda för Japans två första målchanser.

Ett annat problem som skapade osäkerhet i backlinjen under halvlekens sista 35 minuter var att de bollskickliga japanskorna hela tiden sökte att spela in bollar i ytan mellan Sveriges backar och mittfältare. Den ytan växte för övrigt när våra mittfältare försökte kliva fram och sätta press på Japans duktiga innermittfältare Saki Kumagai och Mizuho Sakaguchi, samtidigt som Fischer ville falla.

Det skall dock sägas, att trots den lilla osäkerheten i backlinjen lyckades Japan bara skapa tre halvchanser i halvleken. Och faktum är ju att alla Japans fem målchanser i matchen avslutades med skott utanför, eller över. Hedvig Lindahl behövde alltså inte göra en enda kvalificerad räddning i matchen.

Elin Rubensson

Elin Rubensson

Offensivt: Här kom vi bara nära i den första halvleken. Under de första tio minuterna, när Elin Rubensson orkade fylla på med djupledslöpningar från mittfältet, såg det väldigt lovande ut. Där hade vi tre ”nästan-chanser”. Alltså lägen/anfall som såg bra ut, men där det ändå aldrig blev riktigt farligt. Det fattades lite kvalitet inspelen i straffområdet.

Under resten av halvleken fick vårt lag jaga väldigt mycket boll, vilket tog energi i solen. Under de 35 minuterna hade vi ytterligare tre ”nästan-chanser”. Det fanns alltså lovande offensiva tendenser, men inte mer.

Noterbart här för övrigt är att vi knappt hade en enda fast situation i bra läge på hela matchen. I den första halvleken hade vi inte en enda hörna, i den andra en från vänster – i 82:a minuten. Vi hade knappt heller några inläggsfrisparkar där vi kunde flytta upp våra nickstarka mittbackar. Det är rätt ovanligt.

Andra halvleken:

Defensivt: Jag hade inte samma överblick över backlinjen efter paus. Men känslan var att fyran var mycket tryggare och lugnare, inte minst på vänstersidan. Där upplevde jag Emma Berglund och Magdalena Ericsson som stabila. Känslan var också att Fischer inte föll lika långt, och att ytan mellan backlinjen och mittfältet därmed var mindre än i den första halvleken.

Magdalena Ericsson

Magdalena Ericsson

Totalt sett höll landslaget ihop laget bättre och kunde ligga lite högre upp i planen. Följden blev att spelarna inte behövde springa lika kopiöst i defensiven som före paus. Dessutom hade vi en uppställning som var bättre på att hålla i bollen, vilket gjorde att laget orkade ställa om och kontra vid bollvinster. De två sista målen var ju blixtsnabba omställningar efter centrala bollvinster. Även 1–0 var lite av en kontring, anfallet startades av en brytpassning från vänsterback Ericsson.

De två målchanser Japan hade efter paus kom i matchens slutskede, och båda uppstod på svensk högersida. Den sista troligen på grund av att Elin Rubensson är lite ovan vid att hålla offsidelinjen, och hamnade lite för högt.

Offensivt: Den här halvleken satt jag bra till för att studera anfallsspelet – och jag gillade vad jag såg. Mycket hängde på Kosovare Asllani:s entré i matchen. Med henne och Rolfö samtidigt på planen hade vi plötsligt en spelare i varje lagdel som kunde slå öppnande passningar.

Därmed fick vi mycket bättre kvalitet på anfallen. Asllani hade bland annat flera fina vändningar ut på vänsterkanten. Och så lyckades Lotta Schelin komma rättvänd med fart flera gånger. Det gjorde hon fyra gånger – varje gång blev det en bra målchans. Schelin var alltså inblandad i fyra av de sex svenska klara målchanserna. Positivt.

Målen kom som sagt på snabba omställningar. 1–0 var ett mönsteranfall där Magdalena Ericsson slog ett brytpass till Caroline Seger, som snyggt klackade vidare till Asllani. Hon släppte ut bollen till Olivia Schough på vänsterkanten. Schough utmanade sin back, och spelade tillbaka till Asllani. Kosse i sin tur slog en direktpass på foten på Schelin, som hade en bra förstatouch och avslutade distinkt på andratillslaget. Hög klass hela vägen.

Spelarkritik/duellerna:

Målvakt: Här är det ingen duell. Lindahl är ohotad, och hon uppträdde stabilt och tryggt. Jag måste förresten här säga att jag gillade det engagemang som Hilda Carlén visade på bänken. Kolla klippet ovan – Carlén är den som jublar mest vid varje mål. Den typen av stöd behövs från bänken.

Mittbackarna: Här vann Emma Berglund duellen mot Linda Sembrant. Det blev tryggare med Berglund, som dessutom hade ett bättre passningsspel. Sembrant kändes lite ringrostig, och var inte lika stabil som jag upplevt henne tidigare i vår.

Fischer kändes också ringrostig, och föll som nämnt tidigare lite väl tidigt. I duell- och passningsspelet var hon däremot bra.

Ytterbackarna: Magdalena Ericsson vann mot Jonna Andersson. Offensivt hade Andersson flera fina framstötar längs kanten, men defensiven var för svag. Jag gissar att hon nog ställs inför alldeles för få svåra prov i damallsvenskan, och därför inte får tillräcklig defensiv träning. För hennes tajming i man-man-duellerna var långt ifrån klockren. Där var Ericsson betydligt mer vältajmad.

Jessica Samuelsson

Jessica Samuelsson

Till höger vann Jessica Samuelsson mot Elin Rubensson. Samuelsson var bättre defensivt, och kom fram oftare längs kanten. Dock var hon lite farligt ute vid en tackling mot Nagasato i straffområdet. Där var det inte långt ifrån straff. Till Rubenssons försvar är att hon fick springa mycket på mittfältet i den första halvleken, och det därmed var logiskt att hon inte orkade komma i framstöt på framstöt. Defensivt har Rubensson vissa brister i att hålla linjen. Det märktes på slutet, när Japan skapade två lägen på hennes kant.

Centrala mittfältet: Här vann Kosovare Asllani mot Elin Rubensson. Asllani klarade försvarsspelet oväntat bra, och hon har en kvalitet i de avgörande passningarna som lyfter laget. Med tanke på hennes insatser i de tre senaste landskamperna måste hon numera vara förstavalet i den offensiva rollen på mittfältet.

Emilia Appelqvist

Emilia Appelqvist

Lisa Dahlkvist mot Emilia Appelqvist slutade oavgjort. Dahlkvist var bra defensivt, hon vann många bollar. Men ibland blir hennes passningsspel väl slarvigt. Det här var en sådan dag. Appelqvist sin tur gjorde ett helt ok inhopp.

Caroline Seger är mer eller mindre ohotad i sin roll. Hon var bra i torsdags, men inte bäst – som Sundhage ville göra gällande. Seger är bra på att lugna ner spelet, men ibland har hon onödigt högt risktagande på egen planhalva. Även om Japan noterades något eller några farliga bolltapp.

Fridolina Rolfö

Fridolina Rolfö

Central forward: Fridolina Rolfö vann platsen. Det blev tydligt hur viktig hennes styrka är för det svenska anfallsspelet. Dessutom gillar jag skarpt hur hon söker luckan mellan motståndarnas mittback och ytterback för sina djupledspassningar.
Hennes insats vid 2–0-målet är högsta betyg. Först vunnen boll, sedan en utmärkt löpning där hon skapar en yta för Asllani att slå passningen, och på det ett klassavslut. Även assisten till 3–0 är högklassig.
Jag såg att Expressen skrev ”men räkna med Lotta Schelin i OS” som kommentar till Rolfös betygstrea mot Japan. Hoppas verkligen att Sundhage såg att Rolfö är bästa alternativet som central forward. Personligen är jag övertygad om att Stina Blackstenius är näst bästa alternativet centralt. Schelin är för dålig i det felvända spelet, och passar bättre på en kant.

Lotta Schelin och Kosovare Asllani

Lotta Schelin och Kosovare Asllani

Kantforwards: Till höger vann Lotta Schelin en utklassningsseger mot Sofia Jakobsson. Jakobsson hade alldeles för dålig passningskvalitet. Hon måste verkligen jobba på sitt passningsspel, speciellt på sina passningar i fart. Ofta slänger hon liksom bara i väg bollen, till synes på chans. Men jag tycker ändå att Jakobsson var pigg första tio minuterna. Så långt värderade hon situationerna bra. Men sedan var det roliga slut, under resten av matchen tog hon massor av felbeslut.
Schelin var däremot ett stort glädjeämne. Ett stort och överraskande glädjeämne. Jag var bekymrad över hennes form efter att ha sett henne debutera i Rosengård. Men det här var något helt annat än hennes 70 minuter mot Djurgården.
Själv beklagade hon sig lätt efteråt över att inte orka springa lika mycket som vanligt. Personligen tycker jag inte att hon behövde beklaga sig. När det behövdes sprang hon – och gjorde det väldigt bra. När hon kommer från kanten, och ofta lite bakifrån, är det lättare för lagkompisarna att lägga bollen framför henne. Och när hon har bollen rättvänd med fart – då blir det oftast farligt. Jag har ju varit kritisk mot Schelin det senaste året, och det här trodde jag inte att jag skulle få skriva, men jag fick faktiskt lite 2011-vibbar kring Schelins insats. Och det är ju otroligt lovande.

Olivia Schough

Olivia Schough

Till vänster vann Olivia Schough mot både Jakobsson och Blackstenius. Framför allt gjorde Schough det bättre defensivt än de båda andra. Offensivt såg det inledningsvis rätt tunt ut. Men så blixtrade hon till några gånger – och var inblandad i två mål. Schough har inte imponerat på mig tidigare i år. Men det här var helt klart det bästa jag har sett henne prestera i år. Lovande.

Blackstenius hade problem i defensiven. Offensivt såg hade hon några bra intentioner, men det var en sådan där dag där bollarna inte studsade hennes väg. Jag tror att hennes viktigaste uppgift i OS blir att gå in som central backup för Rolfö. Blackstenius är också den ytterforward som kommer bäst till sin rätt mot lågt stående försvar, bland annat eftersom hon är bäst i luftrummet. Men jag måste sätta ett litet frågetecken för dagsformen. Det känns inte som att den är på topp.

Pia Sundhage

Pia Sundhage

Slutligen några ord om förbundskaptenen. Inför OS-kvalet skrev jag så här:

”Direkt efter OS bör man ha en ny förhandling. Där är alternativen att antingen ge Sundhage förlängt över EM-slutspelet, eller byta ut henne direkt. Jag tycker nämligen att det är självklart att den som skall leda Sverige i EM nästa år också bör ha ansvaret i höstens båda EM-kvalmatcher.”

Det inlägget hette ”Vinna eller försvinna för Sundhage”. Det tycker jag i grunden fortfarande gäller, inte minst eftersom Sundhages kontrakt löper ut vid årsskiftet.

Fast jag är inte lika kritisk längre. Efter att ha drivit landslaget i fel riktning i några år börjar Sundhage hitta rätt. Hon har lett laget tillbaka till trygghet och stabilitet. Numera är det försvar med 4-5-1 som gäller, och anfall med något som liknar 4-2-4. Det är upplägg som passar den svenska truppen mycket bättre än de system Sundhage har försökt sig på de senaste åren.

Känslan är även att Sundhage börjar hitta rätt när det gäller Caroline Seger och Lotta Schelin. Tidigare har hon givit duon för stora roller. Båda är i grunden rollspelare, och väldigt bra om de får hålla sig till sina specialroller. Ingen av dem är dock någon stor speluppläggare, en roll de fått ikläda sig alldeles för ofta. Men mot Japan tyckte jag att det kändes som att både Seger och Schelin äntligen hade uppgifter som de behärskar – och då kom båda till sin rätt.

De viktigaste pusselbitarna i Sundhages lagbygge har fallit på plats i de senaste matcherna. Jag tänker på lagets nya speluppläggare; Rolfö och Asllani. Ingen av dem hade speltid i OS-kvalet. Rolfö blev kvar på bänken, medan Asllani stod helt utanför truppen. Nu åker duon till Rio som nyckelspelare.

Båda har förmågan att slå öppnande passningar, något som saknats i landslaget det senaste året. Men bakom Rolfö och Asllani är det rätt tunt. Malin Diaz och Lina Hurtig är väl i första hand de spelare som har kapaciteten att hitta den typen av passningar. Men ingen av dem är ju som bekant med i truppen. Jag tycker nog att det var rätt att hålla dem utanför de 18, men hade röstat för Diaz som reserv. Det hade ju varit bra att kunna få in en passningsfot till – om någon av Rolfö eller Asllani skulle bli skadad.

Under OS gäller det för Sundhage att visa att att hon besitter en fingertoppskänsla i coachningen. Det gäller att balansera laget rätt i de olika matcherna. Gruppseger är viktigt – men allra viktigast att gå vidare utan att slita för hårt på truppen.

Det är från och med kvartsfinalen det avgörs – och där gäller det att ha piggast möjliga lag. De lag som lyckas slita minst på sin trupp under gruppspelet kommer att ha störst chans i slutspelet. Här har Japan varit mästerligt i de tre senaste stora mästerskapen. De har rullat på fler spelare än övriga lag i gruppspelet – och gått till tre raka finaler.

I OS har Tyskland drömläge när det gäller hushållning av krafterna. De har Zimbabwe i öppningsmatchen. Där lär de vinna stort även med en B-betonad uppställning. Poäng mot Australien i andra matchen, och de kan återigen vila folk mot Kanada.

För svensk del är öppningsmatchen mot Sydafrika otroligt viktig. En klar seger där ger sannolikt att Sundhage större manöverutrymme i övriga matcher. Och som sagt, med fingertoppskänsla i coachningen och med lite tur med lottning och skador – då kan det bli en riktigt rolig svensk OS-turnering.

Genrepet gjorde i alla fall mig rejält hoppfull.

Göteborg, Vittsjö, Barsley, Boquete och Röddik

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag har tyvärr inte kunnat vara på plats på så många damallsvenska matcher som jag hoppats hittills i år. Jag har huvudsakligen fått förlita mig till damallsvenskan.tv. Men i förra omgången var jag och såg Göteborg–Vittsjö. Det är därifrån bilderna i bildspelet ovan kommer.

Det var en jämn match, där slutresultatet 2–2 kändes logiskt och rättvisande. Tyvärr blev det en omgång där båda de matcherna jag koncentrerade mig på innehöll tveksamma domarinsatser.

Så var det på Valhalla, och så var det i matchen Umeå–Kristianstad. I Göteborg var det Vittsjö och framför allt Nkemjika Ezurike som drabbades. Som jag ser det skulle hon haft en solklar straff i slutet av den första halvleken. I stället fick hon gult kort för protest.

I Umeå var min uppfattning att hemmalaget skulle ha haft två straffar. Men domare som blåser för skitsaker ute på planen har tyvärr ofta tio gånger högre tröskel i straffområdet. Det är inte rimligt.

Tyvärr är min bild att orsaken ligger i att domarstandarden är för dålig. Domarna behärskar inte situationen, är osäkra – och struntar i att blåsa för solklara straffar för att de inte vill avgöra matcher. Men genom att undvika att blåsa straffar avgör de ju ändå matcherna. Tråkigt.

Vi får hoppas på bättre domarinsatser i helgen. Då är det för övrigt returmöte mellan Vittsjö och Göteborg. Där får vi även hoppas att Elin Rubensson är i spelbart skick. Det var ju trots allt lite oroväckande att hon tvingades vila förra helgen, en månad innan avspark i OS.

I övrigt i helgen är det två riktiga sexpoängsmatcher. Så länge det är så tätt i bottenstriden som det är nu kommer det att spelas sådana matcher i varenda omgång. Den här omgången är det Kristianstad–Djurgården i morgon och Kif Örebro–Mallbacken på söndag.

I morgondagens match har gästerna chansen att skapa distans till nedflyttningsstrecket och slippa vara akut indraget i nedflyttningsstriden under OS-uppehållet.

På söndag är det returmatchen mellan Kif Örebro och Mallbacken som är den där två nedflyttningshotade lag drabbar samman. Nya bloggen Hattrick hade för övrigt räknat på hur det gått i alla inbördes möten mellan laget på undre tabellhalvan.

Där har just Mallbacken varit sämst. De har så här långt tre kryss och två förluster mot bottenkollegorna. De siffrorna behöver nog värmländskorna förbättra i höst om de skall vara kvar i damallsvenskan även 2017. Kif Örebro är bäst i jämförelsen. De har nio poäng via två segrar och tre kryss mot övriga bottenlag. Viktigt.

Själv tänkte jag strunta i bottenstriden i helgen och istället ta en sväng till Linköping på söndag. Där spelar tabelltvåan LFC mot trean Piteå. Där spelar även en tredjedel av den svenska OS-truppen.

Under OS-uppehållet får Linköping för övrigt besök av färska spanska Copa dela Reina-mästarinnorna Atletico Madrid. Kanske att publiken då bjuds på ett sådant här konstnummer från Sonia Bermudez:

Atletico skall även till Eskilstuna för vänskapsmatch. United spelar sin match i aktuell omgång på måndag, hemma mot Umeå. I Eskilstuna verkar det finnas en debatt kring lagets utländska spelare.

En debatt som fått lagkaptenen Vaila Barsley att på Facebook ta bladet från munnen. Inlägget har rubriken:

”Jag är trött på att klassas som import”.

Läs det gärna, det är läsvärt.

När det gäller Eskilstuna kom i veckan nyheten om att stan kommer att få ett elitlag inom herrfotbollen, kanske till och med ett herrallsvenskt lag till nästa år. Hade jag suttit med i Uniteds ledning hade jag tyckt att det var rätt dåliga nyheter.

Förutom att kampen om kommunens sponsorer kommer att bli tuffare är ju nämligen risken uppenbar att damfotbollen kommer att hamna i skymundan. Och då riskerar man att tappa delar av sin stora publik, vilket vore vansinnigt tråkigt.

Men för Eskilstuna Uniteds skull får vi väl hoppas att jag är onödigt negativ, och att satsningen på herrfotboll på elitnivå ytterligare kan lyfta damfotbollen.

* Så lite noteringar om saker som hänt utanför Sveriges gränser. Först två nya klubbar för före detta Tyresöspelare. Först har Veronica Boquete i dag meddalat att PSG blir hennes nya klubbadress. En viktig värvning för ett brandskattat Parislag.

Sedan har även Line Röddik Hansen funnit en ny klubbadress. Hon var ju i Rosengård förra året. Under våren var hon med och vann Champions League med Lyon. Nu flyttar hon vidare till Spanien och Barcelona:

Kul förresten att Twitter har gjort det möjligt att bädda in tweets. Det lyfter inläggen.

* Så till helgens ligaspel runt om i världen. Som jag berättade i ett tidigare inlägg är det seriefinal i norska toppserien på söndag, när Avaldsnes tar emot LSK. Lagens första möte slutade 0–0. Blir det en vinnare den här gången kopplar den greppet om ligaguldet. Skulle det bli oavgjort har LSK övertaget i guldstriden. Avspark 14.00.

Länkar till sändningar från alla helgens matcher i toppserien hittar du här.

* I engelska WSL kan Hedvig Lindahl och Chelsea gå upp i serieledning på söndag genom seger mot målsnåla tabelltrean Birmingham. De senare har anmärkningsvärda målskillnaden 4–4 efter åtta spelade omgångar.

I och med att Manchester City med Kosovare Asllani, efter sex raka segrar, nu har noterat två raka kryss mot Liverpool har möjligheterna alltså öppnats för Chelsea. Det känns rätt klart att det är mellan de båda svensklagen som guldstriden kommer att stå.

* I USA:s NWSL är det full omgång i helgen. Serien är nu inne i ett skede där fyra omgångar skall spelas utan OS-spelare. Det öppnar för att det kan bli lite omkastningar i tabellen.

Spontant tycker jag att tabellfemman Seattle borde stå sig extra starkt den här perioden och således ha chansen att lyfta upp över slutspelsstrecket de kommande veckorna.

Den tanken bygger jag på att japanska stjärnmittfältare Rumi Utsugi ska debutera för dem i helgen. Laget har redan tidigare världsklassmittfältare som Jess Fishlock, Kim Little, Nahomi Kawasumi, Keelin Winters samt Megan Rapinoe i truppen, och bara Rapinoe är tänkt för OS. Seattle blir nog svårslaget framöver. De har för övrigt nyckelmatch borta mot trean Western New York Flash natten mot söndag svensk tid, avspark klockan 01.00.

Slutligen, här är återigen alla mina bilder från Göteborg–Vittsjö. Trevlig helg:

Väntade finalelvor – och Wambach

Det är bara 45 minuter kvar till avspark i den sista VM-matchen på fyra år. Laguppställningarna har just kommit och de innehåller inga överraskningar.

Båda lagen startar med samma elvor som i semifinalerna. Att USA gör det är högst väntat, allt annat hade varit en jätteskräll. När det gäller Japan är det också väntat, men jag funderade ändå lite tidigare i dag på om Norio Sasaki skulle våga kasta in Mana Iwabuchi i startelvan för första gången. Hon är ju den spelare som fått mest uträttat i offensiv riktning de senaste matcherna. Men så blir det alltså inte.

Här är finalelvorna om du glömt hur lagen ställde upp i semifinalerna:
USA: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Tobin Heath, Morgan Brian, Lauren Holiday, Megan Rapinoe – Carli Lloyd – Alex Morgan.
Japan: Ayumi Kaihori – Saori Ariyoshi, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Nahomi Kawasumi, Mizuho Sakaguchi, Rumi Utsugi, Aya Miyama – Yuki Ogimi och Shinobu Ohno.

Det är ingen tvekan om att USA kommer att ha ett massivt stöd på BC Place i natt. När man följer med försnacket på Twitter blir man snabbt varse att de amerikanska fansen dominerar Vancouver i dag:

I USA är ju en stor del av dagens fokus riktat mot bänken och Abby Wambach. Här får hon en studio för sig själv att snacka upp finalen. Gillar man Abby Wambach är det här ett ”måste-se-klipp”:

5.45 in i klippet pratar hon om det perfekta avslutet. Att det här är Wambachs sista VM känns självklart. Men det kan ju faktiskt vara så att dagens match är hennes sista landskamp alla kategorier. Är det kanske det hon säger utan att säga det?

Klippet är hämtat från Fox VM-sändningar. Kanalen har satsat enormt på VM – och fått ett gensvar som överträffat deras allra högsta förväntningar, det säger i alla fall Michael Mulvihill, som är vice-president på Fox Sports i den här intressanta artikeln om damfotbollens starka ställning i USA.

Fox har haft en namnkunnig och bred bemanning i sin studio under VM. Här är det den före detta mexikanska landslagsspelaren Monica Gonzalez som pratar om hur VM har påvisat damfotbollens fantastiska utveckling de senaste åren.

Och här pratar Fox studio i Vancouver upp finalen:

Matchguide till VM-finalen 2015

Två matcher återstår av VM. Bronsmatchen och finalen. Jag tänkte inte göra någon längre guide till kvällens drabbning i Edmonton. Den guide jag bjuder på till den matchen finns i slutet av det här inlägget.

Fokus här hamnar istället på finalen, det är ju den man ser fram emot nu, även om det finns förutsättningar för att bli en trevlig historia även i kväll.

Som jag skrev efter semifinalerna tycker jag att USA är stora favoriter i Vancouver. Det enda som egentligen talar för Japans Nadeshiko är att ingen av amerikanskorna har vunnit ett VM och att de således kan bli nervösa. Här är min guide till VM-finalen 2015:

Arena: BC Place i Vancouver.

Matchstart: natten mot måndag 01.00 (16.00 på söndag lokal tid)
TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 23.45 i morgon.
Domare: Kateryna Monzul, Ukraina.
Odds: 60–40 i amerikansk favör. USA är klara favoriter – hade det inte varit final hade jag satt högre odds. Mitt tips i BT är 2–0 till amerikanskorna efter mål av Alex Morgan och Carli Lloyd. Med ett tidigt amerikanskt mål kan det bli större siffror än så. Men om amerikanskorna inte får hål och det börjar närma sig slutet av andra halvlek, då växer Japans möjligheter för varje minut.

Trolig startelva, Japan: Ayumi Kaihori – Saori Ariyoshi, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Nahomi Kawasumi, Mizuho Sakaguchi, Rumi Utsugi, Aya Miyama – Yuki Ogimi och Shinobu Ohno.
Trolig startelva, USA: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Tobin Heath, Morgan Brian, Lauren Holiday, Megan Rapinoe – Carli Lloyd – Alex Morgan.

Det här är den tredje raka stora internationella finalen i rad där USA och Japan ställs mot varandra. Det är förstås ingen slump.

Tvärtom har vi en final mellan de båda lag som lett utvecklingen inom damfotbollen på senare tid. Japan har lett den tekniskt och taktiskt medan USA har lett den på så många andra plan, inte minst intressemässigt.

Visst är det kort avstånd mellan USA och Kanada, men ingen kan få mig att tro att exempelvis Sverige hade haft ett sådant makalöst stöd om VM gått i Norge eller Danmark. Jag har sett uppgifter om att var tredje biljett i VM har köpts av amerikaner. Det var fantastiskt att få se hur unga tjejer och barnfamiljer från USA har åkt land och rike runt i Kanada för att stödja Alex Morgan och de andra.

Finalen lär bli den mest sedda fotbollsmatchen i USA någonsin, sett till tittarsiffror på tv. På plats i Vancouver kommer bland annat vicepresidenten Joe Biden att vara. President Barack Obama har också engagerat sig i laget, han har gjort det såtillvida att han har twittrat ut gratulationer efter segrarna i slutspelsmatcherna. Damfotboll engagerar alltså i USA. Däremot kommer alltså inte Sepp Blatter att finnas på plats.

Vancouver ligger ju väldigt nära amerikanska ”soccercitys” som Seattle och Portland. Räkna alltså med att USA kommer att ha ett massivt stöd från läktarna. Men det är bara en av de saker som talar för USA.

Spelmässigt känns det amerikanska laget som minst en klass bättre än de japanska. Båda är välorganiserade och starka på fasta situationer. Japan har med tur och skicklighet tagit sig till final på den ”svaga” halvan som Fifa skapade för Kanada. USA har tagit sig fram på den svåra halvan med alla topplag. De har dessutom imponerat mer och mer för varje match.

I semifinalen uppträdde USA som ett blivande mästarlag. Äntligen hade de ett lag med både god defensiv balans och offensiv tyngd. När Morgan Brian spelar centralt har man en naturlig defensiv innermittfältare samtidigt som Lauren Holiday blir befriad från den defensiva tvångströjan.

Holiday har inte fått visa sina stora offensiva kvaliteter tidigare i VM. Men mot Tyskland hade hon större frihet, med följden att vi fick se ett antal läckra passningar – inte minst ett antal spektakulära spelvändningar. Känslan är att Holiday blir en nyckelspelare i finalen.

Det blir även Alex Morgan. Även om hon inte gjorde något mål skapade Morgan jättemycket. Lotta Schelin borde ta och åka över till Vancouver och se hur Morgan rör sig. För Morgan klarar av att vara ensam och övergiven forward men ändå äga en hel fyrbackslinje.
Hon gör det för att hon har en bra förmåga att läsa av var uppspel och rensningar kommer att hamna. Hon är dessutom smart nog att hela tiden utmana backlinjens svagaste kort. Gissningsvis kommer hon ofta att löpa in på ytan bakom offensivt lagda Saki Kumagai.

USA:s största tillgång hittills i VM är dock försvarsspelet i allmänhet och backlinjen i synnerhet. Hope Solo har nu hållit nollan i över åtta timmar och ännu starkare är att hon bara behövt göra tolv räddningar på hela turneringen, varav flera av dem kom den första halvtimmen. USA släpper alltså till väldigt få målchanser. Och då har de ändå mött lag som Sverige, Nigeria, Australien och Tyskland. Mittbacken Becky Sauerbrunn är otroligt stabil och viktig. Hon gör inget stort väsen av sig i form av flashiga glidtacklingar eller så. Men är det någon som sett henne göra ett misstag i VM?

Japan förmådde i princip inte att skapa något mot England. Jag har väldigt svårt att se hur de skall lyckas dyrka upp USA:s ramstarka försvar. Mark Sampson hade gjort sin läxa och visade hur man håller ihop laget och stressar sönder Japans anfallsspel. Jill Ellis och Tony Gustavsson såg förstås och lärde. Japan kommer alltså att få det ännu jobbigare i anfallsuppbyggnaden än mot England.

För USA är mycket vassare i kontringsspelet än England. USA har bättre passningskvalitet och straffar misstag på ett mycket mer skoningslöst sätt än engelskorna gjorde.
Norio Sasaki är duktig taktiskt sett och han har sagt att hans lag inte kommer att vara nervöst utan kommer att våga spela ut. Och att det kommer att våga spela framåt. Jag har stor respekt för Sasaki. Men tror alltså ändå inte att hans lag kommer att vinna.

Även om Japan har sex raka uddamålssegrar i bagaget är det enda som jag tycker talar för laget att USA skulle kunna drabbas av finalfrossa. Ingen av de amerikanska spelare som Ellis använder i sin startelva har ju trots allt varit med och blivit världsmästare. Det har däremot de flesta japanska.

Och faktum är ju att USA var ännu större guldfavoriter 2011 än de är nu. Minns ni förresten finalen från 2011?

Jag gör det väl. Då satt jag på Commerzbank Stadion i Frankfurt och såg dramat live. Det var en fantastisk match där USA var väldigt mycket bättre spelmässigt sett, men där det verkade vara förutbestämt att Japan skulle vinna.

När Aya Miyama utnyttjade amerikanska försvarsnerver och gjorde 1–1-målet i slutskedet av ordinarie tid hade jag 10–0 i riktigt klara målchanser till USA. 10–0. Japan gjorde alltså mål på sitt första riktigt farliga avslut. Den typen av effektivitet lär Japan behöva även den här gången.
Faktum är förresten att USA hade en rätt darrig backlinje för fyra år sedan. Då levde laget fullt ut på sin offensiv. Den här gången skall japanskorna inte förlita sig på att man får så generösa gåvor från amerikanska backar.

Jag kollade för övrigt hur startelvorna såg ut för fyra år sedan. Japan lär ha tre ändringar, medan USA har sex nya spelare, varav tre backar och flera positionsbyten:

Japan 2011: Kaihori – Yukari Kinga, Iwashimizu, Kumagai, Sameshima – Sakaguchi, Homare Sawa – Ohno, Kawasumi, Miyama – Kozue Ando.
USA 2011: Solo – Krieger, Rachel Buehler, Christie Rampone, Amy LePeilbetHeather O’Reilly, Shannon Boxx, Lloyd, Rapinoe – Abby Wambach och Holiday.

Jag minns också hur Abby Wambach vägrade prata om matchbilden i mixade zonen efteråt. Hur hon var en grymt stor förlorare. Hon sa så här:

”Japan vann matchen, Japan är världsmästare – och de är förtjänta av det.”

Wambach lär inte starta i finalen. Men hon lär komma in – och hon lär inte kliva av BC Place matta förrän USA har vunnit. Det här är sannolikt hennes sista VM-match så räkna med att hon kommer att elda på sina lagkompisar med alla energi hon kan finna.
Wambach spelade ju en huvudroll 2011. Hon såg ut att bli matchhjälte, men blev lite av syndabock. Det var ju hon som styrde Homare Sawa:s klack i förlängningens slutminuter och gjorde så att Hope Solo inte kunde rädda. Wambach agerade alltså olycksfågel och orsakade att det blev straffläggning. Där satte dock den amerikanska forwardsstjärnan sin straff – något hennes lagkompisar hade väldigt svårt att kopiera.

I grunden är ju Wambach ändå en vinnare. Det är även Hope Solo, Carli Lloyd, Megan Rapinoe och Alex Morgan. Sannolikt skall även Julie Johnston in i vinnargänget. Med så många vinnare på planen kommer Japan få komma upp med något alldeles exceptionellt för att kunna kontra.

Fast det är ju ”fel” lag som har vunnit de båda tidigare finalerna mellan USA och Japan. Japanskorna var spelmässigt bättre i OS-finalen 2012. Då hade jag 8–6 till Japan i målchanser. Dessutom skulle Japan ha haft en straff för hands vid underläge 1–0. Den missade dock domaren Bibiana Steinhaus. Vi får verkligen hoppas att det inte blir en dålig domarinsats som avgör VM. Sådana har vi ju haft för många av.

Bland annat hjälptes ju USA till final av en sådan. Vid närmare betraktande så har även jag kommit fram till att Alex Morgan stoppades utanför straffområdet när USA fick straff. Dessutom borde ju Julie Johnston ha blivit utvisad i samband med den tyska straffen.

Domarfrågan finns det anledning att återkomma till. Men förhoppningsvis alltså inte direkt efter finalen…

När det gäller laguppställningarna tror jag alltså på att båda lagen spelar som i semifinalerna. Det känns inte som någon vågad gissning, även om legendarerna Wambach och Sawa säkert ligger på för att ingå i startelvorna.

Det om läget inför finalen. Här är även en liten lägeskoll inför bronsmatchen:

Arena: Commonwealth Stadium i Edmonton.

Matchstart: i kväll 22.00 (14.00 lokal tid)
TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 21.20.
Domare: Ri Hyang Ok, Nordkorea.
Odds: 55–45 i tysk favör. Tyskland förlorar nästan aldrig en mästerskapsmatch mot europeiskt motstånd. Jag tippar tysk seger med 3–2.

Även här känns det troligt att det blir ganska lika startelvor som i semifinalerna. Dock händer det ju att coacher ger några trotjänare som nött mycket bänk chansen i bronsmatcherna.

Här är jag dock skeptisk till att det blir så. De flesta tyskorna har ju ingen VM-medalj och de lär gärna vilja få med sig en hem. Och för England skulle ju en tredjeplats vara en jätteframgång.

Jag tror alltså ändå på tyskorna. Även om de har behövt resa för att ta sig till Edmonton har de haft en dag mer på sig att ladda om. Och med tanke på det grymma sätt som England föll mot Japan så är frågan om engelskorna har orkat resa sig och ladda om.

Dock blir man ju glad när man läser att Laura Bassett har givit klartecken till spel. Visst vore det väl en solskenshistoria om hon fick avgöra i kväll? I rätt mål alltså.

Här är förresten en känslomässigt jobbig radiointervju med Bassett och här är en lika känslomässig tv-intervju:

För Tyskland är Lena Lotzen och Dzsenifer Marozsan borta. Tyskland har ändå en så bred trupp att man bör kunna klara det här. Frågan är dock hur Annike Krahn klarar Jodie Taylor. Krahn hade ju en mardrömsdag i semifinalen, på sin födelsedag – europeisk tid. Kanske att mittbacken får fler skäl att fira efter bronsmatchen.

Slutligen tror jag alltså att det är den amerikanska nationalsången som kommer att ljuda efter finalen. Antagligen en vackrare version än den här med Ariane Hingst:

Matchguide, Japan–England

I natt skall vi få fram USA:s finalmotståndare. Vi skall ha fram det lag som kommer till Vancouver som outsider. För trots att Japan är regerande världsmästare känns semifinalen mot England som ett rent utmanarmöte efter USA:s starka insats mot tyskorna.

Här är en matchguide till semifinalen Japan–England:

Arena: Commonwealth Stadium i Edmonton.

Matchstart: 01.00 (17.00 lokal tid)
TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar vid midnatt.
Domare: Anne-Marie Keighley, Nya Zeeland.
Odds: 60–40 i japansk favör. Japan är klara favoriter – trots att de faktiskt inte har slagit England någon gång. Men det blir tufft. Det känns som att det kan bli en ny uddamålsseger – kanske först efter förlängning. Säg 2–1.

Tänkbar startelva, Japan: Ayumi Kaihori – Saori Ariyoshi, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Nahomi Kawasumi, Mizuho Sakaguchi, Rumi Utsugi, Aya Miyama – Yuki Ogimi och Shinobu Ohno.
Tänkbar startelva, England: Karen Bardsley – Lucy Bronze, Steph Houghton, Laura Bassett, Claire Rafferty – Jill Scott, Fara Williams, Katie Chapman, Jade Moore, Karen Carney – Jodie Taylor.

På förhand känns den här semifinalen inte lika intressant som USA–Tyskland. Många kallar ju gårdagens gigantmöte för den moraliska finalen. Det gör inte jag. Oavsett vilka som är där spelas finalen natten mot måndag – även den moraliska.

Jag tänker nämligen inte underskatta Japan – eller England. Jag hade ju faktiskt de här båda lagen som fyra och femma i min rankning inför mästerskapet och nu har båda levt upp till de förväntningarna.

Backar vi bandet fyra år var det Sverige som spelade semifinal mot Japan. Det här känns på många sätt som en liknande match. England är precis som Sverige var då ett lag med en stabil defensiv. Dessutom hade man en vass forward, en lite darrig målvakt och bra kvalitet i de fasta situationerna.

Även om Japan alltså får räkna med att bära favoritskapet mot England finns det saker som talar för en jämn match. En sak är att båda lagen har förbundskaptener som är  noggranna taktiskt sett.

Varken Japans Norio Sasaki eller Englands Mark Sampson lämnar något åt slumpen. Som exempel kan nämnas att det engelska 2–0-målet mot Kanada – det som Lucy Bronze nickade in – var välplanerat.
England hade nämligen sett att Kanadas kortaste spelare, Allysha Chapman, alltid tar hand om bakre ytan vid inläggsfrisparkar – oavsett vilken motståndarna som löper in där.

Till The Guardian berättar Bronze att en av lagets scouter, Lee Kendall, hade förutspått situationen:

”Lee sa: ‘Luce, gå mot bakre stolpen, hon kommer att markera dig och du är en halvmeter längre än henne.’ … Vi visste att om jag skulle få huvudet på bollen skulle vi ha en bra chans att göra mål.”

Mark Sampson har garanterat sett hur Manon Melis kunde springa igenom det japanska försvaret i matchupptakten i åttondelsfinalen. De klippen lär lika snabba Jodie Taylor få studera inför semin.

Å andra sidan kommer säkert Norio Sasaki också att ha med det hotet i sin plan. Han lägger alltså också otroligt stor vikt vid det taktiska. Japanskorna är ju faktiskt enda laget i VM som har vunnit alla sina matcher. De har dessutom gjort det med uddamålet varje gång.

Visst har man varit i gungning några gånger, men totalt sett har det japanska försvarsspelet känts väldigt stabilt. Man har släppt till väldigt få målchanser. Totalt har de bara släppt till 13 avslut mot eget mål (varav två gått in).

I åttondelen var Japan ett par klasser bättre än Holland och i kvartsfinalen tog de udden ur Australiens snabba omställningsspel. Framför allt har Japan imponerat genom att göra vad som behövs och inte mycket mer.

Offensivt har man långa stunder visat upp det fina passningsspel som vi vant oss vid att de har. Däremot har man inte haft den effektivitet som kommer att krävas i en final mot ett USA som knappt släpper till något bakåt. Yuki Ogimi har inte hittat till 2012 års fantastiska målform utan Japans sju mål har gjorts av sju olika målskyttar. Men det är ju inte för sent att hitta effektiviteten…

Nadeshiko, som Japans lag kallas, är för övrigt vassa på fasta situationer. Man har dels Aya Miyama:s känsliga fötter, dels flera spelare som har väldigt bra tajming i sina löpningar.

Englands Lionesses är alltså också ett lag som är starkt på fasta situationer. Man spelar en fysisk, direkt fotboll och så är laget försvarsstarkt. Trots det har man släppt till 21 avslut mot eget mål – varav fyra har gått in.

Det här är Englands första VM-semifinal i fotboll alla kategorier sedan 1990. På damsidan är det den första överhuvudtaget. Det engelska laget har blivit bättre och bättre de senaste åren. I höstas tyckte jag att de blivit så bra att de kunde räknas som en tänkbar utmanare om VM-guldet.
Men i vår har laget tvingats till en del förändringar till följd av skador, och man reste till Kanada med det högt satta målet att inspirera sin nation. Under VM har man sakta men säkert fått bitarna att falla på plats, och möjligen har en del engelsmän inspirerats av tjejernas insats.

Och till Englands fördel talar att man faktiskt har tre raka matcher utan förlust mot Japan. Två av matcherna är hyfsat färska. England vann i VM 2011 och man kryssade i en träningsmatch för två år sedan. Det tredje mötet jag har hittat är från VM 2007 – då blev det 2-2.

Japan har en fysisk fördel av att laget har kunnat stanna kvar i Edmonton efter kvartsfinalen, medan England har rest runt mest av alla på sistone.

Något som inte har någon betydelse för matchutgången, men som jag retat mig på är hur Mark Sampson har tagit till överord efter de senaste segrarna. Han har brett på något vansinnigt med hur fantastiskt allt och alla kring det engelska laget är. Det känns överflödigt. För när något är fantastiskt behöver man sällan berätta det – folk ser det med egna ögon. Skulle England ta sig till final i natt inser de flesta av oss att det skulle vara en fantastiskt bra prestation.

VM 2015: Lag 3–4: Guldkandidater

I dag är det dags att hälsa nya läsare välkomna till bloggen. Nu ligger den nämligen uppe på bt.se där den går under namnet VM-bloggen.

Det börjar verkligen dra ihop sig till VM på alla sätt. Bland annat har min genomgång av alla de 24 VM-lagen har nått fram till den kvartett som jag anser har rimliga chanser att vinna guldet.

Känslan är ju att toppen är jämnare och öppnare än den varit i tidigare VM. Framför allt är det jämnare och öppnare mellan de fyra storheterna Frankrike, Japan, Tyskland och USA. Av dem har jag under en längre period rankat japanskorna på fjärde plats. De tre andra har jag däremot flyttat runt en hel del.

Till slut blev det Frankrike som jag placerade som trea och därmed presenterar i det här inlägget. Det här är hur jag ser på de två som sannolikt är VM:s mest bollskickliga lag:

3) Frankrike
Världsrankning: 3 – lagets högsta rankning någonsin.

Frankrike har aldrig tagit medalj i ett stort seniormästerskap. Det borde vara dags nu. Om det inte hade varit för historiens makt skulle Frankrike ha varit min stora guldfavorit inför det här mästerskapet. Det franska laget har nämligen varit det som funkat bäst det senaste året och det är även den trupp som har störst bolltalang.

Det senaste året har man slagit Tyskland och USA för första gången och kanske framför allt visat för sig själva att det går.

Visst fick USA revansch i finalen av Algarve cup men det borde inte behöva betyda så mycket. Frankrike rullade på fler spelare i den turneringen och hade ett klart mer reservbetonat lag i finalen än USA. Dessutom var ju nyckelspelaren Louisa Necib skadad under hela Algarve cup.

För Frankrike har det alltså funnits en mental spärr i medaljmatcher. I de fyra senaste mästerskapen har man fallit i totalt sex medaljmatcher. Vi svenskar minns ju inte minst bronsmatchen i VM 2011:

Kliver bara fransyskorna över medaljtröskeln kan de mycket väl gå hela vägen. För tittar vi på den franska truppen är det möjligen målvakten Sarah Bouhaddi som är frågetecknet. Hon är spänstig och atletisk, men ibland lite opålitlig. Hon ger sig nämligen då och då ut på vådliga utflykter långt ifrån sitt målområde.

Backlinjen är däremot världens bästa. Alla spelarna är stabila defensivt, men de är även väldigt passningsskickliga. Backlinjen personifieras av Wendie Renard som är lång och nickstark och ett vasst vapen på fasta situationer. Men hon har även ett lysande passningsspel – både kort och långt. Skulle jag få välja en mittback i världen att bygga mitt lag kring hade jag tagit Renard.

Bredvid sig får hon antagligen PSG-backen Laura Georges, men alternativet Sabrina Dellanoy är på samma nivå. Båda är bolltrygga spelare. Ytterbackarna är väldigt offensiva. Både Jessica Houara d’Hommeaux och Laure Boulleau älskar att fylla på längs kanterna och slå inlägg.

På mittfältet finns massor av alternativ – alla är högklassiga. Den enda mittfältaren som känns helt självskriven är Louisa Necib som sannolikt är världens allra bästa offensiva mittfältare. Hennes passningsspel är genialt och med henne på planen kan man vara säker på att Frankrike kommer hitta sätt att skapa målchanser.

Själva målskyttet har tidigare varit ett problem. Frankrike har helt enkelt saknat en toppforward som producerat mål i stora matcher. Marie-Laure Delie har skött den rollen på ett bra sätt mot sämre motstånd, men inte räckt till mot de bästa.

Det senaste året har dock Eugenie Le Sommer tagit över som spjutspets och öst in mål. Det senaste året tycker jag att Le Sommer har varit en av världens allra bästa spelare. Kan hon konservera formen även över VM-slutspelet kommer Frankrike att gå långt. Med smarta Gaetane Thiney bredvid sig har dessutom Le Sommer chansen att slåss i toppen av VM:s skytteliga.

Trolig startelva: Bouhaddi – Houara d’Hommeaux, Georges, Renard, Boulleau – Kenza Dali, Amandine Henry, Necib, Camille Abily – Thiney och Le Sommer.

Lottningen är dock besvärlig, vilket är ytterligare ett skäl till att placera fransyskorna som trea på rankningen. Man möter England, Mexiko och Colombia i gruppspelet. Där kommer man att gå vidare, som etta eller möjligen tvåa. Men vare sig man kommer etta eller tvåa får man en svår väg mot finalen.

Vinnaren i Frankrikes grupp möter ställs mot vinnaren i gruppen med Tyskland och Norge i kvartsfinal. Och tvåan i den franska gruppen ställs mot tvåan i den tysk-norska gruppen redan i åttondelsfinal. Tuff lottning alltså, men spelar Frankrike som de kan behöver de inte vara rädda för något motstånd.

4) Japan
Världsrankning: 4 – har som bäst varit rankade som nummer 3.

De regerande mästarinnorna kommer till spel med nästan exakt samma lag som för fyra år sedan. Där i Tyskland fick ju japansk damfotboll som bekant sitt stora lyft.

Då hade det passningsskickliga laget mycket flyt på sin väg mot VM-guldet. I OS året efter tog man sig åter till final och visade att VM-guldet inte bara var en engångsföreteelse.

Hur långt det bär i år är vansinnigt svårt att tippa. Under de senaste två åren har förbundskapten Norio Sasaki blandat vilt i sina trupper. Han har försökt matcha in nya, yngre spelare i startelvan. Bland annat har han låtit legendaren Homare Sawa vila från träningslandskamper de senaste åren.

Men när årets VM står för porten verkar det ändå som att Sasaki kommer att satsa på sina säkra, rutinerade kort. Laget i de två genrepen har nämligen varit väldigt likt VM-guldlaget från 2011. Skillnaden från då är att det finns klart större bredd på bänken.
Frågan är dock hur de elva spelarna i startelvan har utvecklats. Själv säger förbundskapten Sasaki att man är bättre:

Å andra sidan säger han att alla lag i världstoppen är bättre, vilket gör hans uttalanden svårbedömda. Klart är att Yuki Ogimi är en bättre forward nu än för fyra år sedan. Klart är också att Sawa är otroligt viktig för laget bara genom sin närvaro.

En annan viktig spelare är lagkaptenen Aya Miyama. Hon slår precisa hörnor och frisparkar med både höger och vänster fot. Faktum är att Japan gör väldigt många mål på fasta situationer trots sitt längdmässiga underläge mot de andra toppnationerna.

Orsaken är dels Miyamas precision, dels att spelare som Sawa, Ogimi, Mizuho Sakaguchi och Azusa Iwashimizu har väldigt bra tajming i sina löpningar. Sawa har skarvat in massor av hörnor vid den främre stolpen och Iwashimizu har nickat in avgörande mål vid den bakre. Bland annat avgjorde mittback Iwashimizu finalen i Asiatiska mästerskapen ifjol:

Förbundskapten Sasaki är en riktig taktiker. Både vid VM 2011 och OS 2012 valde han att vila stora delar av startelvan i sista gruppomgången. Krysset mot Sydafrika i London-OS var rejält omdiskuterat. Sasaki har alltså testat friskt de senaste åren och jag tycker att det är lite förvånande att han inte har hittat några nya talanger. Jag hade trott att han skulle matcha in smarta Potsdamspelaren Asano Nagasato – som för övrigt är lillasyster till Ogimi – i en offensiv roll.

Japan hade ett fantastiskt F17-landslag som imponerade enormt när man körde över allt motstånd och vann VM-guld i fjol. Ingen från det laget anses redo för att vara med i årets VM-trupp. Och ingen från det duktiga F20-VM-lag som tog brons i hemma-VM 2012 har slagit sig in i elvan. Men de båda lagen, inte minst guldlaget från F17-VM i fjol ger gott hopp om en fortsatt ljus framtid för japansk damfotboll även om man skulle backa ett kliv i årets VM.

Trolig startelva: Ayumi KaihoriYukari Kinga, Saki Kumagai, Iwashimizu, Rumi UtsugiNahomi Kawasumi, Sakaguchi, Sawa, Miyama – Shinobu Ohno och Ogimi.

Lottningen är fördelaktig. Japan ställs mot Schweiz, Kamerun och Ecuador i gruppspelet, vilket borde innebära gruppseger – eller i varje fall sämst en andraplats. Gruppsegraren har sannolikt en bra väg mot finalen. Man möter en grupptrea i åttondel samt gissningsvis Brasilien/Sverige i kvart och Kanada/England/Norge i semi. Grupptvåan har en överkomlig åttondel men kan få USA i kvarten och Tyskland/Frankrike i semi – tufft.

Det var det om de regerande mästarinnorna. Det här sjätte inlägget av sju i min VM-genomgång. De fem tidigare hittar du genom att scrolla ner, eller via följande genvägar:

* Lag 18–24, Blåbärsnationerna.
* Lag 14–17, Slutspelskandidater.
* Lag 10–13, Slutspelskandidater.
* Lag 7–9, Medaljkandidater.
* Lag 5–6, Medaljkandidater.