Helgens tv-guide – och senaste nytt

När det här inlägget publiceras har det precis blivit lördag. Det här är en helg där fyra matcher visas på Viaplay, två engelska och en vardera från Spanien och Frankrike.

För svensk del blir det förstås fokus på duon Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson i Real Madrid i lördagens tidiga match. Kanske även att West Hams Nor Mustafa kan få speltid mot Arsenal i morgon. 19-åringen har fått göra en handfull korta inhopp, senast blev det sex minuter i torsdags när laget vann med 3–0 i cupsemifinalen mot Durham.

Övriga vinnare i veckans ligacupkvartsfinaler var Chelsea, Bristol City och Leicester. Semifinalerna den 3 februari blir Chelsea–West Ham och Bristol C–Leicester. Titelförsvarande Chelsea är förstås jättefavoriter till att få höga bucklan även i år. Deras 4–2-seger efter förlängning mot Manchester City i onsdags kändes lite som den moraliska finalen.

Chelsea var riktigt illa ute i den matchen efter ett par mindre bra ingripanden från målvakt Ann-Katrin Berger. City kunde nämligen ta ledningen med 2–1 med bara fem minuter kvar av ordinarie tid. Vid 1–1 var Magdalena Eriksson medskyldig. Berger stod för ett svagt utkast till Eriksson, som tappade bollen i eget straffområde. Vid 2–1 misslyckades Berger med en fotparad.

Tyskan räddades dock av inhopparen Niamh Charles som snyggt satte kvitteringen i 89:e minuten. I förlängningen revanscherade sig Berger med en fin räddning på ett öppet läge. Hon kunde även se hur Guro Reiten först gjorde 3–2 och hur sedan Sophie Ingle smällde in 4–2 med sträckt vänstervrist. Det var målen som tog Chelsea till semifinal.

Apropå Chelsea som kom Magdalena Eriksson med i den europeiska drömelva som röstats fram av supportrar. Det var första gången Uefa lät fansen rösta fram årets lag.

Utöver Eriksson noteras ytterligare tre spelare som spelat i damallsvenskan i den där drömelvan, nämligen Sara Björk Gunnarsdottir, Danielle van de Donk och Pernille Harder

Här är helgens tv-guide:

Lördag:
13.00 Real Madrid–Logrono i spanska Liga Iberdrola, Viaplay
18.30: Guingamp–PSG i franska D1 Feminine, Viaplay

Söndag:
13.00 Arsenal–West Ham i engelska WSL, Viaplay
15.30 Tottenham–Everton i engelska WSL, Viaplay

Klockan 06.00 på lördagsmorgonen går det även att se en match från Australiens W-league på Youtube från Sverige. Veckans tv-match är Newcastle Jets–Western Sydney Wanderers – se den i fönstret nedan.

Årets W-league är inte alls lika profilstark som tidigare upplagor. Ett stort antal australiska landslagsspelare håller numera till i Europa och kan inte dubblera med hemmaligan. Dessutom känns det som att man lockat färre utländska spelare än tidigare. De båda lagen som spelar veckans tv-match har exempelvis bara totalt en utlänning – irländska Julie-Ann Russell i Wanderers.

I Sverige har våra elitlag nu kommit igång med träningen. Det har gjort att tempot på vår silly season har bromsats. Veckans stora svenska transfernyhet är väl ändå att Julia Roddar uppges vara klar för Washington Spirit. Därmed tappar Göteborg alla de tre spelare som gjorde succé på kanterna i fjol.

Det innebär i sin tur att Göteborg snart borde presentera ytterligare nyförvärv. Just nu känns ju faktiskt laget ganska rejält försvagat jämfört med fjolåret.

Internationellt har isländska spelare varit på tapeten. Vi svenskar fick ju i höstas se att Island har något bra på gång, med många unga, talangfulla spelare. Den kanske allra mest intressanta är Karolina Lea Vilhjalmsdottir. Den 19-åriga mittfältstalangen lämnar nu Breidablik för tyska ligaledarna Bayern München.

Även Eintracht Frankfurt värvar isländskt från Breidablik. 20-åriga mittfältaren Alexandra Johannsdottir fortsätter nu karriären i Frauen-Bundesliga.

I Tyskland fick vi ju tidigare under veckan veta att Wolfsburg inte räknar med att kunna behålla Ingrid Engen och Fridolina Rolfö till nästa säsong. Det tyska mästarlaget har dock agerat, och Hoffenheims landslagsmittfältare Lena Lattwein är redan klar för att ansluta till sommaren.

I England har som väntat Maria Thorisdottir presenterats som nyförvärv av Manchester United. Mer oväntat är att engelska landslagsmittfältaren Jill Scott lämnar Manchester City för Everton under våren.

När det här inlägget publiceras är det bara minuter till avspark i andra landskampen mellan USA och Colombia. Lagen möttes första gången härom dagen. USA vann med 4–0 och alla mål gjordes av systrarna Mewis. Sam satte de tre första och Kristie det sista.

Eftersom Kristie även gjorde USA:s sista landslagsmål 2020 stod systrarna således på fem raka landslagsmål inför nattens drabbning. Här är höjdpunkter från 4–0-matchen:

Slutligen ytterligare några minnesord av tragiskt avlidna Alva Nilsson:

Svensk damfotboll har sorg – Alva Nilsson har lämnat oss

Svensk damfotboll har sorg. I går kväll nåddes vi av det tragiska beskedet att Alva Nilsson har lämnat oss. Alva var tveklöst en av de allra största profiler svensk damfotboll haft vid sidan av planen de senaste åren.

Första gången mina och Alvas vägar korsades var på twitter. Det tog dock ett tag innan jag fattade att det var just Alva Nilsson hon hette. På twitter och Instagram var hon ju känd som Fotbollsflatan. 

Om jag minns rätt var vårt första fysiska möte på den damallsvenska upptaktsträffen i Göteborg våren 2012. Därefter sprang vi på varandra vid en mängd landskamper genom åren. Alva stack ut, bland annat genom att hon inte var stöpt i samma form som alla andra man möter i pressrummen. Men hon var en frisk fläkt, ett energiknippe som alltid var lika engagerad och trevlig. Och som inte var rädd för att tycka till om saker.

Trots att våra fysiska möten oftast var rätt korta och flyktiga gjorde alla twitterdiskussioner att man ändå upplevde det som att vi kände varandra rätt så bra. Två gånger skjutsade jag Alva från landskamper i Halmstad. Hela resorna snackade vi damfotboll. Första gången minns jag eftersom jag blev mäkta imponerad av hennes breda kunnande om alla spelare.

Den andra gången var lite rolig. Det var under EM 2013. Jag skulle köra henne till en av hennes kompisar i Falkenberg. Alva hade lämnat sin packning på centralstationen i Halmstad. När vi åkte för att hämta grejerna hade dock centralstationen stängt. Alva fick sova hos kompisen utan ombyte, och ta tåget tillbaka till Halmstad morgonen efter för att plocka upp sina grejer.

Den senaste, och tyvärr även sista gången jag stötte på Alva var i samband med Sverige–Island på Gamla Ullevi i slutet av oktober. Hon var där för Fotbollskanalens räkning. Jag blev glad av mötet, inte bara för att det var ett bra tag sedan vi hade setts, och att jag hade saknat henne på landskamperna. Utan även för att jag fick uppfattningen att Alva var i fin form.

Då kunde jag inte för mitt liv ana att jag mindre än tre månader senare skulle sitta med tårfyllda ögon och skriva de här raderna.

Faktum är att jag började skriva på det här inlägget direkt i går kväll när jag fick första beskedet. Men jag drog på publiceringen eftersom det har hänt att det spridits falska dödsbud på twitter. Jag hoppades att det här var ännu ett. Tyvärr har jag nu givit upp det hoppet.

Alva Nilsson efterlämnar en hel del texter. Utöver att blogga, twittra och podda hann Alva med att jobba för en mängd olika uppdragsgivare, bland annat damfotboll.com, Kvällsposten/Expressen, SR och sist alltså Fotbollskanalen. Men jag kommer framför allt minnas henne för twitterdebatterna.

Jag startade mitt twitterkonto bara dagar efter hemkomsten från VM 2011. Ganska snabbt upptäckte jag Fotbollsflatan. Hon var både kungen och drottningen av svenskt damfotbollstwitter. Insatt och med stor debattvilja. Det var alltid roligt att klicka in på twitter för att kolla vilka debatter hon höll igång.

För tre–fyra år sedan tog Alva bort sitt twitterkonto. Svenskt damfotbollstwitter har inte varit sig likt sedan dess. Utan Fotbollsflatan blev det betydligt färre debatter, och de som hölls var sällan intressanta. Jag har många gånger hoppats att hon skulle komma tillbaka och sätta fart på debatten igen. Nu är det hoppet ute. Fotbollsflatan finns inte mer.

Vila i frid, Alva. Vi är många som kommer att sakna dig.

Här är en mängd kondoleanser från det forum där Alva alltså en gång regerade, twitter:  

 

Rolfö ser ut att lämna Wolfsburg

Fridolina Rolfö

Fridolina Rolfö har tackat nej till förlängning av kontraktet i Wolfsburg. Vår svenska anfallsstjärna kommer därmed med största sannolikhet lämna den tyska storklubben till sommaren.

Det var i eftermiddags som det kom ut att det blivit nej tack till de kontraktsförslag som Wolfsburg lämnat till Rolfö och norska Ingrid Engen. Det var duktiga Wolfsburgjournalisten Jasmina Schweimler som avslöjade den lite oväntade nyheten. 

Jag har tyckt att Rolfö passat bra in i Wolfsburg, och blev alltså överraskad av beskedet. Samtidigt har Wolfsburg haft en jobbig säsong, med massor av skador. En säsong där man ligger fem poäng bakom fullpoängaren Bayern München, och där risken är stor att man få kliva ner från tronen efter fyra raka ligaguld.

Kanske att det påverkar. Till TV4-sporten lämnar ändå Rolfö en liten, liten öppning för att trots allt stanna i Wolfsburg:

”Jag trivs i Tyskland, men vill också se mig omkring. … Det finns många bra ligor och många bra fotbollslag, så man är glad över att det finns fler möjligheter nu än vad det gjorde för några år sedan. Jag är öppen för att se vad det finns för möjligheter.”

Det blir spännande att se vart hon tar vägen. Jag gissar att hon inte vill byta ner sig, och då är ju alternativen topplag i England, Frankrike, Spanien eller möjligen USA.

 

Svaret tycks vara Hege Riise

Gårdagens inlägg hade den frågande rubriken: ”Vem coachar brittiskorna i OS?”.

Alldeles nyss kom Sky Sports med svaret. De uppger att det blir norska Hege Riise som får ansvaret för Team GB – om det blir ett OS.

Riise känns som ett smart val. En opartisk coach får ansvaret för det gemensamma brittiska laget. Dessutom en coach som både haft framgångar som spelare och ledare.

Vem coachar brittiskorna i OS?

Från och med fredagen den 23 juli till och med söndagen den 8 augusti i år är det tänkt att vi för första gången skall få uppleva ett olympiskt spel ett udda årtal. För att hinna med alla matcher skall damfotbollsturneringen tjuvstarta redan den 21 juli.

Det känns väl fortfarande inte säkert att det blir ett OS i år. Men om spelen genomförs som planerat i Tokyo har det brittiska laget lite problem.

Frågan är vem eller vilka som skall ta ut och leda det där laget.

Tre av de fyra inblandade landslagen står nämligen nu utan förbundskapten. På julafton valde Skottlands förbundskapten Shelley Kerr att lämna sin post till följd av det misslyckade EM-kvalet.

Och exakt samtidigt i dag, klockan 12.30 svensk tid, meddelade både Wales och England att även deras förbundskaptener Jayne Ludlow och Phil Neville avslutar sina tjänster.

På torsdag är det exakt ett halvår tills OS-turneringen skall starta, och just nu har de brittiska laget ingen coach. Det enda av de fyra lag som utgör Team GB som i skrivande stund har en förbundskapten är Nordirland, i form av Kenny Shiels. Men Nordirland lär ju inte få med en enda spelare, så han lär inte leda laget.

På ett sätt är det kanske bra om det kommer in en extern kraft och leder Team GB. För då kan ingen skylla på att coachen favoriserar ”sina” spelare.

Det stora flertalet spelare i det brittiska laget lär ju komma från Englands landslag. Men både Skottland och Wales har också kandidater till truppen. Hos Skottland tänker jag i första hand på trion Kim Little, Erin Cuthbert och Caroline Weir. I Wales borde duon Jess Fishlock och Sophie Ingle vara uppe till diskussion.

Storbritannien har bara varit med i ett OS i damfotboll. Det var 2012. Då leddes laget av Englands förbundskapten Hope Powell, och den ursprungliga truppen bestod av 16 engelska och två skotska spelare. Skotskorna var Ifeoma Dieke och Kim Little. Dock drabbades Dieke tidigt i turneringen av en korsbandsskada, vilket gjorde att en 17:e engelsk spelare togs in.

För övrigt är ju inte OS-kvalet färdigspelat ännu. Bara tio av tolv platser är besatta. Det som återstår är playoffmatcher mellan Sydkorea och Kina (planerade att spelas 19:e och 24:e februari) samt mellan Chile och Kamerun (planerade att spelas 18:e och 24:e februari).

Huvudroll för Getingarna – och comeback med sting av Lindahl

Inlägget korrigerat angående Chelseas spelschema

Även den här veckan har Göteborg FC stått i centrum i nyhetsflödet. Huvudnyheten är förstås den från i onsdags om att BK Häckens klubbledning vill ta över Göteborgs elitverksamhet.

Men som vi vet från fallet Malmö FF/LB07 räcker det inte med en positiv klubbledning. Det krävs att även få med medlemmarna på båten.

Därför kan supporterklubben Getingarna få en nyckelroll i det här ärendet. Deras kommentar till ett eventuellt övertagande inleddes med följande meningar:

”Det finns många aspekter av den moderna fotbollen som supportrar möter med avsmak. En av dem är hur ekonomiskt välmående lag kan klättra i seriesystemet genom samgående med sportsligt starkare men resursmässigt fattigare föreningar.”

I den texten ryms en av herrsupporterkulturens stora avigsidor, nämligen att man förväntas ha vissa åsikter för att vara en ”riktig supporter”.

För riktiga supportrar gäller regler som inte stämmer överens med förbundets. Två grunder är att man skall vara positiv till bengalbränning – och negativ till allt som gör att ens egen klubb skulle kunna liknas vid AFC Eskilstuna.

De här båda punkterna är så avgörande att de går före det som är bäst både för egna klubben och för sporten som helhet.

I fallet Häcken/KGFC är det förstås den andra punkten som är problematiken. Att både Häcken som klubb och damfotbollen i Göteborgsområdet skulle vinna på ett sammangående lär inte supportrarna bry sig om.

Jag scrollade igenom både Getingarnas hemsida och deras twitterkonto de två senaste åren. Det stod väldigt klart att supporterklubben är 100 procent herrfotbollssupportrar. BK Häcken har damlag sedan 1978, och 2019 vann det division III. Men Getingarna nämnde inte det på någon av av de båda plattformarna.

Jag hittade faktiskt inte en enda egenproducerad text om damlaget – förutom de aktuella om samgåendet. Däremot hittade jag tweets om pojklag. Getingarna bryr sig alltså inte ett dugg om damfotboll, eller sitt eget damlag.

Men nu kan alltså Getingarnas medlemmar få en avgörande roll i BK Häckens viktigaste damfotbollsfråga. Det finns anledning till oro för de som vill se ett samgående.

För övrigt kollade jag även igenom debatten här i bloggen kring Malmö FF och LB07 för drygt ett år sedan. Där var supporterklubbarna drivande när MFF:s medlemmar med stor majoritet röstade mot ett samgående.

Följden av resultatet i MFF:s omröstning blev att LB07 lade ner sitt damlag. En annan följd var att MFF, när de värvade ihop sitt division IV-lag, sänkte en annan klubb, Dösjöbro IF.

Dösjöbro vann södra ettan 2019. Men förra vintern värvade MFF alla deras bärande spelare, och efter åderlåtningen kom Dösjöbro i fjol sist i ettan med bara en poäng.

Jag läser inte olika MFF-forum så jag kan ha missat något. Men jag har inte sett någon internkritik mot hur man värvade ihop sitt damlag.

I min värld är det väldigt mycket värre att sänka andra klubbar än att ta över en som skriker om hjälp. Men jag är ju journalist, och inte någon supporter. Så jag tänker inte som man förväntas göra i den här frågan…

Utöver frågan om samgående med Häcken var Göteborg även den klubb som omgicks av de hetaste övergångsnyheterna. På inkontot kom som väntat Lotta Ökvist från Manchester United.

Mindre positivt för det svenska mästarlaget var att Julia Roddar ryktades vara på väg till USA, där hon ju tidigare har pluggat på college. Det vore självklart inte bra för Göteborg att tappa ytterligare en kantspelare med landslagsmeriter.

Jag såg även ett rykte om att Lyon återigen är intresserat av Vilde Bøe Risa. Europas bästa klubb gjorde i somras ett halvhjärtat försök att köpa norskan. Nu är hon kontraktslös, så någon övergångssumma är inte aktuell.

Lyon verkar för övrigt vara väldigt aktiva under vinterfönstret. Laget är just nu passerat av PSG i Frankrike, och det är förstås inte Lyonledningen nöjd med.

I fredags såg jag delar av PSG:s 1–0-seger mot tabelltrean Bordeaux. Gästerna var ett välorganiserat och riktigt bra lag, coachat av den före detta Arsenaltränaren Pedro Martinez Losa.

PSG var ändå spelmässigt överlägset. Men ligaledarna hade inte jättelätt att skapa klara målchanser mot Bordeaux. Noterbart är att Bordeaux har skytteligaledaren i Jamaicas Khadija Shaw, som gjort 14 mål. PSG:s bästa målskytt är Marie-Antoinette Katoto med 13.

PSG vann alltså matchen. Och laget känns bättre än det varit tidigare. Efter tolv omgångar har man både fler poäng och bättre målskillnad än Lyon. Det har ju hänt tidigare att Lyon legat bakom i tabellen. Men jag kan inte minnas när något lag både hade gjort fler mål och släppt in färre så här långt in i serien.

PSG verkar för övrigt vara på gång att sälja två spelare de kommande veckorna. Varken Alanna Cook eller Jordyn Huitema har lyckats ta någon plats, men borde kunna vara intressanta för andra klubbar.

PSG har målskillnaden 47–2, medan Lyon står på 43–4. Lyons bästa målskytt så här långt är Nikita Parris med nio. Trots att det är en helt okej notering gissar jag att klubbledningen fullständigt skriker efter Ada Hegerberg – som nyligen förlängde sitt kontrakt att gälla fram till 2024.

Apropå Hegerberg kom hennes storasyster Andrine Hegerberg med en tråkig nyhet i veckan. Nästan exakt ett år efter att Ada drog sitt korsband var det Andrines tur att drabbas av den tråkigaste av skador.

 

Tillbaka till Lyon. För som sagt verkar klubben vara väldigt aktiv på transfermarknaden för tillfället. Man har många spelare med utgående kontrakt, och behöver stärka truppen. Bland de som bara har några månader kvar på kontraktet finns Eugenie Le Sommer, Delphine Cascarino, Jéssica Silva, Amandine Henry, Saki Kumagai och Sakina Karchaoui. Ett gäng rätt starka spelare… 

Klart är att Lyon hämtar Brasilienfödda, nyblivna amerikanskan Catarina Macario från collegefotbollen och…

…spanska Damaris Egurrola från Everton.

Sedan har det alltså ryktats om Böe Risa, men även om Sofia Jakobsson, Caroline Graham Hansen och kanske framför allt Vivianne Miedama.

Det hade ju varit intressant med Jakobsson i Lyon. Jag vet inte hur hett det spåret är. Det andra spåret i samma nyhet är nämligen numera iskallt. I veckan skrev Graham Hansen på en förlängning med Barcelona, något hon knappast hade gjort om hon varit på gång till Lyon.

Apropå Barcelona föll de i onsdags efter straffläggning i spanska supercupen mot Atletico Madrid.

Matchen var en riktig succécomeback för Hedvig Lindahl – och för José Luis Sánchez Vera. Atletico bytte nämligen tränare i början av veckan. Sanches Vera förde klubben till ligaguld säsongen 2018/19, men lämnade sedan tränarjobbet under hösten 2019 med hänvisning till personliga skäl.

Nu är han återinsatt på jobbet. Och han fick en superstart. Den spanska supercupen är en turnering som består av fyra lag. Det handlar om finallagen i Copa del Reyna samt de två bäst placerade lag i ligan – som inte spelade cupfinal. I år var de fyra lagen Atletico, Barcelona, Logrono och Levante.

Sanchez Vera fick alltså omgående fason på ett Atletico som annars har hackat den här säsongen. Han valde att ställa Hedvig Lindahl mellan stolparna, något han knappast lär ångra.

Svenskan blev stor matchhjälte i semifinalen mot Barcelona, där hon först under både ordinarie tid och förlängning räddade sitt lag med hjälp av både tur och skicklighet. Sedan tog hon en straff och fick se två andra Barcastraffar ta i målställningen.

Även i finalen visade Lindahl att hon fortsatt är en kanonmålvakt. Jag hade hoppats får se matchen. Den låg med i Viaplays tablå, men försvann därifrån just innan avspark.

Jag fick nöja mig med klippet med höjdpunkter nedan. Men där finns flera fina ingripanden från vår 37-åriga landslagsmålvakt. Ingripanden som inte antyder att hon knappt har spelat några matcher det senaste halvåret. Atletico vann med 3–0 mot Levante, och tog titeln.

Utöver Lindahls stabila målvaktsspel visade nyförvärvet från Vålerenga, den tidigare Sundsvallsspelaren Ajara Nchout att hon kan bli nyttig. Kamerunskan spelade fram Deyna Castellanos till 1–0, och gjorde sedan själv de två andra målen. Båda gångerna stod blixtsnabba Ludmila da Silva för förarbetet.

Atletico tillägnade finalsegern till Virginia Torrecilla, som fick hjärntumör bortopererad i maj, och som av förklarliga skäl inte spelar den här säsongen. Torrecilla fick dock vara med och ta emot pokalen.

Det har även spelats några ligamatcher i Spanien i helgen. Bland annat blev det 0–0 mellan Sevilla och Rayo Vallecano. Julia Karlernäs spelade hela matchen för Sevilla, medan Sejde Abrahamsson satt kvar på bänken hela tiden.

Jag såg att Karlernäs stod uppsatt som ensam forward på laguppställningen inför matchen. Men utifrån klippet med höjdpunkter nedan spelade hon snarare i en offensiv mittfältsposition. Det hindrade inte att hon hade matchens två bästa målchanser.

Slutligen till England. Där har vi också en spelare drabbats av en tumör. Arsenals Jennifer Beattie fick diagnosen bröstcancer för ett par månader sedan. 29-åringen kämpar dock vidare på planen. I dag spelade hon den andra halvleken när Arsenal oväntat bara fick 1–1 mot Reading.

Det innebär att Arsenal tappar i guldstriden, och faktiskt kan få det kämpigt att ta en av de tre engelska platserna i Champions League. I nuläget ligger man på tredjeplatsen, men Manchester City passerar om de vinner sin hängmatch. City som utöver en 7–0-seger mot Aston Villa i dag också har gjort en spännande värvning i veckan.

Man har säkrat upp amerikanska landslagsmittbacken Abby Dahlkemper de närmaste 2,5 åren.

Dagens huvudmatch stod mellan de lag som just nu ser ut att göra upp om guldet, Chelsea och uppstickaren Manchester United.

Både Magdalena Eriksson och Jonna Andersson spelade hela matchen, som Chelsea vann med 2–1. Eriksson var inblandad i 1–0-målet, genom att nicka en hörna mot mål. På andra returen kunde Pernille Harder trycka in bollen.

Jag såg delar av matchen. Och utifrån det jag såg var Chelsea hela tiden det klart bättre laget. Men det innebär inte att United är dåligt. I dag saknade man Tobin Heath. Men det syntes ändå att det rödvita Manchesterlaget har spets. Man kvitterade också snyggt i 61:a minuten efter en soloprestation från inhopparen Lauren James.

Fyra minuter senare kom Chelseas segermål. Glödheta Fran Kirby sprang ifrån Uniteds backlinje och satte dig bollen. Kirby borde inte ha kunnat vara först på den bollen, som kom hela vägen från målvakt Ann-Katrin Berger. Jag är osäker på om det berodde på passivitet, eller bristfällig snabbhet i Uniteds försvar.

Klart är att Chelsea vann hur rättvist som helst, och nu leder tabellen trots att man har en match mindre spelad. Chelsea har nu 31 raka ligamatcher utan förlust. Det senaste nederlaget i ligan för svenskklubben kom mot Birmingham den 27 januari 2019.

31 matcher utan förlust är tangerat ligarekord. För att bli ensamt på toppen måste nu Chelsea ta poäng mot tabelljumbon Bristol på söndag, något som ju inte känns direkt omöjligt. Innan dess står Chelsea inför en tuffare uppgift. På onsdag väntar Manchester City i kvartsfinal i ligacupen.

Korrigerat i efterhand: Här stod det först att Chelsea skulle ta emot ett formstarkt Tottenham (nio poäng på de tre senaste omgångarna) på Kingsmeadow på onsdag. Men man har kastat om i spelschemat så att ligamatchen mot Tottenham är framflyttad. I stället har man lagt in den tidigare uppskjutna cupmatchen.

I dagens match kom trion Sophie Ingle, Guro Reiten och Beth England in från bänken, medan Jessie Fleming inte fick någon speltid alls. Det är en hyfsad bänk…

Det är också ett styrkebesked från Eriksson och Andersson, som håller varsin startplats i ett kanonlag.

Chelseas trupp är så bra att man för övrigt uppges sälja norska mittbacken Maria Thorisdottir just till dagens motståndare Manchester United. Thorisdottir var inte med i dagens match. Och normalt brukar man ju inte hjälpa och stärka huvudkonkurrenten i ett guldrace. Men Chelsea har kanske sådant självförtroende att man inte bryr sig om det.

Tränaren lämnar Göteborg – som ser ut att bli BK Häcken

Inlägget uppdaterat – Häcken kallar till extra årsmöte

Göteborg FC fyller nyhetsflödet för tillfället. På några minuter har vi först fått veta att succétränaren Jörgen Ericson slutar som A-lagstränare. Sedan berättar Aftonbladet att det skall vara klart att BK Häcken kommer att ta över det svenska mästarlaget.

När det gäller Ericsons avhopp kan jag inte säga att jag är speciellt överraskad. Det har viskats om att Ericson och Mats Gren har haft samarbetsproblem. Man har ju exempelvis aldrig sett dem ihop på intervjuer. Starkt ändå att kunna lotsa ett lag till SM-guld trots samarbetsproblem.

Ericson lämnar dock inte klubben. Han skall vara kvar på ungdomssidan. Frågan är ju då vad klubben kommer att heta.

Enligt Aftonbladet är det alltså klart att det blir BK Häcken som tar över klubben. Samtidigt lämnar Peter Bronsman klubbledningen. Häcken känns som en naturlig och bra lösning. Klubben har ju både ekonomiska muskler och en modern träningsanläggning.

Det framgår inte av texten vad som händer med Häckens nuvarande damlag. Men jag antar att man gör som FC Rosengård gjorde. Alltså att damelitlaget ligger i en egen förening, vilket gör att Häckens division II-lag kan spela kvar som ett slags farmarlag.

Tillagt i efterhand: Häcken kallar till extra årsmöte i frågan. Styrelsens förslag går att läsa genom den här länken.

Det är skillnad på skit och pannkaka

Tillagt i efterhand: Ny korrigering av helgens tv-matcher
Italienska supercupfinalen, Juventus–Fiorentina starta söndag 12.30 och skall gå att se här

Engelska WSL skakas av en liten skandal. Som jag berättade i förra inlägget hade fyra Manchester City-spelare dragit på sig corona i Dubai under julledigheten.

Det visat sig att ett tvåsiffrigt antal spelare från Arsenal och City varit i Dubai, trots uppmaningar om att inte åka utomlands. Flera av dem var dessutom så dumma att de publicerade bilder på sociala medier. Som grädde på moset är nu så många av de spelarna coronasmittade att båda lagen har fått sina matcher den här helgen uppskjutna.

Det är en skandal i sig.

Men det faktum att de båda topplagen slipper att spela i helgen har i sin tur upprört flera konkurrenter rätt rejält. I början av november hade Bristol City en handfull smittade spelare. De fick dock inte flytta sin ligamatch mot just Manchester City. Utan ett Bristol med flera juniorer i truppen föll med 8–1.

Men när topplag hamnar i situation med flera smittade spelare gäller tydligen andra regler. Det är som min gamla mamma brukar säga, skillnad på skit och pannkaka.

Lördagens tv-match mellan West Ham och Man City är alltså uppskjuten. Däremot skall det gå att se Everton–Manchester United på Viaplay på söndag 13.00. Den matchen hade jag missat när jag skrev mitt förra inlägg.

Tillagt i efterhand: Nu har även Everton–Manchester United skjutits upp till följd av coronasmitta. Det är Everton som har flera misstänkta coronafall. Manchester United har inga fall, men däremot flera spelare som var i Dubai under ledigheten, något manager Casey Stoney hade godkänt. Det har hon nu bett om ursäkt för.

Nytt är också att de båda uppskjutna tv-matcherna innebär att Viasat nu fått upp matchen Reading–Chelsea i tablån. Den startar 15.00 på söndag. Klockan 12.00 samma dag sänder man även Athletic Bilbao–Eibar från den spanska ligan. Båda matcherna visas på Viaplay.

Apropå missar i tidigare inlägg så var inlägget om herrelitklubbar i damfotbollen ett långtidsprojekt. Jag började jobba med det redan i slutet av 2019. Sedan har diverse saker kommit emellan. Men till slut blev det klart.

Dock hade mer ändrats än jag lyckades upptäcka. Vakna läsare har uppmärksammat mig på nya damlag i Brage och Västerås SK, samt flicksatsning i Östersunds FK.

Det innebär att 22 av årets 32 herrelitklubbar även har damlag på seniornivå. Dessutom har tre av de tio lag som saknar damlag har i alla fall flickfotboll i klubben.

Av de tre nya satsningarna är den i IK Brage allra intressantast. Där har nämligen medlemmarna godkänt att man tar över division II-laget Ornäs BK. Det tycker jag är ett väldigt positivt besked. Ett besked som vittnar om att Brages medlemmar ser till tjejernas bästa.

Just tjejernas bästa är något Göteborgsordföranden Peter Bronsman gärna pratar om. Tidigare i veckan var det väldigt förvirrat och motsägelsefullt från Göteborgshåll.

I en intervju i Aftonbladet hävdade Bronsman att det aldrig har varit aktuellt med nedläggning, att allt var ett missförstånd. Han säger:

”Jag har inte pressmeddelandet här, men alla kan hitta någon mening eller ett stycke någonstans. Man läser inte hela boken. Vi skrev att det var en utökad elitsatsning för damlagen. Jag tycker att vi gjort allting rätt. Sedan kan göra saker bättre när man får facit, precis som det är taktiskt i fotboll.”

Det där pressmeddelandet som Bronsman säger handlade om en utökad elitsatsning hade rubriken: ”KGFC avbryter elitsatsningen”. I slutet av det kan man läsa:

”…anser vi att vårt projekt är slutfört och därför kommer Kopparbergs/Göteborg FC lägga ner sitt elitlag till den allsvenska säsongen 2021.”

Och (texten ordagrant kopierad, inklusive avstavning):

Uppdraget att ge våra 17 a-lags spelare möjlighet att fortsätta utvecklas i andra klubbar har vi lämnat till  advokat Carl Fhager på MAQS Advokatbyrå.

Det är ju ett väldigt konstigt sätt att säga att man utökar sin satsning. Samma dag som Bronsman pratade i Aftonbladet pratade sportchef Lasse Svensson med Göteborgs-Posten. Svensson var sjuk i covid när han fick beskedet från Bronsman. Och han uppfattade det inte som en utökad satsning.

Svensson säger:

”Man kan ha synpunkter på hur man tog beslutet och hur det kommunicerades. Det blev fan chockartat.”

Och:

”Han (Bronsman) ringde en timme innan telefonmötet med spelartruppen. Det första jag sa var ”du skojar?”. Jag kände att det här är omöjligt. Den första tanken gick till spelarna som kommit upp till Göteborg och etablerat sig här. Som Elin Rubensson, som har byggt hus.”

Lasse Svensson har lite jobb att göra framöver. Göteborg har ju ännu så länge bara ett nyförvärv. Däremot har flera tunga spelare lämnat. De flesta redan innan Champions League. Men under torsdagen meddelade Emma Koivisto att även hon spelat klart för klubben. Det blir inte lätt att fylla luckorna efter de båda löpstarka finländska kantspelarna.

Slutligen några ord om onsdagens matcher i Spanien. I derbyt i Sevilla vann just Sevilla med 2–0 mot Betis. Julia Karlernäs byttes in med en halvtimma kvar.

I Barcelona vann Barca derbyt mot Espanyol med 5–0. Det var för övrigt första gången Barcas damer fick spela på Camp Nou. Tyvärr var det inför tomma läktare.

Barca hade annars fantastisk statistik på sin ordinarie hemmaplan Johann Cruyff Stadium i fjol. Man vann alla sina 21 matcher där, och gjorde totalt 102 mål. Hyfsat…

Slutligen till Madridderbyt. Det vann Real med 2–0 mot Madrid CFF. Sofia Jakobsson gjorde 1–0-målet på en snygg volleylobb. Ett sevärt mål som finns på det här klippet:

Det var femte fullträffen från Jakobsson, som även hann med ett stolpskott och en fin assist till 2–0-målet. Hon har även fem assists i ligan, vilket innebär att hon är uppe på tio poäng totalt. En poäng mer än Kosovare Asllani, som dock har gjort nio mål, vilket jag värderar lite högre än 5+5.

Analys av Real Madrid – och liten tv-guide

Inlägget uppdaterat med en tv-match på söndag

Alla stora damfotbollsligor har tagit jullov. Fast längden på det där lovet varierar. Kortast lov har man haft i Spanien, där det var matcher två dagar innan julafton. Och där ligan återstartade redan i går.

Då vann oväntade topplaget Granadilla Tenerife med 4–1 mot Deportivo La Coruna. Det var en liten tjuvstart. Den riktiga återstarten sker i dag, bland annat med Barcelonaderbyt Barca–Espanyol. Det är en match som visas på Viasat Premium med start 18.00.

Barca är den spanska ligans suveräner. Man toppar tabellen trots att man spelat tre eller fyra matcher färre än de andra lagen som ligger topp fyra. På tio matcher har det blivit tio segra och målskillnaden 57–2. Allt talar för ny seger i kvällens derby.

Utöver den matchen kan man se två damfotbollsmatcher till på svensk tv den här veckan. I båda fallen handlar det om engelska WSL. Först om mötet mellan Manchester City och West Ham. Den startar 13.30 på lördag och visas på Viaplay.

Om det nu blir någon match. Manchester City är nämligen coronadrabbat. Ett antal spelare stack till Dubai på jullovet, och minst fyra av dem kom hem med corona. Smart…

Sedan visas även mötet Everton–Manchester United på Viaplay på söndag 13.00.

Det är alltså i England och Spanien det pågår ligaspel den här veckan. I dag spelas även cupmatcher i Italien.

Men jag tänkte lägga lite fokus på den spanska ligan i det här inlägget. Vi har numera fem spelare där. Under de senaste veckorna har ju Julia Karlernäs och Sejde Abrahamsson anslutit till Sevilla. Karlernäs kan möjligen debutera i dagens derby mot Real Betis.

Hon startar på bänken i den match som hade avspark 12.00.

I övrigt i Spanien väntar vi förstås på Hedvig Lindahl:s comeback efter skada. Hon satt på bänken i en av Champions Leaguematcherna mot schweiziska Servette. Men hon har inte spelat sedan UWCL-kvartsfinalen mot Barcelona den 21 augusti.

De som har spelat under hösten är Real Madridduon Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson. De har haft en bra höst. Asllani har gjort nio mål på tolv matcher och delar med det tredjeplatsen i skytteligan. Jakobsson har spelat alla 13 matcher och gjort fyra mål.

Just nu spelar de ett Madridderby mot Madrid CFF. Jag såg Real Madrid i december, i ett annat derby, det mot Atletico. Där blev det förlust med 1–0, men jag såg ändå ett betydligt mer stabilt Real än förra året.

Eller. Förra året hette ju inte laget Real utan Tacon. Men ni förstår vad jag menar. Då tyckte jag att Asllani och Jakobsson spelade i ett valpigt och direkt svagt lag. Ett lag med genomuselt försvarsspel. Det läckte rejält, och på de 21 omgångar som spelades hade man målskillnaden 33–48.

I år hade man 31–14 i målskillnad inför dagens match. Det alltså på 13 omgångar. Målskillnaden säger ju rätt mycket om att Real Madrid är ett betydligt bättre lag än Tacon.

Det Real jag såg mot Atletico hade sex nyförvärv i startelvan. Omgivningen har alltså förändrats rätt rejält för Jakobsson och Asllani, vilket de borde jubla över. För som sagt, det lag de spelade med förra säsongen var riktigt svagt. Det hade varit spännande att se om Tacon hade hållit sig kvar i damallsvenskan.

I vinterns Real Madrid finns det alltså stabiltet. Atletico var det klart bättre laget i den match jag såg. Men trots att man hade svårt att få till ett offensivt spel släppte inte Real till speciellt många målchanser. Det är en stor skillnad mot förra säsongen, då det var målchanser nästan så fort bollen befann sig på Tacons planhalva.

Bland de sex nyförvärven utmärkte sig målvakten Maria Isabel Rodriguez Rivero, Misa kallad. 21-åringen kändes väldigt stabil och säker, vilket helt klart innebär ett jättelyft för laget. För jag tyckte att det var svagt på målvaktssidan i Tacon.

I derbyt mot Atletico var alltså defensiven stabil. Däremot var jag besviken på Reals offensiv. Det gick oftast alldeles för långsamt framåt. Och samtidigt för snabbt.

När Real vann bollen ville man alltid slå ett par passningar för passandets skull, vilket gjorde att man missade alla chanser att kontra. Real var även känsligt för Atleticos fina press, vilket gjorde att man ofta hade dålig precision i sitt passningsspel.

Man hade också tveksamt tålamod. För efter de där obligatoriska passningarna för passandets skull kom det ofta väldigt svåra djupledsbollar, som allt som oftast togs om hand av Atleticos försvar.

De där långa bollarna var nog lite panik över att Atleticos duktiga innermittfältare Silvia Meseguer och Leicy Santos effektivt styrde bort Kosovare Asllani ur matchen. Svenskan spelar i en tiaroll, men har nog glömt den här matchen för länge sedan. För det måste ha varit en av hennes sämre den här säsongen.

Reals offensiva hot var i stället Jakobsson, som startade till vänster. Hon var klart snabbare än annars väldigt duktiga Laia Aleixandri på Atlericos högersida. Tyvärr hade Jakobsson dåligt understöd, vilket gjorde att Real inte fick ut så mycket av svenskan som de kanske borde ha fått.

Det här var alltså Atleticos match. Men trots spelmässig överlägsenhet blev det bara 1–0. Och målet borde inte ha godkänts. Det var nämligen hands på Laia Alexandri strax innan Merel van Dongen tryckte in 1–0-målet.

Det var i och för sig omedveten hands, men här finns ju den otroligt konstiga regeln att normalt icke bestraffningsbar hands ändå skall bestraffas när det blir mål.

Fast domaren missade handsen. Hon missade väldigt mycket annat också, och var nog sämst på planen.

Däremot fanns det mycket bra i Atletico. Man agerade lite som sitt herrlag, disciplinerat med fint presspel. Man utnyttjade att Real ville ha långsam anfallsuppbyggnad genom att sätta hög och bra press. När Real vann bollen var man snabbt på rätt sida och stängde ytor.

Offensivt kretsade mycket av anfallsuppbyggnaden kring rörliga och tekniskt duktiga Amanda Sampedro. Framför sig hade hon Ludmila da Silva och Deyna Castellanos, som utgör ett mycket spännande anfallspar. Brasilianska Ludmila är extremt snabb, och sprang i åttor runt Reals mittback Babett Peter.

Normalt möter man ju snabbhet med att falla snabbt med backlinjen. Men gör man det mot Atletico så öppnar man för Castellanos, och hennes fantastiska tillslag. Venezuelas golden girl måste ju vara en av de i världsfotbollen som har allra bäst skott.

Atleticos anfallspar är alltså spännande. Spännande är också bredden på nationaliteter i truppen. Man hade spelare från åtta olika i startelvan. Vid årsskiftet ligger faktiskt Real trots allt före Atletico i tabellen. Men känslan från derbyt är trots allt att Atletico har större potential i truppen, och bör hamna före Real i sluttabellen. Även om Real också har byggt en bra grund för framtiden.

 

Tema herrelitklubbar i damfotbollen – stor genomgång

Inlägget uppdaterat med korrigering i Brage, Västerås SK och Östersunds FK.

Turerna i mellandagarna kring Kopparbergs Göteborg FC har ju återigen satt strålkastare på vad klassiska herrfotbollsklubbar kan göra inom svensk damfotboll.

KGFC:s ordförande Peter Bronsman hävdade ju att det är herrelitklubbarna som måste ta över i samband med att han under några dagar stängde ner sitt ”projekts” elitsatsning.

Och visst, internationellt kliver ju storklubb efter storklubb in på damarenan. Många har valt att starta på elitnivå, vilket har givit damfotbollen snabba lyft i flera europeiska länder. Lyft som gjort att de tidigare dominanta länderna inom europeisk damfotboll på klubbsidan, Tyskland och Sverige, snabbt har tappat mark.

Fram till och med 2018 hade Sverige alltid minst ett lag i kvartsfinal i Champions League. Den sviten bröts 2019, och i fjolårets turnering åkte båda våra lag ut redan i sextondelsfinal. I årets upplaga kan Rosengård ta sig till kvartsfinal. Men det hindrar inte faktum – det som kändes självklart för tre år sedan är nu långt ifrån givet.

En genomgång av den svenska utvecklingen i Womens Champions League finns för övrigt här.

Klassiska herrfotbollsklubbar har alltså klivit in och lyft damfotbollen i europeiska länder som England, Italien, Spanien och Portugal. Även i Sverige har det under de senaste två–tre åren varit på modet för klassiska herrfotbollsklubbar att starta damlag.

Här har dock supportrar på många håll bestämt att det är fult att kliva in på elitnivå. Något som gör att vi ännu inte fått någon positiv effekt av herrelitklubbarnas inmarsch i svensk damfotboll. För det är ju ingen som vinner på att elitklubbar startar damlag som snittar kring tio mål per match i gärdsgårdsserier.

Faktum är ju att vi sannolikt får vänta ytterligare minst fem år innan vi på allvar ser vad herrelitklubbarna kan göra för svensk damfotboll. År där andra länder i Europa sannolikt kommer att dra ifrån oss ytterligare.

Men det är inte bara herrelitklubbarnas val att köra igenom alla gärdsgårdsserier som gör att vi tappar mark. Även förbundet är i högsta grad skyldigt.

Minns ni VM 2019?

Det var ett svenskt succémästerskap, som gjorde att det pratades damfotboll som aldrig förr. Långt efter mästerskapet hände det att folk jag aldrig tidigare pratat damfotboll med stannade folk mig på gatorna för att exempelvis fråga om det verkligen var rätt att satsa på Stina Blackstenius på forwardsposition, eller om inte den där Anna Anvegård snart kan vara en internationell toppspelare.

Det var inte bara i Sverige som VM 2019 blev en succé. Mästerskapet ledde till att Fifa beslutade sig för att dubbla sin satsning på damfotbollen. Man lägger nu en miljard dollar på damfotboll under en fyraårsperiod.

I Norge satsade fotbollsförbundet och landets motsvarighet till EFD, Toppfotball Kvinner,  4,8 miljoner norska kronor per år under tre år på att anställa talangutvecklare i damelitklubbarna. Förbundet stod för 75 procent av satsningen och EFD för resterande 25 procent.

Satsningen motsvarar ungefär fem miljoner svenska kronor, och 20 klubbar ansökte om att få vara med. Tolv beviljades medel för att anställa en utbildningschef vardera. I Norge drog man även igång en stor forskningssatsning om damfotboll, en satsning värd närmare 50 miljoner svenska kronor.

I Japan beslutade man att starta en proffsliga, en liga som skall dras igång i år. I England hade man redan en proffsliga, för det engelska förbundet valde redan i januari 2018 att dra igång en megasatsning där man lägger cirka en halv miljard kronor per år på damfotbollen. Målet är att dubbla antalet damfotbollsspelare.

Vad gjorde Svenska fotbollförbundet efter VM 2019?

Ingenting nytt. Absolut ingenting.

Man lutade sig mot ett par redan påbörjade småprojekt. Generalsekreterare Håkan Sjöstrand sa till till SVT:

”Senaste tre åren har vi skjutit in 6 miljoner kronor i ett projekt som kallas ‘Världsklass’ där fokus är miljöerna där vi utvecklar spelare 15–19 år. Vi skjuter också in 1,5 miljoner kronor i ett projekt som heter ‘Semiprofessionell fotboll’. Det är sådana saker som vi som förbund kan stötta med.”

Semiprofessionell fotboll är ett projekt som vänder sig till damallsvenskan, elitettan och herrarnas två division I-serier. Alltså 1,5 miljoner kronor på 58 lag, varav 26 är damlag. Det är lite drygt 25 000 kronor per lag. Det imponerar inte på mig.

Projektet Världsklass är ett samarbete gällande spelarutveckling mellan förbundet och EFD. Här har vi alltså två miljoner kronor per år som är damfotbollen tillhanda. Fast inte bara klubbarna, utan en del av pengarna går till att skicka iväg U23-landslaget på fler landskamper.

Det känns knappast som att Svenska fotbollförbundet är speciellt intresserat av att Sverige skall kunna behålla den position i världsfotbollen som vi har.

Norge är alltså på gång att köra om oss. Ett skäl kan vara att norsk fotboll har flera starka, kvinnliga ledare på höga positioner, medan svensk fotboll leds av ett gubbvälde. De kvinnliga ledarna i Norge däremot, både syns och hörs. Karen Espelund är en sådan stark profil som tidigare har varit generalsekreterare på förbundet. Den allra starkaste kvinnan nu är kanske ändå Lise Klaveness.

Den tidigare Umeå-spelaren är den före detta fotbollsexperten och juristen som sommaren 2018 blev elitchef på Norges fotbollförbund – för både herrar och damer. Inför VM 2019 diskuterade Klaveness bland annat att införa ett krav på landets herrelitklubbar att de även måste ha damlag.

I Sverige har alltså många herrelitklubbar nu startat damlag utan sådana regler. Det fick EFD:s generalsekreterare Tomas Hozsek att för knappt ett år sedan säga att läget för svensk damfotboll är bättre än någonsin:

”Samtidigt är damfotbollen på frammarsch och håller på att ta allt mer plats. Läget är bättre än någonsin och möjligheten att få in sponsorer för att driva en bra damverksamhet är god.”

Personligen tycker jag att det är väldigt farligt för svensk damfotboll att sätta sitt hopp till herrfotbollen. Bayern Münchens managern Bianca Recht sa härom året så här till Corren apropå alla nya herrelitklubbar inom damfotbollen:

”Det viktiga är hur storklubbarna som startat sina damlag nu tar nästa steg. Någon som sitter i styrelsen nu kanske tycker om damfotboll och vill att de ska ha ett lag för att alla andra har det. Om tre–fyra år kanske det är någon ny som tagit den platsen i styrelsen som inte gillar damfotboll alls och laget läggs ner.”

Bayerns damlag firade 50-årsjubileum i fjol. De har alltså varit med på banan länge. I den länkade artikeln konstateras att damsektionen inte är någon plusaffär för Bayern München. Det är pengar från herrsidan  som finansierar/sponsrar större delen av damernas verksamhet.

Kanske är det därför som stora elefanter som Borussia Dortmund och Schalke 04 väljer att starta damlag i åttonde divisionen till hösten. Dortmund lät supportrarna bestämma upplägget – vilket alltså blev den modell som även många svenska supportrar alltså tycks föredra.

Just nu är det bra för svenska herrelitklubbars varumärke att ha damlag. Tyvärr räcker det ju tydligen för sponsorer att det där damlaget spelar i gärdsgårdsserierna.

Vi vet alltså ännu inte vilka av de nya klubbarna på den svenska damfotbollsscenen som verkligen vill vinna, och på så sätt utveckla sporten. Det skall ju här sägas att herrelitklubbarna även kan utveckla damfotbollen genom att skapa seriösa akademier. På den fronten ligger AIK och IFK Göteborg i framkant. Men även Hammarby, Djurgården och BP (som i fjol kvalade mot superettan med sitt herrlag) har bra flickakademier. Många andra av herrelitklubbarna har däremot mycket mer att bevisa när det gäller talangutvecklingen av flickor.

Ännu så länge känns det tyvärr som att flera av herrelitklubbarna är rätt nöjda med att hålla till i låga divisioner, och därmed för sina herrlags skull lägga beslag på en del av de där sponsorspengarna som EFD:s generalsekreterare Tomas Hozsek pratade om. Pengar som verkligen hade behövts på damelitnivån.

De närmaste åren blir på många sätt väldigt spännande. Det krävs ju i nuläget en spelarbudget på just över tio miljoner kronor för att slåss om det damallsvenska guldet. Och för att vara ett etablerat damallsvenskt lag krävs mellan fem och tio miljoner kronor – om man inte heter Kristianstad eller Vittsjö och lever på stort kunnande och ett fantastiskt engagemang. För då går det att klara sig på en klart mindre budget.

Ännu så länge har ingen herrelitklubb tyckt att det varit värt att satsa tillräckligt mycket på sina damer. Trots att de herrallsvenska klubbarna har betydligt större organisation för sponsorsarbete än de rena damfotbollsklubbarna är konstellationen Djurgården/Älvsjö det enda lag med herrelitkoppling som tagit SM-guld sedan millennieskiftet. Minns att Djurgårdens IF ägde 51 procent av den sammanslagningen, som ju dock var en separat förening.

Kollar vi den senaste tioårsperioden är Djurgårdens sjätteplatser 2016 och 2017 de enda gångerna som herrelitklubbar placerat sig på damallsvenskans övre halva.

För mig är de resultaten bevis på att herrelitklubbarna i princip varit totalt ointresserade av damfotboll hittills under 2000-talet.

Men de senaste två–tre åren har det alltså hänt saker. Och snart får vi se vilka som är seriösa i sin satsning. Hittills är det bara Malmö, och sedan några månader tillbaka även Hammarby, som verkligen uttryckt en ambition att slåss om SM-guldet.

Personligen tror jag att risken är överhängande att huvuddelen av herrelitklubbarna kommer att vara fortsatt passiva. Det är ju en ganska stor procent av omsättningen man måste satsa på sina damlag för att kunna slåss om titlar, och det känns inte som att speciellt många av de nya klubbarna är beredda att göra sådana satsningar.

Således tror jag att de rena damfotbollsklubbarna kommer att stå sig starka på nationell nivå i ganska många år framöver. Tittar vi på 2020 års damallsvenska innehöll den hela åtta rena damfotbollsklubbar i form av Göteborg FC, Kristianstads DFF, Linköpings FC, Växjö DFF, Kif Örebro, Eskilstuna United, Umeå IK och IK Uppsala Fotboll.

Utöver det var det tre ”tvåkönade” klubbar där damlaget ändå har en särställning, Jag tänker på FC Rosengård, Vittsjö GIK och Piteå IF.

Djurgården var den enda herrelitklubben som även hade damlag på högsta nivå. Till i år får de sällskap i damallsvenskan av AIK och Hammarby. Dessutom gör IFK Norrköping debut i elitettan, vilket gör att vi i år har fyra klubbar som är på elitnivå både med herr- och damlag.

Det lär bli fler de kommande åren.

Men om vi tittar 15–20 år framåt tror jag ändå att risken är uppenbar att flera damsektioner återigen har brutit sig ur herrelitklubbarna, och står på egna ben. Kalla det gärna Lex Sirius. Eller Lex Malmö FF. Eller Lex Gais. Eller Lex Giffarna.

Bröllop följt av skilsmässa känns som ett naturlig utvecklingssteg. Så länge damlagen vinner ekonomiskt på att sväva under en herrelitklubbs vingar är det lättare att acceptera att man kommer i andra, tredje eller kanske till och med fjärde hand. Men till slut brukar den svagare parten få nog.

Ofta sker skilsmässan i samband med diskussioner om resursfördelning. En del av problematiken beskrivs i den här artikeln från 2016.

Att det kommer att bli en del skilsmässor känns ofrånkomligt. Det är bara att se vad som hänt med alla stora flersektionsföreningar som funnits i Sverige. Vi har inte många sådana kvar längre. En efter en har sektionerna brutit sig ur för att stå på egna ben. Flera gamla flersektionsföreningar har i och för sig fortfarande en paraplyorganisation i toppen, men i princip är ändå alla sektioner helt fristående.

Men det var ett stickspår. Ett annat stickspår apropå herrelitklubbarnas inmarsch är att damfotbollen börjar ta över herrfotbollens baksidor. I herrfotbollen är spelarna i stor utsträckning otillgängliga superstjärnor. Damfotbollens styrka har varit tillgängligheten och närheten till supportrarna. Just den närheten till spelarna var en stor anledning till att jag började med den här bloggen.

Men här börjar alltså saker förändras. Bayern Münchens manager Bianca Recht var inne på det i den 1,5 år gamla Correnartikel jag tidigare hänvisat till. Recht säger där:

”Några börjar få samma attityd som männen med en inställning som är: ‘måste jag göra den där intervjun nu, måste jag skriva den där autografen…’. Det handlar även om att lära våra spelare att bara för det finns mer pengar nu måste de fortfarande tänka på vad som kommer efter fotbollskarriären. De börjar glömma bort det. Nu har de pengar så de klarar sig och behöver inte göra något vid sidan av. Samtidigt börjar de tjäna pengar vid en yngre ålder. Det är en stor uppgift för oss alla som klubb och även Uefa och Fifa att ta hand om det här och inte gå i samma riktning som männen.”

Tyvärr verkar varken Fifa eller Uefa intresserade av att hjälpa till här. Utan risken är uppenbar att även damfotbollens stjärnor snart gör sig totalt oåtkomliga. Tråkigt. Och på många sätt ett självmål, eftersom tillgängligheten är ett av damfotbollens allra bästa konkurrensmedel när det gäller att göra sig populära bland fotbollssupportrarna.

Det var alltså ett stickspår. Nu till det viktigaste med det här inlägget, genomgången av hur det står till med herrelitklubbarnas damsatsningar. För fem år sedan, när Fotbollskanalen gjorde en sådan genomgång, var det bara sju av de 16 herrallsvenska lagen som hade damlag. Fast egentligen var det bara sex, för Örebro fick tillgodoräkna sig ÖSK Söder, som ju är en fristående alliansförening.

När jag följer upp genomgången fem år senare noteras att det numera är tolv herrallsvenska klubbar som har damlag på seniornivå. Och i superettan har tio av de 16 klubbarna damlag.

Här är en genomgång av läget i damfotbollen hos samtliga svenska herrelitklubbar:

Allsvenskan

Malmö FF – Har flera SM-guld på meritlistan och är moderklubb till FC Rosengård. Malmö FF:s damlag bröt sig ur huvudföreningen inför säsongen 2004. Man bildade egen förening, som hette Malmö FF Dam, och som hade ett licensavtal med huvudföreningen. I april 2007 släppte man MFF helt och bytte av ekonomiska skäl namn till LdB FC Malmö. Och i december 2013 bytte man återigen namn, nu till FC Rosengård.

Klubbledningen försökte förra vintern få ta över LB07:s lag i elitettan, men MFF:s medlemmar sa nej. Man fick därför istället starta sin nya damsatsning i division IV. Till den satsningen värvade man i princip hela Dösjöbros division I-lag. Med så starkt lag blev fyran en barnlek under premiäråret. MFF vann alla tio seriematcherna, och nådde otroliga målskillnaden 139–0. Självklart spelar laget i år i division III.

IF Elfsborg – Har sedan några år flicklag i låga åldrar. Klubbledningen var länge kallsinnig till att även ha seniorlag. Men ett sådant startades i fjol i division IV efter ett årsmötesbeslut där medlemmar motionerat för damlag.

Stommen av spelare och ledare i det laget kom från 2018 års division I-klubb Sjömarkens IF, en klubb som tvingades lägga ner sitt damlag till följd av spelarflykten. För Elfsborg gick året i division IV lekande lätt. Man vann samtliga nio matcher och fick målskillnaden 68–2. Spelar således i trean i år.

BK Häcken – Startade damlag redan 1978, men har mest hållit till i lägre divisioner. Har dock påbörjat en satsning mot eliten, som dock avstannat i tvåan. Där kom man på fjärde plats i fjol, fem poäng bakom seriesegrande Ljungskile SK. Hade även Zenith och Ytterby före sig. Häcken är således kvar i tvåan även i år.

Djurgårdens IF – Var i fjol den enda klubb med både lag i herr- och damallsvenskan. Djurgården organiserar sig dock så att de båda elitlagen ligger i olika föreningar. Herrlaget återfinns i Djurgårdens Elitfotboll AB medan damlaget tillhör Djurgårdens IF FF.

Spelar i år i damallsvenskan för 26:e säsongen. Totalt är det 29:e året i högsta damdivisionen.

Mjällby AIF – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

IFK Norrköping – Det nuvarande damlaget startades som en fristående förening – IFK Norrköping DFK, men togs in i herrelitföreningen på årsmötet våren 2018.

Vann i fjol sin division I-serie och kvalade sig upp i elitettan. Norrköping är därmed fjärde klubb med både herr- och damlag på elitnivå. Både herr- och damlaget ligger i IFK Norrköping FK.

Örebro SK – Har inte haft något eget damlag, men det har under flera år ändå funnits ett damlag i ÖSK-alliansen, division I-laget ÖSK Söder. I fjol beslutades att ÖSK Söder från och med i år skall införlivas i ÖSK Elitfotboll AB, där herrelitlaget ligger. I år får alltså herrelitklubben Örebro SK ett damlag på riktigt.

ÖSK Söder kom i fjol på sjätte plats i division I södra Svealand. ÖSK Elitfotboll får alltså ta över ett etablerat division I-lag.

Hammarby IF – Blev 1985 första herrelitklubb att ta SM-guld för damer. Är tvåa i den maratontabell som räknas från 1978 och femma i den som räknas från damallsvenskans tillkomst 1988. Är tillbaka i damallsvenskan i år för sitt 38:e år i högsta serien.

Organiserade sig länge så att lagen låg i olika föreningar. Sedan närmade man sig varandra för några år sedan, och vid årsmötet för ett år sedan ändrades även det upplägget, så nu finns båda elitlagen i Hammarby Fotboll AB.

AIK – Vann i fjol elitettan, och skall i år göra sitt 20:e år i högsta serien, varav tolfte i damallsvenskan. Sedan några år tillbaka organiserar AIK sig så att både herr- och damlaget ingår i AIK Fotboll AB.

IK Sirius – Har inget damlag. Hade det dock under perioden 2011–16. Tog då över det elitlag som tidigare tillhörde Danmarks IF. Damlaget var dock inte nöjt med hur det hanterades i Sirius, och till säsongen 2017 bröt man sig ur och bildade IK Uppsala Fotboll – alltså den klubb som i fjol spelade i damallsvenskan. Men som i år är i elitettan.

UNT-podden Are you Sirius hade i oktober ett mycket intressant och väl genomarbetat avsnitt där man intervjuade inblandade och gick igenom turerna i konflikten mellan herr- och damlag i Sirius. Det går att höra här. Det är helt klart värt att lyssna på, bland annat ger dåvarande damtränaren i Sirius Olof Unogård sin bild av konflikten.

Varbergs Bois – Startade damlag i förfjol. Laget slutade då trea i division IV, men fick en friplats i trean till i fjol. Där tog man en mittenplats efter 16 poäng på nio omgångar. Spelar således kvar i division III även i år.

IFK Göteborg – Har flicklag i alla åldrar. Efter årsmötesbeslut gjorde man ifjol om äldsta flicklaget till damlag och startade i division IV. Damlaget kom tvåa efter Örgryte under premiäråret. Man vann sju av nio matcher, vilket ändå räckte till uppflyttning. Spelar i år i trean.

Blåvitt är starkt på ungdomssidan. Man nådde SM-final i F17 i fjol, en final man förlorade till Umeå IK. Man hade till och med 2019 ett avtal med Kopparbergs/Göteborg FC om att släppa de största talangerna till KGFC. Det avtalet avslutades när Blåvitt startade eget seniorlag.

Noterbart här är att man inte har lanserat sitt damlag på samma sätt som flera andra herrelitklubbar gjort, mycket beroende på att det är ett damlag bestående av unga spelare. Nu var ju 2020 en publiklös säsong, så det var svårt att läsa av effekterna av den olika nivån på lanseringarna.

En bra artikel om var IFK:s damsatsning befinner sig finns här.

Östersunds FK – Har varken haft dam- eller flickverksamhet tidigare. Men startar i år med ett F15-lag som man tar över från Sockertoppen IF. Som tränare har man rekryterat Anneli Andersén, som ifjol var assisterande tränare till Stellan Carlsson i Piteå IF. (korrigerat i efterhand)

Kalmar FF – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

Halmstads BK – Har sedan några år tillbaka ett damlag, som vandrat snabbt genom divisionerna. HBK organiserar sig dock så att herr- och damlag ligger i olika föreningar. Herrlaget finns i HBK Elitfotboll AB, medan damlaget ligger under Halmstads BK.

Damerna kom tvåa i division II 2019, men fick en friplats till division I. Debutåret på den nivån slutade med en sjundeplats. HBK är alltså kvar i division I även i år.

Degerfors IF – Tog 2019 åter upp damfotboll igen efter några utan damlag. Har på två år vunnit division IV och division II. Spelar således i tvåan i år.

Superettan

Helsingborgs IF – Har aldrig haft något damlag, men skall starta i division IV i år. Man skall även starta ett F17-lag, och har annonserat om provträningar till de båda lagen. Något som känns lite svårgenomförbart med alla coronarestriktioner. Men HIF får säkert ihop det.

Falkenbergs FF – Hade länge ett damlag som var uppe i näst högsta divisionen som bäst. Det laget slogs dock ihop med IF Böljan till säsongen 2013.

FFF startade om i division IV i fjol. I återstarten blev det nio segrar på nio matcher i fyran och målskillnaden 73–8. FFF spelar alltså i trean i år.

Jönköpings Södra IF – Startade damlag 2019. Vann då division IV med 18 raka segrar. Segersviten höll även över samtliga nio matcher i trean i fjol. I år spelar alltså J-Södra i tvåan. Kommer första poängförlusten då?

Östers IF – Hade damlag fram till 2014, då man lade ner det. Öster har en stolt damfotbollshistoria med 16 säsonger i hösta serien, varav sju i damallsvenskan. Bland de tjejer som spelat för Öster märks Pia Sundhage och Sofia Jakobsson. Men nu har man alltså ingen dam- eller flickverksamhet.

Akropolis IF – Klubben från Kista i Sundbybergs kommun har inget damlag, däremot hade man två flicklag i seriespel i fjol.

Gif Sundsvall – Har ingen dam- eller flickverksamhet. Har dock haft. Giffarna spelade i högsta divisionen 1978–84. Inför säsongen 1985 bröt sig damlaget ur och bildade Sundsvalls DFF, som ju i år spelar i elitettan.

Västerås SK – Har haft flickfotboll i låga åldrar i ett par år. Startade damlag i fjol, och rusade igenom division IV med full poäng och 83–2 i målskillnad över nio omgångar. Spelar således i trean i år. (korrigerat i efterhand)

IK Brage – Hade en lång lucka utan dam- eller flickverksamhet, men har i år återigen damlag. Brage spelade i högsta divisionen 1979–83 samt 1987–89. Man har alltså två säsonger i damallsvenskan (som startade 1988) på meritlistan.

Nu tar man över Ornäs BK:s damlag och går därmed in i division II. Ornäs har också spelat i damallsvenskan, det gjorde man 1999. Sedan dess har Kvarnsveden varit bästa Borlängeklubb inom damfotbollen. Kvarnsveden åkte ur elitettan i fjol, vilket innebär att Brage alltså plötsligt bara är en division bakom.

Ornäs slutade för övrigt i mitten av sin division II-serie ifjol. (korrigerat i efterhand)

Athletic FC Eskilstuna – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

Gais – Har haft damlag. Man har totalt elva säsonger i högsta divisionen. Bland annat spelade man i damallsvenskan 1988–1992. Året efter, 1993, slogs man ihop med Jitex, en sammanslagning som kallades Jitex BK/JG 93.

Nu har Gais inget damlag. Men i år startar man upp flickträning igen, man tänker ha ett lag för sju–åttaåringar. Och så har man ett futsallag för damer som spelade SM-final förra året.

Norrby IF – Har ingen dam- eller flickverksamhet. Hade damlag i början av 1990-talet, och har i omgångar haft flicklag, senast för ett par år sedan.

Örgryte IS – Har haft flicklag under flera år. Gjorde i fjol om ett av flicklagen till damlag och startade från division IV. Till det laget anslöt en hel hög meriterade tidigare KGFC- och Jitexspelare. Det namnkunniga laget vann alla sina matcher i fyran, bland annat slog man IFK Göteborg med 4–0. Öis spelar således i trean i år.

De namnkunniga spelare man hade i fjolårets lag var bland annat Sofia Skog, Sofia Skenk (tidigare Karlsson), Mikaela Uthas, Linn Andersson, Matilda Östergaard och Elin Sandgren. Dessutom gjorde Malin Fors tre matcher innan hon gick över till Onsala.

Sofia Skog

Trelleborgs FF – Efter flera år i dvala startade man damlag igen inför säsongen 2016. Man gick rakt igenom divisionerna upp till ettan, där man i fjol kom på tredje plats i södra serien, fem poäng bakom Borgeby FK. TFF spelar således i ettan även i år.

Vasalund IF – Kom på fjärde plats i sin division IV-serie i fjol. Spelar således kvar i fyran även i år.

IFK Värnamo – Hade ifjol både herr- och damlag i division I. Medan herrlaget gick upp i superettan slutade damerna på en mittenplats i mellersta Götalandsettan. Spelar således i division I även i år.

Landskrona Bois – Har inte haft damfotboll tidigare, men startar damlag i år. Verkar kunna ställa ett riktigt bra lag på benen inför debuten i division IV. Här är de första värvningarna.

Det var årets 16 lag. Men när jag ändå är igång kollar jag läget även i de tre klubbar som spelade i superettan i fjol, men som åkte ut:

Dalkurd FF – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

Ljungskile SK – Startade damlag i fyran 2018. Har nu tre raka seriesegrar, och spelar således i division I i år – vilket är samma nivå som klubbens herrlag. Har även startat ett damlag i futsal, som spelar i näst högsta divisionen.

Umeå FC – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

 

Tankar om Göteborgssoppan

Gott nytt år.

I elfte timman av 2020 blev det alltså klart att det blir ett nytt år även för Göteborg FC. Hur gott det nya året blir för klubben återstår att se.

Om vi nu skall kalla Göteborg FC för klubb. Ordförande Peter Bronsman benämner ju numera det svenska mästarlaget som ett projekt.

Till GP sa Bronsman så här på nyårsaftonen:

”Ibland glömmer man att Kopparbergs/Göteborg FC inte är en traditionell medlemsförening – vi fick ett projekt att genomföra för 17 år sedan för dam- och tjejfotbollen i Göteborg. Vi har vunnit mycket men någon gång måste ett projekt avslutas och bli en förening på riktigt.”

Det här projektsnacket är nytt för mig. Men inte bara för mig. Till Borås Tidning säger den före detta skyttedrottningen i KGFC, Linnea Liljegärd:

”När jag värvades diskuterade vi inte ens att det skulle vara något slags projekt som bara väntade på att något herrlag skulle ta över oss, som jag tycker att det låter nu. Det har jag aldrig hört under mina år i klubben. Det var också chockande. Som om allt man har varit med om var en bluff.”

Men kanske alltså att det här projektet nu kan bli en riktig fotbollsförening. Frågan är vilken roll Bronsman kommer att få där. Som jag tidigare skrivit har ju förtroendet för honom som ordförande raserats.

För föreningens skull vore alltså det klart bästa om Bronsman lämnar styrelsen, men är  kvar som sponsor. De pengar han och hans företag bidrar med är förstås otroligt viktiga för satsningen.

Och det verkar som att Bronsman själv inser att han inte kan sitta kvar i ledningen. I den länkade GP-artikeln säger han:

”Jag har suttit ordförande i projektgruppen i 17 år. Nu blir det en medlemsfråga framöver. Jag är mer en entreprenör. Mitt enda mål är att damlaget ska kunna hävda sig internationellt.”

Den stora frågan är ju vad för slags projekt, eller förening, som KGFC blir framöver. Kommer den ens att heta just Kopparbergs Göteborg FC? Namnet nämner inte Bronsman, däremot säger han att det är frågetecken kring dräktfärgerna:

”Vi kommer att spela vidare i Champions League och damallsvenskan nästa år men i vilken färg på dräkterna är oklart.”

Det är ju även fortsatt ganska mycket som oklart kring om vad som egentligen hände på årets tre sista dagar. Av vad man sett och hört hittills så är min huvudteori fortsatt att ordförande Bronsman tog ett ogenomtänkt beslut efter att ha blivit knäckt och frustrerad av hur Göteborg åkte ur Champions League.

Frustrerad över att flera bärande spelare inte ville vara med mot Manchester City. Men framför allt frustrerad över att motståndarna hade klart bättre förutsättningar, bland annat vad gäller träningsanläggning.

Det är ju det som Bronsman hela tiden har pratat om – förutsättningar. Att Göteborgsspelarna har haft det för dåligt, och att han vill att de skall få det mycket bättre framöver.

Däremot har ju inte Bronsman någon gång under de här dagarna pratat om pengar, och jag tror att det stämmer som man sagt – att ekonomi inte har varit någon stor fråga.

Vad var det då som fick Bronsman att ändra sig? 

Där har vi inte heller något facit. Själv säger han att trycket utifrån inte har varit någon faktor. Men jag tror ändå att det måste ha påverkat att så många visade engagemang – och att ingen annan har ställt sig bakom nedläggningen, utan att alla andra tvärtom har tyckt att det var ett helt galet beslut.

Flera personer verkar på olika sätt ha jobbat hårt för att få Bronsman att ändra sig. Enligt agenten Michael Kallbäck spelade tränare Mats Gren en avgörande roll. Kallbäck skrev på twitter att Göteborg inte skulle ha ett damallsvenskt lag i år om det inte varit för Grens hårda arbete.

Vad var det då för konkreta ändringar som skedde under de där två dygnen?

Där har vi inte heller några klara svar. Men tydligen hade flera olika aktörer klivit fram och meddelat att de kunde tänka sig att samarbeta med KGFC framöver.

På så sätt var det ju faktiskt bra tajming för den här dramatiska nedläggningen. Den lockade fram nya samarbetspartners, och det är ju klart mycket lättare att hitta partners till ett vinnande lag (projekt), än till ett förlorande.

Tydligen är det två klubbar man i första hand skall prata vidare med. Vilka nämns inte. Bronsman säger i GP:

”Jag har valt ut större föreningar som kan ge det tjejerna är värda.”

Enligt Aftonbladet skall den ena av de klubbarna vara BK Häcken. Det känns ju högst rimligt. I nuläget skulle jag säga att just Häcken är den enda av Göteborgs herrelitklubbar inom fotbollen som har det som krävs för att kunna lyfta KGFC.

Dels har Häcken klart störst ekonomiska muskler. Men som sagt, så verkar inte ekonomi vara någon stor faktor här. Häcken har dock även en riktigt vass träningsanläggning.

Jag har inte varit runt på alla anläggningar i Göteborgsområdet. Men jag har varit på ganska många, och Häckens Gothia Park Academy är den klart bästa. Om KGFC skulle kunna flytta sin verksamhet dit vore det ett jättelyft jämfört med nedgångna Valhalla IP.

Häcken är sannolikt en av klubbarna. Men det är ju en till som är med på banan. Det är sagt att det inte nödvändigtvis handlar om fotbollsklubbar. Därmed är min andra gissning – och observera att det är en gissning – att det handlar om Frölunda Hockey. Deras anläggning på Frölundaborg håller också hög klass.

Och Frölunda har fått en hel del kritik för att de inte har satsat på tjejer. Ett samarbete med KGFC skulle alltså kunna vara ett lyft för Frölundas varumärke.

Vi får se när det börjar läcka fler uppgifter om vilka klubbar det handlar om, samt om själva processen. Det kommer garanterat att bli spännande att följa.

Det blir även spännande att följa Göteborgs truppbygge. Man undrar ju om nya spelare vågar skriva kontrakt på mer än ett år. Om KGFC hade varit ett mittenlag i fjol skulle det nog ha varit svårt att värva spelare överhuvud taget efter det här, i varje fall svenska.

Men nu finns ju Champions League där som ett rejält lockbete. Upplagan 2021/22 är ju den första där turneringen avgörs i sin nya skepnad, med gruppspel för de 16 bästa lagen.

Och till hösten behöver inte Göteborg lida lika mycket över sin dåliga Uefa-ranking som de gjorde i den pågående upplagan. Som svenska mästarinnor går man nämligen in direkt i playoff-omgången i det som kallas Champions Path.

Fördelen här är att det lag som vinner Champions League till våren samt att mästarlagen från Tyskland, Frankrike och Spanien har direktplatser in i gruppspelet. Göteborg kan alltså inte få möta någon av dem i mästarlagens playoff.

Totalt är det 14 mästarlag som får spela playoff i Champions Path. Bland dem är det väl egentligen bara engelska WSL-mästarna som känns som en ”omöjlig” lottning. Däremot bör Göteborg ha mycket goda chanser mot mästarlagen från Tjeckien, Italien, Danmark, Norge (Vålerenga), Nederländerna, Island (Breidablik) och så vidare.

Göteborg har alltså ett superläge att få spela i det första gruppspelet någonsin i Champions League, förutsatt att man får ihop en slagkraftig trupp.

Noterbart här är att Göteborgs klubbledning redan nu bör kolla igenom längden på sina kontrakt. Om någon har avtal som löper ut den sista november bör de avtalen omgående förlängas. Enligt planen spelas nämligen de två sista gruppomgångarna i Champions League 8/9 respektive 15/16 december.

Innan jag sätter punkt noterar jag att Göteborgs andre tränare, Jörgen Ericson, sa så här till Aftonbladet om ordförande Bronsman efter att det blivit klart att KGFC får en fortsättning även 2021:

”Han är ett litet geni, Bronsman.”

Det brukar ju heta att linjen mellan genialitet och dårskap är hårfin. Den här gången var ciderkungen på fel sida linjen. Skönt att han insåg det innan det var för sent.

 

Äppelträd och fallfrukt – uppföljningen

Gott nytt år alla följare av den här bloggen. Efter veckans alla absurt chockartade vändningar från Göteborg tänkte jag avsluta det här konstiga året lite lättsamt.

I den här bloggens barndom hade jag ett inlägg där jag listade spelare med föräldrar som varit elitidrottare. I något slags ambition att skoja till uttrycket ”Äpplet faller inte långt från päronträdet” kallade jag det där inlägget från 2012 för ”Äppelträd och fallfrukt”.

Det senaste året är det många spelare som har föräldrar med elitmeriter som har utmärkt sig. Det fick mig att börja spåna på en uppdaterad lista. Det mesta av jobbet gjorde jag redan i somras. Men i coronaångorna lyckades jag tappa bort inlägget. När jag härom dagen gick igenom de uppslag till nya inlägg som jag sparat i min utkastkorg upptäckte jag att det här inlägget var opublicerat.

Men bättre sent än aldrig. Så här är det som ett slags nyårspresent istället. Fokus har legat på svenska spelare, och spelare i damallsvenskan. Jag har säkert missat flera exempel, så hjälp mig med att bygga ut listan. Även internationella exempel välkomnas.

* Jag börjar i Umeå, där Lisa Dahlkvist sedan länge har passerat pappa Sven ”Dala” Dahlkvist både i antalet landskamper och mål. Pappa Sven spelade allsvenskt för AIK och Örebro, och gjorde 4 mål på 39 landskamper. Lisa har nått 11 mål på 139 landskamper, och kommer ju sannolikt efter karriären mest bli ihågkommen för sina avgörande straffmål mot USA och Brasilien i OS 2016.

Lisa Dahlkvist

* Apropå Umeå IK har syskonen Kullberg, Emma Kullberg (nu Göteborg) och Sanna Kullberg (nästa år i Örebro) en pappa som heter Stephan Kullberg. Han var en gång i tiden en riktigt duktig back, som bland annat spelade för Åtvidabergs FF, IFK Göteborg och Djurgårdens IF. Med Blåvitt tog han SM-guld både 1983 och 1984, samt var med och nådde semifinal i Champions League (som då hette Europacupen) våren 1986. Så trots årets guld ligger Emma ett efter pappa.

Emma Kullberg

* Till Växjö, där höstens succémittback Jennie Nordin har en far som lyckades med konststycket att nå legendarstatus som spelare i både AIK och Djurgården. Jodå, vi snackar om slitvargen Krister Nordin – som både är svensk och dansk mästare. Han blev även årets mittfältare 1999.

Jennie Nordin är ju för övrigt en av de spelare som ännu inte presenterat sin nya klubbadress. Var dyker hon upp 2021?

Tillagt i efterhand: Några dagar in på det nya året blev det klart att Nordin spelar för Piteå IF under 2021.

Jennie Nordin

* Apropå Djurgården har BP-förvärvet Frida Boriero spelat där i år. Hennes pappa heter Lino Boriero och nådde såväl allsvenskan som U21-landslaget under sin karriär. Pappa Boriero spelade allsvenskt för Öster och Helsingborg. På senare år har han varit materialförvaltare i just Helsingborgs IF.

Även Frida Borieros mamma har spelat elitfotboll. Föräldrarna skall ha träffat när de båda spelade i Östers IF.

* Systrarna Amanda Nildén (Eskilstuna) och Matilda Nildén (BP) är tredje generationen elitspelare. Både pappa David Nildén och farfar Jim Nildén spelade i allsvenskan med AIK. David Nildén gjorde bara fyra matcher i högsta serien, medan Jim är en riktig AIK-legendar. Han spelade för klubben i högsta divisionen såväl i bandy, ishockey som fotboll. I fotboll noterades han för 8 A-landskamper och 126 allsvenska matcher.

* Eskilstuna har fler spelare med kända pappor. Felicia Rogic:s pappa är ju även hennes tränare, Magnus ”Munken” Karlsson. Som spelare tog han SM-guld med IFK Norrköping, och var även allsvensk i Örebro SK.

Felicia är ju dessutom gift med en elitspelare, AIK:s Filip Rogic.

Felicia Rogic

* En tredje Eskilstunaspelare med känd pappa är Fanny Andersson. Pappa heter Ola Andersson, och är kanske mest känd som ”Rit-Ola” från sin tid som tv-expert. Som spelare var Ola Andersson mittfältare i AIK, och fick även göra två A-landskamper. Efter karriären har han utöver tv-expert även varit sportchef i AIK och är numera sportchef i Sirius.

Fanny Andersson

* Även Göteborgs talang Evelyn Ijeh har en välkänd pappa. Det handlar förstås om den allsvenska skytteligavinnaren från 2002, Peter Ijeh. Pappa Peter spelade bland annat för Malmö FF, IFK Göteborg och FC Köpenhamn. Han gjorde dessutom någon enstaka landskamp för Nigeria.

Evelyn Ijeh

* I Vittsjö håller oftast Ebba Hed till på vänster på mittfältet. Samma position hade även pappa Mattias Hed under sina 13 år i Halmstads BK. Mattias Hed hette Karlsson i efternamn fram till och med SM-guldet 1997. Året efter bytte han efternamn till Hed.

Ebba Hed

* En annan som går i pappas fotspår är Växjös Stina Lennartsson. Pappa Per Lennartsson är stor svensk bandyprofil med ett VM-guld (1987) samt tre SM-guld med Vetlanda, där han spelade hela sin karriär. Pappa Lennartsson dubblerade med fotboll i Myresjö i näst högsta serien.

Stina Lennartsson har också dubblerat med bandy. Den spelade hon i Skirö AIK, och hon var så bra att hon utnämndes till årets junior i svensk bandy 2015.

Stina Lennartsson har också två äldre bröder som båda varit elitidrottare. Philip Lennartsson har spelat elitbandy i Vetlanda och Petter Lennartsson gjorde några allsvenska fotbollsmatcher för Kalmar FF, där han ingick i guldtruppen 2008.

Stina Lennartsson

* Så till Örebro, där talangen Emilia Pelgander har en pappa som heter Jonas Pelgander och i många år var defensiv innermittfältare i allsvenskan för Örebro SK, men som även spelade i superettan för Häcken och Falkenberg.

* Djurgården lånade under 2020 ut backen Kim Sundlöv till Sandviken i elitettan. Därmed spelar hon inte långt ifrån Gävle, där pappa Michael Sundlöv en gång i tiden var hyllad ishockeymålvakt i Brynäs. Pappa Sundlöv var bland annat andremålvakt bakom Tommy Salo i det svenska landslag som tog OS-guld vid de olympiska vinterspelen i Lillehammer 1994. Han har även ett SM-guld och ett VM-silver.

Amanda Edgren

* Vad jag vet har inte Amanda Edgren i Kristianstad några elitidrottande föräldrar. Men enligt Wikipedia hette hennes morfar Lars Larsson. Han kom från Kristinehamn och spelade allsvensk fotboll i Degerfors under 1950-talet. Dessutom gjorde han en A-landskamp.

Edgren har även en känd kusin från Kristinehamn, nämligen Sara Mattsson – mer känd som Sara Larsson, som hon hette under sin karriär. Hon har 112 A-landskamper på meritlistan och hennes prisskåp finns både VM-silver och VM-brons.

Tove Almqvist

* När jag ändå gör utvikningar från ämnet genom att ta upp morföräldrar och kusiner kanske det kan vara kul med en liten syskonkoll. Vittsjös korsbandsskadade speluppläggare Tove Almqvist har en lillebror som utmärkt sig i herrallsvenskan i år. Han heter Pontus Almqvist och var kvick forward i IFK Norrköping innan han såldes till ryska FK Rostov.

Amanda Ilestedt

* Så till utlandsproffsen. Bayern Münchenproffset Amanda Ilestedt:s mamma Madeléne Ilestedt spelade i högsta divisionen för Öster. Ilestedt kommer från en stor idrottssläkt som framför allt innehåller en mängd ishockeyspelare, bland annat är Amanda kusin med NHL-stjärnan Oliver Ekman-Larsson. På lite längre håll skall hon även vara släkt med Sven Tumba och cykellegendarerna Fåglum från Vårgårda.

Mimmi Löfwenius

* I norska Lyn har vi Mimmi Löfwenius. Hennes mamma Lotta Löfwenius har spelat i damallsvenskan för Öxabäcks IF.

Jonna Andersson

* Chelsea- och landslagsbacken Jonna Andersson har en pappa som heter Niklas Andersson och som spelade för Åtvidabergs FF på 1980-talet. Här är jag lite osäker på om han någon gång spelade i allsvenskan, eller om han bara nådde andradivisionen.

* Ett av Sveriges senaste utlandsproffs är Sundsvallstjejen Sophie Brundin i italienska Sassuolo. Hennes pappa heter Michael Brundin och har bland annat ett SM-guld med AIK på meritlistan.

Petronella Ekroth

* Petronella Ekroth är inte längre utlandsproffs, utan har vänt hem till Hammarby, där hon nu rehabtränar efter korsbandsskada. Båda Nellas föräldrar är före detta elitidrottare. Pappa Peter Ekroth var fruktad hockeyback i elitserien för bland annat Djurgården, Södertälje (tog SM-guld 1985) och Frölunda. Mamma Yvonne Ekroth spelade fotboll i högsta serien för Trollhättans IF och för AIK. Hon är nu chef på fotbollsförbundet för avdelningen landslag U23/Flick Elit.

Lillebror Oliver Ekroth har inte spelat på högsta fotbollsnivån ännu. Men han är på väg. Han är nämligen lagkapten för nästa års allsvenska nykomling, Degerfors IF.

Sif Atladottir

* I Kristianstad är lagets isländska backklippa Sif Atladottir landslagsspelare för tredje generationen i rad. Farfar Evald Mikson var målvakt för Estland på 1930-talet. Och både pappa Atli Edvaldsson och farbror Johannes Edvaldsson spelade i Islands landslag under 1970- och 1980-talet. Pappa Atli var dessutom utlandsproffs med åtta säsonger i Bundesliga för Dortmund, Düsseldorf och Bayer Uerdingen på meritlistan.

* Ett sista namn på listan blir Hammarbys Frida Petersdotter Thörnqvist. Som hennes första efternamn berättar är hon dotter till Peter Thörnqvist, som gjorde fem säsonger i just Hammarby på mitten av 1990-talet. Utöver spel i allsvenskan var han med och tog SM-guld i förlagan till futsal, det som hette five-a-side.

Beskedet: Göteborg FC spelar vidare

Häckens bomb var att Alexander Jeremejeff återvänder till klubben… Det var alltså inte damfotbollskopplat.

Men samtidigt som den ”bomben” briserade gick Kopparbergs Göteborg FC ut på sin hemsida med att man kör vidare, samt att satsningen kanske utökas till nästa år. Man skriver att man har överraskats av den stora viljan att finna lösningar för att behålla en elitverksamhet för damfotbollen i Göteborg.

Däremot tycks man inte ha ändrat uppfattningen som att klubben behöver integreras i en herrelitklubb. Men någon sådan lösning tycks inte ligga klar. Man skriver: 

”Som vi tidigare meddelat kommer projektet att starta upp tjej- och damfotboll i Göteborg, som har varat i 17 år, nu att gå in i fas två. Genom att ha en intention till ett nära samarbete med en etablerad förening hoppas vi kunna ge damfotbollen i vårt område de bästa förutsättningarna att utvecklas under lång tid”

Personligen fattar jag inte ett dugg mer av den här soppan efter att ha läst den här texten. Jag tycker fortsatt att Göteborg FC:s ledning har gjort bort sig, och numera har ett förtroendekapital som ligger på minus. Men skönt för damfotbollen i Västsverige att klubben har ett elitlag även nästa år.

Bomb från BK Häcken

BK Häcken har i sociala medier gått ut med att de skall släppa en bomb klockan 12.00. Det passar bra i tid, med tanke på att Göteborgs spelare, ledare och ordförande skulle påbörja ett möte klockan 10.00.

Häcken är ju den enda herrelitklubb i Göteborg som ekonomiskt kan klara av att finansiera en satsning av Kopparbergs Göteborg FC:s storlek. Häcken är även den göteborgska herrelitklubb som kommit längst på damsidan. Deras damlag spelar i tvåan kommande säsong.

Det är alltså möjligt att den twist jag funderade kring i går trots allt blir verklig. Alltså att Bronsman under de tolv dagarna däremellan hade jobbat på att överlåta elitlaget till en annan klubb. Samt att man trodde att det var lättast att få medlemmarna i den klubben att acceptera övertagandet om man ”räddade” ett nedlagt damlag. 

 

Nya turer – Göteborg räddas av sponsorer?

Under kvällen är det nya turer i den absurda soppan kring Kopparbergs Göteborg FC. Nu verkar det som att elitlaget trots allt kan räddas av sponsorer.

Det är Expressen som har uppgifter som säger att tränare Mats Gren skall ha skickat ut ett sms till spelartruppen där han meddelar att ”allt kommer att lösa sig”. Enligt tidningen är spelare och ledare kallade till ett möte med ordförande Peter Bronsman i morgon klockan 10.00.

Vad sponsorerna har bidragit med är oklart. I går nämndes ju inte ekonomi som någon stötestenen i det här. Om de inte erbjuder sig att bygga en träningsanläggning av Manchester City-mått…

Tidigare i kväll har för övrigt Örgryte IS efter ett extrainsatt styrelsemöte meddelat att de inte är intresserat av att ta över KGFC:s elitlag. På sin hemsida skriver Öis:

”Eftersom det är kort om tid finns det tyvärr inte möjlighet att utreda frågan på ett grundligt sätt. Utöver en grundlig utredning ska frågan även behandlas på ett årsmöte och medlemmarna har beslutanderätt. I dagsläget finns det tyvärr inget vi kan bidra med för att säkerställa att Göteborg som stad har en representant som spelar allsvensk fotboll i Göteborg under 2021.”

Nu kanske det ordnar sig ändå, vilket ju på många sätt är skönt.

Det senaste 1,5 dygnen har man ju vänt och vridit på det här absurda beskedet som ordförande Bronsman kom med i går.

Ju mer man tänker på det, desto absurdare blir det förresten. Tänk er att man satsar en bra bit över 100 miljoner kronor på att fotbollstjejer i Göteborgsregionen skall ha något att drömma om.

Efter 20 år har man nått sitt mål. Laget man byggt upp har vunnit SM-guld och är klart för kval till det nya gruppspel som införs i Champions League nästa år.

Unga och talangfulla västsvenska fotbollstjejer drömmer inte om IFK Göteborg, Häcken, Öis, Gais eller Elfsborg. De drömmer om att få spela för ett svartklätt gäng som håller till på Valhalla IP.

Vad gör man då?

Jo, då raserar man allt på mindre än en timma. I stället för att fortsätta väcka unga tjejers drömmar sänder man ut ett budskap som säger att ingen damelitsatsning är starkare än att den kan krossas på några minuter.

Absurt är bara förnamnet.

Det blir inte bättre av att man bjuder på en mängd tankevurpor i försöken att motivera nedläggningen. Jag tog ju upp några exempel på feltänk i förra inlägget.

En tankevurpa som inte nämndes där är att styrelsen ju hade tänkt att driva vidare Kopparbergs Göteborg FC med bara ett F19- och ett F17-lag. Det var ett upplägg som de där fyra styrelsemedlemmarna knappast hade funderat så mycket kring.

För vilka spelare vill spela i F19 eller F17 i en förening där man inte har någon framtid?

Jag såg att GP i dag kollade hur spelare i KGFC:s F19-lag ställde sig till det upplägg Peter Bronsman presenterade igår. I artikeln säger 17-åriga Alice Söndergaard:

”Jag spelar ju i U19 för att få en framtid i A-laget. Jag kommer inte spela i ett lag där man inte kan ta sig någonstans.”

Det tror jag är ett resonemang som delas av i princip alla andra talanger med elitambition. Om elitlaget skulle läggas ner kan alltså KGFC lika gärna också lägga ner sina båda juniorlag.

Men nu verkar alltså elitverksamheten kunna drivas vidare på något sätt. I morgon lär vi få veta hur. 

Om det är i nuvarande skepnad har styrelsen en gigantisk förtroendekris att hantera. GP:s ekonomikrönikör Torbjörn Isacson skriver i dag:

”En styrelse i ett börsbolag som agerat på liknande sätt hade omedelbart avsatts och inte fått några nya uppdrag.”

Det borde vara likadant i Kopparbergs Göteborg FC. För det är ju knappast attraktivt för spelare och ledare att skriva kontrakt med en klubb som när som helst riskerar att läggas ner.