Det är mindre än två dagar till finalen och det är således hög tid att sammanfatta semifinalen mot Australien, och samtidigt titta tillbaka på alla de fem matcher som Sverige har spelat i OS.

Eller skall jag skriva ”de fem matcher som Sverige har vunnit i OS”. Vad jag förstått har det aldrig tidigare hänt att ett svenskt landslag vunnit fem raka matcher i ett stort mästerskap.

Överhuvud taget har Peter Gerhardsson ett helt fantastiskt facit i stora mästerskap. Om vi tittar på 90-minutersmatcher har han lett landslaget i tolv sådana i mästerskap. På dem är det en förlust, ett kryss – och tio segrar. Tio segrar.

Förlusten var sista gruppspelsmatchen i VM, den mot USA där Gerhardsson vilade sin startelva. Krysset var ju VM-semifinalen mot Nederländerna, en match som slutade med förlust efter förlängning. Räknar man den som förlust är Gerhardssons facit i stället tio segrar och två förluster – även det makalöst bra.

Som jag konstaterade redan när den svenska OS-truppen togs ut så bygger laget på tre framgångsrika ungdomslandslag, kryddade med några veteraner. Ungdomslandslagen det handlar om är det U20-lag som spelade VM 2010 samt de båda guldlagen i F19-EM från 2012 och 2015. Basen i truppen är sju spelare födda 1993, vilket egentligen är perfekt. Med undantag för veteranerna Hedvig Lindahl och Caroline Seger samt ungdomen Hanna Bennison är övriga spelare 24–32 år – alltså i den ålder där de skall vara som bäst.

Lite oroväckande är det att 02:an Bennison alltså är den enda uttagna spelaren som är född efter 1997, och att det känns som att det dröjer några år innan vi har ytterligare påfyllning underifrån.

Det är alltså på många sätt nu som det svenska guldet skall komma.

Hittills har ju inte vårt landslag gjort någon besviken. För fem raka segrar är som sagt otroligt bra. Man kan ju möjligen anmärka på en något sviktande formkurva. På ett sätt är det ofrånkomligt att kurvan pekar neråt. Börjar man med en 3–0-seger mot USA har man ju inlett med något som är svårt att toppa.

Och i utslagningsmatcher är den spelmässiga prestationen egentligen inte det viktiga, utan det handlar ju om att vinna. Hur man gör det spelar inte så stor roll.

Men tittar vi ändå lite på hur Sverige gjort sina mål har det mycket handlat om att först spela in centralt och sedan ut på kanterna där man varit bra på att överbelasta. Åtta mål har kommit på inspel eller inlägg från kanterna. Där har Sofia Jakobsson tre assist, Fridolina Rolfö två samt Kosovare Asllani, Hanna Glas och Hanna Bennison var sitt. Det innebär fem mål från höger och tre från vänster.

I övrigt är vårt lag alltid starkt på fasta situationer. Vi har gjort rena hörnmål – mot USA och Nya Zeeland. Dessutom har två av inläggsmålen kommit i andrafas efter hörnor – mot Australien och Japan.

Vi har även ett straffmål och två mål som kommit på distansskott mot Australien. Dels Rolfös kanon i gruppspelet, dels Rolfös retur på Filippa Angeldahl:s skott i semifinalen.

Defensivt har vårt landslag länge varit väldigt stabilt. På senare år har man även lagt till ett vassare presspel som gör att man kan spela ett lite högre försvarsspel. I OS har man huvudsakligen pressat motståndarna ut på deras vänstersida, alltså Sveriges högerkant. Därav är det logiskt att Sverige gjort flest mål från höger.

Det som vårt lag framför allt blivit bättre på under de senaste åren finns nog ändå i offensiven – det handlar om hur man spelar sig ur situationerna. Förr handlade uppspelen mycket om långa bollar mot forwards. Nu kan vårt lag hålla i bollen på ett bättre sätt och både vila med bollen och få till långa anfall.

Det här är mycket Peter Gerhardssons förtjänst. Härom dagen blev Olivia Schough intervjuad av Irma Helin på Discovery+. Då sa Rosengårdsspelaren så här om förbundskaptenen:

”Fotbollsmässigt har han kunnat lära mig mer än någon annan. Jag vet inte om det har att göra med att han har mycket erfarenhet från herrfotbollen som är, som vi vet, längre fram än oss. … Just den biten var väldigt intressant när Peter kom in och la väldigt stor vikt vid smådetaljer som jag knappt hade tänkt på innan – man har bara kört på, typ. Det är hela tiden ‘spela på rätt fot’. Spelar vi inte på rätt fot på träningen måste man göra om passningen. Nu går det per automatik, nu visar alla rätt fot hela tiden, det blir nästan aldrig någon felpass på träningen. Sådana detaljer som har gjort att vi har växt som fasen sedan senaste OS.”

Det där märktes faktiskt även i måndagens OS-semifinal, även om den innehöll fler svenska felpass än man har vant sig vid i det här mästerskapet. Framför allt såg man många felpass före paus.

Vid en närmare koll var den andra halvleken trots allt bättre än jag först upplevde. Sverige hade trots allt rätt bra kontroll. Det som antagligen gjorde att jag inte kände det under matchen var nog att anfallspassningarna inte satt där de skulle. Samt att man själv var lite nervös. Därför gav jag nog också Australien någon målchans för mycket i måndags.

Apropå Australien har de haft en väldigt positiv formkurva i Japan. Tony Gustavsson gjort ett fantastiskt jobb med laget, som bara blivit bättre och bättre för varje match.

Här är en genomgång kvart för kvart av deras senaste match, semifinalen mot Sverige:

Sverige–Australien
Period 1: 1–15 minuter:
0–0 i mål
0–0 i målchanser
2–1 i hörnor

Matchen började med lite taktisk skuggboxning.

Medan Gerhardsson körde med samma startelva som mot Japan valde Gustavsson att anpassa sin elva efter Sveriges styrkor. Han satte Aivi Luik på bänken, flyttade in Steph Catley som mittback och tog ner Tameka Yallop på vänsterkanten. Det öppnade för Chloe Logarzo på centralt mittfält.

Förändringen förbättrade snabbheten i Australiens backlinje. Men den gjorde att man tappade lite i anfallsspelet, då det brukar regna in inlägg från Catleys fina vänsterfot. Det gjorde det i och för sig ändå, enligt statistik från Australiens fotbollsförbund slog Catley hela tolv inlägg i matchen. Flera av dem var dock i form av fasta situationer, för i själva spelet kom hon ju lite längre ifrån det svenska målet i och med placeringen.

Gissningsvis gjorde nog Gustavsson även förändringen för att få två bra passningsfötter på sin vänstersida. Det är ju mot den sidan Sverige tidigare har pressat motståndarna.

När spelet väl började var det tydligt att Sverige ville hitta in bakom Australiens vänsterförsvar. Men med Catley där istället för långsammare Luik gick det inget vidare. Man såg dessutom flera gånger att Catley tjuvstartade lite för att inte bli frånsprungen av snabba Sofia Jakobsson.

Sveriges plan om att anfall djupt på högersidan gick alltså om intet. Australien hade gjort den taktiska läxan efter gruppspelsmatchen. Det innebar att man även stängde till centralt. Ofta låg fem australiska försvarare på rad, och dessutom så tätt att det inte gick att spela mellan dem. Det ledde till väldigt många svenska anfallspassningar fastnade i den australiska fembackslinjen.

Även Sverige hade ändrat lite i taktiken. Den här gången låg Stina Blackstenius och Kosovare Asllani jämte varandra när man startade pressen. Det innebar att man inte styrde Australien åt någon speciell kant, utan att man bara stängde uppspel centralt.

Rent allmänt var den första kvarten fri från målchanser. Sverige var närmast att skapa någon, men antingen gick det lite för långsamt, eller så fastnade anfallspassningarna som sagt på australiska försvarare.

Överhuvud taget var det rätt många felpassningar i början. Bland annat hade annars säkra Nathalie Björn två uppspel i mitten under de första 16 minuterna som gick rakt på motståndare. De svenska felpassen gjorde att Australien hade 54–46 i bollinnehav efter 15 minuter.

Men det var även lite slarv i passningar som gick till rätt adress. Bollen hamnade flera gånger lite bakom medspelaren, eller på fel fot, vilket gjorde att det svenska uppbyggnadsspelet inte gick fort nog.

Period 2: 16–30 minuter:
0–0 i mål
1–0 i målchanser, totalt 1–0
0–0 i hörnor, totalt 2–1

Den taktiska skuggboxningen fortsatte. Det gjorde även de svenska felpassen. Annars passningssäkra spelare som Magdalena Eriksson, Filippa Angeldahl och Kosovare Asllani hade ovanligt svårt att få bollen till en blåklädd. Och tyvärr var de inte ensamma.

Dock hade Sverige en riktigt bra period på fyra–fem minuter där man låste sig fast på offensiv planhalva. Under den perioden sköt Fridolina Rolfö klockrent i ribban – matchens första målchans.

Period 3: 31–45 minuter:
0–0 i mål
0–3 i målchanser, totalt 1–3
1–3 i hörnor, totalt 3–4

Halvlekens sista kvart gick nästan till 100 procent till Australien. Det började med att Amanda Ilestedt låg ner, och såg väldigt orolig ut efter att ha fått en smäll mot knät.

När spelet kom igång gjorde Hedvig Lindahl sin största missbedömning i turneringen, när hon kom ut för sent i en duell med Sam Kerr. Som tur var hamnade Kerr ur vinkel, och Australien kom inte till avslut i anfallet.

Däremot bet sig Australien fast på Sveriges planhalva och kom till flera andra avslut. De man minns var att frisparksexperten Alanna Kennedy hade en hyfsad frispark, att Sam Kerr skarvnickade precis utanför och att Tameka Yallop sköt just över efter hörna.

Och så gjorde ju Kerr ett jättesnyggt volleymål på en inläggsfrispark, som en otajmad Magdalena Eriksson onödigt hade dragit på sig mot en felvänd motståndare ute vid sidlinjen. Dock var domare Melissa Borjas från Honduras snabb på att blåsa svensk frispark. Signalen kom redan innan bollen nådde Kerr.

Jag är fortsatt inte säker på varför det blev frispark. Men den bästa teorin är att de två offsidestående australiska spelare som användes som screenar bedömdes påverka spelet. Om det var anledningen, och att det är en korrekt regeltolkning, så finns det ingen anledning att använda offsidestående spelare för att screena.

Hur som helst skönt att det inte blev mål. Och skönt att det var 0–0 i paus. För den första halvleken gick till Australien.

Den svenska pressen funkade inte riktigt. Logarzo och Emily van Egmond hjälpte sin trebackslinje och skapade situationer där Australien var fyra mot två eller till och med fem mot två mot Sveriges forwards. Eftersom framför allt van Egmond, men även alla tre backarna, har bra fötter kunde de ofta, och ostört, från centrala positioner få lägga ut krossbollar på kanterna.

Faktum var att många svenska spelare såg sämre ut än tidigare i turneringen. Vårt lag hade väldiga problem med att spela sig ur situationerna. De enda tre som höll riktigt hög klass under halvleken var Amanda Ilestedt, Fridolina Rolfö och suveräna Caroline Seger.

Period 4: 46–60 minuter:
1–0 i mål, totalt 1–0
1–1 i målchanser, totalt 2–4
0–0 i hörnor, totalt 3–4

Sverige fick en drömstart på den andra halvleken. I min BT-krönika kallade jag målet som föll efter 35 sekunder för ett underbart skitmål. För det var på många sätt ett skitmål. Men för att kunna göra skitmål måste man ta sig till motståndarnas straffområde.

Och det gjorde Sverige på ett riktigt fint sätt. Det började med ett australiskt inkast som nickades fram och tillbaka innan Rolfö nickade ner till Asllani, som stötte hemåt till Seger, som i sin tur spelade loss Angeldahl i mitten.

Häckenmittfältaren avancerade, och sköt sedan ett distansskott som tog på Chloe Logarzos utsträckta ben och fick en ganska rejäl överskruv. Målvakt Teagan Micah blev ställd av den höga studsen, backade och stötte bollen i egen ribba. Stina Blackstenius grävde fram returen till Rolfö som lyfte högerbenet så högt hon bara kan när hon stötte in ledningsmålet.

En högklassig passningssekvens bäddade alltså för det något udda målet.

Överhuvud taget hade Sverige ett betydligt bättre passningsspel från start i halvleken. De första nio minuterna var riktigt bra, då höll det svenska laget i bollen och kontrollerade matchbilden. Enda orosmomentet var att Hedvig Lindahl drog lillfingret ur led efter 48 minuter. Det var dock inte värre än att hon kunde fortsätta spela.

Australien hade två bra minuter, där man skapade en chans när Kerr vann en nickduell mot Ilestedt. Men nicken gick just över. Strax efter var det även lite oreda i det svenska straffområdet i samband med ett av många australiska inlägg.

Men totalt sett var det här en kvart som gick till Sverige, dels för målet men även för att man hittat ett lugn i passningsspelet igen.

Period 5: 61–75 minuter:
0–0 i mål, totalt 1–0
0–1 i målchanser, totalt 2–5
2–1 i hörnor, totalt 5–5

Svenskt byte: 73: Hanna Bennison in, Filippa Angeldahl ut.

Sverige fortsatte att ha god kontroll på spelet. Matchklockan var inte många minuter över 60 när man började se tröttheten i Australiens lag. Det blev snabbt väldigt långa avstånd mellan lagdelarna, vilket gynnade Sverige när The Matildas matade in inlägg.

Ofta var det få australiska spelare i straffområdet, och det fanns inte heller någon att kämpa om andrabollarna. Två gånger under kvarten var det dock oroligt i Sveriges straffområde. Dels när Magdalena Eriksson helt missbedömde ett inlägg, men räddades av Nathalie Björn. Dels efter 73.45, när Hanna Glas ramlade vilket gav Steph Catley fri gata i Sveriges högerförsvar. Lindahl hade dock stängt vid sin första stolpe.

Efter Catleys målchans lyckades Australien bita sig fast på svensk planhalva. Kvarten avslutades med australisk press.

Period 6: 76–90 minuter:
0–0 i mål, slut 1–0
1–0 i målchanser, totalt 3–5
0–2 i hörnor, totalt 5–7
Totalt 9–13 i avslut, varav 4–4 i avslut på mål
Bollinnehav: 46–54

Svenska byten: 90+1: Jonna Andersson in, Sofia Jakobsson ut. 90+4: Lina Hurtig in, Stina Blackstenius ut.
Utvisning, Australien: Ellie Carpenter (målchans 90+6).

Den sista kvarten började lätt nervöst från svensk sida. Australien bet sig fast på svensk planhalva under flera minuter. De kom inte till några målchanser, men det var ändå lite oroväckande att Sverige sjönk djupt, att rensningarna hamnade rakt på australiska spelare samt att man inte lyckades komma upp med laget.

När man fastnar vid eget straffområde krävs det ju inte jättemycket för att en boll skall studsa fel eller få besvärlig överskruv… Men det skulle visa sig att Catleys skott i 74:e minuten var The Matildas sista riktiga målchans.

Under slutkvarten hade Australien en frispark i bra läge – som Kennedy drog högt över. Det var även en sekvens där Lindahl och Kerr var på bollen samtidigt, men där den svenska målvakten hade studsen med sig.

Från minut 85 kändes dock Australien som ett slaget lag. På övertid var det i stället Sverige som skapade en 100-procentig målchans när Rolfö kom runt på högerkanten. Blackstenius lyckades dock styra bollen utanför det öppna målet.

Och det allra sista som hände var att inbytta Lina Hurtig sprang igenom, och blev neddragen av Ellie Carpenter. Det blev rött kort för australiskan, och direkt efter var matchen slut.

Många svenska spelare lyfte sig efter paus, inte minst klarade backlinjen av att hantera alla inlägg på ett bra sätt. Offensivt var det Fridolina Rolfö som stod för kvaliteten. Rent allmänt skapades det lite för få målchanser för att man skall vara helt nöjd med själva spelet.

Fast som sagt – det viktigaste i utslagsmatcher är ju segern.

Lite oroväckande ändå att man börjar känna att några av spelarna kanske har lite vikande formkurva. En som däremot är hyperstabil är Caroline Seger.

Ni som har följt den här bloggen under längre tid vet att jag ofta tyckt att Segers rykte har varit bättre än hennes prestationer. Att hennes lysande bollbehandling har dolt att hon varit lite av en bromskloss i spelet. Att hon mest passat i sidled, eller till spelare som måste passa tillbaka till henne.

Men det där var förr.

I OS är Seger närmast felfri. Defensivt är det inte många gånger i turneringen som hon har satt sina fötter fel. Hon vinner nickdueller, täcker ytor – ibland till och med bakom backlinjen och så är hon fantastisk med bollen. Jag har inte tillgång till några statistikprogram, men jag såg inte att hon hade ett enda bolltapp i semifinalen.

Faktum är jag hon väl knappt haft några bolltapp överhuvud taget i OS. Och det beror inte på att hon slår fega sidledspassningar, utan det här året har Seger lyft sitt offensiva passningsspel med flera klasser.

Det var liksom ingen slump att det var Seger som spelade loss Filippa Angeldahl innan det svenska segermålet. Seger har varit väldigt bra just på att spela loss Angeldahl, men även på att sätta upp bollar på Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö.

Som ni förstås – jag är närmast lyrisk över vår lagkaptens insatser hittills i OS. Jag har givit henne fyra eller fem i betyg i samtliga matcher. Hon fick en femma i semifinalen. Från det jag sett rankar jag Seger bland topp tre i den här turneringen. De som skulle kunna konkurrera är Vivianne Miedema som slog till med tio mål på fyra matcher, och Barbra Banda som gjorde sex mål för Zambia.

Med det släpper jag semifinalen och blickar framåt. Torsdag klockan 10.00 är det bronsmatch mellan Australien och USA. Där håller jag USA som favorit till 60–40.

USA har verkligen inte varit bra i den här turneringen. Framför allt har de saknat lösningar i uppspelsfas, vilket gjort att deras duktiga offensiva spelare inte synts i matcherna på det sätt som man är van vid.

Amerikanskornas svaga prestationer gör att det borde vara bra chans för Australien att skrälla. Det blev 0–0 när lagen möttes i gruppspelet. Då lyckades Tony Gustavsson bra med taktiken, och USA var väldigt uddlöst.

Men avstängningen av Ellie Carpenter är förstås ett jättestort avbräck. Carpenter har varit lysande, och är inte långt ifrån topp tre i OS. Dessutom tyckte jag att de australiska spelarna såg väldigt slitna ut i den andra halvleken mot Sverige. Nu skall de spela en sjätte match på 15 dagar.

Det skall i och för sig även USA göra. Men Vlatko Andonovski har roterat betydligt mer på sina spelare än vad Gustavsson har gjort. Det gör alltså att känslan ändå är att bronset hamnar i USA.