Tankar om talangutveckling

Hanna Bennison

I vintras, efter att Linköpings FC valde att lägga ner sitt F19-lag, blev det en het diskussion här i bloggen om talangutveckling. Som ni kanske minns tyckte jag att LFC borde skämmas över nedläggningen, något som väckte känslor.

Nu efter VM känns det som att det kan vara läge att ta upp ämnet talangutveckling igen. Med tanke på utvecklingen i övriga världen känns det ganska givet att den svenska talangutvecklingen måste vara av yttersta världsklass framöver om vi fortsatt skall kunna ta medalj i varannat världsmästerskap.

Innan jag går vidare skall jag precisera vad jag menar med talangutveckling, eftersom begreppet tidigare har missförståtts. Talangutveckling avser den del av utbildningen där klubbar förbereder barn/ungdomar för senioridrott. Det handlar alltså om den verksamhet som en klubb gör med unga spelare (upp till och med juniorålder) utanför sin seniortrupp.

I Norge har talangutvecklingen stått i centrum efter VM. Bara dagar efter att det norska landslaget hade åkt ur VM presenterades en satsning där förbundet och den norska motsvarigheten till EFD ger tolv elitklubbar pengar till att anställa varsin utbildningschef.

Den norska satsningen känns väldigt bra, även om det framförts kritik om att utbildningscheferna inte är speciellt väl spridda över landet.

Jag hoppas att förbundet och EFD kan göra en liknande satsning i Sverige. Det hade definitivt behövts. Min uppfattning är att svensk flickfotboll ligger ganska långt efter svensk pojkfotboll både när det gäller ledarnivå och scouting. Det sägs ju ibland att pojkar tränas för att bli bra medan man satsar på tjejer först när de redan är bra.

Jag är av den bestämda åsikten att de klubbar som erbjuder bäst tränare på ungdomssidan också är de klubbar som över tid kommer att få fram flest toppspelare.

Jag anser att elitklubbarna har en väldigt viktig roll att fylla här, och var nyfiken på att se hur de damallsvenska klubbarna har lyckats med sin talangutveckling. Därför kollade jag vilka som har flest egna produkter i vår högsta serie i år.

Egen produkt brukar man traditionellt i Sverige kalla en spelare som fått sin första spelarlicens i en klubb. Sin första spelarlicens får man den 1 april det år man fyller 15. Man kan alltså således ha en moderklubb och vara egen produkt i en annan klubb.

Jag tittade i de damallsvenska lagens trupper, samt på våra utlandsproffs. Här är en lista:

Djurgårdens IF – 3

Irma Helin
Tilde Lindwall
Julia Walentowicz

Eskilstuna United – 2

Cornelia Baldi Sundelius
Elin Rombing, utlånad till Kif Örebro

Göteborg FC – 0

Ingen

Kristianstads DFF – 7

Evelina Duljan
Alice Nilsson
Moa Olsson
Alice Rosenkvist
Kajsa Törnkvist
Johanna Andersson, nu i Vittsjö
Julia Molin, nu i italienska Sassuolo

Kungsbacka DFF – 0+2

Ingen egen

Däremot tog man över Tölö IF:s plats i seriesystemet. Och egna produkter i Tölö är:
Klara Andrup och Fridolina Rolfö, nu i Wolfsburg.

LB07 – 6

Elisa Lang Nilsson
Saga Ollerstam
Emma Paulsson
Sophie Sundqvist
Nellie Lilja
Emma Pennsäter, numera i Göteborg

Linköpings FC – 0

Ingen

Piteå IF – 2

Ronja Aronsson
Linnea Selberg

Rosengård – 9

Ebba Wieder
Edina Filekovic
Malin Levenstad
Hanna Bennison

Matilda Eriksson Kristell

Andrea Thorisson, nu i LB07
Nathalie Hoff Persson, nu i LB07
Linnea Svensson, nu i Kif Örebro (utlånad till Bröndby)
Alexandra Benediktsson, nu i Vittsjö

Vittsjö – 1

Nilla Fischer, nu i Linköping

Växjö – 2+2

Alexandra Jonasson
Elin Nilsson

Växjö DFF tog över Hovshagas plats i seriesystemet. Egna produkter i Hovshaga är: Elin Karlsson och Nellie Karlsson.

Kif Örebro – 3

Sejde Abrahamsson
Ellen Karlsson
Lisa Dahlkvist, nu i Eskilstuna

Noterbart är att samtliga de nio damallsvenska klubbar som har en bred ungdomsverksamhet har lyckats fostra minst varsin spelare som i år spelar på högsta elitnivå. Det måste jag säga är överraskande bra. Utan att ha närgranskat herrallsvenskan kan jag inte tänka mig att klubbarnas ungdomsverksamhet där visar lika bra resultat när det gäller egna produkter.

Det är också värt att notera att tre skånska klubbar har lyckats klart bäst med att få fram egna produkter. Siffrorna är så tydliga att man nog kan säga att den bästa utvecklingsmiljön i Sverige finns i Skåne, och framför allt i Malmö.

Men antalet egna produkter ger förstås inte hela bilden, utan är mer att se som en indikation. Det finns ju självklart andra sätt att räkna. Elitfotbollens utbildningsorgan Tipselit brukar varje år betygsätta alla elitklubbarnas talangverksamhet. I årets certifiering fick AIK högst betyg på damsidan. AIK har sex egna produkter i damallsvenskan i år, nämligen Malin Diaz, Loreta Kullashi, Elin Bragnum, Jennie Nordin, Sandra Lindkvist och Angel Mukasa.

Elin Bragnum

Även FC Rosengård och Umeå IK placerades i högsta nivån, nivå 5. Emma Kullberg är en UIK-produkt som ju nyss blev uttagen i landslaget.

I botten av Tipselits certifiering finns Kungsbacka och Göteborg, som båda placerades i nivå 1. Eller, allra längst ner i botten fanns Mallbacken som inte ens hade tillräckligt med poäng för att ens nå nivå 1. Trots det tycker jag att Mallbacken skall ha beröm för sin verksamhet. Klubben har ju ett väldigt besvärligt geografiskt läge, men har ändå sju lag i sin ungdomsverksamhet. Det är betydligt fler än många andra elitklubbar.

De två damallsvenska klubbarna på Västkusten har exempelvis bara två lag vardera. Utöver sina damallsvenska lag har Göteborg i år ett F19- och Kungsbacka ett F17-lag. När det gäller antal lag är ju Linköpings FC allra sämst i år – de har bara ett A-lag.

Personligen tycker jag att det är problematiskt för svensk damfotboll som helhet att vi har flera toppklubbar som över tid har nonchalerat ungdomsverksamheten. På många sätt är det ju faktiskt elitklubbarna som har bäst förutsättningar att bedriva en högkvalitativ ungdomsverksamhet. En orsak till att elitklubbarna har nått eliten är ju att de har ett större kunnande än andra klubbar.

Hur gör man då för att fostra elitspelare?

Det finns förstås ingen standardformel som ger svar på den frågan. Men som jag ser det finns det ändå några punkter som är grunden för en bra utvecklingsmiljö. Spelarna bör erbjudas:

1. Duktiga ledare.
2. Möjlighet att hela tiden ha vettiga utmaningar, så att man kan ta sig framåt steg för steg.
3. Kunna känna hopp.

När det gäller ledarbiten handlar mycket om att så långt som möjligt försöka undvika att kasta in föräldrar, och i stället satsa på att ha välutbildade ledare utan koppling till spelarna. Och det är viktigt att man har utbildade ledare redan i ganska tidig ålder.

Härom året hjälpte jag en meriterad ungdomsledare att skriva en bok om spelarutbildning. Han tryckte hårt på att barn är som mest läraktiga när de är 10–12 år, vilket innebär att det är i den åldern grunden läggs. Alltså är det en stor fördel om barnen i den åldern har ledare som kan lära ut så mycket som möjligt.

Punkt två handlar om att det skall finnas möjlighet för spelarna att hela tiden ha rimliga utmaningar. Det är väldigt positivt om man kan erbjuda så många utvecklingssteg som möjligt. De allra största talangerna kan ta flera steg på kort tid, men många andra behöver ta sig framåt steg för steg. Om stegen blir för höga är det lätt att spelarna känner hopplöshet och ger upp.

Ett skäl till att det är viktigt att kunna ta så många steg som möjligt i samma klubb är att många spelare är hemmakära och helst inte vill flytta på sig. De vill helst varken byta lag eller ort.

Som exempel har vi i min hemstad Borås alla steg upp till och med den övre halvan av division I. Men det är ju inte tillräckligt för de största talangerna, för de kan ju redan vara redo för ettan som 15- eller 16-åringar. Så det är ingen klockren utvecklingsmiljö för elitspelare.

Ett annat exempel är Linköping. Där saknar man flera steg på vägen, i och med att det inte finns några lag mellan division II och toppen av damallsvenskan. Och det är ju ett vansinnigt långt steg att gå direkt från tvåan till en storklubb. Så i Linköping erbjuds inte heller unga talanger någon idealisk utvecklingsmiljö.

Slutligen hoppet. Att spelarna tidigt får känna hopp om att de kan bli elitspelare verkar vara extra viktigt inom damfotbollen. I princip alla våra landslagsspelare, och en stor majoritet av spelarna i damallsvenskan, har tidigt varit uttagna i olika flicklandslag.

Det skulle ju kunna bero på att förbundet är fullständigt fantastiskt på att hitta rätt talanger redan i tidig ålder. Eller så kan det bero på att de stora talanger som inte når landslaget i de tidiga tonåren tappar hoppet och ger upp.

Här är det intressant med en jämförelse med herrfotbollen. Där är det mycket vanligare att spelare når A-landslaget utan att ha varit med i de yngre pojklandslagen. Zlatan Ibrahimovic kom inte in i något landslag förrän han fyllt 18 år, och vår meste landslagsman inom herrfotbollen, Anders Svensson, gjorde sin första landskamp alla kategorier i U21 som 20-åring.

Jag har tittat på hur det ser ut i våra A-landslag nu. Där noteras att hela 13 av årets 23 VM-spelare hade varit med i flicklandslaget redan från början. Ytterligare nio kom med inom två år. Bara Jennifer Falk har nått landslaget efter 17 års ålder. Falk gjorde sin första landskamp i U23 som 22-åring.

Som bekant är F15 numera det yngsta flicklandslaget. Den första F15-landskampen spelades 2006, för spelare födda 1991. För spelare födda 1984–90 var F16 yngst, och för Hedvig Lindahl (född 1983) var F17 det yngsta flicklandslaget.

Här är listan över när en mängd landslagsaktuella spelare gjorde sin första landskamp:

Från början:
Hedvig Lindahl (F17)
Nilla Fischer (F16)
Caroline Seger (F16)
Linda Sembrant (F16)
Kosovare Asllani (F16)
Sofia Jakobsson (F16)
Elin Rubensson (F15)
Jonna Andersson (F15)
Magdalena Eriksson (F15)
Mimmi Larsson (F15)
Julia Roddar (F15)
Fridolina Rolfö (F15)
Julia Zigiotti Olme (F15)

Mia Carlsson (F16)
Hanna Folkesson (F16)
Julia Spetsmark (F16)
Filippa Angeldahl (F15)
Ronja Aronsson (F15)
Marija Banusic (F15)
Anna Oskarsson (F15)
Nina Jakobsson (F15)
Nellie Karlsson (F15)

Inom två år:
Stina Blackstenius (F16)
Anna Anvegård (F16)
Nathalie Björn (F16)
Hanna Glas (F16)
Lina Hurtig (F16)
Amanda Ilestedt (F16)
Madelen Janogy (F17)
Zecira Musovic (F16)
Olivia Schough (F16)

Pauline Hammarlund (F16)
Julia Karlernäs (F17)
Emma Kullberg (F17)
Jessica Samuelsson (F17)
Emma Berglund (F18)

Längre omvägar:
Jennifer Falk, Sandra Adolfsson, Cajsa Andersson och Amanda Edgren.

Den som sticker ut är Sandra Adolfsson, som gjorde sin landslagsdebut som 30-åring och som debuterade i damallsvenskan som 24-åring. Men hennes väg till eliten är verkligen ett stort undantag inom damfotbollen.

En annan som tagit en lång väg till blågult är Cajsa Andersson, som gjorde sin landslagsdebut i U23 som 23-åring och som debuterade i A-landslaget som 26-åring.

För att få en jämförelse kollade jag även herrlandslagets VM-trupp från i fjol:

Inga pojklandskamper alls:
Robin Olsen. Debut som 25-åring.
Andreas Granqvist. Debut i U21.
Jimmy Durmaz. Debut i U21
Gustav Svensson. Debut i U21.

P19: Marcus Berg, Mikael Lustig, Martin Olsson, Emil Forsberg

P17: Karl-Johan Johnsson, Kristoffer Nordfeldt, Viktor Claesson, Filip Helander, Pontus Jansson, Emil Krafth, Victor Nilsson Lindelöf, Oscar Hiljemark, Marcus Rohdén, Isaac Kiese Thelin, Ola Toivonen,

P15: Sebastian Larsson, Ludvig Augustinsson, John Guidetti, Albin Ekdal,

Medan 13 av damernas VM-spelare var med i landslagsverksamheten redan från början är alltså fyra motsvarande siffra för herrarna. Ganska stor skillnad.

Hur kan man då förklara de skillnaderna?

En är ju att det finns fler fotbollsspelande pojkar, vilket gör att det är svårare att hitta talangerna på ett tidigt stadium.

En annan är att elitklubbarna på damsidan ofta har ganska dålig scouting. Framför allt minskar kollen på närområdets talanger om klubbarna saknar egna ungdomslag. Följden blir att elitklubbarna mest tittar på landslagen, och riskerar att missa de oslipade diamanterna.

En tredje faktor kan handla om uppmuntran. Min erfarenhet är att tjejer behöver mer bekräftelse än killar, alltså att tjejer i allmänhet har sämre självförtroende. Ofta fattar inte ens de allra bästa tjejerna hur bra de är. Däremot tror även ganska dåliga killar högt upp i åldrarna att de är blivande världsstjärnor. De tjejer som inte når landslagen i tidig ålder behöver alltså få andra typer av uppmuntran för att fortsätta sin satsning.

KDFF tackar publiken

Som noterades ovan är de damallsvenska klubbarna från Skåne framgångsrika när det gäller att få upp egna produkter. Exempelvis är ju Sveriges just nu två största talanger Hanna Bennison och Evelina Duljan egna produkter från Rosengård respektive Kristianstad. Det känns inte som någon slump.

Både Bennison och Duljan kom till sina nuvarande klubbar i tolvårsåldern. Det är intressant att dagens största talanger är fostrade inom damfotbollen. Tidigare har ofta de tjejer som nått längst spelat pojkfotboll i yngre år. Och för tjejer i mindre klubbar tror jag fortfarande att pojklagsspåret är en bra väg till elitfotbollen.

Men flera elitklubbar erbjuder alltså numera högklassig utbildning. Kristianstad (en ort med drygt 80 000 invånare) har nu med hela fyra spelare – varav två egna produkter – i det F18-landslag som skall spela trenationsturnering om knappt två veckor. Imponerande.

När Kristianstad var i Kungsbacka för några veckor sedan pratade jag talangutveckling med både tränare Elisabet Gunnarsdottir och lagkaptenen och tillika egna produkten Alice Nilsson.

Som parentes noteras att klubben har fostrat tre spelare som under året varit lagkaptener på högsta nivå. Utöver Nilsson har ju även Kristianstadsfostrade Johanna Andersson (Vittsjö) och Julia Molin (Verona) varit lagkaptener i sina klubbar.

KDFF jobbar stenhårt för att få upp ännu fler egna produkter i damallsvenskan. Man arbetar delvis efter isländsk modell, en modell som bland annat bygger på att man har välutbildade tränare för sina ungdomar. I Kristianstads DFF har alla flicklag från tolv års ålder och uppåt utbildade tränare.

Både Nilsson och Gunnarsdottir konstaterar att det var för fyra–fem år sedan klubben verkligen tog tag i spelarutbildningen. Därför finns det luckor i de äldre flicklagen. Men från och med laget för spelare födda 2007 och senare fullständigt vimlar av talang.

Elisabet Gunnarsdottir och Alice Nilsson

Gunnarsdottir sa för övrigt att jag borde åka på en studieresa till klubben om jag verkligen vill få grepp om hur de jobbar. Men kanske att det snarare är ett gäng andra svenska elitklubbar som bör göra den där studieresan. För Kristianstads modell är definitivt värd att inspireras av.

Gunnarsdottir berättade att klubbens ungdomssatsning tog fart när man slutade tänka kortsiktigt, och började förbereda sig för en ny verklighet:

”När det kommer in övergångssummor i damfotbollen skall vi vara redo.”

Faktum är att klubben i år sänkte sin lönebudget för A-truppen med 200 000 kronor jämfört med fjolåret. Orsaken var att man ville få utrymme att anställa Johanna Rasmussen, så att hon skulle kunna ta ansvar för de yngre spelarna. Enligt Gunnarsdottir behövdes det:

”För jag är inte bra på det.”

Rasmussen är nu lite av en mentor för ett tiotal yngre spelare. Hennes jobb känns ungefär som de utvecklingsansvariga som man nu skall anställa i tolv norska klubbar.

En sak Kristianstad har jobbat med under några år är att man spelar matcher elva mot elva på fullplan en gång i veckan, oftast onsdagar. Självklart går det inte att genomföra sådana matcher varje vecka under säsong, men man försöker klämma in aktiviteten så ofta det går.

I matcherna startar klubbens 22 för dagen bästa spelare. När man har spelare på landslagsuppdrag kan det vara ganska många unga spelare som får spela med och mot klubbens damallsvenska spelare. Tränare Gunnarsdottir förklarade att flera spelare i klubbens A-trupp inledningsvis var frågande till de där onsdagsmatcherna, där de kunde få spela med och mot 13–14-åringar.

”Spelarna undrade vad det skulle vara bra för. Jag svarade att det är så här vi jobbar nu, det är bara att acceptera.”

I början var många av de yngre spelare inte redo för att möta landslagsspelare. Men antalet har sakta men säkert ökat, och nu är det en morot för de unga att få chansen spela med A-laget på onsdagarna.

Kristianstads DFF är alltså ett föredöme, och Kristianstad som ort verkar vara en väldigt bra utvecklingsmiljö.

Mindre bra föredömen är de två damallsvenska klubbar som helt saknar egna produkter, alltså Göteborg FC och Linköpings FC. Det är två klubbar som i sin nuvarande skepnad aldrig har haft någon ungdomssektion – eller akademi som det numera ofta kallas.

Noterbart är att Göteborg och Linköping också är två kommuner som under 2000-talet sett till befolkning varit klart underrepresenterade vad gäller elitspelare inom damfotbollen.

Tittar man på SCB:s befolkningssiffror från 2018 är det här landets tio största kommuner:

  1. Stockholm – 949 761
  2. Göteborg – 564 039
  3. Malmö – 333 633
  4. Uppsala – 219 914
  5. Linköping – 158 520
  6. Örebro – 150 291
  7. Västerås – 150 134
  8. Helsingborg – 143 304
  9. Norrköping – 140 927
  10. Jönköping – 137 481

Tittar vi på A-landslaget har ingen spelare som är uppvuxen i Göteborgs eller Linköpings kommuner spelat några landskamper i år. Göteborgaren Jennifer Falk ingick i VM-truppen, men hon har ännu så länge inte fått debutera i Peter Gerhardsson:s lag.

Faktum är alltså att göteborgare och Linköpingsbor har varit underrepresenterade på elitnivå i flera år – trots att två av landets allra bästa klubbar finns i de kommunerna. Det finns anledning att fundera över varför det varit så.

Som motsats har Uppsala inte haft något lag i damallsvenskan sedan 2008. Ändå kommer två VM-spelare därifrån, Linda Sembrant och Nathalie Björn. Och ytterligare ett antal landslagsaktuella eller damallsvenska spelare är ursprungligen från Uppsala: Marija Banusic, Emma Holmgren, Filippa Angeldahl, Fanny Andersson och Malin Winberg. Det kan säkert finnas fler. Det här skapar hur som helst en bild av att Uppsala är en bra utvecklingsmiljö.

Nathalie Björn

I Uppsala finns alla steg till och med elitettan, vilket ger förutsättningar för talanger att ta sig upp i elitfotbollen. Och spelar man i elitettan har man bra chans att bli upptäckt av bättre lag. Dessutom ligger Uppsala nära Stockholm, där det oftast finns åtminstone något damallsvenskt lag. Det går alltså för en Uppsalabo att nå damallsvenskan utan att behöva flytta på sig.

Det går självklart även i Göteborg och Linköping. Fast där saknas ofta ett eller flera mellansteg. KGFC och LFC är traditionellt damallsvenska topplag, vilket gör det mycket svårt för unga talanger att ta plats. Och blir du fast på bänken ökar risken för att ge upp.

Dessutom värvar toppklubbarna de största talangerna från hela landet. Du har ofta varit tvungen att vara någon av landets allra största talanger för att bli värvad till KGFC eller LFC.

Risken är att även de största lokala talangerna tappar hoppet när de ser sig passerade av spelare från andra delar av landet. Som jag ser det har LFC och KGFC stängt dörren till elitfotbollen för unga tjejer från det egna närområdet genom att inte ha ungdomsverksamhet.

Jag tror alltså att LFC och KGFC är skyldiga till att talanger från Linköpings och Göteborgs kommuner är underrepresenterade på elitnivå.

I Malmö eller Kristianstad finns större chanser för unga tjejer att känna hopp. Där kan unga tjejer se hur en kompis, någon på skolan, eller någon som man spelat mot sedan F10 gör bra ifrån sig i Rosengård, LB eller KDFF. Då blir det lättare att känna: ”Kan hon bli elitspelare så kan jag också”.

I Göteborgsområdet har Jitex länge haft en bra ungdomsverksamhet. När Jitex har varit ett elitlag har klubben varit ett bra mellansteg för västsvenska talanger. Jitex var ju exempelvis nämnda Jennifer Falks väg in i elitfotbollen. Och nu händer det något spännande i Göteborgsområdet genom att herrfotbollsklubben IFK Göteborg har byggt upp en bra akademi på flicksidan. Bland annat har Hanna Andersson och Evelyn Ijeh gått via Blåvitt till damallsvenskan.

Här är det dags att sätta punkt för det här inlägget, som redan är väldigt långt. Men det här att herrfotbollsklubbar kommer in och spelar en allt större roll för utbildningen av damfotbollsspelare är ett väldigt intressant ämne, väl värt att fundera mer kring i ett framtida inlägg.

 

Aronsson och Kullberg i EM-kvaltruppen

Ronja Aronsson

Klockan 14.00 satt jag bänkad för att få se Peter Gerhardsson sammanfatta VM och presentera sin trupp till EM-kvalet i Lettland tisdagen den 3 september.

Tyvärr blev det ingen sändning från presskonferensen. Men en trupp har vi i alla fall fått.

Och lite överraskande innehåller den trion Ronja Aronsson, Emma Kullberg och Pauline Hammarlund. Jämfört med VM-truppen ersätter de tre nya trion Nilla Fischer, Mimmi Larsson och Fridolina Rolfö.

Kul med Aronsson, som jag lobbat för i perioder under ganska många år. Dock kom det överraskande att hon kom med just nu. Piteåbacken är debutant i truppen, det är även Kullberg som har varit en av de allra hetaste spelarna i damallsvenskan de senaste veckorna. Minns att Kif Örebros tränare Stefan Ärnsved lobbade hårt för sin mittback efter 0–0-matchen i Göteborg.

Emma Kullberg

Hammarlund är ingen landslagsdebutant, hon har ju till och med spelat i en OS-final. Däremot är hon debutant under Gerhardsson.

Mötet med Lettland är ju för övrigt match Sverige skall vinna med minst fyra–fem måls marginal. Lettiskorna klarade sig inte ens vidare till det stora VM-kvalet, utan åkte ut i förkvalet efter att ha kryssat mot Kazakstan och Georgien. Det är en mjukstart på det EM-kval där vi även ställs mot Island, Slovakien och Ungern.

Det är nio grupper i kvalet. Segrarna och de tre bästa tvåorna går direkt till slutspel, medan övriga sex tvåor får spela playoff om tre platser. Slutspelet avgörs ju i England, så engelskorna har den 16:e och sista platsen.

Slutligen kan man konstatera att mina tips från gårdagens inlägg var långt ifrån bra. Loreta Kullashi och Michelle De Jongh får helt enkelt vänta på sina chanser.

Det om landslaget. Vi är nu inne i det svenska transferfönstrets sista tio timmar. I dag har en damallsvensk övergång gjorts klar. Det är den Uppsalabördiga backen Malin Winberg som byter skånsk klubb. Hon lämnar LB07 och ansluter till Vittsjö.

Jag hörde uppgifter i början av transferfönstret att Vittsjö var nära att lösa en mittback från Australien. Det slutade med att det blev en från en skånsk konkurrentklubb istället – och det behöver ju inte vara det sämsta. Noterbart för övrigt att LB var snabba på att berätta nyheten på sin hemsida – det tar sig.

I USA jobbar förbundet på att hitta en ersättare till avgående förbundskaptenen Jill Ellis. I väntan på att det jobbet tillsätts har man infört en ny tjänst kring sina landslag – en general manager.

Den första att bli damlandslagets general manager är den tidigare landslagsspelaren Kate Markgraf. Hon har två OS- och ett VM-guld på sin meritlista.

Markgraf har i varit tv-expert för olika kanaler efter sin spelarkarriär. För två veckor sedan var hon med i ESPN och pratade om Ellis avhopp.

Då nämnde hon kvartetten Laura Harvey, Paul Riley, Vlatko Andonovski och Mark Krikorian som tänkbara ersättare. Se klippet nedan. Det kanske kan vara en ledtråd, för nu är hon ju själv med i den organisation som skall hitta den nya förbundskaptenen.

I Spanien har det varit tufft för svensklaget Tacon/Real Madrid i början av försäsongen. Nu är det ju bara träningsmatcher ännu, men laget har bara gjort ett mål på tre matcher, och fått två förluster och ett kryss.

Sent i går kväll föll man med 1–0 mot Athletic Bilbao. Det var Maite Oroz som blev matchvinnare när hon slog in returen efter att själv ha slagit en dålig straff.

Tidigare i matchen bjöd Oroz för övrigt på en riktigt snygg tunnel. Se den här nedan:

I gårdagens match klev Kosovare Asllani av skadad. Men förbundskapten Gerhardsson verkade lugn på sin presskonferens. Han sa att:

”Skadan hon åkte på i går verkar röra sig om en lårkaka.”

Damallsvenskans avslutning i sammanfattning

Damallsvenskan 2018 fick verkligen en minnesvärd avslutningsdag. Även om det deppas i Rosengård och Hammarby i kväll tror jag nog att också folket från de båda klubbarna känner att det var en makalös fotbollsdag.

Själv startade jag dagen i Varbergsområdet, och åkte norrut mot Göteborg strax efter lunch. En stund tidigare hade FC Rosengård anlänt till Ullevi från samma riktning. De åkte norrut för att spela hem pokalen.

Det är den typen av utspel som gör att man faller extra tungt de gånger man misslyckas med att nå sitt mål. Samtidigt tycker jag att det både är bra och skönt att Rosengård är lite kaxiga. Genom sin attityd väcker Skåneklubben känslor, något damfotbollen behöver mer av.

Min biltur norrut började med sol i Varberg och slutade med sol på Ullevi. Men däremellan hade jag både regn och snö. En timma innan avspark föll det exempelvis snöblandat regn över Liseberg.

I Kållered noterade jag att det var bilkö på E6 vid avfarten till Ikea. Utanför Ullevi var det däremot ingen kö 45 minuter innan avspark. Däremot var det en ganska strid ström av åskådare som gick in i den alldeles för stora arenan.

Det var återigen fri entré. När jag sett Göteborg FC på Ullevi tidigare under hösten har det stått folk och räknat åskådarna. I eftermiddags såg jag däremot ingen som räknade, vilket får mig att tro att publiksiffran på 4423 är en uppskattning.

I ett snöigt Piteå samlades samtidigt 3 778 personer på gamla Kvarnvallen, alltså den arena som sedan tio år tillbaka kallas LF Arena. Den fina publiksiffran innebar att Piteå vann den damallsvenska publikligan på snittet 1 999. Tvåa kom Hammarby med 1 383, en notering som gör Stockholmsklubben extra saknad i nästa års damallsvenska.

På Svenska Fotbollförbundets genomusla, nya hemsida redovisar man inte totalsnittet, men ett överslag säger att det borde hamna just under 900 personer.

De cirka 9 800 personer som var på plats på arenorna under lördagen fick uppleva ett riktigt drama där tre olika lag var i serieledning och där tre olika låg under nedflyttningsstrecket.

När det var avspark var det ju Rosengård som toppade tabellen. Redan efter 2.55 tog dock Göteborg över serieledningen genom ett kanonskott från Elin Rubensson. Göteborg fick vara i topp i drygt 17 minuter. För 20.16 in i matchen i Piteå gjorde Madelen Janogy 1–0 till Piteå.

Därefter behövde aldrig Piteå lämna ifrån sig serieledningen, även om Rosengård var ytterst nära att gå upp i topp vid flera tillfällen.

För även om Rubensson också gjorde 2–0 innan paus behövde Rosengård bara drygt fem minuter i den andra halvleken innan man var ikapp i matchen och därmed förbi Göteborg i tabellen.

Först nickades en högerhörna från Anja Mittag in till 1–2. Målet är bokfört på Caroline Seger, men efter att ha sett reprisbilderna är jag rätt säker på att hon aldrig rörde bollen. Sist på den var Göteborgs Emma Pennsäter, möjligen efter en skarv från Lisa-Marie Utland. Reduceringen borde alltså bokföras som självmål, eller skrivas på Utland.

Kvitteringen både gjordes och skrevs på Utland. Norskan stötte in bollen från nära håll efter att dagens bästa Rosengårdsspelare, vänsterkantens Fiona Brown, slagit ett lågt inspel.

I Piteå gjorde hemmalaget mål på mål mot Växjö – bland annat kunde man sätta in ytterligare tre hörnmål på kontot. Hörnor har verkligen varit en viktig ingrediens i Piteås guldrecept.

Hotet mot norrbottningarnas guld var nu Rosengård. Och Malmöklubben borde ju faktiskt ha vunnit i Göteborg. Skyttedrottning Mittag hade exempelvis tre 100-procentiga målchanser vid 2–2, två räddades av Loes Geurts och vid en gick skottet utanför. Dessutom hade Rosengård två bollar i ribban bakom Geurts.

Den ena, ett närskott från Lisa-Marie Utland, styrdes upp i ribbans underkant av Göteborgsmålvakten.

Rosengård gick verkligen för guldet. Man släppte på tyglarna – och åkte i stället på en kontring. På ett tillbakaspel i 90:e minuten slog nämnda Geurts en lång boll som gick över alla Rosengårdsspelare och friställde Rebecka Blomqvist. Möjligen skarvades långbollen av Pauline Hammarlund, men jag tycker det ser ut som att det är målvakten som skall ha assisten. För Blomqvist tåade nämligen in 3–2 bakom en chanslös Zecira Musovic.

Glodis Perla Viggosdottir hann ha en bra kvitteringschans innan Julia Zigiotti Olme i sjätte övertidsminuten punkterade matchen med sitt 4–2-mål, och samtidigt definitivt sköt guldet till Piteå. Det där sista målet borde dock Musovic ha räddat, där gjorde hon ett riktigt svagt ingripande.

4–2-målet framkallade guldjubel i Piteå. Strax efter gick slutsignalen på Ullevi och även Göteborg jublade som att de hade vunnit guld.

Däremot låg flera Rosengårdsspelare kvar länge på gräsmattan och deppade. Flera av dem fick kämpa för att ta emot sina lilla silvermedaljer.

När jag kom ner i spelgången efter prisutdelningen var den första jag såg Rosengårds sportchef Therese Sjögran. Hon såg ut att kämpa med tårarna. Jag pratade inte med henne, men noterar på SVT:s hemsida att hon är självkritisk:

”Jag har varit i den här rollen i tre år och vi har inte vunnit på tre år. Jag är självkritisk och jag kommer verkligen utvärdera vad vi kunde gjort bättre.”

I samma artikel verkar hon också tveka på om hon skall fortsätta med jobbet. Personligen tycker jag absolut att Sjögran har ett ansvar för Rosengårds misslyckande. Det har funnits lite för lite konstruktivitet i truppen, det har även saknats en andra målskytt som kunnat avlasta Anja Mittag. Den senare punkten var ju Lotta Schelin tänkt att ansvara för, men hennes tråkiga öde vet vi ju om.

Dock tycker jag att det är för tidigt för Therese Sjögran att ge upp som sportchef. I Borås såg jag vilka problem Stefan Andreasson hade i Elfsborg när han gick direkt av planen in i sportchefsrollen. Det är inte lätt att plötsligt bli chef över sina gamla kompisar, och behöva ta tuffa beslut som drabbar dem. Det krävs nog några års erfarenhet – och några tuffa smällar. Men klarar man att ta de smällarna kan det bli riktigt bra till slut.

I Piteå lär det vara riktigt bra i kväll. Laget tog chansen när den dök upp och vann avslutningsmatchen mot Växjö överraskande stort med 6–1. Piteå har ju inte gjort sig kända för att vinna med stora siffror det här året. Tio av lagets 16 vinster har varit med uddamålet. Fyra gånger har man vunnit med två måls marginal, en gång med tre och så då dagens urladdning med femmålsseger.

Piteås segerrecept de senaste åren har bestått av ett bra presspel och stor skicklighet på fasta situationer. I år har man dock blivit klart bättre på att vårda bollen, och blivit ett mycket mer spelande lag. Kanske är det den egenskapen som gjort att man klarade av att ta det där sista steget.

Precis som jag tippade inför serien blev Göteborg tvåa och Kristianstad fyra. De senare tog sina första medaljer någonsin. Med en riktigt vass forward hade Elisabet Gunnarsdottir:s lag kunnat sluta ännu högre upp i tabellen. Men fyra var starkt nog.

KDFF var ju nedflyttningshotat så sent som för två år sedan. För Göteborg gick färden från botten till toppen på mindre än ett år. För exakt ett år sedan låg nämligen KGFC på nedflyttningsplats.

I dag säkrade man sin andra andraplats någonsin. Orsakerna till lyftet är flera. En är att man värvade klokt både i vintras och under sommaren. En annan att Marcus Lantz fick laget att spela en mycket mer vägvinnande fotboll än Stefan Rehn. En tredje, och avgörande orsak heter Elin Rubensson. Hon har gjort en fantastisk säsong och burit laget på sina axlar. Rubensson borde verkligen ha vunnit priset som damallsvenskans mest värdefulla spelare. Men hon är ju inte ens nominerad.

I bottenstriden låg LB07 under nedflyttningsstrecket när dagen började. I slutet av den första halvleken gjorde dock Malin Winberg målet som räddade Malmöklubben kvar i högsta serien.

LB07 var uträknat, men reste sig på nio. Samma sak med Vittsjö, som kändes som ett nedflyttningslag efter förlusten hemma mot just LB i den 18:e omgången. Och inte minst efter att även ha förlorat mot Rosengård och Djurgården i de två nästföljande omgångarna.

Men även Vittsjö reste sig på nio, gjorde 7–0 på de två sista omgångarna och höll sig kvar i högsta serien.

Däremot fick Hammarby till slut lida för ett år där man haft tre olika tränare och en mängd skador. Bajen åkte ut på 24 poäng och –10 i målskillnad. Inget lag har någonsin tidigare åkt ut ur damallsvenskan på en så hög poäng.

Det är alltså en signal om att vår högsta serie borde vara utökad med minst två lag redan till 2020. Då kan för övrigt Hammarby vara tillbaka. Söderlaget har ju visat en god förmåga att resa sig flera gånger tidigare.

I morgon får vi veta vilka som ersätter Hammarby i allsvenskan. Det blir antingen Kif Örebro eller Lidköping som tar andraplatsen i elitettan.

Noterbart i övrigt i den damallsvenska sluttabellen är att Eskilstuna, som låg näst sist vid sommaruppehållet tog 19 poäng på hösten och slutade på övre halvan.

Noterbart också att Kalmar bara tog poäng i en match och placerar sig som fyra i tabellen över de lag som tagit minst poäng i damallsvenskan under 2000:

1) Tyresö (2014) 0 poäng, uteslutet
2) Jitex (2014) 0 poäng, 6–61
3) AIK (2015) 2 poäng, 11–71
4) IFK Kalmar (2018), 14–82
5) Sunnanå (2013) 5 poäng, 15–82
6) Bälinge (2008) 5 poäng, 9–67
7) Stattena (2009) 6 poäng, 14–92
8) Stattena (2004) 7 poäng, 13–61
9) Dalsjöfors (2011) 8 poäng, 9–63
10) Hammarby (2011) 8 poäng, 7–52

Tittar vi på hemma- respektive bortatabellen visar sig Rosengård vara bäst på hemmaplan, medan Piteå var bäst på bortaplan.

Hemmatabellen, toppen:
1) Rosengård      +33   26
2) Göteborg FC   +14   25
3) Piteå                +10   24
4) Kristianstad       +8    24
5) Linköping          +8    21
6) Växjö               +13   21

Bortatabellen, toppen:
1) Piteå                 +8    24
2) Göteborg        +13   22
3) Rosengård        +4   19
4) Kristianstad       –4   15
5) Vittsjö               +3   13
6) Linköping         +3   12
7) Hammarby       –4    12

Kollar vi hösttabellen såg den ut så här:

1) Rosengård     +22   25
2) Göteborg       +21   25
3) Piteå              +14   24
4) Kristianstad     +2   20
5) Eskilstuna        –3   19
6) Linköping        +7    15
7) Växjö               –5    15
8) Vittsjö              +5   14
9) Djurgården       –2   14
10) LB07            –12   12
11) Hammarby   –14     9
12) Kalmar         –41     0

Slutligen vann Anja Mittag skytteligan på 17 mål. Anna Anvegård och Rebecka Blomqvist delade andraplatsen på 14 vardera. Julia Zigiotti Olme kom fyra på tolv mål, Julia Karlernäs femma på elva och Rubensson sexa på tio. Övriga fyra på topp tio var Amanda Edgren, Kosovare Asllani, Natasha Dowie och Mimmi Larsson på delad sjundeplats med nio mål vardera.

Tillagt i efterhand. Jag skrev även en krönika i BT på guldstriden. Den hade rubriken ”Rydén: 2018 var sagoåret då klabbet tog hem spelet”. Det syftade lite på det här blogginlägget från i våras.