Jonna Andersson, Peking och Haiti U20

Dagens svensk i damfotbollsvärlden är Jonna Andersson. I sin första ligamatch från start för Chelsea blev hon så här glad:

Chelsea var nämligen nära poängförlust hemma mot Everton när Andersson gjorde matchens enda mål – hennes första ”riktiga” ligamål. Kul att hon fått en sådan bra start i WSL.

Noterbart var att Hedvig Lindahl vaktade Chelseas mål, och framför sig hade hon en fyrbackslinje där tre spelare spelade i damallsvenskan 2017: Anita Asante, Magdalena Eriksson och Andersson.

Segern var viktig eftersom Manchester City också vann, 3–0 borta mot Sunderland. Där byttes Julia Spetsmark in sista kvarten istället för tvåmålsskytten Nikita Parris.

Däremot går det väldigt tungt för Arsenal, som med dagens kryss borta mot Reading redan känns borta från chans till att ta en Champions Leagueplats, trots att det bara gått sju omgångar. Men avståndet upp till Chelsea och Manchester City är redan åtta respektive tio poäng.

Sedan mitt förra blogginlägg har Jonna Anderssons tidigare tränare Kim Björkegren gjort klart med en ny klubb. Att av avståndet mellan Linköping och svenska Peking inte är så långt visste man ju, men det visade sig att avståndet mellan Linköpings FC och Beijing BG Phoenix, en klubb som tydligen har någon form av samarbete med det franska fotbollsförbundet.

Så till Nordamerika, där det officiella beskedet om att Boston Breakers läggs ner just har kommit. Ett besked som innebär att NWSL i år kommer att spelas med nio lag.

Apropå Nordamerika pågår just finalen i kontinentens U20-mästerskap, en match som går att se här. Där möts USA och Mexiko. Båda lagen tog sig till finalen via segrar i straffläggning i semifinalen.

USA och Mexiko är således klara för U20-VM i Frankrike senare i år. Jag har tidigare hävdat att Nord- och Mellanamerikan har just två VM-platser. Det var dock fel – man har tre.

Och alldeles nyss inträffade en superskräll – Haiti tog nämligen den tredje VM-platsen genom att besegra Kanada med 1–0 i matchen om tredje pris.

Det var en historisk seger, för den innebar att ett land från den karibiska övärlden för första gången når ett U20-VM. Möjligen att det till och med är första VM-platsen på damsidan överhuvud taget för ett karibiskt land.

Den framgången firades så här:

Haiti var nära stå för en superskräll redan i semifinalen. Trots att man hade en spelare utvisad lyckades nämligen storstjärnan Nerilia Mondesir kvittera till 1–1 på övertid mot USA, ett resultat som innebar att Haiti alltså tog USA till straffläggning.

Där borde det ju ha varit USA som hade pressen på sig, som hade allt att förlora. Sophia Smith kände den pressen och missade USA:s första straff. Men verkligheten kom ikapp Haiti i fredags.

Mondesir slog första straffen för haitierna, en straff som gick utanför. Faktum är att Haiti missade alla sina tre straffar – och USA kom undan med andan i halsgropen.

Ibland missbedömer man verkligen kvaliteten på spelare och lag. När jag först såg Haiti tyckte jag inte att det fanns speciellt mycket kvaliteter i laget. Det visade sig vara en väldigt felaktig observation. Kan man spela 1–1 mot USA och vinna mot Kanada är man ett högklassigt lag.

Haiti kom till Concacafs U20-mästerskap med den allra yngsta truppen. Det är en trupp där det finns massor av talang, där det finns flera spelare som säkert kan se fram emot en fotbollsframtid i andra länder. Amerikanska college borde exempelvis vara intresserade av ett stort antal av de här spelarna.

Dock skall sägas att jag inte gillar hur Haitis spelare slösade bort tid i den andra halvleken i tredjeprismatchen. De lade säkert tio minuter på att ligga ner och vrida sig, vilket inte kändes så kul.

Jag hyllade ju Kanada under gruppspelet. Saken är att Kanada var väldigt bra där. Saken är också att alla andra topplag vilade spelare i sista gruppmatchen. Exempelvis spelade Haiti med ett halvt B-lag mot Kanada i den gruppfinal som kanadensiskorna vann med 4–0. Kanada däremot startade i princip med samma elva i samtliga fem matcher. Och fem matcher på tio dygn är förstås väldigt tufft.

Kanada kändes kraftlöst i slutspelet, något som sannolikt förbundskaptenen får ta på sig. Kanada var aldrigt riktigt nära varken i semifinalen mot Mexiko eller mot Haiti. Eller, i semin hade ju de unga kanadensiskorna (turneringens näst yngsta trupp) greppet i straffläggningen. Man ledde med 3–2 efter tre straffomgångar:

Finalen mellan USA och Mexiko har alltså just startat. I gruppspel vann USA det inbördes mötet med 2–1. Jag håller ändå Mexiko som knappa favoriter i finalen, de vilade nämligen betydligt fler spelare i den förra matchen än vad USA gjorde. Så kanske att Mexiko kan ta sin första U20-titel i Nordamerika någonsin i kväll?

Bilder av 2017 – del 5, EM-kvartsfinaler

Detta bildspel kräver JavaScript.

Då har jag nått fram till mitt sista inlägg med tidigare icke publicerade bilder från fjolårets EM-slutspel. Den här gången handlar det om de bilder jag tog på de två EM-kvartsfinaler som jag såg på plats i Nederländerna, alltså värdnationens 2–0-seger mot Sverige och Englands 1–0-viktoria mot Frankrike.

Det är totalt 144 bilder. Här är de i mosaikform:

Dennerby, U20-kval, Lotta Ökvist och Kungsbacka

Thomas Dennerby i rutschbana

Thomas Dennerby klamrar sig kvar inom damfotbollen.

Dagens svenska damfotbollsnyhet är egentligen nigeriansk. Det handlar nämligen om att Thomas Dennerby tar med sig Jörgen Petersson till Nigeria, där de skall leda damlandslaget fram över OS 2020.

Vad jag förstått är det ett något sargat och misshandlat landslag duon får ansvaret för. Ett landslag som inte lär ha spelat en enda landskamp sedan början av december 2016.

Första uppgiften för Dennerby i återuppbyggnadsprocessen handlar om kvalet till Afrikanska mästerskapen, där Nigeria går in i andra och sista kvalomgången. Man ställs mot vinnaren mellan Gambia och Burkina Faso i matcher som spelas den 2 och 10 april.

Apropå Nigeria spelar deras U20-landslag avgörande kvalmatch mot U20-VM på fredagskvällen. Då ställs man mot Sydafrika i andra mötet av två. Nigeria vann med 2–0 på bortaplan och bör ha goda möjligheter att få spela VM.

I det andra kvalmötet blev det 1–1 mellan Ghana och Kamerun i första matchen. Där har Ghana fördel av hemmaplan under fredagen.

Som nämnts pågår även U20-mästerskap i Syd- och Nordamerika. I det sydamerikanska mästerskapet har första matchen i slutspelsgruppen precis dragits i gång. Det står 3–0 till Paraguay mot Venezuela i en match som går att se här. På den länken visas för övrigt alla matcher i mästerskapet. Det är en dålig bildproduktion, men väldigt engagerade kommentatorer.

I finalgruppen spelar utöver de båda nämnda lagen även Brasilien och Colombia – de möts senare i natt. Brasilien har imponerat stort i turneringen och känns som klara favoriter att ta en VM-plats. Bland annat vann man gruppfinalen mot Venezuela med 2–0.

Den andra platsen trodde jag skulle stå mellan de båda lag som just nu är igång. Men Paraguays Albiroja, som tog full poäng i första gruppspelet, verkar vara klart vassare än Venezuela. Paraguay har bland annat vunnit med hela 6–1 mot Colombia. En seger man firade så här:

I Nordamerika spelas semifinalerna i U20-mästerskapet i morgon, då avgörs det vilka två lag som får spela i U20-VM senare i år. 20.30 börjar den första semifinalen, den mellan USA och Haiti, en match USA bör vinna rätt klart. Däremot känns det vidöppet i den andra semin, den som börjar 23.30 mellan Kanada och Mexiko. De båda semifinalerna direktsänds här.

Apropå USA verkar ligan NWSL i dag ha drabbats av ett stort bakslag. Det ser nämligen ut som att klassiska Boston Breakers tvingas dra sig ur. Boston fanns med redan i WUSA, återstartades till WPS och har varit med alla säsonger i NWSL. Sedan förra säsongen har det skrivits mycket om ägarproblem i klubben.

Nu verkar problemen ha blivit så stora att de har lett till urdragning.

Beskedet har Sverigekoppling då ju Boston Breakers är den klubb som Lotta Ökvist skrivit på för. Det här är ju förstås en otroligt dålig nyhet för henne. Inom de närmaste dagarna lär vi få veta vad som händer med Breakers spelare.

Därmed är vi tillbaka hemma på svensk mark. Där presenterade i dag Piteå att det blir den tidigare Assitränaren Fredrik Söderholm som fyller luckan efter Stellan Carlsson framöver. Det är en spännande ersättare, då Söderholm har hyllats för sitt arbete i Assi.

Spännande är även den trupp som Kungsbacka DFF i går presenterade för årets säsong i elitettan. Det är dessutom en trupp som kan komma att spetsas med Antonia Göransson.

Delvis apropå elitettan såg jag i Göteborgs-Posten att Hovås Billdal hoppas få spela i division II med sitt A-lag. Ännu så länge finns man dock bara registrerade i division IV, och det känns rätt konstigt om de skulle få en plats i tvåan.

Innan jag sätter punkt för i dag tänkte jag länka till en krönika som sannolikt kommer att ses som väldigt provocerande i Damfotbolls-Sverige.

Nevilledebatt och Piteskador

I förra veckan skrev jag om att Phil Neville var klar som engelsk förbundskapten. I går blev den nyheten officiell, och sedan har debatten rasat om både det ena och det andra. Framför allt har det debatterats i England (bland annat här och här), men frågan har även varit uppe i Sverige.

Det som är positivt att utnämningen gör att damfotbollen hamnar i fokus. Och sannolikt kommer engelsk media att vara mer intresserad av damlandslaget nu när det leds av en kändis.

Utöver uppmärksamheten har väl det mesta i övrigt som skrivits om utnämningen  huvudsakligen varit negativt. Så negativt att det engelska fotbollsförbundet FA har gått ut med en bakgrund till utnämningen.

Här noteras att det är en kvinna, Sue Campbell, som varit ansvarig för processen, och att hon haft 145 kandidater, varav 47 varit uppe för diskussion. Efter det blev sex kandidater kvar, varav vilka två var kvinnor.

De sex kallades till intervjuer. De fyra kandidater som gick vidare därifrån drog sig dock ur, en efter en. Mycket tyder på att de fyra finalisterna var John Herdman, Nick Cushing, Laura Harvey och Mo Marley.

Orutinerade Neville lämnade aldrig in någon ansökan. Han kom in i bilden efter att alla toppkandidaterna backat ur. Just hans brist på erfarenhet som ansvarig tränare är något många har vänt sig mot.

Men det är inte det enda. I går tvingades han stänga ner sitt twitterkonto eftersom han skrivit tweets som inte känns förenliga med någon som är ansvarig förbundskapten för ett damlandslag.

I dag har han även via förbundet bett om ursäkt för aktuella tweets.

Andra saker som väckt missbelåtenhet är att utnämningen gjordes officiell via herrlandslagets kanaler, och inte damlandslagets. Dessutom drog Neville själv på sig frågetecken genom att han mest pratade om sig själv i sin första kommentar som förbundskapten.

Det finns säkert anledning att återkomma till det här ämnet framöver. Nu nöjer jag mig med att konstatera att båda Europas två högst rankade damlandslag nu har förbundskaptener som debuterar som tränare. Det är ju trots allt väldigt anmärkningsvärt.

Faith Ikidi

Innan jag sätter punkt för i dag till Piteå, där försäsongen har börjat illa. Först tog Stellan Carlsson timeout. Sedan bröt Elin Bragnum vadbenet, och riskerar att missa hela säsongen. Och nu har Faith Ikidi brutit armen, och skall gå gipsad i sex veckor. Det är tunga smällar för en väldigt intressant, men ganska tunn Pitetrupp.

Hovås Billdal rasar i divisionerna

Hovåsvallen

I går kväll nåddes jag av nyheten att Hovås Billdal har dragit sig ur division 1. Har jag fattat rätt kommer Göteborgs- och Kungsbackaklubben att börja om i division 4.

Vid midsommar 2016 var jag på Hovåsvallen och såg ett Hovås Billdal som låg på damallsvensk plats i elitettan. Elitlaget tappade lite på senhösten, men klubbens F19-tjejer tog sig till SM-final, och framtiden kunde ha varit ljus.

Det var den inte. Man skar i den ekonomiska satsningen till 2017, och tappade i princip hela seniortruppen. F19-laget tog plats i elitettan – och åkte ner i division 1.

Efter degraderingen aviserade klubben att den ville tillbaka till elitettan. Den målsättningen fanns fortfarande för 1,5 månader sedan. Då såg jag dock att man annonserade efter provspelare till A-truppen, vilket aldrig är lovande. För det tyder på att man inte har kännedom om vilken talang som finns i närområdet. I länkat inlägg stod det:

”Vi kommer spela i division 1 nästa år men klubben har bestämt sig för att studsa tillbaka till elitettan där man hör hemma och har befunnit sig längst av alla klubbar.”

Men spelarflykten ser ut att ha fortsatt. I truppen på hemsidan finns bara två spelare. I går meddelades konkurrentklubbarna i division 1 mellersta Götaland om Hovås Billdals urdragning. Klubben har som synes redan strukits ur serien, och ersatts av Mariestads Bois.

Den här typen av ras är tyvärr lite för vanliga, och utgör ett problem för damfotbollen. För att bygga intresse över tid behöver satsningar hålla länge. Och länge är inte sju–tio år, utan mycket längre än så. Det krävs uthållighet under en väldigt lång tid för att skapa ett äkta engagemang för en klubb eller ett lag, ett engagemang som gör att folk är beredda att kämpa för laget även i motgång.

Det här är ännu en tråkig damfotbollsnyhet från Västsverige. Som tur är för regionen verkar ju Kopparbergs Göteborg FC öka sin satsning i år. I övrigt är det mest mörker. GP har i dag en pluslåst artikel om KGFC och deras satsning. Där förklarar ordförande Peter Bronsman att målet om Europaspel inte påverkats av fjolårets svaga säsong:

”Tvärtom. Vi vill dit i år. Föreningens målsättning är att spela Champions League.”

Han säger även att det kan bli ett–två nyförvärv till, allt beroende på vad tränarna vill. Jag tänker att det kan vara lite svårt för nye tränaren Marcus Lantz att bedöma sin trupp i nuläget. Han är ju ny inom damfotbollen. Men han får ju chansen till en hyfsat bra värdering i och med gruppspelet i Svenska cupen.

Lotta Schelin

Apropå GP har de i dag en långintervju med Lotta Schelin. Den är också pluslåst, men TT har gjort en kortversion.

Det är ju vansinnigt tråkigt och jobbigt att läsa om hennes kamp för att få en smärtfri tillvaro. Skönt dock att hon känner viss förbättring. Man hoppas ju förstås att hon kan komma tillbaka ut på planen och själv få styra när karriären skall ta slut. Men fotboll känns ändå rätt oviktigt när man läser saker som:

”Det har varit tufft att vara så dålig att man letar efter de bra dagarna. Och så ovissheten på det. Och att man inte kan göra någonting. Jag kunde inte ens gå ut och gå under flera månader. Det är ju ganska frustrerande när man är van vid att träna jämt och ta ut sig fullständigt.”

* Mörker var det även för Finland, som spelade VM-kvalmatch borta mot Israel i dag. Matchen slutade 0–0, ett resultat som försvårar vägen till VM för finskorna. Finskorna har ju fått tuff lottning, man möter två EM-kvartsfinalister i gruppen – Spanien och Österrike.

Det var Israels första poäng. Noterbart är att laget på fem matcher inte har gjort ett enda mål i kvalgruppen.

Eftersnacket till matchen handlade mest om ett justitiemord på Anna Westerlund. Hon fick rött kort efter en kvart för en situation hon inte var speciellt nära.

* I Nordamerikas U20-mästerskap är det gruppfinal i kväll 21.00 mellan USA och Mexiko (matchen sänds här). Gruppvinnaren får spela semifinal mot Haiti, som var chanslöst i sin gruppfinal mot Kanada.

Mexiko leder gruppen inför matchen och klarar sig på ett kryss. USA måste vinna för att slippa det duktiga kanadensiska laget i semi.

Höjdpunkter från ett antal landskamper

Det har ju spelats ett antal landskamper runt om i världen de senaste dagarna. Sveriges seger i Sydafrika avhandlades i förra inlägget.

Här kommer lite höjdpunkter från några andra matcher. Först till nattens match i San Diego, där USA krossade ett givmilt Danmark med 5–1.

Danskorna inledde bra och Nadia Nadim nickade in ett riktigt klassmål på hörna till 0–1. Men därefter stod danskorna för ganska många prestationer som var långt ifrån världsklass. Det handlade både slappa försvarsingripanden och om grova missar i uppspelen.

En spelare som riskerar att drömma mardrömmar om snabba amerikanskor är Linköpings Janni Arnth. Inte för att hon stod för något av de misstag som ledde till USA:s mål, utan för att hon helt enkelt inte hängde med. Flera av hemmamålen kom efter att Arnth blivit ifrånsprungen. Jobbigt.

I väntan på att US Soccer lägger upp ett längre sammandrag från matchen på youtube lägger jag upp målen via twitterlänkar:

Under rubriken grova missar i uppspelen placeras även Italiens ledningsmål mot Frankrike i lördagskvällens 1–1-match. En match Frankrike borde ha vunnit sett till antalet målchanser. Men italienskorna hade ett ribbskott på slutet, och kunde fått med sig segern.

Grova misstag var även avgörande när Spanien vann med 2–0 mot Nederländerna. Vid det spanska 1–0-målet är det domartrion som hamnar i fokus. Bollen ser ju knappast ut att vara över mållinjen. Visst är kameravinkeln usel, men Sari van Veenendaal måste stå väldigt långt in i målet för att hela bollen skall vara över linjen.

Vid 2–0 slår Merel van Dongen ett makalöst hål i luften, som öppnar för spanjorskorna.

Tisdag kväll 18.00 spelar Norge mot Island i La Manga. Den matchen sänds av det norska förbundet på deras hemsida.

I förra veckan vann norskorna med 3–0 mot Skottland efter två mål av Isabell Herlovsen och ett snyggt nickmål av Maria Thorisdottir:

Så till de nordamerikanska U20-mästerskapen där det nu är helt klart vilka fyra lag som spelar semifinal längre fram i veckan. Det blir som väntat Haiti, Kanada, USA och Mexiko.

Det intressanta blir vilka som ställs mot vilka. I kväll och i morgon kväll är det gruppfinaler, där först Kanada och Haiti gör upp om gruppsegern i grupp A. Sedan gör Mexiko och USA upp om vilka som skall möta Haiti i semifinal – vilket innebär en jättechans både till finalplats och en biljett till U20-VM i Frankrike.

För Kanada och Haiti kommer det att bli en riktigt tuff semifinal, hur de än spelar i kväll (avspark 21.00, matchen sänds på concacafs youtubekanal). Både USA och Mexiko är nämligen väldigt starka lag, på olika sätt. När jag i ett tidigare inlägg skrev att det troliga var att USA och Kanada möts i finalen tänkte jag inte helt klart. Mexiko är nämligen ett mycket bra lag.

Vid U20-VM 2016 dominerade mexikanskorna kvartsfinalen mot USA rätt rejält, men man tappade sin 1–0-ledning till 2–1-förlust på slutet. Och hittills i det pågående mästerskapet har Mexiko sett klart vassare ut än USA. Amerikanskorna var ytterst nära att tappa poäng mot Jamaica i natt. Man räddades av de båda barndomskompisarna Sophia Smith och Jaelin Howell, som båda varit med på läger med A-landslaget.

I slutminuterna och ställningen 1–1 kom Smith, som hade gjort 1–0 på en snyggt slagen frispark, runt till vänster och spelade snett bakåt till Howell – som avgjorde.

USA flyger nu även in Tierna Davidson, som startade i A-landslaget mot Danmark i natt.

Kanada har ännu fler A-landslagsmeriterade spelare. De har också turneringens stora spelare så här långt, i 16-åriga Jordyn Huitema. Hon har gjort fem mål och ett assist på tre matcher. Det är inga märkvärdiga mål, men Huitema utmärker sig mest genom att ha den unika förmågan att befinna sig på rätt plats i rätt ögonblick.

Det är ju inte så att Kanada har gjort 25 mål, utan man har gjort sju – och sex av dem har alltså Huitema en stor del i. I Kanadas lag finns ytterligare en mängd spelare som spelat i, eller varit på läger med A-landslaget. Jag tänker på målvakten Lysianne Proulx, mittbackarna Maya Antoine och Hannah Taylor, ytterbacken Ashley Cathro, kantspelaren Jayde Riviere, centrala mittfältarna Julia Grosso och Sarah Stratigakis samt forwarden Garbrille Carle.

Lägg till Jessie Fleming och Deanne Rose, och Kanada har elva spelare födda 1998 eller senare som fått känna på A-landslagsmiljön. Jämför man med Sverige har vi bara släppt fram en i aktuella åldrar, Loreta Kullashi. Jag gillar den kanadensiska modellen, där man ger unga spelare vittring.

Men det är förstås inte självklart att den modellen är bäst för alla. För vissa spelare kan det ju även innebära en tung press att prestera. Så ibland kan den svenska modellen vara minst lika bra.

Apropå Kanada kikade jag lite på deras senaste match, och jag gillade hur laget strävade efter att spela sig fram. Kanada har ju tidigare mest stått för ett fysiskt sparka och spring-spel. Men nu börjar man även få fram lirare. Kreativa Fleming är ju en sådan. Hon är ju dock inte med i det här laget. Där står 17-åriga Julia Grosso (född den 29 augusti 2000) för mycket av spelskickligheten.

Grosso och Fleming har förutsättningar att bli ett av världens bästa innermittfältspar framöver. Grosso är den spelartyp vi i Sverige skriker efter, alltså en ersättare till Caroline Seger som släpande innermittfältare. Grosso har skön känsla i vänsterfoten och ligger alltså bakom väldigt mycket positivt. Jag skulle inte förvånas om hon kommer att matchas in i Kanadas A-landslag redan till nästa års VM-slutspel.

Kullashi är namnet för dagen

Sverige vann med 3–0 borta mot Sydafrika efter att debutanten Loreta Kullashi gjort två av målen och Sydafrikas backlinje bjudit på ett.

Det var en träningsmatch i januari, och såg väldigt mycket ut som en träningsmatch i januari brukar göra. Hade det inte varit för Kullashis inhopp skulle Peter Gerhardsson inte haft mycket att glädjas åt.

Men under de 45 minuter Kullashi fick visade hon att hon verkligen vill vara med och konkurrera om en plats i startelvan även när det blir riktiga matcher. För det är inte lätt att göra avtryck efter paus i träningslandskamper. Då görs det ju nämligen byten var tionde minut, byten som förrycker spelet och försvårar för spelarna att hitta bra samarbeten.

Men avtryck var just vad 18-åringen från Eskilstuna United gjorde. Två mål och en situation där hon borde haft straff är ju helt enkelt ett lysande facit av en landslagsdebut. Marija Banusic lär få kämpa framöver om hon skall hålla startplatsen som tia.

I övrigt fick tyvärr Peter Gerhardsson samma svar som vi brukade få på Pia Sundhage:s tid. Alltså att det inte får något speciellt bra passningsspel när man väljer tre djupledsgående forwards. Det gjorde Sundhage gång på gång, och det funkade aldrig.

Nu gjorde Gerhardsson ett liknande test, med samma utgång. Stundtals, framför allt under den första halvleken, rullade Sverige boll riktigt snyggt i backlinjen och upp på centrala mittfältare. Stina Blackstenius var även oväntat duktig på att göra sig spelbar i uppspelsfas.

Men när bollen hamnade framför det svenska mittfältet blev det sällan något. Orsaken var huvudsakligen valet av forwards. Man saknade spelare med god speluppfattning som Fridolina Rolfö och Lina Hurtig (som klev av på uppvärmningen) rätt rejält. De är nämligen forwards som söker samarbeten med omgivningen. Både Blackstenius och Sofia Jakobsson är väldigt duktiga i djupled, men ingen av dem är speciellt bra på att kombinera med lagkompisar.

Även om 2–0-målet kom på ett fint samarbete mellan just Montpellierspelarna.

Och Olivia Schough var som hon brukar i landslaget. Bra intentioner, men inte tillräckligt bra genomförande. Det blir hela tiden bara nästan bra.

I den första halvleken skapade Sydafrika fler riktigt vassa chanser än Sverige, jag räknade till 3–2. Efter paus hade vårt landslag god kontroll i defensiven, och så fixade ju Kullashi målen.

Faktum är att bara en svensk lyckades bli tvåmålsskytt i landslaget i fjol, och det var Kosovare Asllani vid två tillfällen. Fjolårets skytteliga i landslaget såg för övrigt ut så här:

5 mål: Asllani.

3 mål: Lotta Schelin.

2 mål: Blackstenius, Hurtig, Nilla Fischer och Caroline Seger,

1 mål: Jakobsson, Rolfö och Linda Sembrant,