Cupkoll och tv-tankar

Jag är nyss hemkommen från cupmötet där allsvenska KDFF gjorde sitt jobb och slog elitettans KDFF med 3–0.

Efter matchen snackade jag en stund med damallsvenskans riktiga tränarveteran, Elisabet Gunnarsdottir. Hon går nu in på sin nionde säsong som ansvarig för Kristianstad. Hon konstaterade att hon den här våren kunnat lägga mer tid på fotboll än på mycket länge. De senaste åren har väldigt mycket energi gått åt till att rädda klubbens ekonomi.

Nu var hon dock hoppfull om att 2017 skall kunna bli ett bra år för klubben. Hon tyckte att man fått in bra folk i ledningen och att budgeten kändes vettig. Dessutom känns laget stabilare. Rita Chikwelu är ju en toppvärvning, och av det jag såg i dag känns det som att Amanda Edgren kan få ett riktigt genombrott i år.

Tidigare under den här veckan kom uppgifter om att herrallsvenskan är på gång att skriva ett tv-avtal som skulle kunna innebära att klubbarna får 20–40 miljoner kronor per år. Sedan förra året står damallsvenskan utan tv-avtal, och Gunnarsdottir hade inget stort hopp om att det skulle trilla in några tv-pengar på kontot i år.

Det uteblivna tv-avtalet för damallsvenskan innebar att klubbarna fick 800 000 kronor mindre från EFD förra året. Gunnarsdottir konstaterade även att de sociala avgifterna för spelare under 25 år ökade, vilket var en ökad utgift på kring 150 000 kronor. Det innebar alltså en minskad budget med kring en miljon per klubb.

Det är inte konstigt att damallsvenskan tappar mot andra ligor runt om i världen. Jag konstaterade att det uteblivna tv-avtalet kostade minst två–tre toppspelare per lag. Gunnarsdottir kontrade med att säga att det betalade för halva KDFF:s trupp…

På vägen hem från Kungsbacka har det slagit mig att det ju är dålig tajming från förbundet att vara hårda i sina arenakrav samtidigt som klubbarna bara får kaffepengar från förbund och EFD.

Skulle exempelvis Mallbacken ta sig upp i damallsvenskan igen till nästa år måste de bygga om Strandvallen till en kostnad av minst 2,5 miljoner kronor. Det är en väldigt stor summa för alla damallsvenska klubbar, speciellt när man inte får några tv-pengar, och speciellt som många av kraven är kopplade till tv.

Just Mallbacken var för övrigt dagens skrällag i Svenska cupen. Man besegrade Vittsjö med 2–1 och är klart för kvartsfinal. I övrigt var det ganska klara favoritsegrar. Kristianstad vann alltså med 3–0 mot Kungsbacka, Djurgården med hela 12–1 mot Bollstanäs, Kif Örebro med 4–0 mot Gamla Uppsala och Rosengård med 5–0 mot Göteborg.

Göteborg är ju för övrigt värsta svänggänget den här försäsongen. Efter 1–6 mot Bröndby vann man med 5–2 mot Fortuna Hjörring och 4–3 mot Kif Örebro. Och så dagens smäll på det.

Vid dagens besök i Kungsbacka hörde man en del spekulationer om elitettan. Där känner jag att Växjö får räknas som favoriter, närmast före Umeå och Mallbacken. Där bakom kan kanske Kungsbacka, Kalmar, AIK och Uppsala vara med och utmana. Jag känner även att Holmalund håller på att bygga någonting bra, men frågan är om de är redo för toppstrid redan i år.

Så en kort koll utanför Sveriges gränser. I Tyskland vann Bayern München dagens toppmöte med Freiburg med 3–2 efter att alla Bayernmål kommit på fasta situationer. Reservmålvakten Manuela Sinsberger blev matchhjälte när hon räddade en straff i slutet av matchen. I och med segern hakar Bayern på i toppstriden. För Freiburg börjar däremot chansen till Champions Leaguespel kännas väldigt liten. Höjdpunkter från matchen finns här.

I går spelade Deportivo Pasto och Cortulua 0–0 i en historisk match. Det var nämligen urpremiär för Liga Águila Femenina, den nya proffsligan i Colombia. Den består av 18 lag uppdelade på tre grupper. Kul att fler länder får riktiga ligor. Läs mer om Colombisa nya liga här.

Skador, värvningar – och mer Vittsjö IP

Årets första tävlingsmatch är spelad på svensk mark, LFC vann i går cupmötet i Växjö med 4–0 efter mållöst i paus. Marija Banusic fortsätter att vara försäsongens stora profil hos mästarinnorna, uppgifterna går isär om hur många poäng hon gjorde – tre eller fyra. Klart är att hon gjorde ett mål, det första.

Den stora nyheten i Linköping är dock en väldigt tråkig sådan, nämligen att nyförvärvet Johanna Rasmussen är korsbandsskadad och därmed sannolikt missar hela årets serie.

Johanna B Rasmussen

Johanna B Rasmussen

Det har varit lite för många korsbandsskador de senaste veckorna för att det skall kännas bra. Det kan förstås vara otur, men man frågar sig ändå lite hur klubbarna sköter sin försäsong.

Jag var på herrallsvenska Elfsborgs allra första träningspass den här försäsongen. Där förundrades jag över den del av träningen som bestod av löpning. Spelarna sprang cirka 30 meter i ganska lågt tempo, och med lång vila emellan. Det såg inte det minsta ansträngande ut.

I min intervju med Elfsborgs båda fystränare berättade de att tempot sedan ökades undan för undan och pauserna blev kortare. De kallade det för vävnadsstärkande träning, vilket enligt modern forskning skulle vara bästa sättet att efter lång vila bygga upp kroppen och undvika skador.

Jag gissar att det finns klubbar som fortfarande väljer den gamla modellen, alltså att träna ner spelarna i källaren och matcha dem hårt i spel när de är nedtränade. Men det är bara en gissning.

Tillbaka till själva spelet. I helgen fortsätter Svenska cupens åttondelsfinaler, bland annat med det intressanta mötet Rosengård–Göteborg. I Rosengård har Lotta Schelin inlett säsongen lovande, hon har gjort mål i varenda träningsmatch.

Rosengård har även presenterat Sanne Troelsgaard som sin nya forward. Hon är väl ingen direkt världsspelare, men det är ändå en intressant värvning. Även LFC presenterade en ny spännande, offensiv spelare häromdagen. Det handlade om 16-åriga finskan Emmaliina Tulkki. I och med Rasmussens olyckliga skada kan det bli så att mästarlaget värvar ytterligare en mittfältare.

Ett mästarlag som gjort en kanonvärvning inför spurten av Champions League är Manchester City. I veckan gjorde man vårens värvning i damfotbollsvärlden när Carli Lloyd skrev på för vårsäsongen.

Carli Lloyd

Carli Lloyd

Värvningen innebär att Citys favoritskap i kvartsfinalen mot Fortuna Hjörring ökar rätt rejält. Den innebär också att speltiden för Kosovare Asllani riskerar att minska betänkligt. Och det är förstås inte bra för landslaget och EM.

Apropå EM och skador börjar skadelistan för mästarinnorna från Tyskland bli väldigt lång. Det är förstås fortfarande lång tid till mitten av juli och avspark i Nederländerna. Men lite oroväckande måste det allt vara.

Klart är att Simone Laudehr verkar vara borta hela vårsäsongen på grund av en knäskada. Knäproblem stoppar även Potsdams viktiga anfallsduo Tabea Kemme och Svenja Huth från spel den närmaste tiden. Kemme har opererat menisken, medan jag inte fått klart för med vad exakt Huth besväras av. Tufft för höstens skrällag Potsdam som nu skall försöka försvara sin serieledning under våren.

Den senaste veckan har det även rapporterats in skador på Zsanett Jakabfi, Lena Goessling, Peggy Nietgen och Marit Priessen. Det finns kanske även anledning att ifrågasätta hur man tränar under den tyska försäsongen…

I helgen återstartar ju nämligen Frauen-Bundesliga på allvar. I morgon, lördag klockan 12.00 visar DFB-tv toppmötet Freiburg–Bayern München. Tyvärr stoppar en skada Fridolina Rolfö från att debutera. Även Bayern har nu en lång skadelista med Laudehr, Rolfö, Stefanie van der Gragt, Viktoria Schnaderbeck, Mana Iwabuchi och Sarah Romert.

Ligan tjuvstartade ju förra helgen. Då gjorde Nilla Fischer båda Wolfsburgs mål i 2–1-segern mot Jena. Se dem här. På länken noteras även att Pernille Harder verkar ha varit väldigt pigg i sin debut för varghonorna. Hon borde ju ha krönt insatsen med något mål. Det är ju faktiskt så att Harder i sin debut ser ut att ha varit vassare än Ramona Bachmann någonsin var i Wolfsburgströjan.

Sandra Adolfsson steget före Madde Edlund.

Vittsjö-Tyresö på Vittsjö IP 2012.

Slutligen tillbaka till Sverige, och till Vittsjö. Jag har kollat lite närmare på beslutet om att stoppa spel på Vittsjö Idrottspark.

Det visar ju sig att det inte handlar om ett beslut från några enskilda personer, utan att det är hela Fotbollssveriges önskan att tvinga bort Vittsjö.

Vid Svenska fotbollförbundets representantskap den 25 november lämnade nämligen EFB:s Charlotta Nordenberg in en motion om att damallsvenska klubbar skulle få anstånd med arenakraven till 2018.

Förbundsstyrelsen tyckte inte att motionen skulle gå igenom. Styrelsen ansåg att ett sådant anstånd skulle strida mot likabehandlingsprincipen eftersom de berörda föreningarna redan hade fått dispens, en del vid upprepade tillfällen.

Fotbollssveriges representanter röstade på styrelsens förslag. Efter det utslaget på respresentanskapet borde nog inte Vittsjö ha blivit så överraskat över att deras dispensansökan nu avslogs av tävlingskommittén. De klubbade ju bara det beslut som Fotbollssverige rekommenderat dem.

Det här innebär inte att jag tycker att beslutet om att stoppa spel på Vittsjö IP är bra, inte alls. Jag står för det jag skrev i förra inlägget. Däremot väcker det frågan om inte damfotbollen hade mått bäst av att ha ett eget förbund.

För tyvärr är de representanter som tar beslut i Fotbollssverige i väldigt stor utsträckning Herrfotbollssveriges representanter, inte Damfotbollssveriges. Det är ledare från herrfotbollen som tar stora beslut om damfotboll – som huvuddelen av dem har högst begränsad kunskap om.

Patetiskt att tvinga bort Vittsjö

I dag meddelar förbundets tävlingskommitté att Vittsjö inte får spela på Vittsjö Idrottspark i årets damallsvenska eftersom anläggningen inte har 800 sittplatser under tak, bara 640.

Fullsatt på Vittsjö Idrottspark

Vittsjö Idrottspark

Spontant känns det här som rent trams.

Förbundet har år efter år sett mellan fingrarna med klubbar som inte har klarat de ekonomiska kraven. I jämförelse borde 160 sittplatser inte vara någon stor sak.

Visst förstår jag tanken med att ställa krav på bra arenor, och man kan ju ha uppfattningen att Vittsjö har haft chans att påverka arenakraven. Men med tanke på hur publikutvecklingen är i damallsvenskan blir ju det här närmast patetiskt.

I fjol hade fyra lag i damallsvenskan ett snitt på över 800 åskådare. Lag som Djurgården och Göteborg har förhållandevis stora arenor, men bara 376 respektive 378 åskådare i snitt ifjol. Skall man komma med krav hade det ju varit mer angeläget att tvinga storstadslagen att lägga större energi på att locka publik.

Att tvinga Vittsjö att spela alla matcher på bortaplan lär ju knappast hjälpa intresset för serien. Vittsjö är inget stort publiklag, men det beror knappast på arenan – snarare på att det bara bor drygt 1600 personer i samhället.

Nu hotar Vittsjö till och med med att dra sig ur. Det känns ju som ett överdrivet hot. Skulle det blir så vore det ju på alla sätt ett fiasko för svensk damfotboll på klubbnivå.

Damallsvenskan behöver inga fler bakslag. Konkurrensen från andra ligor i världen har ju redan gjort att vår serie dränerats på stjärnor. Utan att ha gjort några jämförelser är känslan att vi får backa många år för att hitta en lika stjärnfattig damallsvenska som årets. Sannolikt en bra bit in på 1990-talet.

Dessutom saknar vår högsta serie tv-avtal, något som förstås bidragit till nedgången. Utan tv-avtal har klubbarna mindre pengar att locka stjärnor med.

Kina menar allvar


I förra inlägget skrev jag om att den kinesiska ligan snabbt flyttar fram sina positioner.

Och den gör det verkligen snabbt. Dagens stora damfotbollsnyhet är nämligen att Changchun köper loss Cristiane från PSG.

Vi får nog passa på att njuta av Marta i Rosengård för det lär tyvärr inte krylla av utländska världsstjärnor i damallsvenskan i framtiden.

I dag har Melbourne City FC blivit australiska mästarinnor för andra året i rad. Inför 4590 åskådare besegrade man Perth med 2-0 i finalen.

Jessica Fishlock visade återigen att hon är en av världens allra bästa spelare. Hon avgjorde ju semifinalen förra helgen. I dag visade hon vägen med sitt 1-0-mål.

I dag har även Nilla Fischer visat fin form. Hon gjorde båda målen när Wolfsburg gick från underläge till 2-1-seger mot Jena när Frauen-Bundesliga tjuvstartade.

Däremot blev det inga svenskmål i Frankrike, där alla tre topplagen vann i dag.

Intressant forwardsjakt och landslagsfunderingar

Vi närmar oss mitten av februari och båda våra svenska storklubbar har fortfarande plats i sina trupper för varsin etablerad toppforward.

Jag har funderat lite på vad det finns för etablerade toppforwards på marknaden, och inte hittat något riktigt klockrent namn. Ju mer jag funderat på saken har jag tänkt att det kommer att bli spännande att se vilken nivå Rosengård och Linköping får lägga sig på när det gäller de här forwardsvärvningarna. Känslan är ju tyvärr att damallsvenskan numera tappar mark med mycket snabb hastighet.

Plötsligt slåss ju de damallsvenska klubbarna med lag från många fler ligor än tidigare. Härom dagen kom ju beskedet att Rosengård släpper iväg Gaelle Enganamouit till Kina. Hon är inte den enda forwardsstjärnan som skall dit. Även norska Isabell Herlovsen (Jiangsu Suning) och Nigerias storstjärna Asisat Oshoala (Dalian Quanjian) är på väg till den kinesiska ligan. Båda kommer att tjäna bra mycket mer än de hade gjort i vår svenska liga.

Och Asiens bästa spelare 2016, Caitlin Foord, som jag hade tyckt varit hyperintressant att se i damallsvenskan kommer under året att spela i Japan för Vegalta Sendai.

När jag funderat över namn som skulle kunna hamna Rosengård eller LFC har jag ändå tittat mest mot USA och Australien. Där finns en del intressanta spelare, och eftersom amerikanskorna står utan mästerskap kommande tvåårsperiod kan nog vissa tänka sig ett Europaäventyr i år.

Det namn som stod högst på listan var förstås Carli Lloyd. Men där har man ju känt att de damallsvenska klubbarna inte är nära att klara lönen. Och under fredagen spreds också rykten om att Lloyd kan vara på väg till England, och Manchester City. Det skulle ju i och för sig kunna innebära att Kosovare Asllani:s plats i laget sitter löst. Och då kanske hon vill hem till LFC?

Andra namn som dykt upp i tankarna är Ashley Sykes, Christen Press, Sofia Huerta, Kealia Ohai, Lynn Williams och Michelle Heyman. Av dem är det bara Press som är en etablerad toppspelare. De andra är spännande namn, men känns ändå som lite av chansningar eftersom flera av dem antagligen är rätt dyra. Och känslan är att Press är lite väl lik Lotta Schelin, jag har svårt att se att de skulle kunna hitta något klockrent samarbete.

Apropå Rosengård slog de Arsenal med 2–1 i en träningsmatch under torsdagen. Det är ett lovande formbesked inför hemmamötet med Barcelona om knappt två veckor.

Slutligen lite eftersnack till veckans landslagstrupp. I kommentarfältet till förra inlägget fick jag frågan om hur min trupp hade sett ut. På ett sätt är det ointressant, men samtidigt är det ju konstruktivt att man inte bara kritiserar andra, utan även redovisar hur man själv tänker.

Klart är att jag hade tagit in Jennifer Falk som en av tre målvakter.

Jag är även mycket tveksam till om flera av kandidaterna på ytterbacksplats verkligen håller när det hettar till. Där hade jag nog trots allt matchat Elin Rubensson. Bara för att Göteborg behöver henne på mittfältet innebär det ju inte att hon även gör mest nytta på mitten i landslaget.

På mittfältet förstår jag inte riktigt på vilka grunder Hanna Folkesson och Lina Hurtig kommit med, jag är även fortsatt tveksam till Olivia Schough. Den här trion har kapacitet och kan absolut vara aktuell för en EM-plats framåt sommaren, men sett till det senaste halvårets insatser anser jag inte att de bör vara landslagsspelare. I deras ställe hade jag gärna sett att Katrin Schmidt fått en riktig chans, men jag hade även gärna sett att några av våra yngre talanger som Ebba Wieder, Michelle De Jongh, Ellen Löfqvist, Tove Almqvist och Johanna Rytting Kaneryd släppts fram i rampljuset.

Jag börjar även bli lite tveksam till om Kosovare Asllani klarar av att bära den stora roll Sundhage lagt på hennes axlar. För om det skall komma centrala djupledspassningar är det ju Asllani som måste slå dem. Hon har en plats i min trupp, men här hade De Jongh och Almqvist gjort nytta som alternativ, båda är spelare som kan lägga den där avgörande passningen.

Men Sundhage fortsätter att gå all in på erfarenhet – och på sin beprövade startelva. Efter OS-framgången är det ju lönlöst att fullständigt såga den tanken, för det är tveklöst så att rutin och förtroende är viktigt.

Och jag tycker också att det är självklart att Sundhages ryggrad, kvartetten Hedvig Lindahl, Nilla Fischer, Caroline Seger och Lotta Schelin skall ingå i en landslagstrupp. Däremot tycker jag inte att det är lika självklart att de alltid måste starta eller spela 90 minuter. Men eftersom Sundhage bara kör ett halvår till behöver hon ju inte ta ansvar för framtiden.

Föryngringen får vänta till i höst

Då var man hemma och tillbaka i vardagsrutinerna igen. Under onsdagen har Pia Sundhage tagit ut sin trupp till Algarve cup.

Jag följde presskonferensen slarvigt, men kunde konstatera att man lade väldigt mycket tid till att berätta om hur imponerande många löpmeter som Sofia Jakobsson avverkar i varje match. Såg jag rätt springer Montpellierforwarden 1275 meter i hög fart per halvlek, vilket är väldigt bra.

Lilie Persson ställde frågan till Sundhage: Hur skall vi kunna coacha fram de här meterna?

Det hade väl varit en relevant fråga om fotboll bara varit löpmeter. Missförstå mig rätt, fotboll är en löpsport, men det handlar ju ändå om mycket mer än bara löpmeter. I fjol i landslaget sprang Jakobsson många av de där meterna i tomme. Hon hade ett vansinnigt tungt 2016 i landslagströjan.

Nu var hon ju på gång igen efter en lysande vinter i Frankrike, så det hade varit spännande att se henne under våren. Nu får vi inte göra det, och som extra salt i såren minskade chansen för Jakobssons Montpellier att ta sig till Champions League rätt rejält när laget spelade 0–0 mot Juvisy i helgen.

En vansinnigt tuff vecka för Jakobsson alltså, den förra.

Tillbaka till dagens presskonferens. Jag tycker att löpstatistiken var intressant, men varför tar Sundhage/Persson fram den nu, när Jakobsson är borta? Och varför redovisade de inte löpmeter för alla sina forwards, varför var de andra anonymiserade?

I övrigt fascinerades jag även av att Sundhage sa att:

”Motståndarna har läst oss.”

Har man en genomtänkt taktik spelar det ingen roll om motståndarna vet vad man skall göra. Alla motståndare vet hur Lars Lagerbäck:s lag uppträder, men gör Lagerbäcks spelare sina saker rätt vinner laget ändå matcherna. Så tycker jag att Sundhage också borde tänka, alltså ”Vi gör vår grej ännu bättre så är det inga problem”.

Sundhage var inne på det hon sa till mig i det där rekordlånga svaret, alltså att Sverige behöver spela mer genom mitten. Men behöver man verkligen det?

Kanada och Australien spelar väldigt mycket via kanterna – och gör det bra. Båda de lagen tycker jag låg i offensiv framkant i fjolårets OS-turnering.

Det om spelet. När det gäller de uttagna spelarna blev det lite som förväntat, Sundhage kör på med ”sina” beprövade kort och de andra får vänta på sin chans till hösten, när Peter Gerhardsson tar över.

Jag förvånas över att exempelvis Katrin Schmidt inte ges någon riktig chans att visa sin klass. Visst fick hon vara med och träna i La Manga, men träning är inte samma sak. Jag förvånades kanske inte över att Sundhage körde med i princip samma startelva i båda matcherna i Spanien, men jag hade gärna sett att hon istället gjort som England – bytt alla tio utespelare mellan de båda matcherna. Då hade hon givit många spelare chansen att visa upp sig.

Då hade hon även matchat truppen mer förståndigt. Under min Spanientripp gjorde jag en intervju med Elfsborgs båda fystränare. Elfsborg ligger otroligt långt framme på fysområdet, spelarna bär exempelvis gps-sändare på varje träning och match. Texten går att läsa här. Noterbart är att de säger att:

”Vi vill inte driva ner dem med lika hård träning. Framför allt måste de första sju–tio dagarna efter spelarnas långa ledighet vara väldigt välplanerade så att det inte blir ett för stort kliv – det är då skadorna kommer. Där tror jag att man jobbar lite annorlunda nu jämfört med för bara fem–tio år sedan.”

Sundhage tog landslaget till La Manga i mitten av januari och matchade sin startelva hårt. Visst har förbundet också välutbildade fystränare, men jag tycker ändå att det väcks en hel del frågor kring matchningen på de där januariturnéerna – både för herrar och damer.

Förhoppningsvis matchas truppen i Algarve lite mer försiktigt. Fast tyvärr känner jag mig inte så säker på den saken. Risken är att de tänkta startspelarna kommer att ges väldigt mycket speltid.

Efter Algarve väntar för övrigt Kanada i april – ytterligare en bra värdemätare inför EM.

Ingen föryngring hos Sundhage alltså. I USA fortsätter man däremot att testa unga talanger. I den senaste landslagstruppen finns 16-åriga supertalangen Brianna Pinto med. Hon är 16 år – fyller 17 den 24 maj.

En något äldre amerikanska har skrivit på för Kopparberg Göteborg FC. Savannah Levin är ett intressant nyförvärv i ett KGFC som gjort mycket varierade hittills resultat på försäsongen. Levin var lagkapten när hennes skola vann det amerikanska collegemästerskapet i år. Det låter ju i alla fall väldigt lovande.

Slutligen en kortis till Australien. Där är det nu klart vilka två lag som gör upp om mästerskapet. Det blir Perth Glory och Melbourne City FC som möts i finalen på söndag förmiddag, svensk tid.

Tråkiga nyheter – Jakobsson skadad

Sofia Jakobsson

Sofia Jakobsson

Så här på tidiga natten nås jag av uppgiften att Sofia Jakobsson verkar ha drabbats av en korsbandsskada.

Det är förstås väldigt tråkiga nyheter, inte minst för Jakobsson själv. För det här innebär ju att säsongen är över. Det innebär också att hon missar sommarens EM-slutspel.