Jag uppskattade på förhand playoffmötet mellan FC Rosengård och tyska ligatrean TSG 1899 Hoffenheim som en 50–50-match. Mitt lag hade träning i kväll, så jag missade kvällens match på Malmö IP.
Men jag noterade med besvikelse att Hoffenheim vann med 3–0 och därmed har ett drömläge inför nästa veckas hemmaretur.
En koll på matchstatistiken visar att Rosengård hade 12–7 i avslut. Men att det var 2–5 i avslut inom ramen, och alltså 0–3 i mål.
Nyss fick jag se de där tre målen. Och den spontana reaktionen var: herregud vilka skitmål det handlar om. Jag tyckte att Kristianstad föll på eget grepp mot Bordeaux härom veckan. I dag tycks Rosengård ha gjort en dyr repris. En repris som sannolikt kostar många miljoner kronor. För inte kan väl Rosengård vända på bortaplan?
Det har för övrigt varit en dålig svenskdag. Cyperns mästarlag Apollon föll med 2–1 hemma mot Ukrainas Zhytlobud-1 från Kharkiv. Tränare Kim Björkegren hade Matilda Abramo och Sofia Hagman i startelvan och bytte in nyförvärvet Julia Spetsmark i paus.
Real Madrid nådde fina 1–1 hemma mot Manchester City. Man gjorde det dock utan coronasjuka Kosovare Asllani.
Den enda svensken som fick jubla i kväll var Jonas Eidevall. Hans Arsenal vann med klara 3–0 hemma mot Slavia Prag, ett resultat som innebär att Londonklubben är väldigt nära Champions Leagues gruppspel.
I kväll har den 14:e omgången av damallsvenskan slutförts. Det gjorde den genom att Kif Örebro tog tre blytunga poäng via 2–1 hemma mot Linköping.
Det har varit en omgång där jag knappt har sett något av matcherna. Men klart är att utöver Örebro var Eskilstuna omgångens stora segerlag – och Växjö var den stora förloraren.
Djurgårdens 1–0-seger mot Växjö innebär ju nämligen att småländskorna nu är väldigt nära elitettan. Växjö har i och för sig kvar att möta de tre lag som ligger närmast före i tabellen: Piteå, AIK och Kif Örebro. Men känslan är alltmer att det inte räcker med segrar i de tre matcherna. Jag tror faktiskt att Växjö måste vinna minst fem av de åtta matcher som återstår. Det finns ju faktiskt inget som talar för att det kommer att inträffa.
Eskilstuna vann i går med 3–0 hemma mot Piteå. Samtidigt förlorade samtliga övriga lag som är med och slåss i medaljstriden. Det innebär att trean United nu plötsligt har fyra poängs lucka ner till fyran Hammarby och femman Kristianstad.
Uniteds förvandling är på alla sätt anmärkningsvärd. På de åtta första omgångarna vann laget bara en match. Sedan dess har man radat upp sex raka segrar, i samtliga har man dessutom hållit nollan.
Högst upp i toppen behåller Rosengård sin sexpoängsledning före Häcken. I morgon skall Rosengård dessutom försöka ta ett stort steg mot det nya gruppspelet i Champions League. 19.00 tar man emot tyska trean Hoffenheim på Malmö IP.
Med sig in i den matchen har man två tråkiga skador. Både Fiona Brown och nyförvärvet Frederikke Thøgersen har spelat klart för det här året och står inför operationer. Brown har dragit på sig en korsbandsskada. För Thøgersen har jag inte sett någon annan diagnos än att hon är långtidsskadad.
På onsdag 19.00 är det Häckens tur att gå in i UWCL-kvalet, de gör det i Oslo mot Vålerenga. Ett Vålerenga som visat riktigt svag form i toppserien på sistone. Det norska mästarlaget har bara vunnit en av de sex senaste ligamatcherna, och i lördags blev det 1–0-förlust mot serieledande Sandviken.
Ytterligare flera lag med svenska inslag spelar också kvalmatcher mot Champions League i veckan. Bland annat spelar Cyperns mästarlag Apollon hemmamatch mot ukrainska Zhytlobud-1. I första kvalomgången spelade Matilda Abramo och Sofia Hagman i Kim Björkegren:s Apollon.
I dag har klubben även presenterat en tredje svensk spelare. Det är Julia Spetsmark som ansluter från Fleury i den franska ligan. Huruvida Spetsmark är spelklar till morgondagens match är oklart. Men känslan är ändå att hon kan få spela Champions League längre fram i höst. Jag håller nämligen Apollon som favorit till 80–20 i playoffmötet med det ukrainska mästarlaget.
I kväll möttes två av Sveriges tre representanter i Champions Leauge. Inledningsvis var det en riktig utklassning, där Häcken fullständigt körde över Kristianstad.
Det stod bara 1–0 till göteborgarna efter 45 minuter. Men jag hade 8–0 i klara målchanser och upplevde att Häcken var bättre på precis allt – utom att kasta inkast. Man hade bättre taktik, bättre närkampsspel och bättre passningar.
Göteborgarna hade däremot inte någon vidare effektivitet. Bland annat borde Julia Zigiotti Olme ha gjort ett par mål. Men ett mål på åtta chanser ger ändå bättre procent än KDFF:s noll på noll…
Framför allt hade Häcken en fullständigt lysande högerkant med Elin Rubensson och Johanna Rytting Kaneryd. De hade riktig lekstuga under de första 30 minuterna.
Johanna Rytting Kaneryd
Efter paus rörde Elisabet Gunnarsdottir om i sitt lag. Framför allt gick hon från tre-/fembackslinje till en fyrbackslinje. Då jämnades spelet ut. Fast Häcken kändes aldrig hotat. Det svenska mästarlaget hade betydligt bättre kontroll på KDFF än vad franska ligatrean Bordeaux hade i lördags.
I den andra halvleken räknade jag till 2–2 i målchanser. Således var båda lagen effektiva efter paus, när chanserna väl dök upp. Dock tyckte jag att Häcken tappade lite skärpa i spelet, delvis för att KDFF var bättre, men även för att Rytting Kaneryd blev lite väl bollkär och överarbetade många situationer.
Häckens båda mål efter paus var dock riktiga godbitar. Först språngskallade nya Stine Larsen in ett precist inlägg från Lotta Ökvist till 0–2, och på slutet stod Milica Mijatovic för en läcker frispelning till Rytting Kaneryd och 0–3. Målskytt Rytting Kaneryd bjöd sedan KDFF och Anna Welin på tröstmålet med en svag bakåtpassning.
I Häcken visade framför allt Filippa Angeldahl, men även Stina Blackstenius, att OS-formen sitter i. Båda vad delaktiga i mycket i offensiven. Bland annat spelade just Angeldahl fram Blackstenius till ledningsmålet.
Stine Larsen
Häcken hade bara ett nyförvärv i startelvan, Stine Larsen. Det blir intressant att se hur man kan utnyttja hennes fina huvudspel i framtiden. Det borde kunna bli ett riktigt bra vapen med inlägg från den fina högerkanten mot Blackstenius vid första stolpen, eller mot Larsen vid bakre.
När det gäller KDFF har de varit chanslöst i båda årets möten med Häcken. Det blev 6–2 i början av juli och nu alltså 3–1. Det må kanske vara hänt, för Häcken är bra. Mer oroande är att jag inte hittar några tydliga linjer i Kristianstads spel. När jag kollar på dem hittar jag inte vad det är de vill, varken i anfalls- eller försvarsspel.
Men det skulle ju kunna vara jag som är blind.
Det om dagens match. De kommande dagarna spelas flera riktigt intressanta matcher i damallsvenskan. Redan i morgon är det Skånederby mellan Vittsjö och Rosengård. Vittsjö är fem poäng ifrån den luckrativa tredjeplatsen och behöver börja vinna matcher för att börja avancera i tabellen. Rosengård såg riktigt vasst ut mot Örebro. Klarar man av att återupprepa storspelet på en regnblöt gräsplan?
På lördag är det måstematch för Växjö borta mot Djurgården. Stockholmarna presenterade i gårMagnus Pålsson som ny tränare. Det är en tränare som aldrig tidigare jobbat med damfotboll och som därmed inte lär vara speciellt insatt i damallsvenskan. Att kastas in i ny värld fyra dagar innan en viktig match är knappast något idealläge för Pålsson.
På lördag skall Häcken upp till bevis igen, då ställs man mot Hammarby på Bravida Arena. Medan Häcken imponerade i dag var ju Bajen långt ifrån imponerande mot Eskilstuna i helgen. Har Hammarby mer att komma med på lördag?
Slutligen till dagens svensk på den internationella scenen. Det är Lova Lundin som i dag presenterats som nyförvärv av vårens franska ligatia, ASJ Soyaux–Charente. Lundin kommer närmast från den spanska ligan, där hon gjorde ett mål på elva matcher (sju från start och totalt 579 minuter) för Logrono under våren. Logrono åkte dock ur spanska Liga Iberdrola. Lundin håller sig dock alltså kvar på högsta nivån.
I dag har Pierre Fondinfått sparken från Djurgården. Jag måste säga att jag personligen blev överraskad av beskedet. Han har ju inte haft något lätt jobb i Stockholmsklubben.
I vintras bytte man halva spelartruppen, och stora delar av startelvan. Efter en trög start fick dock Fondin ordning på laget. Man tog elva poäng på vårens fem sista omgångar, bland annat efter segrar mot lag som Eskilstuna och Vittsjö.
1–0-förlusten i höstpremiären mot AIK var i och för sig en blek insats. Men jag tyckte inte att den slätstrukna insatsen i lördags var någon skräll, man bör ju tänka på att två av vårens nyckelspelare saknades i matchen i form av Gudrun Arnardottir, som gått till Rosengård, och skadade Nellie Lilja.
Djurgårdsledningen måste ju dock tyckt att derbyförlusten var en katastrof, annars hade de ju inte brutit med Fondin nu. Den som skall ersätta får ju nämligen inget lätt jobb att sätta sin prägel på lagets spel när ledningen valde att slå till precis efter OS-uppehållet.
Det kanske är ett genomtänkt beslut från Djurgårdens sida. Men det känns inte så. Tvärtom faktiskt.
Jobbig sorti för Fondin alltså. Personligen tycker jag ändå att Kristianstads förlust mot Bordeaux varit de senaste dagarnas jobbigaste sorti.
Jag läste i bloggen Hattrick att Kristianstads DFF fick lära sig i lördags ”att vägen till Europa och gruppspelet i UEFA Champions League för kvinnor är svårt, alldeles för svårt när man möter motstånd som resurs- och penningstarka lag som franska Girondins de Bordeaux”.
Jag vet inte om bloggare Rainer såg matchen i lördags kväll. Jag gjorde det, och jag tycker att det var en väldigt onödig förlust för KDFF. Skånskorna bjöd på tre otroligt billiga mål och gav i princip bort en helt okej chans till avancemang. Det var knappast klubbarnas ekonomi som avgjorde.
Det gjorde faktiskt lite ont att se hur grova misstag Kristianstad gjorde. Det kändes tyvärr som att man inte hade läst på tillräckligt om motståndet. Det var alldeles för många insatser som var amatörmässiga.
Årets Bordeaux känns egentligen inte så jättespetsigt, och på hemmaplan borde KDFF ha haft en kanonchans att ta sig vidare till playoff – och möte med Wolfsburg. Sett till spel och målchanser var också Kristianstad väl så bra som Bordeaux.
Men som jag skrev inför matchen är det likhetstecken mellan kvalitet och effektivitet när man spelar på internationell nivå. Och Bordeaux var effektivt. De gjorde mål på de tre målchanser de bjöds på. Kristianstad hade flest målchanser, men var långt ifrån effektivt.
Men framför allt reagerar man på de där häpnadsväckande bjudningarna. Den första stod Josefin Harrysson för i nionde minuten. Hon borde ju ha varit varnad för duktiga Melissa Herrera. Ändå struntade Harrysson i att springa efter den costaricanska kantspelaren inne i eget straffområde. När Herrera stötte in 1–0-målet stod Harrysson oförklarligt och markerade en tom yta vid bortre stolpen.
Den typen av försvarsspel har man inte råd med om man skall vinna mot lag som Bordeaux. Man har självklart inte heller råd med att låta Vanessa Gilles vara helt oattackerad vid fasta situationer. KDFF måste ju ha vetat att Bordeaux i princip slår alla fasta situationer mot Gilles – det gick bland annat att läsa i den här bloggen.
Ändå lät man kanadensiskan vara helt ostörd när hon tog sats och tajmade in bollen. Ett kardinalfel mot en av världens bästa huvudspelare. Man förstod redan vid första franska hörnan att hemmalägret trodde att Sveindis Jane Jonsdottir skulle kunna vinna duellerna mot Gilles.
Den första hörnan blev det inget av. Men på den andra gjorde Gilles 2–0. Jonsdottir hade alltså ansvar för bevakningen av Gilles, men isländskans agerande var amatörmässigt – hon var aldrig nära att ens störa målskytten. Två riktigt grova försvarsmissar under matchens första 20 minuter skapade en enorm uppförsbacke för KDFF.
När det gäller Gilles mål skall ju Elisabet Gunnarsdottir och hennes stab också ha en släng av sleven. De måste ju se till att ha bättre bevakning på den urstarka huvudspelaren.
Kristianstad kom tillbaka in i matchen genom ett långt inkast från Jonsdottir. Mia Carlsson nickskarvade och bollen gick via två Bordeauxspelare in i mål.
Vid 1–2 kändes det som att KDFF var på väg att ta över. Som att man var det tyngre laget. Tyvärr tappade man kontakten med motståndarna när man även bjöd på ett tredje mål före paus.
Efter ett par svaga passningar hamnade KDFF under press. Mia Carlsson borde bara ha lyft bort bollen, men valde i stället det usla alternativet att driva rakt in i mitten. Där dök Herrera upp, snodde bollen och kunde servera Katja Snoijs ett friläge.
I den andra halvleken hade egentligen inte Bordeaux en enda målchans. Den sista kvarten hade däremot Kristianstad flera. Men man saknade Bordeaux effektivitet. Och som ni förstår fick inte hemmaspelarna agera lika ostört i Bordeaux straffområde som gästerna fick i Kristianstads. Det blev en tung och väldigt onödig förlust.
Det svenska hoppet i UWCL står nu istället till Häcken och Rosengård. Häcken spelar just mot Kristianstad på onsdag, en intressant match i den damallsvenska toppstriden.
Rosengård vann med 6–0 mot Kif Örebro i går. Jag har läst många som tycker att FCR förändrats jättemycket under sommaren. Visst det är fem spelare ut, samt tränarbyte. Men jag tycker ändå inte att det är så stor skillnad.
Kollar vi på de som lämnat så var det väl knappt någon som tänkte på vem som stod i Rosengårds mål i våras. Och Anna Anvegård och Hanna Bennison spelade bara 303 respektive 506 minuter av maximala 1080 under våren.
Det är tappen av backarna Nathalie Björn och Glodis Perla Viggosdottir som skulle kunna vara riktigt kännbara, även om Björn bara spelade 574 minuter i årets damallsvenska. Fast Emma Berglund och Gudrun Arnardottir är ju inga dåliga ersättare. Så jag tror att Rosengård kommer att vara minst lika bra i höst som man var i våras. Och inför mötet med Hoffenheim har tyskorna fått göra betydligt större ombyggnad i sitt vårlag än Rosengård – det är ett plus för Malmöklubben i ett på förhand jämnt playoffmöte.
För Kif Örebro kan det däremot bli en riktigt tung höst. Jag har på känn att Växjö kommer att få ett lyft. Och jag tror inte längre att AIK är första räddningsplankan. AIK har seriens klart lägsta lägstanivå – när Gnaget är dåligt är man totalt kass. Dock har AIK en väldigt hög högstanivå som gör att man drar in en och annan trepoängare, och det tror jag kommer att räcka till nytt kontrakt.
Alldeles nyss lottades playoffmatcherna i Champions League. Häcken lottades mot norska mästarlaget Vålerenga och för FC Rosengård väntar tyska trean Hoffenheim.
Det är absolut inga omöjliga uppgifter, men det är också långt ifrån någon drömlottning. För Häcken var nog Vålerenga till och med svårast möjliga motstånd. Så länge inte Häcken tappar några nyckelspelare kommande veckor skulle jag ändå ge Göteborgslaget fördel med 60–40 i dubbelmötet med Vålerenga.
För Rosengård väntar alltså Hoffenheim, ett ganska profilfattigt, men ändå starkt tyskt lag. Här känns det som 50/50.
Det finns alltså chans att vi får med två svenska lag till Champions Leagues första gruppspel. Men det är också risk att vi blir helt utan.
Kollar man lottningen i övrigt känns det ju lite surt att en av playoffmatcherna går mellan isländska Breidablik och kroatiska Osijek. Island eller Kroatien kommer alltså få med ett lag till gruppspelet. Får vi något svenskt?
Inlägget är korrigerat. I en tidigare upplaga hade jag skrivit fel motståndare till Breidablik.
När playoffspelet i Champions League lottas i morgon vid lunchtid finns det bara två svenska lag med i lottningen.
I kväll åkte nämligen Kristianstad ut. Bordeaux var det effektivare laget och vann rättvist med 3–1. Tyvärr bjöd KDFF på ett par av målen, och det har man inte råd med. Bland annat fick Vanessa Gilles nicka in en hörna rätt ostört.
Nu står det svenska hoppet i UWCL till Rosengård och Häcken. Här är förutsättningarna.
Det är 16 lag som får spela gruppspel. Fyra av dem är redan klara. Dels Barcelona som regerande mästare, dels Chelsea, Bayern München och PSG som mästare i de högst rankade ligorna.
De sista tolva platserna fördelas i playoff-omgången. Av dem kommer sju att gå till mästarlag (Champions Path) och fem till lag som kommit tvåa eller trea i sina ligor (League Path).
För svensk del har vi BK Häcken FF i Champions Path och FC Rosengård i League Path. Båda lagen har tillräckligt hög rankingpoäng för att vara seedat i playoffspelet.
Det innebär att Häcken kan lottas mot följande lag:
BH Køge (Danmark)
Vllaznia (Albanien)
Osijek (Kroatien)
Zhytlobud-1 Kharkiv (Ukraina)
Servette Chenois (Schweiz)
Vålerenga (Norge)
Benfica (Portugal)
Och FC Rosengård kommer att få en av följande fem motståndare:
1899 Hoffenheim (Tyskland)
Real Madrid FC (Spanien)
Arsenal (England)
Levante (Spanien)
Bordeaux (Frankrike)
Det vore väl typiskt om Rosengård ställs mot Jonas Eidevall och Arsenal. Det är även den riktiga nitlotten i den här lottningen. Övriga fyra lag bör Rosengård ändå ha hyfsad chans mot.
Häcken kommer att vara favorit oavsett vilket lag man lottas mot. Sportsligt tror jag gärna att Häcken tar en resa till Ukraina, Kroatien eller varför inte Albanien?
För drygt två timmar sedan var den riktiga höststarten på damallsvenskan. Jag hade tänkt att kolla derbyt Växjö–Vittsjö noga och slänga lite blickar då och då på Hammarby–Eskilstuna.
Men det blev inte så. Nu när matcherna är slut känner jag att jag inte har sett någon av matcherna speciellt noggrant. Det blev till slut en sådan kväll där blicken vandrade mellan matcherna.
Matchen i Växjö blev nämligen inte huvudmatch i speciellt många minuter. När blicken vandrade till matchen på Kanalplan var det svårt att tro det man såg. Eskilstuna imponerade nämligen stort under de första 25 minuterna. Med tanke på hur många, och vilka spelare som United har tappat i sommar var ju känslan att laget skulle vara klart försvagat.
Tidigare i dag hörde jag tränare Magnus ”Munken” Karlsson säga i en radiointervju att han trodde att hans lag skulle vara minst lika bra i höst som i vårspurten. Jag log för mig själv och tänkte att det är sådant han är tvungen att säga för att inte sänka sina spelare.
Men faktum var att det Eskilstuna som startade matchen i Stockholm var betydligt vassare än det som spelade i våras. Det fanns en fart och struktur i anfallsspelet som man inte sett tidigare. Mia Jalkerud kan vara exakt den pusselbit som saknats i tränare Karlssons lagbygge.
Jalkerud inledde nämligen otroligt starkt och kompletterade Felicia Rogic på ett utmärkt sätt. Faktum är att det inte hade varit orättvist om Eskilstuna hade haft 4–0 i paus. Nu var det 2–0, och i den andra halvleken var Hammarby det bättre laget, och med lite flyt hade stockholmarna kunnat få med sig en poäng.
Trots det är det Eskilstunas rivstart i matchen som man minns bäst. Om det är så United kommer att agera i höst kan man ju faktiskt mycket väl klamra sig kvar på den tredjeplats man nu ligger på.
I Småland kändes Vittsjö klassen bättre än Växjö i matchupptakten. Vittsjö visade att man numera behärskar bollinnehavets konstart, och spelade runt bollen riktigt bra. Men det skulle visa sig att man mest just spelade runt bollen.
Växjö jobbade sig in i matchen, och efter paus var det tabelljumbon som var klart närmast att vinna. Under den andra halvleken räknade jag till tre 100-procentiga målchanser för hemmalaget, medan Vittsjö egentligen bara hade en.
Den var i och för sig väldigt bra, en dubbelchans där först Emily Gielnik och sedan ClaraMarkstedt provade från nära håll.
Men det var alltså Växjö som skapade flest chanser. Nyförvärvet Adelina Engman imponerade med snabbhet, men imponerade inte med sina avslut.
Efter 52.40 kom hon helt fri med Sabrina D’Angelo. I ett läge rakt framifrån, där jag tänkte ”runda målvakten”, sköt Engman tidigt, och löst – rakt på gästernas målvakt. Det luktade inte målskytt om det avslutet.
Ännu värre blev det efter 91.22, när Engman återigen blev helt fri – den här gången ur högerläge. Återigen valde finländskan att skjuta tidigt. Den här gången gick dock bollen utanför, vilket ju är väldigt långt ifrån godkänt.
Skall Växjö kunna rycka upp sig i tabellen måste man åtminstone skjuta inom ramen när man är helt ensam med motståndarnas målvakt.
Strax innan Engmans andra chans, i slutminuten, var Emmi Alanen väldigt nära att lobba in ett segermål för Växjö. Sabrina D’Angelo var snett ute, men reparerade sitt misstag genom att hinna hem och styra undan bollen strax innan mållinjen.
Det blev mållöst, ett resultat som på många sätt var en förlust för båda lagen. Om något lag ändå skall känna sig nöjt är det Växjö. Även om den efterlängtade segern inte kom nu heller så skapade alltså laget chanser, och trion Engman, Juliette Kemppi och Stina Lennartsson bidrog med kvaliteter som trots svaga avslut gjorde att anfallsspelet kändes vassare än i våras.
Jag hörde att Radiosportens expert Richard Henriksson tidigare under dagen helt avfärdade Växjös chanser att hålla sig kvar i högsta serien.
Av det jag såg i dag är jag inte lika kategorisk. Växjö är nu bara sex poäng bakom AIK och Piteå och sju bakom Örebro. Jag skulle inte bli förvånad om smålänningarna hinner ikapp och förbi något av de lagen.
Alldeles strax återstartar damallsvenskan på allvar efter OS-uppehållet. Dagens två matcher är ”derbyt” Växjö–Vittsjö samt toppmötet Hammarby–Eskilstuna. I morgon 15.30 är det Stockholmsderby mellan AIK och Djurgården, en match som sänds på SVT. Även söndagens möte mellan FC Rosengård och Kif Örebro (16.00) sänds på SVT. På söndag spelar även Piteå–Linköping.
Damallsvenskan i all ära. Helgens stora match för svensk del är ändå lördagskvällens Champions Leaguematch mellan Kristianstad och Bordeaux.
Jag hade en lång dag i Kristianstad i onsdags. En lång dag som kunde ha blivit ännu lite längre, för det var ytterst nära att tjeckiska FC Slovácko (uttalas Slo-Watt-Sko) sensationellt tog Bordeaux till förlängning i den sena matchen.
Bordeaux hade varit spelmässigt överlägset, men hade bara 1–0 med sig in i de fem tilläggsminuterna. Det blev händelserika minuter där färska olympiska mästarinnan Vanessa Gilles fick huvudrollen.
Först orsakade hon ett självmål. Utan att kolla var (engelska) målvakten Anna Moorhouse var placerad nickade Gilles hemåt. Bollen gick mot det tomma målet. Moorhouse vräkte sig efter bollen, och hann upp den innan den passerade mållinjen. Men på den blöta planen hade målvakten sådan fart att hon gled in med bollen i eget mål.
Det utbröt TV-pucksglädje i det tjeckiska lägret. Matchklockan visade 92.03, och man var bara cirka tre minuter från förlängning. Glädjen varade dock bara i drygt 80 sekunder. För efter 93.25 återställde Gilles ordningen när hon nickade in en inläggsfrispark från mittplanen. Bordeaux vann och möter Kristianstad 20.00 i morgon kväll i gruppfinal.
Det märktes på många sätt att onsdagen var en stor dag för Kristianstads DFF. En dag där klubben fick lite större genomslag än normalt. Det var kul att få uppleva det.
En talande sekvens inträffade precis innan att presskonferensen efter KDFF:s 1–0-seger mot Brøndby skulle starta. Då kom presschefen och sa till Elisabet Gunnarsdottir att TT ville få telefontid med henne efter presskonferensen.
Beta tittade då på målskytt Alice Nilsson, som satt bredvid, och sa:
”TT, vad är det? Jag har aldrig hört talas om TT, jag vet bara vilka Kristianstads-Bladet är.”
Här hade jag personligen gärna sett att hon sagt ”Kristianstadsbladet och damfotboll.blog”, men man kan ju inte få allt…
Efter en liten diskussion med segerskytt Nilsson kom Gunnarsdottir fram till att hon faktiskt hade läst ganska många TT-artiklar. Men den lilla ordväxlingen gjorde det i alla fall tydligt att KDFF är inte är speciellt vant vid att lyftas i riksmedia.
Det märktes även att man inte var van vid att ha flera journalister på plats. Det fanns exempelvis inget att äta eller dricka i pressrummet, och coronareglerna gjorde att vi i media inte fick gå till kioskerna. Nu löste hjälpsamma funktionärer så att jag fick en mugg kaffe per match per match, så det gick ingen nöd på mig.
Jag fick även träffa flera av er läsare, bland annat signaturen Palle, som ofta märks i kommentatorsfältet, speciellt på silly season-sidorna. Det är alltid roligt att möta läsare på riktigt, så tveka inte att säga hej om ni skulle se mig ute på någon arena. Det är ju större chans att ni känner igen mig än tvärtom…
Här skall jag även passa på att tacka så mycket för den bok om Mallbacken som en av er läsare ordnade så att jag fick på posten tidigare i sommar. Kul läsning.
Kul även att kolla nya lag. I onsdags bekantade jag mig närmare med några jag inte sett på plats tidigare. Framför allt är ju FC Girondins de Bordeaux intressant, eftersom det är laget som står mellan Kristianstad och ett dubbelmöte i playoff mot något av Lyon, Wolfsburg, Manchester City eller Slavia Prag.
Det går ju inte att dra 100-procentiga slutsatser från en enstaka match. Men från det jag såg av Bordeaux i onsdags så är det ett lag som jobbar mycket med spelvändningar och snabba kantattacker.
Redan på uppvärmningen såg man att Bordeaux lägger stor vikt vid spelvändningar. Då nötte nämligen fyrbackslinjen och de båda innermittfältarna just spelvändningar. Framför allt är lagkapten Charlotte Bilbault väldigt skicklig på att slå svepande krossbollar med precision. Men även amerikanska Malia Berkely är duktig på att slå passningar från vänster mittbacksposition ut på högerkanten.
Kantspelarna Eve Perisset och Melissa Herrera är kvicka, bollskickliga, och slog ofta låga och hårda inspel.
Motståndarna Slovacko hade duktiga mittbackar i Marketa Klimova och Lucie Jelinkova som oftast täckte bort inspelen. Det blir otroligt viktigt att KDFF:s backar har lika bra koll i morgon.
Slovacko var väldigt bra på att täcka ytan framför sina mittbackar. Smarta Eliska Janikova och löpstarka Andrea Hola såg till att Bordeaux:s landslagsmeriterade tia Claire Lavogez inte fick speciellt många bollar att jobba med.
I början av matchen tyckte jag att lagkapten Janikova var Slovackos klart bästa spelare. Men hon tröttnade redan efter cirka 30 minuter, och bars av planen på bår efter 55. Jag tolkade det som att det berodde på kramp i vaden. Så kanske att Janikova hade bättre bolltalang än träningsstatus.
Annars kämpade tjeckiskorna tappert. Trots mängder av snabba franska kantanfall och gigantiskt övertag i bollinnehav räknade jag bara till 8–2 i målchanser i fransk favör. Målvakten Barbora Ruzickova var duktig, liksom de nämnda mittbackarna och Hola på mittfältet.
Elisabet Gunnarsdottir har flera gånger sagt att hon tycker att KDFF är favoriter i det här kvalspelet, delvis på grund av att man har hemmaplan. Men min uppfattning är nog ändå att Bordeaux måste räknas som favoriter. Men känslan var att laget inte var så vasst som jag hade trott. Jag nöjer mig därför med 60–40 i fransk favör.
Men känslan är ändå att KDFF måste vara vaket på kanterna, att Brett Maron måste ha en bra dag i målet, samt att Kristianstad måste vara effektivt när målchanserna kommer.
Det är något som inte KDFF var mot Brøndby. Jag log lite för mig själv när jag hörde att en jury i Kristianstad hade korat danskornas tyska målvakt Ann-Kathrin Dilfer till matchens lirar i Brøndby. I min värld var Nanna Christiansen danskornas överlägset bästa spelare. Dilfer däremot var en säkerhetsrisk, och var bland annat helt snett på det vid Alice Nilssons segermål.
Men ibland får bortalagets målvakt pris lite för att visa hur överlägset hemmalaget har varit. Jag hade ju 8–2 till KDFF i målchanser. Men den officiella statistiken visar att hemmalaget bara hade tre avslut inom ramen. Ett av dem gick i mål. De två räddningar Dilfer gjorde var knappast speciellt svåra.
Tyvärr missade Kristianstadsspelarna målet i flera fina lägen. Det har man nog inte råd med i morgon. På internationell nivå är det ett likhetstecken mellan kvalitet och effektivitet.
En intressant match i matchen utgörs av de fasta situationerna. Min känsla är att KDFF totalt sett bör vara starkare i luftrummet, och därmed ha goda chanser att hävda sig i samband med hörnor och inläggsfrisparkar.
Dock måste man ha grym koll på Vanessa Gilles. Jag kan ha missat någon, men jag tror faktiskt att Bordeaux slog samtliga hörnor och inläggsfrisparkar mot nickstarka Gilles. Och till slut gav det ju också ett mål. Gunnarsdottir måste alltså sätta sin absolut bästa huvudsspelare på att ta bort Kanada-fransyskan.
Noterbart också att Bordeaux flyttade upp Gilles på mittfältet när Slovacko skulle slå långa insparkar. Samtidigt föll Berkely ner som ett slags libero.
Det lär bli en väldigt spännande lördagskväll på Kristianstads fotbollsarena. Tyvärr blir det ingen resa dit för mig, utan jag får se matchen på Kristianstadsbladets hemsida.
Kollar man Bordeaux laguppställning är OS-mästarinnan Gilles och den franska landslagsmeriterade trion Perisset, Bilbault och Lavogez de mest namnkunniga spelarna. I anfallet har man tappat jamaicanska måldrottningen Khadija Shaw. Hon är den typen av straffområdesspelare som passar som handen i handsken med den typen inspel som Bordeaux använder sig av.
Andra namnkunniga Bordeaux-spelare är de båda nederländska OS-spelarna Sisca Folkertsma och Katja Snoijs samt tidigare Kristianstadsforwarden Svava Ros Gudmundsdottir. Mot Slovacko inledde dock Folkertsma och Gudmundsdottir på bänken.
På bänken finns kanske den allra mest namnkunniga i Bordeaux, och då tänker jag på tränaren Patrice Lair. Han var mannen som byggde upp Lyons storlag, och tog dem till de två första Champions Leaguetitlarna.
Han har via PSG och några herrlag alltså nu hamnat i Bordeaux. Hans röst lär höras på Kristianstads fotbollsarena under lördagskvällen.
Apropå tränare fick Jonas Eidevall en bra start på sin tid som Arsenaltränare. Hans lag vann komfortabelt med 4–0 mot Kazakstans tvåa Okzhetpes. Under lördagen väntar gruppfinal mot PSV Eindhoven nu för Eidevall och Arsenal.
Totalt sett var det en ganska skrällfri premiärdag i Champions League. De högst raknade lagen var uppsatta som hemmalag, och bara fem bortalag vann. Bland de fem fanns italienska Milan samt nordiska trion Kristianstad, Rosenborg och Åland United.
Noterbart var att det gick bra för svenska spelare. Cyperns mästarlag Apollon, med Sofia Hagman och Matilda Abramo i startelvan och Kim Björkegren som tränare, vann sin match efter förlängning. Julia Molin startade för Glasgow City, som också vann och Amanda Nildén fick debutera för Juventus i deras 13–0-seger mot Kamenica Sasa.
Det om Champions League. Det har även kommit lite intressanta nyheter på hemmaplan. Den mest intressanta är ju att Hanna Bennison uppges vara klar för Everton.
Det är förstås otroligt tråkigt för Rosengård, som går in i Champions League om någon vecka. Precis som för Anna Anvegård och Nathalie Björn tycker jag inte att Everton är ett steg uppåt i karriären för Bennison. Snarare ett snett nedåt.
Känslan är ju att Bennison hade haft en ordinarie plats i Rosengård i höst. Men ekonomin är givetvis en faktor också, och jag tippar att Bennison får ett lönepåslag i Liverpool.
Det här med att tre OS-spelare går från Rosengård till Everton är en signal om att fotbollens näringskedja håller på att göras om. Tidigare har ju svenska landslagsspelare gått direkt till europeiska storklubbar, och inte via mellanklubbar som Everton.
Men nu går alltså två eller tre svenska landslagsspelare till Everton samtidigt som Liverpoolklubben tappar australiska Hayley Raso till Mancheter City. Rosengård är alltså på väg att halka ner ett steg i näringskedjan.
Ännu så länge kan ju en Emma Holmgren gå direkt ifrån Eskilstuna till Lyon. Och så kommer det säkert att vara i ytterligare ett tag. Men om tio år är nog risken stor att vi knappt kommer att se några svenska klubbar leverera spelare direkt toppklubbarna i Champions League. En tråkig utveckling.
Däremot har vi sett en rolig utveckling på världsrankingen. På den nya lista som kom i dag är Sverige uppe på andra plats.
När Peter Gerhardsson tog över efter Pia Sundhage efter EM-slutspelet 2017 låg Sverige på plats elva med 1934 poäng. Nu har Gerhardsson tagit upp vårt landslag till andraplatsen med 2088,72 poäng.
Sverige har för övrigt aldrig tidigare legat så här högt upp på den världsranking som infördes 2003. Däremot hade vi högre poäng under Marika Domanski Lyfors ledning just 2003. Då noterade Sverige som högst 2103 poäng, något som då räckte till en fjärdeplats. Även under Thomas Dennerby hade vi högre poäng än nu – 2100, något som då räckte till en tredjeplats. Men ändå väldigt bra jobbat av Gerhardsson.
🇸🇪 Sweden soar into second ⬆️ 🇨🇦 Canada climb to sixth 🧗♀️ 🇪🇸 Spain enter top 10 for the first time 🔝
🌍 Although USA retain pole position, there is plenty of post-@Olympics movement in the latest Women's #FIFARanking 📊
Det är faktiskt så bra jobbat att Gerhardsson nu är kandidat till att bli prisad som årets tränare i Europa. Han tävlar mot de båda Champions League-finalisterna Emma Hayes och Lluis Cortes.
Jag tycker att Gerhardsson är en rimlig segrare, men tror att priset går till Cortes. Spanjoren är ju den som har vunnit något riktigt stort under säsongen.
✨ UEFA Women's Coach of the Year nominees ✨
🏅 Peter Gerhardsson (Swedish WNT) 🏅 Emma Hayes (Chelsea FC Women) 🏅 Lluís Cortés (FC Barcelona)
Who should be named 2020/21 UEFA Women's Coach of the Year on 26 August? 🏆 #UEFAawards
Cortes har ju nu lämnat Barcelona. Under deras nya tränare förlorade de spanska mästarinnorna i onsdags en prestigematch mot tidigare Europamästarinnorna Lyon. I den turnering som kallas Women’s International Champions Cup vann Lyon med 3–2, vilket innebär att den franska tvåan spelar final mot amerikanska mästarlaget Portland Thorns natten mot söndag.
I eftermiddag har jag stundtals frusit och stundtals njutit i solen på Kristianstads fotbollsarena. Vädret var dock mer ostabilt än hemmalagets spel. KDFF vann sin semifinal i kvalspelet mot Champions League med 1–0 mot danska storklubben Brøndby.
Och om det finns säkra 1–0-segrar var det här en sådan. Precis som danskornas tränare Per Nielsen nyss konstaterade på presskonferensen hade hans lag inte tillräcklig fysik för att mäta sig med Kristianstad.
Man såg direkt att KDFF var det större och starkare laget. Trots det tog det drygt en halvtimme innan hemmalaget verkligen kopplade greppet om matchen.
I början vann Brøndby kampen om mitten, och lagets i särklass bästa spelare Nanna Christiansen fick lite för mycket boll för att KDFF skulle kunna känna sig säkert.
Det såg ut som att KDFF hade fokus på att anfalla på kanterna, för ofta gled två av lagets tre centrala mittfältare ut mot varsin kant, vilket lämnade Eveliina Summanen ensam i mitten, ibland mot tre–fyra danska spelare.
I 24:e minuten hörde jag Therese Sessy Åsland ropa mot bänken:
”Skall jag ligga brett.”
Första halvtimman var det bara en målchans, den hade KDFF när gästernas målvakt Ann-Kathrin Dilfer kom snett ut på en djupledsboll mot Sveindis Jane Jonsdottir.
På KDFF:s bästa anfall i den första halvleken sprang Jonsdottir igenom igen. Hennes skott täcktes till hörna av Dilfer. En hörna som blev matchavgörande.
Målvakt Dilfer kom helt snett på bollen. När hon höll på att hänga tvätt räddades först ett skott från Jonsdottir på mållinjen innan Alice Nilsson kunde trycka in matchens enda mål.
Kul att en helt egen produkt blev KDFF:s första målskytt – och hittills enda – i Champions League. Nilsson startade för övrigt på högerkanten. Men direkt efter målet flyttade hon in i mitten, medan Åsland gick ut på kanten. Det stabiliserade Kristianstads spel. Plötsligt hade man bättre kontroll centralt.
Brøndby hade två chanser i samband med en hörna i slutet av den första halvleken. I övrigt kändes det tryggt. Jag räknade till slut till 8–2 (4–2) i målchanser till Kristianstad. Segern var alltså helt i sin ordning.
Med avspark 20.00 spelar franska ligatrean Bordeaux mot tjeckiska trean Slovacko här i Kristianstad. Vinnaren där möter KDFF i gruppfinal på lördag.
I dag tjuvstartade damallsvenskans andra halvlek med matchen AIK–Kristianstad. Matchen var lyft ur den 14:e omgången eftersom Kristianstad skall kvala mot Champions League i kommande vecka.
På onsdag klockan 14.00 tar man emot Brøndby på Kristianstads fotbollsarena. Jag gissar att eventuella representanter från den danska storklubben knappast lämnade Skytteholm tidigare i dag med skrämselhicka.
För KDFF såg inte speciellt vasst ut. Man vann i och för sig hörnorna med 14–3 och jag räknade till 7–3 i klara målchanser. Ändå kändes inte slutresultatet 1–1 speciellt ologiskt. AIK försvarade sig smart, och hade de bästa målchanserna i den första halvleken.
Efter paus hade Kristianstad ett par jättelägen att göra ett segermål. Men känslan var ändå hela tiden att laget inte skulle få med sig mer än max en poäng ifrån Solna. Spelet såg styltigt ut och man levde mycket på fasta situationer.
För Kristianstads del får vi hoppas att de får bättre ordning på spelet hemma på gräset i Skåne. Och man brukar ju säga att ett dåligt genrep…
Men tänker man spela i Champions League även nästa år måste man definitivt höja sig. Två förlorade poäng innebär förstås försämrad position i medaljstriden.
AIK:s poäng innebär däremot stärkt position i botten. AIK är för övrigt ett konstigt lag, ett extremt ojämnt.
Sannolikt är amerikanska backen Hannah Davison deras allra viktigaste spelare. Det är hon som håller ihop försvaret. I dag gjorde hon en väldigt stark insats. Och om AIK klarar att hålla ihop defensiven har man några vassa offensiva vapen.
Det vassaste är Rosa Kafaji. Hon har en makalös potential och lär snart spela i betydligt bättre lag än AIK. Kafaji är både bra på att skapa chanser på egen hand och på att kombinera med lagkompisar. Man ser att hon och lagets andra offensiva geni, Honoka Hayashi, gärna letar efter varandra.
Den riktiga återstarten av damallsvenskan är annars på fredag. Då spelar Växjö–Vittsjö och Hammarby–Eskilstuna. I dag var det även tre träningsmatcher med damallsvenskt intresse. Rosengård vann med 2–1 mot Linköping och så blev det oavgjort 3–3 mellan Hammarby och Vittsjö och 1–1 mellan Örebro och Djurgården.
I elitettan var Umeå och BP dagens stora segerlag. Vid sommaruppehållet var det sju lag som hade rimlig chans på de tre damallsvenska platserna. De sju lagen möttes inbördes i dag.
Umeå vann med 2–0 borta mot Älvsjö och har nu sju poäng ner till fjärdeplatsen. Älvsjö har därmed två raka förluster – och bara tre poäng på de fem senaste omgångarna, något som innebär att Stockholmslaget nu halkar efter de andra sex.
BP vann borta mot Morön, något som innebär att lagen byter sida om strecket. BP lyfter upp på damallsvensk plats, medan Skellefteklubben nu ligger under strecket.
I Lidköping tog LFK emot IFK Kalmar. Gästerna var det bättre laget, men Lidköping lyckades fixa en poäng genom en sen kvittering till 1–1. Kalmar hade lite oflyt med domslut före paus. Precis när man skulle rulla in 1–0 i tomt mål blåste domaren straff. Den slog Tabby Tindell i ribban och ut. Av ett givet mål blev inget.
Kalmars ledningsmål var riktigt snyggt. Andrea Thorisson skickade iväg en kanon som gick in via ribban. Men LFK och Emilia Bengtsson fick sista ordet – även det ett riktigt fint mål.
Krysset innebär att Kalmar och Lidköping ligger femma och sexa i tabellen, man har dock bara en respektive två poäng upp till damallsvensk plats.
I botten räddade jumbon Borgeby en poäng hemma mot Sundsvall genom en sen 3–3-kvittering. Skåningarna hade behövt vinna, men poängen gör ändå att man har ett litet hopp kvar.
Nästjumbon Bollstanäs är fortsatt det lag som släppt in flest mål i elitettan. Men efter uppehållet har man nu spelat 0–0 mot både Jitex och Uppsala. Möjligen är det en signal om att Bollstanäs fått ordning på defensiven.
Inlägget uppdaterat med troligt nyförvärv till Eskilstuna
Efter intensivt bloggande under OS har jag behövt en liten andhämtningspaus. Och det var rätt lägligt att ta den när det var stiltje i den internationella damfotbollen.
Men lite har ju hänt. Natten mot torsdagen stängde de svenska transferfönstret. Vi får nog vänta någon dag till innan vi fullt ut gör bokslut över vilka värvningar våra damallsvenska klubbar har gjort. Alla klubbyten i damallsvenskan följer ni som vanligt på bloggens silly seasonsida.
Och jobbigt nog är ju många andra europeiska fönster öppna, vilket gör att det riskerar att försvinna spelare utomlands i ytterligare några veckor.
I dag kom en liten bomb när franska giganten Olympique Lyonnais meddelade att de har värvat Emma Holmgren från Eskilstuna United. Den såg jag inte riktigt komma.
Kul för Holmgren att hamna i en riktig storklubb. Man förstår ju att det är lockande när Lyon kommer med ett kontraktsförslag. Och det är ju väldigt nyttigt att få en riktigt bra träningsmiljö – vilket finns i Lyon.
Men. Det finns ett riktigt stort men här.
Tidigare i sommar har Lyon värvat världens bästa målvakt, Tiane Endler, från arvfienden PSG. Och kollar man Lyons spelartrupp är även spanska landslagsmålvakten Lola Gallardo och finska Katriina Talaslahti under kontrakt.
Någon av dem kanske kommer att lämna. Men Holmgren lär ju ändå knappast vara tänkt som förstamålvakt. Och då kommer ju frågan om hur mycket hon kan tänkas få spela.
Nu är ju Sonia Bompastor ny som manager för Lyon, så man kan bara spekulera i hur hon kommer att matcha sin trupp. Men de senaste åren har Lyon kört hårt på en förstamålvakt, och bara luftat sina högst kapabla bänkmålvakter i enstaka matcher.
En snabbkoll gör gällande att säsongen 2019/20 fick dåvarande andramålvakten Lisa Weiss inte stå i en enda tävlingsmatch. Och den senaste säsongen fick tvåan Lola Gallardo vakta målet i tre liga- och en cupmatch. Knappast någon bra matchning. Och vad jag kan se har tredjemålvakten Katrinna Talaslahti inte fått stå i en enda tävlingsmatch under sina två säsonger i klubben.
Så vi får hoppas att Emma Holmgren får en vettig matchning i Lyon, och att hon inte blir fast i ett franskt kylskåp.
Tillagt i efterhand. Jag nåddes under kvällen av en obekräftad uppgift om att United som delbetalning i affären med Lyon får just nämnda Katriina Talaslahti som ersättare för Holmgren. Det blir alltså lite som en bytesaffär.
Annars hade ju Eskilstuna tagit höjd för det här genom att redan tidigare ha både Emelie Lundberg och Mimmi Paulsson-Febo på kontraktslistan. Det är två högst dugliga målvakter. De är ju dock inte på Holmgrennivå, och totalt sett känns det från vad vi vet från sommarfönstret som att United redan givit upp medaljfunderingarna.
Eskilstuna spurtade ju bra i våras och ligger nu femma i tabellen. Man är bara en poäng från medalj och två ifrån en Champions Leagueplats. Men under sommaren har man tappat fem toppspelare och bara värvat in ett par.
Apropå damallsvenska målvakter och franska storklubbar så har ju FC Rosengård just nu två riktiga toppmålvakter i Kanadas Stephanie Labbé och Australiens Teagan Micah. I en omtalad intervju efter OS sa Caroline Seger skämtsamt att hon har rivit Labbés kontrakt med Rosengård för att slippa bli påmind om OS-finalen på varje träning.
Se här när Olivia Schough pratar om vad Caroline Seger betyder som lagkapten för landslaget och om Seger siktar på nya mästerskap i framtiden! pic.twitter.com/9o8HNpAi9Q
Nu tycks det vara så att Seger inte behöver riva något kontrakt. Den stora franska tidningen Le Parisien uppger nämligen att Labbé skall spela med PSG i höst. Det förklarar ju också värvningen av Micah.
Dagen efter den bittra finalförlusten i OS sammanfattar jag här eftersnacket med en lång lista av tweets. Det här är ett rätt tungt inlägg som tar lite tid att ladda ner.
Därför tänkte jag först presentera min drömelva från OS-turneringen under tiden tweetsen trilla in. Elvan tog jag ut rätt spontant, så det är risk att jag har missat någon som borde ha varit med. Så varmt välkomna att komma med synpunkter, och med era egna elvor.
Man brukar ju säga att anfallsspel vinner matcher, medan försvarsspel vinner titlar. Och så var det ju verkligen i de här olympiska spelen. Det gjordes massor av mål, men det var ett av de lag som var allra sämst på att göra mål som faktiskt tog titeln. Faktum är ju att bara Nya Zeeland, Chile och Japan gjorde färre än Kanada.
Men totalt sett var det många anfallsspelare som utmärkte sig i turneringen, vilket gör att en drömelva lätt blir framtung. Jag har valt att ställa upp 3–4–3 för att få med så många offensiva spelare som möjligt. Elvan ser ut så här:
Stephanie Labbé, Kanada
Ellie Carpenter, Australien
Kadeisha Buchanan, Kanada
Nathalie Björn, Sverige
Fridolina Rolfö, Sverige
Jessie Fleming, Kanada
Caroline Seger, Sverige
Lauren Hemp, Storbritannien
Sam Kerr, Australien
Vivianne Miedema, Nederländerna
Barbra Banda, Zambia
Man får ju även ha sju spelare på bänken. Där har jag: Hedvig Lindahl (Sverige), Ashley Lawrence (Kanada), Steph Catley (Australien), Debinha (Brasilien), Kosovare Asllani (Sverige), Stina Blackstenius (Sverige) och Ellen White (Storbritannien).
I övrigt är det nog många som känner som Eric Hilmersson i dag.
Efter matchen i går hörde flera gånger frågan ställas om när det går att glädjas åt de svenska silvermedaljerna. Mitt svar är att man nog aldrig kommer att bli glad över silvret.
Man kan på alla sätt glädjas över sättet som vårt landslag genomförde turneringen på. Och det kan man göra redan nu. Men det här var Sveriges OS-turnering. Det skulle ha blivit guld, och det går inte att vara glad över en andraplats.
Det är ju ganska stor skillnad mellan de här två silverlagen:
The colour of the medal might not have changed but these two teams are a world apart pic.twitter.com/1SKCIXlNE7
Som sagt hade jag alltså tänkt ta lite hjälp av mitt twitterflöde för att gå igenom eftersnacket till finalen. Jag delar in tweetsen i lite olika kategorier. Först ut är tweets från själva matchen.
The game during open play was Sweden’s. The penalty shootout was Canada’s. Simple. Because from open play you have to score. Congrats Canada! Well, well done.
"Den 6:e augusti 2021 i Yokohama kommer att för alltid vara inskrivet som ett av de grymmaste ögonblicken i Svensk fotbollshistoria". @jonas_dahlquist@irma_helin
Idrotten är brutal men vilken spelare och karriär ⭐️
— Peter Häggström Lindecrantz (@PeterHaggstrom) August 6, 2021
Lider med Sveriges landslag, och framför allt med Caroline Seger. Hon är givetvis en hjälte på alla sätt ändå, men den stora sagan kunde fått sluta perfekt där.
Fy f-n vad idrott är grymt ibland. Tjejerna gjorde allt och lite till. Verkligen hjärtskärande att se. Caroline Seger kunde väl fått bli hjälte?!?! Så stolt över laget men helvete så brutalt vi förlorar🇸🇪😢
Vad alla ska tänka på är att både Asslani och Seger spelat 120 minuter i en typ av ” sluggermatch” mot Kanada innan de slår sina straffar. Det tillståndet spelarna befinner sig i då är svår att sätta sig in i en utvilad soffa!
You’ve made me so very proud of being 🇸🇪. The way you’ve played and how you have worked together have been amazing to watch. The ending broke my heart because I know how hard you, Caroline, and all others have worked for this and no one would have deserved it more than you 💔 pic.twitter.com/Leyqfkk7vV
Vilket mästerskap Nathalie Björn o Filippa Angeldahl gör. Så sjukt kul att se Stina Blackstenius i den formen som hon har visat under OS men inte glömma bort att hylla Hedvig Lindahl som gör ett fantastiskt bra mästerskap. Och såklart, Sveriges hjältinna Caroline Seger! #OS#Swe
Men om man sammanfattar turneringen: Filippa Angeldal och Nathalie Björn står för extremt stora genombrott i turneringen. Blackstenius och Rolfö är absolut världsklass. Framtiden ser otroligt ljus ut för svenska landslaget (om man övar på att slå straffar)! EM nästa år – kör vi!
Nu är tid för depp men fr.o.m imorgon plocka fram de goda minnena och bilderna. Tack #swewnt 🇸🇪 för all underhållning, spänning, vackert spel och häftiga segrar. Det har varit ett nöje att följa er OS-resa och lära känna er närmare. Tack för allt! 🤗 pic.twitter.com/Dno49i7PBe
Den bästa insats ett svenskt fotbollslandslag någonsin gjort i ett stort mästerskap. De var det bästa laget i turneringen vilket naturligtvis gör finalförlusten på straffar än tyngre. Men all heder och stort grattis till en fantastisk prestation 🇸🇪🥈 🇸🇪👏🏻👏🏻👏🏻👏🏻🇸🇪 pic.twitter.com/Iz52PblsM5
Och här är några spontana reaktioner från lite olika länder, dock inte Kanada. De kanadensiska reaktionerna sparar jag till sist så att ni som inte orkar se kanadensisk lycka kan sluta läsa…
That's absolutely heartbreaking for Sweden after playing such a great tournament. Congratulations to Canada!! 🏅 #Olympics
Canada wins the gold medal. I'm not sure how many people would've predicted that coming into this tournament. Was Canada the best team at #Tokyo2020? No, Sweden surely was. But Canada's rise continues. Played with such grit and kept scrapping by – gotta admire their tenacity.
Best team over the whole tournament #Swe . You WON silver together. Thanks for some beautiful football ❤️⚽️, hope to see you in Australia in 2023 https://t.co/IJkpvAxSax
Heartbreaking for my Swedish friends. The squad have been superb throughout the tournament!
Congratulations to 🇨🇦 a well fought final & worthy winners in the end. Also, great to see the legend @sincy12 finally rewarded with a gold medal! #Olympics#OlympicFootball
Worst shootout I’ve ever witnessed. Harsh result for Sweden, who were the best team in the Olympics. BUT credit to Canada and incredibly happy for Sinc. #SWEvCAN
"She's done so much for soccer in Sweden, throughout the world. She's seriously a world-class soccer player and has been for so many years. It's going to hurt, it's going to hurt for a long time. But I just wish her all the best and she has no reason to hold her head low."
Fair play to anyone 5 years ago that said: in the next 5 years, Netherlands will be Women's EURO champions and World Cup finalists, and Canada will be women's football Olympic champion #Olympics
Stepping up and taking a penalty in normal circumstances always brings nerves. To do it in a final of any tournament is extremely brave and deserves recognition. 1 team has to win. That’s football. Congratulations to both teams on their Olympic Games 👏🏻
15 déc. 2013, alors qu'elle n'a que 15 ans, elle fait ses débuts en A. Elle jouera la Coupe du monde 2015, et est de loin la plus jeune joueuse de l'équipe, puis les JO de Rio en 2016 et remporte la médaille de bronze, 4 ans plus tard elle offre l’or à son équipe à 23 ans ! 😳 pic.twitter.com/sp2AEoTCDp
Congratulations to @CanadaSoccerEN and the entire team:) @sincy12@_jessiefleming carried this team, and we can’t forget all who have help build this program from the beginning. @bev_priestman is coach of the tourney and year for me! Y’all have earned that GOLD:)
Här är några klipp med eftersnack från det svenska lägret. Här måste jag säga att jag är otroligt imponerad av hur spelare och ledare hanterar situationen.
Det har ju blivit allt vanligare att spelare som förlorat matcher låser in sig och struntar i att prata med media, och därmed även struntar i sina supportrar. Men här är det ingen som gömmer sig, utan det är rakryggat och ärligt. Kul att se.
Caroline Seger: "Enorm tomhet, jag kommer till en chans där jag spelar hela min karriär i huvudet & har guldet. Det kommer svida länge"
"Jag kände att det var ett ypperligt tillfälle att få kröna min karriär med något helt otroligt, men det är såhär med straffar" pic.twitter.com/9Z9G7Jj6La
Peter Gerhardsson: "Bland det tuffaste någon varit med om, det här visar vad idrott är, det är inte sagor, det hade blivit en bra historia om Seger satte den & det blivit det perfekta avslutet. Idrott är inte så, idrott är verklighet"
Finalförlusten suger rent ut sagt men jag håller med er om att vi som lag gjort en bra turnering igenom. Framtiden knackar verkligen på dörren, många spännande spelare tog sina första medaljer och fler lär det bli.
We did it🥇- Canada we did this for you & we did it having the time of our lives 🇨🇦🍁. Dream Big because this special group did. Thank you for your support back home, this will take some time to sink in. We also wouldn’t be here today without those who came before us #nextchapterpic.twitter.com/8i7Kc8pKmv
Team Canada’s gold medal win in soccer was historic in so many ways. @TheQuinny5, became the first openly transgender and non-binary athlete to win an Olympic medal. Quinn, your win today will inspire so many to keep playing and to keep pursuing their dreams. 🏳️⚧️🏳️🌈
Christine Sinclair: "I hope that we'll see investment in the women's game. I think it's time that Canada gets a professional league or some professional teams, and if a gold medal and three Olympics medals doesn't do that, nothing will so I think it's time for Canada to step up."
I was going to do a whole post on what this means to women like me who grew up playing competitive soccer in Canada, and what this means for athletes across the country, but the legendary @karinaleblanc said it so much better. I'm crying with you 🇨🇦🥇 #CANWNT#TeamCanadapic.twitter.com/p0VkIJgspi
Det var upplagt för ett svenskt sagoslut. Det blev ett kanadensiskt. Oj vad jag unnar fantastiska Christine Sinclair en stor mästerskapstitel.
Fast inte i dag. Inte på bekostnad av Sverige.
För svensk del blev det ett förlorat guld. OS-silvret för fem år sedan gick rätt lätt att acceptera. Det svenska laget då var bättre än Sydafrika i öppningsmatchen. Sedan kämpade vi oss fram.
I den här turneringen var Sverige det bästa laget. Men det var det näst bästa som vann. För klart är att det var turneringens två bästa lag som möttes i finalen.
Där gjorde Sverige en lysande första halvlek. Spelmässigt var det den bästa prestationen sedan öppningsmatchen mot USA. Det kändes tryggt och kontrollerat i halvtid.
Ledningsmålet var frukten av bra presspel. Caroline Seger vann bollen, Fridolina Rolfö spelade loss Kosovare Asllani och hennes inspel nådde Stina Blackstenius. Hennes bredsida gick mellan benen på Vanessa Gilles, möjligen även att bollen ändrade riktning på Gilles ena häl. Det gjorde att det väldigt svårt för Stephanie Labbé att hinna ner.
Efter paus lyfte Kanada sig. Och de bjöds tillbaka in i matchen av ett misstag från Amanda Ilestedt. Hon hade varit jättebra på att smita in framför kanadensiska forwards och sno åt sig bollen. Men i 64:e minuten var hon för sen, och fällde Sinclair.
Jessie Fleming satte straffen, och sedan följde några riktigt darriga minuter där Sverige var i gungning. Och på något sätt kändes det till slut rätt logiskt att matchen gick till förlängning.
Efter 15 jämna förlängningsminuter var det Sverige för hela slanten i den andra kvarten. Där räknade jag till fyra svenska målchanser. Fyra chanser att skriva historia. Men den effektivitet vi sett tidigare i turneringen fanns inte där i dag.
Totalt hade jag 9–4 i målchanser, men alltså bara 1–1 i mål. Och var värre var. Ineffektiviteten följde med in i straffläggningen. Där gjorde ju faktiskt Sverige bara mål på två av sex straffar – Nathalie Björn och Olivia Schough. Värsta sumparna var veteranerna Kosovare Asllani och Caroline Seger som inte ens tvingade fram målvaktsräddningar.
För Segers del är risken uppenbar att missen kommer att följa med under resten av livet. Hon har varit Sveriges bästa spelare i turneringen, och skulle ju bara…
Sverige spelar ju oftast ett 4–4–1–1, men senast var det mer utpräglat 4–4–2. Vi får se hur formationen blir i dag. Kanada spelar 4–4–2 med en mittfältsdiamant. Jag satte upp laget 4–1–3–2 för att peka ut vem som är den defensiva spetsen i diamanten.
Under dagen har jag hört uppsnacket i radiosporten. Där hade de bland annat intervjuer med Kosovare Asllani och Peter Gerhardsson. Asllani konstaterade att hon redan har ett OS-silver, och vill inte ha ett till.
Gerhardsson pratade om att kontringar och fasta situationer kommer att bli avgörande i den här finalen. Och att Sverige måste förbättra sitt kontringsspel jämfört med semifinalen. Det är bara att hålla med.
Det är ju två väldigt försvarsstarka lag som möts i finalen. Båda har bara släppt in tre mål på fem matcher. Och båda har hållit nollan mot världsettan USA.
Kanada har en positiv trend. De nollade USA och Brasilien, och i sista gruppspelet släppte de bara in ett slumpmål mot Storbritannien. Det är alltså ett lag som inte är lätt att göra mål på.
I morgon får damfotbollen en ny global fotbollsmästare. Varken Sverige eller Kanada har ju tidigare vunnit några titlar på världsscenen. Här är en guide till den glödheta OS-finalen, som fått ny starttid, 14.00 svensk tid.
Knäckfrågan inför den här matchen var avsparkstiden. Bara drygt 15 timmar innan planerad avspark kom beskedet om att matchen både senareläggs och flyttas från olympiastadion till Yokohama stadium. Vi slipper därmed att gå upp i natt, svensk tid, och kan ladda för final på eftermiddagen.
I morgon eftermiddag kommer vi alltså att få ett nytt globalt mästarlag. Jag har förstått att spelbolagen håller Sverige som ganska klar favorit till att bli det mästarlaget. Jag håller också Sverige som favorit, men tycker ändå att det här är en ganska oviss final.
Kanada har stolta OS-traditioner. Laget tog ju brons både 2012 och 2016. Nu blir det finare valör på medaljen för ett lag som är otroligt försvarsstarkt, och som precis som Sverige är obesegrat i turneringen.
Kollar vi historiken mellan länderna är det klar fördel för Sverige. Vi har 14 segrar mot Kanadas fem – eller sex beroende på hur man räknar. Den statistiken bygger dock huvudsakligen på rätt gamla resultat. På senare år har det varit väldigt jämnt mellan lagen.
De senaste fem åren har de mötts fyra gånger. Kanada vann med 1–0 i Trelleborg våren 2017. Sedan vann Sverige med 3–1 i Algarve cup 2018. Året efter tog Kanada revansch och vann efter straffläggning i Algarve.
Det viktigaste mötet de senaste åren var ju i åttondelsfinalen i VM för två år sedan. Där tog Sverige en 1–0-seger, med ett nödrop. Vi minns väl alla hur Hedvig Lindahl låg raklång i luften när hon räddade Janine Beckie:s straff i slutet av matchen?
Det var en match där Kanada hade klart övertag sett till bollinnehav, och där Sverige mest försvarade. Det var även en match där den första halvleken var kliniskt fri från målchanser – alltså väldigt långt ifrån publikfriande fotboll.
En notering från matchen är att det är tur att det var Peter Gerhardsson som var förbundskapten, och inte jag. Från läktaren på Parc de Princes tyckte jag nämligen att blivande segerskytten Stina Blackstenius borde ha bytts ut i paus.
Det känns som att det måste bli byte på Blackstenius. Tyvärr är hon i särklass sämst på planen. Även om det svenska spelet blev lite bättre sista kvarten behövs det någon högst upp som kan få fast bollen. Kanske läge att flytta upp Rolfö, eller att ta in Anvegård eller Janogy.
Blackstenius segermål var för övrigt en riktig godbit. Jag beskrev det i detalj i det här inlägget. Tyvärr är inte hela det fina förarbetet med i det här klippet. Men man kan ändå se Kosovare Asllani:s lysande assist, och att Blackstenius hade tur i avslutet, för skottet styrdes in av Shelina Zadorsky.
Även om det där VM-mötet ligger två år tillbaka i tiden är det intressant. För Kanada har stor kontinuitet i startelvan. Man har kört med ungefär samma spelare i fyra–fem år.
Kollar man deras startelva från OS-premiären mot Japan var alla de elva spelarna även med i bronstruppen från OS i Rio 2016. Och tio av dem startade även mot Sverige i VM-mötet för två år sedan. Kanadas lag är alltså väldigt samspelt.
Sedan premiären mot Japan har man gjort en ändring i startelvan. Den tidigare Vittsjöbacken Shelina Zadorsky har fått ge plats åt 25-åriga Bordeauxspelaren Vanessa Gilles i mittförsvaret. Gilles är ett helt nytt namn på den internationella scenen.
I kvartsfinalen mot Brasilien fumlade hon med bollen och bjöd Debinha på ett friläge. Gilles räddades dock av stabila Rosengårdsmålvakten Stephanie Labbé, som gjorde en av många avgörande räddningar i de här olympiska spelen.
I samband med det misstaget tänkte jag att Gilles kanske är den svaga punkten i Kanadas backlinje. Men mot USA klarade hon spelet längs marken alldeles utmärkt.
För det är på marken man skall utmana henne. Däremot är det närmast lönlöst att lyfta in bollar mot Gilles. Hon är nämligen otroligt stark i luftrummet. Mot Brasilien nickade hon en hörna i ribban. Och mot USA ägde hon det egna straffområdet. Amerikanskorna matade in bollar, och Gilles rensade bort 19 av dem – många med huvudet.
Gilles är en av OS-turneringens allra bästa huvudspelare. Så Sverige bör undvika att lyfta i bollar mot henne. Man bör även se upp med henne på Kanadas fasta situationer.
Annars är Kanada ett lag som försvarar väldigt centrerat. Man spelar 4–4–2 med diamant. Formationen skulle även kunna beskrivas som 4–3–3 med v-formation både på mittfält och anfall.
Förbundskapten Bev Priestman är bara 35 år, och Kanadas landslag är faktiskt det första seniorlag som hon har huvudansvaret för. Men hon var assisterande vid OS-bronset 2016 och har gjort flera år på ungdomssidan i Kanada, vilket gör att hon är välbekant med truppen.
Hon har visat under OS att hon inte tvekar på att göra taktiska byten. Grunden i det spel hennes Kanada har är ett fint presspel, som oftast startas från vänsterkanten. Där har Nichelle Prince startat matcherna, och spelat i cirka 60 minuter. När Prince pressat sig trött har man låtit Deanne Rose ta över. Duons uppgift är att se till att pressa över motståndarna mot Kanadas högersida.
Att pressa över spelet på sin högerkant är ju precis samma upplägg som Sverige har jobbat med under stora delar av turneringen. Det kan bli intressant att se vilket av lagen som lyckas få matchen på sin favoritkant. Den kanadensiska högersidan består för övrigt att Ashley Lawrence och Janine Beckie. Det är två bollskickliga spelare som är duktiga på att skapa målchanser åt andra.
När Lawrence kom fram i landslaget spelade hon oftast innermittfältare eller högerforward. Sedan några år tillbaka är hon en offensiv ytterback.
Tittar vi på mittfältsdiamanten är kantspelarna (Rebecca) Quinn och Jessie Fleming boll- och passningssäkra. Den offensiva spetsen är legendaren Christine Sinclair, alltså tidernas bästa målskytt i landslagssammanhang.
Sinclair har dock tappat lite av sin spets och är i stället smart speluppläggare, bra på att kombinera med lagkompisarna och på att hitta fina instick. Men faktum är att Kanada numera saknar en riktigt vass målskytt.
Däremot är man alltså väldigt försvarsstarkt. Ett skäl till det är Desiree Scott. Hon har under många år haft den defensiva mittfältsrollen. 34-åringen är en av världens allra bästa på att hålla rent på ytan framför egen backlinje. Med Gilles och Lyonbacken Kedeisha Buchanan bakom Scott är Kanada väldigt svåra att ta sig igenom centralt.
Det är alltså två lag som gärna pressar från vänster, och vill ha spelet på sin högerkant. För jag tror att Sverige gärna ser att Kanadas vänsterback Alyssa Chapman sköter uppspelen. Hon är en rivit back, men knappast något passningsgeni.
Med den ursprungliga avsparkstiden i tryckande hetta kände jag att det inte skulle bli tal om så mycket presspel. Men nu är ju matchen flyttad till 21.00 japansk tid. Och då bör ju båda lagen orka sätta lite press.
När det gäller Kanada ser jag på deras hemsida att de har en tanke om att om de kunde slå ut USA skall det inte vara omöjligt att vinna mot Sverige.
När det gäller Sverige gick jag igenom spelsätt och styrkor i analysen av semifinalen. Det stora frågetecknet är hur man gör med backlinjen. Den tänkta försvarsgeneralen Magdalena Eriksson har inte lyft varken i uppspelsfas eller i försvarsspel. Och hon känns inte så trygg med att spela vänsterback.
Elín Metta Jensen i duell med Magdalena Eriksson
Jag tror att Peter Gerhardsson har rejält huvudbry kring hur han skall göra med Eriksson i finalen. Hon får inte plats som en av två mittbackar just nu. Duon Amanda Ilestedt och Nathalie Björn har visat bättre form och varit väldigt stabil.
Gerhardsson kan ju köra med tre mittbackar, men då måste han plocka bort någon av de offensiva spelarna. Och frågan är om han vill det. Utöver Eriksson känns elvan ganska klar, förutsatt att det inte är några skavanker.
I analysen av semifinalen gick jag igenom åldersfördelningen i den svenska truppen. Förbundet har kollat på den geografiska fördelningen, och det är väl helt rätt att kalla landslaget för hela Sveriges lag. Det som väl ändå är lite anmärkningsvärt är att storstäderna Stockholm och Göteborg bara har varsin representant, medan Malmö inte har någon. Det kan vara något att fundera över i något framtida inlägg.
Korrigering i efterhand: Ovan stod det tidigare att Malmö också hade en representant, men jag har fått lära mig att Hanna Bennisons moderklubb Gif Nike inte är från Malmö utan från Lomma kommun.
Nu är det ju trots allt fokus på OS-finalen. Jag tror att det blir en målsnål match, med max två mål. Jag hoppas och tippar på svensk 1–0-seger. Samtidigt uppmanar jag er att komma med era tips i kommentarsfältet. Det är alltid lite kul att jämföra.
Sammanfattningsvis så är Kanada alltså ett riktigt starkt och svårslaget lag. Men för svensk del känns det lite som nu eller aldrig. Framför allt i OS.
Vi har vårt starkaste lag genom tiderna. Och även om huvuddelen av spelarna bör ha flera mästerskap kvar skall man veta att det är otroligt svårt för europeiska lag att överhuvud taget kvala in till ett OS.
Europa har ju bara tre platser, något som gjort att varken världstvåan Tyskland eller trean Frankrike ens varit med i spelen i Tokyo. Vi skall alltså inte ta för givet att Sverige ens kvalar in till framtida olympiska spel. Därför känns det knappast som att vi kan få en bättre chans att vinna ett stort guld än den här.
En blogg om internationell damfotboll 