Kris i Eskilstuna – och sparkad förbundskapten

De senaste dagarnas stora damfotbollsnyheter har på hemmaplan handlat om ekonomisk kris i Eskilstuna United, och om att även Nederländerna nu har sparkat sin förbundskapten efter EM-slutspelet.

I dag meddelades nämligen att Mark Parsons blev tredje förbundskapten att få lämna sitt jobb efter mindre lyckade resultat i England. Skall man försvara Parsons så hade han ett rätt hopplöst uppdrag. Han kom efter Sarina Wiegman med instruktionen att föryngra det nederländska landslaget.

Om man har den typen av arbetsbeskrivning måste man få omedelbara toppresultat, annars är risken uppenbar att man drar på sig stort missnöje från de äldre spelare som skall växlas ut. Kalla det gärna Lex Tom Sermanni i USA.

Parsons fick inga omedelbara toppresultat, även om kvartsfinal i EM ändå borde ha ansetts vara okej med tanke på det skade- och sjukdomselände som de orange hade under mästerskapet i England. Spelarna såg dock inga rimliga förklaringar till att Parsons lag misslyckades, utan han fick rätt hård kritik. Inte minst från Danielle van de Donk.

Och nu har han gjort sitt i Nederländerna. Parsons blir den tredje förbundskaptenen efter svenskarna Martin Sjögren (Norge) och Anna Signeul (Finland) att få lämna sitt jobb efter EM.

Gemensamt för alla tre är att de kommer från ett annat land är det de coachade under mästerskapet. Totalt var det fem lag som hade utländska förbundskaptener. De två som har kvar sitt jobb är Englands guldcoach Wiegman och danske Nils Nielsen i Schweiz.

Så till den största inhemska nyheten, den om att Eskilstuna United snabbt måste ha in stora summor för att klara elitlicensen och få spela kvar i damallsvenskan nästa år.

Jag har inte tillgång till artiklarna i Eskilstuna-kuriren och är lite osäker kring summan tre miljoner kronor. Det har skrivits att det är just tre miljoner som klubben behöver få in redan till månadsskiftet, då man måste lämna in ett periodiserat bokslut som visar att det egna kapitalet är noll, eller positivt. Plus en likviditetsplan som visar att föreningen kan klara sina betalningar under resten av året.

Jag hörde en alternativ uppgift om att United behövde få in tre miljoner kronor under det här året för att klara elitlicensen. Vilket som är svårt, men att få in de där miljonerna på tre veckor låter otroligt jobbigt.

Apropå damallsvensk ekonomi så såg jag nyligen att förbundet presenterade de ekonomiska rapporterna från fjolåret:

* Analys av de damallsvenska klubbarnas ekonomi 2021

* Analys av elitettanklubbarnas ekonomi 2021

I den damallsvenska analysen kan man läsa mer om vad som gäller för Eskilstuna United. Där kan man också läsa att snittlönen i vår högsta serie har ökat till 18 530 kronor per månad. Räknat på
tolv månaders anställning och antaget att klubbarna har 22 spelare i sina spelartrupper.

I fjol låg snittlönen på 15 113 kronor per månad, vilket innebär en ökning med 22,6 procent, vilket förstås är rätt mycket. Dock är ju inte 18 530 kronor speciellt mycket. Det blir spännande att se hur snittlönen utvecklas nu när vi har 14 lag i damallsvenskan. Min gissning är att vi får se en sänkning med några tusen kronor.

En annan högst anmärkningsvärd notering från de damallsvenska klubbarnas ekonomier är de rapporterade intäkterna för de tre Stockholmsklubbarna som även har lag i herrallsvenskan: AIK, Djurgården och Hammarby.

Av övriga nio lag hade Vittsjö GIK lägst intäkter i form av 7,3 miljoner kronor. De tre stora Stockholmsklubbarna rapporterade följande intäkter till sina damsatsningar:

* Hammarby 4,9 miljoner kronor
* Djurgårdens IF FF 3,8 miljoner kronor
* AIK 2,1 miljoner kronor

Noterbart här är att de tre Stockholmsklubbarna rapporterade kostnader på 8,9–11,1 miljoner för sina damlag. Här är frågan om man antingen redovisat intäkter på ett konstigt sätt, eller om man väljer att koncentrera sig på att skapa intäkter till sina herrlag och sedan sponsra damlagen med ”herrpengar”.

Slutligen har F20-VM startat i Costa Rica. Alldeles nyss vann Colombia öppningsmatchen mot Tyskland med 1–0 efter sent segermål av inhopparen Mariana Munoz. Jag såg slutet på Fifa+, och noterade att även målvakten Natalia Giraldo bör bokföras som matchvinnare. På övertid räddade hon nämligen ett friläge från Eintracht Frankfurts Carlotta Wamser.

Sverige är inte med i mästerskapet. I varje fall inte med ett lag. Däremot är domarna Tess Olofsson och Almira Spahic på plats. Det udda är att F19-EM från 2019 räknas som kvalturnering för de europeiska lagen. Jag har inte kollat trupperna från den turneringen, men antar att knappt någon av de spelare som var med då håller åldern för det här mästerskapet.

Utöver Tyskland representeras Europa av Frankrike, Nederländerna och Spanien.

Tyvärr är det ett mästerskap utan ålderskategoriens största stjärnor. Tyska Jule Brand är exempelvis inte med, det är inte heller USA:s Trinity Rodman. Båda de två spelade nyligen seniormästerskap.

En spelare som var med i ett seniormästerskap, och som nu även spelar F20-VM är Colombias Linda Caicedo – hon som sköt sitt land till OS, och till final i Copa America.

I övrigt var det inte många namn jag kände igen när jag kollade igenom de 16 lagens spelartrupper. I USA:s trupp noteras att omskrivna 16-åringen Olivia Moultrie (fyller 17 i september) från Portland Thorns finns med. Hon är en av blott två amerikanska spelare som klivit in i proffsvärlden- Övriga representerar olika skolor.

Hos Spanien är löpstarka Salma Paralluelo truppens affischnamn. Hon var uttagen i den spanska EM-truppen, men tvingades då lämna återbud till följd av skada. Nu får hon chansen att trots allt spela ett mästerskap den här sommaren.

Hos Frankrike finns högerbacken Alice Sombath med som ett affischnamn. Hon fick speltid i tolv av Lyons 22 ligamatcher i fjol. Även PSG:s Laurina Fazer är en spelare som fått speltid i en fransk storklubb. Mittfältaren startade tre liga- och fyra Champions Leaguematcher den nyss avslutade säsongen.

En Sverigebaserad spelare är med i turneringen. Ghanas Azumah Bugre har spelat 269 minuter i elitettan för IFK Norrköping.

En spelare jag sett i Sverige är Japans Yuzuki Yamamoto. Hon var 15 år när jag såg henne briljera mot äldre spelare i Gothia cup 2018. Då beskrev jag henne så här:

”Hon är inte bara en bra målskytt, och har även ett fantastiskt spelsinne. Hennes rörelseschema håller redan otroligt hög nivå.”

I höst fyller hon 20, och det skall bli intressant att se hur hon har fortsatt utvecklas.

Matcherna går att se streamade på Fifas egna tv-kanal Fifa+. Spelschema finns här, notera att det är åtta timmars tidsskillnad till Sverige.

Klart: Häcken säljer Rytting Kaneryd till Chelsea

Johanna Rytting Kaneryd

Alldeles nyss blev det officiellt att Häcken säljer Johanna Rytting Kaneryd till Chelsea. Hon har skrivit ett treårkontrakt med mästarlaget i WSL.

Jag har ju redan presenterat mina tankar kring Rytting Kaneryds övergång.

Det är den tredje spelaren Häcken säljer till engelska WSL på mindre än ett år. De två andra är ju Filippa Angeldal till Manchester City och Stina Blackstenius till Arsenal.

Nu är Sverige trea i världen

Inlägget uppdaterat med tankar kring VM-lottningen.

Fifa har just släppt en ny världsranking. Där tappar Sverige en placering från tvåa till trea. Det är finalisten Tyskland som smiter förbi och därmed är Europas högst rankade lag. USA är fortsatt världsetta.

Europamästarinnorna från England kliver upp två placeringar till den fjärde, just framför Frankrike. Men det är jämnt mellan de fyra högst rankade europeiska lagen. Mellan tvåan Tyskland och Frankrike skiljer 22 rankingpoäng.

Sverige tappar 10,99 rankingpoäng från förra rankingen och står nu på 2050,18 poäng. Sedan förra rankinglistan i juni har Sverige som bekant vunnit mot Brasilien i en vänskapsmatch, samt mot Schweiz, Portugal och Belgien i EM. Dessutom har man kryssat mot Nederländerna och förlorat mot England.

Sveriges nuvarande rankingpoäng är den lägsta sedan fjolårets OS-succé. Inför OS var landslaget rankat som femma i världen. Sedan dess har man varit tvåa, fram till nu. Så här har Sveriges poäng utvecklats det senaste året:

25 juni 2021: 2010,52 (5)
20 augusti 2021: 2088,72 (2)
10 december 2021: 2079,13 (2)
25 mars: 2081,54 (2)
17 juni: 2061,17 (2)
5 augusti: 2050,18 (3)

Förutom att det är en indikation på olika lags kvalitet är rankingen ett viktigt verktyg i olika lottningar. Nästa stora lottning är den av nästa års VM-slutspel. Det skall lottas den 22 oktober – alltså innan den interkontinentala playoffturneringen. Och har jag fattat rätt kommer nästa ranking den 13 oktober. Och det är den som ligger till grund för seedningen i VM-slutspelet.

Innan dess skall Sverige spela borta mot Finland i VM-kvalet. Det blir förstås viktigt att vinna den matchen för att behålla den fina placeringen på rankingen.

I nästa års VM-slutspel skall 32 lag delas in i åtta grupper. Det skall alltså vara åtta toppseedade lag. Två av dem lär vara värdnationerna Australien och Nya Zeeland. Övriga sex lag borde i nuläget vara USA, Tyskland, Sverige, England, Frankrike och Nederländerna.

Tidigare har Fifa ibland prioriterat mångfald i seedningen och lyft upp bästa sydamerikanska lag bland de toppseedade. Men även om man både tar in Brasilien och Afrikas högst rankade lag borde Sverige fortsatt ha en väldigt bra chans att bli toppseedat.

Rytting Kaneryd – och bäst och sämst hittills under silly season

På lördag tjuvstartar den andra halvleken av damallsvenskan 2022 med matchen IFK Kalmar–Kristianstad. De senaste två dagarna har det hänt en hel del på övergångsmarknaden.

Under EM noterade jag att det var klart tyngre namn som anslutit till de damallsvenska klubbarna under det här övergångsfönstret än vad som har lämnat.

Men i dag meddelades att Katrine Veje har spelat klart i Rosengård för den här gången. Och de senaste dagarna har det funnits uppgifter om att både Jelena Cankovic och Johanna Rytting Kaneryd är på väg att lämna damallsvenskan för engelska WSL.

För den serbiska Rosengårdsspelaren pratas det om Chelsea eller Arsenal, och Rytting Kaneryd uppges vara klar för Chelsea.

Johanna Rytting Kaneryd

Under dagen har jag haft en diskussion på Twitter om huruvida Chelsea är ett bra karriärval för Häckens landslagsstjärna. Rent spontant tycker jag inte det. Dels för att Emma Hayes lag spelar en fotboll utan ytterforwards, dels för att konkurrensen i de offensiva positionerna är hårdare än i de flesta andra toppklubbarna.

Om vi börjar med spelsättet kör Hayes sitt race, ett race som bygger på snabba omställningar central. Medan huvudkonkurrenterna Arsenal och Manchester City har byggt på vassa ytterforwards kör Chelsea utan utpräglade kantspelare.

Det finns alltså ingen skräddarsydd roll för Rytting Kaneryd i Chelsea. Och sannolikheten att Hayes skall justera sitt spelsätt känns liten. Hon justerade inget när hon värvade Pernille Harder,

Tittar man på rollerna i Chelseas lag så finns det två eller tre offensiva roller där Rytting Kaneryd kan bli aktuell. Antalet roller beror på om Hayes skall fortsätta spela med trebackslinje, eller om hon tänker återgå till fyra backar.

De spelare som Rytting Kaneryd skulle konkurrera med i Chelsea om de där offensiva rollerna är i första hand Pernille Harder, Fran Kirby, Jessie Fleming, Guro Reiten, Erin Cuthbert och nyss värvade Katerina Svitkova. Och i den konkurrensen är jag rädd att svenskan är på sjunde plats.

Men jag kan förstås ha fel. Och i det här fallet hoppas jag att Chelsea är ett succéval för Rytting Kaneryd. Om det nu stämmer att hon är klar för Londonklubben.

Tillbaka till damallsvenskan. Kollar man på hur de 14 lagen har skött sig upp mot det övergångsfönster som öppnade i dag så finns både mina vinnare och förlorare i Stockholmsområdet.

Hammarby har gjort de riktigt tunga nyförvärven i form av Jonna Andersson och Simone Boye Sørensen. Dessutom kan man se både Kyra Cooney-Cross och Elise Kellond Knight som nyförvärv. Båda spelade mot Husqvarna förra helgen. Framför allt är det otroligt roligt att se Kellond Knight tillbaka i spel igen efter sitt överlånga skadeuppehåll.

Djurgården är tvåa på listan över bäst övergångsfönster. Hedvig Lindahl och Ebba Hed är två klassförvärv.

Häcken är också på medaljplats, framför allt genom värvningen av Anna Anvegård. Men att man antagligen tappar Rytting Kaneryd drar ner omdömet lite.

Näst sist på listan finns Kif Örebro som tappar tunga spelare som Jenna Hellstrom och Anna Sandberg. Men Örebro ligger på säker mark och kan ta de tappen.

Däremot ser det väldigt mörkt ut hos jumbon AIK. Man blir av med starka duon Hannah Davison och Jenny Danielsson, och får in Emma Engström, som bara spelat sporadiskt efter sin knäskada. I en träningsmatch föll AIK med 6–0 mot Eskilstuna, ett resultat som indikerar att AIK:s vd Manuel Lindberg kanske kan vara framgångsrik i sitt arbete med att i höst föra klubben till sin favoritserie, elitettan.

Det officiella allstarlaget från EM – och mitt

I dag släpptes det allstarlag från EM som Uefas tekniska observatörspanel har tagit ut. Som väntat fanns ingen svensk spelare med i elvan.

Det var nästan storslag till finallagen. Tyskland fick med fem spelare och England fick med fyra. Dessutom fanns en fransk och en spansk spelare med.

EM:s officiella allstarlag ser ut så här: Mary Earps – Giulia Gwinn, Leah Williamson, Marina Hegering, Sakina Karchaoui – Keira Walsh, Aitana Bonmati, Lena Oberdorf – Beth Mead, Alexandra Popp, Klara Bühl.

Här är några andra allstarlag:

Inför EM-finalen tog även SVT (Daniel Nannskog och Markus Johannesson) ut sin drömelva från mästerskapet:

Merle Frohms – Ona Batlle, Millie Bright, Wendie Renard, Sakina Karchaoui – Aitana Bonmatí, Kosovare Asllani, Lena Oberdorf – Beth Mead, Alexandra Popp, Delphine Cascarino.

– Aitana Bonmatí, Kosovare Asllani, Lena Oberdorf – Beth Mead, Alexandra Popp, Delphine Cascarino

Själv tog jag ut ett lag inför turneringen och ett nytt inför semifinalerna. Nu är det dags att presentera det slutgiltiga laget. Jag har valt att ta ut en elva, plus tolv ersättare – alltså en full EM-trupp.

Så här ser mitt drömlag ut:

Nicky Evrard, Belgien/OH Leuven

Lucy Bronze, England/Barcelona
Marina Hegering, Tyskland/Wolfsburg  
Wendie Renard, Frankrike/Lyon  
Sakina Karchaoui, Frankrike/PSG

Lena Oberdorf, Tyskland/Wolfsburg  
Keira Walsh, England/Manchester City

Beth Mead, England/Arsenal 
Lina Magull, Tyskland/Bayern München  
Delphine Cascarino, Frankrike/Lyon

Alexandra Popp, Tyskland/Wolfsburg

Ersättare:
Mary Earps, England/Manchester United (mv)
Merle Frohms, Tyskland/Eintracht Frankfurt
Giulia Gwinn, Tyskland/Bayern München, 
Kathrin Hendrich, Tyskland/Wolfsburg
Leah Williamson, England/Arsenal
Selma Bacha, Frankrike/Lyon
Georgia Stanway, England/Bayern München
Grace Geyoro, Frankrike/PSG
Kosovare Asllani, Sverige/Milan
Aitana Bonmati, Spanien/Barcelona 
Klara Bühl, Tyskland/Bayern München
Alessia Russo, England/Manchester United

Förbundskapten: Sarina Wiegman, England

Det blev alltså några ändringar i startelvan efter de tre sista matcherna. Marina Hegering tog en självklar plats i elvan. Jag tror faktiskt att Tyskland förlorade guldet när de tvingades byta ut henne i första förlängningskvarten i finalen.

Notera också att jag anser att Frankrike hade turneringens två bästa vänsterbackar, även om Bacha stundtals spelade överallt. Dock skall sägas att konkurrensen var betydligt hårdare på högerbacksplatsen där såväl Ona Battle som Laura Wienroither var goda utmanare till mina två val. För övrigt höll jag på Giulia Gwinn inför semifinalerna, men Lucy Bronze var inblandad i de engelska segermålen både mot Sverige och Tyskland, vilket blev avgörande för mitt val av Bronze i elvan.

Noterbart också att jag har med en spelare som inte startade en enda match – Alessia Russo. Men hon gjorde fyra mål som inhoppare, och får således agera supersub även i min EM-trupp. Om Marie-Antoinette Katoto hade spelat mer än 94 minuter i turneringen hade hon varit given, för det var 94 väldigt bra minuter. Men det är lite för lite speltid för att kunna komma med, tycker jag.

Nu välkomnar jag era allstarlag. Det är alltid roligt att se hur andra tänker.

Jag välkomnar även synpunkter på vem som varit Europas bästa spelare säsongen 2021/22. Jag har numera den svenska mediarösten i Uefas officiella pris till den bästa spelaren i Europa. Och jag tycker att det är svårt i år. Så kanske att jag kan vara påverkbar när kandidaterna kommer…

Firande i London – och Frankfurt

Det är dagen efter EM 2022 och mästarinnorna har firats i London. Och silvermedaljörerna har hyllats i Frankfurt.

Lionesses (lejonhonorna) hade sin hyllning på Trafalgar Square. Av tv-bilderna att döma hade man kunnat valt en betydligt större plats, för nog borde man kunna fått fler än 7000 närvarande på firandet?

Flera av spelarna hade rätt feta solglasögon på sig. Det kan ha haft en koppling till det rika intag av alkohol som intogs i går. Förbundskapten Sarina Wiegman tyckte att det blev lite för mycket alkohol på flera håll.

Det verkar helt klart som att det engelska laget firade kungligt under gårdagen. Under EM tycks de ha skickat fram en spelare om dagen till presskonferenserna. Men i går skickade man en jättedelegation till den officiella presskonferensen.

Firandet började redan ute på Wembleys gräs. Bland annat tog Chloe Kelly BBC:s mikrofon och stack…

…och Sarina Wiegman dansade omkring

Guldskytten Chloe Kelly firade sitt segermål på ett sätt som påminde om USA:s Brandi Chastain vid VM-guldet 1999. Den bild på Kellys firande som syns nedan, och togs av Reuters Lisi Niesner har alla förutsättningar att bli klassisk. Kolla hur snyggt man ser Kelly på tröjan.

Nämnda Brandi Chastain uppmärksammade Kellys målfirande och konstaterade att ett sådant mål leder till billig mat och dryg under resten av livet.

Jag hörde att London i går närmast var kliniskt fritt från info om att det skulle spelas en EM-final i stan där England var ena parten. Men trots det noteras att guldmålet drog ner jubel även på andra ställen än inne på Wembley.

Men faktum är att det varit hyllningar på fler ställen än i London i dag. När det tyska landslaget landade i Frankfurt fick silvermedaljörerna ett mäktigt mottagande på rådhusplatsen, Frankfurter Römer.

EM-guld till England inför rekordpublik

Tyskland var minst lika bra, men alla stjärnor stod rätt på himlen för England. Därför vann Lionesses alldeles nyss EM-guld via 2–1 efter förlängning mot Tyskland.

Allt, verkligen allt gick Englands väg i den här turneringen. Så var det på vägen fram till finalen. Och det fortsatte även i avslutningsmatchen på Wembley.

Det började redan på uppvärmningen där Tysklands skyttedrottning Alexandra Popp fick kasta in handduken till följd av en muskelskada. In i startelvan med kort varsel kom Lea Schüller. Det var tydligt att det bytet påverkade det tyska spelet under den första halvleken. Utan sin naturliga uppspelspunkt kändes Tyskland rätt vilset under de första 45 minuterna.

Den första halvleken gick alltså till England, dock utan att hemmalaget på något sätt var överlägset. För trots att det engelska laget kändes bättre hade jag faktiskt 2–2 i klara målchanser i paus.

Och. Vid den ena målchansen slog bollen upp på Leah Williamson:s arm. Den var högre än axelhöjd, den typen av hands skall alltid bestraffas. Tyskland skulle alltså haft en straff. Men återigen gjorde VAR-domarna en avgörande miss i det här mästerskapet. Tråkigt.

Överhuvud taget var domarinsatsen rätt dålig i finalen. Det var pinsamt att se hur den ukrainska domaren Kateryna Monzul, utan att på något sätt agera, lät de engelska spelarna maska bort turningens sju sista minuter. När det tar 72 sekunder att lägga en hörna, som det gjorde på slutet, måste domaren börja jobba med sina kort.

Men Monzul blandade och gav under hela matchen. Hon delade ut flera rätt billiga gula kort under ordinarie speltid. Men blundade för de stora sakerna när det skulle avgöras.

England hade verkligen tur med domsluten. Utöver den straff laget skulle ha haft emot sig tycker jag även att Alessia Russo borde ha fått rött kort. Det var minst gult för den armbåge hon delade ut till Kathrin Hendrich och minst gult för den tackling mot Lena Oberdorf som hon också blev varnad. Och så fick de engelska spelarna alltså maska ohämmat på slutet.

Tillbaka till själva spelet. I paus verkade det som att det tyska laget kunde prata ihop sig om hur man skulle agera utan Popp. För den andra halvleken gick till Tyskland. Jag räknade till 5–1 i klara målchanser i halvleken.

Men. England gjorde mål på sin enda. Målet kom när hemmalaget spelade i numerärt underläge eftersom Beth Mead behandlades för en skada hon ådrog sig när hon själv gick in rätt fult mot Marina Hegering.

Lysande Keira Walsh slog en fantastisk djupledspassning till inhopparen Ella Toone. Fri med målvakten Merle Frohms stod Toone för en högklassig lobb. Ett mycket vackert mål.

Men som ofta när ett lag gör något bra gör motståndarna något mindre bra. Jag tyckte att Kathrin Hendrich långa stunder gjorde en kanonmatch i finalen. Men hon var misslyckad vid båda de engelska målen, vilket ju förstås drar ner betyget rejält. Vid 1–0 såg hon Toones löpning, och hade gott om tid att ta djup. Men gjorde inte det.

I drygt 17 minuter var England i ledningen. Sedan gjorde Tyskland ett jättefint mål. Inbytta Sydney Lohmann drog upp anfallet. Hon spelade ut till en annan inhoppare, Tabea Wassmuth, vars inspel hamnade på foten på Lina Magull. Den sistnämnda styrde läckert upp bollen i nättaket.

Det var 1–1 efter ordinarie tid. Och jag hade alltså 7–3 i målchanser till Tyskland. Under förlängningen räknade jag bara in två målchanser. De kom i den andra kvarten, och båda var engelska.

Den första i minut 110 var guldmålet. Beth Mead tvingades gå av efter sin fula tackling mot Hegering. In då kom istället Chloe Kelly. Det är hon som bär de gyllene skorna på kvällens guldfest.

En högerhörna från Lauren Hemp vanns av Lucy Bronze. Bollen damp ner mitt framför det tyska målet, där inhoppare Kelly befann sig. Hon fick två chanser, och på andra chansen lyckades hon få bollen mellan benen mot Kathy Hendrich.

Såg jag rätt var det dessutom så att Hendrich i förstaläget petade bort bollen från målvakt Frohms. Hendrich stod alltså för ett olyckligt ingripande även vid Englands andra mål. Överhuvud taget har mittförsvaret varit Tysklands akilleshäl de senaste åren. Men Hendrich och Marina Hegering har gjort en bra turnering. Dock blev det tyska laget väldigt mycket darrigare när Hegering tvingades byta i minut 103. Inhopparen Sara Doorsoun-Khajeh såg verkligen inte trygg ut. Faktum är att det bytet kan ha varit det som avgjorde matchen.

Tillsammans med Chloe Kellys 2–1-mål förstås. Efter det målet följde alltså en stunds maskande innan det stora segerjublet bröt ut. Och vilket jubel det var. Tänk att få fira guld med 87 192 åskådare, där säkert 80 000 var hemmasupportrar. Publiksiffran var för övrigt den högsta på en EM-match alla kategorier – alltså även herrarnas turneringar.

Lagkapten Leah Willamson strålade med hela ansiktet när hon lyfte pokalen mot Londonhimlen. Den fest som har dragit igång nu skulle man ha varit med om.

England tog nästan storslam i Uefas utmärkelser. Keira Walsh prisades som finalens bästa spelare. Det priset tyckte jag nog kunde ha gått till Lina Magull.

Beth Mead vann skytteligan på sina sex mål och fem assist. Hon fick även pris som turneringens bästa spelare. Där vet jag inte heller om jag delar juryns uppfattning. Jag tycker nog att Walsh har varit den genomgående bästa engelska spelaren. Men det är svårt att vinna den här typen av priser som defensiv innermittfältare.

Dock fick Lena Oberdorf ett högst välförtjänt pris. Tysklands sexa blev turneringens bästa unga spelare. Ett självklart val, även om hon inte var lika suverän i finalen som hon varit tidigare i turneringen.

Frågan är ändå om inte turneringens allra bästa aktör var Sarina Wiegman. För andra Europamästerskapet i rad förde hon värdnationen till guld. En makalös prestation.

Hennes metod är något för andra tränare att lära ifrån. Både i Nederländerna och England har hon givit en startelva fullt förtroende. Men hon har aldrig tvekat att göra byten när saker inte fungerar. När England var i brygga mot Spanien var det hennes byten som vände matchen.

Och i finalen var det två inhoppare som gjorde målen. Många ville se glödheta Alessia Russo från start istället för Ellen White. Men Wiegman hade sin smarta idé om att spela väl samspelta Fran Kirby och White tillsammans. Och sedan byta in klubbkompisarna Toone och Russo tillsammans, för att ha en spets som känner varandra väl.

EM-final 2022

England–Tyskland 2–1 efter förlängning.
1–1 (0–0) efter ordinarie tid.

Mål: 1–0 Ella Toone (62, assist Keira Walsh), 1–1 Lina Magull (79, assist Tabea Wassmuth), 2–1 Chloe Kelly (110).

Varningar, England: Georgia Stanway, Ellen White, Alessia Russo och Chloe Kelly. Tyskland: Felicitas Rauch, Lena Oberdorf och Lea Schüller.
Domare: Kateryna Monzul, Ukraina
Publik: 87 192 på Wembley

Målchanser: 5–7 efter förlängning. 3–7 (2–2) efter ordinarie tid.

England (4–2–3–1): Mary Earps – Lucy Bronze, Millie Bright, Leah Williamson, Rachel Daly (Alex Greenwood, 88) – Georgia Stanway (Jill Scott, 88), Keira Walsh – Beth Mead (Chloe Kelly 62), Fran Kirby (Ella Toone, 55), Lauren Hemp (Nikita Parris, 119) – Ellen White (Alessia Russo, 55).

Tyskland (4–1–4–1): Merle Frohms – Giulia Gwinn, Kathrin Hendrich, Marina Hegering (Sarah Doorsoun-Khajeh, 103), Felicitas Rauch (Lena Lattwein, 113) – Lena Oberdorf – Svenja Huth, Sara Däbritz (Sydney Lohmann, 73), Lina Magull (Linda Dallmann, 91), Jule Brand (Tabea Wassmuth, 46) – Lea Schüller (Nicole Anyomi, 67).

Grattis Sundhage – väntade startelvor i EM-finalen

Sarina Wiegman och Martina Voss-Tecklenburg har släppt sina startelvor. Och det var 22 väntade namn. Wiegman startar med samma spelare som hon gjort i alla de fem tidigare matcherna. Och Voss-Tecklenburg kör med exakt samma spelare som i semifinalen.

England saknar ingen spelare, utan har tillgång till hela truppen. I det tyska laget finns däremot en tom plats på bänken. Covidsjuka Klara Bühl är fortsatt utanför matchtruppen.

Noterbar i övrigt är att Lea Schüller tidigare i dag utnämndes till årets spelare i Tyskland – det är deras motsvarighet till Diamantbollen. Schüller startade EM-premiären, men åkte ur startelvan när hon fick covid. In kom Alexandra Popp, som har vräkt in mål. När Schüller kommit tillbaka i matchtruppen har hon därför blivit sittande på bänken.

De spelare som startar för England i EM är: Mary Earps – Lucy BronzeMillie BrightLeah WilliamsonRachel Daly – Georgia StanwayKeira Walsh – Beth MeadFran KirbyLauren Hemp – Ellen White.

Och Tysklands finalelva är: Merle FrohmsGiulia Gwinn, Kathrin Hendrich, Marina Hegering, Felicitas RauchLena OberdorfSvenja Huth, Sara Däbritz, Lina Magull, Jule Brand – Alexandra Popp.

Båda EM-finalisterna har alltså kvinnliga förbundskaptener. Det innebär att vi för sjunde gången i rad får ett EM-guldlag som leds av en kvinna. Senaste man att leda ett lag till EM-guld i damernas turnering heter Gero Bisanz – han vann med Tyskland 1995.


1997: Tina Theune (Tyskland)
2001: Tina Theune (Tyskland)
2005: Tina Theune (Tyskland)
2009: Silvia Neid (Tyskland)
2013: Silvia Neid (Tyskland)
2017: Sarina Wiegman (Nederländerna)
2022: ?

Numera har även Sydamerika fått en världsdelsmästare som leds av en kvinna. Hon heter Pia Sundhage och är svensk. I sin stab har hon även haft Lilie Persson och Anders Johansson som assisterande förbundskaptener.

Svenskledda Brasilien vann nämligen nattens final i Copa America med 1–0 inför drygt 28 000 åskådare i colombianska Bucaramanga. Jag satte klockan för att se matchen, men lyckades inte hålla mig vaken. Så jag har inte jättemånga observationer att dela med mig av.

Men jag hade i alla fall ögonen öppna när Debinha blev fälld och fick en solklar straff som hon själv satte i mål. Ett mål som gör att Pia Sundhage nu har vunnit mästerskap i tre världsdelar. Unikt. I Europa vann hon som spelare och i både Nord- och Sydamerika som ledare.

Argentina till VM – upplagt för England

I natt blev Argentina 22:a land att kvala in till nästa års VM-slutspel. Man blev det efter en riktigt tuff 3–1-seger mot Paraguay. Med en kvart kvar av matchen ledde Paraguay med 1–0, och såg ut att vara på väg mot en historisk VM-debut på damsidan.

I det läget försvarade Paraguay sig bra genom att centrera laget och se till att ha mycket folk framför målet när Argentina började närma sig. Dessutom gjorde målvakten Alicia Bobadilla ett stabilt intryck.

I mitten av den andra halvleken var tidigare Real Madridforwarden Jessica Martinez millimetrar ifrån att punktera matchen. Men hennes stenhårda distansskott tog i ribbans underkant, och ut.

I stället stod Argentina för en spektakulär vändning. Kvitteringen var en kontring i 78:e minuten. Rutinerade Sole Jaimes stod för en fin skarvnick som helt friställde snabba Yamila Rodriguez. Sedan stod det och vägde. Jag tyckte faktiskt att Paraguay kändes hetare. Men i den 90:e minuten fick Argentina frispark precis utanför offensivt straffområde för en något orutinerad hands.

Florencia Bonsegundo klev fram och sköt Argentina till VM. Och på övertid satte Rodriguez spiken i kistan.

I och med att Argentina tog bronset i Copa America och kvalade in till VM är alltså 22 länder klara för mästerskapet i Australien och Nya Zeeland nästa år. Nämligen:

Värdnationer (2): Australien och Nya Zeeland.

Europa (4 av 11): Danmark, Frankrike, Spanien och Sverige.

Asien (5): Kina, Sydkorea, Japan, Filippinerna och Vietnam.

Nordamerika (4): USA, Kanada, Costa Rica och Jamaica.

Sydamerika (3): Brasilien, Colombia och Argentina.

Afrika (4): Sydafrika, Marocko, Nigeria och Zambia.

Det är alltså sju europeiska platser till som skall bli klara under hösten. De sista tre platserna fördelas sedan i ett interkontinentalt playoff nästa vår. Där får tio lag vara med. Nio av de tio är klara, nämligen:

Taiwan, Thailand, Kamerun, Senegal, Haiti, Panama, Paraguay, Chile och i förmiddags vann Papua Nya Guinea det oceaniska VM-kvalet och tog en playoffplats. Här skall även ett europeiskt lag tillkomma.

Det kommande dygnet är det alltså dags för två stora finaler. Först möts Colombia och Brasilien på Viaplay 02.00 i natt i Copa Americas final. Där är Pia Sundhage:s lag klar favorit, trots att Colombia har hemmaplan.

Brasilien har vunnit sju av de tidigare åtta sydamerikanska mästerskap som spelats. Och Brasiliens damer har aldrig förlorat en final i Copa America. Den gången man blev tvåa (2006) var det gruppspel om segern mellan fyra lag.

I Europa har Tyskland vunnit åtta av de tolv Europamästerskap som hittills avgjorts. Trots det är det England som räknas som den stora favoriten inför den final mot tyskorna som startar 18.00 i morgon på Wembley – och på SVT.

Allt är liksom upplagt för det engelska laget. Allt har gått dess väg hittills. Inte nog med att man har hemmaplan och får spela final inför 90 000 på Wembley. Som värdnation fick man lägga spelschemat och kunde se till att få fler vilodagar än alla motståndare. Framför såg arrangören till att lagen i grupperna A och B fick stor fördel i semifinalerna med två fler vilodagar än sina motståndare.

Föga överraskande är det just lag från grupperna A och B som möts i finalen. England har även haft maximalt flyt med skador och sjukdomar. Visst hade Ellen White covid under uppladdningen. Men sedan EM började har England kunnat starta med samma elva spelare i samtliga fem matcher. Flera av de elva har dessutom lyckats pricka in en rejäl formtopp, inte minst Beth Mead som inte platsade i den brittiska OS-truppen i fjol, men nu toppar skytteligan i EM.

England är alltså de flestas favorit. England var också min guldfavorit redan innan mästerskapet. Men min känsla nu är det kan bli tysk guldfest på Wembley i morgon.

Sverige visade under de första 30 minuterna av semifinalen att det går att såra England genom ett bra presspel. Och just Tyskland har ju haft turneringens bästa presspel. De har även en glödhet forward i Alexandra Popp. De målen hon gjorde i semifinalen mot Frankrike var på alla sätt mästerliga.

Som grädde på det tyska moset har många av de tyska spelarna bra känslor från Wembley. När lagen möttes där på senhösten 2019 vann Tyskland med 2–1 efter mål av Popp och Klara Bühl.

Tyvärr kan det inte bli en repris. Jag skriver tyvärr eftersom det tycks vara så att Bühl ännu inte är friskförklarad från covid, och således inte kan spela.

Lugnet i väntan på finalerna

Det känns lite konstigt med flera dagar på rad utan mästerskapsmatcher. Men snart är lugnet över. I natt är det först en helt avgörande VM-kvalmatch. Klockan 02.00 på Viaplay kan man se Argentina och Paraguay göra upp om Sydamerikas tredje och sista direktplats till nästa års mästerskap.

Hittills är 21 av 32 VM-platser bokade. I natt får vi alltså ett 22:a VM-lag. Och i morgon förmiddag möts Fiji och Papua Nya Guinea om en plats i det interkontinentala playoff som skall spelas i Nya Zeeland i mitten av februari nästa år. Då skall tio lag göra upp om de tre allra sista VM-platserna.

På söndag 02.00 är det alltså final i Sydamerika mellan Brasilien och Colombia. Även den matchen går att se på Viaplay. Och 18.00 sänds EM-finalen på SVT2.

En nyhet är att mästarlagen i EM och Copa America skall mötas ett slags interkontinental final med det fina namnet ”UEFA–CONMEBOL Women’s Finalissima”. Det är väl lite kul. Samtidigt är det ju så att den matchen hade haft större värde på herrsidan, där Europa och Sydamerika är de bästa världsdelsförbunden. Så är det ju inte på damsidan.

Slutligen finns det tydligen svenskar som ganska snabbt kunde komma över tisdagens tunga semifinalförlust.

Den stora analysen av Sverige–England 0–4

Det var semifinal i EM mellan värdnationen England och världstvåan Sverige.

Engelska Lionesses var ganska klar förhandsfavorit. Inte bara för att man hade imponerat mer rent spelmässigt utan också för att värdnationen hade fått sköta turneringsupplägget. Då hade man ordnat så att man fick två fler vilodagar från kvartsfinalen än sin semifinalmotståndare.

Det engelska favoritskapet förstärktes av att Sverige hade fått in covid i truppen efter gruppspelet, vilket dels gjorde att man saknade spelare, dels ledde till en oro i truppen.

Försnacket dagarna inför matchen handlade mycket om just vilka spelare som skulle kunna komma till spel. Den svenska lagledningen försökte lägga dimridåer. Och det fanns frågetecken för Jonna Andersson, Hanna Glas, Caroline Seger, Olivia Schough och Kosovare Asllani.

Kosovare Asllani

När laguppställningen kom fanns Glas och Asllani med i startelvan. Andersson och Seger satt på bänken, medan Schough saknades med bekräftad covid. Dessutom stod Elin Rubensson utanför matchtruppen, hon hade så kallade symtom.

En annan fråga som hade diskuterats i försnacket var huruvida Sverige skulle spela med fyrbackslinje eller med tre mittbackar. Arsenaltränaren och TV4-experten Jonas Eidevall tyckte att Peter Gerhardsson borde välja tre mittbackar.

Förbundskaptenen valde dock fyrbackslinje. Totalt hade han faktiskt fyra mittbackar i startelvan. Precis som i kvartsfinalen mot Belgien var dock Amanda Ilestedt högerback och Nathalie Björn defensiv innermittfältare.

Sammansättningen av backlinjen var den femte på fem matcher. Kontinuitet i försvaret var inte något svenskt adelsmärke i den här turneringen.

Det som överraskade mest i startelvan var ändå att Sofia Jakobsson fanns med. USA-proffset hade inte fått en enda spelminut tidigare i turneringen. Nu gick hon in från start i semifinalen.

I sin helhet såg den svenska startuppställningen ut så här: Hedvig Lindahl – Amanda Ilestedt, Linda SembrantMagdalena Eriksson, Hanna Glas – Sofia Jakobsson, Filippa Angeldahl, Nathalie Björn, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani (lagkapten) – Stina Blackstenius.

Sarina Wiegman

Om det fanns frågetecken kring den svenska elvan var den engelska högst väntat. Sarina Wiegman ställde upp med exakt samma spelare som i de fyra tidigare matcherna. Det var unikt. Aldrig tidigare i EM-historien hade något lag startat med samma elva i fler än tre matcher i rad.

De spelare som startar för England i EM är: Mary EarpsLucy Bronze, Millie Bright, Leah Williamson, Rachel DalyGeorgia Stanway, Keira WalshBeth Mead, Fran Kirby, Lauren HempEllen White.

Semifnalen spelades i duggregn och just under 20 graders värme inför 28 624 åskådare på ett utsålt Bramall Lane i Sheffield.

Sverige–England
Period 1: 1–15 minuter:
0–0 i mål
3–0 i målchanser
1–0 i hörnor

Trots att England hade avspark blev det en svensk rivstart. Andrabollen efter att Millie Bright. lyft långt hamnade hos Georgia Stanway. Hon avväpnades dock av Fridolina Rolfö precis innan mittlinjen. Domare Esther Staubli från Schweiz kunde ha blåst engelsk frispark, men friade.

Esther Staubli

Rolfö fick fortsätta och satte bollen till Stina Blackstenius på vänsterkanten. Samtidigt gjorde Sofia Jakobsson en jättelöpning in från högerkanten. Blackstenius passade in bollen till Jakobsson på ytan bakom långsamma Bright.

Efter 19 sekunder hade Sverige ett superläge att ta ledningen. Jakobssons vänsterskott mot bortre hörnet räddades dock av Mary Earps, som sträckte ut vänsterfoten.

När Sverige strax efter kom i en kontring hade Blackstenius återigen sökt sig långt ut till vänster. Det var nog ingen slump. Den svenska anfallsstrategin verkade gå ut på att anfalla bakom det engelska högerförsvaret med långsamma Bright och hyperoffensiva Lucy Bronze.

En annan tydlig strategi var att Kosovare Asllani i defensiven skulle ta bort passningsskickliga Keira Walsh. Manchester Citymittfältaren kom till semifinalen med turneringens bästa passningsprocent. Och då skall man veta att Walsh inte bara slår sjumeterspassningar bakåt eller i sidled. Hon är även mästerlig på att byta kant med svepande krosspassningar.

När England fick ett inkast högt upp på deras vänsterkant blev Walsh närmast punktmarkerad av Asllani. Mittbacken Leah Williamson kunde då avancera och ostörd slå ett inlägg mot bortre stolpen. Där dök Beth Mead upp – och nickade utanför.

Det var det närmaste en målchans England kom under den första kvarten. Mead var nära mål, men nicken kändes egentligen aldrig speciellt farlig.

Nämnda Williamson är bra på att spela genom lagdelar med sin fina högerfot. Hon skall helst inte få slå passningar in i straffområdet ostörd. Men tydligt var att Sverige hade större respekt för Walshs spelvändningar – och för Millie Brights långpassningar. För Stina Blackstenius låg hela tiden tätt på Bright, vilket gjorde att Williamson fick mycket tid med bollen.

Efter några minuter där det engelska laget haft ett litet övertag hjälptes Amanda Ilestedt och Nathalie Björn åt att vinna bollen mitt på egen planhalva. Björn spelade Asllani som tog med sig bollen några meter innan hon spelade framåt.

Under tiden hann Blackstenius löpa ut till vänster. När passningen kom var Stina helt fri. Ett par dåliga tillslag försämrade dock läget. Men det studsiga vänsteravslutet tvingades ändå Earps att sträcka ut för att rädda till hörna. Det var åttonde minuten och Sveriges andra 100-procentiga målchans.

Stina Blackstenius

På hörnan kom den tredje. Återigen var det Blackstenius. På Asllanis hörna in i målområdet höll svenskan undan målvakt Earps och nickade – i ribban.

När Sverige vann senast mot England, i bronsmatchen i VM 2019 var Sverige effektivt i matchupptakten. Det var 2–0 efter 20 minuter efter mål av Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson. Nu hade man skapat tre superlägen på nio minuter. Men inte gjort något mål.

Det var för övrigt väldigt händelserikt under matchens 15 första minuter. I nästa engelska anfall borde Björn fått ett gult kort när hon drog ner Lauren Hemp för att stoppa en engelsk kontring. Och i det svenska anfallet efter det var Blackstenius återigen nära att glida igenom till vänster. Den här gången framspelad av Rolfö.

Det svenska hemjobbet var så här långt föredömligt bra. I 13:e minuten, när Fran Kirby hade chansen att kontra var åtta svenska spelare blixtsnabbt på rätt sida om bollen. Precis efter det snodde Rolfö bollen av Bronze. Skottet satt dock i burgaveln.

Det sista som hände under den första kvarten var att Magdalena Eriksson nickade ett inlägg från Mead till engelsk hörna. Det var onödigt, och orsakat av dålig kommunikation i det svenska straffområdet. Precis bakom Eriksson kom Hedvig Lindahl, som kunde ha plockat bollen.

Det missödet var ett av få i det svenska laget så långt. Av den förväntade engelska anstormningen från start hade det bara blivit en halvchans. Och även om spelet hade varit lite mer böljande än jag hade föredragit så var det här Sveriges kvart. Lagets bästa i turneringen.

Man skapade tre 100-procentiga målchanser och ytterligare några halvchanser. Det var bara målet som saknades.

Sverige–England
Period 2: 16–30 minuter:
0–0 i mål, totalt 0–0
0–0 i målchanser, totalt 3–0
1–2 i hörnor, totalt 2–2

Den andra kvarten fick en mycket bra svensk start. Efter den engelska hörnan bet sig Sverige fast i ett långt anfall som slutade med Sveriges andra högerhörna.

Precis som vid den första hörnan blev det oro i det engelska försvaret när Asllani slog in bollen. Via Magdalena Eriksson:s mage blev bollen liggande mitt i målområdet. Där var det dock bara engelska spelare, och Rachel Daly kunde rensa.

Efter 20 minuter var det 67–33 i bollinnehav till England. Men det var bara Sverige som skapade lägen.

I 22:a minuten såg jag något som gjorde mig glad. Fridolina Rolfö sköt in ett tidigt inlägg på ytan mellan Earps och den engelska backlinjen. Nu var en engelsk spelare först på bollen, men den gick till Sofia Jakobsson som slog ett liknande inlägg från andra kanten. Även det kunde engelskorna nicka undan.

Det var ändå den typen av inlägg man har saknat tidigare i turneringen. I den här matchen slog Sverige däremot många. Jakobsson hade exempelvis även slagit ett åtta–nio minuter tidigare.

Sofia Jakobsson

Precis mitt i halvleken gjorde Jakobsson en ny lång, parallell löpning över mot vänsterkanten. I andravågen fick hon bollen som vänsterytter, och slog ett inspel snett bakåt. Vid straffpunkten kom Filippa Angeldal. Tyvärr för svensk del gjorde Fran Kirby ett stort hemjobb, kastade sig och fick bort bollen precis framför fötterna på Angeldal.

Defensivt såg det fortsatt bra ut för svensk del. Hela den 26:e minuten höll England exempelvis bollen i sitt vänsterförsvar, utan att komma någonstans. Sverige låg i väldigt bra positioner och hade god kontroll på de engelska spelarna. Efter en minuts skuggboxning drog Leah Williamson iväg en långboll som Amanda Ilestedt kunde vinna.

I slutet av den andra kvarten fick England sin andra hörna. På tv-bilderna kan man se att Sverige ställde upp i zonförsvar, medan det engelska laget hade fem spelare ganska samlat på bakre ytan. Längst bak fanns Lucy Bronze.

Det blev också högerbacken som fick bollen. Hon nickade dock från långt avstånd, samtidigt som hon var lätt störd av Hanna Glas. Nicken gick utanför.

När matchen nådde 30 minuter hade man fortsatt en bra känsla. Totalt sett var det den bästa halvtimma Sverige gjort i turneringen.

Landslaget hade inte skapat lika mycket som under den första kvarten. Men det var bättre defensiv kontroll. I början kunde England då och då spela förbi den svenska pressen, med följden att lagen bytte anfall med varandra. Nu hade Sverige stängt till på ett bra sätt.

Sverige–England
Period 3: 31–45 minuter:
0–1 i mål, totalt 0–1
0–1 i målchanser, totalt 3–1
0–0 i hörnor, totalt 2–2

Tredje kvarten började med att lagen bytte anfall med varandra. Först anföll England till vänster efter att Fran Kirby vunnit en närkamp med Nathalie Björn. Därefter anföll Sverige till höger när Jakobsson slog ett tidigt inlägg mot Blackstenius.

Nästa gång England fick tid i sin anfallsuppbyggnad släppte man tanken på att spela igenom det svenska laget. Istället valde ytterbacken Rachel Daly att prova lyckan längs vänsterkanten. Hon avancerade en bit innan hon spelade loss Lauren Hemp bakom det svenska högerförsvaret. Hemps inlägg missade dock sin måltavla – Ellen White. Bollen gick istället över på en tom yta på andra kanten.

I det skedet kändes farligheten över. Det var sex eller sju svenska spelare i straffområdet mot tre engelska.

De svenska spelarna verkade dock inte beredda på att Lucy Bronze skulle slå in bollen på första tillslaget. Hanna Glas hamnade i ett ingenmansland och Magdalena Eriksson, som hade fallit vid Hemps inlägg, hann inte upp i tid. Plötsligt var glödheta Beth Mead helt ensam med bollen bara elva meter från mål.

Mead smällde in 1–0 efter 33.38. Bollen gick bakom ryggen på Eriksson och ställde Hedvig Lindahl chanslös, även om den svenska målvakten touchade bollen med högerhanden.

Englands första målchans blev mål. Extra tungt eftersom det ju inte ens kändes som en målchans när Bronze sprang fram mot det förlupna inlägget.

Målet gav förstås energi till England. 3,5 minut efter målet stod Magdalena Eriksson för två missar på kort tid, båda gångerna bjöd hon Georgia Stanway på bollen i svenskt straffområde. Båda gångerna misslyckades dock Stanway med sina inspel, vilket Sverige skall vara nöjt med.

Även om jag inte räknade in någon mer 100-procentig engelsk målchans före paus kom de till tre–fyra halvfarliga lägen i halvlekens slutskede. En bra svensk halvlek hade fått ett jobbigt slut.

England hade plötsligt hitta vägar förbi den svenska pressen med följden att Fran Kirby kom med i det engelska anfallsspelet. Den engelska tian hade inte haft bollen rättvänd många gånger de första 35 minuterna.

Rent taktiskt hade Gerhardsson ändå lyckats rätt bra så här långt. Upplägget att anfalla bakom Bronze och Bright var smart, jokern Sofia Jakobsson hade kommit in med energi och utöver målsituationen hade kantförsvaret funkat helt okej.

Det var bara det där med effektiviteten. Trots att Sverige hade 3–1 i 100-procentiga målchanser var det England som ledde matchen. Det var förstås väldigt negativt. För i en match mellan två lag som är bra på att kontra är det otroligt viktigt att få ledningen.

Skall man ändå vara positiv i paus så var det kul att se att Sverige spelade ett snabbare anfallsspel än tidigare i turneringen. Det var inte en massa kladdande på kanterna, utan man slog in rejäla inlägg direkt när chanserna kom.

Möjligen hade Sverige lite för snabba anfall. Det var full fart framåt så fort man fick bollen, det var sällan aktuellt att ta chansen att vila med bollen.

Sverige–England
Period 4: 46–60 minuter:
0–1 i mål, totalt 0–2
1–2 i målchanser, totalt 4–3
0–1 i hörnor, totalt 2–3
Svenska byten: Filippa Angeldal och Sofia Jakobsson ut i minut 51. Caroline Seger och Johanna Rytting Kaneryd in. Amanda Ilestedt ut i minut 55. Jonna Andersson in.

Tidigt i den andra halvleken hade Amanda Ilestedt ett par olyckliga sekunder. Först försökte hon brytnicka till Filippa Angeldal. Men nicken missade sitt mål och hamnade hos Fran Kirby. När Kirby spelade in bollen på ytan bakom Ilestedt föll svenskan vilket gjorde att Lauren Hemp ostört kunde slå ett inspel mot Beth Mead. Hanna Glas fick dock fram en fot och täckte till hörna.

Den slog Mead mot bakre ytan. Precis som på Enlands andra hörna hade det engelska laget överbelastat den bakre ytan. Och den här gången räknade de svenska spelarna fel. Nathalie Björn och Hanna Glas hamnade på samma yta, den där Mille Bright löpte in. Ingen hade koll på Lucy Bronze som återigen kom längst bak.

Lucy Bronze

Först trodde jag att det var Björn som skulle ha bakre ytan. Men efter att ha rullat repriserna några gånger lutar jag istället åt att det var Glas som hade det ansvaret. Hon föll dock in några meter, blev bolltittare och glömde helt att kolla vad som dök upp bakom ryggen.

Där kom Bronze och nickade in Englands 2–0 efter 47.09. Det var ingen otagbar nick. Men det var inte heller lätt för Hedvig Lindahl som dels var skymd. Dels gick bollen mellan benen på både Ellen White och Linda Sembrant vilket ytterligare försvarade för målvakten.

Inte heller det här avslutet borde ha varit speciellt farligt. Men mål blev det. England hade visat supereffektivitet, och den svenska uppförsbacke som var tung redan i paus har nu blivit brant som en klättervägg.

Noterbart är att målet VAR-kollades för offside på Lauren Hemp, som skymde Lindahl. Den engelska yttern bedömdes dock vara några centimeter på rätt sida. Det trots att Hemps fot faktiskt ser ut att vara bakom Filippa Angeldal:s på VAR-bilden. Återigen hade Sverige centimetrarna mot sig.

Om det här med de hårfina offsidebedömningarna har Jonas Eriksson haft en hel del åsikter under EM-slutspelet. Här är ett bra klipp:

2–0-målet fick Sverige att förbereda sina första byten. När de genomfördes i minut 51 förvånade det mig att Peter Gerhardsson tog ut Sofia Jakobsson. Jag tyckte nämligen att hon hade varit en av Sveriges piggare spelare. Däremot var det högst rimligt att ta ut Filippa Angeldal som hade haft en väldigt tung kväll i Sheffield. En kväll där hon i princip missade alla offensiva passningar – det som brukar vara hennes styrka. In kom Caroline Seger och Johanna Rytting Kaneryd.

Efter bytena fick Sverige till ett riktigt fint anfall där Linda Sembrant lyfte uppspelet till Fridolina Rolfö. Hon tog emot, vände och spelade loss Hanna Glas på vänsterkanten. Äntligen kom ett inlägg från en ytterback. I straffområdet var det fyra mot fyra. Inlägget gick mot den bortre stolpen där den andra ytterbacken – Amanda Ilestedt – dök upp.

PSG-backen hade ett superläge. Men hon missbedömde bollen, trodde att det gick att nicka när hon borde ha valt volley. Följden blev att bollen i princip träffade Ilestedt – och gick utanför.

Strax efter byttes Ilestedt mot Jonna Andersson, vilket gjorde att Glas flyttade över som högerback. Bland det första Andersson gjorde var att kombinera med Rolfö på vänsterkanten. Den senare slog ett inlägg som Stina Blackstenius kom högst på. Hon fick dock backa lite, och nicken från fem meter blev både lös och gick utanför.

Nästa chans gick till England, och var ett superläge. Nyss inbytta Alessia Russo gav Hemp öppet mål. Men Manchester City-yttern lyckades dra bollen stenhårt i ribban från tre meters håll.

När den andra halvlekens första kvart var färdigspelad hade Sverige lyft spelet till offensiv planhalva. Men känslan var ändå långt ifrån bra. Underläge med 2–0 innebar ju ett extremt jobbigt läge. Ett läge landslaget inte hade befunnit sig i på tre år.

Sverige–England
Period 5: 61–75 minuter:
0–1 i mål, totalt 0–3
2–1 i målchanser, totalt 6–4
4–0 i hörnor, totalt 6–3

De första fem minuterna av den här kvarten spelades på engelsk planhalva. De avslutades med att Sverige skapade en hörna från höger. Den slogs av Jonna Andersson och blev till en superchans.

I andraläget nickade Fridolina Rolfö in till Linda Sembrant. Mittbacken styrde bollen från två meters håll. Den räddades dock på mållinjen, oklart om det var av målvakt Mary Earps eller Rachel Daly.

Det skulle bara dröja tio sekunder till nästa svenska jättechans. Då var det Caroline Seger som lyfte in bollen från vänstersidan. Stina Blackstenius avslutade med vänsterknät. Earps sträckte ut och gjorde en jätteräddning när hon styrde bollen över ribban.

Det var nu 6–4 till Sverige i 100-procentiga målchanser. Men 2–0 till England i mål, trots att de hade missat sin klart bästa chans.

Strax efter missbedömde Glas en rätt enkelt boll totalt, vilket var början på ett långt engelskt tryck. Under en minut höll sig det engelska laget kring det svenska straffområdet innan Alessia Russo kunde klacka in 3–0.

Målet kom efter 67.40, och började med att Glas återigen var olycklig. Hon hamnade på fel sida om Fran Kirby, vilket gav den engelska tian fri yta i straffområdet. Inspelet till Russo var läckert, inhopparen blev helt ren från nio–tio meter. Lindahl gjorde dock en fin räddning på första skottet.

Returen blev dock mål. Russo klackade bollen precis bredvid Jonna Andersson och mellan benen på Lindahl. På många sätt är det ett mål man inte får släppa in. Framför allt inte när man redan ligger under med 2–0.

Spontant kändes det som en målvaktstavla, men med lite distans tycker jag ändå inte att det går att hänga varken Lindahl eller Andersson. Russo gör något väldigt oväntat, och för Lindahl kommer bollen från en position hon knappast kan förvänta sig.

Men totalt under anfallet var det lite för många gånger som Sverige hade chans att avstyra, utan att lyckas. 3–0 med bara en halv halvlek kvar att spela var förstås ridå ner.

Det var för övrigt tredje målet i matchen som kom mot ett samlat svenskt försvar. Hur det kunde ske är något att fundera på för förbundskapten Gerhardsson och hans team.

Strax innan matchen gick in i sin slutkvart var det 318–198 i passningar till England. En fundering är att de uppställda baklängesmålen kanske kan handla om att Sverige hade för korta anfall, och till slut inte orkade hålla uppe koncentrationen när England hade bollen?

Det sista värt att notera från matchens femte kvart var att Nathalie Björn fick det gula kort hon kunde ha fått i matchupptakten. Hon fällde Georgia Stanway efter att Magdalena Eriksson slagit ett uppspel rakt på den engelska mittfältaren.

In i slutkvarten var det 3–0 till England, och det kändes på alla sätt avgjort. Sverige var helt enkelt för svagt i båda straffområdena.

Sverige–England
Period 6: 76–90 minuter:
0–1 i mål, slut 0–4
0–2 i målchanser, slut 6–6
0–1 i hörnor, slut 6–4
Svenska byten: Stina Blackstenius och Linda Sembrant ut i 76:e minuten. Lina Hurtig och Hanna Bennison in.

Slutkvarten startade med att Sverige gjorde ett dubbelmöte. När spelet startade hände saker så snabbt att TV inte hängde med. Plötsligt hade Fran Kirby en fri yta i högerläge. Hedvig Lindahl hade händerna på Kirbys lobbskott, men inte mer än att bollen ändå gick i mål.

England hade 4–0 efter 75.58. Återigen ett mål som mer eller mindre kom från ingenstans. Och som hade gått att rädda. På en repris kan man se att det återigen var ett mål som föll mot ett samlat svenskt försvar. Upprinnelsen var att Lucy Bronze kastade ett inkast ett par meter in på egen planhalva.

Magdalena Eriksson vann bollen, men inte bättre än att den damp ner hos Beth Mead. Hon satte bollen med höger yttersida på ett tillslag i djupled till Kirby – som sköt på ett tillslag.

Och det totala mörkret sänkte sig över det svenska laget. Samtidigt som den engelska jubelfesten nådde någon form av kulmen.

De tio sista minuterna blev plågsamma för Sverige, inte för att det var utspelning utan mer eftersom matchen redan var förlorad. De minuterna började dock illa med att Georgia Stanway slog en tunnel på Fridolina Rolfö och Nathalie Björn fick en snedträff som höll på att gå in i eget mål. Men som gick en bit över ribban.

Sverige hade ett okej anfall när Rolfö lyfte in ett inlägg mot Hurtig. Men matchen var ju avgjord, så de engelska spelarna behövde inte vara oroliga. I slutminuten var Alessia Russo nära att hinna fram och styra in Lauren Hemp:s inspel till 5–0.

När slutsignalen ljöd bröt först det stora segerjublet ut. Sedan drog segersångerna igång en efter en. Under Neil Diamonds Sweet Caroline blev en tårögd Caroline Seger intervjuad av TV4.

Hennes karriärs sista EM-match hade varit en rätt konstig historia. Min statistik visar 6–6 i målchanser. Ändå blev det Sveriges tangerat största förlust genom tiderna. Och känslan efteråt var att landslaget hade blivit överkört av en ångvält.

Den stora skillnaden mellan lagen fanns i straffområdena. England vann på knockout både i sitt eget och i det svenska. Eftersom en mycket stor majoritet av alla mål görs just i straffområdena är det en bra grund om man kan vara bäst där.

När Peter Gerhardsson analyserade matchen var det skillnaden i effektivitet han tryckte på. Frågan är vad den berodde på?

Förutsättningarna var egentligen goda för svensk del. Ofta var det svenska försvaret bättre samlat vid de engelska anfallen än tvärtom. Ändå gjorde England fyra mål och Sverige noll.

En jobbig detalj var förstås att alla de engelska målen på många sätt kändes väldigt billiga. Jag tror att det finns väldigt många delförklaringar till att det blev som det blev. Två huvudskäl är bristen på kontinuitet i backlinjen och Hedvig Lindahls matchovana. Lindahl gjorde ingen bra turnering.

I min BT-krönika efter matchen skrev jag att det är dags att matcha in en ny målvakt i landslaget. Med lite sömn på saken känner jag ändå att man inte skall skriva av Hedvig Lindahl för insatsen i den här EM-turneringen, utan att hon bör få chansen att hitta formen igen i Djurgården.

Jennifer Falk eller Zecira Musovic borde stå före i kön till höstens landskamper. Men om Lindahl har kvar motivationen, och hittar tillbaka till storformen är det dumt att stänga dörren helt.

Jennifer Falk

Lindahl fick för övrigt underkänt betyg av mig i matchen. Jag delade ut ytterligare sex ettor: Glas, Sembrant, Angeldal, Björn, Seger och Rytting Kaneryd. När jag kollade om matchen i lugn och ro insåg jag att ettan på Björn var väldigt orättvis. Hon var faktiskt en av Sveriges bästa spelare, och skulle faktiskt ha kunnat få en trea, ett betyg nu bara Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö fick. Sofia Jakobsson var nära.

Defensivt var det alltså två faktorer till den bättre engelska effektiviteten att de hade en matchvan målvakt och ett betydligt mer samspelt försvar. Offensivt skulle jag säga att en avgörande faktor var att England anföll på färre tillslag.

Just i semifinalen kom Sverige till snabbare anfall med bättre och tidigare inlägg än man gjort tidigare i turneringen. Det var något att bygga vidare på. För nästa steg blir för spelarna inne i straffområdet att lära sig vilka ytor olika lagkompisar slår sina tidiga inlägg mot. Det var de engelska anfallarna mycket bättre på att läsa av.

Härmed har jag analyserat klart Sveriges femte och sista EM-match. Tanken är att återkomma med lite funderingar kring Sveriges totala prestation i turneringen, och om framtiden.

Popp sköt Tyskland till Wembley

Alexandra Popp blev tungan på vågen när laget Tyskland vann en jämn drabbning mot individualisterna i Frankrike.

Just när jag skriver det här hör jag Daniel Nannskog prata om att Frankrike saknade Marie-Antoinette Katoto, som han säger: ”Deras stora målskytt”.

Jo, Katoto är en utmärkt avslutare, lagets bästa. Men. Så länge Katoto var med hade Frankrike en given uppspelspunkt. Hon var fantastisk på att skarva ut bollar på högerkanten till klubbkompisen i PSG, Kadidatou Diani.

Med Katoto på planen fick Diani bollar i steget bakom motståndarnas backlinje. Utan Katoto har Diani fått gå ner och hämta bollar i höjd med motståndarnas mittfält, och hon har fått ta emot dem stillastående. Så det var inte bara Katoto som försvann med hennes korsbandsskada, utan hela anfallsspelet på högerkanten.

Totalt sett i onsdagens semifinal tycker jag att Tyskland var det något bättre laget. Matchen var länge stängd. Men den öppnades sista sex minuterna efter att Alexandra Popp vräkt sig fram och gjort ett läckert volleymåll till tysk ledning.

Frankrike fick lite turligt en kvittering i slutminuten när Dianis stolpskott tog i ryggen på målvakt Merle Frohms och gick in. I slutminuten av nionde halvleken sprack därmed Frohms nolla i turneringen.

I den andra halvleken var det först tysk kontroll. Sedan gjorde Frankrike några bra byten och fick energi. Lyons vänsterback Selma Bacha har i den här turneringen varit lite som den där välkända fågeln i Kalle Anka på julafton – hon har dykt upp överallt.

Med Bachas och Clara Mateo:s entré fick Frankrike plötsligt energi. Och det var fransk dominans när Popp återigen slog till. Hon flög fram när hon nickade in segermålet. Popps kraft, vilja och beslutsamhet i straffområdet tog Tyskland till final.

Frankrike tog ingen medalj den här gången heller. Nu har de varit i semifinal i såväl VM, OS som EM utan att ta medalj. När bryter man den förbannelsen?

Tyskland däremot möter England på Wembley på söndag 18.00. När vi inte kan få Sverige i finalen så är det väl ändå en liten drömfinal. En match som på förhand skulle kunna sluta hur som helst. Det är verkligen otroligt svårtippat.

Det spelas ytterligare en stor final på söndag, där värdnationen är ena parten. 02.00 på morgonen ställs Colombia mot Brasilien i det Sydamerikanska mästerskapet Copa America. Pia Sundhage:s lag tog sig till finalen genom att vinna med 2–0 mot Paraguay i nattens semifinal.

Därmed är Colombia och Brasilien inte bara klara för final. De har även kvalat in till såväl VM som OS. Kvalet till Paris-OS 2024 är sjukt på många sätt. I och med att mästerskapet går i Frankrike har det franska landslaget en direktplats.

Utöver Frankrike kvalar de europeiska lagen nästa år om två platser i OS. Två. Det är ju absurt. I Sydamerika finns det bara totalt tio lag. De tio kvalar också om två OS-platser.

4–0 till England – vilken grym käftsmäll

Jag hade en bra känsla inför kvällens match. Den positiva känslan hängde med cirka 30 minuter in i matchen. Så långt var Sverige bäst och gjorde det mesta rätt – förutom mål. Man försvarade bort Englands spelvändningar och hotade på ytan bakom långsamma Mille Bright.

Men hur bra man än är ute på planen så avgörs fotboll i straffområdena. Och där var England skoningslöst. När Sverige inte orkade hålla upp pressen kom luckorna. Och glödheta Beth Mead gjorde mål på Englands första riktigt heta målchans. Och efter paus bjöds hemmaspelarna på flera mål.

Sverige har tyvärr inte haft någon glödhet spelare i EM. Det hade behövts.

Ett annat problem är att det svenska laget har haft för stor variation i backlinjen. Det var inte synkat när det hettade till. Och dessutom lyste Hedvig Lindahl:s matchovana genom under hela turneringen.

Sverige åkte på en käftsmäll på samma nivå som 5–1-förlusten mot Brasilien i OS 2016. Eller värre. Då var det gruppspel, och Sverige fick en andra chans. Nu är det hemresa, och förbundskapten Peter Gerhardsson och hans spelare har några riktigt tunga veckor framför sig.

För det här var jobbigt.

Totalt sett är semifinal förstås godkänt. Men ras och 4–0 är inte lika kul. Dock har jag fortsatt förtroende för Gerhardsson. Jag tror att han och Magnus Wikman har mer att ge, och tycker att de är värda att få en ny chans i nästa års VM-slutspel.

Mer om den här matchen i kommande inlägg. Nu skall jag sova lite innan 02.00 då det är avspark mellan Brasilien och Paraguay.

För er som kan läsa Gota Medias texter är här min krönika och mina spelarbetyg i BT.

Startelvan är klar – Sofia Jakobsson är Sveriges joker

Sofia Jakobsson har inte spelat en enda minut i EM. Men i semifinalen mot England är Jakobsson med i startelvan. Det är en startelva där även Hanna Glas finns med.

Sofia Jakobsson

Jag trodde nog att det skulle bli spel med tre mittbackar i den här matchen. I uppställningen finns i och för sig fyra mittbackar. Men laget är i alla fall uppställt som 4–4–1–1 med Amanda Ilestedt som högerback och Nathalie Björn som central mittfältare. Glas är alltså tillbaka, men står uppsatt som vänsterback. Vi får se om det stämmer.

I den officiella elvan är Sofia Jakobsson vänsterytter, så Glas och Jakobsson är uppsatta tillsammans. Det innebär att Fridolina Rolfö är flyttad ut till höger. Om det stämmer antar jag att Peter Gerhardsson tänker att Jakobssons snabbhet passar bättre mot Lucy Bronze och Mille Bright, samt att Rolfö skall testa de defensiva kvaliteterna hos vänsterbacken Rachel Daly – som ju normalt är forward.

Här är hela den svenska elvan: Hedvig Lindahl – Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Hanna Glas – Fridolina Rolfö, Filippa Angeldahl, Nathalie Björn, Sofia Jakobsson – Kosovare Asllani (lagkapten) – Stina Blackstenius.

Noterbart i övrigt att Jonna Andersson är med i matchtruppen. Det är däremot inte Elin Rubensson och Olivia Schough. Det är för övrigt nu bekräftat att Schough har covid.

Från kvartsfinalen är det Amanda Nildén och Johanna Rytting Kaneryd som har fått ge plats åt Glas och Jakobsson.

Den engelska startelvan är exakt likadan som i de fyra tidigare matcherna. Faktum är att inget lag hade startat med samma elva matcher i fyra matcher i rad i EM-historien. Således har inget lag heller gjort det i fem raka matcher.

Tyvärr fortsätter covid att vara en faktor i det här mästerskapet. Senaste spelare att drabbas är Tysklands skickliga vänsterytter Klara Bühl, en spelare jag hade med in i det sista i funderingarna kring mitt allstarlag. Det här är alltså ett tungt bakslag för det tyska laget.

I Sydamerika är ett finallag klart i Copa America. Det är Colombia som i natt vann med 1–0 mot Argentina efter mål i den andra halvleken av 17-åriga jättetalangen Linda Caicedo. Colombia har varit borta från världsscenen sedan OS 2016, där man oväntat tog poäng av USA i sista gruppspelsomgången.

Sedan dess har det varit massor av bråk mellan spelare och förbundsledning. Men sedan några tillbaka har man en liga med proffsstatus, och när Copa America nu avgörs på hemmaplan har laget radat upp fem raka segrar.

Den här bloggen startades i Leverkusen 2,5 timmar innan Sveriges VM-möte med just Colombia den 28 juni för elva år sedan. Dagen innan hade jag kollat de 15 öppna minuterna på sydamerikanskornas träning, och min spaning löd:

”Man behövde inte titta länge för att märka att Colombias lag är ungt, och innehåller många juniorer.”

Elva år senare är drygt en handfull av de spelarna som mötte Sverige i VM kvar i landslaget och utgör en rutinerad stomme. En stomme som nu har lett Las Superpoderosas, som landslaget kallas, till ett tredje VM-slutspel. För utöver finalplatsen i Copa America innebar semifinalsegern att Colombia spelar VM-fotboll igen nästa år.

I natt 02.00 spelas den andra semifinalen. Den går mellan Paraguay och Pia Sundhage:s Brasilien. Den matchen går att se på Viaplay.

Ett All starlag inför semifinalerna

Tre matcher återstår av EM-slutspelet 2022. Och när det nu har varit två dagar utan matcher har jag så smått börjar fundera över hur ett allstarlag kan komma att se ut.

Inför turneringen tog jag ju ut ett lag med de spelare som jag trodde skulle komma med i EM:s allstarlag. Det hade formationen 4–2–3–1 och såg ut så här:

Merle Frohms, Tyskland/Eintracht Frankfurt – Giulia Gwinn, Tyskland/Bayern München, Irene Paredes, Spanien/Barcelona, Griedge Mbock Bathy, Frankrike/Lyon, Selma Bacha, Frankrike/Lyon – Lena Oberdorf, Tyskland/Wolfsburg, Aitana Bonmati, Spanien/Barcelona – Caroline Graham Hansen, Norge/Barcelona, Vivianne Miedema, Nederländerna/Arsenal, Lauren Hemp, England/Manchester City – Ada Stolsmo Hegerberg, Norge/Lyon. Förbundskapten: Sarina Wiegman, England.

När jag tog ut laget var ju även Alexia Putellas, Spanien/Barcelona med. Men när hon drog korsbandet dagen innan premiären bytte jag ut henne mot Aitana Bonmati.

När jag nu går igenom turneringen lag för lag får tre av spelarna och förbundskaptenen förnyat förtroende. Övriga åtta spelare är utbytta.

För i nuläget formeras mitt allstar-lag så här:

Nicky Evrard, Belgien/OH Leuven – Giulia Gwinn, Tyskland/Bayern München, Irene Paredes, Spanien/Barcelona, Wendie Renard, Frankrike/Lyon, Sakina Karchaoui, Frankrike/PSG – Lena Oberdorf, Tyskland/Wolfsburg, Keira Walsh, England/Manchester City – Beth Mead, England/Arsenal, Grace Geyoro, Frankrike/PSG, Delphine Cascarino, Frankrike/Lyon – Alexandra Popp, Tyskland/Wolfsburg. Förbundskapten: Sarina Wiegman, England

Det är ju tre rätt avgörande matcher kvar, så det kan bli ändringar på flera positioner. Förhoppningsvis kliven någon svensk spelare fram och gör sig aktuell för ett allstarlag.

I morgon är det som bekant Sverige–England. Utgångsläget borde passa det svenska laget bra. I princip alla tror på ett engelskt lag som har ganska stor press på sig. Kan Sverige stå emot den tidiga anstormning som lär komma så förbättras det svenska oddsen för varje minut.

Och kollar vi de båda lagens resultat hittills i turneringen är de faktiskt mer likvärdiga än man först tänker. England har mött lag som är rankade 21, 11, 47 och 7 i världen, och vunnit tre och kryssat i en. Sverige har också vunnit tre och noterat ett kryss, det efter möten med lag med världsrankingen 4, 30, 20 och 19.

England lever mycket på ett riktigt vasst kantspel. Kanske att det kan få Sverige att spelar med tre mittbackar i morgon. I varje fall är min känsla att det blir så. Vi får se om min känsla är riktig.

Innan den första EM-semifinalen spelas skall det avgöras en semifinal i mästerskapet i Sydamerika. I natt 02.00 visas Colombia–Argentina på Viaplay.

xxx