I dag har Tyskland vunnit med 2–0 hemma mot Norge i grupp A4. Därmed blir det tyska laget det första europeiska, och det nionde totalt att säkra sin plats i nästa års VM-slutspel.
Sedan tidigare var värdnationen Brasiien klart tillsammans med Oceaniens representant Nya Zeeland och Asiens sex lag: Japan, Australien, Kina, Nordkorea, Sydkorea och Filippinerna.
På tisdag kommer ytterligare tre europeiska lag ansluta till det fina sällskapet. Från grupp A1 talar allt för att det blir Danmark som tar hem direktbiljetten.
Danskorna behöver en poäng borta mot Serbien för att säkra avancemanget på egen hand. Det lag som utmanar är Italien. Och för att italienskorna skall smita förbi i sista omgången krävs att Italien vinner mot Sverige på Gamla Ullevi samtidigt som Serbien besegrar Danmark.
I grupp A2 var det fördel Nederländerna inför dagens matcher. Men där gick Oranje Leuwinnen på en nit borta mot Irland. Den irländska 3–2-segern innebär att sista omgången blir riktigt spännande.
På tisdag tar ettan Frankrike emot tvåan Irland i en gruppfinal, där vinnaren går till VM. Fast det är inte säkert att något av lagen i gruppfinalen faktiskt vinner gruppen. För om den matchen slutar med ett kryss öppnas dörren för trean Nederländerna. Nederländskorna har tagit hem det inbördes mötet med fransyskorna, och vinner därmed gruppen om man vinner mot Polen samtidigt som det blir kryss i den andra matchen.
Det är således fördel Frankrike i gruppen. Men både Irland och Nederländerna är i högsta grad med i matchen.
I grupp A3 var det fördel England inför dagens matcher. Nu har istället Spanien kopplat ett järngrepp om gruppsegern. Spanjorskorna visade sin extremt höga klass när man krossade England med 4–0 på Mallorca. Alexia Putellas gjorde två av målen. Och nu vinner Spanien gruppen om man tar tre poäng borta mot Island på tisdag.
England avslutar hemma mot Ukraina. Englands chans att vinna gruppen är att man tar fler poäng än Spanien på tisdag.
Ett år och två dagar efter att Sverige körde över Danmark med 6–1 kan vi lugnt konstatera att danskorna har passerat oss – och redan nu kan börja boka sina biljetter till nästa års VM-slutspel. För att de røde og hvite skall missa gruppsegern krävs förlust i Serbien på tisdag samtidigt som Italien vinner i Göteborg.
För Danmark vann även årets andra VM-kvalmatch mot vårt svenska landslag med 2–1. Sverige har skapat flest klara målchanser i båda matcherna. Men det hjälper inte när vi saknar både precision – och försvar.
I mitten av den andra halvleken kom det upp en skylt i tv-sändningen som visade avslut mot mål. Det stod 6–3 i dansk favör, trots att vi hade haft massor av lägen. Strax efter konstaterade expertkommentator Hanna Marklund att det var väldigt länge sedan hon såg ett svenskt damlandslag med ett så här dåligt försvarsspel.
Där och då började jag fundera över när det kan ha varit. Jag kom fram till att sedan den här bloggen startades 2011 har det varit några perioder där landslaget släppt in många mål. Men jag kan ändå inte sätta fingret på när vi skulle ha varit så här svaga i det kollektiva försvarsspelet.
I dag såg ju Napolispelaren Cecilie Fløe ut som en världsstjärna. Hon vann ju i princip varenda närkamp mot våra svenska backar. Det var hon som gjorde 1–0 och som spelade fram till 2–1.
Jag börjar få ganska stora Jon Dahl Tomasson-vibbar av Tony Gustavsson. För på kort tid har han lyckats ta bort alla de styrkor som vårt landslag hade för ett år sedan. Minns ni?
Då var Sverige extremt svårt att göra mål på. Då hade vi ett väl intrimmat presspel – och vi var sylvassa på fasta situationer.
Nu finns inget av det där kvar. Och jag har fortfarande inte fattat vad Gustavsson försöker föra in istället. Nu blir det en träningsmatch mot Italien på tisdag. En viktig träningsmatch eftersom vi måste vinna för att inte bli trea och tappa i ranking inför nästa Nations League.
Det blir intressant att se hur Gustavsson ställer upp då. Jag tycker att Rosa Kafaji var dagens bästa svenska spelare. Och hon fick bara spela drygt 20 minuter. Startar hon på tisdag?
Med facit på hand har det ju varit fel att satsa på Felicia Schröder. Peter Gerhardsson gjorde den bedömningen för ett år sedan. Och det är väl ganska tydligt att han hade rätt om att Schröder inte har varit redo. I varje fall inte för att bära landslagets offensiv. Dock skall sägas att hon har blixtrat till, och att hon visade klass under den första kvarten i den andra halvleken idag. Men hon gör inte mål i blågult. Det gör ju tyvärr ingen annan i landslaget heller.
Sedan Gustavsson tog över har vi nu spelat nio landskamper. På dem har laget gjort totalt sju mål. Bara en gång – hemma mot Frankrike i Nations League – har laget fått in fler än en boll. Det blir extra tungt när det dessutom samtidigt är ihåligt bakåt.
Det är paus i Odense. Danmark leder med 1–0, vilket innebär att Sverige måste göra minst två mål i den andra för att ha kvar en realistisk chans att slippa playoff.
Den danska ledningen är inte oförtjänt, även om jag har 2–1 i superlägen i svensk favör. Men medan Smilla Holmberg sköt i ribban och Stina Blackstenius nickade utanför så skickade Cecilie Fløe upp bollen i nättaket bakom Jennifer Falk.
Det var rätt mycket som var svagt kring det svenska försvarsspelet vid det där målet. Det började med att vi hade en kontringschans, som slogs bort genom en svag passning. Sedan tilläts Olivia Holdt rätt ostört glida igenom vårt mittfält. Och i sista skedet var Bella Andersson före Fløe in i ytan. Även kunde danskan komma förbi och göra mål.
Jag är ingen stod supporter av Anderssons försvarsspel. Men den här gången var hon inte ensam, det var många andra som också gjorde passiva insatser.
Även om danskorna bara kommit till ett superläge har man haft en hel hög halvchanser, och på så sätt förtjänat målet. Och nu behöver vi alltså göra minst två. Men det här svenska landslaget gör ju inte så många mål. Vi har bara fått till tre på nio halvlekar i det här VM-kvalet. Och då har vi ändå haft två matcher mot Serbien.
Precis innan avsparken pratade SVT:s kommentatorer Chris Härenstam och Hanna Marklund om att det är mycket om är ovisst kring det här laget. Marklund avslutade uppsnacket med att säga:
”Tidigare har man vetat vad man får från det svenska landslaget.”
Det gör man inte längre. Tony Gustavsson rör runt rätt rejält från match till match. Den här gången valde han 4–4–2 med Matilda Vinberg på högerkanten och Johanna Rytting Kaneryd till vänster.
Jag tycker inte att någon av de fyra offensiva spelarna har kommit till i den första halvleken. Kanske att Vinberg ändå varit den som varit bäst. Jag ser gärna att trion Fridolina Rolfö, Rosa Kafaji och Anna Anvegård kommer in, gärna alla tre kombinerat med någon forward. Kanske att det är Blackstenius som skall få chansen, eller varför inte Evelyn Ijeh? För jag väntar på att få se Felicia Schröder visa sin klass i den här matchen. Hon har inte fått till det alls.
Nu pratas det fasta situationer på SVT. Och det är ju ett sorgebarn sedan Gustavsson tog över. Så även i dag. Vi har haft en okej hörna. Annars har tre hörnor och en inläggsfrispark liksom bara slarvats bort.
45 minuter kvar. 45 otroligt viktiga minuter om vi skall ha kvar chansen att vinna gruppen.
Senast Sverige mötte Danmark i VM-kvalet ställde Tony Gustavsson upp som Graham Potter gör med herrlandslaget, alltså med en fembackslinje bakom tre centrala mittfältare och två forwards.
Då räknade jag till 10–4 i klara målchanser i svensk favör. Men det var ändå danskorna som åkte hem med alla tre poängen.
Nu är det drygt en timme till returen. Och nu känns det som att vi får se en ganska utpräglad 4–4–2-uppställning. För Gustavsson mönstrar följande elva spelare:
Jennifer Falk – Smilla Holmberg, Amanda Ilestedt, Bella Andersson, Anna Sandberg – Johanna Rytting Kaneryd, Filippa Angeldahl, Julia Zigiotti Olme, Matilda Vinberg – Felicia Schröder och Stina Blackstenius.
Intressant att Vinberg får chansen till vänster istället för Monica Jusu Bah, som annars känns som en ”Gustavsson-favorit”.
I förrgår uppmärksammades jag på att det var exakt ett år sedan Sverige vann med 6–1 mot Danmark i Nations League. I dag känns de siffrorna osannolika. I dag nöjer vi oss med en uddamålsseger… Och det är förstås positivt för svensk del att Pernille Harder saknas i den danska startelvan.
Under torsdagen åker landslaget över till Danmark för fredagens hyperviktiga VM-kvalmatch. Själv åkte jag idag i annan riktning. Jag befinner mig nämligen i Stockholm för att bevaka herrlandslagets VM-genrep.
Från mitt hotellrum kikade jag från och till på U23-landslagets 2–0-seger mot Norge. Även om jag bland annat missade de första 20 minuter, där båda målen föll, noterades att den här matchen såg helt annorlunda ut än semifinalen i WU23 Friendlies tidigare i år. Då tyckte jag Norge var bättre, och att Sveriges seger var lite turlig.
Nu kändes det svenska laget klart bättre. Och bäst var Wilma Leidhammar. Jag såg som sagt bara matchen sporadiskt. Men från det jag såg var hon liksom i en klass för sig. Stark, bollsäker och kreativ.
Totalt sett tyckte jag att det svenska laget var slarvigt kring offensivt straffområde. Dit kom man ofta, men väl där fanns det sällan några idéer kring hur man skulle komma till målchanser. Utan det kändes snarare som att bollen ofta bara skickades iväg på chans. Det hade alltså kunnat bli en betydligt större seger.
Under kvällen noterades även två riktigt tråkiga skadenyheter. Först kunde man läsa på NA att korsbandet är av för supertalangen Emilia Jägestedt Widstrand. Sedan meddelade Vålerenga att Tove Enblom drabbats av samma elände. Det var ju besked man kunde ha varit utan.
Under söndagen flyttade damallsvenskan till Skåne. Det spelades fyra matcher, och alla avgjordes på skånsk mark inom ett tidsspann av fyra timmar.
Jag fick ett infall och beslöt mig för att göra en utflykt till Vittsjö Idrottspark. Det var ett tag sedan jag var där senast, och det är alltid trevligt att komma till damallsvenskans överlägset charmigaste arena. Om nu man kan kalla Vittsjö idrottspark för en arena?
Det var så länge sedan att jag höll på att köra fel. Jag har ändå varit där fem–sex gånger och tänkte att jag kom ihåg vägen. Men det var en högersväng jag hade glömt. Trots att det fanns en skylt till ”Idrottsplats” tvekade jag.
Tidigare när jag har varit i Vittsjö har jag valt att sitta inomhus på mediaplats. Den här gången tänkte jag att det kunde vara trevligt att sitta på vanlig läktarplats. Så jag tog plats på huvudläktaren precis i utkanten av hemmalagets hejaklack.
Därifrån såg jag ett Vittsjö som startade 4–2–3–1, och ett Hammarby som inledde matchen i ett mellanting mellan 4–1–4–1 och 4–1–2–3. Noterbart var att Bajen startade med fyra mittbackar i sin fyrbackslinje.
Vittsjö inledde piggast och hade ett par bra chanser innan Hammarby efter cirka 15 minuter fick ordning på både presspel och anfallsuppbyggnad.
Gästernas ledningsmål nickade högerbacken Sofia Reidy in på inlägg från vänsterbacken Gudrun Arnardottir. Det är inte helt vanligt att en ytterback gör mål på pass från en annan ytterback.
I det här fallet var även frågan om bollen var inne. Min spontana känsla var att det var mål, trots att det inte gick att se om bollen var över linjen från min vinkel. Den assisterande domaren verkade dock säker på sin sak, och det blev inga större protester från hemmaspelarna. Och TV-reprisen inifrån målet visar att domslutet var korrekt.
När Bajen började ta över matchen satt jag perfekt för att studera Bajens högersida. Jag hade framför allt trion Alice Carlsson, Sofia Reidy och Stina Lennartsson precis framför mig. Ganska tidigt skrev jag att Carlsson var överlägsen Reidy i bollbehandling och passningsprecision – att Carlsson briljerade med sitt lugn och sin bolltrygghet.
Det var sant ända tills det inte var sant längre. För i 43:e minuten var just Carlsson lite för lugn med bollen. Hon fick i och för sig ingen jättesnäll passning från Melina Loeck, men Bajenkaptenen hade absolut möjlighet att lösa situationen. Fast Carlsson fattade inte hur nära Maggie Cagle faktiskt var förrän Vittsjöspelaren hade snott bollen och serverat Milla Larsson tomt mål.
Det var 1–1 i paus. Men känslan var ändå att Bajen hade totalkontroll. Därför valde jag i paus att byta sida för att hamna där jag förväntade mig att spelet skulle vara. Jag valde att ställa mig nära ena hörnflaggan, bakom ena assisterande domaren.
Det var en intressant placering. För dels kunde man ofta höra hur den assisterande domaren kommunicerade både med spelare och övriga domare. Dels kom Bajens avbytare ner i min hörna för att värma upp. Då kunde jag även höra lite om hur de kommunicerade.
Mest liv från avbytarna blev det när bollen studsade upp på en Vittsjöarm i minut 78. Domarna friade, och jag hörde det ropas: ”Nej, nej, nej” från den assisterande domaren. De värmande Bajenavbytarna sa väl inte: ”Ja, ja, ja.” Men det var betydelsen av det de ropade. Jag hörde även hur de ropade uppmuntrande saker till sina lagkompisar. Då noterade jag att de kallade Sofia för ”Ridi” – inte Rejdy. Och att de ropade ”Maari” med långt a till Mari Nyhagen.
Till den andra halvleken hade för övrigt Hammarby valt att byta spelsystem. Man kom ut med ett 3–5–2, där Reidy fick kliva över som vinge till vänster medan Lennartsson blev högervinge.
Jag tyckte inte att bytet av spelsystem var särskilt lyckat. Till slut vann ju ändå Bajen efter nytt mål från Reidy. Den här gången med foten, efter att Bajen hade haft lite tur med en bollstuds. Och totalt sett var Hammarby de bättre laget. Men Vittsjö gjorde en riktigt stark andra halvlek, och det hade inte varit oförtjänt om hemmalaget hade fått behålla en poäng.
Reidy gjorde segermålet från vänstersidan i 84:e minuten. Fast då spelade hon egentligen till höger igen. För när Mathilde Janzen byttes in i minut 69 fick Reidy byta kant igen. Men vid målet hade hon blivit kvar till vänster efter en hörna.
Det slutade alltså med segersång för de relativt få tillresta Bajenfansen. De flesta syd- och västsvenska hammarbyarna var säkert på Hisingen för att kolla herrlagets förlust mot Häcken.
Innan jag åkte hem bytte jag några ord med Vittsjötränaren Mladen Blagojevic. Han var förstås nöjd med hur hans lag har utvecklats under säsongen. Och han var nöjd med dagens prestation. Men som han sa: ”Det gäller ju att ta poäng när man gör bra prestationer.”
Jag frågade om Vittsjö kommer att sluta på övre halvan i år också. Han svarade att han var alldeles för ödmjuk för att svara på det, sedan började han prata om att ta en match i taget…
Jag kollade förstås också målvaktssituationen. Vittsjö har ju just nu bara en målvakt. Han hävdade att en till var på gång, och att det kanske även skulle kunna bli en lånelösning så att man kan få tillgång till ytterligare två målvakter i höst.
Jag frågade även om det var aktuellt med förstärkningar under sommaren. Då sa han att ekonomin styr och att det bara lär bli något nytt om man tappar någon. Alltså en ut, en in. Sedan lade han till att: ”Det viktigaste är att utveckla de spelare man har.”
Och hittills har ju Vittsjö haft en bra utveckling den här säsongen. Dagens match kan ha varit lagets bästa prestation hittills. Samtidigt blev det ju förlust. Man ligger just nu på åttonde plats, men avståndet ner till kvalstrecket är bara tre poäng.
Det gick överhuvudtaget inte så bra för de skånska hemmalagen i dagens matcher. Undantaget var Malmö FF som vann mot Växjö med 3–0. Men det var också dagens enda skånska poäng.
För Växjö kommer väl för övrigt det här landslagsuppehållet lägligt. Laget ligger sist och har bara tagit en poäng på de sex senaste omgångarna. Och i de tre kommande matcherna väntar sexpoängsmatcher mot Uppsala, Norrköping och BP.
Nästjumbon Rosengård föll återigen tungt. Den här gången med 2–1 mot BP. Det var ju en hemmamatch som 2024 års mästarlag bara måste vinna om man skall kunna lämna bottenträsket. Nu ligger man kvar under nedflyttningsstrecket under det här landslagsuppehållet. Och efter väntar en ny match med måstestämpel, hemma mot IFK Norrköping.
I Kristianstad handlade den största rubriken om att Felicia Schröder gick av skadad när Häcken vann med 3–0 mot KDFF. Vi får se i veckan hur illa det var. Klart är att hon däckades av en stenhård och missriktad tackling, som ledde till en av årets mest självklara straffar.
Om vi kort tittar tillbaka på gårdagens matcher så stod Uppsala för en liten skräll när man nådde 2–2 mot AIK. Dock borde Uppsala ha vunnit, för en feg domare stal ett 3–2-mål från dem. Kryss blev det även mellan Djurgården och Eskilstuna. Trean AIK och ”bottenlaget” Djurgården möts för övrigt i ett derby efter uppehållet.
I gårdagens tredje match tog Piteå tre tunga poäng borta mot Norrköping. Norrbottningarna har därmed 13 poäng och ligger femma i tabellen, bara två poäng från en Champions Leagueplats. Peking däremot är botten. Laget ligger elva, med en poäng ner till Rosengård på nedflyttningsplats och målskillnad ner till Uppsala på kvalplatsen.
För Norrköping väntar tre riktiga sexpoängsmatcher efter uppehållet. Då skall man alltså först till Rosengård. Sedan väntar hemmamatcher mot Växjö och Vittsjö.
I elitettan har trion Elfsborg, Linköping och IFK Göteborg fått en trepoängslucka ner till fyran Kif Örebro. Det är också de tre lagen som har ensiffrigt antal insläppta mål efter åtta omgångar. Eller, Elfsborg har ju inte släppt in några mål.
Men det kommer några spännande matcher de återstående omgångarna innan seriens halvtidsvila. Efter landslagsuppehållet skall Elfsborg för första gången någonsin ta emot IFK Göteborg i seriesammanhang på damsidan.
Där bjuder boråsarna på entréavgiften för att försöka slå nytt publikrekord i elitettan. Det tycker jag är lite tråkigt. Och då tänker jag förstås inte på försöket att slå rekord, för det är ju förstås positivt. Men jag tycker ju att det riktiga rekordet är det där folk har betalat för sina biljetter. Och det hade varit spännande att se hur många som varit beredda att betala för att se Elfsborg–Blåvitt på damsidan.
IFK Göteborg är uppstickaren. Jag tippade i och för sig laget på fjärde plats. Och flera av er andra som tippade i Forum Elitettan hade också Blåvitt högt. Men utanför den här bloggen såg jag inte många som trodde på Blåvitt som ett topplag.
Dock skall sägas att IFK Göteborg ännu så länge bara har mött ett av de andra lagen som ligger topp sex, Linköping. De kommande fem omgångarna har alltså Blåvitt fyra matcher mot lag som ligger topp sex. Här snackar vi värdemätare på värdemätare.
Fyra ligger alltså Kif Örebro. När jag häromdagen scannade igenom lokaltidningar, som jag gör ibland, insåg jag att jag hade missat en riktig snackis i vår näst högsta serie.
Efter matchen mellan Linköping och Kif Örebro anmälde östgötarna Kif-tränaren Fredrik Andersson till disciplinnämnden för olämpligt uppträdande. Och Kif stängde tydligen av Andersson några dagar. Men han missade ingen match, utan var tillbaka och ledde laget i derbyt mot ÖSK.
LFC:s ordförande Peter Hammarstedtsäger till NA att om mellanchefer på hans företag inte hade haft kvar jobbet länge om de hade gjort ordval som Andersson gjorde efter matchen. Hammarstedt tyckte alltså att Kif-tränarens uppträdande var oacceptabelt och vill veta hur långt disciplinnämnden anser att en tränare får gå.
Det kan nog finnas anledning att återkomma till den här soppan.
Apropå Kif Örebro och det där derbyt mot ÖSK bars supertalangen Emilia Jägestedt Widstrand av planen med en knäskada under den matchen. Tyvärr låter det inget bra alls. Men vi får hoppas att hon snart är tillbaka i spel.
I elitettans botten är Häcken U fortsatt poänglöst. Men det var nära under lördagen, då Blåvitt kvitterade i 80:e och avgjorde genom Moa Svensson i fjärde tilläggsminuten. Nästjumbon Sandviken har tagit två poäng, men har kvar nollan i segerkolumnen.
Tredje laget under nedflyttningsstrecket är Gusk. De har bortamatcher mot Alingsås och Häcken efter landslagsuppehållet, två otroligt viktiga matcher.
Innan jag lämnar elitettan några ord om den officiella statistiken. Jag började titta på matchen Elfsborg–Enskede i går med cirka tio minuter kvar av ordinarie tid. Då ledde boråsarna med 3–0, och fokus låg på om man skulle lyckas hålla nollan för åttonde matchen i rad.
Jag reagerade över att Enskede kom till två skott på bara en minut, men att målvakt Tilda Torstensson kunde rädda utan några större besvär. Senare rapporterade signaturen KGS i Forum Elitettan att Elfsborg hade vunnit avsluten i matchen med 11–0 enligt förbundets officiella statistik.
Då hade jag alltså sett två avslut från gästerna. När jag sedan kollade tv-höjdpunkterna från matchen såg jag där att Enskede även hade en boll i ribbans underkant, och ett skott utanför/över. Jag som bara har sett höjdpunkter och matchens sista tio minuter har alltså sett fyra avslut från gästerna. Den som skötte den officiella statistiken lyckades däremot inte se ett enda.
Det är ju faktiskt under all kritik uselt. Om SvFF och/eller EfD köper in det materialet hoppas jag att det är extremt billigt.
Innan jag sätter punkt får det bli några ord om helgens internationella damfotbollen. Där hittar vi huvudrubrikerna i England.
Där vann svenskledda Manchester City FA-cupfinalen mot Brighton med klara 4–0. Det blir således en prestigeladdad dubbel för Therese Sjögran, Andrée Jeglertz, Anders Bengtsson och de andra i City den här säsongen. Storstjärnan Khadija ”Bunny” Shaw var den som visade vägen genom att vinna en nickduell och göra matchens första mål.
Rosa Kafaji byttes in i minut 71. Då var hennes Brighton redan i underläge med 3–0. Apropå Brighton hade jag missat nyheten om att de nyligen tagit beslutat att bygga en separat arena med kapacitet för 10000 åskådare för sitt damlag.
När jag skrev förra inlägget, om att det inte var några överraskningar i Tony Gustavssons trupp, utgick jag ifrån att Anvegård var skadad. När jag sedan såg att hon kunde spela en halvlek mot AIK i onsdag så började jag så smått undra vad Häckenstjärnan har gjort vår förbundskapten. För utifrån vårens prestationer bör hon ju självklart vara med i truppen. Och nu är hon alltså till slut det.
Nelhages återbud gör att man funderar lite på hur mittförsvaret kommer att formeras i de båda matcherna. Antar att Gustavsson också funderar lite över det. Men eftersom han inte kallade in någon annan mittback antar jag att han klart med en lösning.
På pappret är ju Amanda Ilestedt och Bella Andersson numera truppens enda två utpräglade mittbackar. Men även trion Amanda Nildén, Sofia Reidy och Hanna Lundkvist är ju tänkbara i mittbackspositionen.
Det om landslaget. Sedan förra inlägget har vi nåtts av flera heta internationella transfernyheter. De hetaste är väl att Alexia Putellas och Ona Battle lämnar Barcelona. Det känns som att vi kan få en riktigt spännande silly season den här sommaren.
I onsdags fick vi en skräll i damallsvenskan när AIK vann mot Häcken med 2–1. Jag såg bara det absoluta slutet av matchen, och blev förstås förvånad både av att AIK ledde med 1–0. Men även över att Häcken lyckades förlora trots att man fick en ”soft penalty” i slutminuterna.
Sedan slog det mig att Häcken haft det jobbigt borta mot AIK ett par gånger innan. Och ofta är traditionens makt större än vad spelare och ledare vill erkänna.
Klart är att resultatet innebär att det är Hammarby som sitter i guldstolen. Man gör det eftersom man har visat upp en otroligt imponerande defensiv under de sju första omgångarna. För att bara ha släppt in två mål är starkt. Det är ju lika många som Häcken släppte i den andra halvleken mot AIK.
Just AIK är uppe som trea. Det är förstås lite överraskande. Att Eskilstuna är fyra och Malmö FF bara femma är ytterligare överraskningar.
Under söndagseftermiddagen skall de båda topplagen åka till nordöstra Skåne för gräsmatcher mot Kristianstad (Häcken) och Vittsjö (Hammarby).
Tony Gustavsson har tagit ut truppen till den avgörande VM-kvalsamlingen. Enda skillnaden mot senaste truppen är att Anna Sandberg ersätter Rebecka Blomqvist. Det var ju ingen större överraskning.
I övrigt noteras att Kif Örebros lagkapten Julia Walentowicz har valt att byta landslag till Polen, och att hon har blivit uttagen i landets senaste VM-kvaltrupp.
Nu när säsongerna runt om i Europa är över, eller i sin absoluta slutfas, blir vi överösta av transferrykten. För svensk del har man läst om att Chelsea är berett att betala en rekordsumma för Felicia Schröder. Det låter rimligt. För allt annat än att Schröder slår det transferrekord som finns nu vore närmast konstigt. Jag skulle inte ha släppt henne under 15 miljoner om jag vore ansvarig i Häcken. Kanske inte ens under 20.
Den intressantaste nyheten på temat de senaste dagarna är väl ändå att Bunny Shaw förlänger med Manchester City. Det var otroligt viktigt för Andrée Jeglertz och hans lag. Skyttedrottningen är ju huvudnyckeln City om klubben skall kunna vara kvar på den engelska tronen.
Vi är framme vid en högtidsdag i europeisk damfotboll. Klockan 18.00 är det final i Champions League på Disney+, TV4sport och TV12. Eller framför allt på Ullevål i Oslo. Och hela fyra norska spelare kan komma att få speltid i mötet mellan Barcelona och Olympique Lyonnais.
Personligen kommer jag inte att kunna se finalen live. Jag skall strax åka till Hisingen för att jobba på den match där Häcken tar emot Elfsborg i elitettan.
Men jag känner att det finns rätt god chans att Lyon kan ta tillbaka titeln som bäst i Europa. Barca får väl räknas som knapp favorit. Men favoritskapet känns bara som enstaka procentenheter, typ 52–48 eller 51–49. Och magkänslan säger alltså att det blir Lyonseger ikväll.
I går hyllades Faith Ikidi i Piteå. Det var på tiden. Tråkigt dock för PIF att klubbens största genom tiderna tackades av efter en förlustmatch. Jag såg första halvleken av mötet med Djurgården. Då började Piteå bra i cirka tio minuter, men sedan tog Djurgården över och höll i bollen bra. Så jag kan inte säga att jag blev förvånad när jag såg att stockholmarna hade vunnit med 1–0.
I övrigt i går var det två derbyn i elitettan. Både i Göteborg (Mölndal) och Örebro vann det favorittippade bortalaget med 3–0. I Mölndal kunde dock Jitex glädjas åt ett nytt publikrekord på Åby IP. För fina 1607 personer såg IFK Göteborg ta hem alla tre poängen.
På Behrn Arena i Örebro vann Kif med 3–0 mot ÖSK. Även där nådde publiksiffran upp över tusen personer. Det var 1089 på plats, vilket också är en glädjande siffra.
Nu pågår några spännande matcher. AIK leder med 1–0 hemma mot Malmö FF. Det är väl lite av Gnagets chans att på allvar utmana om tredjeplatsen i damallsvenskan. Och i elitettan leder Alingsås med 1–0 hemma mot Umeå. Det blir spännande att se om de siffrorna står sig.
Vi är inne i den delen av året där de europeiska ligorna färdigspelas en efter en. Det innebär samtidigt att förutsättningarna för höstens Champions League börjar klarna.
Häcken är ju redan klart för ligafasen. Där kommer laget att placeras i den andra lottningspotten. Övriga lag som redan nu är klara för ligafasen är:
Manchester City
Arsenal
Olympique Lyonnais
Paris FC
FC Barcelona
FC Bayern München
AS Roma
Benfica
Men i det här skedet är ju det intressantaste vilka lag som Hammarby och Malmö FF kan ställas mot i kvalet. Där börjar saker och ting också klarna. De båda svenska lagen går in i andra kvalomgången, som består av en miniturnering där 16 lag gör upp om fyra platser i playoff och åtta platser i Uefa Europa Cup.
I lottningen där kommer Hammarby att vara seedat, medan MFF kommer att vara oseedat. Om man utgår ifrån att det blir det högst rankade laget från de länder där det ännu inte är avgjort vilket lag som kommer att gå in i den här omgången kommer seedningspotterna att se ut så här:
Seedade:
Juventus
Eintracht Frankfurt
Nederländernas tvåa – Ajax eller Twente
Österrikes tvåa – St Pölten eller Austria Wien
Hammarby
Slavia Prag
Vålerenga
Sporting CP från Lissabon
Oseedade:
Ukrainas tvåa – Vorskla eller Seasters
Torreense (Portugal)
Schweiz tvåa – Servette eller Young Boys
Malmö FF
Aris Limassol (Cypern)
Danmarks tvåa – Køge eller Brøndby
Albaniens tvåa
Skottlands tvåa – Rangers eller Glasgow City
Som bekant kommer två seedade och två oseedade lag att lottas in i varje miniturnering. Lag att undvika är förstås Juventus och Eintracht Frankfurt. Drömlotterna i den seedade potten kommer ju från Österrike och Tjeckien.
Bland de oseedade lagen är Malmö FF nitlotten för de andra lagen. Våra svenska representanter bör kunna vinna mot de andra sju.
Om något av våra lag går vidare till playoff blir det riktigt tufft. Dit har följande sex lag redan kvalificerat sig:
Chelsea
Wolfsburg
PSG
Real Madrid
Inter
Real Sociedad
Här är det klart att de fyra översta lagen blir seedade. Turordningen därefter är
Juventus
Eintracht Frankfurt
Twente
St Pölten
Hammarby
Så Bajen kan bli seedat, men det förutsätter att inget av de fyra lagen ovanför på turordningslistan tar sig till playoff.
Det troliga är ju ändå att om vi får något svenskt lag i playoff så blir det oseedat. Och därmed kommer man att tvingas slå ut ett europeiskt topplag för att ta sig in i ligafasen.
Det om läget inför höstens Europaspel. Hemma i damallsvenskan har just Vittsjö besegrat Djurgården med 1–0. Jag har slötittat på matchen. Och utifrån det jag har sett var Vittsjö det klart bättre laget, och man borde ha gjort betydligt fler mål.
Djurgården såg däremot ut som en nedflyttningskandidat. Nu saknade man i och för sig Therese Åsland idag. Och därmed försvann ju mycket av lagets tyngd. Det känns faktiskt lite som att Djurgården står och faller med norskan i år. Vad säger ni som har sett laget fler gånger än jag?
Hammarby vann just en jämn och rätt chansfattig cupfinal mot Häcken. Det slutade 1–0 efter förlängning.
Och det var mållöst ända fram till den andra förlängningskvarten. Där lät Häcken en inläggsfrispark från mittlinjen landa i eget straffområde. Det blev flipper, och till slut kunde inhopparen Mari Nyhagen kasta sig fram och forcera in matchens första mål.
Norskan är värvad för att ge Bajen spets. Och länge i den här cupfinalen var det just spets som saknades för Hammarby. Spelmässigt var Stockholmslaget långa stunder det något bättre. Men udden saknades.
Och det var mycket tack vare en storspelande Melina Loeck som Bajen levde så långt in i matchen. Jag förde ingen statistik över målchanser. Men känslan är väl ändå att Häcken hade klart fler. I varje fall tvingades Loeck till betydligt fler svåra räddningar än Häckenmålvakten Fanney Birkisdottir.
För Bajen var det förstås en liten revansch för förlusten i finalen av Women’s Europa Cup. Men bara liten. För svenska cupen är ju tyvärr inte i närheten av lika viktig. Men det är en titel. Och för resten av säsongen kan den här segern visa sig viktig.
Och jag repeterar att matchvinnarna var heter Loeck och Nyhagen.
En fundering från slutet av den andra förlängningskvarten. Då hade Hammarbys mittback Gudrun Arnardottir krampkänning. Men Bajen ville inte ha in sitt medicinska team, får då måste Arnardottir kliva av planen. Strax efter satte sig istället Melina Loeck och ordnade så att Arnardottir kunde bli ompysslad.
Det var naturligtvis ett smart sätt att utnyttja aktuella bestämmelser. För när målvakten sätter sig och får vård behöver ingen spelare kliva av planen. Jag tycker ju dock inte att det är rimligt att det skall finnas sådana kryphål. Och att kryphålet bör tätas. Mitt förslag här är att när målvakten sätter sig utan att ha utsatts för en ojusthet skall motståndarna få välja vilken av utespelarna som skall kliva av. Samt att den spelaren skall tvingas stå vid sidan i minst en minut.
I kväll har Häcken tagit en viktig skalp genom seger med 2–1 borta mot Malmö FF. Därmed är göteborgarna två poäng före MFF trots en match mindre spelad.
Det är förstås inte kört för Malmö, vi har ju inte ens spelat en femtedel av serien. Och Häcken var sju poäng från serieledning efter sju omgångar i fjol. Men det är klart att MFF snart måste hitta en riktigt bra form.
Jag har bara sett de första 35 minuterna av dagens match. Och det är väl i och för sig de bästa minuterna jag sett av Malmö i år. Trots det saknas ännu den spets som fanns i fjol. För det är Häcken som har skapat målchanserna, och som dessutom kastade in Malmös mål i egen kasse.
Trots att MFF nu riskerar att halka lite efter Häcken och Hammarby känns det väl ändå solklart att det är den förhandstippade trion det står mellan.
Dock har Piteå, Eskilstuna och Kristianstad överraskat i upptakten. Framför allt är Piteå och United så här långt klart bättre än jag hade trott.
I Borås har det varit basketfokus efter förra veckans guldfest. Jag har inte hunnit se jättemycket damfotboll i helgen. Men det blev ungefär 20 minuter vardera av matcherna Piteå–Rosengård och Uppsala–Vittsjö. Det blev två deppiga historier från de skånska lagen.
Från det jag såg var Piteå en klass bättre än Rosengård, och det börjar närma sig krisstämpel för den storsatsande före detta storklubben. Känslan är väl att de fyra kommande omgångarna avgör mycket om vilken typ av säsong som väntar för Rosengård. Närmast är det Skånederby hemma mot Kristianstad. Sedan väntar tre matcher mot Eskilstuna, BP och Norrköping. På de här matcherna behöver Rosengård ta minst sex poäng. Annars är risken att man blir cementerade i bottenträsket.
För Uppsala var förstås 3–0-segern mot Vittsjö otroligt viktig. Vetskapen om att man har kapacitet att vinna matcher i damallsvenskan är en nyckel för nykomlingar och de skall kunna klara kontraktet.
För Vittsjö var det en bitter förlust. I ettmålsunderläge hade skåningarna stort spelövertag, två bollar i ramen och en straff. Ändå föll man med 3–0. Det är en käftsmäll som lär svida.
I elitettan fortsätter Elfsborg att vinna – och hålla nollan. Mittbacksparet Tove Lorén och Matilda Mårtensson håller hög klass. Varbergsfostrade Mårtensson har nyligen debuterat för Thailands landslag i träningsmatcher.
I helgen fick jag frågan om jag tycker att Svenska fotbollförbundet borde slå Mårtensson en signal. Mitt svar på den frågan är ja. Jag tycker faktiskt att Tony Gustavsson bör kolla in Elfsborgsbacken. För hon är en sensation. I fjol spelade hon i division två. Den här våren är hon dominant i elitettan. Och jag ser faktiskt inga begränsningar för henne. Hon är fysiskt stark, duktig i luftrummet och dessutom skicklig med bollen.
Elfsborg skuggas i toppen av kvartetten Umeå, Linköping, IFK Göteborg och skrällen Örebro SK.
Internationellt var Manchester City förra veckans stora vinnare. Förutom att Andrée Jeglertz gäng säkrade ligaguldet stod man för en blytung vändning mot Chelsea i gårdagens FA-cupsemifinal.
Chelsea ledde med 2–0, men City kom ikapp och ordnade förlängning – där man avgjorde. I finalen blir City storfavorit mot ett i och för sig formstarkt Brighton. Men City har alltså chansen att vinna de två tyngsta titlarna i England.
Visst har man gynnats av att ”slippa” spel i Champions League. Men det förändrar ju inte det faktum att Englands klart bästa lag säsongen 2025/2026 heter Manchester City.
Alldeles nyss ljöd den signal som förkunnade att matchen Brighton–Arsenal slutar 1–1. Därmed är The Gunners borta från chansen att vinna WSL. Och det är läge att skicka stora grattis till Andrée Jeglertz och Therese Sjögran.
För det är numera klart att Manchester City kan korka upp champagnen. Serieledningen är ointaglig. Det är andra gången City tar hem guldet. Det första var för tio år sedan.
Dagens kryss innebär också att Arsenal bara kommer att ta hem en stor titel under 2026 – och det är klubblags-VM. Titelmässigt är alltså laget bäst i världen, men man lyckas inte vinna någon av Englands tre stora titlar, eller den största europeiska.
För Arsenal blir målet för de tre återstående ligamatcherna att ta de minst sju poäng som sannolikt krävs för att passera Chelsea och ta en direktplats till höstens ligafas i Champions League.
För Manchester City kanske det är bäst att fira lugnt ikväll. För man har semifinal i FA-cupen, borta mot Chelsea, till helgen.
Lördag den 23 maj klockan 18.00 är det final i Women’s Champions League på Ullevål i Oslo. Och nu vet vi att det på alla sätt blir en drömfinal.
För det är Europas genom tiderna bästa damlag, Olympique Lyonnais, som ställs mot 2020-talets suveräner FC Barcelona. Det är även ett möte mellan värdnationen Norges två största under de senaste närmare 15 åren, Ada Stolsmo Hegerberg och Caroline Graham Hansen. Sa jag drömfinal?
Dessutom var det ju just Barca och Lyon som slutade etta och tvåa med 16 poäng vardera i turneringens ligafas. Så ingen kan väl ifrågasätta det faktum att det är rätt lag som tagit sig till finalen. På sin väg fram till finalen har Barca gått obesegrat, med åtta segrar och två kryss. Lyon har noterat sju segrar, ett kryss och två förluster.
För svensk del är det ju dock ingen drömfinal. Sannolikheten att någon svensk kommer att få speltid på Ullevål är minimal. Lyons Elma Junttila Nelhage har bara fått spela en av lagets tio matcher, och det var hemmamötet med österrikiska SKN St Pölten i ligafasen. I lördagens semifinal mot Arsenal fick inte den svenska landslagsspelaren plats i Lyons 23 spelare stora matchtrupp.
I dag har Barca säkrat sin finalplats. Man gjorde det via 4–2-seger i en sprudlande match, hemma mot Bayern München. Jag kollade på en herrallsvensk match mellan Elfsborg och AIK. Medan den bara blev sömnigare och sömnigare slog det gnistor om den match jag hade på mobilen.
För inte ens när Barca hade 4–1 gav Bayern upp. Man höll liv i UWCL-semin hela vägen. Man gjorde ett 4–3-mål som blev bortdömt och hade ytterligare flera 100-procentiga målchanser. Barcelonas seger var totalt sett rättvis. Men den katalanska jätten fick aldrig defilera till finalen.
Innan jag sätter punkt för helgens damfotboll så noterar jag att det däremot blev svensk jackpot när den engelska andraligan WSL2 avgjordes. Crystal Palace med My Cato vann med hela 6–1 mot Portsmouth och säkrade således tryggt sin uppflyttning. Grattis.
Den andra platsen avgjordes i en direkt avgörande ”final” mellan Charlton och Wilma Leidhammars Birmingham City. Det blev en stor dag för den halländska anfallaren. Hennes lag har på senare år haft väldigt svårt mot just Charlton. Men när det gällde som mest vann man med 2–0, och Leidhammar gjorde båda målen.
Birmingham är tillbaka i WSL. Och nyförvärvet från IFK Norrköping har i högsta grad bidragit. Hon har gjort en stark vår med sju mål på elva matcher. Grattis.
Utöver sina två mål hade Leidhammar en fin frispark, som räddades via ribban och ut. Se den, de båda målen och en intervju med matchhjälten på det här klippet:
I intervjun säger Leidhammar att hon drömt om att få spela mot de bästa lagen i världen. Men de spelar ju inte i WSL, utan i andra ligor. Men även om hon inte får spela mot de allra bästa, kommer hon att möta bra lag nästa säsong…
För Charlton väntar nu tre veckors väntan på nästa chans. Lördagen den 23 maj tar man emot Leicester City hemma på The Valley i en helt avgörande kvalmatch.
Jennifer Falk gjorde nyss en stark match för sitt Liverpool, och var nära att ge Arsenal guldläge i WSL.
Tidigare i dag blev Falk klar för Champions League. Hon är ju bara i Liverpool på lån, och skall tillbaka till Häcken i höst. Hon firade genom att spika igen borta mot serieledande Manchester City, och skapa rejäl nerv i den engelska guldstriden.
För efter Citys förlust mot Brighton förra lördagen har serieledarna givit bort alla marginaler. För att bärga det tidigare så givna guldet på egen hand var Andrée Jeglertz lag tvunget att vinna de två sista matcherna. Den näst sista var nyss mot Liverpool.
Och jag tänkte att det skulle bli en säker hemmaseger. City har ju tagit full poäng på hemmagräs den här säsongen. Därför hade jag fokus på Växjö–Piteå 1–2 från start. Där imponerades jag av gästernas spel, medan hemmalaget såg väldigt blekt ut. Men när Piteå gjorde två snabba mål i början av den andra halvleken, och det fortsatt var 0–0 på Academy Stadium så bytte jag fokus.
City hade varit blekt och stod på 0,17 i xG i paus. Efter trummade man på. Men Liverpool försvarade uppoffrande framför en stabil Jennifer Falk. Ju längre tiden gick, desto mer stress blev det i Citylägret. Och när det blev några minuters uppehåll i anstormningen var Beata Olsson väldigt nära att istället nicka in ett ledningsmål för Liverpool.
Men mållöst stod sig fortsatt när matchklockan passerade 90 minuter. Falk hade gjort högklassiga räddningar, framför allt minns man den på ett friläge från Kerolin och den på nick från Bunny Shaw.
Men när Rebecca Knaak kastade sig och nickade en vänsterhörna orkade inte Falk hålla emot. Bollen gick i mål, och City har kvar det segergrepp man i princip haft från omgång nummer ett. Jeglertz lag har kvar en bortamatch mot West Ham den 16 maj, alltså lördagen om två veckor.
City står på 52 poäng med en match kvar. Arsenal har fyra omgångar kvar, och kan som bäst nå upp till 53 poäng. Men Gunners har alltså inte råd med några poängtapp, för då får City fira guld i kavaj.
Arsenals återstående matcher är: * Onsdag: Brighton borta * Lördag: Aston Villa borta * Onsdag 13/5: Everton hemma * Lördag 16/5: Liverpool borta
Under tiden jag skrivit ihop det här har den damallsvenska matchen Norrköping–Eskilstuna rullat på en skärm. Där leder United med 2–0 i paus. Det är ett resultat som gör att Peking i skrivande stund gör Rosengård sällskap på tabellens nedflyttningsplatser.
I elitettan har Kif Örebro vunnit mot Trelleborg med 2–1. Det innebär att vi nu har de fem lag i toppen av tabellen som jag tippade inför seriestart, dock inte i ”rätt” ordning. Jag trodde inför avspark att det skulle stå mellan Linköping, Kif Örebro och Elfsborg, med IFK Göteborg och Umeå som utmanare. Och så ser det ut att bli.
En blogg om internationell damfotboll 