Landslaget är samlat och startar VM-kvalet med bortamatch i italienska Reggio Calabria på tisdag klockan 18.15. Jag konstaterade ju redan när truppen togs ut att vårt mittförsvar känns otroligt orutinerat.

Förslagen att spela med Hanna Lundkvist eller Hanna Wijk känns okej rent spelmässigt, i uppbyggnadsfas. Men i defensiven vill jag att våra mittbackar skall vara starka i luftrummet. Och jag känner varken att Lundkvist eller Wijk fyller den boxen. I Italien finns ju Cristiana Girelli, som är väldigt stark på huvudet. Så Tony Gustavsson, som ju är avstängd och skall se matchen från läktaren, bör nog inte låta hemmaspelarna lyfta in för många inlägg i svenskt straffområde.

Jag hade nog tyckt att Emma Kullberg skulle ha varit med. Och jag hade inte heller haft något emot att ha med Hammarbys Alice Carlsson i truppen. Hon går ju exempelvis före uttagna Sofia Reidy i Bajen. Då borde hon göra det i landslaget också. Här kanske någon pekar på födelsedatum. Men jag tycker att man som princip alltid skall ställa starkaste laget för dagen på planen i ”levande” tävlingslandskamper. Det här med att tänka på morgondagen kan man göra i träningsmatcher, eller i tävlingsmatcher utan sportslig betydelse.

Jag hoppas att min oro är obefogad. Men det känns ju faktiskt som lite gambling att gå in i det här kvalet med så orutinerad mittbacksuppsättning. Såsom de europeiska kvaltävlingarna numera är utformade kan det ju vara riktigt illa att missa gruppsegern, eftersom det med stor sannolikhet leder till tuffare lottningar framöver.

Som jag ser det bör alltså Gustavsson först fokusera på att vinna gruppen. Sedan kan han tänka framtid.

Landslagsuppehållet innebär ju att det inte är några liga- eller cupmatcher i Europa den här helgen. I svenska cupen hade vi några spännande resultat när jag var i Spanien. I grupp 3 fick Malmö FF hjälp av Kristianstad. Och som jag ser det är det återigen fördel MFF om gruppsegern.

För det andra Malmölaget, FC Rosengård, är däremot chansen till avancemang nere på en på miljonen. För att FCR skall gå vidare måste först Växjö vinna mot Hammarby, helst med fyra måls marginal. Sedan måste det bli kryss mellan Bajen och Vittsjö, samtidigt som Rosengård slår Växjö med minst fem måls marginal – men det kan krävas upp till seger med åtta mål. Som ni förstår är Rosengård utslaget utan att vara helt utslaget.

Jag såg för övrigt större delen av den andra halvleken när Rosengård föll med 4–0 mot Bajen. Där imponerades jag av Arsenallånet Cecily Wellesley-Smith. Hon kommer att bli otroligt viktig för Rosengård. Jag inser att jag även har sett henne på plats en gång. Hon var ju med och vann mot Sverige i F17-EM på Klostergårdens IP i Lund i maj 2024. Fast i den matchen tittade jag mest på de svenska spelarna. Och bland de engelska imponerades man mest av offensiva krafter som Lola Brown, Isabella ”Izzy” Fischer och Jane Oboavwoduo.

Sådana offensiva krafter hade både nog både Bajen och Rosengård behövt. Nu räckte ju Hammarbys anfallsspel gott och väl till för att vinna måndagens match med klara 4–0. Men Rosengårds däremot var väldigt uddlöst. För Anam Imo tycks ju ha glömt bort hur man gör mål. Hon gjorde 15 damallsvenska mål för Piteå 2023. Men de två senaste åren har det bara blivit totalt fyra fullträffar för 25-åringen.

Bajen och Häcken gick in i cupen med varsin storseger, och bör kunna vinna sina grupper. Malmö kan alltså kanske också krångla sig vidare. I grupp 4 avgörs avancemanget i en direkt gruppfinal mellan Norrköping och Djurgården. Där har båda lagen tagit två uddamålssegrar vardera.

Det innebär att det utöver ett nästan utslaget Rosengård också finns fyra helt utslagna lag i BP, Gefle IF, Alingsås IF och Umeå IK.

Utöver A-landslaget spelas det även lite ungdomslandskamper de kommande dagarna. I dag 18.00 går F17-landslaget in i andra EM-kvalomgången. Man gör det mot Danmark på hemmaplan på Kristinebergs IP i Stockholm. Matchen sänds dessutom av Viaplay.

Tyvärr har det svenska affischnamnet Filippa Andersson Widén lämnat återbud. Det är ett riktigt tungt avbräck. Utöver Danmark ställs Sverige även mot Tyskland och Irland i kvalet. Gruppvinnaren går till EM-slutspel i Nordirland 3–16 maj.

Och de fem bästa lagen i det där slutspelet kvalar i sin tur in till F17-VM i Marocko i månadsskiftet oktober/november. Det är alltså ett viktigt kval som inleds i Stockholm i dag.

Även F18-landslaget är samlat i det hör fönstret. De befinner sig i Spanien för att spela en trenationsturnering på Pinatar Arena. Där möter man Ungern i morgon 16.00 och USA på tisdag 16.00.

För F19 spelas andra EM-kvalomgången i mitten av april. Där ställs Sverige mot Nederländerna, Ukraina och Italien. Och alla de matcherna spelas på Borås Arena.

Det är nu klart vilka åtta lag som spelar kvartsfinal i Champions League. Slutspelsträdet ser ut så här:

Manchester United–Bayern München
Real Madrid–Barcelona

Arsenal–Chelsea
Wolfsburg–Lyon

Det innebär att vi redan vet att vi kommer få ett spanskt och minst ett engelskt lag i semifinal. Kvartsfinallagen blev klara igår. Jag befinner mig i Torremolinos där jag följer Elfsborgs träningsläger. Dagtid är man i sin bubbla, och uppfattar inte så mycket av vad som händer i omvärlden.

Men under kvällarna har jag försökt uppdatera mig på vad som händer bortanför Costa del Sol. I går såg jag slutet av Wolfsburgs segermatch mot Juventus. Det var den åttondelsfinal som var klart jämnast. Juve hade flera fina chanser att kvittera innan Cora Zicai pricksköt in det läckra 2–0-målet i 96:e minuten.

Jag kikade också lite på Manchester United–Atletico Madrid. Men den matchen stod ju 3–0 från mötet i den spanska huvudstaden. Så i 28:e minuten, när Julia Zigiotti Olme gjorde sitt andra mål i dubbelmötet, kände jag att det var avgjort och valde att stänga ner.

Zigiotti är ju för övrigt i sitt livs form. Om diamantbollen delades ut för prestationer under årets 1,5 första månader skulle hon vara given vinnare. För just nu är hon den bästa spelaren vi har i Sverige. Någon som säger emot?

I kväll lyckades jag se de sista tio minuterna plus tilläggstiden av AIK–Linköping 1–0. Det var ingen rolig upplevelse. Spelkvaliteten under de 16 minuterna var riktigt svag. Den enda som visade klass var Jonna Andersson, som spelade rejält och dessutom hade precision och tanke i sina passningar. Men AIK vann alltså och kommer att spela om gruppsegern den 15 mars.

Alldeles nyss satte Mathilde Janzen den avgörande straffen i kvartsfinalen mot Sporting Clube från Lissabon. Bajen var effektivt i straffläggningen, och gjorde mål på alla sina fem elvametare.

Annars var Stockholmslaget rätt ineffektivt i dubbelmötet. Jag såg bara slutet av förlängningen av dagens match. Men utifrån vad kommentatorerna Robert Tennisberg och Vicky Blommé sa så var det Hammarby som skapade mest även i kväll.

Och trots ineffektivitet har Bajen nu ett kanonläge att gå hela vägen till final. För i sin semifinal kommer man att vara klar favorit. I skrivande stund leder Sparta Prag med 3–1 mot Austria Wien med bara några minuter kvar att spela. Och Sparta är ett lag Bajen skall slå i ett dubbelmöte.

I den andra semifinalen möts Häcken och Eintracht Frankfurt. Jag skulle säga att det är den moraliska finalen. Båda lagen vann båda sina kvartsfinaler. Häcken vann i kväll med 4–1 borta mot Breidablik,

Tony Gustavsson har tagit ut årets första landslagstrupp. Det handlar om de 23 spelare som skall möta Italien och Serbien i VM-kvalet.

Det som slår en är hur tunt det plötsligt är på mittbacksplats. Som bekant har vi under många år haft ett överflöd av mittbackar av hög internationell klass. Men det var då. Nu är det plötsligt extremt färskt och orutinerat i mittförsvaret. De tre uttagna mittbackarna är:

• Elma Junttila Nelhage – 22 år, 3 landskamper
• Bella Andersson – 19 år, 0 landskamper
• Sofia Reidy – 21 år, 0 landskamper

Jag tänker att man kanske även har tänkt att Hanna Lundkvist kan spela som mittback. Hon är hyfsat rutinerad – men inte som mittback.

Hur tänker ni kring vårt mittförsvar?

Då är den svenska fotbollssäsongen igång på allvar. Svenska cupens gruppspel är i gång. Och på onsdag skall Häcken och Hammarby försöka ta sig till semifinal i Uefa Women’s Europa Cup.

Jag har jobbat de fem senaste kvällarna. Normalt under jobbhelger brukar jag kunna ha en och annan damfotbollsmatch rullande i bakgrunden. Men den här helgen har jag prioriterat OS. Så jag har inte sett så mycket.

Jag jobbade på träningsmatchen mellan Elfsborg och Jitex. Men det var ju knappast helgens hetaste drabbning. Och nu ikväll hann jag se större delen av den andra halvleken i 0–0-mötet mellan Umeå och Kristianstad. Mer har det inte blivit.

När jag började titta på kvällens cupmatch var den spontana känslan att KDFF inte kommer att ha en chans att hålla sig kvar i damallsvenskan i år. Att man kommer att åka rakt ner i elitettan. För inte nog med att passningsspelet var långsamt, det var dessutom usel adress på bollarna. Jag vet inte när jag har sett något så svagt damallsvenskt lag senast. Och då såg jag ändå Alingsås fem–sex gånger förra året.

Kristianstad spelade upp sig sista halvtimmen, och borde ha vunnit. Men det förändrar inte att nya tränaren Nik Chamberlain har mycket att jobba med. Tur för laget att vi bara är i mitten februari. De övriga lagen i gruppen är Malmö FF och Piteå. Utan att ha sett något alls av matchen mellan dem tror jag att KDFF kommer att få det väldigt jobbigt i båda de matcherna.

Piteås 3–2-seger i Malmö var förstås helgens knall. Den såg jag inte komma, för Piteå har ju ändå tappat några viktiga pjäser. Och även om de har några talangfulla nyförvärv känns det inte självklart att det norrbottniska laget är bättre i år än i fjol.

Men kul med skrällar. Det var nära att även Gefle IF bjöd på en sådan. Men division 1-laget föll till slut med 2–1 mot AIK. Noterbart i övrigt är att alla sex matcherna ser ut att ha varit jämna. Det blev två kryss och fyra uddamålssegrar. Det andra krysset var för övrigt Skånederbyt mellan Vittsjö och Rosengård.

Det var nära att vi även fick en andra skräll. För Isabella Svanström kvitterade för Alingsås mot IFK Norrköping i 77:e minuten. Men det blev hemmaseger i slutminuterna.

Resultaten från helgens träningsmatcher är inte lika jämna som cupmatcherna. Inte minst var det några division 1-lag som hade det riktigt jobbigt mot elitettanmotstånd. Jag tänker i första hand på matcherna IFK Göteborg–FC Trollhättan 9–0, Enskede–Täby FK 8–0, Husqvarna–Eskilsminne 6–0 och Gusk–Djursholm 7–1.

Flyttar vi blicken utomlands var det även stora siffror när Manchester City tog ännu ett steg mot ligaguldet. Trots massor av missade målchanser vann Andrée Jeglertz gäng med hela 6–0 mot tabelljumbon Leicester.

Helgens mest anmärkningsvärda resultat var väl trots det Aston Villa–Tottenham 3–7.

Ute i Europa hittade jag inte så många lika anmärkningsvärda resultat. I Frankrike var det cupomgång i helgen. Där har för övrigt inte PSG orkat ta sig upp på topp fyra ännu efter det tunga avdraget på nio poäng. Men förra helgens 3–0-seger i derbyt mot Paris FC gör att femman PSG nu bara är tre poäng bakom tvåan Nantes. Så räkna med att PSG trots allt går till slutspel.

I Tyskland leder Bayern München en väldigt haltande tabell med elva poäng före tvåan Wolfsburg. Och man har hela 18 poäng till trean Bayer Leverkusen. Kampen om den tredje Champions Leagueplatsen är ju det som kommer att väcka mest intresse i resten av Frauen-Bundesliga. I den kampen är det nu fem lag inom fyra poäng; Leverkusen, Eintracht Frankfurt, Hoffenheim, Werder Bremen och Freiburg. I den kampen har Bremen egentligen bäst utgångsläge med två matcher tillgodo. Men det är Frankfurt som har bäst form.

I Spanien återstår det tio omgångar. Men Barcelona lär ta ytterligare en ligatitel. Och det mesta talar att det blir Reallagen från Madrid och Sociedad som tar de båda andra Champions Leagueplatserna. För Barca leder med tio poängs marginal till Real Madrid, som i sin tur har tre poäng ner till Sociedad. Där bakom är det åtta poäng ner till fyran.

I Italien blev det kryss mellan både Juventus–Lazio och Roma–Napoli. Det gjorde att tvåan Inter kunde knappa in på serieledande Roma i tabelltoppen. Inter är numera bara tre poäng bakom. Och Olivia Schoughs lag är i toppform. Man har vunnit de elva senaste tävlingsmatcherna. Senaste gången Inter gick av planen utan att vinna var faktiskt mot Häcken i Europa Cup den 19 november.

Slutligen ett par nyheter. I fredags fick vi veta att Jonna Andersson slutar i landslaget. Huruvida det var ett eget beslut eller inte är oklart. Klart är att hon inte verkade finna med i Tony Gustavssons planer. Och då är det ju lika bra att tacka för sig. Klart är också att hennes hörnor från höger kommer att vara enormt saknade. För jag vågar nog slå fast att hon är den genom tiderna bästa hörnläggare vi haft i landslaget.

En annan nyhet i helgen var att Pia Sundhage har ett nytt jobb. Hon skall försöka leda Haitis spännande landslag till nästa VM-slutspel. Det innebär att hon får coacha en av världens allra bästa spelare, Melchie Dumornay.

Inlägget uppdaterat med mål från Zigiotti

I kväll har de första mötena av de två sista åttondelsfinalerna av Champions League spelats. Ellen Wangerheim spelade de 60 första minuterna när Manchester United vann kvällens sena match borta mot Atletico Madrid med 3–0.

United fick en drömstart med mål från Elisabet Terland redan efter drygt två minuters spel. Där i början trodde jag att det skulle kunna bli riktigt stora siffror. Det blev alltså 3–0. Det resultatet innebär att United i nästa veckas retur ganska tryggt bör kunna säkra avancemanget till den kvartsfinal där Bayern München väntar.

Det var för övrigt formstarka Julia Zigiotti Olme som gjorde det tredje och sista målet med vänsterfoten. Jag hade matchen rullande på en skärm parallellt med att jag skrev ihop det här inlägget. Och jag såg när målet gjordes, men hade tydligen så dåligt fokus att det var först på morgonen efter jag fattade att det var en svensk målskytt. Men här är det:

Ganska många gånger den här hösten och vintern har jag ju tagit upp Sveriges läge i kampen om att få ha kvar tre kvalplatser mot Champions League. Efter onsdagens två sköna svenska segrar känns det numera plötsligt rimligt att vi kan passera Nederländerna och ta den där nödvändiga sjundeplatsen.

När jag kollade siffrorna tidigare idag insåg jag att Uefa har varit ovanligt generösa mot de lag som spelar Europa Cup. Ta Häcken som exempel. När de säsongen 2023/2024 på ett bragdartat vis gick till kvartsfinal i Champions League samlade de totalt ihop 13,000 rankingpoäng. Nu står de på 10,000 i årets Europaspel. Och om de vinner nästa veckas retur mot Breidablik är de uppe i 12,500. Just 12,500 är för övrigt precis vad Häckens banemän från Atletico Madrid har dragit in i Champions League.

Hammarby står nu på 10,500 poäng den här säsongen. Om Bajen vinner på onsdag kommer de upp i 13,000. Personligen tycker jag att det är orimligt att det kan vara lika mycket värt att gå till semifinal i Europa cup som att gå till kvartsfinal i Champions League.

Jag tror att Uefa kommer att se över fördelningen av rankingpoäng redan till nästa säsong. Och att man kommer att minska poängtilldelningen i Europa Cup. Men våra svenska lag behöver förstås inte be om ursäkt. Tvärtom gäller det ju att ta chansen nu när den finns. Den chansen tar man ju genom att vinna så många matcher som möjligt.

Tillbaka till kvällens matcher. Den tidiga åttondelsfinalen slutade med kryss mellan Wolfsburg och Juventus. Men det såg länge väldigt bra ut för den italienska storklubben. När Amelie Vangsgaard gjorde 2–0 via en motståndare i 61:a minuten tänkte jag att det här var den gamla damens kväll.

För det målet var inte bara turligt, det även helt ologiskt. Jag skall inte säga att jag följde matchen koncentrerat, för det hade varit en stor lögn. Men varje gång jag kollade var det Wolfsburg som hade bollen på offensiv planhalva. Jag satt liksom bara och väntade på ett hemmamål.

Och till slut fick även Wolfsburg lite medgång. Först reducerade man på en VAR-straff, som man tilldömdes efter en hands. Och i femte övertidsminuten gjorde backen Sarai Linder ett riktigt drömmål när hon hängde upp bollen i bortre krysset med sin vänsterfot. En kvittering som både var extremt snygg – och viktig.

Innan jag sätter punkt tänkte jag bara komma med en liten fundering kring den svenska invasionen av de två högsta divisionerna i England. Som ni kan se på bloggens sida med svenska utlandsproffs har vi nu fler svenska spelare i WSL1 än i de fyra andra europeiska toppligorna tillsammans. Jag tänker alltså på dem i Frankrike, Italien, Spanien och Tyskland.

Och på många sätt är det nog bra. För den engelska ligan erbjuder högklassiga matcher mer eller mindre varje omgång. Ni känner säkert till att den amerikanska stjärnmittfältaren Lindsey Heaps (hon som tidigare hette Lindsey Horan) kommer att lämna Lyon till sommaren. Hon flyttar hem för att ansluta till nykomlingen i NWSL Denver Summit FC. Det är en flytt hon gör med hjärtat, eftersom hon ursprungligen kommer från just Denver.

Men i en intervju färsk intervju i engelska The Guardian påtalade den amerikanska världsmästaren att det har blivit för dålig konkurrens i Frankrike. Lyon har ju under många år spelet en massa skrattmatcher i ligan. Tyvärr har inte konkurrensen hårdnat. Utan det är nästan tvärtom.

Heaps har totalt gjort åtta säsonger i franska D1 Feminine, och har bra koll på utvecklingen. Hon säger i artikeln att:

“Det är inte ens nära den nivå det behöver vara för att kunna kallas en proffsliga. Jag tror inte att det är många klubbar som behandlar deras spelare som proffs, eller skapar en elitmiljö. Det är helt enkelt för dålig konkurrens.”

Det här blev en riktigt bra dag. Både Häcken och Hammarby vann sina inledande kvartsfinaler i Uefa Women’s Europa Cup.

Häcken har redan i praktiken säkrat sitt avancemang till semifinal. Göteborgarna vann ju nämligen med förkrossande 7–0 hemma mot isländska Breidablik. Man kan därmed redan börja planera för semifinalen i månadsskiftet mars/april mot svensklaget Eintracht Frankfurt med Amanda Ilestedt och Rebecka Blomqvist. Den senare blev tvåmålsskytt när tyskorna vann med 4–0 mot danska Nordsjælland.

Häcken hade också två tvåmålsskyttar i Felicia Schröder och Helena Sampaio. Schröder kostade dessutom på sig att missa en straff. Övriga tre Häckenmål gjordes av Monica Jusu Bah, nya Thelma Palmadottir samt Paulina Nyström.

Senare på kvällen vann även Hammarby sin match. Emilie Joramo gjorde matchens enda mål borta mot Sporting Clube i Lissabon. Jag har jobbat i kväll, men kunde ha ett öga på den matchen under sista timmen. Och från vad jag såg var Bajens seger helt i sin ordning. Man borde väl till och med ha gjort några mål till.

Men 1–0 är förstås ett bra resultat att få med sig hem till returen. Och det ger också välkomna rankingpoäng. Sverige är nu uppe i 24,998. Det krävs ytterligare 1,668 för att passera Nederländerna upp på den åtråvärda sjundeplatsen. Skulle både Häcken och Bajen vinna sina returmatcher ger det 1,667 – så då skulle vi vara väldigt nära att lyckas med det som kändes osannolikt för några månader sedan.

För övrigt kändes inte matcharenan värdig en kvartsfinal i en Europacup. Den spontana reaktionen från tv-bilderna var att det såg ut som en träningsplan.

I Champions League spelades två åttondelsfinaler i dag. Arsenal vann med klara 4–0 borta mot OH Leuven och Real Madrid vann med 3–2 borta mot Paris FC. Således klar fördel för Gunners och Real inför nästa veckas returer.

I söndags blev Arsenal historiskt som första officiella världsmästare på klubbnivå. Man vann nämligen den allra första finalen av Fifa Women’s Champions Cup mot brasilianska Corinthians med 3–2 – se höjdpunkter här.

I dag var Gunners hemma i London, och tog en ny tung uddamålsseger. Man vann med 1–0 mot serieledande Manchester City, och håller därmed lite liv i guldstriden i WSL. Smilla Holmberg fick göra ett sex minuter långt inhopp. Stina Blackstenius tvingades se matchen från läktaren till följd av vadproblem. Hon var inte ensam på läktaren, för publiksiffran var fina 39 155.  

Förra helgen tog ju Andrée Jeglertz City ett jättekliv mot ligaguldet genom att köra över Chelsea med imponerande 5–1. Men med dagens resultat kan Arsenal – om de vinner sin hängmatch – minska avståndet i toppen till sju poäng med sju omgångar kvar.

Och kommer City in i en svacka finns möjligheten för de jagande lagen att komma ikapp. Men det vore förstås en skräll. För fem av Citys sju återstående matcher är mot lag på tabellens undre halva.

Kollar vi svenska insatser i England den här helgen utmärkte sig återigen Julia Zigiotti Olme. Hon gjorde både mål och assist när hennes Manchester United vann med 2–0 mot Leicester. Vi hade ingen annan svensk målskytt i WSL1. Däremot gjorde Wilma Leidhammar mål även i sin tredje match för Birmingham i WSL2. Hon nickade in en hörna, ett mål som länge såg ut att bli matchens enda. Men Leidhammar och hennes klubbkompisar lämnade planen efter bortamötet med bottenlaget Durham i besvikelse. Hemmalaget kvitterade nämligen i åttonde övertidsminuten, när en inläggsfrispark gick rakt i mål.

På hemmaplan förbereder sig Häcken och Hammarby för veckans kvartsfinaler i Europa Cup. Det skall bli väldigt spännande att se var de båda lagen står. Häcken bör ju ta sig förbi Breidablik. Men man vet aldrig med matcher i februari.

Hammarby slår ur underläge mot Sporting Clube de Portugal. Bajens trupp är tunn, när man vann genrepet mot BP med 2–0 i Spanien var sex spelare från klubbens äldre damjuniorlag med i truppen.

De sex spelarna åkte sedan till Borås för att spela inofficiellt nordiskt mästerskap. Jag såg Bajens F18 vinna mot Ålesund i fredags. Flera av Bajentalangerna imponerade med fina individuella kvaliteter. Jag var ändå lite besviken på det jag såg. Jag tyckte nämligen inte att lagspelet imponerade. Och även om det är ett juniorlag bör ett lag med så många spelare som står på tröskeln till damallsvenskan klara av att bygga en stark lagmaskin.

På plats i Borås var flera av flicklandslagens förbundskaptener. Jag såg även tre av dem sitta på läktaren under lördagen när Elfsborg och IFK Göteborg spelade träningsmatch inför elitettan. Det var Blåvitts första match för året, vilket märktes under den första halvleken. Där var Elfsborg överlägset. Framför allt glänste Izabella Bergström.

Men efter pausen förändrades matchbilden. Och slutresultatet blev 3–2 i blåvit favör, vilket indikerar att nykomlingen Göteborg kan bli riktigt farlig i elitettan.

Kollar vi andra resultat från helgen noteras att Växjö vann med 5–2 mot Kristianstad, och Norrköping vann med 3–0 mot Eskilstuna. Både Vittsjö och Uppsala vann bortamatcher mot elitettanmotstånd. Vittsjö med 4–0 mot Trelleborg och IKU med 2–0 mot Sandviken. Det är fortfarande bara början av februari och lagen testar mycket, så man skall inte dra för stora slutsatser av resultaten. Men jag konstaterar i alla fall att siffrorna från mötet mellan KDFF och Växjö är intressanta.

På elitettannivå noteras att Linköping vann tänkta toppmötet med Kif Örebro med 1–0. Och att Umeå och Husqvarna besegrade varsitt division 1-lag. UIK vann med 2–0 mot Sunnanå medan Husqvarna vann med 1–0 mot Ulricehamns IFK. Utan att ha hört något från matchen tycker jag att nykomlingen från tvåan, Ulricehamn, borde vara nöjdas med de sistnämnda siffrorna.

Klockan 14.01 skrev signaturen Palle på om Linda Nyman på Svenska Utlandsproffs. Det var kommentar nummer 25 000 på den här bloggen.

Eller. Totalt har det skrivits 29 595 kommentarer på bloggen. Men jag har stått för 4 595 av dem, så de räknar jag inte. Flest kommentarer är det förstås på de olika silly seasonsidorna. Vinterns damallsvenska sillysida är uppe i 589 kommentarer. Tolv till och den slår bloggens rekord.

Den av er läsare som har skrivit flest gånger här är just Palle, med cirka 3 100 kommentarer. Tvåa är Janne Pettersson med 1 400 och trea Nilsson med 903.

Det är klart att man hoppas att det man gör skall engagera. Men jag hade verkligen aldrig trott att den här bloggen skulle nå fantastiska 25 000 kommentarer. Jag tackar alla som bidragit. Och hoppas att ni fortsätter att dels hjälpa mig att fylla luckor, dels skapa en skön debatt om svensk och internationell damfotboll.

När jag ändå är inne på statistik kan det väl vara läge att berätta att jag har publicerat 4 097 inlägg under de drygt 14,5 år som bloggen har funnits. Det har blivit 39 undersidor, varav sex är aktiva nu.

Totalt är bloggen uppe i 5 310 273 sidvisningar fördelade på 1 052 515 besökare. Antalet prenumeranter uppgår till 189. Under december 2020, mitt i pandemin, nådde läsningen sin topp med rekordsiffran 84 300 sidvisningar. Den månaden sticker verkligen ut – det är enda gången som det blivit fler än 70 000 klick.

Men nivån är fortsatt god. Nyss avslutade januari var den femte månaden där antalet klick passerade 60 000. Det innebär alltså just under 2000 sidvisningar per dag.

I kväll blev det klart att Sofia Jakobsson lämnar engelska WSL och London City Lionesses och istället fortsätter karriären i mexikanska Liga BBVA MX Femenil och Deportivo Toluca FC.

Det innebär att 35-åringen kommer att lägga till en åttonde högstaliga på sin redan långa meritlista. Ingen annan svensk damfotbollsspelare har spelat på högsta nivån i så många länder.

Jakobsson debuterade i damallsvenskan för Umeå IK den 9 april 2008. Den säsongen blev det SM-guld. Sommaren 2011 lämnade hon UIK och flyttade utomlands. Första utländska klubben var ryska Rossiyanka – där det också blev ligaguld.

Sedan dess har Jakobsson i tur och ordning bockat av följande länder och lag:

* England, WSL – Chelsea och London City Lionesses
* Tyskland – Cloppenburg och Bayern München
* Frankrike – Montpellier
* Spanien – CD Tacon/Real Madrid
* USA – San Diego Wave

Som ni ser handlar det inte om några blåbärsligor, utan de fem bästa i världen. Och nu skall hon alltså spela för Deportivo Toluca FC, som i höstas slutade fyra i Mexikos allt vassare liga. Och vem vet, hon kanske kan hinna med ytterligare något land innan fotbollsskorna ställs in i garderoben för gott.

På svensk mark har Hammarby gjort en spännande värvning när man köpt loss Mathilde Janzen från Kristianstads DFF. Hässleholmstjejen som har spelat för pappas land Tyskland i ungdomslandslaget fick nyligen rubriker för att hon nu väljer att byta till det land hon huvudsakligen både växt upp i och fått sin fotbollsfostran i – Sverige.

I dag fick hon nya rubriker i och med klubbytet. Hon är en mångsidig mittfältare som tidigare spelat centralt, men som under hösten visade fin kvalitet som vänster flankback. Ordet flankback har jag för övrigt tagit från Bajens presentation av Janzen – jag gillar det ordet betydligt mer än engelska ”wingback”.

Janzen gjorde fem mål i fjolårets damallsvenska. Med det var hon näst bästa målskytt bland vänsterbackarna efter Julie Blakstad. Och även om det är orealistiskt att någon back skall kunna slå norskans 15 mål och fyra assist, så borde ju Janzen kunna göra fler än fem mål när hon kommer till ett målgladare lag.

För KDFF är tappet blytungt. I morgon är det exakt ett år sedan Hlin Eriksdottir blev klar för Leicester. Det innebär att Kristianstad på ett år har tappat:

* Hlin Eiriksdottir till Leicester City.
* Emmi Alanen har slutat. 
* Sofia Reidy till Hammarby.
* Katla Tryggvadottir till Fiorentina.
* Beata Olsson till Liverpool FC.
* Emma Petrovic till Malmö FF.
* Amy Sayer till Malmö FF.
* Remy Siemsen till FC Rosengård.
* Mathilde Janzen till Hammarby.

Det är nio damallsvenska toppspelare. Med dem kvar i truppen hade Kristianstad varit en rimlig kandidat att ta årets SM-guld. Nu känns det som att laget istället riskerar att hamna i botten. Tilläggas bör ju att man utöver nämnda spelare även har tappat tränarna Johanna Almgren (assisterande förbundskapten) och Daniel Angergård (assisterande tränare för Malmö FF). 

Det är mindre än två veckor till vinter-OS, och mitt huvudfokus i tv-soffan har därför varit riktat mot snösporter. Men det har även blivit en del damfotboll de här senaste dagarna.

Framför allt är det några engelska matcher som har dragit uppmärksamhet. Under lördagen kollade jag från och till när Arsenal vann Londonderbyt borta mot Chelsea med 2–0.

Utifrån det jag såg kändes Gunners seger helt i sin ordning. Men jag såg att xG visade fördel för Chelsea. Och Arsenal hade ju en del flyt vid det otroligt viktiga ledningsmålet. För jag tyckte nog att Chelsea kunde/borde ha fått frispark i förstaläget när Steph Catley klev upp i ryggen och vann duellen mot landsmannen (eller snarare -kvinnan) Sam Kerr.

Stina Blackstenius var enda svensk att starta matchen. Hon spelade hela matchen som nia framför Alessia Russo. Jag tyckte att Blackstenius såg pigg ut, framför allt i den andra halvleken där hon kunde ha blivit målskytt. Hon gjorde för övrigt ett snyggt mål med höger yttersida. Men det blev bortdömt för en knapp men klar offside. Känslan är att hon kan få starta fler matcher framöver. För jag upplevde att Russo var väldigt bra som tia, och att Arsenal får bra tyngd med båda på planen samtidigt.

I den andra halvleken byttes både Johanna Rytting Kaneryd och Smilla Holmberg in i varsitt lag. Ingen av dem gjorde väl något djupare intryck.

Däremot kände jag att det var väldigt tydligt att Chelsea saknar Nathalie Björn. Det jag såg av henne innan skadan var väldigt bra. Och mot Arsenal var jag inte speciellt imponerad av rekordköpet Naomi Girma. Hon var mer eller mindre inblandad i båda baklängesmålen.

Vid det första stod hon för uppspelet till Kerr. Det var ingen superpassning, men inte heller någon jättemiss. Däremot var hennes försvarsagerande vid Mariona Caldenteys 0–2 väldigt amatörmässigt. Där rusade Girma bort sig och gav spanjorskan gott om tid att placera in sitt avslut.

Vad gäller Arsenal insåg jag att jag inte hade sett dem speciellt koncentrerat på länge. För jag kände inte igen deras målvakt. 25-åriga Anneke Borbe var en helt ny bekantskap.

Hon har varit backup både i tyska ungdomslandslag och i Wolfsburg. Jag antar att hon värvades till Arsenal för att vara tredjemålvakt bakom Manuela Zinsberger och Daphne van Domselaar. Men sedan början av december är tyskan etta. Och nu har hon hållit nollan i WSL mot både Manchester United och Chelsea.

När slutsignalen ljöd tänkte jag att det jublades nästan lika mycket hos Manchester City som hos Arsenal. För City fick ju ett riktigt guldläge. Ett läge man höll på att tappa idag.

I eftermiddags hade jag ett öga vardera på matcherna London City Lionesses–Manchester City och Liverpool–Tottenham. När jag lämnade tv-soffan för att se lite liveidrott var Andrée Jeglertz lag riktigt illa ut. Då var det 1–1 i London, och det var Kosovare Asllanis lag som låg på för ett segermål. London City hade haft två bollar i målramen, och såg ut som ett helt annat lag än det jag såg mot Liverpool för två veckor sedan.

Men mästerliga lag hittar ofta sätt att vinna matcher som man inte borde vinna. Och skyttedrottningen Khadija ”Bunny” Shaw kunde stöta in segermålet på ett av få Manchester Cityanfall i den andra halvleken.

Därmed leder Jeglertz gäng serien med nio poängs marginal med nio omgångar kvar att spela. Och faktum är ju att ligan i praktiken kan avgöras under de närmaste två veckorna. För Manchester City tar emot tvåan Chelsea på lördag. Och åtta dagar senare skall Andrée Jeglertz lag åka till London för att möta trean Arsenal.

I botten vann både jumbon Liverpool och nästjumbon West Ham. Därmed är det nu fyra lag inom två poäng i kampen om att undvika sistaplatsen.

Jag kikade som sagt lite på Liverpools match. Där hade både Cornelia Kapocs och Alice Bergström chanser att bli matchhjältar. Det såg ut att bli 0–0. Men det blev inhopparen Mia Enderby som spräckte nollan med två övertidsmål.

Den svensk som blev hjälte var Jennifer Falk. Landslagsmålvakten räddade bland annat ett friläge från Signe Gaupseth, och har ännu inte släppt in något mål i WSL. För det här var andra raka nollan.

Liverpool ligger trots det kvar på tolfte och sista plats. För det lag som slutar sist väntar kval mot trean i WSL2. Just nu är det Bristol City.

Jag har för övrigt även hunnit kika lite på en match från den engelska andraligan nu i helgen. Bakom WSL och Italiens Serie A är ju faktiskt WSL2 delad trea vad gäller antal svenska utlandsproffs. Vi har fem spelare där, och jag kollade in Wilma Leidhammar i hennes debut för tabelltvåan Birmingham City.

Jag kan inte säga att jag var speciellt imponerad av spelkvaliteten i 4–0-segern borta mot bottengänget Sunderland. Men det skall sägas att förutsättningarna var dåliga med riktigt uselt väder i form av några få plusgrader och horisontellt regn. Det var nog tur att man spelade på konstgräs. För det känns inte som att det hade varit roligt att gå ut på gräs i sådana omständigheter.

Det såg ut som att de 703 åskådarna hade en riktigt kall lördagskväll. Leidhammar spelade den andra halvleken, hade flera målchanser – och gjorde till slut också ett fint mål. Totalt sett kändes hon rätt otajmad i spelet. Hon fick ofta bollen rättvänd i fina ytor. Men passningarna satt inte där de skulle.

Dock var det ju första matchen för året för hallänningen, så man kan inte kräva att allt skall fungera. Och jag tror totalt sett att Birminghamledningen är nöjd med hur rekordvärvningen såg ut i debuten.

Apropå svenska mål i England gjorde Julia Zigiotti Olme och Hanna Lundkvist varsitt för Manchester United i dag.

I Italien har Evelyn Ijeh gjort sitt sista mål, i varje fall för den här gången. Hon presenterades som nyförvärv av North Carolina Courage i fredags. Och i går blev det officiellt det är Mak Lind som är hennes nya tränare. I fjol slutade laget nia i den jämna NWSL-tabellen. Man var bara fem pinnar från tredjeplatsen, men missade ändå topp åtta och slutspelet. Kan man få ett lyft med Lind och Ijeh?

På hemmaplan rullar silly season vidare, även om tempot på nyheterna har börjat bromsa. Veckans kanske intressantaste var att Sverige har värvat Mathilde Janzen från Tyskland. 20-åringen från Hässleholm har ju valt att spela för pappas Tyskland under ungdomsåren.

Men nu väljer Kristianstadsspelaren att gå över till Sverige, landet där hon vuxit upp och fått huvuddelen av sin fotbollsfostran. Det var ju en kul nyhet.

Det har ju även spelats ett antal träningsmatcher. Jag har sett resultaten, men känner inte att jag skall lägga tid på att kommentera inhemska resultat i januari månad. För de här resultaten kommer att ha minimal betydelse när det är seriestart om två månader. Men jag välkomnar iakttagelser från er som varit på plats på någon av våra elitlags matcher. Några sådana rapporter har för övrigt redan kommit in.

Jag tänkte avsluta där jag började – med vinter-OS. Som ni förstår jag tillbringat en stor del av den här helgen framför olika tv-skärmar. Och det var alltså snöidrotter som var mitt huvudfokus. Jag är lite svag för idrottare som klarar av att prestera på högsta nivå i fler än en gren.

De blir allt färre. Men de finns fortfarande. En heter Samantha Smith. 2022 gjorde kantspelaren två mål för USA i F17-VM. Och den 8 december i fjol startade hon som ytterback för Stanford Cardinals i den stora finalen av det amerikanska collegemästerskapet, NCAA.

Det blev förlust med 1–0 mot Florida State, och Sammy Smith – som hon oftast kallas – fick en smäll och byttes ut redan i den första halvleken. Den gångna veckan var betydligt roligare för henne.

I torsdags blev den 20-åriga multitalangen OS-klar – som längdskidåkare. I fredags var hon med i det amerikanska lag som blev världscupfemma i teamsprint i Goms. Och i går klarade hon kvalet i den individuella sprinten. Imponerande av en tjej som har fotbollsstipendium och var mitt i fotbollssäsong för bara drygt 1,5 månader sedan.

Det har gått en vecka sedan förra inlägget. Det har varit en väldigt händelserik vecka. Jag inledde förra inlägget med att konstatera att Linköping FC i princip har tappat hela sin anfallskraft sedan laget åkte ner i elitettan.

Det är farligt att åka ur damallsvenskan. Men det är nästan lika farligt att komma i toppen. Vi vet ju alla hur extremt brandskattat FC Rosengård blev efter SM-guldet 2024. I år är det Hammarbys tur. I och med att Ellen Wangerheim fortsätter karriären i Manchester United har Bajen nu tappat fem av sina sex bästa poänggörare i fjolårets damallsvenska. Totalt handlar det om spelare som stod för 46 mål och 20 assist.

Det mest anmärkningsvärda med Bajens totalt 72 mål i fjolårets damallsvenska var att 21 av dem i princip kom från ytterbacksplats. Julie Blakstad hade 15+4 och Smilla Holmberg 6+3. Det är verkligen inte lätt att ersätta.

Och tittar vi på de fem nyförvärv som Bajen presenterat hittills så gjorde de totalt 17 mål i fjolårets seriespel:

Marie Rosendal Nyhagen – åtta mål för LSK
Elin Åhgren Sørum – tre mål för Rosenborg.
Svea Rehnberg – sex mål för Norrköping
Madison Pogarch – noll mål för Utah Royals.
Gudrun Arnardottir – noll mål för Rosengård och Braga. 

Jag vet att sportchef Arnor Smarason har pratat om att värva ytterligare två spelare, en defensiv och en offensiv. Men det känns ju lite som att Bajen har sålt sina chanser i Europa Cup. Och sannolikt även i årets damallsvenska.

För det krävs både att Hammarby gör två supervärvningar och får en otroligt bra utveckling på sina yngre spelare om man ens skall vara nära att kunna kopiera fjolårets insats. 

De senaste tio åren har vi blivit vana vid att damallsvenskan brandskattas på stjärnor i varje transferfönster. Och det här fönstret är kanske det ”värsta”. Framför allt har det strömmat spelare till England nu efter jul.

Den här veckan är det Emilia Larsson. Förra vecka var det Wangerheim och Wilma Leidhammar. Innan dess har även Anna Jøsendal, Jennifer Falk, Emma Jansson, Smilla Holmberg, Julie Blakstad, Alice Bergström, Matilda Nildén, Hanna Wijk och Asato Miyagawa. Totalt elva spelare.

Det innebär att vi nu har 23 svenska spelare i WSL 1, plus en utlånad. Det är alltså en hel VM-trupp. Flest är det i Tottenham och Manchester United, som har fem vardera. Dessutom är det fem svenska spelare i andradivisionen WSL 2. Totalt har alltså 29 svenska spelare kontrakt i engelska toppklubbar.

Ännu så länge har vi klarat av att upprätthålla en helt okej nivå på vår högsta serie. Så länge utländska spelare ser att det går att använda damallsvenskan som språngbräda till europeiska toppklubbar kommer vår högsta serie vara kvar på topp åtta i Europa. Men det hänger förstås på att våra klubbar klarar ekonomin så att de kan betala konkurrenskraftiga löner.

Men i vinter har det alltså varit lite en anmärkningsvärd spelflykt från de damallsvenska klubbarna. Kollar vi de som slutade på övre halvan i fjolårets serie är det ju Malmö FF som är den stora vinnaren under det här fönstret. Man har värvat fem toppspelare, samtidigt som man inte har tappat en enda nyckelspelare. Just nu känns det som att guldet står mellan MFF och Häcken.

För även om mästerlaget har tappat fyra spelare till England tycker jag att Häcken har klarat sig oväntat bra i vinter. Kollar vi spetsen så har mästarlaget kvar åtta av de nio spelare som gjorde fler än ett mål i fjolårets damallsvenska. Bland annat har man kvar de sex vassaste med Felicia Schröder i spetsen.

Fjolårsfyran Djurgården har också gjort ett bra vinterfönster. Stockholmslaget känns bättre än i fjol, och som jag tidigare skrivit har man nog chansen att utmana Bajen om titeln bäst i Stockholm.

Norrköping, Kristianstad och Vittsjö var de sista tre lagen på den övre halvan i fjol. Alla de tre lagen är rejält brandskattade. Peking har tappat fjolårets tre bästa målskyttar – och sin bästa back. Blytungt. KDFF tappade tungt redan i somras. Nu byter man tränare och blir av med tre nyckelspelare till Malmöklubbar. Försvarsklippan Emma Petrovic och spelskickliga Amy Sayer går till MFF medan forwarden Remy Siemsen flyttar till Rosengård. Även Vittsjö känns alltså ganska klart på minus.

Det öppnar dörren till övre halvan för lag som AIK och Rosengård. AIK har gjort ett bra fönster, och det händer ju rätt mycket i Rosengård. Mer om det strax. Först några ord om debattklimatet här i bloggen.

Det var länge sedan jag kände att jag behövde ta upp frågan. Som ni säkert förstått så tror jag på en debatt där det är högt i tak. Jag gillar inte censur, utan hoppas att de debattsugna kan hålla sig inom gränserna.

Det gör att jag ibland släpper igenom kommentarer som ligger på gränsen och balanserar. Tyvärr händer det ibland att jag ångrar de besluten. För om jag släpper inlägg som ligger på gränsen måste jag ju även tillåta genmäle.

Jag hoppas att vi kan hitta en bra ton framöver. Jag påminner om att tidigare förbundskaptenen Peter Gerhardsson efter fjolårets EM-slutspel berättade om att han läste alla inlägg här i bloggen, samt att han inledningsvis även läste alla kommentarer, men att han slutade med det efter ett tag. Jag är övertygad om att det var tonen som fick Gerhardsson att överge kommentarsfältet.

Upphovet till den här anmärkningen var kritik mot Caroline Seger, som ansågs vara överskattad i flera kommentarer. Jag har verkligen inga problem med att man kritiserar spelare, och jag har själv periodvis tyckt att Seger varit överskattad som spelare. Men hon var den första spelaren jag tog ut i min drömelva efter OS 2021. Under det mästerskapet tyckte jag att hon var bäst i världen. Och hennes ledarskap på planen och i truppen har jag aldrig haft anledning att ifrågasätta.

Men som sagt. En bra debatt handlar bland annat om just att ifrågasätta och kritisera. Det viktiga är att man håller sig till sak, och utelämnar person.

Vad gäller Caroline Seger finns det nu återigen anledning till granskning. För hon är ju en av dem som tagit befälet i FC Rosengård. För det mest dramatiska som har hänt den senaste veckan är väl kanske ändå riktningsförändringen i 2024 års svenska mästarlag.

Numera är det Caroline Seger som funderar som sportchef, eller ”Head of Football” som hon skall tituleras. Hon har inlett med att återinsätta Joel Kjetselberg som chefstränare. Höstens båda inhoppare Rafael Roldán Bermúdez och Martin Qvarmans Möller har blivit utköpta från sina kontrakt. Och den tidigare sportchefen Emelie Lundberg blir huvudtränare för farmarlaget i division 1, FC Rosengård 1917. 

Seger är inte den enda nya i Rosengård. Utan numera är ju bolagiseringen godkänd, och Crux Football med Rebecca Smith som frontfigur är numera minoritetsägare med 49 procent av aktierna.

Sydsvenskan hade en väldigt intressant intervju med Smith i förra veckan. Den tidigare Sunnanåspelaren och tillika nyzeeländska landslagsstjärnan sa bland annat:

”När vi sa att vi vill bygga de bästa klubbarna i Europa skojade vi inte. Investeringarna är riktiga, men vi bygger strategiskt. Vi betalar alla operativa insatser i klubben, vi ger dem tillgång till experter i världsklass. Vi investerar tungt och vi tror att det kommer att betala sig”

”Vi tror att vårt koncept är det bästa i världen. Jag sätter mitt liv på det.”

”FC Rosengård är ett av Europas viktigaste lag historiskt, nu ska vi bilda nästa era på det arvet. Saker förändras och gör det snabbt. Vi vill hitta lag som hade rätt kultur och vibbar. Rosengård har alltid investerat i och pushat damerna att vara bäst.”

Smith pratar också om att Crux vill att deras föreningar skall ha ett strukturellt oberoende från männens klubbar. Därför bröts Montpelliers damlag ut ur herrklubben när Cruz gick in där.

”Fotboll byggdes av män för män och klubbarna brottas för att balansera satsning på både herrar och damer. Om vi fortsätter så, kommer Europa att sitta fast medan USA flyger. Vi vill bygga hållbart och vi tittar redan på klubb tre, fyra och fem.”

Som sagt, intervjun med Rebecca Smith var väldigt intressant. Det skall bli otroligt spännande att se hur FC Rosengård utvecklas under Crux ledning.

Det är tjugondag Knut, dagen då julen ska dansas ut. På sillyfronten har snart hela Linköpings damallsvenska trupp dansat ut. I dag blev det officiellt att både Michelle de Jongh och Maria Olafsdottir Gros lämnar den östgötska klassikerklubben.

De båda var LFC:s två bästa målskyttar i fjolårets seriespel. Laget har därmed tappat 25 av fjolårets 27 mål. De enda målskyttar från fjolåret som blir kvar är Ella Lundin och Jonna Andersson – som alltså gjorde varsitt. Som truppen ser ut just nu känns inte Linköping längre som något givet topplag i elitettan.

Numera känns det som Kif Örebro är given seriefavorit. Som tvåa skulle jag nog idag tippa nykomlingen IFK Göteborg som gjort två av seriens vassaste nyförvärv i Clara Leffler och Moa Öhman. Jag tror för övrigt att tre västlag kan vara med och utmana om topp tre. För både Elfsborg och Jitex ser ut att få starkare trupp i år än de hade i fjol.

I damallsvenskan är man ju väldigt nyfiken vad Rosengård får ihop för trupp. Det har ju bara gått en vecka sedan jag undrade varför inget händer. Då kom först den där premiärträningen där man både tycktes ha ny sportslig ledning och nya tränare. Och sedan har man även presenterat tre starka nyförvärv i Moa Edrud, Remy Siemsen och idag Ria Öling.

Den sistnämnda var ju en damallsvensk toppspelare när hon lämnade. Hennes statistik från hösten i portugisiska Braga imponerar inte. Laget har bara tagit nio poäng på lika många matcher i ligan, och Öling fick bara starta två matcher – de två första. Ju längre säsongen gått, desto mindre speltid har finländskan fått. Men som sagt, vi har ju sett vad hon kan uträtta. Och det känns som en kanonvärvning av Rosengård.

En annan anmärkningsvärd övergång som presenterats i dag är att den tidigare Växjöspelaren Dessi Dupuy är klar för Östers IF. Nu kanske du blir lite fundersam och frågar dig: ”Östers IF?”

Och det finns anledning att vara undrande. För Östers IF har inte haft något damlag på många år. Växjös fotbollsstolthet var annars en av de herrelitklubbar som var tidiga inom dameliten. Man startade sitt damlag 1981, och gjorde omgående en liten satsning. Under två år på tidigt 1980-tal spelade exempelvis Pia Sundhage för Östers IF.

Öster höll till i de två högsta divisionerna i 33 år. Men hösten 2013 åkte laget ur elitettan. Och där tog eran slut. Året efter lades damlaget ner, och Växjö DFF tog över som stadens damfotbollsstolthet.

Utvecklingen i Växjö liknar den i Malmö och delvis även i Uppsala. Alltså där den stora herrelitklubben inte känner för att lägga pengar på damfotboll, och därför får damerna att satsa i en separat förening. Men där herrelitklubben sedan får dåligt samvete och startar ett eget konkurrerande lag.

När Östers damlag lades ner basade den tidigare Östertränaren Hanna Höckert i Växjö DFF. Nu är det Höckert som skall leda Östers återstart. Och det är inget korplag man kommer att ställa upp med. Tvärtom.

I september presenterade man sina fyra första spelare. Och alla har elitmeriter: Wilma Karlsson, Amanda Persson, Hanna Stocki och Maria Möller Thomsen. Och man har fortsatt knyta upp duktiga spelare. I oktober blev det klart att Mimmi Strömgren skall vara spelande assisterande tränare. Och nu senast gjorde man alltså klart med Dupuy.

Min bedömning är att Öster har byggt ett lag som skulle kunna vara konkurrensdugligt i elitettan. Men det skall spela i division fem, bland annat mot Hovshagas C-lag och B-lagen från Emmaboda, Madesjö och Vederslöv-Dänningelanda.

På pappret känns Öster faktiskt minst lika bra som det lag Malmö FF började med i lägsta divisionen. Som alla förstår blir det här inte roligt för någon. Om spelarna orkar med fyra dödstråkiga år av promenadsegrar kommer Öster att jogga sig igenom fyra raka serier. Kanske att de skulle kunna få motstånd i någon match i division två. Men troligen inte.

Alldeles nyss gick slutsignalen i WSL-matchen mellan jumbon Liverpool och sjundeplacerade London City Lionesses. Spelmässigt var hemmalaget rätt överlägset. Trots det var slutresultatet 0–0 fullt logiskt.

Lika fint som Liverpool spelade i uppbyggnadsfas, lika uddlöst är laget kring offensivt straffområde. Det är liksom ingen slump att man ligger sist utan vinster och med bara åtta gjorda mål. Fem av de där målen har för övrigt Beata Olsson gjort. Och hon var inte med i dagens match till följd att hon har åkt på en smäll som håller henne borta från spel under en kortare period.

Med Olsson på planen hade kanske Liverpool varit lite farligare. Men jag är inte säker. Jag blev nämligen nästan irriterad över hur passivt laget blev kring offensivt straffområde. Där tog man knappt några offensiva löpningar och man gjorde absolut inte ett enda skottförsök. Det var inte ens ett alternativ. I stället stod alla på rad och passade i sidled. Det verkade nästan som att spelarna var rädda för att skapa målchanser.

Det fanns ett undantag, och det var debutanten Alice Bergström. Hon gjorde som i Häcken, matade på med löpningar längs med sin kant. Och det var också hon som hade Liverpools två målchanser. Båda var från högerläge, och båda avsluten gick utanför bortre stolpen.

Hon var egentligen för nära för att skjuta utanför vid båda tillfällena. Men för Liverpools skull var det förstås väldigt positivt att man har fått in en spelare som vill skapa målchanser. Så Bergström får med beröm godkänt för sin WSL-debut. Kanske att hon till och med var planens bästa spelare.

Liverpool hade ju ytterligare en debutant från Häcken, målvakten Jennifer Falk. Jag hörde att de engelska kommentatorerna i TV4:s sändning sa att hon inte hade speciellt mycket att göra. Och visst, om man tänker sig målvaktsspel på 1970- och 1980-talet så var Falk arbetslös. För utöver att boxa bort ett inlägg behövde hon inte göra några räddningar. London City hade nämligen inte ett enda riktigt bra avslut.

Men räddningar är ju bara en liten del av en modern målvakts arbetsuppgifter. Och jag tyckte att Falk gjorde en fullständigt lysande debut. Hennes spel med fötterna var inte felfritt, men näst intill – hon hade en långboll med fel adress. Det är ju en dröm för en backlinje att ha en målvakt bakom sig som alltid vill ha bollen, och som löser alla situationer med lugn och precision. Dessutom var det Liverpools första hållna nolla i WSL säsongen 2025/2026.

Gästande London City Lionesses har bytt tränare under helgerna. Nya spanjoren Eder Maestre vill tydligen att hans lag skall spela ungefär som Barcelona. Med tanke på att London City under långa perioder inte fick låna bollen så tänker jag att Maestre har väldigt mycket att jobba med. Hans stjärnspäckade elva var en stor besvikelse.

Jag kanske hade väldigt gulblå glasögon på mig. Men faktum är att jag tyckte att Kosovare Asllani var den enda Londonspelare som motsvarade förväntningarna. Man ser att veteranen vet hur man vinner matcher. Och jag tycker att hon stack ut i ett i övrigt hopplöst svagt lag. Hon var precis den spelare som Liverpool hade behövt vid offensivt straffområde.

Noterbart i övrigt var att trots skador på Beata Olsson och Sofia Jakobsson var det fem svenska spelare på planen. Och alla fem spelade alla de 90 minuterna. Totalt alltså 450 svenska spelminuter. Som jämförelse hade de båda lagen bara totalt fyra engelska spelare från start. Och trots att tre engelska spelare byttes in stannade den engelska speltiden i matchen vid 377 minuter.

Vi har ju nu hela 22 svenska spelare i WSL1, och visst känns det alltmer som att den engelska ligan börjar bli ”lilla damallsvenskan”?

För egen del har det varit väldigt mycket fotboll de senaste dagarna. I dag har jag bara kollat den redan omskrivna WSL-matchen, plus ungefär en kvart vardera på Chelseas och Manchester Citys segermatcher. Men både fredagen och lördagen var både späckade och intressanta.

Då var jag i Skövde på det årliga tränarsymposiet där. Utöver en hel hög tips kring övningar och träningsupplägg var mental hälsa och ohälsa lite av ett huvudämne för årets symposium. På det senare temat höll bland annat Kristianstads DFF:s akademichef Alexander Fridlund ett väldigt bra föredrag om hur klubben jobbar, om att det är ”må bra och bli bra” i exakt den ordningen som gäller både i KDFF:s barn- och elitförberedande verksamhet. Och att man som tränare hellre anställer snälla personer med bristfällig fotbollskunskap än fotbollsexperter som har svårt att hantera människor.

Fridlund menade att det är lättare att lära de snälla personerna fotboll än det omvända. Och för att hålla koll på att man har ”snälla tränare” skickar man ut enkäter till spelarna en gång i kvartalet för att både kolla hur de mår, och de ser på sina ledare. Intressant.

En annan föreläsning som jag såg mycket fram emot var den där fotbollförbundets tekniska direktör Caroline Sjöblom berättade om det arbete kring utvecklingen av svensk landslagsfotboll som hon har lett under drygt två års tid. Fram till i somras ledde hon ju det tillsammans med Peter Wettergren. Men nu finns det ingen teknisk direktör på herrsidan, utan Sjöblom är ensam.

Eller ensam är hon inte, för hon har ju haft hjälp av en hel hög förbundskaptener, fotbollsutvecklare samt av den grupp av fotbollsspecialister som leds av före detta ÖSK-tränaren Axel Kjäll. 

Men tyvärr måste jag säga att jag blev rätt besviken över den spelarutbildningsplan som presenterades. Det var väldigt mycket basic-grejer. Det enda som var riktigt konkret var väl att man vill att ungdomslandslagen skall spela 4–3–3 i anfall och 4–2–3–1 i försvar. Och att man skall pressa utåt, trots att man har ett starkt mittblock med två sexor. Man vill dessutom helst att distrikt och elitklubbar också jobbar med fyrbackslinje för att förbereda spelarna.

Jag trodde kanske inte att man skulle låsa sig vid ett spelsystem, utan mer gå mot den moderna bilden av flexibilitet vad gäller systemet. Samtidigt vet jag ju att Wettergren gärna jobbar med fyrbackslinje och starkt mittblock. Som kontrast till landslagets plan pratade avslutningstalaren, Mjällbys guldtränare Anders Torstensson, om hur hans lag parallellt tränade på massor av formationer. Under träning kunde man byta defensiv formation typ var femte minut, för att förbereda spelarna för snabba taktiska förändringar i matcher.

Den här planen skall man börja implementera i år. På flicksidan blir således landslaget för spelare födda 2011 det första som kommer att jobba efter riktlinjerna från start.

För två dagar sedan skrev jag om att det har varit väldigt tyst från FC Rosengård. Men under ytan verkar det hända väldigt mycket i Malmöklubben.

Sydsvenskan var på plats på gårdagens träning, och trots att de närvarande var tystlåtna innehåller tidningens artikel mycket intressant information. Här är en sammanfattning i punktform:  

• Varken Emelie Lundberg, Rafael Roldan eller Martin Qvarmans Möller syntes till.
• Däremot var Caroline Seger och Joel Kjetselberg där. Samma Kjetselberg som fick sparken i början av september höll i träningen. Seger hade ju uppdrag som fotbollschef fram till nyår. Hon är alltså kvar även efter årsskiftet.
• Tolv utespelare och tre målvakter var med och tränade.
• Halimatu Ayinde har som väntat lämnat.
• Lagkapten Hanna Andersson säger att hon ”tror att det kommer att bli ett jättebra år”.

Ordförande Håkan Wifvesson säger i artikeln att klubben kommer att hålla två presskonferenser när man fått klart med sin bolagisering. Då kommer klubben berätta dels hur organisationen ska se ut, dels hur man tänker bygga sin verksamhet framöver.

De låter som att det väntar ett par spännande veckor i Rosengård.

Det är även en spännande tid i Hammarby. Efter att toppspelarna Asato Miyagawa, Julie Blakstad och Smilla Holmberg lämnat ryktas det nu även om tapp av även Anna Jøsendal, Ellen Wangerheim och Emilie Joramo. Det är verkligen oroväckande uppgifter för Bajen. Uppgifter som ger lite känslan av den spelarflykt vi såg från FC Rosengård efter SM-guldet 2024.

In har Bajen ännu så länge tagit Elin Åhgren Sørum, Madison Pogarch och Svea Rehnberg kommit. Och alldeles nyss presenterades forwarden Mari Nyhagen. Dessutom låter det väl som att Emilia Larsson kan vara på väg tillbaka? Men om ryktena stämmer känns det ju ändå som att Bajen är på väg att ta ett rätt stort steg tillbaka på damsidan. För man kan ju vara på väg att på kort tid tappa alla de russin man hade i fjolårets kaka.

Slutligen noteras att det nu är officiellt att Jennifer Falk lånas ut från Häcken till Liverpool. Det visade sig handla om vårsäsongen, vilket innebär att Falk är tillbaka på sensommaren när Göteborgsklubben skall spela sitt viktiga Champions Leaguekval.