En blogg om internationell damfotboll

Johan Rydén, sportreporter på Borås Tidning, bloggar om damfotboll på allra högsta nivå

En blogg om internationell damfotboll

Kategoriarkiv: Vivianne Miedema

* Född 15 juli 1996 i Hoogenveen, Holland.
Målfarlig forward i Hollands landslag och i Arsenal. EM-guld 2017, blev då tvåa i EM:s skytteliga. Gjorde 16 mål och blev skyttedrottning i Europas VM-kval till Kanada 2015. Debuterade i högsta divisionen i Holland redan som 15-åring. Gjorde sedan 78 mål på 69 matcher för Heerenveen i Holland 2011–14. Skrev treårskontrakt med Bayern München sommaren 2014. Tysk mästarinna med dem 2015 och 2016. Lämnade för Arsenal sommaren 2017.

Sen vändning när Kina vann Asiatiska mästerskapen – Vietnam till VM

Publicerad den av
14

Sydkorea ledde finalen i Asiatiska mästerskapen med 2–0 med 25 minuter kvar att spela. Men Kina stod för en anmärkningsvärd vändning och tog titeln via 3–2-seger.

Det var nionde gången Kina vann Asiatiska mästerskapen, men första sedan 2006. Kina spelade väldigt taktiskt både i semifinalen mot Japan (seger på straffar) och i finalen. I båda matcherna valde man att matcha skyttedrottningen Wang Shanshan som mittback.

I semifinalen var det nog ett riktigt smart drag. Där hade Japan både stort övertag i bollinnehav (67–31) och i antal målchanser (18–4 i avslut inne i straffområdet). Kina försvarade sig framgångsrikt, och egentligen hade man bara två målchanser på 120 minuter – båda blev mål.

Lagkapten Shanshan var lysande, och blev den stora matchvinnaren. Hon gjorde en kanonmatch som mittback, var uppe och fixade kvitteringen i slutet av förlängningen – och avgjorde straffläggningen. Höjdpunkter här.

I semifinalen satte Kina vassa speluppläggaren Wang Shuang på bänken, och bytte aldrig in henne. I finalen var Shuang tillbaka i startelvan, dock utan att göra något större väsen av sig. Även här fick däremot Shanshan en viktig roll. Det var när man stuvade om i laget och flyttade upp henne som forward som vändningen kom. Det var även hon som stod för den fina assisten till segermålet.

Det var inte oväntat att Shanshan prisades som turneringens bästa spelare.

Sydkorea startade med samma startelva i alla tre slutspelsmatcherna, en elva som finaldagen var 29,9 år i snitt. Det var alltså sannolikt sista chansen för den här sydkoreanska generationen att vinna en stor titel. Det var således inte konstigt att de sydkoreanska spelarna såg förkrossade ut vid slutsignalen.

Fler höjdpunkter från finalen ser du här.

Asiatiska mästerskapen var alltså även Asiens VM-kval. Där fanns det en plats kvar att spela om efter kvartsfinalerna. Den platsen gick till Vietnam, som således blev sjunde lag att bli klart för nästa års VM-slutspel.

Vietnam blev det via segrar mot Thailand (2–0) och Taiwan (2–1) i den avgörande kvalgruppen. Inför söndagens match mot Taiwan var Vietnam tvåa på sämre målskillnad. Det krävdes alltså seger i dag. Jag såg den sista halvtimmen, och där spelade Vietnam framgångsrikt på resultatet. Taiwan förmådde inte skaka de rödklädda vietnameserna.

Vid slutsignalen jublade Vietnam nästan lika mycket som Kina gjorde över guldet. Det blir första gången Vietnam spelar ett VM-slutspel i fotboll. Höjdpunkter från den avgörande kvalmatchen ser du här.

Helgens vinnarlag i den europeiska klubbfotbollen är Chelsea. Londonklubben vann med 1–0 mot Manchester City efter fint segermål på nick från Guro Reiten. Därmed har Chelsea skaffat sig ett läge där man går upp i ligaledning om man vinner sin hängmatch. Ett bra läge för formstarka Jonna Andersson och de andra Chelseasvenskorna.

För Filippa Angeldahl är det dock rena natta. Med nio matcher kvar är hennes Manchester City tio poäng från serieledning och fem från Champions Leagueplats. Och Angeldahl själv hamnar allt längre ute i kylan. Hon fick hyfsat mycket speltid i början av serien. Men trenden är långt ifrån positiv.

Hon startade i och för sig mot Nottingham i FA-cupen i slutet av januari. Men i de tre senaste matcherna mot kvalificerat motstånd har landslagsmittfältaren blivit kvar på bänken hela matcherna. Det ser ut som att City just nu har fyra eller fem andra centrala mittfältare som ligger före Angeldahl i turordningen. Knappast det hon tänkte sig när hon lämnade Häcken i höstas.

Arsenal leder fortsatt WSL med två poängs marginal, men med en match mer spelad. Jonas Eidevall:s lag var riktigt illa ute i lördagens match mot Manchester United. Man har haft rejäl ruljans i backlinjen på sistone, och det känns inte riktigt tryggt i defensiven för tillfället. Så även mot United.

Det var dessutom underläge med 1–0 när Katie McCabe drog på sig sin andra varning. Med en spelare mindre på planen slog dock Stina Blackstenius till med sitt första ligamål i England och ordnade en poäng.

På sin 26-årsdag stod Blackstenius för en smart löpning, fin förstatouch – och ett riktigt bra avslut från friläge. Blackstenius insats stod dock i skuggan av Vivianne Miedema:s assist. Eidevall drog ner sin skyttedrottning på centralt mittfält, och hon visade verkligen att hon även behärskar rollen som framspelare. Årets assist?

Noterbart för övrigt att Arsenal och Chelsea möts i en tidig seriefinal på fredag 20.45 – en match som kan bli otroligt avgörande för utgången av guldstriden.

Slutligen glädjande nyheter från Italien. Linda Sembrant var i dag tillbaka i match för första gången efter hennes korsbandsskada. Comebacken gjordes när Juventus vann med 1–0 mot tabelljumbon Hellas Verona. Sembrant startade och spelade 84 minuter i sin comeback. Juventus fick spela med en spelare mindre sista 25 minuterna, det sedan göteborgaren Anahita Zamanian fått två gula kort, och tårögd tvingades lämna planen.

Musovic till Chelsea – ett bra miljöombyte

Publicerad den av
28

Det har gått en vecka sedan det senaste inlägget. En händelserik vecka. Det förra inlägget hette Karlernäs till Sevilla – ett bra miljöombyte. Nu behövde jag bara byta namn, i övrigt kunde jag återanvända rubriken.

För i dag har alltså Zecira Musovic presenterats som nyförvärv av engelska ”ligaledarna” Chelsea. Jag sätter ligaledarna inom citationstecken eftersom Chelsea ligger tvåa i tabellen, men har en match mindre spelad och leder om man räknar snittpoäng.

Jag tror alltså att det här är ett bra miljöombyte för Musovic. Jag tror nämligen att hon behöver ha lite eld i baken för att ta nästa steg i utvecklingen. Det senaste året har Jennifer Falk både gått förbi och dragit ifrån i kampen om platsen som förstamålvakt i landslaget. Det är förstås en kamp som förhoppningsvis även Hedvig Lindahl lär vilja vara med i framöver.

Jag vet att många av er som läser bloggen tycker att Lindahl borde flytta på sig och ge plats för de yngre. Jag delar inte den uppfattningen. Sverige har inte så många toppspelare att vi har råd att sätta en åldersgräns för landslagsspel. Jag tycker att Peter Gerhardsson resonerar klokt när han säger att han inte bryr sig om ålder, utom om förmåga. Det spelar ingen roll om spelarna är 15 år eller 40 – bara de är tillräckligt bra för landslagsspel.

Och jag tycker alltså inte att Musovic har varit tillräckligt bra för att spela i landslaget. Men jag tror att hon kan bli. Hon är bara 24 år, vilket är väldigt ungt för en målvakt.

Jag tyckte exempelvis inte att Hedvig Lindahl höll på internationell nivå förrän hon passerade 30-strecket. Men då blev hon å andra sidan plötsligt en världsmålvakt.

Zecira Musovic

Zecira Musovic kan definitivt ha en liknande utveckling – om hon får rätt utmaningar. Och klivet till Chelsea är helt klart en utmaning. I Rosengård har hon varit lite för självskriven i ett par år. Det är inte bra för motivationen. I Chelsea är hon långt ifrån självskriven – vilket bör bli en motivationsboost. 

Det blir i alla fall väldigt spännande att följa henne i WSL.

I hennes sista match för Rosengård var hon närmast arbetslös. Det var ju redan vid lottningen klart att Malmöklubben skulle avancera till åttondelsfinal i Champions League.

Georgiska Lanchkhuti var sannolikt det allra sämsta laget Rosengård mött på hela året. Och då har man ändå mött både Västerås BK 30 och Eskilsminne i Svenska cupen. Mot Lanchkhuti blev det totalt 17–0 efter 7–0 borta och 10–0 i Malmö i onsdags.

Rosengårds största hjälte i onsdags hette Daniela Sabatino. Den 35-åriga forwardsstjärnan nickade nämligen till i femte övertidsminuten i Prag och gjorde målet som tog Fiorentina vidare på Slavia Prags bekostnad. Målet som går att se tre minuter in i det här klippet gör att Rosengård blir seedat när åttondelsfinalerna lottas i februari:

Det innebär att Rosengård kommer att möta något av följande lag i nästa omgång:

  • Fortuna Hjörring
  • Biik Kazygurt
  • St Pölten
  • Sparta Prag
  • Atletico Madrid
  • Vålerenga/Bröndby
  • Fiorentina
  • LSK Kvinner

Där är Atletico Madrid nitlotten. Mot alla andra lag kommer Rosengård att vara klar favorit att avancera vidare till kvartsfinal.

Den här upplagan av Champions League var ju annars den där vi i många år fått höra att Göteborg skulle spela final.

Men Göteborg var aldrig nära mot Manchester City. Som jag skrev efter första matchen förlorade de svenska mästarinnorna dubbelmötet för länge sedan – när man snålade och skrev kontrakt som löpte ut den sista november.

Därmed tvingades man spela mot det engelska storlaget med ett B-lag. Och det går förstås inte. Göteborg hade slagit ur underläge även med starkast möjliga uppställning. Men då tror jag att de hade haft en riktigt bra chans till avancemang.

Nu var man chanslösa. Det var kattens lek med råttan hela matchen i onsdags, något som ju faktiskt känns lite pinsamt för svensk damfotboll. När vi äntligen har lag som kan konkurrera på internationell nivå gör klubbledningarna bort sig. Tråkigt.

Det gör alltså att Göteborgs annars så succéartade säsong avslutas vid skampålen.

Och vi kommer att påminnas om pinsamheten under hela första halvåret 2021. Finalen i den här upplagan av Champions League spelas ju nämligen just i Göteborg.

Johanna Rytting Kaneryd

Innan jag lämnar Göteborg och Rosengård noterar jag att Johanna Rytting Kaneryd valt att byta mellan topplagen. Det tror jag också är ett smart val, både av spelare och klubb. Hon är inte samma turbo på kanten som Natalia Kuikka och Emma Koivisto, men har ändå egenskaper som bör passa in bra i Göteborgs spelsätt. Om inte annat skulle hon kunna ersätta Rebecka Blomqvist i rollen bakom de båda forwardarna.

En annan anmärkningsvärd värvning den här veckan var att Piteås finska talang Vilma Koivisto går ner i elitettan, till Umeå IK. Känslan var att Koivisto höll på att växa fram till en riktigt bra damallsvensk spelare. Hon bör således vara ett kanonförvärv i elitettan.

Det har varit en massa andra truppförändringar i damallsvenskan den här veckan. Bland annat har AIK gjort två spännande värvningar i Japan och Island, samt skrivit långtidskontrakt med tre mycket intressanta framtidsnamn. Allt om damallsvenskan silly season hittar ni som vanligt på bloggens speciella silly seasonsida.

Kollar vi utomlands så var det Fifa-gala i går. Där fick vi veta att världens bästa spelare 2020 heter Lucy Bronze. Av det jag sett har hon inte varit lika bra i år som hon var i fjol. Bronze var således inte mitt val. Däremot kan jag tycka att det är kul att en ytterback får priset. För normalt står ytterbackar i princip lägst i rang vid sådana här prisutdelningar.

Vi fick också veta att Sarina Wiegman varit världens bästa tränare i år. Det var ännu konstigare. Wiegman fick antagligen priset för att hon skall bli Englands nästa förbundskapten. Eller så fick hon det för att hon förde Nederländerna till EM-guld 2017 och VM-final 2019.

Meriterna 2020 är nämligen mindre bra. Det nederländska landslaget har i och för sig kvalat in till EM-slutspelet. Men på åtta landskamper i år har man fyra segrar (två mot Kosovo och en vardera mot Ryssland och Estland), tre kryss och en förlust mot USA. Inte mycket att skryta med.

Vid Fifagalan valdes även Lyons Sarah Bouhaddi till världens bästa målvakt. Det konstiga här är att vid samma gala presenterades Fifpros officiella världslag. Där hette målvakten Tiane Endler. Jag hade röstat för Endler i båda sammanhangen, men Bouhaddi är en väldigt bra målvakt och det är inte oförtjänt att hon fick Fifa-priset.

Däremot är många av de som är med i världslaget högst oförtjänta av sina platser. Fifpro är spelarfacket för världens alla professionella spelare. Det är alltså världens bästa spelare som röstat fram elvan. Genom sina val visar spelarna tydligt att de inte har speciellt bra koll på vad som händer i deras egen sport. Bland annat har Megan Rapinoe i princip bett om ursäkt för att hon kommit med i världslaget.

Hon har nämligen inte spelat en enda hela match i år. Totalt kom hon upp i 367 minuter, fördelat på fem matcher i det nordamerikanska OS-kvalet och tre i She Believes cup.

Rapinoes tweet om att hon kom med för att det visas för lite damfotboll på tv är nog med verkligheten överensstämmande. 

Världslaget i sin helhet: Endler – Bronze, Wendie Renard, Millie Bright – Delphine Cascarino, Barbara Bonansea, Vero Boquete, Rapinoe – Pernille Harder, Vivianne Miedema och Tobin Heath.

Utöver Rapinoe sätter man stora frågetecken kring vad Vero, Millie Bright och Barbara Bonansea gör i det där laget.

Förhoppningsvis går det att se mer damfotboll på tv under 2021. I Sverige kan man redan i morgon se spanska ligan på svensk tv, i form av det heta Madridderbyt mellan Real och Atletico. Kul att Viasat utökar sin damfotbollsbevakning.

Här är helgens svenska tv-guide:

Lördag
12.00: Real Madrid–Atletico Madrid i Liga Iberdrola på Viaplay och Viasat Sport Extra.

Söndag
13.30: Arsenal–Everton i WSL på Viaplay och Viasat Sport 1.
14.00: SC Sand–Bayern München i Frauen-Bundesliga på Viaplay.
15.30: Brighton & Hove Albion–Reading i WSL på Viaplay och Viasat Sport 1.  

I övrigt finns de en ny internationell damfotboll-community kallad wnited.com. På deras sida kan man hitta icke geoblockade tv-sändningar från internationell damfotboll. Genom dem såg jag för övrigt Lyon–Juventus i tisdags. Det var en tillställning som Lyon ägde från första till sista sekund.

Jag brukar säga att Linda Sembrant aldrig gör några misstag. Men i tisdags var ett undantag. För där stod vår svenska landslagsmittback för en riktigt grov miss som öppnade för Lyons ledningsmål.

Guide till kvartsfinalerna i Champions League

Publicerad den av
3

Vi är framme vid slutspel i den konstigaste upplagan av Champions League som spelats. Det vi skall få se de närmaste dagarna är nämligen förra säsongens turnering som skall spelas klart med nästa säsongs lag.

Exempelvis har ju svenskorna Hedvig Lindahl och Hanna Glas bytt klubbar mellan åttondels- och kvartsfinalerna. Duon är tillsammans med Amanda Ilestedt och Fridolina Rolfö Sveriges spelarbidrag till årets Champions Leagueslutspel. Dessutom har vi tre domare på plats.

Fridolina Rolfö och Hedvig Lindahl

Upplägget är sådant att de åtta kvarvarande lagen får lägga till sex nyförvärv till sina vårtrupper. Och Lindahl och Glas är tillagda av Atletico Madrid respektive Bayern München.

Kvartsfinalerna tv-sänds i Sverige av Viasat. Det tråkiga är att Uefa har lagt matcherna parallellt, två och två. Det borde ju ha gått att lägga matcherna efter varandra så att vi intresserade hade chans att se alla fyra matcherna live.

Slutspelet avgörs precis som herrarnas turnering i enkelmöten på neutral plan. Herrarna spelar i Lissabon, medan damerna skall göra upp i Bilbao och San Sebastian i Baskien i norra Spanien.

Att det både är enkelmöten och begränsat samspelta lag ökar skrällchanserna, och gör det mer svårtippat. Lyon är självklar storfavoriter. Men i enkelmöten har sex av de andra lagen faktiskt hyfsad chans mot den franska superklubben. Exempelvis tog ju PSG den franska cupfinalen nyligen till straffar.

Här är en guide till de fyra kvartsfinalerna:

Atletico Madrid–FC Barcelona

Fredag 21 augusti 18.00 på San Mames i Bilbao

TV: TV3 Sport och Viaplay
Odds: 30–70
Nya spelare, Atletico: Hedvig Lindahl, Alia Guagni, Merel van Dongen, Jade Moore, Turid Knaak och Evelyne Laurent.
Nya spelare, Barca: Ana-Maria Crnogorcevic.

Kommentar: I herrarnas turnering åkte både Atletico och Barca ut i kvartsfinal. Här kommer en av de båda spanska storklubbarna ta sig ett steg längre.

Det här är två lag som inte har spelat tävlingsmatcher sedan den 1 mars. Således två lag som inte har en aning om var de står rent formmässigt.

Ändå måste Barca räknas som jättefavorit. Kataloniens stolthet har nämligen både kontinuiteten i form av att man i princip har kvar exakt samma lag som i våras samt ett mentalt övertag efter vårens ligaseger. Dessutom har Atlético knockats av covid-19.

Medan Barca i princip kommer till spel med det lag som vann ligan i stor stil i våras tvingas Atletico klara sig utan coronasmittade kvintetten Silvia Meseguer, Deyna Castellanos, Charlyn Corral, Laia Aleixandri och Leicy Santos. Det är ett enormt tapp inför klubbens största match någonsin. Tre av de fem coronasmittade spelarna startade i lagens senaste möte, supercupfinalen i februari. De andra två byttes in.

Silvia Meseguer

Supercupen vann Barca med 3–2. Från startelvan i den matchen har Atletico även tappat målvakten Lola Gallardo och mittbacken Elena Linari. Virginia Torrecilla är kvar i klubben, men behandlas för en hjärntumör och är av förklarliga skäl inte aktuell för spel. Dessutom är brasilianska forwarden Ludmila avstängd.

Madridklubben kommer alltså till spel med ett rejält nybygge i kvartsfinalen. Även om nyförvärven är intressanta är det omöjligt att få ihop ett nytt lag på bara en träningsmatch. Inför avspark talar således det mesta för att Barca tar sig till semifinal i Champions League för andra året i rad.

Barca visade för övrigt fin form genom att krossa Montpellier med 6–1 i genrepet – siffror som utifrån klippet nedan var i underkant. 3.20 in i klippet kan man för övrigt se Marija Banusic sätta Montpelliers tröstmål på en snygg frispark.

Noterbart att klubbens ena målvaktsförvärv, franska Pauline Peyraud-Magnin inte ingår bland de sex nyförvärv som får spela i turneringen. Därmed talar allt för att Hedvig Lindahl får förtroendet i målet hos Atletico. Alternativet är 17-åriga Jana Gallego. Lindahl måste nog göra en superinsats om hennes nya klubb skall spela semifinal i nästa vecka.

Glasgow City–VfL Wolfsburg

Fredag 21 augusti 18.00 på Estadio Anoeta i San Sebastian

TV: Viasat Sport Premium och Viaplay
Odds: 5–95
Nya spelare, Glasgow: Zaneta Wyne, Janine van Wyk och Krystyna Freda.
Nya spelare, Wolfsburg: Katarzyna Kiedrzynek, Kathrin Hendrich, Lena Oberdorf och Pauline Bremer.
Domare: Tess Olofsson. Dessutom är Camilla Stendahl assisterande och Sara Persson fjärdedomare.

Kommentar: Här talar egentligen allt för Wolfsburg. Det gjorde det redan vid lottningen, och inte ens det faktum att det bara är en match har jämnat ut oddsen speciellt mycket.

Utöver att Wolfsburg har en på pappret överlägsen trupp är man även igång genom att man har spelat klart sin säsong. Glasgow däremot spelade sin senaste tävlingsmatch den 21 februari.

Visst visade SGS Essen i tyska cupfinalen att det går att skaka Wolfsburg i enstaka matcher. Essen tog ju finalen till straffar. Men min bedömning är att Essen hade ett klart bättre lag än det Glasgow kommer till spel med. I skotskornas trupp finns för övrigt ett par Sverigebekantingar i Lee Alexander och Hayley Lauder.

Hos Wolfsburg finns Fridolina Rolfö, som visade fin form genom att göra två tidiga mål vid 5–2-segern i genrepet mot Eintracht Frankfurt – ni vet den forna storklubb som fram till och med juni månad hette FFC Frankfurt.

Det mesta talar alltså för Rolfö och Wolfsburg i semifinal på tisdag 20.00. Får se om det blir ett svenskmöte med Lindahl eller om Barca pallar för favorittrycket.

Olympique Lyonnais–FC Bayern München

Lördag 22 augusti 20.00 på San Mames i Bilbao

TV: Viasat Sport Premium och Viaplay
Odds: 75–25
Nya spelare, Lyon: Dolores ”Lola” Gallardo, Ellie Carpenter, Sakina Karchaoui, Sara Björk Gunnarsdottir, Jodie Taylor och Melvine Malard.
Nya spelare, Bayern: Hanna Glas, Marina Hegering, Viviane Asseyi, Sarah Zadrazil och Lea Schüller.

Kommentar: De båda klubbarnas herrlag möttes i onsdags i semifinal. Då var det Lyon som slog ur underläge – och som inledde vasst. Men när de inte gjorde mål på sina chanser blev Bayern till slut alldeles för svårt.

Här är det lite omvänt. Bayern slår ur underläge, och måste nog ha god effektivitet om det skall kunna bli en skräll. För Lyon är ju Europas och sannolikt även världens bästa klubblag.

Lyon förlorade inte en enda tävlingsmatch under 2019 och har ännu så länge inte heller gjort det under 2020. Fast det krävdes alltså straffläggning i cupfinalen mot PSG nyligen. Lyons problem har legat i toppforwardsrollen sedan Ada Hegerberg drog korsbandet i slutet av januari. Norskan blev lagets klart bästa målskytt i det ligaspel som avslutades i förtid. Hon gjorde 14 mål på 13 matcher.

Näst flest mål gjorde lagets storstjärna Dzsenifer Marozsan med tio. Tyskan är ju annars mest känd för sina framspelningar. Hon hade också hela 13 assist, vilket är makalöst bra med tanke på att det bara spelades 16 omgångar i D1 Feminine säsongen 19/20.

Hegerberg stod faktiskt med i Lyons första anmälda trupp om 23 spelare till Champions Leagueslutspelet. Men hon uppgavs tidigt inte vara redo för spel. Och nu ska det vara bekräftat att norskan som är tidernas bästa målskytt i Champions League är struken från Lyons matchtrupp i Baskien.

Därmed är det troligt att engelska lånet från OL Reign, Jodie Taylor, kommer att agera som nia i Lyon. Taylor är knappast riktigt inspelad i laget ännu. Men hon startade och gjorde två måltjuvsmål i genrepet mot PSV Eindhoven. Det andra ser för övrigt ut att ha varit offside.

Det som är till Bayerns fördel är att man är betydligt bättre in i säsong. Frauen-Bundesliga spelades ju som bekant klart, medan D1 Feminine bröts i slutet av februari. Utöver lite cupmatcher mot varierat motstånd har Lyon bara spelat träningsmatcher sedan dess.

Amanda Ilestedt

Hos Bayern har vi två svenska spelare i Hanna Glas och Amanda Ilestedt. Ingen känns helt given i en startelva, men i genrepet mot Slavia Prag (seger med 4–0) startade Ilestedt och gjorde dessutom första målet. Däremot fick Glas nöja sig med ett inhopp sista halvtimmen. Hos Slavia startade för övrigt Mia Persson.

Noterbart att Bayerns nyförvärv Klara Bühl är axelskadad, och inte kommer till spel i den här turneringen. Noterbart också att Bayern ju mötte Göteborg i sextondelsfinalen, och vann med minsta möjliga marginal – fler gjorda bortamål.

Arsenal FC–Paris Saint-Germain

Lördag 22 augusti 20.00 på Estadio Anoeta i San Sebastian

TV: Viasat Sport 1 och Viaplay
Odds: 45–55
Nya spelare, Arsenal: Lydia Williams, Steph Catley, Noelle Maritz, Malin Gut, Caitlin Foord och Ruby Mace.
Nya spelare, PSG: Benedicte Simon och Ramona Bachmann.

Kommentar: Slutligen den på förhand klart mest ovissa matchen. Framför allt finns ett jättestort frågetecken för Arsenal, som inte spelat en riktig match sedan cupfinalen mot Chelsea den 29 februari.

Vad jag kan se har Arsenal inte ens spelat några officiella träningsmatcher sedan februari, utan bara någon bakom stängda dörrar. Den senaste var mot Brighton&Hove. Något resultat har jag inte hittat. Det skall sägas att jag inte letat frenetiskt heller. Men Arsenal meddelar i alla fall inte något resultat på sina sociala medier.

Londonklubbens form är det alltså högst oklar. Klart är däremot att det är Vivianne Miedema som skall göra det för Arsenal. Den nederländska målmaskinen gjorde 16 av Arsenals 40 ligamål den senaste säsongen, och leder skytteligan i Champions League på tio mål. Det otroliga här är att Miedema bara är bokförd för elva avslut mot mål i turneringen. Hon har alltså gjort mål på tio av de elva avsluten. Makalöst.

Vivianne Miedema

I övrigt kring Arsenal noteras tre spännande australiska nyförvärv. Den tidigare Piteåmålvakten Lydia Williams är stabil, även om jag tycker att hon var bättre för några år sedan. Kantspelaren Steph Catley och allroundkunniga Caitlin Foord är två riktiga klassförstärkningar.

Caitlin Foord

Man har även ett spännande nyförvärv i 20-åriga schweiziskan Malin Gut, som Arsenaltränaren Joe Montemurro utmålar som en framtida världsstjärna på centralt mittfält.

En fördel för Arsenal är att fyra viktiga spelare i Lia Wälti, Danielle van de Donk, Beth Mead och Kim Little var skadade när matchen skulle ha spelats i våras. Nu är alla fyra tillbaka, vilket stärker laget rejält.

Det faktum att man ändå inte vet så mycket om Arsenal, och att PSG visade klass i den franska cupfinalen härom veckan, gör att jag håller Paris stolthet som knapp favorit i den här matchen.

PSG hade ju tur och lottades till flera bra matcher i cupen i juli. Bland annat vann man ju en tajt semifinal mot ett starkt Bordeaux efter sent segermål från danska Signe Bruun.

PSG har alltså fått spela lite riktiga matcher den senaste tiden. Dessutom har man Tiane Endler i målet. För tillfället rankar jag nog chilenskan som världens bästa målvakt. Matchen i matchen mellan Endler och Miedema skulle kunna bli en riktig godbit.

Skytteligan

1) Vivianne Miedema (Arsenal) – 10 mål*
2) Ada Hegerberg (Lyon) – 9 mål*
3) Janine Beckie (Manchester City), Pernille Harder (Wolfsburg) och Tereza Kožárová (Slavia Prag) – alla 5 mål

* Lägger man till kvalet står även Emueje Ogbiagbevha (Minsk) och Berglind Björg Torvaldsdottir (Breidablik) på tio mål och Twentes Fenna Kalma på nio. Alla de tre har bara gjort fyra mål i huvudturneringen – resten i kvalet. Uefa räknar dock bara mål i huvudturneringen i sin skytteliga. Därför går jag också på den linjen.

Vill du ha mer kött på benen om kvartsfinalerna i Champions League har även Uefa en guide till matcherna. Den är förstås på engelska och går att hitta här. Ytterligare länkar till bra läsning finns här.

Jullov, moral, dåliga regler och ett nyhetssvep

Publicerad den av
Svara

Det har varit en händelserik damfotbollstisdag – massor av hänt på vår svenska silly season. Alla verkar vilja rensa skrivborden inför jul. Och i helgen gick alla europeiska toppligor utom den spanska på julledighet.

I Frankrike och Tyskland har de båda suveränerna Lyon och Wolfsburg vunnit alla ligamatcher utom en i höst. Lagen har drabbats av ”bakslag” i form av varsitt kryss. I Frauen-Bundesliga finns Hoffenheim tre poäng bakom och Bayern München har sex poäng till serieledning. Inga andra lag har i praktiken chans på Champions Leagueplatser.

I Frankrike har Lyon en lucka på fem poäng ner till tvåan PSG. Sedan finns Bordeaux ytterligare två poäng bakom, och Montpellier har fem poäng till PSG. Topp två efter slutspelad serie kommer att finnas bland de fyra lagen.

I England är det tre lag som slåss om guldet. Efter att Chelsea tappat poäng mot Liverpool är det Arsenal som går på jullov som serieledare. Manchester City är tre poäng bakom och Chelsea fyra. Fast Chelsea har en match mindre spelad.

I Arsenal har vi höstens spelare inom internationell damfotboll – Vivianne Miedema. Den nederländska skyttedrottningen har gjort 26 mål för sitt lag på 16 starter i höst. Dessutom har hon stått för tio assist, och hon leder både skytteligan i WSL och i Champions League.

Den senaste tidens stora olycksfågel är tyska PSG-stjärnan Sara Däbritz, som tyvärr dragit av korsbandet.

På svensk mark noteras att Hammarby och Kvarnsveden håller på att torna upp som tänkbara seriefavoriter i elitettan nästa år. I varje fall känns de som de båda klubbar som varit starkast hittills under silly season.

Däremot ser det riktigt mörkt ut för Kungsbacka DFF. Ett tiotal spelare har lämnat, och ännu har jag varken sett någon kontraktsförlängning eller några nyförvärv. Kris.

I damallsvenskan har dagens nyheter varit att Amanda Johnsson Haahr går till Växjö och att Jenna Hellstrom lämnar Örebro för NWSL och Washington Spirit.

Dagens stora snackis i svensk damfotboll har dock handlat om Malmö FF:s dränering av division I-klubben Dösjöbro.

Ni minns ju att MFF kunde ha tagit över LB07:s verksamhet. Det skulle ha skett i samförstånd, och enligt befintliga regler. Men det föll av moraliska skäl. MFF:s medlemmar ansåg att det var omoraliskt att ta över en annan klubb.

I stället skall MFF börja från gärdsgårdsserierna, och bygga något eget. Det gör man genom att ta över Dösjöbros lag, mot Dösjöbros vilja. Ni som är insatta vet ju att Dösjöbro kvalade mot elitettan för några veckor sedan. Nu ser det ut som att klubben får spela med ett F17-lag i ettan nästa år.

Det finns förstås MFF:are som vänder som mot hanteringen av Dösjöbro. Men de allra flesta kommentarer som jag sett på olika sociala medier tycker att klubben har agerat på ett korrekt sätt. Det gör ju förstås även klubbledningen.

Och rent regelmässigt har Malmö FF inte gjort något fel – man har följt reglerna. Men hur är det med moralen?

Patrick Ekwall och Zecira Musovic är två profiler som framfört olika vinklar på frågan.

Jag tycker som ni förstår mest som Ekwall. MFF har ju röstat nej till att ha damelitfotboll de kommande åren – de skall spela i division IV nästa år. Att då sänka en annan klubb för att få ihop ett lag som kommer att göra tvåsiffrigt i varje match känns ju sisådär.

Vi har för övrigt en kopia här i Borås, där Elfsborgs nystartade damlag har dränerat Sjömarkens IF (som åkte ur ettan i år) så mycket att Sjömarken inte ser ut att komma till spel nästa år. Det är kul att Elfsborg och MFF vill vara med i damfotbollen, men deras inmarsch har lämnat en rätt bitter eftersmak.

I förra veckan kom en annan tråkig damfotbollsnyhet här i Borås – den elitsatsning som var planerad att göras utifrån Bergdalens IK:s lag stoppas av Svenska Fotbollförbundet, och läggs ner.

Personligen tycker jag att förbundet har sjukt dåliga regler för elitsatsningar. I min (pluslåsta) krönika i BT skrev jag:

”Folket bakom Borås FC skall förstås ha kritik för sitt misslyckande. Men det finns också anledning att ifrågasätta Svenska Fotbollförbundets ramar och regler. Som jag ser det måste man ha olika upplägg för hur man hanterar satsningar inom herr- respektive damfotboll. Det är samma sport, men olika världar.
…
I Sverige har vi jätteproblem med att hitta fotbollsklubbar som vill satsa på tjejer. Assi drog sig exempelvis nyss ur elitettan av ekonomiska skäl. Och ytterligare två klubbar har i år släppt sina platser i division I. När man vet förutsättningarna känns det vansinnigt att förbundet stoppar de som vill något.”

Bakgrunden var att Bergdalens IK är en kvartersklubb som inte vill bära någon elitsatsning. Klubbens damlag har dock kommit trea i ettan två år i rad, och vill uppåt. För att kunna satsa rejält mot elitettan ville damerna bryta sig ur och bilda en egen förening – Borås FC.

Det hela stoppades dock på grund av att Bergdalen ville ha kvar sina många ungdomslag. Om Bergdalen hade misskött sin flickverksamhet hade det inte varit något problem – då hade Borås FC kunnat bildas. Så funkade det i Alingsås härom året. Eftersom Holmalund inte hade några flicklag godkändes Alingsås FC United. Men eftersom Bergdalen har flicklag tilllät inte förbundet bildandet av Borås FC.

Det här har bara skapat förlorare. Inte minst Bergdalens IK som står kvar med ett damlag som är för bra för klubben.

Jag tycker i och för sig att det finns en rimlighet i att förbundet kräver att elitklubbar har ungdomsverksamhet. Men det går att formulera reglerna på mycket bättre sätt än de nuvarande. Exempelvis genom att villkora att man måste starta ungdomslag inom ett visst antal år, annars blir det tvångsnedflyttning. Och sedan bör man dra in, eller i alla fall sänka, medlen till de elitklubbar som inte har flicklag.

Innan jag sätter punkt för det här inlägget kommer här en liten snabbgenomgång av nyhetsflödet från de senaste veckorna:

* Pia Sundhage och Brasilien avslutade året med en stabil seger. Det blev 4–0 mot Mexiko i ländernas andra landskamp på några dagar.

* Japan vann Östasiatiska mästerskapen efter att ha tagit full poäng och gjort 13–0 i slutspelet. Dagens ”final” mot Sydkorea slutade med 1–0-seger.

* Japan även är en av slutkandidaterna till arrangera nästa VM-slutspel. Övriga länder som är kvar i striden om värdskapet 2023 är Brasilien, Colombia och ett samarbete mellan Australien och Nya Zeeland.

* Det inte är given succé med herrelitklubbar inom dameliten. Djurgårdens trotjänare Mia Jalkerud tycks inte vara speciellt nöjd med hur svenska herrmästarna tar hand om sitt damlag.

* Nils Nielsen tar över som förbundskapten i Schweiz. Nielsen gjorde ju succé 2017, då han tog Danmark till EM-final.

* Tacon har en riktigt tuff avslutning på 2019. På lördag väntar nämligen derby, borta mot Atletico Madrid. Atletico har tappat lite mark mot Barcelona på sistone, och måste i princip vinna. Efter tolv av 30 omgångar är det fem poäng upp till serieledning. För Tacon har läget ljusnat något på sistone. Man ligger nu på elfte plats av de 16 lagen. Men det är bara två poäng ner till negativt kval, så Sofia Jakobsson och Kosovare Asllani kan knappast slappna av under jul. De båda stod för övrigt för de här båda målen i den viktiga segern mot Espanyol härom helgen:

* Det verkar bli åtta lag i Algarve cup kommande år: Belgien, Danmark, Italien, Norge, Nya Zeeland, Portugal, Sverige och Tyskland. De åtta lagen kommer att spela utslagsturnering med kvartsfinal, semifinal och final.

Champions League – och rika män

Publicerad den av
13

Alldeles nyss blev lottningen av åttondelsfinalerna av Champions League klar. Där står det klart att Danmark bör ha mycket goda chanser att få ett lag i kvartsfinal. Bröndby lottades nämligen mot skotska Glasgow.

Däremot fick det andra danska laget Hjörring, svårast möjliga lottning i form av Lyon.

Det fanns två nitlotter i potten med oseedade lag, Arsenal och Atletico Madrid. De lottades mot Slavia Prag respektive Manchester City. Det är således de båda matcherna som blir de mest intressanta åttondelsfinalerna.

Här är alla åtta åttondelsfinaler:
Glasgow–Bröndby
Barcelona–Minsk
Biik Kazygurt–Bayern München
Lyon–Fortuna Hjörring
PSG–Breidablik
Wolfsburg–Twente
Slavia Prag–Arsenal
Manchester City–Atletico Madrid

Jag tänkte även passa på att komma med några noteringar från de senaste dagarna. Dels såg jag att Vivanne Miedema tycker så här om att hon hamnade utanför världslaget:

”Jag tror att vi alla vet att det handlar om popularitet och jag publicerar inte så mycket på instagram eller twitter, så det är troligen där det jag föll. För att vara ärlig struntar jag fullständigt i sådana här individuella utmärkelser, jag tycker att de är ett skämt.”

En annan notering gjorde jag när jag åkte ner till Göteborg i går. Under resan satt jag och läste lite Anders Thall:s bok ”Vi hänger med, Vittsjö GIK – byalaget som spelar i damallsvenskan mot alla odds”.

Där reagerade jag över att klubbens storsponsor var bortgångne Calevi Hämäläinen. Samt att det var Olof Stenhammar som gick in och ordnade så att klubben kunde spela vidare på Vittsjö idrottspark. I bakhuvudet hade jag att Kungsbackas elitlicens räddas av Gunnar Sivertsen. Och Växjös av Santhe Dahl.

Gemensam nämnare för de här fyra välgörarna är att de är män. Jag började fundera över vilka kvinnor vi har som sponsrar svensk damfotboll. Men när jag började fundera över vilka det är som lägger större pengar på sporten dök bara ännu fler män upp i bakhuvudet.

Tittar vi på våra toppklubbar är ju Rosengårds satsning möjlig genom miljardären Dan Olofsson och Göteborgs satsning drivs av miljardären Peter Bronsman. Jag har inte koll på hur det ser ut i alla klubbar, och vet att huvuddelen av Sveriges rikaste personer ju är män. Men jag tycker ändå att det är lite konstigt att jag inte kan komma på en enda kvinna som kan räknas som storfinansiär av svensk damfotboll. Eller?

 

Lottningar, nomineringar – och Kungsbacka DFF Marathon

Publicerad den av
7

I morgon klockan 13.30 lottas sextondelsfinalerna i Champions League. Inför lottningen ser jag det som att de svenska lagen har cirka 50 procents chans att gå vidare till åttondelsfinal.

Det finns ju några lotter som är näst intill omöjliga. Både Göteborg och Piteå är ju exempelvis chanslösa mot Lyon och Wolfsburg. Och våra lag skulle heller inte ha så stora chanser mot Bayern München, PSG, Manchester City samt mot de båda spanska lagen.

Mot lag som FC Zürich, Glasgow City, Twente och BIIK Kazygurt skulle de svenska lagen vara klara favoriter. Våra lag skulle även vara favoriter mot de båda danska och tjeckiska lagen samt mot Fiorentina.

Mycket avgörs alltså för våra båda lag i morgon 13.30. Lottningen direktsänds på uefas hemsida.

Jag har många gånger tidigare kritiserat Uefas klubbranking. Och det finns anledning att göra det igen. Det är ju faktiskt närmast patetiskt att serbiska ZFK Spartak Subotica kan vara rankat före både de engelska och svenska mästarinnorna.

Subotica har aldrig vunnit en utslagsomgång i Champions Leauge. Däremot har de vunnit ligaguldet i Serbien nio år i rad. 2012, 2013, 2015 och 2018 har man tagit sig vidare ur gruppspelet. I slutspelet har det blivit åtta förlorade matcher och målskillnaden 3–24.

Men med Uefas sätt att räkna anses det alltså bättre att spela Champions League fem år i rad än att vinna WSL eller damallsvenskan. Det tycker jag är vansinnigt.

I dag har Uefa presenterat finalisterna i omröstningen om vem som varit Europas bästa spelare säsongen 2018/19. Det är Lyontrion Lucy Bronze, Ada Hegerberg och Amandine Henry som gör upp om segern.

Det spännande med finalisterna är ju att Hegerberg egentligen hade en ganska svag säsong. Dock slog hon ju till med hattrick i Champions Leaguefinalen, och det kan således räcka med en riktigt bra match för att prisas som bäst i Europa.

Placeringarna 4–10 blev så här:

4) Vivianne Miedema – 31 poäng
5) Ellen White – 22 poäng
6) Pernille Harder – 21 poäng
7) Dzsenifer Marozsán – 12 poäng
8) Caroline Graham Hansen – 10 poäng
9) Lieke Martens och Wendie Renard – båda på 9 poäng

Det är mycket Lyon på den där listan. Lyon är för övrigt just nu i USA för att spela det inofficiella världsmästerskapet för klubblag, Women’s International Champions Cup. Där spelar det franska mästarlaget nu 23.00 semifinal mot spanska mästarinnorna Atletico Madrid. Se matchen härSe matchen här. I den andra semifinalen (01.30 i natt) möts NWSL-mästarinnorna North Carolina Courage och engelska ligatvåan Manchester City. Final och tredjeprismatch spelas natten mot måndag.

På hemmaplan väntar vi på att få veta vem som blir Pauline Hammarlund:s ersättare i EM-kvaltruppen. Det troliga är ju att det blir Mimmi Larsson, om inte de skavanker som stoppade henne från spel i går stoppar henne. I så fall kanske det kan vara dags för Rebecka Blomqvist?

Jag tror att svaga Lettland skulle kunna passa Göteborgsanfallaren ganska bra. Lettiskorna är riktigt dåliga, ett lag som knappast hade hållit sig kvar i damallsvenskan.

Gissningsvis väntar landslagsledningen ut helgens omgång innan Hammarlunds ersättare offentliggörs.

I dag har för övrigt tredje omgången av Svenska cupen lottats. Det är geografisk lottning, vilket innebär flera spännande derbyn. Tyresö slog ut Hammarby i går. Nästa gång väntar AIK för division I-laget. I norr ställs Morön mot Piteå. De lagen möttes i genrep i april, och då vann Skelleftelaget med 3–2. I fjol skrällvann Jitex mot Vittsjö i cupen. Nu får Vittsjö chans till revansch.

Först trodde jag att det var klart att det skulle bli minst ett division I-lag i nästa års gruppspel, eftersom länken från förbundets odugliga hemsida visar att Älvsjö AIK lottats mot Bollstanäs i en av sextondelsfinalerna. Fast det är inte korrekt. Efter att det här inlägget först publicerats blev jag uppmärksammad på att Älvsjö och Bollstanäs möts i en 32-delsfinal. Vinnaren där skall möta Eskilstuna United om en plats i gruppspelet.

Slutligen brukar det ju heta att tala är silver och att tiga är guld. Radio Hallands reporter Anton Berglund hade garanterat tyckt att det varit guld om han tigit i går inför matchen Kungsbacka–Linköping.

Men Berglund teg inte, utan i sändning sa han att han skulle springa mellan Varberg och Kungsbacka om KDFF tog poäng. Hör inslaget genom att klicka på den här länken. Eller på länken i den här tweeten:

Den kortaste vägen mellan städerna är på marathondistans, alltså 42 kilometer. Så Berglund får börja träna. Kungsbackabacken Emilia Hjertberg tyckte för övrigt att Berglund borde få springa sträckan tre gånger eftersom laget tog tre poäng. Men det är nog tillräckligt med ett Kungsbacka DFF Marathon för Berglund.

En analys av VM-finalen

Publicerad den av
15

För en stund sedan avslutades semifinalen i Afrikanska mästerskapen för herrar mellan Senegal och Tunisien. Senegal vann med 1–0 efter förlängning.

Orsaken till att jag tar upp en herrfotbollsmatch i en blogg om damfotboll är en situation i den andra förlängningskvarten. En Senegalback fick bollen på armen, och domaren dömde straff.

Jag tänkte direkt att det där var nästan en exakt likadan hands som Holland fick straff på i åttondelsfinalen mot Japan. Senegalbacken hade armen hängande några centimeter utanför kroppen, i en naturlig position – precis som Kumagai.

I VM valde domaren att inte dubbelkolla på VAR-bilderna, utan Saki Kumagai:s ofrivilliga hands hjälpte Holland vidare. Och som bekant gick holländskorna sedan hela vägen till final.

Den här gången valde domaren dock efter lite palaver att kliva av planen och kolla reprisbilderna. Min tolkning är att Kumagais hands inte skall vara bestraffningsbar. Det blev bekräftat i den här situationen – för Tunisiens straff ströks.

Nu kan man ju inte slå fast handstolkningen utifrån en situation. Men det är ju ändå en tydlig signal att VAR-domarna har haft Kumagaisituationen att utgå ifrån, och att de sa ifrån nu.

Därmed tycker jag att jag fick en bekräftelse på att Hollands straff var felaktig. Det var även en bekräftelse på att Frankrike inte skulle haft straff i kvartsfinalen mot USA när bollen tog Kelley O’Hara:s hand.

Det om domslut och regler. Nu till ett utlovat inlägg om VM-finalen. Det har hunnit gå drygt en vecka sedan slutsignalen ljöd och VM var över. Det är således på tiden att jag ger den analys av finalen som jag hade utlovat.

Jag noterar att tränargurun Raymond Verheijen inför finalen såg klubbtillhörigheten i Hollands trupp som en viktig faktor till lagets framgångar. Och visst måste det vara en tillgång att en spelare från varje lagdel har tillhört samma klubb den gångna säsongen.

Även USA har ju fördel av att ha ett samspelt lag. Som bekant är ju USA:s landslag nästan som ett klubblag. Sveriges förbundskapten Peter Gerhardsson kallade ju USA för just ett av världens bästa klubblag inför lagens möte i gruppspelet. Då sa han också att:

”De har mycket tid tillsammans och ser ut som ett klubblag i sitt sätt att agera. Alla är väldigt tydliga i sina roller. De har sin 4-3-3-uppställning och är ett väldigt centrerat lag. Oavsett vilka som spelar så är det väldigt tydligt.”

Så det var två väl samspelta lag som gjorde upp i finalen. Verheijen hade även synpunkter på tränarna. Över turneringen bedömde han Sarina Wiegman vara taktiskt skickligare än Jill Ellis.

I finalen valde Wiegman en taktik som gick ut på att inrikta försvarsspelet på att hålla rent centralt, och släppa kanterna. Det var också väldigt tydligt hur Holland gjorde allt för att dra ner tempot.

Dessutom hade Wiegman sannolikt sett hur Spanien mötte USA med ett fysiskt spel, något som störde amerikanskorna. Därför valde Holland även att spela väldigt fysiskt, ofta låg man på eller just över gränsen till det tillåtna.

Offensivt låg Wiegmans fokus på kontringar. Därför flyttade hon om i sin vanliga elva. Hon flyttade ner Vivianne Miedema så att hon fick en tiaroll på mittfältet. Framför sig hade skyttedrottningen Lineth Beerensteyn – som normalt brukar utgå från högerkanten. Tredje förändringen vad gäller positioner var att Danielle van de Donk fick lämna tiarollen för att istället utgå från högerkanten.

Dessutom ställde Wiegman upp med en mer fysisk backlinje än hon brukar när hon tog bort Merel van Dongen och istället flyttade in Anouk Dekker i elvan. Dekker gick in i mittförsvaret och sköt ut Dominique Bloodworth på vänsterbacken.

USA ställde upp i sin vanliga 4–3–3. Jill Ellis valde återigen Sam Mewis framför Lindsey Horan på mittfältet. I övrigt kändes elvan ganska solklar.

USA hade ju rivstartat i de sex första VM-matcherna, och gjort mål inom tolv minuter i allihop. Men den här gången skulle man få det tuffare i matchupptakten. Ganska direkt efter avspark blev det tydligt vad Holland var ute efter.

Efter 2.12 fick Holland inkast. Det fanns möjlighet att kasta snabbt. Men det tog hela 22 sekunder innan bollen sattes i spel.

2.45: Dekker ger Alex Morgan en bröstvärmare. Bollen har spelats iväg sedan länge, men Dekker tar chansen att fullfölja sin tackling.

Så där rullar det. Holland tar varje chans att fullfölja sina tacklingar, och de maskar vid inkasten. Som efter 6.59 – då det tar Holland 18 sekunder att få iväg ett inkast. Och efter 8.30 skickar Bloodworth av Rose Lavelle av planen. En minut senare får Sherida Spitse gult kort för en sen och ful tackling mot samma amerikanska.

Det är tydligt att USA störs både av Hollands maskande samt av det hårda spelet. Ganska tidigt börjar amerikanskorna markera att de får ta mycket stryk.

Bland annat ligger Morgan kvar länge i straffområdet efter att ha fått en smäll i ryggen från Bloodworth precis innan Morgan skall ta emot bollen. Det är en sådan där taktisk smäll, alltså en som i princip aldrig ger straff, men som ändå stör forwarden så mycket att mottaggningen oftast blir dålig.

Amerikanskan försöker visa för domarna att Holland hela tiden spelar på gränsen. Den här gången blir dock demonstrationen överdriven, och det blir i stället Morgan som får en tillsägelse.

Inledningsvis har USA också, trots stort övertag i bollinnehav, väldigt svårt att skapa målchanser. Man har för många tillslag, vilket gör att det tar för lång tid att vända spelet. Hollands centrerade försvar funkar väldigt bra i cirka 35 minuter.

Sedan börjar amerikanskorna använda sig av snabbare spelvändningar. Och då kommer också målchanserna. Två kommer på inspel från Megan Rapinoe. Först är Sam Mewis otroligt nära att nicka in 1–0. Sari van Veenendaal gör dock en kanonhalvlek och räddar turligt och närmast omedvetet med sidan av kroppen.

Mindre än en halvminut senare styr Morgan ett Rapinoeinlägg. Återigen har van Veenendaal turen med sig i räddningen. Liggande styr hon nämligen bollen via stolpen och in i skopan.

Strax efter räddar van Veenedaal med skicklighet när Morgan skjuter från straffområdeslinjen.

Först på övertid i halvleken har Holland sin första målchans. Det är rörigt i USA:s straffområde en stund. Hollänskorna lyckas dock inte få till något avslut mot mål under halvleken. Jag sätter ändå 4–1 i klara målchanser till USA i paus.

På övertid inträffade en situation som jag reagerade över. Det var Lieke Martens som nickade en boll. Precis när holländskan träffat bollen kom Kelley O’Hara farande och nickade Martens i huvudet. Domaren reagerade inte över själva kollissionen, men bröt ändå spelet när båda blev liggande.

När matchen väl startade igen blev det uppkast. Det här tycker jag är ett stort problem inom fotbollen. Sporten är väldigt dålig på att skydda spelarnas huvuden.

Om O’Hara hade kommit så sent in i en duell mot fötterna hade det minst varit gult kort. Det hade varit rött om hon kommit med dubbarna före. Nu skallade hon ner Martens – och fick inget straff alls.

Eller. Möjligen kan man säga att synden straffade sig själv för amerikanskan, för hon tvingades kliva av matchen i halvtid. Men skallningar borde straffas hårdare. För övrigt reagerade jag på samma sätt när Kosovare Asllani på ett liknande sätt blev skallad av Sherida Spitse i semifinalen.

Det var alltså mållöst i paus. Då listade tränarguru Verheijen risker med Hollands 4–4–1–1-uppställning:

Jag vet inte om det var just någon av de punkterna som avgjorde matchen. Jag hade under hela världsmästerskapet ifrågasatt Hollands backlinje.

Den klarade sig dock väldigt bra större delen av turneringen. Men till slut blev den Hollands fall. Stefanie van der Gragt tittade inte över axeln i 58:e minuten när hon skulle rensa bort ett inlägg som hade ändrat riktning på Sherida Spitse. van der Gragts höga spark träffade i sidan på Alex Morgan. Domaren agerade inte spontant, men fick hjälp av VAR-rummet. Det var ju faktiskt en solklar straff.

Även om van der Gragt inte har någon avsikt att sparka Morgan är det just var hon gör. Och man får inte sparka motståndare i brösthöjd.

Rapinoe klev fram och var iskall från straffpunkten. Målet var hennes sjätte och innebar att hon samtidigt säkrade segern i skytteligan.

Efter det målet släppte Holland på handbromsen och gick för en kvittering. Då blev skillnaden mellan lagen otroligt tydlig. Holland kom ingenstans, medan USA hade anfall på anfall.

Matchen punkterades helt i 69:e minuten när Crystal Dunn vann en duell mot van de Donk. Via Sam Mewis spelades bollen till Rose Lavelle. Mittfältaren drev en bra bit. Hon hann med att dra en sula innan hon gjorde en kroppsfint som satte van der Gragt på fel ben. Sedan pricksköt Lavelle in 2–0-målet. Saken var klar.

Resten av matchen var klasskillnad. Jag räknade till slut till 11–2 i målchanser och tycker nog att USA borde ha fått en straff till, för i 87:e minuten fick van der Gragt bollen på armen. Holländskan hade armen över skulderhöjd, och då finns det ju inte längre någon ofrivillig hands.

När holländskorna hade sitt enda avslut mot mål i matchen hade USA redan haft sju. Och det slutade 9–1 i avslut mot mål. USA var totalt sett minst en klass bättre än Holland i den här matchen. Det faktum att amerikanskorna vann alla sju matcher under ordinarie tid säger ju det mesta om lagets klass.

Holländskorna kan dock gå med höga huvuden. Laget gjorde en kanonturnering. Trots att varken Lieke Martens eller Shanice van de Sanden var nära sin EM-form nådde alltså laget ända till finalen. En väldigt bra prestation av Wiegmans gäng.

Men i finalen var man aldrig nära. Där var USA alldeles för bra.

Efteråt på prisutdelningen prisades Sari van Veenedaal som VM:s bästa målvakt. I skytteligan vann Rapinoe före Morgan och Ellen White. Rapinoe blev även turneringens allra bästa spelare. Tvåa där kom Lucy Bronze och trea blev Rose Lavelle. Bästa unga spelare blev tyska stjärnskottet Giulia Gwinn.

Noterbart i övrigt är att Rapinoe blev den första spelare någonsin att starta tre raka VM-finaler. Kvartetten Alex Morgan, Tobin Heath, Ali Krieger och Carli Lloyd spelade också i sina tredje raka finaler, men ingen av dem har startat alla tre gångerna.

Martens från start i finalen – van de Sanden på bänken

Publicerad den av
7

Sitter på näst högsta bänkraden på Groupama Stadium i Lyon och skriver det här inlägget. Alldeles nyss blev det högt jubel, för då presenterades USA:s startelva.

I den noteras att Jill Ellis väljer att satsa på Sam Mewis framför Lindsey Horan. Personligen är jag mer förtjust i den senare, hon har väldigt fina offensiva kvaliteter. Men Mewis har gjort en bra turnering och är lite bättre i defensiven.

Hos Holland/Nederländerna blir det återigen Lineth Beerensteyn på högerkanten istället för Shanice van de Sanden. Det överraskar mig lite eftersom det först var när van de Sanden kom in som Holland tog fart i semifinalen. Man väljer även att återigen starta med Lieke Martens, som ju såg ut att vara hämmad i semifinalen av sin tåskada.

Lieke Martens

Holland har även bytt i sin backlinje. Merel van Dongen är bänkad till förmån för Anouk Dekker. Dekker spelar dock mittback, och man flyttar ut Dominque Bloodworth på vänsterkanten.

Noterbart i övrigt är att Holland har slitit mycket hårdare på sin trupp än USA. Hos amerikanskorna är mittbacken Abby Dahlkemper enda utespelaren med mer än 450 spelminuter i VM. Hon har varit på planen i 532 minuter.

Hos Holland har sju utespelare mer än 450 minuter. Sex av dem har spelat mer än Dahlkemper. Hollands lag borde vara mer slitet. Termometern säger 30 grader i skuggan, men större delen av planen är i solen.

17.00 har vi avspark. Här är båda finalelvorna i sin helhet:

USA (4–3–3): Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Julie Ertz, Sam Mewis – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.

Nederländerna (4–2–3–1): Sari van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Anouk Dekker, Stefanie van der Gragt, Dominique Bloodworth – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Lineth Beerensteyn, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.

Vi har en hemmadomare, det är nämligen franska Stephanie Frappart som leder matchen. Förhoppningsvis kommer hon inte spela någon större roll.

I den officiella skytteligan står segern i första hand mellan amerikanskorna Morgan och Rapinoe. Officiellt sorterar man efter mål – assist – minst speltid. Här är toppen inför finalen:

1) Alex Morgan, USA 6– 3 – 400
2) Ellen White, England 6 – 0 – 514
3) Megan Rapinoe, USA 5 – 3 – 349
4) Sam Kerr, Australien 5 – 0 – 390

Guide till final och bronsmatch – och analys av Sveriges semifinal

Publicerad den av
15

I morgon spelar Sverige bronsmatch mot England, och personligen har jag fortfarande inte landat efter semifinalförlusten mot Holland.

Vi får hoppas att landslaget har varit bättre på att ladda om, för det är ju mycket roligare att åka hem med en vinst – och en medalj – än att sluta fyra.

Det här är en guide till både finalen och bronsmatchen, men inlägget är inte upplagt som tidigare guider under det här mästerskapet. Utan jag tänkte börja med en längre analys av Sveriges semifinal.

När jag kom tillbaka till mitt hotell efter matchen hade jag svårt att somna, trots att klockan var 1.40. Glädjande noterade jag att den här bloggen hade haft över 500 klick redan 100 minuter in på det nya dygnet – det var något jag aldrig upplevt tidigare. Det är inte så länge sedan jag var nöjd om jag en vanlig dag hade 100 klick vid lunchtid.

Men framför allt la jag mig på sängen och började läsa vad andra medier skrev om matchen. Lite slumpartat läste jag först Simon Bank och därefter Olof Lundh. Deras texter fick mig att haja till kring Elin Rubensson.

Aftonbladet hade en trea i betyg på Rubensson, och Bank skrev att:

”Nathalie Björn bort ur tänkta startelvan strax före avspark? Inga problem, då får väl Elin Rubensson komma in och vara bäst på planen istället.”

Fotbollskanalen hade däremot en etta på Rubensson. De var för övrigt hårda och hade även lägsta betyg på trion Lina Hurtig, Madelen Janogy och Julia Zigiotti. På sin blogg skrev Olof Lundh så här:

”Istället fick petade Elin Rubensson kliva in redan på värmningen och om hon nu varit sliten inför semifinalen var det uppenbart på planen under matchen. Hon hade det tufft.”

Jag var klart mer på Banks sida, jag tyckte att Rubensson var väldigt bra i den första halvleken. Hon slog inte bort så många bollar, och hon var riktigt vass i återerövringen.

Jag tyckte för övrigt också att Lina Hurtig skötte sig riktigt bra. Hon har ju inte Fridolina Rolfö:s styrka, men Hurtig vann nickdueller, var disciplinerad i defensiven och hade även några bra offensiva aktioner. Vi minns ju hennes tåpajjare i den första halvleken, och inte minst straffsituationen i den andra.

I morse tittade jag på semifinalen igen. Då var jag nyfiken på om jag skulle ändra uppfattning om Rubensson och Hurtig. Dessutom fanns ju domarinsatsen att närgranska, samt att jag hade ganska många bolltapp från Caroline Seger på näthinnan.

Min känsla från läktaren var ju dessutom att Sverige hade bra kontroll i 75 minuter, att holländskorna jämnade ut sista kvarten och sedan tog över i förlängningen. Även där ville man ju se om bilden var korrekt, eller om det fanns anledning att ändra sig.

Om vi börjar med domarinsatsen så var kanadensiska Marie-Soleil Beaudoin precis så dålig som jag upplevde på plats. Smålands-Postens Daniel Enestubbe twittrade rätt kul om hennes insats:

Beaudoin uppträdde tyvärr mycket mer som en division VI-domare än som en VM-semifinalist. Hennes sätt att döma säger även väldigt mycket om matchbilden. Beaudoin var nämligen den där fega typen som bara blåser för anfallande lag vid överfall. I alla andra lägen blåser hon till försvarande lag.

Att Holland hade fått 15 frisparkar efter 50 minuter mot Sveriges enda talar således för att Sverige ägde matchen ganska klart så långt. Till slut blev det 24–14 i frisparkar. De sista 65 minuterna fick alltså Sverige 13 och Holland nio – något som talar för att holländskorna tog över, dock utan att ha lika klart övertag som Sverige hade i början.

Här är några exempel på Beaudoins sätt att döma:

18.40: På en frispark från Magdalena Eriksson håller Stefanie van der Gragt hela vägen armarna om Nilla Fischer inne i Hollands straffområde. Ingen reaktion.

Hörnan direkt efter: Holländsk frispark, trots att man inte kan se någon som helst ojusthet på tv-bilderna. Jag säger inte att jag tycker att Fischer skulle ha haft straff. Det jag säger är att jag sett om situationerna ett par gånger, och van der Gragts armar är det som var det klart värsta regelbrottet. Så ger man Nederländerna frispark på hörnan måste man blåsa straff för Fischer. Men det bästa hade ju varit att inte blåsa alls.

33: Kosovare Asllani nickar bollen, och blir strax efter skallad av van der Gragt. När en spelare kommer in så sent i en duell mot en motståndares fötter brukar det bli gult kort. Nu blev det inte ens frispark.

37: Vivianne Miedema drar ner Asllani utanför Hollands straffområde. Miedema vet vad hon har gjort och slutar att spela. Men något ögonblick senare, när den holländska stjärnan inser att domaren är den enda i världen som inte har uppfattat regelbrottet, återupptar Miedema jakten på bollen.

48.30: Ny svensk hörna. Återigen inget tydligt regelbrott. Men förstås frispark till försvarande lag.

49.38: Kosovare Asllani försöker nå bollen. Sherida Spitse struntar däremot i bollen och springer rakt in i Asllani. Båda faller. Holländsk frispark.

I 92:a minuten screenade domaren snyggt bort Asllani från bollen, vilket var starten på Hollands andra vassa målchans i matchen, alltså det anfall som avslutades med att Shanice van de Sanden ur högerläge sköt ett farligt skott mot bortre stolpen. Ett skott som Hedvig Lindahl styrde till hörna.

Och så har vi straffsituationen efter 66.15 på det. Jag har tittat på den flera gånger, och det finns inget som talar för att Desiree van Lunteren träffar bollen. Däremot är det väldigt tydligt att hon träffar Lina Hurtigs smalben. Det ser ut precis som den situation där Viktor Claesson fick en VAR-straff mot Sydkorea i herrarnas VM i fjol.

Alltså är min slutsats att Sverige borde ha haft straff. Jag noterar att Sveriges bästa domare de senaste åren också anser det.

När det är dåliga domare likt Marie-Soleil Beaudoin i farten brukar man i media ofta kunna läsa formuleringen: ”men det var inte domaren som avgjorde matchen.” Det gjorde jag även i flera krönikor efter den här semifinalen.

Det händer att jag håller med om formuleringen. Men när en domare missar en straff i en match som slutar 0–0 är det ju väldigt konstigt att hävda att domaren inte hade en matchavgörande roll.

Självklart kan man inte vara säker på att straffen skulle ha resulterat i mål. Men oftast blir det mål på straffar, så tyvärr är det ändå högst troligt att den usla kanadensiska domaren kostade Sverige en plats i VM-finalen.

Här kan man ju om man vill konstatera att tur och otur jämnar ut sig. Och att det ibland går snabbt. Jag hävdar ju att Tyskland borde ha haft en straff i kvartsfinalen.

Lina Hurtig

Det var ett litet avsnitt om domaren. Nu till Elin Rubensson och Lina Hurtig. Rubenssons insats upplever jag fortsatt som en solklar trea. Hon var länge felfri i passningsspelet, och hade flera fina återerövringar. Dessutom låg hon bra i positionsspelet. Till slut noterade jag fyra bolltapp på Rubensson, varav tre på ofarliga ytor och en på halvfarlig.

Caroline Seger däremot hade redan 7,5 bolltapp efter 60 minuter, och 4,5 av dem var farliga. Den halva handlade om att hon slog en väldigt snål passning till Nilla Fischer. Det var således inte Seger som tappade bollen, men hon var ändå upphovet till bolltappet.

Till Segers försvar skall sägas att hon reparerade flera av bolltappen själv. Dessutom skärpte hon sig, och hade bara något enstaka bolltapp under matchens sista 60 minuter. Totalt sett var Seger väldigt bra i försvarsspelet, däremot var hon lite av en säkerhetsrisk i uppbyggnadsfas. Det är man inte van vid.

Caroline Seger

Seger får en tvåa i betyg av mig. Det får även Hurtig, dock en stark sådan. Det är inte jättelätt att gå in från bänken till att starta i en VM-semifinal, och efter att ha kollat om matchen fann jag ingen anledning att ändra min analys av Hurtigs insats.

Offensivt tycker jag att Stina Blackstenius fortsatt var bra, men att Sofia Jakobsson inte alls levererade som man hoppats. Hon inledde bra, men försvann sedan långa perioder ur matchen, och slutade på en mycket svag tvåa.

Kosovare Asllani gjorde ett jättebra defensivt jobb, och tog bort Spitse ur matchen. Offensivt överarbetade Asllani det något. Men jag tycker ändå att hon är värd en fyra. Det är även Hedvig Lindahl, som återigen gjorde en kanonräddning.

Hedvig Lindahl

I backlinjen var alla bra. Nilla Fischer var närmast en fyra, men får nöja sig med en trea. En spelare som oftast är undervärderad är Linda Sembrant. Hon sätter sällan sina fötter på fel ställe.

Tyvärr hamnade hennes fötter några decimeter fel vid två avgörande situationer i onsdags. Först var hon ju ytterst nära att kunna slå in stolpreturen från Fischers låga skott. Sedan var det ju Sembrant som styrde bollen till Jackie Groenen vid Hollands segermål. I båda fallen handlade det mer om otur än om dåliga ingripanden.

Vid Hollands mål så var det flera andra spelare som gjorde betydligt större missar än Sembrant. När anfallet startade fanns det två stora luckor i det svenska laget. En av luckorna fanns på innermittfältet, där Julia Zigiotti och Caroline Seger hade hamnat brett isär. I övrigt på mittfältet låg Madelen Janogy några meter för högt upp.

När Holland spelade in till Danielle van de Donk på ytan mellan Zigiotti och Seger var Janogy för långt upp för att hinna med målskytt Groenen i djupled.

En andra lucka fanns mellan Sembrant och Magdalena Eriksson. Vänsterbacken hade flyttat ut ett antal meter för att kunna stoppa utspel mot snabba Shanice van de Sanden.

När Sembrant såg att rättvända van de Donk var på väg att spela fram till Vivianne Miedema klev mittbacken upp i rygg, och styrde undan bollen. Dock hamnade den hos Groenen, som var på väg in i den där ytan mellan Sembrant och Eriksson.

Med facit på hand skulle inte Sembrant ha klivit upp i rygg på Miedema, utan mittbacken skulle ha fallit för att stänga ytan för Groenen. Men då hade vi istället fått en rättvänd Miedema utanför svenskt straffområde, vilket på förhand är ett större hot än en rättvänd Groenen.

Jag tycker alltså att Sembrant gjorde rätt, men hade otur. Jag försvarar även Erikssons position, eftersom van de Sanden hela tiden hade varit ett hot sedan hon kom in på planen. Jag anser att det var på mittfältet misstagen gjordes som kostade baklängesmålet.

Jag anser också att det var några byten som styrde över matchen i holländsk favör. Tillskottet av Shanice van de Sanden i 72:a minuten gjorde att Holland kunde flytta fram positionerna. Och det svenska bytet sex minuter senare, där Rubensson och Hurtig gav plats åt Zigiotti och Janogy stärkte det holländska greppet.

Zigiotti och Janogy är spännande framtidsnamn, men tyvärr var de inte redo att bära ett svenskt mittfält i en VM-semifinal. Rubensson hade ju en känning, och Hurtig är skadeförföljd. Dessutom har Janogy varit en frisk fläkt tidigare i VM, så jag kan förstå varför man gjorde de två bytena. Fast med facit på hand föll de inte bra ut för svensk del.

Peter Gerhardsson:s två sista byten förstår jag däremot inte alls. Blackstenius har varit en matchvinnare på sistone, Erikssons vänsterfot kan också vara ett segervapen. Att sätta in Jonna Andersson och Mimmi Larsson med nio minuter kvar kändes lite desperat.

Då hade jag hellre sett att man exempelvis tog in Amanda Ilestedt, flyttade upp Fischer på topp och började lyfta in bollar mot holländskt straffområde.

Några andra noteringar jag gjort är att Magdalena Eriksson inte har ytterbackstänket i ryggmärgen. Ganska många gånger under matchen tog hon djup på sin vänsterkant, hon hamnade till och med ibland flera meter bakom övriga backar. Det tror jag inte följer den taktiska planen. För jag antar att det är mittbackarna som skall sköta djupet. Men eftersom Eriksson spelar mittback till vardags förstår jag att hon närmast reflexmässigt faller några meter ibland.

Vid Hollands första hörna, den där Lindahl räddade Miedemas nick via ribban och ut, noterade jag från läktaren att Holland ställde upp fyra mot tre på bakre ytan. Jag påtalade också till de som satt bredvid mig att det kunde bli ett problem eftersom Sverige försvarar i zon på hörnor. Det blev också ett problem när Eriksson och Asllani sprang in på samma yta. De kolliderade så att båda föll – och Miedema fick ostört nicka.

Vid övriga hörnor hade det svenska försvaret betydligt bättre arbetsfördelning, det kändes faktiskt som att man trots allt körde ett markeringsupplägg. Även på någon holländsk inläggsfrispark såg jag smart agerande från det svenska försvaret. Man föll tidigt, vilket gjorde det svårt för Sherida Spitse att få in bollen bakom vår försvarslinje.

En sista notering var att Holland slutade spela efter målet. De började i stället helt och hållet inrikta sig på att få tiden att gå. Här är några exempel:

I 104:e minuten plockade Sari van Veenendaal ner en svensk hörna. Det var ett jättebra kontringsläge, men i stället för att sätta igång spelet höll Veenendaal först bollen i händerna i 16 sekunder, sedan lade hon ner den på marken, och fick ytterligare sekunder att gå innan hon sköt i väg bollen.

Redan i minut 110 sprang Danielle van de Donk mot hörnflaggan första gången istället för att försöka göra mål.

Och när Kosovare Asllani vred bollen utanför mål efter hörna i 119:e minuten ställde sig van Veenendaal för att dricka. Det tog ganska exakt 40 sekunder innan spelet var igång igen.

Jag klandrar egentligen inte de holländska spelarna för det där. Det handlar ju om smarta sätt som kan få lag att vinna matcher. Men i grunden gillar jag det inte. För åtta år sedan såg man aldrig damlag agera så här cyniskt, men nu är det tyvärr vardag även inom damfotbollen.

Det här maskandet är ett av skälen till att jag personligen är en väldigt stor anhängare av införande av effektiv tid i fotbollen.

Därmed är jag framme vid själva guiderna:

Bronsmatch, lördag den 6 juli 17.00 i Nice:

England–Sverige

Odds: 70–30
Världsranking: England är trea och Sverige är nia.

Jag tror att båda lagen kommer att ändra en del sedan semifinalerna, och jag har svårt att tippa lagen. Klart är att mittbacken Millie Bright är avstängd i England. Där bör Abbie McManus komma in. Jag tror även att målvakten Karen Bardsley är tillbaka, samt att Karen Carney kommer att få speltid i sin sista match i karriären.

För svensk del är Fridolina Rolfö självklart tillbaka. Jag gissar också på att Amanda Ilestedt kan få spela istället för Nilla Fischer. Även om Fischer var väldigt bra i onsdags borde matchen ha slitit hårt på henne. Jag tror också att Nathalie Björn får chansen.

Domare: Anastasia Pustovoytova, Ryssland.

Även om Sverige brukar ha ganska lätt för England känns det som att engelskorna är ganska klara favoriter här. De har en Ellen White i superform, spelade kortare tid i sin semifinal och har haft ett dygn mer att vila.

Känslan är att Sverige får tuffare att ladda om. Samtidigt har vårt svenska lag flera gånger överraskat positivt under mästerskapet, och vi får hoppas att det sker en gång till.

Noterbart kring England är att de är väldigt bra på spelvändningar. Alex Morgan konstaterade efter semifinalen att:

”Deras mittbackar och innermittmältare kan träffa ett frimärke från 40 meter, och de kan spela sig ur situationer på ett och två tillslag – de har gjort sin läxa i kvadraten.”

Även om England är bra på kanterna är det nog centralt man vinner matchen. Kan man stoppa spelvändningarna från Steph Houghton och Keira Walsh är mycket vunnet.

För svensk del måste vi få tillbaka samma vassa djupledsspel som mot Tyskland. Sedan bör det ju förstås noteras att lagkapten Caroline Seger fyller 200 landskamper i bronsmatchen. Räkna således med att hon spelar.

Final, söndag den 7 juli 17.00 i Lyon:

USA–Holland

Odds: 90–10
Världsranking: USA är etta och Holland/Nederländerna är åtta.

Troliga startelvor, USA (4–3–3): Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Julie Ertz, Lindsey Horan – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.

Nederländerna (4–2–3–1): Sari van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Dominique Bloodworth, Merel van Dongen – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van de Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.

Domare: Stephanie Frappart, Frankrike – en hemmadomare alltså…

I går träffade jag min holländske tv-vän igen. Han var rädd att finalen skulle bli ett ras a la VM-finalen 2015. Han hade svårt att tro att Holland skulle kunna stå upp mot USA.

Jag tror också stenhårt på amerikansk seger, USA skall vara ett nummer större än Holland. Speciellt med tanke på att Lieke Martens har skadeproblem, och att Holland har haft sämre förberedelser. Dessutom har Holland slitit mycket hårdare på sin startelva än USA.

Jag tror att Megan Rapinoe är tillbaka i USA:s startelva. Jag tror också att hon kan ha ganska goda chanser att skaffa sig någon straff mot Desiree van Lunteren. Jag ser Hollands högerback som en av VM:s största chansspelare. Hon gör minst fyra–fem chansbrytningar i varje match. Hittills i VM har hon kommit undan med Guds försyn. Men kanske att smarta Rapinoe kan vara spelaren att lura van Lunteren.

Hos Holland tror jag att van de Sanden är tillbaka i startelvan. Hon är ju den enda hemmaspelaren, och med henne på planen får Holland säkert Lyonpublikens sympatier. I övrigt lär det ju vara 25 000 amerikaner på plats.

Däremot tror jag inte att van de Sanden kommer att göra någon speciellt bra match. Crystal Dunn är ju nämligen lika snabb, och är inte speciellt lätt att ta sig förbi. Om Holland skall kunna vinna det här är det nog till vänster, och via Vivianne Miedema som det skall ske.

Men jag tror hårt på USA. Jag tror att de kan såra Hollands darriga backlinje på ett bättre sätt än alla andra lag. Jag tror också att USA såg hur Sverige tog bort Sherida Spitse ur semifinalen, och kopierar det upplägget.

Den risk jag ser hos USA är att man i flera matcher väl tidigt har börjat spela på resultatet. Jag tror att säkraste vägen till guld för amerikanskorna är att trycka gasen i botten från start, och aldrig släppa trycket från gaspedalen.

Man har gjort mål innan matchklockan visar tolv minuter i samtliga matcher hittills. Med tanke på hur darrigt Holland startade mot Sverige känns det inte orimligt att USA tar en tidig ledning även i finalen.

Lindahl imponerade även dagen efter

Publicerad den av
5

Det är dagen efter i Lyon. Dagen efter att Sveriges guld- och finaldrömmar slogs i kras.

Vid lunchtid åkte jag till landslagets hotell och deltog i dagens pressträff. Där var vi tillbaka i normalläge. Jämfört med i tisdags var det dubbelt så stor lokal, men nästan bara hälften så många journalister. Sverige är nämligen inte längre intressant för utländsk media.

Pressträffen inleddes med att läkaren Houman Ebrahimi berättade om läget för Kosovare Asllani. Det var under kontroll, han uteslöt inte ens spel på lördag. Men det känns väl ändå högst tveksamt om någon som burits ut på bår efter en smäll mot nacken en onsdag skall spela redan tre dagar senare igen.

Nathalie Björn

Vi fick även veta att Nathalie Björn hade 38,5 grader i feber inför semifinalen. Det låter onekligen som att det måste ha varit ett ganska lätt beslut att stoppa hennes medverkan. Björn var däremot feberfri nu på torsdagsmorgonen.

Noterbart i övrigt var att Elin Rubensson fick en krampkänning i matchen, vilket gjorde att hon tvingades byta.

De spelare som var med på pressträffen var Hanna Glas, Fridolina Rolfö och Hedvig Lindahl. Jag har nedan samlat vad de sa, där har jag även samlat citat jag plockade upp i mixade zonen i natt.

Under dagens pressträff fick vi veta att Lindahl och Caroline Seger tidigare haft en liten maktkamp och att Lindahl gärna hade velat vara lagkapten. Jag måste säga att jag har imponerats något enormt av Hedvig Lindahl både på och vid sidan av planen på senare år. Och jag är inte ensam. Simon Bank formulerar det väl i den här krönikan.

Lindahl känns så otroligt trygg i sig själv och hon säger verkligen bra saker. Hennes viktigaste citat finns nedan.

Ganska exakt 12.30 i dag lämnade jag vårt svenska landslag för den här turneringen. Jag har sedan länge planerat att var i Lyon för att se semifinalerna och finalen, och det var både dyrt och krångligt att kombinera det med att även se bronsmatchen på plats i Nice. Det får alltså bli Sverige–England på tv på lördag.

Här är först citaten från mixade zonen, som jag klev in i ganska exakt vid midnatt:

Hanna Glas

Hanna Glas (tårögd):
– Det är så tungt, man får se sin dröm… Det är de som får den besannad (hon tittar mot jublande holländskor), medan vår är krossad. Det kändes verkligen som att vi skulle vinna i dag, och ta oss till final. … Vi är så nära, men faller på målsnöret. Det känns som att vi gör en bra match och förtjänar att vinna, det gör att det känns ännu surare.

– Det är okej att bryta ihop i dag, men vi vet att det är en ny viktig match på lördag, och vi har ännu chans på medalj. Det blir nog inte så svårt att ladda om. Vi är sugna på att möta och vinna mot England, och vi har ändå kommit hit för att ta medalj.

– Det tråkigt att vi inte kan få in den i våra bra perioder, när vi skapar så många chanser och har så många fasta situationer. Sedan kändes det som att deras mål kom liksom från ingenstans, jag vet knappt vad som hände. Men det är så det är, man måste sätta de lägen man får – och det gjorde de i dag.

Lina Hurtig

Lina Hurtig:
– Det var en jämn match, så det kändes jävligt surt att de fick det där målet.

– Där och då kändes det som att hon (Desiree van Lunteren) tog min fot istället för bollen. Men jag har inte sett situationen igen, så jag vet inte. Jag vill inte kommentera domarinsatsen mer nu. Alla som såg matchen såg ju att den inte var bra.

Nathalie Björn:
– Det medicinska teamet tog beslutet, det var hemskt att inte kunna spela en semifinal. Det är klart att jag ville spela, men det var bara att lyssna på vad de hade att säga. Men jag mår bra. Jag har feber, men jag mår bra.

– Det klart att man alltid vill spela, men jag hade kanske inte kunnat det – eftersom de tog det beslutet. Men det suger riktigt hårt att inte kunna vara med på planen, och att vi inte vinner.

– Det var riktigt jobbigt att sitta där på bänken om inte kunna bidraga som man vill. Det är tungt.

Sofia Jakobsson

Sofia Jakobsson:
– Det är jävligt tungt. Vi ville spela finalen – och vi kommer inte att göra det. Det känns som att en dröm har blivit krossad. Vi förlorar inte mot ett lag som är mycket bättre än oss i dag, det känns extra tungt. Vi hade lika gärna kunnat vinna den här matchen och fått spela final på söndag.

– Det är mycket som inte gick vår väg. Jag tycker att vi utför en bra match. Men jag inte säga att den är tillräckligt bra eftersom vi inte står i finalen. Men det är svårt att prata om matchen nu när det är så mycket känslor som rör sig i huvudet, och hjärtat.

– Ladda om? Vi får ta den här kvällen och natten. Men i morgon måste vi ladda om, vi har fortfarande en medalj att spela om.

– Vad jag upplevde på planen var att domaren blåste väldigt mycket, att det var många avbrott i matchen. Men så här efteråt tänker man mer på sin egen insats och lagets.

Linda Sembrant

Linda Sembrant:
– Det gör jävligt ont, det svider. Det är svårt att beskriva, det är så mycket som försvinner från det man så gärna vill. Det är mycket känslor, men så är fotbollen – den ger bra känslor, och den ger tuffa känslor.

Det måste vara en av de tyngsta förlusterna i karriären?
– Ja, det är det helt klart. Verkligen. Det är ju de största matcherna, de som är allra bäst att vinna och som svider mest om man förlorar. Det är sådana här matcher man vill spela som spelare, som jag älskar att spela. Man har mycket att vinna och mycket att förlora.

– Det kändes bra, och vi gjorde en hel del bra saker. Det var bra lägen åt båda hållen. De lyckades får dit en, det fick inte vi. De är effektiva, det är inte vi. I sådana här matcher får man inte så många chanser, utan du måste vara effektiv. Det är tufft just nu.

– Vi måste ladda om. På något sätt förlåter man inte sig själv om man inte kan ladda om. Just nu är det väldigt tufft, det känns som att vi var så nära en final, att kanske få spela sin största match i karriären. Så det svider otroligt mycket. Men vi får ladda – vi har gjort det förr.

– De kommer rättvända mot vårt mittfält, och sticker igenom bollen upp mot Miedema. Jag kliver fram och försöker bryta framför, och bollen går ut i sidan. Där kommer hon (Jackie Groenen) i den innerkorridoren. Hon kom med tajming och var ensam i ytan. Tyvärr sätter hon den i hörnet. Annars har de inte så många lägen i matchen.

– Jag skulle inte säga att jag är så jävla nöjd med domaren, det kändes inte som att hon var klockren i sina beslut. Hon blåste en hel del fel. Hon hade inte sin bästa dag.

Nilla Fischer

Nilla Fischer:
– När man förlorar tycker man oftast att det är orättvist. Men jag tycker att det var en jämn match, vilket lag som helst av oss kunde vunnit. Det var mycket kamp, och vi har chanser att göra mål.

– Jag trodde fan i mig att den skulle gå in. Sedan när hon får handen på den… Men ja, nu gick den inte in.

– Det är bara en stor besvikelse. Jag har sagt innan också att det är mitt sista VM. Men jag väntar med att säga något om utgången inför lördag. Vi har gjort det oerhört bra hittills och vi trodde att vi skulle vinna i dag. Vi hade alla möjligheter.

Och här nedan är en sammanfattning av vad spelarna sa på dagens pressträff:

Hanna Glas:
– Det tog ett tag att somna, men jag fick ändå sex timmar. Man har bearbetat matchen lite, och redan nu börjar man känna revanschlusta till lördag. Nu vill man bara åka hem med en medalj.

– England är ett riktigt bra lag, det vet vi om. De var i semifinal i EM också, så det kommer att bli en tuff match. Det lag som vill mest på lördag tror jag tar det.

– Jag tycker att Lucy Bronze är den bästa högerbacken i världen, utan tvekan. Sedan om hon är världens bästa spelare, det är svårt att säga. Hennes fysik är hennes största egenskap. Hennes offensiva spel, hon har bra kvaliteter som gör att hon kan komma till bra inläggslägen och avslut.

– Jag tror ändå att England har stor respekt för oss. Englands högerkant är bra, men samtidigt tycker jag även att Beth Mead till vänster är en väldigt duktig spelare. Hon gjorde ett jättefint assist i förra matchen. Det gäller att se upp med många spelare, det är så bra kvalitet på många.

Glas fick förstås en fråga om straffsituationen:

– Det är så klart tungt när man väl ser händelsen i efterhand. Där och då var det inget jag märkte eller reflekterade över. Det var nog många andra i laget som inte heller tänkte på det. Men det är gjort, och det kommer inte att ändra utgången av semifinalen. Det känns tungt, det är bara lärdomar vi får ta med oss till nästa match, att verkligen vara bättre på att förstärka situationerna.

Vill man förstärka situationerna?
– Förstärka var kanske fel ord. Men i alla fall vara tydligare mot domarna, som så många spelare gjort, så att de kan titta på situationerna igen.

Fridolina Rolfö

Fridolina Rolfö:

Hon fick kommentera Glas påstående om att det svenska laget kanske tydligare behöver förstärka/påtala missade domslut för domarna:

– Absolut, det är ju tydligen det som krävs. Men det stör mig väldigt mycket att det skall behöva vara på det sättet. Jag tycker att domaren skall kunna se situationerna ändå. Absolut att vi kan ge mer reaktion och skrika, fast jag tycker inte att Lina skall behöva förstärka.

– Ingen här är mätt. Vi gick in med en inställning att ta oss hela vägen i det här mästerskapet. Och vi har chans på en medalj, så mätt är jag absolut inte.

Hedvig Lindahl

Hedvig Lindahl:
– England är ett bra lag. Nu vann vi senast vi möttes, men jag tror inte att de hade med alla sina spelare. Men vi är också ett bra lag en bra dag. I slutet av en turnering är de andra förutsättningar som råder, det här med återhämtningsdagar och hur man hanterar en motgång – som både dom och vi har haft. Det blir spännande att se vilket lag som är bäst rustat för att reda ut det här.

– Ellen White har verkligen en näsa för målchanser. Hon har varit bra i Birmingham också, hon är en duktig djupledslöpare och en duktig boxspelare, så henne behöver vi ha koll på. Men det känns som att vi har mött Vivianne Miedema nu, och henne behövde vi också ha koll på. Så vi är inne i det tankesättet.

– Vi behöver läsa in oss på White. Jag känner att jag har ganska bra koll på henne, men de som inte har det måste skaffa sig det. Vi måste vara redo på att det kommer att tempoväxlas när det finns lägen. Precis som att Nederländerna är bra offensivt är England det. Så vi behöver göra ett lika bra jobb som vi gjorde mot Miedema i går.

– Carly Telford är väldigt explosiv, reaktionssnabb och duktig på fötterna. Det är framför allt det som är hennes styrkor. Även om hon skulle få spela sin tredje VM-match har hon inte riktigt rutin på den här nivån, och det kanske är något vi kan utnyttja.

Lindahl höll ett litet tal till lagkompisarna efter förlusten. Hon fick frågan om vad det innehöll.

– Nu var det vad jag säger igen. Jag glömmer ju bort det… Men jag kommer ihåg att jag sa i bussen, jag hade ju sagt till er i media att jag var så besviken och väldigt arg och så där. Men jag ville vara tydlig mot laget att mot dem är jag väldigt stolt. Det är många tjejer som aldrig spelat VM förr, som kommit in och gjort bra insatser. Kolla Julia Zigiotti:s glidtackling mot van de Sanden i kontring. Det är många grejer som är väldigt bra från det här unga gänget.

– Man får tänka på att vi är rankade nia – och vi är jättebesvikna över att vi inte är bland de två bästa i världen. Och det är ju helt enormt bra. Vi har ju inte i närheten av samma förutsättningar som USA och England – jag vet inte hur det är i Nederländerna – när det gäller kronor och ören som satsas i damfotbollsprojekt i Sverige. Vi har ju inte samma muskler i förbundet. Ändå står vi här och är besvikna. Det är ju ett väldigt gott betyg. Vi har också en fin tradition. Det var någon som sa att det där är ju två giganter som spelar i den andra matchen. Men jag kände att historiskt i damfotbollen är Sverige en gigant. Sedan har det hänt grejer, att damfotbollskartan har ritats om de senaste åren. Men uppenbarligen har vi fortfarande en chans att hänga med. Det är spännande med den nya, unga generationen om vi kan sätta en standard som de får försöka att upprätthålla när vi edan lämnar över stafettpinnen.

– Caroline Seger… Vi är lite som två partier i opposition. Har varit i alla fall. Nu har vi äntligen haft en koalitionsregering de senaste fem åren. Innan dess var vi lite så här (låter knytnävarna möta varandra). Vi stångades, vem skall leda det här egentligen. Jag är otroligt tacksam för Caroline Segers passion för fotboll och ork att leda vidare. Jag insåg i år faktiskt att det är en jäkla tur att vi har Caroline Seger, för jag har ju två barn hemma och kommer inte ihåg hälften av det hon kommer ihåg. Hon kan lägga hela sitt fokus på det här gänget och laget liksom. Jag är jättetacksam, jag tycker att Seger verkligen har spelat bra i det här världsmästerskapet och visat att hon har förmåga att resa sig. Hon kan få kritik under åren, men sedan hittar hon en ny nivå. Och jag hade så gärna velat gå ut i en final med henne, Nilla och de lite yngre, som Kosse och Sempan. Men nu blev det inte så. Fast det kommer ett OS runt hörnet, vi kanske kan ta ett OS-guld i stället. Jag är väldigt glad för Seger, att hon kommer upp i 200 landskamper. Hon kommer att ta Sjögrans rekord.

Hur yttrade sig maktkonflikten?
– Vi har aldrig någonsin hängt, på det sättet. Vi har velat ha samma roll under många år, tror jag. Men de senaste fem åren har vi samarbetat väldigt bra. Det märks framför allt på planen. Vi får ofta någon typ av ögonkontakt, och vi löser vissa taktiska grejer och samarbetar väldigt bra.

– Jag har alltid någon gång velat vara lagkapten för landslaget. Men aldrig bett om det. Då har jag i varje fall velat vara en informell ledare. Nu kommer jag aldrig att vara lagkapten för landslaget, för jag har målvaktsposition. Men jag är väldigt stolt och glad över att vi har Seger, jag tycker att hon gör ett väldigt bra jobb i sin roll.

Det konstaterades att Lindahl nu är den svensk som har spelat flest VM-matcher.

– Det är ju roligt med sådana rekord och så där. Men det är inte hela världen. Jag är stolt över att jag har fått vara med länge. Jag är tacksam för Marika (Domanski Lyfors) som tog med mig för en massa år sedan, att jag fått göra mina misstag på vägen. Jag hoppas att någon kan slå mitt rekord någon gång framöver.

– Jag känner personligen att jag har spelat med ett lugn som jag aldrig någonsin haft på den här nivån innan. Jag känner att jag hittade det lagom till åttondelsfinalen – då kände jag att nu har jag helkoll liksom. Det är ju roligt att det också är andra som ser det.

Är det din sista VM-match på lördag?
– Det vet man ju aldrig. Men jag tror att någon snart slänger ut mig med huvudet före. Allvarligt tycker jag att det är jobbigt, jag tänker också på barnen hemma. Min fru har sagt att jag måste vara med nästa sommar, så då gör jag det igen. Men det är jobbigt när man tar sig så här långt i turneringen. Inför EM 2013 kände jag att ”jag har nog bara ett par–tre år kvar”. Men sedan hittar man ny motivation. Och orkar man hålla fysiken i gång så visst. Men jag tror att det här är mitt sista VM.

Björn in i svenska elvan – Och holländska folket fick som de ville

Publicerad den av
1

Inlägget uppdaterat, jag var blind först och missade skiftet i den svenska elvan…

Laguppställningarna har just kommit. Sverige kör som väntat med Lina Hurtig istället för Fridolina Rolfö. Men en skräll är att Elin Rubensson saknas, och att hon ersätts av Nathalie Björn.

Det troliga är att det är ett rent byte, och att vårt landslag återigen kör det system jag kallar 4–4–1–1, men som officiellt presenteras som 4–3–3. Peter Gerhardsson:s skifte i startelvan skall vara på rent taktiska grunder, Rubensson är alltså inte skadad eller sjuk.

Gissningsvis vill förbundskaptenen ha in större nickstyrka

I Holland börjar Lineth Beerensteyn istället för Shanice van de Sanden på högerkanten. Det var ju precis det som coacherna hemma i de holländska vardagsrummen ville (se förra inlägget).

Om det är bra eller dåligt för Sverige återstår att se. Beerensteyn är ungefär lika snabb som van de Sanden, så det spelar ingen roll ur den synpunkten. Och vi har ju sett i Lyon att van de Sanden kan komma in från bänken och förändra matchbilder.

I övrigt kör Sarina Wiegman med den elva hon haft de flesta matcherna, alltså spelar Lieke Martens från start.

Här är hela elvorna: Nederländerna (4–2–3–1): Sari van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Dominique Bloodworth, Merel van Dongen – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Lineth Beerensteyn, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.
Sverige (4–4–1–1): Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Nathalie Björn, Caroline Seger, Lina Hurtig – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

Den stora guiden till VM-semifinalerna

Publicerad den av
7

Det är numera bara fyra lag kvar i kampen om VM-guldet. Tre av de har gått rent genom turneringen. Det fjärde laget är Sverige, som har förlorat mot en annan semifinalist – USA.

Inget av de fyra kvarvarande lagen har tappat poäng mot något av de 20 utslagna. På så sätt kan man ju säga att det är rätt lag som är framme i medaljmatcherna. Jag vet att det även går att resonera på andra sätt, men det faktum att ingen av de fyra semifinalisterna har tappat poäng mot något utslaget lag är ganska ovanligt.

I kvartsfinalen försvann värdnationen Frankrike, vilket sannolikt innebär att intresset för mästerskapet sjunker på fransk mark. Men intresset hjälps upp av att det sannolikt är de fyra nationer med störst tillrest supporterskara som har tagit sig fram till matcherna i Lyon.

Att USA, Nederländerna och England tillhör de nationer med störst tillrest klack känns självklart, och jag tror alltså att Sverige kan kvala in som lag nummer fyra.

Det faktum att Frankrike åkte i kvartsfinal visade sig följa traditionen. Och då tänker jag inte bara på att fransyskorna har en vana av att missa medalj, utan på att det vanliga har varit att värdnationen i VM just åker ut i kvartsfinal.

Alla värdnationer har nått kvarten, men bara USA har klarat att ta sig längre i ett hemma-VM. Just USA har dessutom tagit medalj i alla de sju tidigare mästerskapen.

Det var lite allmänt om VM. Här är mina bedömningar kring semifinalerna, som båda spelas på Groupama Stadium i Lyon, även känd som Parc Olympique Lyonnais:

Tisdag den 2 juli 21.00:

USA–England 

Odds: 75–25
Världsranking: USA är etta och England är trea.

Troliga startelvor, USA (4–3–3): Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Julie Ertz, Sam Mewis – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.
England (4–2–3–1): Karen Bardsley – Lucy Bronze, Stephanie Houghton, Millie Bright, Demi Stokes – Jill Scott, Kheira Walsh – Nikita Parris, Fran Kirby, Toni Duggan – Ellen White.

Domare: Edina Alves Batista, Brasilien

USA skall vara ett nummer större än England. Men det har varit jämnt mellan lagen på senare år. Fem möten de senaste 4,5 åren har slutat med tre amerikanska 1–0-segrar, en engelsk 1–0-seger och så blev det 2–2 i She Believes Cup i mars.

Prognosen säger att det kommer att vara varmt i Lyon även kommande vecka. Temperaturen skall nå över 30 grader alla dagar. Nu spelas ju semifinalerna så sent som 21.00, och då bör det ha sjunkit under 30-strecket.

Oavsett så bör USA ha en fördel i värmen mot övriga lag. Amerikanskorna är ju vana vid att spela i hög värme. Deras liga, NWSL spelas ju mitt i sommaren, med matcher bland annat i heta sydstater.

Hittills i VM har USA rivstartat och tagit en tidig ledning i alla matcher. Och när USA har gjort första målet har de aldrig förlorat en VM-match. Det gäller alltså för England att stå emot i matchupptakten.

Det gäller även för England att ha kvalitet på sina fasta situationer. USA:s målvakt Alyssa Naeher är bra på att mota skott, men har en svaghet i luftrummet. Hon är även lite osäker på fötterna.

Båda lagen rullade ganska mycket på folk i gruppspelet. Hos England är det bara backarna Lucy Bronze och Steph Houghton som har spelat full tid i all fem matcherna. Jill Scott fick vila tolv minuter i en match. I övrigt ligger alla andra spelare på 360 minuter eller mindre.

I USA är målvakt Naeher den enda med full speltid. Mittbacken Abby Dahlkemper har också spelat i alla fem matcherna, men blivit utbytt i en. I övrigt har samtliga andra spelare vilat minst varsin match.

Det troliga är att båda lagen kommer till spel med samma startelvor som senast. I England har det varit lite variation på vänsterbacksplatsen, men känslan är att Demi Stokes nu har tagit tillbaka den platsen från Alex Greenwood. I USA innebär samma elva att Sam Mewis fortsatt går före Lindsey Horan (uttalas He-ränn).

Samantha Mewis

Det är inte så länge sedan förbundskapten Jill Ellis byggde sitt mittfält tekniska kring Horan. Men nu är alltså Portlandspelaren bänkad. Det är ju dock en hyfsad styrka att kunna ha spelare som Horan och Carli Lloyd att kasta in från bänken.

Noterbart är att tre av de fyra som delar ledningen i skytteligan finns i de här båda lagen. I USA har ju både Alex Morgan och Megan Rapinoe gjort fem mål, lika många har Englands Ellen White och utslagna Australiens Sam Kerr.

Rapinoe har varit het i utslagningsmatcherna, och gjort USA:s fyra senaste mål. Morgan inledde turneringen lysande, men har sedan haft lite skadeproblem. Senast såg hon bra ut ute på planen, men hamnade inte i några avslutningslägen nära mål.

Englands White har kommit till imponerande 13 avslut inne i straffområdet i VM. Det blir spännande att se hur USA:s försvar kan hantera henne.

Jag ser Whites fina målform som Englands största skrällchans i den här semifinalen. Men det rimliga är ändå att det blir som i VM 2015 – USA i final och England i bronsmatch.

 

Onsdag den 1 juli 21.00:

Nederländerna–Sverige

Odds: 60–40
Världsranking: Holland är åtta och Sverige är nia.

Troliga startelvor, Nederländerna (4–2–3–1): Sari van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Dominique Bloodworth, Merel van Dongen – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van de Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.
Sverige (4–4–1–1): Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Elin Rubensson, Caroline Seger, Lina Hurtig – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

Domare: ?

Jag håller Nederländerna som favorit i den här matchen. Framför allt för att laget har visat en enorm effektivitet hittills i VM. De har på olika sätt varit illa ute i flera matcher, men ändå till slut stått där som segrare. Faktum är att laget nu har vunnit elva raka mästerskapsmatcher under ordinarie tid.

I premiären mot Nya Zeeland var det länge motståndarna som hade de vassaste chanserna. Och när matchklockan passerade 90 minuter talade det mesta för mållöst, 0–0. Men i 92:a minuten lyckades man hitta ett segermål.

Mot Japan i åttondelsfinalen var man sedan riktigt illa ute. Japanskorna kvitterade sent i första halvleken, och sista 20 minuterna var det holländska laget utspelat. Dåliga japanska avslut och något vass ingripande från Sari van Veenendaal räddade laget. Och i slutminuterna lyckades man sedan vinna på en tveksamt dömd straff.

Senast mot Italien var italienskorna bäst i den första halvleken. Men efter paus visade Nederländerna klass och vann till slut hur säkert som helst. Kanske är det ett tecken på att laget håller på att växla upp även spelmässigt.

Offensivt har mycket hittills handlat om skyttedrottningen Vivianne Miedema. Hon står på tre mål, men ligger bakom många fler. Miedema fyller 23 år den 15 juli och har ett fullständigt makalöst målfacit på seniornivå för att vara så ung. Sedan den här tweeten har hon även gjort sitt 61:a landslagsmål:

Det är i första hand Miedema det svenska försvaret måste ha koll på. Men det går inte att koncentrera sig för mycket på toppforwarden. För på kanterna finns ju starka duon Shanice vad de Sanden och Lieke Martens. De båda var fantastiska i EM för två år sedan. Den formen har de inte nått hittills i VM.

Shanice van de Sanden

van de Sanden är fortsatt blixtsnabb, men har inte haft samma höga kvalitet på sina inlägg och inspel som hon hade för två år sedan. Martens brukar vara makalöst vass när hon skär in i planen och avslutar mot bortre hörnet. Ännu så länge har vi dock inte fått se något sådant mål i VM. Och för svensk del får Martens gärna vänta tills helgen.

I övrigt bör Sverige undvika att dra på sig för många fasta situationer nära mål. Sherida Spitse har nämligen en väldigt skön känsla i sin högerfot. Hittills har hon bara fått två skott på mål under VM, men hon har stått för fyra assist – flest av alla i VM.

Sherida Spitse

Nederländerna, eller Holland som de själva säger, är ett väldigt jobbigt lag att möta. De har stora defensiva brister, men kompenserar med grym anfallsstyrka. Och det är svårt att veta hur högt man skall ställa sig. Står man högt blir det ju ytor för blixtsnabba van de Sanden. Står man för lågt har sylvassa Miedema nära till målet.

För svensk del kommer mycket att handla om att störa den holländska uppspelsfasen, så att deras vassa anfallare in får rätt bollar att jobba med. Kan man få passningsläggarna Spitse och Jackie Groenen att falla långt tillbaka i planen är mycket vunnet. Men om Spitse får stå och måtta sina fina långpassningar högt upp i planen, och om Groenen får göra sina instick – då är Sverige illa ute.

Det blir alltså viktigt att testa den orange backlinjen så mycket som möjligt. Där finns alltså brister, både i snabbhet och i positionsspel. Högerbacken Desiree van Lunteren är egentligen en offensiv spelare, vilket ofta märks i hennes defensiva tajming. På vänsterbacken skadade sig ordinarie Kika van Es i genrepet, och där tycker jag inte att vikarien Merel van Dongen håller samma höga nivå. Mittbacken Stefanie van der Gragt är väldigt stark i luftrummet, men har brister längs marken.

Kan Sofia Jakobsson och Stina Blackstenius vara lika pigga och heta som senast så kommer det att finnas ytor att anfalla på.

Lina Hurtig

I den här matchen har vi tyvärr semifinalernas enda avstängning. Det är som bekant svenska Fridolina Rolfö som missar semifinalen till följd av två gula kort tidigare i turneringen. Jag tror att Lina Hurtig får Rolfös plats i startelvan. Hurtig är den offensiva bänkspelare som känts närmast startelvan, och som har fått speltid i alla fem matcherna.

I övrigt talar det mesta för att båda lagen kommer till spel med samma spelare som i kvartsfinalerna. Nilla Fischer gick ju av med kramp mot Tyskland, men det skall just bara ha handlat om kramp – så hon skall vara spelklar.

Det här är ju en repris på den kvartsfinal från EM 2017, där Pia Sundhage:s tid som svensk förbundskapten tog slut. Det var en match där Holland vann klart rättvist. 2017 vann de orange lejonhonorna även mot Sverige i Algarve cup, den gången med 1–0.

Året innan vann Sverige med 1–1 i OS-kvalet. Ja, det var faktiskt en vinst eftersom Sverige avancerade till OS på kryss. Ni minns kanske hur Olivia Schough snappade upp ett misslyckat bakåtpass och blev stor matchvinnare den gången. Ni minns kanske också hur Vivianne Miedema fick ett fritt läge på övertid, men sköt över.

Senaste gången Sverige gjorde fler mål än Nederländerna i en match var i det åskdrabbade VM-genrepet 2015. Då slutade det 2–1. Samma siffror blev det 2012, i Thomas Dennerby:s sista landskamp som svensk förbundskapten.

Lagen skulle också ha mötts i final i Algarve cup förra året. Men den matchen regnade bort. Det har alltså varit fördel Holland de senaste åren. Men kunde Sverige skrämma bort Tysklandsspöket borde det inte vara omöjligt att även vinna mot ett orange lejon?

Startelvan i kvarten – och Nederländerna till semifinal

Publicerad den av
3

Det är drygt en timma till avspark i Rennes och vi har fått Sveriges startelva. Det blev som väntat samma lag som vann senast mot Kanada.

Alltså: Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Elin Rubensson, Caroline Seger, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

Då gjorde vårt lag en högklassig andra halvlek. Det är ju just den där andra halvleken mot Kanada där vårt lag har utmärkt sig positivt i den här turneringen.

De två första matcherna gjorde man sitt jobb – inte mer. I matchen mot USA valde förbundskapten Peter Gerhardsson att vila spelare och i första halvleken mot Kanada var det bra defensiv, men närmast obefintlig offensiv. I dag krävs det med största sannolikhet två högklassiga halvlekar om det skall bli seger.

Sverige slår ju verkligen ur underläge. Dels för vår historia mot Tyskland, men även för att vi är nia i världen medan tyskorna är rankade som världstvåa.

Tyskland startar med en elva utan Dzsenifer Marozsan, vilket är bra nyheter för svensk del. Hon är ju en av världens bästa speluppläggare, samt har väldigt bra fasta situationer – och har ett bra skott.

Följande elva spelare startar för tyskorna: Almuth Schult – Giulia Gwinn, Marina Hegering, Sara Dorosoun-Khajeh, Carolin Simon – Lina Magull, Sara Däbritz – Svenja Huth, Alexandra Popp, Linda Dallmann – Lea Schüller. Det är en väldigt offensiv uppställning. Båda ytterbackarna har offensiven som styrka, och alla mittfältare är i grunden offensiva. Det finns alltså ingen utpräglad bollvinnare på mittfältet, något som borde kunna gynna Sverige.

För drygt fyra år sedan möttes Sverige och Tyskland senast i en VM-match. Trots att Sverige hade gjort en blek turnering var jag försiktigt positiv inför avspark. Jag trodde att Sverige skulle kunna utnyttja det faktum att Tyskland hade ett långsamt mittförsvar.

Fyra år senare är jag inte det minsta positiv. Visst bär man på en förhoppning om att Sverige skall kunna göra en kanonmatch och skrälla sig till semifinal – och till OS. Men i grunden är jag inställd på att kvällens match är Sveriges sista i VM på minst fyra år.

Jag skriver på minst fyra år eftersom jag inser att det långt ifrån är säkert att Sverige är med i nästa VM-slutspel. Med tanke på hur tajt det var i kvalet i höstas, och med tanke på hur snabbt flera europeiska lag har utvecklats de senaste fyra åren kan man inte ta något för givet. Så det gäller att njuta av de cirka 100 minuter fotboll vi har framför oss.

När det gäller det tyska laget är det lite som 2015 – det är i försvarsspelet som bristerna finns. Fast mittförsvaret är inte lika långsamt längre. Däremot har tyskorna spelat med väldigt högt uppskjutna ytterbackar, vilket har lämnat mittbackarna ganska ensamma. Och i dag har man alltså valt bort att ha någon utpräglad bollvinnare på mittfältet.

Fast frågan är ju hur mycket man kan prata om defensiva brister för ett lag som inte släppt in ett enda mål, och som har en målvakt som bara behövt stoppa fem skott på fyra VM-matcher.

Många säger att det är rätt läge att möta Tyskland nu. Som jag skrev i början av veckan tycker jag aldrig att det är rätt läge att möta Tyskland. Jag minns ju att det var rätt läge att möta Tyskland både i EM 2013 och i OS 2016. I båda turneringarna hade tyskorna förlorat matcher i gruppspelet, och man hade inte fått spelet att funka.

Men Tyskland är väldigt bra på att hitta sätt att vinna. Trots att laget inte imponerade i de där två turneringarna stod man ändå till slut där med pokalen.

En annan orsak till min lite negativa inställning till matchen är ju träningsmatchen i våras. Där blev vårt landslag totalt överkört av ett starkt tyskt lag. Framför allt hade vi väldigt svårt med den höga, tyska pressen. Tyskorna tog framgångsrikt bort Caroline Seger och Kosovare Asllani i den svenska uppspelsfasen.

På Friends spelade Sverige med tre mittbackar. Det har vi inte gjort sedan dess. Frågan är om det upplägget skrotades i samband med den överkörningen.

Positivt för svensk del i dag är att det är så varmt att vi inte lär möta en lika hög och intensiv, tysk press. För en stund sedan var det 35 grader varmt i skuggan och 46 grader i solen. Jag vet inte exakt hur solen slår över arenan vid 18.30-tiden, men det är väl risk att det kommer att vara sol på åtminstone en del av planen.

I dagens första kvartsfinal var i princip hela planen i sol under den första halvleken. Bara någon meter vardera på ena lång- och kortsidan var i skugga.

I värmen i Valenciennes inledde Italien bäst och hade den första halvlekens två bästa chanser genom Valentina Bergamaschi och namnen Valentina Giacinti. Bergamaschi var helt fri, men hennes volleyavslut blev vekt. Giacints skott var tillräckligt hårt för att helt ställa Sari van Veenendaal. Fast bollen smet utanför.

Nederländerna hade ingen riktigt farlig chans före paus. Man hade ett bra frisparksläge, men det klarade inte Sherida Spitse av att göra något bra av.

Direkt efter paus kopplade däremot Nederländerna greppet. Jag hörde att italienskorna var väldigt trötta i slutet av åttondelsfinalen. Det kändes från start i den andra halvleken i dag att de ville ha lägsta möjliga tempo. Och längsta möjliga paus i varje spelavbrott.

När fantastiska Vivianne Miedema nickade in Sherida Spitse:s inläggsfrispark till 1–0 i minut 70 gick redan Italien på knäna. Dessutom hade de bytt ut Barbara Bonansea. Bytet visade tydligt att den italienska förbundskaptenen Milena Bertolini prioriterar dagsform framför meritlista.

För på pappret är ju Bonansea spelaren som skall göra det för Italien. Men efter en mindre bra insats i åttondelen och en trög start i kvarten fick hon inte fortsatt förtroende, utan byttes ut redan i minut 54. Sett till hela VM:et är det svårt att kritisera Bertolinis coachningsfilosofi. Hon startade ju VM med Ilaria Mauro som förstaforward. Men när inte Mauro levererade i premiären hamnade hon plötsligt allt längre utanför laget.

Italien har totalt sett gjort en mycket bra turnering. Jag varnade lite för laget inför avspark, skrev att de med maximal utdelning kunde nå medaljmatcher, men ”det rimliga är nog ändå att det tar slut i åttondels- eller kvartsfinal”.

Det tog slut i kvarten. Men spelmässigt visade Italien lovande takter, och laget är fortfarande på uppgång. I backlinjen har de lite äldre spelare, men i övrigt är de flesta så pass unga att de bör ha flera VM-slutspel framför sig.

Men i Valenciennes orkade Italien inte stå emot. Hoppet om semifinal och OS minskade dramatiskt vid Miedemas mål. Och tio minuter senare, när även Stefanie van der Gragt nickade in en inläggsfrispark från Spitse var det helt avgjort.

Nederländerna vann med 2–0 (0–0), och till slut var det fullt rättvist. Jag räknade till 7–3 i målchanser i orange favör. De hade även 60–40 i bollinnehav, 381–163 i passningar till rätt adress och totalt 21–6 i avslut.

Nederländerna är för första gången någonsin klart för OS. Nederländerna är också klart för sin första VM-semifinal någonsin, man blir motståndare till vinnaren i kvällens kvartsfinal, den mellan Sverige och Tyskland.

Otroligt starkt av de orangeklädda. Laget visar att EM-guldet på hemmaplan inte var någon tillfällighet. Man visar också hur fin utveckling man kan ha på fyra år. I det senaste världsmästerskapet var laget otroligt nära att missa åttondelsfinal. Men man klarade sig vidare som grupptrea, och åkte sedan ut mot Japan.

Inte nog med att Nederländerna har flyttat fram positionerna inom seniorfotbollen, de har genomgående haft bra lag på ungdomssidan de senaste åren. Så man gör inget tillfälligt besök i världstoppen, utan man är där för att stanna.

En koll i reglerna efter O’Haras hands

Publicerad den av
10

Det har varit mycket fokus på domslut och domare under VM. Utöver allt snack om VAR och den nya tolkningen av offsideregeln har som vanligt handsregeln varit rejält omtalad. Vi är flera som har hänvisat till den nya handsregeln när det blåsts straffar under mästerskapet.

Men vad handlar då den nya handsregeln om egentligen?

Det har i princip gjorts två ändringar i sommar. Den stora ändringen handlar om offensiv hands. Om en anfallsspelare gör mål med handen, eller skapar en målchans med hand/arm skall det alltid blåsas frispark. Man kan säga att det inte längre finns någon ofrivillig hands för anfallare i offensivt straffområde längre.

Däremot finns det fortfarande ofrivillig hands på resten av planen – alltså bland annat i eget straffområde.

Det som har ställt till det är att även reglerna för ofrivillig hands har ändrats lite grand. I Svenska Fotbollförbundets utskick om sommarens nya regler är det formulerat så här: ”även vissa ‘oavsiktliga’ kontakter mellan hand/arm och boll är regelbrott”.

Här har många av oss gått vilse. En uppgift som florerat är att det skall dömas hands varje gång bollen träffar en arm som befinner sig utanför kroppen. Enligt den uppgiften skulle det ha varit straff för Frankrike i går.

Jag vet inte varifrån uppgiften om att det skall vara straff varje gång bollen träffar en arm som befinner sig utanför kroppen kommer. För den ser inte ut att stämma.

Här får gärna välutbildade domare hjälpa till, men jag gick till grunden med det här – jag letade alltså upp Ifab:s officiella fotbollsregler för säsongen 2019/20. På sidorna 104 och 105 hittar vi Law 12 och Handling the ball. Där står det så här:

Handsregeln från de officiella fotbollsreglerna.

Här finns inget som säger att det automatiskt är hands om armen befinner sig utanför kroppen. Armen/handen får befinna sig utanför kroppen, förutsatt att inte spelaren medvetet gör sin kropp större. Undantaget är om armen är högre upp än skuldernivå – då är det alltid straff.

Mina personliga tolkningar utifrån att ha läst de här reglerna – det här är ytterligare en punkt där vägledning från domare är välkomna – är att det var korrekt att inte blåsa straff mot Kelley O’Hara i går.

Min tolkning är också att det inte borde ha varit straff mot Saki Kumagai i åttondelsfinalen mellan Nederländerna och Japan. Kumagai hade sin arm cirka en decimeter utanför kroppen, och det måste anses vara ett naturligt avstånd.

När situationen med Kumagai inträffade skrev jag så här:

”Vad jag kan förstå är det korrekt att döma straff för händelsen. Så domaren gjorde rätt. Fast här tycker jag att regeln är fel.”

Men det känns nu som att jag skrev så mot bättre vetande. Jag hade lyssnat för mycket på vad jag hört på tv, och kollat reglerna för dåligt. Tvärtom är regeln korrekt, det var domarnas bedömning som var felaktig.

Det som ställer till det i huvudet här är att VAR-domaren i matchen Nederländerna–Japan inte bad huvuddomaren kolla på Kumagais hands en extra gång. Det var ju som bekant huvuddomaren som tog straffen spontant. Sedan stod huvuddomaren och pratade med VAR-domaren en stund.

Det enda jag kan komma fram till utifrån reglerna är att VAR-domaren uppfattade som att Kumagai försökte göra sin kropp onaturligt större. Fast det känns ju högst tveksamt med tanke på att japanskan faktiskt höll på att dra in armarna bakom kroppen när hennes vänsterarm träffades av Vivianne Miedema:s skott.

Sammanfattningsvis är handsregeln ett elände eftersom den bygger på tolkningar. Och olika domare tolkar på väldigt olika sätt. Samtidigt ser jag inga andra lösningar än att handsregeln måste bygga på tolkningar. Jag tycker ju nämligen att det är ett väldigt dåligt alternativ med bestraffning varje gång bollen träffar en hand/arm. Så vi lär få räkna med fler diskussioner om hands framöver.

 

Den stora guiden till kvartsfinalerna

Publicerad den av
4

I kväll drar kvartsfinalerna i gång med England–Norge. Det är ju hela sju europeiska lag kvar i turneringen, vilket innebär att det kommer att krävas minst semifinal för att Sverige skall få spela OS nästa år.

Om Frankrike vinner mot USA i morgon räcker det inte ens med semifinal – då måste europeiska lag ta medalj för att spela OS nästa år. Jag har skrivit det förr, och repeterar det nu: det är en skandalöst dåligt att Europa bara har tre OS-platser.

I det här världsmästerskapet har det blivit extra tydligt hur skev fördelningen av platser är. Men sannolikt bryr sig inte Uefa om damlandslagen, utan känner att de kan släppa lite platser i damturneringarna till andra kontinenter.

Nu får vi ju i stället en högst devalverad OS-turnering nästa år. En turnering där hälften av kvartsfinallagen från VM inte ges plats.

Om vi kort backar till åttondelsfinalerna så var det inte så många av guldfavoriterna som imponerade där, men alla gick vidare. Det lag som imponerade mest på mig i åttondelarna är faktiskt utslaget – det var Japan.

I kvartsfinalerna har vi den match som på förhand kändes som den moraliska finalen – Frankrike–USA. Båda lagen hackade i åttondelen, men kanske att man redan hade börjat fundera på höjdaren på Parc des Princes.

Noterbart är att ingen spelare är avstängd i de åtta kvartsfinallagen. Annars i VM har ju tyvärr regler och VAR tagit bort mycket av fokuset från själva spelet. Det har ju nämligen varit intressanta domslut i nästan varenda match. Det har blivit så mycket domarfokus att den finska elitdomaren Lina Lehtovaara kallar VM för ett VAR-kaos:

VAR kommer säkert att spela huvudrollen även i kvartsfinalerna. Här är mina bedömningar i dem, match för match:

I dag (den 27 juni) 21.00:

England–Norge

Odds: 60–40
Troliga startelvor, England (4–2–3–1): Karen Bardsley – Lucy Bronze, Stephanie Houghton, Millie Bright, Alex Greenwood – Jill Scott, Kheira Walsh – Nikita Parris, Fran Kirby, Toni Duggan – Ellen White.
Norge (4–4–2): Ingrid Hjelmseth – Ingrid Moe Wold, Maren Mjelde, Maria Thorisdottir, Kristine Minde – Caroline Graham Hansen, Vilde Böe Risa, Ingrid Syrstad Engen, Guro Reiten – Isabell Herlovsen och Karina Saevik.

Lagen möttes även i slutspelet i VM 2015. Då var det åttondelsfinal, och Norge var det bättre laget rent spelmässigt – men England vann. På de fyra åren sedan dess har det hänt mycket.

De två första åren körde England ifrån Norge rätt rejält. Men de senaste två har Norge knappat in. Martin Sjögren:s lag ses av många som VM:s överraskningslag. Och visst, som lag 12 på världsrankingen är man det näst lägst rankade av de lag som är kvar. Men vi som såg Norge delvis spela ut Sverige i höstas är inte förvånade.

Norge är starkt, och det känns absolut som att laget har vinstchans i kväll. Framför allt har man numera ett väldigt starkt mittfält, och Caroline Graham Hansen visade i åttondelen att hon är i absolut toppform. Hon är en spelare som har kapacitet att avgöra matcher på egen hand.

Noterbart är att Norge där det kvartsfinallag som gjort minst mål, sju stycken. Tillsammans med Nederländerna är man även det lag som haft minst avslut mot mål – 15.

England har 54 avslut hittills i turneringen. 22 av dem har gått mot mål och åtta har gått i mål. I grunden är England också det bättre laget här. Inte minst talar Ellen White:s fina målform för laget. Men engelskorna har lite problem i backlinjen. Det har funnits frågetecken i dagarna för de båda mittbackarna Steph Houghton och Millie Bright.

Det troliga är dock att båda spelar i kväll. Det troliga är också att det blir jämnt. Kanske att även Norges andra slutspelsmatch går hela vägen till straffläggning.

 

Fredag den 28 juni 21.00:

Frankrike–USA

Odds: 45–55
Troliga startelvor, Frankrike (4–2–3–1): Sarah Bouhaddi – Marion Torrent, Griedge Mbock, Wendie Renard, Amel Majri – Amandine Henry, Elise Bussaglia – Kadidiatou Diani, Viviane Asseyi, Eugenie Le Sommer – Valerie Gauvin.
USA (4–3–3): Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Julie Ertz, Sam Mewis – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.

Det här har på förhand känts som den moraliska finalen, det är också en match som föregåtts av ett jättestort intresse.

Det amerikanska laget har laddat genom att bråka lite med sin egen president – Donald Trump. Härom dagen hade tv-kanalen Fox Business ett inslag om att Megan Rapinoe vänt sig bort från flaggan under nationalsången under VM, samt att Rapinoe i maj besvarat en fråga med att hon inte tänker åka till ”The fucking White House” efter ett eventuellt VM-guld. I inslaget föreslår en av programledarna att Rapinoe skall sparkas som vice lagkapten.

Tidigare i programmet hade president Trump medverkat, så det är högst sannolikt att tro att det var inslaget ovan som fick presidenten att twittra om att Rapinoe inte skall vända sig bort från flaggan eller Vita huset:

I går klev Ali Krieger in och gav Rapinoe sitt stöd:

Som jag ser det finns det inget krav på landslagsspelare att vända sig mot flaggan, lägga handen på hjärtat eller att sjunga med i nationalsången. Det enda kravet är ju det som man har i alla lag – att spelaren gör sitt bästa. Och om USA vill vinna VM behöver de nog matchvinnare som Rapinoe. För hon gör verkligen alltid sitt bästa.

USA:s lag har alltså en dispyt med sin president när man går in i toppmatchen mot Frankrike. Om det stör laget, eller om det ger extra energi är oklart.

Spelmässigt var USA stört av Spanien i åttondelsfinalen. Två straffar från just Rapinoe var skillnaden. I den matchen valde Jill Ellis att spela Sam Mewis framför tidigare givna Lindsey Horan på mittfältet. Frågan är vem av dem som får starta mot Frankrike. Noterbart var att målvakten Alyssa Naeher har darrat ett par gånger i VM, bland annat gjorde hon ett par tveksamma aktioner mot Spanien. Naeher får inte darra på Parc des Princes om USA skall ha kvar chansen att försvara sitt VM-guld från 2015.

Även Frankrike var stört i sin åttondelsfinal. Brasilien tog matchen till förlängning, och hade mycket väl kunnat ta hem segern till slut. Franska förbundskaptenen Corine Diacre valde bort smarta och rutinerade Gaetane Thiney i tiarollen, och tog istället in rörligare Viviane Asseyi. Bäst i det franska laget var Kadidiatou Diani som startade från högerkanten, men stundtals var överallt. Hon får en nyckelroll även mot USA.

Som noterats är det här en match mellan två lag som leds av kvinnor. Faktum är att fem av åtta kvartsfinallag har kvinnliga förbundskaptener. De andra tre leds av två svenska män och en engelsk.

Det här är två vana motståndare. Sedan 2014 har de båda lagen mötts nio gånger. USA har fyra segrar, Frankrike har tre och två matcher har slutat oavgjorda. Noterbart dock att USA inte har någon seger på de tre senaste mötena. Där har fransyskorna två segrar och ett kryss. Senaste mötet var i Le Havre i januari, och slutade med fransk 3–1-seger:

Siffrorna var i underkant, fransyskorna var faktiskt bättre på det mesta i den matchen. Framför allt hade USA jätteproblem på sin vänsterkant, från vilken Dianis båda mål kom. Dock skall sägas att USA har bytt halva laget sedan den där matchen. Då saknade man sina båda ordinarie ytterbackar, samt även viktiga kantspelarna Rapinoe och Tobin Heath.

Jag håller USA som favorit i den här matchen, mest beroende på att de har en tradition av att vara bäst när det gäller – och alltid har tagit medalj i VM. Däremot har ju Frankrike darrat när det kommit till avgörande i mästerskap. Fransyskorna har aldrig tagit någon mästerskapsmedalj, och förlust i kvartsfinal är ett franskt normalresultat.

Och Frankrike har varit ganska ineffektivt hittills i turneringen. Man har kommit till hela 74 avslut, men bara fått 21 av dem mot mål och nio i mål. Det är egentligen bara Sverige som har sämre siffror.

För övrigt kommer övriga kvarvarande europeiska lag sannolikt hålla tummarna för USA. Amerikansk seger innebär ju att vinnarna i övriga kvartsfinaler är klara för OS.

 

Lördag den 29 juni 15.00:

Nederländerna–Italien

Odds: 70–30
Troliga startelvor, Nederländerna (4–2–3–1): Sari van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Dominique Bloodworth, Merel van Dongen – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van de Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.
Italien (4–4–2): Laura Giuliani – Alia Guagni, Sara Gama, Elena Linari, Elisa Bartoli – Valentina Bergamaschi, Aurora Galli, Manuela Giugliano, Valentina Cernoia – Valentina Giacinti och Barbara Bonansea.

Nederländerna och Italien är de två kvartsfinallag som haft minst avslut hittills i turneringen. Italien har haft 46 och Nederländerna 47. Norge är trea från slutet med 50 och Sverige fyra från slutet med 54.

Men både Nederländerna och Italien har varit väldigt effektiva. De orangeklädda har gjort mål på fler än hälften av de skott de fått inom ramen – åtta mål på 15 avslut på mål. Italien har haft 18 skott mot mål, och nio av dem har resulterat.

Det här är alltså en kamp mellan turneringens två mest effektiva lag. Okej då, USA har allra bäst statistik, med 95 avslut varav 37 mot mål och 20 i mål. Men 13 av de där målen kom mot svaga Thailand, så det känns inte helt rätt att räkna med amerikanskorna i en jämförelse.

Italien ligger på plats 15 på världsrankingen, och är därmed det lägst placerade laget av de kvarvarande. Jag håller Nederländerna som ganska klar favorit i den här matchen. Men det skall bli spännande att se hur det holländska försvaret hanterar Italiens snabba omställningsfotboll. Inte minst blir det intressant hur Desiree van Lunteren klarar av Barbara Bonansea.

I andra riktningen har Italiens backlinje haft lite problem mot kvicka motståndare. Och nu kommer det riktiga elddopet, för framåt är ju det nederländska laget högklassigt. Framför allt är det Vivianne Miedema som har burit den orange offensiven. Varken Lieke Martens eller Shanice van de Sanden har hittat tillbaka till EM-formen. Men kanske att Martens båda mål i åttondelsfinalen kan lyfta hennes spel.

Lieke Martens

 

Lördag den 29 juni 18.30:

Tyskland–Sverige

Odds: 85–15
Troliga startelvor, Tyskland (4–2–3–1): Almuth Schult – Giulia Gwinn, Marina Hegering, Sara Doorsoun-Khajeh, Verena Schweers – Melanie Leupolz, Lina Magull – Svenja Huth, Dzsenifer Marozsan, Sara Däbritz – Alexandra Popp.
Sverige (4–4–1–1): Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Elin Rubensson, Caroline Seger, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

Startelvan mot Kanada

Sverige

Det här är en repris på OS-finalen från 2016. De kan dock inte mötas i OS-finalen nästa år, bara maximalt ett av de här två lagen får ju spela nästa års turnering i Japan. Inte minst med tanke på historiken är  tyskorna stora favoriter – som jag ser det handlar det om de klart största favoriterna i de fyra kvartsfinalerna.

Jag skriver det trots att många svenskar försöker låta positiva och säga att det tyska laget är sämre än på länge.

Dock hörde jag att Peter Gerhardsson inte håller med om att Tyskland är svagt, utan att han anser att tyskorna är bättre än sitt rykte. Fattas bara efter den överkörning som tyskorna bjöd vårt landslag på i den upphaussade matchen på Friends i våras.

Där var tyskorna klart mer överlägsna än slutresultatet 2–1 skvallrade om. Bland annat  hade gästerna haft sju klara målchanser innan Sverige skapade sin första.

Efter den obligatoriska byteskarusellen i slutkvarten lyckades Sverige jämna till målchanserna lite, det slutade ”bara” 8–4 i tysk favör. Det hindrade inte att jag var ganska bekymrad över både klasskillnaden och det svenska lagets status.

I VM har Tyskland marginellt bättre siffror än Sverige vad gäller den offensiva effektiviteten. Tyskland har haft 68 avslut, fått 29 mot mål och nio i mål. Sveriges står på 74, 26 och åtta.

Sveriges åtta mål på 74 avslut är sämst utdelning av alla kvarvarande lag. Och nu väntar det enda laget som har hållit nollan genom turneringen. Om Sverige skall ha chans att bryta den avgrundsmörka mästerskapsstatistiken mot Tyskland krävs det kliniska avslut på lördag. Vi lär inte få så många chanser – och de vi får måste bollarna i varje fall skjutas inom ramen.

Dessutom är det dags att vi får till hörnorna. Under Pia Sundhage:s tid som förbundskapten var hörnor ett väldigt vasst svenskt vapen. Sedan Gerhardsson tagit över har hörnorna blivit allt sämre. Nu måste vi få upp kvaliteten igen.

Det krävs ju nämligen en maxprestation av samtliga svenska spelare. Dessutom krävs det nog lite tur med VAR. Mot Kanada hade vi tre svenska hands i eget straffområde. En av dem gav straff emot – vilket också kändes som ett rimligt utfall. Klart är att VAR gör att man bör hålla sig borta från eget straffområde. Det är ju de stora lagen som vinner på VAR, mycket eftersom de ofta befinner sig i närheten motståndarnas mål.

När det gäller Tyskland får de ett riktigt vasst tillskott i Dzsenifer Marozsan, för jag räknar med att hon spelar. Henne måste Sverige ha koll på. Vi måste även ha koll på Alexandra Popp vid fasta situationer, för där är hon sylvass.

Det är inte omöjligt för Sverige att vinna. Segersviter håller ju aldrig i evighet. Men jag tycker ändå att det enda rimliga tipset är att tyskorna vinner med något måls marginal. Kanske efter förlängning.

Fler funderingar kring matchen finns för övrigt i förra inlägget.