Tankar om en trupp – och om Sundhages eftermäle

Pia Sundhage

I går tog Pia Sundhage ut en av sina allra sista trupper som förbundskapten för de svenska damerna. Som vanligt var det ganska väntade namn.

Det som överraskade mig mest var att hon tog med två skadade spelare i Elin Rubensson och Lotta Schelin. När ingen av dem är i spelbart skick den här veckan känns det ju vansinnigt att ha med dem i truppen till en träningsmatch i nästa vecka.

Om inte tanken är att de bara skall vara med för att rehabträna och lyssna på de taktiska genomgångarna.

När det gäller Schelin säger Sundhage till Sydsvenskan att:

”När det nu inte är så allvarligt – hon har ju testats – och det finns en hel vecka till vi har match, så känns det fel att inte ta ut henne och sedan tänka ‘oj, hon blev frisk’. Då är det bättre att hon får lämna återbud om det inte blir bra.”

Schelin visade i Algarve cup att hon för tillfället är vårt bästa anfallsvapen. Att ta risker med henne känns inte speciellt smart. Personligen tycker jag att det bästa hade varit om Sundhage hade testat andra forwardsalternativ mot Kanada.

Vilken statusen är på Rubensson vet jag inte. Men hon spelade i alla fall inte för Göteborg i gårdagens träningsmatch på Kanarieöarna, så hon kan ju inte vara fullt frisk ännu. Därmed känns det ju även i hennes fall vansinnigt att chansa mot Kanada. Det är bättre att låta de friska spelarna få visa vad de går för.

Med tanke på att även Hanna Folkesson (vadproblem) är skadad borde det ju finnas möjlighet att ge Lina Hurtig och Katrin Schmidt rejält med speltid. Hurtig verkar ju ha imponerat som forward i LFC på sistone. Schmidt har varit bra i flera år, och borde passa in i det nya spelsättet. Hur hon sett ut i år har jag dock ingen koll på.

Lina Hurtig

Tittar man på truppen är det tre spelare som saknas från Algarvetruppen. Utöver Folkesson även petade Hanne Gråhns och skadade Fridolina Rolfö. Rolfös problem kände jag inte till tidigare, men enligt tyska Sport1 verkar hon ha ådragit sig en muskelskada. I länken noteras för övrigt att Bayern München saknade nio spelare på grund av skador vid hemmasegern med 1–0 mot PSG.

Att tre av de 23 spelare som var med i Algarve lider av muskelskador är ju för övrigt ett tydligt tecken på att de matchats för hårt under försäsongen.

Det om skadorna.

Utöver Schmidt är det Nathalie Björn och Josefin Johansson som tillkommer i truppen. De lär dock knappast få någon speltid, för känslan är ju att Sundhage i så stor utsträckning som möjligt kommer att matcha sin tänkta EM-elva.

Efter EM är det dags att sätta slutbetyg på Sundhages tid vid rodret. Sett till det viktigaste – resultaten i mästerskap är hon redan med beröm godkänd. Medalj i två av tre slutspel är ett väldigt bra facit. Skulle laget även få kliva upp på pallen i EM skulle jag säga att Sundhage är vår mest framgångsrika förbundskapten någonsin.

Ändå är man missnöjd med hennes jobb.

Orsaken är väl att hon inte lyckats utveckla landslagets spel på det sätt som man hade hoppats när hon tog över efter ofta sågade Thomas Dennerby. Det har varit väldigt mycket snack om förändringar och om offensiv fotboll. Men det har mest stannat vid snack.

Thomas Dennerby

Förbundskapten Dennerby

För det mesta är sig likt – och en del har blivit sämre.

Om man jämför Dennerby och Sundhage hade Dennerby klart bättre facit i gruppspelsmatcher, medan Sundhage har fått landslaget att vara bäst näst det gäller – om inte motståndaren hetat Tyskland. I alla sina tre mästerskap som svensk förbundskapten har Sundhage åkt ut mot Tyskland.

Här är lite jämförande statistik:

Med Thomas Dennerby som huvudansvarig förbundskapten hade landslaget 25–3–0 i kvalmatcher till stora mästerskap, det innebär ett poängsnitt på 2,79. I mästerskapens gruppspelsmatcher var facit 9–4–2 – poängsnitt 2,07. Det är två fantastiska tabellrader.

Sundhages kvalfacit är också utmärkt: 19–1–1 med ett poängsnitt på 2,76. I gruppmatcher är Sundhages siffror dock klart sämre:  3–5–1 – poängsnitt 1,56. Inte ens full poäng i EM-gruppspelet skulle föra upp Sundhage på ett högre poängsnitt än Dennerby.

Och då är det värt att notera att Dennerby ledde Sverige i två OS, två VM och bara ett EM, medan Sundhage kommer att vara ansvarig för två EM samt ett OS och VM vardera. Och som bekant är ju konkurrensen i EM betydligt mycket sämre än i VM och OS.

Det om gruppmatcher. När vi kommer till utslagsmatcher i mästerskap växer Sundhages siffror. De är inte så imponerande om man in oavgjorda matcher, då är fortfarande Dennerby vassare. Han har 2–0–4 – poängsnitt 1,0 och Sundhage har 1–2–3 – poängsnitt 0,83.

Fast de siffrorna är ju egenligen inte relevanta. I utslagsmatcher handlar det om att vinna eller försvinna, och båda Sundhages kryss har blivit segrar efter straffläggning. Därmed noterar Dennerby 2–4 medan Sundhage har 3–3.

Sundhage har alltså haft den viktiga förmågan att få sitt lag att prestera som bäst när det gällt som mest – en stor styrka. Att hon även har gjort Sveriges sämsta mästerskap någonsin lär de flesta bortse ifrån om hon fixar medalj i sina övriga tre mästerskap.

Så till lagbygget. Där har inte Sundhage förändrat så mycket under sina fem år som huvudansvarig. Inte mycket alls. Förutom spelare som slutat kör hon vidare med närmast exakt samma spelare som Dennerby gjorde.

Hans sista mästerskap som förbundskapten var OS 2012. Där var det tio spelare som fick speltid i alla Sveriges fyra matcher, nämligen: Hedvig Lindahl, Linda Sembrant, Emma Berglund, Sara Thunebro, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Marie Hammarström, Lotta Schelin, Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson.

Så här fördelades speltiden:
360 minuter: Lindahl, Sembrant, Berglund, Thunebro och Seger.
343 minuter: Schelin
334 minuter: Hammarström
316 minuter: Jakobsson
304 minuter: Dahlkvist
203 minuter: Nilla Fischer
192 minuter: Lina Nilsson
172 minuter: Annica Svensson
139 minuter: Asllani
120 minuter: Johanna Almgren
29 minuter: Antonia Göransson
8 minuter: Madelaine Edlund

Av de tio spelare som Dennerby gav mest speltid 2012 är det bara Berglund av de nu aktiva som fått lämna startelvan, och hon hade sannolikt inte varit med i OS 2012 om Charlotte Rohlin varit frisk – och inte korsbandsskadad.

Charlotte Rohlin

Dennerbys ställde alltså oftast upp med följande elva i sitt sista mästerskap: Lindahl – Nilsson, Berglund, Sembrant, Thunebro – Jakobsson, Fischer, Seger, Dahlkvist, Hammarström – Schelin. Första avbytare var Svensson och Asllani.

Sundhage har förändrat i backlinjen, med draget att skola om Fischer till mittback som främsta merit. Men i övrigt är det fortfarande Dennerbys lag som spelar. De unga talanger som kommit fram de senaste åren har snällt fått stå och vänta på att någon äldre slutar.

En orsak till att det blivit så är att Sundhages filosofi är att ge fullt förtroende till sin startelva. De elva spelarna ges maximal tid att spela ihop sig, vilket har stora fördelar – inte minst för de som ingår i elvan. Kontinuitet och trygghet är viktigt i idrott, och samspelta lag gör ofta bra resultat.

Nackdelen med arbetssättet är att det blir väldigt svårt att slå sig in i laget. Det räcker inte med ett eller två bra inhopp för att få en startplats, de som sitter på bänken måste göra sex–sju bra matcher i rad – eller hoppas att någon av de ordinarie gör bort sig, eller blir skadad.

15 thoughts on “Tankar om en trupp – och om Sundhages eftermäle

  1. Tänk på att någon skulle komma på tanken att forma ett alternativt svensk landslag bestående av bara invandrartjejer! Är övertygad om att man kan hitta tillräckligt många i landet som är duktiga nog att spöa ”goa och glada” gegga, som annars heter landslaget.
    Tänk på vilken propaganda för damfotboll i Sverige,speciellt bland de utrikesfödda Då riktiga landslaget behöver inte ordna matcher med småpojkar eller leta efter en duktig invandrartjej med ”rätta” inställning, läggning mm som skulle tas om hand för att sprida den rätta /fotbolls/ lära bland landets invandrarflickor.
    Svenska fotbollsförbundet å sin sida, avdelning ”dam” skulle slippa då arbete mot främlingsfientlighet, mobbing i landslaget mot icke svenskfödda samt tanken på att leva efter fina paroller klistrade på reklampelare. Respekt! ha,ha
    Tänk på vilket slag i saken skulle gjort en invandrartjej lag för jämställdhet, feminism och hederskultur av olika slag. För att ”Jantelagen” är en av uttryck för det; kort sagt ett förlegad syn på människans värde
    Sundhages Sverige bevisar det som Eurostat påpekat klart och tydligt de senaste åren; Sverige är bland de sämsta länder i EU att inkludera invandrare i mängder av saker
    Tyvärr fotbollen är bara en av dem…

  2. Rätta mig gärna om jag har fel men var det inte Martin Sjögren som först testade Fischer som mittback i LFC ? Kan förstås ha fel men under sin tid där så var han ju inte främmande för att testa att låta spelare byta position och i fallen Jonna Andersson (yttermittfält till ytterback) och Renée Slegers (yttermittfält till innermittfält) blev ju resultatet succéartat även om skador förstörde för den sistnämnde.

    Själv hade jag gärna sett Banusic få chansen, hon är formtoppad och har en hel del av den ‘x-faktor’ som övriga landslagsforwards saknar. Vad jag då menar är förstås att hon kan göra det oväntade, inte alltid ‘rätt’ aktion men något som motståndarna inte förväntar sig. Egentligen har Damlandslaget saknat en sån forwardstyp ända sedan Josefine Öqvist la av och jag tror vi behöver det för att ta det sista steget. I dagsläget är Sundhages bygge solitt men samtidigt hopplöst sönderläst, i EM kommer vi möta motståndare som vet EXAKT hur vi kommer spela, vilka som kommer spela och därför befarar jag att Sundhages sista turnering slutar i ett fiasko.

    • Jag har för mig samma sak, och googlade ”Nilla Fischer mittback” tidigare i dag. Då fick jag bland annat fram den här länken. Där var Fischer mittfältare i LFC, men mittback i landslaget. Så kanske att Sjögren testade vid någon skada, men sedan tog tillbaka Fischer till mittfältet.

      • M.Sjögren skolade om Fischer till mittback (juni 2012) efter att Rohlin blivit skadad.Spelade sen mittback i LFC tills hon lämnade hösten 2013.Så den omskolningen är det nog Sjögren som ska ha mest cred för !

      • Båda skall förstås ha äran, personligen tycker jag nog att Sundhage skall ha den största. Sjögren såg det som en nödlösning, han ville helst ha Fischer på mittfältet – se länk. Sundhage däremot har sett Fischer som mittback från dag 1 på förbundskaptensposten, något Sundhage skall ha beröm för. Jag har personligen ifrågasatt det flera gånger, men känner att jag får backa.

      • Hur det nu än var och vem som började använda Fischer som mittback först och med vilka motiv: använder man ord som ”omskolning” (bloggaren) eller inskolning av en spelare från en position till en annan, så har sannolikt träning och spel i klubblaget störst betydelse för att bli säker. Det är väl oftast klubblag som utvecklar spelare till landslagsklass. LFC fortsatte i vilket fall med Fischer som mittback tills hon lämnade klubben. Om Sundhage spelat henne som mittback om hon fortsatt som mittfältare i klubblaget lär vi aldrig få veta, men det är inte självklart. Det hade knappast heller varit självskrivet att hon skulle gått in som mittback i Wolfsburg om hon inte varit detta i klubblaget.

        Detta sagt, så visst förekommer det positionsbyten mellan klubblag och landslag också idag. Det föranleder också diskussion om var spelaren passar bäst.

      • Diskussionen om vilken position som passar en spelare bäst är förstås intressant för spelaren. Fast för en tränare/förbundskapten är den enda relevanta frågan: Var gör spelaren störst nytta för laget?

        Har ett land fyra kanonspelare på centralt mittfält kanske landslaget mår bäst av att en av dem spelar forward och en yttermittfältare. Samtidigt kanske de fyra spelarnas klubblag mår bäst av att de är centrala mittfältare där.

        Som exempel känns det ganska klart att Elin Rubensson gör mest nytta för Göteborg på det centrala mittfältet. Det känns inte alls lika självklart i landslaget.

      • Hur kunde jag glömma vår Kapten, skämskudde på den. Att Magda fick flytta in ett snäpp föll sig ju rätt naturligt då Jonna visade sig vara en så utomordentlig vänsterback. När Magda också höjde sig av positionsbytet var det ju liksom inget att fundera på.

  3. Ping: Sundberg, Sundhage/Majgaard och Rodriguez | En blogg om internationell damfotboll

  4. Ping: Sverige är historiskt dåligt | En blogg om internationell damfotboll

  5. Ping: Den stora EM-guiden, lag 5–8 | En blogg om internationell damfotboll

  6. Ping: Lång analys av ett svenskt EM-misslyckande | En blogg om internationell damfotboll

  7. Ping: Bottennotering för Sundhages Sverige | En blogg om internationell damfotboll

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s