Japans nummer tio skall spela i damallsvenskan i höst. Det är en jätterolig nyhet såväl för Linköpings FC som för hela serien.
Japans tia heter Yuka Momiki och är precis den spelartyp man ser framför sig när man tänker japansk tia. Alltså kort, smart och med härlig bollbehandling.
Momiki är extra spännande eftersom hon har fötterna i både amerikansk och japansk damfotboll, vilket ju på sätt och vis är två extremer. Hon är född och uppvuxen i USA, men flyttade ganska tidigt hem till Japan och fick bland annat sin fotbollsfostran i storklubben NTV Beleza.
För er som är spända på Yuka Momiki finns ett klipp här:
Det har inte varit så många japanska spelare i damallsvenskan. Vad jag kan komma på måste Momiki tveklöst vara den bästa japanskan vi haft i svensk fotboll. Mami Yamaguchi spelade ju för Umeå och Hammarby för cirka tio år sedan. Yamaguchi gjorde 18 A-landskamper för Japan. Men det var innan Japan fick sitt stora genombrott.
Momiki har spelat 34 A-landskamper och är bara 24 år gammal. Som sagt, en otroligt spännande spelare i damallsvenskan, och i Linköping.
Semestern närmar sig sitt slut för de damallsvenska spelarna. Men ännu finns det flera vakanta platser i trupperna.
Sedan förra inlägget har vi räknat in tre nya spelare till vår högsta serie. Eskilstuna har tidigare under året haft finländska Tia Hälinen på provspel. Hon gjorde ett såpass bra intryck att hon nu har skrivit på ett 1,5-årskontrakt.
— Eskilstuna United (@EskilstunUnited) July 19, 2018
Göteborg fortsätter att bredda sin trupp. Senaste nytillskottet är elitettans delade skytteligaledare Karin Lundin.
Karin Lundin
Att den Kodefostrade forwarden lämnar Kungsbacka väcker känslor hos elitettans tabelltvåa. Västkustens KDFF har ekonomiska problem och på kort tid har man tappat både tränaren Jamal El Moussaoui och nu även sin skyttedrottning.
På den här länken kan man höra vad klubbchef Dennis Ingman säger om de båda tappen. Och det är rätt tydligt att han inte är nöjd med att tappa Lundin i det här skedet.
Noterbart är att Kungsbacka inleder hösten i elitettan med bortamöte med Kvarnsveden och hemmamatch mot Kif Örebro. Kanske kan någon av klubbens unga talanger fylla Lundins plats till de matcherna. Ett Kungsbackalag förstärkt med diverse talanger från Västsverige vann nämligen F18-klassen i Gothia cup i går.
När jag ändå är inne på Gothia cup så vann Tokyo Verdy (NTV Belezas ungdomslag) som väntat F17elit-klassen efter sex raka segrar. Efter deras två inledande utklassningssegrar fick de dock lite bättre motstånd i de fyra sista matcherna. Kristianstad, Rosengård och Bayer Leverkusen höll nere förlustsiffrorna till uddamålet.
I finalen, där jag såg den andra halvleken, var japanskorna spelmässigt överlägsna motståndarna Norcal Premier PDP från Sacramento i USA. Till slut blev det också klara 3–1 till Verdys unga lag, där flera av spelarna får spela i F17elit även nästa år. Några kan faktiskt vara med fyra gånger till. Man hade nämligen flera 04:or i truppen.
En spelare att hålla utkik efter i framtiden är förstås 15-åriga skyttedrottningen Yuzuki Yamamoto (fyller 16 i höst) som stod för två mål och ett assist i finalen. Hon är inte bara en bra målskytt, och har även ett fantastiskt spelsinne. Hennes rörelseschema håller redan otroligt hög nivå.
Tillbaka till damallsvenskans silly season. Den tredje värvningen som presenterats de senaste dagarna är Växjö DFF som knutit upp den danska U19-spelaren Signe Holt Andersen.
Århusförvärvet fyller 19 år nästa helg och är nu i väg med det danska F19-landslaget och spelar EM-slutspel. Hon spelade 58 minuter i onsdagens förlustmatch mot Tyskland, men följde hela dagens 1–0-seger mot Italien från bänken.
I övrigt i dagens omgång i F19-EM säkrade Norge sin plats i semifinalspelet via 1–0-seger mot Frankrike. I den gruppen vann Spanien med 2–0 mot Schweiz, vilket innebär att spanjorskorna har tre poäng, medan Frankrike och Schweiz har varsin. Vilket av de tre lagen som följer Norge till semifinal avgörs på tisdag.
Då får vi även veta vilka lag som avancerar från Danmarks grupp. Där vann Nederländerna med 1–0 mot Tyskland, vilket innebär att Nederländerna har sex poäng, medan Danmark och Tyskland har tre vardera och Italien är poänglöst.
Tillbaka till damallsvenskans silly season. Innan det är återstart den 5 augusti räknar jag med att vi får se ytterligare minst fem värvningar. Rosengård bör ju ha in någon back till, Vittsjö har två backar/kantspelare att ersätta och Linköping behöver några nya offensiva spelare.
En positiv nyhet för LFC:s supportrar är förstås att Lina Hurtig tränar med boll. Hur nära spel hon är vet jag dock inte.
När det gäller backar har Catherine ”CJ” Bott, landslagsback från Nya Zeeland, kopplats till Sverige. Hon har senast spelat för Jena i Frauen-Bundesliga, och skulle kanske kunna vara ersättare i Rosengård för landslagskompisen Ali Riley? Eller så är Bott kanske på gång att bli klubbkamrat med en annan landslagskompis, Hannah Wilkinson i Vittsjö?
En svensk spelare som borde vara ute på transfermarknaden är Julia Spetsmark. För såvitt jag förstått gällde hennes kontrakt med Manchester City bara förra säsongen. Undra var Spetsmark dyker upp härnäst?
När det gäller svenska spelare i England har jag inte heller sett om Amanda Nildén blir kvar i Brighton. I förstaläget skrev den BP-fostrade backen också bara ett kontrakt som gällde över förra säsongen.
Bland de spelare som lämnar damallsvenskan finns ju australiska Aivi Luik. Hon hann med nio matcher och ett mål för IFK Kalmar innan hon lämnade för storsatsande Levante.
Som jag tidigare konstaterat verkar Levante bli riktigt starkt i vinter. Klubben ser ut att få behålla sin mexikanska skyttedrottning Charlyn Corral, som ett tag var på gång till Atletico. Andra välkända spelare i Levante är Marta Corredera och den portugisiska landslags- och före detta Linköpingsspelaren Jessica Silva.
Jessica Silva
Det blev alltså inget med Corral för Atletico Madrid. En spelare som däremot är klar för den spanska mästarklubben är franska landslagsspelaren Aissatou Tounkara. 23-åringen lämnar Paris FC (före detta Juvisy) och flyttar till den spanska huvudstaden.
Helgens mest omtalade övergång internationellt sett är ändå att den engelska landslagsspelaren Izzy Christiansen går till Lyon från Manchester City. Den övergången är inte officiellt bekräftad ännu, men både engelska och franska källor hävdar att allt är klart förutom underskriften.
Nykomlingen i WSL, West Ham har gjort en spännande värvning i helgen. Den offensiva mittfältaren var riktigt bra under en period i Turbine Potsdam. Sedan hade hon en tuff period i Wolfsburg innan hon laddat om i Freiburg. Jag hade gärna sett tyskan i damallsvenskan, men nu blir det alltså England nästa före henne.
We are pleased to announce the signing of Germany international midfielder Julia Simic!https://t.co/Dds45YL141
Det om övergångar. Nu till lite verklig fotboll. I Kina har ligan återstartat i dag efter ett landslagsuppehåll.
Svensklaget Beijing förlorade med 2–1 mot Wuhan. Huruvida Marija Banusic fick göra debut eller inte har jag inga uppgifter om. Beijings målskytt var Zhang Xinyue.
#CWSL | The brazilians were the difference for Wuhan against Beijing as Bianca and Fabiana scoring. The right-back made the winner in the second half in her debut in the League. Zhang Xinyue, still in the first half, got one for the visitors. pic.twitter.com/76IXfdb0Gx
I kommande vecka är det fyrnationsturneringen Tournament of Nations i USA. Samtidigt som USA, Australien, Brasilien och Japan spelar kommer NWSL att rulla på. Det har gjort att några av klubbarna har tvingats ta in spelare på korttidskontrakt för att fylla luckorna efter sina landslagsspelare.
Serieledande North Carolina Courage har valt att ta in fyra spelare. En av dem är fjolårets Göteborgsspelare Sarah Teegarden. Hon blev för övrigt kvar på bänken hela matchen i fredagskvällens 0–0-match mot Utah Royals.
[NEWS] North Carolina Courage Sign Four to National Team Replacement Contracts
En lite spännande internationell turnering som påbörjats i dagarna är de Centralamerikanska och karibiska spelen (CAC Games). Det är en tävling som i år arrangeras i Barranquilla, Colombia.
Totalt deltar 37 nationer i det här i Sverige okända mästerskapet. Till damfotbollsturneringen är åtta lag kvalificerade. Flera av dem är intressanta eftersom de laddar upp för avgörande VM-kval i höst. Då tänker jag på Mexiko, Costa Rica, Nicaragua, Jamaica och Trinidad & Tobago. I turneringen finns även Colombia och Venezuela som föll på målsnöret i det sydamerikanska VM-kvalet.
Den åttonde nationen är Haiti, som pinsamt nog lämnade walkover i första gruppmatchen mot Nicaragua. Tråkigt med tanke på att Haiti verkar ha något på gång på ungdomssidan.
I övrigt har Mexiko, som ställer en riktigt stark trupp på benen, vunnit med 5–1 mot Trinidad, Costa Rica med 1–0 mot Colombia och så vann Venezuela med 2–1 mot Jamaica efter segermål från Deyna Castellanos.
Ett år är alldeles strax slut, och det är därmed dags för bloggens stora årskrönika. Den följer samma upplägg som de senaste åren, alltså sammanfattas året med hjälp av en mängd ledord.
2017 kommer vi i första hand minnas som året där Nederländerna vann EM-guld på hemmaplan, och där flera landslag reste sig mot ojämlikheten inom fotbollen. Dags för själva krönikan. Trevlig läsning.
Här är årets…
Assist: I allsvenskan stod Kristianstads Amanda Edgren för den läckraste framspelningen. Det var mot LB07 som hon trollade friskt inför KDFF:s 2–0-mål. Se konstnumret 1.15 in på det här klippet:
Baksmälla: Den drabbade svenska mästarinnorna Linköping, som föll med pinsamma 6–0 hemma mot Eskilstuna i matchen där hemmapubliken skulle fira sitt mästarlag. För övrigt samma Eskilstuna som en vecka tidigare hade rasat ihop och förlorat med 5–1 mot nedflyttningshotade Göteborg.
Bottenranking: I höstas, när Pia Sundhage lämnade över Sveriges landslag, var det nere på rekordlåga elfte plats på världsrankingen. Under slutet av året steg vi till plats 10, men det är ändå den lägsta plats Sverige haft vid ett årsskifte.
Bästa spelare: Det var Lieke Martens, i varje fall såtillvida att hon vann enligt alla, stora officiella priser. Fast personligen håller jag Pernille Harder lite, lite högre. Att just Martens, Harder och Sam Kerr har varit de tre bästa tycker de flesta – typ alla utom Fifa.
I'm speechless! Thank you for all the support and a special thanks to my teammates and family, without them I couldn't achieve this!❤ pic.twitter.com/djd8WZm0wO
Dans: Den bjöd Österrike på i den mixade zonen efter var och varenda skräll i EM-slutspelet. Och österrikiskorna stod ju för en hel hög skrällinsatser.
Diamantbollen: Gick till Kosovare Asllani. Välförtjänt efter att hon gjort en säsong där hon hållit en stabilt hög nivå.
EM: EM som helhet sammanfattades här. och den svenska EM-insatsen sammanfattade jag i det här inlägget. Jag har ännu rätt många bilder kvar att publicera. De lär läggas upp under de kommande dagarna.
Fall: Det stod Mark Sampson för. Englands tidigare förbundskapten gick in i året som en av damfotbollens mest firade och respekterade ledare. Hans fall i höstas blev tungt. Det fanns massor av bottnar i fallet, men det började med det här.
Firande 1: Nederländerna hade många skäl till firande under sitt hemma-EM. Så här såg det ut före matcherna:
Firande 2: Danmark skrällde sig till EM-final genom att bland annat slå ut Norge och Tyskland, Europas två bästa nationer, rent historiskt sett. EM-silvret skulle förstås firas på Rådhusplatsen:
Firande 3: Österrike gick in i EM som det tredje lägst rankade laget. De lämnade som det tredje bästa, utan att förlora en enda match. Klart att det skulle firas:
Scenes from Rathausplatz, Vienna where fans welcomed home the first Austrian team in 63 years to reach a semi-final. pic.twitter.com/GfmuzDuqZ3
Franska nerver: De franska nerverna satt förstås på Frankrike. Laget hade varit bäst i världen under våren, men när EM kom var formen som bortblåst. Man var först snubblande nära att åka ut redan i gruppspelet. Sedan blev det respass direkt i kvartsfinalen, mot England. Frankrike har således fortfarande aldrig tagit medalj i ett stor seniormästerskap.
Funktionär: Det handlar förstås om den planskötare som skulle visa Tysklands förbundskapten Steffi Jones att det gick alldeles utmärkt att spela EM-fotboll på Spartastadions något regnblöta gräsmatta…
Gamla meriter: Hade Carli Lloyd som till och med själv blev överraskad och närmast bedrövad (se klippet) när hon i januari vann Fifas pris som världens bästa spelare 2016. Sannolikt tyckte juryn att hennes insatser från 2015 var så bra så att de skulle räknas dubbelt…
Jobbigaste hjärnskakningar: De drabbade Lotta Schelin och Jennifer Falk, som båda missade stora delar av säsongen. Man håller ju tummarna för att få se båda återställda på planen igen nu till våren.
Konflikter: Det brann till mellan spelare och förbund på många håll under året. Några exempel är Danmark USA, Irland och Argentina, samt i viss mån även Brasilien. Även Sverige fick sin släng av sleven på hösten, när landslagsspelarna hotade med att bojkotta fotbollsgalan.
Längst gick de danska spelarna, som strejkade bort VM-kvalmatchen mot Sverige. Uefa var oväntat snälla i sin första dom för det tilltaget. Men domen är överklagad, så vi får se hur det slutar för danskorna.
Korsbandsskador: Som vanligt blev det en ganska lång lista över spelare som ådrog sig den jobbigaste av fotbollsskador. Bland annat fick vi tre korsbandsskador under EM-slutspelet. Här är ett urval av drabbade: Emilia Brodin (hette Appelqvist när hon skadade sig), Sofia Jakobsson, Johanna Rasmussen, Linda Hallin, Denise Sundberg, Amy Rodriguez, Julie Trustrup, Annica Svensson, Kim Little, Elena Sadiku, Valentina Cernoia, Lisa Makas, Line S Jensen, Sarah Bergman och Johanna Rytting Kaneryd.
En extra tanke här skänker jag förstås till extremt otursförföljda Sadiku. Må trenden äntligen vända för henne under 2018.
Lönelyft: Fick de norska landslagsspelarna sedan herrlandslaget gått med på att dela jämnt med damerna. Även om det inte är direkt kopplat till lönefrågan, finns en koppling, och man minns ju gärna hur norska landslagsmannen Mats Möller Dahlie försvarade damfotbollen i somras:
Miss: Tre Gintraspelare kom ensamma med det tomma målet i hemmamötet med Barcelona i Champions League. Det visade sig dock vara svårare än man kan tänka sig att få in bollen…
Could this be the Miss of year ? Gintra-University players get all mixed up against Barcelona, UEFA Women's Champions League #womensfootball#UWCL Video: Barcelona TV pic.twitter.com/wPAKtzKMt0
Mål 1: Kristianstads belgiska forward Tine Schryvers är en av världens bästa frisparksskyttar. Det visade hon när Rosengård kom på besök:
Mål 2: Årets hårdaste nick kom från Schweiz Ana-Maria Crnogorcevic, ett mål som länge såg ut att skicka ut Frankrike ur EM:
Mål 3: Kristianstadsbacken Therese Ivarsson slog till med en cykelspark hemma mot LB07 i höstas:
Mål 4: Ada Stolsmo Hegerberg är i första hand en duktig straffområdesspelare. Men Lyons norska måldrottning kan även slå till från distans. Titta bara här:
Mål 6: Linköpings Marija Banusic hade en mycket bra vårsäsong. Hon inledde även hösten på ett lysande sätt. Bland annat genom att vrida in den här godbiten mot Kif Örebro:
Mål 7: Lyons Claire Lavogez tog det här inspelet från Pauline Bremer i steget, och skickade bollen rakt upp i krysset. Någon läckrare halvvolley sågs väl knappast under året?
Mål 9: Sam Kerr vräkte in mål under året, både för Sky Blue, Perth Glory och Australiens landslag. Flera av dem var högst sevärda, inte minste den här bicycletan:
Mål 10: Det gjorde förstås fler riktigt snygga mål under året. Från damallsvenskan har jag ett solomål från Tabitha Chawinga, två bomber från Emma Jansson och ett vänsterskott i krysset från Olivia Schough. Tyvärr är det inte så lätt att hitta de där målen. Damallsvenskan.tv borde vara bättre på att dela med sig av de godbitar som tillkommer i serien.
Mästarinnor: Årets stora vinnare var förstås Europamästarinnorna för landslags, Nederländerna och för klubblag, Lyon.
Medan Nederländerna tog klara segrar i alla sina matcher i EM behövde Lyon straffläggning, som avgjordes först i åttonde omgången innan PSG besegrades i Champions Leaguefinalen. Lyon vann för övrigt också franska ligan.
Här är ett gäng andra mästarinnor fast på nationell nivå: Linköping, Wolfsburg, LSK Kvinner, Fiorentina, Atletico Madrid, Portland Thorns, NTV Beleza och Melbourne City.
Nominering: Fifa gav ett gäng gamla storspelare i uppgift att ta fram världens tio bästa spelare. Det gick så där. De där storspelarna var nog bättre på planen än de har koll på modern fotboll.
Dessutom är Fifas pris till världens bästa spelare upplagt på ett sådant sätt att det är mer Jerringpriset än Bragdguldet, alltså mer popularitet än jury. Följden blev att Fifa i slutet av september presenterade en finaltrio där två av namnen gav priset ett löjets skimmer.
Carli Lloyd hade ju nämligen nämligen haft ett mycket svagt år. Och Deyna Castellanos har ännu inte några större meriter från seniorfotboll. Tack och lov vann ju till slut Lieke Martens.
Pappersstrul: Inträffade egentligen redan 2016, men offentliggjordes under årets allra första dagar. Det var PSG som hade använt en icke registrerad spelare mot Albi, och som tappade ledningen i den franska ligan på slarvet.
Paragrafrytteri: Svenska fotbollförbundets tävlingskommitté som förklarade att Vittsjö GIK inte fick spela hemma på IP i damallsvenskan om man inte ökade antalet sittplatser under tak från 640 till 800. Tack och lov löste Vittsjö saken.
Personligen är jag sådan att jag tycker att regler skall följas. Men ibland blir det bara löjligt. Och det här var i högsta grad ett sådant fall, dessutom var det ett fall där ingen skulle drabbas.
Publiklag: Portland Thorns drog återigen flest åskådare av alla lag i världen. Årets snitt hamnade på 17 653. Deras lägsta publiksiffra den här säsongen var 14 471, fler än det någonsin varit på en damallsvensk match. Faktum är att Portlands bottenrekord alla kategorier (drygt 9600 åskådare) också är högre än det damallsvenska publikrekordet.
Dessutom är Portland ett lag som tar ”herrpriser” för sina biljetter. Således är man det lag i världen som har överlägset störst publikintäkter. Många damfotbollsklubbar borde åka till Portland och kolla hur man bär sig åt för att upprätthålla intresset.
I Sverige vann återigen Eskilstuna United publikligan, den här gången med ett snitt på 1612 åskådare. Även Piteå och Rosengård kom upp på fyrsiffrigt publiksnitt. Totalt blev snittet i damallsvenska 809 åskådare, en knapp sänkning jämfört med 2016.
Räddning: Den stod Österrikes och Bayern Münchens Manuela Zinsberger för i EM, på Amandine Henry:s skott.
Spelarflykt: Under året drabbades damallsvenskan av en rekordstor brandskattning på toppspelare. Följande damallsvenska toppspelare presenterades som nyförvärv av utländska klubbar under kalenderåret 2017: Stina Blackstenius, Gaelle Enganamouit, Marta Vieira da Silva, Amanda Ilestedt, Lieke Martens, Emma Berglund, Magdalena Eriksson, Jessica Samuelsson, Tabitha Chawinga, Claudia Neto, Jonna Andersson, Erin McLeod, Julia Spetsmark, Kristine Minde, Anita Asante och Ella Masar McLeod.
Visst har det även varit en viss inflyttning av toppspelare, bland annat i form av Anja Mittag, Caroline Seger, Kosovare Asllani och Simone Boye Sörensen. Men det hindrar inte att damallsvenskan i mycket snabb hastighet tappar mark internationellt sett. Och det finns inget som tyder på att trenden kommer att vända.
Skrällgäng 1: Österrike. Jag varnade för Österrike inför EM, men min varning gällde att de skulle ha en chans att ta sig vidare ur gruppspelet.
Men jag hade aldrig kunnat ana att de skulle lämna Nederländerna med bronsmedaljer efter att inte ha förlorat någon match i spel. Österrike charmade inte någon med publikfriande spel. De gjorde det med fantastisk organisation och ett makalöst uppoffrande arbete. Dessutom hade de en av EM:s allra bästa målvakter i Manuela Zinsberger – hon släppte bara in ett mål på 510 minuters spel. Fantastiskt bra gjort.
Österrike vann sin grupp efter seger mot Schweiz, kryss mot Frankrike och seger mot Island. Sedan vann man på straffar mot Spanien i kvarten, innan man åkte ut i semifinal på straffar mot Danmark. I semifinalen missade Österrike dessutom en straff under ordinarie tid:
Skrällgäng 2: Är förstås nämnda Danmark. Framför allt var det en jätteskräll att laget trots tidigt underläge mot Tyskland lyckades vända och vinna EM-kvartsfinalen med 2–1. De senaste 20 årens europeiska dominanter var besegrade och utslagna.
Danmark tog sig sedan till final, där man som bekant föll mot Nederländerna i det som kan ha varit årets allra bästa fotbollsmatch.
Skrällgäng 3: På svensk mark var helt klart Assi från Kalix årets skrällag. De var med i kampen om en damallsvensk plats ända in i slutomgångarna i elitettan.
Skrällgäng 4: Island. Laget gjorde ett ok EM-slutspel, men blev ändå poänglöst. Utdelningen kom i efterhand. För i VM-kvalet skällde man till rejält och slog Tyskland på bortaplan med 3–2. Då blev isländskorna så här glada:
Skyttedrottningar: Englands Jodie Taylor blev årets stora skyttedrottning. Hon vann ju skytteligan i EM närmast före Nederländernas Vivianne Miedema.
Fast många skulle kanske ändå säga att Miedema var årets målskytt i Europa. Hon vann ju nämligen också skytteligan i Champions League tillsammans med Zsanett Jakabfi, Wolfsburg. Båda gjorde åtta mål.
Kollar vi liga för liga vann ju Tabitha Chawinga skytteligan i damallsvenskan på fantastiska 26 mål. Resultatet är extra stor eftersom hon gjorde det för ett lag som åkte ur, Kvarnsveden. I elitettan vann Växjös Anna Anvegård på 33 mål.
I Frankrike delade Lyonduon Ada Stolsmo Hegerberg och Eugenie Le Sommer på skyttligasegern med 20 mål vardera. Frankfurts Mandy Islacker var bästa målskytt i Frauen-Bundesliga för andra året i rad. Den här gången på 19 mål. I NWSL vann Sam Kerr på rekordnoteringen 17 mål.
Höstens skyttedrottning var tveklöst Ada Stolsmo Hegerberg. Norskan gjorde 31 mål på 16 matcher för Lyon. Sannolikt har hon redan avgjort skytteligan i Champions League, trots att hon bara spelat fyra matcher där. På dem har hon dock gjort 13 mål, vilket blir svårt att toppa. Turneringsrekordet ligger på 14. En notering Hegerberg har bra chanser att slå.
Snällaste: Jonna Andersson, som tog sig till landslaget som back utan att dra på sig en enda varning under hela karriären. Mot Rosengård på senhösten sprack dock sviten. Där drog Andersson på sig ett rätt billigt gult kort i en duell med Anja Mittag.
Sparkade tränare: Jack Majgaard Jensen tvingades lämna Rosengård under hösten och när Kif Örebro i princip redan var klart för nedflyttning fick Martin Skogman byta arbetsuppgifter. Tvärtom var det i elitettan, där Växjös Pierre Persson fick gå när laget i praktiken var klart för uppflyttning.
Efter säsongen tvingades även mästartränaren Kim Björkegren lämna sitt jobb. Även Stefan Rehn fick tacka för sig i Göteborg.
På landslagsnivå var det ett tungt år för franska förbundskaptener. Både Oliver Echouafni och Bruno Bini (som ledde Kina) tvingades söka nya jobb. Även Brasiliens Emily Lima fick lämna jobbet. Det tyngsta fallet drabbade ju ändå Englands Mark Sampson. Se ovan.
Spridning bland segrarna: Konkurrensen inom damfotbollen blir allt större. Det märks på spridningen av segrare i årets större turneringar. Den blev så här:
EM: Nederländerna
She Believes Cup: Frankrike
Algarve cup: Spanien
Tournament of Nations: Australien
Cypern cup: Schweiz
Ostasiatiska mästerskapen: Nordkorea
Ingen av stormakterna den senaste tioårsperioden; USA, Tyskland och Japan lyckades alltså ta någon titel under 2017.
Svenska bakslag 1: FC Rosengård blev avklätt av Barcelona i vårens kvartsfinal i Champions League. Det spanska laget vann med totalt 3–0.
Svenska bakslag 2: FC Rosengård blev avklätt av Chelsea i höstens åttondelsfinal i Champions League. Det engelska laget vann med totalt 4–0.
Svenska cupmästarinnor: Blev FC Rosengård för andra året i rad. Cupmästarinnor i andra länder blev bland annat Wolfsburg, Lyon, Manchester City och Avaldsnes.
Svenska mästarinnor: Linköpings FC försvarade sitt guld. Man var inte lika svårslagna och suveräna som 2016. Men LFC vann ändå med nio poängs marginal till slut, vilket förstås är väldigt starkt.
Det fanns även svenska spelare som blev mästarinnor utanför Sveriges gränser, nämligen: Caroline Seger både i Frankrike och i Champions League, Nilla Fischer i Tyskland, Stephanie Öhrström i Italien och Julia Molin på Cypern.
Tack och adjö: I år har bland annat följande spelare tackat för sig: Sofia Lundgren, Lina Nilsson, Carola Söberg och Christie Rampone. Tack.
Tårar: 22-åriga Ada Stolsmo Hegerberg grät sig först ur EM, sedan också ur det norska landslaget.
TV 2 ask Hegerberg if she believes in coach Sjögren's project. Ada: We have 0 points after 3 games, so I will not comment on it now. #NORDENpic.twitter.com/x0jVSkH5ri
Utspel: Var många, och ett stort antal levererades från Malmö och frispråkige Jack Majgaard Jensen. Han började i mars med att hårt kritisera svensk talangutveckling samt matchningen av landslaget i Algarve cup. I april var han kritisk mot hur Pia Sundhage matchade skadade Lotta Schelin. Och i september vände han sig mot domarnivån i damallsvenskan.
Det var en genomgång av lite av varje. Jag har garanterat missat en hel del godbitare. Kom gärna med tips om höjdpunkter eller bottennapp från året som gått. Och ni: Gott nytt 2018!
Damallsvenskan är igång. Den första omgången innehöll två resultat som överraskande mig litegrand. Jag tänker framför allt på Djurgårdens seger i Piteå, men även lite på Vittsjös seger i Kristianstad.
Helgens snackis har dock varit damallsvenskan.tv. Man brukar ju säga att man bara har en chans till ett första intryck, och damallsvenskan.tv:s första intryck i fjol laggade rätt rejält. I år har damallsvenskan.tv tagit ny sats, bytt plattform – och fick således chansen till ett nytt första intryck.
Det går väl knappast att säga att det nya förstaintrycket var succéartat.
Hade det inte varit för möjligheten att visa matcherna på Facebook skulle gårdagen ha blivit ett totalfiasko. Nu räddades dagen lite av just Facebook.
I dag gick det bättre för damallsvenskan.tv. Plattformen är snygg, och själva bildkvaliteten känns bättre är ifjol. Dock noterade jag att det var väldigt dålig synkronisering mellan ljud och bild, både på någon av gårdagsmatcherna och på dagens.
I dagens match vann Eskilstuna med 1–0 mot Hammarby. Jag var i väg och tittade på damfotboll i lägre divisioner och missade de första 55 minuterna. Av det jag såg var båda lagen rätt uddlösa.
Eskilstuna fick in ett djupledshot när Mimmi Larsson byttes in. Innan dess kändes de väldigt trubbiga. Av den dryga halvtimma jag såg visade exempelvis numera ordinarie landslagsforwarden Olivia Schough inte något konstruktivt alls. Hon var rent ut sagt oftast på fel ställe.
Nya skotskan Fiona Brown såg spännande ut. Hennes segermål berodde dock mer på en miss från Hammarbymålvakten Emma Holmgren än på briljans från Brown:
Mer om damallsvenskan i kommande inlägg. Ute i Europa har det varit cuphelg. Det har spelats semifinaler i cuperna i Tyskland, Frankrike och England.
I tyska cupen tog sig SC Sand till klubbens andra raka cupfinal. Det var den österrikiska måldrottningen Nina Burger som var semifinalens stora spelare. Hon gjorde tre av målen när Bayer Leverkusen besegrades med 4–1.
I Sands första cupfinal i fjol ställdes laget mot Wolfsburg. Så blir det även i år. Nilla Fischer har nämligen chansen att få höja pokalen även i år. Wolfsburg vann sin semifinal med 2–1 efter förlängning mot ett av årets uppstickarlag i ligan, Freiburg. Polska Ewa Pajor satte det avgörande målet. Men Freiburg sålde sig dyrt, och Lena Petermann hade ett stolpskott för kvittering på slutet av förlängningen.
I Frankrike blir det drömfinal mellan Lyon och PSG. Caroline Seger fick ingen speltid när Lyon vann sin semfinal med 10–0 mot Henin Beamont. Målskyttet fördelades rätt jämnt mellan lagets superforwards, det var nämligen fyra av Alex Morgan, tre av Ada Stolsmo Hegerberg, två av Eugenie Le Sommer och ett av Amel Majri. Noterbart att Hegerberg och Le Sommer bara spelade varsin halvlek.
När PSG vann sin semifinal mot St Etienne med 4–1 gjorde Rosengårdsförvärvet Natasa Andonova två av målen.
Så till England där FA-cupfinalen kommer att spelas mellan Citylagen från Manchester och Birmingham. Det var Melissa Lawley som sköt Manchester City till Wembley (där finalen spelas) genom att göra matchens enda mål mot Liverpool:
Kosovare Asllani ingick inte i Manchester Citys matchtrupp i dag. Varför vet jag inte.
Birmingham City, med bland annat ex-göteborgaren Andrine Stolsmo Hegerberg i laget, tog sin finalplats genom att slå ut Chelsea efter straffläggning. Noterbart att Frances Kitching vaktade Chelseas mål, och inte Hedvig Lindahl. Inte heller här har jag koll på orsaken.
Det om cupmatcher. Utöver damallsvenskan var det även seriepremiärer i USA:s NWSL och Norges toppserien under påskhelgen. NWSL fortsätter att vara världens bästa liga sett till publiksiffror. Lägsta publiksiffran i premiäromgången var 2400 – alltså cirka 400 fler än bästa siffran i damallsvenskan. Snittet hamnade kring 6000, mycket beroende på att Portland Thorns hade hemmamatch, och drog 16 145 åskådare.
Det snyggaste målet jag har sett från premiäromgången gjordes av engelska Rachel Daly för Houston Dash:
I Norge förväntas toppserien kunna bli jämn i år. De regerande mästarinnorna LSK gick dock på knock i sin premiär, de vann med klara 6–1 mot Klepp:
Japans Nadeshiko League har nått tredje omgången. Det är de senaste sex–sju årens storklubbar Inac Kobe Leonessa och NTV Beleza som är fullpoängare. Här är Kobes båda mål från helgens segermatch mot Urawa Reds:
Slutligen lite bilder från en landskamp. Belgien visade i förra veckan att man håller på att flytta fram sina positioner. Bilderna nedan visar att 5–0-segern mot Skottland inte var ett dugg tursam, utan snarast i underkant. Sverige skall ju möta Skottland i juni. Om vårt landslag lyckas göra fem mål på skotskorna skall vi vara väldigt glada.
Vi ringer alldeles strax ut 2016 och det har således blivit hög tid för bloggens stora årskrönika. Den följer samma upplägg som de senaste åren, alltså sammanfattas året med hjälp av en mängd ledord.
Det var förstås OS som var det stora 2016. Där vann Tyskland, och som bekant lyckades Sverige snubbla sig fram till ett fantastiskt silver – svensk damfotbolls största framgång någonsin. Dags för själva krönikan. Trevlig läsning.
Här är årets…
Assist: Den bjöd Lisa De Vanna på till Caitlin Foord:s mål mot Tyskland i OS. De Vanna stod för en läcker tunnel innan hon serverade Foord. Tyvärr hittar jag inga bilder från OS, IOK är snabba på att rensa bort alla klipp från nätet.
Däremot stod Arsenals spanska stjärna Vicky Losada för en liknande framspelning mot Sunderland i WSL. Håll till godo:
Avstängning: USA:s fotbollförbund stängde av Hope Solo i ett halvår för att hon kallade Sverige för fega i OS. Årets överlägset konstigaste beslut.
Besvikelse: Abby Wambach, som svärtade ner sitt goda namn genom att åka fast för rattfylleri i våras. I samband med det kom det även fram att hon rökt marijuana och testat kokain. Tragiskt.
Brutna maratonsvit: Tyska demontränaren Bernd Schröder slutade i våras i Potsdam efter 45 huvudsakligen framgångsrika år i den tyska storklubben. Och i Mexiko slutade förbundskapten Leo Cuellar efter 18 år på posten.
Bästa spelare: I Europa gick priset till norska 21-åringen Ada Stolsmo Hegerberg. Hon kan dock inte bli bäst i världen, för där är finaltrion Melanie Behringer, Carli Lloyd och Marta. Lloyd är ”regerande mästarinna”, hon prisades ju av Fifa som världens bästa spelare 2015.
Comeback: Turbine Potsdam. Bara man blev av med Schröder återuppstod storlaget och man leder mycket oväntat Frauen-Bundesliga in i vinteruppehållet.
Cupmästarinnor: I Sverige: FC Rosengård. Några andra cupmästarinnor från olika länder: Wolfsburg, Lyon, Arsenal, Inac Kobe Leonessa och LSK Kvinner.
Ekonomiska kaos: Som vanligt är Kristianstad med i de här sammanhangen, klubben var återigen konkurshotad i år. Men man är inte ensamt, nästan varenda damallsvensk klubb brottas med ekonomiska besvärligheter.
Fiasko 1: Japan missade OS. De vice världsmästarna var även vice OS-mästare inför året. Men i Asiens OS-kval kom japanskorna bara trea bakom Australien och Kina – ett tecken på den allt hårdare konkurrensen i damfotbollsvärlden.
Fiasko 2: USA missade för första gången någonsin semifinal i ett stort mästerskap. De regerande världsmästarna var även regerande olympiska mästarinnor inför året. Men i OS åkte man ut i kvartsfinal mot ett rätt begränsat svenskt lag. Ytterligare ett tecken på den allt hårdare konkurrensen i damfotbollsvärlden.
Firande: Det var rejält pådrag i Bilbao efter Athletics ligaseger i våras. När får vi se något sådant här i Sverige?
Hemvändare: Ett par spelare har vänt hem till Sverige efter utlandsäventyr, inte minst Lotta Schelin som vände hem till Rosengård och Lisa Dahlkvist som vände hem till Kif Örebro.
Igelkottförsvar: Det Sverige använde i OS både mot USA i kvartsfinalen och mot Brasilien i semifinalen. En defensiv framgångstaktik.
Konflikt 1: Trots OS-silver röstade alla tolv damallsvenska ordföranden för att Pia Sundhage skulle få lämna förbundskaptensjobbet. Anmärkningsvärt.
Konflikt 2: Den mellan USA:s förbund och landslag om spelarnas avtal. En konflikt som rullat under hela året, och som fortfarande inte är löst.
Korsbandsskador: Här är några av de som drabbats av fotbollens värsta skadeelände under 2016: Erin McLeod, Matilda Haglund, Linnea Jonasson, Hanna Pettersson, Maja Regnås, Renee Slegers och Adelisa Grabus.
Löfte: Damfotbollsprofilen Alva Nilsson som lovade att springa Tjejmilen 2017 om Sverige slog ut USA ur OS. Hoppas träningen går bra…
Mediemörker: Den 1 juli kom det tråkiga beskedet att Damfotboll.com gick i graven. En vansinnigt tråkig nyhet, även om jag ofta varit kritisk till kvaliteten på texterna.
Mest oväntade publikfest: När Venezuela vann F17-mästerskapet i Sydamerika var det drygt 45 000 åskådare på plats för att se finalen mot Brasilien. Fantastiskt.
Mest svårstoppade: Tabitha Chawinga. Kvarnsvedens talang från Malawi bildade damallsvenskans klart vassaste enmannaanfall under våren. Hon blev ännu mer svårstoppad efter sommaren, när hon även hade understöd.
Mål 1: Min favorit är från den isländska ligan där Sandra Stephany Mayor i Thor/KA bjöd på en underbar cykelspark i juni:
Mål 2: Men det gjordes fler högklassiga mål under året. I mars bjöd Alex Morgan på den här fantastiska manövern mot de blivande OS-mästarinnorna från Tyskland:
Mål 3: Megatalangen Deyna Castellanos från Venezuela har redan vid 17 års ålder ett tillslag som konkurrerar om titeln tidernas bästa inom damfotbollen. På det här klippet ser man hur hon avgjorde på avspark mot Kamerun i F17-VM. Före på klippet är för övrigt även ett läckert mål från motståndarna:
Mål 4: Mer från Castellanos. På det här sättet drog Castellanos in en klockren volley i den amerikanska collegefotbollen:
Mål 5: Årets damallsvenska mål gjordes tveklöst av Marta på den här fantastiska sololöpningen mot Kristianstad. Ofattbart att det inte ens var nominerat i den svenska tävlingen om årets mål:
Mål 6: Men Marta var inte den enda som stod för läckra solomål. Här visar Marija Banusic sin talang:
Mål 7: Som vanligt har det gjorts en hel del snygga mål på skott. Under F20-VM i Papua Nya Guinea drog Lyons supertalang Delphine Cascarino in den här kanonen:
Mål 8: Internationellt sett är det här målet från en annan av Venezuelas talanger, Daniuska Rodriguez, ansett som årets snyggaste. Det är nämligen framme i final (topp tre) i Puskas Award, priset till årets mål alla kategorier. Det är andra gången ett damfotbollsmål slår sig in bland herrfotbollsmålen. Personligen tycker jag inte att det är topp tre bland årets damfotbollsmål, även om det är en fin prestation. Men smaken är ju som…
Mål 9: På avdelningen mål gjorde med fantastisk kontroll är det här konstnumret från Montpelliers F20-VM-spelare Marie-Charlotte Legér kanske årets snyggaste:
Mästarinnor: Framför allt Tyskland, som vann OS, och Lyon som vann Champions League. Här är ett antal mästarlag från olika nationella ligor: Linköping, Bayern München, Lyon, Manchester City, LSK Kvinner, Western New York Flash, NTV Beleza, Melbourne City, Athletic Club, Twente och Brescia.
Nya stavning: I september blev plötsligt c till k och samtidigt förvandlades Magdalena Ericsson till Magdalena Eriksson.
Nykomlingar: Både Djurgården och Kvarnsveden höll sig kvar i damallsvenskan med marginal. Det var grymt starkt jobbat. Kan 2017 års nykomlingar LB07 och Hammarby göra om den bragden?
Nödlösning: När ingen tv-kanal var intresserad av vår högsta serie skapade EFD en egen webb-tv-kanal: damallsvenskan.tv. Vi som gärna ville se matcherna tackar för det. Men ekonomiskt sett känns det som att det var en rätt dyr satsning för svensk damfotboll. Eller?
Petning: Pia Sundhage som i våras vägrade att ta ut Kosovare Asllani i landslaget.
PR-miss: Svenska Fotbollförbundet som missade chansen att lägga Sveriges OS-genrep mot Japan i Göteborg under Gothia Cup.
Publiklag: Portland Thorns förstås. Det stjärnspäckade NWSL-laget nådde i år det makalösa snittet 16 945 åskådare per hemmamatch. Inget lag i världen är ens i närheten av det intresset.
I Sverige är Eskilstuna United kvar på tronen i publikligan. De hade ett snitt på fina 1 897 åskådare trots att man tidigt var långt ifrån någon tätstrid.
Silver: Sveriges i OS. Vad mer behöver man säga?
Skyttedrottningar: OS: Melanie Behringer. Champions League: Ada Stolsmo Hegerberg. EM-kvalet: Jane Ross. Damallsvenskan: Pernille Harder. D1 Feminine: Stolsmo Hegerberg. Frauen-Bundesliga: Mandy Islacker. NWSL: Lynn Williams. WSL: Eniola Aluko.
Skrällgäng 1: Kanada. John Herdman fick riktig fart på sitt lag i OS. Kanada vann fem av sex matcher och imponerade faktiskt mest av alla lag – trots att man ”bara” tog brons. Bland annat besegrade Kanada såväl Tyskland, Frankrike som Brasilien.
Skrällgäng 2: SC Sand var vårens överraskningslag i Frauen-Bundesliga. Den lilla klubben från en liten håla på den tyska landsbygden tog sig dessutom till final i tyska cupen efter att ha slagit ut Bayern München i semifinal. Den lilla hålan heter förresten Willstätt och har just under 10 000 invånare, den ligger i sydvästra Tyskland, precis intill gränsen mot Frankrike.
SC Sand
Slagsmål: Rouens Maude Perchey och Bordeaux Eva Sumo tog till knytnävarna i en cupmatch i Frankrike:
Smalaste plan: När Western New York Flash tog emot Seattle Reign i amerikanska NWSL spelade man på en plan som bara var 52 meter bred. Parodi.
Snabbaste debutant 1: Lynn Williams behövde 49 sekunder i landslagströjan innan hon gjorde sitt första mål för USA.
Snabbaste debutant 2: Bara några dagar efter Williams rekord var det Kealia Ohai:s tur att ta över rekordet. Hon behövde bara 48 sekunder i USA:s landslag innan hon gjorde sitt första mål.
Sparkade tränare: I Sverige bytte både Umeå och Kif Örebro tränare i somras. Både Maria Bergkvist och George Papachristou fick gå. Rörigast var det dock i Vittsjö där Håkan Magnusson fick gå under våren. Ett tag kändes det som man hade nya ledarkommandon varje omgång.
Internationellt fick bland annat Norio Sasaki, Philippe Bergerôo och Roger Finfjord lämna sina uppdrag som förbundskaptener.
Starkaste spelare: Kvarnsvedens Lee Winroth satte världsrekord i marklyft. Vid en tävling i Katrineholm lyfte hon 190 kilo – 15 kilo över det tidigare rekordet. Imponerande.
Stjärnsmäll: För första gången någonsin släppte Sverige in fem mål i en landskamp. Brasilien vann i gruppspelet i OS med förkrossande 5–1 – ett resultat som det senare skulle visa sig var nyttigare för Sverige än för Brasilien…
Straffläggare 1: Lisa Dahlkvist förstås. Hennes straff mot USA har förutsättningar att bli en klassiker i svensk idrottshistoria. Och den mot Brasilien var inte så dum den heller…
Straffläggare 2: Lotta Schelin. Tidernas skyttedrottning i det svenska landslaget slog straffar i tre stora matcher under året – alla gångerna bjöd hon på högklassiga avslut. Starkt.
Straffmissar: Det var flera viktiga matcher under året som avgjordes efter straffläggning. Först åkte Rosengård ut mot Frankfurt i kvartsfinal i Champions League, sedan vann Lyon finalen i samma turnering mot Wolfsburg från straffpunkten. I OS vann som bekant Sverige både kvarts- och semifinal på straffar, dessutom tog sig Brasilien till semi efter straffar mot Australien. De olyckliga var Sara Björk Gunnarsdottir, Nilla Fischer, Elise Bussaglia, Alex Morgan, Christen Press, Katrina Gorry, Alanna Kennedy, Cristiane och Andressinha.
Kvartetten Ada Stolsmo Hegerberg, Kosovare Asllani, Marta och Linda Sembrant missade också straffar i nämnda matcher, men de slutade ändå på den vinnande sidan.
Straffräddare: Hedvig Lindahl förstås. Närmast efter Dalas iskalla straff mot USA är det nog Lindahls räddningar man kommer att minnas av årets OS-succé. På temat straffräddare skall förstås Sarah Bouhaddi också nämnas. Hon tog två straffar i Champions Leaguefinalen och blev Lyons stora hjälte där.
Svar på tal: Pia Sundhage kontrade snabbt på Hope Solo:s attack mot Sveriges ”fega” taktik i OS-kvartsfinalen. Sundhage sa:
”Jag skiter i vad hon tycker. Jag skall till Rio, hon skall åka hem.”
Svenska mästarinnor: Linköpings FC förstås. Laget förlorade inte en enda match i damallsvenskan. Makalöst bra gjort. Det fanns även svenska spelare som blev mästarinnor utanför Sveriges gränser, nämligen: Lotta Schelin både i Frankrike och i Champions League. Samt Kosovare Asllani i England, Mimmi Löfwenius i Norge och Julia Molin på Cypern.
Tack och adjö: I år har bland annat följande storspelare tackat för sig: Nadine Kessler, Louisa Necib (Cadamuro), Kerstin Garefrekes, Formiga, Sara Lindén, Solveig Gulbransen och Ingvild Stensland. Fast det är ju vi som skall tacka dem för all underhållning. Tack.
Tråkigaste publiksiffra: Bara 321 åskådare såg Rosengård vinna supercupen med 2–1 mot Linköping i mitten av mars. En pinsamt usel siffra för Sveriges två klart bästa klubbar under 2016.
Tvillingpar: Systrarna Flores hade valt att spela för varsitt lag i F20-VM. Efter kvartsfinalen mellan USA och Mexiko fick USA:s Sabrina trösta Mexikos Monica efter att amerikanskorna vänt 0–1 till 2–1 i slutet av matchen.
Ungdomsmästarinnor: Nordkorea tog en jackpot, man vann både VM för F20 och F17. Stort. I F17-EM gick guldet till Tyskland och i F19-EM var det Frankrike som vann. Fast F19-finalen handlade inte om fotboll, utan snarare om vattenpolo:
På hemmaplan vann Eskilstuna United SM-guld i F19 och DFK Borgeby från Skåne var bäst i F16.
Utmanare: USA bröt sig ur Algarve cup och skapade en egen utmanarturnering, She Belives Cup. Till den snodde man med sig Europas tre bästa lag, Tyskland, Frankrike och England. Premiärupplagan vann för övrigt amerikanskorna själva.
Viktigaste miss: Vivianne Miedema fick öppet läge i 91:a minuten i OS-kvalmötet med Sverige. Mål, och Nederländerna skulle ta Europas sista plats i Brasilien. Bayern Münchens skyttedrottning sköt dock över – och Sverige fick spela OS.
Jag har säkert missat en hel del. Kom gärna med tips om höjdpunkter eller bottennapp från året som gått. Och ni: Gott nytt 2017.
God fortsättning. Julhelgen har varit lugn ur damfotbollssynpunkt, både när det gäller matcher och nyheter.
En intressant nyhet kom dock i dag, nämligen att Amandine Henry kommer att spela för PSG under tre månader nu på våren. Uppgifter om det här har florerat under en tid, men nu skall det alltså klart.
Det ger förstås PSG ytterligare möjlighet att hålla undan för Henrys tidigare klubb Lyon i tabelltoppen. Det lär även innebära att PSG:s chanser att slå ut Bayern München ur Champions League ökar.
Lite verksamhet på hög nivå har det dock trots allt varit under helgen. I Japan vann Inac Kobe Leonessa finalen i Empress’s Cup mot Albirex Niigata efter straffläggning. Inac Kobe Leonessa försvarade därmed sin titel från i fjol.
Cupfinalen spelades på juldagen, och här är höjdpunkter:
En av världens bättre ligor har också rullat under julhelgen, W-league i Australien. Det är en liga som känns allt starkare för varje år, inte minst eftersom många duktiga amerikanska spelare dubblerar i både NWSL och W-league. I år är även den australiska ligan väldigt jämn, vilket är kul.
I fjol gick ju Melbourne City FC fram som en ångvält. Det nybildade laget gick igenom sin premiärsäsong obesegrade. De tog full poäng i grundserien, vann semifinalen på straffar och vann finalen klart. I höst höll de sin segersvit levande i fyra omgångar, men sedan har laget tappat.
I dag spelade man sin sjunde match, och åkte på tredje raka förlusten. En av mina favoritspelare, Samantha Kerr, gjorde de två avgörande målen när nya serieledarna Perth Glory vände 2–1-underläge i Melbourne till 3–2-seger.
I Melbourne City hade inhopparen Jacynta Galabadaarachchi ett skott i ribban.
Galabadaarachchi är en mycket intressant spelare, och då tänker jag inte bara på att hon har ett efternamn som kan få tv- och radiokommentatorer att gråta. Hon är nämligen bara 15 år, född den 6 juni 2001, och anses vara en riktig megatalang. Jag har sett klipp på hennes bollbehandling, och den är högklassig. Det skall bli spännande att se hur 15-åringen, som spelat med killar fram till väldigt nyligen, utvecklas i framtiden.
Så till lite nyheter från innan jul. Den 23 december blev jag lite förvånad när Lisa Lantz presenterades som nyförvärv av Linköpings FC. Jag har inte specialstuderat Lantz tillräckligt mycket för att ha en 100-procentigt klar analys av henne, men det jag sett tycker jag att hon är lite överskattad. Dock är det ju stor skillnad på att spela i Umeå och Linköping, och det är möjligt att Lantz har potential att växa med omgivningen.
Linköpings lagbygge inför 2017 är för övrigt intressant på många sätt. Mest intressant just nu är ju förstås vem eller vilka som skall leda laget, samt frågan om Stina Blackstenius stannar. Jag såg att Corren skrev att Jonas Eidevall är en kandidat till tränarjobbet. Det är en intressant kandidat, som både är påläst och som har erfarenhet från både Champions League och toppen av damallsvenskan.
* Den 23 december presenterades också den senaste världsrankningen. Där hade Sverige återigen fallit ner till vår sämsta placering någonsin, den åttonde. Så trots att 2016 har innehållit det som bör rankas som svensk damfotbolls största framgång någonsin – OS-silvret – har vi tidernas sämsta världsranking.
För andra året i rad slutar vi nämligen på åttonde plats på rankingen. 2015 var vi som bäst femma, medan sexa är vår bästa placering på rankingen i år. Poängmässigt har det varit ett litet lyft. Vi inledde nämligen 2016 med 1973 rankingpoäng och avslutar med 1977.
Det skall dock påtalas att sedan rankingsystemet för damer infördes 2003 hade Sverige inte legat under 2000 poäng förrän i fjol.
Medaljmässigt har Pia Sundhage varit en otroligt framgångsrik svensk förbundskapten. Hon har verkligen sett till att vinna rätt matcher. För ser man till resultaten match för match har hon alltså inget bra facit.
Offensiven har varit ett stort problem för henne under hela hennes tid som förbundskapten. Sundhage vill spela en offensiv fotboll, men hittar inte rätt spelsystem till de spelare hon har.
Här tycker jag att det är dags att göra val. Fast det är inte lätt. Handbollens förbundskapten Henrik Signell valde bort en av sina stjärnor inför EM dels för att hon var gnällig, dels för att han ville spela på ett sätt där hon inte passade in.
Sundhage har valt en annan väg. Hon har utgått från sina favoritspelare, och sedan försökt bygga ett spelsystem utifrån dem. Det positiva där är ju att hon slipper kritik från åsidosatta stjärnor, det negativa är att hon riskerar att få ställa upp med flera likadana spelare på planen.
Den risken har ökat igen, nu när Sofia Jakobsson äntligen gör mål igen. Jakobsson har varit direkt usel i landslaget i år. Däremot har hon varit väldigt bra i Montpellier i höst, vilket förstås är glädjande. Att hon leder den franska skytteligan över helgerna måste förstås stärka hennes självförtroende rejält.
Jakobssons styrka är att hon är snabb, löpstark, irrationell och normalt sett en mycket bra avslutare. Däremot är hon direkt svag i luftrummet och hon är inte heller något vidare som passningsspelare, vilket gör att hon är svår att samarbeta med. Hon är inte heller något vidare på att slå inlägg, vilket gör att hon inte funkar speciellt bra som yttermittfältare.
Det värsta för Pia Sundhage är att ytterligare flera av Sveriges bästa forwardsalternativ är nästan samma spelare. Jag tänker då i första hand på Lotta Schelin och Stina Blackstenius. I den trion är Schelin den bättre passningsspelaren, medan Blackstenius utmärker sig genom störst styrka och bäst huvudspel. Men alla tre är väldigt svåra att samarbeta med. Det jobbiga är att även två av alternativen, Pauline Hammarlund och Olivia Schough, på många sätt liknar de andra tre.
Och den bittra sanningen är att det är svårt att ha fler än en eller max två av nämnda fem på planen samtidigt – i varje fall om du vill ha ett bra passningsspel med långa anfall. Här är jag inte avundsjuk på Sundhage, för valet är inte lätt.
Nästa problem här är att vi saknar riktigt bra yttermittfältare. Då blir det lätt att sätta ut någon av de här snabba forwardarna på kanterna. Fast jag tror att vårt spel mår dåligt av en sådan lösning. Då tycker jag att det är bättre att spela med fyra innermittfältare, både när det gäller defensiv och bollinnehav.
Det blir spännande att se hur Sundhage väljer att formera sitt anfall vid januarisamlingen när hon har tillgång till hela kvintetten Jakobsson, Schelin, Blackstenius, Hammarlund och Schough samt den forward som verkligen sticker ut, Fridolina Rolfö.
I min värld bör Rolfö spela med en av de andra fem. Men som bekant brukar ju Sundhage sällan följa mina åsikter…
* Slutligen lite mediefunderingar. Först var det en liten sportjournalistbomb den 22:a när BK Häcken presenterade GT/Expressens och Cmores Malin Jonson som nyförvärv. Det var även ett tungt tapp för svensk damfotbollsbevakning. Även om Jonson kommer från handbollen rankar henne som en av de allra bästa damfotbollsskribenterna.
Apropå Expressen hade de en lista över Sveriges 100 hetaste idrottare under 2016. På den listan var det väldigt många kvinnor. Bland annat var de sex kvinnor bland de tio högst placerade, och Sundhages fotbollslandslag hamnade högre än Zlatan Ibrahimovic. Tyvärr är det ju så att sådana här listor sällan stämmer med verkligheten.
I sitt vardagliga arbete tycker ju inte Expressen att damidrott är speciellt hett. Det är inte många dagar på året som någon kvinna är hetare än Zlatan. I verkligheten var det förstås männen, med Zlatan i täten, som vi svenska idrottsjournalister tyckte var hetast även under 2016. Men när man gör sådana här årslistor passar man på att kvotera in en massa kvinnor för att det skall se bra ut.
Allra sist. Här är ett kul reportage från Helsingborgs Dagblad, som har sammanfört två gamla klasskompisar från gymnasietiden som numera är lagkaptener för varsitt fotbollslandslag, Caroline Seger och Andreas Granqvist.
Det har hunnit gå några timmar sedan Linköpings FC säkrade klubbens andra SM-guld. Det är ingen kvalificerad gissning att spelare, ledare och supportrar är mitt inne i det välförtjänta guldfirandet.
En och annan bild av guldglädjen har delats i olika sociala medier.
I segerglädjen noterar jag att en del LFC-supportrar gör en stor grej av att Rosengård har större budget. Och visst stämmer det att pengar gör skillnad över tid. Den klubb som har störst budget vinner flest titlar. Men den vinner inte automatiskt alla titlar.
Skillnaden i budget i damallsvenskan är inte så stor att det är självklart att Rosengård skall vinna varje år. Det är fullt möjligt att uppstickare kan sno åt sig titeln då och då. Så Linköpings guld är inte så konstigt.
Visst har Rosengård 12,6–7,2 i budgetmiljoner. Men det är fler faktorer än pengar som spelar in i fotboll. Och Linköping har haft flera av de andra på sin sida. Mer om det strax.
Först skall jag bara konstatera att jag var snett ute i mitt damallsvenska guldtips. Jag tippade ju nämligen bara Linköping som tvåa inför säsongen. Jag försöker bygga mina tips så lite som möjligt på gissningar och så mycket som möjligt på sådant jag själv har sett. Och visst, jag hade sett LFC imponera enormt mot Göteborg i Svenska cupen i vintras.
Men jag hade ju också fjolåret i bakhuvudet. Till mitt damallsvenska tips skrev jag så här:
”Det här Linköpingslaget har inte visat den vinnarinstinkt som krävs. I fjol erbjöds man en jättechans att vinna damallsvenskan – men misslyckades. I fjol gavs man även en jättechans att nå semifinal i Champions League – men misslyckades.
I år pratar man om att bli jämnare. Det är lättare sagt än gjort. Om LFC på allvar skall kunna utmana ett allt stabilare Rosengård får man inte drabbas av måltorka i perioder.”
Nu är damallsvenskan avgjort, och vi vet att LFC faktiskt har blivit jämnare och någon måltorka har vi inte sett skymten av. Faktum är att Linköping har varit stabilt på en mycket hög nivå hela säsongen, en imponerande hög nivå.
Jag har funderat lite på hur det är möjligt. Jag tycker för övrigt fortfarande att Rosengård har en högre högstanivå. Och ett på många sätt stabilare lag. Men Linköping har haft den vassare spetsen – och fler matchvinnare. Dessutom har man klarat försvarsspelet bra, trots att det fanns frågetecken där inför säsongen.
Några punkter som vägt över för LFC i kampen med Rosengård är längden på säsongen och slitaget på spelarna. I och med att Rosengård spelat i Champions League både vår och höst fick man en kortare försäsong.
Man har totalt sett spelat fler tuffa matcher och också dragit på sig klart fler skador. Exempelvis är det ju blytungt att Gaelle Enganamouit knappt dragit på sig den vita dressen ännu. Dessutom tappade Rosengård Sara Björk Gunnarsdottir i somras, och med henne försvann även en hel del karaktär.
Gaelle Enganamouit
LFC hade alltså en lugnare försäsong och lade spelschemat smart så man även skaffade sig en veckas sommarledighet, något Rosengårds OS-spelare gick miste om. Det tror jag kan ha varit en väldigt avgörande faktor. Och så har LFC varit ovanligt skadefritt.
Visst drog Fridolina Rolfö på sig en skada under OS. Men av nyckelspelarna noteras att Pernille Harder och Stina Blackstenius har spelat i samtliga 20 matcher. Samma sak med Claudia Neto, Kristine Minde samt viktiga ytterbackarna Jessica Samuelsson och Jonna Andersson. Och mittbackarna Magdalena Eriksson och Janni Arnth har spelat 19 respektive 18 matcher.
Den kontinuiteten i startelvan är mer värd än de extra miljoner Rosengård har till spelarlöner.
Känslan är ju att Rosengård till slut fallit på det tuffa spelschemat. De senaste 17 dagarna har man spelat fem matcher, inklusive en resa till Island. Man har helt enkelt inte orkat. Två förluster och ett kryss på de tre senaste matcherna håller ju inte om man skall kunna vinna SM-guld.
Speciellt inte om man har en så stark huvudkonkurrent som Linköping.
Det om guldstriden. Nu flyttar jag snabbt fokus till botten av den damallsvenska tabellen. När serien var halvvägs var halva serien indraget i nedflyttningsstriden. Då hade Kif Örebro och Vittsjö elva poäng vardera. Trion Kvarnsveden, Umeå och Mallbacken stod på nio och sist låg Kristianstad på åtta.
Nio omgångar senare har Kvarnsveden, Vittsjö och Kif Örebro säkrat sina kontrakt genom att ta mellan nio och tolv poäng vardera. Övriga tre lag har tillsammans tagit elva poäng – och då har de haft två inbördes möten. Kristianstad, Mallbacken och Umeå är verkligen botten, och egentligen förtjänar inget av dem mer än något annat att hänga kvar.
Det som förbryllar är dock hur landslagsspelartäta Umeå kan ligga sist i tabellen. Jag roade mig med att ur minnet lista hur många spelare de damallsvensk klubbarna har som varit uttagna till svensk A-landslagssamling minst en gång under 2015 eller 2016. Här är listan – rätta mig gärna om jag har gjort något fel:
Linköping 6
(Jonna Andersson, Magdalena Eriksson, Jessica Samuelsson, Tove Almqvist, Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius) Rosengård 5
(Zecira Musovic, Amanda Ilestedt, Emma Berglund, Lina Nilsson och Lotta Schelin) Piteå 3
(Hilda Carlén, Josefin Johansson och Irma Helin) Eskilstuna 7
(Emelie Lundberg, Nathalie Björn, Malin Diaz, Petra Andersson, Olivia Schough, Marija Banusic och Mimmi Larsson) Göteborg 5
(Jennifer Falk, Elin Landström, Freja Hellenberg, Elin Rubensson och Pauline Hammarlund) Djurgården 1
(Emilia Appelqvist) Vittsjö 0 Kvarnsveden 0 Örebro 5
(Carola Söberg, Hanne Gråhns, Lisa Dahlkvist, Michelle de Jongh och Julia Spetsmark) Kristianstad 1
(Mia Carlsson) Mallbacken 1 (Antonia Göransson) Umeå 5
(Malin Reuterwall, Hanna Glas, Hanna Folkesson, Lina Hurtig och Jenny Hjohlman)
Naturligtvis tillkommer ett antal utländska landslagsspelare i flera av klubbarna.
Men det är ändå noterbart att UIK alltså nästan har haft lika många spelare på svenska landslagssamlingar 2015 och 2016 som övriga lag på tabellens undre halva. Visst, jag vet att UIK:s landslagsspelare varit skadedrabbade, men ändå. Noterbart också att Örebro är en favorit hos Pia Sundhage.
Alla Umeås fyra landslagsmeriterade utespelare deltog i hela eller delar av gårdagens match i Mallbacken – och alla fyra gjorde mig besviken. En landslagsspelare kan inte dominera varje gång den är på planen, men den bör visa inställning. Den bör visa vägen för sina lagkompisar.
Jag tyckte att Umeås svenska stjärnspelare såg uppgivna ut. Den enda som visade vinnarvilja och jävlar anamma var Rita Chikwelu. Hon är den UIK-spelare som kan gå rakryggad, även efter förlusten på Strandvallen. Övriga behöver höja sig ett par nivåer om UIK skall hänga kvar.
Rita Chikwelu
Nu kan ju Umeå räddas av att de båda konkurrenterna är lika svaga. Kristianstad har förtvivlat svårt att göra mål, trots att man skapar rätt mycket. Det var liksom ingen slump att lagets fullträff vid 2–1-förlusten i Piteå var ett självmål av Piteås Faith Ikidi. Matchen KDFF–UIK i sista omgången kan mycket väl bli helt avgörande för vilket lag som åker ur.
När det gäller Mallbacken har jag ju flera gånger räknat ut laget. Men dagens resultat ger ändå värmländskorna lite hopp. Man måste ta minst två poäng – troligen fler – mot Linköping och Rosengård. Om guldstriden hade levt skulle jag säga att det var omöjligt.
Nu kommer varken LFC eller Rosengård ha något att spela för, vilket förbättrar Mallbackens chanser något. Det innebär dock inte att det känns speciellt troligt att Mallbacken är damallsvenskt 2017.
Dock måste jag säga att jag tycker att Mallbacken hade en mycket intressant startelva i den andra halvleken mot Umeå. Tidigare under året har Mallbacken lidit av förlusterna av Jennifer Falk och Mimmi Larsson. Avsaknaden av stabilitet längst bak och tyngd längst fram har varit gigantisk. Men nu fick tränare David Uvenclir in alla de spelare jag gillar mest i hans trupp, de mest spelskickliga. Med det laget i fler matcher hade kanske läget varit annorlunda.
* Så en kort titt på elitettan. Där tog Hammarby ett steg närmare damallsvenskan i dag genom 2–1-seger borta mot Östersund. Bajen har tre poängs försprång på Växjö med två omgångar kvar att spela.
Stockholmslaget har kvar att möta nedflyttningshotade Sundsvall borta och seriesegrarna LB07 hemma. Växjö skall till Kungsbacka och avslutar med Smålandsderby hemma mot Kalmar. Det känns som att det kan bli ett rysarslut i den här kampen.
I dag blev det för övrigt klart att IF Böljan (Falkenberg), Assi IF (Kalix) och Västerås BK 30 är nya lag i elitettan nästa år. Grattis alla tre.
* Så ett kort internationellt svep. I tyska Frauen-Bundesliga vann Potsdam seriefinalen mot Essen med 2–0. Potsdam leder tabellen på maximala 15 poäng. Essens förlust innebär att de ligger kvar på tio poäng och tappade andraplatsen till Wolfsburg (13 poäng). Även Freiburg (11 poäng) smet förbi.
Wolfsburg hade flyt. Man vann mot bottenlaget Hoffenheim med 2–1 efter att Alexandra Popp satt segermålet i matchens absoluta slutskede. Nilla Fischer gjorde för övrigt Wolfsburgs första mål.
* I Frankrike fortsätter Sofia Jakobsson att prestera. Hon gjorde Montpelliers andra mål i 2–1-segern borta mot Juvisy. För svensk del kommer ju Jakobssons formtopp tyvärr alldeles för sent. Hon har ju en mycket svag landslagssäsong bakom sig. Men kul att hon äntligen hittat toppformen igen, och hoppas att den sitter i länge.
I tabellen har Lyon, PSG och Montpellier full poäng efter fem spelade omgångar. Om två veckor möts PSG och Montpellier i ett intressant toppmöte.
* I Japan är det jämnt kring ”slutspelsstrecket”. Serien delas ju upp efter 18 omgångar, och med 17 omgångar spelade är fem av sex slutspelslag klara: NTV Beleza, Inac Kobe Leonessa, Parceiro Nagano, Vegalta Sendai och Albirex Niigata.
Tre lag slåss om den sista platsen. Jef United har 20 poäng, Urawa Reds har 19 och Iga Kunoichi har 18. Iga och Jef möts i sista omgången, medan Reds ställs mot suveräna serieledarna Beleza.
* I Norge är LSK nu bara två poäng ifrån ett nytt guld. Precis som Linköping har LSK bara tappat fyra poäng på 20 omgångar. I dag besegrades Vålerenga med 3–0.
I veckan åkte ju LSK ur Champions League, trots att man hade vunnit hemma mot PSG med 3–1. Det franska storlaget vände dock och vann hemma med 4–1.
Som jag ser det fick man dock stor hjälp av den svenska domaren Sara Persson. Hon dömde nämligen fransk straff redan efter två minuter. En högst tveksam straff. För som jag ser det tar Sherida Spitse bollen. Se själv här:
* I morgon är det alltså lottning till Champions League och semifinaler i F19-VM. Då får vi se vilka Rosengård och Eskilstuna ställs mot i åttondelsfinal. Då får vi även veta om Japans skickliga F17-lagkapten Fuka Nagano har kvar chansen att bli den första spelare någonsin att vinna guld i två F17-VM.
I dag samlas landslaget igen, och sedan mitt förra inlägg har Lina Hurtig återigen tvingats tacka nej, hon ersätts av Josefin Johansson. Även Lotta Schelin är skadad och riskerar missa de kommande två landskamperna.
För svensk del finns det dock ingen större nerv i den här samlingen. Troligen tar vi EM-platsen även vid två förluster, men tipset är att vårt lag går igenom kvalet med full poäng.
I Frankrike har det varit större drama de senaste dagarna. Ganska tätt inpå det här landslagsfönstret fick Philippe Bergerôo sparken som förbundskapten. Han ersattes av före detta Sochaux-tränaren Olivier Echouafni.
Det är en förändring som väckt en hel del förvåning i Frankrike. Bland annat är många överraskande av att Echouafni skrev på ett tvåårskontrakt, vilket innebär att hans tid löper ut mittemellan EM och VM. Det rimliga hade ju varit att han antingen kontrakterats bara över EM (knappt ett år) eller över EM och VM (tre år).
I sin första trupp väljer Echouafni att röra om rejält jämfört med OS-truppen. Exempelvis är Gaetane Thiney tillbaka, medan tre startspelare från OS-kvartsfinalen saknas. Nu har jag ärligt talat dålig koll på skadeläget i Frankrike så det kan vara skador som spökar för Jessica Houara d’Hommeaux, Amel Majri och Sakina Karchaoui. Bortplockade var även Elodie Thomis och Sabrina Delannoy.
Där lämnar jag landslagsfotbollen och går in på den senaste tidens ligaspel runtom i världen. Först förstås till damallsvenskan, där det var en riktigt intressant helg.
Personligen har jag haft några riktigt fullmatade dagar på jobbet, vilket gjort att jag inte hunnit titta något på damfotboll på toppnivå under helgen. Matcherna i damallsvenskan har jag således bara sett via höjdpunkter och sociala medier.
Den stora saken är ju förstås att Linköping numera är det enda laget som har SM-guldet i egna händer. Rosengårds kryss i Vittsjö innebär ju att LFC nu har råd att förlora seriefinalen – om man tar full poäng i övriga sex matcher.
Jag noterade att eftersnacket till Rosengårds 0–0-match dels handlade om Sandra Adolfsson och landslaget, dels om domarinsatsen. När det gäller Adolfsson har Vittsjöspelaren visat landslagsklass när jag sett henne i år. Jag hade hellre sett att Pia Sundhage tagit ut henne än stabila Josefin Johansson när Hurtig kastade in handduken.
Så till domarinsatsen. Jag har alltså inte sett matchen, men jag har sett ett klipp med en straffsituation där det är fullständigt oförklarligt hur domare Linn Andersson kan undvika att ge Rosengård straff. Här är klippet:
Nu vet jag att flera av er som följer bloggen tycker att Rosengård fick en felaktigt dömd straff mot Göteborg i förra omgången, men där håller jag inte med. Den straffen var korrekt dömd – man får inte tackla icke bollförande spelare. Däremot var den vansinnigt onödig, Göteborgsspelaren hade ju ingen anledning att sätta den tacklingen.
Apropå Göteborg ser det ju om som att även de utsattes för ett justitiemord i går. Vid Djurgårdens 1–0-mål ser det ju inte ens ut att vara nära att hela bollen skall ha passerat linjen. Att signalera för mål känns som ett galet beslut från den assisterande domaren – som ju inte befinner sig i linje vid situationen, utan ett par meter upp i planen.
Tråkigt. För Djurgården var det en udda seger, man vann med 2–1 utan att göra ett enda mål…
I botten skaffade sig Kvarnsveden marginal genom bortaseger i Örebro. Varken Vittsjö, Kvarnsveden eller Örebro är ännu på helt säker mark, men det känns ändå som att det blir två av Kristianstad, Mallbacken och Umeå som tvingas ner en division.
Så en kort koll i övriga ligor. Jag börjar den kollen i Frankrike, där det var ligapremiär i helgen. Som vanligt är det Lyon som är storfavorit och PSG första utmanare, sedan gör Montpellier och Juvisy upp om tredjeplatsen.
I premiären visade Eugenie Le Sommer att hon tänker utmana Ada Stolsmo Hegerberg om skytteligasegern i vinter. Le Sommer gjorde nämligen hela fem mål när Soyaux besegrades med 9–0, medan Hegerberg stannade på två. Kul att Caroline Seger fanns med i Lyons startelva, hon byttes ut om Kheira Hamraoui i 54:e minuten.
Sofia Jakobsson gjorde 5–0-målet när Montpellier vann med just 5–0 mot Metz. Jakobsson spelade hela matchen, däremot fanns inte Linda Sembrant med i laguppställningen.
I Tyskland är Potsdam och Essen enda fullpoängarna efter två omgångar. Potsdam vann klassikermötet med Frankfurt med klara 3–0. De båda storfavoriterna Bayern München och Wolfsburg tog sina första segrar efter att de tilltänkta skyttedrottningarna levererat. Vivianne Miedema satte Bayerns segermål mot Jena och Anja Mittag och Ramona Bachmann gjorde målen när Wolfsburg besegrade Leverkusen.
Veckans målskytt var dock Lena Petermann som gjorde tre av Freiburgs mål i 5–0-segern mot Duisburg. Med sina tre mål delar Petermann skytteligaledningen med Tabea Kemme och Mandy Islacker.
Till England där Kosovare Asllani byttes in i slutminuterna när Manchester City vann med 1–0 borta mot Arsenal i helgen. Segern innebär att City är klart för nästa års Champions League. Det innebär också att City bara behöver tre poäng till för att säkra ligasegern.
Slutligen till USA där det noterades nytt publikrekord i NWSL. Det handlade förstås om Portland, där den nya noteringen skrivs till 21 144 åskådare.
Det var sista hemmamatchen i grundserien för Thorns, som slutar på det fantastiska hemmasnittet 16 945 personer. Det, och 3–2-segern mot Western New York Flash firade laget så här:
Med en omgång kvar att spela ligger det totala publiksnittet i NWSL på 5 590, en siffra som visar att det går att locka folk till damfotbollsmatcher, även i en liga där stjärnorna periodvis är frånvarande.
I år har NWSL bestått av tio lag, det mesta talar för att den siffran kommer att öka de närmaste åren. Det är förstås kul för damfotbollen.
Sportsligt lever viss spänning in i slutomgången. Det handlar dels om Washington eller Portland skall ta hem grundserien, dels om Western New York Flash eller Seattle Reign skall ta den fjärde och sista slutspelsplatsen. Tyvärr har inte NWSL gemensam starttid för sista omgången, vilket känns något tveksamt.
Klart är dock att Flash möter jumbon Boston på bortaplan och bör ha goda chanser att ta den trepoängare som krävs för att få spela slutspel.
I Norge var det cupomgång i helgen. Efter den står det klart att LSK och Röa gör upp om den ena norska mästartiteln i cupfinalen senare i höst. När det gäller den andra mästartiteln, alltså ligan, knappade Avaldsnes in tre poäng på LSK. Men LSK kommer fortfarande att ha minst fyra poängs försprång när alla lag spelat lika många matcher.
Slutligen till Japan. Där har NTV Beleza kopplat ett rejält grepp om grundserien. I helgen besegrade man Inac Kobe Leonessa med 3–0. Beleza har sju poäng ner till nya tvåan Vegalta Sendai och trean Parceiro Nagano. Kobe ligger fyra, tio poäng från serieledning.
I Japan delar man ju upp serien i en mästerskaps- och en nedflyttningsserie efter 18 omgångar. Det är sex omgångar dit och i nuläget är även Albirex Niigata och Iga Kunoichi på rätt sida strecket. Men även JEF United är i högsta grad med i kampen om en plats i mästerskapsserien. Övriga tre lag är avhängda.
På torsdag väntar Polen borta i EM-kvalet. Närmast efter de båda mötena med Danmark är det den svåraste uppgiften i gruppen. Den är dock inte svårare än att Sverige bör vinna med något eller några mål.
Jämfört med landslagets senaste insats – Slovakien borta, finns inte trion Nilla Fischer, Linda Sembrant och Emilia Appelqvist tillgänglig. Däremot skall Lotta Schelin kunna starta nu.
I Slovakien startade ju Sverige så här: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Fischer, Sembrant, Jonna Andersson – Appelqvist, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Sofia Jakobsson, Pauline Hammarlund, Olivia Schough.
Amanda Ilestedt
Min gissning blir att Sundhage kommer att spela med Emma Berglund och Amanda Ilestedt i mittförsvaret dessutom känns det självklart att Schelin går in i stället för Hammarlund. Den stora frågan är vem som skall ersätta Appelqvist. Jag hoppas och tror att det blir Kosovare Asllani, jag tror inte att Sundhage har tagit med Asllani för att placera henne på bänken. Fast säker är jag inte. Det kan mycket väl blir Elin Rubensson som tar platsen på mittfältet.
Elin Rubensson
Personligen hade jag gärna även sett att Stina Blackstenius fått starta i tremannaanfallet i stället för Schough, men det lär inte hända.
Polen–Sverige på torsdag startar för övrigt 18.00 och direktsänds på TV12.
Det spelas för övrigt en mängd EM-kvalmatcher den kommande veckan. Hittills är Frankrike och Tyskland samt värdnationen Nederländerna inkvalade. Sannolikt blir det ett par lag till de kommande dagarna. Bland annat blir Sverige helt klart för slutspel vid sex poäng mot Polen och Moldavien. En genomgång av läget i alla grupper finns här.
Nu till helgens damallsvenska omgång. Där var det seriefinal med en mängd landslagsspelare på planen. Nilla Fischer visade absolut toppform i Champions Leaguefinalen och Linda Sembrant har varit grymt stabil i landslaget det senaste året. Ändå känner jag mig trygg med Berglund och Ilestedt som mittförsvar i landslaget. Jag tycker nämligen att de såg väldigt stabila och bra ut mot Linköping.
Jag gillar Magdalena Ericsson skarpt. Hon är en vinnartyp och hennes vänsterfot ett bra vapen vid fasta situationer. Men de två senaste gångerna jag har sett Ericsson har hon gjort rejäla misstag av en typ som gör att jag ändå är tveksam till att spela henne som mittback mot Polen. Däremot kan jag tänka mig henne som vänsterback.
Jonna Andersson
Inte minst eftersom Jonna Andersson hade det vansinnigt jobbigt mot Marta i seriefinalen. Det berodde väl i och för sig mycket på att Marta var bättre än jag sett henne på mycket länge – bäst på planen enligt mig. Nu har ju Polen ingen Marta, men jag hade ändå gärna sett Ericsson som vänsterback på torsdag.
Spelmässigt var Rosengård en nivå stabilare och bättre än Linköping i seriefinalen. Matchen höll för övrigt en väldigt hög kvalitet, man behövde inte ha ett tränat öga för att se att det var en match på högre nivå än de andra i damallsvenskan.
Resultatet 1–1 kändes det som en förlust för Malmöklubben. En förlust på flera sätt. Jag tror ju inte att Rosengård och Linköping kommer att gå helt rent mot övriga lag. Men de kommer inte att tappa många poäng, alltså är det önskvärt för lagen att skaffa sig lite marginal. Eftersom Rosengård dels har nästa seriefinal på bortaplan och dels kommer att få bygga om laget lite i sommar när Sara Björk Gunnarsdottir lämnar hade de säkert gärna fått lite marginal till LFC inför den perioden. Så blev det inte.
Även om Linköping reste sig i den andra halvleken var jag faktiskt lite besviken på laget. Spelmässigt hittade de inga blottor i Rosengårds försvar. De räddades ju av en individuell prestation från Pernille Harder. Men exempelvis Blackstenius och Fridolina Rolfö var tyvärr rätt osynliga. Men trots att jag tyckte att Linköping var en besvikelse var det ändå de som kändes som dagens lilla vinnare.
Olivia Schough
Bakom de två topplagen har Eskilstuna börjat rada upp segrar. 4–1-viktorian i Örebro var Uniteds fjärde raka. Glädjande för laget var även att Olivia Schough fick göra sina två första mål för säsongen.
I botten har Kristianstad och Umeå det fortsatt väldigt jobbigt. Jag kollade en halvlek av Kristianstad–Piteå. I den var KDFF det bättre laget, men det var Piteå som gjorde halvlekens enda mål. Skall Kristianstad hålla sig kvar håller det inte att alla bra målchanser avslutas med skott utanför. För bottenlagen väntar riktigt viktiga matcher efter landslagsuppehållet; Kvarnsveden–Umeå och Djurgården–Kristianstad.
Slutligen en kort koll av vad som hände i de stora ligorna utanför Europa. I USA:s NWSL spelades en av alla de omgångar där de amerikanska landslagsspelarna saknades. Det gjorde att Portland–Seattle inte blev så rolig som jag hade hoppats. Att det blev 0–0 gjorde inte saken roligare.
Riktigt roligt med den där matchen var publiksiffran. Trots att massor av stjärnor saknades kom hela 18 114 för att se matchen – en vansinnigt bra siffra.
De amerikanska landslagsspelarna förbereder sig för övrigt för dubbellandskamper mot Japan. Just Japan kommer till Kalmar den 21 juli för Sveriges OS-genrep.
I den japanska ligan, Nadeshiko League, har NTV Beleza kopplat greppet om slutsegern i grundserien. I helgen vann man med 5–0 borta mot Aya Miyama:s Yunogo Belle. Där gjorde Mina Tanaka tre av målen. Beleza leder nu med fyra poäng före skrällaget, nykomlingen Parceiro Nagano. Fast den japanska ligan avgörs ju dock inte på våren, utan avgörandet sker på hösten där de sex bästa lagen går vidare till en mästerskapsserie.
När det gäller det japanska landslaget missade det ju OS. Efter kvalfiaskot har man bytt förbundskapten till Asako Takakura. Hon har direkt påbörjat en generationsväxling. Förbundskapten Takakura berättar lite om det här.
I truppen till USA-matcherna saknas tio av de spelare som var med i OS-kvalet. Bland annat följande spelare från startelvan i VM-finalen i fjol: Ayumi Kaihori (slutat), Aya Sameshima, Azusa Iwashimizu, Nahomi Kawasumi och Shinobu Ohno.
Aya Miyama
Dessutom valde Aya Miyama själv att stryka sig på grund av bristfällig form. Den tidigare lagkaptenen tyckte alltså inte att hon är bra nog för tillfället. Anmärkningsvärt. Och ett tydligt tecken på att en av Takakuras allra viktigaste uppgifter blir att bygga upp självförtroendet i laget igen.
När jag med lite distans läser i genom mitt förra inlägg tycker jag att jag låter onödigt negativ mot damallsvenskan.tv, betydligt mer negativ än jag egentligen känner mig.
Så här dagen efter går känslan att sammanfatta så här: det var ingen klockren premiärdag, men i grunden är man glad över möjligheten att kunna se alla matcherna. Och de flesta sändningarna var ju helt okej.
Det är ju förresten lite svårt att veta exakt vad man skall kunna förvänta sig av damallsvenskan.tv, och vad man skall jämföra med. Jag tyckte att sändningen från upptaktsträffen var väldigt bra, och möjligen gjorde det att jag sannolikt hade lite för högt ställda förväntningar på premiäromgången.
Totalt sett var det ju ändå en väldigt bra första omgång av damallsvenskan. Det var genomgående väldigt bra matcher – och vi som är intresserade kunde se dem allihop. Dessutom finns det nu klipp med höjdpunkter från matcherna som sprids i media och på sociala medier, vilket förhoppningsvis ökar intresset.
Jag vet inte om vi kommer att få några tittarsiffror redovisade från damallsvenskan.tv, men siffrorna från arenorna var på en okej nivå. Eller 2 980 på Tunavallen var ju jättebra, en signal om att United har ett bra grepp om folket i Eskilstuna – kul att se.
I övrigt hade jag trott på fler åskådare i Piteå, ”bara” 890 såg PIF:s fina premiärseger mot Göteborg. Publikmässigt fortsätter Linköping att vara en besvikelse. Man har det mest underhållande laget, men ofta väldigt dåliga publiksiffror. 481 åskådare på en premiär tycker jag är för dåligt.
Skall man vara positiv så var det ändå en ökning med mer än 50 procent från i fjol. Då hade LFC bara 312 på sin hemmapremiär.
Publiken i Linköping verkar för övrigt vara av medgångskaraktär. Det var riktigt dåligt publikintresse under förra våren, men sedan det tog sig på hösten när LFC var inblandat i guldstriden och man nådde till slut ett snitt på godkända 1 021. Fast noterbart är att fler än hälften av fjolårets åskådare var på plats vid två toppmatcher, det kom 2 121 mot Rosengård och 3 743 mot Eskilstuna. Hur LFC skall få en större stampublik är en viktig gåta för klubben att knäcka.
* Det om helgens nationella fotboll. Nu en sväng runt jordklotet. En sväng som börjar i Frankrike där Linda Sembrant spelade en viktig roll när Montpellier gick till final i franska cupen. Man gjorde det efter straffseger mot PSG. Landslagsbacken gjorde först ett mål under ordinarie tid (matchen slutade 2–2) och satte sedan även sin straff.
Straffläggningen blev en uppvisning av de båda målvakterna Solène Durand och Ann-Katrin Berger. Efter sju straffar hade duon räddat fyra, till slut tog de fem av tolv. Glädjande för svensk del var att både Sembrant och Caroline Seger tillhörde målskyttarna.
De båda var förresten lagkaptener för varsitt lag. Det är också givetvis otroligt positivt att vi nu har svenska lagkaptener i flera internationella topplag. I går bar även Lotta Schelin bindeln i Lyon och i Tyskland är ju som bekant Nilla Fischer kapten i Wolfsburg.
Sembrant och Seger spelade alla 120 minuterna. Sofia Jakobsson byttes ut i 87:e och Lisa Dahlkvist i 65:e (i underläge 2–0). På det här klippet kommer Sembrants 2–0-mål efter 1.12,40 och straffläggningen efter 2.01,30:
I den andra semifinalen vann Lyon med förkrossande 9–0 mot Rodez. Schelin spelade hela matchen och gjorde två av målen – 2–0 och 4–0. Värst var som vanligt numera Ada Stolsmo Hegerberg som blev tremålsskytt.
* I Tyskland föll Bayern München för första gången sedan 1 juni 2014. En svit på 40 förlustfria matcher i rad bröts när Frankfurt vann med 1–0 i Bayern. Saskia Bartusiak nickade snyggt in segermålet på en hörna.
För Frankfurt var segern nödvändig för att ha kvar chansen att bli tvåa i ligan och ta en plats i höstens Champions League. Det är dock Wolfsburg som har greppet om den där andraplatsen. Nilla Fischers lag ligger en poäng före Frankfurt och har ett ganska bra program i de fyra återstående omgångarna. Där väntar nämligen bortamatcher mot Essen och Potsdam samt hemmamatcher mot Hoffenheim och Köln.
* I England vann Hedvig Lindahl och Chelsea FA-cupsemifinalen mot Manchester City och Kosovare Asllani. De blev 2–1 efter förlängning, Fran Kirby gjorde segermålet i absolut sista minuten innan det skulle ha blivit straffläggning.
Båda svenskorna spelade alla 120 minuterna. I den andra semifinalen var det inte lika tajt, där vann Arsenal med hela 7–0 mot Sunderland.
* I USA kom som väntat veckans riktigt stora publiksiffror. Fantastiska 16 073 såg Portland Thorns vinna med 2–1 i NWSL-premiären mot nykomlingen Orlando Pride, som ju är anfört av före detta Portlandstjärnan Alex Morgan. Pride tog ledningen genom australiska Steph Catley, men Portland vände efter mål av Dagny Brynjarsdottir och Lindsey Horan.
Portland är verkligen i särklass i världen när det gäller publikintresse. För att förstå hur bra den siffran är kan konstateras att bara tre tyska lag och två svenska (Eskilstuna och Piteå) hade fler totalt under hela senaste säsongen – alltså alla matcher hopräknade.
Men Portland är inte ensamt i USA om att ha bra publiksiffror. NWSL är ju den tredje amerikanska proffsligan på rätt kort tid. De andra två (WUSA och WPS) har lagts ner efter tre år. NWSL påbörjade i helgen sin fjärde säsong och man verkar ha bra grepp om publiken. Sämsta publiksiffran i premiäromgången var nämligen 3 578 i Washington, där Louise Schillgard debuterade när hennes Boston Breakers föll med 1–0 mot Spirit.
Totalt sågs de fem premiärmatcherna av 39 100 åskådare, vilket innebär ett snitt på 7820 – givetvis grymt bra.
* I Japan noterades också en bra publiksiffra. 3 133 såg NTV Beleza gå upp i serieledning efter att ha vunnit den tidiga seriefinalen mot Inac Kobe Leonessa med 2–1.
* I Norge har Kolbotn, med Fanny Andersson i startelvan, överraskat stort i upptakten av ligan. I första omgången tog man poäng mot LSK och i helgen besegrade man den andra storfavoriten Avaldsnes med hela 3–0. Två av målen gjordes av fjolårets AIK-spelare, finska Juliette Kempi.
Stabaek enda laget utan poängförlust efter tre omgångar. LSK och Kolbotn skuggar på sju poäng vardera. Mimmi Löfwenius gjorde för övrigt ett av målen när LSK vann med hela 11–0 mot Uraedd.
Vi är framme vid årets roligaste helg – seriepremiären. Ännu så länge står alla lag jämsides och alla drömmar lever.
Det är en helg där en hel del matcher visas på streamar. Som bekant går alla damallsvenska matcher att se på damallsvenskan.tv. Fram till den 5 maj är det dessutom gratis, sedan kommer det att kosta 169 kronor i månaden – eller 89 kronor per match.
Så kan du inte ta dig till någon av arenorna är damallsvenskan.tv ett bra alternativ. Det hoppas jag i alla fall. Förhoppningen är ju att det kommer bli bra produktioner.
De matcher det handlar om i första omgången är Rosengård–Kristianstad i dag 15.00 samt fem matcher i morgon:
Känslan är att det kommer att bli många hemmasegrar i premiäromgången. Det är ju bara i Borlänge som bortalaget känns starkare på pappret.
* I dag drar även elitettan i gång. Såvitt jag vet sänds ingen av dagens tre matcher. Däremot sänds Växjö DFF–Hovås Billdal på smp.se på söndag 15.00. Jag tror även att barometern.se sänder IFK Kalmar–Östersund samtidigt, men där har jag inte hittat någon länk.*
* Det är inte bara i Sverige det är premiär. Som sista stora liga i världen sparkar även amerikansk NWSL i gång i natt.
I år har vi ju svenskt intresse i ligan genom Louise Schillgard, tidigare Fors, som spelar för fjolårets jumbolag Boston Breakers.
Jag har inte haft tid att fördjupa mig i lagen inför ligastart utan rekommenderar att man klickar in här på The Equalizer som har mycket bra material inför ligan. Skall jag ändå tippa tror jag att det blir tronskifte – det är dags för Seattle Reign att ta hem titeln. Jag hoppas att publiklaget Portland blir bra i år – det är bra för damfotbollen totalt sett. Dessutom hoppas jag att nya Orlando Pride – med Alex Morgan som affischnamn – hänger med bra från start.
Matcherna i NWSL ser du som vanligt på NWSL:s Youtubekanal. 01.00 natten mot söndag är det avspark, och Louise Schillgards Boston spelar ligans öppningsmatch borta mot topptippade Washington:
* Kul premiärer i Sverige och USA alltså. Fast veckans riktiga toppmatch spelas i Tyskland. I morgon 14.00 direktsänder DFB-tv mötet mellan tyska mästarinnorna Bayern München och Champions Leaguemästarinnorna Frankfurt. Det är en riktig måstematch för gästerna – om de skall kunna ta en av de två tyska Champions Leagueplatserna i höstens turnering.
* Även i Japan är det toppmatch. Där möts ligans etta och tvåa i en tidig seriefinal nu tidigt på morgonen. Det handlar om de senaste årens två storlag, Inac Kobe Leonessa och NTV Beleza.
* Slutligen är det cupsemifinaler både i Frankrike och England på söndag. I franska cupen är det tre svensklag kvar, semifinalerna spelas nämligen så här: Montpellier–PSG och Lyon–Rodez – båda startar 17.00. Två timmar tidigare spelas semifinalerna i engelska FA-cupen. Där är det ett svenskmöte, nämligen Chelsea–Manchester City. I den andra semin spelar Arsenal mot Sunderland.
Vi har alltså en riktigt späckad damfotbollshelg framför oss. Härligt.
Annandag påsk går mot sitt slut och det är dags att sammanfatta påskhelgens damfotboll. I tyska Frauen-Bundesliga vann de tre topplagen.
Bayern München vann med 3–0 i Freiburg, och målen gjordes av de tre spelare som jag lyfte fram som formstarka inför helgen, alltså Vivianne Miedema, Melanie Behringer och Sara Däbritz. Bayerns seger innebär att laget nu har 40 raka ligamatcher utan förlust.
Bayern leder med tolv poäng med fem omgångar kvar och kommer förstås att vinna sin andra raka ligatitel. Nästan lika säkert kan man nu slå fast att den andra tyska Champions Leagueplatsen kommer att gå till Wolfsburg eller Frankfurt.
Inför helgens omgång hade även skrällgänget SC Sand chansen. Sand ledde också med 2–1 mot Wolfsburg efter två hörnmål, men Nilla Fischer:s lag vände och vann med 4–2. Därmed är Sand borta ur kampen om andraplatsen.
Rosengårds Champions Leaguemotståndare Frankfurt vilade bara två spelare från onsdagens startelva när Bremen besegrades med 3–0 efter två mål av Kerstin Garefrekes. Så klart bra för Rosengård att tyskorna slitit hårt på sitt manskap de senaste veckorna.
I franska D1 Feminine tappade Montpellier definitivt chansen till spel i höstens Champions League. Efter 3–1-förlusten hemma mot Juvisy har man nu åtta poäng upp till tvåan PSG med bara fyra omgångar kvar att spela. Det är förstås omöjligt att ta in.
Montpellier gjorde en fantastisk höst, där man var obesegrade och sensationellt nog de första utmanarna till Lyon om guldet. Men på sistone har Linda Sembrant och Sofia Jakobsson:s lag inte orkat följa upp sitt starka 2015. Det har bara blivit en seger och ett kryss på de senaste fem omgångarna.
Kanske kan formsvackan hänga ihop med att Jakobsson tappat målflytet i vår. På de elva tävlingsmatcher hon har spelat i år har hon bara gjort två mål – ett i cupen och ett mot bottenlaget La Roche-sur-Yon.
Noterbart i övrigt i Frankrike är att Lyon vann med 6–0 mot Guingamp. Det innebär att laget nu är uppe i 103 gjorda mål. Ada Stolsmo Hegerberg gjorde tre och är nu uppe i 29. Under sin skadeperiod har Lotta Schelin tappat andraplatsen i skytteligan till PSG:s Cristiane. Brasilianskan är tvåa på 16 mål, Schelin står kvar på 14.
Schelin har för övrigt som mest gjort 34 mål under en säsong – det gjorde hon i fjol. Hegerberg behöver alltså göra sex mål på de sista fyra omgångarna för att slå det ”nordiska rekordet” i franska ligan.
Apropå Norge drog Toppserien i gång i dag. Där blev det en liten skräll när Kolbotn tog poäng genom att spela 1–1 mot stora guldfavoriten LSK. Jag kollade sporadiskt på matchen. Den spontana känslan var att de norska lagen ligger några år efter de damallsvenska rent taktiskt. Nu var det här bara en match, men jag reagerade ändå över hur utspridda och glesa lagen var. Något liknande har jag inte sett i damallsvenskan på några år.
Norsk damfotboll verkar för övrigt kämpa i rejäl motvind. Tydligen har topplagen i år mindre budgetar att röra sig med. Dessutom är publikintresset svalt – även för landslaget.
I den här några veckor gamla artikeln kan man läsa att bara 23 000 personer såg OS-kvalet Sverige–Norge på norsk tv.
Det kan jämföras med 300 000 som såg den matchen på Kanal 5 i Sverige. Det svenska damlandslaget fortsätter att vara populärt på tv. Tittarsiffrorna för Sveriges andra två OS-kvalmatcher var 217 000 på Sverige–Schweiz och 327 000 på den andra halvleken av Sverige–Nederländerna. Alla matcherna sändes på Kanal 5 och var med på kanalens topplista över veckans tio mest sedda program.
Att det norska landslaget inte har lika stort intresse är inte helt oväntat. Men att det skulle vara så gigantiskt stor skillnad tycker jag är konstigt. Laget gjorde ju ett lovande VM i fjol och har sevärda stjärnor som Hegerberg och Caroline Graham Hansen. Jag såg förresten Norges båda playoffmatcher till herrarnas EM i höstas och utifrån dem känns Hansen och Hegerberg som Norges två överlägset bästa fotbollsspelare just nu. Fast det verkar inte norrmännen ha förstått…
Julia Molin
Så till Cypern. Där blev den före detta AIK-spelaren Julia Molin i helgen cupmästarinna. Hennes Apollon Limassol vann finalen mot Lefkothea med klara 5–1, och man firade så här.
Vidare till England. Där blev toppmötet Chelsea–Liverpool inställt på grund av regn. Däremot spelades den andra toppmatchen. Där vann Manchester City med Kosovare Asllani med 2–0 mot Arsenal. Jag tittade sporadiskt på den andra halvleken. Där hade Asllani ett skott som alla nog trodde skulle bli mål. Arsenals nederländska målvakt Sari van Veenendaal gjorde dock en grym räddning och styrde bollen till hörna.
Så en kort koll på resultaten på hemmaplan. I dag har det spelats två intressanta träningsmatcher. Göteborg vann med 3–1 mot Kristianstad och Eskilstuna med 4–0 mot Sirius.
Dags att lämna Europa. Japanska Nadeshiko League startade med en jämn första omgång med bra publiktryck. Totalt såg över 12000 åskådare de fem matcherna. Flest var det i Niigata där Albirex 1–1-match mot Okayama Yunogo Belle lockade 4 578 personer.
När man sätter siffran i sitt sammanhang bör man dock vet att matchen var lagd ihop med en J-leaguematch för klubbens herrlag – vilket ökade antalet åskådare på damernas match rätt rejält. Fast egentligen gillar jag den typen av upplägg. Som jag ser det är det damlaget som är vinnaren på det, genom att fler åskådare hittar till deras matcher.
Jag har sett att exempelvis Melbourne City har kört liknade dubbelmatcher i Australien. Kanske något för Stockholmslagen att testa.
Men det var fler bra publiksiffror än bara den i Niigata. Exempelvis sågs Inac Kobe Leonessas 3–1-seger i Kansaiderbyt mot Speranza Osaka Takatsuki av 3016 åskådare.
Och 2068 var på plats när 2015 års mästarinnor NTV Beleza spelade 1–1 mot 2014 års mästarinnor Urawa Reds.
Vidare till USA. Där har för övrigt Antonia Göranssonpå sitt Instagramkonto kommenterat det brutna kontraktet med Seattle. Vad det är för skada är dock fortfarande oklart.
Just Seattle var i Portland och spelade träningsmatch i går. Portland fortsätter att vara den stad i världen som visar störst intresse för damfotboll. Det var nämligen hela 5133 åskådare på träningsmatchen. Grymt.
Storpubliken fick se gästande Seattle vinna med 2–0 efter att underskattade Jessica Fishlock legat bakom båda målen. Med tanke på att NWSL kör på även under mästerskap som OS är det genialt av Seattle att bygga sitt lag kring Fischlock och Kim Little – sannolikt de två bästa spelarna i världen som tillhör landslag som inte når några stora mästerskap.
Nyårsfesten närmar sig med stormsteg och det har blivit hög tid för bloggens stora årskrönika.
2015 har varit ett fantastiskt år för damfotbollen i världen. USA vann VM-guld och sporten flyttade fram sina positioner rejält i det stora landet i väster.
Även i fotbollens hemland England togs efterlängtade steg och fotbollstjejerna kom äntligen in i de fina salongerna.
Tyvärr har det varit ett dåligt år för Sverige, sportsligt sett. Vi gjorde vårt sämsta VM någonsin och har även tidernas sämsta världsranking.
Fast det fanns förstås även en hel del svenska glädjeämnen att minnas. Dags för själva krönikan. Precis som de senaste åren har jag gjort den i rubrikform. Trevlig läsning:
Årets bästa spelare: Den rankningen publicerade jag häromdagen. Den toppas av Carli Lloyd och finns att läsa här.
Årets Champions League-mästare: Efter 2–2 mot Biik Kazygurt från Kazakstan i allra första sextondelsfinalen radade Frankfurt upp sju raka segrar och totala målskillnaden 40–0 på de sju övriga matcher fram till finalen. Ingen match vanns med mindre siffror än 4–0. I finalen mot franska skrällaget PSG blev det däremot mycket tuffare. Det såg ut att bli förlängning, men inhopparen Mandy Islacker avgjorde på övertid. Seger med 2–1 för Frankfurt.
Årets civilkurage: När brittiska FN-soldater vrålade sexistiska kommentarer gentemot Australiens spelare under en match i Cypern cup blev de båda engelska bloggarna Rachel O’Sullivan och Sophie Downey upprörda och twittrade om vad de hört. Deras berättelse återberättades i flera stora engelska medier, bland annat i The Guardian. Följden blev att soldaternas uppträdande utreddes av det brittiska försvarsdepartementet.
Årets comeback: FC Rosengård. Det svenska storlaget verkade ostoppbara före VM. Framför allt gick man som tåget efter paus i matcherna. Lagets samtliga 13 första mål kom i de andra halvlekarna. När damallsvenskan gjorde uppehåll stod mästarinnorna på full poäng efter sju raka segrar.
Men under sommaren brandskattades laget. Man tappade tre av sina största stjärnor plus tränaren i somras och fick bygga nytt lag. När Anja Mittag, Ramona Bachmann och Therese Sjögran sa tack och hej var plötsligt Malmölagets väg mot SM-guldet inte så cementerad som vi experter tänkt oss.
Även om det var duktiga ersättare som kom in är det inte hur lätt som helst att få ett lag att fungera. Rosengård tappade serieledningen och var nere för räkning. Men när det skulle avgöras på senhösten visade Malmölaget klass och vann guld – igen. Grattis.
Årets cupmästare: Linköpings FC hade ett starkt lag med hög högstanivå under året. Trots det missade man både en drömchans att gå till semifinal i Champions League (förlust mot Bröndby i kvartsfinal) och ett jätteläge att ta hem SM-guldet när Rosengård tvingades bygga nytt lag under hösten. Säsongen räddades dock av den fina segern i cupfinalen mot Rosengård:
Årets den glömde vi direkt: Medinas svenska VM-låt. En låt jag gav rätt högt betyg vid lanseringen, men är det någon som hört den sedan dess?
Årets domarskandal: Den tyska domaren Marija Kurtes kunde inte reglerna när hon dömde F19-EM-kvalmatchen mellan England och Norge. Hon pekade på norsk frispark när Englands Leah Williamson borde ha fått slå om sin straff med 18 sekunder kvar av lagens gruppfinal. Norge vann och England blev utslaget. Fast bara tillfälligt.
Uefa agerade nämligen handfast efter skandalen. Kurtes stängdes av och matchens sista 18 sekundern spelades klart med annan domare ett par dagar senare.
Williamson fick ett par dagar på sig att fundera över hur hon skulle slå om straffen. Hon visste att hon var tvungen att göra mål för att England skulle gå vidare i kvalet. Arsenaltalangen visade dock att hon är en kandidat till titeln årets starkaste psyke. Hon satte bollen hur säkert som helst – och både England och Norge gick vidare till det EM-slutspel som Sverige sedermera vann.
Årets ekonomiska kris: Den upplevdes som vanligt både här och där. Kif Örebro och Kristianstad tvingades återigen lämna in kontrollbalansräkningar, men klarade elitlicensen även det här året. Umeå IK skrek ut att man var akut kris i juni, men sedan tystnade ropen.
Årets EM-drottning: Stina Blackstenius som bar fram F19/96-landslaget till EM-guld och VM-plats. På senhösten 2016 får vi se Sveriges bästa ungdomslandslag någonsin slåss om nytt guld i Papua Nya Guinea – det blir en av årets allra största höjdare.
Årets experimenterande: Pia Sundhage:s jobb med att sätta ihop en svensk VM-backlinje gick allt annat än bra. Experimenterandet hade börjat redan 2014 och fortsatte hela vägen in i turneringen.
Från årsskiftet och fram till och med VM provades hela tio olika backar i startelvan, utan att Sundhage fann rätt uppställning. De som testades var Mia Carlsson, Lina Nilsson, Emma Berglund, Nilla Fischer, Elin Rubensson, Charlotte Rohlin, Linda Sembrant, Amanda Ilestedt, Jessica Samuelsson och Sara Thunebro.
Inget funkade tillfredsställande och strax innan VM fick annars så lugna och självsäkra Sundhage panik. Hon skrotade det specialgjorda spelsystemet 4-1-3-2, som hon hade skräddarsytt för konstgräs och som man hade försökt jobba in under 1,5 års tid. Det blev en återgång till 4-4-2.
Årets fiasko: Sverige i VM. Vårt landslag vann ingen match, snubblade sig till slutspel som 16:e och sista lag, men blev också första laget ut ur slutspelet. Och vi som tillhörde storfavoriterna bland de internationella experterna:
Årets fåror: Fanns i gräsmattan på Vilans IP i Kristianstad. Dräneringsskandalen stoppade den damallsvenska matchen mellan KDFF och Örebro i augusti.
Årets glädjefnatt: Det är rubriken på det firande som Kameruns spelare och lagets stora och högljudda supporterskara gemensamt ägnade sig åt efter 2–1-segern mot Schweiz i Edmonton. Jag satt på läktaren och såg matchen. Man blev faktiskt lite lockad att springa ner och deltaga i firandet, för det var verkligen äkta lycka.
Årets hands: Colombias Daniela Montoya kom undan med den här i segermatchen mot Frankrike i VM:
Årets hashtag: #clapforsweden. Hashtagen som skulle lyfta Sverige i VM blev inte så långvarig. Den blev snarare ett sänke när någon språkkunnig avslöjade att clap även kan betyda gonorré…
Årets hattrick: Gjordes förstås av Carli Lloyd. Även om det inte var ett tvättäkta hattrick (målen betydde 1–0, 2–0 och 4–0) är det svårt att övertrumfa att göra tre mål under en VM-finals första 16 minuter:
Årets hattrick 2: Inte heller Elena Sadiku gjorde ett äkta hattrick. Men att hon satte tre mål i sin comeback efter förra korsbandsskadan gjorde fick alla fall mig på riktigt gott humör:
Årets hetaste halvtimme: Egentligen inträffade de aktuella 30 minuterna redan hösten 2014, men de var så heta att de levde kvar in 2015. De utfördes av Nadine Kessler i Wolfsburg i matchen mot Leverkusen.
Det var de enda 30 minuter som skadeförföljda Kessler spelade säsongen 2014/15. Hennes insats i den matchen måste dock ha varit något utöver det vanliga – de räckte nämligen till att placera henne på plats 23 i Uefas officiella omröstning om bästa spelaren i Europa under säsongen 2014/15. Starkt jobbat av juryn…
Årets historieskrivare: Det är förstås många som skrivit historia i år. En var Nilla Fischer som blev första utländska lagkapten att höja tyska cuppokalen. Hennes Wolfsburg räddade säsongen genom att slå Potsdam med 3–0 i finalen inför 19 000 åskådare i Köln.
Årets höjdpunkter: De satte Fifa ihop tio och tio i Youtubeklipp efter varje VM-omgång. Det var högt och lågt och väldigt sevärt – inte minst det här klippet från tredje gruppomgången som bland annat innehåller VM:s stora diss när vänsterbacken Jennifer Cramer söker, men inte får Nadine Angerer:s uppmärksamhet.
Cramer lade någon dag senare upp ett klipp på sitt Instagramkonto som ett slags bevis på att hon och Angerer ändå är kompisar…
Årets kamper: Jag skulle ha kunnat valt spelarnas kamp mot konstgräset inför VM, men känner ändå att årets kamper utkämpades i Italien, mot väldigt skilda motstånd. Inför cupfinalen mellan Brescia och Tavagnacco hotade spelarfacket med bojkott om inte amatörfotbollsbasen Felice Belloli avgick. Orsaken var att han hade sagt:
”Vi kan inte alltid prata om att ge pengar till de här lesbiska.”
Uttalandet gjorde att Belloli fick sparken. Cupfinalen spelades därför som planerat och Brescia med Maria Karlsson i laget vann med 4–0.
Nu i höst har futsallaget Sporting Locri genomgått en ännu värre kamp. De har inte drabbats homofobi utan har motarbetats av självaste maffian. Den kampen är inte vunnen i skrivande stund, men laget har i alla fall fått starkt stöd från landets idrottsledning.
Årets korsbandsskador: Eländet med de många tunga knäskadorna fortsätter, även om takten på skadeeländet tack och lov har bromsats en aning.
Här är några av de som drabbats av korsbandsskador i år: Beata Kollmats, Göteborg, Jasmin Nejati och Hanna Glas, Umeå, Hanna Folkesson och Sara Michael, Kif Örebro, Elena Sadiku, Eskilstuna, Johanna Elsig och Inka Wesely, Turbine Potsdam, Debinha, Brasilien, Luisa Wensing, Tyskland och Megan Rapinoe, USA. Krya på er, hoppas vi snart får se er alla på fotbollsplanen igen.
Som grädde på moset missade alltså världens bästa spelare 2014, Nadine Kessler, hela 2015 till följd av en knäoperation. Risken känns tyvärr överhängande att vi inte får se skadeförföljda Kessler på planen någon mer gång.
Årets kortaste comeback 1: Therese Sjögran. Gjorde ett utmärkt VM och tackade sedan för sig som spelare i Rosengård och klev in i rollen som sportchef. Fast hon hade knappt hunnit sätta blommorna från avtackningen i vatten förrän hon var på plats på planen igen. En stormig period var Sjögran såväl spelare, tränare som sportchef – innan klubben fick ordning på allt och hon kunde snöra av sig skorna igen. Den här gången för gott. Eller?
Årets kortaste comeback 2: Efter flera års kamp var plötsligt Petra Larsson tillbaka i landslagstruppen. Väl där gick den stenhårda mittfältaren rakt in i startelvan till EM-kvalmötet med Danmark. Fast landslagscomebacken blev bara 90 minuter. Några veckor senare meddelade nämligen Eskilstunaspelaren att karriären är över. Synd.
Årets kramp: Drabbade de svenska spelarna en efter en i VM-premiären mot Nigeria.
Årets lottningsskandal: Fifa brydde sig inte om att lotta de toppseedade lagen i VM, utan placerade ut dem så att de tre högst rankade lagen i världen hamnade på samma sida av slutspelsträdet. Allt för att ge värdnationen Kanada största möjliga chans att ta sig till finalen. Det skrev jag om här.
Dessutom valde man att lotta de oseedade lagen geografiskt, vilket bland annat var orsaken till Sveriges mardrömslottning.
Årets lyft: Sveriges insats i andra VM-matchen, den mot USA. Efter 3–3-fiaskot mot Nigeria i premiären var 0–0 mot blivande världsmästarna ett jättesteg i rätt riktning – inte minst försvarsmässigt.
Årets marknadsföring: USA är närmast oslagbart på att göra reklam för sitt landslag. Deras Youtube-spelarpresentationer inför VM gjorde ingen besviken. De kallade upplägget ”One Nation. One Team. 23 Stories” Den här där Christen Press snackar Göteborg och Sverige var en av mina favoriter:
Årets marknadsföring 2: På temat mer tveksam marknadsföring fick PSG sponsring av Billy’s panpizza. Caroline Seger var med på presskonferensen där samarbetet presenterades och hon hyllade produkten, eller gjorde hon det:
”Jag har erfarenhet av Billys, jag åt det när jag var 18 och inte kunde laga mat.”
Årets match: Frankrike–Tyskland i VM-kvartsfinalen. En match som hade allt.
Årets medaljfrossa: Eller skall vi kalla det tidernas medaljfrossa. Det handlar givetvis om Frankrike – som fortfarande aldrig har vunnit en VM-medalj. I årets VM-kvartsfinal spelade fransyskorna stundtals ut Tyskland. Ändå vann tyskorna efter straffar. Olycklig straffsumpare blev Frankrikes yngsta spelare, Claire Lavogez.
Årets mest bortglömda: Både när Fifa tog ut sitt världslag och när kandidaterna till Ballon d’Or presenterades saknades världens bästa back. Här finns det dock plats för fantastiska Becky Sauerbrunn.
En annan spelare som nästan alltid glöms bort när de stora priserna skall delas ut är Kim Little. Frågan är hur många år i rad Ballon d’Or-juryn kan undvika att ta med NWSL:s bästa spelare bland sina tio kandidater.
Årets mest olyckliga: Claire Lavogez till trots, priset går till Laura Bassett. När alla trodde att det skulle bli förlängning i VM-semifinalen mot Japan gjorde den engelska mittbacken självmål. Ett grymt öde för Bassett, som i övrigt gjorde en kanonturnering. Se det ödesdigra, men rätt snygga målet 1,30 in i det här klippet:
Årets miss: Gaetane Thiney. Hon fick öppet mål från två meter i slutet av förlängningen i VM-kvartsfinalen mot Tyskland – men sköt utanför. Missen finns med i klippet om medaljfrossa ovan.
Årets mål 1: Carli Lloyd:s 4–0-mål i VM-finalen förstås. Att göra mål från mittlinjen i en VM-final är fullständigt otroligt. Målet var det enda damfotbollsmål som var nominerat i Puskas Award i höst. Där trodde jag faktiskt att det skulle ha chans att sluta topp tre, framröstat av USA:s många supportrar. Så blev det inte, men det toppar i alla fall min lista över årets mål:
Årets mål 2: På temat årets frisparkar kör jag en helgardering. Den ena vinnaren är den här geniala av Notts County, där Laura Bassett stannar upp och låter Ellen White sköta avslutningen. Kreativitet av högsta världsklass:
Årets mål 3: Den delade vinnaren är förstås det här perfekta skottet från Maren Mjelde mot Tyskland i VM. Många centimeter närmare krysset än så här kan man ju inte skjuta…
Årets mål 4: Sofia Jakobsson röstades fram som årets spelare i franska ligan av lagens tränare. Att hon gjorde mål som det som betydde 1–0 i cupfinalen mot Lyon lär knappast ha varit till hennes nackdel i den omröstningen. Se pangträffen en minut in i det här klippet. Alla tre målen i matchen är för övrigt sevärda, alltså även Ada Hegerbergs 1–1 och Lotta Schelins 2–1:
Årets mål 5: Spanska Natalia Pablos i Arsenal vann skytteligan i engelska WSL, bland annat genom den här fantastiska volleylobben:
Årets mål 6: Ramona Bachmann var fullständigt fantastisk under årets första halva och stod för flera spektakulära solomål. Så långt var hon en given kandidat till titeln bäst i världen 2015. Under hösten mattades hon dock betänkligt. Fast några gånger blixtrade hon till även under det andra halvåret. Det var ju då, i EM-kvalet mot Italien, som hon gjorde årets solomål. Tyvärr har jag inget klockrent klipp från målet, den enda länk jag hittar finns här.
Årets mål 7: Englands Lucy Bronze stod för bomben som sköt ut Norge ur VM, och som gjorde att Sverige får spela OS-kval till våren.
Årets mål 8: Har du inte fått nog av VM-mål? Här är en länk till de tolv målen från mästerskapet i Kanada som Fifa tyckte var snyggast.
Årets mål 9: Lotta Schelin vräkte in mål förra säsongen. Hon vann skytteligan i franska ligan i stor stil. Det snyggaste från 2015 var en perfekt tajmad klack på hörna mot Arras. Se godbiten 37 sekunder in i det här klippet:
Årets mål 10: Slutligen måste man ju ha med årets damallsvenska skyttedrottning Gaelle Enganamouit. Kör man en rabona istället för att bara rulla in bollen i mål har man en självklar plats på min topplista:
Årets målvaktskris 1: Drabbade Göteborg, som fick ställa utespelaren Anna Ahlstrand mellan stolparna mot Hammarby. Ahlstrand gjorde ingen dålig match utifrån förutsättningarna, men det var ändå Hammarby som vann.
Årets målvaktskris 2: Drabbade Colombia i VM. Ordinarie målvakten Sandra Sepulveda drog på sig två gula kort i gruppspelet och var avstängd till åttondelsfinalen mot USA. Colombia gjorde en jättebra första halvlek och rullade stundtals ut amerikanskorna. I målet storspelade 21-åriga Catalina Perez. I inledningen av den andra halvleken fällde hon dock Alex Morgan med straff målchansutvisning som följd.
Colombia tvingades byta in tredjemålvakten Stefany Castano. Hon inledde med att få se Abby Wambach slå straffen utanför. Med en spelare kort och tredjemålvakten i målet orkade inte skrällgänget från Sydamerika stå emot längre. Men Colombia var ändå tillsammans med i första hand Australien och Kamerun VM:s stora positiva överraskningar.
Årets mästarlag: USA förstås. I de större ligorna i världen lägger vi till FC Rosengård, Bayern München, Olympique Lyonnais, FC Kansas City, Chelsea Ladies och NTV Beleza. Grattis alla.
Årets svenska mästare i utlandet blev Mimmi Löfwenius och Emma Lundh, dubbla norska mästarinnor med LSK Kvinner. Hedvig Lindahl och Marija Banusic, engelska mästarinnor med Chelsea. Lotta Schelin, dubbel fransk mästarinna med Lyon. Samt Stephanie Öhrström, italiensk mästarinna med Verona.
Årets oj vad nära: På tilläggstid på tilläggstiden hade Ramona Bachmann chansen att skjuta Rosengård vidare till semifinal i Champions League. Det blev inget mål, utan Wolfsburg gick vidare via 1–1 och 3–3 och fler gjorda bortamål. Malmölaget var förbi en stund i hemmamatchen, men kom bara nära.
Årets politikersnack: I går berättade P4 Värmland om nioåriga Emilia Öhberg som hade skickat en fråga till statsminister Stefan Löfven om varför tjejer tjänar mindre än pojkar inom fotbollen och innebandyn, och om det går att ändra på det.
Löfven svarade bland annat att:
”Sveriges regering är en feministisk regering vilket innebär att vi har fokus på jämställdhet i allt vi gör. Jämställdhet innebär att tjejer och killar ska ha samma möjligheter. Lika lön för lika arbete är en viktig del av vårt jämställdhetsarbete.”
Någon som tror att Löfven kommer att lägga ett lagförslag om att spelarna i herrallsvenskan och damallsvenskan skall ha samma lön? Eller att statsministern kommer att kliva in till Karl-Erik Nilsson och kräva att fotbollförbundet betalar exakt samma ersättning till spelarna i herr- och damlandslaget. Knappast va…
Årets presskonferens: Alla med Edwin Okon under VM. Att nigerianen blev den förste förbundskapten att få sparken efter mästerskapet var knappast överraskande med tanke på vilket oseriöst, men underhållande intryck han gav i sina möten med världspressen.
Edwin Okon
Så här sa Okon bland annat om sitt eget lag:
”Ingen kan förutsäga vad det nigerianska laget skall göra. Bara han där uppe…”
Årets ras: Klassiska Jitex åkte för andra året i rad ur en serie och 2014 års damallsvenska klubb spelar 2016 i division 1. Nu bör dock den tråkiga trenden kunna vändas, klubben har nämligen en stark ungdomsverksamhet att luta sig mot.
Årets roadtrip: Den gjorde jag till Strandvallen i Mallbacken. Ett minne för livet. Att en by med 80 invånare kan samla ett sådant engagemang är verkligen beundransvärt.
Vägen till Mallbacken
Årets segersvit: Melbourne City FC bildade sitt damlag i somras. Klubben, som har stöd från Manchester City, fick omgående plats i Australiens högsta liga, W-league. Där har de redan efter tio omgångar säkrat segern i grundserien, och mer anmärkningsvärt – laget har fortfarande inte tappat poäng. De är alltså den enda elitklubben i världen som aldrig någonsin har tappat poäng i ligaspel.
Årets självmål: Helen Eke, Hammarby. En grym miss på alla sätt. Inte minst med tanke på att Hammarby någon månad senare åkte ur damallsvenskan med just ett måls marginal…
Årets självmål 2: Den svenska landslagsledningen som under VM dels stoppade spelarna från att agera på sociala medier och dels minimerade medias tid med truppen. Jag skrev om det här.
När förbundet och sporten borde göra allt för att få största möjliga genomslag i media gör ledningen, med Pia Sundhage i spetsen, i stället sitt bästa för att göra mediebevakningen så likriktad och enkelspårig det bara går. Tråkigt.
Årets skandal: Skulle även kunna heta Årets Hope Solo – för precis lika bra som stjärnmålvakten är på att stoppa bollar är hon på att ställa till med skandaler. I våras var hon avstängd från landslagsspel i en månad efter en rattfyllerihistoria.
Det var inte Solo som körde, hon var passagerare när hennes man Jerramy Stevens körde onykter. Men enligt uppgift uppträdde hon dåligt mot polisen, och som grädde på moset hade Solo lånat bilen, som var märkt med landslagets emblem.
Årets skräll 1: Colombia slog Frankrike med 2–0 i VM. Den såg man inte komma.
Årets skräll 2: Twente slog ut Bayern München ur Champions League. Den var nästan lika omskakande som Colombias knall.
Årets skräll 3: Mallbacken blev första laget att sno poäng av Rosengård i damallsvenskan.
Årets skyttedrottning: Den titeln går förstås till Celia Sasic – som både vann skytteligan såväl i VM som i vårens Champions League och i Frauen-Bundesliga 2014/15. I UWCL noterades hon för rekordsiffran 14 mål, varav åtta gjordes i år – alltså från kvartsfinal och framåt. Här har vi listan över de ”viktigaste” skyttedrottningarna från 2015:
* Celia Sasic, Tyskland – 6 mål i VM.
* Celia Sasic, Frankfurt – 14 mål i Champions League, varav 8 under 2015.
* Gaelle Enganamouit, Eskilstuna – 18 mål i damallsvenskan.
* Tabitha Chawinga, Kvarnsveden – 43 mål i elitettan.
* Lotta Schelin, Lyon – 34 mål i D1 Feminine säsongen 2014/15, varav 14 i år.
* Celia Sasic, Frankfurt – 21 mål i Frauen-Bundesliga 2014/15, varav 9 i år.
* Natalia Pablos, Arsenal – 7 mål i WSL.
* Crystal Dunn, Washington Spirit – 15 mål i NWSL.
* Yuika Sugasawa, JEF United – 15 mål i Nadeshiko League.
* Stina Blackstenius, Sverige – 6 mål i F19-EM.
Och här är några skytteligaledare vid årsskiftet:
* Jane Ross, Skottland – 6 mål i EM-kvalet 2015/16.
* Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon – 8 mål i Champions League 2015/16.
* Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon – 22 mål i D1 Feminine 2015/16.
* Charline Hartmann, SGS Essen – 8 mål i Frauen-Bundesliga 2015/16.
Årets spruckna svit: Wolfsburg gick in i 2015 utan förlust i Champions League. Men under sitt fjärde år i mästarcupen fick mästarinnorna från 2013 och 2014 se sig detroniserade. PSG med Kosovare Asllani och Caroline Seger vann semifinalen med totalt 3–2 efter att ha inlett med 2–0-seger i Tyskland. Tyvärr för Seger drog hon på sig en varning i andra semifinalen, vilket innebar att hon var avstängd i finalen.
Årets supportrar: USA:s i VM. De var överallt i Winnipeg. Det var verkligen härligt att se.
Årets tack för allt 1: Abby Wambach. USA:s ikon tackade för sig med ett VM-guld, och vi tackar för alla minnen. Framför allt det här:
Årets tack för allt 2: Homare Sawa. Japans ikon tackade för sig med ett VM-silver och en cuptitel. VI tackar för alla minnen, framför allt det här:
Årets tack för allt 3: Det var många andra storspelare som valde att avsluta sina karriärer i år. Jag har säkert glömt flera, men här är några jag gärna tackar för minnesvärda stunder: Charlotte Rohlin, Sara Thunebro, Petra Larsson, Therese Sjögran, Celia Sasic, Lauren Holiday, Nadine Angerer, Shannon Boxx, Amy Le Peilbet, Rachel van Hollebeke (Buehler) och Sanna Talonen.
Årets tack så mycket: Skickar vi till fotbollsförbunden i Skottland och Wales som i mars sa nej till engelska FA:s förslag om att ha ett brittiskt lag i OS – om något av förbunden kvalade in. Det beslutet gör att vi fortfarande har chansen att kvala in till spelen i Brasilien.
Årets transportsträcka: EM-kvalet. Med utökat antal lag till EM-slutspelet 2017 har mycket av spänningen i kvalet försvunnit. Redan vid lottningen kändes 13 lag mer eller mindre EM-klara. Sverige var ett av dem.
Årets trend: Att alltfler lag, både klubb- och landslag, skaffar sig ett välorganiserat försvarsspel, något som gjorde VM-slutspelet mer intressant. Det ger ju en extra krydda till sporten när lag som Colombia faktiskt kan vinna mot Frankrike och Twente kan slå ut Bayern.
Årets tv-sändning: Den från varje damallsvensk match som Tv4Premium stod för. Det var verkligen ett stort steg i rätt riktning för oss som är intresserade. Tack.
Årets tvåa: Irländska Stephanie Roche rådde inte på James Rodriguez i Puskas Award, kampen om årets mål 2014. Men Roche var nära, och nog minns vi den här bilden från årets Fifagala:
Stephanie Roche i fokus
Årets uppmaning: Efter VM-uttåget uppmanade jag Pia Sundhageatt ställa sin plats till förfogande. Vår förbundskapten lyssnade inte på de orden, utan valde att fullfölja sitt kontrakt. Förhoppningsvis får hon bättre ordning på laget och leder det till OS-succé 2016. Vi håller tummarna.
Årets utveckling: Australien. The Matildas charmade verkligen världen under VM med ett snabbt och underhållande anfallsspel. Deras första 25 minuter mot USA i öppningsmatchen var så bra att man häpnade från läktaren. Den här gången fick man nöja sig med kvartsfinal, men laget är fortfarande väldigt ungt, deras topp bör infinna sig först om fyra–fem år. Se upp i VM i Frankrike för Sam Kerr, Caitlin Foord, Emily van Egmond, Lisa De Vanna och de andra lirarna.
Årets vapen: Fasta situationer. Det var på hörnor och frisparkar det skulle hände för vårt svenska landslag det här året.
Årets vattenspridare: De var många till antalet och gick med slangar inför matcherna i Ottawa…
Manuellt sprinklersystem i Ottawa
Årets överkörning 1: Frankfurt vann mot Bröndby med totalt 13–0 i semifinalen av Champions League. Nytt rekord i en semifinal.
Årets överkörning 2: Rosengård visade sin klass när det verkligen behövdes. Precis som man hade önskat avgjordes damallsvenskan i sista omgången. Rosengård hade på pappret tufft toppmöte hemma mot Linköping. Men det gick som en dans för Malmölaget som gjorde mål efter mål:
Årets överraskning: Jag har många gånger ifrågasatt vad hon gjort i landslaget, men under hösten blommade verkligen Olivia Schough ut och var bästa forward i landslaget. Pia Sundhage kallade den tidigare kritiken mot Schough för oförskämd. Personligen tycker jag att kritiken var fullt berättigad. Men det hindrar inte att jag gläds enormt med Schough som fått ett jättelyft i Eskilstuna.
I natt drog den internationella damfotbollen i gång igen efter några dagars juluppehåll. Den gjorde det med japansk cupfinal och två ligamatcher i Australiens W-league.
Finalen i Kejsarinnans cup (Empress’s cup) mellan Inac Kobe Leonessa och Albirex Niigata var speciell eftersom det var superstjärnan Homare Sawa:s allra sista match.
Och vilken fantastisk avslutning hon gav sig själv. Inför 20 379 åskådare vann Kobe med 1–0 och målet, det nickade Sawa själv in på en hörna från Nahomi Kawasumi efter 32,38:
Sawa har alltid varit otroligt bra på väldigt mycket. Men en sak som imponerat extra mycket på mig är hennes tajming i luftrummet. Trots att hon är kortväxt har hon nickat in väldigt många mål. Orsaken är förstås att hon är väldigt bra på att läsa bollbanan. Kolla på klippet ovan hur hon är den enda som direkt inser var bollen kommer att dyka ner och hur perfekt hon möter den med pannan.
Segern var Kobes femte på 2010-talet. Man vann även Empress’s cup fyra år i rad, 2010–13. Sawa lämnade alltså fotbollsplanen som den stora mästare hon vuxit ut till.
Själv bugar jag djupt inför en spelare som betytt enormt mycket för damfotbollen.
Veteranerna tackar alltså för sig nu på hösten, först Abby Wambach och nu även Sawa – två minnesvärda offensiva spelare. Det damfotbollsår som är inne på sina sista dagar har annars varit de välorganiserade försvarens år. Man skulle kunna illustrera det med många olika exempel, men det räcker väl med att påminna om att USA vann VM-guldet genom att man hade ett mycket tajt försvarsspel och bara släppte till 18 avslut mot mål på sju VM-matcher – och bara släppte in tre av dem.
Under hösten har vi även sett hur en ny generation spelare håller på att ta över på den stora scenen. Spelare födda 1995 eller senare. Skytteligorna i Champions League och franska ligan D1 Feminine leds av 20-åriga Ada Stolsmo Hegerberg på åtta respektive 22 mål. Tyska Frauen-Bundesliga leds i stor stil av Bayern München, vars bästa målskyttar är 20-åriga Sara Däbritz och 19-åriga Vivianne Miedama. Och flyttar vi blicken till andra sidan jordklotet gör 19-åriga Larissa Crummer jättesuccé i Australiens W-league.
Crummer spelar för laget som aldrig har tappat en poäng i en ligamatch, Melbourne City FC. Klubben är nybildad och fick direkt en plats i Australiens W-league. Efter nio omgångar har man full poäng och målskillnaden 31–3. Det är Crummer som gör målen. Hon leder skytteligan överlägset med sina elva fullträffar – ligarekordet ligger på 15. Crummer var med i Australiens VM-trupp i somras och fick göra två inhopp, bland annat spelade hon 27 minuter i 1–1-matchen mot Sverige.
I Melbourne City har Crummer grym uppbackning. I mål står Linköpingsbekantingen Briana Davey, i backlinjen finns Australiens båda VM-backar Stephanie Catley och Laura Alleway, på mittfältet Lisa De Vanna samt de båda lånen från Seattle, Jess Fishlock (är även assisterande tränare) och Kim Little – två av mina absoluta favoritspelare. Med den uppställningen känns det som att Melbourne City hade varit en intressant utmanare om SM-guldet, om klubben spelat i damallsvenskan.
Efter 13 omgångar i Frankrike står Ada Hegerberg alltså på 22 mål. Rekordet i D1 Feminine är från säsongen 2006/07 då Sandrine Bretigny gjorde 42 mål. Hegerberg måste alltså öka takten ytterligare efter årsskiftet om hon skall bli tidernas målskytt i ligan. Det hindrar inte att norskan kan se tillbaka på ett fantastiskt år. Jag har många gånger hyllat henne för hennes rörelsemönster inne i straffområdet. Det här klippet höjdpunkter från året innehåller verkligen mycket fotbollsgodis:
Lotta Schelin har som bäst gjort 34 mål, det gjorde hon förra säsongen. Vår svenska storstjärna gav sig själv en utmärkt julklapp genom att göra fyra mål i årets sista match, 10–0-segern mot Nimes. Hon fick till ett äkta hattrick på nio minuter när hon gjorde målen som betydde 3–0, 4–0 och 5–0. Det andra är ett nickmål av en typ Schelin sällan gör. Kul att se.
Även om några av målen är riktiga skitmål är det bra för Schelin och landslaget att hon får känna känslan av att göra mål så ofta som möjligt inför OS-kvalet. Se Schelins mål, samt två från Hegerberg, på det här klippet:
Dags för del två i min genomgång av VM:s 24 lag. Jag har kommit till de fyra första av de åtta lag jag kallar slutspelskandidater.
Vinjetten slutspelskandidater är något missvisande eftersom den ojämna lottningen har gjort att några de här nationerna kommer att få svårt att nå slutspelet medan ett par av blåbärsnationerna har ganska bra odds.
Sportsligt sett är ändå de här lagen klart bättre än de sju blåbärslag som jag presenterade i genomgångens första inlägg:
14) Nya Zeeland
Världsrankning: 17 – har som bäst varit rankat som nummer 16.
Hade det bara handlat om hjärta hade Nya Zeelands Football Ferns varit med bland guldfavoriterna – för här har vi ett lag som kämpar.
Man har en utmärkt målvakt i Erin Nayler och starka ytterbackar i Englandsfödda Ria Percival och Rosengårds USA-födda Ali Riley. Sverigebekant är förstås även Vittsjömittfältaren Kirsty Yallop.
Percival spelar i Frauen-Bundesliga, där har man även spelare som Amber Hearn (Jena) och Rebekah Stott (SC Sand). Ytterligare några spelare har provat på engelska WSL eller amerikanska NWSL de senaste åren. Sarah Gregorius har spelat i Tyskland men återfinns nu i Elfen Saitama i japanska Nadeshiko League.
Nya Zeeland har alltså många spelare med internationell rutin, man var i kvartsfinal i OS för tre år sedan och deras ungdomslandslag har fått känna på spel i F20-VM flera gånger de senaste åren. Laget är jobbigt att möta, och slår ur underläge i VM.
Lottningen är nämligen svår, men inte omöjlig. Laget har hamnat i grupp A där man i tur och ordning möter Holland, Kanada och Kina. Jag tror inte att Nya Zeeland går mål- eller poänglöst genom den gruppen – utan gissar att man har snor tredjeplatsen.
I så fall kan det blir åttondelsfinal mot segrarna i grupperna B eller C, alltså troligen Tyskland/Norge eller Japan/Schweiz – och det är för starka motståndare. Tar sig Nya Zeeland längre än åttondelsfinal är det en skräll.
15) Nigeria
Världsrankning: 33 – har som bäst varit rankat som nummer 24.
De regerande afrikanska mästarinnorna kommer till VM utan etablerade Sverigeproffs som Faith Ikidi, Sarah Michael, Ogonna Chukwudi och Rita Chikwelu. Det känns ju faktiskt väldigt konstigt, inte minst då flera av dem är spelare av världsklass.
Kaxige förbundskapten EdwinOkon har däremot tagit med 39-åriga division 2-spelaren Perpetua Nkwocha i sin bruttotrupp, som i övrigt mest bygger kring de nigerianska lag som haft stora framgångar vid de tre senaste F20-VM:n.
Utåt verkar för övrigt förbundskapten Okon ganska dåligt utbildad på hur man agerar för att nå framgång på den internationella scenen. Hans uttalanden efter VM-lottningen fick i alla fall mitt förtroende att rasa till botten. Okon sa:
”Vi behöver ingen information om våra motståndare, allt vi behöver är att förbereda oss mycket bra och sedan spela. Vi är inte nervösa inför något motstånd även om vi vet att alla lag i VM är bra. Vi hoppas vinna vår grupp och med Gud på vår sida och med goda förberedelser hoppas vi nå vårt mål och gå hela vägen.”
Hoppas för Nigerias skull att nonchalansen kring motståndarscoutingen bara var snack och inte allvar. Även om Englandsproffset Asisat Oshoala är en av världens främsta talanger kommer förstås inte Okons lag att gå hela vägen i VM. Laget får tvärtom vara väldigt nöjt om de kan ta sig vidare ur gruppspelet.
Nigeria har genomgått en generationsväxling sedan de misslyckades med att kvala in till OS 2012. De har dock massor av talang och individuell skicklighet i truppen. Jag har sett och imponerats av Nigerias lag i de tre senaste F20-VM:n. Där har man kommit hem med två silver och en fjärdeplats – något som bara toppas av Tyskland. Spelarna som nått framgångarna är födda 1991–94 och utgör basen i Okons VM-trupp. En trupp som alltså har framtiden för sig.
Ursprungstipset blir dock att Nigeria kommer sist i grupp D och följaktligen åker ut direkt den här gången. Det hindrar inte att Super Falcons – som laget kallas – är en otäck första motståndare för Sverige. Laget är svårscoutat, kommer till Kanada med massor av ungdomlig entusiasm och känslan är att det kan spela en ganska oförutsägbar fotboll.
Jag skrev för övrigt ett längre inlägg om Nigeria i januari, läs det här.
16) Kina
Världsrankning: 16 – har som bäst varit rankat som nummer 5.
Jag har sett Kina i flera landskamper det senaste året, ändå kan jag bara namnge en spelare, duktiga Potsdammålvakten Wang Fei. Hon kändes som lite av en chansning när hon värvades till Frauen-Bundesliga, men har sett väldigt stabil ut under våren. Konstigt nog var Wang petad i tyska cupfinalen, något hon inte såg ut att uppskatta.
Utöver Wang är det alltså ett ungt och väldigt profillöst lag som Kina ställer upp med i sin VM-comeback. Kina var ju en stormakt inom damfotbollen på Sun Wen:s tid. Åren 1991–2007 nådde man minst kvartsfinal i alla VM-turneringar och man har spelat final i både VM och OS.
Men de senaste åtta åren har Kina tappat mark. Man missade kvalet både till VM 2011 och OS 2012. Och när man nu är tillbaka på den internationella scenen igen är man långt ifrån något favorittryck. Tvärtom vore det en framgång för det kinesiska laget om man överlevde gruppspelet.
Det innebär inte att jag tror att kinesiskorna blir någon slagpåse i grupp A. Laget har kapacitet att sno poäng mot topplag. Det senaste halvåret har man exempelvis kryssat både mot USA och Brasilien.
Det jag har sett av Kina är det ett bollskickligt och välorganiserat lag, som dock saknar en del genombrottskraft i offensiven. Jag tror helt enkelt att Kanada, Holland och Nya Zeeland har vassare lag. Men lek med tanken att värdnationen inte pallar med nerver och förväntningar i premiären mot just Kina. Då kan kinesiskorna mycket väl skaffa sig en kanonstart på turneringen. Och då kan det bli slutspel.
Åttondelsfinal är inte orealistiskt – men skulle laget gå längre än så tycker jag att det är överraskande.
17) Sydkorea
Världsrankning: 18 – har som bäst varit rankat som nummer 16.
Sydkorea är ett nytt lag på VM-scenen. Nationen har gjort bra ifrån sig i många ungdomsmästerskap, men inte alls lyckats på seniornivå. När man nu får spela VM-slutspel är det fjolårets bästa spelare i engelska WSL, Ji So-Yun, som skall göra mirakel.
Ji So-Yun är en makalöst bra spelare, en av de allra bästa i världen. När hon spelade ihop med en stor mängd japanska världsmästare i Inac Kobe Leonessa var hon den lysande stjärnan. Tyvärr är inte omgivningen i Sydkoreas landslag på samma nivå som i Inac Kobe, vilket gör att Chelseastjärnan riskerar att få bära ett lite väl tungt lass på sina axlar.
Det finns mycket bolltrygghet i Sydkoreas trupp. De flesta spelarna är kvicka och passningsskickliga och laget är välorganiserat. Däremot saknas en hel del kraft, inte minst den offensiva genombrottskraften.
Laget känns även tunt i defensiven, då tänker jag exempelvis på att man riskerar att vara sårbara vid fasta situationer. Offensivt har man utöver Ji So-Yun en spelare med en intressant historia i Park Eun-Seon. Jag skrev om henne för något år sedan då konkurrentklubbarna i den koreanska ligan anklagade henne för att vara en man. Hon är en hon – och nu skall forwarden försöka visa sitt målsinne även på VM-nivå.
Sydkorea har fått en ganska gynnsam lottning. Man spelar i grupp E mot Brasilien, Costa Rica och Spanien. Där bör man trots allt ha goda möjligheter att placera sig som trea före Costa Rica. Det kan alltså bli åttondelsfinal för koreanskorna – något som vore en framgång. Längre än så lär man däremot inte avancera. Sydkorea skulle nämligen vara en drömmotståndare i åttondelsfinal för samtliga andra nationer.
En blogg om internationell damfotboll 