Fredagens två avgörande landskamper slutade på väldigt olika sätt. Vid lunchtid spelade U23-landslaget final i U23 Friendlies.

Fifa och Uefa har ju inga officiella U23-turneringar, så den här träningscupen är det bästa som finns i världen för ålderskategorien. Så det var förstås kul att Sverige nådde final.

Däremot blev finalen en enda lång skräckupplevelse. England ledde med 2–0 redan efter åtta minuter. Det första målet var en riktig gåva, där en svensk spelare som jag tror är My Cato ropar på frispark. När hon inte får den så spelar hon in bollen i mitten till London Citys Isobel Goodwin, som gjorde 1–0 på ett distansskott som Moa Edrud kanske borde ha kunnat styra undan.

En stund senare stod Liverpools Hannah Silcock för en imponerande prestation när hon hoppade bakåt och nickade in 2–0-målet på en hörna.

Det slutade 3–0 till England. Men det värsta var inte förlusten. Utan det var skadan på Hanna Wijk i slutet av den första halvleken. Hennes knä vek sig på ett minst sagt otrevligt sätt när hon skulle täcka ett inlägg. Jag hoppas verkligen att min spontana reaktion var felaktig, men jag tänkte korsbandsskada direkt.

Det var mycket trevligare på Borås Arena nu under fredagskvällen. F19/07-landslaget behövde ta poäng mot Italien för att kvala in till sommarens EM-slutspel. Och tack vare en fantastisk insats från lagets yngsta, Hanna Karlsson, slutade matchen 0–0.

Häckenmålvakt Karlsson är född den 3 november 2009. Jag har sett henne rätt ofta de senaste 1,5 åren. Och jag gillade vad jag såg redan första gången. Hon är lugn, stabil och är inte rädd för spelet med fötterna.

Den enda riktigt svaga insats jag sett från henne var väl tyvärr F17-landslagets viktiga EM-kvalmatch mot Danmark. Där var hon riktigt snett ute på danskornas första mål. Men i det här F19-kvalet har hon varit fullständigt suverän. Den pondus hon visar redan vid 16 års ålder är väldigt lovande. Jag blir inte de minsta förvånad om vi får se henne i A-landslaget inom några år.

För det var hennes förtjänst att Sverige kunde skrälla mot Nederländerna i lördags. Och det var definitivt hennes förtjänst att vårt lag höll nollan – och därmed tog poäng i kväll.

För spelmässigt var Italien bättre än ett försiktigt svenskt lag. Det märktes från första minut att Sverige var medvetet om att hållen nolla innebar EM-slutspel. Under den första halvleken ställde förbundskapten Briana Campos upp ett lågt 5–2–3. Efter pausen bytte hon till 4–4–2, men även då stod det svenska laget lågt.

Egentligen skapade vi inte en enda riktig målchans. Men vad spelar det för roll när man har en målvakt som Hanna Karlsson?

Även utespelarna gjorde förstås ett bra jobb. Men de sista 10–15 minuterna var det darrigt från många svenska fötter, trots numerärt överläge. Då var målvakt Karlsson en nödvändigt trygghet.

För Italien hade hot. I mina ögon var Milans snabba ytter Karen Appiah Amoakoah planens klart bästa utespelare. Och på motsatt kant hade Italien planens näst bästa utespelare i Juventus vänsterback Martina Tosello. Den sistnämnda var sannolikt minst på planen. Men alltså ändå en av de största spelarna.

På tal om liten till växten men stor som spelare så droppar jag återigen namnet Elisa van Dijk. Den nederländska 16-åringen (född 31 januari 2010) vann skytteligan i gruppen med tre mål på tre matcher. Hon gjorde alltså själv lika många mål som gruppsegrande Sverige. Jag känner mig rätt säker på att jag kommer att få se den tekniska Ajaxmittfältaren många fler gånger.

Jag kommer alltså även att få fler chanser att se F19/07-landslaget. För vid månadsskiftet juni/juli (från 27 juni till och med 10 juli) spelar laget EM-slutspel i Bosnien. De har hittills sällskap av värdnationen samt Island, Schweiz, Tyskland och Österrike.

Det återstår två platser att spela om i morgon. Spanien och Portugal upp om den ena. Matchen spelas i Portugal, men jag ser ändå Spanien som favorit. Dels beroende på att spanska ungdomslag alltid är starka, dels för att man går vidare på kryss.

Den sista platsen går till Polen eller Grekland. Där leder grekiskorna gruppen, och avancerar således på kryss. Jag ser ändå Polen som ganska klar favorit. Dels för att de har hemmaplan. Dels för att man ju minns att Polen var minst en klass bättre än vårt svenska lag i första kvalomgången.

Det känns som att det finns anledning att sätta ett rätt stort hopp till vårt F19-landslag i EM. Vi tog oss ju faktiskt vidare från en riktigt tuff grupp. Inför kvalets start i höstas rankades ju Nederländerna och Italien bland topp fem i den här åldersgruppen.

Tyvärr spelar man inte om VM-platser i det här Europamästerskapet. Det var fjolårets EM-slutspel som gällde som kval till höstens F20-VM i Polen.

Kollar vi svenskt facit på F19-nivån så är det elfte gången vi har med vårt äldsta juniorlandslag i EM-slutspelet. Senast var i fjol, då 06:orna kvalade in som bästa grupptvåa. Tre av de spelare som var med och kvalade i Borås fanns med i fjolårets EM-trupp: Thindra Mattsson, Nathalie Staaf och Ella Lundin. Även Thelma Persson Welin och Saga Andersson har chansen att få uppleva ett andra raka F19-EM. I fjol blev det ingen jättekul upplevelse, vårt lag var utslaget redan efter två gruppmatcher.

Här är svenskt facit i F19-EM för de 15 senaste årskullarna:

2026: 07:orna har kvalat in till EM-slutspelet.
2025: Gruppspel. 06:orna nådde EM-slutspelet. Där åkte man ut i gruppen. Kom sist med noll poäng och målskillnaden 0–9.
2024: 05:orna missade i kvalet.
2023: 04:orna missade i kvalet.
2022: Semifinal. 03:orna nådde EM-slutspelet. Där tog man sig vidare som grupptvåa, men föll sedan mot Spanien i semifinalen.
2021: Inställt på grund av pandemin
2020: Inställt på grund av pandemin
2019: 00:orna missade i kvalet.
2018: 99:orna missade i kvalet.
2017: 98:orna missade i kvalet.
2016: 97:orna missade i kvalet.
2015: EM-guld. 96:orna gick hela vägen. Man vann finalen mot Spanien med 3–1 efter två mål av Stina Blackstenius och ett av Filippa Angeldahl.
2014: Gruppspel. 95:orna nådde EM-slutspelet. Där åkte man ut i gruppen. Kom trea bakom Irland och Spanien med tre poäng.
2013: Gruppspel. 94:orna nådde EM-slutspelet. Där åkte man ut i gruppen. Kom sist med en poäng och målskillnaden 1–8.
2012: EM-guld. 93:orna gick hela vägen. Man vann finalen mot Spanien med 1–0 efter att Malin Diaz avgjort i förlängningen.

Som synes hade vi starka årgångar 2012–2015, och det är spelarna från de årgångarna som varit stommen i vårt landslag de senaste tio åren. Sedan var det mörker i sex år innan 03:orna vände trenden. Nu är vi i EM-slutspel för andra året i rad, och tredje av fem. Det är ändå lovande.

Det här blir ett ganska kort inlägg. Jag har kommit hem till Borås efter matchen, och är rätt trött. Men några saker kan vara värda att nämna. Först kan ni som har +Allt hos Bonnier eller Gota Media läsa mina spelarbetyg och min krönika i Borås Tidning.

Sedan konstaterar jag att det trots allt är rätt rimligt att Sverige står på fyra poäng halvvägs in i VM-kvalets gruppspel. Jag beskrev ju bortasegern mot Italien som en trevlig stöld. Idag slog det flyt vi hade nere på tån av den italienska stöveln tillbaka, och vi lät oss bli bestulna på tre poäng.

Och nu är det klar fördel Danmark i gruppen. Utöver tre poängs gruppledning har danskorna kvar hemmamatcher mot de båda huvudkonkurrenterna Italien och Sverige. Vilket förstås är väldigt fördelaktigt.

Men. Det är faktiskt så att alla de tre topplagen har avgörandet helt i egna händer. Jag hörde en uppgift om att man pratade målskillnad i SVT, om att Italien skulle ha gått om Sverige i tabellen. Det är ju helt fel.

Det är inbördes möten som gäller. Och det innebär i sin tur att Sverige vinner gruppen om vi vinner alla de tre återstående matcherna, med det tillägget att segermarginalen borta mot Danmark måste vara minst två mål.

Alltså. Vid tvåmålsseger borta mot Danmark och vinster mot Italien och Serbien spelar det ingen roll hur många mål de andra lagen gör i sina matcher. Då tar Sverige hem gruppen.

För italienskorna räcker det med att gå rent i de tre återstående matcherna. Då tar Italien hem gruppsegern. Och Danmark kan vara säkert på gruppseger om man tar sju poäng till.

Jag skall skriva krönika till BT så jag hinner inte skriva något längre inlägg. Men kortfattat så gjorde Sverige sin spelmässigt bästa landskamp på länge. Men det hjälper ju liksom inte när effektiviteten uteblir, och man gör grova misstag i defensiven.

Jag räknade till 10–4 i klara målchanser i svensk favör. Tre av de danska var rena bjudningar, och två ledde till mål. På den här nivån räcker det inte om man som Bella Andersson är stabil i 90 minuter, och sedan går bort sig helt. Då är man tyvärr underkänd.

Nu har Danmark skaffat sig ett drömläge i den här gruppen. För Sverige är det däremot uppförsbacke.

Tony Gustavsson tycks jobba efter devisen: ”En ny back om dagen, det är bra för magen”. I dag heter den debuterande backen Sofia Reidy. Innanför sig har hon Bella Andersson och Elma Junttila Nelhage, som båda också har debuterat under Gustavssons sex matcher långa förbundskaptenstid.

Vi har alltså återigen en väldigt orutinerad backlinje. Det är ändå offensiven man funderar mest på. Den var svag senaste. Och sedan dess saknas ju Kosovare Asllani och Johanna Rytting Kaneryd. In i stället kommer Stina Blackstenius och Rebecka Blomqvist. Det blir intressant att se om duo Blackstenius och Felicia Schröder kan blomstra med understöd av Blomqvist och Monica Jusu Bah.

Här är hela Sveriges startelva, avspark är 19.00. Mathcen sänds på SVT:

Jennifer Falk – Smilla Holmberg, Andersson, Junttila Nelhage, Reidy – Blomqvist, Filippa Angeldahl, Julia Zigiotti Olme, Jusu Bah – Schröder och Blackstenius.

Jag har ingen given känsla inför det här. Som jag skrev igår känns det i princip som 50/50. Vad tänker ni?

Efter att det nu öppna VM-kvalfönstret stängt skall Hammarby och Häcken mötas i den historiskt första Europa Cupfinalen. Och precis som alla tidigare gånger när svenska lag vunnit europeiska cupturneringar kommer finalen att avgöras i dubbelmöten.

Jag har sett flera som varit upprörda över det upplägget. Både tränare, spelare och nu senast även poddande experter.

Jag skall erkänna att jag också hajade till när jag först såg att det var dubbelmöte i finalen. Men ju mer jag tänkt på det, desto mer övertygad har jag blivit om att det faktiskt är ett smart drag från Uefa.

Vi som är så gamla att vi minns svenska turneringssegrar i Europa vet ju att såväl IFK Göteborgs båda Uefa-cupviktorior (1982 och 1987) som Umeå IK:s två Champions Leaguesegrar (2003 och 2004) kom efter finaler som avgjordes i just dubbelmöten. För Blåvitt var det Hamburg SV och Dundee United som stod för motståndet medan UIK besegrade Fortuna Hjørring och FFC Frankfurt.

Jag vet inte någon som har ansett att de fyra titlarna skulle vara mindre värda för att finalerna spelades över två matcher. Sportsligt tycker jag nästan tvärtom, alltså att det är mer värt att vinna över två matcher än i en.

Det innebär inte att jag har något emot upplägget med en final på neutral plan. Det finns många fördelar med det. Men, och det är ett MEN med stora bokstäver: För att det skall vara kul krävs det välfyllda läktare.

Och var i Europa säljer man in en final mellan Hammarby och Häcken? Eller Eintracht Frankfurt och Sparta Prag?

Jag skulle säga att de orter som bäst besvarar frågan i rubriken är Stockholm och Göteborg. Och Uefa har ju därför lagt finalerna i just Sveriges två största städer.

Jag är rädd att om det skulle ha blivit en rätt tragisk historia om vårt europeiska fotbollförbund i stället gått på upplägget med en final. För det hade krävts rätt mycket av arrangören för att locka publik till en match mellan två relativt okända lag utan minsta lokala anknytning.

Jag vet att det på flera sätt är en haltande jämförelse. Men klockan 13.00 på tisdag spelar Italiens och Nederländernas F19-landslag EM-kval på Borås Arena. Det är två av de bästa juniorlandslagen i Europa. Ja, det nederländska 08-landslaget spelade ju till och med VM-final i fjol, så man kan säga att det vi har en juniormatch av världsklass i Borås på tisdag.

Min plan är att gå dit. Jag får säkert sällskap på läktarna av lite förbundsfolk samt ett gäng tillresta föräldrar från de båda lagen. Men så många fler lär det inte bli. För utan äkta engagemang är det otroligt svårt att sälja in högkvalitativa idrottsevenemang. Det krävs nästan att det är yttersta världsklass.

En Europa Cup-final på neutral plan hade sannolikt lockat några hundra Bajen- och Häckensupportrar samt en handfull lokala åskådare. Det hade varit en framgång med en publiksiffra på över 1000 personer.

Nu får de båda lagen själva chansen att sälja in varsin hemmamatch. Finalerna arrangeras av de som brinner mest för matcherna, och de kommer att spelas på de orter där dubbelmötet är som hetast. Jag tycker att det är ett utmärkt upplägg. Och jag ser verkligen fram emot godbitarna.

Men först skall jag njuta av både damernas VM-kval och F19/07-landslagets avgörande EM-kval.

Tidigare i dag skrev signaturen Nilsson en kommentar om Sveriges mittbackskris. I kommentaren ställs frågan om huruvida Stine Sandbech är damallsvenskans bästa mittback? Det kom ett snabbt svar som istället lanserade Aivi Luik.

Jag håller med om att Luik sällan gör några misstag, och ser henne som en bra kandidat. När jag sedan började tänka på andra heta utmanare än Sandbech dök spontant Alice Carlsson upp som kandidat. Sedan tänkte jag på Faith Ikidi Michael, och mystiken runt henne.

För ett år sedan hade hon absolut varit en kandidat till damallsvenskans bästa mittback. Nu är hon försvunnen. 39-åringen spelade som vanligt i Piteås mittförsvar i fjolårets tolv första omgångar. Sedan försvann hon, och var borta fler månader utan att man fick någon förklaring.

Hon kom tillbaka och gjorde två inhopp på totalt 18 minuter under de fem sista omgångarna. Hon kommenterade då sin frånvaro med: ”Det har varit privata skäl som jag inte vill kommentera mer än så. Det har varit tufft men jag vill kunna lägga det bakom mig och gå vidare.”

Men efter säsongen försvann hon igen. Jag läste en faktaruta i Piteå-Tidningen i vintras där det uppgavs att hon skulle ha slutat. Men det har inte meddelats officiellt.

Och allt det här känns ju otroligt konstigt. Faith Ikidi har varit en av damallsvenskans bästa backar typ varje år sedan 2005. Det handlar om fantastiska 21 säsonger. Och om jag skulle tvingas välja den allra viktigaste anledningen till Piteå IF:s storhetstid med SM-guld och cupseger så skulle valet stå mellan Ikidi och Stellan Carlsson.

Nu kan det alltså vara så att hon har lagt av. Men då borde hon ju få en högtidlig avtackning av klubben, en välförtjänt hyllning för allt hon uträttat.

En udda sak här är att Piteå IF har en hemsida där man sedan ungefär ett halvår tillbaka inte längre presenterar sin A-trupp. Klickar man på F19-laget kan man se vilka 21 spelare som ingår där. Men någon gång i vintras försvann A-truppen från hemsidan. Och den har inte kommit tillbaka.

Så därifrån går det inte att få någon ledtråd huruvida Ikidi verkligen har slutat, eller om klubben eventuellt fortsatt hoppas att den 39-åriga klubbikonen skall dyka upp igen i mittförsvaret som hon gjorde i höstas.

Som ni säkert har förstått nu är jag uppriktigt nyfiken på vad som har hänt. För det känns ju otroligt konstigt att en av damallsvenskans största profiler bara kan försvinna – eller sluta – utan att det blir några rubriker.

Vi är nu två omgångar in i damallsvenskan och elitettan, och ett viktigt landslagsfönster väntar. Nästa tisdag

Damallsvenskan toppas av Hammarby ett måls målskillnad före Kristianstad och tre mål före Häcken och AIK. Det är de fyra lagen som står på full poäng. Även Malmö FF är obesegrat, men de tappade två poäng tidigare i dag i Norrköping.

I botten har vi Vittsjö på kvalplats samt Rosengård och BP på nedflyttning. Det är just de tre lagen som är utan poäng. I nuläget ligger alltså båda nykomlingarna på fast mark.

Jag valde herrfotboll mellan Elfsborg och IFK Göteborg idag, och missade därmed de tre damallsvenska matcherna. Eller. Jag såg några minuter av Peking–MFF i pressrummet. Jag kom in i matchen lagom för att se Izzy D’Aquila nicka in ledningsmålet.

Och från de cirka tio minuter jag såg fanns det inget som tydde på att hemmalaget skulle ha något att hämta i matchen. Men när jag kom hem kunde jag med viss förvåning konstatera att Emma Engström ordnat säsongens första poäng till Norrköping.

Poängtappet är förstås ingen katastrof för MFF. Man har ännu tid att få ihop lagbygget, och jag gissar att tränare Jonas Valfridsson inte gråter över att nu få några träningsveckor. Jag är förstås medveten om att topplagen kommer att ha flera spelare iväg med olika landslag. Men likväl kan man jobba på delar i spelet och relationer med de som är hemma.

I näst högsta divisionen har vi Elfsborg högst upp i tabelltopp, ett måls målskillnad före Linköping och två mål före Trelleborg. Det är de tre lagen som står på full poäng. Och det är första gången någonsin som ett Boråslag toppar elitettan. Nu kanske någon invänder med att både Kronängs IF och Bergdalens IK har varit uppe i damallsvenskan. Det stämmer, men i båda fallen var det innan elitettan infördes.

Elfsborg är för övrigt också ensamt av våra 28 elitklubbar om att ha nollan intakt efter två omgångar. Flest mål i de båda elitdivisionerna har Häckens U-lag släppt in, sju stycken.

Fyra lag är poänglösa i näst högsta divisionen. Sandviken håller sig över nedflyttningsstrecket på bättre målskillnad än Enskede, Alingsås och Häcken U.

Internationellt har det varit kvartsfinaler i engelska FA-cupen. Där fick vi en liten skräll igår när Brighton slog ut Arsenal med 2–0. I övrigt har Liverpool, Chelsea och Manchester City tagit sig vidare till semfinalerna. City fick kämpa mot andraligalaget Birmingham City idag. Men de blivande (?) ligamästarinnorna vann med 1–0 efter ett tidigt mål från Bunny Shaw.

Arsenals förlust i FA-cupen innebär att de regerande Champions Leaguemästarinnorna nu bara har just Champions League att hoppas på. Chelsea vann ju ligacupen. Och Manchester City är alltså på väg att vinna ligan.

Apropå om internationella ligor har jag i kväll kikat lite på Barcelona mot Badalona i den spanska ligan. Det var bara 1–0 i paus. Men i den andra halvleken blev det som vanligt när Barca spelar i inhemska ligan, de gled ifrån till en storseger, 6–0.

Segern innebär att Barca nu bara är en trepoängare ifrån säkrat ligaguld. Man leder nämligen med 13 poängs marginal med fem omgångar kvar. Apropå Barcas överlägsenhet såg jag en spansk journalist, Laia Cervello Herrero, ifrågasätta om man verkligen skall kalla lagets möten med Real Madrid för en Clasico? Hon noterade att lagen har mötts 27 gånger, att Barca har 26–1 i segrar och 101–13 i mål.

Nu är det alltså landslagsuppehåll. På tisdag spelar Sverige nyckelmatch i VM-kvalet i Göteborg mot Danmark. Seger där och läget är väldigt ljust, trots det onödiga poängtappet i Serbien. Men om Danmark tar poäng är det danskorna som har kommandot i gruppen.

Och lördag den 18 april väntar måstematch i Stockholm mot Serbien. Det blir förstås spännande att både se hur vårt ”nya” landslag klarar av den tuffa matchen mot danskorna och den annorlunda uppgiften att spela den typen av måstematch på hemmaplan som mötet med serbiskorna.

I övrigt under det här fönstret skall F19-landslaget spela EM-kval i Borås mot Nederländerna, Ukraina och Italien. Lördagens möte med ett starkt nederländskt lag blir väldigt intressant. Det svenska laget slår helt klart ur underläge där. Kul ändå att truppen innehåller underåriga framtidsnamn som Nova Selin och Fanny Peterson.

Då var påskdagens båda damallsvenska matcher avklarade. Efter åtta hemma- och en bortaseger kom första krysset för året när Uppsala och Piteå spelade 0–0. Den matchen har jag skrivit lite tankar om i Forum Damallsvenskan.

Mitt huvudfokus låg på dagens andra match, den i blåsten på Malmö IP. Där var Rosengård spelmässigt överlägset i den första halvleken. Men AIK vann efter en vändning de sista tio minuterna.

Men tar vi det från början så ställde Rosengård upp en 4–2–3–1. Det fick mig att haja till lite eftersom jag fått bilden att tränare Joel Kjetselberg helt vill spela med tre mittbackar. I varje fall har han oftast valt den modellen.

Hos AIK började tidigare härförarna Jenny Nordin och Matilda Plan på bänken för andra matchen i rad. Med tanke på att laget har tagit sex poäng är det svårt att gnälla på uttagningarna. Men jag tänker att det inte kan vara lätt att över tid hålla starka ledare som Nordin och Plan vid sidan.

AIK har ju tidigare också ofta spelat med tre mittbackar. Nu kör man fyrbackslinje med Linda Sembrant och Ella Reidy som mittbackar. Jag har inte sett Reidy spela på positionen tidigare. Men klart är att man får bra kvalitet på uppspelen med Sembrant och Reidy i mittförsvaret.

Vädermässigt hade Rosengård motvind i den första halvleken. Trots det dominerade hemmalaget. Framför allt ägde de båda sittande innermittfältarna Tilde Björklund och Jo-Anne Cronquist planens centrala delar. Björklund var den mer offensiva, och hon imponerade stort med rörlighet och kreativitet. Hon var halvlekens gigant, och spelade på en klart mycket högre nivå än vad jag tidigare sett henne prestera.

Ledningsmålet kom på skarv på hörna och gjordes av Molly Johansson. Rosengård fortsatte att ha kontroll under den andra halvlekens första kvart. Under den perioden hade Filippa Sjöström ett skott i ribban.

Men därefter gick den andra halvleken till AIK. När stockholmarna fick fysisk motvind lyckades man ta över kommandot om det centrala mittfältet. Plötsligt var Cronquist i konstant tidsnöd, och Björklund försvann ur matchbilden.

Med en halvtimme kvar bytte tränare Lukas Syberyjski in Ida Björnberg och Olivia Garcia. Då fick AIK den spets man tidigare saknat. De båda inhopparna spelade omgående fram varsin bra målchans. På dem blev det inga mål. Men det skulle bli duon som gjorde gästernas mål.

Det var Björnberg som satte kvitteringen i 82:a minuten. Strax efter hade också Adelisa Grabus ett skott i ribban.

Rosengård och mittbacken Cecily Wellesley Smith hade en chans att återta ledningen innan hemmalaget bytte bort poängchansen. För Kjetselbergs sista byten föll inte väl ut. På slutet uppträdde hemmaspelarna extremt darrigt. Man gav bort, eller var nära att ge bort bollen vid upprepade tillfällen. Det blev också ett onödigt bolltapp som avgjorde matchen. Anam Imo tappade bollen till Garcia, som utmanade Wellesley Smith och satte segermålet i bortre hörnet.

Målet kom på övertid. Och trots att jag funderade över AIK:s kvalitet i pausen så har Solnagänget fått en drömstart på årets seriespel. Inför avspark hade man ju ett stort frågetecken på målvaktssidan. Men Emilia Dannbäck har ännu så länge skött sig med beröm godkänt.

För Rosengård var det förstås en blytung övertidsförlust. Malmölaget står kvar på noll poäng efter två omgångar, och efter landslagsuppehållet väntar tidig måstematch borta mot IK Uppsala.

Slutligen en liten spaning mot USA till. Där har den tidigare Rosengårdstränaren Jonas Eidevall fått en drömstart på 2026. Hans San Diego Wave leder en haltande NWSL-tabell, när lagen spelat fyra eller fem matcher. Wave har tagit tolv poäng på fem matcher. Nu i påsk blev det 1–0-seger borta mot Boston Legacy.

Under påsken har det även spelats ett ”Häckenderby” i NWSL. I varje fall var det möte mellan de båda tidigare Häckentränarna Mak Lind i North Carolina Courage och Robert Vilahamn i Portland Thorns. Matchen slutade 2–2, ett resultat som innebär att Vilahamns lag ligger tvåa i tabellen med tio poäng på fem matcher.

Mak Linds lag har bara spelat fyra matcher. På dem har man tagit fem poäng, vilket innebär elfte plats i tabellen.

Det lär vara en väldigt glad påsk i Kristianstad. KDFF har inlett damallsvenskan med att ta sex imponerande poäng borta mot Piteå och hemma mot Djurgården. Det trodde jag kanske inte, trots att jag ju tippade skåningarna som femma.

Men som jag skrev var det tipset mot bättre vetande. Och jag trodde kanske att det ombyggda Kristianstadslaget skulle växa in i serien. Jag trodde inte att de skulle vara redo att ta sådana här skalper direkt i serieupptakten. Men kul att inte allt går exakt som man tänkt sig.

Själv var jag lite frustrerad över att all bra västsvensk damfotboll under påsken var samlad till klockan tidig långfredagseftermiddag. Parallellt spelades två matcher i Alingsås, en i Borås och en i Ulricehamn. Det var fyra matcher som jag hade kunnat tänka mig att se. Nu fick jag nöja mig med att se Elfsborg krossa Örebro SK med 2–0. För det var så mycket kross som en tvåmålsseger kan vara.

Elfsborg ser imponerande starkt ut. Jag visste att nyförvärvet Tove Lorén var ett fynd. Den tidigare Alingsåsspelaren har länge varit en av elitfotbollens mest underskattade spelare. En naturlig ledare som aldrig är dålig, och som dessutom är användbar på en hel hög positioner. Jag kan inte förstå att ingen damallsvensk klubb har plockat in henne. Men bra för Elfsborg.

Boråsarna har för övrigt gjort ytterligare ett fynd. I dag flög mittbacken Matilda Mårtensson till Thailand för att debutera i Thailands landslag i det som kallas Fifa Series, och är ett nytt träningsmatchupplägg där Fifa samlar jämnstarka lag från olika kontinenter.

Mårtensson spelade i fjol division 2-fotboll i Varberg. 20-åringen är ett fysmonster som inte kommer att förlora många nickdueller i elitettan i år. Igår nickade hon in Elfsborgs segermål. Och redan efter en halvlek i premiären på Behrn Arena började Guliganerna (hejaklacken) sjunga om att Elfsborg har världens bästa mittback.

Utöver Elfsborg har även Linköping och Trelleborg full poäng i elitettan. Umeå IK har chansen att ansluta på måndag. Även Husqvarna och Gusk är obesegrade, de kryssade i dag och står på fyra poäng vardera.

När jag kom hem från Borås Arena hann jag se Växjö DFF plocka ner Eskilstuna United på jorden. Man gjorde det via en odiskutabel 3–0-seger på ett underlag som mest såg ut som just jord.

Det spelas fler elitmatcher under påskdagen och annandagen. Dessutom har det varit premiär i de tre division 1-serierna nu under påsken. Tidigare under kvällen har jag gjort ett försök att tippa dem på undersajten ”Forum Damettan”. Även om det är rätt grunda tips tänkte jag att det kanske kunde vara läge att även publicera tipsen här i ett vanligt blogginlägg.

Ni som har bättre inblick i serierna än jag får gärna tillrättavisa eller kommentera. Men gör det helst i just Forum Damettan, för det vore kul om diskussionen där kunde ta fart igen. Här nedan är alltså mitt långa tips av de tre damettorna:

Då är alltså ettansäsongen igång. Jag är inte jätteinsatt i spelaromsättningen i de olika serierna. Men det känns väl som att Smedby AIS kanske har gjort bästa värvningen i de tre division 1-serierna när man plockat in vassa målskytten Lovisa Gustafsson från Växjö DFF. Det tidigare Spanienproffset spelade ju i Malmö FF för ett år sedan. Föga oväntat gjorde hon också mål i gårdagens premiär, 2–2-matchen borta mot Ulricehamns IFK.

Håller ni med om att det är vinterns bästa värvning, eller har ni någon motkandidat?

Noterbart från den premiären är att UIFK tog poäng, trots att laget hade flera nyckelspelare borta till följd av skador eller sjukdomar. Vi vet ju att nykomlingar kan sprattla till i början av serier. Men jag tror att Ulricehamn kan vara en stark nykomling i den mellersta serien. Samma sak gäller för Karlstad, som har massor av spelare med elitrutin från Mallbacken, och för Viljan Strängnäs, som vann sin premiär igår.

Det är väl lite ologiskt att börja med den mellersta serien. Men det är den jag känner att jag har bäst koll på i år. Det innebär inte att jag känner mig säker på några tips. Inte alls faktiskt.

Men i botten tror jag att Värmdö IF och Hertzöga BK kommer att få det svårt att klara kontraktet. Tredje lag att åka ur tippar jag blir Karlbergs BK. Däremot klarar sig gotländska P18 IF återigen med liten marginal.

I toppen ser jag fem tänkbara vinnare. Sett till fjolåret får FC Trollhättan bära favoritskapet. Och utöver en stjärnsmäll med hela 0–9 mot IFK Göteborg har FCT gått bra på försäsongen. Bakom dem bör Smedby AIS vara första utmanare. Norrköpingslaget var bara sex poäng bakom ifjol. Och nu har man alltså stärkt offensiven med Lovisa Gustafsson.

Men jag kan även tänka mig Västerås SK, Älvsjö AIK och IF Karlstad Fotboll som seriesegrare. Dessutom höjer jag varningsflaggor för Boo FF och nämnda Ulricehamn, som jag tror kan bli en obehaglig överraskning för flera lag i serien.

Vad tänker ni?

Klart är att de lag som åkte ur elitettan i fjol har raserats. Så väldigt lite talar för att Bollstanäs, Sunnanå, Mallbacken eller Team TG kommer således att slåss i toppen av division 1-serierna i år.

Ja, Mallbacken är ju i tvåan och Team TG har lagt ner. Och både Bollstanäs och Sunnanå kommer till spel i norrettan med helt ombyggda lag. För Bollstanäs slutade premiären med 4–0-förlust mot FC Djursholm.

I norrettan känns ju Gefle IF som favorit. De var ju tvåa bakom Sandviken i fjol. Gefle skuggades av Brage, som därmed känns som första utmanare.

Där bakom är det otroligt svårtippat. Fjolårets serie var jättejämn. Det skiljde bara tolv poäng mellan fyran Heffnersklubban och elvan Sollentuna FK. Kanske att nämnda FC Djursholm kan utmana i toppen. Klubben har haft starka juniorlag, och jag har väntat på att det även skall ge utslag för A-laget. Kommer det i år?

Sundsvalls DFF stod emot bra i Gävle i premiären. Kanske att SDFF äntligen har repat sig efter sin degradering, och är redo att utmana topplagen?

Det är ju för övrigt dödstråkigt att spelarna har så otroligt svag lojalitet och lagkänsla att det numera verkar anses vara givet att man skall lämna den klubb man spelat ner en division. På så sätt känns det ju fantastiskt att se Jonna Andersson leda Linköping FC i elitettan. Det lilla jag har sett har hon varit sjukt överlägsen.

Tillbaka till norrettan, och bottenstriden. Jag kan nykomlingarna Kvarnsveden, Själevad och Team Hudik för dåligt. Men det rimliga är väl att några av dem är i botten. Jag tror faktiskt att Bollstanäs kan vara där nere också. Man har byggt truppen på väldigt många uppflyttade juniorer. Och det kan ta ett tag innan de är redo för division 1-fotboll.

Så till den södra serien.

Även den känns otroligt svårtippad. Ifjol var det fem lag inom sex poäng närmast bakom totalt överlägsna IFK Göteborg. De fem var i tur och ordning: IFK Värnamo, Eskilsminne IF, IK Zenith, Vellinge IF och Helsingborgs IF.

Gissningsvis finns årets seriesegrare bland de fem. För några dagar sedan hade jag satt Eskilsminne som vinnare med Värnamo som första utmanare. Men ”Eskils” kryssade borta mot Halmstads BK i går, vilket väcker visst tvivel.

Dock har man kvar duon Alma Bertilsson och Johanna Olsson som tillsammans gjorde 31 mål ifjol. Det gör att jag trots allt tippar den blågula Helsingborgsklubben som etta.

Men jag tror att Värnamo, Zenith och HIF kan vara med och utmana. Göteborgsklubben har kvar sin rutinerade målspruta Sara Baldebo, och har fått in Thilda Gianello från Blåvitt. Det kan ta Zenith långt.

Vellinge har däremot tappat sin måldrottning Elin Engbe till Malmö FF Akademi, vilket bör vara ett otroligt tungt tapp. Engbe gjorde ju 21 av lagets 48 mål ifjol. Utan att ha koll på hur man ersatt henne tror jag att tappet faktiskt kan göra att Vellinge får slåss för kontraktet.

I botten tror jag att vi också kan få se Älmhults IF, Lindsdals IF, FC Rosengård 1917 samt Sveriges äldsta damlag, Skepplanda BTK.

Strax före 21.00 i dag kunde vi fira svensk seger i nya Uefa Women’s Europa Cup. Det är första gången sedan 2004 som en svensk klubb vinner en europeisk cupturnering.

Personligen satt jag och festade på en meny på McDonalds utanför Nya Rambergsvallen – eller vad Häckens arena numera heter? – när den italienska domaren Silvia Gasperotti blåste av matchen på Stockholmsarenan och förkunnade att vi för första gången någonsin får en helsvensk final i en stor europeisk fotbollscup.

För vi vet ju fortfarande inte vilket lag som kommer att bli den historiskt första vinnaren någonsin av Uefa Women’s Europa Cup. Vi vet bara att vinnaren kommer att komma från Sverige eftersom det är BK Häcken FF och Hammarby IF som möts i den final som avgörs i dubbelmöten.

Vi vet inte heller vad den där finalen kommer att gälla mer än äran. Klart är att det är mycket stor chans att vinnaren är ett av 18 lag i höstens huvudturnering i Champions League.

I dag har Barcelona säkrat sin semifinalplats via totalt 12–2 mot Real Madrid. Och just nu är det förlängningsläge mellan Lyon och Wolfsburg. Mycket talar alltså för att alla de fyra semifinalisterna kommer att vara lag som har god chans att ta platser i höstens ligafas via inhemskt ligaspel. Och det vet vi ju numera vad det innebär.

Jag var alltså på Hisingen och såg Häcken säkra sin finalplats. Det som imponerade mest hos göteborgarna idag var offerviljan. För spelmässigt var Eintracht Frankfurt rätt mycket bättre. Hemmaspelarna verkade lite för påverkade av de hade med sig en 3–0-ledning till dagens match.

Det var rätt många snedsparkar och felpass. Och tajmingen i anfallsspelet fanns sällan där. Däremot offrade man sig alltså hämningslöst i försvarsspelet. Jag vet inte hur många skott som täcktes av hemmabackar. Men många var det.

De spelare som imponerade mest på mig var Nesrin Akgün som sprang kopiöst mycket, och ytterforwarden Tabby Tindell som spelade defensiv innermittfältare som om det vore något hon gjort hela karriären.

Häcken hade egentligen oddsen mot sig inför det här dubbelmötet med tanke på att man inte hade tillgång till några centrala mittfältare. Men man har verkligen visat styrka genom att trots det vinna mot ett starkt tyskt lag.

Inför avspark i Europa cup i höstas var ju Häcken toppseedat. På så sätt har laget ”bara” motsvarat sin ranking genom att ta sig till finalen.

Men det har inte varit någon autobahn till finalen. När lottningen blev klar skrev jag om att den var riktigt dålig för svensk del. På vägen till finalen har Häcken tvingats slå ut både Inter och Eintracht Frankfurt, två riktigt tuffa motståndare.

Hammarby var oseedat, men har trots det faktiskt haft en lite lättare väg fram än toppseedade Häcken. Det innebär inte på något sätt att Ajax och Sporting Lissabon varit några drömlotter. Däremot var det fördelaktigt att få möta Sparta Prag i semifinalen.

I dag vann Bajen med 2–0, vilket innebär totalt 5–2. Båda våra svenska topplag har gjort en kanonturnering och de är förstås väl värda sina finalplatser. Den första finalen spelas i Stockholm sista helgen i april. Och sedan avgörs det i Göteborg helgen efter.

Undra om Fanny Peterson gör några mål i de där finalerna? Men det gör hon säkert. För 16-åringen gör ju mål i varenda match nuförtiden. Det blev ett nytt i dag.

I kväll har Bayern München och Arsenal säkrat sina semifinalplatser i Champions League. Det borde vara bästa möjliga utfall för svensk del.

För om Häcken och Hammarby i morgon klarar av att försvara sina ledningar mot Eintracht Frankfurt och Sparta Prag i Uefa Women’s Europa Cup är Sverige väldigt nära en plats i höstens ligaspel i Champions League.

Som jag berättade i förra veckan gäller ju att om det lag som vinner den pågående Champions Leagueturneringen också kvalar in till höstens ligafas via sin inhemska liga så går mästarplatsen i UWCL vidare till det lag som vinner Europa Cup.

Eftersom både Bayern och Arsenal har bra chans att kvala in via sina inhemska ligor är det bra för svensk del att de lagen är vidare till semifinal. Utöver Häcken och Hammarby håller vi därmed också våra tummar i morgon för Barcelona och Lyon, som båda också ligger bra till för att ta direktplatser till ligafasen via sina inhemska ligor.

Kosovare Asllani har nyligen berättat på Instagram att hon dragit på sig den typ av skada som alla fotbollsspelare fruktar. Det lär ju innebära att korsbandet är av – och att landslaget härförare är borta i cirka ett år från fotbollsplanen.

Som jag skrev i förra inlägget tycker jag att det är den absolut sämsta nyhet som förbundskapten Tony Gustavsson kunde få. För till skillnad från många andra känner jag inte att landslaget var i behov av någon större generationsväxling i nuläget.

Fasa bort äldre spelare kan man göra när det finns nya som kan fylla luckorna. Och som jag ser det finns det i nuläget inga fullgoda ersättare för spelare som Asllani och Magdalena Eriksson. Framför allt kommer deras ledarskap på planen att vara extremt saknat. Speciellt som Nathalie Björn också ser ut att bli borta ett bra tag.

För den som möjligen vill se den ödesdigra situationen där Asllani skadar sitt knä finns det bilder på den här länken.

Jag har brottats med min lokalfotbollsbilaga hela dagen. Eller. Jag smet ut och kollade en halvlek av en match i eftermiddags. Men av dagens damallsvenska matcher har jag sett väldigt lite.

Det blev några minuter på slutet av Häckens 3–2-seger mot BP. Där gjorde göteborgarna lite som i fjolårets premiär – bjöd motståndarna på mål. Skillnaden var att BP inte var lika bra på att utnyttja givmildheten som Malmö FF var i fjol.

Men BP:s insats ger ändå hopp om att laget är bättre än vad jag trodde när jag tippade damallsvenskan.

Apropå det tipset vann alla de sex lag som jag har på topp sex sina premiärmatcher. Utifrån det så var det förstås en otroligt lättförutsägbar första omgång. Det som fick mig att haja till var att Hammarby hade 3–0 mot Rosengård redan efter 17 minuter. I det skedet undrade man om 2024 års mästarlag skulle få en riktig katastrofstart även på årets seriespel.

Men Rosengård reste sig och vann de sista 73 minuterna med 1–0, och kunde ändå lämna Södermalm med hyfsat högburna huvuden.

Dagens stora damfotbollsrubrik kommer tyvärr från England. Där fick Kosovare Asllani bäras ut från planen på bår i dagens match mot West Ham. Jag har inte sett situationen, men har förstått att hon fastnade i marken, och att det såg oroväckande ut.

Det skulle vara en mardröm för landslaget om inte Asllani kan vara med i VM-kvalet. Hennes vinnarinstinkt och rättframma kravställande känns otroligt viktigt för ett i övrigt ungt och rätt valpigt landslag.

I övrigt i dag noteras att Bayern München nu bara är en seger från att säkra ytterligare ett tyskt ligaguld. I och med att Wolfsburg tappade två poäng i dagens match mot Union Berlin leder Bayern nu tabellen 13 poäng före Wolfsburg. De båda topplagen har fem matcher vardera kvar att spela.

I Spanien är det just nu toppmöte mellan Real Madrid och Barcelona. Barca leder med 3–0 på bortaplan med drygt tio minuter kvar att spela. Det innebär att mästarlaget lär leda tabellen med 13 poängs marginal med sex omgångar kvar att spela.

Det är ju för övrigt andra gången den här veckan som lagen möts. Barca vann ju med 6–2 i Champions League för några dagar sedan. Och om några dagar väntar ett tredje inbördes möte i rad i returen.

Då är den igång på allvar – den svenska damfotbollssäsongen 2026. Premiärdagens stora segrarlag i damallsvenskan var Eskilstuna United som fick en kanonstart på den här sejouren i högsta serien via sen seger mot Vittsjö.

Jag vet inte om vi på BT är ensamma i landet, men vi gör fortfarande en matig pappersbilaga inför fotbollssäsongen, där vi bland annat redovisar nyförvärv och förluster för över 100 lokala lag. Jag har varit redaktör för bilagan i över 25 år, och är det även i år.

Nu är arbetet inne i dess allra mest intensiva period, vilket gör att mitt fokus ligger på lokalfotboll. Jag hade gärna varit på någon arena idag och sett en av alla premiärmatcher. Men man kan inte vara överallt. Så jag fick skriva krönika om Elfsborgs premiärmatch i elitettan från tv.

Det var sannolikt Boråslagets bästa seriematch genom tiderna. Tremålssegern borta mot seriefavoriten Kif Örebro var odiskutabel. Närkingarna hade väl egentligen bara två vassa målchanser på hela matchen. Elfsborg gjorde tre mål och hade chanser för ganska många fler.

Inför seriestart har Linköping och Kif Örebro varit elitettans huvudfavoriter med Elfsborg och IFK Göteborg som första utmanare. De fyra lagen möttes inbördes i premiäromgången. Och båda matcherna slutade med bortaseger. Linköping vann nämligen med 3–2 på Valhalla mot Blåvitt.

Jag hade den matchen rullande på en skärm, och tyckte att det såg ut som att Blåvitt förde spelet före paus och LFC efter. Kvaliteten på Jonna Anderssons inlägg avgjorde i östgötarnas favör. Jag vet inte när Beata Kollmats är fysiskt redo för att debutera för Göteborg. Men känslan idag var väl att man hade behövt henne, både i luftrummet och som ledare.

Bakom de fyra tippade topplagen nämns väl Trelleborg och Umeå som tänkbara uppstickare. Båda vann sina premiärer mot Göteborgslag efter att ha gjort fyra mål. UIK:s 4–0-seger mot Jitex imponerar. Det blir spännande att se matchen Umeå–Kif Örebro på annandag påsk.

Av de fyra nykomlingarna från division ett var det bara Husqvarna som tog poäng. Och de tog tre via 2–1-seger mot Alingsås. Övriga tre nykomling föll med uddamålet. Blåvitt har redan avhandlats. Sandviken ledde mot Gusk, men föll med 2–1. Samma siffror vann Örebro SK med mot Enskede.

Sista noteringen är att ingen match i premiäromgången slutade oavgjord. Samma sak gäller för de två damallsvenska matcher vi hade idag. Jag har inte sett något alls av AIK:s 1–0-seger mot Norrköping. Däremot rulllade Eskilstuna–Vittsjö 2–1 på en skärm på redaktionen.

Den andra halvleken tyckte jag såg ut som en enda lång press från United. Och i femte övertidsminuten kom också nykomlingens segermål. Rylie Combs nickade in bollen från nära håll. Och någon minut senare firade hemmaspelarna nästan som att de hade vunnit SM-guld.

Det hade de förstås inte. Men med tanke på hur tufft det kan vara för nykomlingar går det inte att underskatta vikten av att få starta med en seger, och omgående känna att man är med i serien.

I England tog Manchester City ytterligare ett stort steg mot ligatiteln via 3–0-seger i derbyt mot Manchester United. Resultatet innebär samtidigt att United sannolikt måste ta full poäng i de tre återstående matcherna mot Tottenham, Brighton och Chelsea om man skall få spela i Champions League till hösten. Eller så får man helt enkelt se till att vinna vårens turnering.

I WSL kopplade också Arsenal greppet om andraplatsen genom att vinna Londonderbyt mot Tottenham med 5–2. Alessia Russo gjorde Gunners tre första mål. Matchens sista satte inhopparen Stina Blackstenius behärskat på övertid med sin vänsterfot.