För två veckor sedan skrev jag lite kort om de världsdelsmästerskap som avgörs under året. I dag är det avspark för det andra, det Afrikanska mästerskapet.

För första gången är det 16 deltagande lag. Så sent som för åtta år sedan var det bara åtta lag i den turnering som avgörs varannat år, och kallas Wafcon. De två senaste mästerskapen har haft tolv deltagarländer. Och nu är det alltså 16 lag som gör upp i Marocko från och med i dag och fram till den 16 augusti.

Det udda är ju att 2024 års Wafcon spelades förra sommaren, i just Marocko. Då vann Nigeria finalen mot värdnationen med 3–2. Och historiskt har Wafcon varit en enda lång nigeriskansk framgångshistoria. The Super Falcons har vunnit tio av de 13 spelade turneringarna. Ekvatorialguinea har två guld och Sydafrika har ett.

Trots att mästerskapet nu är större än tidigare är känslan att vi har med färre damallsvenska spelare än vanligt. Jag skriver känslan eftersom jag inte har gått tillbaka och kollat. Men i år är det i alla fall fyra Sverigebaserade spelare i turneringen. Det handlar om Häckentrion Halimatu Ayinde, Joy Omewa och Faith Chimzimu, där de två förstnämnda spelar för Nigeria medan Chimzimu tillhör Malawi.

Den fjärde och sista damallsvenska spelaren är svensk, det handlar om Piteås Sharon Sampson som har bott i Sverige sedan hon var ett år. I Wafcon representerar hon födelselandet Ghana. I Ghana har vi även svensk lagledning. Black Queens coachas av Kim Björkegren, och i staben finns även Pierre Persson.

Kvalet till årets Wafcon var lite udda. Det handlade om direktutslagning i cupform i två omgångar. De elva lag som vann sitt dubbelmöte i andra kvalomgången fick varsin plats i turneringen. Dessutom hade förstås värdnationen Marocko en plats.

När turneringen plötsligt utökades från tolv till 16 lag fördelades de sista fyra platserna efter världsrankingen. De fyra högst rankade lagen som hade förlorat sina dubbelmöten i den andra kvalomgången fick alltså plats. De fribiljetterna gick till Kamerun, Elfenbenskusten, Mali och Egypten.

Kollar vi den där världsrankingen är Nigeria återigen stor guldfavorit. De är rankade som nummer 36 i världen. Bakom dem finns fyra afrikanska lag på platserna 57–65: Sydafrika, Ghana, Marocko och Zambia. Och där är väl där vi har de största utmanarna.

Här är en liten genomgång grupp för grupp. Lagen är sorterade efter världsrankingen. Siffran framför lagnamnen är just placeringen på aktuell ranking:

Grupp A

64) Marocko
74) Algeriet
79) Senegal
128) Kenya

Två lag går vidare till kvartsfinal från varje grupp. I grupp A är Marocko storfavorit. Laget coachas av omdiskuterade spanska VM-guldcoachen Jorge Vilda. På planen leds Marocko av 35-åriga veteranen Ghizlane Chebbak. Al Hilal-stjärnan har gjort 22 mål på 75 landskamper.

Bakom Marocko bör det stå mellan Algeriet och Senegal om den andra kvartsfinalplatsen. I Algeriets trupp känner vi igen den tidigare Malmö FF-spelaren Ines Belloumou.

Grupp B

57) Sydafrika
72) Elfenbenskusten
118) Burkina Faso
122) Tanzania

Grupp B bör Sydafrika vinna ganska klart. Elfenbenskusten är det näst högst rankade laget. Men de missade ju alltså i kvalet. Så det känns rätt öppet om andraplatsen.

I gruppen finns det ett par Sverigebekanta spelare i sydafrikanska duon Hilda Magaia (Morön 2022) och Linda Motlhalo (Djurgården 2020–2023). Däremot verkar tidigare Häckenspelaren Aisha Masaka vara skadad. För jag hittar inte henne i Tanzanias trupp.

Gruppens stora stjärna är Sydafrikas snabba forward Thembi Kgatlana, som numera håller till i Tigres i Mexiko. En annan spännande spelare är ivorianska mittfältaren Amani Kakounan med Bayern München som klubbadress.

Grupp C

36) Nigeria
65) Zambia
99) Egypten
153) Malawi

Här är förstås Nigeria storfavorit. Bakom dem borde Zambia ta andraplatsen. Men det skall bli spännande att se vad debuterande Malawi kan göra. De har ju en vass offensiv med Sverigebekanta systrarna Temwa Chawinga och Tabitha Chawinga. Dessutom har de alltså Häckens Chimzimu.

I Nigeria finns alltså också två Häckenspelare i Ayinde och Omewa. Där finns också flera spelare som tidigare varit Sverigebaserade:

* Osinachi Ohale (Vittsjö och Växjö 2017–2019)
* Christy Ucheibe (Assi 2019–2020)
* Uchenna Kanu (Linköping 2020–2021)
* Francisca Ordega (Piteå 2013–2014)

I Nigeria finns också några av turneringens allra största stjärnor i Brightonmålvakten Chiamaka Nnadozie och den tidigare Barcelonaforwarden Asisat Oshoala.

Men den allra största stjärnan spelar för Zambia. Jag tänker på Orlando Prides forwardsstjärna Barbra Banda. Zambia har ytterligare två NWSL-spelare i Racheal Kundananji och Prisca Chilufya.

Grupp D

60) Ghana
71) Kamerun
84) Mali
120) Kap Verde

I grupp D är Ghana och Kamerun de stora favoriterna. Det trots att Kamerun alltså först missade i kvalet. Men vem vet, Kap Verde gjorde ju en succédebut i herrarnas VM. Kanske kan landets damlandslag surfa på den vågen när de debuterar i Wafcon?

Utöver Björkegren, Persson och Sampson har Ghana den tidigare Djurgårdenspelaren Portia Boakye.

På stjärnfronten är Englandsfödda mittfältaren Chantelle Boye-Hlorkah en spännande spelare som gjort mål för både London City Lionesses och Nottingham Forest.

I Kamerun har veteranen Gabrielle Aboudi Onguéné fortfarande en stor roll. 37-åringen har spelat i landslaget sedan 2008. Laget har även en Sverigebekanting i Michaela Abam, som ju spelade för Linköping 2023.

18.00 lokal tid drar Wafcon igång med Algeriet–Senegal. Det är 19.00 svensk tid. Och 22.00 svensk tid spelar Marocko mot Kenya. Den stora frågan är hur man kan se matcherna. Vad jag förstått skall vi i Sverige kunna se dem på CAF:s Youtubesida. Men jag ser inget där ännu.

I går skrev jag att topplagen mest har imponerat genom att vinna sina matcher, men att det varken har slagit gnistor om Häcken eller Hammarby. I dag gav Bajen svar på tal genom en imponerande stark 4–0-seger borta mot IFK Norrköping.

Bajens startelva i den damallsvenska omstarten var intressant på många sätt med tanke på de förändringar i truppen som skett under sommarfönstret. På sin hemsida satte Bajen upp det så här: Cajsa Andersson – Stina Lennartsson, Alice Carlsson, Emilie Bragstad, Gudrún Arnardóttir, Mathilde Janzen – Elin Sørum, Vilma Koivisto, Inès Lorenius, Fanny Peterson – Mari Nyhagen.

Noterbart var att junioren Lorenius startade. Hon ingår ju inte i A-truppen ännu, och hade inte sitt namn på tröjan. Men hon var väldigt bra och lär snart skriva under sitt första proffskontrakt. Noterbart också att Cajsa Andersson fick göra sin andra damallsvenska match för Hammarby. Emma Holmgren verkar vara en bit från spel. För på bänken satt F19-målvakten Alice Olsson. Andersson gjorde för övrigt ett par fina räddningar och kom ifrån Idrottsparken med en nolla. Hon har fortfarande inte släppt något damallsvenskt mål i Bajendressen.

Tittar vi på hur det såg ut i praktiken så anföll Bajen i ett 3–2–4–1 där Sørum och Koivisto tog hand om de defensiva mittfältsrollerna och Nyhagen var nia. Norskan förpassade alltså Svea Rehnberg till bänken.

Stockholmarna stod alltså för en riktigt imponerande insats. Man hjälptes förstås av att man fick hål på hemmalaget redan i sjätte minuten. Målet var en gåva från Sofia Hjern, som var ute och hängde tvätt på en hörna. Efter hemmamålvaktens grova miss damp bollen ner framför Gudrun Arnardottir, som utan problem kunde trycka in höstens första damallsvenska fullträff.

Efter det kunde Hammarby slappna av och spela ut. Topplaget var verkligen överlägset mot ett frustrerat Norrköping. Östgötarna körde ett klassiskt 4–4–2 med mittfältsdiamant och med Emma Engström och Beatrice Persson som forwardspar. Den sistnämnda hade hemmalagets första avslut i 18:e minuten. Hon tvingades Cajsa Andersson till en fin räddning. Men Persson från Östadkulle hade nog behövt få den bollen förbi Bajenkeepern.

För cirka fyra minuter senare var det 0–2. Fanny Peterson skickade från nära håll snyggt in bollen via ribban ovanför en chanslös Hjern.

Målet kom efter att Norrköping blivit väldigt passivt i sitt låga försvarsspel. Bajen kunde först ostört spela förbi förstapressen, upp till Peterson. Sedan tog man sig lika smärtfritt runt på högerkanten. Inspelet stoppade Josefin Harrysson, men hon gjorde det inte bättre än att det blev ett perfekt upplägg för Peterson.

Känslan är att Peking inte är det minsta bekvämt med att spela ett lågt försvarsspel. För även 0–3 var en gåva till gästerna. Det kom i andrafas efter en hörna. Julia Karlernäs missade helt sin rensning, och då kunde Mathilde Janzen ge Inez Lorenius öppet skottläge från straffpunkten. Det missade inte 18-åringen. Med sin fina vänsterfot satte hon säkert bollen i burgaveln.

Redan där var matchen avgjord. Den andra halvleken spelade Bajen tryggt av. Man gjorde även 4–0 på straff. Och man kunde låta flera unga talanger få visa upp sig. Segern var lagets största den här säsongen. Att den kom efter en period där många av oss har förvånats över uteblivna värvningar gladde garanterat lagledningen.

För Norrköping var det däremot en högst ovälkommen käftsmäll. Inför avspark hade man inte släppt in fler än två mål i någon seriematch. Nu inledde man hösten med att släppa fyra. Och försvarsspelet såg alltså stundtals riktigt virrigt ut.

För Peking gäller det att slicka såren snabbt. För på lördag väntar en riktig måstematch borta mot tabelljumbon IK Uppsala.

Det spelades ju bara en damallsvensk match idag. Egentligen skulle ju omstarten vara nästa helg. Men de båda lag som skall kvala mot Champions League, alltså Hammarby och Malmö FF, har fått bryta ut sina matcher ur den 13:e omgången och spela dem redan nu. Malmös är i Vittsjö på måndag.

Däremot har vi haft full omgång i elitettan under lördagen. Det har varit regn och blåst i mitt semesterparadis, så jag ägnade tre timmar åt att kika på matcher från vår näst högsta serie. Först kollade jag in Elfsborg–Umeå. Västerbottningarna nämndes som ett tänkbart topplag inför seriestart. Själv tippade jag dem på femte plats.

Men våren har varit tung för UIK, och dagens match var sannolikt deras absolut sista chans att haka på topplagen. Men det var aldrig nära. Man kan förstås spekulera i vart matchen hade tagit vägen om inte Emma Becker gjort ett anmärkningsvärt självmål till 1–0 för Elfsborg.

Men boråsarna var ändå hela tiden minst en klass bättre. När Stina Jensen gjorde 3–0 hade inte gästerna haft en enda riktig målchans. Det blev lite nerv i matchen under några minuter efter att UIK lyckades reducera till 3–1.

Men som sagt, Umeå kan nog glömma toppstriden. För Elfsborg blir det däremot en spännande höst. Laget var aldrig riktigt illa ute, utan vann med 4–1 och befäste sin placering ovanför det damallsvenska strecket. Någon timme efter slutsignalen stod det för övrigt klart att man har serieledningen efter den elfte omgången.

På slutet av matchen på Borås Arena bytte jag match, och började kolla in den på Vapenvallen i Huskvarna. Där regnade det in mål. I sista omgången innan uppehållet skrällde HFF till sig en poäng mot Elfsborg. Nu var man nära att vinna mot IFK Göteborg.

Det var nämligen hemmaledning med 4–3 efter 90 minuter. Men Blåvitt fick till slut med sig en poäng efter att Valentina Metaj kvitterat med en läcker yttersida i andra övertidsminuten.

Husqvarna har alltså visat att man har kvalitet att ta poäng mot topplagen på hemmaplan. Jag vet inte om underlaget har en roll här. Klart är att både Elfsborg och Blåvitt har haft det jobbigt på gräs så här långt. Boråsarna har spelat två gräsmatcher. Man vann med ett nödrop med 1–0 i Alingsås, och fick alltså 1–1 på Vapenvallen. Vad jag kan se har Blåvitt spelat tre gräsmatcher. Det blev klar seger på Jernvallen i Sandviken, men kryss både på Mjörnvallen och i Huskvarna.

Även sommarens serieledare Linköping spelade på gräs i dag – och tappade poäng. Man gjorde det på alltid blåsiga Vapenvallen i Trelleborg. Jag kikade lite på den första halvleken. Det blev inte jättekoncentrerat för jag stördes av ett sjödrama utanför fönstret på mitt semesterboende. En segelbåt verkade ha trasigt segel, och fick bogseras av Sjöräddningen.

På tv-skärmen noterade jag att Linköping kom till spel utan storstjärnan Jonna Andersson. Jag läste i Corren att hon sparades av säkerhetsskäl i förra veckans träningsmatch. Det känns väl lite oroande för LFC att hon saknades helt i dagens match.

Den halvlek jag såg startade Trelleborg piggast. Men sedan tog Linköping över, och topplaget borde ha gjort ett par mål före pausen. Istället blev det hemmalaget Ronja Karlsson Törnborg som gjorde halvlekens enda mål.

Hon gjorde det i slutminuten på ett mäktigt sätt. Anfallaren fick bollen vid egen straffområdeslinje, och drev sedan över hela planen. Cirka 80 meter längre fram hade hon hållit undan för alla motståndare, rundat målvakt Julia Cavander och slagit in bollen i målet.

Jag har inte sett alla mål i elitettan den här säsongen. Men jag har svårt att se att det har gjorts någon bättre prestation. Fastighetsmäklaren Ronja Karlsson Törnborg är alltså spelaren att slå i kampen om Årets mål i elitettan 2026.

Karlsson Törnborg är ju för övrigt från Linköping, och har tidigare spelat för LFC. I slutet av den andra halvleken fick hon se sin gamla klubb kvittera på straff. Det var en straff av den kategori som man kan få ibland, men inte kan räkna med. Alltså korrekt dömd, men inte självklar.

Östgötarna fick alltså med sig en viktig poäng. Serieledningen tappade man däremot. Nu leder Elfsborg på bättre målskillnad. Men det är fortsatt väldigt tätt i toppen. Nu skiljer det bara tre poäng mellan ettan och fyran. Det topplag som inte är nämnt är Kif Örebro. De var i Uppsala, och kämpade till sig en 2–1-seger mot Gusk. Det var lagets sjätte raka seger. Och nu är man uppe på tredjeplatsen, två poäng bakom Elfsborg och LFC, och en före Blåvitt.

Det kommer garanterat att vara anledning att återkomma till den här fyrkampen framöver, och det kan även bli läge att dyka djupare in i topplagens gräsliga facit på naturligt gräs.

Men det spelades också viktiga matcher i botten. Framför allt var det en blytung sexpoängsmatch på Jernvallen. Där var Sandviken ytterst nära att ta sin första trepoängare för säsongen. Men trots 3–1-ledning efter 85 minuter fick man nöja sig med kryss. Det drog in en mindre storm över Gästrikland där i slutet av matchen. Och det kom inte bara nederbörd från himlen, det regnade även in två mål från gästande Alingsås.

Det var blytungt för Sandviken, som verkligen hade behövt en trepoängare. Men det hade även Alingsås. För trots poängen ligger västgötarna kvar under nedflyttningsstrecket. Och en av de möjliga räddningsplankorna stod för en fin vändning. I Mölndal visade nämligen Olivia Alcaide direkt varför hon är sommarens supervärvning i elitettan.

28-åringen gjorde alla tre målen när Jitex vände underläge till 3–2-seger mot Örebro SK. Därmed fick Jitex lite andrum i botten. Man har nu tre poäng ner till både Gusk och Alingsås.

Slutligen tog Häcken sin första poäng för säsongen via 1–1 borta mot Enskede. Noterbart från den matchen var att Nathalie Staaf inte fanns med i Göteborgslagets trupp. Innebär det att hon är tänkt att få en större roll i A-laget?

Det pågår ju lite fotboll på andra sidan Atlanten. Och då tänker jag inte bara på herrarnas VM. Utan den enda större ligan i världen som är igång just nu är USA:s NWSL.

Numera har vi bara tre svenska spelare där. För Evelina Duljan är det jobbigt. Hon har inte spelat en enda minut för Houston Dash i ligan. 23-åringen har överhuvudtaget haft väldigt begränsad speltid ända sedan 2019. Hon hade ett uppsving i fjol, med fem starter, nio inhopp, ett mål och totalt 457 spelminuter i NWSL. Men i år är hon alltså fast i frysboxen. Hon har ändå haft kvar sin plats i U23-landslaget. Där gjorde hon två inhopp om vardera tolv minuter i slutspelet av U23 Friendlies i våras.

Evelyn Ijeh har gjort tre mål och två assist på tolv matcher för North Carolina Courage. Nio av de tolv matcherna är från start, och totalt har den Göteborgsfostrade forwarden kommit upp i en speltid av 737 minuter.

Den tredje svenska spelaren i NWSL är Cassandra Bogere i Portland Thorns. Anfallaren som debuterade i det svenska U23-landslaget vid senaste samlingen har fått stort förtroende av tränare Robert Vilahamn och har tolv starter, två inhopp och en total speltid på 903 minuter trots att hon står på noll mål och noll assist.

Vi har ju faktiskt fler tränare än spelare i NWSL för tillfället. Vilahamn är en av fyra svenska huvudtränare i de 16 lagen. Hans Portland går bra, och ligger just nu trea i den jämna och något haltande tabellen.

I skrivande stund har lagen spelat mellan 13 och 15 omgångar. Efter 30 omgångar går de åtta bästa lagen till slutspel. Det är egentligen bara jumbon Racing Louisville som är helt borta ur slutspelsstriden. Även nästjumbon Chicago Stars FC, har ett jobbigt läge. Men Martin Sjögrens lag kan inte skrivas av helt från möjligheten att nå topp åtta.

Det är lite svårt att värdera en tränares insats. Men jag tänker att lagets utveckling från förra året ändå säger ganska mycket om hur tränaren har lyckats. Så här ser det ut för våra fyra svenska NWSL-tränare:

* Robert Vilahamn gör sin första säsong i Portland Thorns:
2025: Placering: 3. Poäng: 40 – snitt 1,54. Målskillnad: 36–29 – snitt 1,38–1,12.
I år: Placering: 3. Poäng: 27 – snitt 1,80. Målskillnad: 24–16 – snitt 1,60–1,07.

* Martin Sjögren gör sin första säsong i Chicago Red Stars:
2025: Placering: 14 (sist). Poäng: 20 – snitt 0,77. Målskillnad: 32–54 – snitt 1,23–2,08.
I år: Placering: 15. Poäng: 12 – snitt 0,86. Målskillnad: 8–28 – snitt 0,57–2,00.

* Jonas Eidevall gör sin andra säsong i San Diego Wave:
2024: Placering: 10. Poäng: 25 – snitt 0,96. Målskillnad: 24–35 – snitt 0,92–1,35.
2025: Placering: 6. Poäng: 37 – snitt 1,42. Målskillnad: 41–34 – snitt 1,58–1,31.
I år: Placering: 1. Poäng: 28 – snitt på 1,87. Målskillnad: 21–15 – snitt 1,40–1,00.

* Mak Lind gör sin första säsong i North Carolina Courage:
2025: Placering: 9. Poäng: 35 – snitt 1,35. Målskillnad: 37–39 – snitt 1,42–1,50
I år: Placering: 7. Poäng: 21 – snitt 1,62. Målskillnad: 20–16 – snitt 1,54–1,23.

Som synes har alla de svensktränade lagen bättre poängsnitt i år än innan den svenska tränaren tog över. För Sjögren och Chicago Red Stars är det dock inte lika klar förbättring som för de tre andra. Chicago har exempelvis mer än halverat antalet gjorda mål jämfört med i fjol. Dock är det ju något man kan acceptera om de få mål man gör ändå leder till poäng.

Såväl Vilahamn, Eidevall som Lind har sina lag på slutspelsplats med ungefär halva serien spelad. Bäst utveckling har Eidevall haft. Sedan han tog över har San Diego i princip dubblat sin snittpoäng. Man gör dessutom klart fler mål, och släpper in klart färre.

Som bekant är NWSL den liga i världen som har störst publiksiffror. De tre senaste åren har snittet varit femsiffrigt. Säsongen 2024 sågs matcherna i grundserien av över två miljoner människor. Det kommer man att nå upp i även i år, det är ju två fler lag i ligan i år.

Här är publiksnittet i NWSL:s grundserie de senaste åren:

2022: 7 894
2023: 10 432
2024: 11 235
2025: 10 669
2026: 10 932

Det känns som att det kan bli nytt rekord i år. För NWSL ser ut att dra nytta av herrarnas VM. Natten mot torsdagen vann Gotham FC med 1–0 mot Washington Spirit i ett toppmöte. Matchen sågs av 42 175 åskådare på Citi Field i New York. Noterbart här är att säsongen före pandemin, 2019 drog Gotham FC (som då hette Sky Blue FC) totalt 40 059 åskådare under hela ligan. Nu slog man den noteringen i en match.

Enligt den insatta amerikanska damfotbollsjournalisten Jeff Kassouf var 80 procent av åskådarna på plats för första gången. Där har Gotham alltså cirka 34 000 potentiella supportrar.

Nio av de 16 lagen i NWSL har just nu ett snitt på över 11 000 åskådare. Klart sämst i klassen är Chicago, som bara drar 4340 personer per hemmamatch. Det kan dock jämföras med Hammarby som leder den damallsvenska publikligan med ett snitt på 2 144.

Innan jag lämnar USA och NWSL noterar jag att vi ju har ytterligare en svensk medborgare i ligan. Jag tänker förstås på Marta Vieira da Silva i Orlando Pride. Den 40-åriga legendaren har spelat 434 minuter fördelat på fyra starter och sex inhopp. Hon har gjort två mål och slår 84 procent av sina passningar till en medspelare.

Så till den svenska västkusten. Det pågår ju även en stor turnering i heta Göteborg. Jag har varit på plats i värmen på Gothia cup två dagar, och sett några spännande talanger.

Den intressantaste klassen på flicksidan är ju inbjudningsturneringen F17 Elit. Där har tre svenska lag tagit sig till semifinal. Djurgården och Häcken tog full poäng i det fyra omgångar korta ligaspelet. De fick med sig Enskede IK och japanska fotbollsskolan Kamimura Gakuen till semifinalspelet. Noterbart att japanskorna inte har släppt in ett enda mål.

Semifinalerna spelas under seneftermiddagen. Det blir ett Stockholmsderby mellan Djurgården och Enskede, och så tar Häcken emot Kamimura.

Jag har sett Enskede i några minuter mot Umeå IK. Dock utan att jag hann bilda mig någon större uppfattning om lagen och spelarna. Däremot har jag sett två norska talanger i F17 Elit som det blir spännande att följa framöver. Det var Rosenborg som har två spännande anfallsspelare i Troya Désirée Bondø Garstad (född 2010) och Mima Monga Elvestad (2011).

I den äldsta flickklassen, F18 skall tre norska och ett svenskt lag spela semifinal vid 18-snåret i dag. Det svenska laget är Västra Together FC från Marks kommun utanför Borås. De möter SK Haugar. I den andra semifinalen ställs FK Haugesund mot Fredrikstads FK.

Det svenska hoppet Västra Together är verkligen ingen traditionell svensk fotbollsklubb. Tvärtom. Västra har inte ett enda lag i seriespel inom fotbollen. Däremot har man lag i futsalens näst högsta division. Inom fotbollen lånar man årligen ihop spelare under vintern och åker på en turnering till Las Vegas. Nu har man även lånat ihop spelare för att ställa upp i Gothia cup.

Det är alltså en klubb från Marks kommun. Men kollar man laguppställningen kan jag bara hitta en spelare som är från en Markklubb. Däremot hittar man spelare från flera Stockholmsklubbar – bland annat Boo FF, Sollentuna FK och FC Djursholm, från Lindsdal utanför Kalmar, från Uppsala, Smålandsstenar, och Hindås. Ni som har prenumeration på tidning inom Bonnier eller Gota Media kan läsa en text om Västra Together här.

Jag har sett Västra Together i en match. Då imponerades jag av två division 2-spelare födda 2009. Det var dels tekniskt skickliga yttern Estelle Larsson från IFK Luleå, dels kompromisslösa sexan Ella Delvéus från Veberöds AIF i Skåne.

Apropå Veberöd har de en av landets vassaste målskyttar i spelande tränaren Rebecka Holm. Den 29-åriga anfallaren, som gjorde 14 damallsvenska matcher för Kristianstad säsongen 2017, har gjort 21 mål på elva matcher i sydöstra Götalandstvåan.

Holm har även spelat i Malmö FF. En annan tidigare MFF-spelare som numera är en i lägre division, och har ett imponerande målsnitt är Lovisa Gustafsson. Hon har gjort 17 mål på tolv matcher för Smedby. Det gör hon till den målfarligaste spelaren i de tre division 1-serierna. Hon är närmast utmanad av Sundsvalls DFF:s Ida Åkerlund som har gjort 14 mål på tio matcher.

I tvåan överträffas Holm av Sturehovs Alma Lerjeryd som har gjort 22 mål på elva matcher i den västra Svealandsserien. 21-åringen från Örebro har bäst målsnitt i de sju division 2-serierna i Götaland och Svealand.

Norrland har ett annat upplägg på sina division 2-serier, vilket gör att det är svårt att jämföra med de södra regionerna. Men det finns förstås även några vassa målskyttar i Norrlandsserierna. Här är några:

* Liv Lönnerö, Bergnäsets AIK – 15 mål på åtta matcher i norra Norrland nord.
* Elise Johansson, Umeå Södra FF – 17 mål på nio matcher i norra Norrland syd.
* Elina Westlinder, Mariehems SK – 11 mål på fem matcher i norra Norrland syd.
* Mathilda Jonsson, IFK Timrå – 17 mål på nio matcher i mellersta Norrland.
* Mikaela Parner, IK Huge – 33 mål på nio matcher i södra Norrland.
* Ninni Lang, Hille IF – 21 mål på åtta matcher i södra Norrland.

Här sticker Mikaela Parner ut. 42-åringen från Gävle gör 3,67 mål per match. Imponerande.

London City Lionesses fortsätter att presentera meriterade nyförvärv. För några minuter sedan meddelade klubben att man värvar Rosa Kafaji från Arsenal.

De senaste åtta dagarna har klubben nu gjort klart med Alexia Putellas, Mapi Leon, Kadidiatou Diani, och nu alltså även med Kafaji. Dessutom har man förlängt med korsbandsskadade Kosovare Asllani. Tidigare under sommarfönstret har man även värvat Nicole Anyomi, Janni Thomsen och målvakten Mary Earps.

Kafaji kommer verkligen till en toppenmiljö. Men det känns väl inte som att hon kan vara säker på speltid. Tiapositionen är ju Alexias, och på kanterna har man bland annat spelare som Diani, Delphine Cascarino och Nikita Parris. Plus att nya Anyomi och Thomsen kan spela som ytterforwards.

Lionesses har en jättestor trupp, så några spelare skall nog bort. Men det känns som att Rosa Kafaji kommer att få kämpa för sina minuter på planen.

Tidigare i den här veckan berättade Rainer Fussgänger att hans damfotbollsblogg Hattrick fyller tio år. Det är således läge att skicka ett stort grattis till Rainer. Han är en av sportens riktiga trotjänare, och har bevakat damfotbollen längre än jag.

Jag har stor respekt för Rainer och hans jobb. Vi håller inte alltid med varandra, vilket är bra – det behövs olika röster. Men jag tycker att vi kompletterar varandra ganska bra.

Den senaste tiden har Rainer bloggat mindre, och istället valt att ha lite mer inriktning mot tv-intervjuer på engelska. Intervjuer som han publicerar på sitt Instagramkonto damallsvenskan.central.

För ganska exakt 1,5 månad sedan hörde han av sig och frågade vad jag visste om tv-rättigheter. Det visade sig att EfD hade stoppat honom från att göra intervjuerna i samband med damallsvenska matcher.

Spontant undrade jag vad EfD håller på med. Jag inser att man betalar för tv-rättigheter, och vet att det bara är rättighetsinnehavare som får göra tv från matcherna. Men jag vet också att det går att hitta lösningar. Och att EfD hade mått bra av mindre fyrkantighet.

EfD:s problem är ju inte att det är för mycket media på matcherna i damallsvenskan och elitettan, utan tvärtom behöver de all hjälp de kan få att marknadsföra våra elitserier. Det är ju knappast så att Rainers intervjuer konkurrerar med det material som rättighetsinnehavarna gör. Tvärtom är det ju snarare så att han hjälper till att marknadsföra damallsvenskan mot en internationell publik. Om jag hade jobbat på EfD hade jag sett till att dra nytta av Rainer istället för att stänga dörren för hans jobb.

Så till veckans fotboll. Det blev som väntat Spanien som tog hem F19-EM. Man vann finalen mot Tyskland med 1–0 efter segermål av Real Madrids Irune Dorado. Det var Spaniens femte raka EM-guld i 19-årsklassen. Eftersom två mästerskap ställdes in under pandemin är Frankrikes triumf 2019 senaste gången ett annat land än Spanien fått höja pokalen efter finalen.

För svensk del var just F19-EM årets största damfotbollsturnering alla kategorier. Som bekant spelas det ju inget seniormästerskap i Europa under 2026. Däremot avgörs några andra världsdelsmästerskap under året.

Ett är redan fördigspelat. I våras vann ju Japan det asiatiska mästerskapet efter finalseger mot värdnationen Australien. Senare i sommar är det Afrikas tur. För första gången spelas det Afrikanska mästerskapet med 16 lag. Det är fler än någon gång tidigare. Till och med 2018 var det bara åtta lag i turneringen som kallas Wafcon. De två senaste mästerskapen har haft tolv deltagarländer. Och nu är det alltså 16 lag som gör upp i Marocko mellan 26 juli och 16 augusti.

Två länder debuterar, det handlar om Kap Verde och systrarna Chawingas Malawi. Historiskt har Wafcon varit en enda lång nigeriskansk framgångshistoria. The Super Falcons har vunnit tio av de 13 spelade turneringarna. Ekvatorialguinea har två guld och Sydafrika har ett.

I helgen har Nigeria presenterat sin trupp till turneringen. Den innehöll bland annat Häckens Halimatu Ayinde, som ju var med och vann i fjol. Det udda är ju att 2024 års Wafcon spelades förra sommaren, i Marocko. Och Nigeria vann finalen mot värdnationen med 3–2.

Ghanas Black Queens coachas i år av Kim Björkegren. Och han har tagit ut Piteås Sharon Sampson i truppen.

Årets tredje och sista världsdelsmästerskap spelas i månadsskiftet november/december. Då skall Pia Sundhage leda Haiti i Concacaf Gold Cup i USA. Åtta lag är med i mästerskapet som även fungerar som VM-kval för Nordamerika. Noterbart är att det avgörs i cupform, och att kvartsfinalerna redan är lottade:

USA – El Salvador
Jamaica – Costa Rica

Kanada – Panama
Mexiko – Haiti

De fyra semifinallagen kvitterar ut varsin VM-biljett. Och förlorarna i kvartsfinalerna gör upp om två platser i den interkontinentala playoffturneringen.

För några veckor sedan kom den årliga analysen av de damallsvenska klubbarnas ekonomi. I den beskrivs en stor ökning av kostnader, att bara två klubbar gick plus – och att klubbarnas totala underskott för 2025 slutade på 110 miljoner kronor.

När man läser är det lätt att förstå att de rena damfotbollsklubbarna har väldigt problem att hänga med dubbelklubbarna. Texten inleds så här:

”Klubbarna i OBOS Damallsvenskan rapporterar för 2025 ett historiskt svagt resultat på –110 mkr. Enbart Kristianstads DFF och Vittsjö GIK redovisar överskott för 2025. Intäkterna ökar enbart med 3% från föregående år medan kostnaderna ökar med 17% och når för första gången över 300 mkr.
Dubbelklubbarnas rapporterade mediankostnad uppgår till 25,3 mkr samtidigt som intäkterna rapporteras till 5,6 mkr vilket givetvis skapar ett stort underskott. Totalt –95,4 mkr av underskottet härrör till dubbelklubbarna, vilket bland annat beror på icke fördelade gemensamma intäkter men även på att verksamheten finansieras av klubben som helhet.
Singelklubbarnas mediankostnad är betydligt lägre 17,3 mkr, men ändå betydligt högre än dess medianintäkt, 14,4 mkr.”

Kollar man damallsvenskan 2025 så bestod den av sju klubbar som har herrlag på elitnivå, två klubbar som har herrlag på lägre nivå, ett som har herrlag på division 1-nivå och fyra rena damfotbollsklubbar.

De sju dubbelklubbarna noterade alltså ett underskott på 95,4 miljoner kronor, vilket motsvarar 86,5 procent av seriens totala underskott. Det kan man göra eftersom damverksamheten i viss utsträckning sponsras av herrlaget, eller som det står i texten: ”av klubben som helhet”.

De rena damfotbollsklubbarna har inte den typen av säkerhet att vila sig mot, och kan således inte låta utgifterna skena. Men det är förstås svårt att tävla när man saknar samma förutsättningar som konkurrenterna.

Jag kan tänka mig att det är lättare för klubbar som Vittsjö, Piteå och Växjö att hantera situationen. De är ju vana vid att jobba med mindre resurser än konkurrenterna. Men för klubbar som Rosengård och Linköping som har varit topplag måste det vara svårt att ställa om.

Effekten har vi sett i att LFC åkte ur, och fortfarande brottas med svåra ekonomiska problem. Det gick att läsa i Corren tidigare i veckan om att serieledarna i elitettan inte betalade en enda planhyra till kommunen under 2025. Nu ska skulden på drygt 950 000 kronor betalas av under tre år. Men det stannar inte där. Tidningen rapporterar även att problemen med obetalda fakturor även har fortsatt i år. LFC går bra sportsligt, men kämpar ekonomiskt.

För Rosengård blev ju lösningen att ta in en extern finansiär i den Londonbaserade investeringsgruppen Crux Football. Personligen har jag svårt att bli upprörd över den lösningen. Den typen av upplägg är ju damfotbollsklubbarnas chans att hänga med i utvecklingen. Och jag tror att svensk damfotboll mår bra av att fortsatt ha mer eller mindre rena damfotbollsklubbar på elitnivå.

Här ser vi väldigt olika utveckling på olika ställen i världen. I de större ligorna i Europa är damfotbollsklubbarna i princip borta. Däremot är det damfotbollsklubbar som bär världens största damfotbollsliga, USA:s NWSL. Där är det 16 lag i år, och när lagen har spelat 12–14 matcher ligger publiksnittet på 10930.

Amerikansk idrottskultur är ju annorlunda mot vår. Men det är ändå värt att peka ut att amerikanska damfotbollsklubbar klarar av att bygga ett engagemang som europeiska misslyckas med.

I England gör ju den amerikanska affärskvinnan Michele Kang en uppmärksammad satsning i damfotbollsklubben London City Lionesses. Dit värvades i veckan världens bästa spelare den här våren, Barcelonas Alexia Putellas.

London City har hittills även gjort klart med tidigare engelska landslagsmålvakten Mary Earps och Frankfurts Nicole Anyomi under det nyss öppnade sommarfönstret.

Det intressanta med Kang är att hon även driver och numera är huvudägare för Johanna Rytting Kaneryds nya klubb, Olympique Lyonnais. Och det känns inte troligt att Uefa kommer att tillåta att både Lyon och London City spelar i Champions League parallellt. Nu är ju inte London City kvalificerat för vinterns Europaspel. Men det kan bli komplikationer i framtiden.

Det var en liten internationell utblick. Tillbaka till Sverige och analysen av damallsvenskans ekonomi. Där går det att läsa följande om konkurrensen mellan dubbel- och damfotbollsklubbar:

”För fotbollsföreningarna med enbart dam/flickverksamhet kan det därmed bli en svår konkurrenssituation när damfotbollsverksamheten i dubbelklubbarna, såväl i Sverige som i Europa, inte behöver bära sina egna kostnader, men fortsätter att trycka upp kostnaderna. I tabell 6 framgår att mediankostnaden för singelklubbarna 2025 var 17 666 tkr att jämföra
med mediankostnaden för dubbelklubbarna som var 25 309 tkr.
Intäkterna för serien ökade med 3% under 2025 samtidigt som kostnaderna ökade med 17%.

Dubbelklubbarna hade alltså i snitt nästan åtta miljoner kronor eller cirka 43 procent mer att röra sig med än singelklubbarna, som förbundet kallar dem. Med tanke på att singelklubbarna har 14,4 miljoner kronor i medianintäkt är ju åtta miljoner en enorm skillnad.

Noterbart är ju att transfersummorna snabbt ökar. Men även här är det fördel för dubbelklubbarna, som i fjol sålde för mer än dubbelt så mycket som singelklubbarna. Singelklubbarna har ju inte samma möjligheter att skriva långa kontrakt, och därmed få in de riktigt stora summorna. Tvärtom noteras ju att damfotbollsklubbarnas största talanger ofta värvas av dubbelklubbarna, och sedan säljs därifrån till utlandet.

Spontant känns det ändå som en investering för damfotbollsklubbarna att ha en stark talangutveckling. Känslan är väl att IK Uppsala nu kan klara sin tuffa ekonomiska situation genom att sälja av några av sina talangfulla spelare. Här sitter en klubb som Vittsjö i en betydligt sämre sits, i och med att man i princip saknar talangutveckling.

Noterbart i sammanhanget är att 26 av de 28 elitklubbarna har fått elitlicens för 2027. De som ännu inte fått klartecken är IK Uppsala Fotboll och Kif Örebro.

F19/07-landslaget har spelat klart i EM. Ett passivt svenskt lag var aldrig nära mot storfavoriten Spanien. Spanjorskorna vann med 3–0, och spelar final mot Tyskland på lördag.

Sverige gav sig självt en riktigt svag start. Redan efter drygt två minuter lät ett lågt stående, och väldigt passivt svenskt lag Alba Cerrato få ladda helt ostörd inne i straffområdet. Sevillas forward missade inte den chansen, utan drog snyggt in bollen nära bortre stolpen.

Det var på alla sätt en mardrömsstart för ett till synes taget svenskt lag. Och målet satte tonen för den första halvleken. Det tog lång stund innan Sverige kunde/vågade få till lite eget spel.

I slutet av den första, och början av den andra halvleken såg det hyfsat ut. Men sedan gjorde Spanien två snabba mål i minut 60 och 64, och det var avgjort. Även 2–0-målet kom på ett skott där det svenska försvaret var alldeles för passivt. Målskytt Rosalía Domínguez fick ladda ostört från straffområdeslinjen.

Det är ingen bronsmatch, så det här svenska ungdomslandslaget har nu spelat klart. Dock var ju ganska många spelare i truppen underåriga, vilket gör att de får en ny EM-chans nästa år.

Personligen var det här den sämsta insats jag sett från 07-landslaget i EM i år. Mot lag som Nederländerna och Italien i kvalet har F19-landslaget också stått lågt under långa perioder. Men då har man spelat aggressivt, och haft självförtroende i omställningarna. I dag såg man varken aggressivitet eller självförtroende.

Nu är ju Spanien Europas bästa lag. Och man påverkas förstås av kvaliteten på motståndet. Så den svaga insatsen skulle kunna bero på motståndet. Men personligen tror jag att det var en kombination av ett starkt Spanien och ett svagt Sverige.

Mycket talar väl ändå för att flera av spelarna i den här svenska truppen kommer att återfinnas i A-landslaget inom tre–fem år. Som bekant saknar ju Sverige sitt affischnamn i den här ålderskategorien, Felicia Schröder. Men Spanien har också två spelare som redan debuterat i seniorlandslaget. Det handlar om Real Sociedads vänsterback Aiara Agirrezabala (född 2008) och Barcelonas mittfältare Clara Serrajordi (2007) som gjort en respektive sex matcher för världens bästa landslag.

Inlägget uppdaterat med Sveriges motståndare i semifinalen av F19-EM

Djurgården ligger på nedflyttningsplats under den damallsvenska sommarvilan. Det får klubben att sparka tränare Willie Kirk. Det är anmärkningsvärt eftersom man valde att byta fjolårets succétränare Marcelo Fernandez mot just Kirk i vintras.

Men skotten fick bara ett halvår i Stockholmsklubben. För nu skall Djurgården alltså ge sig in i något nytt igen. Rent sportsligt är tränarbytet dock ingen skräll. Under våren har järnkaminerna mer känts som gossekaniner än just järnkaminer.

Man värvade in flera rätt småväxta, men kvicka och tekniska spelare i vinterfönstret. När jag har sett laget under våren har det sett väldigt junioraktigt ut. Man har bara gjort sex mål på elva omgångar – klart minst i allsvenskan.

Klart är att man har saknat mammalediga Mimmi Wahlström enormt. Nu blir det duon Anders Johansson och Mikael Widfeldt som skall försöka få in Djurgården på vinnarspåret igen. Det är väl ingen överraskning om de kommer att börja med att uppmana klubbledningen att leta efter offensiv tyngd.

Anders Johansson har tidigare tränat både Djurgårdens herr- och damlag. Och han har varit assisterande till Pia Sundhage i både Brasilien och Schweiz. Och han skall kombinera tränarjobbet i Djurgården med att assistera Sundhage i Haiti.

I F19-EM föll vårt 07-landslag i gruppfinalen mot Tyskland med 2–0. Tyskorna spelade för att hålla sig kvar i turneringen, medan Sverige var redan klart för semifinal,

Sverige gjorde en helt okej match. Man försvarade bra fram tills Tilde Karlsson bjöd på en helt onödig straff i elfte minuten. Det finns en fara med att spela en ytterforward som vinge, eller flankback som man också skulle kunna kalla det. Den faran är att forwards ofta är vana vid att det inte kostar så mycket att gå in lite slarvigt i närkamper. Det är ett beteende som man däremot inte bör ta med sig ner i eget straffområde.

Inte nog med att Tilde Karlsson drog på sig straffen. Hon hade en riktigt dålig dag, och drog även på sig en grov utvisning. Den kom i 53:e minuten och lär innebära att Häckenspelaren har gjort sitt i EM-slutspelet. Förseelsen var både utanför planen och utanför tv-bild. Det såg ut som att Karlsson kanske tryckte in en motståndare i avbytarbåset. Utifrån det lilla man såg av händelsen kändes det inte direkt våldsamt, vilket gjorde att det röda kortet kom väldigt oväntat. Men som sagt, det var utanför bild, så utvisningen kanske var korrekt.

Dock kan jag inte säga att jag var speciellt imponerad av den franska domaren Alexandra Collin. Hon tappade mitt förtroende när hon inte ens blåste frispark när Nova Selin fick en rejäl körare i ryggen i samband med att hon skulle ta emot en höjdboll. Det är sådana förseelser som kan leda till whiplash-skador, men trots att den franska domaren var välplacerad släppte hon den alltså helt.

Utvisningen förstörde förstås dagen för det svenska laget.

Precis som i premiären mot Polen hade förbundskapten Briana Campos valt att fokusera på försvarsspelet, vilket kändes rimligt. Sverige ställde upp 5–2–3 med snabba Norrköpingsanfallaren Agnes Ekberg som nia, mellan affischnamnen Fanny Peterson och Nova Selin.

Sverige var bra i omställningarna, men hade stundtals inget speciellt kreativt uppbyggnadsspel. I den första halvleken hände det lite för ofta att målvakt Saga Andersson slog långa in- och utsparkar utan måltavla. Sverige hade ju nämligen ingen riktig bollmottagare bland de offensiva spelarna. Så det blev inte många vunna nickdueller mot de tyska backarna.

Ändå kändes det rätt bra, även efter det tyska straffmålet. Tyskland hade i och för sig fortsatt mest boll. Men Sverige hade god defensiv kontroll, och skapade faktiskt de två bästa chanserna i resten av den första halvleken. Dels hade Fanny Peterson en bra. Den bästa hade dock Agnes Ekberg på övertid, då hon kom helt fri. Hon drog sig dock ur vinkeln, och trots att hon bromsade och lugnade ner sig innan avslutet var hon inte nära att träffa inom ramen.

I början av den andra halvleken kändes det ännu bättre. Vi var bara ett mål från gruppseger, och fick bra kontringslägen. Framför allt minns man när Paula Broddner Klingspor slog ett bra inspel till Selin i början av andra halvleken. Det var en 100-procentig målchans.

Strax efter kom utvisningen. Jag tycker att Sverige gjorde det bra med tio spelare. Men det var tyskorna som även gjorde den andra halvlekens enda mål. Jag tror dock inte att det svenska laget är alltför nedslaget. De kände nog att de hade haft en bra chans till gruppseger om de hade haft fullt manskap i 90 minuter.

Men det slutade med tysk 2–0-seger. Och i morgon får vi veta om det är Spanien eller Österrike som väntar i tisdagens semifinal. Mitt tips är att det blir kraftmätning mot storfavoriten Spanien.

Tillagt i efterhand: Spanien vann med 2–1 mot Österrike under lördagen, vilket innebär att tisdagens semifinaler spelas enligt följande:

Spanien–Sverige (16.00)
Tyskland–Österrike

Det blir alltså samma motstånd som senast när Sverige nådde semifinal i ett F19-EM. Då vann Spanien med 1–0 mot ett svenskt juniorlag från vilket fem spelare hittills har nått A-landslaget. Nu känns det som att vårt svenska lag skall kunna ha en hyfsat bra chans att välta stormakten Spanien.

Det här spanska laget kryssade mot Portugal i kvalet och fick även oavgjort mot Schweiz nu i gruppspelet. Spanien känns alltså inte lika stoppbart som man ofta gjort de senaste åren.

Jag gjorde nyligen en genomgång av svenska resultat i F19-EM. Den kör jag i repris, men lite utvecklad här nedan. Den pågående turneringen är elfte gången vi har med vårt äldsta juniorlandslag i ett EM-slutspel. Senast var i fjol, då 06:orna kvalade in som bästa grupptvåa. Fyra spelare som var med då är även med i årets EM-trupp: Thindra Mattsson, Nathalie Staaf, Ella Lundin och Saga Andersson.

Det här är andra gången på elva år som vi tar oss till semifinal som topp fyra i Europa. Vi gör det utan att vår största stjärna i åldersgruppen, Felicia Schröder, är med. Här är svenskt facit i F19-EM för de 15 senaste årskullarna:

2026: 07:orna är klara för EM-semifinal.
2025: Gruppspel. 06:orna nådde EM-slutspelet. Där åkte man ut i gruppen. Kom sist med noll poäng och målskillnaden 0–9.
2024: 05:orna missade i kvalet.
2023: 04:orna missade i kvalet.
2022: Semifinal. 03:orna nådde EM-slutspelet. Där tog man sig vidare som grupptvåa, men föll sedan mot Spanien med 1–0 i semifinalen. Från det svenska laget har följande fem spelare tagit sig till A-landslaget: Hanna Wijk, Sofia Reidy, Elma Junttila Nelhage, Matilda Vinberg, och Anna Sandberg. I truppen fanns även Englandsproffset Wilma Leidhammar. Noterbart också att kvartetten Rosa Kafaji, Monica Jusu Bah, Nesrin Akgün och Ellen Wangerheim missade EM-slutspelet på grund av skador. Det fanns alltså mycket talang i årskullarna 2003 och 2004.
2021: Inställt på grund av pandemin
2020: Inställt på grund av pandemin
2019: 00:orna missade i kvalet.
2018: 99:orna missade i kvalet.
2017: 98:orna missade i kvalet.
2016: 97:orna missade i kvalet.
2015: EM-guld. 96:orna gick hela vägen. Man vann finalen mot Spanien med 3–1 efter två mål av Stina Blackstenius och ett av inhopparen Filippa Angeldahl. I guldtruppen ingick även spelare som Nathalie Björn, Julia Zigiotti Olme och Rebecka Blomqvist. Noterbart att Angeldahl, Zigiotti och Blomqvist var ersättare i finalen.
2014: Gruppspel. 95:orna nådde EM-slutspelet. Där åkte man ut i gruppen. Kom trea bakom Irland och Spanien med tre poäng.
2013: Gruppspel. 94:orna nådde EM-slutspelet. Där åkte man ut i gruppen. Kom sist med en poäng och målskillnaden 1–8.
2012: EM-guld. 93:orna gick hela vägen. Man vann finalen mot Spanien med 1–0 efter att Malin Diaz avgjort i förlängning. I guldtruppen fanns blivande A-landslagsspelare som Amanda Ilestedt, Magdalena Eriksson, Hanna Glas, Jonna Andersson, Fridolina Rolfö, Pauline Rubin (Hammarlund), Elin Rubensson och Lina Hurtig, samt blivande norska A-landslagsspelaren Mimmi Löfwenius. Det spanska lagets storstjärna hette Alexia Putellas.

Man kan ju drömma om att årets lag skulle kunna rymma lika många blivande storstjärnor som 93:ornas. Vi skall kanske inte räkna med det. Dock känns den svenska truppen väldigt spännande. Den innehåller hela åtta underåriga. Alltså åtta spelare som kan vara med nästa år, och dela med sig av de lärdomar man fått i år.

De överåriga handlar om tre 09:or i Hanna Karlsson, Fanny Peterson och Filippa Andersson Widén och fem 08:or i Nicole Molin Kock, Inez Amcoff, Astrid Fors, Filippa Sjöström och Nova Selin.

Jag skrev det redan i förra inlägget att svensk damfotboll kan ha nytta av det här F19-landslagets framgångar i många år framöver. För här har vi ett stort gäng spelare som fått veta att det går att slå alla andra europeiska lag. En vetskap som flera av dem kommer att ha med sig upp i A-landslaget.

Drygt en timme innan avspark i New Jersey i herrlandslagets sextondelsfinal i VM fick svensk damfotboll en av de bästa nyheter vi kunde tänka oss i år.

F17/07-landslaget är klart för EM-semifinal. Man är det efter två raka segrar och hållen nolla i gruppspelet. I och med att Tyskland och Polen spelade 1–1 kan gruppledande Sverige bara passeras av Tyskland i tabellen.

En F19-semifinal är kanske inte så stor i sig. Men följderna av framgången är något vi kan ha nytta av i massor av år. Minns att de båda F19-landslag som tog EM-guld 2012 och 2015 har varit stommen i vårt framgångsrika damlandslag de senaste tio åren.

Nu har vi ett nytt gäng spelare som vet att de kan vinna mot alla andra. För det här laget har verkligen radat upp tunga skalper i kvalet och slutspelet. De fem senaste matcherna är:

• 2–1 mot Nederländerna
• 1–0 mot Ukraina
• 0–0 mot Italien
• 1–0 mot Polen
• 5–0 mot Bosnien

Att slå ut Nederländerna, Italien och Polen är meriterande. Nu är det strax avspark i New Jersey. Så jag släpper F19-landslaget för nu. Men det finns anledning att återkomma till laget, och till den utmärkta coachningen från förbundskapten Briana Campos.

Klockan var 10.26 den 28 juni 2011 när jag tryckte på publicera för första gången i den här bloggen. Med några timmars marginal har bloggen nu alltså funnits i 15 år.

Jag har berättat om bakgrunden vid flera tidigare födelsedagar. Men jag tänker att det kan vara värt att köra en repris så här på 15-årsdagen.

Från början fanns det ingen plan på att det här skulle bli en så här genomgripande damfotbollsblogg. 2011 var mitt i ”blogg-eran”. Det skulle bloggas om allt.

Jag hade på kort varsel fått ta över BT:s bevakning av VM i Tyskland från en arbetskompis som plötsligt bytte arbetsplats. Naturligtvis skulle vi ha en VM-blogg.

Jag minns att det var lite tekniskt strul när jag kom ner till Tyskland, så bloggen kom igång först några timmar innan avspark i Sveriges premiär. Jag befann mig i presscentret i BayArena i Leverkusen när jag tryckte ut det första inlägget på den blogg som då hette ”BT på fotbolls-VM”.

Jag minns att bloggens premiärdag var sanslöst varm, att flera journalister kämpade med vätskebrist eftersom arrangören hade fått för sig att man inte fick leverera vatten till media under matcherna. Jag minns också att jag kördes gratis till arenan från centralstationen av en privatchaufför, som antagligen misstog mig för någon Uefa- eller Fifa-höjdare eftersom jag bar ackreditering.

Under VM körde jag på med många korta inlägg. På förhand såg de flesta kvartsfinal som en framgång för ett rätt nederlagstippat svenskt landslag. Men Sverige tog ju brons efter att ha vunnit fem av sina sex matcher. Så jag var kvar i Tyskland länge.

Jag minns att jag tyckte att det var skitkul att blogga från mästerskapet. Men eftersom det var en VM-blogg lades den ner efter att jag kommit hem. I två månader mellan slutet av juli och slutet av september skrevs inga inlägg. Och tanken var att det inte skulle bli något mer.

Men under de två månader som bloggen låg nere led jag av den torftiga vardagsbevakning som svensk media hade av damfotbollen. Bland annat gick det inte att följa i någon svensk nyhetsförmedling hur det gick för Lotta Schelin i Lyon.

Jag hade älskat att följa vårt landslag under VM i Tyskland. Visst hade de stängda träningar, men de gick i princip att räkna på ena handens fingrar. Och spelarna och ledarna var ändå otroligt tillgängliga, och trevliga. Och glada. Det kändes som att de från hjärtat tyckte att det var kul att vi i media var på plats och följde dem.

När man var van vid att bevaka herrlandslaget – och herrallsvenskan – där media ofta ses som något katten släpat in, var det fantastiskt trevligt att mötas av en stor mängd positiv energi under några veckor.

Den positiviteten hjälptes förstås av att Sverige gjorde ett bra mästerskap i Tyskland. Men känslan var ändå att det fanns något äkta i botten. Och det var den känslan som skapade min drivkraft att följa spelarna även i sina klubblag.

Nämnda Lotta Schelin blev min absoluta favorit under de där veckorna i Tyskland. Det strålade om henne. Hon var alltid glad, positiv och fyndig. Trots att alla drog i henne tog hon sig tid för oss allihop. Hon var så långt ifrån herrfotbollens mest firade stjärnor man kan komma. Och det på ett otroligt positivt sätt.

I september 2011 slog tanken mig att jag kanske kunde hjälpa till att fylla ett tomrum. Och sedan jag återupptog bloggandet har jag inte haft någon längre lucka mellan två inlägg än drygt två veckor. Jag har hela tiden försökt att hålla bloggen levande. Nu på senare år har jag fått fin hjälp av alla er engagerade läsare som skriver inlägg i de olika forumen.

Under de här 15 åren har bloggen haft några olika namn. Efter ”BT på Fotbolls-VM” hette den ett tag ”Mot EM 2013”. Och på senare år har den som bekant hetat ”En blogg om internationell damfotboll” eller ”damfotboll.blog”.

I samband med bloggens tidigare födelsedagar har jag länkat till berättelser om varför bloggen kom till. Det gör jag även nu. Den riktigt utförliga berättelsen skrev jag i samband med ettårsdagen – där berättade jag bland annat att jag inte såg mig som expert när jag började blogga. Det gjorde jag däremot när bloggen nådde sin femårsdag.

Under de här 15 åren har damfotbollen verkligen förändrats, både till det bättre och till det sämre. Till det bättre genom att det är större professionalitet både på klubbar och spelare, bättre kvalitet på spelet – och betydligt större taktisk skicklighet. Negativa förändringar är att man börjat ta efter några av herrfotbollens baksidor, som större distans till supportrar och media genom stängda träningar och färre mediekontakter. Försämringarna tror jag faktiskt bara är negativa för svensk damfoboll. För de gör att vi som är intresserade inte känner att det är meningsfullt att följa våra landslag.

Men totalt sett har det varit 15 väldigt roliga år. Och i nuläget finns det inga planer på att lägga ner bloggen, även om just bloggar är väldigt ute.

I det här inlägget känns det extra kul att skriva om att det har varit en bra vecka för svensk damfotbolls framtid. I går kväll vann F19/07-landslaget sin premiärmatch i EM-slutspelet i Bosnien. Det blev 1–0-seger mot Polen efter mål av IFK Norrköpings Agnes Ekberg.

Det här svenska juniorlandslaget har verkligen hittat en härlig stabilitet. I andra kvalrundan släppte man bara in ett mål i en riktigt tuff grupp. Baklängesmålet kom i 2–1-segern mot Nederländerna. Sedan dess har Hanna Karlsson nu tre raka nollor mot Ukraina, Italien och nu Polen.

Närmast väntar värdnationen Bosnien klockan 17.00 på tisdag för F19/07-landslaget. Matchen går att se på Viaplay.

Noterbart kring gårdagens segermatch är ju att Sverige spelar EM-slutspelet utan vår klart största stjärna i årgången, Felicia Schröder. I går var inte heller vår bästa spelare från kvalet med, Hammarbys Fanny Peterson.

Det har gått någon timme sedan det blev officiellt. Felicia Schröder fortsätter i karriären i Real Madrid, och Häcken säljer för rekordsumma.

Kul att damallsvenskan får ha världsrekordet i transfersumma igen. Minns jag rätt var senaste gången vi hade det när Tabitha Chawinga inför säsongen 2018 såldes från Kvarnsveden till kinesiska Jiangsu Suning för 1,5 miljoner kronor. Åtta år senare har rekordet mer än tiodubblats.

Personligen kan jag inte säga att jag jublade när jag hörde ryktet i går. Det var mer att jag kände mig lite frågande.

Nyss visade SVT ett inslag med Schröder. Och det var kul att se hur övertygad hon verkar vara om att det här är ett bra klubbval. Det lugnade mig lite, men långt ifrån helt.

Jag känner inte att Real Madrid verkligen har visat ambition inom damfotbollen. Laget är klar tvåa i Spanien, men har inte gått längre än Häcken i Champions League. Det vill säga kvartsfinal.

Dock var ju vinterns insats kanske ändå klubbens bästa. Man tog elva poäng i ligafasen, bland annat efter segrar mot PSG och Wolfsburg. Men man kryssade också mot Paris FC och Twente. Och man åkte ut med förnedrande 12–2 mot Barca i kvartsfinalen.

Känslan är att Real Madrid bara är marginellt bättre än det Häcken som Schröder kom fram i. Dock har ju Hisingsklubben blivit sämre sedan dess. Så det är ju ett steg uppåt för damallsvenskans skyttedrottning. Och skall man vara positiv är det ett steg till en klubb där hon bör ha bra chans till speltid.

Reals bästa målskyttar i ligan den senaste säsongen var Caroline Weir 14, Alba Redondo 6, Athenea del Castillo 6 och Linda Caicedo 5. Det är väl inget överbetyg till anfallarna att en mittfältare blev klart bästa målgörare.