Aronsson och Kullberg i EM-kvaltruppen

Ronja Aronsson

Klockan 14.00 satt jag bänkad för att få se Peter Gerhardsson sammanfatta VM och presentera sin trupp till EM-kvalet i Lettland tisdagen den 3 september.

Tyvärr blev det ingen sändning från presskonferensen. Men en trupp har vi i alla fall fått.

Och lite överraskande innehåller den trion Ronja Aronsson, Emma Kullberg och Pauline Hammarlund. Jämfört med VM-truppen ersätter de tre nya trion Nilla Fischer, Mimmi Larsson och Fridolina Rolfö.

Kul med Aronsson, som jag lobbat för i perioder under ganska många år. Dock kom det överraskande att hon kom med just nu. Piteåbacken är debutant i truppen, det är även Kullberg som har varit en av de allra hetaste spelarna i damallsvenskan de senaste veckorna. Minns att Kif Örebros tränare Stefan Ärnsved lobbade hårt för sin mittback efter 0–0-matchen i Göteborg.

Emma Kullberg

Hammarlund är ingen landslagsdebutant, hon har ju till och med spelat i en OS-final. Däremot är hon debutant under Gerhardsson.

Mötet med Lettland är ju för övrigt match Sverige skall vinna med minst fyra–fem måls marginal. Lettiskorna klarade sig inte ens vidare till det stora VM-kvalet, utan åkte ut i förkvalet efter att ha kryssat mot Kazakstan och Georgien. Det är en mjukstart på det EM-kval där vi även ställs mot Island, Slovakien och Ungern.

Det är nio grupper i kvalet. Segrarna och de tre bästa tvåorna går direkt till slutspel, medan övriga sex tvåor får spela playoff om tre platser. Slutspelet avgörs ju i England, så engelskorna har den 16:e och sista platsen.

Slutligen kan man konstatera att mina tips från gårdagens inlägg var långt ifrån bra. Loreta Kullashi och Michelle De Jongh får helt enkelt vänta på sina chanser.

Det om landslaget. Vi är nu inne i det svenska transferfönstrets sista tio timmar. I dag har en damallsvensk övergång gjorts klar. Det är den Uppsalabördiga backen Malin Winberg som byter skånsk klubb. Hon lämnar LB07 och ansluter till Vittsjö.

Jag hörde uppgifter i början av transferfönstret att Vittsjö var nära att lösa en mittback från Australien. Det slutade med att det blev en från en skånsk konkurrentklubb istället – och det behöver ju inte vara det sämsta. Noterbart för övrigt att LB var snabba på att berätta nyheten på sin hemsida – det tar sig.

I USA jobbar förbundet på att hitta en ersättare till avgående förbundskaptenen Jill Ellis. I väntan på att det jobbet tillsätts har man infört en ny tjänst kring sina landslag – en general manager.

Den första att bli damlandslagets general manager är den tidigare landslagsspelaren Kate Markgraf. Hon har två OS- och ett VM-guld på sin meritlista.

Markgraf har i varit tv-expert för olika kanaler efter sin spelarkarriär. För två veckor sedan var hon med i ESPN och pratade om Ellis avhopp.

Då nämnde hon kvartetten Laura Harvey, Paul Riley, Vlatko Andonovski och Mark Krikorian som tänkbara ersättare. Se klippet nedan. Det kanske kan vara en ledtråd, för nu är hon ju själv med i den organisation som skall hitta den nya förbundskaptenen.

I Spanien har det varit tufft för svensklaget Tacon/Real Madrid i början av försäsongen. Nu är det ju bara träningsmatcher ännu, men laget har bara gjort ett mål på tre matcher, och fått två förluster och ett kryss.

Sent i går kväll föll man med 1–0 mot Athletic Bilbao. Det var Maite Oroz som blev matchvinnare när hon slog in returen efter att själv ha slagit en dålig straff.

Tidigare i matchen bjöd Oroz för övrigt på en riktigt snygg tunnel. Se den här nedan:

I gårdagens match klev Kosovare Asllani av skadad. Men förbundskapten Gerhardsson verkade lugn på sin presskonferens. Han sa att:

”Skadan hon åkte på i går verkar röra sig om en lårkaka.”

Vilken sanslös parodi, NWSL

Amerikanska NWSL är den damfotbollsliga i världen som lockar de överlägset största publiksiffrorna. Det är också en liga som lockar allt fler världsstjärnor.

Men tyvärr är NWSL en ung liga som fortfarande har massor av problem, inte minst med arenafrågan.

I natt tog den problematiken osannolika former. Trots att det var en omgång utan amerikanska landslagsspelare, vilket sänker kvaliteten på matcherna, tänkte jag kolla en stund på matchen Western New York Flash–Seattle Reign.

Det jag fick se var något av tidernas fotbollsparodi på elitnivå. Det visade sig att matchen spelades på något som såg ut som en sjumannaplan. Det var nämligen bara några meters avstånd mellan straffområdeslinjen och sidlinjen.

Det jag såg går att kalla parodi, Kalle Anka-nivå, Korpen – ja, vad man vill, dock inte fotboll.

Planen, som var byggd på en baseballarena, var tydligen 100×58 yards. Det innebär ungefär 91×52 meter. Det innebär att det är 22,5 meter från hörnflaggorna till målet. Det innebär också att i princip alla inkast på offensiv planhalva kan kastas in i motståndarnas straffområde.

Jag orkade bara kolla några minuter, men fick under den tiden se två mål på inkast.

Spelarna visste inte hur de taktiskt skulle hantera den lilla planen. Det fanns inget utrymme för kantspel, spelarna stod liksom på varandra. Det var helt enkelt en match som kastar ett löjets skimmer över NWSL – och över damfotbollen i USA.

Reaktionerna lät inte heller vänta på sig. Redan under matchen rasade det in kritiska reaktioner på sociala medier. Inte minst från USA:s landslagsspelare, som ju hade landskamp i går.

Det här med att lägga landskamper samma dag som det spelas fyra ligamatcher är ju för övrigt ytterligare ett problem NWSL och USA:s fotbollsförbund borde diskutera igenom. De borde ju hjälpa varandra – inte konkurrera om publiken.

Här är några reaktioner kring planen i Rochester. Många av dem var adresserade till ligachefen Jeff Plush:

Efter matchen, som Western New York vann med 3–2, skrev Seattlecoachen Laura Harvey ett långt inlägg om matchen, bland annat om hur snacket gått innan. Bland annat hävdar hon att planen bedömdes som underkänd tidigare under lördagen. Men plötsligt var den godkänd, utan att några ändringar gjorts:

Vid midnatt amerikansk tid la Jeff Plush ut en ursäkt på NWSL:s hemsida. Där skriver han bland annat att ligan tog ett felaktigt beslut som godkände planen.

Bra med en ursäkt, men det är ändå tråkigt att NWSL inte håller en högre nivå än så här. Jag tycker att de svenska arenakraven ofta är löjligt hårda. Men vi slipper i alla fall sådana här skandaler i damallsvenskan…

Lindahl och Fischer bäst i världen

Wolfsburg ser ut att förstärka med Yuki Ogimi. Därmed förstärker de tyska serieledarna också greppet om topplaceringen på alla Europas klubbrankinglistor.

Nu kring jul och nyår har noterat två färska sådana listor. Dels har utmärkta svenska bloggen Spelare 12 kommit med sin senaste rankning. Dels har nya sidan Women’s Football Daily gjort en rankning.

Båda bygger på den senaste tidens resultat. Ändå är de rätt olika.

Spelare 12 har följande tio i topp:
1) Wolfsburg
2) Bayern München
3) PSG
4) Lyon
5) Rosengård
6) Turbine Potsdam
7) FFC Frankfurt
8) Juvisy
9) LSK Kvinner
10) Göteborgs FC

Women’s Football Dailys lista bygger på ett brett statistiskt underlag som förklaras här. Listan har följande tio lag i toppen:
1) Wolfsburg
2) Lyon
3) PSG
4) FFC Frankfurt
5) Rosengård
6) Turbine Potsdam
7) Juvisy
8) Bayern München
9) LSK Kvinner
10) Stabaek

Det går att ha många synpunkter på listorna. Den matematik som gör att två norska lag hamnar på tio i topp gör mig lätt kritisk. Och även om PSG slog ut Lyon ur Champions League tycker jag inte det är rimligt att Parisklubben rankas före Lyon. Men man får ju ta sådana här rankinglistor för vad de är – en kul grej.

Den enda rankinglista som har egentlig relevans är ju Uefas officiella och den bygger ju bara på Champions League, vilket gör den högst missvisande.

Personligen har jag funderat lite över vilka lag som har högst potential i Europa. Alltså vilka som skulle vinna om alla lag alltid presterade på toppen av sin förmåga.
Jag är rätt övertygad om att Lyon är etta och Wolfsburg tvåa på en sådan lista, även om Wolfsburg knappar in om de gör klart med Ogimi. Sedan borde Rosengård vara heta kandidater till tredjeplatsen.

Utöver rankinglistorna presenterade häromdagen fyra av de personer som ligger bakom podden Women’s Soccer Zone sina toppspelare från 2014 i det så kallade #ZoneAwards. De tog ut världens bästa spelare lagdel för lagdel samt bästa unga spelaren, bästa managern och bästa matchen. Eftersom de fyra har olika nationalitet, täcker sportens två bästa kontinenter och bevakar olika ligor tycker jag att listorna är lite intressanta.

Alla fyra var överens om att Champions Leaguefinalen var 2014 års bästa match. Där har jag inte heller någon avvikande synpunkt.

Hedvig Lindahl

Hedvig Lindahl

När det gäller världens bästa målvakt i fjol fick faktiskt Hedvig Lindahl och Almuth Schult två röster vardera. Där har jag svårt att instämma, även om jag måste säga att målvaktsbiten var svår under fjolåret. I min ranking var Hope Solo trots allt högst placerade målvakten, men det var långt ifrån överlägset. Andra namn som flashade förbi var bland annat Alyssa Naeher och Erin McLeod.

Även i kategorin bästa back hade vi svensk representation i form av Nilla Fischer som fick tre röster medan Lara Dickenmann fick en. Här är jag helt enig med juryn då jag ju hade just Fischer och Dickenmann som de två högst placerade backarna på min rankning.

Årets mittfältare delades med två röster vardera på Kim Little och Louisa Necib. Det stämmer ju också ganska bra med min ranking där Little, Nadine Kessler, Shirley Cruz, Veronica Boquete, Carli Lloyd och Necib i nämnd ordning var de högsta placerade mittfältarna.

Intressant att fyra olika spelare fick röster som årets forward; Amy Rodriguez, Eugenie Le Sommer, Christen Press och Vivianne Miedema. Le Sommer och Press var med på min lista, Miedema just utanför medan Rodriguez inte nämndes. Trots viss överensstämmelse är det den positon där jag står längst ifrån Women’s Soccer Zones jury. Jag hade ju Gatene Thiney, Lauren Holiday och Anja Mittag som mina toppar.

Ada Stolsmo Hegerberg

Ada Stolsmo Hegerberg

Bästa unga spelare är en kul kategori. Jag räknar ung spelare som 20 år eller yngre. Där hade jag Miedema i topp närmast före Ada Stolsmo Hegerberg och Asisat Oshoala. I #ZoneAwards föll rösterna på fyra olika spelare. Hegerberg och Miedema var med liksom Pauline Bremer och Leah Williamson.

Managerkategorien väljer jag att lämna därhän, för den är ju närmast omöjlig för en utomstående att bedöma. Röster där gick dock till Ralf Kellerman, Maren Meinert, Laura Harvey och Mark Parsons.

Slutligen fick Kessler tre röster som världens bästa spelare 2014 alla kategorier. Tydligen fick man inte rösta på samma spelare i två olika kategorier, för då skulle ju Kessler även ha vunnit mittfältskategorien. Den fjärde rösten tillföll Boquete. Här röstar jag som bekant på Kim Little.

Avgörande helg i Australien för Fors

Vi är inne i ett nytt fotbollsår. Och nu i helgen drar också själva spelet i gång på allvar. Det gör det i Australien, Italien och Frankrike.

Vi har svenskintresse i alla tre ligorna. Först till Australien, där de viktigaste matcherna spelas. Man är nämligen framme vid näst sista omgången – om jag fattat rätt.
Eftersom det är åtta lag i W-league, borde man spela 14 omgångar. Men spelschemat innehåller bara tolv, och helgens omgång har nummer elva.

De fyra främsta lagen i grundserien går till slutspel. Petra Larsson och Melbourne Victory säkrar sin slutspelsplats i morgon, för jag räknar med att de vinner mot bottenlaget Adelaide United.

Larsson gjorde ju för övrigt sitt första mål i W-league i förra omgången. Hennes lobbskott i svenskmötet mot Louis Fors och Western Sydney Wanderers kan man se 1,10 minuter in i det här klippet. Strax innan Larssons mål visas den frispark från Fors som ledde till 1–0-målet. Och i slutet av klippet kommer Fors till tals i en kort intervju.

För Fors och Wanderers är läget i slutspelskampen ganska utsatt, och risken finns att möjligheterna är helt borta i morgon vid lunchtid, svensk tid. För Wanderers kan inte gå till slutspel på egen hand. De behöver hjälp av serietvåan Brisbane Roar, som måste ta poäng mot Sydney FC i morgon. Blir det så – då öppnas dörren för Fors lag.
Fast det krävs förstås sex egna poäng, alltså segrar både i bortamötet med regerande mästarinnorna Canberra United och i derbyt mot Sydney FC.

Så här är tabelläget inför helgens omgång (alla lag har spelat tio matcher):

1) Perth Glory                      +12     20
2) Brisbane Roar                   +7     20
3) Melbourne Victory             +9     19
4) Sydney FC                        +7     17
———-
5) Canberra United                +4    15
6) Western Sydney United    +2     13
7) Adelaide United               –23      6
8) Newcastle Jets                –18      4

Australisk damfotboll har ju gått framåt de senaste åren. Och man undrar ju lite intresserad av klassen på W-league.
Canberras forward Michelle Heyman, som spelade i Bröndby under 2012, säger så här till ligans officiella hemsida:

”Jag tycker att vår liga håller högre klass än den i Danmark. Vi har fler bra lag, och de bästa spelarna är bättre spridda mellan lagen.”

* I Frankrike är ligan ännu vassare. Fast årets första helg spelas inga riktiga toppmöten. Mötet mellan PSG och Montpellier spelas nämligen först nästa helg. Nu i helgen spelar Lyon borta mot Toulouse och Juvisy borta mot Rodez.

* I Italien är det seriefinal mellan de båda obesegrade lagen, Tavagnacco och Torres. Det krävs hemmaseger för att spänningen i guldstriden skall hållas vid liv. Men i Verona hoppas svensklaget Bardolino nog på seger för Torres, för att den egna chansen att nå andraplatsen skall leva.

* Slutligen till USA. Här är en länk med aktuell info om alla de åtta lagen i nya ligan NWSL. Vilka spelare som kommer att spela var är ännu inte klart. Den stora draften hålls den 18 januari, och innan dess lär alla landslagsspelare vara fördelade över ligans klubbar.
Klart nu är däremot alla tränare. Och där märks bland annat att den före detta Arsenaltränaren Laura Harvey som skall leda Seattle Reign FC.

Efter Japans jättelyft – nu hoppas storklubben värva Wambach

Efter VM ifjol har Japan etablerat sig på samma nivå som USA och Tyskland. Och det sensationella VM-guldet har fått publik- och sponsorsintresset i Japans liga att explodera.
Och nu vill storklubben Inac Leonessa från Kobe värva Abby Wambach.

Intresset för USA:s storstjärna känns rimligt. För klubbarna i Nadeshiko League har fått in så mycket pengar efter VM att de borde kunna konkurrera med tyska, franska, svenska och ryska storklubbar om världsstjärnorna.
Jag tänkte här göra en liten genomgång av uppsvinget i japansk damfotboll. Jag börjar med publikintresset i ligan.

Inför VM spelades ifjol 24 ligamatcher, och för dem låg publiksnittet på 788 vilket var en sänkning med 124 jämfört med 2010 års notering på 912. En orsak till det sjunkande intresset var att publiklaget Tepco Mareeze tvingades att dra sig ur ligaspelet till följd av tsunamikatastrofen i mars i fjol.

VM 2011, Japan lyfter pokalenMen efter VM slogs alla tiders rekord.
Blivande mästarinnorna INAC Kobe Leonessa hade ett publikrekord på 1403 inför VM. Den 24 juli i fjol kom 17 812 åskådare för att se lagets första hemmamatch efter VM, den mot JEF United Ichihara Chiba Ladies.
Och en vecka senare såg 21 236 Leonessa möta Okayama Yunogo Belle. Ett hyfsat intresselyft…

Leonessa hade sju världsmästarinnor i laget ifjol, Ayumi Kaihori, Shinobu Ohno, Nahomi Kawasumi, Yukari Kinga, Asuna Tanaka, Megumi Takase och världens bästa spelare 2011, Homare Sawa. Det gör att laget förstås var det mest populära i ligan.
Under hösten lockade Leonessa fler åskådare än Kobes populära herrlag i J-league, Vissel. 13 646 mot 12 986.
Något totalsnitt för hela ligan har jag inte hittat. Men däremot står det klart att fler lag än Leonessa hade höga publiksiffror på hemmaplan efter VM-guldet.

Allra flest i en enskild match hade Albirex Niigata Ladies, med VM-guldtjejerna Mizuho Sakaguchi och Megumi Kamionobe. Albirex Niigata ståtar nu med det nya ligarekordet på 24 546 åskådare. Så många kom till Tohoku Denryoku Big Swan Stadium den 6 augusti ifjol för att se Niigata förlora med 2–1 mot Leonessa efter två mål av Sawa. Totalt snittade Niigata 5609 åskådare efter VM.

Men det var inte bara publikmässigt som intresset ökade för Japans fotbollstjejer efter VM. Enligt den engelskspråkiga tidningen Asahi Shimbun hade Leonessa tidigare bara haft fickpengar i kassakistan.
Men efter VM gick en matproducent in och sponsrade med 100 miljoner yen under två år. Det motsvarar 8,3 miljoner kronor, alltså drygt fyra per år. Totalt kommer Leonessa ha en budget på cirka nio miljoner kronor till 2012 års säsong, vilket är en mångdubbling från 2011 års säsong.

Kobe Leonessas ägare Hironori Bun säger så här till Asahi Shimbun:

”Vi förväntar att populariteten hänger i fram till OS. Efter det behövs det nog ett lag som kan utmana oss.”

Albirex Niigata har dubblat sin budget, och flera andra klubbar har också fått väldigt mycket bättre ekonomi.
TV har förstås varit med på resan. När Arsenal var på en elva dagar lång Japanturné i månadsskiftet november/december kunde de engelska spelarna inte undvika att märka hysterin.
Och då tänker jag inte bara på att träningsmatchen Inac Leonoessa–Arsenal visades live på Japans största tv-kanal.
Till tidningen Guardian sa Arsenals tränare Laura Harvey så här:

”Innan vi kom hit hade vi hört att VM-guldet hade förändrat damfotbollen i Japan, men vi hade aldrig kunnat hoppas på en mottagning av det slag vi fått. Intresset från supportrar och media har varit häpnadsväckande.”

Arsenals lagkapten Faye White, skrev så här på sin twitter:

”Efter VM-guldet frontar Homare Sawa nu en stor Coca-Cola-kampanj, och hennes ansikte finns överallt. Men det är inte bara Sawa. Även andra landslagsspelare finns på affischer över hela Tokyo. Och ligan har skrivit stora kontrakt med bil- och kreditkortsföretag (Toyota och Visa).”

Även USA:s landslagsspelare har berättat om ett fantastiskt mottagande nu under Kirin Challenge Cup. Och Inac Kobe Leonessa skickade alltså iväg en trevare i riktning Abby Wambach. Det blir spännande att se hur intresset fortsätter att utvecklas i Japan. Igår var det 15 159 åskådare i Sendai på matchen mot USA. Förstås en bra siffra.

Igår lade jag upp ett klipp med höjdpunkter från matchen med japanska kommentatorer. Ni som föredrar amerikanska kommentarer får klippet med sådana här. Och här är dessutom eftersnack från Pia Sundhage, Hope Solo, Alex Morgan, Rachel Buehler, Heather O’Reilly och Abby Wambach.