Houston – We can hear you

Houston Dash har vunnit sin första titel. Skrällaget vann finalen av NWSL Challenge cup med 2–0 mot Chicago Red Stars.

Dash grundades 2013 och gjorde sin första NWSL-säsong året därpå. Man har aldrig tagit sig till ett ”riktigt” slutspel, utan bästa tabellplaceringen är femte från 2015.

I fjol kom man på sjunde plats av nio lag, vilket gjorde att det knappast var någon som nämnde Houstonklubben som tänkbar segrare inför den här månadslånga turneringen i Utah.

Man vann bara en match i grundserien. Men när slutspelet började var Houston superstabilt. Man släppte inte in ett enda mål i kvarts-, semi- eller final. Och nyss fick lagkapten Rachel Daly höja glaspokalen.

Just Daly vann skytteligan och blev även korad till turneringens bästa spelare, MVP.

I finalen var det Kristie Mewis som visade vägen genom att ordna en straff redan efter 3.30. Straffen satte den tidigare Kristianstadsmittfältaren Sophie Schmidt hur säkert som helst.

En otroligt viktig spelare i Houston var säkra målvakten Jane Campbell. Hon är bäst i NWSL på att rädda straffar, något som blev avgörande i kvartsfinalen. I finalen gjorde Campbell ett misstag i 14:e minuten, men Savannah McCaskill lyckades inte förvalta det läget hon fick, utan träffade stolpen.

Chicago försökte flytta fram på slutet. Då kontrade Houston. Och i första övertidsminuten frispelades Shea Groom av Daly. Groom rundade Alyssa Naeher och rullade in bollen i tomt mål. Strax efter bröt segerjublet ut i Houston.

Jag har sett en hel del av slutspelet. Och även om Daly var bra och stod för avgörande insatser var jag mest imponerad av en annan Houstonspelare, nämligen snabba, kanadensiska kantspelaren Nichelle Prince.

Jag tycker inte riktigt att det har lyft när jag sett henne tidigare. Men i den här turneringen imponerade hon stort. Hon hade inte bara fart, utan visade även utmärkt teknik.  Motståndarnas vänsterbackar lär ha drömt mardrömmar om Prince efter matcherna mot Houston.

Finalen kan ha varit den sista matchen som spelas i NWSL i år. Ännu så länge finns det inga besked om någon mer verksamhet. Skulle det vara så att damfotbollen i USA tar vinterlov redan nu så känns det troligt att amerikanska spelare gärna vill komma över till Europa i vinter. Får vi se några i damallsvenskan?

På svensk mark har vi i dag sett AIK dra ifrån i toppen av elitettan. Man vann mot Sunnanå med 3–2 och har därmed full poäng efter åtta omgångar. AIK är verkligen laget att slå i vår näst högsta division.

Dagens svensk hittar vi dock i Norge. Där gjorde Mimmi Löfwenius två mål när LSK gick upp i serieledning. Löfwenius är en spelare som jag följde på nära håll i början av hennes karriär. Hon gjorde ju en säsong i Boråsklubben Dalsjöfors.

Då trodde jag att Löfwenius skulle kunna bli landslagsspelare. Hon är teknisk, målfarlig och väldigt irrationell och sevärd – en spelare som det händer saker kring. Inte minst utmärker hon sig genom att alltid bli extremt glad när hon gör mål.

Hon fick ju åka med som reserv till Kanada 2015. Men sedan har två graviditeter gjort att hon inte känts aktuell. Men kanske att hon kan vara ett namn för Peter Gerhardsson i höst – om det nu blir någon landslagsfotboll det här året.

I dag mot Klepp gjorde Löfwenius 2–0 och 3–0. Hennes andra mål är ett riktigt klassavslut och ses 2.00 in i klippet nedan. Löfwenius första mål kommer efter 1.35.

I och med dagens två mål står Mimmi Löfwenius nu på tre mål efter fyra omgångar.

Spetsmark mästarinna i USA

North Carolina Courage vann NWSL-finalen mot Chicago Red Stars med hela 4–0. Det stod redan 1–0 (Debinha i fjärde) när jag började kolla på matchen i sjunde minuten.

Och i paus hade Jessica McDonald och Crystal Dunn utökade Courages ledning till 3–0. De regerande mästarinnorna var det klart bättre laget och tog sin andra raka titel.

Det avgjordes helt i 61:a minuten när Sam Mewis nickade in ett inlägg från Abby Dahlkemper. Chicagos världsmästarmålvakt Alyssa Naeher missbedömde bollen och kom ut snett.

Publiksiffran låg på drygt 10 227 personer – slutsålt. De många åskådarna fick se en ganska typisk NWSL-match, alltså en match med väldigt lite mittfältsspel. Det var långa avstånd mellan lagens backlinjer och forwards.

Det är något som passar Courage väldigt bra. Framför sin fyrbackslinje har de den hårt arbetande duon Mewis och Denise O’Sullivan som täcker stora ytor. Och längst fram är kvartetten Dunn, McDonald, Debinha och Lynn Williams otroligt snabb och farlig.

Det är inte lätt för Julia Spetsmark att slå sig in i det fyrtalet i anfallsess. Den 30-åriga svenskan satt på bänken hela finalen. Totalt under säsongen har hon spelat 292 minuter fördelat på tolv matcher och gjort två mål.

Heather O'Reilly i aktion

Heather O’Reilly

Ligaguldet var även en perfekt slutpunkt på Heather O’Reilly:s karriär. Den rutinerade kantspelaren har ju redan tackats av för flera veckor sedan. Men karriären förlängdes alltså över finalen, där hon spelade nästan hela matchen som högerback. I 89:e minuten byttes hon ut – och fick en ny avtackning av sin hemmapublik.

Noterbart i övrigt i mästarlaget är att Sverigebekanta Stephanie Labbé har varit förstamålvakt hos Courage den här säsongen.

Det hade förresten varit intressant att få se North Carolina på riktigt mot Europas storlag Wolfsburg och Lyon. Jag tror att Lyon hade vunnit fler matcher om lagen hade mötts tio gånger, men de amerikanska mästarinnorna är ett otäckt lag att möta. De har som sagt extrem fart i anfallet.

Dagens toppmatch i Europa var Arsenal–Manchester City. Där vann Londonlaget efter att Vivianne Miedama gjort matchens enda mål. Samtidigt vände Chelsea de sista 20 minuterna 1–0-underläge till 3–1-seger i bortaderbyt mot West Ham.

Både Jonna Andersson och Magdalena Eriksson spelade hela matchen för Chelsea, som är nya serieledare. Chelsea har 13 poäng, en mer än Arsenal och Manchester City.

Och i Italien vann Linda Sembrant en titel i dag. Juventus vann nämligen den italienska supercupen via 2–0-seger mot Fiorentina. Sembrant spelade hela matchen. Det gjorde också Stephanie Öhrström. Målvakten gjorde sin första ligamatch för säsongen för Fiorentina förra helgen, och fick alltså vakta målet även i dag.

Den stora guiden till VM-semifinalerna

Det är numera bara fyra lag kvar i kampen om VM-guldet. Tre av de har gått rent genom turneringen. Det fjärde laget är Sverige, som har förlorat mot en annan semifinalist – USA.

Inget av de fyra kvarvarande lagen har tappat poäng mot något av de 20 utslagna. På så sätt kan man ju säga att det är rätt lag som är framme i medaljmatcherna. Jag vet att det även går att resonera på andra sätt, men det faktum att ingen av de fyra semifinalisterna har tappat poäng mot något utslaget lag är ganska ovanligt.

I kvartsfinalen försvann värdnationen Frankrike, vilket sannolikt innebär att intresset för mästerskapet sjunker på fransk mark. Men intresset hjälps upp av att det sannolikt är de fyra nationer med störst tillrest supporterskara som har tagit sig fram till matcherna i Lyon.

Att USA, Nederländerna och England tillhör de nationer med störst tillrest klack känns självklart, och jag tror alltså att Sverige kan kvala in som lag nummer fyra.

Det faktum att Frankrike åkte i kvartsfinal visade sig följa traditionen. Och då tänker jag inte bara på att fransyskorna har en vana av att missa medalj, utan på att det vanliga har varit att värdnationen i VM just åker ut i kvartsfinal.

Alla värdnationer har nått kvarten, men bara USA har klarat att ta sig längre i ett hemma-VM. Just USA har dessutom tagit medalj i alla de sju tidigare mästerskapen.

Det var lite allmänt om VM. Här är mina bedömningar kring semifinalerna, som båda spelas på Groupama Stadium i Lyon, även känd som Parc Olympique Lyonnais:

Tisdag den 2 juli 21.00:

USA–England 

Odds: 75–25
Världsranking: USA är etta och England är trea.

Troliga startelvor, USA (4–3–3): Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Julie Ertz, Sam Mewis – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.
England (4–2–3–1): Karen Bardsley – Lucy Bronze, Stephanie Houghton, Millie Bright, Demi Stokes – Jill Scott, Kheira Walsh – Nikita Parris, Fran Kirby, Toni Duggan – Ellen White.

Domare: Edina Alves Batista, Brasilien

USA skall vara ett nummer större än England. Men det har varit jämnt mellan lagen på senare år. Fem möten de senaste 4,5 åren har slutat med tre amerikanska 1–0-segrar, en engelsk 1–0-seger och så blev det 2–2 i She Believes Cup i mars.

Prognosen säger att det kommer att vara varmt i Lyon även kommande vecka. Temperaturen skall nå över 30 grader alla dagar. Nu spelas ju semifinalerna så sent som 21.00, och då bör det ha sjunkit under 30-strecket.

Oavsett så bör USA ha en fördel i värmen mot övriga lag. Amerikanskorna är ju vana vid att spela i hög värme. Deras liga, NWSL spelas ju mitt i sommaren, med matcher bland annat i heta sydstater.

Hittills i VM har USA rivstartat och tagit en tidig ledning i alla matcher. Och när USA har gjort första målet har de aldrig förlorat en VM-match. Det gäller alltså för England att stå emot i matchupptakten.

Det gäller även för England att ha kvalitet på sina fasta situationer. USA:s målvakt Alyssa Naeher är bra på att mota skott, men har en svaghet i luftrummet. Hon är även lite osäker på fötterna.

Båda lagen rullade ganska mycket på folk i gruppspelet. Hos England är det bara backarna Lucy Bronze och Steph Houghton som har spelat full tid i all fem matcherna. Jill Scott fick vila tolv minuter i en match. I övrigt ligger alla andra spelare på 360 minuter eller mindre.

I USA är målvakt Naeher den enda med full speltid. Mittbacken Abby Dahlkemper har också spelat i alla fem matcherna, men blivit utbytt i en. I övrigt har samtliga andra spelare vilat minst varsin match.

Det troliga är att båda lagen kommer till spel med samma startelvor som senast. I England har det varit lite variation på vänsterbacksplatsen, men känslan är att Demi Stokes nu har tagit tillbaka den platsen från Alex Greenwood. I USA innebär samma elva att Sam Mewis fortsatt går före Lindsey Horan (uttalas He-ränn).

Samantha Mewis

Det är inte så länge sedan förbundskapten Jill Ellis byggde sitt mittfält tekniska kring Horan. Men nu är alltså Portlandspelaren bänkad. Det är ju dock en hyfsad styrka att kunna ha spelare som Horan och Carli Lloyd att kasta in från bänken.

Noterbart är att tre av de fyra som delar ledningen i skytteligan finns i de här båda lagen. I USA har ju både Alex Morgan och Megan Rapinoe gjort fem mål, lika många har Englands Ellen White och utslagna Australiens Sam Kerr.

Rapinoe har varit het i utslagningsmatcherna, och gjort USA:s fyra senaste mål. Morgan inledde turneringen lysande, men har sedan haft lite skadeproblem. Senast såg hon bra ut ute på planen, men hamnade inte i några avslutningslägen nära mål.

Englands White har kommit till imponerande 13 avslut inne i straffområdet i VM. Det blir spännande att se hur USA:s försvar kan hantera henne.

Jag ser Whites fina målform som Englands största skrällchans i den här semifinalen. Men det rimliga är ändå att det blir som i VM 2015 – USA i final och England i bronsmatch.

 

Onsdag den 1 juli 21.00:

Nederländerna–Sverige

Odds: 60–40
Världsranking: Holland är åtta och Sverige är nia.

Troliga startelvor, Nederländerna (4–2–3–1): Sari van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Dominique Bloodworth, Merel van Dongen – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van de Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.
Sverige (4–4–1–1): Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Elin Rubensson, Caroline Seger, Lina Hurtig – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

Domare: ?

Jag håller Nederländerna som favorit i den här matchen. Framför allt för att laget har visat en enorm effektivitet hittills i VM. De har på olika sätt varit illa ute i flera matcher, men ändå till slut stått där som segrare. Faktum är att laget nu har vunnit elva raka mästerskapsmatcher under ordinarie tid.

I premiären mot Nya Zeeland var det länge motståndarna som hade de vassaste chanserna. Och när matchklockan passerade 90 minuter talade det mesta för mållöst, 0–0. Men i 92:a minuten lyckades man hitta ett segermål.

Mot Japan i åttondelsfinalen var man sedan riktigt illa ute. Japanskorna kvitterade sent i första halvleken, och sista 20 minuterna var det holländska laget utspelat. Dåliga japanska avslut och något vass ingripande från Sari van Veenendaal räddade laget. Och i slutminuterna lyckades man sedan vinna på en tveksamt dömd straff.

Senast mot Italien var italienskorna bäst i den första halvleken. Men efter paus visade Nederländerna klass och vann till slut hur säkert som helst. Kanske är det ett tecken på att laget håller på att växla upp även spelmässigt.

Offensivt har mycket hittills handlat om skyttedrottningen Vivianne Miedema. Hon står på tre mål, men ligger bakom många fler. Miedema fyller 23 år den 15 juli och har ett fullständigt makalöst målfacit på seniornivå för att vara så ung. Sedan den här tweeten har hon även gjort sitt 61:a landslagsmål:

Det är i första hand Miedema det svenska försvaret måste ha koll på. Men det går inte att koncentrera sig för mycket på toppforwarden. För på kanterna finns ju starka duon Shanice vad de Sanden och Lieke Martens. De båda var fantastiska i EM för två år sedan. Den formen har de inte nått hittills i VM.

Shanice van de Sanden

van de Sanden är fortsatt blixtsnabb, men har inte haft samma höga kvalitet på sina inlägg och inspel som hon hade för två år sedan. Martens brukar vara makalöst vass när hon skär in i planen och avslutar mot bortre hörnet. Ännu så länge har vi dock inte fått se något sådant mål i VM. Och för svensk del får Martens gärna vänta tills helgen.

I övrigt bör Sverige undvika att dra på sig för många fasta situationer nära mål. Sherida Spitse har nämligen en väldigt skön känsla i sin högerfot. Hittills har hon bara fått två skott på mål under VM, men hon har stått för fyra assist – flest av alla i VM.

Sherida Spitse

Nederländerna, eller Holland som de själva säger, är ett väldigt jobbigt lag att möta. De har stora defensiva brister, men kompenserar med grym anfallsstyrka. Och det är svårt att veta hur högt man skall ställa sig. Står man högt blir det ju ytor för blixtsnabba van de Sanden. Står man för lågt har sylvassa Miedema nära till målet.

För svensk del kommer mycket att handla om att störa den holländska uppspelsfasen, så att deras vassa anfallare in får rätt bollar att jobba med. Kan man få passningsläggarna Spitse och Jackie Groenen att falla långt tillbaka i planen är mycket vunnet. Men om Spitse får stå och måtta sina fina långpassningar högt upp i planen, och om Groenen får göra sina instick – då är Sverige illa ute.

Det blir alltså viktigt att testa den orange backlinjen så mycket som möjligt. Där finns alltså brister, både i snabbhet och i positionsspel. Högerbacken Desiree van Lunteren är egentligen en offensiv spelare, vilket ofta märks i hennes defensiva tajming. På vänsterbacken skadade sig ordinarie Kika van Es i genrepet, och där tycker jag inte att vikarien Merel van Dongen håller samma höga nivå. Mittbacken Stefanie van der Gragt är väldigt stark i luftrummet, men har brister längs marken.

Kan Sofia Jakobsson och Stina Blackstenius vara lika pigga och heta som senast så kommer det att finnas ytor att anfalla på.

Lina Hurtig

I den här matchen har vi tyvärr semifinalernas enda avstängning. Det är som bekant svenska Fridolina Rolfö som missar semifinalen till följd av två gula kort tidigare i turneringen. Jag tror att Lina Hurtig får Rolfös plats i startelvan. Hurtig är den offensiva bänkspelare som känts närmast startelvan, och som har fått speltid i alla fem matcherna.

I övrigt talar det mesta för att båda lagen kommer till spel med samma spelare som i kvartsfinalerna. Nilla Fischer gick ju av med kramp mot Tyskland, men det skall just bara ha handlat om kramp – så hon skall vara spelklar.

Det här är ju en repris på den kvartsfinal från EM 2017, där Pia Sundhage:s tid som svensk förbundskapten tog slut. Det var en match där Holland vann klart rättvist. 2017 vann de orange lejonhonorna även mot Sverige i Algarve cup, den gången med 1–0.

Året innan vann Sverige med 1–1 i OS-kvalet. Ja, det var faktiskt en vinst eftersom Sverige avancerade till OS på kryss. Ni minns kanske hur Olivia Schough snappade upp ett misslyckat bakåtpass och blev stor matchvinnare den gången. Ni minns kanske också hur Vivianne Miedema fick ett fritt läge på övertid, men sköt över.

Senaste gången Sverige gjorde fler mål än Nederländerna i en match var i det åskdrabbade VM-genrepet 2015. Då slutade det 2–1. Samma siffror blev det 2012, i Thomas Dennerby:s sista landskamp som svensk förbundskapten.

Lagen skulle också ha mötts i final i Algarve cup förra året. Men den matchen regnade bort. Det har alltså varit fördel Holland de senaste åren. Men kunde Sverige skrämma bort Tysklandsspöket borde det inte vara omöjligt att även vinna mot ett orange lejon?

Den stora guiden till kvartsfinalerna

I kväll drar kvartsfinalerna i gång med England–Norge. Det är ju hela sju europeiska lag kvar i turneringen, vilket innebär att det kommer att krävas minst semifinal för att Sverige skall få spela OS nästa år.

Om Frankrike vinner mot USA i morgon räcker det inte ens med semifinal – då måste europeiska lag ta medalj för att spela OS nästa år. Jag har skrivit det förr, och repeterar det nu: det är en skandalöst dåligt att Europa bara har tre OS-platser.

I det här världsmästerskapet har det blivit extra tydligt hur skev fördelningen av platser är. Men sannolikt bryr sig inte Uefa om damlandslagen, utan känner att de kan släppa lite platser i damturneringarna till andra kontinenter.

Nu får vi ju i stället en högst devalverad OS-turnering nästa år. En turnering där hälften av kvartsfinallagen från VM inte ges plats.

Om vi kort backar till åttondelsfinalerna så var det inte så många av guldfavoriterna som imponerade där, men alla gick vidare. Det lag som imponerade mest på mig i åttondelarna är faktiskt utslaget – det var Japan.

I kvartsfinalerna har vi den match som på förhand kändes som den moraliska finalen – Frankrike–USA. Båda lagen hackade i åttondelen, men kanske att man redan hade börjat fundera på höjdaren på Parc des Princes.

Noterbart är att ingen spelare är avstängd i de åtta kvartsfinallagen. Annars i VM har ju tyvärr regler och VAR tagit bort mycket av fokuset från själva spelet. Det har ju nämligen varit intressanta domslut i nästan varenda match. Det har blivit så mycket domarfokus att den finska elitdomaren Lina Lehtovaara kallar VM för ett VAR-kaos:

VAR kommer säkert att spela huvudrollen även i kvartsfinalerna. Här är mina bedömningar i dem, match för match:

I dag (den 27 juni) 21.00:

England–Norge

Odds: 60–40
Troliga startelvor, England (4–2–3–1): Karen Bardsley – Lucy Bronze, Stephanie Houghton, Millie Bright, Alex Greenwood – Jill Scott, Kheira Walsh – Nikita Parris, Fran Kirby, Toni Duggan – Ellen White.
Norge (4–4–2): Ingrid Hjelmseth – Ingrid Moe Wold, Maren Mjelde, Maria Thorisdottir, Kristine Minde – Caroline Graham Hansen, Vilde Böe Risa, Ingrid Syrstad Engen, Guro Reiten – Isabell Herlovsen och Karina Saevik.

Lagen möttes även i slutspelet i VM 2015. Då var det åttondelsfinal, och Norge var det bättre laget rent spelmässigt – men England vann. På de fyra åren sedan dess har det hänt mycket.

De två första åren körde England ifrån Norge rätt rejält. Men de senaste två har Norge knappat in. Martin Sjögren:s lag ses av många som VM:s överraskningslag. Och visst, som lag 12 på världsrankingen är man det näst lägst rankade av de lag som är kvar. Men vi som såg Norge delvis spela ut Sverige i höstas är inte förvånade.

Norge är starkt, och det känns absolut som att laget har vinstchans i kväll. Framför allt har man numera ett väldigt starkt mittfält, och Caroline Graham Hansen visade i åttondelen att hon är i absolut toppform. Hon är en spelare som har kapacitet att avgöra matcher på egen hand.

Noterbart är att Norge där det kvartsfinallag som gjort minst mål, sju stycken. Tillsammans med Nederländerna är man även det lag som haft minst avslut mot mål – 15.

England har 54 avslut hittills i turneringen. 22 av dem har gått mot mål och åtta har gått i mål. I grunden är England också det bättre laget här. Inte minst talar Ellen White:s fina målform för laget. Men engelskorna har lite problem i backlinjen. Det har funnits frågetecken i dagarna för de båda mittbackarna Steph Houghton och Millie Bright.

Det troliga är dock att båda spelar i kväll. Det troliga är också att det blir jämnt. Kanske att även Norges andra slutspelsmatch går hela vägen till straffläggning.

 

Fredag den 28 juni 21.00:

Frankrike–USA

Odds: 45–55
Troliga startelvor, Frankrike (4–2–3–1): Sarah Bouhaddi – Marion Torrent, Griedge Mbock, Wendie Renard, Amel Majri – Amandine Henry, Elise Bussaglia – Kadidiatou Diani, Viviane Asseyi, Eugenie Le Sommer – Valerie Gauvin.
USA (4–3–3): Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Julie Ertz, Sam Mewis – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.

Det här har på förhand känts som den moraliska finalen, det är också en match som föregåtts av ett jättestort intresse.

Det amerikanska laget har laddat genom att bråka lite med sin egen president – Donald Trump. Härom dagen hade tv-kanalen Fox Business ett inslag om att Megan Rapinoe vänt sig bort från flaggan under nationalsången under VM, samt att Rapinoe i maj besvarat en fråga med att hon inte tänker åka till ”The fucking White House” efter ett eventuellt VM-guld. I inslaget föreslår en av programledarna att Rapinoe skall sparkas som vice lagkapten.

Tidigare i programmet hade president Trump medverkat, så det är högst sannolikt att tro att det var inslaget ovan som fick presidenten att twittra om att Rapinoe inte skall vända sig bort från flaggan eller Vita huset:

I går klev Ali Krieger in och gav Rapinoe sitt stöd:

Som jag ser det finns det inget krav på landslagsspelare att vända sig mot flaggan, lägga handen på hjärtat eller att sjunga med i nationalsången. Det enda kravet är ju det som man har i alla lag – att spelaren gör sitt bästa. Och om USA vill vinna VM behöver de nog matchvinnare som Rapinoe. För hon gör verkligen alltid sitt bästa.

USA:s lag har alltså en dispyt med sin president när man går in i toppmatchen mot Frankrike. Om det stör laget, eller om det ger extra energi är oklart.

Spelmässigt var USA stört av Spanien i åttondelsfinalen. Två straffar från just Rapinoe var skillnaden. I den matchen valde Jill Ellis att spela Sam Mewis framför tidigare givna Lindsey Horan på mittfältet. Frågan är vem av dem som får starta mot Frankrike. Noterbart var att målvakten Alyssa Naeher har darrat ett par gånger i VM, bland annat gjorde hon ett par tveksamma aktioner mot Spanien. Naeher får inte darra på Parc des Princes om USA skall ha kvar chansen att försvara sitt VM-guld från 2015.

Även Frankrike var stört i sin åttondelsfinal. Brasilien tog matchen till förlängning, och hade mycket väl kunnat ta hem segern till slut. Franska förbundskaptenen Corine Diacre valde bort smarta och rutinerade Gaetane Thiney i tiarollen, och tog istället in rörligare Viviane Asseyi. Bäst i det franska laget var Kadidiatou Diani som startade från högerkanten, men stundtals var överallt. Hon får en nyckelroll även mot USA.

Som noterats är det här en match mellan två lag som leds av kvinnor. Faktum är att fem av åtta kvartsfinallag har kvinnliga förbundskaptener. De andra tre leds av två svenska män och en engelsk.

Det här är två vana motståndare. Sedan 2014 har de båda lagen mötts nio gånger. USA har fyra segrar, Frankrike har tre och två matcher har slutat oavgjorda. Noterbart dock att USA inte har någon seger på de tre senaste mötena. Där har fransyskorna två segrar och ett kryss. Senaste mötet var i Le Havre i januari, och slutade med fransk 3–1-seger:

Siffrorna var i underkant, fransyskorna var faktiskt bättre på det mesta i den matchen. Framför allt hade USA jätteproblem på sin vänsterkant, från vilken Dianis båda mål kom. Dock skall sägas att USA har bytt halva laget sedan den där matchen. Då saknade man sina båda ordinarie ytterbackar, samt även viktiga kantspelarna Rapinoe och Tobin Heath.

Jag håller USA som favorit i den här matchen, mest beroende på att de har en tradition av att vara bäst när det gäller – och alltid har tagit medalj i VM. Däremot har ju Frankrike darrat när det kommit till avgörande i mästerskap. Fransyskorna har aldrig tagit någon mästerskapsmedalj, och förlust i kvartsfinal är ett franskt normalresultat.

Och Frankrike har varit ganska ineffektivt hittills i turneringen. Man har kommit till hela 74 avslut, men bara fått 21 av dem mot mål och nio i mål. Det är egentligen bara Sverige som har sämre siffror.

För övrigt kommer övriga kvarvarande europeiska lag sannolikt hålla tummarna för USA. Amerikansk seger innebär ju att vinnarna i övriga kvartsfinaler är klara för OS.

 

Lördag den 29 juni 15.00:

Nederländerna–Italien

Odds: 70–30
Troliga startelvor, Nederländerna (4–2–3–1): Sari van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Dominique Bloodworth, Merel van Dongen – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van de Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.
Italien (4–4–2): Laura Giuliani – Alia Guagni, Sara Gama, Elena Linari, Elisa Bartoli – Valentina Bergamaschi, Aurora Galli, Manuela Giugliano, Valentina Cernoia – Valentina Giacinti och Barbara Bonansea.

Nederländerna och Italien är de två kvartsfinallag som haft minst avslut hittills i turneringen. Italien har haft 46 och Nederländerna 47. Norge är trea från slutet med 50 och Sverige fyra från slutet med 54.

Men både Nederländerna och Italien har varit väldigt effektiva. De orangeklädda har gjort mål på fler än hälften av de skott de fått inom ramen – åtta mål på 15 avslut på mål. Italien har haft 18 skott mot mål, och nio av dem har resulterat.

Det här är alltså en kamp mellan turneringens två mest effektiva lag. Okej då, USA har allra bäst statistik, med 95 avslut varav 37 mot mål och 20 i mål. Men 13 av de där målen kom mot svaga Thailand, så det känns inte helt rätt att räkna med amerikanskorna i en jämförelse.

Italien ligger på plats 15 på världsrankingen, och är därmed det lägst placerade laget av de kvarvarande. Jag håller Nederländerna som ganska klar favorit i den här matchen. Men det skall bli spännande att se hur det holländska försvaret hanterar Italiens snabba omställningsfotboll. Inte minst blir det intressant hur Desiree van Lunteren klarar av Barbara Bonansea.

I andra riktningen har Italiens backlinje haft lite problem mot kvicka motståndare. Och nu kommer det riktiga elddopet, för framåt är ju det nederländska laget högklassigt. Framför allt är det Vivianne Miedema som har burit den orange offensiven. Varken Lieke Martens eller Shanice van de Sanden har hittat tillbaka till EM-formen. Men kanske att Martens båda mål i åttondelsfinalen kan lyfta hennes spel.

Lieke Martens

 

Lördag den 29 juni 18.30:

Tyskland–Sverige

Odds: 85–15
Troliga startelvor, Tyskland (4–2–3–1): Almuth Schult – Giulia Gwinn, Marina Hegering, Sara Doorsoun-Khajeh, Verena Schweers – Melanie Leupolz, Lina Magull – Svenja Huth, Dzsenifer Marozsan, Sara Däbritz – Alexandra Popp.
Sverige (4–4–1–1): Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Elin Rubensson, Caroline Seger, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

Startelvan mot Kanada

Sverige

Det här är en repris på OS-finalen från 2016. De kan dock inte mötas i OS-finalen nästa år, bara maximalt ett av de här två lagen får ju spela nästa års turnering i Japan. Inte minst med tanke på historiken är  tyskorna stora favoriter – som jag ser det handlar det om de klart största favoriterna i de fyra kvartsfinalerna.

Jag skriver det trots att många svenskar försöker låta positiva och säga att det tyska laget är sämre än på länge.

Dock hörde jag att Peter Gerhardsson inte håller med om att Tyskland är svagt, utan att han anser att tyskorna är bättre än sitt rykte. Fattas bara efter den överkörning som tyskorna bjöd vårt landslag på i den upphaussade matchen på Friends i våras.

Där var tyskorna klart mer överlägsna än slutresultatet 2–1 skvallrade om. Bland annat  hade gästerna haft sju klara målchanser innan Sverige skapade sin första.

Efter den obligatoriska byteskarusellen i slutkvarten lyckades Sverige jämna till målchanserna lite, det slutade ”bara” 8–4 i tysk favör. Det hindrade inte att jag var ganska bekymrad över både klasskillnaden och det svenska lagets status.

I VM har Tyskland marginellt bättre siffror än Sverige vad gäller den offensiva effektiviteten. Tyskland har haft 68 avslut, fått 29 mot mål och nio i mål. Sveriges står på 74, 26 och åtta.

Sveriges åtta mål på 74 avslut är sämst utdelning av alla kvarvarande lag. Och nu väntar det enda laget som har hållit nollan genom turneringen. Om Sverige skall ha chans att bryta den avgrundsmörka mästerskapsstatistiken mot Tyskland krävs det kliniska avslut på lördag. Vi lär inte få så många chanser – och de vi får måste bollarna i varje fall skjutas inom ramen.

Dessutom är det dags att vi får till hörnorna. Under Pia Sundhage:s tid som förbundskapten var hörnor ett väldigt vasst svenskt vapen. Sedan Gerhardsson tagit över har hörnorna blivit allt sämre. Nu måste vi få upp kvaliteten igen.

Det krävs ju nämligen en maxprestation av samtliga svenska spelare. Dessutom krävs det nog lite tur med VAR. Mot Kanada hade vi tre svenska hands i eget straffområde. En av dem gav straff emot – vilket också kändes som ett rimligt utfall. Klart är att VAR gör att man bör hålla sig borta från eget straffområde. Det är ju de stora lagen som vinner på VAR, mycket eftersom de ofta befinner sig i närheten motståndarnas mål.

När det gäller Tyskland får de ett riktigt vasst tillskott i Dzsenifer Marozsan, för jag räknar med att hon spelar. Henne måste Sverige ha koll på. Vi måste även ha koll på Alexandra Popp vid fasta situationer, för där är hon sylvass.

Det är inte omöjligt för Sverige att vinna. Segersviter håller ju aldrig i evighet. Men jag tycker ändå att det enda rimliga tipset är att tyskorna vinner med något måls marginal. Kanske efter förlängning.

Fler funderingar kring matchen finns för övrigt i förra inlägget.

Skrällen – Gerhardsson vilar halva laget

Alldeles nyss säkrade Kamerun en plats i åttondelsfinalerna via segermål i femte övertidsminuten av den tidigare Sundsvallsspelaren Ajara Nchout.

Därmed är det klart att Argentina har spelat klart. Det är också i praktiken klart att Nigeria eller Chile tar den sista platsen. För Thailand måste vinna med 15 måls marginal för att gå vidare. Om Chile vinner med tre mål eller fler i kväll spelar de åttondelsfinal – annars gör Nigeria det.

Vi vet numera också att Sverige antingen möter Spanien eller Kanada i åttondelsfinal. Kanada föll mot Nederländerna med 2–1 i en jämn gruppfinal, där jag såg den andra halvleken. Där hade Kanada mer av spelet, men Nederländerna var effektivt och gjorde mål på båda sina avslut i halvleken – starkt.

Totalt hade Kanada 12–8 i avslut, men det kanadensiska laget missade målet. Det är ju lovande – om det blir Kanada i Paris på måndag.

Det som gäller är ju att Sverige möter Spanien i Reims om vi vinner mot USA. Om vi tappar poäng blir det alltså Kanada.

När laguppställningarna kom för en stund sedan visade det sig att USA matchar absolut bästa laget. Däremot väljer Peter Gerhardsson att vila halva sin ordinarie startelva. Det var oväntat. Det ser även ut att bli 4–4–1–1, vilket också är oväntat. Gerhardsson spelar högt här. Och vi som hade hoppats få en värdemätare på det svenska laget får kanske vänta till åttondelsfinalen.

För kvintetten Hanna Glas, Nilla Fischer, Magdalena Eriksson, Elin Rubensson och Fridolina Rolfö sitter på bänken. I stället startar följande spelare:

Hedvig Lindahl – Nathalie Björn, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Sofia Jakobsson, Julia Zigiotti, Caroline Seger, Olivia Schough – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

USA startar så här: Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Sam Mewis, Lindsey Horan – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.

Tillägg: Ytterligare en sak blev klar i och med att grupp E är färdigspelad, nämligen att det blir Italien–Kina i en åttondelsfinal.

 

Den stora VM-guiden – grupp F

Under tisdagskvällen avslutas första omgången i gruppspelet med de båda matcherna i grupp F – Sveriges grupp.

Det är en grupp där USA och Sverige är jättefavoriter att ta de två direktplatserna till åttondelsfinalerna. Motståndarna Chile och Thailand är nämligen högst orutinerade på den största internationella scenen. Här är bloggens genomgång av lagen i grupp F:

Crystal Dunn, Kelley O’Hara och Alyssa Naeher

USA

Världsranking: 1

Guldchans: 25–30 procent

Nyckelspelare: Julie Ertz. Förutom att hon är ett fantastiskt vapen på fasta situationer genom sin hänsynslöshet i nickduellerna är det Ertz som skall lösa balansen på mittfältet. USA har inte förlorat när hon har spelat balansspelare de senaste två åren.

Spelare med Sverigekoppling: Tony Gustavsson är assisterande förbundskapten. Trion Ashlyn Harris, Ali Krieger och Christen Press har tidigare spelat i damallsvenskan för Tyresö. Press har även gjort två sejourer i Göteborg.

Startelva i genrepet (4–3–3): Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Julie Ertz, Samantha Mewis – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.

Kommentar: USA hackade rejält efter VM-guldet 2015. Mycket beroende på att viktiga Lauren Holiday lade av (alldeles för tidigt).

Holiday hade ansvaret för balansen på mittfältet. Och efter hennes sorti blev USA känsligt för kontringar. Efter mycket testande har jobbet att sköta USA:s kontringsskydd gått till tidigare mittbacken Julie Ertz.

Ett jobb hon har löst på ett lysande sätt. Sedan hon i juli 2017 fick rollen som balansspelare på USA:s mittfält har amerikanskorna bara förlorat en landskamp. Och i den var Ertz inte med.

Ertz är ingen speciellt bra passningsspelare. Däremot är hon en riktig pådrivare, en vass närkampsspelare samt att hon har otroligt bra tajming i luftrummet. Därmed är hon ett mycket vasst vapen på fasta situationer. Jag måste säga att jag är riktigt rädd för vilket hot Ertz är mot ett svenskt lag som zonar på fasta.

Framför Ertz har USA massor av talang. Hemma i NWSL vimlar det av fysiska djupledsforwards. Förbundskapten Jill Ellis har dock valt att prioritera tekniska och bollskickliga spelare framför djupledslöpare.

Därmed kommer troligen tekniska Rose Lavelle och smarta Lindsey Horan spela centralt. Lavelle kommer att fungera som speluppläggare. Tanken är väl att hon skall bjuda på sådana här konstnummer:

På kanterna har USA duon Megan Rapinoe och Tobin Heath. Tekniskt briljanta Heath är en viktig kugge i USA:s offensiv. Lagets anfallsspel brukar vara som bäst när hon är på planen.

Noterbart är att USA har två före detta forwards som ytterbackar. I varje fall stämmer det där med före detta i Kelley O’Hara:s fall. Crystal Dunn däremot är fortfarande ofta forward i sitt klubblag North Carolina Courage. Dunn ligger för övrigt på delad andraplats i NWSL:s skytteliga med fyra mål på tre matcher.

Carli Lloyd

USA kommer till Frankrike som världsetta – och ganska klar guldfavorit. Det amerikanska laget har vanan av att vinna – och truppen är bred. Längst upp på topp har man pålitliga målskytten Alex Morgan – mitt tips som VM:s skyttedrottning. Och skulle inte Morgan leverera finns matchvinnarnas matchvinnare på bänken – Carli Lloyd. Efter ett par tunga år tycker jag att 36-åringen sett riktigt pigg ut de senaste månaderna. Jag skulle inte bli förvånad om det är Lloyd som skjuter guldet till USA om en knapp månad.

Jag har ju tippat USA som världsmästare. Jag tror att laget vinner gruppen, och sedan ställs mot Frankrike i kvartsfinal  – en match som känns som en moralisk final. Där tippar jag alltså amerikansk seger, mycket eftersom fransyskorna brukar drabbas av stora darren i kvartsfinaler.

 

Chile

Världsranking: 39

Guldchans: Promillenivå.

Nyckelspelare: Tiane Endler – Chile har en riktig världsmålvakt att luta sig mot.

Spelare med Sverigekoppling: Ingen

Startelva i genrepet (4–5–1): Tiane Endler – Su Helen Galaz, Carla Guerrero, Camila Saez, Rocio Soto – Daniela Zamora, Yanara Aedo, Karen Araya, Francisca Lara, Rosario Balmaceda – Maria José Urrutia.

Kommentar: Chiles La Roja Femiemina har inte vunnit någon match i år. Man har faktiskt inte vunnit en enda landskamp sedan man slog till med en riktig skrällseger, 3–2 mot Australien i november.

 

Det var en match som både Australiens försvar och målvakten Lydia Williams nog helst vill förtränga. Alla Chiles tre mål kom efter australiensiska tavlor.

Tre dagar efter den oväntade chilenska segern möttes lagen igen. Då vann Australien med 5–0 – vilket känns som ett mer rimligt resultat lagen emellan.

Jag har sett Chile några gånger. I de flesta matcherna har de ställt sig högt, och försökt spel med hög press. Det är ett spelande lag, man försöker spela sig ur nästan alla situationer.

Längst bak har man en världsmålvakt i PSG:s Cristiane Endler. Hon ger stabilitet åt en annars ganska svag defensiv. Offensivt är man däremot väldigt duktiga. Laget vimlar av boll- och passningsskickliga spelare som kan bli attraktioner i VM. Några spelare som jag imponerats av är Fransisca Lara (Huelva, Spanien), Yanara Aedo (Washington Spirit, USA) samt de båda skickliga frisparksläggarna från brasilianska Gremio, Karen Araya (högerfot) och Claudia Soto (vänsterfot).

Chile kvalade in via att bli tvåa i fjolårets Copa America, en turnering man hade på hemmaplan. Precis som Argentina är Chile ett lag som sällan spelar landskamper. Laget är inte bokfört för några landskamper alls 2015 och 2016, och man spelade bara fem matcher 2017. Det senaste året har man dock spelat ganska många matcher i uppladdningen inför VM.

I sitt genrep, borta mot Tyskland, visade chilenskorna upp en tajtare defensiv än jag sett tidigare. Då valde laget att backa hem i ett lågt försvarsspel. Följden blev att tyskorna hade svårt att komma till öppna avslut. Tyskland vann med 2–0 efter ett hörnmål av Alexandra Popp och ett misslyckat inlägg från Carolin Simon som seglade in i bortre krysset.

Just defensiva fasta situationer är en svaghet. Endler är stark i luftrummet. Men får man bort bollen från henne gör det att göra saker på fasta mot Chile.

Gissningsvis kommer Chile att spela den typen av lågt försvar mot Sverige och USA i de två öppningsmatcherna. Om man klarar av att hålla nere siffrorna i de matcherna kan det räcka med seger mot Thailand för att ta en plats i åttondelsfinalerna.

Chile är inte helt ofarligt, men det är ändå ett lag Sverige både skall – och brukar vinna mot. Det rimliga är att chilenskorna slutar trea i gruppen, vilket gör att man har viss chans att få spela en slutspelsmatch – vilket vore en stor framgång. Men längre än åttondelsfinal kan jag inte tänka mig att man går.

 

Thailand

Världsranking: 34

Guldchans: Mindre än promillenivå.

Nyckelspelare: Kanjana Sung-Ngoen – den snabba veteranen gör huvuddelen av lagets mål.

Spelare med Sverigekoppling: Sukanya Chor Charoenying och Taneekarn Dangda har båda varit i Östersund i elitettan.

Startelva i genrepet (4–2–3–1): Sukanya Chor Charoenying – Warunee Phetwiset, Natthakarn Chinwong, Pitsamai Somsai, Sunisa Srangthaisong – Pikul Khueanpet, Wilaiporn Boothduang – Kanjana Sung-Ngoen, Silawan Intamee, Rattikan Thongsombut – Suchawadee Nildhamrong.

Kommentar: Thailand och Argentina är turneringens två sämsta lag. I VM 2015 lyckades thailändskorna överraskande vinna mot Elfenbenskusten. Om det skall bli några poäng i år är det i första hand matchen mot Chile som gäller.

För mot USA och Sverige skall Thailand vara chanslöst. Laget har en seger och elva förluster på sina tolv senaste landskamper. Segern kom mot Ungern i slutet av februari.

I genrepet fick man storstryk mot Belgien – 6–1. Där såg det thailändska försvarsspelet långt ifrån stabilt ut.

Just i försvarsspelet har Thailand oftast jätteproblem. Spelarna är dåligt utbildade, och tar felbeslut lite för ofta för att man skall kunna hota topplagen. Dock hade man ju flytet att Asien hade fem VM-platser, och att Nord- och Sydkorea hamnade i samma kvalgrupp. Därmed fanns det en VM-plats för Asiens sjätte bästa lag.

Thailand tar väldigt sällan poäng mot lagen på världsrankingens topp 30. Men i semifinalen av Asiatiska mästerskapen var man nära att ta en riktigt tung skalp. Precis som för Chile var det mot Australien som Thailand slog till. I semifinalen tog The Matildas väl lätt på uppgiften och vilade flera nyckelspelare. Det höll på att kosta finalplatsen. Först på övertid nickade Alanna Kennedy in kvitteringen till 2–2. Och sedan vann Australien efter straffläggning.

Som synes på klippet har Thailand väldigt svårt på fasta situationer. Förutom att man har ett kortvuxet lag har man väldigt svaga målvakter. Det måste Sverige kunna utnyttja.

Däremot är thailändskorna inte ofarliga framåt. Framför allt är 32-åriga veteranen Kanjana Sung-Ngoen väldigt snabb och ligger bakom mycket i Thailands offensiv. Hon spelade tidigare högst upp på topp. Numera utgår hon oftast från en position på högerkanten. Henne måste den svenska backlinjen se upp med.

Som toppforward värvade Thailand för två år sedan USA-födda Suchawadee Nildhamrong. Hon är född Miranda Nild – vilket hon även heter på Fifas hemsida. Men oftast spelar 22-åringen under sitt thailändska namn. Hon har gjort tolv mål på 19 landskamper och är ett bra tillskott till Thailands offensiv.

Thailand skall alltså vara chanslöst mot USA och Sverige. Mot Sverige är väl Thailands största chans att det blir riktigt varmt i Nice, för värme bör Thailands spelare kunna hantera bättre än svenskorna. Men inte ens värmerekord skall kunna räcka för thailändsk seger. Hoppet om poäng ligger i stället huvudsakligen på matchen mot Chile. Men det rimliga utfallet är att Thailand åker hem poänglöst efter gruppspelet.

VM-truppen

Sverige

Världsranking: 9

Guldchans: 1–5 procent.

Nyckelspelare: Kosovare Asllani. Linköpingsstjärnan bär nyckeln till Sveriges anfallsspel genom att det i första hand är hon som skall servera de öppnande passningarna. Hon var dessutom bästa målskytt i kvalet.

Startelva i genrepet (4–4–1–1): Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Elin Rubensson, Nathalie Björn, Lina Hurtig – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

Kommentar: Jag sparade Sverige till sist. Det är ett lag som jag tidigare analyserat hur mycket som helst, därför blir det ingen djupare analys nu.

Klart är att Sverige såg ut som en riktigt seriös utmanare förra hösten. Då hade vi en väldigt stabil defensiv att falla tillbaka på, vilket gjorde att det inte var så kostsamt att våra forwards hade halvdan form.

Under våren har det däremot funnits anledning att sätta flera frågetecken för landslagets form. Målvakt Hedvig Lindahl har varit stabil, men med tanke på att hon har haft minimalt med speltid i Chelsea finns där ändå en osäkerhetsfaktor kring henne.

I backlinjen saknas den extrema snabbheten eftersom Jessica Samuelsson fått de senaste 1,5 åren förstörda av skador, och inte är i spelbart skick.

Under våren har man satt ett litet frågetecken för mittförsvaret. Den tidigare så stabila duon Nilla Fischer och Linda Sembrant har inte känts så bra som vi är vana vid. I stället har Magdalena Eriksson varit vår bästa mittback.

Även mittfältet har haft sämre form. Ingen ur trion Caroline Seger, Elin Rubensson och Kosovare Asllani har känts lika vass som i höstas – då alla tre var lysande. Den som känts närmast toppformen är Rubensson. Men Sverige behöver alla tre i toppad form när det drar ihop sig i VM.

Fridolina Rolfö

På forwardssidan har vi haft problem ett tag. Den enda forward som har levererat på internationell nivå på sistone är Fridolina Rolfö. Problemet med henne är att hon är väldigt skadeförföljd. I genrepet mot Sydkorea stod dock Rolfö för ett riktigt lovande inhopp. Känslan i dag är att det är hon som skall bära Sveriges offensiv.

Förbundskapten Peter Gerhardsson har varierat mellan fyrbackslinje och att spela med tre mittbackar. När han spelat med fyrbackslinje har laget formerats som en 4–4–1–1-uppställning. Och när han spelat med tre mittbackar har det varit något som liknat 5–3–2 i försvarsspelet.

Fyrbackslinjen har använts i matcher som Sverige förväntas vinna, medan det varit tre mittbackar mot starkare motstånd. Det troliga är således att Gerhardsson kör med fyrbackslinje mot Chile och Thailand, och sedan byter till spel med tre mittbackar.

En intressant sak är att förbundskaptenen ännu aldrig har behövt välja mellan kvartetten Sofia Jakobsson, Fridolina Rolfö, Lina Hurtig och Stina Blackstenius. Alla de fyra har startat varje gång de varit friska. Således har inte hela kvartetten varit frisk samtidigt någon gång. Men lagom till VM bör vi vara i den idealsituationen. Och är det något som talar för Sverige i VM är det väl just det att alla våra fyra vassaste spelare äntligen är friska.

Madelen Janogy

Dessutom har Gerhardsson hittat jokrar som Madelen Janogy och Mimmi Larsson, som båda kan komma in från bänken och ändra matchbilder. Mitt tips har varit att Sverige skall sluta tvåa i gruppen och sedan åka ut i kvartsfinal mot Tyskland. Det får jag stå fast vid. Det bör bli ganska säkra segrar mot Chile och Thailand, och vi kan kanske jobba till oss ett kryss mot USA. Fast jag tror att amerikanskorna kommer att göra fler mål i de två första matcherna, och därmed vinna gruppen.

Tyvärr är slutspelslottningen riktigt dålig för svensk del. Vinnaren av grupp F möter tvåan i grupp B i åttondelsfinal. Det lär bli något av Spanien, Kina eller Tyskland. I en eventuell kvartsfinal väntar sedan troligen vinnaren av grupp A – vilket blir Frankrike eller Norge. Det bli väldigt tufft att ta sig till semifinal den vägen.

Problemet är att det inte är mycket lättare om man kommer tvåa i gruppen. För tvåan väntar tvåan i gruppen med Nederländerna och Kanada i åttondelsfinal. Och i kvartsfinal väntar vinnaren i Tysklands grupp. Även det känns som en riktigt tuff väg.

Men om Gerhardssons gäng kan hitta tillbaka till höstformen är inget omöjligt. Då kan faktiskt det svenska laget gå hela vägen.

Känslosamt för Fischer och Lindahl – och en knall

Fotbollskanalen hade i helgen en kul enkät med de damallsvenska tränarna, där de får tycka till om VM-truppen. Det är absolut läsvärt, även det inte är så många av tränarna som tror på att det blir några skrällar. Det gör inte jag heller.

Däremot innehöll helgen en av de största skrällarna i damallsvenskan på flera år. Inför Malmöderbyt skrev jag att:

”Malmöderbyt hade ju kunnat vara kul om man trott att LB skulle ha någon chans. Men det tror jag ju inte.”

Jag trodde fel. För LB07 visade ju att laget kan bita ifrån ibland, vilket var kul. Det är ju inte roligt om serien innehåller flera lag som inte håller måttet.

Det skall sägas direkt att jag inte har sett någon av helgens matcher koncentrerat. Av Malmöderbyt såg jag sista halvtimman okoncentrerat. Och där såg Rosengård ut lite som man gjorde långa stunder förra året. Man hade mycket boll, men det gick inte tillräckligt fort i anfallsspelet, vilket innebar att man inte skapade tillräckligt med målchanser.

Och de gånger man kom till avslut var de oftast rätt lågkvalitativa. Däremot gav LB07 mig svar på tal. Någon kanske minns att jag kritiserade Nathalie Persson för ett vekt avslut i förra omgången. Jag skrev då:

”Om LB07 skall kunna hänga kvar i damallsvenskan måste man göra mål på sina chanser. Eller framför allt träffa inom målramen.”

När Persson fick chansen mot sin tidigare klubb Rosengård visade hon ingen vekhet. Tvärtom small det till i burgaveln bakom Zecira Musovic. Det målet hade landslagsmålvakten ingen chans på. Däremot borde hon stoppat den hörna som LB gjorde 1–0 på.

LB:s segermål satte Andrea Thorisson Diaz på övertid. Det är ju en spelare som är egen produkt i FC Rosengård. Släkten är värst.

Efter tre omgångar hade jag en känsla av att det fanns en uppenbar risk att Rosengård skulle dra ifrån i toppen. Då tyckte jag att laget såg väldigt starkt ut. Nu är jag inte lika säker. Förlusten mot LB visade på svaghet i Rosengård. 6–6 i avslut mot LB är verkligen långt ifrån godkänt.

Jag kan faktiskt inte komma på när vi senast fick se en liknande bomb i vår högsta serie. Någon som har något förslag?

I söndagens enda match vann Piteå hemma mot Kristianstad med 2–1. Det lilla jag såg var hemmalaget något lite bättre i en jämn match. Hemmalaget hade också det flyt som krävs. Det var nämligen Kristianstadsspelare sist på bollen i alla tre målen.

Vid 1–0 tog Madelen Janogy:s avslut på Therese Ivarsson och ställde Brett Maron i Kristianstadsmålet helt. Och vid 2–0 var det Sif Atladottir som omedvetet styrde in ett inspel från Fernanda da Silva. Möjligen touchade Janogy bollen innan den tog på Atladottir. Janogy har faktiskt fått 2–0-målet på förbundets hemsida, men vare sig forwarden touchade bollen eller inte, anser jag att det målet måste bokföras som självmål.

Segern innebär att Piteå nu ligger trea i tabellen. Med en match mindre spelad är man två poäng bakom serieledande Linköping. Piteå är ett av två obesegrade lag i serien.

Kristianstad däremot har fem poäng upp till tabelltoppen på sjunde plats i den jämna serien. Skånskorna kan jämna ut serien ytterligare genom seger mot LFC i nästa omgång. Och faktum är att det är en väldigt viktig match för Kristanstad, om laget tänker vara med i toppstriden. Känslan är nästan att man måste slå Linköping för att inte halka för långt efter.

LFC toppar ju numera tabellen. Man gör det efter att ha vunnit med 2–0 mot Kungsbacka och därmed tagit fjärde segern i serien.

Första målet kom genom Frida Maanum på straff sedan Pernilla Milton fällt Lina Hurtig. Milton agerade klantigt i eget straffområde även senast mot Piteå, och har således dragit på sig straffar i två matcher i rad.

LFC:s andra mål skickade Stina Blackstenius enkelt in i tomt mål sedan Kungsbackamålvakten Karolina Bucaro Stenman kommit ut helt snett. Det var för övrigt andra matchen i rad som Blackstenius fick en gåva av en motståndarmålvakt.

Noterbart var att Matilda Haglund vaktade LFC:s mål, så båda lagen hade bytt målvakt jämfört med föregående omgång. Noterbart också att Bucaro Stenman utöver missen fick mycket beröm för sin insats i sin damallsvenska debut.

Apropå Kungsbacka hörde jag att mittbacken Josephine Chukwunonye skulle vara klar för klubben. Nigerianskan har tidigare bland annat spelat för Vittsjö och Asarum.

Vi stannar på Västkusten. För utöver Piteå är det Göteborg som fortsatt är obesegrat i årets damallsvenska. Faktum är att Göteborg efter lördagens 3–1-seger mot Djurgården har hela 15 tävlingsmatcher i rad utan förlust. Starkt.

Jag har bara sett höjdpunkterna på damallsvenskan.tv. Utifrån dem förstår jag inte varför Djurgårdens 2–1-mål blev underkänt. Någon som vet varför? För jag kan faktiskt inte se en enda anledning till att döma bort Hanna Folkesson:s nickmål i den 40:e minuten.

Kif Örebro har visat sig vara en pigg nykomling. I helgen vann man med 1–0 mot bortasvaga Växjö efter ett sent segermål från Heather Williams, som skarvnickade in en hörna.

Här noteras att även Växjö hade bytt målvakt jämfört med förra omgången. Lisa Karlsson fick debutera i damallsvenskan. Hon blev därmed tredje Växjömålvakten på bara fem omgångar.

En intressant situation var när Karlsson fick frispark på övertid i den första halvleken när Evelina Summanen gjorde mål. Jag måste ärligt talat säga att jag inte har full koll på regeln om hur man får agera mot målvakten i målområdet. Men om Summanens agerande är regelvidrigt bör nog regeln skrivas om. För där tycker jag att det bör dömas mål.

Slutligen kunde Eskilstuna glädjas åt att finländska Tia Hälinen var tillbaka i startelvan i lördags. Det var en positiv överraskning eftersom det första beskedet ju var att hon skulle missa hela vårsäsongen.

Poäng- och spelmässigt innebar däremot inte matchen mot Vittsjö några positiva överraskningar för Eskilstuna. Skånskorna vann med 1–0 och verkar ha dominerat rätt stort. Vittsjö är därmed uppe på fjärde plats i tabellen, bara två poäng bakom Linköping.

Eskilstuna ligger nia. Man har fyra poäng – lika få som man hade efter fem omgångar i fjol. Då hade man redan hunnit sparka tränaren Jonas Björkgren.

Det om damallsvenskan för den här gången. Det finns dock anledning att återkomma till serien ganska snart, det är ju full omgång redan på onsdagskvällen.

I England är det däremot inga omgångar kvar. Där hade Arsenal redan säkrat ligaguldet inför helgens avslutning. Laget visade att man är bäst och vann med 1–0 mot tvåan Manchester City. Därmed tog Arsenal inte bara flest poäng. Man gjorde också flest mål och släppte in minst.

För svensk del var det riktigt känslosamt när Hedvig Lindahl tackade för sig i Chelsea efter 4,5 år. Som avskedspresent fick hon spela igen i ligan för första gången sedan den 10 februari. Chelsea vann bortamatchen mot Reading med 3–2 och slutar därmed trea i WSL.

Hon lämnar nu Londonklubben efter en säsong där hon vaktat lagets mål nio gånger i ligan. På de nio matcherna släppte hon bara in fem mål, och hon höll nollan i sex av matcherna.

Innan jag släpper Lindahl är här en länk till ett kul klipp om hennes väg till Chelsea. Det blir intressant att se var hon fortsätter karriären.

I den sista omgången fick vi en svensk målskytt. Det var doldisen Amanda Nildén som gjorde sitt första mål i WSL när Brighton vann med hela 4–0 mot West Ham.

Här är slutfacit för alla svenska spelare i WSL:

Hedvig Lindahl – 9 matcher (alla från start), 810 spelminuter. Sex hållna nollor.

Jonna Andersson – 18 matcher (alla från start), 1508 spelminuter. 0 mål.

Magdalena Eriksson – 19 matcher (alla från start), 1710 spelminuter. 2 mål.

Ali Riley – 9 matcher (2 från start), 345 spelminuter. 0 mål.

Amanda Nildén – 4 matcher (en från start), 146 spelminuter. 1 mål.

Jessica Samuelsson – 8 matcher (en från start), 186 spelminuter. 0 mål.

Skytteligan vanns av Arsenals Vivianne Miedema på 21 mål – vilket är nytt målrekord i WSL. Tvåa kom Nikita Parris på 19. Parris lämnar nu Manchester City. Uppgifter placerar henne i Lyon. Vi får se framöver om det stämmer.

När vi ändå är på de brittiska öarna kastar jag in en liten anmärkningsvärd nyhet från Skottland. Där var det cupfinal i fredags, en final Hibernian vann efter straffläggning mot Glasgow City.

Det anmärkningsvärda här är att det faktiskt var Hibernians fjärde raka cuptitel. I den skotska ligan däremot är det länge sedan Glasgow City lät någon annan klubb fira. Glasgow har vunnit tolv raka ligaguld, och leder även årets upplaga. Men i cupen är det alltså Hibs som dominerar.

Så till helgens andra tårdrypande, svenska avsked. Det handlar förstås om Nilla Fischer som avtackades i Wolfsburg. Även där blev huvudpersonen rörd till tårar.

Tyvärr startade sändningen på DFB-tv först när hyllningen inför avspark var i sitt slutskede. Men man uppfattar ju att Fischer torkar flera tårar ur sina ögon. Bland annat strax innan hon får en kram av motståndaren Amanda Ilestedt.

Fischer byttes ut i den 85:e minuten för att återigen få ta emot publikens ovationer. Det inträffar drygt 1.43 in i det länkade klippet ovan.

Här är ett litet klipp från bytet:

Och 2.07 in i länken från DFB-tv-sändningen höjer Fischer segerskölden som bevis för att Wolfsburg är tyska mästarinnor säsongen 2018/19. En kul notering är att det står folk vid sidan av podiet med flaggor där klubbarna är sorterade efter sluttabellen. Visst är det lite charmigt att inte alla är digitaliserat?

Fischer har vant sig vid att höja pokaler och sköldar under sin tid i Wolfsburg. Även om hon inte var lagkapten direkt från början har svenskan på sina sex säsonger vunnit hela tio stora titlar. Fyra i ligan, fem i cupen och en i Champions League. Imponerande.

Det var ju annars bara bottenstriden som levde på allvar i den sista omgången av Frauen-Bundesliga. Där tog Werder Bremen en fin poäng borta mot Freiburg. Det räckte dock inte, för att Bayer Leverkusen skrällvann med 2–1 mot Essen Det innebär att Leverkusen passerar Bremen i tabellen – och håller sig kvar. Bremen däremot faller ner i andraligan.

Dagens resultat innebär också att de tre svenskklubbarna kom topp tre. Turbine Potsdam tog nämligen tredjeplatsen med en poäng mer än Essen.

Här är svenskarnas facit i Frauen-Bundesliga:

Nilla Fischer – 21 matcher (alla från start), 1766 spelminuter. 3 mål.

Amanda Ilestedt – 13 matcher (elva från start), 1004 spelminuter. 0 mål.

Fridolina Rolfö – 16 matcher (åtta från start), 883 spelminuter. 9 mål.

Rolfö kom med sina nio mål på en delad niondeplats i skytteligan. Den vanns av Wolfsburgs Ewa Pajor på 24 mål. Tvåa kom klubbkompisen Pernille Harder med 17 och trea blev Essens Lea Schüller med 14.

I Spanien var det cupfinal under sen lördagskväll. Där misslyckades Atletico Madrid med att vinna dubbeln. Ligamästarinnorna föll nämligen oväntat med 2–1 mot Real Sociedad inför 17 550 åskådare.

Esther Gonzalez gav Atletico ledningen med ett riktigt läckert volleymål. Kvitteringen var långt ifrån läcker – det var en riktigt jobbig målvaktstavla.

Segermålet tryckte landslagsforwarden Nahikari Garcia in en kvart in i den andra halvleken. På slutet pressade Atletico på för kvittering – men det blev alltså Sociedadklacken som fick jubla.

Apropå Spanien tog sig spanjorskorna vidare till semifinal i U17-EM via 6–0-seger mot redan semifinalklara Portugal i sista gruppomgången.

Det spanska laget såg jag i Borås tidigare i år. Då imponerades jag av den löpstarka 16-åringen Salma Paralluelo. Hon gjorde tre av målen mot Portugal, tre högklassiga mål gjorda på helt olika sätt. Paralluelo är helt klart ett namn att lägga på minnet.

Semifinalerna går för övrigt under tisdagen mellan Spanien och Nederländerna samt mellan Tyskland och Portugal.

Det här inlägget inleddes med VM-koppling, och avslutas också med mer VM-koppling. För sen söndagskväll svensk tid spelade vår gruppmotståndare USA landskamp mot Sydafrika.

USA vann med 3–0 (1–0) efter att Sam Mewis gjort de två första målen och inhopparen Carli Lloyd det tredje. Mewis fick plats i startelvan eftersom Lindsey Horan har höftproblem.

USA startade så här: Alyssa NaeherKelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal DunnTobin Heath, Mewis, Julie Ertz, Rose Lavelle, Christen PressAlex Morgan.

Jag såg den sista halvtimman. Det hade gjorts rätt många byten då, vilket gör den tiden svårvärderad. Men även om USA gjorde två av sina mål under den tiden tyckte jag att amerikanskorna hade ett rätt statiskt och fantasilöst spel.

De mötte ändå ett väldigt uddlöst Sydafrika. Gästerna ställde nämligen upp utan sina båda Kinaproffs Linda Motlhalo och Thembi Kgatlana. Framför allt den sistnämnda är ju en blixtsnabb djupledslöpare, vilket Sydafrika hade behövt för att kunna såra USA.

Jag hörde Alexi Lalas analysera USA:s insats. Han konstaterade att match gav noll svar på hur amerikanskorna klarar av kontringsstarkt motstånd, samt att det väcktes frågor kring lagets förmåga att dyrka upp tajta försvar.

VM-trupperna klara för Norge, Frankrike och USA

I kväll har Växjö och Vittsjö inlett den fjärde damallsvenska omgången. Ännu så länge har jag bara noterat att matchen slutade 1–1, vilket innebär att Vittsjö lånar andraplatsen i serien i någon dag.

Jag skriver lånar eftersom det redan är klart att Vittsjö som bäst kan ligga tre när alla lag spelat klart den fjärde omgången. Ett av Linköping och Kif Örebro kommer att passera.  Det gör även sannolikt ytterligare något lag.

I går var det ju även cupfinal i Tyskland. Där vann Wolfsburg med 1–0 mot Freiburg efter segermål av polska Ewa Pajor. Det innebar att lagkapten Nilla Fischer fick höja cuppokalen ytterligare en gång.

Pajor gjorde målet på retur efter stolpskott av Pernille Harder.

Pajor höll på att göra ytterligare ett mål, ett riktigt drömmål.

En av de färska tyska cupmästarinnorna är norska Caroline Graham Hansen. Hon fanns som väntat med när förbundskapten Martin Sjögren presenterade Norges VM-trupp tidigare i dag – det var en trupp utan några stora skrällar. Rubrikerna i svensk media handlade om att Ada Hegerberg inte kommer att spela VM. Men det var ju högst väntat. Det hade ju faktiskt varit en jätteskräll om hon varit med i truppen.

Målvakter (3): Ingrid Hjelmseth, Cecilie Fiskerstrand och Oda Bogstad.

Backar (7): Maria Thorisdottir, Maren Mjelde, Kristine Minde, Ingrid Moe Wold, Stina Hovland, Synne Hansen och Cecilie Kvamme.

Mittfältare (9): Caroline Graham Hansen, Frida Maanum, Vilde Böe Risa, Ingrid Syrstad Engen, Therese Sessy Åsland, Amalie Eikeland, Emilie Haavi, Guro Reiten och Karina Sävik.

Forwards (4): Isabell Herlovsen, Lisa Marie Utland, Elise Thorsnes och Emilie Nautnes.

Det är en VM-trupp med svensk förbundskapten och tre spelare som håller till i damallsvenskan nu; Maanum, Böe Risa och Utland. Ytterligare tre (Mjelde, Minde och Graham Hansen) har tidigare spelat i svenska klubbar. Det är också en trupp som innehåller hela åtta spelare från mästarlaget LSK Kvinner.

Under kvällen har även de båda guldkandidaterna Frankrike och USA presenterat sina 23-mannatrupper. Där var det av förklarliga skäl hårdare konkurrens om platserna än i den norska truppen.

I USA handlar eftersnacket till Jill Ellis uttagning om att den snabba forwarden med de långa inkasten, Jessica McDonald, kom med. Och kanske framför allt att defensivt skickliga ytterbacken Casey Short ställdes utanför truppen medan rutinerade Ali Krieger kom med.

Här är hela truppen:

Målvakter (3): Alyssa Naeher, Ashlyn Harris och Adrianna Franch.

Backar (7): Abby Dahlkemper, Tierna Davidson, Crystal Dunn, Ali Krieger, Kelley O’Hara, Becky Sauerbrunn och Emily Sonnett.

Mittfältare (6): Morgan Brian, Julie Ertz, Lindsey Horan, Rose Lavelle, Allie Long och Samantha Mewis.

Forwards (7): Tobin Heath, Carli Lloyd, Jessica McDonald, Alex Morgan, Christen Press, Mallory Pugh och Megan Rapinoe.

I den här truppen har vi tre spelare som har spelet i damallsvenskan i form av Harris, Krieger och Press. I den franska truppen finns det däremot inga spelare som haft någon svensk klubbadress.

Däremot fanns det även skrällar i förbundskapten Corinne Diacre:s trupp. För det måste ju ses som en jätteskräll att stora framtidsnamnet på forwardssidan och tillika skytteligaledaren i franska ligan, Marie-Antoinette Katoto ställs utanför truppen.

Men visst, PSG-forwarden var ju det stora affischnamnet inför fjolårets U20-VM på hemmaplan. Och då pallade hon inte pressen. Hon gick in i den turneringen som lagkapten, med bänkades och tappade bindeln.

Nu räcker inte hennes 22 ligamål för en plats i VM-truppen. Det är helt klart hårt om platserna i den franska truppen.

Saknades i truppen gjordes också Lyons stora backtalang Selma Bacha, Barcelonas mittfältsveteran Kheira Hamraoui samt Montpelliers duktiga forward Clarisse Le Bihan.

Spelare som kommer med till VM, och som jag anser vara stora överraskningar är den 31-åriga mittbacken Julie Debever från Guingamp och Fleurys 26-åriga mittfältare Maéva Clemaron. Det är två spelare som var helt okända för mig. Och jag trodde att jag hade rätt bra koll på de franska spelarna…

Emelyne Laurent hade jag koll på, men även hennes VM-plats måste anses vara en skräll. Den 20-åriga forwarden inledde säsongen i Lyon, där hon spelade 337 minuter i ligan och gjorde ett mål. I januari flyttade hon till Guingamp, där hon gjort ytterligare ett mål. Laurent har alltså gjort 20 mål färre än jämnåriga Katoto i ligan – ändå är det Laurent som får spela VM på hemmaplan.

Här är hela den franska truppen:

Målvakter (3): Sarah Bouhaddi, Solene Durand och Pauline Peyraud-Magnin.

Backar (8): Wendie Renard, Griedge Mbock Bathy, Aissatou Tounkara, Julie Debever, Eve Perisset, Marion Torrent, Amel Majri och Sakina Karchaoui.

Mittfältare (6): Amandine Henry, Elise Bussaglia, Grace Geyoro, Gaetane Thiney, Maeva Clemaron och Charlotte Bilbault.

Forwards (6): Eugenie Le Sommer, Viviane Asseyi, Kadidiatou Diani, Valerie Gauvin, Delphine Cascarino och Emelyne Laurent.

 

Frankrike körde över USA

Inför en utsåld arena i Le Havre gjorde Frankrike i kväll bästa möjliga reklam för sommarens VM-slutspel.

Fransyskorna fullständigt utklassade världsettorna från USA. Matchen slutade 3–1 (1–0) efter två mål av Kadidiatou Diani och ett av inhopparen Marie-Antoinette Katoto. Mallory Pugh reducerade på övertid.

Frankrike ägde matchen från första till sista minuten och hade ytterligare minst fem 100-procentiga målchanser. Jag såg matchen på en stream som låste sig några gånger, vilket gjorde att jag missade sex–sju minuter. Av det jag såg hade USA bara en riktig målchans på hela matchen – den Pugh gjorde mål på.

Den här kartan över amerikanska bolltouchar under den första halvleken visar att fransyskorna höll gästerna borta från straffområdet.

Det bör ju poängteras att Frankrike är i full säsong, medan amerikanskorna just har dragit igång sin försäsong. Det bör även poängteras att USA kom till spel med ett ganska reservbetonat lag.

Frankrikes lag (4–2–3–1): Sarah BouhaddiMarion Torrent, Aissatou Tounkara, Wendie Renard, Amel MajriAmandine Henry, Elise BussagliaDelphine Cascarino (Katoto, 69), Gaetane Thiney, Eugenie Le Sommer – Diani (Vivianne Asseyi, 83).

USA:s lag (4–3–3): Alyssa NaeherEmily Sonnett (Carli Lloyd, 71), Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Emily Fox (Tierna Davidson, 46) – Crystal Dunn, Morgan Brian, Lindsey Horan (Samantha Mewis, 83) – Mallory Pugh, Alex Morgan (Jessica McDonald, 83), Christen Press.

I VM lär USA ha bytt halva startelvan. 20-åriga vänsterbacken Emily Fox är en av de som tappade mark i kampen om platserna i USA:s VM-trupp. Hon lär drömma mardrömmar om Delphine Cascarino i natt. Fransyskan sprang nämligen i cirklar kring amerikanskan. Bland annat kom 1–0-målet efter en duell mellan de båda.

I paus fick Fox lämna plats åt Tierna Davidson, som skötte vänsterkanten mycket bättre. Men då kom fransyskorna fram i mitten i stället…

Det är inte bara på vänsterbacksplats USA kommer att ha bytt personal till VM. Då lär åtminstone tre ur kvartetten Tobin Heath, Megan Rapinoe, Rose Lavelle och Julie Ertz starta. De var alla borta till följd av skadekänningar eller sjukdom. De tre första är otroligt viktiga för USA:s anfallsspel. Ertz är spelaren som tagit hand om nyckelrollen på defensivt mittfält.

Efter att Lauren Holiday slutade, vilket hon gjorde efter VM-guldet 2015, sökte förbundskapten Jill Ellis efter en ny defensiv mittfältare med ljus och lykta. Svaret visade sig vara att flytta upp Ertz från mittförsvaret.

Det testade Ellis mot Brasilien i juli 2017. Sedan dess hade USA 28 raka matcher utan förlust fram till i dag. Och då spelade inte Ertz.

I en annan landskamp tidigare i dag vann Nederländerna med 2–1 mot Sveriges motståndare på tisdag, Sydafrika. Noterbart från den matchen var att Lieke Martens byttes ut med skadekänning i mitten av den första halvleken.

Målen gjordes av Sherida Spitse (läckert lobbskott) och Vivianne Miedema för Nederländerna och Thembi Kgatlana för hemmalaget.

Bilder av Sverige–USA 0–1

Jag hade med mig kameran till Gamla Ullevi i torsdags. Här är drygt 100 bilder från matchen, dels som bildspel:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dels som en stor mosaik:

Here are my pictures from the friendly between Team Sweden and US WNT the 8th of june 2017 on Gamla Ullevi in Gothenburg. US WNT won with 1–0.

Lite fler tankar inför Sverige–USA

Sent i går kväll kom jag med lite snabba tankar kring kvällens träningslandskamp mot USA. Jag tror att Pia Sundhage känner sig rätt säker på nio av elva startspelare till EM-premiären mot Tyskland.

Det är de två positioner som jag nämnde i förra inlägget som är osäkra, alltså vänsterbacken samt den sista mittfältspositionen. När det gäller defensiven kommer inte Sundhage få något bättre test inför EM än kvällens match. Det blir därför som sagt extra spännande att se hur Jonna Andersson klarar sig.

Jonna Andersson

Men det finns naturligtvis många fler intressanta frågor kring laget. När vi gick in i årets landslagssäsong ville Sundhage ha lite längre anfall. Nu har hon lämnat den idén och satsar på stabilt försvarsspel och korta anfall.

Jag tycker att hon irrar fram och tillbaka mellan olika spelidéer lite väl mycket, men i grunden känns just stabilt försvarsspel och snabba, korta anfall som det spelsätt som bäst passar vårt landslag.

Som jag ser det har vi nämligen både för dålig bolltrygghet och kreativitet i backlinje och på mittfält för att kunna spela med långa anfall. Däremot har vi aggressivitet och snabbhet för att spela ett bra kontringsspel.

Nycklarna i kontringsspelet blir Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö, våra två mest kreativa spelare. Kan de hitta ett gott samarbete tror jag att det kan bli en rolig svenskt sommar i Nederländerna.

Men hittills i år har vårt landslag inte visat speciellt mycket. Det pratas EM-guld nu i förhandssnacket. Fast faktum är ju att det just nu inte finns speciellt mycket som talar för svenskt guld.

Under det här kalenderåret har vi följande facit:

Segrar mot: Australien och Ryssland.
Kryss mot: England B och Kina.
Förluster mot: Norge, Nederländerna och Kanada.

Det är inte direkt något facit som indikerar att Sundhages lag skall höja EM-bucklan i början av augusti. Det som talar för Sverige är att vårt lag brukar vara väldigt svårslaget i stora mästerskap, och att Sundhages lag brukar vara som bäst i utslagningsmatcher.

Sundhages Sverige brukar även vara väldigt stabilt mot USA. På fyra försök har vi en seger och tre kryss på 90 minuter, eller två segrar och två kryss om man räknar in förlängning och straffläggning.

Mot USA får vi alltså ett bra test på hur försvarsspelet fungerar. Det blir intressant att se hur högt det svenska laget trycker upp backlinjen. USA har ju väldigt mycket snabbhet i sin trupp, vilket blir en utmaning för våra spelskickliga, men lite långsamma mittbackar.

Hilda Carlén

Det blir även väldigt spännande att se hur Hilda Carlén klarar sig mot riktigt vasst motstånd. Jag har tidigare varit kritisk till Carlén som landslagsmålvakt, eftersom jag tycker att hon är för svag i luftrummet. I årets damallsvenska tycker jag dock att Piteås målvakt känts väldigt stabil. Hoppas den känslan kvarstår även sent i kväll.

I övrigt i matchen hoppas jag att Sundhage maximalt ger Jessica Samuelsson och Fridolina Rolfö 60 minuter. Båda har ju nyligen haft skador, och det vore väldigt illa för laget om de gick sönder igen. Med tanke på att det dessutom är ny match på tisdag och ny forskning säger att skaderisken för elitspelare ökar om de har mindre än sex dagar mellan matcher gäller det för Sundhage att tänka till i sin matchning.

När det gäller USA håller förbundskapten Jill Ellis på att bygga nytt inför VM 2019. Hennes 20 spelare stora trupp minskade till 19 när Jaelene Hinkle lämnade återbud med kort varsel. Det har spekulerats vilt i varför. Är ni nyfikna gick bloggen Hattrick igenom frågan i går.

Bland de 19 finns förstås flera etablerade och meriterade namn, men också flera nya. Ett nytt fast ändå inte är Julie Ertz. Det handlar nämligen om Julie Johnston som gift sig och bytt efternamn.

Här är en gissning på hur USA:s startelva i kväll kommer att se ut: Alyssa Naeher –  Kelley O’HaraCasey Short, Becky Sauerbrunn, Meghan KlingenbergRose Lavelle, Samantha MewisAllie Long, Mallory PughCarli Lloyd och Crystal Dunn.

Övriga spelare i den amerikanska truppen är: Abby Smith (mv), Julie Ertz, Abby Dahlkemper, Lindsey Horan, Megan RapinoeSydney Leroux Dwyer, Lynn Williams och Christen Press.

En ny spelare att kolla in extra noga är tekniska Rose Lavelle, hon är en lirare som jag verkligen fastnat för när jag sett henne på tv. Jag hoppas verkligen få chansen att studera henne live i kväll.

Nu på förmiddagen fick jag frågan på Twitter hur jag ser på dagens landskamper. Jag satte snabbt ihop följande bedömningar:

Sverige-USA 20-40-40
Irland-Island 25-35-40
Ryssland-Serbien 70-20-10
Portugal-Wales 45-30-25

Slutligen är det nu klart var Sveriges genrep spelas och vilka som står för motståndet. Som jag skrev i förrgår var det klart att det skulle bli en hemmamatch, och att den skulle gå på Västkusten.

Nu meddelar förbundet att genrepet spelas den 8 juli 18.15 i Falkenberg mot Mexiko. Det var ett intressant val av motstånd. Tycker man kanske att Mexiko liknar Italien i spelstilen?

Dunn och Van Hollebeke petade i sista stund

USA:s förbundskapten Jill Ellis presenterade just sin VM-trupp. Det blir de 25 spelare som mötte Nya Zeeland nyligen, minus Crystal Dunn och Rachel Van Hollebeke.

Jag såg Dunn i NWSL häromdagen och imponerades av henne – då som forward. Att hon inte kommer med, men att Christie Rampone och Shannon Boxx känns lite udda. Speciellt eftersom Dunn är ung och användbar i en mängd olika positioner medan de båda veteranerna i nuläget är en bit ifrån startelvan.

Truppen i sin helhet:

Målvakter:
Hope Solo (Seattle Reign FC), Ashlyn Harris (Washington Spirit) och Alyssa Naeher (Boston Breakers).

Backar:
Lori Chalupny och Julie Johnston (Chicago Red Stars), Whitney Engen (Western NY Flash), Meghan Klingenberg (Houston Dash), Ali Krieger (Washington Spirit), Kelley O’Hara och Christie Rampone (Sky Blue FC) och Becky Sauerbrunn (FC Kansas City).

Mittfältare:
Shannon Boxx (Chicago Red Stars), Morgan Brian och Carli Lloyd (Houston Dash), Tobin Heath (Portland Thorns FC), Lauren Holiday (FC Kansas City), Heather O’Reilly (FC Kansas City) och Megan Rapinoe (Seattle Reign FC).

Forwards:
Sydney Leroux (WNY Flash), Alex Morgan (Portland Thorns FC), Christen Press (Chicago Red Stars), Amy Rodriguez (FC Kansas City) och Abby Wambach (klubblös, men tingad av Seattle Reign).

 

 

Lindahl och Fischer bäst i världen

Wolfsburg ser ut att förstärka med Yuki Ogimi. Därmed förstärker de tyska serieledarna också greppet om topplaceringen på alla Europas klubbrankinglistor.

Nu kring jul och nyår har noterat två färska sådana listor. Dels har utmärkta svenska bloggen Spelare 12 kommit med sin senaste rankning. Dels har nya sidan Women’s Football Daily gjort en rankning.

Båda bygger på den senaste tidens resultat. Ändå är de rätt olika.

Spelare 12 har följande tio i topp:
1) Wolfsburg
2) Bayern München
3) PSG
4) Lyon
5) Rosengård
6) Turbine Potsdam
7) FFC Frankfurt
8) Juvisy
9) LSK Kvinner
10) Göteborgs FC

Women’s Football Dailys lista bygger på ett brett statistiskt underlag som förklaras här. Listan har följande tio lag i toppen:
1) Wolfsburg
2) Lyon
3) PSG
4) FFC Frankfurt
5) Rosengård
6) Turbine Potsdam
7) Juvisy
8) Bayern München
9) LSK Kvinner
10) Stabaek

Det går att ha många synpunkter på listorna. Den matematik som gör att två norska lag hamnar på tio i topp gör mig lätt kritisk. Och även om PSG slog ut Lyon ur Champions League tycker jag inte det är rimligt att Parisklubben rankas före Lyon. Men man får ju ta sådana här rankinglistor för vad de är – en kul grej.

Den enda rankinglista som har egentlig relevans är ju Uefas officiella och den bygger ju bara på Champions League, vilket gör den högst missvisande.

Personligen har jag funderat lite över vilka lag som har högst potential i Europa. Alltså vilka som skulle vinna om alla lag alltid presterade på toppen av sin förmåga.
Jag är rätt övertygad om att Lyon är etta och Wolfsburg tvåa på en sådan lista, även om Wolfsburg knappar in om de gör klart med Ogimi. Sedan borde Rosengård vara heta kandidater till tredjeplatsen.

Utöver rankinglistorna presenterade häromdagen fyra av de personer som ligger bakom podden Women’s Soccer Zone sina toppspelare från 2014 i det så kallade #ZoneAwards. De tog ut världens bästa spelare lagdel för lagdel samt bästa unga spelaren, bästa managern och bästa matchen. Eftersom de fyra har olika nationalitet, täcker sportens två bästa kontinenter och bevakar olika ligor tycker jag att listorna är lite intressanta.

Alla fyra var överens om att Champions Leaguefinalen var 2014 års bästa match. Där har jag inte heller någon avvikande synpunkt.

Hedvig Lindahl

Hedvig Lindahl

När det gäller världens bästa målvakt i fjol fick faktiskt Hedvig Lindahl och Almuth Schult två röster vardera. Där har jag svårt att instämma, även om jag måste säga att målvaktsbiten var svår under fjolåret. I min ranking var Hope Solo trots allt högst placerade målvakten, men det var långt ifrån överlägset. Andra namn som flashade förbi var bland annat Alyssa Naeher och Erin McLeod.

Även i kategorin bästa back hade vi svensk representation i form av Nilla Fischer som fick tre röster medan Lara Dickenmann fick en. Här är jag helt enig med juryn då jag ju hade just Fischer och Dickenmann som de två högst placerade backarna på min rankning.

Årets mittfältare delades med två röster vardera på Kim Little och Louisa Necib. Det stämmer ju också ganska bra med min ranking där Little, Nadine Kessler, Shirley Cruz, Veronica Boquete, Carli Lloyd och Necib i nämnd ordning var de högsta placerade mittfältarna.

Intressant att fyra olika spelare fick röster som årets forward; Amy Rodriguez, Eugenie Le Sommer, Christen Press och Vivianne Miedema. Le Sommer och Press var med på min lista, Miedema just utanför medan Rodriguez inte nämndes. Trots viss överensstämmelse är det den positon där jag står längst ifrån Women’s Soccer Zones jury. Jag hade ju Gatene Thiney, Lauren Holiday och Anja Mittag som mina toppar.

Ada Stolsmo Hegerberg

Ada Stolsmo Hegerberg

Bästa unga spelare är en kul kategori. Jag räknar ung spelare som 20 år eller yngre. Där hade jag Miedema i topp närmast före Ada Stolsmo Hegerberg och Asisat Oshoala. I #ZoneAwards föll rösterna på fyra olika spelare. Hegerberg och Miedema var med liksom Pauline Bremer och Leah Williamson.

Managerkategorien väljer jag att lämna därhän, för den är ju närmast omöjlig för en utomstående att bedöma. Röster där gick dock till Ralf Kellerman, Maren Meinert, Laura Harvey och Mark Parsons.

Slutligen fick Kessler tre röster som världens bästa spelare 2014 alla kategorier. Tydligen fick man inte rösta på samma spelare i två olika kategorier, för då skulle ju Kessler även ha vunnit mittfältskategorien. Den fjärde rösten tillföll Boquete. Här röstar jag som bekant på Kim Little.

Kim Little var bäst i världen 2014

Fotbollskanalen har i dag korat Nadine Kessler till världens bästa spelare 2014. Sannolikt kommer Wolfsburgs lagkapten även att tilldelas Ballon d’Or.

Jag tycker att valet i grunden är utmärkt – Kessler är definitivt värd alla hyllningar. Hon är en bra närkampsspelare, har fin speluppfattning, ett bra passningsspel – både långt och kort, fyller gärna på med djupledslöpningar och har ett huvudspel av yttersta världsklass. Hon är helt enkelt grymt mångsidig och fixar allt det man kan önska sig av en central mittfältare.

Men för mig är hon ”bara” tvåa 2014. Jag valde nämligen att se över året som helhet, och Kessler har faktiskt missat hela höstsäsongen till följd av skada. Mitt val föll i stället på Seattles skotska stjärna Kim Little.

Jag hade sett Little dominera under NWSL-säsongen och jag övertygades helt om hennes storhet när jag såg henne på Gamla Ullevi den 17 september. Hon rörde sig smart och gjorde något bra av bollen varenda gång hon hade den.

Dessutom lade hon ner ett mycket tyngre defensivt jobb än man är van att se skyttedrottningar av världsklass göra. Jag minns att jag tänkte att ”tur att hon inte har någon avlastning utan måste göra allt själv” och ”med henne i vårt svenska landslag hade vi varit bäst i världen”.

Just att hon kommer från Skottland – ett land som är långt ifrån de stora titlarna – och inte får chansen att visa upp sig i de stora mästerskapen gör att Little lätt glöms bort när listor över världens bästa spelare skall sammanställas.

Hon är kanske inte lika komplett som Kessler, men å andra sidan gör skotskan fler poäng och har en mer ögonfägnad bollbehandling. Kolla bara klippet nedan. Little är som bäst när hon får spela i tio-rollen och utmana motståndarnas backlinje.

Jag såg henne tidigare mer som en framspelare och anfallsuppbyggare än avslutare. Men gör man 16 mål i världens mest målsnåla liga är man självklart även en avslutare av yttersta världsklass.

Kim Little toppar alltså min lista över världens 20 bästa spelare 2014. Hon toppar både min första och min uppdaterade lista.

Som jag berättat i ett tidigare inlägg ingick jag alltså i den jury som tog ut Fotbollskanalens lista över världens 20 bästa spelare. Där skickade jag in min lista bara drygt ett dygn efter att jag fått uppgiften. Det blev alltså inte så mycket tid till eftertanke.

Nu har jag haft ytterligare tre veckor att fundera, och det har blivit en del omkastningar på min topplista. Marta:s uppvisning mot USA lyfte henne upp på tio i topp. Andra spelare som avancerat är Ramona Bachmann, Louisa Necib och Carli Lloyd, medan Lauren Holiday, Abby Wambach, Hope Solo och Nahomi Kawasumi tappat mark.

Bachmann hade jag utanför listan för tre veckor sedan. Det byggde på att hon gjort mindre avtryck i poängligorna den här säsongen. Men allt är ju inte statistik och när jag tänkt efter har Bachmann varit för bra för att stå utanför topp 20.

Som synes är det flera amerikanskor som tappat mark. Men efter att ha följt USA i Brasilien och dessutom närgranskat deras landslagsår som helhet känns det motiverat att hålla tillbaka amerikanskorna något.
Listan innehöll ändå till slut fyra amerikanskor, tre tyskor, tre fransyskor, två schweiziskor, två japanskor och en spelare vardera från Skottland, Brasilien, Costa Rica, Spanien, Sverige och Wales.

Det är en klar majoritet av forwards och offensiva mittfältare. De defensiva spelarna är oftast minst lika viktiga för sina lag, men de är tyvärr svårare att få med på sådana här listor. Därför är det roligt att en målvakt som Nadine Angerer vann Ballon d’Or i fjol och att en tvåvägsspelare som Kessler kan göra det i år.

För svensk del platsade bara Nilla Fischer på listan. Jag tycker att en på topp tio, två på topp 25 och tre på topp 40 känns som en rimlig utdelning ett år där Sverige har gjort svaga resultat mot kollegorna i världsrankingens toppskikt. Lag som England och Kanada som är jämnbra med oss har sina bästa spelare utanför själva listan i den grupp som lägger beslag på placeringarna 25–42.

Här är min uppdaterade lista över världens 20 :

1) Kim Little, mf/fw, Skottland/Arsenal/Seattle Reign
2) Nadine Kessler, mf, Tyskland/Wolfsburg
3) Gaetane Thiney, mf/fw, Frankrike/Juvisy
4) Lauren Holiday, mf/fw, USA/Kansas City
5) Anja Mittag, fw, Tyskland/Rosengård
6) Marta Vieira da Silva, mf/fw, Brasilien/Tyresö/Rosengård
7) Shirley Cruz, mf, Costa Rica/PSG
8) Veronica Boquete, mf/fw, Spanien/Tyresö/Portland Thorns/FFC Frankfurt
9) Nilla Fischer, mb, Sverige/Wolfsburg
10) Carli Lloyd, mf, USA/WNY Flash
11) Louisa Necib, mf, Frankrike/Lyon
12) Lara Dickenmann, yb/ymf, Schweiz/Lyon
13) Jessica Fishlock, mf, Wales/Melbourne Victory/Seattle Reign/FFC Frankfurt
14) Christen Press, fw/ymf, USA/Tyresö/Chicago Red Stars
15) Ramona Bachmann, mf/fw, Schweiz/Rosengård
16) Aya Miyama, mf, Japan/Okayama Yunogo Belle
17) Abby Wambach, fw, USA/WNY Flash
18) Eugenie Le Sommer, fw/ymf, Frankrike/Lyon
19) Martina Müller, fw, Tyskland/Wolfsburg
20) Nahomi Kawasumi, ymf, Japan/Seattle Reign/Inac Kobe Leonessa

Vi föll på mållinjen
Hope Solo, mv, USA/Seattle Reign
Lotta Schelin, fw, Sverige/Lyon
Vivianne Miedema, fw, Holland/Heerenveen/Bayern München
Christie Rampone, mb, USA/Sky Blue

Vi var också aktuella
Alyssa Naeher, Becky Sauerbrunn, Katrina Gorry, Ada Stolsmo Hegerberg, Maren Mjelde, Caroline Seger, Cristiane, Andressa Alves, Wendie Renard, Lisa Evans, Asisat Oshoala, Nadine Angerer, Alexandra Popp, Lena Goessling, Celia Sasic, Kerstin Garefrekes, Karen Carney och Diana Matheson.

Hur såg då den lista ut som jag lämnade till Fotbollskanalen? Jo, så här: 1) Kim Little, 2) Lauren Holiday, 3) Nadine Kessler, 4) Gaetane Thiney, 5) Anja Mittag, 6) Shirley Cruz, 7) Veronica Boquete, 8) Nahomi Kawasumi, 9) Abby Wambach, 10) Nilla Fischer, 11) Hope Solo, 12) Lara Dickenmann, 13) Louisa Necib, 14) Jessica Fishlock, 15) Christen Press, 16) Aya Miyama, 17) Marta Vieira da Silva, 18) Eugenie Le Sommer, 19) Martina Müller, 20) Carli Lloyd. Föll på mållinjen gjorde: Lotta Schelin, Vivianne Miedema och Christie Rampone.

Självklart välkomnas synpunkter på de här listorna och jag välkomnar också att ni skickar in era egna listor. Det här att ranka fotbollsspelare är ju en rolig lek. Eller hur?

2014 års utmärkelser

Det tredje och sista inlägget från underlaget till rankningen av världens 20 bästa spelare 2014 innehåller en mängd utmärkelser och allstarlag.

Jag har uppdaterat och bland annat lagt till priset till bästa spelaren i Concacaf som tilldelas Abby Wambach. Det priset fick hon som en tidig julklapp den 23 december. Wambach vann närmast före Shirley Cruz Trana.

Nominerade till Ballon d’Or 2014

Finalister:
Marta Vieira da Silva, Brasilien/Tyresö/Rosengård
Abby Wambach, USA/WNY Flash
Nadine Kessler, Tyskland/Wolfsburg

Platserna 4–10
Nadine Angerer, Tyskland/Portland Thorns/Brisbane Roar
Veronica Boquete, Spanien/Tyresö/Portland Thorns/FFC Frankfurt
Nilla Fischer, Sverige/Wolfsburg
Nahomi Kawasumi, Japan/Seattle Reign
Aya Miyama, Japan/Okayama Yunogo Belle
Louisa Necib, Frankrike/Lyon
Lotta Schelin, Sverige/Lyon

Nadine Kessler

Nadine Kessler

Best Women’s Player in Europe 2013/14

1) Nadine Kessler, Tyskland/Wolfsburg
2) Nadine Angerer, Tyskland/Portland Thorns/Brisbane Roar
3) Nilla Fischer, Sverige/Wolfsburg
4) Lena Goessling, Tyskland/Wolfsburg
5) Verónica Boquete, Spanien/Tyresö/Portland Thorns/FFC Frankfurt och Lotta Schelin, Sverige/Lyon
7) Marta Vieira da Silva, Brasilien/Tyresö/Rosengård, Alexandra Popp, Tyskland/Wolfsburg och Caroline Seger, Sverige/Tyresö/PSG
10) Christen Press, USA/Tyresö/Chicago Red Stars
11) Lena Lotzen, Tyskland/Bayern München
12) Melanie Behringer, Tyskland/Frankfurt/Bayern München, Karen Carney, England/Birmingham, Louisa Necib, Frankrike/Lyon och Ramona Bachmann, Schweiz/Rosengård
16) Kim Little, Skottland/Arsenal/Seattle Reign, Anja Mittag, Tyskland/Rosengård, Wendie Renard, Frankrike/Lyon och Julia Simic, Tyskland/Potsdam
20) Patrizia Panico, Italien/Torres

Bästa spelare i Asien 2014
Katrina Gorry
, Australien/Kansas City/Brisband Roar

Övriga nominerade:
Aya Miyama, Japan/Okayama Yonugo Belle
Nahomi Kawasumi, Japan/Seattle Reign

Aya Miyama vandrar av

Aya Miyama

Bästa spelare (MVP) i Asiatiska mästerskapen 2014
Aya Miyama
, Japan/Okayama Yonugo Belle

Bästa spelare i Afrika, Caf Awards
Nominerade:
Annette Ngo Ndom, Kamerun/Amazon Grimstad
Asisat Oshoala, Nigeria/River Angels
Desire Oparanozie, Nigeria/Guingamp

Bästa spelare i Afrikanska mästerskapen 2014
Asisat Oshoala
, Nigeria/River Angels

Bästa spelare i D1 Feminine 2013/14
Gaetane Thiney
, Juvisy

Övriga nominerade
Camille Abily, Frankrike/Lyon
Lotta Schelin, Sverige/Lyon

Bästa spelare, Tyskland 2013/14 (Fussballerin des Jahres)
Alexandra Popp
, Tyskland/Wolfsburg

Concacaf, Female player of the year

1) Abby Wambach, USA/WNY Flash
2) Shirley Cruz Trana, Costa Rica/PSG
3) Charlyn Corral, Mexiko/Merilappi United

Hope Solo

Hope Solo

VM-kval, Concacaf, allstarlag

Hope Solo, USA/Seattle Reign
Diana Sáenz, Costa Rica/University of Southern Florida
Christie Rampone, USA/Sky Blue
Whitney Engen, USA/WNY Flash
Meghan Klingenberg, USA/Houston Dash
Kennya Cordner, Trinidad och Tobago/Seattle Sounders
Carli Lloyd, USA/WNY Flash
Shirley Cruz Trana, Costa Rica/PSG
Christen Press, USA/Chicago Red Stars
Abby Wambach, USA/WNY Flash
Charlyn Corral, Mexiko/Merilappi United

USA:s bästa spelare 2014. Pris utdelat av US Soccer

Lauren Holiday

Övriga nominerade:
Sydney Leroux
Carli Lloyd
Christen Press
Abby Wambach

Bästa spelare (MVP) i USA:s liga NWSL

Kim Little, Seattle Reign/Skottland

Nahomi Kawasumi utbytt

Nahomi Kawasumi

Allstarlag i NWSL 2014

Alyssa Naeher, USA/Boston – årets målvakt
Kendall Fletcher, USA/Seattle Reign
Ali Krieger, USA/Washington
Christie Rampone, USA/Sky Blue
Becky Sauerbrunn, USA/Kansas City – årets back
Veronica Boquete, Spanien/Portland
Jessica Fishlock, Wales/Melbourne Victory/Seattle Reign/FFC Frankfurt
Kim Little, Skottland/Seattle Reign
Lauren Holiday, USA/Kansas City
Nahomi Kawasumi, Japan/Seattle Reign
Amy Rodriguez, USA/Kansas City

Sveriges bästa spelare 2014 – Diamantbollen

Lotta Schelin

Damallsvenskans bästa spelare 2014

Anja Mittag

Allstarlag i damallsvenskan 2014

Stephanie Labbé, Kanada/Kif Örebro
Ali Riley, Nya Zeeland/Rosengård
Anita Asante, England/Rosengård
Emma Berglund, Sverige/Umeå
Faith Ikidi, Nigeria/Piteå IF
Ramona Bachmann, Schweiz/Rosengård
Sara Björk Gunnarsdóttir, Island/Rosengård
Pernille Harder, Danmark/Linköpings FC
Lieke Martens, Holland/Göteborg FC
Anja Mittag, Tyskland/Rosengård – årets spelare
Manon Melis, Holland/Göteborg FC.

MVP i Nadeshiko League 2014

Michi Goto, Japan/Urawa Reds

Allstarlag i Nadeshiko League 2014

Miho Fukumoto, Japan/Yunogo Belle
Azusa Iwashimizu, Japan/NTV Beleza
Shiho Kohata, Japan/Urawa Reds
Ruka Norimatsu, Japan/Urawa Reds – även årets nykomling
Saori Ariyoshi, Japan/NTV Beleza
Mizuho Sakaguchi, Japan/NTV Beleza
Aya Miyama, Japan/Yunogo Belle
Hikaru Naomoto, Japan/Urawa Reds
Megumi Kamionobe, Japan/Niigata
Yuika Sugasawa, Japan/Chiba
Megumi Takase, Japan/Inac Kobe Leonessa

Bästa spelaren i Kanada 2014
Omröstning:

1) Christine Sinclair, Portland Thorns
2) Erin McLeod, Houston Dash
3) Sophie Schmidt, Sky Blue

Players Player of the Year, engelska WSL

Ji So Yun, Sydkorea/Chelsea LFC