Lite funderingar kring den danska domen

Det har snart gått en vecka sedan Danmarks fotbollsförbund, DBU, fick domen för att deras damlandslag lämnade walkover mot Sverige.

Danmarks dom

Jag har funderat rätt mycket över det här under de senaste dagarna. Och ju mer jag tänker på det desto mer solklart känns det att domen är vansinnigt ogenomtänkt. Att det är en dom som visar att Uefa inte tar damfotboll på allvar.

Det enda rimliga straffet hade ju varit att utesluta Danmark ur VM-kvalet.

Det är ju nämligen så att inga andra domslut kan anses vara rättvisa mot alla inblandade motståndare. Rättvisa mot de lag som vill vara med i VM-kvalet fullt ut.

Av kommentarerna som kommit efter domen vet jag att många av er tycker att jag har helt fel, att Danmark skall bedömas snällt eftersom spelarna slogs för en bra sak och eftersom de svenska spelarna gav dem sitt stöd. Så må det vara. Men det tycker jag inte borde spela någon roll. Jag tycker faktiskt att omständigheterna borde vara helt ointressanta för Uefa i deras dom, och jag tycker inte att det påverka vilka spelare som är kompisar med vilka.

Det enda intressanta är att Danmark aktivt valde att inte tävla. Då borde de inte heller tillåtas vara med i resten av tävlingen.

Att lämna walkover strider mot idrottens principer, det är högst osportsligt. Det går att straffa det lag som lämnar walkover på ett sätt så att man förlorar på walkovern, men det går inte att få till rättvisa för de andra lagen i tävlingen.

Mer om det strax.

Först tänkte jag bara påtala att VM är en tävling mellan fotbollsförbund. En VM-kvalmatch mellan Sverige och Danmark är alltså egentligen en match mellan SvFF (Svenska Fotbollförbundet) och det danska, DBU. Eftersom DBU inte kom till spel på Gamla Ullevi är det således DBU som lämnade walkover.

Det är således just DBU som Uefas dom gäller.

I sitt beslut tog Uefa ställning till om det var rimligt av DBU att lämna walkover. Sett till hur straffet blev tyckte ju tydligen Uefa att det var en rimlig walkover. Jag har inte sett eller hört några motiveringar eller domskäl, men sett till mildheten i straffet verkade ju Uefa närmast tycka synd om DBU.

Som synes på skärmdumpen ovan dömdes Danmark till 3–0-förlust, vilket är det vanliga straffet när ett lag ”ofrivilligt” brutit mot någon av fotbollens regler. De dömdes också till ett bötesstraff på 20 000 euro – just under 200 000 kronor i dagens växlingskurs, vilket ju faktiskt kan vara en mindre summa än vad det hade kostat för Danmark att åka till Göteborg och genomföra matchen.

Dessutom fick man en villkorlig dom som säger att om man lämnar en walkover till under de närmaste fyra åren blir man utkastade ur den då pågående tävlingen.

Det är verkligen ett otroligt billigt straff för ett brott mot idrottens principer.

Tillbaka till problemen med att få till rättvisa för alla lag i en tävling där något lämnat walkover.

Jag inser att det kan vara rimligt att tillåta lag att lämna en walkover på allra lägsta gärdsgårdsnivå, där lag kämpar med tunna trupper och en influensavåg kan ställa till det. Men det är inte oproblematiskt ens på den nivån.

Som jag ser det ska det inte på något sätt gå att vinna på att lämna walkover. Och det skall helst inte heller gå att förlora på att en motståndare lämnar walkover. Därmed blir det enda riktigt rättvisa på elitnivå att det lag som lämnat walkover utesluts.

För det är när man låter laget spela vidare som problemen dyker upp.

Visst är det rimligt att tro att Sverige i normala fall inte hade vunnit med så stora siffror som 3–0 mot Danmark. Men i idrottshistorien har det hänt väldigt mycket konstigare saker än exempelvis en svensk 4–0- eller 5–1-seger. Det är alltså inte omöjligt att Danmark faktiskt har vunnit på att lämna walkover, och Sverige således förlorat både sportsligt och ekonomiskt på att inte få spela matchen.

För dansk del kan fördelen förintas genom ett poängavdrag på en eller några poäng.  Personligen tycker jag alltid att lag som lämnar walkover även borde drabbas av poängavdrag. Då kan man aldrig dra egen nytta av en walkover.

Däremot är det väldigt mycket svårare att skapa rättvisa för det vinnande laget. Hur skall det kunna kompenseras för att eventuellt ha gått miste om fem måls målskillnad?

Man kan ju faktiskt i slutändan förlora mot ett tredje lag för att man aldrig fick chansen att spela den där matchen. Det är just påverkan på tredje part som gör att jag tycker att uteslutning är det enda rimliga straffet.

Nu kanske någon kommer med invändningen att i det aktuella fallet är det ju ändå bara mellan Sverige och Danmark som kampen om VM-platsen i grupp D står.

Jovisst, men det måste väl ändå råda likhet inför lagen? Uefa kan väl inte döma ut olika straff beroende på om det är bra eller dåliga lag som lämnar walkover?

Och i VM-kvalet är det ju dessutom så att bara de fyra bästa grupptvåorna får chansen att spela playoff. Det kan ju vara så att Sverige blir grupptvåa, och tar en av de där playoffplatserna på grund av Danmarks walkover. Då är det tre andra, ”oskyldiga” lag som drabbas på grund av att DBU brutit mot idrottens principer.

Som jag ser det har Uefa dömt DBU utan att tänka på framtida konsekvenser.

Det känns nästan som att man har dömt DBU till mildast möjliga straff eftersom man tycker synd om DBU som har så uppstudsiga spelare.

För sanningen är ju att det danska förbundet kommer undan helt i och med den här domen. Det låga bötesbeloppet visar ju med all önskvärt tydlighet att Uefa inte tycker att DBU skall straffas för det inträffade. Om Uefa hade stöttat spelarna och velat ge förbundspamparna en knäpp på näsan borde man ju visat det genom att döma förbundet till kännbara böter. Nu är det bara de danska spelarna som straffas med en 3–0-förlust.

Om vi ändå skall snudda vid omständigheterna i det här fallet så visste både DBU och de danska spelarna om att en walkover sannolikt skulle innebära uteslutning. Ändå valde spelarna att genomföra en bojkott, och förbundet undvek att försöka ordna upp allt.

Nu kanske någon säger att: ”Men spelarna måste väl få kämpa för bättre förhållanden?”

Absolut. Men om spelarna samtidigt vill deltaga i en tävling bör de välja att strejka mot allt annat än just den tävlingen.

En faktor som sällan nämns bland de som tycker synd om de danska spelarna är ju att Danmark trots allt tillhör de 15–20 landslag som har det bäst förspänt i världen.

Tycker man att det är okej att Danmark lämnar walkover i en tävlingsmatch på grund av dåliga förutsättningar måste det även vara okej om ganska många andra landslag gör det. Vem vill se den utvecklingen?

Slutligen några ord om ett inlägg från bloggkollega Rainer Fussgänger där han skriver lite om mig. Han skriver att jag i mitt förra inlägg om domen ”hellre sett att Danmark straffats hårdare eftersom han (jag) befarar att andra lag nu kan börja bojkotta matcher och på så sätt ‘vinna’ genom att endast förlora 0–3”.

Det där stämmer inte. Jag har inte skrivit att jag tror att Danmarks walkover är början på en trend där lag av taktiska skäl kommer att lämna walkover. Jag har bara skrivit att domen öppnar för fler wo-matcher framöver. Och det gör den.

Jag hade hellre sett att framtida strejkande spelare eller fattiga förbund avskräckts från att se walkover som ett alternativ. Men tyvärr har Uefa nu gjort ett brott mot en av idrottens grundprinciper hyfsat legitimt. Det går ju att komma ju undan med en villkorlig dom.

Rainer själv tyckte för övrigt att det var en väldigt bra dom, och han irriterades över att SvFF:s landslagschef Marika Domanski Lyfors kallade det för:

”Ett högst förvånande beslut”

Han tycker att Domanski Lyfors borde ha hållit tyst. Det tycker inte jag. Jag tycker tvärtom att det var utmärkt att landslagschefen markerade sin och Sveriges åsikt. Dessutom tycker jag att hon har rätt, Uefa tog ju ett högst förvånande beslut.

 

Argentina, Brasilien och mer Rosengård

Gårdagens besked om att Jack Majgaard Jensen tvingas lämna FC Rosengård har givit upphov till en del frågetecken kring hur saker står till i FC Rosengård.

På bloggen Hattrick har Rainer Fussgänger skrivit ett intressant inlägg om FC Rosengård. Han får i och för sig mothugg i kommentatorsfältet mot påståendet att det är spelarna som bestämmer i klubben, men en intressant formulering är ju:

”Majgaard Jensen kan inte ha haft det lätt med en trupp som har en inte okomplicerad struktur med många sammanflätade relationer och hierarkier att ta hänsyn till.”

Här hamnar sportchef Therese Sjögran i fokus, något som är självförvållat. Genom att hon som ledare har samlat flera nära kompisar i klubben har hon utsatt sig för stor risk att anklagas för vänskapskorruption varje gång hon tar beslut som kan antas gynna vännerna.

Sjögran har alltså placerat sig själv i en väldigt jobbig situation och hon har väldigt mycket att bevisa framöver.

För övrigt är Sjögran själv en av de totalt sex personer som har varit tränare för LdB FC Malmö och FC Rosengård de senaste sex åren. Sedan Martin Sjögren lämnade efter säsongen 2011 har följande haft rollen:

Peter Moberg (ett år – 2012), Jonas Eidevall (1,5 år – 2013–sommaren 2014), Markus Tilly (knappt ett år), Therese Sjögran (två veckor sommaren 2015), Jack Majgaard Jensen (två år) och sedan i går då Malin Levenstad.

Man brukar ju prata om kontinuitet som en framgångsfaktor. Rosengård har varken haft kontinuitet på tränar- eller spelarfronten de senaste åren. Vi får se om de kan hitta mer varaktiga lösningar framöver.

 

Innan jag lämnar tränarbytet i Rosengård noterade jag en artikel i Sydsvenskan där Ella Masar McLeod verkar hylla Majgaard Jensen. Jag kan tyvärr bara kan läsa ingressen, men artikeln har ju den rätt tydliga rubriken:

FCR-anfallarens hyllning: ”Den bästa tränaren som jag haft”

Masar McLeod verkar alltså vara en spelare som inte har önskat tränarbyte.

Internationellt handlar veckans stora damfotbollsdiskussioner om läget i i Sydamerika. Där har Argentinas landslag gått ut i strejk för bättre ersättningar.

Och där är det kaos i Brasilien. Förbundet sparkade häromdagen förbundskapten Emily Lima, som tillträdde efter medaljmissen i fjolårets OS. Man valde att återanställa Vadao, som ju fick sparken för ett år sedan.

Följden har blivit att tre spelare nu valt att sluta i landslaget. Först ut var veteranen Cristiane, som meddelade sitt beslut i flera inlägg på Instagram. Här är ett av dem:

Efter Cristiane har nu även Francielle och Rosana valt att avsluta sina landslagskarriärer. Marta väljer en annan väg, nämligen att kämpa.

Jag förstår inte portugisiska, men här skall enligt uppgift Marta uppmana landslagskompisarna att ta kampen:

Med kampen i Danmark och den pågående i USA i ryggsäcken är det ju snart dags även för förhandlingar i Sverige. I dag kom två krönikor från Dan Persson på Idrottens affärer respektive Olof Lundh på Fotbollskanalen med lite olika infallsvinklar inför de förhandlingarna.

Det om diverse kamper utanför fotbollsplanen. I helgen skall det ju spelas en hel del intressanta matcher också. I damallsvenskan är Skånes dag i morgon. För under lördagen spelas två matcher, och båda är Skånederbyn.

Dels möts LB07 och Vittsjö i Malmö, dels spelas den nu mycket intressanta matchen Kristianstad–Rosengård, där Levenstad gör sin första match som tränare för Rosengård. Båda de matcherna startar 15.00.

På söndag väntar Djurgården–Linköping som ju förstås är väldigt intressant för guldstriden. På pappret är det LFC:s svåraste match i höst.

Ändå skulle jag säga att söndagens allra hetaste match är det nervkittlande bottenmötet Göteborg–Kvarnsveden. Förloraren i matchen mellan seriens två sämsta försvar är väldigt illa ute i nedflyttningsstriden. Det blir väldigt intressant att se hur Göteborg klarar av att hantera systrarna Chawinga.

Söndagens två sista matcher är också i första hand intressanta med tanke på bottenstriden, det handlar om Hammarby–Eskilstuna och Piteå–Örebro. Apropå Eskilstuna var dagens tråkiga nyhet att Sarah Bergman har ådragit sig en korsbandsskada och har således spelat klart för i år.

Tillbaka till det sportsliga. Helgens internationella toppmatch spelas i Frankrike mellan fjolårets två topplag i D1 Feminine, Montpellier–Lyon (lördag 14.30). Där blir det förstås väldigt intressant att se om svensklaget Montpellier kan skaka storlaget Lyon på sin hemmaplan.

Sofia Jakobsson ingår inte i matchtruppen i morgon, men glädjande nog har hon nu fått klartecken för att göra comeback. Kul.

I Tyskland spelar alla topplagen mot tänkta bottenlag, alltså inga matcher som är sportsligt högintressanta där. Däremot kan man se Amanda Ilestedt i aktion på måndag, för 18.00 visas Potsdam–Werder Bremen på DFB-tv.

I Englands WSL är det däremot toppmöte i helgen, nämligen Manchester City–Arsenal som spelas lördag 13.30. City presenterade för övrigt ett nyförvärv i går, danska Nadia Nadim. Det märks att de engelska storklubbarna har en proffsig organisation bakom sig, för det här är ju en extremt välgjord presentation:

Slutligen tänkte jag bara meddela att jag har strukit bort ett par kommentarer de senaste dagarna. Orsaken är att de har pekat ut icke offentliga relationer, och jag tycker att det är var mans ensak vem man lever med och vilket kön denne har. Därför har jag valt att ha hög tröskel kring den här typen av frågor, vilket jag även skrev om i en slutkommentar till ett inlägg för lite drygt ett år sedan.

Massor av glädje – och en besvikelse

Jag tänkte samla ihop några saker som har gjort mig glad den senaste tiden. Först vill jag tacka för alla uppmuntrande ord i samband med bloggens femårsdag i förra veckan.

Sedan blir man ju glad av att det kommit en ny damfotbollsblogg, Hattrick – Damfotboll helt enkelt. I inlägget om damfotboll.com:s nedläggning framförde jag hopp om att det engagemang som folket bakom sajten har skulle tas till vara. En av sajtens skribenter, Rainer Fussgänger, har nu alltså i stället valt att publicera sina texter i bloggform. Kul.

Rainer är insatt och har verkligen rivstartat med massor av inlägg den senaste veckan. Så klicka in på hans blogg och lägg till den bland dina bokmärken – du kommer inte att ångra dig.

Vi fortsätter på glädjespåret. En person som nästan sprider glädje varje gång man ser henne är Lotta Schelin. Sent omsider har jag nu kollat igenom tv-klippen från hennes första träning med FC Rosengård – och hon är ju verkligen fantastisk i samband med presskonferenser. Kanske bäst i världen.

Det strålar verkligen om henne. Trots att tv-kamerorna stod uppradade, och hon fick ganska identiska frågor går det inte att räkna ut vilken av intervjuerna hon gjorde först. Hon var lika strålande i alla intervjuerna. Stort.

Här är förresten länkar till de tv-intervjuer jag sett: Kvällsposten/Expressen, Skånska Dagbladet, 24Malmö och Sydsvenskan:

Vi fortsätter på glädjetemat. Utöver Schelin är Piteås Irma Helin och Vittsjös Sandra Adolfsson två spelare som fått mig att bli glad på sistone. Båda har verkligen imponerat varje gång jag sett dem den senaste tiden.

Det är extra kul eftersom mittfältet är den lagdel i landslaget där det för tillfället ser tunnast ut. Åldersmässigt är det ju på den fronten klar fördel för 22-åriga Helin mot 29-åriga Adolfsson. Men Adolfsson är en mittfältstyp som saknas i det landslag som Pia Sundhage tar med sig till OS, en mittfältare som vinner boll och som själv kan transportera den framåt i planen. Det blir kul att följa de båda i höst.

* Slutligen en mindre rolig sak. Som jag berättade om i våras har man satsat på webb-tv-sändningar från norska toppserien. Hittills har satsningen varit långt ifrån framgångsrik. Tidningen Aftenposten kunde i förra veckan berätta att de klipp med höjdpunkter från matcherna som läggs upp i Youtube i snitt har haft 265 tittare.

Det är ingen bra siffra att gå ut till tänkbara sponsorer med. Tråkigt. Jag tror ändå att det här är en bra väg att gå för att marknadsföra serien. Tyvärr kommer det nog att ta riktigt lång tid innan siffrorna stiger till bättre nivåer.

Klippen med höjdpunkter från matcherna i toppserien är för övrigt samlade på den här länken.

Det är för övrigt Avaldsnes som leder toppserien i skrivande stund. Laget har spelat 13 matcher och står på 34 poäng. Tvåan LSK har spelat tolv matcher och har 32 poäng. På söndag är det seriefinal med Avaldsnes som hemmalag. Det är utan tvekan årets match i norsk damfotboll.

Känslan är att LSK avgör serien vid seger. Vid hemmaseger eller kryss finns förutsättningar för att guldstriden skall kunna leva hela vägen in till slutomgången. Bakom de två suveränerna har Kolbotn varit årets överraskning. Efter helgens omgång kan dock Fanny Andersson:s lag avskrivas från guldstriden. Man föll nämligen med hela 5–0 borta mot LSK. Se höjdpunkter från den matchen här: