Etikettarkiv: Linköpings FC

Tog med stöd från hockeylaget Linköpings HC över Kentys plats i allsvenskan inför säsongen 2004. Driver nu verksamheten på egen hand. Har tagit tre SM-guld (2009, 2016 och 2017) och fem cuptitlar (2006, 2008, 2009, 2014 och 2015). De största internationella meriterna är kvartsfinalplatserna i Womens Champions League 2011, 2015 och 2018.

Fler tankar kring Sällströms civilkurage

Publicerad den av
11

Under söndagen spelades de tre sista matcherna i svenska cupens första gruppspelsomgång. Damallsvenska Piteå och Kristianstad vann lätt mot elitettanklubbarna Uppsala och Lidköping. Och så fick vi ett 4–4-kryss mellan Linköping och Rosengård.

Jag såg knappt 30 minuter av det målrika prestigemötet. Jag kan inte säga att jag kan dra så speciellt många slutsatser av det jag såg. Eller en sak känns rätt klar, att Rosengårds japanska lån Momoko Tanikawa kommer att bli en attraktion i damallsvenskan i år.

Ni som har bättre spaningar från söndagens matcher än jag uppmanas självklart att dela med er i kommentarsfältet.

Söndagens stora samtalsämne i damfotbolls-Sverige var dock inte någon av dagens matcher. Utan det var förstås efterspelet till Vittsjös 5–0-seger mot IFK Göteborg, där alltså Linda Sällström sprang fram och konfronterade Blåvittsupportrar för vad de ropade om och till Sällström och hennes lagkamrater. Och hur sedan Sällström, Hanna Ekengren och i dag även Vittsjö GIK på sina Instagramkonton har fördömt den ton som Blåvittfansen använde under cupmatchen.

Flera medier har tagit upp händelsen. Till Göteborgs-Posten säger IFK Göteborgs klubbdirektör Håkan Mild att han stod nära klacken i drygt 85 minuter:

”När jag stod där hörde jag inget sådant om jag ska vara helt ärlig. Sedan vet jag att det hände något när jag gick därifrån och exakt vad som hände får vi kolla upp. Men det är helt oacceptabelt att det skriks på det sättet eller att man använder olika typer av okvädningsord.”

Jag har sett att folk som varit på plats är förvånade över hur klubbdirektör Mild kunde undvika att höra vad som ropades. Att han stack huvudet i sanden. Men jag är rädd att det ligger till på ett annat sätt, att han är så luttrad att han inte längre hör hat och okvädningsord.

För inom herrfotbollen är det här eländet en alldeles för självklar del av vardagen. I den herrallsvenska guldmatchen mellan Malmö FF och Elfsborg i höstas försökte Boråssupportrar bränna ner det skyddsnät som hängde framför bortasektionen.

Då skickade arrangören fram Elfsborgs lagkapten Johan Larsson för att försöka få lugn på ”supportrarna”. Larsson hade ingen som helst framgång. Tvärtom ropade hans egna fans: ”Johan Larsson är en f***a” efter honom. Detta alltså mitt i en guldmatch där Larsson och Elfsborg i det läget var svenska mästare. 

Några dagar efter den där matchen frågade jag Larsson hur han såg på det där samtalet med supportrarna:

– Tråkigt om de känner att jag gjort något fel. Men jag gjorde allt för att vi skulle få spela match.
De kallade dig bland annat vid könsord.
– Det är en del av det på en fotbollsplan, tyvärr.
Men skall de inte vara dina supportrar?
– Det var upprört. Men det är vad det är.

Nog för att jag hade förstått att det var hårda ord mellan spelare och supportrar. Men personligen hade jag nog trott att alla Elfsborgsfans lyssnade på sin lagkapten, en spelare som dessutom ses som en klubbikon. Men så är det alltså inte.

De här ”supportrarna” tycks se sig som viktigare än såväl spelare, ledare som klubben de stöttar. Och som ni förstår har spelarna inom herreliten för länge sedan accepterat att kallas för alla möjliga okvädningsord. Det är liksom naturligt för dem. Och i den kontexten måste man nog se Håkan Milds svårighet att höra några olämpliga rop på Valhalla.

Men det gäller att väcka makthavare som Mild med fler innan även damfotbollen präglas av hat. För nu när de här så kallade supportrarna börjar stödja sina favoritklubbars damlag får vi en närmast total kulturkrock. Och den kärlek som florerat på damfotbollens läktare är hotad.

Så det gäller att spelare, ledare och andra supportrar fortsätter att göra som Linda Sällström och Hanna Ekengren – stå upp mot hatet.

Jag noterar för övrigt att GP:s Robert Laul skrev på Threads att Sällström gjorde något som…

”I princip ingen manlig herrspelare vågat göra på hundra år – nämligen att reagera på skiten som skriks från läktaren.

Svensk fotboll är i akut behov av en uppdaterad supporterkultur som är i harmoni med samtiden, både vad gäller de organiserade kriminella delarna som måste bort – men också när det gäller hatet, hoten, sexismen och förnedringen som fansen öser ut sig mot spelare, ledare, domare, förtroendevalda, journalister och andra.”

Det borde vara lätt att hålla med Laul om det han skriver. Men han jobbar i motvind. Alldeles för många inom herrfotbollen anser att hat, våld och lagbrott är både rimliga och nödvändiga delar av supporterkulturen.

Samtidigt är det kanske exakt rätt läge nu att skärpa tonen mot de som inte kan uppträda på ett vettigt sätt. För just nu lanserar Uefa en satsning på att förbättra uppträdandet på planen.

Den här nya Uefasatsningen handlar om att domare skall dela ut betydligt många fler gula kort för olämpligt uppträdande. På länken ovan kan man bland annat läsa att:

”Uefas instruktioner betyder att uppträdande som tidigare år kan ha passerat utan gula kort inte längre accepteras. Exempel på detta är när någon visar bristande respekt genom att göra gester, springa mot eller omringa någon av domarna, använda olämpligt språk eller sparka/kasta bollen för att visa missnöje. I dessa och liknande fall är domarna instruerade att utdela gult kort. Om uppträdandet går över i att bli aggressivt eller hotande kan rött kort bli följden. Uefas instruktioner gäller både spelare och ledare.”

Och visst vore det rimligt att då samtidigt skärpa tonen mot olämpligt uppträdande vid sidan av planen?

Östlund, Guillou, Kapocs – och svenska cupen

Publicerad den av
9

Damallsvenskans silly season rullar vidare. I dag fick vi veta att Kif Örebro drabbas av ett blytungt avbräck när backklippan Emma Östlund väljer att tacka nej till närkingarnas extrasaltade kontraktsförslag.

Jobbigt för Örebro som ju även tappade sin försvarsklippa i fjol, när Emma Kullberg gick till Göteborg. Kif har tidigare gjort ett par spännande värvningar. Nu måste man ut och jaga mittback.

De närmaste dagarna lär vi väl få veta vart Östlund tar vägen. Jag såg något om att Eskilstuna kunde vara en ny klubbadress. Fast varför skulle backtalangen gå till ett lag som placerade sig sämre?

Hon borde byta upp sig. Och det finns ju vakanta backplatser i de båda storlagen Göteborg eller Rosengård…

Apropå Göteborg är det nu klart att gp.se sänder lagets Champions Leaguematch mot Manchester City på onsdag. Matchen har den för oss intresserade riktigt tråkiga avsparkstiden 16.00.

Tillbaka till silly season. Piteå presenterade i dag Moröns amerikanska skyttedrottning Katrina Guillou som nyförvärv. Jag har sett undergångsrubriker kring norrbottningarna efter att man tappat flera namnkunniga spelare.

Personligen tänker jag inte räkna bort Piteå ännu. Stellan Carlsson står absolut inför en utmaning att bygga nytt. Men de senaste två åren har man saknat riktigt offensiv spets. Sådan kan man nu ha skaffat sig. För nyförvärven Guillou och Anam Imo känns som två kanonforwards att kontra på.

Linköping har i dag gjort klart med Cornelia Kapocs. Förstås en väldigt spännande värvning. Jag trodde möjligen att Göteborg kunde varit intresserat. Mästarinnorna säger ju numera att de gärna vill satsa på västsvensk talang. Och en sådan är ju Kapocs.

För tre år sedan noterade jag hur talangerna här från Västkusten spreds över landet. Då hamnade Kapocs och Paulina Nyström i Ljusdal, Josefine Rybrink i Kristianstad och Ida Strömblad i Kalmar. Sedan dess har Göteborg definitivt förbättrat sitt arbete med att suga upp lokal talang.

Men Kapocs skall alltså spela i Linköping nästa år. Hennes kreativitet kan bli guld värd för LFC. Det innebär ju nämligen avlastning för Frida Maanum (om hon blir kvar) på den fronten.

För övrigt läste jag nyligen i Corren att LFC precis som i somras även nu är med i jakten på Madelen Janogy. Vi får se var VM-hjältinnan hamnar.

I kväll fick vi se hur lottningen av svenska cupens gruppspel föll ut. Återigen valde man att följa den fullständigt sanslösa geografiska uppdelningen. En uppdelning som sportsligt gynnar norr- och Stockholmslagen något enormt. Det är ju nämligen otroligt mycket lättare att gå till semifinal om man spelar i någon av de båda norrgrupperna jämfört med de båda i syd.

Så här föll lottningen ut:

Grupp 1
Göteborg FC – 1
IFK Norrköping/Linköpings FC – 27/4
Växjö DFF – 6
Lidköpings FK – 23

Grupp 2
FC Rosengård – 2
Kristanstads DFF – 3
Vittsjö GIF – 5
Alingsås FC United – 19

Grupp 3
KIF Örebro DFF – 7
Eskilstuna United DFF – 10
Hammarby  – 14
Sundsvalls DFF – 27

Grupp 4
Djurgårdens IF FF – 9
Umeå IK FF – 11
IK Uppsala Fotboll – 12
Morön BK – 15

Siffran bakom lagnamnen visar årets placering i seriepyramiden. Jag har rankat båda de lag som tog sig upp i elitettan på plats 27.

Om LFC vinner mot Norrköping består de två södergrupperna alltså av tre lag vardera som slutade topp sex i årets damallsvenska. I norrgrupperna är det bara Kif Örebro som inte var akut inblandat i nedflyttningsstriden under slutomgången.

Visst är det väl dags att göra om lottningsupplägget?

Herrfotbollens system med seedning av de åtta högst placerade lagen i seriespelet känns ju överlägset mycket mer rättvis ur ett sportsligt hänseende.

Slutligen noteras att världens näst mest ”attraktiva” lag flyttar igen. Utah Royals från Salt Lake Cityregionen har haft ett publiksnitt på cirka 11 000 åskådare, vilket gör Royals till det lag med näst bäst publiksnitt i hela världen bakom Portland Thorns.

Men ägaren har nu efter att ha hamnat i blåsväder valt att släppa laget till nya ägare i en Kansas City. Den här typen av händelser är tveklöst den riktigt tråkiga baksidan med hur elitidrotten är uppbyggd i USA.

 

 

Genomgång av damallsvenskan 2020

Publicerad den av
15

I december skall Göteborg och Rosengård spela i Champions League. Och det återstår en omgång av EM-kvalet. Men för de allra flesta svenska elitspelare tog damfotbollsåret 2020 slut den nyss avslutade helgen. Framför allt var det ju slutpunkt för svensk damfotbolls flaggskepp inom klubbfotboll, damallsvenskan.

Därmed är det dags att sammanfatta den här konstiga damallsvenska säsongen. En säsong vi kommer att minnas för att den hade senare start än någon tidigare gång och för att det var tomma läktare.

Jag kommer också att komma ihåg 2020 som den damallsvenska säsongen där jag inte såg en enda match på plats. Däremot blev det många på SportbladetPlay, en kanal som blandat och gett. Framför allt har kvaliteten på kommentatorerna minst sagt varierat.

Tyvärr är känslan att det har varit fler riktigt usla än riktigt bra. Det är för övrigt en slutsats som inte bara gäller SportbladetPlays kommentatorer, utan även domarna. Något som har irriterat mig med SportbladetPlay är att det ibland gått att se flera matcher samtidigt, och ibland inte.

Den sista omgången var en sådan där det bara gick att se en match, något som var riktigt tråkigt eftersom man helst hade velat ha på alla de tre matcher som påverkade i bottenstriden.

Fast faktum är att jag först hade tänkt att strunta i bottenstriden. I förra veckan var min plan att jag skulle åka och se Göteborgs två sista matcher på plats. Ni som läste inlägget ”Det är i Linköping det händer” redan i fredags såg säkert att det då stod att jag planerade att vara på plats på Linköping Arena dagen efter.

Jag hade ackreditering och var helt inställd på en utflykt till Östergötland. Det var jag fortfarande på matchdagens morgon. Vad var det som stoppade mig?

Det var faktiskt Göteborgsledarna Lasse Svensson och Peter Bronsman som fick mig att se guldmatchen framför datorn.

Lasse Svensson

Jag hade packat in varma kläder i bilen, hade laddat kameran och var redo att åka. Precis innan avfärd mot Linköping tänkte jag dock äta lite brunch. Under tiden jag åt passade jag på att läsa vad Göteborgs-Posten skrev inför den historiska matchen för Kopparbergs Göteborg FC. Det var då ögonen fastnade på avslutningen av den här artikeln. Där stod det:

”Varken Lasse Svensson eller Peter Bronsman kommer åka till Linköping för att se matchen efter Folkhälsomyndigheten och regeringens råd att bara genomföra nödvändiga resor.
– Jag har valt att hålla mig undan så mycket man bara kan. Det gäller att skicka rätt signaler till vår omgivning. Hur gärna man än vill blir det till att följa det på tv istället. Det blir jäkligt nervöst, säger sportchefen Lasse Svensson.”

Till mig skickade Svensson och Bronsmans agerande väldigt tydliga signaler. Jag hade faktiskt helt missat att det förelåg reserestriktioner igen. Men efter att jag kollat att man avråddes från onödiga resor var det lätt att blåsa av min Linköpingstripp.

Svensson och Bronsman har varit drivande i Göteborg FC i 19 respektive 20 år. Om de båda valde att stå över sin klubbs största match någonsin var det liksom självklart för mig att packa ur bilen, avboka min ackreditering och ladda för en lördagseftermiddag framför Sportbladet Play. Det blev även självklart att strunta i att åka ner till Valhalla för dagens avslutande match mellan KGFC och Vittsjö.

Jag bär inte hatt. Men om jag hade gjort det skulle jag definitivt lyft på den för Lasse Svensson och Peter Bronsman. Två föredömen i kampen mot coronapandemin. De är dessutom två duktiga ledare.

Jag hoppas verkligen att de även fått chansen att fira den stora framgång som de båda i högsta grad ligger bakom. För det här blev ju Kopparbergs Göteborgs stora år. För första gången vanns SM-guldet av en klubb från innanför Göteborgs stadsgränser. Jitex är ju från grannkommunen Mölndal…

Men när Göteborg förlorade mot Rosengård med 3–0 i tolfte omgången, och mot Kristianstad med 1–0 i trettonde – då trodde vi nog alla på att Malmöklubben skulle försvara sitt guld.

Med nio omgångar kvar ledde nämligen Rosengård tabellen med tre poängs marginal, plus att man hade en 13 mål bättre målskillnad. Men under seriens avslutning hände något.

Dels reste sig Göteborg och avslutade med åtta segrar och ett kryss. Dels tappade Rosengård rejält med fart, och tog bara 15 av de 27 sista poängen. Därmed vann Göteborg till slut med förkrossande sju poängs marginal.

När SVT:s expertkommentator Markus Johannesson under söndagen gick igenom sin lista över damallsvenskans bästa spelare fastnade han för fyra Göteborgsspelare:

Målvakt: Jennifer Falk
Back: Natalia Kuikka
Mittfältare: Filippa Curmark
Forward: Pauline Hammarlund

Att Falk varit den bästa målvakten känns självklart. Och jag köper Kuikka som seriens bästa back eftersom hon har en stor bredd, och både är duktig som mitt- och ytterback.

Curmark och Hammarlund har båda varit väldigt bra. Men bäst? Nej, det tycker jag inte. Den bästa forwarden anser jag nog trots allt har varit skyttedrottningen Anna Anvegård.

Mittfältet är svårare. Mest för att damallsvenskans bästa spelare – Vilde Bøe Risa – bara har spelat just under hälften av tiden – cirka 950 minuter. Bøe Risa är tveklöst den mittfältare i serien med högst potential. Hon är lysande både som defensiv och offensiv mittfältare. Den där höga potentialen visade hon i början, och i slutet av serien. Däremellan hade hon skadeproblem, vilket är orsaken till att hon inte spelade mer än hon gjorde.

Trots att hon hade begränsad speltid väljer jag ändå Bøe Risa som damallsvenskans bästa mittfältare – och i hård konkurrens med Falk även som seriens bästa spelare alla kategorier.

Inför seriestart såg jag Bøe Risa som Göteborgs viktigaste spelare. Men det faktum att laget blev svenska mästarinnor i stor stil trots att norskan missade halva seriespelet vittnar om att Göteborg hade större bredd på mittfältet än jag först trodde. För som jag ser det vann Göteborg faktiskt SM-guldet på sitt mittfält.

Från Rosengårdshåll hör man likt ett mantra att ”Caroline Seger är damallsvenskans bästa spelare”. Men som jag ser det är Seger en stor anledning till att FC Rosengård bara blev tvåa i år.

Förra helgen tittade jag först en stund på Chelsea, sedan en stund på Rosengård. Båda lagen mötte motstånd som drog sig tillbaka. Men det var ändå som två olika sporter. Jag noterade en enorm skillnad i bolltempo, framför allt på mittfältet.

Det såg faktiskt ut som att Rosengård spelade i slow motion. Och Caroline Seger var en stor bov i det hela. I Chelsea heter Segers motsvarighet Sophie Ingle. Det är en spelare som är otroligt passningsskicklig och bolltrygg, precis som Seger.

Men medan vår svenska landslagskapten gärna vill hålla i bollen i två, tre eller fyra tillslag använder Ingle nästan aldrig fler än två. Oftast spelar walesiskan på ett tillslag. Det gör att Chelsea flyttar bollen mycket snabbare än Rosengård.

Göteborg är som Chelsea, ett lag som sätter hög fart på bollen. Som jag ser det är det bolltempot som gör Göteborg till svenska mästarinnor. Och därmed är det förstås bristen på bolltempo som gör att det stjärnspäckade Rosengårdslaget bara kom tvåa.

Jag har sett att det från Rosengårdshåll har svingats mot motståndare som backat hem och gått på kontringar. Men det är ju faktiskt en fullständigt självklar taktik mot ett storlag med massor av bromsklossar på mittfältet. Bromsklossar som alla helst vill trampa på bollen i varje anfall.

Faktum är ju att Rosengård till slut bara klarade andraplatsen med ett nödrop. Kristianstad var ju faktiskt förbi med en halvlek kvar av säsongen. Och det krävdes ju faktiskt hjälp från Linköping för att Rosengård skulle ta de stora silvermedaljerna.

Rosengårds säsong bär faktiskt lite av fiaskostämpel. Med den trupp man besitter måste man vara mycket bättre på att slå hål på parkerade bussar än man varit. Det blir för övrigt spännande att se om vi får se snabbare bolltempo och fler djupledslöpningar från Rosengårds mittfält nästa år.

Kristianstad kom alltså till slut trea. Laget stod för en fantastisk andra halva av serien. Inför sista omgången ledde man ”hösttabellen,” men förlusten mot Linköping gjorde att Göteborg gick om och att mästarinnorna därmed vann både den första och andra halvan av serien.

För Kristianstad gick guldtåget redan i de tre första omgångarna. Men laget reste sig alltså från den svaga inledningen och gjorde totalt sett en kanonsäsong. Trots skador på flera tunga spelare noterade Elisabet Gunnarsdottir:s gäng klubbrekord både i poäng och placering.

Nästa höst spelar KDFF för första gången i Champions League. Det är första gången turneringen avgörs i sin nya skepnad. En skepnad där de 16 bästa lagen får spela gruppspel.

För de svenska lagen gäller att Göteborg är en kvalomgång ifrån det där gruppspelet. De svenska mästarinnorna går nämligen in i playoff-omgången i det som kallas Champions Path. Fördelen här är att det lag som vinner Champions League till våren samt mästarlagen från Tyskland, Frankrike och Spanien har direktplatser i gruppspelet. Göteborg kan alltså inte få möta någon av dem i playoff.

Den svenska tvåan, alltså Rosengård, är också bara en match ifrån gruppspel. De går in i playoff-omgången i den så kallade League Path, där de kan ställas mot alla andra tvåor och treor från Europas alla ligor.

Den svenska trean, Kristianstad, har en lång väg till gruppspel. De går in i den inledande miniturneringen i League Path, där 16 lag skall bli fyra. Klarar de sig förbi miniturneringen väntar playoff-omgången, den där Rosengård går in i turneringen.

Med det lämnar jag Champions League och återgår till damallsvenskan. Faktum är att de tre topplagen är de enda som slutar med plusmålskillnad. Alla andra har alltså negativa siffror när det gäller målen.

På fjärdeplatsen slutade Linköping, som alltså tar medalj med minusmålskillnad. Även om säsongsupptakten gav stora förhoppningar känns både placering och poängutfall ganska rimligt med tanke på truppens sammansättning och på alla de skador man drabbades av.

Man åkte på två käftsmällar mot Rosengård och Göteborg, annars tycker jag att LFC gjorde en fullt godkänd säsong. Det tyckte tydligen inte klubbledningen, för de väljer ju att byta tränare till nästa år.

In kommer Andreé Jeglertz, vilket är en spännande rekrytering. Jeglertz har ju en fin meritlista. Det jag funderar över är om han har byggt lag på det sätt som han kommer att få göra i Linköping. Gissningsvis har han dessutom tappat lite kontakt med vår inhemska damfotboll efter flera år utomlands. Det blir därmed väldigt spännande att se hur han formar sitt LFC.

På femte plats kom Vittsjö, som reste sig efter en riktigt dålig start. Fjolårstrean gjorde en kanonvärvning i australiska Emily Gielnik. Det blir spännande att se om hon stannar i norra Skåne även nästa år. Sexa blev Växjö som svarade för en otroligt imponerande höstspurt efter att Maria Nilsson tog över tränaransvaret själv.

Laget vann sex av de åtta sista matcherna, och stod för en både stark och oväntad klättring som alltså slutade på övre halvan. Det trots att laget gjorde minst mål av alla i serien.

Maria Nilsson

Faktum är att Växjö fortfarande låg på nedflyttningsplats efter 17 omgångar. Sedan vann man fyra matcher och söndagens bortaseger mot Rosengård gjorde alltså att Växjö slutade på den övre halvan.

Tillsammans med Kristianstad och Göteborg måste Växjö räknas som höstens lag. Jag tillhörde som bekant de som länge trodde på Växjö i elitettan nästa år. Men småländskorna hade en oanad höstväxel att lägga i.

Sjua kom Kif Örebro. Laget överraskade positivt för andra året i rad. Jag trodde ju faktiskt att närkingarna var en tänkbar avstigningskandidat. Men egentligen var laget aldrig akut indraget i nedflyttningsstrecket.

Nu lämnar succétränaren Stefan Ärnsved efter tre fina år. Vi får se om efterträdaren lyckas lika fint.

Till slut blev Piteå IF åtta. Laget var med i toppen i början av säsongen, men sjönk sedan som ett sänke genom tabellen.

I förra inlägget skrev jag om att jag vill se 14 lag i damallsvenskan fortast möjligt. Då noterade jag också att både Göteborg och Vittsjö har varit inblandade i nedflyttningsstriden under den senaste fyraårsperioden.

Jag nämnde inte Piteå. Men det är ju anmärkningsvärt att två av de lag som vunnit guld den senaste fyraårsperioden under samma period också varit akut nedflyttningshotade. 2020 års mästarinnor Göteborg var det 2017 och 2018 års mästarinnor Piteå levde under nedflyttningshot ända in i slutomgången i år.

Men Julia Karlernäs räddade Piteå kvar med ett fint distansskott. Karlernäs är en spelare som verkar vara på väg bort från Norrbotten. Känslan är att Piteå kanske måste bygga om sitt lag igen till 2021.

Julia Karlernäs

För andra året i rad räddade Djurgården kontraktet i sista omgången. Den här gången slutade man nia. Men trots ny kamp för överlevnad i damallsvenskan var årets Djurgården ett mycket bättre lag än fjolårets.

Framför allt hade man en defensiv stabilitet som inte fanns i fjol. Man släppte bara in 31 mål, bara de tre topplagen noterades för färre.

Djurgårdens problem låg i målskyttet. Man gjorde näst minst med 20. Det är således offensiven som måste förbättras om laget skall slippa nervös bottenstrid nästa år.

På tionde plats hittar vi årets riktiga bottennapp – Eskilstuna United. De tog bronset i fjol efter en riktigt stark avslutning. Och inför avspark i årets serie tippade majoriteten av alla experter laget på medaljplats även i år. Jag var lite försiktigare, och hade dem just utanför pallen, alltså på femte plats i mitt tips. I slutet av min motivering skrev jag:

”Min känsla är att United faller ett pinnhål längre ner i tabellen. Men det är som sagt väldigt svårtippat i år. Och hittar laget höstformen – då blir det Champions League 2021.”

Inledningen av serien gav också medaljvibbar. Man noterade kryss mot Göteborg och seger mot Rosengård under de fyra första omgångarna. Men roligare än så blev det inte för Eskilstuna.

Till slut var laget enormt långt ifrån Champions League. Tvärtom var det bara målskillnad (15 mål) som räddade United från elitettan. Eskilstuna United är årets stora fiaskolag. Känslan är ju att det borde kunna bli ganska stora förändringar i klubben till nästa år. Eller?

Under strecket slutade alltså nykomlingarna Umeå och Uppsala. UIK tog 23 poäng och förtjänar att spela i damallsvenskan även nästa år. Laget kom till högsta serien med en spelidé som de vägrade att kompromissa med.

Jag tyckte att laget var rätt naivt i början av serien. Samtidigt är jag full av beundran över att de vågade sätta sådan stark tilltro till sitt passningsorienterade spelsätt. Med tanke på hur fin återväxt det finns i UIK räknar jag med att laget är tillbaka i finrummet snart igen. Kanske redan till 2022.

Efter slutomgången noterade jag att Lisa Dahlkvist kan ha gjort sin sista match. Tråkigt i så fall att den matchen innebar nedflyttning. ”Dala” är ju en stor svensk VM- och OS-hjältinna, och förtjänade ett betydligt roligare avslut på karriären. Om det nu var avslutningen vi såg på Tunavallen i går.

Uppsala hade den trupp som både var överlägset minst namnkunnig och minst meriterad i serien. Därmed var det också rimligt att laget kom sist. Får man bara behålla stommen kan även Uppsala snart vara tillbaka. Laget visade exempelvis fina kvaliteter på fasta situationer, något som kan vara guld värt i elitettan nästa år.

Det var min snabbgenomgång av damallsvenskan 2020. Jag noterar att jag inte lyckades placera ett enda lag på exakt rätt placering i mitt tips inför seriestart. Däremot hade jag bara en placering fel på hela åtta lag, vilket väl ändå är godkänt?

Inte för att det var någon tävling. Men den av er läsare som tippade bäst i våras var signaturen FH, som lyckades få hela fem lag på exakt rätt placering, och ytterligare tre var bara en placering ifrån. Bra jobbat.

Grattis Kopparbergs Göteborg FC – Svenska mästarinnor 2020

Publicerad den av
8

Den klubb som hösten 1995 gick upp till damallsvenskan som Landvetter Idrottsflickor har äntligen nått hela vägen. Ja, det handlar om den klubb som fick Kopparbergs som namnsponsor och som 2004 flyttade in till centrala Göteborg och bytte namn till Kopparbergs Göteborg FC.

Jag använde ordet äntligen i första meningen eftersom KGFC varit nära flera gånger. Men det dröjde alltså till klockan 16.54 lördagen den 7 november 2020 innan det var dags för guldhjälmar för ett SM-guld.

Det är således också dags att skicka ett stort grattis till klubben för deras första SM-guld.

Det är ett högst välförtjänt firande som nu pågår i Linköping. Göteborg vann nämligen den svåra bortamatchen på Linköping Arena med förkrossande 7–0. Sju mot noll.

Det var stundtals uppvisning. Göteborg visade ingen guldfrossa. Tvärtom hade man extrem effektivitet när det behövdes som mest. Jag räknade inte målchanser i dag. Men när Natalia Kuikka gjorde 0–5 i minut 59 hade inte Göteborg missat många målchanser. Göteborg hade kunnat göra sju mål i många matcher i år. Men det dröjde till omgång 21.

Och det första guldet dröjde alltså till 2020.

Om vi blickar tillbaka lite så var ju Göteborg ett topplag flera år under Torbjörn Nilsson:s tid. När han lämnade efter säsongen 2013 hade klubben en svacka, där man byggde om sin trupp. Bland annat var man nära att åka ut 2017 under Stefan Rehn:s ledning.

Året efter kom Marcus Lantz och Jörgen Ericson och började jobba in ett vägvinnande spel. Laget var nära att nå hela vägen både 2018 och 2019. Och i år, när Lantz var utbytt mot Mats Gren, gick det vägen.

Årets trupp är otroligt stark och bra. Men mitt i firandet finns det frågetecken. På SportbladetPlay var expertkommentator Pär Lagerström nyfiken på hur långt det här laget skulle kunna nå i Champions League.

Tyvärr är det väl så att varken han eller någon annan kommer att få det svaret. För det är redan klart att Natalia Kuikka lämnar för Portland Thorns. Och Emma Berglund ryktas vara på gång till Rosengård. Hon som klubben först inte ville behålla, men sedan ändå vill ha kvar. Och Emily Sonnett är ju bara i Sverige på lån. Sedan har vi Vilde Bøe Risa som gärna vill ut i Europa. Är någon av dem kvar i klubben efter årsskiftet?

Tillagt i efterhand: Glömde ju här att det även uppgivits att Rebecka Blomqvist kan vara på väg bort. Hon har bland annat kopplats ihop med tyska storklubben Wolfsburg.

Men just nu är kanske inte är bästa ögonblicket att väcka frågetecken kring Göteborgs lag. Tvärtom är det nu läge att imponeras av hur årets lag agerat. Jag har tyckt att Göteborg spelat damallsvenskans finaste och roligaste fotboll de senaste tre åren. Nu har de svart på vitt att de också spelar den bästa fotbollen. Grattis.

I skrivande stund berättar de på SportbladetPlay att Jennifer Falk skall guldmålas efter att ha hållit nollan för 14:e gången den här säsongen. Välförtjänt. Och Emma Berglund berättar om lagets arbetsmoral, hur 100-procentigt alla tar sitt hemjobb. Det är förstås värt att nämna. Årets Göteborg är ett lag där man har stor löpvilja i båda riktningarna. Något som förstås är ett framgångsrecept.

Det finns självklart anledning att återkomma med fler analyser. Innan jag avrundar noterar jag att Växjö DFF spelar i damallsvenskan även 2021. Laget har imponerat stort i höst och vann måstematchen hemma mot Eskilstuna med 2–0. Grattis Växjö.

Det var för övrigt en före detta Göteborgsspelare som visade vägen. Amanda Johnsson Haahr satte det viktiga 1–0-målet. Det andra målet vill nog Emelie Lundberg helst glömma. Det var en av årets större målvaktstavlor.

Växjö håller sig alltså kvar. I dag har vi även fått veta att Vittsjö slutar på femte plats. Det efter 4–0-seger mot Kif Örebro. Med tanke på hur det såg ut i serieupptakten är det bra gjort av Vittsjö att ta en så fin placering.

Slutligen har Kristianstad i dag både säkrat en Champions Leagueplats och passerat Rosengård i tabellen. Man vann med 4–1 mot Uppsala. Grattis till KDFF till bästa placeringen någonsin. Man blir alltså sämst trea.

Kristianstads seger innebär att det nu är press på Rosengård inför morgondagens bortamöte med Piteå. Malmöklubben har knappast råd att förlora. För då är risken uppenbar att man inte ens blir bäst i Skåne i år.

Morgondagens fokus kommer dock i första hand vara riktat mot bottenstriden. En strid där det nu alltså är klart att det blir Umeå, Djurgården eller Piteå som följer med Uppsala ner i elitettan. Och Umeå och Djurgården möts ju i morgon.

I elitettan leder AIK med 6–1 mot Bollstanäs. Även om det är några minuter kvar kan vi gratulera Solnaklubben till säkrad serieseger. Tidigare under eftermiddagen har vi noterat blytunga segrar för Lidköping och Älvsjö i botten. Segrar som innebär att Kvarnsveden och Sandviken kommer att ligga under strecket inför slutomgången nästa lördag. Den där bottenstriden har förutsättningar att bli en rysare. Precis som damallsvenskans.

Det är i Linköping det händer

Publicerad den av
12

Det är i Linköping det händer den här veckan. I morgon skall Göteborg försöka ta hem SM-guldet på Linköping Arena. Och i går gjorde LFC ett oväntat tränarbyte.

Olof Unogård

Vi börjar med tränarbytet. Det var ut med Olof Unogård och William Strömberg – in med Andrée Jeglertz.

På ett sätt skall man kanske inte vara förvånad över att Linköpings FC byter tränare. Är det något som har utmärkt LFC de senaste åren är det just obefintlig kontinuitet och täta tränarbyten.

Men jag trodde faktiskt att det var nya tider i Linköping. När man lät duon Unogård och Strömberg sitta kvar i vintras, när det blåste som mest, trodde jag nog att duon på riktigt skulle få chansen att bygga ett lag.

Ni minns väl fjolåret? Då gick LFC in i damallsvenskan med en kvartett landslagsmeriterade anfallsspelare i Kosovare Asllani, Stina Blackstenius, Mimmi Larsson och Lina Hurtig. På sommaren skulle Nilla Fischer ansluta och fixa defensiven. I truppen fanns även spelare på gränsen till landslaget som Emma Holmgren, Anna Oskarsson och Filippa Angeldahl.

Många tippade LFC i guldstriden. Själv satte jag dem på sjätte plats, eftersom jag kände att man inte hade fått ihop laget.

LFC slutade på femte plats med 36 poäng. Man hade massor av stjärnor, men man var inte ett lag. När stjärna efter stjärna sedan sågade lagsammanhållningen satt framför allt Unogård löst.

Men trots kritiken fick han till slut vara kvar. Och han byggde nytt.

Av de där åtta stjärnnamnen ovan var bara två kvar vid säsongsstart. Och nu återstår bara Fischer. Ersättarna har inte varit lika namnkunniga. Ändå har årets LFC gjort en bättre säsong än fjolårets. Man är uppe i just 36 poäng med två omgångar kvar. Och man kommer som sämst sluta på fjärde plats.

Personligen tycker jag att det är ett fullt godkänt resultat av ett helt nytt lag.

Det tycker tydligen inte Linköpings klubbledning. För det tycks vara från klubbledningen som initiativet kommer. I år hörs ingen kritik från spelarhåll. Tvärtom hyllas duon Unogård/Strömberg av Petra Johansson i den här artikeln i Corren.

Där framgår att spelartruppen var helt ovetande om tränarbytet.

”Vi skulle ut och träna och så kom det här. Det går inte att bara skaka av sig. Det var väldigt känslosamt av flera anledningar. Två personer som vi alla tycker om har snart inte ett jobb att gå till. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte påverkade oss alla.”

Om de tränare som nu får lämna säger Johansson:

”Jag vet inget om Andrée Jeglertz, så där kan jag inte uttala mig om. Det jag vet är att två fantastiskt bra tränare försvinner. Grymma på fotboll och grymma på att få ihop en grupp. Det tror jag att det är många som har sett i år. Det vet jag och det tycker jag.”

Och:

”Bara att säga ett stort grattis till den klubb eller de klubbar som de hamnar i.”

Hur LFC blir under Jeglertz ledning är omöjligt att veta. Men som sagt, det var ett oväntat tränarbyte som Linköping stod för.

Frågan är vad tränarbytet innebär för den damallsvenska guldstriden. Jag såg att bloggkollega Rainer Fussgänger tidigare i veckan skrev att alla Göteborgs ledare borde avgå med omedelbar verkan om laget inte klarar av att vinna guldet.

Personligen tycker jag nog att Göteborgsledningen har gjort ett väldigt bra jobb i år. Och den uppfattningen står kvar oavsett resultat i de två sista omgångarna. Frågan är ju bara om det skall bli guldkant på Göteborgstränarnas insats.

För Göteborg är Linköping borta en riktig mardrömsmatch. Faktum är att Göteborg aldrig har tagit någon damallsvensk poäng på Linköping Arena. Man har ett kryss i cupen. Men i damallsvenskan har alltså Göteborg kammat noll.

I fjol vann LFC med 1–0. Samma siffror i förfjol. Här är listan över LFC:s damallsvenska segersiffror mot Göteborg på Linköping Arena sedan invigningen 2013: 3–0, 2–1, 4–0, 1–0, 5–1, 1–0 och 1–0.

Göteborgs senaste bortaseger mot LFC kom 2009. Segerskytt den gången på numera rivna Folkungavallen var för övrigt Johanna Almgren. Nämnda Petra Johansson är den enda spelare som är kvar sedan dess. Ingen av dagens Göteborgsspelare har alltså vunnit i Linköping med sitt nuvarande lag.

En sådan sak kan påverka. Allra mest påverkar förstås trycket att säkra guldet. Större lag än Göteborg har drabbats av guldfrossa. Så för göteborgarnas skull vore det förstås önskvärt med ett tidigt ledningsmål i morgon.

För Linköpings del finns det massor av morötter inför matchen – trots att chansen till Champions League i praktiken är borta.

En sådan morot är ju att man absolut inte vill att något annat lag skall få fira guld på sin hemmaplan. Jag gissar att framför allt en spelare som Petra Johansson skulle må väldigt illa av att se Göteborg fira på Linköping Arena.

Tillagt i efterhand: Och jag läser på SVT att Nilla Fischer inte heller gillar att se göteborgskt firande i sin hemmaborg.

I går fick Linköpingsspelarna en morot till. Nämligen att spela för att ge Unogård och Strömberg bästa möjliga avslut.

Den allra största moroten kanske ändå är vinterns övergångsaffärer. Alltså först den där Göteborg värvade Stina Blackstenius i skiljenämnd. Och sedan den där Göteborg snodde LFC:s provspelare Bri Folds. Två affärer som inte direkt förbättrade relationen mellan klubbarna.

För övrigt undrar man om inte Folds hade mått bäst av att välja LFC? Amerikanskan har ju bara fått spela 87 minuter i Göteborg.

15.00 i Linköping är det som gäller. Det skall bli riktigt kul.

Frågan är hur kul det är för lagen i den damallsvenska bottenstriden just nu. Utöver Linköping–Göteborg spelas även Växjö–Eskilstuna i morgon 15.00. En match där Växjö spelar för kontraktet. Som jag tidigare berättat är ju Eskilstuna, som i dag saknar formstarka och avstängda Felicia Rogic, i praktiken redan klart för damallsvenskan 2021.

Noterbart är att matchen i Växjö spelas på gamla Värendsvallen. Förbundet har nämligen underkänt underlaget på Myran – eller vad nu den nyare fotbollsarenan i Växjö skall kallas.

Under lördagen spelas också två otroligt viktiga matcher i bottenstriden i elitettan. Dels Lidköping–BP, dels Kvarnsveden–Älvsjö. Fast frågan är om de matcherna egentligen borde få spelas.

I veckan preciserade Riksidrottsförbundet, efter samtal med Folkhälsomyndigheten, vad som gäller för idrott under de skärpta coronarestriktioner som införts i stora delar av landet. Texten går att läsa här. Kortfattat man man säga att för att få fortsätta träna och spela krävs följande:

* Laget/idrottaren måste hålla till på internationell eller nationell elitnivå för seniorer. Det räcker inte att man har ambition att nå elitnivå. Man måste vara där.
Och:
* En majoriteten av spelarna måste ha sporten som sin huvudsakliga sysselsättning.

Båda punkterna måste vara infriade. I exempelvis friidrott och simning får numera bara landslagsidrottare dispens att träna. Men i fotboll tillåts tre herrdivisioner och två damdivisioner att köra vidare. Jag kan tycka att det är högst tveksamt. För exempelvis, hur många spelare i elitettan uppfyller kravet om att ha fotboll som sin huvudsakliga sysselsättning? Och kan en tredjedivision, som herrarnas division I, verkligen anses vara nationell elit?

Storspelande Maron sänkte Göteborg

Publicerad den av
9

Brett Maron

I dag kan Kristianstad med en storspelande Brett Maron i målet ha avgjort den damallsvenska guldstriden. I varje fall innebär 1–0-segern (mål av Therese Sessy Åsland) mot Göteborg att Rosengård har fått extra marginal i toppen.

Jag räknade till 14–2 i klara målchanser till Göteborg. Emily Sonnett var närmast. Amerikanskan hade en boll i ribban och två som räddades på mållinjen. Trots alla chanser har tabelltvåan nu gått mål- och poänglös av planen från två raka bortamatcher i Skåne. I fjol tappade Göteborg kontakten med Rosengård via en poäng på tre omgångar i månadsskiftet augusti/september. Det kan bli en jobbig repris för Göteborg i år.

Kristianstads seger innebär att laget avancerade upp på den åtråvärda tredjeplatsen. Linköping spelade nämligen 1–1 borta mot Kif Örebro. Det var en chansfattig match där Nellie Lilja gav Kif en tidig ledning, men där örebroarna fick ett tråkigt slut på matchen. Först haltade Emma Östlund av med en fotskada, sedan kvitterade Frida Maanum i 90:e minuten. Sett till spelet var ändå kryss ett rimligt slutresultat i Lina Hurtig:s avskedsmatch.

I övrigt i dag vann Umeå nykomlingsmötet med Uppsala, ett resultat som innebär att Umeå i princip har säkrat kontraktet och numera kan börja kolla uppåt i tabellen.

Jag kollade på eftermiddagens stormatch i England, där Chelsea vann med 2–0 mot Manchester City i Community Shield på Wembley. Magdalena Eriksson och Jonna Andersson startade för Chelsea, och gjorde båda utmärkta insatser. Chelsea imponerade, och enligt tyska tidningsuppgifter har de köpt loss Pernille Harder från Wolfsburg för cirka 3,5 miljoner kronor.

Hurtig lämnar Linköping

Publicerad den av
17

Inlägget uppdaterat.

Lina Hurtig

För någon timme sedan skickade Linköpings FC ut ett pressmeddelande om att Lina Hurtig spelar sin sista match för klubben nu till helgen.

Den nya klubben är inte nämnd, men det skall handla om en av Europas storklubbar. En klubb som inte vill gå ut med nyheten ännu.

Det är en ren gissning, men eftersom övergången skall ha varit klar ett tag talar väl mycket för att de är det en klubb som är igång i tävling, och som inte vill störa nuvarande trupp. Wolfsburg har ju gillat att värva från LFC, så mitt tips är att det handlar om den ena av söndagens Champions Leaguefinalister. Men det är som sagt en ren gissning.

Tillagt i efterhand: Enligt Expressen handlar det om Juventus, som inledde ligaspelet i lördags med 2–0-seger mot Verona. Om Expressen har rätt blir Hurtig den åttonde svenskan i den italienska ligan. En liga som jag bedömer som klart sämre än damallsvenskan. Senaste svenska att flytta till Italien är Sundsvallsspelaren Sophie Brundin som anslutit till Sassuolo efter några år på college.

Tillagt i efterhand 2. Noterar också att det redan kan vara färdigspelat i LFC för OL Reign-lånet Yuka Momiki. Otroligt tråkigt för Momiki och LFC. Japanskan hoppar på kryckor och riskerar att missa resten av säsongen. I så fall blir det bara tolv minuters speltid i damallsvenskan för Japans tia. Det var nämligen efter tolv minuter mot Växjö hon satte sig ner och tog sig för foten. På tv-bilderna kan inte jag se när hon får smällen. Men hon ser ut att halta redan efter fem minuter.

 

Nu är det Rosengård i topp

Publicerad den av
18

Inlägget uppdaterat med slutresultatet i kvällsmatchen

Rosengård tog tre blytunga poäng när man vann den tidiga seriefinalen mot Göteborg med klara 3–0. Därmed leder nu Malmöklubben serien med elva måls marginal.

Jag har ju flera gånger skrivit om att Göteborg varit bättre på att skapa lägen, medan Rosengård är effektivare när chanserna väl kommer. Det stämde väl in på dagens toppmöte. Göteborg vann avsluten på 12–7 – det blev 6–6 i avslut på mål – och hörnorna med 8–2. Ändå vann Rosengård hur säkert som helst.

Firma Mimmi Larsson och Anna Anvegård avgjorde matchen redan fyra minuter in i den andra halvleken. Emma Kullberg har många styrkor. Men hon har också en svaghet i att hon oftast vill göra allt väldigt snyggt och konstruktivt. Så såg det ut när 3–0-målet kom. Kullberg försökte täcka ut en boll i stället för att rensa. Mimmi Larsson såg det och utnyttjade misstaget.

Larsson vann bollen och spelade in till Anvegård, som var iskall i avslutningen. Mimmi Larsson var för övrigt näst sista Rosengårdsspelare på bollen vid alla tre målen. Starkt. Larsson hälsade även Emily Sonnett välkommen till damallsvenskan med en riktig tung och schysst tackling i 61:a minuten.

De sista 40 minuterna var det Göteborg som hade mest boll. Men de kom inte till speciellt många farliga chanser. Rosengård hade fin kontroll, och vann en både imponerande och hyperviktig seger. Plötsligt är det Göteborg som har pressen på sig, och måste jaga.

I Göteborg saknades Vilde Bøe Risa:s passningsspel mer än tidigare. Göteborg hade väldigt svårt att spela sig igenom Rosengårds lagdelar. Där är norskan expert. Eftersom Göteborg inte bytte in henne antar jag att hon inte är redo för start nästa vecka heller.

I Rosengård var det taktiken med spelvändningarna som blev avgörande. En annan väldigt avgörande sak var att Rosengårds 1–0-mål tydligen borde ha dömts bort. SVT:s kommentatorer hade närgranskat det, och kommit fram till att Caroline Seger var offside. Det målet var det som gjorde att Malmöklubben fick kontroll. Innan dess var Göteborg det bättre laget. Att få ett feldömt mål i det läget var förstås otroligt viktigt.

I kvällsmatchen i Växjö leder Linköping med 1–0 i halvtid. Det lilla jag sett har Växjö tillbringat väldigt mycket tid på Linköpings planhalva, och bland annat haft en boll i stolpen. Målet kom i 31:a minuten när Lina Hurtig nickade in en hörna från Frida Maanum. Olyckligt för LFC var att nyförvärvet Yuka Momiki haltade av redan efter drygt tio minuter.

Tillagt i efterhand: Det blev värre för LFC i halvtid, när även målskytt Hurtig tvingades till byte. Linköping vann ändå till slut med 1–0, och kliver upp på tredjeplatsen igen. Fast LFC skall vara lyckligt att det var ett svagt Växjö man mötte. För östgötarna var riktigt dåliga i den andra halvleken.

I princip tillbringade Växjö hela halvleken på offensiv planhalva. Men Växjö kan ju inte göra mål, så LFC kunde hålla undan. Det trots att hemmalaget vann avsluten med 6–2 (4–2 på mål) och hörnorna med 10–4.

Dansk supersub, Hanna Glas, straffsituationer och bröllop

Publicerad den av
5

Onsdagens semifinal i Champions League blir ett helfranskt möte mellan Olympique Lyonnais och PSG. Alltså en repris av förrförra helgens franska cupfinal.

De båda franska klubbarna vann sina kvartsfinaler med 2–1. Medan PSG imponerade när de körde över Arsenal såg Lyon ovanligt blekt och tandlöst ut. Det känns således som att onsdagens drabbning kan bli väldigt intressant.

I fredagens kvartsfinaler fastnade jag vid norska mittfältare. Totalt i de fyra kvartsfinalerna är det svårt att inte titta åt ett annat grannland. Det har nämligen varit två festkvällar för danska forwards.

I går gjorde ju Pernille Harder fyra mål för Wolfsburg. I dag hoppade Signe Bruun in och avgjorde för PSG. Den 1 juli i fjol opererades Bruun för en korsbandsskada. Efter cirka 15 månaders bortavaro har hon gjort en makalös återkomst.

I dag gjorde Bruun sitt tredje fina inhopp efter skadefrånvaron. Först byttes hon in och avgjorde cupsemifinalen mot Bordeaux för ett par veckor sedan. Och sedan byttes hon in för att lägga straff i cupfinalen – en straff hon satte. Och i kväll kom hon in 74:e minuten istället för Ramona Bachmann. Tre minuter senare stötte Bruun in det matchavgörande 2–1-målet.

Hon gjorde det framspelad av Kadidiatou Diani och Marie-Antoinette Katoto. Den duon var matchens giganter. PSG var minst en klass bättre än Arsenal. Det var 22–4 i avslut varav 9–2 på mål.

Dessutom var Arsenals mål från Beth Mead offside. Det är egentligen ofattbart att man inte har VAR redan från kvartsfinalerna. Nu skall videodomarupplägget bara användas i finalen, vilket innebär att domarna tvingas ställa om arbetssättet till sista matchen. Det hade väl varit bättre att köra med VAR och samma arbetssätt hela vägen?

I Arsenal kändes det som att Kim Little var den enda som riktigt hade lyckats hitta en rimlig form. Londonklubben lyckades aldrig få till någon riktig kvitteringspress på slutet som oroade Tiane Endler och hennes försvar. PSG:s seger var alltså fullständigt odiskutabel. Och nu väntar alltså nytt prestigemöte med Lyon.

De mötena brukar Lyon vinna på ett eller annat sätt. De fem senaste åren har lagen mötts 18 gånger. Nio gånger har Lyon vunnit under ordinarie tid. Sju gånger har det blivit kryss. Fyra av de oavgjorda matcherna har gått till straffläggning – och Lyon har vunnit alla fyra. Totalt alltså 13 segrar för Lyon.

PSG har således bara två segrar, båda med 1–0. Dels i franska cupen 2018, dels i ligan i december 2016. Utifrån det här bör alltså PSG vinna under ordinarie tid på onsdag.

Faktum är att det inte känns omöjligt. För jag kände inte igen Lyon i kväll. Ingen av lagets stjärnor spelade på sin högsta nivå. Den första halvleken var helt jämn, och egentligen helt utan målchanser. Bayern München stod upp väldigt bra i 40 minuter.

Sedan gjorde målvakt Laura Benkarth en jättetavla, kom ut snett och bjöd Lyon på ett ledningsmål. Nikita Parris nickade in bollen i det tomma målet innan hon blev rammad av Benkarth. Målvakten fick gult kort. Personligen tycker jag att det borde ha varit röda kanter på det där kortet.

Efter paus gjorde Amel Majri 2–0 på frispark, och det borde varit avgjort. Men det var det inte. Sara Björk Gunnarsdottir styrde in en frispark från Carolin Simon i eget mål till 2–1, och på slutet hade Sydney Lohmann ett ribbskott.

Bayern gjorde en kanoninsats och var spelmässigt minst lika bra som Lyon. Om det inte varit för Benkarths miss…

Utöver att inga av stjärnorna glänste var det oroande för Lyon att man tidigt tvingades byta ut Amandine Henry, samt att storstjärnan Dzsenifer Marozsan inte kom in i matchen.

Lyon har förstås trots allt ett jättestort mentalt övertag inför onsdag. Men efter den jämna cupfinalen och dagens insatser borde PSG i alla fall känna att de har chansen.

I Bayern spelade Hanna Glas de första 80 minuterna. Hon byttes sedan mot Amanda Ilestedt. Glas spelade högerback i en fyrbackslinje. Hon klarade defensiven bra, och hade ett par riktigt fina inlägg.

Hanna Glas

Till Sverige och damallsvenskan. Där vann Umeå dagens match borta mot Piteå med 2–1. Bakom siffrorna ryms en hel del dramatik, inte minst när det gäller straffsituationer.

Piteå ställde upp 5–4–1 och startade lysande. De elva första minuterna var riktigt bra. Piteå ägde bollen och skapade två kanonchanser, som båda räddades fint av en storspelande Tove Enblom.

I tolfte minuten fick Umeå straff. Jag skriver fick, för min uppfattning är att domare Joel Bäckström gjorde fel.

Nu är bilderna på Sportbladet Play inte jättetydliga. Kanalens kamerapersonal är allmänt dålig med zoomen, vilket gör att man får en dålig bild av situationer i straffområdet.

Klart är att Sejde Abrahamsson styrde upp bollen på sin egen arm. Men regel 12 i regelboken säger att det normalt inte skall vara bestraffningsbar hands om man styr bollen på egen arm. Undantagen är om handsen är medveten, om armen är i onaturlig ställning eller ovanför skulderhöjd. Av vad jag sett tycker jag inte att något av de undantagen stämmer in på situationen.

Trots det tilldömdes Umeå straffen. Och Therese Simonsson satte den säkert. Det var 0–1 – och Piteå föll ihop. Resten av halvleken var Umeås. Lova Lundin forcerade in 0–2, och det kunde även blivit 0–3 när Emma Åberg-Zingmark hade fritt läge i 41:a minuten.

I paus gjorde Piteå lite justeringar. Man gick tillbaka till 4–4–2 och tog över. Till slut hade jag 7–3 i klara målchanser till hemmalaget. Man skulle också ha haft en straff. Nikolina Lundin Lundström hade sin arm ovanför skulderhöjd när hon tog med hands i minut 58. Det såg dock inte domare Bäckström, som därmed kom att avgöra matchen.

Astrid Larsson gjorde ett snyggt reduceringsmål på volley efter att Madelen Janogy kommit runt på vänsterkanten. Men totalt sett börjar det bli lite krisstämpel på Piteå. Det ras man drabbades av efter att ha kommit i underläge var riktigt illavarslande.

Madelen Janogy

Illavarslande är även det faktum att man inte har tagit någon hemmaseger på sex försök. Samt att avståndet ner till nedflyttningsstrecket fortsatt bara är två poäng.

Umeå däremot lyfter i tabellen. Nu är man uppe på femte plats och har sköna fem poängs marginal ner till nedflyttning. Man har fortsatt en del problem i luftrummet i eget straffområde. Men i dag var Tove Enblom lysande och räddade ett par riktigt fina Pitenickar.

I morgon är det fem matcher med den tidiga seriefinalen mellan Rosengård och Göteborg som höjdpunkt. Förutsättningar inför den matchen skrev jag i förra inlägget.

Söndagens sista match är Växjö–Linköping och startar 19.00. Enligt en artikel i Corren beror den sena avsparkstiden på att klubbarna var oense om speltiden, och att förbundet gick in och medlade.

LFC-tränaren Olof Unogård kommenterar det hela så här i artikeln:

”Tydligen är det spelare som ska på bröllop på lördagen, så de ville spela fredag istället. Med tanke på det intensiva spelschemat som varit så tackade vi nej till det och det blev söndag istället. Vi får väl se i vilket skick deras spelare är i, det känns lite oproffsigt.”

I artikeln framgår också att båda LFC:s nyförvärv är redo för spel i matchen. Correns tips är att Yuka Momiki startar medan Rachel Hill börjar på bänken. Hos Växjö är viktiga Jennie Nordin avstängd. Dessutom missade Antonia Göransson fredagens träning på grund av sjukdom. Plus att lagkapten Emmi Alanen klev av träningen med misstänkt lårkaka.

Jennie Nordin

I elitettan har det hänt grejer i veckan. Både Kvarnsveden och Sandviken har bytt ut sina tränare. Och även i Kalmar är det ändring på tränarsidan, där en av deras två tränare har hoppat av. Kalmar har även drabbats av en korsbandsskada i form av viktiga Maja Träff Williams.

För Kvarnsveden gav inte tränarbytet någon omedelbar effekt. Laget föll med 2–0 hemma mot Morön. Däremot fick Sandviken utdelning på sitt tränarbyte. Gästrikarna vann sexpoängsmatchen i Lidköping med 2–0 och är nu ovanför strecket med tre poäng ner till LFK under.

Kalmar gjorde en helt okej insats borta mot serieledande AIK. Men Solnalaget vann med 3–2 och håller undan i toppen. Alla matchens mål kom i den första halvleken.

Jag såg stora delar av matchen som innehöll två snygga Kalmarmål från Mimmi Asperot och flera straffsituationer. Kalmar skulle ha haft straff direkt, men fick det inte.

Istället var det AIK som fick straff efter tolv minuter. Det är inte jättebra tv-bilder, men min känsla var att Linnea Svensson tog boll och inte spelare, och att AIK-straffen således var feldömd. Däremot skulle Adelisa Grabus haft straff i 58:e minuten, då hon fälldes när hon var på gång att runda Kalmars målvakt.

Är då AIK ett lag som skulle hålla i damallsvenskan? Det är förstås svårt att svara på. Men känslan är att de nog kan göra det med rätt förstärkningar. Det kändes som att de har ett genomtänkt grundspel, och många bollskickliga spelare.

De ställde upp 4–3–3 med Matilda Rosqvist, Grabus och Rosa Kafaji i anfallet. Många av anfallen gick via pigga Rosqvist på högersidan. Defensivt hade de ganska god kontroll under hela den andra halvleken.

Utöver Sandviken får man nog säga att just AIK och Morön var omgångens stora vinnare. Hammarby fick nämligen bara 1–1 i den svåra bortamatchen mot Mallbacken på Strandvallen. Därmed har numera AIK en marginal på sex poäng och Morön har fyra poäng ner till trean Bajen.

I övrigt vann Alingsås med klara 3–0 hemma mot Bollstanäs och Jitex med 4–1 borta mot Älvsjö och BP med 5–1 hemma mot Sunnanå.

De resultaten gör att Alingsås nu glider allt längre bort från bottenstriden. Dessutom tar sig Jitex och BP närmare Hammarby igen. De har numera bara tre respektive fyra poäng upp till tredjeplatsen.

Stor damallsvensk halvtidsrapport

Publicerad den av
11

Elva omgångar är spelade, elva återstår. Det är halvtidspaus i damallsvenskan, och det är dags för en stor genomgång av hur lagen sett ut under sommarens elva omgångar.

När vi nu går in i höstsäsongen noteras att de flesta klubbarna rent numerärt har större och bredare trupper än på många år. Jag har fått en del frågor om hur jag ur etisk synvinkel ser på de många värvningarna efter coronapausen.

Och visst finns det tveksam etik i att först permittera sina spelare och låta staten betala stora delar av lönerna, och sedan värva nya spelare. Men jag kan ändå inte säga att jag är  upprörd över hur de damallsvenska klubbarna har agerat.

En stor del av sommarens värvningar har handlat om att täcka upp för skadade spelare – vilket jag tycker är helt okej. De värvningar som är tveksamma är ju de som är till för att förstärka trupperna. Och visst har det varit några sådana, men känslan är att det dels varit sådana som planerats sedan länge, dels varit färre än vanligt.

Så jag tänker inte rasa mot de damallsvenska klubbarnas arbete under silly season. Faktum är att jag tycker att det är betydligt mycket tveksammare ur etisk synvinkel när lag i herrallsvenskan eller hockeyns SHL utnyttjar statens medel för sina löneutbetalningar.

I de serierna handlar det om att använda statsmedel för att betala höginkomsttagare. Det är ju knappt en spelare i herrallsvenskan eller SHL som har en månadslön under 48 800 kronor. De allra flesta spelarna här hade lätt klarat sig ett år med halverade löner. Och då hade inte staten behövt rycka in.

I damallsvenskan finns det inte många höginkomsttagare. Tvärtom tvingas de flesta spelarna ha jobb vid sidan om fotbollen för att klara försörjningen. Således finns det inte några större utrymmen för klubbarna att sänka sina utgifter under några längre perioder.

Det om etik och ekonomi. Nu till sport. Efter elva omgångar kan man likna serien vid ett cykellopp som delats upp i tre delar – två små utbrytargrupper och en stor huvudklunga.

Den första utbrytargruppen är guldstriden, som består av två lag – Göteborg och Rosengård. De har åtta respektive fem poäng ner till nästa lilla utbrytargrupp, de som slåss om spel i Champions League – Kristianstad och Linköping.

Den gruppen har i sin tur sju respektive fem poäng ner till huvudklungan bestående av åtta lag som ligger inom sex poängs marginal.

För guldstriden är söndag en otroligt avgörande dag. Då möts de båda mästarkandidaterna för andra och sista gången. Det är Rosengård som har kniven mot strupen. Om Malmöklubben förlorar får den väldigt svårt att försvara sitt guld.

Här förutsättningar för den tidiga seriefinalen, samt en genomgång av läget i samtliga damallsvenskans tolv lag:

Twitterkontot Damallsv Nyheter har gjort en genomgång av de första elva omgångarna lag för lag, samt tagit ut tre bästa spelarna i varje lag. Det är få lag där jag håller med om spelarrankingen. Men jag lägger ändå med tweetsen i genomgången.

Jubel över Rubenssons frisparksmål

1) Göteborg FC

Bloggens tips: 2

Göteborg har gjort en otroligt imponerande sommar. Laget är obesegrat efter att ha hållit en jämn och hög nivå i precis varenda match.

I fjol tyckte jag att Göteborg hade den högsta högstanivån i serien, men att man föll i guldstriden på att man hade en betydligt längre lägstanivå än Rosengård. Hittills i år har det varit tvärtom. Rosengård har haft en högre högstanivå, men också den klart lägsta lägstanivån.

Tyvärr är ju förbundets och EFD:s damallsvenska statistik ett totalhaveri. Det finns bland annat inga bra och lättillgängliga siffror över avslut. Men min bild är att Göteborg har kommit till klart flest avslut i serien. Och att de sannolikt kommit till tvåsiffrigt antal 100-procentiga målchanser i varenda match. Sådan jämnhet har inte Rosengård varit nära.

Göteborgs spel är väl inarbetat, det är tredje säsongen man jobbar på ett liknande sätt. Det är en snabb fotboll som jag gillar skarpt. Spelet bygger på hårda och distinkta passningar och på rejäla löpningar. Man är starka centralt, men har även ett väldigt fint kantspel.

Inför seriestart trodde jag att Göteborgs guldhopp stod och föll med mittfältsgiganten Vilde Bøe Risa. Med Elin Rubensson borta kändes norskans betydelse för spelet som gigantisk. Jag står fast vid att Göteborg spelar klart bäst med Bøe Risa på planen. Men laget har visat att det är väldigt starkt även utan henne.

För trots att man spelat sex av matcherna utan norskan – bland annat den första seriefinalen – har man lyckats hålla en väldigt jämn och hög nivå. Imponerande. Och Bøe Risa är på väg tillbaka, kanske att hon är redo för spel redan i morgon på Malmö IP.

Allt är förstås inte perfekt i Göteborg, utan det finns förbättringspotential på vissa områden. Ett viktigt sådant är målskyttet. Trots att Göteborg sannolikt både skapat överlägset flest målchanser och kommit till flest avslut har man inte gjort flest mål. En orsak är att prestigeförvärvet Stina Blackstenius varit väldigt ineffektiv.

Göteborgs båda tränare Mats Gren och Jörgen Ericson har valt att satsa på Blackstenius. Det innebär samtidigt att man prioriterat ner den spelare som jag tycker är Göteborgs bästa avslutare – Rebecka Blomqvist.

Fjolårets skytteligatvåa är inte lika kraftfull och har har lägre status än Blackstenius. Det har gjort att Blomqvist i stor utsträckning fått spela i andra roller än den som toppforward. Ändå ligger hon långt före Blackstenius i antal mål per spelade minuter.

Stina Blackstenius 8 starter, 800 minuter – 4 mål – 1 mål per 200 minuter
Pauline Hammarlund 10 starter, 818 minuter – 7 mål – 1 mål per 117 minuter
Rebecka Blomqvist 7 starter, 600 minuter – 5 mål – 1 mål per 120 minuter

Frågan är hur långt tålamod Göteborgsledningen har med Blackstenius. Grundförutsättningen för att kunna göra mål är att man skapar chanser. Och skapar, det gör landslagsanfallaren. Men tyvärr känns det ofta rätt ofarligt när hon kommer i fria lägen.

Problem med målskyttet alltså. Defensivt är däremot Göteborg bäst i serien så här långt. Man har släppt in minst mål – fyra stycken. Och på de nio senaste omgångarna har Jennifer Falk hållit nollan sju gånger. Falk har varit lysande. Ändå kan jag tänka mig att målvaktssidan har skapat lite lätt oro för klubbledningen. Bakom Falk har man nämligen bara haft helt oprövade junioren Lisa Hall den här våren. Orsaken är att Loes Geurts håller på att kämpa sig tillbaka från en hjärnskakning.

Nu står Göteborg inför en riktigt avgörande del av säsongen. I fjol ledde laget serien vid VM-uppehållet. Sedan hade man två tunga perioder under hösten. Den period där man på riktigt tappade guldchansen inträffade i månadsskiftet augusti/september. Då lyckades man bara ta en poäng på tre omgångar.

Nu är vi framme vid månadsskiftet augusti/september, och för Göteborg väntar närmast tvåan Rosengård, trean Kristianstad och det Eskilstuna man tappade poäng mot i serieupptakten. Spännande.

Spännande också att meriterade nyförvärvet Emily Sonnett skall vara spelklar redan till söndagens seriefinal. Här är för övrigt en första svensk intervju med henne.

FC Rosengård

2) FC Rosengård

Bloggens tips: 1

Förlust mot Eskilstuna och kryss mot Djurgården. 9–1 mot Uppsala, 7–1 mot Linköping och 6–0 mot Örebro. Det har varit en vår med skyhöga berg och djupa dalar för de svenska mästarinnorna.

Man har ett ganska svårt spelsätt, där offensiven bygger på långa och väl uppbyggda anfall. Inledningsvis hade man jätteproblem att få det att klaffa, och man gjorde bara tre mål på de tre första omgångarna. Sakta men säkert växlade man upp och efter ett tag började man vräka in mål. Men när laget började se ostoppbart ut kom ett tungt bakslag igen genom 0–0 i senaste matchen, den mot dåvarande nästjumbon Djurgården.

Klart är att Rosengård har en enormt hög högstanivå den här säsongen. De har seriens bästa avslutare, och har också gjort 34 mål – klart flest av alla. De har även ett stabilt försvarsspel som bygger på en fin återerövringspress. Bara sex insläppta mål på elva omgångar är mycket väl godkänt.

Vassast framåt har förstås Mimmi Larsson varit. Hon gjorde bland annat tio mål på fem omgångar från sjätte till tionde och står totalt på elva fullträffar.

Larsson såg het ut redan från start i serien, men led inledningsvis av lagets låga bolltempo. När bollen började passas snabbare kom också hennes målskytte igång. Tillsammans med Loreta Kullashi i Eskilstuna ser jag Larsson som vårens spelare i damallsvenskan.

Bredvid sig har hon fjolårets skytteligavinnare Anna Anvegård. Hon hade en tung vår i fjol, men vaknade till på hösten och ledde laget till guld genom elva mål på sina elva sista matcher. Även i år känns Anvegård som ett sparkapital. Hon har gjort godkända fem mål så här långt. Ja, jag vet att hon står på sex fullträffar i den officiella statistiken. Men där har hon fått tillgodoräkna sig ett självmål.

Det känns ändå som att Anvegård har en växel till att lägga in. Blir hon höstens spelare även i år?

Apropå Rosengårds forwards noterade jag att lagkapten Caroline Seger i den här artikeln säger att:

”Skönt att våra forwards kommit igång.”

Det låter nästan som att det var forwards fel att laget gjorde få mål i början av serien. Så tycker inte jag att det var. Jag anser att det var resten av laget som inte lyckades driva upp bolltempot och förse forwards med rätt bollar.

Jag skulle säga att problemen grundades i att Rosengård haft problem med rollfördelningen mellan alla sina statusspelare.

Inledningsvis kändes det som att trion Seger, Sanne Troelsgaard och Jelena Cankovic ville spela exakt samma roll i laget, vilket bromsade passningstempot rejält. Alla vill hellre ha bollen på kropp än ta djupledslöpningar. Alla ville använda minst två tillslag, helst fler. Följden blev att spelet blev långsamt och förutsägbart, vilket gjorde det lätt för motståndarnas backlinjer att plocka bort forwards.

Här har dock Rosengård förbättrat sig betydligt. Man har hittat en rimlig rollfördelning mellan mittfältarna där framför allt Troelsgaard går mer i djupled. Men ibland blir det bakslag, som mot Djurgården.

Den spelare som fått lida i konkurrensen med högstatustrion är Hanna Bennison. 18-åringen har bara ungefär hälften så mycket speltid som de andra tre centrala mittfältarna. Men hon har sett bra ut i sina inhopp, och om jag hade varit coach för Rosengård hade jag velat ha Bennison på planen så mycket som möjligt. Det eftersom hon är en mer naturlig djupledslöpare än de andra. Men även för att hon gärna skjuter, vilket Rosengård mår väldigt bra av.

Trots att Cankovic även spelat forward är Bennison Rosengårds klart målfarligaste mittfältare så här långt. Här är lite statistik kring Rosengårds centrala mittfältare:

Caroline Seger 808 minuter, 9 starter – 2 mål, 404 minuter per mål
Sanne Troelsgaard 848 minuter, 10 starter – 1 mål, 848 minuter per mål
Jelena Cankovic 955 minuter, 11 starter – 4 mål, 239 minuter per mål
Hanna Bennison 482 minuter, 5 starter – 3 mål, 160 minuter per mål

Totalt har Rosengård gjort starka 34 mål. Trots det har laget alltså tre poäng upp till Göteborg, och kniven mot strupen inför morgondagens seriefinal.

En förlust vore verkligen förödande för Malmöklubben. Att ta in sex poäng på tio omgångar på ett lag som bara tappat fyra poäng på tolv matcher är ingen lek.

Men även vid kryss känns det svårt. Då bör nog Rosengård ta 30 poäng på de sista tio omgångarna för att ha kvar chansen att få lyfta kronprinsessan Victorias pokal.

Och det blir verkligen inte lätt. Årets damallsvenska saknar ju rena stryklag. En mindre bra dag kan därför toppduon tappa poäng mot vilket lag som helst.

Det går alltså att gå på nitar. Problemet för Rosengård är att de hittills är det topplag som haft klart störst problem mot lagen i huvudklungan.

Göteborg har haft mycket bättre marginaler. Göteborg har vunnit åtta matcher med minst två måls marginal. Rosengård å sin sida bara har fem segrar med två måls marginal eller mer. Trots att Rosengård gjort sju fler mål har alltså Göteborg tagit säkrare poäng.

Visst kan det ändras, och Göteborg drabbas av en svacka i höst. Men det kan Rosengård också. Så om Malmöklubben tänker vinna guldet måste den nog ta poäng i seriefinalen – helst alla tre.

Kristianstads DFF

3) Kristianstads DFF

Bloggens tips: 6

Det varnades för Kristianstad från flera håll inför seriestart. Jag var lite tveksam med tanke på vilken strulig försäsong man hade. Det var bältros på Elisabet Gunnarsdottir, korsband på Moa Olsson och så blev Sif Atladottir gravid. Det sista var ju egentligen en trevlig nyhet. Den ställde dock till det i KDFF:s försvar.

I premiären åkte man sedan på en riktig stjärnsmäll i Göteborg. Efter att ha varit det bättre laget i 40 minuter blev man sönderkontrat och föll med 5–1.

De stora siffrorna följde med länge. Kristianstad är det lag som totalt sett har varit inblandade i flest mål. Att det blivit många framåt är förstås välkommet. Men inledningsvis blev det även lite för många bakåt. Dessutom drog Atladottirs ersättare Elise Kellond-Knight av korsbandet, vilket ytterligare ökade den defensiva oron.

När segrarna började trilla in kom nästa smäll – Mia Carlsson bröt foten. De sista matcherna satte man mittfältet i backlinjen, och spikade igen. Efter de två inledande förlusterna har laget trots skadeeländet gått som tåget. Man har nio raka utan förlust och ser allt stabilare ut.

Svava Ros Gudmundsdottir är pigg i djupled, och bakom henne fyller Jutta Rantala och Amanda Edgren på. Dessutom har man ett grymt hot från distans i Therese Sessy Åsland, som kan leverera välplacerade projektiler med både höger och vänster fot.

Noterbart i övrigt att lagkapten Alice Nilsson inledde serien i en tiaroll. Sedan gjorde hon några matcher där hon brukar, på centralt mittfält, innan hon i de senaste matcherna har fått agera högerback. Det krävs stor skicklighet för att hantera så olika positioner, och jag tycker att Nilsson gjort en väldigt bra sommar.

Lagom till andra delen av serien har laget nu även fått in tre nya försvarsspelare, något som gör att KDFF känns som en glödhet kandidat till att spela Champions League nästa höst.

Linköpings FC tackar klacken

4) Linköpings FC

Bloggens tips: 3

Starten var suverän. Frida Maanum slog de öppnande passningarna och Ebere Orji gjorde mål så fort hon kom in i straffområdet.

Sedan fick norskan skadeproblem och nigerianskan tappade flytet. Skadelistan innehöll för övrigt många fler än bara Maanum. Inte minst har viktiga Olga Ahtinen varit saknad den senaste tiden.

Det LFC som inledningsvis såg sylvasst ut i kontringsspelet i de första omgångarna har på sistone i stället blivit sönderkontrat. Framför allt har man varit väldigt tröga i mittförsvaret.

I vårens sista match valde man att byta till trebackslinje, vilket skulle kunna vara receptet för framgång i höst. Linköping har många duktiga, offensiva spelare så hittar man bara en defensiv stabilitet så bör man kunna fixa de mål som krävs för en medalj.

Personligen är jag väldigt nyfiken på att se bollskickliga trion Maanum, Lina Hurtig och nya Yuka Momiki tillsammans. Rent teoretiskt känns det som spelare som borde trivas väldigt bra ihop. De borde kunna leverera riktigt fina bollar till Uchenna Kanu och Orji.

Emelie Lundberg

5) Eskilstuna United DFF

Bloggens tips: 5

Eskilstuna är de svaga starternas lag. För tredje året i rad låg det lag som har Champions League-ambitioner i absoluta botten efter åtta omgångar.

En orsak till den svaga starten är att man bara har en spelare som gör mål. Det är Loreta Kullashi, och hon är en av vårens spelare i serien. Men det krävs fler spelare som producerar.

Defensivt är laget helt okej, även även om man släppt in några lite väl lätta mål, framför allt på fasta situationer. För några år sedan var United ett av seriens allra bästa lag på fasta. Man gjorde många mål framåt och släppte knappt in några bakåt. Nu känns laget betydligt svagare i luftrummet.

Det har lett till att den normalt stabila OS-silvermedaljören från 2016, Emelie Lundberg, på sistone fått se ett antal matcher från bänken. Amerikanska Cosette ”Cozy” Morché har tagit över platsen mellan stolparna, och i stort sett gjort det stabilt.

I fjol var Eskilstuna höstens lag i damallsvenskan. Halimatu Ayinde och Felicia Rogic var två glödheta spelare. Kan de kopiera det i år finns en liten chans på tredjeplatsen. Men sju poäng är en stor marginal.

Heidi Kollanen

6) Kif Örebro

Bloggens tips: 9

Inför seriestart tappade Örebro de flesta av sina nyckelspelare från i fjol. Framför allt satte jag stort frågetecken kring hur fjolårets sensation, Emma Kullberg skulle kunna ersättas i trebackslinjen.

Det visade sig att Emma Östlund var redo att ta den rollen. Och offensivt har Heidi Kollanen:s inlägg till Karin Lundin varit grymt vassa vapen. Lundin är sannolikt seriens mest nickstarka forward.

Utöver en naiv insats mot Rosengård har Örebro imponerat med stabilitet. Fyra av de fem förlusterna har varit med uddamålet. Om man även kan få till lite bättre effektivitet så skall laget inte behöva oroa sig för nedflyttningsstrecket. Å andra sidan är fyra poäng ingen stor marginal om man drabbas av skador på nyckelspelare.

Kayla Braffet

7) Umeå IK

Bloggens tips: 11

Efter fem omgångar kände jag mig säker på att Umeå skulle åka ut. Laget hade en poäng och målskillnaden 3–12. De spelade en långsam fotboll som byggde på tålmodigt rullande i uppbyggnadsfas. Dessutom släppte de in en hel del enkla mål i luftrummet.

Personligen saknade jag både fart och spets i laget, även om Therese Simonsson tidigt visade kvaliteter. Jag efterlyste ett mer cyniskt UIK.

De senaste sex omgångarna har västerbottningarna givit svar på tal. De har tagit elva poäng, och bara förlorat mot serieledande Göteborg. Och speciellt cyniskt har de inte heller spelat.

Däremot fick de in kraft när de började spela med Lova Lundin. Hon var spelaren som gick i bräschen för lagets vändning. Och farten har ökat ju mer supertalangen Monica Jusu Bah har spelat. Plus att Kayla Braffet ser alltmer bekväm ut i UIK:s spel.

UIK har trott stenhårt på sin spelidé, även när den inte gav utdelning i poäng. De lyssnade inte på kritiker som jag, utan körde sitt race. Det är beundransvärt. Eller. De har väl delvis anpassat sig till den damallsvenska nivån. Jag tycker att de blivit lite snabbare i uppbyggnadsfasen, de tar lite mindre risker.

Dessutom har de alltså bytt lite i startelvan. Det kör med lite andra spelare nu än det var i början. Och nu känns det som att UIK har bra chans att hålla sig kvar.

Extra glädjande här är att man spelar med ett väldigt hemvävt manskap. Jag fick det till att man spelade hela sju umetjejer senast borta mot Göteborg. Dessutom fanns det två i Göteborgs trupp. De nio umetjejerna är fostrade i en mängd olika klubbar. Bara Göteborgs Emma Kullberg har UIK som moderklubb. UIK samlar sedan talangerna i sina juniorlag.

Och man har fler umebor i sin damallsvenska trupp än de som var med i Göteborg. Imponerande att kunna få fram så många allsvenska spelare i en stad av Umeås storlek. Det vittnar om att klubbarna har en bra flickverksamhet. Eller om att det är något i vattnet i Umeå…

Tillbaka till UIK:s vår.

Det finns fortfarande en del naiva inslag i spelet. Mot Göteborg noterade jag exempelvis att de rullade igång frisparkar på offensiv planhalva. Det är förstås bra om det finns möjlighet att överraska motståndarna. Men rulla igång för rullandets skull är slöseri.

Fasta situationer är otroligt viktiga i damallsvenskan, och när chansen finns att lyfta upp nickstarka spelare bör man ta den. Där har Umeå absolut förbättringspotential.

Piteå skrattar och ler

8) Piteå IF

Bloggens tips: 7

Piteå vann borta mot Umeå i premiären. Och var tio poäng före efter fem omgångar. När lagen nu möts i returmöte är Piteå passerat i kampen om bäst i norr.

Medan UIK har en tydlig identitet i sitt spel kämpar Piteå med sin nya identitet. Laget har alltmer bollinnehav, men tyvärr också allt mindre spets i anfallen. Bara tolv gjorda mål på elva omgångar är inte godkänt.

Kanske att det kan vända med Madelen Janogy tillbaka i truppen. Under våren har väldigt mycket i offensiven kretsat kring Fernanda Da Silva och Josefin Johansson. Nu får de avlastning.

Defensivt har Piteå haft det svårt på kanterna. Centralt står ju alltid Faith Ikidi i vägen för motståndarnas anfall. Och totalt sett tycker jag att nya målvakten Guru Pettersen har gjort en bra vår. Men det är som sagt på kanterna som laget varit sårbart. Kanske kan det ha med omställningen från 3–5–2 till 4–4–2 att göra?

Piteå är ett lag som har roterat friskt i truppen. Och visst, man har ju haft ett extremt jobbigt reseschema under jul och augusti. Kanske att laget kan lyfta igen nu när det blir  rimligare avstånd mellan matcherna?

9) Djurgårdens IF

Bloggens tips: 8

Djurgården har tagit nio av sina tio poäng på hemmaplan. Laget har framför allt varit försvarsstarkt. Bara topplagen Göteborg och Rosengård har släppt in färre mål.

Och kanske att ytterligare pusselbitar föll på plats för tränare Pierre Fondin i 0–0-skrällen mot Rosengård. Där visade ju nämligen Portia Boakye att hon har enorm potential som mittback. Tidigare har hon visat klass både som forward och vänsterback. Men känslan är att den ghananska storstjärnan är i mittförsvaret för att stanna.

Därmed återstår att knäcka den offensiva nöten. För Djurgården är det lag som gjort näst minst mål. Det är väldigt tydligt att man saknar Mia Jalkerud. Tilde Lindwall är en offensiv talang, och är lagets bästa målskytt med tre. Men man behöver även någon lite mer kraftfull forward som kan bana väg för Lindwall.

I övrigt stod Olivia Schough för en stark start på säsongen. På sistone har Malin Diaz hyllats av flera, och dessutom lanseras som landslagskandidat. Personligen har jag sett henne för lite på sistone. Hon var ju bänkad både mot Göteborg och Rosengård.

Men Diaz är en spelare med väldigt intressanta egenskaper. Hon har tidigare varit och nosat på landslaget i omgångar. Kanske att hon nu kan vara redo för det stora genombrottet?

Vittsjö GIK

10) Vittsjö GIK

Bloggens tips: 4

Vittsjö är seriens stora besvikelse så här långt. De fick väldigt många medaljtips i år – bland annat här i bloggen. Men en riktig katastrofstart gjorde att medaljdrömmarna ganska snart var borta.

Redan innan serien startade drog viktiga Tove Almqvist korsbandet. Dessutom har inte Alexandra Benediktsson blivit frisk från den knäskada hon drog på sig redan i februari.

I de första två omgångarna hade man tunn trupp – och marginalerna mot sig i avgörande ögonblick. I tredje omgången drog 2019 års bästa damallsvenska målvakt, Sabrina D’Angelo, korsbandet.

Vändningen kom efter att duktiga australiska forwarden Emily Gielnik anslöt. Och sedan laget fått full bänk har man lyft över nedflyttningsstrecket. När nu även Elizabeth Eddy och Rebecka Quinn ansluter känns det som att Vittsjö bör få så bra stabilitet att laget skall slippa slåss i botten.

Jämfört med fjolåret är det ju framför allt defensiven som fallerat. Efter elva omgångar i fjol hade Vittsjö målskillnaden 18–7. I år har man 14–20. Man har alltså nästan släppt in tre gånger så många mål som i fjol.

11) IK Uppsala Fotboll

Bloggens tips: 12

Uppsala har bara två utländska spelare, och man har på alla sätt den minst meriterade truppen i serien. Uppsalas trupp innehåller exempelvis bara en spelare som gjort A-landskamper. Anna Rakel Petursdottir har spelat sju för Island.

En stor del av spelarna i truppen hade inte någon som helst damallsvensk rutin inför säsongen. Med tanke på det har Uppsala gjort en stark vår. Laget spelar efter sina resurser.

De står ofta lågt, och går på kontring. Emma Holmgren skapar trygghet i defensiven och duon Cornelia Kapocs och Cassandra Korhonen är nyttiga i kontringsspelet. Dessutom är man bra på fasta situationer.

Trots att man vann ”rätt” matcher i serieupptakten har man nu ändå rasat under strecket. På pappret skall inte Uppsala hålla sig kvar. Och känslan är att man kommer att få svårt att ha två lag bakom sig i november.

Det har inte lyst lika mycket om laget på sistone. Det har bara blivit tre poäng på de sju sista omgångarna. Men man är förstås inte chanslösa.

När Uppsala får defensiven att stämma är man ett svårspelat lag, ett lag som är otäckt att möta. Så om man toppar formen till rätt matcher kan det räcka.

Men det väntar två nyckelmatcher direkt i höstupptakten. Det måste nog bli minst tre poäng på hemmamötet med Kif Örebro och bortamatchen i Umeå.

Maria Nilsson instruerar Sandra Lindkvist, Alexandra Jonasson och Signe Holt Andersen

12) Växjö DFF

Bloggens tips: 10

Växjö kommer till alldeles för få avslut och gör inga mål. Därför ligger laget sist och är riktigt illa ute.

I veckan har man gjort om i lagledningen. De elva första omgångarna delade Maria Nilsson och Magnus Olsson på tränaruppdraget. Numera är Nilsson ensam tränare medan Olsson har blivit sportchef.

Vi får se om det kan få laget att lyfta. Men som det sett ut under sommaren har jag svårt att se Växjö passera två lag. Alla andra lag känns bättre.

Hittills har Växjö alltså bara gjort fem mål – och man har släppt in 21. Att ha tre fler poäng än gjorda mål är i och för sig starkt. Men i övrigt är det inte mycket som kan anses vara starkt. Tidigare var man väldigt bra hemma på Myran/Växjö Arena/Visma Arena. Men i år har det bara blivit fem hemmapoäng på fem matcher.

Hoppet står till att nya duon Ini-Abasi Umotong och Antonia Göransson kan understödja hyperviktiga Signe Holt Andersen så att laget får ett anfallsspel värt namnet. Men jag är skeptisk.

Det känns som att det enda som kan rädda Växjö är om två andra lag rasar igenom. Jag tror nämligen inte att Växjö tar fler poäng i höst än de gjort hittills.

Signe Holt Andersen

Den damallsvenska hösten startar redan 14.00 i dag med slaget om norr, Piteå–Umeå. I övrigt i dag är det ju ytterligare två kvartsfinaler i Champions League i kväll 20.00.

I morgon har vi fem damallsvenska matcher med Rosengård–Göteborg 18.00 som given höjdpunkt. Det är ju faktiskt troligt att den matchen blir hela säsongens höjdpunkt. Den sänds på SVT, och kanske blir det återigen kanonsiffror likt förra helgen då damallsvenskan krossade herrallsvenskan.

https://twitter.com/SVTChris/status/1296800390420332545

Och vet ni vad? Det är inte bara i Sverige som det är seriefinal den här helgen. I dag 14.45 kan ni som har tillgång till NRK 1 se norska toppmötet mellan LSK Kvinner och Vålerenga.

 

 

Gielnik lyfte Vittsjö över strecket – och ny domarskandal

Publicerad den av
14

Inlägget uppdaterat med klipp på ett högst tveksamt mål från elitettan

Två matcher återstår av första halvan av damallsvenskan. I dag fick vi veta att det blir Kristianstad som gör Göteborg och Rosengård sällskap på Champions Leagueplatserna i paus.

Vi fick också veta att det blir Växjö och antingen Djurgården eller Uppsala som firar halvtid på nedflyttningsplats.

För mig var Växjö–Vittsjö dagens huvudmatch. Vittsjö vann med 2–0 efter att Emily Gielnik gjort ett tidigt och ett sent mål. Det tidiga var ett friläge där hon kallt och rutinerat inte stressade upp sig utan använde all tillgänglig tid för att komma till bästa möjliga avslut. Det sena målet var en hård nick från nära håll efter ett fint inlägg från Clara Markstedt.

Det var en rätt dålig fotbollsmatch, där det fanns ganska mycket mer att kräva av passningsspelet. Men för Vittsjö spelar det inte någon större roll. Man vann och passerade trion Uppsala, Djurgården och Växjö. Även om Vittsjö långt ifrån gjorde någon stormatch i dag är känslan att de snart har lämnat nedflyttningsstriden.

För Växjö lär det däremot bli kamp för kontraktet säsongen ut. Framför allt måste man hitta en bättre offensiv. För fem gjorda mål på elva matcher är för dåligt.

Linköping vann med 3–1 mot Uppsala. Det gör att upplänningarna riskerar att trilla ner under strecket i morgon. Trots det tycker jag att Uppsala får godkänt för den första halvan av serien. Uppsalas trupp är tveklöst den minst meriterade i serien, och således också den man kan ha minst krav på. att laget troligen håller sig på fast mark efter elva omgångar är starkt.

Efter tre raka förluster ställde Linköping idag upp med ett 3–5–2 där Ronja Aronsson, Lina Hurtig och Sofie Bredgaard spelade på centralt mittfält och där Alva Selerud och Uchenna Kanu var forwards. Det gav tre poäng, och bara två poäng upp till Champions Leagueplats efter halva serien.

I Eskilstuna vann hemmalaget en jämn match mot Piteå med 2–0. Gästernas målvakt Guro Pettersen bjöd på det matchavgörande 1–0-målet. Efter fem omgångar, när jag gick igenom de fyra topplagens anfallssätt, var Piteå med i guldstriden. Sedan dess har laget tagit en poäng på sex matcher – och nu är man farligt nära nedflyttningsstriden.

Dagens glädjeämne för Piteå var förstås att Madelen Janogy var tillbaka i damallsvenskan. Hon spelade en kvart. Det tråkiga utöver förlusten var att Josefin Johansson tvingades kliva av skadad efter en smäll i 80:e minuten. För övrigt kunde väl Johansson ha fått straff i den situationen?

Eskilstuna och Kif Örebro står på 14 poäng och är väl därmed det närmaste mittenlag vi kommer i tabellen. United avslutade en ojämn vår med seger. En vår där man halkat efter medaljlagen trots att man tagit poäng av de båda seriesuveränerna. En vår där Loreta Kullashi varit lagets stora stjärna. Hon gjorde sitt nionde mål i dag och har stått för halva lagets målskörd.

Dagens sista match vann Kristianstad med 2–1 i Örebro. Av det jag såg kunde Kif mycket väl fått med sig en poäng. Men KDFF är starkt nu. Efter inledande förluster mot Göteborg och Rosengård har Kristianstad nio raka utan förlust. Och på de senaste fem matcherna har det blivit fina 13 poäng.

Noterbart är att Kristianstad redan har klarat av bortamatcherna mot samtliga övriga lag som just nu återfinns på tabellens övre halva. Spelschemat är således helt klart en sak som talar för att KDFF skall ta en Champions Leagueplats. En annan sak som talar för Elisabet Gunnarsdottir:s lag är att man nu får in tre backar.

Ihop med Umeå och Uppsala är Örebro det lag som överraskat mig mest. Jag tippade dem på nionde plats, och skrev att det var frestande att sätta Örebro på nedflyttningsplats. Jag är glad att jag satte laget ovanför strecket.

För Kif 2020 har visat sig vara ett både stabilt och svårslaget lag. Utöver ett taktiskt debacle mot Rosengård har Kif varit med i samtliga matcher ända in i slutminuterna. Av de fem förlusterna är fyra med uddamålet.

I morgon avslutas den vårsäsong som kanske snarare borde kallas sommarsäsong med matcherna Göteborg–Umeå och Djurgården–Rosengård. Då kan vi fullt ut halvtidssummera topp- och bottenstrid.

I elitettan tog Älvsjö i dag ett stort steg mot nytt kontrakt genom 2–1-seger i sexpoängsmatchen mot Sandviken. Alingsås var också på väg mot en blytung 2–1-seger, men Lidköpings Sandra Lagerbratt kvitterade i 96:e minuten av de närmare 110 som matchen pågick.

Resultatet gör att Lidköping är över nedflyttningsstrecket efter elva omgångar – men bara på bättre målskillnad än Sandviken. Alingsås ligger på tionde plats, sju poäng ovanför strecket.

Lidköping skall för övrigt tacka domaren Helena Ögren för dagens poäng. För det här målet borde ju förstås aldrig ha godkänts. Men taktiskt att skicka in en motståndarback i målvakten så att man får tomt mål… Orsaken till de 20 tilläggsminuterna var att Alingsåsmålvakten Amanda Nordberg fick hämtas med ambulans efter det här målet.

Trio till Kristianstad – Wiegman till England

Publicerad den av
9

Under fredagen presenterades fyra nya spelare till damallsvenskan. Och i dag meddelade Göteborg att de lånar ut amerikanska backen Annika Schmidt till Sunnanå. Det borde ha varit de sista truppjusteringarna inför de tolv återstående omgångarna. Så nu vet vi vilka spelare det är som skall göra upp i höst.

Alla fredagens fyra nyförvärv gjordes av klubbar på medaljplats. Fyran Linköping hämtade hem en forward i Rachel Hill, medan Kristianstad värvade tre spelare med defensiva kvaliteter i Lauren Barnes, Hailie Mace och Franziska Jaser.

Jag måste säga att det förvånade mig att LFC plockade in två forwards under det här fönstret. En offensiv spelare var rimligt att ta in, men den andra borde väl ha varit en mittback? Nu har LFC en rätt framtung trupp med sju forwards, men bara sex backar.

Kristianstads värvningar känns mer rimliga. Det är tre spelare som alla kan spela i backlinjen, men där fjolårets Rosengårdsspelare Hailie Mace även är användbar som forward. Mace har vi alltså sett i Sverige tidigare.

De båda andra är nya ansikten i svensk damfotboll. Jaser är ett oskrivet kort. Hon har gjort kring 20 landskamper för Tyskland på ungdomssidan, och fick göra två inhopp i Bayern München som 18-åring, Sedan var hon en säsong på college, innan hon kom hem till Freiburg, där hon inte lyckades få någon speltid. De senaste fyra åren har 24-åringen spelat i schweiziska FC Basel.

Om Jaser är oskriven har 31-åriga Lauren Barnes en lång och fin meritlista. Hon är försvarsklippa i OL Reign (det lag som tidigare hette Seattle Reign) sedan 2013, och har dubblerat med spel i Australiens W-league för de två olika Melbourneklubbarna. Hon ingick i USA:s landslagstrupp vid She Believes cup 2016, men fick aldrig chansen att debutera. Barnes känns precis som den försvarsgeneral som KDFF sökt efter.

Apropå nyförvärven. Jag vet inte om det beror på att jag är journalist, men man är ju lite intresserad av hur klubbarna kommunicerar sina nyheter.

LFC tycks bara ha gått ut med pressreleaser, en för vardera spelare. På twitter lyckades de skriva fel förnamn på sitt japanska stjärnförvärv.

Kristianstad valde att samla till presskonferens för att samtidigt presentera alla sina tre nya spelare. Det finns förstås fördelar med båda uppläggen. Men det optimala är förstås både och.

Kristianstad sände för övrigt sin presskonferens på Facebook. Det gillar man, även om det som tv-produktion betecknat var undermåligt. De hade ingen mikrofon och befann sig i en för ändåmålet mycket dålig lokal med eko och mycket bakgrundsljud. Dessutom lyckades man inte få igång sändning i tid, så vi som såg den fick gissa vilka spelare det var som presenterades. Men det är ju bra att testa sig fram, och nästa gång gör man säkert många saker bättre.

En notering jag gjort är att klubbarna i allmänhet är väldigt dåliga på bilder. Har man den nya spelaren på plats finns det ett värde både för klubb och media att klubben drar på spelaren en matchtröja och knäpper ett par bilder för fri publicering som man sedan bifogar pressreleasen.

Det om spelarpresentationer. På måndag kväll når vi halvtidspaus i damallsvenskan. Det är ju väldigt jämnt på många håll, och vi har flera intressanta matcher framför oss. I elfte omgången är mötet mellan lagen på nedflyttningsplats, Växjö och Vittsjö, den mest intressanta. De båda lagen möts för övrigt redan igen i 13:e omgången. Alltså två gånger på tre omgångar.

Vinnaren mellan Vittsjö och Växjö har bra chans att tillbringa seriens halvtidspaus ovanför nedflyttningsstrecket. För inte tar väl Djurgården poäng mot Rosengård?

För tips av matcherna i elfte omgången hänvisar jag till bloggen damfotboll.org. En match i omgången visas på SVT, det är Eskilstuna–Piteå. En match där Madelen Janogy skall vara redo för comeback.

Under lördagen hände det saker i elitettan. Det jämnade ut sig både i toppen och botten. I toppen åkte AIK på första förlusten när man föll med 1–0 i derbyt mot BP. Och i botten  tog Sunnanå sina första poäng genom 3–0-seger i måstematchen mot Kvarnsveden. I övrigt vann Morön toppmötet med Kalmar med 2–0 och Jitex slog Mallbacken med 1–0.

Sunnanå startade för övrigt dagens match med fyra sommarvärvningar och fyra lånespelare från Umeå. Man hade alltså bara tre spelare i startelvan som man hade i träning så sent som för ett par veckor sedan.

Det var alltså knappast ett samtränat lag Sunnanå spelade med. Egentligen är det ju långt ifrån den arbetsro och kontinuitet man vill ha. Men trots all röra i Sunnanå är laget nu med i serien på allvar.

Däremot ser det otroligt mörkt ut för Kvarnsveden. Bara sju gjorda mål på elva matcher talar för att det kan bli division I nästa år.

Även om Jitex och BP fortsatt har viss toppkänning så känns det numera som att det är mellan AIK, Morön och Hammarby som kampen om de allsvenska platserna kommer att stå.

Jag såg andra halvleken av Moröns segermatch i dag. Där spelade laget en ganska enkel fotboll. Enkel, men effektiv. Så fort de fick bollen sökte de sina snabba forwards Hayley Dowd och Katrina Guillou. De har även duktiga kantspelare i Christine Tjärnlund och Ellen Schampi. Den senare har en väldigt fin vänsterfot.

Morön startade med dansk målvakt och fem amerikanska utespelare. Lagets djupledshot är såpass bra att det absolut kan sluta topp två. Morön måste vara ett väldigt jobbigt lag att möta.

Kollar vi internationellt föll svensklaget LSK i dag i norska toppserien borta mot Avaldsnes. Därmed kommer Rosenborg eller Vålerenga gå upp i serieledning i morgon.

I dag tog Røa sina första poäng för året genom 1–0-seger borta mot Klepp. Røas tränare Geir Nordby blev assisterande tränare i klubben 1997 och chefstränare 2006. För två veckor sedan nådde han upp i 600 matcher som Røatränare. Makalöst.

I träningsmatcher ute på kontinenten gjorde Amanda Ilestedt och Marija Banusic varsitt mål.

Veckans största internationella nyhet är att Nederländernas förbundskapten Sarina Wiegman byter jobb och land efter OS. Hon är nämligen Phil Neville:s efterträdare som Englands förbundskapten.

Wiegman har ju lett Nederländerna till EM-guld på hemmaplan 2017 och VM-final i fjol. Nästa EM går i England, så hon skulle kunna vinna EM-guld på hemmaplan två gånger i rad…

Jag har för övrigt stort förtroende för Wiegman. Hon verkar vara en lysande tränare. Dock är ju frågan om hon inte får lite väl kort tid på sig för att bygga ett engelskt guldlag.

Från fredag (den 21 augusti) till söndagen den 30 augusti avgörs slutspelet i Champions League i norra Spanien. Som jag tidigare berättat har Atletico Madrid fått in coronafall i truppen. Nu har även mästarlaget Lyon fått ett coronafall. Den drabbade är målvakten Lola Gallardo, som man rekryterade från just Atletico. Ännu finns det dock inga signaler om att slutspelet skall vara i fara.

https://twitter.com/OL_Plus_Fem/status/1293995430272008194

Apropå slutspelet i Champions League, så skall man kunna se det på svensk tv på Viasat. Kul.

Momiki – det var ett kul namn

Publicerad den av
3

Japans nummer tio skall spela i damallsvenskan i höst. Det är en jätterolig nyhet såväl för Linköpings FC som för hela serien.

Japans tia heter Yuka Momiki och är precis den spelartyp man ser framför sig när man tänker japansk tia. Alltså kort, smart och med härlig bollbehandling.

Momiki är extra spännande eftersom hon har fötterna i både amerikansk och japansk damfotboll, vilket ju på sätt och vis är två extremer. Hon är född och uppvuxen i USA, men flyttade ganska tidigt hem till Japan och fick bland annat sin fotbollsfostran i storklubben NTV Beleza.

För er som är spända på Yuka Momiki finns ett klipp här:

Det har inte varit så många japanska spelare i damallsvenskan. Vad jag kan komma på måste Momiki tveklöst vara den bästa japanskan vi haft i svensk fotboll. Mami Yamaguchi spelade ju för Umeå och Hammarby för cirka tio år sedan. Yamaguchi gjorde 18 A-landskamper för Japan. Men det var innan Japan fick sitt stora genombrott.

Momiki har spelat 34 A-landskamper och är bara 24 år gammal. Som sagt, en otroligt spännande spelare i damallsvenskan, och i Linköping.

Larsson briljerade mot Linköping

Publicerad den av
21

Fem mål av Mimmi Larsson mot klubben som skickade ut henne på kanten. Och Kristianstad klättrar upp på Champions Leagueplats.

Mimmi Larsson

Det är väl dagens huvudrubriker. Den tionde omgången innebar segrar för Rosengård, Kristianstad, Göteborg, Umeå och Kif Örebro. I Piteå blev det oavgjort mellan hemmalaget och Djurgården.

I dag kunde man se tre matcher samtidigt. Jag hade Rosengård–Linköping som huvudmatch från start. Där förlorade LFC egentligen redan på uppvärmningen. Då slog nämligen Frida Maanum upp sin skada, vilket innebar att Emma Lennartsson fick lämna backlinjen och Lisa Hurtig komma in i mittförsvaret bredvid Nilla Fischer.

Det mittbacksparet hängde inte alls med i Larssons svängar. Då spelade det ingen roll att LFC hade ett fint kontringsspel före paus. Ett väldigt imponerande Rosengård fick förhållandevis enkla mål, och hade återigen en sådan där underbart rolig fotbollsdag.

Jag släppte matchen efter 4–1, men noterade att det trillade in tre mål till på slutet. 16–2 på två matcher mot Uppsala och Linköping är otroligt imponerande. Mimmi Larsson gjorde fem av dagens mål – bland annat ett äkta hattrick i andra halvlek och var förstås lysande. Hon kopplade ett rejält grepp om skytteligasegern.

Jag kollade in Caroline Seger lite extra. Hon har hyllats av Jonas Eidevall, och jag ville kolla om det bara var uppmuntran, eller om det var förtjänat. Och av det jag såg var det förtjänat. Det var länge sedan jag såg Seger så bra. Jag brukar tycka att hon spelar alldeles för mycket i sidled eller bakåt. Men det hon visade idag var någon helt annat. Hon startade många anfall genom att spela igenom Linköpings mittfält. Kul att se Seger så konstuktiv.

Rosengård är verkligen briljant nu. Apropå Malmöklubben undrar jag vart Johanna Rytting Kaneryd tagit vägen? Det sas ju att det inte var någon fara med henne efter att hon gått av matchen mot Piteå med skadekänning. Men hon har inte suttit med på bänken sedan dess. Var det värre än man trodde?

I Vittsjö vann Göteborg med 2–0 efter ganska tidiga mål av Rebecka Blomqvist och Natalia Kuikka. Göteborg kvar i tabelltopp och Vittsjö kvar i botten.

Kristianstad vann också med 2–0, det mot nästjumbon Växjö. Därmed är alltså Kristianstad ny tabelltrea. Växjö presenterade idag Antonia Göransson som nyförvärv. Hon skall ha förändrat sin spelstil sedan hon var landslagsspelare. Det blir kul att se henne i damallsvenskan igen.

Även Kristianstad värvade innan transferfönstret stängde. Två nya spelare förväntas presenteras när som helst.

Piteå–Djurgården 1–1 var en match jag knappt såg något av. Djurgården fick i alla fall ta säsongens första bortapoäng. Piteå tog också en skön poäng efter fyra raka förluster.

I Örebro hade hemmalaget fyra ribbträffar. Uppsala var inte heller ofarligt, och jag tycker att gästerna skulle ha haft straff för hands efter 60.30. Det i ställningen 1–1. Nu vann istället Örebro på ett nickmål från Frida Skogman på slutet. Tungt för Uppsala.

Tungt också för Eskilstuna som fick ett fint ledningsmål bortdömt för offside i den första halvleken i Umeå. På reprisbilderna tycker jag inte att det ser ut som offside på Matilda Plan. Men kameravinkeln är så dålig att jag inte 100-procentigt kan slå fast att målet borde ha godkänts.

I stället blev det UIK som tog en ny seger. Therese Simonsson avgjorde från straffpunkten. Umelaget imponerar stort för tillfället. Elva poäng på de fem senaste omgångarna innebär att UIK nu är på övre halvan. Starkt.

Apropå Eskilstuna såg jag att tränare Magnus Karlsson avslöjade att klubben inte bara varit nära att få låna Denise O’Sullivan. I den länkade artikeln säger Karlsson:

”Vi hade ett liknande, ännu bättre namn, på gång för några veckor sedan och då tycker jag att det är värt att göra något.”

Man undrar ju vad det kan ha varit för namn? Personligen tycker jag att det är otroligt tråkigt att de inte fick in O’Sullivan – för det tycker jag är ett av damfotbollsvärldens allra mest spännande namn.

I november hade amerikanska damfotbollsajten Equalizer Soccer en artikel med rubriken: ”Denise O’Sullivan might be the best player no one is talking about.” Och så är det. O’Sullivan är otroligt underskattad bland damfotbollsexperter.

Fast inte bland spelarna. Två år i rad har hennes lagkompisar i North Carolina Courage – USA:s överlägset bästa klubblag – valt henne till lagets bästa spelare. Och när alla ligans spelare valde NWSL:s allstarlag i fjol fanns irländskan med.

Bilder av damallsvenskan 2019 – andra delen

Publicerad den av
5

Detta bildspel kräver JavaScript.

Som jag berättade i förra veckan har jag ju närmare 400 opublicerade bilder från fjolårets damallsvenska. Nyligen släppte jag de 130 första bilderna. Här kommer andra inlägget av tre. Här är således 130 bilder till. Håll till godo.

Nellie Karlsson
Göteborg jublar
Göteborg jublar
Loes Geurts
Alice Nilsson
Alice Nilsson
Rita Chikwelu och Svava Ros Gudmundsdottir
Rita Chikwelu
Elin Rubensson
Amanda Edgren
Kajsa Törnkvist
Anna Welin
Therese Ivarsson
Filippa Curmark med Anna Welin i ryggen
Julia Zigiotti
Elin Rubensson jagas av Alice Nilsson
Taylor Leach
Kristianstads DFF
Sara Persson
Sara Persson
Almira Spahic (skymd). Beata Kollmats, Sara Persson, Jilan Taher och Alice Nilsson.
Brett Maron
Rita Chikwelu
Elisabet Gunnarsdottir och Marcus Lantz
Almira Spahic, Sara Persson och Jilan Taher
Hanna Andersson och Karin Lundin
Evelyn Ijeh, Molly Johansson, Irmeli Jonsson och Andrea Simonovic Pajovic
Maja Bodin
Evelina Duljan
Moa Olsson
Anna Welin
Rita Chikwelu
Evelina Duljan
Johanna B Rasmussen
Tilda Persson
Anna Welin
Johanna B Rasmussen
Therese Ivarsson
Saga Jontoft
Maja Bodin
Kajsa Törnkvist
Elisabet Gunnarsdottir och Sif Atladottir
Elisabet Gunnarsdottir och Sif Atladottir
Sofia Hagman
Josefin Harrysson
Evelina Duljan
Rita Chikwelu
Svava Ros Gudmundsdottir pekar
Svava Ros Gudmundsdottir
Svava Ros Gudmundsdottir
Brett Maron
Brett Maron
Svava Ros Gudmundsdottir och Kajsa Törnkvist
Josefine Rybrink
Therese Ivarsson
Anna Welin
Alice Nilsson
Sif Atladottir
Saga Jontoft
Anna Welin
Elisabet Gunnarsdottir
Kristianstad i ring
Matilda Haglund
Lina Hurtig
Stina Blackstenius
Lisa Hurtig
Emma Lennartsson
Anna Oskarsson
Julia Magnusson
Mimmi Larsson och Frida Maanum
Sabina Ravnell
Mimmi Larsson
Wilma Thörnkvist
Dajan Hashemi
Emma Lennartsson
Anna Rakel Petursdottir
Lina Hurtig
Stina Blackstenius och Filippa Angeldahl
Lina Hurtig
Dajan Hashemi
Matilda Haglund
Emma Holmgren
Wilma Thörnkvist och Lina Hurtig
Alva Selerud
Dajan Hashemi
Matilda Haglund
Matilda Haglund
Nellie Karlsson
Adelisa Grabus
Erin McLeod
Emmi Alanen
Stina Lennartsson har gjort mål
Maria Nilsson instruerar Sandra Lindkvist, Alexandra Jonasson och Signe Holt Andersen
Moa Öhman
Ria Öling
Jennie Nordin och Anna Anvegård
Emmi Alanen
Stina Lennartsson
Ida Strömblad
Hanna Spets
Signe Holt Andersen i udda duell
Stina Lennartsson
Stina Lennartsson
Emmi Alanen med bollen
Emilia Hjertberg steget före Anna Anvegård
Anna Anvegård på språng
Lovisa Johansson
Sandra Lindkvist
Osinachi Ohale
Jennie Nordin
Stefan Olofsson
Sara Nilsson
Sara Nilsson
Kungsbacka DFF
Drickapaus i Växjö DFF
Malin Fors och Moa Öhman
Ritah Kivumbi
Simona Koren
Ria Öling
Osinachi Ohale
Emmi Alanen
Ria Öling
Alexandra Jonasson
Anna Anvegård
Jennie Nordin
Anna Anvegård
Signe Holt Andersen
Maria Nilsson
Maria Nilsson