46104 åskådare – men ingen feber

Fantastiska 46 104 åskådare var på Allianz Arena i München i går och såg Tyskland besegra Japan med 4–2. Dessutom satt 2,3 miljoner tyskar och såg matchen på tv.

Det är siffror som befäster tyskornas position som stora guldfavoriter i EM. Och som skvallrar om ett grymt stort intresse för tysk damfotboll.

Fast ibland pratar man om falsk matematik. Och frågan är om det inte är en bra beskrivning av läget i Tyskland.

För samtidigt som det förstås är fantastiskt kul att det slås nytt Europarekord när det gäller publiksiffra på en träningslandskamp, så finns det fog för att konstatera att tysk damfotboll inte lyckades bygga vidare på den hausse som fanns under VM på hemmaplan för två år sedan.

Jag har skrivit om det en gång tidigare – i det här inlägget, där jag även väckte frågan om vad Sverige har för plan för att rida vidare på en EM-vågen. Den frågan kvarstår, för jag hoppas inte att skrivbordsprodukten ”Öppet mål” är enda satsningen.

Men tillbaka till hur det ser ut i Tyskland. För exakt en vecka sedan kom jag hem från en fyra dagar lång midsommarutflykt i Danmark och Tyskland.

Jag anlände i Tyskland dagen efter att man slog Kanada med 1–0 inför 9781 åskådare. Höjdpunkter från den matchen finns på den här länken. Det var för övrigt samma dag som förbundskapten Silvia Neid tog ut sin EM-trupp.

När jag är ute på sådana här resor brukar jag köpa tidningar samt lyssna på radio för att försöka uppfatta vad som finns på agendan i aktuella länder.

Tyska och danska tidningar

Tyska och danska tidningar

Jag förstår tyska hyfsat, och kunde ganska snabbt konstatera att det inte råder EM-feber i Tyskland. Inte alls.

Det gick knappt att läsa någonstans om Neids trupp. Däremot var det en meganyhet att spelprogrammet till herrarnas Bundesliga presenterades på midsommarafton. Det diskuterades och analyserades friskt på radionyheterna om vilka lag som hade fått bäst lottning i ligaupptakten.

Fotbollstidningen Kicker hade på sina 48 sidor ungefär en fjärdedels sida om damlandslaget – och den enda artikeln rörde alla återbud. Som jämförelse hade Kicker sex respektive fyra sidor om herrarnas andra- och tredjeligor – där ju spelet för tillfället ligger nere.

Jag hade faktiskt förväntat mig att få läsa betydligt mer om EM. Men 2,5 veckor före mästerskapet var tysk media väldigt kallsinnig.

Jag trodde förresten att jag hade hittat en damfotbollsartikel då jag såg två fotbollsklädda tjejer på förstasidan till lokaltidningen i Rostock – Ostsee Zeitung. Men det visade sig att tjejerna var flickvänner till två spelare i Rostocks herrjuniorlag, som skulle spela final i tysk juniormästerskapet under helgen. Artikeln handlade om att tjejerna önskade sina killar lycka till.

Var det tunt med uppmärksamhet i tysk media är det inget mot hur illa det var i de danska tidningarna. Trots att Danmark mötte Island i träningsmatch den ena dagen jag reste igenom landet så hittade jag inte ett ord inför matchen. Inte heller i söndagstidningarna fanns ett enda ord om EM eller damfotboll.

Dock noterade jag en annons om EM i torsdagens BT (Berlingske Tidene). Jag gissar att annonsering är enda chansen för dansk damfotboll att få utrymme. För tidningarna var späckade av cykel (Tour de France), herrfotboll och bilsport.

* Så till något annat. Jag tycker att det är lite intressant hur de olika lagen ställer upp sina startelvor i genrepen. Så här är startelvorna från de EM-lag som spelade i går, samt Japans:

Tyskland: Nadine Angerer – Jennifer Cramer, Saskia Bartusiak, Luisa Wensing, Leonie Maier – Lena Goessling, Nadine Kessler – Anja Mittag, Dzsenifer Marozsan, Lena Lotzen – Celia Okoyino Da Mbabi.

Japan: Miho Fukumoto – Asuna Tanaka, Saki Kumagai, Azusa Iwashimizu, Saori Ariyoshi – Aya Miyama, Mizuho Sakaguchi – Nahomi Kawasumi, Kozue Ando, Shinobu Ohno – Yuki Ogimi.

Frankrike: Celine Deville – Corine Franco, Laura Georges, Sabrina Delannoy, Laure Boulleau – Elise Bussaglia, Sandrine Soubeyrand – Elodie Thomis, Louisa Necib, Gaetane Thiney – Marie-Laure Delie.

Norge: Ingrid Hjelmseth – Toril Akerhaugen, Trine Rönning, Maren Mjelde, Kristine Hegland – Solveig Gulbrandsen, Ingvild Isaksen, Ingvild Stensland – Emilie Haavi, Ada Hegerberg, Caroline Graham Hansen.

Holland: Sari van Veenendaal – Dyanne Bito, Daphne Koster, Mandy van den Berg, Claudia van den Heiligenberg – Anouk Hoogendijk, Sherida Spitse, Danielle van de Donk – Kirsten van de Ven, Lieke Martens, Manon Melis.

* Matchen Frankrike–Norge sågs för övrigt av 11 245 åskådare, och här är ett klipp med höjdpunkter från matchen som slutade 1–0 efter mål av Gaetane Thiney.

Finalhoten känns formstarka

Det svenska EM-lägret är i gång. Och från och med nu kommer vi att matas med artiklar om vårt landslag på en nivå som man aldrig tidigare sett.

Artiklarna kommer att skapa ett tryck på spelarna som det gäller att kunna hantera. För kraven på laget är ju självklara – det är final som gäller.

I dagens Expressen är det de damallsvenska tränarna som spär på trycket. Sju av tolv tror på svensk final, fyra på semifinal och en på kvartsfinal.

Det är förstås ett rimligt tips. Dels har vi fått en lysande lottning, dels är vi Europatvåa på Fifas senaste världsranking.

Men det är ju betydligt fler faktorer än lottning och ranking som påverkar resultatet i EM. Som jag ser det är det bara att hoppas att vårt lag pallar med det massiva tryck som kommer att vara på laget.

Under Thomas Dennerby:s ledning älskade spelarna att slå ur underläge, medan de var väldigt otrygga med favorittryck.

Minns hur det gick 2009, när vi kom till Finland som guldkandidater. Och minns hur det lät inför VM 2011, då vi hade gjort en svag vår och väldigt många experter trodde att vi skulle åka ut redan i gruppspelet.

Förhoppningsvis kan Pia Sundhage, som borde ha lärt sig det mesta om att spela under press i USA, lära spelarna att tycka om att spela med ett helt folks förväntningar på sina axlar.

Resultatmässigt har vi ju gjort bra ifrån oss sedan Sundhage tog över. Det offensiva spelet har det däremot inte imponerat. Det mesta talar för att det svenska framgångsreceptet i EM bygger på tre faktorer:

* Stabil defensiv.
* Snabba kontringar.
* Vassa fasta situationer.

Just de fasta situationerna skall vässas rejält under dagarna i Stenungsund. Det känns som helt rätt tänkt.

För medan det svenska anfallsspelet känns hackigt så här 1,5 veckor innan avspark så imponerar de flesta huvudkonkurrenterna.

Tyskland besegrade i går Japan med imponerande 4–2. Jag hade inte möjlighet att se matchen, men av de höjdpunkter som jag sett radade tyskorna upp målchanser, och vann klart rättvist.

Lieke Martens

Lieke Martens

Jag försökte se Holland–Australien 3–1 (två mål av Lieke Martens och ett av Sherida Spitse) och Frankrike–Norge 1–0, men hittade inga fungerande länkar. Däremot har jag sett några höjdpunkter från Holland seger.

Exakt hur mycket de olika lagen imponerade kan jag inte bedöma, mer än att resultaten talar för att fransyskorna fortsätter att imponera. Samt att båda de stora hoten mot en svensk EM-final, Holland och Norge, känns formstarka. I samband med EM-lottning i fjol tippade jag just att vi skall stöta på Holland i kvartsfinal och Norge i semifinal. Även om det finns anledning att justera mitt EM-tips en aning så är det fortfarande i högsta grad sannolikt att just Holland och Norge kan kanta vår finalväg.

Bilder av Sverige–Norge

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag har som vanligt haft med mig kameran på samtliga de matcher jag sett på plats under våren. Några bildspel har jag dock inte lyckats/hunnit lägga upp här på bloggen.

Inte förrän nu.

Årets första bildspel är från Sverige–Norge i Linköping den 1 juni. Som vanligt är bildkvaliteten något varierande. Jag är ju inte någon fotograf, och jag har ingen proffsutrustning, utan jag ser mig mer som en journalist med en hyfsad kamera.

Men det är kul att kunna lägga upp lite bilder på de spelare man skriver om. Dessutom gör bilderna bloggen mer lättläst. Så här är mina bilder från Linköping Arena:

Sundhage tror på chans mot Danmark

I dag drar det svenska EM-lägret i gång. I går var förbundskapten Pia Sundhage och spionen Thomas Dennerby på plats i danska Vejle för att kolla in premiärmotståndarna i EM, Danmark.

Danskorna och Spanien spelade 2-2 (0–1) efter att samtliga fyra mål gjorts av spelare från damallsvenskan. Tyresös Veronica Boquete gjorde 0–1 och 2–2, det första målet kom för övrigt på en hörna som gick rakt in i mål. Mellan Veros båda mål stod Linköpings Mariann Gajhede Knudsen och Kristianstads Johanna Rasmussen (straff) för de båda danska fullträffarna.

Enligt danska förbundets hemsida sa Pia Sundhage så här om matchen:

”Fyra snygga mål, och en halvlek till vardera lag… …Det kändes omedelbart att det var ett annat danskt lag som var på planen i den andra halvleken. Och det är bra för mig att få se så många olika danska spelvarianter som möjligt. Vi har sett Danmark i många matcher, och vi känner oss bra förberedda inför öppningsmatchen.”

Dansk damfotboll verkar för övrigt befinna sig oändligt långt från mediernas strålkastarljus.

Jag har surfat runt på diverse danska mediers hemsidor – och på det större mediernas sidor har jag inte hittat ett ord om matchen. Utöver förbundets hemsida hittar jag bara info kring det danska EM-genrepet, och tillika förbundskapten Kenneth Heiner Möller:s allra sista match på hemmaplan, på lokaltidningen Vejle Amts Folkblads hemsida.

Däremot går det att läsa om matchen i svensk media. Här är en länk till en intressant artikel i Aftonbladet. Där säger Sundhage bland annat att:

”Vi har chans mot Danmark.”

Med det uttalandet sticker hon knappast ut hakan, vår förbundskapten…

Danmark spelade för övrigt så här: Stina Lykke Pedersen – Theresa Nielsen, Christina Örntoft Öyangen, Line Röddik Hansen, Mia Brogaard – Katrine Pedersen, Sofie Junge (Sanne Troelsgaard, 46), Mariann Gajhede Knudsen – Katrine Veje (Nanna Christiansen, 64), Pernille Harder, Julie Rydahl Bukh (Johanna Rasmussen, 46).

Publiksiffran på matchen var för övrigt så svag som 783.

* På hemmaplan har Linköping Arena i veckan fått underkänt av Uefa för sin usla gräsmatta, läs mer om det här. Minns att planen såg ut så här när Sverige mötte Norge den 1 juni:

Gräsmattan i Linköping

Gräsmattan i Linköping

Nu skall det läggas en ny gräsmatta i Linköping. Hoppas verkligen den hinner sätta sig snabbt. För visst vore det pinsamt om vi inte kunde erbjuda planer av högsta klass under EM?

Förlust i EM-finalen

Sverige föll mot Polen i dagens EM-final i F17. Matchen slutade 1–0 sedan Ewelina Kamczyk snyggt gjort målet efter en kvart.

Jag såg bara delar av matchen, för jag prioriterade att se Sveriges basketdamer i sin helt avgörande VM-kvalmatch mot Vitryssland. Också där blev det för övrigt tung förlust.

F17-finalen är dock inspelad, och jag planerar att se den i sin helhet framöver. Känslan av de minuter jag har sett var att Sverige hade fler anfall, men att Polens backlinje var väldigt stabil och välorganiserad.

Dessutom var det polska segermålet en fin prestation. De svenska backarna missbedömde ett inlägg, och Kamczyk tog chansen.

Därmed gick vi miste om första chansen till ett EM-guld under det här året. Två chanser återstår, dels förstås stora EM – dels F19-EM.

Positivt förresten att F17-finalen gick att se på tv. För långt ifrån alla damfotbollslandskamper tv-sänds. Om några minuter (18.00) spelar vår EM-premiärmotståndare Danmark hemma mot Spanien. Och vad jag kan se sänds inte det genrepet på någon kanal.

Det stämmer för övrigt bra in på de observationer kring EM-febern i Danmark som jag gjorde vid en genomresa under midsommarhelgen. Då upplevde jag nämligen att den danska EM-febern är totalt obefintlig. Men mer om det i ett framtida inlägg.

Det är fler EM-lag än Danmark och Spanien som spelar landskamper i helgen. I morgon avgörs tre spännande matcher, nämligen:

* 17.45: Tyskland–Japan
* 19.00: Holland–Australien
* 20.50: Frankrike–Norge

Bloggens andra födelsedag

I går hade jag en vansinnigt tung dag. Verkligen vansinnigt tung. Men efter regn kommer sol, och i dag är det ju födelsedag. Den här bloggen fyller nämligen två år.

ettårsdagen berättade jag om hur den först kom till under VM 2011, och sedan även om min bakgrund. Jag berättade även i de inläggen om hur det gick till när bloggen först lades ner, men plötsligt återupptogs igen.

Det finns ingen större anledning att repetera de sakerna mer. Men för er som är nyfikna på vem jag är, och på min bakgrund rekommenderas inläggen. Och som tillägg kan jag konstatera att jag under det senaste året har nått expertstatus på ytterligare ett ganska stort antal lag…

En sak tänker jag dock blicka tillbaka lite på så här på tvåårsdagen. En anledning till bloggens existens, som jag inte tog upp i de länkade inläggen, är tillgängligheten.

Jag älskade att följa vårt landslag under VM i Tyskland. Visst hade tjejerna stängda träningar, men spelarna och ledarna var ändå så otroligt tillgängliga, och trevliga. Och glada. Det kändes som att de från hjärtat tyckte att det var kul att vi i media var på plats och följde dem.

När man är van vid att bevaka herrlandslaget – och herrallsvenskan – där media ofta ses som något katten släpat in, så var det fantastiskt trevligt att mötas av en så stor mängd positiv energi under några veckor.

Den positiviteten hjälptes förstås av att Sverige hade framgångar under mästerskapet i Tyskland. Men känslan var ändå att det fanns något äkta i botten. Och det var den känslan som skapade min drivkraft att följa spelarna även i sina klubblag.

Lotta Schelin blev min absoluta favorit under de där veckorna i Tyskland. Det strålade om henne. Hon var alltid glad, positiv och fyndig. Och trots att alla drog i henne tog hon sig tid för oss allihop. Hon var så långt ifrån herrfotbollens mest firade stjärnor man kan komma. På ett otroligt positivt sätt.

Därför blev jag så vansinnigt besviken när jag nyligen såg ett uttalande från Schelin om att hon gärna slapp att prata med media. Ni som följer bloggen minns säkert inlägget ”Två citat som gör mig besviken”.
Enligt den artikel i Expressen från vilken jag hämtade uttalandet skulle Schelin i SVT-dokumentären Den andra sporten uttala sig ”om hur hon faktiskt inte är så road alla gånger av att ställa sig framför tv-kameran och förklara varför det gick som det gick.” Och så kom ett citat där Schelin jämför med hur Zlatan Ibrahimovic kan jobba mot media.

Det fick mig att reagera.

För kort sagt kan man säga att jag inte ser Ibrahimovic som ett föredöme när det gäller mediahantering.

Nu när jag själv har sett dokumentären kan jag dock med glädje konstatera att jag överreagerade. Och det rejält.
Dessutom lurades jag av Expressenartikeln. För som jag ser det handlar inte Schelins uttalande alls om att ”hon faktiskt inte är så road alla gånger av att ställa sig framför tv-kameran och förklara varför det gick som det gick.”

Jag uppfattar nog att uttalandet handlade om att behöva göra intervjuer eller reportage om sånt som inte är kopplat till fotbollen.

Så numera är jag inte ett dugg besviken på Lotta Schelin. Hon är tvärtom tillbaka på tronen i ämnet mediehantering.

Med det sagt har det blivit läge att sammanfatta bloggens andra år. Jag gör det genom att precis som i fjol presentera topplistan över de tio mest klickade inläggen.
Eftersom många tar sig in via bloggens förstasida kan andra inlägg ändå ha haft fler läsare. Men listan säger ändå en hel del. Så här är de tio mest klickade inläggen från den 28 juni i fjol:

1) Jag tycker som Yuki Nagasato, 972 klick
2) Hammarströms bronsmål – det var höjdpunkten under 2011, 524 klick
3) Bardsley, Asante och Dieke i Storbritanniens OS-trupp, 417 klick
4) Är Hanna Terry Sundhages svenskamerikan?, 402 klick
5) En resa som jag inte ångrar, 398 klick
6) Sembrant om hur Lisa Dahlkvist använder musen, 344 klick
7) Hammarström fick mig att haja till, 327 klick
8) Vad fyller tomrummet efter damfotboll.com?, 325 klick
9) Startelva och kort semester, 272 klick
10) Lång analys av Sverige–Norge, 229 klick

Flera av de inläggen skrevs alltså under bloggens första år. Det är ett tecken på att blogginlägg kan leva rätt länge.

Här är lite siffror från bloggens två första år:

* Jag har skrivit 1108 inlägg.

* Ni läsare har kommenterat inläggen 603 gånger.

* Bloggen har haft 242 325 sidvisningar. Snittet under det senaste året ligger på 521 sidvisningar per dag. Det snittet ökar sakta men säkert. Av de fyra senaste månaderna har tre legat på över 600 sidvisningar i snitt. Den fjärde hamnade på 598.

* Det mest kommenterade inlägget är Lång analys av Sverige–Norge. Det har 13 kommentarer.

* Jag har haft besökare från 124 olika länder. Topp tio ser ut så här: Sverige, USA, Tyskland, Finland, Norge, Frankrike, Storbritannien, Japan, Spanien och Uruguay.

* De tio sökord som lett flest läsare in på bloggen är: ”Alex Morgan”, ”Lotta Schelin”, ”Johan Rydén”, ”Johan Rydén blogg”, ”Jessica Landström”, ”Kosovare Asllani”, ”mot em 2013”, ”Damfotboll blogg”, ”Tobin Heath” och ”Lisa Dahlkvist”.

* Utöver vanliga sökmotorer, Facebook och Twitter hittar klart flest läsare in till bloggen via följande sidor, i nämnd ordning: Linköpings FC:s hemsida, bt.se, bloggen Spelare 12, Röa IL:s hemsida och via Dagens damallsvenskan. Tack för att ni länkar in på min blogg.

Slutligen vill jag passa på att även tacka alla er som läser bloggen – det är ni som håller den i gång.

Och missa inte att F17-landslaget spelar EM-final 14.30. Matchen direktsänds på Eurosport. Det kanske kan bli fler skäl till firande i dag…

England imponerade mot Japan

Jag har utnämnt England till en av de fyra stora EM-favoriterna. Efter dagens träningsmatch mot Japan har jag ingen anledning att ändra min uppfattning.

För av det jag såg så imponerade England rejält. Det blev 1–1, men både spel- och chansmässigt var engelskorna klart bättre än de regerande världsmästarinnorna. Och som jag ser det borde England ha vunnit. De fick nämligen ett segermål tveksamt bortdömt för offside i minut 90.

Engelskorna var bolltrygga, och varierade korta och långa uppspel. De varierade även spel i djupled med inläggsspel. Känslan var att de är klasser bättre än vad Sverige var mot Brasilien.

England var framför allt det klart bättre laget än Japan i den första halvleken. Både Eniola Aluko och Ellen White hade utmärkta chanser att ge laget ledningen redan i matchupptakten. Målet dröjde till minut 41 då Rachel Yankey läckert frispelade Aluko.

Yankey gjorde för övrigt sin 126:e landskamp, vilket innebär att hon nu är förbi Peter Shilton som Englands mesta landslagsspelare alla kategorier.

England hade bra kontroll om matchen i den andra halvleken, även om spelet då jämnades ut. När alla obligatoriska byten drog i gång förrycktes matchen, och då kvitterade Japan. Målet får Fara Williams ta på sig. Först missade hon ett tillbakaspel. Sedan gjorde hon ett uselt hemjobb.

Nahomi Kawasumi utbytt

Nahomi Kawasumi

Då kunde Shinobu Ohno ganska enkelt frispela Nahomi Kawasumi. När kvitteringen föll hade Göteborgs Anita Asante flyttats ner som mittback. Det var hon som upphävde offsiden på Kawasumi.

Asante var för övrigt väldigt fri i minut 58. Hon var så ensam att det måste betecknas som uselt att inte ens få avslutet mot mål. Där borde England ha punkterat matchen.

I stället hade Japan ett oväntat och fräsande stolpskott (Emi Nakajima) ur dålig vinkel strax efter 1–1-målet. Fast som sagt, England borde ha vunnit. Som jag ser det borde inte målet från debuterande inhopparen Lucy Bronze i slutminuten dömts bort för offside. Men situationen är inte solklar, så jag kan ha fel – och domarna rätt…

I EM är England placerat på motsatt halva mot Sverige. Om inget oförutsett inträffar skall vi alltså inte kunna stöta på dem förrän i finalen. Fast vi möter ju dem i genrep på torsdag. Och med tanke på dagens match blir det en bra värdemätare.

England startade så här: Karen BardsleyDunia Susi, Sophie Bradley, Laura Bassett, Alex ScottJill Scott – Yankey, Asante, Williams, Aluko – White.

Japan spelade utan storstjärnorna Homare Sawa och Aya Miyama. Här är deras startelva: Ayumi Kaihori – Saori Ariyoshi, Azusa IwashimizuKana Osafune, Rumi UtsugiSaki Kumagai, Mizuho SakaguchiKozue Ando, Ohno, Kawasumi – Yuki Ogimi.

Noterbart var att publiksiffran blev fin 5327 trots att matchen spelades klockan 13.45 en vanlig arbetsdag. Positivt för damfotbollen i England.

Höjdpunkter från matchen går att se i botten av den här länken.