Mitt fokus har varit riktat mot Borås Baskets seger i Östersund. Men på en skärm rullade slakten på Strawberry.
Att Sverige totalt över två matcher vinner med tennissiffrorna 15–0 mot Litauen känns rimligt. Dagens match såg inte ut att vara mycket till match. Men skönt att våra spelare fick känna hur det känns att göra mål.
Anmärkningsvärt ändå att Amanda Ilestedt blir bästa målskytt med tre mål. Ja, jag ser på den officiella statistiken att hennes ena mål står som självmål av den litauiska målvakten. Men där kan väl ändå inte Uefa mena allvar? För nicken gick ju mot mål. Att målvakten styrde bollen i målramen och sedan träffades av den innan den gick in gör det ju inte till självmål. För om målvakten hade låtit bli bollen hade det blivit mål. Jag hoppas således att Uefa tar sig förnuft till fånga och ger Ilestedt även sitt tredje mål.
Så många andra synpunkter har jag inte i skrivande stund. Jag har typ bara sett tio mål.
Jag har även sett att Polen vann en riktig rysare mot Belgien. Ewa Pajor ordnade straffläggning med en sen kvittering i förlängningen. Sedan missade Pajor sin straff. Men det kostade inte så mycket eftersom belgiskorna missade två.
Jag ser även att det står 3–2 till Skottland mot Tjeckien med 17 minuter kvar. Därmed är det totalt skotskt 5–2. Tjeckiskorna ledde dagens match med 2–1 i paus, och var då bara två mål bakom. Men nu kan vi nog börja planera för en resa till brittiska öarna.
Förbundskapten Tony Gustavsson gör två ändringar i sin startelva från det första mötet med Litauen. Dels byter han målvakt – Jennifer Falk ut och Zecira Musovic in. Dels sätter han in Stina Blackstenius på forwardsplats på Evelyn Ijehs bekostnad.
Jag vet inte vilka slutsatser man kan dra av det här. För mig antyder målvaktsbytet att Gustavsson tycker att det är jämnt mellan Falk och Musovic. Personligen tycker jag att Falk har känts stabilast i damallsvenskan. Men vi vet ju alla att Musovic har en hög högstanivå.
Anfallsbytet är rimligt eftersom Ijeh inte kom till sin rätt i bortamatchen, medan Blackstenius stod för ett fint inhopp. Men frågan är om det är ett byte där man har playoffspelets final i tankarna? För jag skulle bli förvånad om Gustavsson väljer två forwards mot Skottland eller Tjeckien. Och ska han spela med en tia borde andra spelare än Blackstenius och Schröder vara prioriterade. De båda känns ju i första hand som nior.
Kvällens match känns på många sätt rätt avslagen och ointressant. Sverige kan liksom inte tappa segern i dubbelmötet, och en stor del av lagledningens fokus bör vara riktat mot avgörandet mot Skottland, eller möjligen Tjeckien.
Personligen ska jag skriva en basketmatch i kväll, så jag kommer inte att kunna se matchen på Strawberry live. Men det jag kommer att ha koll på är hur Tony Gustavsson ställer upp laget.
Det är ju lite intressant om han väljer att rotera truppen, om han kör på med det gäng som fick förtroendet senast eller om han börjar spela ihop en elva för avgörandet i månadsskiftet november/december. Spelperioden för den andra playoffomgången är 26 november till och med 5 december.
Här finns det ju förstås även en möjlighet att den elva han körde med i fredags även är den han tänker sig mot Skottland/Tjeckien.
Det blir för övrigt öppet tak på Nationalarenan i kväll. Och matchen sänds på SVT. Avspark är 19.00, men sändningen på SVT Play drar igång 18.30.
Skottland vann borta mot Tjeckien med 2–0. Det ser således ut som att det blir skotskorna vi ställs mot i den avgörande playoffomgången. För svensk del får Tony Gustavsson nu påbörja arbetet med att förbereda landslaget på match mot brittiskt motstånd.
Men returen mot Litauen blir knappast en vettig träningsmatch inför mötet Skottland. För skotskorna har vassa anfallshot på ett sätt som Litauen saknar. Mot Litauen behövs inte speciellt många defensiva spelare i startelvan.
I bortamötet valde Gustavsson att starta med en defensivt skicklig back och två duktiga bollvinnare på centralt mittfält. Jag skrev i förra inlägget att det svenska laget ofta såg ut som 2–3–5, och så var det. Men grunden i defensiven var typ 4–2–2–2. Och på många sätt var ytterbackarna de enda kantspelarna. När formationen styrde om till 2–4–4 eller 2–3–5 hade vi ofta fyra centrala anfallare, och alltså bara två spelare som höll bredd.
Det innebar att även när någon av de fyra anfallarna droppade ner eller sökte sig ut mot kanten så hade vi gott om anfallare i straffområdet. Men det innebar ju samtidigt att det blev väldigt trångt framför det litauiska målet.
När det är trångt krävs det hög kvalitet på instick, kombinationer, inlägg och inspel. Och det var framför allt där Sverige fallerade i den första halvleken.
Men jag reagerade även över hur anfallarna täckte ytorna i straffområdet. Där finns det väldigt mycket att jobba med. När Felicia Schröder nickade över efter 4.50 gick alla de tre svenska anfallarna som var i straffområdet mot mål, Ingen tog position vid straffpunkten för att vinna andraboll. Samma sak efter 13.35.
Och när Anna Sandberg kom runt på vänsterkanten efter 8.50 valde både Schröder och Evelyn Ijeh att backa ner i ytan för cutback (passning snett bakåt). Det gjorde att de i princip förstörde för varandra.
Samma sak efter 30.55 när Smilla Holmberg slår en cutback. Det är fem svenska spelare i straffområdet, men de står nästan på varandra. Och det slutar med att Schröder täcker bort Matilda Vinbergs högerskott.
Det här är sannolikt en kombination av dålig kommunikation mellan spelarna och oklar arbetsfördelning från lagledningen. Det här får Tony Gustavsson ta på sig ansvaret för. Det är hans uppgift att se till att anfallarna vet vilka ytor som ska täckas när inspel och inlägg kommer in. Och att inläggaren har koll på vart hon ska räkna med att ha medspelare i. Det är en otroligt viktig uppgift för förbundskaptenen att få de offensiva spelarna att bättre täcka straffområdet när vi kommer till Skottlandsmatcherna. Och det ska sägas att det såg något bättre ut i den andra halvleken.
Jag fick en fråga om vad jag tycker om Anna Anvegårds insats, och hennes betydelse för laget. Jag tycker att hon var riktigt bra de första 25–27 minuterna. Så långt låg hon bakom väldigt mycket positivt. Sedan tappade hon kvalitet i passningar och mottagningar i slutet av den första halvleken. Då minskade samtidigt antalet svenska målchanser ganska rejält.
Så i den första halvleken skulle jag säga att Anvegård var den som bar det svenska anfallsspelet på sina axlar. I övrigt imponerade Bella Andersson under de första 45 minuterna. Men det var också en matchbild som passar henne perfekt. Hon har ju ett lysande passningsspel, och hon är duktig på att kliva fram och bryta. Däremot har hon väldigt brister i försvarsspelet när det blir spel bakom henne. Men dit kom ju aldrig litauerna.
En spelare som hade det jobbigt var Evelyn Ijeh. Hon började väldigt vilset, men växte väl in i matchen lite mer, och hade sedan ett par okej aktioner. Ytterbackarna Anna Sandberg och Smilla Holmberg fick väl inte in så många bollar med adress som man kan hoppas. Sandberg kom inte runt speciellt ofta. Holmberg däremot tog sig till massor av inläggslägen, men levererade för få bollar med kvalitet.
Efter pausen inledde Holmberg med att sätta bollen i pannan på Schröder nära Litauens mål. Nickchansen var 100-procentig. Men Schröder lyckades få bollen över.
Anna Anvegård var iblandad i förarbetet till målchansen. Hon började även den andra halvleken med att vara involverad i flera positiva saker. Inte minst stod hon för en läcker frispelning av Schröder vid 2–0-målet. Det kom efter 57.00, och målskytten fick ett lätt jobb eftersom Litauens målvakt gjorde en sanslöst dåligt tajmad utrusning och lämnade sitt mål helt tomt.
Som jag redan nämnt var de svenska anfallsspelarna lite bättre på att sprida ut sig i straffområdet vid inlägg och inspel i den andra halvleken. Det var inte klockrent, men bättre. Det märktes bland annat efter 61.59 när Schröder styrde in sitt och Sveriges tredje mål på ett inlägg från Matilda Vinberg. Anvegård och Ijeh gick mot mål, medan Schröder släpade lite – och alltså fick bollen.
Direkt efter 3–0-målet gjorde Gustavsson ett trippelbyte. Ut gick Smilla Holmberg, Matilda Vinberg och Evelyn Ijeh. In kom Filippa Angeldahl, Monica Jusu Bah och Stina Blackstenius. Av de utbytta var det alltså Vinberg som lyckades bäst. Holmberg och Ijeh hade inte sina bästa dagar i landslaget.
I samband med bytena flyttade Hanna Lundkvist ut som högerback. Jusu Bah fick spela till höger, vilket inte är hennes vanliga plats. Förbundskapten Gustavsson hade ju tryckt på att man inte skulle röra om, utan spela spelarna på de positioner de har i sina klubblag.
Ändå kom han till spel med en ny formation, och utan sin tidigare lagkapten Stina Blackstenius. Det förvånade lite, även om han även pratade om att spela spelare som får löpande speltid. Och Blackstenius har bara spelat 221 minuter i WSL och UWCL för Arsenal den här säsongen.
Lundkvist fick alltså spela de 62 första minuterna på ovan plats. Direkt när hon kom ut som högerback blev den svenska högersidan starkare. Mycket för att Lundkvist och Angeldahl hade ett bättre samarbete än vad Holmberg och Lundkvist hade haft. Men även för att Jusu Bah var riktigt bra. Även hon dock på ovan position. Som bekant brukar hon ju utgå från vänsterkanten i klubblaget. Nu spelade hon till höger, och tog över Holmbergs ansvar för bredden. Hon gjorde det genom att ha genomgående klart högre kvalitet på sina inspel än vad Arsenalspelaren hade.
Efter 70.20 var det nära ett svenskt drömmål när Amanda Ilestedt lyfte en långpassning mot bortre stolpen. Där kom Anvegård som höll kvar bollen i luften med en utsidesvolley mot andra stolpen. Tyvärr blev passningen lite för hög för Schröder. Men det var inte långt ifrån att vi skulle fått ett av tidernas snyggaste mål från damlandslaget. Och ett av dem med allra högst svårighetsgrad.
4–0 kom istället precis innan matchklockan nådde 74 minuter. Jag trodde kanske att Jusu Bah skulle fått frispark mot sig i upptakten till anfallet. Men varken domaren eller VAR-rummet gick på den linjen. Så yttern från Manchester United fick fortsätta, och kunde servera Blackstenius en cutback nära målet.
Återigen var det väldigt trångt, med hela sju litauiska försvarare i eller precis utanför eget målområde. Men Blackstenius backade ut i precis rätt ögonblick för att dels Jusu Bah skulle hinna se, dels för att få den lilla yta och tid som krävs för att kunna få till ett bra avslut. Snyggt jobbat av de inblandade.
I minut 77 byttes Anvegård ut och Rosa Kafaji in. Anvegård lämnade planen med högt betyg. Spelmässigt tycker jag nog att hon var bästa svenska spelare. Men Schröders tre mål gör ju att hon trots stundtals rätt slarvigt passningsspel ändå hade varit huvudkandidat till min matchens lirare.
Jag tycker att Kafaji gjorde ett bra inhopp. Det är inte lätt att bara få 13 minuter plus tillägg som tia. Det blir ett annat spel med henne. Hon har inte lika snabb bolleverans som Anvegård, utan vill gärna hålla i och utmana. Men jag tycker att hon oftast valde bra alternativ.
Bland annat inledde hon med att slå en riktigt bra hörna. Det var kaos vid Litauens högerstolpe, men bollen höll sig utanför målet. Trots att flera hörnor var okej slagna är det icke godkänt att ha 18 hörnor utan att göra mål. Det var kanske farligt på tre–fyra av dem. Men det är väl uppenbart att vi dels ändå har tappat kvalitet i leveransen utan Jonna Andersson och Kosovare Asllani, dels att vi har färre riktigt nickstarka spelare än vi har haft de senaste 15–20 åren.
En nickstark spelare som är kvar är Amanda Ilestedt. Hon nickade in 5–0 på ett inlägg från Filippa Angeldahl. Tiden var 81.11 och målet kom i andrafas efter en högerhörna, och var således det närmsta ett hörnmål vi kom i matchen.
På slutet hade Blackstenius ytterligare en bra målchans, men hennes vänsterskott gick över. Och Anna Sandberg hade ett kanonläge, där avslutet täcktes.
Sverige vann alltså med 5–0 och har avgjort det här dubbelmötet. Upplägget i playoff är att det högst seedade laget börjar på bortaplan. Det blev också en väldigt stor majoritet bortasegrar under fredagskvällen. I de åtta matcher där lag från A-nivån möter lag från C-nivån blev det som väntat rakt igenom bortasegrar.
Kosovo var det ”C-lag” som lyckades bäst. De föll bara med 2–1 mot Österrike. Grekland gjorde också en bra insats och föll bara med 3–1 mot England. Men i det stora hela är de här matcherna mellan lag från A- och C-nivån rätt meningslösa. Det känns som att det nog får spelas 1000 sådana dubbelmöten för att få en segrare från C.
Det är jämnare i de åtta matcher där de fjärdeplacerade lagen från A och gruppsegrarna från B möter tvåor och treor från B. Där fick vi faktiskt två hemmasegrar och ett kryss. Hemmasegrarna tog Finland – 3–1 mot Serbien, och Belgien – 1–0 mot Polen. Krysset kom mellan Turkiet och Slovenien, 3–3.
Det slutade 5–0 till Sverige. Jag ska i väg och kolla ligabasket direkt på slutsignalen, så det blir ingen längre analys nu.
Men Felicia Schröder gjorde de tre första målen. Skönt att det äntligen har lossnat för henne. Stina Blackstenius gjorde det fjärde, efter fint förarbete av Monica Jusu Bah. Blackstenius visade prov på smartness när hon backade ut och skapade sig utrymme att avsluta från. Det femte nickade Amanda Ilestedt in på ett fint inlägg från Filippa Angeldahl.
Inläggen och inspelen fick totalt sett bättre kvalitet direkt efter pausen. Det var en stor anledning till att målen började trilla in. Den klara segern innebär förstås att dubbelmötet är avgjort redan inför returen.
Och det var totalt sett en bra insats av Sverige. Numera kan man ju följa poängutvecklingen på Fifas världsranking live under matcherna. Rankingen bygger på förväntade resultat. Man kan gå minus även vid segrar. Om vi möter ett lag där vi förväntas vinna med 8–0, men bara vinner med två måls marginal får motståndarna rankingpoäng av oss.
Idag gick gränsen mellan 4–0 och 5–0. Innan Ilestedt nickade in sitt mål stod vi på –0,18. Efter 5–0-målet hade vi +0,29. Och går man plus på världsrankingen så gör man ju en bra prestation.
Eftersom rankingen dessutom tar hänsyn till hemma- och bortaplan antar jag att Sverige måste vinna med minst sju mål i returen för att gå plus där. Så stor är skillnaden mellan vårt och Litauens landslag.
I den avgörande playoffomgången väntar ju vinnaren av Skottland och Tjeckien. Där är det tjeckiskorna som börjar hemma. Det står 0–0 i paus i den matchen.
Vi är en fjärdedel in i den fyra halvlekar långa första VM-playoffomgången. Förbundskapten Tony Gustavsson har ju testat friskt sedan han tog över. Och dagens uppställning var ännu en ny variant.
När Gustavsson presenterade den här truppen sa han att en av hans arbetsbeskrivningar när han tog över var att genomföra en generationsväxling, men att han känner att han har gått lite för fort fram. Att han gått fort fram vet vi ju alla. Däremot känner jag inte igen att han var beordrad att göra någon generationsväxling. När han presenterades stod det på förbundets hemsida att han skulle arbeta för att ”damlandslaget ska kunna fortsätta utmana om medaljer i de stora mästerskapen”.
Hittills Gustavsson dock tagit landslaget bort från mästerskap och medaljer. Insatsen i VM-kvalet har ju inte bara lett till att vi nu tvingas spela playoff. Den har också gjort att våra chanser att få spela nästa OS-turnering har minskat betydligt.
När han introducerade den nu pågående landslagssamlingen sa Gustavsson att ”Fokuset nu är att vi spelar rätt spelare på rätt position och med rätt mindset. För nu handlar det om maximal prestation.” Det fick Pär Lagerström att lacka till. Och jag kan förstå kritiken. För det låter ju onekligen som att Gustavsson har vaskat ett gäng tidigare samlingar genom att ha spelare på fel position och med fel mindset.
Men nu står det alltså playoff på schemat. Första motståndaren Litauen är väl inte ett korplag, men jag tänker mig att det är ett lag som hade fått kämpa för att hålla sig kvar i damallsvenskan. Det är således ett lag där vi får ägna åt oss anfallsspel i 180 minuter.
Gustavsson anpassade sin startelva efter det. Han har inte så många defensiva spelare på planen, utan kör ett 4–4–2 med ett slags mittfältsdiamant, med följande spelare: Jennifer Falk – Smilla Holmberg, Nathalie Björn, Bella Andersson, Anna Sandberg – Matilda Vinberg, Hanna Lundkvist, Julia Zigiotti Olme, Anna Anvegård – Felicia Schröder, Evelyn Ijeh.
Yttrarna Vinberg och Anvegård är mer två tior än kantspelare. Långa stunder ser det ut som 2–3–5.
Personligen trodde jag nog att det här dubbelmötet skulle varit avgjort redan efter 45 minuter. Men det är ”bara” 1–0 till Sverige. Det beror på de vanliga svenska problemen, de att inlägg och inspel inte håller tillräckligt bra kvalitet.
Målet gjorde Felicia Schröder. Det var förstås välkommet. Det krävdes en straff 22.59 in i hennes tolfte landskamp innan Real Madrids skyttedrottning äntligen spräckte nollan i landslaget.
Tipset är väl för att det blir ytterligare ett gäng svenska mål efter paus. Det krävs om vi ska kunna kalla den här matchen för en maximal prestation…
8003 åskådare såg Larkin Russell slå till ganska direkt efter halvtidsvilan och rulla in matchens enda mål i söndagens Malmöderby.
Jag var inte en av dem. Jag åkte till Göteborg och såg en överkörning. Innan vi kommer in på den matchen så blev det som jag trodde i går. Malmöderbyt hade mer än dubbelt så många åskådare som söndagens tre andra damallsvenska matcher ihop. Matchen på Hisingen och de båda Stockholmsderbyna lockade totalt 3876 åskådare.
På Kanalplan blev det väntat utfall. Bajen vann mot BP med 2–0. Däremot fick vi en väldigt oväntad vändning på Stockholms stadion. AIK ledde länge. Men Djurgården kvitterade med kvarten kvar, och i tredje övertidsminuten gjorde Johanna Renmark det segermål som gör att djurgårdarna nu lämnar den akuta nedflyttningsstriden.
För vi fick svar på några frågor i våra båda elitdivisioner idag. En av dem var ju att man ganska riskfritt nu kan säga att allt talar för att AIK kan glömma tredjeplatsen. Man har nu fem och en halv poäng upp till Malmö FF. För att Gnaget ska kunna ta in fem poäng och 25 måls målskillnad på MFF krävs det nog full poäng i de fem kvarvarande omgångarna. Och även om AIK ställs mot tre bottenlag i resten av serien har jag svårt att tro de håller sådan jämnhet att de kommer att ta 15 poäng till.
Djurgårdens tre blytunga poäng innebär att det känns allt klarare att det är trion Rosengård, Växjö och IFK Norrköping som kommer att återfinnas på platserna elva, tolv och tretton när damallsvenskan summeras vid 16-tiden den 15 november.
Det är ju de tre som ligger på aktuella placeringar just nu. Och nu ska det mycket till om något annat lag dras ner. Piteå och Djurgården har nu sex poäng och tolv respektive 13 mål ner till kvalplatsen. Även om det inte är någon helt säker marginal bör det räcka rätt långt.
I elitettan vann IFK Göteborg med 2–1 mot Alingsås. Blåvitt visar att man verkligen vill vara med och slåss om de båda damallsvenska platserna. Linköping däremot har halkat lite efter, och man har en nyckelmatch hemma mot Umeå efter landslagsuppehållet.
I botten klarnade det i nedflyttningsstriden. För efter den här omgången kan ÖSK och Jitex känna sig rätt säkra på att spela i elitettan även 2027. Nedflyttningen kommer med största sannolikhet att stå mellan Gusk och Alingsås, även om Enskede fortsättningsvis löper viss risk.
Lördagen den 17 oktober, direkt alltså efter landslagsuppehållet, spelar Gusk borta mot Elfsborg. Och direkt efter slutsignalen i den matchen tar Alingsås emot Häcken i en riktig ångestmatch på Mjörnvallen.
Favoritsegrar för Elfsborg och Alingsås i de båda matcherna skulle sätta Gusk i ett otroligt jobbigt läge, fem poäng bakom AIF. Visst har Gusk kvar en hemmamatch mot Häcken, men i de tre sista omgångarna möter man sedan i tur och ordning topplagen Kif Örebro, Blåvitt och Linköping.
Tillbaka till Nya Rambergsvallen. Där fick jag som väntat se en fotbollsslakt. Häcken ledde med 4–0 efter halva den första halvleken. Jag hade ju förstås inte förväntat mig att det skulle bli jämnt mellan serieledaren och den särklassiga jumbon. Utan jag åkte dit mest för att det var länge sedan jag senast såg Häcken på plats.
Det var mot AIK i augusti, och getingarna hade Monica Jusu Bah som vassaste anfallsvapen. Nu fick jag se ett Häcken som ställde upp 5–1–3–1 med Laney Egbuka som sexa, Joy Omewa som nia och Thelma Palmadottir och Tilde Karlsson som vingar.
Även Uppsala spelade med fembackslinje. Under Häckens uppvärmning såg jag hur de jobbade med att spela upp på Tabby Tindell bakom motståndarnas förstapress, och därifrån sätta bollen i luckan mellan yttre mittback och vinge. Det första hemmamålet tillkom just på ett sådant anfall. Det var verkligen som taget från ritbordet – och uppvärmningen.
Tindell spelade loss Palmadottir på högerkanten. Maja Bodin drog med sig Uppsalas mittbackar, och öppnade en yta till Omewa, som inte gjorde något misstag. Strax efter blev det 2–0. Den här gången på en hörna som Omewa nickade in.
Uppsalas spelare gick ihop i ring och pratade efter varje baklängesmål. Jag undrade lite vad de pratade om. För under den första halvleken gjorde Häcken sex mål på olika sätt. Det första var alltså ett genomspel, och det andra en hörna. Det tredje kom mot samlat försvar, och var ett skott som ändrade riktning. Det fjärde var snyggt, det kom från ett kantanfall där Anna Anvegård slog ett underbart tidigt inlägg till Tilde Karlsson. Det femte kom i andravåg efter hörna och det sjätte på ett distansskott.
Efter pausen tappade Häcken lite fokus. Framför allt var jag besviken på Thelma Palmadottirs inspel. Men lite skärpa kunde den unga isländskan lätt ha haft fem–sex assist. Men trots att hon ofta hade väldigt mycket tid på sig nådde alldeles för få av hennes inlägg och inspel till lagkompisar. Där finns stor förbättringspotential hos serieledarna.
I mina anteckningar från matchen går det i övrigt att läsa att det är ett privilegium att se Anna Anvegård. Hon är klass. Där står att Johanna Fossdalsa blir en jättetillgång när hon blir redo för med speltid än korta inhopp. När hon kom in fick Häcken betydligt vassare passningsspel centralt i planen. Bland annat bjöd hon på en fantastisk frispelning av Tuva Ölvestad.
Jag antecknade även att jag förstår varför Julie Steen och Josefin Baudou inte är anmälda i Häckens Champions League-trupp. Båda känns ett snäpp bakom övriga lagkompisar. Däremot ser Ölvestad väldigt spännande ut. Hon hade i och för sig svaga avslut, men visade ett väldigt smart rörelsemönster.
Det blev 9–0, vilket Uppsala ska vara nöjt med. För i paus uteslöt jag inte att det skulle kunna bli klart över tio hemmamål. Apropå Uppsala kikade jag lite efter om det finns något för eventuella nykomlingar att hämta hos jumbon i vinter.
Min bedömning är att dagens IK Uppsala, trots sommarens brandskattning, hade varit på övre halvan i årets upplaga av elitettan – kanske att man till och med hade utmanat i toppen. Det är ju faktiskt inte jättestor skillnad på dagens lag och det lag man hade i fjol.
Jag var lite extra nyfiken på Cecilia Ek, som jag imponerats av när jag sett henne som central mittfältare i Umeå. Nu var Uppsala stundtals så underlägset att det var svårt att kolla individer, så jag kan inte säga att jag lämnade Nya Rambergsvallen med en fyndlista till kommande nykomlingar. Ek spelade dessutom som central mittback, där hon mest fick ägna sig åt att slå långa uppspel.
Slutligen en liten internationell utblick. När jag kom hem till Borås fick jag se en stor seger för Andrée Jeglertz i WSL. När jag slog mig ner för att kika på prestigematchen Manchester City–Arsenal stod det 2–2. Det var drygt 20 minuter kvar av ordinarie tid och Stina Blackstenius skulle just bytas in.
Det skulle inte bli någon rolig söndagskväll för vår landslagsforward. City gjorde nämligen två mål på slutet, vann med 4–2 och jag skulle inte bli förvånad om Renee Slegers blir av med jobbet under kommande landslagsuppehåll. Oavsett lär hon sitta väldigt löst. För hennes Arsenal är redan tio poäng efter serieledande Manchester City efter fem omgångar. Det lär inte klubbledningen vara nöjd med.
Det verkar ändå som att Arsenal rent spelmässigt sett gjorde en helt okej match. Jag noterade exempelvis att man vann avsluten på mål med 9–5.
I Spanien var man i kväll nyfiken på att se om Real Madrid har närmat sig Barcelona sedan mästarklubben under sommaren tappat ett helt gäng profiler. Svaret efter höstens första El Clasico var ett rungande NEJ. Barca vann med 7–0 och siffrorna visar med all önskvärd tydlighet att mästarlaget fortsatt är helt överlägset i Liga F.
Jag letade efter sätt att se matchen, men hittade ingen sändande kanal. Har jag missat något, eller går det att se spanska ligan på något lagligt sätt från Sverige?
Slutligen var det fler än ett derby i Öresundsregionen i helgen. Under lördagen möttes ju nämligen FC Köpenhamn och Brøndby på Parken. Där sattes nytt danskt publikrekord med 8047 åskådare. Det var alltså 44 fler på Köpenhamnsderbyt än på det i Malmö.
En svensk spelade en huvudroll på Parken. Tilde Lindwall blev nämligen matchens första målskytt när Brøndby vann med 2–1. Lindwall har nu gjort mål i fem ligamatcher i rad, och är uppe som delad fyra i den danska ligans skytteliga.
I den damallsvenska skytteligan är det numera tre Häckenspelare på topp tre. Det ska sägas att det är fyra spelare på den där topp tre eftersom Anna Anvegård och Älvali Lindström delar tredjeplatsen på nio mål vardera. Maja Bodin leder fortsatt. Hon gjorde ett i dag, och står nu på 13 mål. Men Tabby Tindell närmar sig. Amerikanskan gjorde tre i dag och har nu dussinet fullt.
I damallsvenskan återstår det fyra matcher innan det blir landslagsuppehåll. Det handlar om tre derbyn och ett möte mellan absoluta toppen och botten. Alla fyra matcherna spelas under söndagen.
I dag har det spelats ett par viktiga matcher på tabellens undre halva. En nick i 90:e minuten från Cecilia Edlund räddade Piteå från att bli akut indraget i nedflyttningsstriden. Målet betydde 1–1 hemma mot IFK Norrköping, och att norrbottningarna fortsatt har sju poäng ner till östgötarna.
Vid seger hade Peking klättrat upp på kvalplatsen. Men Edlunds mål gör att man är kvar som nästjumbo. Östgötarna är dock numera bara en poäng bakom Växjö, som föll med 2–0 inför 167 åskådare hemma mot Kristianstad. Båda målen kom under ordinarie tids sista tio minuter.
I de fem återstående omgångarna har IFK Norrköping kvar att möta både jumbon Uppsala och nämnda Växjö. Peking har alltså på många sätt kontraktet i egna händer.
Men jag tycker att det kommer en del anmärkningsvärda signaler från Norrköping. Inte nog med att laget verkar ha börjat med stängda träningar och silencio stampa, det verkar bli klart lägre budget framöver.
Jag har inte läst allt som skrivits i Norrköpings Tidningar. Men jag har förstått att IFK kommer att köra stängda träningar ett par dagar innan match under resten av säsongen. Och att det har inneburit att alla veckans träningar varit stängda. Och som jag förstått det har man även gjort spelarna otillgängliga för media under slutet av veckan. Jag är ju en del av media, och min uppfattning i frågan är förstås påverkad av det.
Men jag har svårt att se att den typen av åtgärder minskar trycket på spelarna. Tvärtom tycker jag att sånt signalerar panik, och bara skapar ytterligare press. Jag tror att ett lag mår bäst av att jobba som vanligt i så stor utsträckning som möjligt – även inför avgörande matcher. Alltså att inte överdramatisera och förändra saker för mycket. För spelarna är liksom ändå medvetna om vad som står på spel.
Pekings trupp verkar alltså inte ha uttalat sig inför söndagens viktiga match. Det har däremot klubbens ordförande Martin Gyllix. Under torsdagens medlemsmöte sa han att det skulle bli minskad budget för damlaget framöver.
Ordföranden presenterade siffror som visade att damlaget i snitt har gått back med nio miljoner kronor per år sedan man gick upp i damallsvenskan. Till Norrköpings Tidningar säger Gyllix att:
”Vi behöver landa på en kostnad som vi mäktar med”
Vad det rent konkret innebär i pengar kan inte ordföranden säga, men han är tydlig med att det blir minskad budget nästa år, oavsett vilken division damlaget spelar i.
Under söndagen avslutas alltså den 21:a omgången av damallsvenskan med två Stockholmsderbyn (Djurgården–AIK och Hammarby–BP), ett Malmöderby och matchen Häcken–Uppsala. Det skulle kunna bli så att matchen Malmö FF–Rosengård samlar typ dubbelt så många åskådare som de andra tre matcherna ihop. I onsdags var MFF:s officiella publiksiffra mot St Pölten svaga 458 personer. Då meddelades dock att man hade sålt över 7000 biljetter till derbyt. Kul.
I elitettan spelades det också ett viktigt bottenmöte under lördagen. 87 åskådare var på plats på Studenternas när Enskede vann med 2–1 mot Gusk. Nykomlingens seger gör att man får lite andrum i botten. Avståndet ner till Gusk på nedflyttning växte nämligen till fem poäng.
Nu ser det återigen ut som att det står mellan Gusk och Alingsås om vilket lag som ska följa med Sandviken och Häcken U ner i division ett.
Under fredagskvällen föll Linköping borta mot Jitex. Det gör att lördagens segrar för Elfsborg och Kif Örebro innebär att de båda topplagen nu har sex respektive fem poäng ner till fyran Linköping. Under söndagen kan IFK Göteborg haka på i toppen, och de vinner hemma mot Alingsås.
Noterbart från matchen Jitex–Linköping var att LFC fick ett grovt rött kort. Jag uppmärksammade för ett tag sedan hur domare Tobias Haane struntade i att visa rött kort för en hårdragning från en Elfsborgsspelare. Nu verkar det som att han har lärt sig. Det gick inte att se förseelsen på tv, men det kändes väl som att det var en hårdragning som fick just Haane att ta fram det röda ur bakfickan.
Kollar vi internationellt blev Julia Zigiotti matchhjälte för Manchester United i dag. Hon gjorde matchens enda mål när Liverpool besegrades.
Och i amerikanska NWSL tog Mak Linds North Carolina Courage en blytung trepoängare i natt. Man vann med 1–0 mot Seattle, vilket innebär att Courage är uppe på slutspelsplats, medan Seattle föll ner till niondeplatsen – alltså just utanför de åtta som får göra upp om mästerskapet. Tre omgångar återstår för de båda lagen. Fyra för många av de andra.
Strax efter lunch på fredagen lottade finländska Nora Heroum in de 16 kvarvarande lagen i Uefa Women’s Europa Cups slutspelsträd. Vi svenskar har väl inte speciellt stor anledning att vara nöjd med Heroums insats. För det blev en ganska dålig svensk lottning.
Här är slutspelsträdet i sin helhet:
PSV Eindhoven – Eintracht Frankfurt. Real Sociedad – Fenerbahce.
Sparta Myjava (Slovakien) – Hammarby. Ajax – Malmö FF.
Rosenborg – Brøndby. VfL Wolfsburg – Feyenoord.
Personligen följde jag lottningen på en uppbyggd järnvägsbank i sjön Åsunden, bara några hundra meter utanför Pia Sundhages uppväxtby, Marbäck. Jag var ute på något mellanting mellan en upptäcksfärd på cykel och ett långt träningspass. Det regnade, och var väldigt svårt att skriva på mobilen.
Spontant reagerade jag mest på att våra lag fick en okej lottning i åttondelsfinalen, och på det tråkiga i att vi maximalt kan få ett svenskt lag i semifinal. Men kollar man slutspelsträdet ovan lite mer noggrant är det lätt att konstatera att såväl Hammarby, Malmö FF som Sverige kunde ha fått en mycket bättre lottning. Mycket bättre.
Vi visste ju att Malmö skulle få ett seedat lag i åttondelsfinal, och därmed en tuff uppgift. MFF slapp de tre sämsta lotterna, alltså Bajen och de båda tyska lagen. Men Ajax är väl fjärde svåraste laget?
För ett par år sedan hade jag sagt att Ajax var en riktig skitlottning. För den nederländska storklubben hade ett kanonlag säsongen 2023/2024. Då gick man till kvartsfinal i Champions League med spelare som amerikanska supertalangen Lily Yohannes som speluppläggare och nuvarande PSG-anfallaren Romée Leuchter som skyttedrottning.
Årets lag är inte lika profilstarkt. Vid en snabbtitt på truppen faller ögonen främst på veteranen Sherida Spitse och rutinerade forwarden Katja Snoeijs. Ajax rutin vid Europaspel gör att man ändå måste räkna dem som favorit mot MFF. Men inte med mycket. Det är nästan 50–50. Så säg 55–45 i nederländsk favör.
Hammarby skulle lottas mot ett oseedat lag i åttondelsfinal, och slovakiska Myjava känns som ett lag man ska besegra alla dagar i veckan.
Så Bajen fick en bra lottning i första matchen. Men resten av lottningen är sämsta möjliga. För i kvartsfinal väntar ju alltså Ajax eller Malmö FF. En så mycket svårare motstånd kunde man i princip inte få enligt de förutsättningar som fanns.
Och om vi har ett svenskt lag i semifinal så kommer det med mycket stor sannoliket ställas mot Wolfsburg. Den tyska toppklubben har nämligen fått en bekväm väg till semifinalen. Feyenoord är i och för sig inget lag man leker sig förbi. Men Wolfsburg ska ändå vinna det dubbelmötet på ett komfortabelt sätt. Och det blir minst lika lätt i kvarten mot Rosenborg eller Brøndby.
Båda våra svenska lag har alltså lottats till den tuffaste halvan. Trädets andra halva är däremot rätt öppen. Svensklaget Eintracht Frankfurt är favorit, men fick en smålurig lottning. Först väntar ett namnkunnigt PSV Eindhoven direkt i åttondelen. Det är verkligen ingen lätt match. PSV är regerande nederländska mästarinnor och har en väldigt meriterad trupp med spelare som Nicky Evrard, Aniek Nouwen, Sisca Folkertsma, Fenna Kalma, Janice Cayman och sist men inte minst Shanice van den Sanden. För tillfället har man ingen vidare form. Men laget har en hög högstanivå.
Och vinnarna mellan Eintracht och PSV får en riktigt tuff kvartsfinal. För där väntar med stor sannolikhet spanska Real Sociedad. Och det lag som drar längsta strået där går troligen även vidare till final.
För den fjärde grenen på slutspelsträdet är knappast skräckinjagande. Här är det alltså Brann mot polska Czarni Sosnowiec och Sparta Prag mot portugisiska Torreense. Här hade man ju hoppats att Malmö FF skulle ha lottats in. Nu blev det istället den portugisiska trean som fick den här jättechansen att ta sig hela vägen till semifinal.
Tidigare i höst hade jag förhoppningen att Sverige kanske skulle kunna ta upp kampen med Portugal om sjätteplatsen på nationsrankingen, den sjätteplats som innebär att ligamästaren får en direktplats till Champions Leagues ligafas. Det hoppet sjönk när Häcken fick sin skitlottning.
Och nu känns det helt orimligt att vi ska kunna ta in något på Portugal. Torreense fick alltså en lottning som ger laget en bra chans att gå till semifinal i Europa Cup. Och så här långt i årets Europaspel har de portugisiska lagen dragit in fler nationspoäng än de svenska. Lägg till att Benfica har kvar ligamatcher mot Austria Wien, Roma (hemma) och Køge – tre bra vinstchanser. Däremot känns det ju inte som att Häcken kommer att dra in några poäng.
Det innebär att Bajen och MFF måste göra det för svensk del. Och då är det ju illa att de har lottats på samma gren av slutspelsträdet.
Vi får nog fortsätta koncentrera oss på att behålla den sjundeplats vi har haft i ett par år. En bra start för att försvara den positionen är ju om Malmö kan slå ut Ajax i åttondelsfinal. För det är fortsatt Nederländerna som är det stora hotet bakifrån. Och här gråter vi ju inte över att de nederländska lagen fick en ännu sämre lottning än de svenska. Både PSV och Feyenoord fick ju tyskt motstånd i sina åttondelsfinaler.
Häcken föll ikväll med 3–0 hemma mot Juventus. Därmed krävs det nu ett mirakel om vi ska få svensk representation i Champions League efter nyår.
Göteborgarna har kvar två bortamatcher i Frankrike, mot Paris FC och Lyon, och två hemmamatcher mot engelska topplag, Chelsea och Manchester City. Och det kommer att krävas minst fyra poäng för avancemang.
Tyvärr är det betydligt mycket större risk att Häcken kommer att gå poänglöst genom det här ligaspelet än chans att de går vidare. Ett första delmål får vara att göra ett mål. Efter mötena med Inter och Juventus har ju Häcken noll poäng och målskillnaden 0–4.
Då har det gått bättre de senaste veckorna för våra båda lag i Europa Cup. Både Hammarby och Malmö FF är klara för huvudturneringen efter dubbla playoffsegrar – båda vann med totalt 5–0 efter att ha gjort 3–0 i returen. Bra jobbat. På fredag 13.00 lottas hela slutspelsträdet.
Hammarby är tredjeseedat i huvudturneringen, vilket innebär att de inte kan möta någon av de båda tyska topplagen Wolfsburg eller Frankfurt förrän i semifinal. Malmö FF däremot är oseedat, vilket innebär att de kommer att lottas mot något av de åtta seedade lagen direkt. Och det är fri lottning, så MFF skulle kunna få nitlotten Wolfsburg redan i åttondelsfinal.
Så här kommer slutspelsträdet att lottas:
1) VfL Wolfsburg eller 2) Eintracht Frankfurt möter ett oseedat lag 7) Real Sociedad eller 8) Rosenborg möter ett oseedat lag
5) Brann eller 6) Ajax möter ett oseedat lag 3) Hammarby eller 4) Sparta Prag möter ett oseedat lag
5) Brann eller 6) Ajax möter ett oseedat lag 3) Hammarby eller 4) Sparta Prag möter ett oseedat lag
1) VfL Wolfsburg eller 2) Eintracht Frankfurt möter ett oseedat lag 7) Real Sociedad eller 8) Rosenborg möter ett oseedat lag
För Hammarby är ju drömmen att hamna på samma halva som Frankfurt, Rosenborg och Brann. För Malmö vore drömmen att lottas mot Sparta Prag på en gren där även Brann finns. Då har man en god chans att gå till semifinal.
De åtta oseedade lagen är i rankingordning 9) Torreense (Portugal), 10) Sparta Myjava (Slovakien), 11) Malmö FF, 12) PSV Eindhoven, 13) Feyenoord, 14) Bröndby, 15) Fenerbahce och 16) Czarni Sosnowiec (Polen).
Bajen kommer att lottas mot något av de oseedade lagen i åttondelsfinal. Det gäller väl i första hand att slippa MFF och de båda nederländska lagen. Men oavsett motstånd kommer Hammarby att vara favorit i åttondelen.
Noterbart för övrigt från playoffomgången är att det till slut blev så att hälften av de seedade lagen gick vidare. Det innebär att de åtta lag som är oseedade i huvudturneringen också var oseedade i playoff. Det seedade lag som lyckades vända underläge från första matchen till totalseger var norska Rosenborg. Trondheimslaget hade förlorat med 3–1 borta mot tjeckiska Slovan Liberec, men vann nu med 4–1 i returen på hemmaplan.
I kväll är det måstematch för Häcken i Champions League. Det är avspark 18.45 på nya Rambergsvallen. Några timmar senare kommer vi att veta vilka 16 lag som på fredag ska lottas in i slutspelsträdet för Women’s Europa Cup.
Som bekant har både Hammarby och Malmö FF med sig 2–0-ledningar till kvällens returer. Malmö har avspark 19.00 hemma mot St Pölten och Bajens match mot Rangers i Glasgow startar 20.00.
Noterbart från de 16 playoffmötena är att de oseedade lagen leder i nio av dem. De seedade lagen leder bara i sex, medan en är oavgjord. De sex seedade lag som leder är Wolfsburg, Eintracht Frankfurt, Hammarby, Sparta Prag, Brann och Ajax.
Man kan ju tro att den första playoffomgången innehöll en massa skrällar. Det var absolut några skrällar, men så speciellt många var det väl egentligen inte. Utan det här är på många sätt orsakat av rankingsystemet. Rent allmänt gynnas lag som spelar i Europa år efter år. Det innebär att lag som gång på gång vinner mästerskapet i svaga ligor blir övervärderade jämfört med lag från starka ligor som bara tar sig ut i Europa ibland.
Jag har ofta framfört åsikten att nationskoefficienten är alldeles för låg. Och det är det vi ser effekten av i Europa Cup. Lag från exempelvis Sverige, Nederländerna och Portugal med begränsad erfarenhet av europeiskt cupspel blir oseedade trots att de känns starkare än seedade lag från sämre nationer.
Men delvis tror jag att det här kommer att ordna till sig över tid. Det är bara andra året med Europa Cup. När cupen har funnits i fem år bör Uefas klubbranking att bli relevantare för cupen än den är nu. Då kommer vi nog inte att få se nio oseedade lag i ledning efter halva playoffspelet.
Den 9 och den 13 oktober kommer Sverige att vinna mot ett urdåligt Litauen. Vår motståndare i första playoffomgången är rankad på plats 94 i världen, och vann en av fyra matcher mot Estland och Bosnien-Hercegovina i sin kvalgrupp.
Bosnien slog vi med två gånger 5–0 i EM-kvalet våren 2024. Och det bör bli liknande siffror nu. Även om förbundskapten Tony Gustavssonpratar om att hans lag har ”stor respekt” för Lituaen så är det ett motstånd som U23-landslaget bör vinna mot.
Litauens stora stjärna är Rimantė Jonušaitė, som spelar i belgiska Anderlecht. Även mittfältaren Liucija Vaitukaitytė, som spelar i franska Nantes är värd att nämna. Litauens förbundskapten är för övrigt Tomas Ražanauskas, som en gång i tiden spelade allsvenskt för både Malmö FF och Trelleborgs FF.
I dag tog förbundskapten Gustavsson ut de spelare som skall ställas mot litauerna. Truppen finns på länken ovan. Noterbart är att Nathalie Björn fanns med i truppen, att Moa Edrud räknas som tredjemålvakt och att det bara var tre utpräglade innermittfältare i truppen. Men jag antar att man tänker sig att spela både Hanna Lundkvist och Anna Anvegård som innermittfältare vid behov.
Parallellt med A-truppen presenterades det även en U23-trupp som ska möta Finland i en träningsmatch och Tyskland i premiären av WU23 Friendlies. Mest anmärkningsvärt där var väl att Elfsborgs thailändska landslagsspelare Matilda Mårtensson fanns med. Mittbacken har spelat träningsmatcher för Thailands A-landslag, men har inte gjort några bindande matcher. Därför kan hon spela för Sverige.
Noterbart i övrigt att unga talangerna Fanny Peterson, Ellie Junetoft och Nova Selin fanns med. Samt att Ellen Wangerheim är uttagen, och därmed får en chans till lite speltid.
Helgens vinnare på svensk mark heter AIK, BP, FC Rosengård, Örebro SK – och Kif Örebro.
AIK är numera bara två poäng bakom Malmö FF och har plötsligt tredjeplatsen i egna händer. Gnaget har faktiskt en riktigt bra chans att få kvala mot Champions League nästa sommar. I de sex kvarvarande omgångarna möter man fyra bottenlag, BP och den 17 oktober skall man till Malmö för att möta just MFF i en riktig sexpoängsmatch.
Närmast bakom Eskilstuna United är BP årets stora positiva överraskning i damallsvenskan. Idag vann plantskolan med 3–1 hemma mot Malmö FF. Man tog samtidigt steget upp på tabellens övre halva. Och med sina 29 poäng har BP slagit klubbrekord.
Det här är Brommapojkarnas femte säsong genom tiderna i damallsvenskan. Hittills har man som bäst slutat på elfte plats, och högsta poängskörden inför den här säsongen var 27 poäng. Nu har man 29 och har i praktiken redan säkrat sitt kontrakt.
Jo-Anne Cronquist avgjorde sent för FC Rosengård hemma mot Piteå. Hon gjorde det med ett inlägg som gick i mål. Därmed har Rosengård nu fyra poäng ner till IFK Norrköping på nedflyttningsplatsen. Det innebär ändå lite arbetsro inför kommande söndags spännande derby mot Malmö FF.
Piteås förlust innebär att norrbottningarna nu är neddragna i bottenstriden. De har dock chansen att omgående avlägsna sig från den. På lördag tar man nämligen emot IFK Norrköping på LF Arena.
I elitettan var Örebro SK helgens riktigt stora vinnare. Laget har haft dålig form och blev förra helgen neddraget i nedflyttningsstriden. Man svarade genom att skrällvinna med 2–0 hemma mot topplaget Linköping FC. Nu har ÖSK plötsligt sex poäng ner till nedflyttning igen. Och på lördag kan man förbättre läget ytterligare. Då ska man till Göteborg och möta tabelljumbon Häcken.
Noterbart i botten av elitettan är dock att det kommer att hända saker nästa helg. På lördag tar Gusk emot Enskede. Inför avspark ligger lagen på varsin sida om nedflyttningsstrecket.
I toppen var ÖSK:s rival Kif Örebro helgens vinnare. Wilma Dahlgren avgjorde till 2–1 på övertid borta mot Enskede. Hon gjorde det med ett riktigt dåligt tillslag som ändå blev succéartat. Därmed blev Kif enda topplag att ta en trepoängare i den här omgången. Nu är man nu uppe på damallsvensk plats, och man har fyra hemmamatcher i de sex sista omgångarna. Ett väldigt bra läge.
Själv var jag på plats på Valhalla där IFK Göteborg och Elfsborg spelade 1–1. Det var ett rimligt resultat i en match där Elfsborg var bäst i början, men där Blåvitt hela tiden växte. Och när slutsignalen ljöd var det ett krampande Boråslag som jublade klart mest över poängen.
Jag kollade på matchen med ”damallsvenska glasögon”. Efteråt skrev jag en krönika i BT om att det optimala för Elfsborg är att vara kvar i elitettan ett år till, för att sedan gå upp nästa höst. Jag skulle säga att samma sak gäller för Blåvitt. Men det skulle definitivt vara spännande att se hur Elfsborg och/eller IFK Göteborg skulle hantera en uppflyttning.
I förarbetet till krönikan kollade jag hur det gått i tävlingsmatcher mellan lag från de två högsta divisionerna. Det har spelats 22 sådana matcher sedan förra sommaren, dels i kvalet, dels i svenska cupen. De allsvenska lagen har vunnit 21 av dem med totala målskillnaden 65–5. Lagen från elitettan har inte vunnit en enda. Däremot blev cupmatchen mellan Umeå och Kristianstad i vintras 0–0.
Efteråt kollade jag ytterligare bakåt för att hitta senaste gången ett lag från elitettan vann i tävling mot ett från damallsvenskan. Det visade sig vara när Umeå vann i kvalet mot AIK hösten 2024. Det är alltså snart två år sedan. Det säger rätt mycket om hur stor skillnad det är mellan våra två högsta divisioner.
Om vi lämnar det nationella så vann Spanien alldeles nyss guldet i F20-VM efter seger på straffar mot Nordkorea i finalen. Även bronsmatchen gick till straffläggning. Där vann Colombia mot Italien. Det blev alltså tre olika världsdelar på prispallen.
Jag hann att se slutet av kvällens Londonderby i WSL. Där vann Chelsea med 1–0 mot Arsenal. Därmed är Gunners redan sju poäng efter Manchester City efter fyra omgångar. Det är ett avstånd som det är svårt att ta ikapp.
Det var även ett derby i Liverpool. Där hade vi svenska huvudrollsinnehavare. Liverpool vann med 2–0 efter att Beata Olsson och Cornelia Kapocs gjort målen. Kapocs är bästa svenska målgörare i ligan så här långt med två fullträffar.
Och i Spanien fortsätter det att gå lysande för Felicia Schröder. Hon blev matchvinnare för Real Madrid i helgen. Och nu delar hon ledningen av skytteligan med Barcelonas Claudia Pina. Båda har gjort fem mål. Schröder har gjort sina på tre matcher och en total speltid av 142 minuter. Det innebär att hon har gjort ett mål per 28 minuter.
Innan jag sätter punkt är det värt att även ta en kik på amerikanska NWSL. Där börjar grundserien nå sitt slut. De 16 lagen har kvar fyra eller fem matcher, och det är otroligt jämnt vid slutspelsstrecket. Inför nattens bortamatch mot Utah Royals har Mak Linds och Evelyn Ijehs North Carolina Courage fallit ner under strecket. Man ligger på plats nio, en poäng från slutspel. Det är så jämnt att man har fyra lag inom tre poäng. Ett av dem är just Utah Royals, så nattens match är otroligt viktig för Courage.
De båda andra svenskledda lagen, San Diego Wave och Portland Thorns, ligger båda topp fyra. Thorns har dock bara fyra poäng ner till Courage, så Robert Vilahamns och Cassandra Bogeres lag är långt ifrån slutspelsklart.
Efter Häckens förlust mot Inter i tisdags kom det lite kommentarer här i bloggen om Häckens trupp. Det noterades att spelare som Elin Rubensson, Josefin Baudou och Julie Steen inte är uppsatta i vårt svenska mästarlags Europatrupp. Däremot finns korsbandsskadade Lisa Löwing med. Jag har frågat mig varför.
När diskussionen drog igång om Häckens trupp till Champions League letade jag upp reglerna för att se om det finns några rimliga skäl till att nämnd trio inte finns med. Reglerna finns här. Det är article 32 och 33 som rör truppen.
Ett tag trodde jag att Häcken kanske har gjort ett administrativt misstag. För inför ligafasen får varje lag sätta upp 25 spelare på sin så kallade A-lista. Utöver vissa specialfall får inte A-listan ändras under turneringen. Eller. Om man går vidare från ligaspelet får man lägga till tre nya spelare inför slutspelet. Men Häcken har bara 23 namn på A-listan, och en av dem är korsbandsskadad och knappast aktuell för spel förrän absolut tidigast i en final av Champions League.
När jag ikväll läste reglerna en gång till insåg jag att jag hade missat en viktig sak. Jag visste att A-listan ska innehålla åtta så kallade ”locally trained players”. Det trodde jag var detsamma som åtta hemmafostrade spelare. Men det är det inte.
Minst fyra av de där åtta måste vara ”klubbtränade”. Det innebär att de måste ha spelat för Häcken under minst tre år under perioden från de var 15 till 21 år. Här har vi nog skälet till att Lisa Löwing är med på A-listan. För det är väl bara hon och Nathalie Staaf som klarar kraven för att vara ”klubbtränad”.
Om man bara har två klubbtränade spelare tappar man två platser på A-listan. Häcken kan alltså inte använda alla 25 platser, utan får bara ha 23 spelare på A-listan.
Och då har man sannolikt i det här skedet valt bort trion Rubensson, Baudou och Steen. Om jag har tolkat article 32:15 rätt kan Häcken lägga till Rubensson under ligafasen, eftersom spelare som varit mammalediga är den typen av specialfall som man kan efteranmäla till sin A-lista när som helst under turneringen.
Jag tolkar dessutom article 32:12 som att Baudou kan läggas till på B-listan. För hon är född efter den 1 januari 2005, och har spelat minst tre år i en svensk klubb. Men jag förstår inte riktigt varför hon inte redan står med på B-listan. Jag kanske har missförstått något. Eller så har Häcken tänkt att Baudou ska ha dubbellicens med elitettanlaget i seriespurten. Och då får hon inte vara med i Europatruppen. När det gäller Julie Steen hittar däremot jag inte någon öppning för henne förrän efter ligafasen.
Det var lite funderingar kring Häckens Europatrupp. Vi får se om någon journalistkollega reder ut det här framöver. Men jag har inget större hopp. Trots att Häcken är bäst är de ju tillsammans med BP de damallsvenska lag som har sämst mediebevakning.
Ett damallsvenskt lag med väldigt annorlunda förutsättningar än Häcken är Vittsjö GIK. I går publicerade deras klubbledning ett öppet brev på sin hemsida.
Det var ett brev som lätt uppfattas som ett rop på hjälp. Där kunde man bland annat läsa att:
”Vi vill uppmana alla som bryr sig om svensk damfotboll att se de fristående damelitklubbar som finns i er närhet. Gå på en match. Bli medlem. Engagera er. Ta med familj, vänner eller kollegor. Fråga hur ni eller ert företag kan bidra. Kontakta gärna den fristående damelitklubb som finns närmast er och fråga vad den behöver för att kunna fortsätta utvecklas.”
Jag hoppas verkligen att Vittsjö kan driva vidare sin elitverksamhet i många år framöver. För när det gäller engagemang vinner det nordskånska bylaget på knockout mot många av de betydligt mer namnkunniga motståndarlagen.
Det finns naturligtvis bra saker med att starka herrfotbollsklubbar även börjar synas på högsta nivån i damfotbollen. Fast det är ju ärligt talat lite tråkigt. Och tyvärr har dubbelklubbarna ganska stora problem att få sin herrfotbollspublik att engagera sig i sina damlag.
Jag noterar några skräcksiffror från veckan som var. Stockholmsderbyt AIK–Hammarby i lördags sågs bara av 927 åskådare. När klubbarna spelade motsvarande match i herrallsvenskan var publiksiffran 47 374. I elitettan jagade Elfsborg damallsvenskt avancemang i lördags inför 157 åskådare. 157.
Damallsvenskans publiksnitt hittills den här säsongen ligger på 749. Och kollar vi publikligan så ligger Häcken tvåa bakom Bajen. Samma Häcken som på herrsidan brukar hånas för sitt obefintliga publikintresse har alltså fler åskådare på damsidan än så kallade publiklag som AIK, Djurgården och Malmö FF. Och då har Häcken inga derbyn att locka med.
