Nyss gick BK Häcken ut på sin hemsida med nyheten att klubben är klar för Champions Leagues ligafas.

Jag kan inte franska. Och på de sajter där det gått att läsa om det franska upplägget på engelska har det stått att det är de två finallagen som får direktplatserna till Champions Leagues ligafas. Men i går kväll skrev Christoffer Segerhjelm en kommentar om att han hade läst reglerna och att det står:

1:a UEFA-plats: Vinnare av playoff-finalen (Franska mästare).
2:a UEFA-plats: Högst rankad i grundserien (exklusive vinnaren av playoff).
3:e UEFA-plats: Näst högst rankad i grundserien (exklusive vinnaren av playoff).

Och så verkar det alltså vara eftersom Häcken nu vågar gå ut med att de har klart med en plats i ligafasen. Kul.

För övrigt känns det ju helt rimligt att segraren av den franska grundserien är garanterad en plats i ligafasen.

Ingen här har väl missat att Häcken igår vann den första upplagan av Uefa Women’s Europa Cup? Resultatet innebär att göteborgarna kommer att ligga på tionde plats på Uefas klubblagsranking efter den här säsongen. Hammarby ligger på plats 17 på samma lista.

Vi vet också att det är stor sannolikhet att Häcken i och med segern kommer att få spela ligaspel i Champions League till hösten. Som ni tidigare fått veta här i bloggen så det lag som vinner Europa Cup, alltså Häcken, en direktplats till ligafasen om det lag som vinner den pågående Champions League också kvalar in till höstens ligafas via sin inhemska liga.

I skrivande stund är tre lag kvar i den pågående Champions League. Av dem har redan Barcelona och Bayern München säkrat platser i höstens ligaspel. Och om Lyon vinner sin semifinal mot Nantes i ligan är saken klar. Min bedömning är att Häcken nu har typ 95 procents chans att få spela sex ligamatcher i Champions League i höst.

Och den nämnda tiondeplatsen på Europarankingen gör att göteborgarna dessutom slipper att hamna i den lägsta seedningsgruppen. Så man kommer att få två matcher mot lägre rankade lag – vilket ökar chansen att gå vidare till slutspelet.

Det som redan är klart är att Häcken slipper att spela den inledande miniturneringet i kvalet mot Champions League, och går direkt till playoff. Det är i sig viktigt. För om Häcken trots allt skulle tvingas kvala till UWCL låg den största risken just i den där miniturneringen. För där lottas två toppseedade lag in i varje turnering. Och kvalets två allra bästa lag kan lottas mot varandra.

Där skulle alltså Häcken kunnat ställas i enkelmöte på bortaplan mot något av mästarlagen från länder som Nederländerna, Tjeckien, Norge, Österrike eller Belgien. Och det är inga promenadsegrar.

Nu kan Häcken glömma den problematiken. För Hammarby blir det däremot miniturnering i den tuffare kvalvägen, den så kallade League Path. Där kommer Bajen att vara seedat, medan Malmö FF kommer att vara oseedat. Det är svårt för ett svenskt lag att ta sig genom League Path som seedat. Som oseedat krävs det en bragd.

Däremot är det inte troligt att Bajens 23,5 rankingpoäng kommer att räcka till seedning i ett eventuellt playoff. Här skall sägas att jag inte har dubbelkollat det aktuella läget. Men jag vill minnas att man behövde vinna båda finalerna och komma upp i 27,5 poäng för att kunna räkna in seedning i playoff.

Ni som följer bloggen vet också att Sverige länge gick en match mot Nederländerna och Norge om den sjundeplats på Uefas nationsligaranking som innebär att man får tre kvalplatser till Champions League. Segern i den kampen var klar redan efter semifinalerna.

Men här kan det vara värt att poängtera att det nu plötsligt ser rätt bra ut för svensk del. Den helsvenska finalen gjorde att vi fick lite marginal ner till nämnda Nederländerna och Norge. Och precis som alla Uefa-rankingar räknas den här över femårsperioder. De två kommande åren har vi få poäng att försvara. Och då finns det en bra chans att ta in på sexan Portugal – och kanske få den sista direktplatsen in i ligafasen.

Portugal har nämligen många poäng att försvara de kommande två åren. Så om de svenska lagen även presterar under kommande Europaspel lever hoppet.

Så till gårdagens final. Jag jobbade på matchen. Min uppgift var att skriva krönika om Sjuhäradsbygdens damfotbollsstolthet, Alice Carlsson från Hyssna. Den krönikan går att läsa här om man har en prenumeration på +Allt.

Jag skrev ju lite om intresset för finalen igår. Jag hade med mig en kollega som skrev matchartikel. När vi anlände till pressrummet blev vi välkomnade av Häckens pressvärd med orden: ”Kul att Borås Tidning kommer hit med två reportrar, ni är dubbelt så många som GP”.

För att uttrycka det milt så tyckte jag att det var högst anmärkningsvärt.

Nu tänkte jag göra som jag har gjort ibland, gå igenom matchen med mitt anteckningsblock som utgångspunkt. Där står det överst: ”Familjen Reidy!” Det var först förra helgen som jag insåg att Häckens fystränare Tom Reidy är pappa till Sofia Reidy i Bajen och Ella Reidy i AIK. När jag googlade familjen fick jag även lära mig att Sofia har varit stor talang i badminton.

Nästa anteckning handlade om laguppställningarna. Där noterades den ganska väntade förändringen att Bajen valde att starta Vilde Hasund istället för Fanny Peterson.

Just Hasund fick en ny notering redan 58 sekunder in i matchen. Då vrålade hon ut ett jubel över att ha pressat Emma Östlund till att få gummiben vid ett uppspel. Det var tydligt att Hasund och hennes lagkompisar var heltaggade från start.

Efter tre minuter noterar jag Häckens första anfallsförsök. Och sedan står det:

5.58: 1–0 Felicia Schröder. Fin vändning, samt dolt och välplacerat avslut. Men är det inte ett skott som Melina Loeck måste ta om Bajen skall vinna den här finalen?

Efter att ha kollat reprisen flera gånger vet jag inte om jag skall backa från frågan ovan eller inte. Jag tycker alltså inte att det är en tavla. Men… För förarbetet stod för övrigt Alva Selerud (assist) och Anna Anvegård (hockeyassist).

Jag hann anteckna ett lobbförsök från Monica Jusu Bah innan det var dags för Anvegård och Schröder show.

8.20: 2–0 Felicia Schröder. Otrolig assist på volley av Anvegård. Fotbollsgodis. Snygg medtagning och iskallt avslut av Schröder.

15) Gudrun Arnadottir skadad. Tvingas byta. Fanny Peterson in. Offensivt Bajenbyte.

25.25: 2–1 Svea Rehnberg, nick på inlägg. Först anteckande jag bara ”Offside”. För upplevelsen på plats var att det var ganska klar offside i uppspelsfasen. Men på reprisen såg jag att Nesrin Akgün släpade och upphävde offsiden.

33) Stenhårt skott från Elin Sørum. Utanför.

Halvlekens sista kvart var sömnig. Det var däremot inte början av andra halvleken.

47: 2–2 Elin Sørum. Nick vid bortre stolpen på hörna. Emma Östlund dåligt försvarsspel, måste störa Sørum bättre. Men bra för spännningen. Matchen lever!

51.20: Fanney Birkisdottir stressad. Gör hörna när hon får ett tillbakapass. Häcken i gungning?

52.50: 3–2 Felicia Schröder. Distinkt avslut. Återigen ett läckert samarbete med Anvegård. Först en liten touch från Schröder, sedan fin vändning och passning från Anvegård. Och sedan det fina avslutet på det. Ett svårt anfall att försvara mot. Men kanske att Alice Carlsson hamnade för lågt, och kunde ha ställt Schröder offside.

Schröder på tre mål. Anvegård på två assist och ett hockeyassist. Hyfsat.

55) Sørum får gult. Schröder haltar.

60.25: Nära igen för Häcken. Stine Sandbech nickar, och Tabby Tindell styr bollen. Precis utanför.

62.30: Tindell med ett lobbförsök.

64.00: Otroligt nära 3–3. Otroligt nära. Svea Rehnberg var nästan inne i målet. Men bollen gick utanför.

78) I paus gjorde Elena Sadiku ett offensivt byte genom att ta ut Alva Selerud och sätta in Thelma Pálmadóttir. Nu kom ytterligare ett offensivt byte när Östlund och Pernille Sanvig ersattes av Lisa Löwing och Paulina Nyström.

Häcken avslutar matchen med ett 5–2–3 där Akgün och Jusu Bah spelar på vingarna och Nyström, Schröder och Palmadottir är forwards.

Publik: 5566

90+1) Två bra hörnor från Hasund. Ingen utdelning. Snart guldfest för hemmalaget.

Det var en tömning av anteckningsblocket. Så här dagen efter tycker jag fortsatt att det var en väldigt bra match. Och det laget som hade högst klass vann. När hon lämnar kommer man verkligen att sakna att ha mindre än en timmes resa för att åka och titta på Felicia Schröder. Men Anvegård visade igår att hon är tillbaka i toppform.

Man minns ju hur fantastiskt bra hon var när Häcken gick till kvartsfinal i Champions League säsongen 2023/2024. När Anvegård har varit i toppform har Häcken presterat i Europaspelet.

Om du inte redan märkt det så blir det här ett jättelångt inlägg. För det har ju spelats en hel del intressant damfotboll även under lördagen. Jag lider rätt illa av björkpollen, och hushåller med mina matchbesök när det är höga halter. Därför har det blivit tv i dag.

Där har jag kollat mer eller mindre på sex matcher. Först den semifinal i Champions League som spelades mellan Lyon och Arsenal. Där vann det franska storlaget dagens match med 3–1, vilket innebär att de tar finalplatsen med totalt 4–3. Utan att ha sett med än höjdpunkter från det första mötet känns det helt rimligt.

Lyon är faktiskt ett klart bättre lag än Arsenal. WSL är Europas bästa liga. Men de bästa lagen finns fortfarande i andra länder och ligor.

I dag fick Lyon ett tidigt nickmål bortdömt för offside av VAR. Det var Ingrid Engen som stod framför Arsenals målvakt Daphne van Domselaar. Det skall Londonlaget vara nöjt med. För den nicken hade målvakten aldrig tagit.

Men Domselaars och Arsenals VAR-lycka skulle vända. En stund senare räddade den nederländska landslagsmålvakten en VAR-straff från Wendie Renard. Men VAR såg att nederländskan gick för tidigt. Och då blev det ny chans för Renard – och mål.

Lyons segermål vinkades först bort för offside på Jule Brand. Men efter en väldigt lååång VAR-granskning kom domarna fram till att tyskan var någon millimeter på rätt sida.

I damallsvenskan gick tidigare serieledaren Kristianstad på en riktigt smäll borta mot tidigare nollpoängaren BP. Hemmalaget vann med 3–2, trots att KDFF tog en tidig ledning.

Det är inga nollpoängare kvar i serien. För även Vittsjö spräckte poängnollan. Man gjorde det genom att kämpa till sig en 1–0-seger mot AIK.

De två matcherna såg jag bara fragmentariskt. Fokus låg istället på Malmöderbyt mellan Rosengård och MFF. Där körde Rosengård över di himmelsblå i den första halvleken. Det var väl typ 5–1 i klara målchanser.

Trots det ligger Rosengård nu sist i tabellen – och Malmö FF först. För Rosengård kan inte göra mål. Man föll igen på sin bristfälliga effektivtet . Och på att MFF hade matchvinnare i Sara Kanutte Fornes och kanske framför allt George Jansizian.

Den sistnämnda är inget nyförvärv, utan det var matchens mindre lyckade domare. Eller. För Malmö FF var han en fullträff.

För som jag ser det borde Rosengård ha fått två straffar. Båda gångerna var det Courtney Nevin som stoppade landslagskompisen Remy Siemsen. Den första förseelsen i 32:a minuten borde dessutom ha lett till målchansutvisning. För tröjdragning kan inte gå under vinjetten ”spel på bollen”. Så Nevin borde inte ha varit kvar på planen i minut 71, då hon fällde Siemsen i straffområdet.

Jag hörde att Hanna Marklund sa i SVT:s sändning att det var två situationer där domaren kunde ha blåst straff. Som sagt. Jag tycker att det är två situationer där Rosengård skulle ha fått stratt.

Det blev istället MFF som gjorde matchens enda mål. Efter det hade man väl ganska hyfsad kontroll. Och man imponerar genom att vinna matcherna utan att imponera…

Slutligen hade jag mer än ett öga på tidiga toppmötet i elitettan mellan Elfsborg och Linköping. Den matchen slutade 0–0, vilket väl boråsarna skall vara gladast över. Jonna Andersson är ju alldeles för bra för elitettan. Men hennes lagkompisar är däremot inte skickliga nog att utnyttja hennes fina inlägg och hörnor.

Men totalt sett var väl ändå kryss rättvist. Elfsborg hade en boll i ribban, och kunde också mycket väl ha vunnit matchen.

Elfsborg har fortarande inte släppt in något mål i årets seriespel. I tv-sändningen diskuterade kommentator Kennet Andersson med sig själv om fyra raka nollor är ett rekord. Det är det inte. Jag kollade hur lång tid alla lag har hållit nollan från seriestart i de 14 upplagor av serien som hittills spelats.

Och 2013 dröjde det sex matcher och drygt 35 minuter innan IK Sirius släppte in sitt första mål. Det är rekord. Sirius ligger också tvåa på listan. 2016 höll man nollan i fem matcher och drygt 28 minuter från seriestart. Men Elfsborg och Tilda Torstensson är uppe på fjärde plats. Och sviten lever ju minst till torsdagens möte med Jitex.

Jag sitter i pressrummet på arenan och skall skriva krönika till BT. Men innan jag jobbar vidare på den så får det bli några snabba ord om den final jag just bevittnat.

Det blev ju en alldeles fantastiskt kul och underhållande match. Allra roligast var det förstås för Häcken som vann med 3–2, och därmed tog hem den historiskt första Europa Cuptiteln.

Kvinnorna bakom segern var Anna Anvegård och Felicia Schröder. Deras samarbete vid 2–0- och 3–2-målen var på alla sätt mästerligt. Schröder gjorde för övrigt alla Häckens fyra finalmål. Också det förstås mästerligt.

Bajen kan åka från Göteborg med höga huvuden. De såg ut att vara besegrade redan nio minuter in i fredagens final. Men det vek aldrig ner sig, utan gjorde match av det som såg ut att bli ett enda lång triumftåg för hemmalaget.

Om några timmar sätter jag mig i bilen och kör mot Hisingen för att få uppleva något helt unikt. För första gången i fotbollshistorien skall två svenska lag göra upp i en final om en europeisk cuptitel.

Svensk fotboll borde koka.

Men så är det ju inte.

Det är faktiskt besvärande tyst. Klickar man in på förstasidan på Svenska fotbollförbundets hemsida finns inte ett enda ord om att två svenska lag spelar en europeisk cupfinal på svensk mark i eftermiddag. Inte ett enda ord.

Bland toppnyheterna finns i och för sig en text från i lördags med rubriken ”Fördel Häcken i Europa Cup-finalen”. Men man får leta för att få reda på att returen spelas i Göteborg i dag. Starkt jobbat av ett förbund som har kring 20 personer som jobbar med kommunikation…

Faktum är att jag tidigare idag tänkte ägna frukosten åt att läsa in mig på eftermiddagens final. Jag började med lokaltidningen i Göteborg, GP. Jag scrollade igenom deras hemsida fem gånger. Och uppdaterade ännu fler gånger för att inte missa något.

Men det fanns inget att missa. Vid åttasnåret på matchdagen hittade jag inte ett enda ord om dagens final på gp.se.

Jag såg däremot att tidningen hade varit på plats på Gais herrlags träning igår, och kunde läsa om skadeläget i laget. Man jobbbade på att heta upp bevakningen kring söndagens herrallsvenska derby. Men det fanns inte ett ord från någon av veckans Häckenträningar.

Jag hittade inte heller någon införartikel från vår största nyhetsbyrå, TT. I det läget började jag undra hur det står till med mina kollegor på andra tidningar. Om de sover? Eller om de inte fattar att det är något väldigt speciellt som kommer att hända i dag på den arena som ligger bredvid den parkeringsplats som heter Rambergsvallen på Hisingen.

Som tur är skulle det bli bättre. GP fick ut två artiklar strax efter nio. De hade varit på Häckens matchförberedande träning igår.

Och jag fann två artiklar i Aftonbladet, en om att vinnaren med mycket stor sannolikhet får en plats i Champions Leagues ligafas. Och en om att Bajen tycker att Felicia Schröder borde ha varit avstängd. Jag håller för övrigt med om det sistnämnda. Jag har fortfarande inte sett hela den första finalen. Men jag har sett situationen där tycker Schröder trycker till Alice Carlsson vid sidlinjen. Och jag tycker att det är ett solklart gult kort. Och eftersom Häckenstjärnan redan tidigare hade dragit på sig en varning i matchen borde hon så klart ha fått rött kort. Där skall Häcken vara väldigt nöjt med att matchen dömdes av en feg domare. För det där kan bli avgörande för det här dubbelmötet.

Apropå Schröder har Dagens Nyheter en större intervju med henne. Expressen kontrar med en stor intervju med Alice Carlsson. Och Häcken har gått ut med att det är stort mediatryck på själva matchen. Så tack och lov slipper jag att vara ensam på pressläktaren.

Det kommer att bli riktigt kul. Avspark är 16.00 och kan du inte ta dig till Hisingen så sänder Aftonbladet matchen. Det känns verkligen som att vi kommer att få uppleva något historiskt. Det är första, och kanske även sista gången, som två svenska lag spelar mot varandra i en avgörande europeisk cupfinal.

Att jag förutsätter att det kommer att bli kul innebär inte att jag förväntar mig en bra match. Finaler är ofta rätt taktiska och tillknäppta. Det här är två lag som känner varandra bra, vilket ökar risken för att det blir ett taktiskt spel.

Häcken leder ju med 1–0 från första mötet. Det är en bräcklig ledning, inget man kan spela på i 90 minuter. Men ju länge den står sig desto mer måste Bajen öppna sig. Och vi vet ju att Häcken har både fart och kvalitet i kontringarna. Så det gäller för William Strömberg att få sitt lag att anfalla med så god defensiv kontroll som möjligt.

Jag tror att Häcken kommer att vinna. Det innebär inte att jag räknar bort Hammarby. Det är ändå två ganska jämna lag det handlar om, och jag skulle inte bli förvånad om det är Alice Carlsson som ikväll blir första lagkapten genom tiderna att få höja Europa Cup-pokalen.

Lördagen har övergått i söndag och det känns väldigt konstigt. Det har varit en historisk, helsvensk Europafinal. Men jag har haft en sjukt intensiv dag på jobbet, och har i princip lyckats missa allt.

Jo, matchen rullade på en skärm. Men det hände så mycket annat att jag inte har sett mycket mer än höjdpunkter i paus med segermålet och ett missat kanonläge för Häcken.

Vi får se om jag hinner kika lite mer under söndagen. Men ni som har sett matchen får gärna komma med rapporter om hur det såg ut. För på fredag tänker jag inte hålla på med annat, då skall jag vara på plats på den arena jag fortfarande kallar Bravida, men som nu har nytt namn. Det kanske förresten kan vara läge att återta klassiska Rambergsvallen?

Självklart är det klar fördel Häcken att ha med sig en 1–0-ledning, och dessutom ha returen på hemmaplan.

Utöver finalen i Europa cup har det även spelats en semifinal i Champions League. Där noteras att Barcelona tog ledningen borta mot Bayern München, men att det dubbla tyska mästarlaget lyckades kvittera. Trots att det blev 1–1 får man väl säga att det är fördel Barcelona, eftersom det färska spanska mästarlaget har returen på hemmaplan.

Noterbart här är att både Barca och Bayern kunde fira sina ligasegrar tidigare i veckan. Om något om de båda lagen går hela vägen i Champions League har vi alltså ett svenskt lag i ligafasen.

Den andra semifinalen mellan Arsenal och Lyon startar under söndagen (16.30) med match på Emirates i London.

Jag har alltså inte hunnit se något annan än resultat från lördagens matcher. Jag noterar dock att Rosengård tog sin första poäng. Men det blev bara 1–1 mot Uppsala, en indikation om att Rosengård kan bli tvunget att växla upp rejält i sommar om inte det skall bli fiaskostämpel på den här nya satsningen.

1–1 blev även slutresultatet mellan Djurgården och Norrköping. Där ser jag att stockholmarna hade tre bollar i ramen. Även om Peking verkar ha kommit undan med blotta förskräckelsen får väl båda lagen anses vara förlorare. De är redan fem respektive sju poäng bakom skrällgänget Kristianstad.

Trots att skåningarna på ett år har tappat ett helt lag så har man full poäng efter tre omgångar. Det har blivit segrar mot Piteå, Djurgården och nu Växjö. Jag börjar känna mig lite nöjd med mitt tips av KDFF som femma. Faktum var att jag inför seriestart kände att laget med en dålig start faktiskt riskerade att bli indraget i en nedflyttningsstrid. Men nu har man ju fått allt annat än en dålig start.

I elitettan är Jitex det stora svänggänget. Man föll stort mot Umeå i premiären, vann stort mot Alingsås i andra omgången. Och nu tog man poäng i Linköping. Sett till statistiken hade man dessutom dubbelt så många avslut som seriefavoriten.

Nu är det Umeå som toppar den haltande tabellen. Men Elfsborg och Trelleborg har chansen att passera under söndagen. Boråsarna har inte släppt in något mål ännu. Står sig nollan även över bortamötet med Gusk?

Det var inte briljant. Men det var tre poäng. Och det var hållen nolla. Sverige ägde den andra halvleken utan att skapa hysteriskt många vassa målchanser. Men Stina Blackstenius räddade dagen.

Som jag skrev inför avspark är fotboll ett spel där det är svårt att göra mål. Och framgångsrika lag är ofta de som håller nollan och bara behöver hitta rätt en gång per match. I dag blev det just så.

I SVT:s pausintervju pratade assisterande förbundskapten Johanna Almgren om att Blackstenius gjorde bra löpningar före paus, men inte fick bollen. I början av den andra halvleken sökte de svenska spelarna den nya lagkaptenen hela tiden.

Och efter 4.25, när Matilda Vinberg hittade in till anfallaren med en fin passning, blev det utdelning. Blackstenius löpte snyggt in framför sin försvarare, tog med bollen med vänstern på första tillslaget och satte den i bortre med högern på det andra. Snyggt. Och alltså otroligt viktigt.

Skönt att det var Blackstenius som hittade målet. Det är ju alltid extra viktigt att forwards får göra mål. Och Arsenalanfallaren har faktiskt varit effektiv hela säsongen. Faktum är att hon trots begränsad speltid har gjort en bra säsong i engelska WSL. Ser man till antal mål per spelade minuter är hon fyra i skytteligan. Hennes sju fullträffar på 695 minuter innebär ett mål per 99 spelade minuter.

Före sig i den ligan har hon klubbkompisen Chloe Kelly som behöver 85 minuter för att göra ett mål samt Manchester Cityduon Kerolin och Khadija ”Bunny” Shaw som behöver 86 respektive 93 minuter.

Kollar vi spelarkritik tycker jag att Matilda Vinberg visade bra klass när hon fick chansen. Även Rosa Kafaji tog chansen när hon fick den. Hon var den andra halvlekens bästa spelare.

Jag hade faktiskt bara 3–1 i klara målchanser i den andra halvleken, alltså totalt 8–3. Så Sverige skapade mer före paus.

Personligen satt jag och var lite otrygg med mittbacksparet före paus. Jag hade just gjort en anteckning om att det kändes tryggare med Amanda Ilestedt när hon slog hål i luften och bjöd Serbien och pigga Nina Matejic på gästernas enda målchans efter paus.

Vi får se om Tony Gustavsson kan hitta trygghet i mittförsvaret till nästa samling. För då avgörs det. Två segrar och Sverige vinner gruppen. Om det blir tvåmålsseger mot Danmark den 5 juni räcker det dessutom med kryss mot Italien fyra dagar senare.

Det är mållöst i paus mellan Sverige och Serbien. Det innebär att vi nu har spelat tre mållösa halvlekar mot det serbiska laget.

Det är inget vidare facit. Speciellt inte som att vi idag möter ett Serbien som saknar typ alla sina bästa spelare.

Vårt lag har gjort en hyfsad halvlek. Man kom till två halvlägen redan första minuten. Och jag har 5–2 i klara målchanser i svensk favör. Två av de chanserna har tagit i målramen – den ena träffade till och med både ribba och stolpe. Det är Filippa Angeldahl som har haft tre av de där fem chanserna. Positivt är att hon har skjutit inom ramen vid två av dem. Negativt att det ändå inte har blivit mål.

Matchens allra bästa chans hade väl ändå Serbien när Elma Junttila Nelhage slog bort ett uppspel. Men Jennifer Falk räddade situationen med en fin dubbelräddning.

Offensivt tycker jag att Häckenduon Felicia Schröder och Monica Jusu Bah har en bra kemi, vilket motiverar att spela Jusu Bah. Men kanske att det blir att de söker varandra lite för mycket. Och den sistnämnda skall naturligtvis ha straff och inte gult kort i den 31:a minuten. Men jag tror att Jusu Bah föll ”för snyggt”, vilket fick domaren att tro att det var filmning. Med VAR hade straffen varit given.

Tungt att gå miste om den chansen. För det kanske är en straff som krävs för att vi skall få in ett mål?

Nu har slutsignalen gått mellan Danmark och Italien. Och den matchen slutade 0–0. Därmed räcker det med tre svenska segrar för att vinna gruppen. Så det vill till att det blir några mål här efter pausen.

Det kanske är läge att ge spelare som Fridolina Rolfö, Rosa Kafaji och Evelyn Ijeh chansen att spräcka den där nollan? Och hur mycket kan Johanna Rytting Kaneryd spela?

Precis när jag skulle publicera står det klart att Kafaji skall in, och att även Amanda Ilestedt får chansen. Där får vi ett bra hot i luftrummet vid fasta situationer.

Förbundskapten Tony Gustavsson har presenterat den elva som skall möta Serbien om några minuter. Han gör två förändringar jämfört med tisdagens förlust mot Danmark.

In kommer Hanna Lundkvist och Matilda Vinberg. Ut går Sofia Reidy och Rebecka Blomqvist. Och återigen får Fridolina Rolfö börja på bänken. Det känns väl ganska klart att Gustavsson inte tänker satsa på Manchester Unitedspelaren.

Personligen kan jag inte riktigt förstå det. Rolfö är en otroligt trygg, smart och bollskicklig spelare, som dessutom avgör matcher. Och senast vi mötte Serbien var just Rolfö vår vassaste offensiva spelare, det trots att hon bara fick spela en dryg halvtimma. Så man undrar ju lite vad förbundskaptenen har emot den rutinerade vänsterspelaren.

Men snacket på Gamla Ullevi i tisdags var att Tony Gustavsson prioriterar snabbhet när han tar ut sina lag. Att speluppfattning och bollskicklighet spelar mindre roll, utan det är hög löphastighet som är den enskilt viktigaste egenskapen. Det förklarar ju också varför Monica Jusu Bah får förtroendet gång på gång.

Nu är det ju dålig tajming att kritisera Jusu Bah, för hon var väldigt bra i tisdags. Faktiskt bättre än jag sett henne någon gång tidigare. Men jag tycker att hon är väldigt ojämn, med rätt djupa dalar. Och hög lägstanivå är en av de viktigaste faktorerna för en landslagsspelare. Vi får hoppas att Jusu Bah håller tisdagsnivån även i eftermiddag.

Här är startelvan; Jennifer Falk – Smilla Holmberg, Elma Junttila Nelhage, Bella Andersson, Lundkvist – Matilda Vinberg, Filippa Angeldahl, Julia Zigiotti Olme, Jusu Bah – Felicia Schröder och Stina Blackstenius.

Det är tre poäng som gäller idag. Sverige har liksom inga marginaler om laget skall kunna slåss om gruppsegern. Den spelmässiga prestationen mot Danmark var ju utmärkt, men som jag ser det föll vi på individuella misstag i backlinjen.

Jag vet att många påpekar bristfällig effektivitet. Och man bör göra fler än ett mål på tio klara målchanser. Men det var ändå inte så att det var sådana där chanser där man kräver att det måste bli mål. Så jag har ändå svårt att lasta forwards. Fotboll är ett spel där det är svårt att göra mål. De lag som är framgångsrika är ofta de som håller nollor och bara behöver göra ett per match. Att bjuda bra motståndare på två mål har få lag råd med.

Fredagens två avgörande landskamper slutade på väldigt olika sätt. Vid lunchtid spelade U23-landslaget final i U23 Friendlies.

Fifa och Uefa har ju inga officiella U23-turneringar, så den här träningscupen är det bästa som finns i världen för ålderskategorien. Så det var förstås kul att Sverige nådde final.

Däremot blev finalen en enda lång skräckupplevelse. England ledde med 2–0 redan efter åtta minuter. Det första målet var en riktig gåva, där en svensk spelare som jag tror är My Cato ropar på frispark. När hon inte får den så spelar hon in bollen i mitten till London Citys Isobel Goodwin, som gjorde 1–0 på ett distansskott som Moa Edrud kanske borde ha kunnat styra undan.

En stund senare stod Liverpools Hannah Silcock för en imponerande prestation när hon hoppade bakåt och nickade in 2–0-målet på en hörna.

Det slutade 3–0 till England. Men det värsta var inte förlusten. Utan det var skadan på Hanna Wijk i slutet av den första halvleken. Hennes knä vek sig på ett minst sagt otrevligt sätt när hon skulle täcka ett inlägg. Jag hoppas verkligen att min spontana reaktion var felaktig, men jag tänkte korsbandsskada direkt.

Det var mycket trevligare på Borås Arena nu under fredagskvällen. F19/07-landslaget behövde ta poäng mot Italien för att kvala in till sommarens EM-slutspel. Och tack vare en fantastisk insats från lagets yngsta, Hanna Karlsson, slutade matchen 0–0.

Häckenmålvakt Karlsson är född den 3 november 2009. Jag har sett henne rätt ofta de senaste 1,5 åren. Och jag gillade vad jag såg redan första gången. Hon är lugn, stabil och är inte rädd för spelet med fötterna.

Den enda riktigt svaga insats jag sett från henne var väl tyvärr F17-landslagets viktiga EM-kvalmatch mot Danmark. Där var hon riktigt snett ute på danskornas första mål. Men i det här F19-kvalet har hon varit fullständigt suverän. Den pondus hon visar redan vid 16 års ålder är väldigt lovande. Jag blir inte de minsta förvånad om vi får se henne i A-landslaget inom några år.

För det var hennes förtjänst att Sverige kunde skrälla mot Nederländerna i lördags. Och det var definitivt hennes förtjänst att vårt lag höll nollan – och därmed tog poäng i kväll.

För spelmässigt var Italien bättre än ett försiktigt svenskt lag. Det märktes från första minut att Sverige var medvetet om att hållen nolla innebar EM-slutspel. Under den första halvleken ställde förbundskapten Briana Campos upp ett lågt 5–2–3. Efter pausen bytte hon till 4–4–2, men även då stod det svenska laget lågt.

Egentligen skapade vi inte en enda riktig målchans. Men vad spelar det för roll när man har en målvakt som Hanna Karlsson?

Även utespelarna gjorde förstås ett bra jobb. Men de sista 10–15 minuterna var det darrigt från många svenska fötter, trots numerärt överläge. Då var målvakt Karlsson en nödvändigt trygghet.

För Italien hade hot. I mina ögon var Milans snabba ytter Karen Appiah Amoakoah planens klart bästa utespelare. Och på motsatt kant hade Italien planens näst bästa utespelare i Juventus vänsterback Martina Tosello. Den sistnämnda var sannolikt minst på planen. Men alltså ändå en av de största spelarna.

På tal om liten till växten men stor som spelare så droppar jag återigen namnet Elisa van Dijk. Den nederländska 16-åringen (född 31 januari 2010) vann skytteligan i gruppen med tre mål på tre matcher. Hon gjorde alltså själv lika många mål som gruppsegrande Sverige. Jag känner mig rätt säker på att jag kommer att få se den tekniska Ajaxmittfältaren många fler gånger.

Jag kommer alltså även att få fler chanser att se F19/07-landslaget. För vid månadsskiftet juni/juli (från 27 juni till och med 10 juli) spelar laget EM-slutspel i Bosnien. De har hittills sällskap av värdnationen samt Island, Schweiz, Tyskland och Österrike.

Det återstår två platser att spela om i morgon. Spanien och Portugal upp om den ena. Matchen spelas i Portugal, men jag ser ändå Spanien som favorit. Dels beroende på att spanska ungdomslag alltid är starka, dels för att man går vidare på kryss.

Den sista platsen går till Polen eller Grekland. Där leder grekiskorna gruppen, och avancerar således på kryss. Jag ser ändå Polen som ganska klar favorit. Dels för att de har hemmaplan. Dels för att man ju minns att Polen var minst en klass bättre än vårt svenska lag i första kvalomgången.

Det känns som att det finns anledning att sätta ett rätt stort hopp till vårt F19-landslag i EM. Vi tog oss ju faktiskt vidare från en riktigt tuff grupp. Inför kvalets start i höstas rankades ju Nederländerna och Italien bland topp fem i den här åldersgruppen.

Tyvärr spelar man inte om VM-platser i det här Europamästerskapet. Det var fjolårets EM-slutspel som gällde som kval till höstens F20-VM i Polen.

Kollar vi svenskt facit på F19-nivån så är det elfte gången vi har med vårt äldsta juniorlandslag i EM-slutspelet. Senast var i fjol, då 06:orna kvalade in som bästa grupptvåa. Tre av de spelare som var med och kvalade i Borås fanns med i fjolårets EM-trupp: Thindra Mattsson, Nathalie Staaf och Ella Lundin. Även Thelma Persson Welin och Saga Andersson har chansen att få uppleva ett andra raka F19-EM. I fjol blev det ingen jättekul upplevelse, vårt lag var utslaget redan efter två gruppmatcher.

Här är svenskt facit i F19-EM för de 15 senaste årskullarna:

2026: 07:orna har kvalat in till EM-slutspelet.
2025: Gruppspel. 06:orna nådde EM-slutspelet. Där åkte man ut i gruppen. Kom sist med noll poäng och målskillnaden 0–9.
2024: 05:orna missade i kvalet.
2023: 04:orna missade i kvalet.
2022: Semifinal. 03:orna nådde EM-slutspelet. Där tog man sig vidare som grupptvåa, men föll sedan mot Spanien i semifinalen.
2021: Inställt på grund av pandemin
2020: Inställt på grund av pandemin
2019: 00:orna missade i kvalet.
2018: 99:orna missade i kvalet.
2017: 98:orna missade i kvalet.
2016: 97:orna missade i kvalet.
2015: EM-guld. 96:orna gick hela vägen. Man vann finalen mot Spanien med 3–1 efter två mål av Stina Blackstenius och ett av Filippa Angeldahl.
2014: Gruppspel. 95:orna nådde EM-slutspelet. Där åkte man ut i gruppen. Kom trea bakom Irland och Spanien med tre poäng.
2013: Gruppspel. 94:orna nådde EM-slutspelet. Där åkte man ut i gruppen. Kom sist med en poäng och målskillnaden 1–8.
2012: EM-guld. 93:orna gick hela vägen. Man vann finalen mot Spanien med 1–0 efter att Malin Diaz avgjort i förlängningen.

Som synes hade vi starka årgångar 2012–2015, och det är spelarna från de årgångarna som varit stommen i vårt landslag de senaste tio åren. Sedan var det mörker i sex år innan 03:orna vände trenden. Nu är vi i EM-slutspel för andra året i rad, och tredje av fem. Det är ändå lovande.

Det här blir ett ganska kort inlägg. Jag har kommit hem till Borås efter matchen, och är rätt trött. Men några saker kan vara värda att nämna. Först kan ni som har +Allt hos Bonnier eller Gota Media läsa mina spelarbetyg och min krönika i Borås Tidning.

Sedan konstaterar jag att det trots allt är rätt rimligt att Sverige står på fyra poäng halvvägs in i VM-kvalets gruppspel. Jag beskrev ju bortasegern mot Italien som en trevlig stöld. Idag slog det flyt vi hade nere på tån av den italienska stöveln tillbaka, och vi lät oss bli bestulna på tre poäng.

Och nu är det klar fördel Danmark i gruppen. Utöver tre poängs gruppledning har danskorna kvar hemmamatcher mot de båda huvudkonkurrenterna Italien och Sverige. Vilket förstås är väldigt fördelaktigt.

Men. Det är faktiskt så att alla de tre topplagen har avgörandet helt i egna händer. Jag hörde en uppgift om att man pratade målskillnad i SVT, om att Italien skulle ha gått om Sverige i tabellen. Det är ju helt fel.

Det är inbördes möten som gäller. Och det innebär i sin tur att Sverige vinner gruppen om vi vinner alla de tre återstående matcherna, med det tillägget att segermarginalen borta mot Danmark måste vara minst två mål.

Alltså. Vid tvåmålsseger borta mot Danmark och vinster mot Italien och Serbien spelar det ingen roll hur många mål de andra lagen gör i sina matcher. Då tar Sverige hem gruppen.

För italienskorna räcker det med att gå rent i de tre återstående matcherna. Då tar Italien hem gruppsegern. Och Danmark kan vara säkert på gruppseger om man tar sju poäng till.

Jag skall skriva krönika till BT så jag hinner inte skriva något längre inlägg. Men kortfattat så gjorde Sverige sin spelmässigt bästa landskamp på länge. Men det hjälper ju liksom inte när effektiviteten uteblir, och man gör grova misstag i defensiven.

Jag räknade till 10–4 i klara målchanser i svensk favör. Tre av de danska var rena bjudningar, och två ledde till mål. På den här nivån räcker det inte om man som Bella Andersson är stabil i 90 minuter, och sedan går bort sig helt. Då är man tyvärr underkänd.

Nu har Danmark skaffat sig ett drömläge i den här gruppen. För Sverige är det däremot uppförsbacke.

Tony Gustavsson tycks jobba efter devisen: ”En ny back om dagen, det är bra för magen”. I dag heter den debuterande backen Sofia Reidy. Innanför sig har hon Bella Andersson och Elma Junttila Nelhage, som båda också har debuterat under Gustavssons sex matcher långa förbundskaptenstid.

Vi har alltså återigen en väldigt orutinerad backlinje. Det är ändå offensiven man funderar mest på. Den var svag senaste. Och sedan dess saknas ju Kosovare Asllani och Johanna Rytting Kaneryd. In i stället kommer Stina Blackstenius och Rebecka Blomqvist. Det blir intressant att se om duo Blackstenius och Felicia Schröder kan blomstra med understöd av Blomqvist och Monica Jusu Bah.

Här är hela Sveriges startelva, avspark är 19.00. Mathcen sänds på SVT:

Jennifer Falk – Smilla Holmberg, Andersson, Junttila Nelhage, Reidy – Blomqvist, Filippa Angeldahl, Julia Zigiotti Olme, Jusu Bah – Schröder och Blackstenius.

Jag har ingen given känsla inför det här. Som jag skrev igår känns det i princip som 50/50. Vad tänker ni?

Efter att det nu öppna VM-kvalfönstret stängt skall Hammarby och Häcken mötas i den historiskt första Europa Cupfinalen. Och precis som alla tidigare gånger när svenska lag vunnit europeiska cupturneringar kommer finalen att avgöras i dubbelmöten.

Jag har sett flera som varit upprörda över det upplägget. Både tränare, spelare och nu senast även poddande experter.

Jag skall erkänna att jag också hajade till när jag först såg att det var dubbelmöte i finalen. Men ju mer jag tänkt på det, desto mer övertygad har jag blivit om att det faktiskt är ett smart drag från Uefa.

Vi som är så gamla att vi minns svenska turneringssegrar i Europa vet ju att såväl IFK Göteborgs båda Uefa-cupviktorior (1982 och 1987) som Umeå IK:s två Champions Leaguesegrar (2003 och 2004) kom efter finaler som avgjordes i just dubbelmöten. För Blåvitt var det Hamburg SV och Dundee United som stod för motståndet medan UIK besegrade Fortuna Hjørring och FFC Frankfurt.

Jag vet inte någon som har ansett att de fyra titlarna skulle vara mindre värda för att finalerna spelades över två matcher. Sportsligt tycker jag nästan tvärtom, alltså att det är mer värt att vinna över två matcher än i en.

Det innebär inte att jag har något emot upplägget med en final på neutral plan. Det finns många fördelar med det. Men, och det är ett MEN med stora bokstäver: För att det skall vara kul krävs det välfyllda läktare.

Och var i Europa säljer man in en final mellan Hammarby och Häcken? Eller Eintracht Frankfurt och Sparta Prag?

Jag skulle säga att de orter som bäst besvarar frågan i rubriken är Stockholm och Göteborg. Och Uefa har ju därför lagt finalerna i just Sveriges två största städer.

Jag är rädd att om det skulle ha blivit en rätt tragisk historia om vårt europeiska fotbollförbund i stället gått på upplägget med en final. För det hade krävts rätt mycket av arrangören för att locka publik till en match mellan två relativt okända lag utan minsta lokala anknytning.

Jag vet att det på flera sätt är en haltande jämförelse. Men klockan 13.00 på tisdag spelar Italiens och Nederländernas F19-landslag EM-kval på Borås Arena. Det är två av de bästa juniorlandslagen i Europa. Ja, det nederländska 08-landslaget spelade ju till och med VM-final i fjol, så man kan säga att det vi har en juniormatch av världsklass i Borås på tisdag.

Min plan är att gå dit. Jag får säkert sällskap på läktarna av lite förbundsfolk samt ett gäng tillresta föräldrar från de båda lagen. Men så många fler lär det inte bli. För utan äkta engagemang är det otroligt svårt att sälja in högkvalitativa idrottsevenemang. Det krävs nästan att det är yttersta världsklass.

En Europa Cup-final på neutral plan hade sannolikt lockat några hundra Bajen- och Häckensupportrar samt en handfull lokala åskådare. Det hade varit en framgång med en publiksiffra på över 1000 personer.

Nu får de båda lagen själva chansen att sälja in varsin hemmamatch. Finalerna arrangeras av de som brinner mest för matcherna, och de kommer att spelas på de orter där dubbelmötet är som hetast. Jag tycker att det är ett utmärkt upplägg. Och jag ser verkligen fram emot godbitarna.

Men först skall jag njuta av både damernas VM-kval och F19/07-landslagets avgörande EM-kval.

Tidigare i dag skrev signaturen Nilsson en kommentar om Sveriges mittbackskris. I kommentaren ställs frågan om huruvida Stine Sandbech är damallsvenskans bästa mittback? Det kom ett snabbt svar som istället lanserade Aivi Luik.

Jag håller med om att Luik sällan gör några misstag, och ser henne som en bra kandidat. När jag sedan började tänka på andra heta utmanare än Sandbech dök spontant Alice Carlsson upp som kandidat. Sedan tänkte jag på Faith Ikidi Michael, och mystiken runt henne.

För ett år sedan hade hon absolut varit en kandidat till damallsvenskans bästa mittback. Nu är hon försvunnen. 39-åringen spelade som vanligt i Piteås mittförsvar i fjolårets tolv första omgångar. Sedan försvann hon, och var borta fler månader utan att man fick någon förklaring.

Hon kom tillbaka och gjorde två inhopp på totalt 18 minuter under de fem sista omgångarna. Hon kommenterade då sin frånvaro med: ”Det har varit privata skäl som jag inte vill kommentera mer än så. Det har varit tufft men jag vill kunna lägga det bakom mig och gå vidare.”

Men efter säsongen försvann hon igen. Jag läste en faktaruta i Piteå-Tidningen i vintras där det uppgavs att hon skulle ha slutat. Men det har inte meddelats officiellt.

Och allt det här känns ju otroligt konstigt. Faith Ikidi har varit en av damallsvenskans bästa backar typ varje år sedan 2005. Det handlar om fantastiska 21 säsonger. Och om jag skulle tvingas välja den allra viktigaste anledningen till Piteå IF:s storhetstid med SM-guld och cupseger så skulle valet stå mellan Ikidi och Stellan Carlsson.

Nu kan det alltså vara så att hon har lagt av. Men då borde hon ju få en högtidlig avtackning av klubben, en välförtjänt hyllning för allt hon uträttat.

En udda sak här är att Piteå IF har en hemsida där man sedan ungefär ett halvår tillbaka inte längre presenterar sin A-trupp. Klickar man på F19-laget kan man se vilka 21 spelare som ingår där. Men någon gång i vintras försvann A-truppen från hemsidan. Och den har inte kommit tillbaka.

Så därifrån går det inte att få någon ledtråd huruvida Ikidi verkligen har slutat, eller om klubben eventuellt fortsatt hoppas att den 39-åriga klubbikonen skall dyka upp igen i mittförsvaret som hon gjorde i höstas.

Som ni säkert har förstått nu är jag uppriktigt nyfiken på vad som har hänt. För det känns ju otroligt konstigt att en av damallsvenskans största profiler bara kan försvinna – eller sluta – utan att det blir några rubriker.