Popp, van de Sanden och Kristianstad

Nu har jag också hunnit se Champions Leaguefinalen. Och det var en final som blev ganska mycket som man trott, i varje fall i 90 minuter.

Matchen slutade ju 0–0 efter ordinarie tid, precis som jag hade tippat. Så långt var det chansfattigt och tillknäppt. Lyon hade som alltid mest boll, men spelkvaliteten var inte av högsta klass. Troligtvis genom att båda lagen spelade ett bra försvarsspel, och tvingade fram misstag från motståndarna.

Eventuellt gjorde dock Lyon och Amandine Henry ett mål. Hennes nick var troligen över mållinjen. Men kameravinkeln på tv var sådan att det var omöjligt att 100-procentigt fastställa att bollen var inne. Och tyvärr hade Uefa inte kostat på sig att fixa målkameror till damernas final. Svagt.

Det fanns även ett antal straffsituationer i matchen. Wolfsburg skulle förstås haft en när Sarah Bouhaddi var sen i en duell med Sara Björk Gunnarsdottir. Lika självklart som att utespelare inte får dela ut sena sparkar är ju att målvakter inte får slå folk i huvudet. Men även Lyon hade ett par straffsituationer. Så domarens feghet jämnade ut sig.

I förlängningen fick vi sedan den sprakande fotbollsfest som vi hoppats på. Wolfsburg gick på knäna efter att ha fått försvara sig i 90 minuter. Dessutom hade de 120 minuters cupfinal i benen och tvingats byta ut viktiga Björk Gunnarsdottir. Trots det tog man en tidig ledning genom Pernille Harder i 93:e minuten.

Där och då hade plötsligt Wolfsburg fått ett litet övertag. Lyon hade ju haft svårt att skapa chanser, och man hade dessutom en handikappad målvakt. Bouhaddi hade nämligen skadat vänsterhanden på övertid, och det var tydligt att hon inte kunde använda den handen som hon ville i förlängningen.

Tillagt i efterhand: Bouhaddi spelade hela förlängningen med bruten vänsterhand. Hon har således spelat färdigt för den här säsongen.

Wolfsburgs övertag varade dock inte i många minuter. Nästan direkt på Harders ledningsmål skedde nämligen två saker som båda kan sägas vara matchavgörande. Först bytte Lyons tränare Reynald Pedros ut Saki Kumagai och satte in Shanice van de Sanden. Eftersom han tidigare hade bytt in Delphine Cascarino för Selma Bacha satsade Pedros fullt ut på fart.

Normalt får det franska storlaget inte får så stora ytor, utan då har man mer nytta av instick från bollsäkra passningsspelare som Kumagai, Henry, Le Sommer och Dzsenifer Marozsan. Men i finalen hade inte Marozsan någon av sina bättre dagar i offensiven, vilket gjorde det rimligt att dra tillbaka henne ett snäpp.

van de Sanden hade inte lyckats speciellt bra tidigare i Lyon. Men i förlängningen mot Wolfsburg fick den nederländska yttern plötsligt massor av yta. Och då går det som bekant väldigt fort.

Kort efter bytet gjorde Alexandra Popp bort sig. Mitt antagande om att de båda lagen skulle ställa upp med samma startelvor som förra helgen visade ju sig vara korrekt. Det jag hade missat var att Wolfsburg hade gjort Popp spelklar efter 3,5 veckors skadeuppehåll. Det blev således den nickstarka tyskan som tog Claudia Neto:s plats på centralt mittfält.

Kanske hade det varit bättre om Popp vilat några veckor till. För i den 96:e minuten gjorde hon en vansinnessatsning mot Cascarino på mittplan. Och då Popp redan hade ett gult kort (också det solklart) fick ett redan tröttkört Wolfsburg avsluta med tio spelare.

De sista 24 minuterna var uppvisning från Lyons sida. Man gjorde fyra fina mål, tre på passning från van de Sanden:

Alla fyra Lyonmålen var alltså snygga. Själv är jag lite svag för smarta löpningar i straffområdet, och sådana fick vi se vid 3–1-målet. På klippet ovan syns tydligast hur fint Delphine Cascarino löper bort Nilla Fischer från området framför målet, och på så sätt ger Ada Hegerberg en jätteyta att löpa in på. Ingen skugga över Fischer dock – jag tycker nog att hon totalt sett var Wolfsburgs bästa spelare i finalen.

Hegerbergs 3–1 var för övrigt norskans 15:e i årets Champions League – så många har ingen tidigare gjort i samma turnering.

4–1 gjordes av inhoppande Camille Abily. Hon är tillsammans med Corine Petit och Elodie Thomis inne på sin sista vecka som elitfotbollsspelare. Efter morgondagens ligaomgång och torsdagens cupfinal lägger trion skorna på hyllan.

Det mest spännande i den avslutande ligaomgången är för övrigt bottenstriden, där hela sex lag riskerar att tvingas följa med Olympique Marseille ner i andraligan.

Bordeaux    –13   22
Rodez         –24   22
Fleury          –23   21
Albi             –23   20
Lille             –24   20
————————
Guingamp   –17   19

För att göra det extra raffinerat har Guingamp hemmamatch mot jumbon Marseille och nästjumbon Lille har bortamatch mot inblandade Bordeaux. Övriga inblandande spelar enligt följande:

Paris FC–Fleury
Rodez–Lyon
Montpellier–Albi

I toppen har Montpellier en liten, liten chans att snuva PSG på andraplatsen. För att det skall ske måste Montpellier vinna mot Albi samtidigt som PSG förlorar borta mot tabellfemman Soyeaux.

Till Tyskland, och ytterligare en fransk före detta storspelare som slutar. Bayern München meddelade nämligen häromdagen att Laura Georges avslutar sin karriär.

Hennes Bayern München spelar en nyckelmatch i morgon (direktsänds på DFB-tv 14.00). I den näst sista ligaomgången ställs man nämligen mot ett tröttkört Wolfsburg. Hemmaseger skulle innebära att Bayern i princip har säkrat sin plats i höstens Champions League. Poängförlust, och mycket talar för att Freiburg har kvar chansen på andraplatsen in i slutomgången.

Wolfsburg               +49   55
Bayern München    +45   47
———–
Freiburg                  +31   44

Här är resterande matcher för Bayern och Freiburg:

I morgon: Bayern–Wolfsburg och Jena–Freiburg.
Söndag den 3 juni: Frankfurt–Bayern och Freiburg–Essen.

Så till Sverige och damallsvenskan, där jag sedan senast har sett Kristianstads två senaste matcher. Den mot Rosengård var lysande, medan dagens mot Eskilstuna var rätt dålig. Trots både varierande matchkvalitet och prestationer innebar matcherna sex hemmapoäng till KDFF, som nu ligger tvåa i tabellen.

Mot Rosengård stod Kristianstad för en väldigt framgångsrik press under de första 45 minuterna. Trots att Malmölaget tydligen var förvarnat hamnade deras spelare på hälarna, blev passiva och initiativlösa. Deras passningar slogs bakom medspelare, eller på fel fot. Det var första gången i år jag såg Rosengård se riktigt beskedligt ut.

Kristianstad visade däremot upp både löpvilja och bolltrygghet, inte minst från Rita Chikwelu och Alice Nilsson. När Rosengård försökte sätta press flyttade KDFF-spelarna bollen på ett bra sätt och kunde spela sig förbi.

Dock var Malmölaget på väg in i matchen efter paus. Man gjorde åtta bra minuter, men sedan rasade allt när Nathalie Björn gjorde en megatavla och upphävde offsiden på Ogonna Chukwudi, vilket ledde till hemmalagets helt matchavgörande 2–0-mål.

Efter matchen letade inte Rosengårds spelare och ledare ursäkter, utan kritiserade sin egen insats och förklarade att Kristianstad hade varit det bättre laget. Snyggt.

Tränare Jonas Eidevall hade ju faktiskt lätt kunnat skylla på att man tvingades spela utan Caroline Seger, samt att både Sanne Troelsgaard och Simone Boye Sörensen tvingades kliva av på grund av skadekänningar. För de skadorna var självklart faktorer i matchen. Men har jag uppfattat rätt valde Eidevall att säga att hans lag gjorde en frustrerande insats, och att man skall kunna vinna oavsett skadorna. Det här är en stor skillnad mot hur det lät i höstas, då Rosengårds spelare och ledare gärna gnällde på domare, eller andra saker när resultaten gick emot.

I dag vann Kristianstad igen. Det som var gemensamt för lagets två senaste matcher var att Sif Atladottir återigen var en jätte i backlinjen, att Alice Nilsson återigen sprang kopiöst – borde inte Peter Gerhardsson ta en titt på henne?, samt att Therese Ivarsson gjorde ännu ett mål. Hon har gjort fem mål totalt, och är nu uppe i delad ledning av skytteligan med Anja Mittag. Starkt.

Alice Nilsson

Men fotbollsmässigt var det inte roligt att se dagens match. Det var hafsigt och massor av felpass. I den första halvleken kändes det som att Kristianstad hade totalkontroll, trots att de bara skapade tre klara målchanser. Så långt uppträdde Eskilstuna som ett nedflyttningslag.

Gästerna hade sällan adress på sina uppspel, utan det var nästan uteslutande långa bollar på Bengt, och som bekant får inte Bengt spela i damallsvenskan…

Den enda Eskilstunaspelare som kändes lite konstruktiv under de första 45 minuterna var Loreta Kullashi, som dock bara kom nära att få fram någon av sina genomskärare. Efter paus försvann Kullashi nästan helt ur matchen. Ändå såg Eskilstuna lite vassare ut i den andra halvleken, i varje fall under en period i inledningen.

Då lyckades trion Hanna Glas, Felicia Karlsson och Mimmi Larsson skapa lite oreda i hemmaförsvaret. Men närmare än två avslut utanför från Larsson kom man inte. Det trots att hemmaspelarna såg dödströtta ut redan efter 55–60 minuter.

Eskilstunas lag känns knappast tryggt och fungerande. Det skall nästa vecka till Kalmar för ångestladdat bottenmöte. Från vad jag sett av de båda lagen hittills känns Kalmar som knappa favoriter i den matchen.

I torsdags spelades ju också två damallsvenska matcher. Där vann Linköping borta mot Hammarby på matchens sista spark, medan Djurgården och LB07 delade på poängen. I morgon på mors dag möts Hammarby och Djurgården i årets första Stockholmsderby. Det känns som en öppen historia.

Matchen Göteborg–Piteå känns också öppen, även om jag skulle sätta en tvåa som utgångstips. Däremot känns hemmalagen som favoriter i de två sista matcherna; Växjö–Kalmar och Rosengård–VIttsjö.

I elitettan fortsätter det att vara superjämnt. Efter att de tre topplagen Lidköping, Örebro och Kungsbacka tagit varsin poäng i den här omgången kan Sundsvall och AIK vid segrar i morgon gå upp på allsvensk plats. Sundsvall skall till Mallbacken och AIK till Asarum.

Slutligen tänkte jag återvända till en av de senaste veckornas hetaste frågor här i bloggen, nämligen domartillsättningar. Under veckan har jag kollat med en person med stor kunskap i frågan om hur lämpligt det var att Malmödomaren Tess Olofsson dömde en cupfinal med ett Malmölag på planen.

Svaret var att den typen av tillsättningar bör undvikas, då de sätter domaren i en jobbig situation. Jag trodde att fotbollen hade gjort som basketen, alltså helt börjat bortse från domarnas hemvist. Men så är det inte. Man har fortfarande som grundpolicy att Gävledomare inte skall döma lag från Gävle, eller att Malmödomare inte skall döma lag från Malmö.

Guide till Champions League-finalen

I kväll 18.00 i Kiev och på Tv10 (sändningen startar 17.30) gör Lyon och Wolfsburg upp om titeln bäst i Europa.

Det är två lag med högklassiga offensiva spelare, så det skulle kunna bli en sprakande fotbollsfest. Men jag är rädd att det kommer att bli tillknäppt och målsnålt.

De två senaste årens finaler har slutat 1–1 och 0–0 och sedan vunnits av Lyon på straffar. Och nu kommer båda lagen från varsin mållös toppmatch.

0–0 är alltså tyvärr ett utgångstips i den här vidöppna finalen.

Jag bedömer lagen som jämnstarka, men måste jag tippa sätter jag 51–49 i Lyons favör.

Orsakerna är Lyons lite större vinnarvana i Champions League, samt att laget borde ha en liten fysisk fördel genom att de fått en dags längre vila, samt att Wolfsburg faktiskt tvingades till förlängning i lördags.

Wolfsburg borde å andra sidan ha fått med sig en positiv känsla, eftersom de till slut faktiskt vann den tyska cupfinalen.

Något som talar för att det här kan bli en målfattig final är att det här är två lag som inte släpper in så många mål. Både Lyon och Wolfsburg har totalt fyra insläppta i tävlingsmatcher sedan årsskiftet. Noterbart dock att Wolfsburg har hållit nollan i ligan under 2018.

Jag känner mig rätt säker på båda lagen kommer att ställa upp med startelvor som är väldigt lika de som användes förra helgen.

Då startade Lyon (4–2–3–1) så här mot PSG:

Sarah BouhaddiLucy Bronze, Griedge Mbock Bathy, Wendie Renard, Selma BachaSaki Kumagai, Amandine HenryEugénie Le Sommer, Dzsenifer Marozsán, Amel MajriAda Hegerberg.

Inhoppare: Camille Abily, Shanice van de Sanden och Delphine Cascarino.

Och Wolfsburg (4–2–3–1) använde följande manskap i cupfinalen mot Bayern München i lördags:

Almuth SchultAnna Blässe, Nilla Fischer, Lena Goessling, Noelle MaritzClaudia Neto, Sara Björk GunnarsdottirCaroline Graham Hansen, Pernille Harder, Lara DickenmannEwa Pajor.

Inhoppare: Isabel Kerschowski, Joelle Wedemeyer, Zsanett Jakabfi och Ella Masar McLeod.

Noterbart här är att varken Neto eller Masar McLeod får spela i finalen, då de representerat Linköping respektive Rosengård i den här turneringen. En trolig lösning blir att Joelle Wedemeyer går in i mittförsvaret, och att Lena Goessling flyttar upp och tar Netos plats.

Hos Lyon är frågan om 17-åriga Bacha startar, eller om man drar ner Majri som vänsterback. I så fall får man plats för Abily  eller van de Sanden, och där tror jag att Abily är det hetaste alternativet. van de Sanden har inte gjort någon ”EM-succé” i Lyon.

Båda lagen har målvakter med jättehög högstanivå, men som båda då och då gör rätt uppseendeväckande missar. Vi får väl hoppas att det inte avgörs på någon sådan.

För det finns ju mängder av potentiella matchvinnare i de här båda lagen. Hos Lyon tänker man först på trion Ada Hegerberg, Eugenie Le Sommer och Dzsenifer Marozsan, och hos Wolfsburg på Pernille Harder, Ewa Pajor och Caroline Graham Hansen.

Tipset är alltså Lyon, men nog hade det varit kul om Nilla Fischer fick höja pokalen för första gången? Hon vann ju turneringen 2014, men få var hon inte lagkapten för Wolfsburg, vilket hon ju numera är.

Personligen är jag på väg till Gävle för att bevaka herrallsvensk fotboll. Lär därför tyvärr inte kunna se matchen förrän tidigast i morgon. Så vi får se när det blir tid att skriva om den.

I kväll är det ju även två damallsvenska matcher i form av Hammarby-Linköping och Djurgården-LB07. Där tippar jag seger för LFC och kryss på stadion.

 

Guldmål av Yokoyama när Japan försvarade titeln

Inför det Asiatiska mästerskapet 2014 var Japan både regerande världsmästarinnor och vice olympiska mästarinnor, men man hade aldrig varit bäst i Asien.

Då spelades mästerskapet i Vietnam, och Japan motsvarade det tunga favoritskapet och  fick äntligen kalla sig bäst i Asien. Man gjorde det efter finalseger mot Australien med 1–0.

Fyra år senare har det Asiatiska mästerskapet just färdigspelats i Jordanien. Den här gången var Japan bara andrahandsfavoriter, men man fick ändå en favorit i repris.

För i fredagens final blev det just 1–0 till Japan mot Australien efter ett sent, och väldigt snyggt guldmål i 84:e minuten från nyss inbytta Frankfurtproffset Kumi Yokoyama.

Inför turneringen var Australien huvudfavoriter som Asiens högst rankade lag. The Matildas hackade dock lite i semifinalen, och jag har känt mig osäker på deras form. Jag har inte sett finalen, men från på klippet med höjdpunkter nedan ser det ju ut som att Australien egentligen hade matchens bästa målchanser.

Bland annat missade Hammarbys nyförvärv Elise Kellond-Knight en straff i den första halvleken. Eller om man kanske skall säga att Japans målvakt Ayaka Yamashita räddade. Hon gjorde för övrigt även en kanonparad på ett närskott från Sam Kerr. Dessutom prickade Emily van Egmond ribban bakom den japanska målvakten.

Kul för Japan med den här segern. Sedan Homare Sawa och Aya Miyama slutade i landslaget har Japan dalat på världsrankingen. Deras ungdomslag har gjort kanonresultat, men A-landslaget har vägt för lätt.

Kanske är deras nya lagbygge nu på rätt väg. Förbundskapten Asako Takakura körde med följande lag i finalen: Yamashita – Riza Shimizu, Saki Kumagai, Nana Ichise, Aya SameshimaEmi Nakajima, Mizuho Sakaguchi, Rumi Utsugi, Yui HasegawaYuika Sugasawa (Yokoyama, 72) och Mana Iwabuchi.

Ayaka Yamashita

Det är en bra blandning av gammalt och nytt. De nya är målvakten Yamashita (född 1995), backarna Shimizu (född 1996) och Ichise (född 1997) samt mittfältaren Hasegawa (född 1997). Hos Australien noteras att fortfarande 17-åriga Ellie Carpenter fick spela hela finalen som högerback.

Kina tog bronset efter 3–1-seger mot Thailand. En kinesisk spelare, Li Ying, vann skytteligan med sju fullträffar.

Japans Mana Iwabuchi prisades för övrigt som turneringens allra bästa spelare. Med det kan vi lägga de Asiatiska mästerskapen 2018 till handlingarna.

När jag skriver det här har fredagen sedan en stund övergått i lördag. Det är en spännande damfotbollshelg, där jag på grund av jobb dock inte kommer att kunna se speciellt många minuter.

Under lördagen har vi fyra damallsvenska matcher av stort intresse. Redan klockan 12.00 är det avspark mellan Växjö och Djurgården, en match där jag håller gästerna som favoriter. Men det blir väldigt intressant att se vad Växjö kan göra på hemmaplan. Rent spontant är tanken att vårgräs inte borde gynna ett kortpassningslag som Växjö, men planen på Myresjöhus Arena är kanske så bra att hemmalaget kan spela sitt vanliga spel?

Även Göteborg–Hammarby och LB07–Kristianstad känns väldigt intressanta. Jag håller Göteborg och Kristianstad som favoriter i de matcherna, men tycker att det skall bli spännande att se vad Hammarby och LB kan göra.

Kalmar–Rosengård känns som en match där det kan dra iväg. Tove Enblom måste nog göra en ännu mer inspirerad insats än i premiären om Kalmar skall kunna få en rolig hemmapremiär i damallsvenskan. För smålänningarnas försvarsspel imponerade inte senast, och Rosengård lär inte ha lika dålig effektivitet som i premiären två matcher i rad.

Det spelas även flera matcher i elitettan i helgen. Lördagens match Kungsbacka–Kvarnsveden blir intressant att följa. Och båda söndagens matcher Assi–Örebro och Umeå–Uppsala kan ge fingervisningar om vilka lag som är kandidater på topplaceringar.

I damallsvenskan bjuder söndagen på Vittsjö–Linköping, där gästerna bär favoritskapet, samt 50/50-matchen Eskilstuna–Piteå.

På söndag är det även första semifinalmötena i Champions League. 14.00 startar Manchester City–Olympique Lyonnais, ett dubbelmöte där jag håller Lyon som favoriter till 10–90, även om City kanske kan få ett hyfsat resultat på hemmaplan.

19.05 är det dags för svenskmötet Chelsea–Wolfsburg. Där är min uppskattning 40–60 i tysk favör. Båda lagen är väldigt formstarka, vilket gör det här mötet hyperintressant Chelsea har varit väldigt starkt med bara en förlust på 16 tävlingsmatcher under 2018. Och förlusten kom för drygt tre månader sedan, den 14 januari.

Wolfsburg är ännu vassare. De har 13 segrar och två kryss på sina 15 senaste tävlingsmatcher. Och de båda kryssen har kommit i Champions Leaguereturer där man spelat med en B-betonad uppställning eftersom dubbelmötet i praktiken redan avgjorts i första matchen.

Slutligen avgörs även det Sydamerikanska mästerskapet på söndag. Jag har ju tidigare felaktigt skrivit att Sydamerika har två platser till OS 2020. Så är det inte, utan man har bara 1,5. Därmed är Brasilien inte 100-procentigt OS-klart ännu.

Brasilien måste ta en poäng mot Colombia för att säkra guldet i Copa America, och samtidigt även kvittera ut sina OS-biljetter. Fast eventuellt behöver inte brasilianskorna ta någon poäng. För konstigt nog spelas inte matcherna i slutomgången samtidigt, utan Chile och Argentina spelar sin match före Brasilien–Colombia. Och om Argentina tappar poäng mot Chile är Brasilien redan klara innan avspark i sin match.

Samuelsson klar för stjärnspäckat Arsenal

Nu är det klart var Jessica Samuelsson fortsätter sin karriär. Det blir i Arsenal, en klubb som numera har en makalöst stjärnspäckad laguppställning.

Framför allt är det i offensiven som Arsenal imponerar. Frågan är faktiskt om något annat lag i världen har en starkare forwardsuppsättning än Jodie Taylor, Vivianne Miedema och Kim Little. Den sistnämnda är ju tyvärr borta från spel för tillfället på grund av korsbandsskada.

Det skall sägas direkt att Arsenals hemsida inte är uppdaterad, vilket gör att jag inte är 100-procentigt säker på hur truppen ser ut. Men om jag inte missat något har Londonklubben även ett högst imponerande mittfält med spelare som Jordan Nobbs, Danielle van de Donk, Heather O’Reilly och Lisa Evans. Och man har en toppmålvakt i Sari van Veenendaal.

I backlinjen har man inte samma spetskompetens, även om Louise Quinn, Alex Scott och Leah Williamson är skickliga spelare. Men klart är att Arsenal tänker ta sig tillbaka till Europatoppen igen, och med tillskottet av Samuelsson har man tagit ytterligare ett kliv.

Det ska bli spännande att följa Arsenal och Samuelsson i vinter.

När jag ändå är igång och skriver kan det vara på sin plats att kommentera gårdagens nomineringar till Fifas pris till världens bästa fotbollsspelare 2017. Det som officiellt heter The Best FIFA Women’s Player 2017, men som jag brukar kalla Ballon d’Or eftersom det tidigare har motsvarat herrarnas franska guldboll.

Tyvärr har juryn återigen visat häpnadsväckande brist på kompetens vid nomineringen av några av de tio kandidaterna:

* Lucy Bronze, England/Manchester City
* Deyna Castellanos, Venezuela/Santa Clarita Blue Heat
* Pernille Harder, Danmark/Wolfsburg
* Samantha Kerr, Australien/
* Carli Lloyd, USA/Houston Dash
* Dzsenifer Marozsan, Tyskland/Lyon
* Lieke Martens, Nederländerna/Rosengård/Barcelona
* Vivianne Miedema, Nederländerna/Bayern München/Arsenal
* Jodie Taylor, England/Arsenal
* Wendie Renard, Frankrike/Lyon

De namn jag reagerar mot är Castellanos och Lloyd. Den senare har gjort ett landslagsmål på tio landskamper i år och i NWSL har hon gjort två mål. Lloyd har alltså inte gjort något som förtjänar en nominering det här året, hon lever tyvärr till 100 procent på gamla meriter – framför allt från VM 2015.

När det gäller Castellanos är det tvärtom, hon lever på förhoppningar om framtida storverk. 18-åringen från Venezuela är kanske världsfotbollens största talang, men ännu så länge är hon bara en talang. Hennes meriter från seniorfotboll är långt ifrån så goda att de borde räcka till en nominering i det här sammanhanget. Vad jag kan se har hon bara gjort en handfull A-landskamper, och klubbmässigt har hon spelat sju matcher i den amerikanska andraligan UWS.

På de sju matcherna gjorde hon i och för sig fem mål och imponerade så mycket att hon utnämndes till ligans bästa spelare. Men att sätta Castellanos före exempelvis Marta, Christine Sinclair och Saki Kumagai känns ju tyvärr som ett dåligt skämt. Hur tänkte juryn?

Det känns öppet om vem som kommer att vinna. Sannolikt står både Uefas och Fifas priser just nu i första hand mellan de båda damallsvenska bekantingarna Harder och Martens.

Pernille Harder

Där skulle jag sätta liten fördel för Harder i Uefapriset som även täcker hösten 2016. För danskan har ju under den här perioden fört LFC till damallsvenskt guld, lyft Wolfsburg till guld i Frauen-Bundesliga och fört Danmark till EM-final.

Lieke Martens

Martens har dominerat damallsvenskan under våren och fört Nederländerna till EM-guld – där hon dessutom prisades som turneringens bästa spelare. Gissningsvis väger EM-framgångarna tungt för nederländskan, så hon kanske har liten fördel i Fifapriset.

Fast jag skulle tyvärr inte bli förvånad om Lloyd vann igen…

Den stora guiden till Champions Leaguefinalen 2017

I morgon 20.45 är det dags för årets största match i klubbsammanhang, finalen av Champions League. Här är min stora guide till det franska gigantmötet:

Final i UEFA Women’s Champions League 2016/17
Torsdag den 1 juni 20.45:
Olympique Lyonnais–Paris Saint-Germain

Plats: Cardiff City Stadium, Cardiff, Wales
Domare: Bibiana Steinhaus, Tyskland. Assisterande domare: Katrin Rafalski och Christina Biehl, båda Tyskland. Fjärdedomare: Riem Hussein, Tyskland.

Bibiana Steinhaus

TV: Eurosport 1 20.45, kommentatorer Marcus Bühlund och Sara Thunebro.
Tips: 65–35
Lagens tio senaste möten i tävlingssammanhang:
19/5 2017, cupfinal (neutral plan): Lyon–PSG 1–1, Lyon vann efter straffläggning.
13/5 2017, ligan: Lyon–PSG 3–0
17/12 2016, ligan: PSG–Lyon 1–0
2/5 2016, Champions League: PSG–Lyon 0–1
24/4 2016, Champions League: Lyon–PSG 7–0
5/2 2016, ligan: PSG–Lyon 0–0
27/9 2015, ligan: Lyon–PSG 5–0
21/2 2015, ligan: PSG–Lyon 0–4
12/11 2014, Champions League: Lyon–PSG 0–1
8/11 2014, Champions League: PSG–Lyon 1–1
Totalt: Lyon sex segrar (varav en efter straffäggning), PSG två segrar och två oavgjorda matcher. Målskillnad (utan straffar) 24–4 till Lyon.

Troliga startelvor:
Lyon: 16 Sarah Bouhaddi – 29 Griedge Mbock Bathy, 3 Wendie Renard (kapten), 21 Kadeisha Buchanan – 5 Saki Kumagai – 8 Jessica Houara d’Hommeaux, 10 Dzsenifer Marozsán, 23 Camille Abily, 7 Amel Majri – 13 Ada Stolsmo Hegerberg, 9 Eugénie Le Sommer. Tränare: Gérard Prêcheur.

PSG: 1 Katarzyna Kiedrzynek – 5 Sabrina Delannoy, 4 Laura Georges, 14 Irene Paredes – 12 Ashley Lawrence, 24 Formiga, 26 Grace Geyoro, 28 Shirley Cruz Traña (kapten), 17 Eve Perisset – 18 Marie-Laure Delie, 10 Cristiane. Tränare: Patrice Lair.

Kommentar: Fransk damfotboll är glödhet. Sedan Olivier Echouafni tog över som förbundskapten i september har Frankrike varit världens bästa lag. Man har inte förlorat en enda landskamp under Echouafni, och då har man ändå mött lag som Tyskland, USA, England (två gånger), Spanien, Nederländerna och Brasilien.

Dessutom kommer alltså båda lagen i Champions Leaguefinalen för första gången från Frankrike. Det är andra gången två lag från samma land ställs mot varandra. 2006 möttes tyska storklubbarna Frankfurt och Potsdam.

För 2010-talets europeiska suveräner Lyon är det här den sjätte finalen. Man har chansen att ta sin fjärde titel och därmed tangera Frankfurt i flest antal segrar.

Lyon har alltså totalt sett varit världens bästa klubblag under 2010-talet – och är det troligtvis fortfarande. Svensklaget är således storfavoriter i den här finalen. Lyon har både historiken och formen på sin sida, dessutom har man den bästa spelartruppen. Man har ju bland annat alla tre forwardsen från Fifpros världslag.

Lyon har även ett fantastiskt kantspel, världens bästa försvarsspelare i Wendie Renard och ett par otroligt passningsskickliga centrala mittfältare i Saki Kumagai, Camille Abily och Dzsenifer Marozsan.

Det mesta talar alltså för att man försvarar sin titel. Svensklaget har ju alltså 24–4 på PSG i lagens tio senaste möten. På de 14 senaste har man 30–5.

Ändå vill jag kasta in en liten varning för PSG. Det är andra gången Parisklubben är i en Champions Leaguefinal. De har ett bättre lag den här gången än de hade 2015, då man föll mot Frankfurt. I höstas var ju faktiskt PSG Frankrikes bästa lag, de vann mot Lyon i höstmötet och ledde ligan utan poängförlust vid juluppehållet.

Men under trettondehelgen kom nyheten som sänkte PSG i ligan. Det visade sig att laget missat att skriva upp en spelare i laguppställningen vid 4–0-segern mot Albi. Där förlorade PSG fyra poäng, och i förlängningen också en plats i höstens Champions League.

PSG måste alltså vinna finalen för att få spela i Champions League till hösten. På så sätt är det tung press på Parisklubben. Även om Lyon har den större vinnarkulturen har PSG flera rutinerade och meriterade spelare som Laura Georges, Shirley Cruz samt brasilianska duon Formiga och Cristiane.

PSG var starkt i cupfinalen härom veckan, där gjorde för övrigt Cristiane ett fantastiskt mål. Jag har lagt upp det här klippet förr, men det går att se om många gånger:

Cristiane känns för övrigt som det stora hotet mot Lyon. Hon är fortfarande en av världens allra bästa forwards. Minns hur Brasilien tappade i kvalitet i fjolårets OS när Cristiane sträckte sig, och inte längre klarade av att spela 90 minuter.

Spelar Lyon på sin toppnivå vinner man finalen med flera måls marginal. Men faktum är att Lyon hittills aldrig spelat på sin toppnivå i en UWCL-final. Och utöver alla styrkor har man förstås även några svagheter.

En svaghet är att det brukar kunna se lite spänt ut i stora finaler. En annan är att målvakt Sarah Bouhaddi ibland kan göra rätt grova missbedömningar. Och en tredje är att den kanadensiska mittbacken Kadeisha Buchanan ibland satsar lite vårdslöst i sina tacklingar, och därmed drar på sig rätt många fasta situationer i och kring straffområdet.

De troliga startelvor jag tagit ut ovan bygger på hur lagen ställde upp i den franska cupfinalen härom veckan. Möjligen kan Veronica Boquete vara aktuell för att starta i PSG, annars tror jag inte på så många förändringar i Parislagets elva från cupfinalen.

Hos Lyon gissar jag på fler ändringar. I varje fall tror jag att Méline Gérard, som vaktade målet i cupfinalen, och Elodie Thomis får ge plats i startelvan för Sarah Bouhaddi och Jessica Houara d’Hommeaux. Men även Pauline Bremer och Alex Morgan skulle kunna vara tänkbara för spel från start. I Morgans fall är hon tillbaka i truppen efter sin skada (bristning i baksida lår på vänsterbenet). Om hon hade varit frisk under någon vecka tror jag att hon hade startat, trots att hon gjort förhållandevis få mål i Lyontröjan – exempelvis ”bara” fem på åtta matcher i ligan.

När det gäller Caroline Seger är hon inte riktigt nära startelvan. Kanske, kanske att det kan bli aktuellt med ett inhopp.

* På svensk mark fick vi en skräll i dag när Djurgården vann med 1–0 mot Eskilstuna i damallsvenskan. Jag kan inte säga att jag kollade matchen speciellt koncentrerat. Men av det jag såg kunde det ha gått hursomhelst. Båda lagen hade chanser att vinna.

Resultatet innebär att en redan jämn tabell blir ännu jämnare. I helgen kan det bli ännu mer rafflande. Det är ju nämligen tre matcher där bottenlag ställs mot lag i mitten. Vinner bottenlagen Kvarnsveden (mot LB07), Kif Örebro (mot Vittsjö) och Hammarby (mot Göteborg) kommer väldigt många lag vara indragna i nedflyttningsstriden.

Om Rosengård reser sig och slår Kristianstad kan laget plötsligt ha riktig kontakt i guldstriden igen, för Linköping har en tuff bortamatch i Piteå på söndag. Även om LFC är favoriter i matchen utesluter jag inte ett kryss där.

* Jag hade helt tappat bort cupsemifinalerna i mitt förra inlägg. Där gick det som förväntat, alltså med segrar för just Linköping och Rosengård. Det blir en kul cupfinal i höst.

* Ovan har jag nämnt Frankrike och deras landslag. I går presenterades deras EM-trupp. Den ser ut så här:

Det är förstås en grymt stark trupp. På pappret har fransyskorna det bästa laget. Det är som vanligt deras bristfälliga vinnarkultur som talar emot dem. Frankrike har ju som bekant aldrig tagit medalj i ett stort mästerskap på seniornivå ännu.

* I går presenterades även vinnaren i BBC:s pris till årets bästa spelare i världen. Det gick till Ada Hegerberg. Jag hade kanske inte valt norskan just nu, men nog är man bra när man vinner den franska skytteligan även när man har en lite sämre säsong.

* I England pågår vårserien, en serie som jag egentligen inte förstår vad den är bra för. Såvitt jag förstått är det mest en träningsserie i väntan på EM.

Jämnt är det i alla fall. Med en omgång kvar ligger fyra lag inom en poäng. Arsenal vann med 1–0 mot Manchester City i helgen. Där stod Jordan Nobbs för ett snyggt frisparksmål:

Det spelades en full omgång i dag. Där vann de tre topplagen Chelsea, Man City och Arsenal sina matcher. Chelsea leder tabellen inför slutomgången på bättre målskillnad än Man City.

* Slutligen till USA där helgens TV-match i Houston väckte känslor. Redan innan avspark fick matchtiden kritik, eftersom det ansågs vara för varmt i Texas mitt på dagen under den här årstiden.

Kritikerna fick vatten på sin kvarn när engelska Rachel Daly kollapsade just efter slutsignalen.

Det gjordes även snygga mål i NWSL i helgen. Inte minst det här frisparksmålet av Debinha:

Fransk final, 30+ och helgens damallsvenska matcher

Som väntat blir det en helfransk final i Champions League. Jag såg stora delar av Lyon–Manchester City, och även om Lyon aldrig var riktigt illa ute levde matchen trots allt hela vägen – vilken man ju inte hade förväntat.

Det är ju nämligen högst oväntat att Lyon nu har förlorat två raka hemmamatcher i WCL med 1–0. I går gjorde man det trots att man dominerade spelet och att Manchester City inte förmådde skapa mycket av egen kraft. Målet fick ju exempelvis Carli Lloyd till skänks av Sarah Bouhaddi:

Under matchen imponerades jag mest av Wendie Renard och Saki Kumagai. Deras skicklighet är grunden i Lyons spel. Renard är snabb, stark, passningssäker, bra i luftrummet – hon har i princip alla de egenskaper en mittback önskar. Kumagai är bolltrygg, passningsskicklig, placeringssäker och alltid spelbar – en klockren defensiv innermittfältare.

Saki Kumagai

Att man sedan har tre av världens allra bästa forwards gör ju inte saken sämre. I går var ingen av dem speciellt effektiv, men så lurades Lyon också på ett par kanonlägen av domaren.

Det är ju så tråkigt att det på höginternationell nivå ofta är domaren som är klart sämst på planen. Så var det även i den här matchen. Bland annat missade den schweiziska huvuddomaren en given straff när Karen Bardsley mejade ner Alex Morgan vid straffområdesgränsen. Domaren dömde också bort Lyon när Morgan fick öppet läge i Citys straffområde efter en nickduell. I andra riktningen fick målskytten Lloyd gult kort efter att ha stått för en klockren brytning.

Morgans straffsituation var ännu mer solklar än den här som PSG fick straff mot Barca för:

I finalen blir förstås Lyon storfavoriter. PSG är bra, men det känns som att det bara är nerver som kan sänka Lyon i Cardiff.

Innan jag går vidare till damallsvenskan tänkte jag rapportera om skilda världar för fjolårets två största stjärnor i serien.

Publiken i Wolfsburg gav stående ovationer när Pernilla Harder byttes ut efter 61 minuter och tre mål mot Mönchengladbach i dag. I USA däremot frågasattes Marta av egna lagkaptenen Ashlyn Harris. Hårt att ge sig på en lagkompis som knappt varit i laget i en vecka…

Så till damallsvenskan. Innan jag går in på matcherna tänkte jag bara berätta om en liten upptäckt jag gjort i dag.

Jag funderade lite över lite äldre och rutinerade svenska spelare, och började kolla hur många i damallsvenskan som fyllt 30 år. Av de svenska spelarna hittade jag bara sju stycken. Inte ens om man lägger man till de (Lina Nilsson, Hanna Pettersson och Sandra Adolfsson) som kommer fylla 30 under kalenderåret får man ihop en elva.

Jag kan ha missat någon, men här är de svenska 30+-spelare jag hittade i året damallsvenska:

* Carola Söberg,
* Annica Svensson,
* Marie Salander,
* Lisa Dahlkvist,
* Katrin Schmidt,
* Madeleine Tegström,
* Lotta Schelin .

Utomlands finns ytterligare fem svenska elitspelare som fyllt 30, i Hedvig Lindahl, Stephanie Öhrström, Linda Sembrant, Nilla Fischer och Caroline Seger. Men jag måste säga att jag ändå blev lite förvånad. Jag hade inte tänkt på att vi har sådan brist på rutinerade svenska spelare.

Så till matcherna i den tredje omgången. Det började med Örebro–Hammarby, en match jag bara har sett den första halvleken av. Där var Hammarbys inledande press imponerande vass. Den första kvarten var Bajen överlägset, och stressade sönder ett betydligt mer namnkunnigt motstånd. Man hade betydligt bättre passningskvalitet och hade så långt överlägset mycket större bolltrygghet.

Även om Hammarby gjorde det bra kan jag inte låta bli att vara besviken på Örebros start. Laget var passivt, och visade upp ett otroligt svagt passningsspel. Så dålig kvalitet får inte ett lag med massor av landslagsmeriterade eller -aspirerande spelare ha i sitt uppbyggnadsspel. Faktum är att hemmaspelarna inledningsvis såg ut som träben, eller som att de spelade i träskor.

Det kändes faktiskt som att Örebrospelarna varken hade kompetens eller någon strategi för hur de skulle spela sig förbi en hög press. Mitt i halvleken bedarrade dock Bajens press, samtidigt som Örebro började få ordning på sitt passningsspel. Hemmalaget jobbade sig in i matchen och lyfte spelet, dock utan att kunna spela till sig en enda riktig målchans före halvtidsvilan.

Eller, en bra chans hade man ju. Örebro blev ju faktiskt bestulet på ett mål av domaren Malin Johansson. För det är ju ett otroligt svagt domslag att ge Emma Holmgren frispark när målvakten släppte in en frispark från mittplan i 28:e minuten.

Målet berodde ju på bristfällig tajming från Holmgren, inte på någon ojusthet. Jag har haft höga förväntningar på Holmgren inför hennes debutsäsong i damallsvenskan, men i de tre första omgångarna har målvaktstalangen inte hållit den nivå jag hoppats på. Hon har blandat och givit alldeles för mycket. Vi får se om hon kan lyfta sig framöver.

I den andra halvlek jag bara sett höjdpunkter från reste sig till slut Örebro och Julia Spetsmark gjorde två snygga mål. Örebro känns som ett mittenlag.

Kul för Hammarby att ta första poängen, och dessutom lyfta över nedflyttningsstrecket. De passerade den andra nykomlingen, LB07 som vek ner sig rejält i vattenmassorna på Limhamns IP i omgångens andra match. Så där håglöst får inte Malmölaget uppträda om man skall spela vidare i damallsvenskan även 2018. De fina intentionerna från de två första omgångarna var som bortblåsta.

Kristianstad däremot visade klass i Skånederbyt. 3–0-segern måste ha smakat mumma för Elisabet Gunnarsdottir och hennes spelare. Faktum är att laget hade elva raka damallsvenska matcher med insläppta mål bakom sig, och man hade inte gjort fler än två i en damallsvensk match sedan mötet med AIK i sista omgången 2015 (seger med 5–0).

Nu höll man nollan och gjorde dessutom tre mål i samma halvlek. Det här kan visa sig bli en nyckelseger för KDFF. Inte minst om det visar sig att det lossnade för tvåmålsskytten Amanda Edgren. Jag har gillat hennes irrationella och kreativa spelstil ändå sedan jag såg henne göra korta inhopp för Göteborg. Edgren har potential att vara en damallsvensk stjärna – om hennes självförtroende bara når samma nivå som hennes talang.

Om det var monsunregn i Malmö i går var det snö i Piteå i dag. Där inledde hemmalaget genom att visa dåligt självförtroende i mötet med Kvarnsveden. Framför allt fick Madelen Janogy stora darren när chanserna dök upp. Även hon fick dock spräcka nollan till slut – något Piteå kan ha nytta av framöver.

Jag har gillat Julia Karlernäs sedan jag såg henne första gången. I dag visade hon mod och tajming när hon nickade in de två första målen. Medan övriga spelare duckade eller tittade bort gick Karlernäs distinkt mot bollen.

Utöver Karlernäs var matchens huvudpersoner June Pedersen – seriens bästa hörnläggare hade tre assist, samt duon Hilda Carlén och Tabitha Chawinga. Chawinga hade en handfull högkaratiga målchanser, men varje gång stod Carlén i vägen. Pitemålvakten är oftast bra på närspelet, i dag var hon briljant. Det var verkligen en match som passade Carlén, och hon visade hög klass.

Chawinga däremot får fila lite på avsluten. Kanske att hon kan gå i skola hos Marija Banusic. I dag hade jag hoppats för kolla in skytteligaledaren mer noggrant. Men hon var inte i speldugligt skick, och följde matchen från läktaren.

Då klev i stället Jessica Samuelsson fram som matchvinnare. Högerbacken vikarierade som högerforward, och när även Kristine Minde tvingdes kliva av i paus var det Samuelsson som stod för tyngden i LFC:s anfall. Faktum är att jag skrattade till lite när Samuelsson missade tajmingen vid något inlöp på inlägg i början av matchen. Jag tänkte, att ”ok då, hon är ju back egentligen”.

Men därefter omvärderade jag min bild av Samuelssons löpningar i straffområdet. Den rörelse hon hade vid 1–0-målet var nämligen bättre än vad man brukar får se från flera av våra landslagsforwards. Har ni tillgång till höjdpunkterna på damallsvenskan.tv, kolla gärna hur Samuelsson stannar till, backar (och får samtidigt med sig Hallbera Gisladottir någon meter bakåt) innan hon sätter fart in i den lucka som bildats. Högklassigt forwardsarbete!

Även om det satt hårt åt var ju LFC:s seger helt i sin ordning. Lina Hurtig var väldigt bra ute på vänsterkanten, men hamnade inte i avslutningslägen. Tove Almqvist var också bra, och hade tre kanonchanser. Avsluten var dock både för tama och för snälla. Skönt då för LFC att Samuelsson var på hugget. Två mål, ett ribbskott och ett friläge är ju mer än godkänt facit för en vikarie…

Slutligen några ord om elitettan. Där är Växjö och Assi enda fullpoängarna efter tre omgångar. Växjö vann tippade toppmötet med Umeå med 1–0 efter mål av Anna Anvegård på frispark. Jag har inte sett det, men det är officiellt bokfört som självmål eftersom bollen tydligen ändrade riktning på en Umeförsvarare.

Assi vann klart mot Sundsvall och känns som ett stabilt mttenlag, kanske med chans på övre halvan. Om Kalixgänget däremot hänger med i kampen om de allsvenska platserna någon längre period skulle det vara en skräll.

Känslan efter tre av 26 omgångar är att kampen om de två topplatserna kommer att stå mellan Växjö, Umeå, Kalmar och kanske även AIK.

Däremot verkar det som att jag övervärderade Mallbacken rätt rejält när jag såg dem göra en bra halvlek mot Göteborg FC i våras. Värmländskorna står på noll poäng och får nog svårt att blanda sig i den absoluta toppstriden.

Vid dagens förlust i Kalmar gjorde Amanda Fredriksson hattrick. Det går att se på den här länken. Apropå Kalmar har deras lagkapten Mathilda Johansson Prakt dragit av korsbandet, och därmed spelat klart för i år.

 

Flera oförklarliga nomineringar

I veckan har listorna presenterats över vilka tio spelare respektive vilka tio tränare som kan komma att prisas som bäst i världen på Fifagalan i januari.

Det brukar finnas anledning att förundras över nomineringarna. Och tyvärr är det större anledning till förundran än vanligt i år. Flera nomineringar är nämligen rätt oförklarliga.

Lotta Schelin

Lotta Schelin

Det glädjande för svensk del är att vi har med både Pia Sundhage bland ledarna och Lotta Schelin bland spelarna. Det är två nomineringar jag själv inte hade gjort, men som jag ändå har full förståelse för.

De som tar ut kandidaterna till de här priserna tittar ofta mest på rena titlar, och sett till det har både Sundhage och Schelin bra år bakom sig. Sundhage ledde ju Sverige till ett oväntat OS-silver och Schelin har varit med och tagit trippeln med Lyon samt att hon var lagkapten vid OS-silvret.

Sedan är det väl ganska talande att Schelin inte ens nämndes när Radiosporten i veckan diskuterade vem som skall vinna diamantbollen. Och då lyfte ändå expert Johanna Frisk fram fem olika kandidater: Linda Sembrant, Hedvig Lindahl, Nilla Fischer, Caroline Seger och Lisa Dahlkvist.

Tillbaka till Ballon d’Or. De tio nominerade spelarna är:

* Schelin
* Carli Lloyd, USA
* Christine Sinclair, Kanada
* Saki Kumagai, Japan
* Marta Vieira da Silva, Brasilien
* Camille Abily, Frankrike
* Amandine Henry, Frankrike
* Dzsenifer Marozsan, Tyskland
* Sara Däbritz, Tyskland
* Melanie Behringer, Tyskland

Här är det riktigt häpnadsväckande att inte Ada Stolsmo Hegerberg finns med bland kandidaterna. Norskan prisades tidigare i år som den bästa spelaren i Europa – ett pris där hon ansågs ha varit bättre än åtta av de tio nu nominerade. Hegerberg skulle självklart ha varit med på den här listan.

Ada Stolsmo Hegerberg

Ada Stolsmo Hegerberg

När jag tog ut mitt världslag efter OS platsade varken Schelin, Lloyd, Henry eller Marozsan. Jag tyckte exempelvis att Tobin Heath var klart bästa spelare i USA under OS. Och de franska spelare som imponerade mest var mittbackarna Wendie Renard och Griedge Mbock Bathy. Framför allt Renard tycker jag borde vara självklar på den här listan.

För övrigt var förstås inte heller Kumagai med i mitt OS-världslag, men det berodde ju på att Japan inte hade kvalat in. När jag tittar på de tio kandidaterna tycker jag att just japanskan, Marta och Behringer borde vara de tre finalisterna. Där tippar jag tysk seger, även om jag hade föredragit om någon av de andra två hade vunnit. Men det verkar ju vara ganska mycket lotteri kring de här priserna så man vet aldrig.

De tio nominerade tränarna är:

* Sundhage
* Thomas Wörle, Bayern München
* Gerard Precheur, Lyon
* John Herdman, Kanada
* Jill Ellis, USA
* Martina Voss-Tecklenburg, Schweiz
* Silvia Neid, Tyskland
* Oswaldo Vadao, Brasilien
* Philippe Bergeroo, Frankrike
* Vera Pauw, Sydafrika

Här vimlar det av oväntade namn, vilket både är positivt och negativt. De fyra sistnämnda är exempelvis inte kvar på de poster de har nominerats för. Bergeroo fick sparken efter ett misslyckat OS, men kan nu bli bäst i världen. Udda.

Ellis har inte fått sparken, men hon ledde USA under lagets största mästerskapsmisslyckande någonsin, ändå finns hon med här. Också udda.

Voss-Tecklenburg har jag svårt att bedöma. Hon hade dock knappast varit med på min lista. Däremot tycker jag att Pauw är en kul nominering, hon gjorde verkligen ett väldigt bra jobb med Sydafrika. En jag däremot saknar är Alen Stajcic som gjort ett kanonjobb med Australien.

Silvia Neid

Silvia Neid

Vem vinner då? Det lär väl Neid göra, och det skulle inte på något sätt vara oförtjänt. Men personligen hade jag helst sett att Herdman fått priset. Det han uträttat i Kanada är högst beundransvärt.