Stormatch mot Tyskland på Friends

I går meddelade Svenska Fotbollförbundet att man fixat en stormatch till Friends Arena nästa år.

Den 6 april 13.45 kommer vår arvfiende Tyskland till herrlandslagets nationalarena. Det är bara att hoppas att publiken i Stockholmsområdet tar chansen att se två av världens bästa lag.

Jag föreslog redan för snart 2,5 år sedan att förbundet skulle försöka fylla Friends med en match av det här slaget. Kul att förbundsfolket nu sytt ihop en sådan match.

För vårt damlandslag blir det första matchen på Friends. Däremot har ju faktiskt Tyskland redan spelat en match där. De vann ju EM-finalen 2013 mot Norge med 1–0 just på Friends. Då var 41 301 åskådare på plats. Hur många blir det i april?

Apropå landskamper kan det vara läge att blicka tillbaka lite på söndagens Englandsmatch och komma med lite spelarkritik.

De båda lagens målvakter kämpar ju inbördes om speltiden i Chelsea. Utifrån söndagens match kändes Hedvig Lindahl som en nivå bättre än Carly Telford. Framför allt tyckte jag att det var klasskillnad i luftrummet. Medan Lindahl äger sitt målområde kändes Telford darrig varenda gång Sverige fick hörnor.

I backlinjen saknades ju Nilla Fischer. Det märktes inte speciellt mycket. Amanda Ilestedt fyllde nämligen luckan på ett utmärkt sätt. Jag tycker att hon får ett allt bättre passningsspel, inte minst känns hon allt säkrare på de lite längre passningarna.

Jessica Samuelsson var ju tillbaka på högerbacken. Jag tyckte nog att hon var lite otajmad, vilket inte är konstigt då hon inte spelat så jättemycket det senaste året. Som tur är har hon gott om tid att hitta toppformen igen. Det är ju sju månader till VM.

På mittfältet kändes Caroline Seger klockren i försvarsspelet. Däremot tyckte jag att Kosovare Asllani hade det lite jobbigt i början av matchen. Hon växte dock in i det och blev allt bättre. Den trygghet med bollen som både Seger och Asllani besitter är otroligt viktig för laget.

När Anna Anvegård fick chansen i den position hon har i klubblaget, alltså allra högst upp, gjorde hon sin bästa landskamp. Då tänker jag inte bara på att hon gjorde mål, utan jag tyckte även att hon kom mer med i spelet.

Känslan efter matchen är att Mimmi Larsson kanske kom lite längre från VM. Det är ju Larsson som tidigare varit första alternativet till Stina Blackstenius i toppositionen. Men Anvegård kan nog ha passerat nu.

England–Sverige var inte den enda landskampen i helgen med toppnationer på planen. Nästan alla lag på topp tio på världsrankingen var i farten.

Ettan USA vann ju i Portugal, en match jag redan har avhandlat. Amerikanskorna spelar för övrigt i kväll igen, i Skottland (avspark 20.15 svensk tid).

Tvåan Tyskland vann med 5–2 hemma mot Italien. Nedan går det att se hela matchen. Målen föll enligt följande:

1–0 Lina Magull (5.02), 2–0 Alexandra Popp (17.49), 2–1 Barbara Bonansea (28.08), 2–2 Daniela Sabatino (42.20), 3–2 Giulia Gwinn (49.55), 4–2 Lena Petermann (59.11), 5–2 Leonie Maier (85.18).

Noterbart är att Tyskland håller på att bygga om sitt lag. Tillfällige förbundskaptenen Horst Hrubesch har givit många nya och unga namn chansen, vilket känns spännande. Mot Italien startade Tyskland så här: Merle FrohmsMaximiliane Rall, Sara Doorsoun-Khajeh, Johanna Elsig, Felicitas Rauch – Magull, Sara Däbritz – Gwinn, Lena Lattwein, Svenja Huth – Popp.

I den elvan var den 25-åriga Hoffenheimbacken Maximiliane Rall eller hennes 18-åriga klubbkompis Lena Lattwein två spelare jag inte hade hört talas om. Båda gjorde debut, och båda var bra.

Noterbart är att Rall var helt ny i landslagssammanhang, hon har inte spelat en enda ungdomslandskamp. Lattwein var med i två flicklandskamper som 15-åring, men har inte platsat i ungdomslandslaget för sin ålder de senaste tre åren. Nu behöver hon inte det, för nu är hon ju plötsligt startspelare i A-landslaget…

En orsak till att flera nya spelare fick chansen i lördags är ju förstås att tyskorna spelar i dag igen, 16.00 hemma mot Spanien. Då blir det sannolikt fler välkända namn i startelvan.

Även världsfyran Frankrike vann sin match i helgen. Ett franskt lag utan Eugenie Le Sommer besegrade ett Brasilien utan Marta med 3–1. Jag såg delar av den andra halvleken och tyckte att fransyskorna kändes som det klart bättre laget.

Världsåttan Brasilien känns som ett stort frågetecken inför VM. Det är lite som att tiden stått stilla i Brasilien, laget är byggt kring samma spelare som för tio år sedan; Formiga, Marta och Cristiane. Och när de inte är i form, eller saknas, då är brasilianskorna inte riktigt nära de andra topplagen i världen.

Helgens stora skräll kom när världssexan Australien förlorade med 3–2 hemma mot Chile. av de klipp jag sett verkar det ha varit en ensidig historia där The Matildas radade upp chanser.

PSG-målvakten Tiane Endler var dock precis så bra som hon måste vara om Chile skall kunna ta några poäng i VM. Hon kapitulerade bara för två straffar från Emily van Egmond. Och den andra var Endler också nära att rädda.

Chile var också effektivt. Man utnyttjade att den före detta Piteåmålvakten Lydia Williams hade en dålig dag. Jag upplever normalt Williams som väldigt stabil. Men i lördags blev hon överlobbad två gånger efter missade utrusningar.

Lagen möts igen i dag på förmiddagen (9.30 svensk tid), det troliga är att Australien då vinner med ett par-tre måls marginal. Blixten slår ju sällan ner på samma ställe två gånger i rad.

Världssjuan Japan vann med 4–1 mot Norge efter två mål av Mana Iwabuchi.

Slutligen är det ju tisdag, vilket innebär att det är dags för returen i finalen av Europas VM-playoff. I första matchen vann världstian Nederländerna mot Schweiz med 3–0. Höjdpunkter därifrån ser ni här:

19.00 är det avspark i kväll, och allt talar för att Nederländerna vinner det här dubbelmötet. Det troliga är att man vinner även kvällens match. Det bör ju passa Europamästarinnorna som handen i handsken att få ligga och kontra på ett måljagande hemmalag.

 

Fischer fick Diamantbollen 2018

Alldeles nyss har Nilla Fischer tagit emot Diamantbollen 2018 och hållit ett brandtal för jämställdhet.

Som jag argumenterat för flera gånger är Fischer en mycket välförtjänt vinnare. Hon är ju inte bara den enda svenska spelaren i något av världens tre bästa klubblag. Hon är dessutom lagkapten för ett av dem.

Fischer blev således galans drottning, och hennes tacktal kommer säkert att diskuteras i efterhand.

Nilla Fischer

Här är damfotbollsgalan pris för pris:

Hedvig Lindahl

Årets målvakt:

Hedvig Lindahl

Mitt tips: Lindahl
Mitt val: Lindahl

Vann dubbeln i England och var superstabil i landslaget. Självklar vinnare – även om Geurts också har varit lysande i år.

Nilla Fischer

Årets back:

Nilla Fischer

Mitt tips: Fischer
Mitt val: Fischer

Kanske galans mest självklara vinnare. Fischer är försvarsgeneral i ett av de lag i världen som släpper in minst mål.

Caroline Seger

Årets mittfältare:

Caroline Seger

Mitt tips: Seger
Mitt val: Asllani

Att landslagets lagkapten får pris är varken ologiskt eller oförtjänt. Seger har gjort en bra säsong.

Anja Mittag

Årets forward:

Anja Mittag

Mitt tips: Blackstenius
Mitt val: Mittag

Vann den damallsvenska skytteligan och var den som bar Rosengård på sina axlar. Det räckte till cupseger.

Stellan Carlsson

Årets tränare:

Stellan Carlsson

Mitt tips: Marcus Lantz
Mitt val: –

Tre bra kandidater, där guldtränaren tog priset. Carlsson har gjort ett fantastiskt jobb i Piteå och är självklart värd alla priser han kan få.

Julia Karlernäs

Damallsvenskans mest värdefulla spelare

Julia Karlernäs

Mitt tips: Seger
Mitt val: Elin Rubensson

När guldet hamnade i Norrbotten var Karlernäs en logiskt vinnare. Hennes elva mål var naturligtvis guld värda för Piteå.

Anna Anvegård

Årets genombrott:

Anna Anvegård

Mitt tips: Anvegård
Mitt val: Anvegård

Tvåa i den damallsvenska skytteligan under sitt debutår och har dessutom spelat in sig i A-landslaget. En stark vinnare.

Lotta Schelin

Fotbollkanalens hederspris:

Lotta Schelin

Kul. Lotta Schelin är väl värd att hyllas för sin karriär. Hon är inte minst värd att hyllas för den fantastiska person hon är. Något hon även visade med sitt fina tacktal.

 

Bristande effektivitet sänkte LFC

Det är ofta på effektiviteten man kan se hur bra ett lag är. Vid onsdagskvällens Champions Leaguematch i Paris vann Linköping avsluten mot mål med 6–5. Man vann även hörnorna med 7–3.

Ändå vann PSG matchen rätt komfortabelt. Enda gången det franska hemmalaget var hotat var under de första 20 minuterna. Först hade LFC en bra chans direkt i matchupptakten och i 18:e minuten hade väl gästerna egentligen matchens allra bästa chans. Då räddade först Tiane Endler ett friläge från Kososvare Asllani och returen tog i ribban.

En stund senare bjöd i stället Maja Kildemoes på ett självmål. Där avgjordes matchen. Det blev inte bättre för LFC att skyttedrottningen Marie-Antoinette Katoto sedan var skoningslös när chanserna dök upp.

Linköping har spelat klart i årets Champions League. Och om 24 timmar riskerar vi att vara helt utan svenskt lag i turneringen – om inte Rosengård får ordning på sin effektivitet i säsongens elfte timme.

Om Rosengård fortsätter att missa chanser som man gjort under stora delar av säsongen blir LSK enda nordiska lag som får spela vidare i UWCL efter jul. Norskorna vann nämligen med 2–0 i Köpenhamn mot Bröndby. Anja Sönstevold och Synne Hansen gjorde målen under matchens avslutande 20 minuter.

0–0 hade tagit danskorna vidare på bortamål. Nu vann istället LSK totalt med 3–1.

Oavsett hur det går i morgon i Prag har vi ju flera svenska spelare kvar i turneringen. Bland annat spelade Hanna Glas hela matchen för PSG i dag, och Annahita Zamanian blev inbytt i 79:e minuten.

Innan jag lämnar PSG–Linköping noterar jag i Corren att Stina Blackstenius tydligen var väldigt nära att flytta hem redan i somras. Och att klubben skall göra allt den kan för att få hem henne nu i vinter. Det blir spännande att följa.

Det blir även spännande att följa fortsättningen av Champions League. För det är ju i nästa omgång det börjar på allvar. I åttondelsfinalerna har de seedade lagen haft det lite för lätt. Wolfsburg vann med totalt 10–0 mot Atletico Madrid, Lyon med 13–0 mot Ajax, Bayern München med 5–0 mot Zürich och Chelsea till slut med 7–0 mot Fiorentina.

Svenskkollen från de matcherna säger följande:

* Nilla Fischer spelade hela matchen för Wolfsburg.

* Fridolina Rolfö startade och spelade 64 minuter för Bayern. Jag såg lite av matchöppningen och där hade hon två kanonchanser att bli målskytt.

* Hedvig Lindahl och Magdalena Eriksson spelade hela matchen för Chelsea och Stephanie Öhrström hela matchen för Fiorentina. Jonna Andersson startade också, men blev utbytt i 63:e minuten för Chelsea.

På hemmaplan var väl onsdagens största nyhet att landslagsmeriterade Hanne Gråhns inte följer med Kif Örebro upp i damallsvenskan. Den offensiva ytterbacken som varit skadedrabbad i år väljer istället att sluta. Tråkigt.

I övrigt har vi även tre spelare som lämnar/får lämna Växjö:

Nomineringar, prispengar och satsning i Borås

Under onsdagskvällen hade vi på Borås Tidning en trevlig damfotbollsnyhet. Då kunde vi nämligen berätta att det planeras en seriös elitsatsning i Borås från och med säsongen 2020.

Vi har inte haft något elitlag i Boråsområdet, eller Sjuhäradsbygden som vi brukar kalla det, sedan Dalsjöfors gick i konkurs som serieledare i näst högsta divisionen sommaren 2012. Sedan dess har mycket handlat om huruvida Elfsborg är berett att även göra en damfotbollssatsning. Den frågan är ännu inte avgjord, utan under utredning.

Men numera finns det alltså en grupp som är beredd att satsa, med eller utan Elfsborg. Och med fem division I-lag i området och ytterligare ett par precis utanför finns det spelarmaterial. Inte minst kommer det fler talanger underifrån än på många år, vilket ger framtidshopp.

Torsdagens damfotbollsnyhet utanför min bygd handlade om damernas kamp för högre prispengar på VM. Det blir intressant att se vart den frågan landar.

En annan sak som diskuterades under torsdagen var nomineringarna till Fotbollsgalan. Här är de kategori för kategori:

Årets målvakt: Loes Geurts (Kopparbergs/Göteborg FC), Hedvig Lindahl (Chelsea FC) och Zećira Mušović (FC Rosengård).

Jag antar att upplägget är sådant att det skall vara två kandidater från landslaget och en från damallsvenskan. Om det är så finns det inte mycket att invända mot här. Geurts har storspelat i damallsvenskan och de andra två är landslagets etta och tvåa.

Vinner gör Lindahl, även om jag tycker att Geurts också hade varit en högst värdig vinnare.

Hedvig Lindahl

Årets back: Hanna Glas (Eskilstuna United DFF/Paris Saint-Germain FC), Nilla Fischer (VfL Wolfsburg) och Linda Sembrant (Montpellier Hérault SC).

Fischer och Sembrant har varit landslagets bästa backar och Glas har haft en jätteutveckling under året. Ändå är jag rätt tveksam till om Glas skulle varit med här, för jag tycker nog inte att hon var allsvenskans bästa back så länge hon var med. Juryn har ju lyft fram Sif Atladottir i en annan kategori. Jag hade nog haft med henne här också.

Vinna bör ju Fischer göra. Lagkapten i ett lag som vann dubbeln i Tyskland och spelade final i Champions League.

Nilla Fischer

Årets mittfältare: Kosovare Asllani (Linköpings FC), Jelena Čanković (Växjö DFF) och Caroline Seger (FC Rosengård).

Cankovic är en både kul och spännande nominering. Däremot tycker jag inte att Kosovare Asllani borde vara med här – hon har ju varit forward under mer än halva säsongen. Asllani borde alltså ha varit nominerad i nästa kategori.

In borde man istället ha plockat Elin Rubensson, som jag ser som huvudorsaken till att Göteborg slåss om SM-guldet i morgon.

Vinner gör nog Seger. Min röst går dock till Asllani, även om hon är i fel kategori. Hon har varit så bra i år att hon förtjänar ett pris.

Caroline Seger

Årets forward: Anna Anvegård (Växjö DFF), Stina Blackstenius (Montpellier Hérault SC) och Anja Mittag (FC Rosengård).

Här hade jag alltså velat plocka in Asllani. Det hade väl tyvärr fått bli på Anvegårds bekostnad, även om jag tycker att Växjöforwarden också är värd att få vara med på galan.

Här känns inte vinnaren självklar. Blackstenius är förstaval i landslaget, men har knappast briljerat under året. Mitt val faller på Mittag, men jag tror att Blackstenius vinner juryns gunst.

Stina Blackstenius

Damallsvenskans mest värdefulla spelare: Sif Atladóttir (Kristianstads DFF), Julia Karlernäs (Piteå IF DFF) och Seger.

I fjol hade det här priset väldigt konstiga nomineringar. I år är det bättre, men ändå inte klockrent. Seger är viktig för Rosengård, men jag tycker att Anja Mittag är ännu viktigare. Jag tror alltså att Malmölaget hade klarat sig bättre utan Seger än utan Mittag. Vad tror ni?

Atladottir hade jag inte tänkt på, men jag har ju sett henne närmast agera enmansförsvar i Kristianstad vid några tillfällen i år, så hennes betydelse för lagets försvarsspel är verkligen stort.

Karlernäs har varit viktig för Piteå, och är inte heller någon dålig kandidat. Fast återigen tycker jag att juryn har förbisett Elin Rubensson, som jag hade kunnat tänka mig som segrare i den här kategorien. Nu tror jag istället att det blir seger för Seger.

Caroline Seger

Årets genombrott: Anvegård, Rebecka Blomqvist (Kopparbergs/Göteborg FC) och Julia Zigiotti Olme (Hammarby IF FF/ Kopparbergs/Göteborg FC).

Tre bra kandidater, där min röst går till Anvegård. Jag tror att juryn tycker likadant.

Anna Anvegård

Årets tränare: Stellan Carlsson (Piteå IF DFF), Jonas Eidevall (FC Rosengård) och Marcus Lantz (Kopparbergs/Göteborg FC).

Även här är det tre bra kandidater. Sett till spelarmaterial och förutsättningar bör det stå mellan Carlsson och Lantz. Gissningsvis går det till Lantz.

Marcus Lantz

Diamantbollen

Här finns det inga förhandsnomineringar. Men jag tycker ju att det bör stå mellan Nilla Fischer och Kosovare Asllani. Sannolikt kommer även Caroline Seger att finnas med i diskussionen.

Min vinnare är Fischer, som har tyngst meriter när det gäller titlar under året. Nu skall ju gamla meriter inte räknas in, men det känns ju även som en faktor att Fischer aldrig fått Diamantbollen tidigare. 2014 blev hon ju närmast bestulen på den.

Nilla Fischer

Det var det om fotbollsgalan. Innan jag sätter punkt har jag ju lovat att dela med mig av lite funderingar kring måndagens seriefinal, Rosengård–Piteå.

Redan när jag såg laguppställningarna anade jag vartåt det lutade. För på många sätt känns det som att Piteå förlorade matchen i samma ögonblick som Nina Jakobsson åkte på sin fotskada.

Jag hörde efter matchen att Jakobsson inte hade tränat på en hel vecka, och att hon är stort frågetecken för lördagens avslutningsmatch. Där kan Piteå tappa guldet.

Nina Jakobsson

För när spelet kom igång blev det tydligt att Piteå saknade Jakobsson i uppspelsfasen. Hennes förmåga att få fast bollen högt upp i planen är på många sätt guld värd för norrbottningarna. Utan henne riskerar däremot anfallen att bli väldigt korta, och man är lite för beroende av att Madelen Janogy skall göra något på egen hand.

Det såg vi i den första halvleken som gick klart till Rosengård. Malmölaget ställde upp 3–4–1–2 mot Piteås 3–4–3. Innan paus var det Rosengård som vann den taktiska matchen. De hittade dels flera gånger in bakom Piteås vänsterförsvar, där Ronja Aronsson flera gånger hamnade fel under de första 25–30 minuterna.

Rosengård hittade även ofta in till pigga Ebba Wieder i ytan mellan Piteås backlinje och mittfält. Oftast var det uppspel från backlinjen som antingen gick direkt till Wieder, eller via tillbakaspel från forwardsduon Mittag/Lisa-Marie Utland.

Så långt imponerade Rosengårds backlinje i uppspelen. Nathalie Björn var exempelvis mycket bra. Simone Boye Sörensen var också lysande. Danskan balanserar mellan geni och katastrof, hon blandar ju nämligen fantastiska genomskärare med rena indianare. Alltså en spelare som kan avgöra matcher åt båda håll. I måndags var hon dock betydligt mycket mer geni än katastrof.

Tyvärr var det ju en miss från June Pedersen som avgjorde matchen. Jag såg att SVT:s experter även gav Cajsa Andersson en släng av sleven. Det tycker jag är orättvist. Känslan var att Piteå ville locka upp Rosengårds forwards och mittfältare för att sedan kunna spela in på ytan mellan hemmalagets backlinje och mittfält.

Anderssons igångsättning av spelet hade lett till större ytor att sätta uppspelet på – om bara tillbakapassningen varit bättre.

Cajsa Andersson

På presskonferensen konstaterade Stellan Carlsson att det var tråkigt att målet kom på en sådan situation, men att det ändå bara varit en tidsfråga innan Rosengård skulle göra mål – Anja Mittag hade ju bud på några till i den första halvleken.

Men efter paus såg det annorlunda ut. Piteå tätade både till den lucka Wieder hade utnyttjat och fick kontroll på sin vänsterkant. Dessutom hittade de ytor att spela på mellan Rosengårds innermittfält och kantspelare.

Piteå gjorde en bra andra halvlek, dock utan att tvinga Zecira Musovic till någon riktig kanonräddning. En hörna i ribban och en hörna som nickades bort på mållinjen var gästernas bästa chanser. Min statistik över klara målchanser slutade 6–2 i hemmafavör.

Utöver nämnda spelare var det en skön kamp på innermittfält, där jag imponerades av Ellen Löfqvist:s presspel och av Caroline Segers uppoffrande arbete, framför allt i den andra halvleken.

Samuelsson tillbaka mot England

Under onsdagseftermiddagen presenterade Peter Gerhardsson sin landslagstrupp till bortamatchen mot England den 11 november.

Jessica Samuelsson

Förbundskaptenen poängterade att han behövde erfarna spelare till mötet med världstreorna och jämfört med förra truppen tillkom därför Jessica Samuelsson, Amanda Ilestedt, Fridolina Rolfö och Julia Spetsmark.

Tysklandsproffsen Ilestedt och Rolfö är tillbaka efter skador. Båda spelade för övrigt ligamatcher under onsdagen. Ilestedt spelade hela Potsdams 4–0-seger borta mot Werder Bremen och Rolfö byttes in i paus när Bayern München vände 0–1 till 3–1-seger mot Frankfurt.

För Spetsmark och Samuelsson är det första uttagningarna på ett år. Senast duon var med i truppen var mot Ungern i Borås i oktober i fjol. Sedan dess har Spetsmark varit petad och Samuelsson skadad.

Tillagt i efterhand: Ytterligare en spelare har ju faktiskt tillkommit från förra truppen, och det är Hanna Folkesson, som var petad senast. Jag tyckte att Folkesson såg stabil ut mot Piteå i måndags.

De som fick lämna plats var Anna Oskarsson, Julia Zigiotti, Nina Jakobsson, Mimmi Larsson samt reserven Sandra Adolfsson – och Nilla Fischer. Den sistnämnda har ju stått över en del träningsmatcher på senare år. Och gör det alltså igen. Fischer spelade för övrigt inte heller i Wolfsburgs 7–0-seger mot Mönchengladbach under onsdagen.

Vid truppresentationen fick Gerhardsson frågor om Jessica Samuelsson och den konkurrens som uppstått på högerbacksplatsen. Det är verkligen en intressant situation i och med den fina utveckling som Hanna Glas haft under året. Om/när Samuelsson kommer upp i sin tidigare nivå vill man gärna ha med båda. Frågan som inte ställdes är om Gerhardsson kan tänka sig att spela den ena av dem till vänster.

Dessutom finns ju Nathalie Björn med i truppen, som också är tänkbar som högerback, vilket ytterligare försvårar Gerhardssons val. Jag tyckte att Björn imponerade stort när jag såg henne i måndags mot Piteå.

Gerhardsson gladde sig för övrigt mycket över att Stina Blackstenius lyckades göra fem mål för Montpellier i helgen. Och det är klart att det även är bra för landslaget att forwards visar målform. Även om det inte var något vidare motstånd skall man vara där och peta in bollarna, och fem mål är helt klart respektingivande. Se dem alla här:

Här är landslagstruppen i sin helhet:

Målvakter:
Hedvig Lindahl, Zecira Musovic och Cajsa Andersson.

Backar:
Samuelsson, Glas, Nathalie Björn, Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Mia Carlsson och Jonna Andersson.

Mittfältare:
Olivia Schough, Elin Rubensson, Caroline Seger, Julia Karlernäs, Julia Roddar, Folkesson och Lina Hurtig.

Forwards:
Blackstenius, Spetsmark, Kosovare Asllani, Anna Anvegård, Rolfö och Sofia Jakobsson.

Förbundet klarar numera av att presentera truppen på sin nya hemsida. Tyvärr är det även här läge att säga att det var bättre förr. För även i det här fallet är förbundets nya sida otroligt mycket sämre än den gamla. Jämför själva vilket ni föredrar:

Presentation av Hedvig Lindahl på förbundets gamla hemsida.

Presentation av Hedvig Lindahl på förbundets nya hemsida.

Jag har skrivit det förr och skriver det igen – Svenska fotbollförbundets nya hemsida är en katastrof. Jag hoppas verkligen att förbundet får betalt av de klåpare som förstört både matchstatistik och spelarpresentationer.

Under onsdagen togs det även ut en U23-trupp. Den hittar ni här.

Innan jag lämnar landslagsnivån konstaterar jag att F16/02-landslaget måste ha stått för tidernas mest ojämna prestationer under lagets första EM-kval. Nederländerna vann med 16–0 mot Georgien. Några dagar senare spelade Sverige 1–1 mot samma georgiska lag.

Vad slutade då matchen Nederländerna–Sverige? Jo, den blev 1–1. Den som hittar någon logik i det här är välkommen att förklara för mig. För jag tycker att det är fullständigt orimligt att man spela 1–1 mot två lag vars inbördes match slutat 16–0.

Logiskt eller inte, det viktigaste var förstås att F16-landslaget gick vidare, vilket det gjorde.

Mycket talar också för att Asarum spelar vidare i elitettan även 2019. Blekingelaget vann onsdagens hängmatch borta mot Västerås BK30 med 3–2 efter en sen vändning. Frida Mattsson kvitterade i 85:e och sedan bjöd Västerås på ett självmål i 89:e.

Det gör att Asarum är tre poäng och sju mål före Ljusdal inför slutomgången på söndag. Då tar Asarum emot Kvarnsveden och Ljusdal tar emot Mallbacken.

Västerås BK30 är redan klart för nedflyttning. Men de har en avgörande roll i slutomgången. Då tar man nämligen emot tvåan Kif Örebro. Närkingarna måste sannolikt vinna den matchen för att ta sig tillbaka till allsvenskan. Lidköping ligger nämligen bara två poäng bakom och har bättre målskillnad. Lidköping har dessutom hemmamatch mot jumbon Böljan, vilket bör innebära god chans till seger.

På lördag avgörs damallsvenskan, och det kan bli välfyllt på flera arenor. I Piteå förväntas 4000–5000 åskådare till LF Arena, och i Stockholm lockar Hammarbys ödesmatch också bra med folk.

På lördag avslutar Annica Svensson sin karriär.

Svensson var en viktig kugge i det landslag som tog VM-brons i Tyskland 2011 och väl värd att hyllas av många på Tunavallen på lördag.

I övrigt på nyhetsfronten noteras att Corren uppger att både PSG och Manchester City skall vara intresserade av Filippa Angeldahl.

Av de valen tror jag att Angeldahl själv skulle ha störst nytta av att spela i England, eftersom jag anser att hon behöver förbättra sitt spel i högt tempo. Samtidigt tror jag att hon hade haft lättare att platsa i PSG.

Den största internationella nyheten de senaste dagarna kommer från Italien, där Inter är senaste klubben att skaffa ett damlag.

I Kina är det klart att Dalian med bland annat nigerianska stjärnan Asisat Oshoala i laget vinner ligan för andra året i rad. Som synes nedan blev Marija Banusic tvåmålsskytt för sitt Beijing i 3–0-segern mot Hebei. Vad jag kan minnas är det väl svenskans två första ligamål för nya klubben. Däremot har hon tidigare gjort flera mål i cupen.

Slutligen noteras att Australiens W-league drar igång på torsdagsförmiddagen, svensk tid. Det är en liga som utöver The Matildas även hyser många toppspelare från USA:s NWSL.

Öppningsmatchen är ett derby mellan Western Sydney Wanderers och Sydney FC. I hemmalagets trupp noteras den före detta Kvarnsvedenstjärnan Elisabeth Addo, och gästerna har affischnamn som Alanna Kennedy, Sofia Huerta, Lisa De Vanna och Caitlin Foord.

Alanna Kennedy

Överhuvud taget är det många utländska toppspelare i W-league i vinter. Exempelvis skall Japans pånyttfödda Yuki Nagasato spela för Brisbane, Linköpings engelska niomålsskytt Natasha Dowie återfinns i Melbourne Victory och hyllade irländska mittfältaren Denise O’Sullivan, som vunnit NWSL-guld med North Carolina Courage, skall nu även försöka bli mästare med Canberra.

När det gäller nordiska spelare återfinns isländska duon Fanndís Fridriksdóttir och Gunnhildur Jónsdóttir i Adelaide och danska Theresa Nielsen skall spela för Melbourne City.

Fanndis Fridriksdottir

Bilder av en landslagsträning

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tidigare i dag tog jag en liten sväng ner till Göteborg för att kolla in landslagets träning och lyssna av vad spelarna hade att säga under presskonferensen.

Eftersom flera av spelarna hade matcher i helgen, och Peter Gerhardsson bara har tre träningspass på sig innan torsdagens viktiga hemmamatch mot Ukraina, var det flera spelare som ganska tidigt klev åt sidan och körde lågintensiv träning.

Utifrån den korta period man spelade elva mot elva gissar jag på att Gerhardsson kommer att köra med följande startelva mot Ukraina: Hedvig LindahlHanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena ErikssonSofia Jakobsson, Elin Rubensson, Caroline Seger, Olivia SchoughKosovare AsllaniStina Blackstenius.

När Gerhardsson plockade in Julia Roddar istället för skadade Fridolina Rolfö anade jag att Gerhardsson planerade att spela Asllani som tia på torsdag. När jag träffade förbundskaptenen på Valhalla IP för några veckor sedan sa han att det är högst önskvärt att spelarna har samma position i sina klubblag och landslaget, speciellt när samlingarna är så korta att man inte har så mycket tid att ställa om.

Eftersom Asllani har spelat som tia i LFC på sistone känns det rimligt att hon även används som tia i gulblått.

I övrigt på träningen lade man en del tid på att träna på att spela sig förbi motståndarnas mittfält. Där noterade jag att instruktionerna i stort handlade om att sätta fart på passningen uppåt i planen, samt att det är väldigt viktigt att mottagaren har minst en fot som pekar framåt i planen.

Under det ena spelet fick Lina Hurtig en smäll mot högerknät. Spontant kändes det inte så bra, men efteråt förklarade läkaren Houman Ebrahimi att det bara var en smäll, och inget att oroa sig för.

Däremot kändes det högst tveksamt om Rolfö kan spela i Danmark på tisdag. Även om doktor Ebrahimi trodde att chansen finns låter det som kort tid att spela match bara cirka 1,5 vecka efter en listen bristning/sträckning.

De spelare som mötte media efter träningen var Sofia Jakobsson, Linda Sembrant och Nina Jakobsson. Man blev glad bara av att se den sistnämnda. Hon såg ut att njuta fullt ut av att få lite tid i rampljuset.

Nina Jakobsson

Piteforwarden fick frågan om vad det är som har gjort henne till landslagsspelare.

”Mycket min fysik och att jag kan ta ytor med boll. Jag känner mig mer trygg med boll, att jag kan få fast bollen eller vända upp. Det är där jag känner att jag har utvecklats.”

Sedan noterade hon att det är en dröm att få göra sin första A-landslagssamling.

”De äldre som Seger och Fischer har man ju sett på tv när man var ung, så klart det är häftigt att få spela ihop med dem nu.”

Ninas namne Sofia har betydligt mycket större vana av landslagssamlingar. Jag kollade med Montpellieranfallaren om hur hon bedömde sin matchform. Hon konstaterade att hon bara har spelat en hel match efter sommaren, men var ändå mer orolig för att ha glömt bort svenska ord än för matchformen.

”Man tappar vissa ord ibland, men det blir bra när man kommer hem till Sverige och får öva lite på svenskan. Formen är bra. Vi har haft försäsong i Frankrike och haft flera riktigt bra träningsmatcher och seriestart i helgen. Det känns bra, och jag kände mig pigg i dag på träningen, så det var kul.”

Hon berättade om att hon har fått spela en halvlek mot Chelsea, 20 minuter mot Arsenal, 90 minuter mot Bayern München, samt att hon gjorde ett inhopp i den andra halvleken mot Barcelona och fick 45 minuter i ligapremiären i lördags.

Jakobsson var imponerad av Ukraina senast.

”De har ett bra lag, med riktigt bra omställningsspel. De har ett par duktiga spelare, en mittfältare som jag tycker var jätteduktig – och så hade de snabba forwards. Så vi får se upp med deras omställningar, vara noggranna i vårt försvarsspel. Och när vi har bollen får vi ha tålamod.”

Det hindrar inte att hon har receptet på vad som behöver förbättras den här gången:

”Kvalitet på inspelen, löpningar in i box och sedan vara ordentliga när vi får chansen. Våga tro på det vi gör, och ha bättre inspel – och helt enkelt bara göra mål.”

Linda Sembrant

Även Linda Sembrant var imponerad av Ukrainas kontringsspel.

”De var snabba och tvekade inte, utan öste på med folk. De var väldigt orädda och tror på sin idé.”

Hon fick frågan om hur hon tycker att det fungerar med täta byten mellan tre- och fyrbackslinje.

”Jag tycker att det har varit väldigt kul med hur vi har kunnat mixa, hur vi känner oss bekväma och starka i de två olika sätten. Vi känner oss väldigt trygga med båda systemen. De är väldigt tydliga med vad de vill ha ut av oss, så det känns som att vi kan vara väldigt flexibla.”

Jag tog upp de fasta situationerna, en viktig detalj som funkade dåligt på den förra landslagssamlingen.

”Där behöver vi snäppa upp det ett snäpp. Vi vet att fasta brukar vara en väldigt stor styrka, så där skall vi vara målfarliga. Vi får se till att gå fullt ut i boxen och skapa situationer. Och gör vi inte det i förstaläget skall vi försöka få fast bollen, så kanske chanserna kommer i andra- eller tredjefas.”

Man körde några hörnor på träningen. De var dock inte speciellt lyckade, utan de ledde till kontring för det försvarande laget mer eller mindre varje gång. Vi får hoppas på bättre kvalitet på torsdag.

I övrigt i dag meddelade Hammarbys Helén Eke den tråkiga nyheten att hon är korsbandsskadad och har spelat klart för i år. Det är hennes andra korsbandsskada, men den första i det aktuella knät.

I de Asiatiska spelen blir det final mellan Japan och Kina. Japanskorna vann sin semifinal mot Sydkorea med 2–1. Segermålet var ett självmål i 86:e minuten.

Kina vann sin semifinal mot Taipei med 1–0, segerskytt blev Wang Shanshan.

På torsdag meddelar Uefa vem som skall prisas som Europas bästa spelare säsongen 2017/18. Klart är att det inte blir Ada Hegerberg. Hon har redan fått besked om att hon inte kommer att vinna. Det är ju faktiskt ett rätt konstigt agerande från Uefa.

Men kanske skönt för Hegerberg som slipper åka på gala. Vinnaren blir därmed antingen Amandine Henry eller Pernille Harder.

Slutligen hade jag med mig kameran till Kamratgården tidigare i dag. Här är mina bilder från landslagets träning:

Jakobsson nytt ansikte i väntad landslagstrupp

Nina Jakobsson

Alldeles nyss har Peter Gerhardsson presenterat sin trupp till de avgörande VM-kvalkamperna mot Ukraina och Danmark.

Det blev väl som jag gissade häromdagen, alltså att Gerhardsson väljer att satsa på i princip samma trupp som han gjorde senast, samt att han ger Nina Jakobsson chansen. Piteåforwarden är den enda helt nya spelaren i truppen.

Inte heller duon Jennifer Falk och Julia Karlernäs har spelat några A-landskamper, men båda har varit med på samlingar tidigare – bland annat den senaste.

Tittar vi igenom truppen är det samma tre målvakter som senast, alltså:

Hedvig Lindahl, Zecira Musovic och Falk.

Det är även samma åtta backar:

Hanna Glas, Anna Oskarsson, Nilla Fischer, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson och Mia Carlsson.

På mittfältet finns det en förändring i form av att Julia Roddar får ge plats åt Karlernäs. Senast kom ju Piteåspelaren in i ett sent skede som reserv för skadade Caroline Seger.

Apropå Seger poängterade Gerhardsson på presskonferensen att det var viktigt att få tillbaka henne i spel, inte minst i rollen som ledare på planen.

När Gerhardsson gick igenom spelarna stannade han upp vid några, och motiverade uttagningen. Karlernäs var en sådan. Han sade sig vara imponerad av hennes spel, inte minst att hon gör mål från mittfältet. Men han konstaterade även att hon är bra i defensiven, både på huvudet och i presspelet.

Här är mittfältet i sin helhet:

Caroline Seger, Kosovare Asllani, Hanna Folkesson, Karlernäs, Elin Rubensson och Olivia Schough.

Bland forwards stannade Gerhardsson förstås till på Nina Jakobsson, som han beskrev som en formstark och fysiskt väldigt stark spelare. Han poängterade också att hon gjorde en väldigt bra U23-landskamp mot England, vilket är en väg in i A.truppen. Han sa att Jakobsson har funnits med i förbundskaptenernas tankar tidigare, men han hoppas att de prickat rätt tillfälle att ta ut henne.

I övrigt bland forwards tog man ut en 24:e spelare i Lina Hurtig. Det motiverades med att hon har gjort två intressanta inhopp i LFC, och att hon är en spelare med lite speciella egenskaper i sin snabbhet och speluppfattning.

Det innebär att truppen innehåller följande forwards:

Stina Blackstenius, Sofia JakobssonFridolina Rolfö, Anna Anvegård, Mimmi Larsson, Nina Jakobsson och Hurtig.

Noterbart bland forwards är att den som fått ge plats åt Nina Jakobsson i truppen är Loreta Kullashi. Eskilstunaspelaren har ju varit skadad ett tag, så det var rimligt att hon inte skulle komma med den här gången.

Lite förvånande dock att hon inte heller fanns med i U23-landslagets trupp till en fyrnationsturnering i Norge. Kullashi har ju trots allt suttit ombytt på bänken i Uniteds båda två senaste matcher.

Loreta Kullashi

För övrigt noterades från presskonferensen att Gerhardsson inte fick en enda fråga på podiet. Det är lite ovanligt.

Innan han presenterade sin trupp gjorde han en liten tillbakablick, där han totalt sett tycker att landslaget gjorde väldigt bra, prestationsmässigt sett i de tio landskamper han har lett.

Han konstaterade att han har en 100-procentigt proffsig omgivning när det gäller analytiker, och att han inte har något mer att önska på den fronten. Han sa:

”Det finns inget vi kan skylla på.”

Han gick även igenom de båda matcherna på den förra samlingen lite mer noga. Där konstaterade han att Kroatien inte hade ett enda bollinnehav i den så kallade ”sista tredjedelen”, något som är väldigt ovanligt. Eftersom långt över 99 procent av alla mål görs från just den sista tredjedelen är det svårt att vinna matcher om man aldrig kommer dit…

Förlusten mot Ukraina kallade han:

”Vår sämsta prestation under de tio landskamperna vi spelat.”

Där menade han att den stora orsaken till förlusten var att de svenska spelarna var för obeslutsamma i sista tredjedelen. Sverige hade bollen under kontroll där 67 gånger under matchen, medan Ukraina hade bollen i sin sista tredjedel vid 16 tillfällen.

Gerhardsson sa att Sverige hade åtta avslut i goalzone, vilket är det området där flest mål kommer till, medan Ukraina hade två. Han sa att:

”De lärdomar vi dragit av det här behöver vi visa nu på Gamla Ullevi.”

När jag gjorde min stora analys av förlusten i Ukraina fick jag det till 4–4 i farliga målchanser, och jag ansåg att alla Ukrainas fyra chanser var bättre än Sveriges bästa.

Jag skulle nog kalla det att Sverige hade både för dålig kvalitet och för dålig skärpa kring Ukrainas straffområde. Men visst, om jag hade pratat om mina egna spelare hade jag nog också kallat det för obeslutsamhet.

Men varken den 30 augusti på Ullevi eller den 4 september i Viborg finns det utrymme för liknande obeslutsamhet.

Det handlar ju nämligen om två otroligt viktiga matcher för svensk del. Som jag ser det är det här den viktigaste landslagssamlingen sedan OS för två år sedan. Alltså viktigare än fjolårets EM-slutspel.

Det är ju inte bara en VM-plats som står på spel, utan även chansen att kvala in till OS i Japan. Men två förluster är vi med största sannolikhet borta från både VM och OS.

* Det om landslaget. Nu blir det lite U20-VM. I går kikade jag från och till på Spanien–USA i sista gruppomgången. I den första halvleken rullade spanjorskorna ut amerikanskorna totalt. Även om USA hade bättre koll på spelet efter paus skapade de inget – och de var ju tvungna att vinna för att gå till kvartsfinal.

Fortfarande med mindre än tio minuter kvar ledde Spanien med säkra 2–0. Men de sista tio minuterna hände något, USA gjorde två mål och hade plötsligt chansen att trots allt ta sig vidare till kvartsfinalen.

Nu red Spanien ut stormen, men det kändes ändå lite som kvartsfinalen i U20-VM för två år sedan, då amerikanskorna var utspelade av Mexiko i 80 minuter. Men från inget vände USA 1–0-underläget till en spelmässigt sett totalt omotiverad 2–1-seger.

Jag har ju flera gånger påtalat att USA tappar mark på ungdomssidan, vilket på sikt också borde märkas bland seniorerna. Men just den där mentaliteten, att aldrig ge upp, gör att USA lär bli att räkna med långt framöver, även när de har lag med mindre talang än motståndarna. Amerikansk damfotboll gynnas också stort av landets collegeupplägg, som gör att få spelare slutar innan de är 23–24 år.

I stora delar av övriga världen minskar många talangfulla spelare redan innan de fyller 20, mycket eftersom det inte har gått att leva på fotbollen. Det här håller ju på att förändras i flera europeiska länder, något som ligger bakom de lyft som länder som Frankrike, Spanien och England har haft de senaste åren.

Apropå det så ser kvartsfinalerna i U20-VM ut så här:

Torsdag:
Spanien–Nigeria och Frankrike–Nordkorea

Fredag:
England–Nederländerna och Tyskland–Japan

Nigeria tog alltså den sista kvartsfinalplatsen. Man gjorde det på ett kinesiskt självmål på övertid.

Ett lättat Nigeria dansade sig fram i går kväll.

I förra inlägget skrev jag om Lauren Hemp:s udda mål mot Mexiko. Har ni inte sett det tycker jag att ni skall göra det. Och skall man tro målskytten var det ju tydligen meningen…

Allra sist noteras att det är lottning av sextondelsfinalerna i Champions League på fredag. Här är seedningen: