Löfven, Blackstenius, Schelin, Sjögren, Hegerberg, Örgryte och Marozsan

Inlägget korrigerat i efterhand i delen om Stina Blackstenius övergång.

I gårdagens inlägg lovade jag komma med ett nyhetssvep från runtom i damfotbollsvärlden. Och här är det.

Fast jag börjar med en uppföljning av gårdagens inlägg om hur svensk fotboll har styrts under coronakrisen. Det bör ju nämligen sägas att statsminister Stefan Löfven:s sågning av Stockholms fotbollförbund även var en käftsmäll för Svenska fotbollförbundet.

Distriktsförbunden har självbestämmanderätt, men statsministerns utspel var ändå en väldigt tydlig signal till SvFF om att skaffa sig hårdare kontroll över sina distrikt. Kanske att det är ett av skälen till att SvFF den senaste tiden varit tydligare i sin kommunikation med distrikt och klubbar. Som exempel skrev man så här den 16 april:

”Distriktsförbund och föreningar ska följa Folkhälsomyndighetens föreskrifter med allmänna råd som, med ikraftträdande den 17 april 2020, anger att matcher, träningsmatcher och tävlingar kan genomföras för barn och ungdomar födda 2002 och senare, medan man avråder från tävlings- och träningsmatcher för vuxna.”

Så till den senaste tidens damfotbollsnytt. I går kunde vi se på SVT att Piteå IF tappar cirka 350 000 kronor på att Piteå Summer Games inte blir av i år.

Piteå IF

I samma inslag konstaterar Piteås ordförande Rikard Fahlman att coronakrisen dessutom sannolikt kommer att leda till dyrare reskostnader i år:

”Vi vet ju inte hur allsvenskan kommer att spelas. Där kommer vi antagligen att åka på en smäll med dyrare kostnader för resor och det är en väldigt stor del av våra kostnader. Nu har vi Umeå på 22 mils avstånd, men annars är närmsta matchen Uppsala, så varje bortamatch är med flyg. Det kostar enorma pengar.”

Klubben har redan tappat 100 000 kronor på biljetter de inte kan boka av. Nu är ordförandens förslag att det bör införas en resekostnadsfördelning i damallsvenskan.

EFD:s generalsekreterare Tomas Hoszek svarar så här på det förslaget:

”Om Piteå önskar en sådan lösning behöver den dras med övriga klubbar i damallsvenskan. EFD har inga ytterligare medel att dela ut än det vi redan gör.”

Det återstår att se om övriga damallsvenska klubbar vill släppa delar av sina intäkter för att hjälpa Piteå och Umeå.

Stina Blackstenius

Den största inhemska nyheten de senaste veckorna är ju Stina Blackstenius övergång från Linköping till Göteborg. I förra veckan presenterade GP intressant bakgrundsinfo kring övergången.

I en lång artikel presenterade tidningen utdrag ur det tävlingsärende som gjorde Blackstenius klar för Göteborg. Det visar att tvisten har hållit på sedan den 12 november. Det är nämligen det datum som Göteborg ansåg att klubbarna var överens. En linje som även förbundets skiljenämnd sedan gick på.

I november skrev Göteborg ett spelaravtal med Blackstenius, som man laddade upp i förbundets datasystem Fogis. Däremot lade man aldrig upp något övergångsärende. Och här stannade allt. Här har det tidigare felaktigt stått att Göteborg även la in en övergång i Fogis. Men det var jag som hade läst texten i GP dåligt.

Formuleringen i tidningen är: ”Det enda som saknades var Linköpings FC:s signatur, erfar GP. Den kom aldrig.” Enligt tidningen berodde det på ett par olika saker:

1) LFC fick in nya sponsorspengar, vilket förbättrade klubbens ekonomiska läge.
2) Mimmi Larsson skrev på för Rosengård, vilket gjorde att Linköpings behov av Blackstenius blev klart större.

Först i slutet av februari tog Göteborg ärendet till skiljenämnd, och den 27 mars avgjordes tvisten. Det är lätt att förstå att Blackstenius har haft svårt att hålla fokus den här vintern.

Vi har nyligen också fått veta vad Lotta Schelin har haft fokus på den senaste tiden. Ihop med sin fru Rebecca Schelin har Schelin skrivit en självbiografi som heter ”I huvudet på Lotta Schelin” och som släpps i höst. Den går redan nu att förhandsboka.

I veckan har Sofia Jakobsson fyllt 30 år. Grattis.

På en mycket lägre nivå har division IV-klubben Örgryte IS gjort ett antal fina nyförvärv. Öis är kanske det av de herrelitlag som i år startar damlag från gärdsgårdsserierna som fått minst uppmärksamhet.

Men Örgryte har skaffat sig en stomme av ett gäng tidigare Jitexprofiler. Först anslöt Sofia Skog med damallsvenska meriter från just Jitex och Göteborg FC samt flerfaldiga bandyvärldsmästaren Elin Sandgren, som spelat damallsvenskt för QBIK och Jitex. Och nyligen fick man in ytterligare ett meriterat nyförvärv i Julia Strahl, som spelat i elitettan med Kungsbacka och Jitex.

Skog och Strahl har för övrigt redan gjort mål för Örgryte.

Tillbaka till högsta nivån. Ute i Europa körs diverse hem- eller familjeutmaningar. Här är hur Linda Sembrant löste familjeutmaningen #FamilyChallenge:

I Norge ligger fotbollsträningen nere, och det är stopp för publikmatcher åtminstone till den 1 september.

Det händer ändå lite grand i vårt västra grannland. Bland annat har Martin Sjögren förlängt sitt kontrakt som norsk förbundskapten. Han blir minst kvar över det EM-slutspel som nu är flyttat till 2022.

Sjögren var för övrigt med i Olof Lundh:s podd för några veckor sedan. Då sa förbundskaptenen att han inte tror att storstjärnan Ada Hegerberg kommer tillbaka till landslaget.

Det ledde till en dispyt med båda systrarna Hegerbergs agenter Alan Naigeon och Victor Bernard. Naigeon tycker både att Sjögren hade dålig tajming med sina uttalanden samt att förbundskaptenen gått över gränsen. Agenten säger:

”Jag förstår inte vad han vill säga? Vad måste Ada göra? Måste hon ringa Martin för att få komma tillbaka? Han tar upp det här med jämna mellanrum. Jag förstår inte vad han har för problem?”

Jag har inte hört podden, men jag minns att Ada Hegerberg tog upp ämnet i magasinet Josimar just innan fjolårets VM-slutspel. Det tyckte jag var väldigt dålig tajming, eftersom det tog bort fokus från de spelare som Norge faktiskt hade med till VM. I det länkade inlägget skrev jag att: ”Så agerar inte lagspelare – bara egoister.”

Och vad jag har hört så har agent Naigeon rätt. Ada Hegerberg måste ta initiativet om hon vill tillbaka till landslaget. Och hon måste även be både spelare och ledare om ursäkt. Exakt för vad det är hon behöver be om ursäkt för har jag däremot inte hört något om.

Sjögren har alltså förlängt. En förbundskapten som däremot inte får förlängt är Englands bas, Phil Neville. Han kommer att köra vidare över OS, där det är Storbritannien som skall spela. Däremot leder inte Neville Englands lag i EM-slutspelet 2022.

För övrigt vill Svenska fotbollförbundet förlänga Peter Gerhardsson:s kontrakt att löpa över EM 2022. Gerhardsson har för övrigt gått ner i lön under den period har är korttidspermitterad.

Trots två förluster i Algarve ligger Sverige för övrigt kvar på femteplatsen på världsrankingen, även på den senaste rankinglistan.

Nu under coronatider har det diskuterats och spekulerats kring hur olika sporter, lag och idrottare kommer att klara krisen. För ett tag sedan gick det internationella spelarfacket Fifpro ut med en rapport som sa att damfotbollen som sport kan vara hotad.

Det kändes väl alarmistiskt, även om förstås det finns anledning att fråga sig hur internationella herrfotbollsklubbar kommer att hantera sina damlag nu när det blir kämpigt med ekonomin.

Här i Sverige svarade i alla fall EFD på rapporten med att säga att de trots allt ser framtiden an med optimism:

”Vi analyserar löpande fakta vi har och de signaler vi får från omvärlden. Coronakrisen kommer att övergå till något nytt, och då bygger sig svensk damelitfotboll stark igen.”

Jag är också inne på EFD:s linje. Damfotbollen har blivit så stark att den inte kommer att raseras av den här pandemin. Det är även en åsikt som stöds av svenska spelaragenten Maria Karlsson de Cecco och av en sponsorskonsult vid namn Anders Lindén. Den senare säger till SVT:

”Det genombrottet som kom 2019, med fotbolls-VM och allt som skedde, det går inte att stoppa, tror jag.”

Frågan är om Lyon kan stoppa stjärnduon Dzsenifer Marozsan och Sarah Bouhaddi från att lämna klubben. Den viktiga Lyonduon sägs vara stora prestigevärvningar av Utah Royals i NWSL. Då snackar vi inte bara prestige för klubben, utan också för hela ligan.

Marozsan har varit Lyons bästa spelare de senaste åren. Och om hon lockas från Europas största klubb till USA, då är det en jättevinst för amerikansk klubbfotboll.

Rykten säger att Bouhaddi och Marozsan kommer att ersättas av Atletico Madrids Lola Gallardo och Wolfsburgs Sverigebekanta mittfältare Sara Björk Gunnarsdottir.

Det känns ju faktiskt lite konstigt. För jag ser Gunnarsdottir som en väldigt annorlunda spelare än Marozsan. Men kanske att Lyon försöker att bygga om sitt lag och sitt spel.

Ett lag som håller på att bygga om är Bayern München. I veckan har man gjort klart med tyska landslagsbacken Marina Hegering. Därmed har Bayern på kort tid värvat både Hanna Glas och Hegering till sin backlinje.

De värvningarna antyder att Bayern kommer att tappa backar från den ännu ej avslutade säsongen. För på högerbackssidan har man ju exempelvis redan tyska landslagsspelarna Giulia Gwinn och Kathrin Hendrich. Mittbackar finns det också gott om: Amanda Ilestedt, Simone Boye-Sørensen, Carina Wenninger, Simone Laudehr och Kristin Demann.

Vid en koll på tabellen i Frauen-Bundesliga är det för övrigt inte i defensiven som Bayern har tappat mest på Wolfsburg, utan i offensiven. Wolfsburg har 74–7 i målskillnad, medan Bayern har 43–13. Men visst, backlinjen är ju också en del av offensiven. Så kanske att de nya värvningarna kan hjälpa Bayern både framåt och bakåt. Och München har ju dessutom tidigare gjort klart med Lea Schüller till offensiven för nästa säsong. Så man jobbar ju även på att spetsa till offensiven.

Slutligen noterar jag att Kinas landslag tränar på inför ett avgörande OS-playoff som vi inte vet när det kan bli av.

 

Imponerande England vidare till semifinal

England har två matcher kvar i VM, medan Norge har spelat klart. Torsdagens kvartsfinal blev totalt sett en ganska enkel match för engelskorna.

Jag och många med mig trodde på god norsk skrällchans i Le Havre. Men det var egentligen aldrig nära. När Norge hade sitt första avslut mot mål var det redan 3–0 till England.

3–0 blev också slutresultatet. Det trots att Norge hade flera 100-procentiga chanser på slutet – och trots att England hade en straff. Men Ingrid Hjelmseth fick avsluta sin karriär med en fin straffräddning mot Nikita Parris. Noterbart är att Parris därmed har två straffmissar i turneringen.

Ingrid Hjelmseth

Skönt för Hjelmseth, som väl borde ha hunnit får upp armarna på Lucy Bronze:s kanonskott till 3–0. Men nu blev alltså den fina straffräddningen slutpunkten på veteranmålvaktens långa och framgångsrika karriär.

Norge har totalt sett gjort en bra turnering. I kväll orkade inte laget. Men åldersstrukturen i truppen är sådan att norskorna bör kunna vara ännu bättre i EM om två år. Frågan är om laget leds av Martin Sjögren då. Han har sedan ett tag tillbaka flyttat hem till Linköping, och jag har hört att han har lite sug att testa på herrfotbollen också.

Sjögren har gjort ett bra jobb i Norge. Det var ett spelande Norge vi såg i VM, ett välspelande Norge. Och bärande spelare som Ingrid Syrstad Engen, Vilde Böe Risa, Guro Reiten och Caroline Graham Hansen är alla under 25 år. I backlinjen är åldern lite högre, men försvarsgeneralen Maren Mjelde är 29, vilket gör att hon bör ha flera mästerskap kvar.

Norge har gjort flera bra matcher i VM. Men mot England räckte man inte till. Engelskorna var verkligen imponerande starka. De har nu fem raka segrar, och känns absolut inte chanslöst varken mot USA eller Frankrike i Lyon på tisdag.

Engelskorna släppte in ett mål mot Skottland i VM-premiären. Men sedan dess har man nu fyra raka nollor, och man har verkligen varvat upp allt eftersom. 2–1 mot Skottland och 1–0 mot Argentina var inte resultat som skrämde de andra guldkandidaterna. Men sedan har det blivit 2–0 mot Japan, och 3–0 både mot Kamerun och Norge – resultat som visar att Phil Neville:s lag är på rätt väg.

Ellen White

Inte minst har man fått igång Ellen White:s målskytte. Hon är nu uppe i fem mål i turneringen, alltså delad skytteligaledning med Sam Kerr och Alex Morgan. På förhand var White en högoddsare som vinnare av skytteligan. Men nu känns det fullt möjligt att hon skall vinna. Hon ser glödhet ut.

För England väntar alltså antingen Frankrike eller USA i semifinalen. Mot båda motstånden har engelskorna gjort bra resultat i senaste matcherna. USA mötte man senast i mars. Då blev det 2–2, ett resultat som grundlade Englands totalseger i She Believes cup.

Även kring Frankrike borde England känna sköna vibbar. Lagen möttes i kvartsfinal i EM för två år sedan. Då vann engelskorna med 1–0 efter segermål av Jodie Taylor. Även om det totalt sett är fördel för fransyskorna i lagens sju möten de senaste fem åren, så var det England som vann senast – och det med stora siffror. I fjolårets She Believes Cup blev det nämligen engelskt 4–1.

England kommer inte att räknas som favorit i sin semifinal, men laget kommer absolut att ha chansen att nå den final som spelas nästa söndag.

I och med dagens seger har man även gjort så att Storbritannien, eller Team GB som det brukar kallas, är väldigt nära OS. Till det laget kan man addera spelare som Jordan Nobbs, Kim Little, Erin Cuthbert, Claire Emslie och inte minst Jess Fishlock. Storbritannien kan få ihop ett riktigt intressant lag till OS.

Den stora guiden till kvartsfinalerna

I kväll drar kvartsfinalerna i gång med England–Norge. Det är ju hela sju europeiska lag kvar i turneringen, vilket innebär att det kommer att krävas minst semifinal för att Sverige skall få spela OS nästa år.

Om Frankrike vinner mot USA i morgon räcker det inte ens med semifinal – då måste europeiska lag ta medalj för att spela OS nästa år. Jag har skrivit det förr, och repeterar det nu: det är en skandalöst dåligt att Europa bara har tre OS-platser.

I det här världsmästerskapet har det blivit extra tydligt hur skev fördelningen av platser är. Men sannolikt bryr sig inte Uefa om damlandslagen, utan känner att de kan släppa lite platser i damturneringarna till andra kontinenter.

Nu får vi ju i stället en högst devalverad OS-turnering nästa år. En turnering där hälften av kvartsfinallagen från VM inte ges plats.

Om vi kort backar till åttondelsfinalerna så var det inte så många av guldfavoriterna som imponerade där, men alla gick vidare. Det lag som imponerade mest på mig i åttondelarna är faktiskt utslaget – det var Japan.

I kvartsfinalerna har vi den match som på förhand kändes som den moraliska finalen – Frankrike–USA. Båda lagen hackade i åttondelen, men kanske att man redan hade börjat fundera på höjdaren på Parc des Princes.

Noterbart är att ingen spelare är avstängd i de åtta kvartsfinallagen. Annars i VM har ju tyvärr regler och VAR tagit bort mycket av fokuset från själva spelet. Det har ju nämligen varit intressanta domslut i nästan varenda match. Det har blivit så mycket domarfokus att den finska elitdomaren Lina Lehtovaara kallar VM för ett VAR-kaos:

VAR kommer säkert att spela huvudrollen även i kvartsfinalerna. Här är mina bedömningar i dem, match för match:

I dag (den 27 juni) 21.00:

England–Norge

Odds: 60–40
Troliga startelvor, England (4–2–3–1): Karen Bardsley – Lucy Bronze, Stephanie Houghton, Millie Bright, Alex Greenwood – Jill Scott, Kheira Walsh – Nikita Parris, Fran Kirby, Toni Duggan – Ellen White.
Norge (4–4–2): Ingrid Hjelmseth – Ingrid Moe Wold, Maren Mjelde, Maria Thorisdottir, Kristine Minde – Caroline Graham Hansen, Vilde Böe Risa, Ingrid Syrstad Engen, Guro Reiten – Isabell Herlovsen och Karina Saevik.

Lagen möttes även i slutspelet i VM 2015. Då var det åttondelsfinal, och Norge var det bättre laget rent spelmässigt – men England vann. På de fyra åren sedan dess har det hänt mycket.

De två första åren körde England ifrån Norge rätt rejält. Men de senaste två har Norge knappat in. Martin Sjögren:s lag ses av många som VM:s överraskningslag. Och visst, som lag 12 på världsrankingen är man det näst lägst rankade av de lag som är kvar. Men vi som såg Norge delvis spela ut Sverige i höstas är inte förvånade.

Norge är starkt, och det känns absolut som att laget har vinstchans i kväll. Framför allt har man numera ett väldigt starkt mittfält, och Caroline Graham Hansen visade i åttondelen att hon är i absolut toppform. Hon är en spelare som har kapacitet att avgöra matcher på egen hand.

Noterbart är att Norge där det kvartsfinallag som gjort minst mål, sju stycken. Tillsammans med Nederländerna är man även det lag som haft minst avslut mot mål – 15.

England har 54 avslut hittills i turneringen. 22 av dem har gått mot mål och åtta har gått i mål. I grunden är England också det bättre laget här. Inte minst talar Ellen White:s fina målform för laget. Men engelskorna har lite problem i backlinjen. Det har funnits frågetecken i dagarna för de båda mittbackarna Steph Houghton och Millie Bright.

Det troliga är dock att båda spelar i kväll. Det troliga är också att det blir jämnt. Kanske att även Norges andra slutspelsmatch går hela vägen till straffläggning.

 

Fredag den 28 juni 21.00:

Frankrike–USA

Odds: 45–55
Troliga startelvor, Frankrike (4–2–3–1): Sarah Bouhaddi – Marion Torrent, Griedge Mbock, Wendie Renard, Amel Majri – Amandine Henry, Elise Bussaglia – Kadidiatou Diani, Viviane Asseyi, Eugenie Le Sommer – Valerie Gauvin.
USA (4–3–3): Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Julie Ertz, Sam Mewis – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.

Det här har på förhand känts som den moraliska finalen, det är också en match som föregåtts av ett jättestort intresse.

Det amerikanska laget har laddat genom att bråka lite med sin egen president – Donald Trump. Härom dagen hade tv-kanalen Fox Business ett inslag om att Megan Rapinoe vänt sig bort från flaggan under nationalsången under VM, samt att Rapinoe i maj besvarat en fråga med att hon inte tänker åka till ”The fucking White House” efter ett eventuellt VM-guld. I inslaget föreslår en av programledarna att Rapinoe skall sparkas som vice lagkapten.

Tidigare i programmet hade president Trump medverkat, så det är högst sannolikt att tro att det var inslaget ovan som fick presidenten att twittra om att Rapinoe inte skall vända sig bort från flaggan eller Vita huset:

I går klev Ali Krieger in och gav Rapinoe sitt stöd:

Som jag ser det finns det inget krav på landslagsspelare att vända sig mot flaggan, lägga handen på hjärtat eller att sjunga med i nationalsången. Det enda kravet är ju det som man har i alla lag – att spelaren gör sitt bästa. Och om USA vill vinna VM behöver de nog matchvinnare som Rapinoe. För hon gör verkligen alltid sitt bästa.

USA:s lag har alltså en dispyt med sin president när man går in i toppmatchen mot Frankrike. Om det stör laget, eller om det ger extra energi är oklart.

Spelmässigt var USA stört av Spanien i åttondelsfinalen. Två straffar från just Rapinoe var skillnaden. I den matchen valde Jill Ellis att spela Sam Mewis framför tidigare givna Lindsey Horan på mittfältet. Frågan är vem av dem som får starta mot Frankrike. Noterbart var att målvakten Alyssa Naeher har darrat ett par gånger i VM, bland annat gjorde hon ett par tveksamma aktioner mot Spanien. Naeher får inte darra på Parc des Princes om USA skall ha kvar chansen att försvara sitt VM-guld från 2015.

Även Frankrike var stört i sin åttondelsfinal. Brasilien tog matchen till förlängning, och hade mycket väl kunnat ta hem segern till slut. Franska förbundskaptenen Corine Diacre valde bort smarta och rutinerade Gaetane Thiney i tiarollen, och tog istället in rörligare Viviane Asseyi. Bäst i det franska laget var Kadidiatou Diani som startade från högerkanten, men stundtals var överallt. Hon får en nyckelroll även mot USA.

Som noterats är det här en match mellan två lag som leds av kvinnor. Faktum är att fem av åtta kvartsfinallag har kvinnliga förbundskaptener. De andra tre leds av två svenska män och en engelsk.

Det här är två vana motståndare. Sedan 2014 har de båda lagen mötts nio gånger. USA har fyra segrar, Frankrike har tre och två matcher har slutat oavgjorda. Noterbart dock att USA inte har någon seger på de tre senaste mötena. Där har fransyskorna två segrar och ett kryss. Senaste mötet var i Le Havre i januari, och slutade med fransk 3–1-seger:

Siffrorna var i underkant, fransyskorna var faktiskt bättre på det mesta i den matchen. Framför allt hade USA jätteproblem på sin vänsterkant, från vilken Dianis båda mål kom. Dock skall sägas att USA har bytt halva laget sedan den där matchen. Då saknade man sina båda ordinarie ytterbackar, samt även viktiga kantspelarna Rapinoe och Tobin Heath.

Jag håller USA som favorit i den här matchen, mest beroende på att de har en tradition av att vara bäst när det gäller – och alltid har tagit medalj i VM. Däremot har ju Frankrike darrat när det kommit till avgörande i mästerskap. Fransyskorna har aldrig tagit någon mästerskapsmedalj, och förlust i kvartsfinal är ett franskt normalresultat.

Och Frankrike har varit ganska ineffektivt hittills i turneringen. Man har kommit till hela 74 avslut, men bara fått 21 av dem mot mål och nio i mål. Det är egentligen bara Sverige som har sämre siffror.

För övrigt kommer övriga kvarvarande europeiska lag sannolikt hålla tummarna för USA. Amerikansk seger innebär ju att vinnarna i övriga kvartsfinaler är klara för OS.

 

Lördag den 29 juni 15.00:

Nederländerna–Italien

Odds: 70–30
Troliga startelvor, Nederländerna (4–2–3–1): Sari van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Dominique Bloodworth, Merel van Dongen – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van de Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.
Italien (4–4–2): Laura Giuliani – Alia Guagni, Sara Gama, Elena Linari, Elisa Bartoli – Valentina Bergamaschi, Aurora Galli, Manuela Giugliano, Valentina Cernoia – Valentina Giacinti och Barbara Bonansea.

Nederländerna och Italien är de två kvartsfinallag som haft minst avslut hittills i turneringen. Italien har haft 46 och Nederländerna 47. Norge är trea från slutet med 50 och Sverige fyra från slutet med 54.

Men både Nederländerna och Italien har varit väldigt effektiva. De orangeklädda har gjort mål på fler än hälften av de skott de fått inom ramen – åtta mål på 15 avslut på mål. Italien har haft 18 skott mot mål, och nio av dem har resulterat.

Det här är alltså en kamp mellan turneringens två mest effektiva lag. Okej då, USA har allra bäst statistik, med 95 avslut varav 37 mot mål och 20 i mål. Men 13 av de där målen kom mot svaga Thailand, så det känns inte helt rätt att räkna med amerikanskorna i en jämförelse.

Italien ligger på plats 15 på världsrankingen, och är därmed det lägst placerade laget av de kvarvarande. Jag håller Nederländerna som ganska klar favorit i den här matchen. Men det skall bli spännande att se hur det holländska försvaret hanterar Italiens snabba omställningsfotboll. Inte minst blir det intressant hur Desiree van Lunteren klarar av Barbara Bonansea.

I andra riktningen har Italiens backlinje haft lite problem mot kvicka motståndare. Och nu kommer det riktiga elddopet, för framåt är ju det nederländska laget högklassigt. Framför allt är det Vivianne Miedema som har burit den orange offensiven. Varken Lieke Martens eller Shanice van de Sanden har hittat tillbaka till EM-formen. Men kanske att Martens båda mål i åttondelsfinalen kan lyfta hennes spel.

Lieke Martens

 

Lördag den 29 juni 18.30:

Tyskland–Sverige

Odds: 85–15
Troliga startelvor, Tyskland (4–2–3–1): Almuth Schult – Giulia Gwinn, Marina Hegering, Sara Doorsoun-Khajeh, Verena Schweers – Melanie Leupolz, Lina Magull – Svenja Huth, Dzsenifer Marozsan, Sara Däbritz – Alexandra Popp.
Sverige (4–4–1–1): Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Elin Rubensson, Caroline Seger, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

Startelvan mot Kanada

Sverige

Det här är en repris på OS-finalen från 2016. De kan dock inte mötas i OS-finalen nästa år, bara maximalt ett av de här två lagen får ju spela nästa års turnering i Japan. Inte minst med tanke på historiken är  tyskorna stora favoriter – som jag ser det handlar det om de klart största favoriterna i de fyra kvartsfinalerna.

Jag skriver det trots att många svenskar försöker låta positiva och säga att det tyska laget är sämre än på länge.

Dock hörde jag att Peter Gerhardsson inte håller med om att Tyskland är svagt, utan att han anser att tyskorna är bättre än sitt rykte. Fattas bara efter den överkörning som tyskorna bjöd vårt landslag på i den upphaussade matchen på Friends i våras.

Där var tyskorna klart mer överlägsna än slutresultatet 2–1 skvallrade om. Bland annat  hade gästerna haft sju klara målchanser innan Sverige skapade sin första.

Efter den obligatoriska byteskarusellen i slutkvarten lyckades Sverige jämna till målchanserna lite, det slutade ”bara” 8–4 i tysk favör. Det hindrade inte att jag var ganska bekymrad över både klasskillnaden och det svenska lagets status.

I VM har Tyskland marginellt bättre siffror än Sverige vad gäller den offensiva effektiviteten. Tyskland har haft 68 avslut, fått 29 mot mål och nio i mål. Sveriges står på 74, 26 och åtta.

Sveriges åtta mål på 74 avslut är sämst utdelning av alla kvarvarande lag. Och nu väntar det enda laget som har hållit nollan genom turneringen. Om Sverige skall ha chans att bryta den avgrundsmörka mästerskapsstatistiken mot Tyskland krävs det kliniska avslut på lördag. Vi lär inte få så många chanser – och de vi får måste bollarna i varje fall skjutas inom ramen.

Dessutom är det dags att vi får till hörnorna. Under Pia Sundhage:s tid som förbundskapten var hörnor ett väldigt vasst svenskt vapen. Sedan Gerhardsson tagit över har hörnorna blivit allt sämre. Nu måste vi få upp kvaliteten igen.

Det krävs ju nämligen en maxprestation av samtliga svenska spelare. Dessutom krävs det nog lite tur med VAR. Mot Kanada hade vi tre svenska hands i eget straffområde. En av dem gav straff emot – vilket också kändes som ett rimligt utfall. Klart är att VAR gör att man bör hålla sig borta från eget straffområde. Det är ju de stora lagen som vinner på VAR, mycket eftersom de ofta befinner sig i närheten motståndarnas mål.

När det gäller Tyskland får de ett riktigt vasst tillskott i Dzsenifer Marozsan, för jag räknar med att hon spelar. Henne måste Sverige ha koll på. Vi måste även ha koll på Alexandra Popp vid fasta situationer, för där är hon sylvass.

Det är inte omöjligt för Sverige att vinna. Segersviter håller ju aldrig i evighet. Men jag tycker ändå att det enda rimliga tipset är att tyskorna vinner med något måls marginal. Kanske efter förlängning.

Fler funderingar kring matchen finns för övrigt i förra inlägget.

Historien upprepade sig – nästan

Kommer ni ihåg slutspelet i VM 2015?

Om ni gör det minns ni kanske att det inleddes med att Tyskland vann med tre måls marginal mot det sista laget in i slutspelet. Precis samma sak upprepades i årets VM.

För fyra år sedan var det Sverige som stod för motståndet, och slutsiffrorna blev 4–1. Den här gången var det svenskledda Nigeria som var sista laget in i slutspelet. Och de föll med 3–0 mot tyskorna.

Nigeria var rejält brandskattat. Utöver att viktigaste backen (Faith Ikidi) och viktigaste mittfältaren (Rita Chikwelu) saknades på grund av skada respektive avstängning tvingades Thomas Dennerby också att spela utan sitt viktigaste offensiva vapen – Barcelonas Asisat Oshoala. Jag antar att det var den fotskada hon drog på sig tidigare i turneringen som spökade.

Nigeria inledde bra och höll hyfsat jämna steg med tyskorna i drygt en kvart. Sedan kom ett par olyckliga minuter som förstörde dagen. Först tappade ett zonande och bolltittande nigerianskt försvar bort Alexandra Popp på en hörna. Det kan man inte göra. Är det någon tysk spelare man bör ha koll på vid fasta situationer är det ju just Popp.

För ett år sedan hade sannolikt inte Popps 1–0-mål godkänts. För Svenja Huth befann sig i en offsideposition, och störde helt klart Nigerias målvakt Chiamaka Nnadozie. Men numera får man ju påverka spelet från offsideposition – bara man inte tar bollen.

Några minuter efter 1–0 fick Tyskland en VAR-straff. Det var tredje gången i VM som VAR-rummet gick in och dömde straff efter att en försvarare först fått en liten träff på bollen, och sedan en rejäl träff på motståndaren. Straffen satte Sara Däbritz säkert – och matchen var avgjord.

På slutet gjorde Lea Schüller 3–0, och Tyskland blev Europas första lag i kvartsfinal – precis som 2015.

Då i Kanada spelade Norge åttondelsfinal mot ett engelskspråkigt lag. En veteran (Solveig Gulbrandsen) gav gjorde matchens första mål, och Norge var totalt sett det bättre laget över 90 minuter. Trots det förlorade man – och åkte ut.

Då var det England som stod för motståndet, och vann med 2–1. Nu var det Australien. Återigen var Norge det bättre laget, och återigen tog norskorna ledningen genom en veteran. Den här gången var det Isabell Herlovsen.

Och återigen tappade man ledningen. Australien kvitterade på en hörna från Elise Kellond-Knight, och känslan var att historien kanske skulle upprepa sig fullt ut. Australien gick ju som bekant till kvartsfinal via uddamålsseger för fyra år sedan.

Men vid 1–1 upphörde likheterna med mästerskapet i Kanada. I slutet av ordinarie matchtid var matchens suverän – Caroline Graham Hansen – någon millimeter ifrån att avgöra. Och förlängningen blev en enda lång norsk press. Graham Hansen var flera gånger när att bli matchvinnare, men närmast kom Vilde Böe Risa, som lobbsköt i ribban.

Noterbart var att Australien hade lite oflyt med domsluten. De tilldömdes en straff, som sedan ströks. För övrigt var norska mittbacken Maria Thorisdottir inblandad i tre straffsituationer som granskades från VAR-rummet. Alla gånger friades hon. Där tycker jag att domsluten blev korrekta.

Däremot kändes det felaktigt att döma målchansutvisning på Australiens mittback Alanna Kennedy. Visst drog hon i tröjan på norskan, så frispark och gult kort hade varit i sin ordning. Men faktum var ju att det aldrig var någon målchans. Den norska anfallaren – tror det var Lisa Marie Utland – hade aldrig hunnit upp bollen. Utvisningen bidrog till att förlängningen blev en enda lång norsk anstormning.

När Australien lyckades hålla ut till straffläggning var känslan att The Matildas borde vara det lag som jublade mest. Och därmed det lag som hade mest att vinna. Men det blev en straffläggning som australiensiskorna sannolikt snabbt vill glömma.

Medan norskorna säkert satte straff efter straff började storstjärnan Sam Kerr med att skicka upp sin straff på övre läktar-etaget. Och sedan räddade Ingrid Hjelmseth Australiens andra straff, den som slogs av Emily Gielnik. Matchen var över redan efter sju straffar.

Jag såg att Australiens förbundskapten Ante Milicic fick frågan på presskonferensen om Kerrs missriktade straff. Hans svar var bra:

”Bara stora spelare kan missa straffar, för små spelare kliver aldrig fram och tar någon.”

Känslan är att Australien gav bort det här världsmästerskapet redan i vintras, när de bytte förbundskapten. Tråkigt att The Matildas gyllene generation blivit så misshandlad av sitt eget förbund.

För Norge ser det däremot väldigt bra ut. Det är ett väldigt bra lag som Martin Sjögren leder från sidan och duon Maren Mjelde och Caroline Graham Hansen leder från planen. Inför VM skrev jag om att Norge har blivit bättre sedan storstjärnan Ada Hegerberg tackade för sig. Jag skrev också att:

”Jag skulle inte vara chockad om laget smyger sig fram till medaljmatcher.”

Nu står sannolikt bara England mellan norska medaljmatcher. Norge slår ur underläge mot engelskorna, men är absolut inte chanslösa. Det kan bli en rysare.

En rysare lär även det europeiska OS-kvalet bli. Första slutspelsdagen gick två europeiska lag vidare till kvartsfinal. Jag räknar med att det blir ytterligare fyra eller fem.

Uefa gjorde som bekant ett riktigt fiaskojobb när OS-platserna fördelades. Tre europeiska platser är ju närmast patetiskt. När OS-turneringen avgörs i Japan nästa år kommer flera tänkbara guldkandidater inte ens att få vara med. Däremot kommer fyra–fem utfyllnadslag från andra kontinenter att ta plats.

Går man efter världsrankingen är sex av de tolv bäst placerade lagen från Europa. Och nu i VM var åtta av de tolv bästa lagen i gruppspelet europeiska. Men i OS har vi alltså bara tre av tolv platser.

 

Dramatik och konstnummer

Ytterligare en grupp är färdigspelad, och vi fick ännu ett domslut att diskutera. Jag tänker på situationen efter drygt 70 minuter där Brasiliens Debinha föll i duell med Elena Linari.

Obstruktion tyckte den mexikanska domaren Lucila Venegas – och blåste straff. Följsamt försvarsspel tyckte jag, och väntade på att VAR-rummet skulle gå in och justera domslutet. Men icke.

Det är tydligt så att VAR-rummet skall se till att antalet mål ökar, och då skadar det inte med en och annan tveksam/feldömd straff. Marta klev fram och satte säkert sitt 17:e VM-mål genom tiderna. Därmed växer hennes ledning i tidernas VM-skytteliga. Och hon har nu dessutom gjort fler VM-mål än alla herrar – flest av alla alltså.

När straffmålet kom betydde det att Brasilien passerade Australien och gick upp på den andraplats som innebär åttondelsfinal mot Norge.

Men Australien tog tillbaka andraplatsen när de gjorde 4–1 på Jamaica. Det blev väldigt dramatiskt på slutet i superjämna grupp C. Med ett mål till hade Brasilien vunnit gruppen och petat ner Italien till tredjeplatsen.

Nu höll Italien undan, och man vann gruppen trots dagens förlust. Australien blev tvåa och Brasiliens billiga/feldömda straff påverkade inte alls placeringarna i gruppen. Brasilien hade ju gått vidare som trea även vid 0–0.

Det man kommer att komma ihåg från den här matchen är dock inte segermålet, utan en helt annan situation. I samband med en hörna i den första halvleken bjöd nämligen Debinha på VM:s klart största konstnummer så här långt. Räddningen från Laura Giuliani var inte så dum den heller.

Brasilien går alltså vidare som trea, vilket innebär att man ställs mot en gruppetta i åttondelsfinal. Det är klart att det antingen blir Frankrike eller Tyskland som ställs mot brasilianskorna i första slutspelsmatchen. Även om jag som bekant tycker att Brasilien är på nedgång blir deras åttondel trots allt en riktig toppmatch.

För Italien väntar en grupptrea i åttondelen. Det kan bli Nigeria, Kina, Chile eller Thailand. Oavsett vilket av lagen det blir kommer italienskorna vara favoriter. I dag gjorde inte Italien någon toppmatch, men de måste vara ett otrevligt lag att möta. Deras omställningar håller ju nämligen oftast väldigt hög klass. Så var det före paus i dag. I den andra halvleken spelade däremot Italien väldigt slarvigt när kontringschanserna kom.

I dagens andra match hade Jamaica bytt målvakt. Hyllade 19-årigen Sydney Schneider var ersatt med rutinerade Nicole McClure. Det var ett byte som hjälpte Australien till andraplatsen. McClure var nämligen riktigt darrig, och bjöd bland annat Sam Kerr på ett av målen.

För Jamaica är det färdigspelat. Mot Australien fick de fira att toppseriespelaren Havana Solaun blev landets första VM-målskytt någonsin. Alltid något.

Det blev 4–1 efter att Kerr gjort alla The Matildas mål. Hon är därmed uppe på fem i VM, vilket innebär delad skytteligaledning med Alex Morgan.

Det var ”bjudmålet” till 4–1 som förde upp Australien på andraplatsen – vilket innebär att de ställs mot Norge i åttondelsfinal i trevliga Nice. Det är en på förhand väldigt spännande och oviss match mellan två lag med skön offensiv spets. Rapporter från Norge i dag säger för övrigt att Caroline Graham Hansen bör kunna spela i åttondelen. Hon haltade ju av efter att ha fixat fram norskornas andra straff i går.

Men trots att det troliga är att Graham Hansen kan spela så förbereder Martin Sjögren sig även på att spela utan sin storstjärna.

Här är ett uppdaterat slutspelsträd:

A2 – C2 = Vinnare 1: NorgeAustralien (Nice)
D1 – 3 B/E/F = Vinnare 2: England/Japan–Grupptrea B/E/F (Valenciennes)

B2 – F1 = Vinnare 7: Spanien–USA/Sverige (Reims)
A1 – 3 C/D/E = Vinnare 8: Frankrike–Grupptrea C/D/E (Le Havre)

B1 – 3 A/C/D = Vinnare 3: Tyskland–Grupptrea A/C/D (Grenoble)
F2 – E2 = Vinnare 4: Sverige/USA–Kanada/Nederländerna (Paris)

E1 – D2 = Vinnare 5: Nederländerna/Kanada–Japan/England/Argentina (Rennes)
C1 – 3 A/B/F = Vinnare 6: Italien–Grupptrea A/B/F (Montpellier)

Av grupptreorna är Kina (B) och Brasilien (C) klara för slutspel. Kina kommer att möta Italien, England eller Japan och Brasilien kommer att ställas mot Frankrike eller Tyskland. Först när alla grupper är klara vet vi i exakt i vilken match de olika treorna sorteras in.

Den stora VM-guiden – grupp A

Vi är mindre än ett dygn ifrån VM-premiären. Det har således blivit hög tid att komma med en VM-guide. Eftersom jag redan både har betygsatt lagen och tippat utgången i Aftonbladets bilaga väljer jag en annan form än jag brukar för årets guide. Den här gången går jag igenom lagen grupp för grupp.

Och självklart börjar jag med grupp A.

Frankrike

Frankrike

Världsranking: 4

Guldchans: 15–20 procent

Nyckelspelare: Kadidiatou Diani eller Valerie Gauvin. Frankrike har länge haft problem att hitta en riktigt vass toppforward. Den av Diani och Guavin som får förtroendet måste prestera om det skall kunna bli guld.

Spelare med Sverigekoppling: Ingen.

Startelva i genrepet: Sarah Bouhaddi – Marion Torrent, Griedge Mbock Bathy, Wendie Renard, Eve Perisset – Charlotte Bilbault, Elise Bussaglia – Delphine Cascarino, Gaetane Thiney, Kadidiatou Diani – Valerie Gauvin.

Kommentar: Frankrike har hemmaplan och den högsta högstanivån av alla lag. Men har man nerverna?

Frankrike har ju som bekant aldrig tagit någon mästerskapsmedalj ännu. Men man har varit nära alla gånger sedan EM 2009.

Om hemmapubliken upplevs som stöd, och inte press, kan det äntligen vara dags för den franska fullträffen. Formen är utmärkt. Frankrike är ju direktkvalat och har inte spelat någon tävlingsmatch sedan man åkte ut mot England i kvartsfinal i EM 2017.

Men laget har spelat massor av träningsmatcher. Och på de 14 senaste har förbundskapten Corinne Diacre:s lag 13 segrar och en förlust. Förlusten kom mot Tyskland i februari.

Det senaste året har man bland annat besegrat USA, Australien, Japan och Brasilien. Även om grupp A är en av de tuffare grupperna skall Frankrike självklart ta sig vidare till slutspel. Segern mot USA kom för övrigt i Le Havre – samma plats som Sverige skall möta USA på. Amerikanskorna vet alltså redan hur det känns att förlora där…

Noterbart där är att det kan bli supermöte redan i kvartsfinalen. För om både Frankrike och USA vinner sina grupper går de mot varandra i kvartsfinal. Det skulle faktiskt kunna vara den moraliska finalen.

Tittar vi på den franska truppen var det mycket uppmärksammat att PSG:s Marie-Antoinette Katoto lämnades utanför. Katoto vann skytteligan i Frankrike den senaste säsongen, och var även bästa franska målskytt säsongen 2017/18. Hon misslyckades dock totalt i fjolårets U20-VM, så bedömningen är kanske att hon inte klarar pressen.

Kadidiatou Diani

Sannolikt får istället Katotos lagkompis i PSG, Kadidiatou Diani, eller Montpelliers Valerie Gauvin ikläda sig nyckelrollen som toppforward. Det är just den där spelaren högst upp på topp som varit lite av Frankrikes akilleshäl under den tioårsperiod där laget hållit högsta världsklass.

Men kanske att det blir ändring nu. 24-åriga Diani har imponerat i rollen under våren. Med åtta på mål elva landskamper det senaste året tror jag att hon får förtroendet. Å andra sidan har 23-åriga Gauvin gjort fem mål på sin fem senaste landskamper, så osvuret är bäst.

Klart är att Frankrike nu har två riktigt bra kandidater till den där viktiga forwardsrollen. För bakom i planen vimlar det av klasspelare. Inte minst i de defensiva rollerna.

Målvakten Sarah Bouhaddi är en av världens tre bästa, och snabba mittbacksparet med trygga Wendie Renard och spelskickliga Griedge Mbock Bathy är definitivt världens bästa.

I genrepet mot Kina (2–1-seger) vilades ytterligare en trio som kvalar in på topp tre i världen på sina positioner, nämligen Amandine Henry, Amel Majri och Eugenie Le Sommer. De tre kommer förstås att vara ordinarie i VM. Tekniska och kreativa Le Sommer har en offensiv nyckelroll, där hon sannolikt utgår från vänsterkanten och drar sig inåt i planen. Det är hon som skall hitta öppningar i motståndarnas backlinjer för snabba kantspelarna Majri och Delphine Cascarino.

Båda de missade EM i Nederländerna på grund av skador. Majri och Cascarino är verkligen två fantastiska tillskott. För 22-åringa Cascarino tror jag att hemma-VM kan bli det stora genombrottet. Motståndarnas vänsterbackar får hålla i hatten när den blixtsnabba teknikern får bollen.

Eugenie Le Sommer

Eugenie Le Sommer har potential att bli hela VM:s drottning. Jag älskar både hennes bollbehandling och hennes spelsinne. Men faktum är att hon i princip är sin egen värsta motståndare. Le Sommer har nämligen en tendens att börja hänga med huvudet när hon inte lyckas med sina tekniska konstnummer.

Och stjärnor med hängande huvuden har inte Frankrike råd med om laget äntligen skall bryta den medaljförbannelse som följt laget genom åren.

Jag tror att Frankrike vinner grupp, och sin åttondelsfinal. Sedan väntar USA i kvartsfinal. Det är en vidöppen match där mitt tips går till USA, mest av historiska skäl. Klart är att vinnaren av den matchen har goda möjligheter att gå hela vägen.

Norge

Norge

Världsranking: 12

Guldchans: 1–5 procent

Nyckelspelare: Caroline Graham Hansen – en av världens bästa kantspelare, skrev nyligen på för Barcelona, och blev då första norrman någonsin i den spanska storklubben.

Spelare med Sverigekoppling: Vilde Böe Risa (Göteborg), Frida Leonardsen Maanum (Linköping) och Lisa Marie Utland (Rosengård) spelar i damallsvenskan. Tidigare har även Maren Mjelde (Göteborg), Kristine Minde (Linköping) och Caroline Graham Hansen (Tyresö) spelat för svenska klubbar.

Startelva i genrepet: Ingrid Hjelmseth – Ingrid Moe Wold, Maren Mjelde, Stine Hovland, Kristine Minde – Caroline Graham Hansen, Vilde Böe Risa, Ingrid Syrstad Engen, Guro Reiten – Isabell Herlovsen och Lisa Marie Utland.

Martin Sjögren:s Norge nämns sällan bland favoriterna i den stundande VM-turneringen. Det enda man hör om Norge är att storstjärnan Ada Hegerberg inte är med.

Och visst hade det varit kul för VM-turneringen om Hegerberg hade spelat. Fast frågan är om det hade varit kul för Norge. Känslan när skyttedrottningen tackade för sig i landslaget var att hon mer bidrog med frustration och negativ energi än med viktiga mål.

Onsdagens intervju i norska fotbollsmagasinet Josimar stärker den bilden. Hegerberg mådde inte bra i landslaget, och landslaget mådde inte bra av Hegerberg. Man måste ju för övrigt hålla med herrlandslagets Martin Ödegård och VG:s krönikör om att Hegerberg visar noll respekt genom tajmingen att gå ut med fördjupade tankar om sin landslagsbojkott. Så agerar inte lagspelare – bara egoister.

Faktum är ju att Norge har utvecklats väldigt positivt utan Hegerberg. Laget har kunnat smyga sig genom VM-kvalet. Ett kval där man vann sin grupp före Europamästarinnorna från Nederländerna. Man gjorde det efter segrar i alla matcher utom en – en sen uddamålsförlust borta mot just Nederländerna.

Det norska lag som kommer till Frankrike har massor av rutin i de bakre leden. 39-åriga Ingrid Hjelmseth är en pålitlig målvakt. Och framför sig har hon en backlinje som innehåller allroundspelarna Maren Mjelde och Kristine Minde. Båda kan i princip användas i alla utespelarroller.

Mittfältet är ganska orutinerat, men enormt talangfullt. När Sverige vann med 2–1 mot norskorna i höstas imponerades jag enormt av Norges spelskickliga mittfältare. Men jag är inte ensam, för tre av spelarna har redan gjort klart med internationella storklubbar inför nästa säsong.

Storstjärnan Caroline Graham Hansen skrev nyligen på för Barcelona. Tekniska Graham Hansen är bra på att vinna en-mot-en-situationer och noterades för 25 assist i Frauen-Bundesliga den senaste säsongen. En fantastisk siffra. Gissa om motståndarna kommer att ha lite extra koll på Hansen på högerkanten?

Problemet är att Norge även har en väldigt skicklig spelare på sin vänsterkant. Guro Reiten har dominerat i toppserien i flera år, och man har bara väntat på att hon skall gå till någon internationell toppklubb. Det blev Chelsea som i förra veckan lyckades locka över Reiten. Det blir väldigt spännande att se vad den tekniska och spelskickliga kantspelaren kan göra, både i England och i VM.

Ingrid Syrstad Engen skrev på för Wolfsburg redan i vintras. Den passningskickliga innermittfältaren har dock spelat kvar i LSK under våren. Även hon har kapacitet att bli en attraktion i VM.

Det är en hård kamp om vem som skall ta den fjärde mittfältsplatsen, den bredvid Engen. Den kampen står mellan två av damallsvenskans allra bästa spelare den här våren. Gissningsvis kommer förbundskapten Sjögren i första hand att ge förtroendet till Göteborgs Vilde Böe Risa. Hon har bättre defensiva kvaliteter än Linköpings Frida Maanum.

Att Maanum sannolikt måste börja på bänken visar på nivån på det norska laget. Som jag ser det har norskan totalt sett under våren varit bättre än LFC:s fyra svenska VM-spelare.

Längst fram har Norge duon Isabelle Herlovsen och Lisa-Marie Utland. De båda visade god målform i genrepet mot Sydafrika. De gjorde tre respektive två mål och lade grunden för en imponerande 7–2-seger.

I VM tror jag att Norge tar sig vidare som grupptvåa. Sedan väntar Australien, Brasilien eller Italien i åttondelsfinal, och troligen England i kvarten. Norskorna kommer inte att vara favoriter i de här matcherna. Men jag skulle inte vara chockad om laget smyger sig fram till medaljmatcher.

Faith Ikidi

Nigeria

Världsranking: 38

Guldchans: Promillenivå

Nyckelspelare: Asisat Oshoala – den snabba forwarden skrev nyligen på för Barcelona.

Spelare med Sverigekoppling: Faith Ikidi Michael (Piteå IF) och Rita Chikwelu (Kristianstads DFF) är båda svenska medborgare. Dessutom har man svensk förbundskapten i Thomas Dennerby samt damallsvenska spelare i Osinachi Ohale (Växjö), Ngozi Okobi och Halimatu Ayinde (båda Eskilstuna), Ogonna Chukwudi (Djurgården) och Anam Imo (Rosengård). Dessutom har duon Onome Ebi och Francisca Ordega tidigare spelat i damallsvenskan för Piteå.

Startelva i genrepet (4–2–3–1): Tochukwo Oluehi – Osinachi Ohale, Faith Ikidi, Onome Ebi, Ngozi Ebere – Halimatu Ayinde, Rita Chikwelu – Anam Imo, Ngozi Okobi, Desiree Oparanozie – Uchenna Kanu.

Förbundskapten Thomas Dennerby sätter sitt hopp till en hel hög damallsvenska profiler. Det är så mycket svenskt i Nigeria att man nästan kan kalla laget för ”Lilla Sverige”.

Dennerby tog över ett misshandlat landslag. Nigeria spelade inte en enda landskamp under 2017 till följd av spelarmissnöje. I fjol hackade sig laget fram till seger i de Afrikanska mästerskapen. Man gjorde det via straffläggningar i både semi- och final.

Sedan Dennerby tog över har Nigeria fått bättre ordning rent organisatoriskt. Inför tidigare mästerskap har laget bara laddat på hemmaplan. Den här gången har man kunnat åka på turneringar samt ett längre uppladdningsläger i Europa. Förbundet har givit damerna en liknande budget som herrarna brukar ha.

Därmed finns ett visst tryck på landslaget att äntligen gå vidare ur gruppspelet igen. Det har ”The Super Falcons” gjort en gång – 1999. Då blev det förlust efter förlängning i en tät kvartsfinal mot Brasilien.

Den här gången kommer mycket att hänga på försvarsspelet, där svenska Faith Ikidi har en nyckelroll som mittback. Offensivt har man flera duktiga spelare med Asisat Oshoala i spetsen. Hon blev nyligen den första afrikanska spelare att göra mål i en Champions Leaguefinal. Oshoala var utlånad till Barcelona under våren. Nu har Barca köpt loss henne från kinesiska Dalian Quanjian.

Men Oshoala är långt ifrån den enda talangfulla forwarden som Thomas Dennerby har i sin trupp. Tvärtom har svensken valt en närmast extremt framtung trupp. Han har med sig hela nio forwards – och bara fem backar.

Trots de många anfallarna skall vi inte räkna med att Nigeria spelar 2–3–5 i VM. Det blir nog 4–2–3–1 eller kanske ett mer traditionellt 4–4–2.

Bland anfallarna är det värt att lyfta fram starka och målfarliga Desiree Oparanozie och spelskickliga Francisca Ordega. Dessutom måste jag säga att jag har imponerats stort av unga Anam Imo under den korta tid hon varit i Rosengård. Imo har förutsättningar att bli en internationell toppspelare.

Historiskt sett är Nigeria Afrikas bästa landslag. Trots tuff lottning bedömer jag att man också har den största chansen av de tre afrikanska lagen att ta sig vidare ur gruppspelet. För det kan räcka med seger mot Sydkorea för att gå vidare som grupptrea – och det är en match som på förhand känns som 50–50.

Det kan alltså bli åttondelsfinal. Skulle laget ta sig längre än så är det en jätteskräll.

Sydkorea

Sydkorea

Världsranking: 14

Guldchans: Promillenivå

Nyckelspelare: Ji Soyun – en av de allra mest bollskickliga spelarna i världen.

Spelare med Sverigekoppling: –

Startelva i genrepet (4–4–1–1): Kim Jung-Mi – Kim Hye-Ri, Hwang Bo-Ram, Kim Do-Yeon, Jang Sel-Gi – Kang Yu-Mi, Lee Young-Ju, Cho So-Hyun, Lee Geum-Min – Ji So-Yun – Jung Seol-Min.

Sydkorea höll nollan i Asiatiska mästerskapens slutspel i fjol. Trots det missade man semifinalen.

Asiatiska mästerskapen fungerar ju som Asiens VM-kval. Sydkorea tvingades kvala till mästerskapet. Inklusive kvalet spelade man åtta matcher och hade målskillnaden 30–1. På de siffrorna låter det ju som att Sydkorea både är vasst framåt och stabilt bakåt.

Fast ibland kan statistik luras.

På de där åtta matcherna spelade man tre mot lag på världsrankingens topp 20. Mot dem blev det följande resultat:

* Nordkorea 1–1
* Japan 0–0
* Australien 0–0

Även om det är tre starka resultat som borde göra att förbundskapten Yoon Deuk-Yeo:s lag kommer till Frankrike med gott självförtroende noteras att man bara lyckades göra ett mål framåt. Och den offensiva spetsen har länge varit Sydkoreas akilleshäl. Laget har vägt för lätt i motståndarnas straffområde.

Och under våren har man även fått målvaktsproblem. Förstamålvakten det senaste året, Yoon Young-Geul, åkte på en knäskada i våras och missar VM. Då fick veteranen Kim Jung-Mi chansen att åter bli förstamålvakt. Men hon skadade hälsenan, och är också borta från VM-spel.

I genrepet på Gamla Ullevi fick Kim Jung-Mi förtroendet. Och jag skulle ljuga om jag tyckte att hon kändes stabil. Det är högst oroväckande. För Sydkorea behöver ha en stabil målvakt, inte minst med tanke på att laget har längdunderläge mot de flesta motståndarna vid fasta situationer.

Kim Jung-Mi

Det senaste året har Sydkorea oftast spelat 4–1–4–1 med Lee Young-Ju som balansspelare. Mot Sverige bytte man till ett 4–4–1–1 med storstjärnan Ji So-Yun som tia. Sannolikt för att få ett bättre anfallsspel.

Det är nämnda Ji So-Yun som skall göra det för Sydkorea. Hennes är underbart bolltrygg och passningssäker. Dessutom är hon en bra frisparksskytt. Passa på att njuta av Jis bollbehandling under Sydkoreas matcher.

Ett annat offensivt vapen är vänsterkantens Lee Geum-Min, en företagsam spelare som visade fin form på Gamla Ullevi.

När lottningen kom höll jag Sydkorea som favoriter att ta tredjeplatsen i grupp A. Men vårens målvaktsproblem gör mig osäker. Jag tror inte att de lyckas ta poäng i öppningsmatchen mot Frankrike eller i sista gruppomgången mot Norge. Och då måste det bli en trepoängare i andra matchen, den mot Nigeria, för att det skall kunna bli avancemang. Och den matchen känns alltså vidöppen. Risken finns att det blir kryss, och att båda lagen spelar bort varandra.

Men trots allt, Sydkorea har chansen att gå till åttondelsfinal – vilket man också gjorde 2015. Men längre än så tror jag inte att det här laget förmår att ta sig.

VM-trupperna klara för Norge, Frankrike och USA

I kväll har Växjö och Vittsjö inlett den fjärde damallsvenska omgången. Ännu så länge har jag bara noterat att matchen slutade 1–1, vilket innebär att Vittsjö lånar andraplatsen i serien i någon dag.

Jag skriver lånar eftersom det redan är klart att Vittsjö som bäst kan ligga tre när alla lag spelat klart den fjärde omgången. Ett av Linköping och Kif Örebro kommer att passera.  Det gör även sannolikt ytterligare något lag.

I går var det ju även cupfinal i Tyskland. Där vann Wolfsburg med 1–0 mot Freiburg efter segermål av polska Ewa Pajor. Det innebar att lagkapten Nilla Fischer fick höja cuppokalen ytterligare en gång.

Pajor gjorde målet på retur efter stolpskott av Pernille Harder.

Pajor höll på att göra ytterligare ett mål, ett riktigt drömmål.

En av de färska tyska cupmästarinnorna är norska Caroline Graham Hansen. Hon fanns som väntat med när förbundskapten Martin Sjögren presenterade Norges VM-trupp tidigare i dag – det var en trupp utan några stora skrällar. Rubrikerna i svensk media handlade om att Ada Hegerberg inte kommer att spela VM. Men det var ju högst väntat. Det hade ju faktiskt varit en jätteskräll om hon varit med i truppen.

Målvakter (3): Ingrid Hjelmseth, Cecilie Fiskerstrand och Oda Bogstad.

Backar (7): Maria Thorisdottir, Maren Mjelde, Kristine Minde, Ingrid Moe Wold, Stina Hovland, Synne Hansen och Cecilie Kvamme.

Mittfältare (9): Caroline Graham Hansen, Frida Maanum, Vilde Böe Risa, Ingrid Syrstad Engen, Therese Sessy Åsland, Amalie Eikeland, Emilie Haavi, Guro Reiten och Karina Sävik.

Forwards (4): Isabell Herlovsen, Lisa Marie Utland, Elise Thorsnes och Emilie Nautnes.

Det är en VM-trupp med svensk förbundskapten och tre spelare som håller till i damallsvenskan nu; Maanum, Böe Risa och Utland. Ytterligare tre (Mjelde, Minde och Graham Hansen) har tidigare spelat i svenska klubbar. Det är också en trupp som innehåller hela åtta spelare från mästarlaget LSK Kvinner.

Under kvällen har även de båda guldkandidaterna Frankrike och USA presenterat sina 23-mannatrupper. Där var det av förklarliga skäl hårdare konkurrens om platserna än i den norska truppen.

I USA handlar eftersnacket till Jill Ellis uttagning om att den snabba forwarden med de långa inkasten, Jessica McDonald, kom med. Och kanske framför allt att defensivt skickliga ytterbacken Casey Short ställdes utanför truppen medan rutinerade Ali Krieger kom med.

Här är hela truppen:

Målvakter (3): Alyssa Naeher, Ashlyn Harris och Adrianna Franch.

Backar (7): Abby Dahlkemper, Tierna Davidson, Crystal Dunn, Ali Krieger, Kelley O’Hara, Becky Sauerbrunn och Emily Sonnett.

Mittfältare (6): Morgan Brian, Julie Ertz, Lindsey Horan, Rose Lavelle, Allie Long och Samantha Mewis.

Forwards (7): Tobin Heath, Carli Lloyd, Jessica McDonald, Alex Morgan, Christen Press, Mallory Pugh och Megan Rapinoe.

I den här truppen har vi tre spelare som har spelet i damallsvenskan i form av Harris, Krieger och Press. I den franska truppen finns det däremot inga spelare som haft någon svensk klubbadress.

Däremot fanns det även skrällar i förbundskapten Corinne Diacre:s trupp. För det måste ju ses som en jätteskräll att stora framtidsnamnet på forwardssidan och tillika skytteligaledaren i franska ligan, Marie-Antoinette Katoto ställs utanför truppen.

Men visst, PSG-forwarden var ju det stora affischnamnet inför fjolårets U20-VM på hemmaplan. Och då pallade hon inte pressen. Hon gick in i den turneringen som lagkapten, med bänkades och tappade bindeln.

Nu räcker inte hennes 22 ligamål för en plats i VM-truppen. Det är helt klart hårt om platserna i den franska truppen.

Saknades i truppen gjordes också Lyons stora backtalang Selma Bacha, Barcelonas mittfältsveteran Kheira Hamraoui samt Montpelliers duktiga forward Clarisse Le Bihan.

Spelare som kommer med till VM, och som jag anser vara stora överraskningar är den 31-åriga mittbacken Julie Debever från Guingamp och Fleurys 26-åriga mittfältare Maéva Clemaron. Det är två spelare som var helt okända för mig. Och jag trodde att jag hade rätt bra koll på de franska spelarna…

Emelyne Laurent hade jag koll på, men även hennes VM-plats måste anses vara en skräll. Den 20-åriga forwarden inledde säsongen i Lyon, där hon spelade 337 minuter i ligan och gjorde ett mål. I januari flyttade hon till Guingamp, där hon gjort ytterligare ett mål. Laurent har alltså gjort 20 mål färre än jämnåriga Katoto i ligan – ändå är det Laurent som får spela VM på hemmaplan.

Här är hela den franska truppen:

Målvakter (3): Sarah Bouhaddi, Solene Durand och Pauline Peyraud-Magnin.

Backar (8): Wendie Renard, Griedge Mbock Bathy, Aissatou Tounkara, Julie Debever, Eve Perisset, Marion Torrent, Amel Majri och Sakina Karchaoui.

Mittfältare (6): Amandine Henry, Elise Bussaglia, Grace Geyoro, Gaetane Thiney, Maeva Clemaron och Charlotte Bilbault.

Forwards (6): Eugenie Le Sommer, Viviane Asseyi, Kadidiatou Diani, Valerie Gauvin, Delphine Cascarino och Emelyne Laurent.

 

För första gången är en svensk bäst i världen

I dag har Brett Maron opererats för sina skador på njure och urinrör. Utifrån vad som nyss sades på SVT:s sportnytt har allt gått bra och Maron skall kunna vara tillbaka på fotbollsplanen framöver.

Det var lugnande besked. Skönt efter gårdagskvällens nyhet, som jag upplevde som riktigt oroande.

Dagens stora nyhet är annars att Marta för sjätte gången har röstats fram som världens bästa spelare av Fifa. Eftersom Marta numera är svensk medborgare är det faktiskt första gången någonsin som en svensk prisas av Fifa.

Stort grattis till Marta. Jag tycker också att hon är världens bästa spelare genom tiderna.

MEN, och det är som ni ser ett stort men – hon var inte bäst säsongen 2017/18. Hon var bra i både NWSL och i de Sydamerikanska mästerskapen, men hon var varken bäst i ligan eller mästerskapet.

Om jag skall ranka världens bästa spelare aktuell säsong skulle hon inte vara på tio i topp. Men tyvärr är kunnandet inom damfotbollsvärlden väldigt dåligt. En orsak är förstås att det inte är så mycket tv-sänd damfotboll.

Som bekant är det världens förbundskaptener, landslagslagkaptener samt journalister och fans som röstar fram vinnaren. När man kollar in rösterna noteras att många förbundskaptener och lagkaptener inte har någon som helst koll på aktuell form.

Namnkunniga spelare med gamla meriter gynnas tyvärr ganska mycket i den här omröstningen. Noterbart är att det var extremt jämnt den här gången.

Marta vann med 14,73 procent av poängen. Tvåa kom Dzsenifer Marozsan med 12,86 procent och trea Ada Hegerberg med 12,60 procent. Fyra blev Megan Rapinoe med 11,64. Femma var Pernille Harder, sexa Lucy Bronze, sjua Amandine Henry och åtta Wendie Renard. Alltså fem Lyonspelare bland världens åtta bästa spelare. Logiskt kanske därmed att Lyons Reynald Pedros valdes till världens bästa damtränare.

Vem som röstade på vem går att läsa här. Där går att läsa ut följande svenska röster:

Caroline Seger: 1) Pernille Harder, 2) Sam Kerr, 3) Wendie Renard
Peter Gerhardsson: 1) Harder, 2) Lucy Bronze, 3) Dzsenifer Marozsan
Anette Börjesson: 1) Harder, 2) Renard, 3) Bronze

Martin Sjögren: 1) Harder, 2) Marozsan, 3) Kerr

Anna Signeul: 1) Amandine Henry, 2) Renard, 3) Harder

Ettorna får fem poäng, tvåorna tre och treorna en poäng. I Sverige vinner alltså Harder en ganska klar seger…

Marta kammade för övrigt hem fempoängare från lagkaptenerna i Amerikanska Samoa, Bolivia, Burkina Faso, Ecuador, Grekland, Guatemala, Guinea, Iran, Jamaica, Nordkorea, Macao, Madagaskar, Mongoliet, St Lucia, Uganda, Vanuatu och Venezuela.

Hon vann även hos förbundskaptenerna från Amerikanska Samoa, Bolivia, Brasilien, Bulgarien, Caymanöarna, El Salvador, Ekvatorial-Guinea, Grekland, Guatemala, Hongkong, Madagaskar, Moldavien, Marocko, Senegal, St Lucia, Tadjikistan, Tanzania, Vanuatu och Venezuela.

Slutligen toppade Marta även listorna för journalisterna från Belize, Bhutan, Elfenbenskusten, Guam, Guyana, Irak, Kazakstan, Libanon, Irland, Serbien, Uganda och Uruguay.

Den enda ”riktiga” vinnarrösten som Marta fick var från hennes egen förbundskapten. Själv röstade hon för övrigt så här: 1) Kerr, 2) Henry, 3) Rapinoe

Jaja. De här omröstningarna är ju bara ett slags lek. Fast det vore ju roligare om det gick att ta leken på lite allvar.

I övrigt i helgen noterade jag att de Nordamerikanska mästerskapen (4–17 oktober) är lottade. I grupp A spelar USA, Mexiko, Trinidad&Tobago och Panama. Och i grupp B återfinns Kanada, Costa Rica, Jamaica och Kuba.

Det troliga är att USA, Mexiko, Kanada och Costa Rica når semifinalerna och slåss om de 3,5 VM-platserna. Nordamerika har ju tre direktbiljetter till Frankrike, medan fyran får spela playoff mot Argentina.

Från Kanada kommenteras lottningen så här:

Apropå Nordamerika firades NWSL-mästarinnorna North Carolina Courage så här vid hemkomsten:

Linköping sparkar Walfridson

Marcus Walfridson fick bara tre omgångar på sig som damallsvensk tränare. Två dagar innan LFC skall ta emot Göteborg får tränare och sportchef Walfridson lämna. Under sin korta tid i klubben har han tagit laget till cupfinal, men man har också gjort svaga resultat i Champions League och i damallsvenskan.

I och med dagens besked får man väl säga att LFC är tillbaka i gamla hjulspår. Innan Martin Sjögren anställdes som tränare 2012 var det väldigt rörigt i klubben. Man bytte i princip tränare varje år.

Efter Sjögrens fyra säsonger har röran återvänt. Kim Björkegren fick som bekant bara förtroendet under 2017, trots att han tog guld. Björkegren ersattes i vintras av Walfridson, som nu tvingas ge plats åt Henrik Jensen, som senast hade IFK Norrköpings U17-lag. Assisterande tränaren Joel Bäckström fortsätter och Charlotte Rohlin lyfts också upp i tränartrojkan. Jensen är sambo med Janni Arnth och har god koll på laget.

Det återstår att se om det här kan ge LFC det lyft som laget behöver.

Lite av varje från vecka 5

Det har gått en vecka sedan det förra inlägget. Det här blir lite av ett uppsamlingsheat av veckans nyheter.

Som tur är har Rainer och hans blogg Hattrick varit igång bra i veckan, och därmed stått för nyhetsrapporteringen. Det var ju en tråkig nyhet häromveckan när vi fick veta att bloggen Spelare 12 kommer att uppdateras mer sporadiskt framöver.

Det har varit bra när vi varit tre hyfsat aktiva bloggar, för då har vi kunnat turas om att leda nyhetsarbetet. Nu riskerar det att bli väldigt tunt i perioder. För det kommer fler veckor där jag inte hinner skriva något. Men vi får väl hoppas att Spelare 12 får mer bloggtid framöver igen. Eller att någon annan blogg kan kliva in och fylla tomrummet.

Vad har då hänt under den gångna veckan?

Danmark

Den stora nyheten är ju att den danska domen står kvar. Som ni redan vet tycker jag att det här är högst anmärkningsvärt och visar att Uefa inte tar damfotboll på allvar.

Jag tänker inte gå djupare in i frågan nu än att jag tycker att det är otroligt pinsamt för damfotbollen att man kan strunta i en match på landslagsnivå utan att få något straff. För nu kommer ju faktiskt Danmark undan utan att straffas.

Nu tänker säkert någon av er att ”de döms ju som förlorare”. Jo, det gör de. Men det är väl självklart att man förlorar en match man inte ställer upp i. Och att bötesbeloppet ligger på en nivå som troligen är lägre än vad det hade kostat att spela matchen.

Jag hoppas verkligen att Uefa kommer att se över straffet för walkover-matcher framöver. För det behöver skärpas rejält, så att vi slipper att se wo-matcher i framtiden.

Jag tyckte att det spred ett löjets skimmer över damfotbollen när Zimbabwe kunde spela OS 2016 trots att man hade lämnat walkover i det afrikanska kvalet. Nu kan vi alltså få ett liknande fall i Europa.

* Veckans näst största nyhet skulle ju kunna vara att bloggen årstakex.se under en vecka lyckades samla in hela 417 309 kronor till Hammarby damfotboll.

Det är förstås otroligt välkomna pengar för laget. Samtidigt som man bör se till att verksamheten går runt utan den här typen av tillskott är det ju kul att se kraften hos Hammarbys supportrar.

Det hade varit intressant att få veta hur många av välgörarna som ställde upp för damfotbollen och hur många som ställde upp för klubben Hammarby. För damlagets publikstöd brukar ju tyvärr inte vara speciellt bra.

I fjol sågs Hammarbys elva hemmamatcher i damallsvenskan av totalt 7800 åskådare. Om Bajens publikintäkter följer snittet bör de ha legat kring 300 000 i fjol. För intäkten per åskådare i damallsvenskan 2016 låg på 38 kronor.

Det är alltså troligt att Årstakex fixade mer pengar till Hammarby Damfotboll än vad laget fick in totalt i biljettintäkter under hela fjolåret. Bra jobbat.

* I helgen har träningsmatchandet dragit igång på allvar. Jag har inte hunnit surfa runt och kolla laguppställningar, och utan att veta hur ordinarie olika lag har spelat är resultaten egentligen ganska ointressanta.

Klart är nog dock att IFK Kalmar kommer att slå rejält ur underläge i årets serie. Som det ser ut nu blir det svårt att inte tippa laget på den tolfte och sista platsen. För 1–8 mot Rosengård i första träningsmatchen skrämmer knappast slag på några av årets motståndare.

Här är några fler resultat från helgens matchande:

Djurgården–Linköping 1–1

Eskilstuna–Hammarby 2–1 – två mål av Loreta Kullashi.

Göteborg–Vålerenga 2–0

BSF–LB07 1–3 – två mål av Anna Welin.

Anna Welin

* I USA blev det helt klart att Boston Breakers drar sig ur ligan förra söndagen, och under veckan har övriga lag fått dela på Bostons spelartrupp.

I den specialdraft som genomfördes valdes Lotta Ökvist av Houston Dash, vilket innebär att hoppet om en säsong i NWSL lever vidare för Ökvist. Noterbart i övrigt var att Elizabeth Addo valdes av Seattle Reign. Det var lite överraskande för mig, för jag hade missat att hon var klar för Boston.

* I England höll nya förbundskaptenen Phil Neville sin första stora presskonferens i veckan. Och rapporterna därifrån säger att han imponerade, och att han den här gången sa rätt saker.

* En som lämnar England är norska Andrine Stolsmo Hegerberg. Norskan byter Birmingham mot PSG. Storasyster Stolsmo Hegerberg är en spelare jag inte blir riktigt klok på. Hon har grym känsla, och en jättehög högstanivå.

Men lägstanivå är låg, och när hon spelade i Göteborg tyckte jag att hon var väldigt ojämn. Den uppfattningen har inte ändrats av de norska landskamper jag såg i fjol. Alltså ibland lysande, ibland riktigt dålig.

Andrine Stolsmo Hegerberg

Hegerberg är inte nöjd med hur hon har behandlats av landslagsledningen efter EM-fiaskot. Martin Sjögren har ju nämligen inte tagit med henne i sin trupp någon gång efter mästerskapet i Nederländerna.

Rent fotbollsmässigt tycker man att Hegerberg den äldre borde ingå i en norsk landslagstrupp. Hon borde ju nämligen vara utmärkt att ha som joker att kasta in, för hon kan förändra matchbilder.

* I Tyskland har Sara Björk Gunnarsdottir förlängt sitt kontrakt med Wolfsburg. Det löper nu över 2020.

* Förra veckans hetaste ligamatch i Europa var förstås seriefinalen i engelska WSL mellan Chelsea och Manchester City. Det slutade 0–0, och utifrån höjdpunkterna nedan var Chelsea närmast segern.

Kul att Radiosporten rapporterade från den. De kunde berätta att Hedvig Lindahl och Magdalena Eriksson var de båda svenska spelare som fick speltid.

* Den här veckans match spelas i Frankrike redan under måndagskvällen (21.00). Då möts Lyon och Montpellier i ett toppmöte i D1 Feminine.

Montpellier är illa ute i kampen om en plats i höstens Champions League, och bör helst sno åt sig poäng i den här matchen. Men det lär inte bli lätt.

* Till Australien, där det numera är slutspelsklart i W-league. Det blir Brisbane Roar, Sydney FC, Newcastle Jets och Melbourne City som gör upp om mästerskapet kommande helger.

I Sydney spelar den före detta Eskilstunaspelaren Chloe Logarzo. Hon gjorde det här målet förra helgen:

Brisbane vann grundserien. Och skytteligan tog förstås glödheta Sam Kerr hem. Hon gjorde 13 mål på nio matcher för Perth Glory. Det innebär alltså att Kerr det senaste året har vunnit skyttligorna både i USA och Australien – och i båda fallen har hon spelat för klubbar som missat slutspelet. Det är verkligen otroligt starkt gjort.

Tvåa i skytteligan blev amerikanska Katie Stengel med tio mål för Newcastle. Norska Elise Thorsnes kom på delad femteplats med sex mål.

För 17-åriga Ellie Carpenter och Canberra United blir det inget slutspel. Men backtalangen som ju fick chansen för The Matildas redan i OS 2016 stod i alla fall för ett av årets finaste mål i W-league:

* Under veckan blev det även klart vilka 16 lag som spelar U20-VM i Frankrike senare i år. Redan vid förra inlägget hade Mexiko, USA och Haiti tagit platserna från Nord- och Mellanamerika. Dock var inte finalen spelad.

Där tippade jag att Mexiko skulle slå USA. Så blev det också, fast jag måste säga att jag tyckte USA i finalen gjorde sin bästa match i turneringen. Och att man sett till matchbilden nog borde ha vunnit.

Men det blev alltså Mexiko som drog längsta strået. Man gjorde det efter straffläggning.

I Mexikos lag utmärkte sig den nickstarka forwarden Katty Martinez, duktiga mittbacken Miriam Garcia samt snabba yttrarna Jacqueline (Lizbeth) Ovalle och Dayana Cazares. Dessutom hade man spelskickliga spelare på mittfältet. Känslan är att Mexiko kommer att flytta fram sina positioner framöver, mycket tack vare att man numera har en egen liga, vilket förstås gynnar unga talanger på uppgång.

I USA tyckte jag att de mest intressanta spelarna var mittfältspådrivaren Jaelin Howell – vars pappa tydligen har vunnit Super Bowl med Tampa, tekniska Sophia Smith, duktiga högerbacken Kiara Pickett, löpstarka mittfältaren Savannah DeMelo samt bolltrygga mittbacken Tierna Davidson. Däremot var affischnamnet Ashley Sanchez en stor besvikelse.

Eftersom matcherna låg på perfekt tid för mig, precis när jag slutade på jobbet, så såg jag många matcher. Något jag inte gillade var hur utbrett det var med tröjdragningar. Väldigt många spelare var riktigt duktiga på att hålla i motståndarnas tröjor. Tråkigt att det otyget är på väg in i damfotbollen.

De fyra sista lagen till U20-VM blev Ghana och Nigeria från Afrika samt Brasilien och Paraguay från Sydamerika.

Brasilien vann Sydamerikas U20-mästerskap i stor stil. Laget vann alla sina sju matcher och noterades för 30–1 i målskillnad. Kanske att Brasilien har något på gång igen?

Turneringens stora spelare var Brasiliens Geyse da Silva Ferieira, som gjorde tolv mål.

Colombias Angie Castaneda gjorde tio mål och blev tvåa i skytteligan. Turneringens stora namn på förhand var ju Venezuelas Deyna Castellanos. Ni minns väl att Fifa nominerade henne som en av världens tre bästa spelare alla kategorier förra året? Hon gjorde fyra mål i Sydamerikas U20-mästerskap. Det hindrar inte att fjärdeplacerade Venezuela var turneringens stora besvikelse.

Man vann bara två av sju matcher, och var aldrig nära en VM-plats. Med tanke på att Venezuela har kommit på fjärde plats i två raka U17-VM trodde man väl att landet skulle ha tillräckligt med talang för att kvala in till U20-VM.

Arrangemanget i Ecuador väckte ett och annat frågetecken. Bland annat lär den här hunden ha avbrutit matchen mellan Ecuador och Paraguay vid fyra tillfällen…

* Apropå Sydamerika har ju Colombia varit kontinentens tvåa bakom Brasilien på seniornivå under 2010-talet.

Satsningen i Colombia på landets damlandslag är dock långt ifrån helhjärtad. Det är tyvärr egentligen bara Brasilien som spelar vänskapsmatcher av de sydamerikanska lagen.

Men Colombia gjorde dock nyligen en ovanlig start utanför mästerskapen i en fyrnationsturnering i Kina. Där blev det kryss mot Thailand, seger mot Vietnam och slutligen förlust med 2–0 mot värdnationen i den avslutande matchen:

Kina vann turneringen på full poäng. Thailand blev tvåa på fyra poäng och bättre målskillnad än Thailand, medan Vietnam blev poänglös jumbo. Bland annat vann Kina med 4–0 mot Vietnam i öppningsmatchen:

 

Bilder av 2017 – del 4, EM

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är dags att ytterligare utöka bloggens bildarkiv. Här är 140 bilder från fjolårets EM-slutspel på Sverige, Danmark, Norge, Schweiz, Frankrike, Spanien och Skottland.

Jämförelse: Linköping mot Rosengård

Nu på förmiddagen har Champions League dragit i gång på allvar. I går hade jag tanken på att göra en längre genomgång, match för match. Men när sådana dök upp både på Spelare 12 och på Hattrick så tänkte jag om och lade min tid på annat.

Valet föll på en jämförelse mellan våra två representanter i turneringen, Linköping och Rosengård. Sett till seedning bör det vara Rosengård som har störst chans att gå långt, de kan ju nämligen inte lottas mot exempelvis Lyon eller Wolfsburg i en trolig åttondelsfinal.

Sett till spelstyrka känns däremot Linköping som det klart starkaste laget i nuläget. De senaste omgångarna i damallsvenskan har jag kollat in våra båda storlag lite extra. Här är vad jag kommit fram till.

Först lite bakgrund. Fram till förra sommaren hade Rosengård varit det bättre laget av de två under hela 2010-talet. Malmöklubben vann SM-guldet 2010, 2011, 2013, 2014 och 2015. 2012 missade man guldet på målskillnad till Tyresö.

Rosengård firar SM-guldet 2014

Linköping tog medaljer, men var sällan på allvar med i guldracet. På senhösten 2015 hade man dock guldläge, då segrar mot Eskilstuna och Rosengård i de två sista omgångarna hade inneburit LFC-guld.

Då vek LFC ner sig. 2016 var Linköping starkare på alla sätt, och man gjorde en mycket stark vår, där man hade ett kryss och resten segrar. Trots det var det Rosengård som toppade tabellen på bättre målskillnad när serien tog OS-uppehåll.

Där tappade dock Malmöklubben sitt fajterhjärta. Pådrivaren och vinnarskallen Sara Björk Gunnarsdottir lämnade nämligen för Wolfsburg, en förlust Rosengård fortfarande inte har klarat av att täcka upp för. Med Gunnarsdottir i laget hade Rosengård under fjolåret ett poängsnitt på 2,8 – utan henne sjönk snittet till 2,0 poäng per match.

Pernille Harder

Linköping däremot körde på, och vann som bekant guldet obesegrat på fantastiska 62 av 66 möjliga poäng. Efter säsongen tappade LFC dock flera tunga spelare. I princip försvann hela offensiven med Pernille Harder, Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius. Man tappade också tunga pjäser på mittfältet i form av Mariann Gajhede Knudsen och Renee Slegers. Dessutom drog nyförvärvet Johanna Rasmussen av korsbandet i mitten av februari.

Dock kom alla spelarförlusterna tidigt, vilket gjorde att Martin Sjögren hade gott om tid på sig att hitta ersättare. Det gjorde han framgångsrikt. Han fortsatte att följa den formel han använde sig av under sina år i LFC, att värva landslagsaktuella spelare i 20-årsåldern. Den här gången i första hand Lina Hurtig, Marija Banusic och Irma Helin.

Martin Sjögren

I mitten av december lämnade även Sjögren, som ersattes av Kim Björkegren. Den senare använde försäsongen på ett bra sätt och lyckades snabbt få ihop laget.

Även Rosengård hade förändringar i truppen under vintern, fast inte lika omvälvande som LFC. Natasa Andonova och Gaelle Enganamouit försvann och ersattes av Hanna Folkesson och Sanne Troelsgaard. På den damallsvenska upptaktsträffen gav damfotbollsexpertisen Malmöklubben ett 70-procentigt favoritskap. Bara cirka 15 procent trodde på LFC.

Mitt tips föll dock på Linköping, mycket eftersom Rosengård åkte på ett blytungt tapp lagom till seriestart. Storstjärnan Marta såldes nämligen till Orlando Pride. Som ersättare kom Anja Mittag. Jag skrev att Mittag innebar målgaranti, men det har det inte gjort. Tvärtom har tyskan varit damallsvenskans största besvikelse den här säsongen. Hon har exempelvis inte gjort ett enda spelmål sedan omgång 9, matchen mot Kristianstad den 4 juni.

Anja Mittag

När jag kollat in Mittag i de senaste matcherna är det tydligt att hon har ett svagt självförtroende. Mot Kristianstad hade hon en läcker skarv, som i nästa läge ledde till en öppen målchans. Avslutet blev dock en riktig snedspark som gick många meter utanför. I spelet reagerade jag över hur hon oftast hamnar felvänd och långt tillbaka i planen. Tyskan är ju en spelare man vill ha högt upp, helst i straffområdet – där hon tidigare varit så vass.

Under våren klarade sig ändå Rosengård hyfsat, mycket tack vare att Lieke Martens var fantastiskt bra. När hon lämnade efter elva omgångar hade Rosengård 25 poäng och 31–9 i målskillnad. Linköping gjorde inte riktigt lika många mål (hade 27–10 i målskillnad), men lyckades ändå samla in hela 30 poäng under våren.

Lieke Martens

Under sommaren tappade båda topplagen tunga spelare. Hos Rosengård lämnade utöver Martens även Amanda Ilestedt, Sofie Junge Pedersen och Emma Berglund. Linköping i sin tur blev av med Jessica Samuelsson och Magdalena Eriksson.

Rosengård ersatte med Caroline Seger, Simone Boye Sörensen, Jenna Hellstrom och Glodis Perla Viggosdottir, medan LFC värvade in Kosovare Asllani, Nicoline Sörensen, Anna Oskarsson och Frida Maanum.

Här gjorde Linköping ett klart bättre arbete. Känslan är att man i större utsträckning värvade spelartyper som man hade behov av än vad Rosengård gjorde. Malmöklubben tappade med Martens sin offensiva kreatör, men man valde inte att ta in någon kreativ ersättare. Kanske trodde man att kreativiteten i den befintliga truppen skulle vara tillräcklig, men ännu så länge har det inte visat sig vara på det viset.

Claudia Neto

Ser man till statistiken är det ganska klart att både Linköping och Rosengård är sämre i höst än de var i våras. Omsättningen på spelarsidan är förstås ett skäl, ett annat är tunga skador. Linköping har ju tvingats spela utan sin bästa spelare, Claudia Neto, under större delen av hösten. Rosengård har ännu inte kunnat använda varken EM-succén Boye Sörensen, Lina Nilsson eller Lotta Schelin i höst. Klart att sådana tapp påverkar.

Här är lite statistik:

Linköping
Våren: 27–10 i målskillnad, 30 poäng. Det innebär ett snitt per match på 2,73 poäng, samt 2,46 gjorda mål och 0,91 insläppta.

Hösten: 14–6 i målskillnad, 13 poäng. Det innebär ett snitt per match på 2,17 poäng, samt 2,33 gjorda mål och 1,00 insläppta.

Rosengård
Våren: 31–9 i målskillnad, 25 poäng. Det innebär ett snitt per match på 2,27 poäng, samt 2,82 gjorda mål och 0,82 insläppta.

Hösten: 9–8 i målskillnad, 9 poäng. Det innebär ett snitt per match på 1,50 poäng, samt 1,50 gjorda mål och 1,50 insläppta.

Faktum är att inget av lagen i höst kan nå upp till vårens poängskörd, ens vid rakt igenom segrar i de fem återstående matcherna. Noterbart hur Rosengårds målskörd har sjunkit när man spelat utan Martens och Schelin, men ännu mer anmärkningsvärd är den stora ökningen av insläppta mål. Här har säkert den bristande kontinuiteten haft stor betydelse. De senaste matcherna har ju bara Ali Riley varit kvar från vårens backlinje.

Ali Riley

När jag ändå är inne på statistik kan man konstatera att båda lagen har sämre tabellrad än de hade i fjol, både poäng- och målmässigt.

Efter 17 omgångar i fjol hade Linköping 49 poäng och målskillnaden 57–12. Nu har man alltså 43 poäng och 41–16. Rosengård hade 45 poäng och 48–8 efter 17 omgångar i fjol. Nu står man på 34 poäng och 40–17.

Det här skulle ju kunna bero på att motståndarna har blivit bättre, men jag tror att huvudskälet är att båda toppklubbarna är sämre i år än i fjol. I Linköpings fall är det dock inte jättestor skillnad. Årets LFC har gjort väldigt bra ifrån sig.

När jag kollat in LFC och Rosengård de senaste matcherna har det slagit mig att Linköpings lag känns mycket mer bolltryggt, trots att den mest bolltrygga av dem alla – Neto – är skadad. Framför allt känns det som att LFC har mer tid på sig på offensiv planhalva än Rosengård.

Janni Arnth

Här skulle jag ge kvartetten Janni Arnth, Kosovare Asllani, Marija Banusic och Lina Hurtig stor del av förtjänsten. Alla är väldigt bra med bollen, och ser till att lagkompisarna får extra tid. Hurtig har vuxit ju längre säsongen gått, och känns som LFC:s bästa offensiva vapen för tillfället.

Och Asllani har varit ett lyft för LFC:s offensiva spel. Hon jobbar över stora ytor och har verkligen vuxit ut till en stor spelare. Hennes insats senast mot Djurgården var ju lysande, både offensivt och defensivt.

Banusic har jag som bekant kritiserat för att hon springer för lite, och jag tycker även att hon har visat sämre form i höst. Men totalt sett är förstås hennes säsong med beröm godkänd. Det är på många sätt hennes förtjänst att LFC lyckats hålla uppe målskyttet. Senast mot Djurgården var hon inte med i matchen jättemycket, men de gånger hon hade bollen rättvänd gjorde hon bra saker. Hon hade ju bland annat två högklassiga instick som ledde till 100-procentiga målchanser, varav en blev mål.

Defensivt har LFC också fyllt luckorna efter de flyktade spelarna på ett bra sätt. Danska duon Janni Arnth och Maja Kildemoes kompletterar varandra bra. Mot Djurgården slogs jag återigen av vilken smart passningsspelare Arnth är. Hennes uppspel var verkligen högklassiga, och såg till att mittfältarna fick tid att göra något bra av bollen.

På högerbacken kommer Anna Oskarsson långt på sin energi och vilja, den gör att man ibland glömmer hennes brister. Men hon har väldigt långt kvar innan hon kan fylla Jessica Samuelssons defensiva skor. Hon måste dessutom förbättra sitt passningsspel rätt rejält, nu är det väldigt dålig kvalitet på hennes passningar, ofta även på de som går mot rätt adress.

Jack Majgaard Jensen

Kollar man Rosengårds lag och spel känns det alltså mycket mer stressat än LFC:s för tillfället. Bristen på lugn i Rosengårds spel kan ju höra ihop med att det verkar långt ifrån lugnt i klubben. Sparkningen av Jack Majgaard Jensen mitt i säsongen känns ju fortfarande väldigt konstig. Vad var det som gjorde att man inte kunde ha kvar honom den dryga månad som återstår av säsongen?

Det blir inte lätt för inhoppande Malin Levenstad att få ordning på laget och spelet, inte minst nu när guldet känns kört, vilket riskerar att sänka spelarnas motivation ett par snäpp.

Kollar vi på spelare så bidrar ju Caroline Seger med ett lugn i passningsspelet, men hon har å andra sidan varit allt annat än lugn till temperamentet. Jag tycker att hon har lagt för mycket energi på domarinsatserna i höst, energi som hon hade behövt i spelet.

Seger är förresten intressant på många sätt. Jag, och många andra med mig, har ju varit väldigt kritiska mot henne i höst. Jag gav henne i och för sig godkänt i landskampen mot Kroatien, men kände ändå inte att hennes spel lyfte. Den sekvens jag minns av henne från matchen är från slutet av den första halvleken när hon tappade bollen till Ivana Rudelic i ett livsfarligt läge med bara två backar bakom sig. Där gjorde dock Seger ett utmärkt hemjobb, och vann tillbaka bollen.

På sin presskonferens i måndags berättade förbundskapten Peter Gerhardsson att Seger hade 100 procent passningar till rätt adress mot Kroatien. Det är en fullständigt fantastisk prestation, en prestation som även fick mig att fundera. Vad är det som gör att jag minns ett bolltapp och inte hennes fina passningsspel?

Ella Masar McLeod

Offensivt var Lieke Martens och Ella Masar McLeod Malmöklubbens bästa vapen i våras. Martens har alltså lämnat, och Masar McLeod har inte kvar vårformen. Kanske hör det ihop med att just Martens passningar är saknade, kanske med att Lotta Schelin drog på sig en del av bevakningen i våras, bevakning som nu riktas mot Masar McLeod.

Höstens spelare i Rosengård har varit Sanne Troelsgaard. Hon har burit lagets offensiv, trots att hon till och med spelat högerback i omgångar. När danskan var avstängd senast mot Kristianstad saknades hon rejält.

Rosengård har en intressant startelva, när alla spelare är friska. Men den här säsongen har att satsa pengarna på elva toppspelare inte varit något framgångsrecept. Då har Linköpings val att satsa lite bredare funkat mycket bättre.

 

Argentina, Brasilien och mer Rosengård

Gårdagens besked om att Jack Majgaard Jensen tvingas lämna FC Rosengård har givit upphov till en del frågetecken kring hur saker står till i FC Rosengård.

På bloggen Hattrick har Rainer Fussgänger skrivit ett intressant inlägg om FC Rosengård. Han får i och för sig mothugg i kommentatorsfältet mot påståendet att det är spelarna som bestämmer i klubben, men en intressant formulering är ju:

”Majgaard Jensen kan inte ha haft det lätt med en trupp som har en inte okomplicerad struktur med många sammanflätade relationer och hierarkier att ta hänsyn till.”

Här hamnar sportchef Therese Sjögran i fokus, något som är självförvållat. Genom att hon som ledare har samlat flera nära kompisar i klubben har hon utsatt sig för stor risk att anklagas för vänskapskorruption varje gång hon tar beslut som kan antas gynna vännerna.

Sjögran har alltså placerat sig själv i en väldigt jobbig situation och hon har väldigt mycket att bevisa framöver.

För övrigt är Sjögran själv en av de totalt sex personer som har varit tränare för LdB FC Malmö och FC Rosengård de senaste sex åren. Sedan Martin Sjögren lämnade efter säsongen 2011 har följande haft rollen:

Peter Moberg (ett år – 2012), Jonas Eidevall (1,5 år – 2013–sommaren 2014), Markus Tilly (knappt ett år), Therese Sjögran (två veckor sommaren 2015), Jack Majgaard Jensen (två år) och sedan i går då Malin Levenstad.

Man brukar ju prata om kontinuitet som en framgångsfaktor. Rosengård har varken haft kontinuitet på tränar- eller spelarfronten de senaste åren. Vi får se om de kan hitta mer varaktiga lösningar framöver.

 

Innan jag lämnar tränarbytet i Rosengård noterade jag en artikel i Sydsvenskan där Ella Masar McLeod verkar hylla Majgaard Jensen. Jag kan tyvärr bara kan läsa ingressen, men artikeln har ju den rätt tydliga rubriken:

FCR-anfallarens hyllning: ”Den bästa tränaren som jag haft”

Masar McLeod verkar alltså vara en spelare som inte har önskat tränarbyte.

Internationellt handlar veckans stora damfotbollsdiskussioner om läget i i Sydamerika. Där har Argentinas landslag gått ut i strejk för bättre ersättningar.

Och där är det kaos i Brasilien. Förbundet sparkade häromdagen förbundskapten Emily Lima, som tillträdde efter medaljmissen i fjolårets OS. Man valde att återanställa Vadao, som ju fick sparken för ett år sedan.

Följden har blivit att tre spelare nu valt att sluta i landslaget. Först ut var veteranen Cristiane, som meddelade sitt beslut i flera inlägg på Instagram. Här är ett av dem:

https://www.instagram.com/p/BZj49lTn-cC/?taken-by=crisrozeira

Efter Cristiane har nu även Francielle och Rosana valt att avsluta sina landslagskarriärer. Marta väljer en annan väg, nämligen att kämpa.

Jag förstår inte portugisiska, men här skall enligt uppgift Marta uppmana landslagskompisarna att ta kampen:

Med kampen i Danmark och den pågående i USA i ryggsäcken är det ju snart dags även för förhandlingar i Sverige. I dag kom två krönikor från Dan Persson på Idrottens affärer respektive Olof Lundh på Fotbollskanalen med lite olika infallsvinklar inför de förhandlingarna.

Det om diverse kamper utanför fotbollsplanen. I helgen skall det ju spelas en hel del intressanta matcher också. I damallsvenskan är Skånes dag i morgon. För under lördagen spelas två matcher, och båda är Skånederbyn.

Dels möts LB07 och Vittsjö i Malmö, dels spelas den nu mycket intressanta matchen Kristianstad–Rosengård, där Levenstad gör sin första match som tränare för Rosengård. Båda de matcherna startar 15.00.

På söndag väntar Djurgården–Linköping som ju förstås är väldigt intressant för guldstriden. På pappret är det LFC:s svåraste match i höst.

Ändå skulle jag säga att söndagens allra hetaste match är det nervkittlande bottenmötet Göteborg–Kvarnsveden. Förloraren i matchen mellan seriens två sämsta försvar är väldigt illa ute i nedflyttningsstriden. Det blir väldigt intressant att se hur Göteborg klarar av att hantera systrarna Chawinga.

Söndagens två sista matcher är också i första hand intressanta med tanke på bottenstriden, det handlar om Hammarby–Eskilstuna och Piteå–Örebro. Apropå Eskilstuna var dagens tråkiga nyhet att Sarah Bergman har ådragit sig en korsbandsskada och har således spelat klart för i år.

Tillbaka till det sportsliga. Helgens internationella toppmatch spelas i Frankrike mellan fjolårets två topplag i D1 Feminine, Montpellier–Lyon (lördag 14.30). Där blir det förstås väldigt intressant att se om svensklaget Montpellier kan skaka storlaget Lyon på sin hemmaplan.

Sofia Jakobsson ingår inte i matchtruppen i morgon, men glädjande nog har hon nu fått klartecken för att göra comeback. Kul.

I Tyskland spelar alla topplagen mot tänkta bottenlag, alltså inga matcher som är sportsligt högintressanta där. Däremot kan man se Amanda Ilestedt i aktion på måndag, för 18.00 visas Potsdam–Werder Bremen på DFB-tv.

I Englands WSL är det däremot toppmöte i helgen, nämligen Manchester City–Arsenal som spelas lördag 13.30. City presenterade för övrigt ett nyförvärv i går, danska Nadia Nadim. Det märks att de engelska storklubbarna har en proffsig organisation bakom sig, för det här är ju en extremt välgjord presentation:

Slutligen tänkte jag bara meddela att jag har strukit bort ett par kommentarer de senaste dagarna. Orsaken är att de har pekat ut icke offentliga relationer, och jag tycker att det är var mans ensak vem man lever med och vilket kön denne har. Därför har jag valt att ha hög tröskel kring den här typen av frågor, vilket jag även skrev om i en slutkommentar till ett inlägg för lite drygt ett år sedan.

Derbydags – och mer drama i Norge

I dag är det derbykväll i damallsvenskan. Dels är det Malmöderby mellan LB07 (Swedbank Stadion 18.30) och FC Rosengård, dels Stockholmsderby mellan Djurgården och Hammarby (Stockholms stadion 19.00).

Till den senare matchen har man nu sålt fyrsiffrigt antal biljetter. Kul med tanke på att Stockholmslagen brukar ha sämst publiksnitt. I vårderbyt kom 2 137 till Zinkensdamm, en siffra som lyft Hammarby till femte plats i publikligan. Nu kan alltså Djurgården också göra ett litet lyft.

Det lag som ligger sist i publikligan är LB07. De har haft totalt 1 943 åskådare på sina sex hemmamatcher. Till kvällens match har man sålt över 6 000 biljetter och arrangörerna (LB07, Rosengård och Malmö FF) hoppas att fler än 10 000 åskådare skall ta sig till Swedbank Stadion. Det skulle innebära att det damallsvenska publikrekordet på 9 413 från Linköping–Umeå 2008 ryker.

Jag tycker dock att det är synd att biljetterna reas ut till Malmöderbyt. Det kostar mellan 30 och 50 kronor att se matchen, det tycker jag faktiskt närmast är skamligt billigt. Man får ju hoppas att besökarna handlar mycket i kioskerna så att Malmöklubbarna ändå gör sig en hacka på derbyt.

Sportsligt finns det stor laddning i båda derbymatcherna. I Stockholm skall Djurgården försöka ta upp jakten på Eskilstuna och tredjeplatsen. Och Hammarby skall försöka skapa avstånd till nedflyttningsstrecket.

I Malmö är förstås guldstriden i fokus. För att ha guldstriden i egna händer måste Rosengård vinna. LB07 däremot har medaljplats i sikte, seger och man är uppe på bronspositionen.

* Så till Norge, där Ada Stolsmo Hegerberg:s avhopp från landslaget har satt strålkastaren på interna problem i landslaget. Direkt efter att Hegerbergs besked offentliggjordes såg jag att hon fick en hel del stöd i sin kritik av det norska förbundet.

Det var många damfotbollsexperter som tyckte att hon visade att hon har skinn på näsan efter att de läst hennes pressmeddelande (går att läsa i den här artikel).

Några timmar senare framställdes dock Hegerberg snarare som en bortskämd stjärna som inte klarar av motgångar, och som vill bestämma allt själv. Sannolikt ville hon bland annat få ha med storasyster Andrine Hegerberg i landslagets startelva.

Gissar att mamma Gerd inte heller var nöjd med äldsta dotterns speltid i EM, så här twittrade hon dagen efter Norges EM-utträde:

Andrine Hegerberg var inte direkt lysande i EM, hon startade bara i en av matcherna och är även petad nu i Martin Sjögren:s trupp till VM-kvalmatcherna mot Nordirland och Slovakien. Det är för övrigt något hon kommenterade så här på twitter:

Det verkar finnas många bottnar i det här, och det lär bli spännande att följa fortsättningen. Klart är dock att Sjögren inte har någon lätt situation på jobbet. Jag gissar att han så smått börjar ångra att han lämnade Linköping i vintras…

I skymundan av Hegerbergsoppan offentliggjorde för övrigt även Nora Holstad Berge i går att hon slutar i det norska landslaget:

* Slutligen till Frankrike där Hegerbergs klubb Lyon presenterade ett nytt hett nyförvärv i går. Det är Shanice van de Sanden som tar klivet från Liverpool till de franska Champions Leaguemästarinnorna.

Lyon kan få en rätt offensiv högerkant den här säsongen med Lucy Bronze och van de Sanden…

Intressant värvning av Växjö – och norsk bomb

Växjö DFF håller verkligen på att se om sitt hus inför en högst trolig uppflyttning till damallsvenskan.

I dag berättar Smålandsposten om att intressanta amerikanskan Meleana ”Mana” Shim är klar för klubben. Jag såg i morse att Portland Thorns meddelade att Shim lämnar med omedelbar verkan efter att ha spelat i 4,5 säsonger i den amerikanska storklubben.

Under sina fyra hela säsonger i världens mest populära damfotbollsklubb har Shim spelat minst 14 matcher per år, även om hon bara startade i fyra ett av åren. Men i år har det blivit betydligt mer begränsat med speltid för den spelskickliga mittfältaren. Hon har bara gjort tre starter och tre inhopp den här säsongen.

Hennes flytt lär bli en gigantisk kulturkrock. Hon flyttar alltså från världens bästa publiklag (snitt på 17 155 i år) till ett lag som snittar 353. Hon flyttar också från en klubb med stjärnspelare som Amandine Henry, Nadia Nadim, Tobin Heath, Christine Sinclair, Allie Long, Lindsey Horan, Dagny Brynjarsdottir och Meghan Klingenberg till ett ungt och talangfullt lag utan etablerade stjärnor.

Skulle Shim stå för några läckra assist på Myresjöhus Arena lär hon knappast mötas av en sådan här ljudkuliss…

Växjö håller alltså på att bygga för framtiden. I somras skrev Borås Tidning om att klubben även försökt värva Klara Lindberg från Nittorps IK, som sannolikt är bästa svenska division 1-spelaren.

Man håller även på att bygga upp en ekonomisk bas. Härom dagen gjorde man klart med ett långtidskontrakt på sponsorssidan med New Wave Groups grundare och ägare Torsten Jansson. Det blir intressant att följa Växjö framöver.

* Så till Norge, där nyheten att 22-åriga Ada Stolsmo Hegerberg tar timeout från landslagsspel på obestämd tid kom för drygt en halvtimme sedan.

Det är förstås en tung smäll för det norska landslaget och för förbundskapten Martin Sjögren. För även om Hegerberg har ett misslyckat EM-slutspel bakom sig är hon den typen av matchvinnare som varje lag vill ha.

Dessutom är hon den norska damfotbollens affischnamn, alltså en spelare med kapacitet att höja statusen på norsk damfotboll.

Även om Hegerberg under EM öppet visade missnöje med hur det norska laget spelade trodde jag inte att det skulle gå så här. Då kallade jag det att Hegerbergs missnöje var Sjögrens huvudvärk. Den huvudvärken har nu fått en annan karaktär, även om Hegerberg poängterar att timeouten inte har med Sjögren att göra.