I höstas gjorde vårt landslag riktigt starka insatser mot Ukraina, Danmark och England, insatser som väckte hopp. Hopp om succé i sommarens VM.
Förbundskapten Peter Gerhardsson har rullat mycket på folk, men de tre nämnda matcherna var de under hösten där han mönstrade starkast möjliga uppställning.
I samtliga de tre matcherna kändes vårt lag väldigt stabilt, vi släppte inte till många målchanser. Det var således hög, internationell nivå på försvarsspelet. Offensivt var det inte lika bra, men ändå tillräckligt för att man skulle känna att vårt landslag skulle bli väldigt svårslaget i Frankrike.
Känslan var att Gerhardsson hade kommit ganska långt i sitt lagbygge, och att den här våren skulle handla om finjusteringar.
Resorna till Sydafrika och Algarve har han i första hand använt till att testa spelare. Inför lördagens Tysklandsmatch var det egentligen bara i placeringsmatchen mot Kanada i Algarve som Gerhardsson har spelat med en VM-startelva. Men då hade han inte tillgång till alla spelare. Det hade han nu.
Jag hade först tänkt vara på plats på Friends i lördags. Men ett par intensiva jobbveckor gjorde att jag avblåste Stockholmsresan, och istället följde matchen från tv:n. Jag laddade upp med att kolla en träningsmatch mellan division I-lagen Nittorps IK och Alingsås FC United. På vägen hem från Nittorp lyssnade jag på Cmores uppsnack.
Även om jag aldrig vare sig fick klart för mig hur hela startelvan såg ut, eller vilket spelsystem som Gerhardsson hade valt, tyckte jag att det var ett bra uppsnack där man avhandlade flera intressanta frågor.
Där innan avspark verkade många vara väldigt bekymrade över Hedvig Lindahl:s status i Chelsea. Det var inte jag. Så länge vår målvakt fortsätter att agera stabilt och säkert i landskamperna bekymras jag inte så mycket över att hon är petad i klubblaget.
Jag var mer bekymrad över anfallsspelet, och kanske framför allt över forwardssituationen. Och nu efter matchen har jag hittat ännu fler saker att bekymra sig över.
Målvakt Lindahl är inte en av dem. Hennes spel var stabilt och säkert från första minut. Däremot känns det just nu som att samtliga övriga lagdelar har olika typer av problem.
Martina Voss-Tecklenburg
På Friends gjorde Tyskland sin blott andra landskamp under Martina Voss-Tecklenburg. Det märktes inte. Det nya tyska laget såg samspelt ut från början. Kanske för att Horst Hrubesch gjorde ett bra förarbete, vilket skapade en grund för Voss-Tecklenburg att utgå ifrån.
Som bekant började ju tysk damfotboll att vackla under Silvia Neid:s sista år som förbundskapten. Jobbet att bygga om landslaget gick till Steffi Jones, som inte fick till det. Framför allt hade hon väldiga problem att hitta rätt i mittförsvaret. När Jones fick kicken kom Hrubesch in som en tillfällig lösning. Under hans ledning skedde stora förändringar i val av spelare, förändringar som Voss-Tecklenburg fortsatt.
Det var därför ett väldigt spännande, och välspelande tyskt lag som kom till Friends. Med tanke på matchbilden kan man ju hoppas att det var världens just nu bästa lag som var på besök. Framför allt i början av den andra halvleken var det ju nämligen utspelning.
Däremot inledde Sverige bra. De första fyra–fem minuterna var riktigt bra, och hela den första kvarten var lovande från svensk sida. Så långt hittade vi ganska bra uppspelsvägar. Dock var kvaliteten i mottag och tillbakaspel alldeles för dålig, så vi fick inte till några kombinationer och var ändå inte nära att komma till några målchanser.
Tidigt i matchen hade vi några jobbiga bolltapp centralt i planen, bland annat från Caroline Seger. En gissning är att det gjorde att våra spelare blev lite försiktigare, lite fegare. För stora delar av halvleken var vårt lag väldigt statiskt i uppspelsfasen.
Det skall sägas att Tyskland höll ihop sitt lag föredömligt i presspelet. Deras 5–1–3–1-uppställning i försvarsspelet gjorde att det kändes som att det var väldigt många vita tröjor centralt i planen.
När man inte klarar av att spela igenom motståndarnas mittfält måste man antingen spela över, eller runt. Över är som bekant inget bra alternativ eftersom våra forwards är rätt svaga i det felvända spelet.
Det bästa sättet borde alltså vara att spela runt. Men där fick vi varken med Hanna Glas till höger eller Jonna Andersson på vänsterkanten i spelet. Jag skulle inte säga att de båda var direkt dåliga. Det kändes nämligen inte som deras fel. Men trots att Tyskland koncentrerade sitt försvarsspel på att stänga av centralt hade tyskorna nästan total kontroll på vårt kantspel. Det är oroande.
En annan oroande sak är att rutinerade trion Seger, Nilla Fischer och Linda Sembrant, som alla tre är otroligt viktiga i uppspelsfasen, inte känns på topp. Jag upplevde att alla de tre var bättre i höstas. Nu är det ju två månader kvar till VM, så de har tid att hitta toppformen. Men klart är, om det skall bli en kul VM-sommar måste våra nyckelspelare hitta formen.
Vi måste också hitta rätt i de offensiva rollerna. Där gissar jag att Peter Gerhardsson för tillfället har allra mest huvudbry för tillfället.
Tyvärr är ju Stina Blackstenius sjuk, vilket gjorde att hon missade Tysklandsmatchen och även missar tisdagens möte med Österrike. Samtidigt kanske det var lite bra, för det gjorde att Gerhardsson slapp välja bort Blackstenius.
I Algarve var ju Mimmi Larsson vår bästa forward, vilket gjorde det naturligt att välja henne mot Tyskland. Larsson hade ingen enkel uppgift. Hon hade ofta problem med bollkontrollen, men gjorde ett stort jobb i försvarsspelet, och gjorde dessutom några bra löpningar. Tyvärr fick hon inte bollen när hon sprungit till sig de bästa ytorna.
Totalt sett ger jag Larsson godkänt, fast med viss tvekan. Jag tror inte att hon stärkte sina aktier i kampen om en plats i startelvan. Det gjorde däremot Anna Anvegård, som stod för ett riktigt fint inhopp. Växjöforwarden gjorde sin bästa landskamp i England i höstas, när hon fick spela högst upp på topp. Nu gjorde hon ett bra inhopp på den positionen.
Jag gissar att hon får chansen där från start mot Österrike. Och jag hoppas att hon tar chansen, för med henne där uppe får spelare som Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö en naturlig kompis att kombinera med. Anvegård är ju nämligen något så ovanligt inom svensk damfotboll som en forward som i första hand vill ha bollen på sig, och inte i djupled.
Känslan efter lördagens match är att det måste hända ganska mycket i positiv riktning under de två månader som återstår fram till VM-slutspelet. Annars kan det bli tidig hemresa för vårt svenska lag. Just nu känns det nämligen som att vi är en bit ifrån den klass som behövs för att slåss om medaljer.
När det gäller Tyskland har jag inte haft möjlighet att se tyskorna så mycket sedan Steffi Jones fick sparken för ett drygt år sedan. Men klart är att det här tyska laget känns väldigt spännande.
Tidigare var ju snabbheten i mittförsvaret en akilleshäl. Men med nya mittlåset Marina Hegering och Sara Doorsoun såg man ut att ha hittat en lösning på det problemet.
På mittfältet såg man ut att ha hittat klockrena roller både åt Lina Magull och Dzsenifer Marozsan. Dessutom hade man fart på kanterna, och gjorde överhuvud taget en väldigt stark och imponerade insats. Det var ju först när lagen började byta för bytandets skull – eller kanske snarare för att spara spelare till nästa match – som Sverige fick lite att säga till om. Tyskland möter ju Japan i en väldigt spännande match på tisdag.
En blogg om internationell damfotboll 
Håller med
Om man ska spela längre och bakom så är det väl bättre att ha forwards som är starka i djupled än att ha forwards som är dåliga i det felvända spelet?? Fast i den här matchen spelade de som ska sätta passningarna allt som oftast fast sig med ett långsamt passningsspel som sällan spelade förbi spelare och mest gick i sidled och bakåt.
Nja. Väljer man att spela över motståndarnas mittfält fastnar bollarna oftast i motståndarnas backlinje. För det spelsättet gäller det därför att både ha djupledsspelare och forwards som antingen vinner nickdueller eller kan ta ner långbollarna. Om man bara har djupledslöpande forwards och slår långt kan inte räkna med att skapa många målchanser.
Kan hålla med att det långa spelet inte är optimalt med en central forward utan bättre i ett 4-4-2 , däremot kan man spela långt tidigt då motståndarnas backlinje står som högst.
Ja om man vill spela som vi minns det från Tipsextra på 70-talet. Om vi har några som helst ambitioner att spela modern fotboll måste vi kunna spela ett spel där alla spelare klarar av ett acceptabelt passningsspel.
Sen är ju variation i spelet att föredra. Att ta bollen framåt i banan kan göras både kort och långt.Sen i all kritik måste man komma ihåg att det alltid finns en motståndare på banan i det här fallet Tyskland!!
Blir lätt störd av PG som säger: ”Vi har två månader på oss att rätta till några saker som inte fungerat på slutet. Framför allt i det offensiva spelet.”
Ungefär så sa Sundhage också: ”Nú ska vi hem och träna upp vårat passningsspel fram till VM.”
Har man inte lärt sig att passa en boll till en medspelare i hög fart om man är 28 år och spelar konsekvent i landslaget så kommer man förstås inte att lära sig det heller under två månader fram till VM!
Och experterna på TV upprepar: ”Sverige slarvar i passningsspelet…”
Svenska spelare, med några få undantag, klarar helt enkelt inte av ett snabbt, rörligt och tekniskt (passnings)spel. Det som krävs i dagens fotboll.
Det märktes väldigt tydligt mot Tyskland och även mot D-nationen Sydafrika vid ett flertal tillfällen tidigare i år.
Anpassa i stället spelsystemet och sättet att spela efter den landslagstrupp som tas ut till VM!
Inte tvärtom!
Eller om man vill ha en viss typ av spel så får man ta ut en trupp med sådana spelartyper som det kräver.
Jo, jag kan förstå om PG har fått en del huvudbry efter vårens matcher. Läste i en intervju att han inte utesluter att någon (eller några) U23-spelare kan bli aktuella för VM-truppen. PG säger sig följa U23-tjejernas äventyr i La Manga. Men då får kanske Kristiansson låta bli att spela med en ren ”B-uppsättning”, som i katastrofmatchen mot Italien (1-4). Jag kan förstå att han vill ge tjejerna speltid, men därifrån till att, i princip, byta ut hela laget jämfört med USA-matchen är kanske lite väl drastiskt…
Av, som jag gissar PG tycker, intressanta spelare som Lotta Öqvist, Tove Almqvist, Rebecca Blomqvist, Michelle de Jongh, Loreta Kullashi, Ellen Löfqvist och Johanna Rytting Kaneryd var det bara Kullashi i startelvan mot Italien.
Det där är en situation som klubbtränare och förbundskaptener oftast har olika tankar om. Förbundskaptenerna vill matcha bästa möjliga elva i alla matcher, medan klubbtränarna helst ser att alla spelare slits jämnt. På senare år har förbundskaptenerna allt oftare gått klubbarnas önskemål till mötes och spelat med två olika lag när det varit dubbellandskamper. Utifrån det blir det spännande att se hur Gerhardsson matchar sitt lag i morgon.
Håller med. De ska bli intressant att se hur han formerar startelvan. Kan dock svårligen tänka mig att han, som Kristiansson, byter ut tio spelare.
Förresten, glömde bort att nämna Ronja Aronsson bland de mest intressanta spelarna i U23. Men inte heller hon startade mot Italien.
Det låter synnerligen desperat om PG skulle plocka in U23-spelare i VM-truppen.
Där finns ingen spelare som har kvaliteter för en flygbiljett till Frankrike i juni.
Media ropar alltid efter något nytt stjärnskott att skriva om. Som t ex Loreta Kullashi vintern 2017/2018.
Törsten efter något nytt gick så långt att några ”krävde” att tredjemålvakten Musovic skulle få en halvlek – minst – under VM-kvalet.
Men först ska dessa ”stjärnskott” göra en stabil säsong i damallsvenskan, spela 18-22 matcher och leverera vecka efter vecka.
Då öppnas också dörren till A-landslaget.
Kloka ord!
Håller med dig om att det nu är för sent att plocka in en joker från U23 nu men tycker samtidigt att det är synd att man inte gett fler unga chansen i kvalmatcher och träningslandskamper på vägen till VM.
Just nu är landslagets spel alldeles för beroende på spelare som Asslani, Seger och Fischer och det finns ingen plan B för hur spelet ska se ut när dessa inte längre är med känns det som.
Jämför man med herrlandslaget känns det som att där idag finns mer planer på hur lagets taktik ska ändras om någon av de viktigaste spelarna inte längre kan vara med eller inte längre presterar.
Redan nu borde man i mitt tycke försöka ha en plan klar på hur man vill spela den dagen Seger inte längre är med och försöka spela in spelare som kan passa för den taktiken i laget. Då behöver man inte hitta en spelare som kan ta Segers roll i taktiken om hon skulle skada sig en vecka innan VM utan kan byta taktik till något som bättre passar framtidens landslag.
Det är möjligt att det är för sent att spela in nya namn – det skulle kanske redan varit gjort. Men jag tror att minnet sviker Svenneberka. För visst är det väl så att en del av de ovan nämnda namnen, t ex Ronja Aronsson, Rebecca Blomqvist och Michelle de Jongh alla har stabila säsonger bakom sig i DA. Huruvida det räcker för en VM-biljett överlåter jag åt PG att avgöra.
Den massiva landslagssamlingen nu i början av april drabbar damallsvenska klubbarna på olika sätt. Med spelare i A-landslaget, U23 och kanske också U19 får några lagledningar knepigt med samträningen för den trupp som ska begå premiär i OBOS Damallsvenska kommande aprildagar. Ganska frustrerad är man i Kopparbergs Göteborg FC där man med viss rätt tycker att upplägget är åt helvete. Tränaren Marcus Lantz säger till SVT att de sista av hans spelare kommer hem till Göteborg först nu på fredag, alltså strax före lördagens match mot Kungsbacka: ”Det är inte optimalt – veckan innan vill man ha alla hemma och slipa på detaljerna”, tillägger han.
Sportchefen i Göteborg, Lasse Svensson, skräder dock inte orden: ”Det skulle aldrig hända inom herrfotbollen. Vi har påpekat detta i åratal, men det är något som vi i Sverige inte kan styra över… FIFA-kalendern är extrem för damerna, det handlar om mer än hundra dagar på ett år”, påpekar Lasse Svensson. Han menar också att situationen skulle förvärras om OBOS damallsvenskan utökades med fler lag. Det finns ju förespråkare för en utvidgning av högsta serien, bland annat tillhör du Johan Rydén denna falang. Möjligen är det också så att en del (syftar inte på dig, Johan) anser att landslagsspel är viktigare är klubblagsspel.
K/Göteborg FC drar igång seriespelet den 13 april. Andra lag som får knappt om träningstid på grund av sina matcher söndagen den 14 är bl.a. FC Rosengård. Däremot drog Linköpings FC nästan en vinstlott, eftersom man spelar först nästa onsdag, den 17 april. Fast tränare Unogård är inte så mycket lyckligare över detta förhållande har vi förstått…
Och hem kommer Rubensson med en överansträngd vad…!
Det är ju sannerligen oflyt för Göteborg men jag gissar att träningsbelastningen med landslaget är lägre än det skulle varit hemma i klubblaget om man undantar matchen då, så det får väl förhoppningsvis läggas på oturskontot.
Inför matchen mot Österrike hoppas jag att P Gerhardsson spelar 4-4-2 och inte med 3-4-3 uppställning som sist och att han gör följande:
I en fyrbackslinje fungerar det bättre med Fischer än när hon spelar i en trebackslinje, där hennes långsamhet inte märks så tydligt som mot Tyskland och mot bättre lag.Helt enig med Expressen som skrev: ” Fischer hängde inte alls med när Tyskorna drog upp tempot och i en trebackslinje avslöjas obarmhärtig avsaknaden av den snabbhet som Fischer en gång hade” Och hon kommer inte att bli snabbare till VM i juni.
Sveriges spelide går ju mångt och mycket ut på att spelet skall gå genom Caroline Seger å mitten och det fungerade ju uselt, Tyskorna satte ju press på Seger omedelbart och plockade bort henne fullständigt varefter hela det tänkta anfallspelet stannade upp, Seger höll i bollen för länge med ideliga bolltapp och så sker varje gång Sverige spelar mot bättre lag — har dom flesta upptäckt utom Gerhardsson. Den spelidén fungerade inte mot Tyskland, har inte fungerat på länge och kommer inte att fungera till sommaren i VM heller. Nu är det hög tid att plocka bort Seger ur startuppställningen eller iaf inte ha ett spelsystem som helt bygger på att dom flesta bollar skall gå via eller genom Seger. Nu är det nästan för sent att göra något åt saken men in med tex Björn eller Folkkesson (def mf), ner med Asllani på centrala mittfältet där hon hör hemma och inte låta den mest creativa och kvickaste mittfältare vi har spela forward och på en ytterkant. Alternativ att Janogy kan spela tillbakadragen forward. Obegripligt av PG att han låter Asllani och Rolfö spela forwards och ytterforwards även om dom rörde bra på sig och drog sig innåt mitten där dom hör hemma.
Ge Anna Anvegård och Janogy chansen som forwards och tillräckligt med speltid och ge Lina Hurtig betydligt mer speltid än hittills, 6 minuter senast. Sen kan gärna Mimmi Larsson få fler chanser, hon kom inte till sin rätt senast men det berodde ju inte på henne utan på att hon inte fick en enda vettig boll att jobba på. Jacobsson försökte ju senast och bidrog med lite fart i spelet och behövs i anfallet, speciellt nu när Blackstenius saknas. Samt ta bort Schoug ur diskussionen, platsar inte i ett 23 mannatrupp och defintivt inte i en startuppställning. Skall bli intressant att se hur PG tänkt lösa anfallsproblemet, som inte enbart är ett anfallsproblem utan problemen börjar egentligen redan från backlinjen och mittfältet som i dagsläget inte kan hålla i bollen och få till några uppspel till forwards eller kunna etablera något samspel mellan dom olika lagdelarna.
Mycket för PG att fundera på, tiden håller på att rinna ifrån PG om det inte redan har gjort det genom att hålla fast vid spelare som har passerat zenith för länge sedan, inte spelar in nya krafter och håller fast vid spelsystem som inte håller i dagens läge och inte formerar laget efter dom spelare han har.
Bra idéer, mot Tyskland var det speluppbyggnaden som var det stora problemet. Alldeles för långsamt och för mycket spel på felvända spelare. Då det gäller kantspelet så var bägge kanterna alldeles för låga, vilket är förståligt att de blir när lägena att såra trebackslinjen hela tiden fanns för tyskorna.
Kanske Sverige skulle hyra in Horst Hrubesch som konsult. 😉 Sveriges problem låter faktiskt ganska likt Tysklands problem under slutet av Neids och underJones’ tider som FK. Då såg tyska spelare också ut som om de kunde inte slagar passar. Visade sig att det var mest brist på klarhet i spelideet/speldrag (jones) och brist på alternativ i speldrag (neid). Tyska spelarna blev inte spontant passningssäker under Hrubesch (de mesta är inte särskilt bra tekniskt eller mer tekniskt än svenska spelare heller), men de verkar nu att veta vad de skulle göra (och hur de kan ”iscenesätter”/realiserar detta) under olika situationer.
Fast Tyskland har haft spelskickliga ungdomslandslag under lång tid, och har således massor av bolltrygga spelare att välja mellan. Det har inte Sverige. Så Hrubesch skulle få ett rätt annorlunda uppdrag i Sverige.
Jag fortsätter ifrågasätta syftet med Sveriges deltagande i Algarve cup varenda år. En turnering där alla förbundskaptener genom åren spelat Sveriges bästa och mest rutinerade spelarna i majoriteten av cupens matcher. År efter år. På grund av det har vi nu brist på spelalternativ i flera lagdelar. Spelare på väg upp mot a-landslaget hamnar/stannar i u23 eller mestadels på bänken i a-landslaget.
Även i träningsmatcher på hösten har förbundskaptenen genom åren till stora delar kört med etablerade spelare, allt för att vinna. Detta eftersom det alltid är något mästerskapskval som Sverige måste spela ihop det bästa laget till. Då finns det inte heller någon chans för ersättare till Fischer, Seger mfl att visa upp sig. Det blir bänken eller u23.
Varför skickar inte Sverige u23-landslaget kryddat med några få etablerade av A-lagets spelare till Algarve?
På herrsidan skickar inte Sverige (och alla andra länder) sina bästa spelare från A-landslaget till OS. Där är det yngre förmågor som får visa upp sig. Varför inte göra likadant på damsidan? Där finns ytterligare en chans att spela in ersättare till dagens veteraner som snart behöver bytas ut.
Det kanske är en väckarklocka för förbundet om Sverige skulle missa några mästerskap i rad för att vi dels har för gamla spelare och dåligt med spelare som kan ersätta dessa.
Förutom att ”herr”fotboll i OS är U-fotboll pga OS regler (och resulterar från gammaltids förbjud av professionals i OS), inte pga förbundens favör av spelarutbildning/spela in ny spelare i landslag.
Pingback: Den stora guiden till kvartsfinalerna | En blogg om internationell damfotboll