I morgon är sommaren över, i varje fall för damallsvenskan. För under lördagen tjuvstartar IFK Norrköping och Hammarby höstsäsongen. Och på måndag följer Vittsjö och Malmö FF efter.
Årets sommaruppehåll inföll redan efter elva av 26 omgångar. Således återstår det hela 15 matcher per lag, vilket innebär att väldigt mycket kan hända i tabellen.
När serien nu återstartar har Häcken och Hammarby en lucka på nio respektive sju poäng ner till jagande Malmö FF och AIK. Mycket talar ju för att guldet antingen hamnar på Hisingen eller på Södermalm. Även om något av de båda topplagen kan tappa i höst känns det osannolikt att båda skall falla ihop så mycket att lagen bakom kan ta sig förbi.
Bakom toppduon ligger MFF och AIK jämsides i kampen om den tredjeplats som innebär kval mot Champions League. Det är således fyra dubbelklubbar i topp. Därefter följer fyra damfotbollsklubbar i form av överraskningen Eskilstuna United följt av Kristianstads DFF, Piteå IF och Vittsjö GIK. Ännu så länge är det tydligt att damfotbollsklubbarna klarar sig bra i damallsvenskan. Men som konstaterades i inlägget om elitklubbarnas ekonomi har singelklubbarna tyvärr gemensamt att väldigt mycket av snacket kring dem handlar om ekonomi.
Oavsett dubbel- eller singelklubbar är det väldigt tydligt att vår högstaserie hela tiden brandskattas på sina toppspelare. I sommar har vi ju framför allt tappat profiler som Felicia Schröder och Emilie Joramo. Men även Fanney Birkisdóttir, Olivia Garcia, Melina Loeck, Sara Kanutte Fornes och Miljana Ivanovic lämnar för andra europeiska ligor. Det innebär att tre av de sju spelare som gjort fem mål eller fler lämnar. Bland annat försvinner de båda skytteligaledarna Schröder och Garcia.
Positivt här är att flera av de sju spelarna har använt damallsvenskan som språngbräda till större ligor. Och det är ju skönt att det fortfarande funkar. På minuskontot finns även U23-landslagets Lisa Björk, som oväntat har valt att avsluta sin karriär.
På inkontot är Jennifer Falk det största namnet. Bland seriens nyförvärv hittar vi även bland annat Josefine Rybrink, Charli Grant, Hlin Eiriksdottir och Loreta Kullashi, fyra spelare som tidigare varit profiler i damallsvenskan. Alla fyra har dock fått begränsad speltid i sina utländska klubbar den senaste säsongen, och försöker nu göra en nystart.
Rent allmänt upplever jag att man tydligt ser hur spelkvaliteten i damallsvenskan sjunker år för år. Trots att damfotbollen utvecklas, och att spelarna får bättre utbildning skulle jag säga att vi får backa minst tolv år för att hitta en damallsvenska av lika låg kvalitet som årets. Faktum är att jag egentligen inte tycker att något lag har imponerat speciellt mycket.
Jag har väl inte skrivit supermånga längre inlägg om serien under vårsäsongen. Men jag har sett ganska många matcher på tv, och en handfull på plats. Och som ni förstår tycker jag inte att kvaliteten på underhållningen har nått den nivå jag hade önskat.
De båda topplagen Häcken och Hammarby har ju förstås imponerat genom att vinna sina matcher. Men spelmässigt har det inte slagit gnistor om de båda guldfavoriterna. Framför allt har Häcken haft mindre spets än ifjol. Då gjorde man 38–10 på de elva första omgångarna. Nu har man 26–10.
Häckens målskört har alltså minskat med drygt ett mål per match. Ändå har man tagit 30 poäng i år, vilket är sex fler än i fjol. Och det är ju inte oviktigt.
Även Hammarby har fler poäng än vid samma läge i fjol. Då stod stockholmarna på 25 poäng och målskillnaden 26–10. I år har de 28 poäng och 22–6. Dock var det serieledning ifjol. Nu är man ”bara” tvåa.
Det troliga är alltså att ett av topplagen tar hem guldet. Häcken är i förarsätet, och man har i det pågående fönstret stärkt upp defensiven med mittbacken Josefine Rybrink, och har alltså fått tillbaka världsmålvakten Jennifer Falk.
Frågan är ju lite hur målskyttet kommer att se ut utan Felicia Schröder. Följfrågan lyder således: Vilken nivå håller ersättaren Joy Omewa?
Första svaret på följdfrågan dröjer lite. För Häcken har tre spelare som är på väg till Marocko för att spela i det Afrikanska mästerskapet. Utöver Nigerias Omewa är det också landsmanninan Halimatu Ayinde samt Faith Chinzimu från Malawi.
En fördel för Häcken är att man slipper kvala mot Champions League, utan redan kan planera för den ligafas som drar igång i slutet av september.
Utöver frågetecknet för målskyttet så undrar man också lite över hur Häcken skall lösa den defensiva balansen på mittfältet. Pernille Sanvig har varit strålande under våren. Men lånet av danskan har väl löpt ut? Man har inte värvat någon ersättare. Men i truppen finns minst fyra tänkbara ersättare.
Av dem är det dock bara talangfulla Nathalie Staaf som finns tillgänglig från början av återstarten. Vågar man ge F19-EM-spelaren förtroendet? Nämnda Ayinde är ett annat alternativ. Men hon skall ju först spela Afrikanska mästerskapen. Sedan har serieledaren dessutom två tänkbara ess i rockärmen i Elin Rubensson och Johanna Fossdalsa Sørensen. Det är dock lite oklart när det går att spela ut de båda korten, och om de håller ”ess-form” från start. Rubensson är ju på väg tillbaka från en mammaledighet, och Fossdalsa från en korsbandsskada.
Även i Hammarby finns det ett frågetecken för den defensiva balansen på mittfältet. Emilie Joramo har ju varit lagets genomgående bästa spelare det senaste året. Nu lämnar hon en lucka efter sig.
Hur stor den där luckan blir återstår att se. Ännu så länge har man inte värvat in någon ersättare. Men Mathilde Janzen är en spelare i befintlig trupp som är tänkbar i positionen. Om hon är den tänkta lösningen får vi ett första svar på under lördagens bortamöte i Norrköping.
Annars har Bajen just nu en rätt tunn trupp. Man har väntat på att det skall trilla in lite nyförvärv. Men istället kom igår nyheten att sportchefen Arnór Smárason tar timeout av personliga skäl, och tillfälligt ersätts av flickakademins chef Magnus Bodsgård med stöd av den tekniska chefen Adrian Båge von Heijne och av vice vd Markus Nilsson.
Även om Bajen har identisk målskillnad som ifjol, +14, så har man alltså gjort färre mål. Bästa målskytt är mittfältaren Elin Sørum med fyra fullträffar. Förstaval som nia har varit Svea Rehnberg, som dock bara gjort två mål på 626 spelminuter.
Det finns alltså även frågetecken kring spetsen. På forwardssidan har man ju dock ett nyförvärv. Frågan man ställer sig är om Anna Walter är den målskytt man sökt. Eller skall Mari Nyhagen få chansen. Norskan har gjort tre mål på 397 spelminuter, och alltså visat en klart större effektivitet än Rehnberg.
Bakom de båda topplagen kommer en andraklunga med Malmö FF och AIK, som båda står på 21 poäng. Malmö FF hade länge svårt med målskyttet under våren. Men man fick det att lossna i sista matchen inför uppehållet, där Kristianstad besegrades med hela 6–0.
Det var en lite konstig match där Kristianstad startade klart bäst under de första tio minuterna. Så långt såg Malmö riktigt uddlöst ut. Då stod Alice Egnér för en av vårsäsongens värsta bjudningar när hon frispelade Miljana Ivanovic, och gav Malmö den knuff i ryggen som de tydligen behövde. För där vände matchen. KDFF rasade ihop, och Malmö hittade målet.
Nu har man tappat två av sina tre bästa målskyttar i Ivanovic och Sara Kanutte Fornes. In istället har Hlin Eiriksdottir och Älvali Lindström kommit. Vi får se vad det innebär för effektiviteten.
På många sätt har MFF känts som vårens besvikelse. Laget gjorde succé som nykomling i fjol, och startade årets säsong med en på pappret både bredare och starkare trupp. Dock är det inte självklart att man får ihop laget direkt när man plockar in fem nya tänkbara startspelare.
Och faktum är att MFF inte har inlett årets serie speciellt mycket sämre än fjolårets. Ifjol stod man på 24–12 och 23 poäng efter elva omgångar. I år är facit 22–8 och 21 poäng. Tack vare den där storsegern mot KDFF har alltså Malmö bättre målskillnad än ifjol. Och man har alltså bara två poäng färre. Det som gör att man ändå känner att laget har underpresterat är väl att avståndet upp till serieledningen är nio poäng. I fjol var det bara två i det här skedet.
Känslan är ändå att ”Di himmelsblå” bör ha en väldigt bra chans att försvara den tredjeplats man tog i fjol.
Utmaningen kommer i första hand från årets ena skrällgäng, AIK. Gnaget har haft otroligt bra utdelning så här långt. Målskillnaden 19–15 borde inte räcka till 21 poäng och kamp om Europacupplatser. Men trots 15 insläppta mål har man bara förlorat två matcher.
I AIK har målvaktsposten varit frågetecknet ända sedan det stod klart att Jada Whyman inte skulle komma till spel i år. Men finländska Emilia Dannbäck har hittills klarat jobbet på ett helt okej sätt.
Nu sätter vi väl istället det största frågetecknet kring målskyttet. Vårens succéspelare Olivia Garcia är tillbaka i Brighton och Adelisa Grabus är knäskadad. Då sätts det största hoppet till nyförvärvet Loreta Kullashi.
27-åringen gjorde landslagsdebut redan som 18-åring, och blev tvåmålsskytt mot Sydafrika redan i första matchen. Då kändes det som att hon skulle kunna bli en världsstjärna. Men när hon nu återvänder till damallsvenskan finns det flera frågetecken kring henne.
Det var ju nämligen länge sedan hon var en startspelare i något lag. Eller, hon var det en kort period i höstas. Kullashi startade fem av de sex första omgångarna för FC Badalona i spanska ligan. Men sedan den 4 oktober har hon inte en enda start. Och när det gäller målskyttet har det bara blivit en fullträff på de två senaste säsongerna.
Om Kullashi är en hit kan kanske AIK utmana om topp tre under hösten. Annars är risken att man ganska snart hamnar i ett ingenmansland mellan topp och botten.
För från och med femteplacerade Eskilstuna United börjar vi titta neråt i tabellen. Nykomlingen är årets stora skrällag. Jag tippade laget på kvalplats, men garderade mig med att skriva att man ”bör ha god chans att klara kontraktet”. Den chansen har ökat betänkligt under en vårsäsong där man legat på övre halvan hela tiden.
Även om United har längre avstånd till serieledning (13 poäng) än till nedflyttning (9 poäng) måste man säga att det är imponerande att ha tagit 17 poäng trots att man bara gjort nio mål. De där målen har man för övrigt fördelat på åtta olika målskyttar. Nio mål är näst sämst i serien, men de har kommit i ”rätt” matcher, och man har räknat in fem trepoängare.
Om man har ett stabilt försvarsspel måste man inte vräka in mål. Och stabiliteten har United. Man har bara släppt in tio mål, vilket är lika många/få som serieledande Häcken. Med totalt 19 mål på sina elva matcher är United det lag som varit målsnålast av alla så här långt. Trots det kan Eskilstuna redan ha säkrat kontraktet. Det har knappast övriga nio lag.
Två poäng bakom målsnåla Eskilstuna ligger seriens målgladaste gäng, Kristianstad. I KDFF:s matcher har det blivit mer än dubbelt så många mål som i Eskilstunas.
Kristianstads målskillnad är 18–23, vilket alltså innebär totalt 41 mål på de elva matcherna. I början var det mest mål framåt. Man inledde med tre raka segrar, vilket är orsaken till att man ligger på övre halvan under sommaruppehållet. För de åtta senaste omgångarna har det inte alls sett lika bra ut. Där har det bara blivit seger mot jumbon Uppsala. Och våren avslutades alltså med 6–0-raset mot Malmö FF.
Det har inte hänt något i KDFF under sommarfönstret. Det innebär att vårens succéspelare Linda Lif Boama ser ut att bli kvar. Med fem mål och två assist är isländskan i topp av skytteligan om man bara räknar de spelare som är kvar.
Både Piteå och Vittsjö har 14 poäng och målskillnaden –2. Norrbottningarna ligger dock på övre tabellhalvan genom att man har gjort ett fler mål – tolv mot Vittsjös elva.
Vittsjö fick en dålig start, förlorade de tre första matcherna och stod på tre poäng efter fem omgångar. Ändå känns det nordskånska bylaget väldigt stabilt. Samma sak med Piteå. Båda lagen är väldigt tuffa att möta. Båda har svåra att göra mål på, och därmed också svårslagna.
De båda lagen har bara sex poäng ner till nedflyttningsstrecket, så de kan lätt dras ner i träsket. I fjol krävdes det mer än 23 poäng och –23 i målskillnad för att klara sig kvar utan kval. Jag tippar att det kommer att krävas något liknande i år.
Det innebär att Piteå och Vittsjö behöver ta minst nio poäng på de sista 15 omgångarna. Det bör båda klara.
I nuläget tycker jag att den direkta nedflyttningsstriden börjar med BP på plats nio. Med sina tolv poäng och –7 i målskillnad är stockholmarna bara tre poäng över kval- och fyra poäng över nedflyttningsstrecket.
Som vanligt blandar BP och ger. Plantskolan från Stockholms västerort är enda laget som inte har noterat ett enda kryss efter elva omgångar. Man har fyra segrar och sju förluster.
Det såg mörkt ut i början, med bara tre poäng på de sex första omgångarna. Men sedan tickade det in nio poäng på de tre matcherna mot Uppsala, Rosengård och Piteå – och plötsligt såg tabellen riktigt trevlig ut.
BP har en riktig nyckelmatch i återstarten, derbyt hemma mot nästjumbon Djurgården. Seger där, och Brommaflickorna lär ligga på fast mark om tre omgångar när serien vänder.
BP har för övrigt breddat truppen lite under sommarfönstret. Tiondeplacerade Växjö har däremot tappat två innermittfältare. Det har även spekulerats en hel del kring att lagets skyttedrottning Maja Bodin skulle vara på väg bort. Ännu så länge är dock 24-åringen från Nättraby i Karlskrona kommun kvar i Växjö.
Hon lär behövas om man skall klara kontraktet. För efter bortamötet med Hammarby nästa fredag väntar två riktiga sexpoängsmatcher hemma på ”Nya Värendsvallen”. När serien vänder skall nämligen både Rosengård och Djurgården komma på besök till residensstaden i Kronobergs län.
Om Växjö vinner de båda nyckelmatcherna ser det väldigt bra ut för dem i botten. Om det däremot blir förluster är risken stor att man ligger under nedflyttningsstrecket efter 14 omgångar.
Växjö har för övrigt så här långt nästan kopierat sitt fjolårsfacit. I fjol hade man elva poäng och 16–22. Nu har man elva poäng och 16–18.
För FC Rosengård har däremot serien startat klart sämre än i fjol. Då låg man på övre halvan med 16 poäng och 12–13. Nu har man sju poäng färre. 2024 års suveräna mästarlag kommer från en riktigt jobbig vårsäsong, där man som bäst låg på kvalplats under de tio första omgångarna.
Spelmässigt har det ofta sett riktigt bra ut. Men Malmöklubben har inte klarat av att omsätta bra spel i mål och poäng. Men man avslutade våren med välkommen islossning i nyckelmatchen mot Djurgården. 4–1-segern tog Rosengård upp på fast mark i tabellen för första gången.
Nu har man breddat och sannolikt även spetsat truppen under sommarfönstret. Skall vi tro att Rosengård är på väg att lämna bottenträsket? Ett första svar på den frågan kan vi ge när serien vänder. För i de två omgångarna fram tills dess väntar matcher mot Vittsjö och Växjö.
Rosengård är alltså precis ovanför strecken. På kvalplatsen ligger fjolårsfemman IFK Norrköping. Östgötarnas resultat under våren har förstås förvånat en hel del.
Men jag hade glömt att Peking faktiskt länge låg i botten även förra våren. Efter elva omgångar fanns man just på den negativa kvalplatsen med elva poäng och 10–16. Placeringen är alltså densamma i år. Samma sak med antalet gjorda mål. Men trots att man släppt in tre färre har man två poäng mindre.
Att man tappat lite slagkraft är egentligen inte förvånande. I vintras lämnade poängspelare som Svea Rehnberg, Vesna Milivojevic och Wilma Leidhammar. Det har förstås påverkat laget. Men tränare Stellan Carlsson brukar kunna bygga om. Och i fjol började poängen trilla in från och med den tolfte omgången. Får vi se ett liknande lyft i höst?
Norrköping startar alltså hösten med tufft möte med Hammarby. Jag såg Pekings genrep mot Elfsborg i lördags. Då kollade jag lite extra på vänsterbacken Paula Broddner Klingspor, som kom med i det officiella allstarlaget i F19-EM.
Broddner Klingspor var verkligen bra i F19-EM. Hon var hela tiden på språng på sin kant, och hennes prestationer där lär ju ge eko i de europeiska toppligorna. Jag tyckte väl kanske att hon inte var lika delaktig mot Elfsborg. Men 19-åringen från Sundbyberg blir ändå en spelare att kolla in i höst.
Under våren utmärkte sig Norrköping genom att ha en stabil defensiv. Bara 13 insläppta mål är ju färre än fjärdeplacerade AIK. Men östgötarna har inte fått till målskyttet. Kanske såg jag början till en förändring på den fronten.
För trots att mötet med elitettans tvåa, Elfsborg, länge var rätt jämn rent spelmässigt så visade Norrköping vass spets. Man utnyttjade skoningslöst boråsarnas misstag. Och i paus ledde Peking med 3–0, och då hade man ändå kostat på sig att skicka två bollar i ribban.
Elfsborg har ju bara släppt in två mål i elitettan så här långt. Nu släppte man alltså tre på en halvlek. Och till slut vann Norrköping med 4–2. Här är lite bilder från matchen som spelades i tolvgradig kyla på längskidornas världscuparena Lassalyckan i Ulricehamn:
Norrköping har alltså inte fått till målskyttet under våren. Effektiviteten är ett ännu större problem hos Djurgården, som bara har gjort sex mål.
I fjol var Stockholms stolthet damallsvenskans stora positiva överraskning. Man slutade på bronsplatsen och man låg också just som fyra efter elva omgångar. Då hade man 21 poäng och målskillnaden 22–16. Nu är Mimmi Wahlström mammaledig och Djurgården är istället årets stora negativa överraskning.
För vem hade trott att laget skulle ligga näst sist under sommarvilan med bara åtta poäng och 6–20 i målskillnad? Det såg ju så stabilt ut i svenska cupen.
Där vann Djurgården sin grupp med maximala nio poäng. På de tre gruppmatcherna gjorde man lika många mål som man gjort på elva matcher i damallsvenskan. Och i semifinalen skakade man Häcken. Det var först i 81:a minuten som Felicia Schröder lyckades kvittera, sedan vann de svenska mästarinnorna efter förlängning.
Men det som såg så bra ut i cupen har Djurgården inte lyckats visa i serien. Under sommaren har man bytt tränare från Willie Kirk till Mikael Widfeldt och Anders Johansson. Vi får se om det kan leda till ett lyft upp över strecken.
Man hade väl trott att Djurgården även skulle plocka in en etablerad forward nu under sommaren. Ännu så länge har ingen sådan presenterats. Men fönstret är ju öppet i ett par veckor till.
På den 14:e och sista platsen finns IK Uppsala Fotboll. Laget har hängt med bättre än förväntat under våren. Men inför hösten är allt ett massivt mörker.
Den avgående sportchefen och tidigare tränaren Julius Brekkan förklarade i UNT i januari att: ”Jag ser inte hur vi ska åka ur.” Det visade sig att Brekkan hade satt ihop ett lag som klubben inte hade råd med. Nu säljer man av alla sina guldkort för att klara elitlicensen, och inte riskera att flyttas ner i division ett.
Inför hösten är det väl ingen som ser hur Uppsala skall kunna klara sig kvar. Frågan är istället om laget kan ta någon mer poäng. Jag är tveksam.
Men om Uppsala får ordning på utgifterna och kan klara elitlicensen så ser man ju ett värde i att ett ungt och hungrigt gäng spelare fåt känna på damallsvenskt spel i höst. Där kan kanske Uppsala bygga en bra grund inför nästa år i elitettan.
Innan jag sätter punkt för det här långa inlägget får det även bli några ord om just elitettan. Där fick vi ett sent tronskifte. När Elfsborg avslutade våren med två 1–1-matcher kunde Linköping smita förbi och överta serieledningen. De båda topplagen är fortsatt obesegrade – och Elfsborg har alltså bara släppt in två mål.
Med 16 omgångar kvar att spela känns det som att det är fyra lag som gör upp om de två platser som innebär direktuppflyttning och den som innebär kval. Utöver LFC och Elfsborg handlar det även om IFK Göteborg och Kif Örebro.
Avståndet mellan serieledande LFC och fyran Kif Örebro är bara fyra poäng. Sedan är det ytterligare fyra poäng ner till femteplacerade Trelleborg. TFF är väl inte borta, men skåningarna har inte råd att tappa speciellt många fler poäng.
Det stora frågetecknet i toppen finns för Kif Örebro. Klubben har dels inte fått elitlicens ännu, dels har man bytt tränare, till synes mot spelarnas vilja. Vi får således se om klubben har råd att behålla alla spelare, och om man under ny ledning kan förlänga den segersvit som är uppe i fem raka matcher.
I botten ser det mörkt ut för Sandviken och Häcken, som båda är avsågade. Det är ju tre lag som åker ut. Och i nuläget ligger ytterligare sex lag i farozonen för att hamna under strecket. Umeå ligger på övre tabellhalvan, men har bara sex poäng ner till nedflyttning.
Övriga lag som ligger i farozonen är Örebro SK, Husqvarna, Jitex, Gusk och Alingsås. Totalt sett har det hänt väldigt lite på värvningsfronten i elitettan så här långt i sommar. Men det är några av de där lagen i botten som har sett om sina hus. På pappret känns det som att Jitex har gjort den bästa värvningen genom att plocka hem målfarliga Olivia Alcaide från Frauen-Bundesliga.
En blogg om internationell damfotboll 