För någon timme sedan kom den nya världsrankingen. Nu finns det svart på vitt, det som man har haft på känn sedan EM-avslutningen – Sverige tillhör inte längre världens tio högst rankade lag.
På den nya rankinglistan är vi på plats elva med 1934 poäng. Det är såväl Sveriges klart sämsta placering som rankingpoäng någonsin. Poängmässigt sett har vi numera längre avstånd till ettan USA än till 23:an Belgien.
Pia Sundhage
I och med att den här rankingen kom kan man vi göra ett sista bokslut över Pia Sundhage:s tid som svensk förbundskapten. Här är de fem viktigaste beståndsdelarna:
EM 2013: Brons. Efter gruppseger åkte vårt lag ut mot Tyskland i semifinalen i hemma-EM. Betyget blev en svag trea – även om man hoppats på mer är medalj trots allt bra.
VM 2015: Ut i åttondelsfinal, 16:e placering. Efter att Fifa använt sig av ett mycket tveksamt seedningsupplägg lottades Sverige in i den överlägset tuffaste gruppen. Där slutade man trea, och gick vidare som 16:e och sista lag. I åttondelsfinalen blev Sundhages gäng utklassat av Tyskland. Det var Sveriges klart sämsta mästerskap någonsin, ett megafiasko. Betyget är en solklar etta.
OS 2016: Silver. Sverige fick en gratischans att kvala till OS genom att Storbritannien tackade nej till att ta Englands plats. Väl inkvalade slutade vårt lag grupptrea, trots en väldigt bra lottning. Sedan följde två minnesvärda segrar via straffsparkar som innebar att OS slutade med ett oväntat silver – vilket ju måste klassas som Sveriges främsta mästerskapsmerit någonsin. Betyget en stark fyra.
EM 2017. Ut i kvartsfinal. Sverige hade en bra lottning och inledde starkt med två raka nollor som innebar poäng mot Tyskland och seger mot Ryssland. Sedan tappade laget i stabilitet, blev grupptvåa och åkte ut mot Nederländerna i kvartsfinalen. Kvartsfinal är tangerat det sämsta svenska EM-resultatet någonsin. Betyget blir således icke godkänt – en etta.
Världsrankingen. Tog över som sexa, lämnar som elva. Hon tog över på 2019 poäng och lämnar alltså över som elva med 1934. Hon lämnar på det som både är tidernas klart sämsta placering och poäng. Betyget är förstås en etta.
Det innebär att Sundhages slutbetyg består av tre ettor, en trea och en fyra – vilket ger ett snittbetyg på 2,0 – godkänt, men inte mycket mer. Två lite mer omfattande sammanfattningar av Sundhages fem år på posten finns här och här.
Det som är nytt i det här inlägget jämfört med de båda andra sammanfattningarna av Sundhages förbundskaptenstid är ju att vi nu alltså även vet på vilken världsranking hon lämnar. När hon tog över för fem år sedan hade Aftonbladet en intervju med Kosovare Asllani, där hon sa så här om Sundhages föregångare Thomas Dennerby:
”Han har haft många år som förbundskapten, det var dags för någonting nytt. Det svenska damlandslaget behöver en vinnare som tar över så vi kan klättra på världsrankningen.”
Hon fick följdfrågan om vilken nivå hon tycker är rimlig för Sverige. Svaret blev:
”Absolut topp tre. Det har vi material för. Det är en vinnare som behövs. Sedan får ni gissa vem det är.”
Nu vet vi att Sverige aldrig ens var nära topp tre under Sundhages ledning. Dock har jag ännu inte hört någon spelare uttala sig kritiskt kring det fiaskot. Man kan ju undra lite över varför spelarna verkade tycka att det var ok att kritisera Dennerby, men inte Sundhage.
Sannolikt är det svenska landslag Sundhage lämnar över tidernas sämsta, fast det är inte helt säkert. Världsrankingen infördes först 2003, och vi hade några svaga år på 1990-talet.
Jämför man rankingen för de tre förbundskaptener som verkat sedan 2003 är Sundhage dock klart sämst i klassen.
2003 var Marika Domanski Lyfors svensk förbundskapten. Under henne var Sverige som bäst rankade fyra och hade som högst 2103 poäng.
När Thomas Dennerby tog över i juni 2005 var landslaget rankat som sexa med 2021 poäng – vilket då var sämsta noteringen dittills. Under Dennerbys ledning var Sverige uppe som trea i ett par omgångar, man hade som bäst 2100 poäng och som sämst 2005.
När han lämnade över till Sundhage var den svenska rankingen nästan exakt likadan som när han tog över. Vi låg på plats sex och hade 2019 poäng. Så långt hade Sverige aldrig varit lägre rankade än just sexa, och poängmässigt hade vi aldrig varit under 2000.
Rankingmässigt har Sundhage varit sämst i klassen. Under hennes fem år vid rodret har vi aldrig varit bättre rankade än femma (vilket vi var från mars 2014 till och med rankingen i mars året efter) och vi har aldrig haft högre rankingpoäng 2028.
Till Sundhages försvar kan man säga att fler länder har valt att satsa seriöst på sin damfotboll under den här perioden. Men som jag ser det har hon ändå underpresterat. Sverige har helt enkelt rasat betydligt lägre på listan än vi borde ha gjort.
För Peter Gerhardsson är det här däremot förstås rätt tacksamt på flera sätt. Det borde inte vara omöjligt att ganska snabbt ta några kliv uppåt. Det är ganska långa avstånd till lagen bakom på listan, medan Nederländerna, Japan, Brasilien och Nordkorea finns inom hyfsat räckhåll.
I övrigt borde det här ”rankingfiaskot” få igång en bred debatt om hur vi skall föra tillbaka svensk damfotboll till den yttersta världseliten. Även om det händer saker i många andra länder har vi fortfarande ett försteg, ett försteg som vi inte får slarva bort.
Som jag ser det håller vi dock på att just slarva bort det. Debatten måste föras i hela Damfotbollssverige, inte bara på förbundskansliet. Högst ansvarig för det här är Marika Domanski Lyfors. Jag skulle gärna se att hon drog i gång debatten genom att redovisa sin plan för hur Sverige skall ta tillbaka förlorad mark. Gärna i ett debattinlägg i någon av de större svenska medierna, eller varför inte på svenskfotboll.se?
* Alldeles nyss genomfördes lottningen till Champions Leagues sextondelsfinaler. För svensk del blev det en väldigt bra lottning. Rosengård får åka till Rumänien för att möta Cluj och Linköping till Cypern för att möta svensklaget Apollon. Det är två möten där de svenska lagen är jättefavoriter.
Apollon, där Julia Molin och Therese Björck spelar, har ju faktiskt slagit ut ett svenskt lag en gång. Det var Umeå som åkte på en förnedrande 4–1-förlust 2010. Men gör LFC sitt jobb bör det inte vara några problem.
Eftersom seedningssystemet är uselt blir det alltid några lite för bra matcher redan i sextondelsfinalerna. Den här gången lottades båda de tyska lagen mot tufft motstånd. Det blir nämligen Atletico Madrid–Wolfsburg och Chelsea–Bayern München. Fridolina Rolfö drabbar alltså samman med Magdalena Eriksson och Hedvig Lindahl.
De norska lagen brukar ju alltid dra Svarte Petter i de här lottningarna. Det blev ingen drömlottning den här gången, men inte heller någon riktig mardröm. Avaldsnes får det tufft mot Barcelona medan LSK känns som favorit mot ett brandskattat Bröndby.
Redan nu ser man att det kommer det att finnas flera sportsliga drömlotter till åttondelsfinalerna. Jag tänker på vinnarna i följande möten:
Paok–Sparta Prag
Stjarnan–Rossiyanka
BIIK Kazygurt–Glasgow City
Gintra–FC Zürich
Minsk–Sparta Prag
Dock kan det bli rätt dyra resor i några av de där fallen.
Slutligen lottades de oseedade svensklagen Fiorentina och Montpellier med Hjörring respektive Zvezda, vilket känns som riktigt bra lottningar för båda.
Sextondelsfinalerna spelas med första matchen 4–5 oktober och returer 11–12 oktober. Båda de svenska klubbarna börjar borta.
En blogg om internationell damfotboll 
Rankingen i all ära men det som man märker är rejäl stillastående i svenska spelutvecklingen . Man har gått vilse på något sätt och kunde eller ville inte finna den ”rätta” vägen. Envisheten var nyckelord under förra FK, inte fotbollens utveckling, förnyelse mm
Man kan inte dra längre något fördel för att fotboll spelar triljoner unga svenskor, helt enkelt saknas en svensk ”röd tråd” utifrån man kan etablera sitt eget ”fotboll”…annars är det bara ”poppis” att träna fotboll
Damlandslaget, skulle jag tro, är ett mer politisk projekt än idrottslig.sådan
Där ligger mycket av förklaringen till dagens rankning och inte bara den, tycker jag
Svensk damfotboll måste införa paradigmskifte där fokus hamnar på fotbollen i all sin omfattning och bemärkelse.
Din uppmaning om en debatt är förstås önskvärd men knappast genomförbar med klimat som råder kring damfotboll. Sedan är frågan om det finns någon visionär inne i förbundet utöver alla byråkrater….ytan är välpolerad med fina paroller men det som saknas är innehåll
Sedan tar det all tid och kraft att tiga om de smulor på enorma herrfotbollsbordet..
Visst kan Sundhage kritiseras för Sveriges kräftgång i rankingen. Samtidigt kanske hon som tydlig frontfigur får/fått ta emot kritik som också bör riktas ät annat håll, precis som bloggaren är inne på. Det låter ibland nästan som att Sundhage inte endast var FK utan också var på planen och spelade matcher. Snarare var det så att spelarna inte var tillräckligt bra eller så underpresterade de i de viktigaste tävlingsmatcherna – eller, vilket ofta diskuterats, så lyckades de inte uttyda och utföra Sundhages ”spelidé”, i den mån den existerade.
Sverige har länge och kanske ofta också framgångsrikt haft stor tilltro till organisation och utbildning inom fotboll. Magdalena Erikssons inlägg för en tid sedan att det genom alla flicklandslag alltid betonats försvarsspel är tankeväckande. SvFF har möjligen i praktiken inte sänt ut tillräckligt tydliga signaler om vad som bör premieras hos spelare för att hänga med internationellt. Det är kanske inte självklart att förbundet själva haft koll på detta och att de blev överraskade av olika landslags kvalitet och framsteg i EM. Självfallet har Sundhage del i detta (signalerna) genom vilka spelare hon tagit ut och den speltid de fått (och kanske i lika stor utsträckning vilka hon inte tagit ut).
När bloggaren efterlyser en nyorientering och ett startskott på denna från Domanski Lyfors är det inte utan att det kan uppfattas som innehållande ett stänk av ironi. Jag skulle bli ytterst förvånad om Domanski Lyfors presenterade den plan som efterlyses. Domanski Lyfors framstår knappast som en visionär som kan ta ut ny och framgångsrik kompassriktning för svensk damfotboll utan snarare som en förvaltare av den etablerade modellen. När Domanski Lyfors sitter kvar och när Lilie Persson tar över U23 är det knappast något som tyder på väsentliga riktningsförändringar, tvärtom. Blir någon jätteförvånad om dessutom Sundhage dyker upp i någon befattning i SvFF?
Frågan är om de ”signaler” Gerhardsson sänt ut stannar på individnivå eller om SvFF och andra börjar titta på den större bilden. När han fick frågan om svensk damfotbolls framtid sa han att det får bli en senare fråga som måste inbegripa många aktörer. Förhoppningsvis blir inte senare för sent. Till det här finns naturligtvis ”evighetsfrågor” kopplade – är det bra eller dåligt med utländska spelare i DA och Elitettan? Är det rent av så att Sverige hjälper andra nationer att förädla sina spelare här, medan svenska talanger får stå tillbaka onödigt länge? Är inflödet kontra utflödet ett ”nollsummespel” eller går Sverige plus? Hur kan exempelvis elitklubbfotbollen bidra till utveckling av landslaget (det finns ju i alla fall en uppfattning att det funkar åt andra hållet)? Kanske både svåra och känsliga frågor.
Ja lite konstigt att Sverige sjunker i rankingen. Förutsättningarna är ju goda med många spelare och en bra allsvenska. Får se om Peter kan höja Sverige vilket jag tror han kan. Sverige bör och kan ligga bland de fem första i rankingen helt klart. Det viktigaste är att spela en bra och attraktiv fotboll. Tror det går upp och ner mycket beroende vilka spelare som kommer fram.
Håller med ”the observers” kommentar. Magdalena Ericsson kommentar att det prioriterats försvar och inte spel på offensiv planhalva är något att tänka på. EM, VM och OS blir då en examen var svensk damfotboll står.
Håller med dig i stora drag. Tycker dock du ger för snålt betyg åt insatsen i EM 2013. Jag skulle snarare säga svag fyra. Spelmässigt var detta trots allt ett okej EM där Sverige framför allt visade att de kunde spela ut svagare motstånd (Finland, Island). Nu har å andra sidan Sverige tappat även detta.
Pingback: Den stora årskrönikan över 2017 | En blogg om internationell damfotboll