Känslosamt för Fischer och Lindahl – och en knall

Fotbollskanalen hade i helgen en kul enkät med de damallsvenska tränarna, där de får tycka till om VM-truppen. Det är absolut läsvärt, även det inte är så många av tränarna som tror på att det blir några skrällar. Det gör inte jag heller.

Däremot innehöll helgen en av de största skrällarna i damallsvenskan på flera år. Inför Malmöderbyt skrev jag att:

”Malmöderbyt hade ju kunnat vara kul om man trott att LB skulle ha någon chans. Men det tror jag ju inte.”

Jag trodde fel. För LB07 visade ju att laget kan bita ifrån ibland, vilket var kul. Det är ju inte roligt om serien innehåller flera lag som inte håller måttet.

Det skall sägas direkt att jag inte har sett någon av helgens matcher koncentrerat. Av Malmöderbyt såg jag sista halvtimman okoncentrerat. Och där såg Rosengård ut lite som man gjorde långa stunder förra året. Man hade mycket boll, men det gick inte tillräckligt fort i anfallsspelet, vilket innebar att man inte skapade tillräckligt med målchanser.

Och de gånger man kom till avslut var de oftast rätt lågkvalitativa. Däremot gav LB07 mig svar på tal. Någon kanske minns att jag kritiserade Nathalie Persson för ett vekt avslut i förra omgången. Jag skrev då:

”Om LB07 skall kunna hänga kvar i damallsvenskan måste man göra mål på sina chanser. Eller framför allt träffa inom målramen.”

När Persson fick chansen mot sin tidigare klubb Rosengård visade hon ingen vekhet. Tvärtom small det till i burgaveln bakom Zecira Musovic. Det målet hade landslagsmålvakten ingen chans på. Däremot borde hon stoppat den hörna som LB gjorde 1–0 på.

LB:s segermål satte Andrea Thorisson Diaz på övertid. Det är ju en spelare som är egen produkt i FC Rosengård. Släkten är värst.

Efter tre omgångar hade jag en känsla av att det fanns en uppenbar risk att Rosengård skulle dra ifrån i toppen. Då tyckte jag att laget såg väldigt starkt ut. Nu är jag inte lika säker. Förlusten mot LB visade på svaghet i Rosengård. 6–6 i avslut mot LB är verkligen långt ifrån godkänt.

Jag kan faktiskt inte komma på när vi senast fick se en liknande bomb i vår högsta serie. Någon som har något förslag?

I söndagens enda match vann Piteå hemma mot Kristianstad med 2–1. Det lilla jag såg var hemmalaget något lite bättre i en jämn match. Hemmalaget hade också det flyt som krävs. Det var nämligen Kristianstadsspelare sist på bollen i alla tre målen.

Vid 1–0 tog Madelen Janogy:s avslut på Therese Ivarsson och ställde Brett Maron i Kristianstadsmålet helt. Och vid 2–0 var det Sif Atladottir som omedvetet styrde in ett inspel från Fernanda da Silva. Möjligen touchade Janogy bollen innan den tog på Atladottir. Janogy har faktiskt fått 2–0-målet på förbundets hemsida, men vare sig forwarden touchade bollen eller inte, anser jag att det målet måste bokföras som självmål.

Segern innebär att Piteå nu ligger trea i tabellen. Med en match mindre spelad är man två poäng bakom serieledande Linköping. Piteå är ett av två obesegrade lag i serien.

Kristianstad däremot har fem poäng upp till tabelltoppen på sjunde plats i den jämna serien. Skånskorna kan jämna ut serien ytterligare genom seger mot LFC i nästa omgång. Och faktum är att det är en väldigt viktig match för Kristanstad, om laget tänker vara med i toppstriden. Känslan är nästan att man måste slå Linköping för att inte halka för långt efter.

LFC toppar ju numera tabellen. Man gör det efter att ha vunnit med 2–0 mot Kungsbacka och därmed tagit fjärde segern i serien.

Första målet kom genom Frida Maanum på straff sedan Pernilla Milton fällt Lina Hurtig. Milton agerade klantigt i eget straffområde även senast mot Piteå, och har således dragit på sig straffar i två matcher i rad.

LFC:s andra mål skickade Stina Blackstenius enkelt in i tomt mål sedan Kungsbackamålvakten Karolina Bucaro Stenman kommit ut helt snett. Det var för övrigt andra matchen i rad som Blackstenius fick en gåva av en motståndarmålvakt.

Noterbart var att Matilda Haglund vaktade LFC:s mål, så båda lagen hade bytt målvakt jämfört med föregående omgång. Noterbart också att Bucaro Stenman utöver missen fick mycket beröm för sin insats i sin damallsvenska debut.

Apropå Kungsbacka hörde jag att mittbacken Josephine Chukwunonye skulle vara klar för klubben. Nigerianskan har tidigare bland annat spelat för Vittsjö och Asarum.

Vi stannar på Västkusten. För utöver Piteå är det Göteborg som fortsatt är obesegrat i årets damallsvenska. Faktum är att Göteborg efter lördagens 3–1-seger mot Djurgården har hela 15 tävlingsmatcher i rad utan förlust. Starkt.

Jag har bara sett höjdpunkterna på damallsvenskan.tv. Utifrån dem förstår jag inte varför Djurgårdens 2–1-mål blev underkänt. Någon som vet varför? För jag kan faktiskt inte se en enda anledning till att döma bort Hanna Folkesson:s nickmål i den 40:e minuten.

Kif Örebro har visat sig vara en pigg nykomling. I helgen vann man med 1–0 mot bortasvaga Växjö efter ett sent segermål från Heather Williams, som skarvnickade in en hörna.

Här noteras att även Växjö hade bytt målvakt jämfört med förra omgången. Lisa Karlsson fick debutera i damallsvenskan. Hon blev därmed tredje Växjömålvakten på bara fem omgångar.

En intressant situation var när Karlsson fick frispark på övertid i den första halvleken när Evelina Summanen gjorde mål. Jag måste ärligt talat säga att jag inte har full koll på regeln om hur man får agera mot målvakten i målområdet. Men om Summanens agerande är regelvidrigt bör nog regeln skrivas om. För där tycker jag att det bör dömas mål.

Slutligen kunde Eskilstuna glädjas åt att finländska Tia Hälinen var tillbaka i startelvan i lördags. Det var en positiv överraskning eftersom det första beskedet ju var att hon skulle missa hela vårsäsongen.

Poäng- och spelmässigt innebar däremot inte matchen mot Vittsjö några positiva överraskningar för Eskilstuna. Skånskorna vann med 1–0 och verkar ha dominerat rätt stort. Vittsjö är därmed uppe på fjärde plats i tabellen, bara två poäng bakom Linköping.

Eskilstuna ligger nia. Man har fyra poäng – lika få som man hade efter fem omgångar i fjol. Då hade man redan hunnit sparka tränaren Jonas Björkgren.

Det om damallsvenskan för den här gången. Det finns dock anledning att återkomma till serien ganska snart, det är ju full omgång redan på onsdagskvällen.

I England är det däremot inga omgångar kvar. Där hade Arsenal redan säkrat ligaguldet inför helgens avslutning. Laget visade att man är bäst och vann med 1–0 mot tvåan Manchester City. Därmed tog Arsenal inte bara flest poäng. Man gjorde också flest mål och släppte in minst.

För svensk del var det riktigt känslosamt när Hedvig Lindahl tackade för sig i Chelsea efter 4,5 år. Som avskedspresent fick hon spela igen i ligan för första gången sedan den 10 februari. Chelsea vann bortamatchen mot Reading med 3–2 och slutar därmed trea i WSL.

Hon lämnar nu Londonklubben efter en säsong där hon vaktat lagets mål nio gånger i ligan. På de nio matcherna släppte hon bara in fem mål, och hon höll nollan i sex av matcherna.

Innan jag släpper Lindahl är här en länk till ett kul klipp om hennes väg till Chelsea. Det blir intressant att se var hon fortsätter karriären.

I den sista omgången fick vi en svensk målskytt. Det var doldisen Amanda Nildén som gjorde sitt första mål i WSL när Brighton vann med hela 4–0 mot West Ham.

Här är slutfacit för alla svenska spelare i WSL:

Hedvig Lindahl – 9 matcher (alla från start), 810 spelminuter. Sex hållna nollor.

Jonna Andersson – 18 matcher (alla från start), 1508 spelminuter. 0 mål.

Magdalena Eriksson – 19 matcher (alla från start), 1710 spelminuter. 2 mål.

Ali Riley – 9 matcher (2 från start), 345 spelminuter. 0 mål.

Amanda Nildén – 4 matcher (en från start), 146 spelminuter. 1 mål.

Jessica Samuelsson – 8 matcher (en från start), 186 spelminuter. 0 mål.

Skytteligan vanns av Arsenals Vivianne Miedema på 21 mål – vilket är nytt målrekord i WSL. Tvåa kom Nikita Parris på 19. Parris lämnar nu Manchester City. Uppgifter placerar henne i Lyon. Vi får se framöver om det stämmer.

När vi ändå är på de brittiska öarna kastar jag in en liten anmärkningsvärd nyhet från Skottland. Där var det cupfinal i fredags, en final Hibernian vann efter straffläggning mot Glasgow City.

Det anmärkningsvärda här är att det faktiskt var Hibernians fjärde raka cuptitel. I den skotska ligan däremot är det länge sedan Glasgow City lät någon annan klubb fira. Glasgow har vunnit tolv raka ligaguld, och leder även årets upplaga. Men i cupen är det alltså Hibs som dominerar.

Så till helgens andra tårdrypande, svenska avsked. Det handlar förstås om Nilla Fischer som avtackades i Wolfsburg. Även där blev huvudpersonen rörd till tårar.

Tyvärr startade sändningen på DFB-tv först när hyllningen inför avspark var i sitt slutskede. Men man uppfattar ju att Fischer torkar flera tårar ur sina ögon. Bland annat strax innan hon får en kram av motståndaren Amanda Ilestedt.

Fischer byttes ut i den 85:e minuten för att återigen få ta emot publikens ovationer. Det inträffar drygt 1.43 in i det länkade klippet ovan.

Här är ett litet klipp från bytet:

Och 2.07 in i länken från DFB-tv-sändningen höjer Fischer segerskölden som bevis för att Wolfsburg är tyska mästarinnor säsongen 2018/19. En kul notering är att det står folk vid sidan av podiet med flaggor där klubbarna är sorterade efter sluttabellen. Visst är det lite charmigt att inte alla är digitaliserat?

Fischer har vant sig vid att höja pokaler och sköldar under sin tid i Wolfsburg. Även om hon inte var lagkapten direkt från början har svenskan på sina sex säsonger vunnit hela tio stora titlar. Fyra i ligan, fem i cupen och en i Champions League. Imponerande.

Det var ju annars bara bottenstriden som levde på allvar i den sista omgången av Frauen-Bundesliga. Där tog Werder Bremen en fin poäng borta mot Freiburg. Det räckte dock inte, för att Bayer Leverkusen skrällvann med 2–1 mot Essen Det innebär att Leverkusen passerar Bremen i tabellen – och håller sig kvar. Bremen däremot faller ner i andraligan.

Dagens resultat innebär också att de tre svenskklubbarna kom topp tre. Turbine Potsdam tog nämligen tredjeplatsen med en poäng mer än Essen.

Här är svenskarnas facit i Frauen-Bundesliga:

Nilla Fischer – 21 matcher (alla från start), 1766 spelminuter. 3 mål.

Amanda Ilestedt – 13 matcher (elva från start), 1004 spelminuter. 0 mål.

Fridolina Rolfö – 16 matcher (åtta från start), 883 spelminuter. 9 mål.

Rolfö kom med sina nio mål på en delad niondeplats i skytteligan. Den vanns av Wolfsburgs Ewa Pajor på 24 mål. Tvåa kom klubbkompisen Pernille Harder med 17 och trea blev Essens Lea Schüller med 14.

I Spanien var det cupfinal under sen lördagskväll. Där misslyckades Atletico Madrid med att vinna dubbeln. Ligamästarinnorna föll nämligen oväntat med 2–1 mot Real Sociedad inför 17 550 åskådare.

Esther Gonzalez gav Atletico ledningen med ett riktigt läckert volleymål. Kvitteringen var långt ifrån läcker – det var en riktigt jobbig målvaktstavla.

Segermålet tryckte landslagsforwarden Nahikari Garcia in en kvart in i den andra halvleken. På slutet pressade Atletico på för kvittering – men det blev alltså Sociedadklacken som fick jubla.

Apropå Spanien tog sig spanjorskorna vidare till semifinal i U17-EM via 6–0-seger mot redan semifinalklara Portugal i sista gruppomgången.

Det spanska laget såg jag i Borås tidigare i år. Då imponerades jag av den löpstarka 16-åringen Salma Paralluelo. Hon gjorde tre av målen mot Portugal, tre högklassiga mål gjorda på helt olika sätt. Paralluelo är helt klart ett namn att lägga på minnet.

Semifinalerna går för övrigt under tisdagen mellan Spanien och Nederländerna samt mellan Tyskland och Portugal.

Det här inlägget inleddes med VM-koppling, och avslutas också med mer VM-koppling. För sen söndagskväll svensk tid spelade vår gruppmotståndare USA landskamp mot Sydafrika.

USA vann med 3–0 (1–0) efter att Sam Mewis gjort de två första målen och inhopparen Carli Lloyd det tredje. Mewis fick plats i startelvan eftersom Lindsey Horan har höftproblem.

USA startade så här: Alyssa NaeherKelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal DunnTobin Heath, Mewis, Julie Ertz, Rose Lavelle, Christen PressAlex Morgan.

Jag såg den sista halvtimman. Det hade gjorts rätt många byten då, vilket gör den tiden svårvärderad. Men även om USA gjorde två av sina mål under den tiden tyckte jag att amerikanskorna hade ett rätt statiskt och fantasilöst spel.

De mötte ändå ett väldigt uddlöst Sydafrika. Gästerna ställde nämligen upp utan sina båda Kinaproffs Linda Motlhalo och Thembi Kgatlana. Framför allt den sistnämnda är ju en blixtsnabb djupledslöpare, vilket Sydafrika hade behövt för att kunna såra USA.

Jag hörde Alexi Lalas analysera USA:s insats. Han konstaterade att match gav noll svar på hur amerikanskorna klarar av kontringsstarkt motstånd, samt att det väcktes frågor kring lagets förmåga att dyrka upp tajta försvar.

Grattis Fischer, Wolfsburg och Atletico Madrid

Vi är framme i slutspurten i de stora ligorna nere på kontinenten. Därmed känns det rimligt att inleda en genomgång av de senaste dagarnas damfotboll med det som hänt utanför Sveriges gränser.

Fast jag börjar ändå med en svenska, nämligen Nilla Fischer. Hennes tid i Wolfsburg går mot sitt slut. Men vilka år det varit.

I söndags säkrade klubben ligatiteln via 1–0-seger borta mot Hoffenheim. I förra veckan vann ju Wolfsburg även cupen, vilket innebär att man tog sin tredje raka dubbel. Och det var femte ligatiteln totalt för storklubben, som slutat etta eller tvåa varje säsong de senaste åtta åren.

För Nilla Fischer var det den fjärde ligatiteln i Tyskland. Hon har även två i Sverige, samt en Champions Leaguetitel. Under Fischers sex säsonger i Wolfsburg har hon bara missat sju ligamatcher. Och när hon har spelat har hon startat alla matcher utom en. Ett fantastiskt facit.

Jag räknar med att klubben kommer att ge henne en hejdundrande avtackning i samband med sista hemmamatchen på söndag.

Tvåa i Frauen-Bundesliga är Bayern München. De är sju poäng bakom, med två matcher kvar. De spelar sin hängmatch borta mot Werder Bremen i morgon onsdag. Som konstaterades i förra inlägget tackade Bayern av en hel hög spelare i söndags.

En av dem var Fridolina Rolfö, som gjorde två mål när Freiburg besegrades med 3–0. Svenskan är därmed uppe på nio mål den här säsongen, vilket innebär en delad niondeplats i skytteligan. Den leds inför de avslutande matcherna av Wolfsburgs polska anfallsstjärna Ewa Pajor på 23 mål, sex före lagkamraten Pernille Harder och nio före Essens Lea Schüller.

Ewa Pajor

Trovärdiga uppgifter från Tyskland gör gällande att vi får en svensk i Wolfsburg även till hösten. Det är nämligen ju i mästarklubben som Fridolina Rolfö placeras.

Att hon kan hamna i Wolfsburg är ju ett tecken på att Rolfö gjort väldigt bra i från sig i Tyskland när hon varit frisk.

Normalt brukar ju inte övergångar mellan huvudkonkurrenter i samma land vara speciellt populära. Men nu har ju Bayern Münchens damlag knappt några supportrar, så Rolfö riskerar kanske inte att drabbas av så mycket vrede.

Den tyska ligan är avgjord i toppen, men inte i botten. Där är Mönchengladbach klart för nedflyttning. Däremot står både Werder Bremen och Leverkusen på 15 poäng inför avslutningen. Ett av lagen kommer att åka ut. Bremen ligger före på överlägset bättre målskillnad.

Bremen har också två matcher kvar. Dels hemma mot Bayern i morgon, dels borta mot tabellsjuan Freiburg i avslutningsomgången på söndag. Leverkusen har bara en match kvar, den går hemma mot fyran Essen på söndag.

En liga som är färdigspelad är Liga Iberdrola i Spanien. Den avslutades i söndags, och Atletico Madrid höll undan och säkrade titeln – klubbens tredje raka. Man gjorde det via 3–1-seger borta mot Real Sociedad.

Atletico imponerade säsongen igenom. Man vann 28 matcher av ligans 30 och vann till slut med sex poängs marginal. Tvåan Barcelona utmanade ända in i slutomgången. Där föll man dock med 1–0 borta mot ligafyran Granadilla Tenerife.

Även i skytteligan var det Atletico i topp. Jennifer Hermoso vann på 24 mål, fyra före Levantes mexikanska stjärna Charlyn Corral. Tredjeplatsen tog Sociedads Nahikari Garcia på 16 mål, samma antal som fyran Alexia Putellas, Barcelona.

Barca har alltså tagit sig till final i Champions League. Men man har inte vunnit ligan sedan 2015. Innan Atletico Madrids tre raka guld vann ju Athletic Clube från Bilbao ligan 2016.

I fjol kunde Barca trösta sig med seger i Spanska cupen. Det kan man inte i år. För i lördagens final möts Atletico och Sociedad, alltså samma lag som drabbade samman i sista ligaomgången.

Barcas enda chans till en titel den här säsongen är alltså Champions Leaguefinalen lördagen den 18 maj.

I den finalen möter man ju de franska mästarinnorna från Olympique Lyonnais. Även den franska ligan färdigspelades i helgen. Där noterades att Montpelliers lagkapten Linda Sembrant återigen började på bänken.

Jag tolkar det som att hon sannolikt meddelat att hon lämnar klubben. Var hamnar Sembrant efter VM?

Det var ju sedan länge klart att Lyon vann ligan, och att PSG tog den andra platsen i höstens Champions League. Montpellier slutade trea, medan Lille och Rodez åkte ur.

Här är facit för de svenska spelare som har spelat i D1 Feminine under säsongen 2018/19:

Marija Banusic – 3 matcher (ingen från start), 38 spelminuter. 0 mål.
Stina Blackstenius – 12 matcher (6 från start), 622 spelminuter. 6 mål.
Sofia Jakobsson – 22 matcher (15 från start), 1465 spelminuter. 5 mål.
Linda Sembrant – 18 matcher (16 från start), 1454 spelminuter. 0 mål.

Emma Berglund – 7 matcher (7 från start), 521 spelminuter. 0 mål.
Hanna Glas – 14 matcher (9 från start), 799 spelminuter. 1 mål.
Annahita Zamanian – 7 matcher (2 från start), 198 spelminuter. 0 mål.

PSG:s Marie-Antoinette Katoto fick ingen VM-plats, men vann skytteligan på 22 mål, två före Lyons Ada Hegerberg. Tredjeplatsen delade tre spelare på 13 mål; Eugenie Le Sommer (Lyon), Kadidiatou Diani (PSG) och Clarisse Le Bihan (Montpellier).

De snyggaste målen ser ni här:

Så till England. Där avgjordes FA-cupfinalen på Wembley i lördags. Den gick mellan Manchester City och ”hemmalaget” West Ham, som ju är från London. Publiksiffran blev fina 43 264 åskådare.

Det var mållöst i paus. Så långt hade West Ham haft matchens klart bästa målchans. I den andra halvleken lyfte sig City, och man vann till slut med klara 3–0. Därmed tog City hem båda de engelska cuperna.

Två av de tre målen känns tyvärr som målvaktstavlor. Det tredje är definitivt en tavla. Kommentatorerna pratar om att det är en riktningsförändring på 1–0-målet. Men jag kan inte se någon sådan. Så det hamnar också under vinjetten tavlor.

Den engelska ligan, WSL är också avgjord, men inte avslutad. Där spelas den sista omgången på lördag.

Så till den norska toppserien, där Kolbotns Karina Sævik gjorde ett underbart mål i helgen. Det här är helt klart en kandidat till årets mål 2019.

Jag avslutar den internationella rundturen i Tjeckien. Ni minns kanske att Slavia Prag sensationellt, och fullt rättvist slog ut Rosengård ur Champions League i höstas. Tjeckiskorna var då det bättre laget över två matcher. I kvartsfinalen spelade de dessutom 1–1 i första matchen mot Bayern München.

Trots att Slavia visade hög klass i Champions League räcker laget inte till på hemmaplan. Lokalkonkurrenten Sparta Prag vann lördagens toppmöte med 4–2, och har därmed vunnit alla lagens tre möten den här säsongen. Det är just Slavia och Sparta det handlar om i Tjeckien, övriga lag är bara utfyllnad. Sparta leder tabellen med nio poängs marginal med fyra omgångar kvar att spela.

Därmed är vi framme vid helgens aktiviteter i damallsvenskan. När jag kollar på tabellen efter fyra omgångar känner jag mig försiktigt nöjd med mitt tips av serien. De lag jag har på platserna 1–6 ligger just topp sex. De lag jag har på platserna 7–10 ligger där, och jag har rätt lag på nedflyttningsplats. Att jag inte har ett enda lag på exakt rätt placering väl mindre bra.

Helgens stormatch var den mellan Rosengård och Göteborg. Den såg jag i efterhand. När jag såg den visste jag slutresultatet och hade hört ett par rapporter om hur matchen var. Rapporterna skvallrade om utklassning under de första 35 minuterna.

Kanske att jag påverkades av att jag visste slutresultatet. Men någon överkörning såg jag inte. Jag såg ett Rosengård som var bättre än Göteborg i början, framför allt fick Malmölaget bra utdelning på sitt presspel. En press som gjorde att Göteborg hade problem med att få till sitt passningsspel. Men jag såg ingen utklassning.

Totalt räknade jag till 7–5 (4–2) i klara målchanser. Rosengård ledde med 4–0 i målchanser efter 20 minuter. Men det berodde mer på att Loes Geurts såg ringrostig ut än på att Rosengård spelade ut Göteborg.

Ju längre matchen gick, desto bättre fick Göteborg till sitt passningsspel. Även efter paus tyckte jag att Rosengård var det något bättre laget. Men det var ändå inte orättvist med 2–2. Speciellt inte som Göteborg hade en straff på slutet.

Den slog Vilde Böe Risa, och den räddade Zecira Musovic snyggt. Musovic fick en hel del kritik för sitt ingripande på 2–2-målet. Personligen ser jag det inte som någon tavla, för den typen av avslut är inte lätta att hantera. Samtidigt känner jag att en svensk VM-målvakt bör reda ut sånt. Faktum är att både Musovic och Jennifer Falk har stått för tveksamma saker på sistone. Kanske att det innebär att Cajsa Andersson stärkt sina aktier för en plats i VM-truppen?

Spelare som var riktigt bra i matchen var Rebecka Blomqvist i Göteborg och Hanna Bennison i Rosengård. Jag skrev nyligen att jag inte tycker att Blomqvist hittills i år nått upp till den nivå jag tycker att hon kan vara på. Men i den första halvleken på Malmö IP såg jag den geniala Blomqvist igen.

Och Bennison skall vi inte prata om. Therese Sjögran vill till och med ha med 16-åringen till VM. Och jag kan förstå Sjögrans tanke, för Bennison är vårens sensation i damallsvenskan. Hon har verkligen fått ett fantastiskt genombrott.

När jag såg henne i F17/02-landslaget kunde jag inte ana det här. Men i det landslaget var det hon som skulle föra spelet, vilket inte känns som hennes grej. I Rosengård får hon däremot springa fritt, och springa kan hon verkligen.

Jag tror inte att Bennison springer in i VM-truppen, men jag skulle inte protestera om hon fick chansen. Det vore roligt med en ung, svensk talang i VM. Min gissning nu är att den yngsta svenska VM-spelaren är född 1997.

Slutligen en fundering om domarvalet i toppmatchen. Den dömdes ju av Tess Olofsson, som gjorde en utmärkt insats. En insats jag inte har några synpunkter på.

Däremot tycker jag att man bör ha synpunkter på att en Malmödomare dömer ett Malmölag i Malmö.

För ett år sedan kollade jag med en person med stor kunskap i domartillsättning på högsta elitnivå. Hen ansåg inte att det var lämpligt att en Malmödomare dömer en en match med ett Malmölag på planen. Hen svarade att den typen av tillsättningar bör undvikas, då de sätter domaren i en jobbig situation. Samt att grundpolicyn fortfarande är att Gävledomare inte skall döma lag från Gävle och att Malmödomare inte skall döma lag från Malmö.

Däremot görs undantag när exempelvis domare från Luleå eller Skåne flyttar till Stockholm. Då kan de döma Stockholmslag.

Även om hon gjorde det utmärkt tycker jag alltså inte att Tess Olofsson borde ha dömt söndagens damallsvenska toppmöte.

Den andra matchen i omgången som jag hann se lite av var den andra som spelades i Malmö. Där såg jag första halvleken av LB07–Eskilstuna 0–1. Den tiden jag såg var LB det spelmässigt bättre laget. Men trots att man hade flera fina högeranfall kändes hemmalaget aldrig farligt.

Nathalie Persson fick exempelvis ett kanonläge efter ungefär en kvart. Fast avslutet var så vekt och så långt utanför att chansen inte ens kom med i damallsvenskan.tv:s klipp med höjdpunkter.

Om LB07 skall kunna hänga kvar i damallsvenskan måste man göra mål på sina chanser. Eller framför allt träffa inom målramen.

Det andra bottenlaget är Kungsbacka. Hallänningarna var chanslösa mot Piteå i Varberg. Jag var tveksam till Kungsbackas försvar på fasta situationer när jag såg laget mot Göteborg i premiären. Mot Piteå åkte man på fyra baklängesmål på fasta.

Piteå hakar för övrigt på i toppen. Vinner man hängmatchen mot LB07 kommer laget upp jämsides med Rosengård. Norrbottningarna tänker vara med i guldracet även i år.

Omgången inleddes med V-derbyt mellan Växjö och Vittsjö. En match som slutade 1–1 efter att Vittsjö skapat klart mest, men där Växjö fortsätter vara svårslaget på hemmaplan.

I matchen mellan Djurgården och Kristianstad gjorde damallsvenskans målfarligaste back, Therese Ivarsson, båda målen. Sett till klippet med höjdpunkter var den skånska segern i sin ordning, även om hemmalaget också verkar vara värt ett mål.

Apropå Djurgården undrar jag om inte Daniel Brodin:s flytt till schweziska Fribourg-Gottéron innebär att klubben kan glömma att få tillbaka Emilia Brodin i spel?

Omgången avslutades i måndags med mötet Linköping–Kif Örebro. Där vann LFC med 4–1 efter att gästernas målvakt Danielle Rice gjort en megatavla direkt i matchupptakten. Så får inte en nykomling agera om man skall kunna sno poäng borta mot någon av seriens tunga lag. Å andra sidan är det kanske bättre att göra sådana misstag mot tippade topplag än mot motståndare man på förhand skall ha större chans att vinna mot.

Segern tar upp LFC till andraplatsen. Jag tror dock att de petas ner till tredje när alla lag har spelat fyra omgångar. Och frågan är vilken kvalitet årets Linköpingslag håller.

Jag fick ju mycket kritik när jag tippade det på sjätte plats. Om jag vetat det jag vet nu när jag tippade skulle jag nog lyft laget några placeringar. Men känslan är fortsatt att årets LFC fortsatt är svårbedömt. Det kommer att bli väldigt spännande att se hur laget klarar vårens två sista matcher, de mot Kristianstad och Rosengård.

Persson: första svenskan i portugisiska ligan

Nathalie Persson

I går kom nyheten att Nathalie Persson lämnar Göteborg mitt i guldstriden. Hon går till den klubb vi i Sverige kallar Sporting Lissabon och blir således vår första spelare i den portugisiska ligan.

Persson, eller Hoff Persson som det står på svenskfotboll.se, var förstaalternativ som vänsterback i Göteborg när damallsvenskan startade. Men på senare tid har hon blivit utkonkurrerad av Catrine Johansson.

I de sex allsvenska matcherna sedan sommaruppehållet har Persson bara fått göra tre korta inhopp på fem, 19 respektive fyra minuter. Således kan man förstå att hon tar chansen när den Lissabonklubb som egentligen heter Sporting Clube de Portugal hörde av sig.

Portugisisk damfotboll är på stark frammarsch, och även om ligan ännu inte utmärker sig så är Sporting en hyfsat konkurrenskraftig klubb. Man åkte ur Champions League i gruppspelet mot norska Avaldsnes. Sporting ledde med 2–1, men föll med 3–2 efter norskt segermål i 89:e minuten. Sett till matchstatistiken var det jämnt, 5–4 till Sporting i avslut mot mål.

I laguppställningen noteras flera portugisiska landslagsspelare, som Patricia Morais, Ana Borges, Carole Costa och Sverigebekanta Carolina Mendes.

Carolina Mendes och Fransisco Neto

Det verkar av pressreleasen som att Göteborg har fått betalt för Persson, och ur den aspekten är det lätt att förstå att man släpper kantspelaren trots att man är mitt inne i en guldstrid.

Samtidigt känns Göteborgs backbesättning något tunn. Utöver de fyra startbackarna Emma Koivisto, Taylor Leach, Beata Kollmats och Catrine Johansson har man bara Emma Pennsäter och oprövade 17-åringen Felicia de Feo. Savannah Levin ingår även i truppen, men är långtidsskadad.

Med Persson i Portugal finns det anledning att uppdatera min lista över svenska spelare i utländska toppligor. Den ser ut så här:

England (5)
Arsenal: Jessica Samuelsson
Brighton: Amanda Nildén
Chelsea: Hedvig Lindahl, Magdalena Eriksson och Jonna Andersson

Italien (5)
Verona: Julia Molin
Fiorentina: Stephanie Öhrström
Florentia: Jenny Hjohlmann
Juventus: Petronella Ekroth
Sassuolo: Saga Fredriksson

Frankrike (4,5)
Montpellier: Linda Sembrant, Sofia Jakobsson och Stina Blackstenius
PSG: Emma Berglund
I PSG har vi även Annahita Zamanian, som ju är uppvuxen och fotbollsfostrad i Sverige, men inte är svensk medborgare, och som hittills har spelat sin landslagsfotboll för Frankrike.

Tyskland (3)
Bayern München: Fridolina Rolfö
Turbine Potsdam: Amanda Ilestedt
Wolfsburg: Nilla Fischer

Norge (2)
Lyn: Mimmi Löfwenius
Röa: Kristin Carlsson

Finland (2)
Åland United: Sara Nordin och Emelie Johansson

Island (2)
Grindavik: Malin Reuterwall
Thor/KA: Johanna Henriksson

Kina (1)
Beijing: Marija Banusic

Danmark (1)
Bröndby: Sofie Sundqvist

Grekland (1)
Elpides Karditsas: Hanna Spets 

Portugal (1)
Sporting: Nathalie Persson

Om jag har missat någon välkomnar jag att ni fyller på listan.

Apropå Portugal tog förbundskapten Peter Gerhardsson upp landet som ett exempel på en nation med explosionsartad utveckling inom damfotbollen. Han såg en jätteförändring bara på ett års tid.

Just Gerhardsson håller presskonferens 14.00. Då får vi se hur han formerar sin trupp till kommande träningsmatcher. Gissningen är att några etablerade spelare vilas och att det blir plats för några nya ansikten. Exempelvis är det här den typen av matcher som Nilla Fischer numera brukar stå över.

Ett litet nedslag på Valhalla

Under tidig lördagseftermiddag släppte jag OS och tog en sväng till Valhalla där Göteborg tog emot LB07 i Svenska cupens gruppspel. Det var en match som Göteborg vann klart rättvist med 2–0.

På grund av skidskytte missade jag de första tio minuterna. När jag anlände tyckte jag att det kändes som att LB hade ett lite bättre grundspel.

Men den sista kvarten av den första halvleken blev det tydligt att Göteborg var det klart vassare laget och hade lättast att skapa klara målchanser. LB kändes något mer bolltryggt, men saknade spets. Malmölaget ägde således mycket boll, men hade väldigt svårt att skapa målchanser. 2–0 i paus var till slut i underkant. Och även efter paus var det hemmalaget som skapade flest klara chanser.

Göteborg kan ha något spännande på gång. Man saknade ett par spelare, men såg ändå bättre ut än i fjol. I den andra halvleken satt jag och lyssnade på nye tränaren Marcus Lantz. Jag hade hört att han är en tränare som skriker konstant, och som vill radiostyra sina spelare. Men så upplevde jag det inte. Visst ropade han en hel del, men det kändes inte som radiostyrning, mer som konstruktiva tips. Och när hans lag började tappa det centrala mittfältet en bit in i den andra halvleken var han snabb att ändra från 4–4–1–1 till 4–1–4–1, vilket skapade stabilitet.

På spelarsidan var den nya finländska högerbacken Emma Koivisto en intressant bekantskap. Hon sattes väl inte på några defensiva prov, men jag gillade hennes placeringsförmåga och offensivt var hon både konstruktiv och passningssäker.

Apropå ytterbackar undrar jag om inte Nathalie Persson har hamnat rätt som vänsterback. Det blir spännande att följa hennes utveckling där.

Hos Göteborg glänste Elin Rubensson i den första halvleken. Hon försvann lite i den andra, men är helt tydligt en klasspelare. Däremot var jag lite besviken på Julia Roddar, som i och för sig var inblandad i 1–0-målet. Men totalt sett kändes inte förvärvet från Kvarnsveden som en landslagsaktuell mittfältare i dag. Hon förlorade närkamper och kändes lite vilsen i sin roll. Men hon är ju ny i Göteborg och ska förstås få lite tid på sig att hitta sin roll i laget.

I dag överglänstes dock Roddar av LB:s Anna Welin. Det är för övrigt en spelare som jag tycker borde vara med i landslagsdiskussionen. Hon har emot sig att hon är lite långsam ibland, men hon har å andra sidan väldigt många positiva egenskaper. Hon är bolltrygg, passningssäker, svårstoppad när hon kommer med bollen och hon tar dessutom både vältajmade och smarta djupledslöpningar.

Efter matchen pratade jag lite med LB-tränaren Otto Persson. Han tyckte att Welin inte hade någon av sina bättre dagar, och ville inte placera henne i landslaget. Eftersom hon är hans bonusdotter kan jag förstå att han ville sticka ut hakan. Men personligen gillar jag Anna Welin skarpt, och jag tycker att hon borde finnas med i Peter Gerhardsson:s funderingar.

I övrigt trodde tränare Persson att hans lag kan bli bättre än i fjol när man har alla spelare på plats. Ännu saknar man bland annat Hanna Terry, som är en av de spelare som skall ge laget ett bättre djupledsspel och bättre spets.

Jag stötte även på Jennifer Falk, och kollade läget med henne. Det lät lovande. För i går gjorde hon sin första riktiga fotbollsträning efter smällen. Hon har haft 9,5 månader utan fullträning. Det kändes bra, men hon vågade inte ropa hej ännu.

Om vi kollar lördagens cupresultat konstateras att det blir rena gruppfinaler, alltså ett slags kvartsfinaler, i flera grupper. Linköping–Göteborg blir en sådan. Där är lagen exakt jämsides. Båda har sex poäng och 8–0 i målskillnad. Linköping vann nämligen med 5–0 mot Lidköping i dag. Målen går att se här.

Det blir även en ren gruppfinal mellan Kvarnsveden och Eskilstuna i sista omgången. Där har United bäst målskillnad och avancerar på kryss. De vann nämligen med 5–0 mot Älvsjö i dag.

Med största sannolikhet blir det även en gruppfinal mellan Kristianstad och Rosengård. Och kanske även mellan Piteå och Djurgården. Men Rosengård och Piteå har kvar sina matcher i den andra gruppspelsomgången. De spelas under söndagen.

Under söndagen är det även den riktiga återstarten i Frauen-Bundesliga. På DFB-tv kan man se Hoffenheim–Wolfsburg klockan 17.00. Tio timmar tidigare är det final i Australiens W-league mellan Sydney FC och Melbourne City.

 

Så här slutar damallsvenskan 2016

Med mindre än ett dygn till avspark har det blivit hög tid att tippa damallsvenskan. Till slut blev det här ett mycket längre inlägg än jag hade tänkt mig. Först var tanken nämligen att jag bara skulle skriva två–tre meningar per lag. Men textmassan växte…

När det gäller övergångar och tänkbara laguppställning hänvisar jag dock till bloggen Spelare 12, som gjort ett jättejobb på den fronten.

Som ni vet brukar damallsvenskan i grunden vara ganska lättippad. Det finns ju liksom en mall för hur man går till väga.

I den mallen placeras Rosengård som vinnare, Linköping som främsta utmanare och fjolårets övriga två topplag Eskilstuna och Piteå på övre halvan. I botten sätter man de båda nykomlingarna – Djurgården och Kvarnsveden – samt Mallbacken. Övriga fem lag hamnar i mitten.

Följer man mallen brukar man hamna ganska rätt. Men utmaningen ligger ju inte i att hamna ganska rätt, utan man vill ju hitta de där lagen som floppar och de som överraskar positivt. Vem som helst kan tippa efter mallen, en expert hittar även något eller några av lagen som bryter mönstret.

Faktum är att jag tycker att det i år är ovanligt många lag som är svåra att kategorisera. Många lag som har haft en väldigt stor genomströmning på spelarsidan – och som kan bli antingen fågel, fisk eller mittemellan.

Ju närmare jag analyserat lagen desto mer har jag för övrigt ritat om den där mallen jag nyss berättade om. I mitt slutgiltiga tips delas serien in så här: två lag slåss om guldet, fem lag slåss om övriga topplaceringar och fem lag kämpar för att hänga kvar.

Innan vi går in på detaljerna vill jag bara påminna om att det enda man kan vara säker på när man sätter ihop ett sådant här tips är att det inte kommer att slå in. Men, men. Här är ändå ett försök. Så här tror jag att damallsvenskan 2016 slutar:

 Gaelle Enganamouit

Gaelle Enganamouit

1) FC Rosengård
Bästa nyförvärv: Gaelle Enganamouit.
Tyngsta förlust: Inga riktigt tunga efter säsongen, men tappade ju Anja Mittag och Ramona Bachmann efter VM i fjol.
Placering i fjol: Etta

Som jag ser det är Rosengård den enda rimliga guldfavoriten. Klubben och laget visade enorm styrka i fjol när man vann serien trots en strulig sommar. FC Rosengård har en väl inarbetad vinnarkultur och man visade mot Frankfurt att man nu börjar komma mycket nära lagen i Europatoppen.

Man gjorde det med ett spel som bör funka väldigt bra även i damallsvenskan. Tränare Jack Majgaard Jensen har styrt upp försvarsspelet till hög internationell nivå. Ett sådant försvarsspel ger en stabil grund att utgå ifrån. Att man dessutom har mängder av matchvinnare i offensiven gör inte favorittrycket mindre.

Det finns ganska många nya spelare i truppen, spelare som inte fullt ut är inspelade i laget ännu. Rosengård är redan bra, och de kommer bara att bli bättre och bättre ju längre säsongen går. Minns att de besegrade Linköping i supercupen tidigare i vår, trots att man har ett nytt lag och trots att skadelistan var ganska lång.

Vilka är då svagheterna?

De är inte så många. Det har varit frågetecken på målvaktssidan, men när man nu säkrat upp Sofia Lundgren för hela säsongen känns lagbygget rakt igenom gediget. Och möjligen kommer ju Caroline Seger att ansluta till sommaren.

Som jag ser det är det bara två saker som skulle kunna stoppa Rosengård i år. Antingen en spelarflykt till sommaren likt den i fjol eller ett utökat skadeelände.

FC Rosengård är Sveriges enda fotbollslag som hävdar sig internationellt. De är också mina svenska mästarinnor 2016.

Tove Almqvist

Tove Almqvist

2) Linköpings FC
Bästa nyförvärv: .
Tyngsta förlust: Katie Fraine.
Placering i fjol: Fyra

Många tippar att 2016 är året då Linköping skall ta klivet högst upp på damallsvenskans prispall. Och visst, på pappret har man ett lag som bör kunna utmana Rosengård.

Man har kontinuitet både på tränar- och spelarsidan. Martin Sjögren har under flera år byggt kring det svenska U19-landslag som tog EM-guld 2012. Han har kryddat med toppspelarna från 2015 års U19-Europamästarinnor och några utländska stöttepelare.

Linköping har verkligen ett väldigt bra lag. Högstanivån är jätte-jättehög. Spelare som Pernille Harder, Claudia Neto, Tove Almqvist och Fridolina Rolfö är kreativa och sevärda, Stina Blackstenius har tyngden och så vidare.

Men, och det är ett stort men. Det här Linköpingslaget har inte visat den vinnarinstinkt som krävs. I fjol erbjöds man en jättechans att vinna damallsvenskan – men misslyckades. I fjol gavs man även en jättechans att nå semifinal i Champions League – men misslyckades.

I år pratar man om att bli jämnare. Det är lättare sagt än gjort. Om LFC på allvar skall kunna utmana ett allt stabilare Rosengård får man inte drabbas av måltorka i perioder.

Frågetecken finns även för truppens bredd, framför allt i defensiven. Och vilken nivå håller målvakterna? Båda är oprövade på damallsvensk nivå.

Jag tror att Linköping kommer att spela den mest attraktiva fotbollen i damallsvenskan 2016. Men jag tror tyvärr inte att laget har kapacitet att slå Rosengård i guldstriden, inte i år. Jag skriver tyvärr eftersom jag gärna hade sett att det blivit en riktigt rafflande guldstrid – precis som i fjol. Men jag tror alltså inte att det blir det i år.

Stellan Carlsson

Stellan Carlsson

3) Piteå IF
Bästa nyförvärv: Ellen Löfqvist.
Tyngsta förlust: Pauline Hammarlund.
Placering i fjol: Trea

Att tippa fjolårstrean Piteå som trea låter inte så vågat. Men laget har tappat flera viktiga kuggar från i fjol. Då stod Pauline Hammarlund (Göteborg), Hanna Pettersson (korsbandsskadad) och Elin Johansson (Kif Örebro) för en stor del av lagets offensiva spets. Dessutom har man tappat viktiga Emilia Appelqvist (Djurgården) på mittfältet och talangfulla Lotta Ökvist (Umeå) i backlinjen.

Ändå tror jag att Piteå kommer att stå sig starkt även i år. Inte minst har man en av seriens mest intressanta ytterbackar i Ronja Aronsson. En annan intressant ytterback är, eller snarare var, Elin Bragnum, ny från AIK. I år är hon tänkt som mittfältare i PIF.

Tränare Stellan Carlsson har visat förr att han är en utmärkt lagbyggare. Hans Piteå bygger mer på ett stabilt grundspel än på enskilda spelare, även om mycket de facto hänger på fantastiska Faith Ikidi i mittförsvaret. Och minns att många satte ett stort frågetecken för offensiven även inför fjolårets säsong.

Nya forwardsparet Tempest-Marie Norlin och Felicia Karlsson känns intressant. Det kommer garanterat att gå fort när Piteå ställer om till offensiv. Och på mitten är Ellen Löfqvist en mycket intressant ersättare till Appelqvist. Frågan är dock hur många mål Norlin och Karlsson gör. Det svaret känns ovisst, och därför är det en chansning att sätta laget så högt som trea, men jag går på magkänslan här.

Vill man förresten fördjupa sig mer i Piteå IF:s lag finns här en länk till en utmärkt 36-sidig bilaga om laget som Piteå-Tidningen gav ut i veckan. Den är verkligen grym, så även om du inte är intresserad av Piteå IF rekommenderas att klicka på länken och i alla fall kika lite på bilagan.

Marija Banusic

Marija Banusic

4) Eskilstuna United
Bästa nyförvärv: Marija Banusic.
Tyngsta förlust: Petra Larsson/Gaelle Enganamouit.
Placering i fjol: Tvåa

Fjolårstvåan går in i säsongen med många frågetecken. Flera riktigt viktiga pjäser från skrällaget 2015 har lämnat. Frågan är hur stora hål det har blivit efter dem.

Offensivt tror jag att Marija Banusic och Mimmi Larsson tillsammans ganska väl kan fylla ut luckan efter Gaelle Enganamouit.

Men på mittfältet känns det som att Eskilstuna kommer att tappa i kvalitet – framför allt i den defensiva stabiliteten. Man har tappat Petra Johansson – ja, Petra Larsson heter numera så, Sofie Persson och Sara Thunebro. In har Petra Andersson och Ingrid Schjelderup kommit, dessutom har man flyttat ner Olivia Schough.

Spontant tycker jag att man därmed har hamnat på minus på mitten. Men rent namnmässigt är det ändå inte jättestor skillnad. När det nya laget är färdigbyggt kan det säkert bli riktigt bra.

Frågan är då alltså bara när lagbygget blir klart. Jag tror att det kan dröja lite. Därför vågar jag inte sätta Eskilstuna högre än fjärde plats i år.

Det skulle faktiskt förvåna mig lite om de blandade sig i guldstriden även i år. Fast det skulle vara kul. Det är ju alltid kul om lagen med störst publik lyckas. Det mår hela serien bra av.

Clara Markstedt

Clara Markstedt

5) Vittsjö GIK
Bästa nyförvärv: Ngozi Okobi.
Tyngsta förlust: Jane Ross.
Placering i fjol: Nia

I fjol slutade Vittsjö på nionde plats med tre poäng upp till sjunde plats. Sedan dess har man tappat ganska många duktiga spelare.

Det låter ju inte speciellt positivt, men Thomas Mårtensson är en erfaren och smart tränare. Han har värvat intressanta spelare och laget har gjort bra resultat på försäsongen mot de båda danska topplagen.

Vittsjö lag känns väldigt intressant. Man har fått in smarta spelare i Emmi Alanen och Ngozi Okobi samt snabbhet i Rachel Mercik och Clara Markstedt.

Det är förstås ändå en chansning att sätta laget så högt som femma. Men jag har en känsla av att nordskånskorna blir årets positiva överraskning i damallsvenskan.

Jennifer Falk

Jennifer Falk

6) Göteborg FC
Bästa nyförvärv: Pauline Hammarlund.
Tyngsta förlust: Lieke Martens.
Placering i fjol: Sexa

Årets Göteborg är väldigt svårtippat. Jag har flyttat dem fram och tillbaka mellan fjärde och sjätte plats utan att riktigt kunna bestämma mig. Men till slut gick jag på magkänslan, och den är att årets Göteborg känns lite tunt.

Laget har många duktiga offensiva spelare, men jag känner osäkerhet över hur det är med stabiliteten i den nybildade backlinjen. Framför allt sätter jag stora frågetecken för det centrala försvaret, både i backlinjen och på defensivt mittfält. Där har Göteborg vacklat på senare år.

Jag har sett laget en gång under försäsongen, och då såg det inte stabilt ut i defensiven. Det var å andra sidan för ett par månader sedan, så laget kanske har stabiliserats centralt.

Klart är att man har en bättre och bredare målvaktsbesättning än i fjol med Loes Geurts tillbaka från sin skada och Jennifer Falk inhämtad från Mallbacken. Klart är också att man har ett yngre lag.

I fjol var det en hel del oro och gnäll i truppen. När man nu återigen – för tredje året i rad – genomför en stor förändring kanske det äntligen blir ordning.

Personligen tycker jag att det skall bli intressant att följa Freja Hellenberg i mittförsvaret och Elin Rubensson som central mittfältare. Det blir också intressant att se vad Nathalie Persson och Pauline Hammarlund kan uträtta i Göteborg.

Slutligen har det ju ryktats om att Lotta Schelin möjligen skulle kunna flytta hem till Göteborg till sommaren. Om det inträffar vore det förstås ett lyft både för Göteborgs FC och för damallsvenskan som helhet.

Elin Johansson

Elin Johansson

7) Kif Örebro
Bästa nyförvärv: Melissa Tancredi.
Tyngsta förlust: Marina Pettersson-Engström.
Placering i fjol: Femma

Örebro är ytterligare ett lag jag flyttat runt på olika positioner i tabellen. Känslan är att laget skulle kunna komma topp fyra, men drabbas man av skador skulle det också kunna sluta bland de fyra sista.

Laget stod för en stark höstspurt i fjol där man vann fyra av de fem sista matcherna i damallsvenskan och sedan stod upp väldigt bra mot PSG i Champions League. Faktum är ju att Kif Örebro lämnade turneringen obesegrat – man föll ju på bortamål efter två kryss.

Sedan dess har man dock tappat ett gäng traditionsbärare i Elin Magnusson, Marina Pettersson Engström, Susanna Lehtinen och Sanna Talonen. Dessutom tvingas man klara sig utan Sarah Michel till följd av en korsbandsskada.

Man har tagit in intressanta nyförvärv som kanadensiska powerforwarden Melissa Tancredi, snabba Elin Johansson och intressanta mexikanska landslagsspelaren Veronica Perez.

Nyförvärven i all ära, den jag är mest spänd på att följa är ändå Michelle De Jongh – damallsvenskans bästa tonåring. Jag tror enormt mycket på henne, hon är en tvåvägsspelare som Pia Sundhage redan borde ha plockat in i sin trupp. Känslan är att De Jongh kommer att få ta tungt ansvar i årets Örebro.

Hanna Folkesson

Hanna Folkesson

8) Umeå IK
Bästa nyförvärv: Hanna Folkesson.
Tyngsta förlust: Elin Landström.
Placering i fjol: Åtta

Klubben har haft en målsättning att ta SM-guld 2017. Det känns tyvärr inte så troligt. Klubben får nog koncentrerar sig på att ens vara kvar i högsta serien till nästa år.

Med en frisk trupp hade jag kunnat tänka mig att placera UIK topp fem. Men det senaste året har präglats av skador, skador och åter skador. På skadelistan just nu finns bland annat Hanna Folkesson, Hanna Glas och Lina Hurtig.

Fortsätter skadeeländet under säsongen finns risken att laget hamnar ytterligare några pinnhål längre ner – man kan alltså till och med åka ut.

Det finns nämligen inga pengar att förstärka med, om det skulle behövas. Man får förlita sig till att den egna talangverksamheten fortsätter att vara framgångsrik.

Och som sagt, börjar de skadade spelarna komma tillbaka är laget som sagt mycket starkt.

Julia Karlernäs

Julia Karlernäs

9) Mallbackens IF Sunne
Bästa nyförvärv: Julia Karlernäs.
Tyngsta förlust: Jennifer Falk.
Placering i fjol: Tio

Klubben från de värmländska skogarna klarade sig kvar i damallsvenskan i fjol med ett måls marginal. Då räddades de av sitt starka hemmafacit. Och av Jennifer Falk och Mimmi Larsson.

Nu har Falk och Larsson lämnat och nästan alla experter placerar Mallbacken på nedflyttningsplats. Det hade jag också – först. 10–0-förlusten i cupmatchen mot Linköping satt i bakhuvudet. Men sedan fick jag ett infall och lyfte Mallbacken en bit över strecket.

Det finns så mycket hjärta i klubben att jag tror att det är möjligt. Visst har man tappat viktiga spelare, men man har också värvat intressant. Nyckeln här är förstås att skotska Lee Alexander fyller ut luckan efter Falk i målet.

I övrigt har man fått tillbaka Julia Karlernäs, en spelare som jag gillar – utrustad med en god grundteknik och fint spelsinne. Dessutom har man hämtat tre spelare från andra sidan jordklotet. Kirsty Yallop vet vi är en duktig damallsvensk spelare. Ytterbacken Anna Green och mittfältaren Tameka Butt är meriterade och kommer att lyfta laget.

Lagets viktigaste spelare i år kan ändå vara forwarden Madelen Janogy. Jag såg henne i cupmötet med division 1-laget Örby i vintras. Det var alltså division 1-motstånd, men känslan var ändå att det här kan bli Janogys år. Är den känslan rätt kan sagan om det allsvenska laget från orten som inte finns på kartan fortsätta ytterligare något år.

Alice Nilsson

Alice Nilsson

10) Kristianstads DFF
Bästa nyförvärv: .
Tyngsta förlust: Susanne Moberg.
Placering i fjol: Sjua

Sjua ifjol, trots att man släppte in näst flest mål. Sånt läckage har man nog inte råd med i år, laget känns nämligen inte alls lika vasst i offensiven.

Tränare Elisabet Gunnarsdottir sa vid den damallsvenska upptaktsträffen att:

”Vi kan slå vilket lag som helst.”

Det är en skön inställning, och den gäller i stor utsträckning hemma på Vilans IP – där är KDFF starkt. Ändå trodde 79 procent av de röstande på nämnd upptaktsträff att Gunnarsdottirs lag skulle hamna i botten av tabellen – dock hade bara 2,3 procent dem på nedflyttning.

Och tittar man på truppen känns den klart svagare än fjolårets. Borta är spelare som Susanne Moberg, Margret Lara Vidarsdottir och Elisa Vidarsdottir. Nyförvärven är långt ifrån lika namnkunniga. Tränare Gunnarsdottir behöver visa fingertoppskänsla i coachningen om laget skall kunna upprepa fjolårets sjundeplats.

De mest intressanta nyheterna i klubben är väl att 22-åriga Alice Nilsson är ny lagkapten samt att man numera spelar i orange tröjor – något som verkar vara ett måste i Kristianstad.

KDFF är alltid svårtippat. Den här gången säger magkänslan att de kommer att få kämpa hårt för kontraktet, men att Ida Guehai ger den tyngd i offensiven som krävs för att stanna på rätt sida strecket. Men skulle Guehai bli skadad – då kan det sluta riktigt illa.

11) Kvarnsvedens IF
Bästa nyförvärv: .
Tyngsta förlust: .
Placering i fjol: Vann elitettan

Det enda rimliga tipset är egentligen att sätta Borlängelaget på jumboplats. Men har kvar i princip det lag som vann elitettan i fjol, och skillnaden mellan damallsvenskan och elitettan är som bekant milsvidd.

Jag har heller aldrig sett Kvarnsveden spela, så min bedömning här är bara gjord utifrån vad jag har läst och hört. Och det är att Kvarnsveden vann elitettan på sin defensiv. Det är lovande, eftersom laget kommer att få ägna sig väldigt mycket åt försvarsspel i år.

Man vann också elitettan för att man har ett otroligt vasst kontringsvapen i Tabitha Chawinga från Malawi. Jag har hört att klubbledningen bara räknar med Chawinga den här säsongen, för man tror att hon kommer att spela i en europeisk toppklubb nästa säsong.

För Kvarnsveden blir det förstås otroligt viktigt att försvarsspelet håller även i damallsvenskan. Dessutom gäller det att Chawinga håller sig frisk samt att laget har kapacitet att ge henne rätt passningar längs med marken – då har Borlängelaget chansen att klara sig kvar.

Från upptaktsträffen gillade jag att man förväntade sig 90 procent löpning och 10 procent fotboll under säsongen. Det låter som att laget är mentalt förberett på vad som komma skall.

Totalt sett har tyvärr Kvarnsveden misslyckats med att synas och höras under vintern. Jag tror att väldigt få sportintresserade svenskar känner till att laget skall spela i damallsvenskan i år. Än färre känner till varifrån Kvarnsveden kommer.

Den uppmärksamhet man har fått har antingen handlat om Chawinga eller Lee Winroth:s fantastiska resultat i marklyft. De senaste dagarna har man dessutom kunnat läsa en del om ett arenakaos, där man eventuellt skulle tvingas spela sina matcher på Domnarsvallen.

Till slut fick klubben dock dispens att spela omgångarna fram till den 1 juni på sin ordinarie hemmaplan, Ljungbergsplanen.

Gudbjörg Gunnarsdottir

Gudbjörg Gunnarsdottir

12) Djurgårdens IF
Bästa nyförvärv: Katrin Schmidt.
Tyngsta förlust: .
Placering i fjol: Tvåa i elitettan

Många experter har satt Djurgården i mitten av tabellen, typ platserna sju till nio. Hela 78 procent av de som röstade på upptaktsträffen hade nykomlingen på säker mark – 45 procent placerade laget i mitten.

Först hade jag också laget högre upp, men så fick jag en känsla. En känsla av att Djurgården på många sätt liknar fjolårets Hammarby, av att Djurgården kan blir årets missräkning i damallsvenskan.

Det som talar för att Djurgården håller sig kvar är att man har värvat rutinerat och smart i centrallinjen. Gudbjörg Gunnarsdottir är en av seriens allra bästa målvakter, kanske den allra bästa. Katrin Schmidt och Emilia Appelqvist lär bilda ett av seriens smartaste och mest arbetssamma innermittfält, på mittfältet har man dessutom kreativa Annika Kukkonen.

Målvakt och mittfält håller mycket god damallsvensk klass. Det som skapade min känsla av att Djurgården kanske ändå inte blir så bra som många tror var när jag kollade på  backlinjen och på lagets forwards. I båda fallen är det rätt profillöst.

För Djurgården känns det otroligt viktigt att nya Sheila van den Bulk är en klippa i mittförsvaret samt att man hittar någon som gör mål. För jag sätter stora frågetecken för forwardsbesättningen.

Nya portugisiskan Carolina Mendes känns intressant, men hennes målfacit från tidigare ligor skrämmer inte. Och håller fjolårets måldrottningar Mia Jalkerud, Madeleine Stegius och Alexandra Höglund i högsta serien?

Om de gör det kan laget nosa på en placering som sexa–sjua. Utgångstipset är dock att Djurgården får det tufft.

* Det var mitt damallsvenska tips för 2016. Innan jag sätter punkt tänkt jag även tippa toppen av skytteligan. Så här slutar den:

1) Gaelle Enganamouit
2) Pernille Harder
3) Natasa Andonova
4) Stina Blackstenius
5) Pauline Hammarlund
6) Tabitha Chawinga
7) Marta
8) Marija Banusic
9) Felicia Karlsson
10) Elin Rubensson

Närmast utanför topp tio hamnar: Jenny Hjohlman, Ida Guehai, Mimmi Larsson, Madelen Janogy och Ogonna Chukwudi. Kommer Lotta Schelin hem i höst kommer hon också att hinna nosa på topp tio.

Slutligen vill jag återigen påminna om att man numera kan följa bloggen via Facebook. Genom att klicka Gilla på sidan får du blogginläggen som länkar där.

Lista: Damallsvenskans största talanger

Det är bara drygt ett dygn till avspark i damallsvenskan. Därmed är det hög tid att presentera de tio tonåringar som ni skall titta extra på i årets damallsvenska.

Det är alltså dags för den tredje och sista delen av Maja Johansson:s talanglistor. Tidigare har vi ju presenterat elitettans 15 största talanger samt platserna 11–20 i damallsvenskan.

Den här gången handlar det om tio i topp i damallsvenskan. Det här är tio spelare med potential att inom något eller några år slå sig in i A-landslaget:

1) Michelle De Jongh, Kif Örebro
Mittfältare, 1997
Dominerade stundtals innermittfältet i Kif Örebro under fjolåret och fick chansen på A-landslagsläger i höstas. En innermittfältare som både är grovjobbare och poängspelare. Allra bäst i en offensiv roll där hon kan hota i djupled samt servera anfallarna med smarta instick.

Nathalie Björn

Nathalie Björn

2) Nathalie Björn, Eskilstuna United
Mittback, 1997
Naturlig ledare som redan spelat ordinarie mittback i allsvenskan i två säsonger. Lämnade AIK för topplaget United inför säsongen. Spelat över 30 flicklandskamper och debuterat i U23-landslaget. Blir en nyckelspelare i vinterns U20-VM.

Ebba Wieder

Ebba Wieder

3) Ebba Wieder, FC Rosengård
Mittfältare, 1998
Fick chansen under hösten (spelade 12 matcher) och imponerade. En playmaker som är allra bäst i nummer tio-rollen. Bildade under tidig försäsong innermittfält med Sara Björk Gunnarsdottir.

Ronja Aronsson

Ronja Aronsson

4) Ronja Aronsson, Piteå IF
Ytterback, 1997
Gjorde debut i allsvenskan som anfallare när hon var 13 år. Har skolats om till ytterback och gör nu sin tredje A-lagssäsong. Modig och spelskicklig med en fin högerfot.

5) Maja Göthberg, Kopparbergs/Göteborg FC
Ytterback, 1997
Offensiv ytterback som lämnade Hovås Billdal (elitettan) för KGFC. Haft en fin utveckling under de senaste åren och spelat till sig en startplats i U20-landslaget. Kvick med boll och kan spela både som ytterback och yttermittfältare på båda kanterna.

Sarah Mellouk

Sarah Mellouk

6) Sarah Mellouk, Umeå IK
Mittfältare, 1998
Har börjat hitta formen som hon hade då hon slog igenom i Rosengård. Har en enorm potential och blir en viktig spelare i årets UIK. Mångsidig innermittfältare utan direkta svagheter.

Rebecka Blomqvist

Rebecka Blomqvist

7) Rebecka Blomqvist, Kopparbergs/Göteborg FC
Forward, 1997
Hårt arbetande anfallare som är lika bra defensivt som offensivt. Spelade 17 matcher för KGFC under fjolåret och har under försäsongen bildat anfallspar med Sara Lindén när Pauline Hammarlund har varit i väg med landslaget. Har visat fin målform 2016 i både klubb- och landslag.

Nathalie Persson

Nathalie Persson

8) Nathalie Persson, Kopparbergs/Göteborg FC
Yttermittfältare, 1997
Haft en jättefin utveckling de senaste åren – men fick inte tillräckligt med speltid i Rosengård. Får nu en större roll i KGFC. Snabb, teknisk och bra i djupled.

Johanna Rytting Kaneryd

Johanna Rytting Kaneryd

9) Johanna Rytting Kaneryd, Djurgårdens IF
Mittfältare, 1997
Supertalang som skrev A-lagskontrakt med Tyresö som 15-åring. Har stannat av lite i utvecklingen – men kan mycket väl få sitt stora genombrott i DIF. Kvick och teknisk innermittfältare med bra blick.

10) Ellen Löfqvist, Piteå IF
Mittfältare, 1997
Lämnade nyblivna elitettanlaget Sundsvall för Piteå och allsvenskan. Fysiskt stark defensiv mittfältare som är bra på huvudet. En slitvarg som alltid ger 100 procent. Var en av nyckelspelarna i det F19-lag som vann EM-guld förra sommaren.

Oj vad Linköping imponerade

Jag kikade in på Valhalla i går för att se cupmötet mellan Göteborg och Linköping. När jag kom dit blev jag lite besviken när jag såg att varken Jessica Samuelsson eller Pernille Harder fanns med i LFC:s trupp.

Men det var också den enda besvikelse jag kände som var kopplad till Linköping. För oj vad laget imponerade. Jag vet inte när jag såg Göteborg bli så överkört på hemmaplan senast. Kanske att jag aldrig sett det.

Det var nämligen klasskillnad. Linköpings spelare var större, starkare och bättre bollspelare. Det kändes lite som ett seniorlag mot ett U20-lag. Och det kunde ha blivit betydligt större siffror än 0–3, även om Göteborg också kunde ha gjort något mål – man skapade faktiskt ett par heta målchanser.

Men ändå, om jag varit Göteborgsledare skulle jag varit bekymrad. Jag såg på klubbens hemsida att tränare Stefan Rehn sa så här efter matchen:

”Jag tror det var bra att få möta ett av de förmodade topplagen redan nu. Nu fick vi lära oss vad som krävs för att mäta oss med de bästa lagen i serien.”

Min tanke när jag lämnade Valhalla var att det krävs förstärkningar i Göteborg om de ens skall kunna drömma om en placering topp tre. Sannolikt behöver man både en rejäl mittback och en stabil innermittfältare – även om behovet på mittfältet känns störst.

Göteborg startade för övrigt så här: Loes GeurtsMaja Göthberg, Beata Kollmats, Freja Hellenberg, Elin LandströmElin Rubensson, Filippa Curmark, Andrine Hegerberg, Nathalie PerssonPauline Hammarlund, Sara Lindén.

Man har alltså en ny elva i år igen. När jag kom hem efter matchen roade jag mig med att kolla vilka tio spelare som spelat flest damallsvenska matcher för Göteborg varje år de senaste tre åren. Ingen av de tio från 2013 fanns med i dagens elva, och bara två från 2014 och tre från 2015.

Även om fler finns kvar i truppen kan man ändå konstatera att Göteborg har haft en makalös genomströmning i truppen de senaste 2,5 åren. Nu är det ju februari och mycket kan förändras, men just nu känns det som att årets Göteborgslag kommer att få kämpa för att bli ett lag för övre tabellhalvan.

Om någon förresten är nyfiken på vilka spelare som gjort flest damallsvenska matcher i Göteborg de senaste tre säsongerna finns listan här:

2013:
22 matcher: Marlene Sjöberg, Marie Hammarström.
21: Kristin Hammarström, Olivia Schough.
20: Catrine Johansson, Yael Averbuch, Anna Ahlstrand, Stina Segerström.
19: Anita Asante, Jessica Landström.

2014:
20: Andrine Hegerberg, Sabrina Viguier, Sjöberg, Manon Melis.
19: Loes Guerts, Kathlene Fernström.
18: Johansson, Annica Sjölund, Lieke Martens.
17: Sofia Skog.

2015:
22: Sjöberg, Hegerberg.
21: Sara Lindén, Melis.
20: Fernström.
19: Arna Asgrimsdottir.
18: Elin Rubensson, Martens.
17: Adelina Engman, Rebecka Blomqvist.

Medan Göteborg flera gånger de senaste åren har försökt bygga om sitt lag från grunden har Linköping haft ganska stor kontinuitet i sin trupp. Och så bra som LFC var i går, så bra har jag aldrig sett dem förr. Det var så stabilt, så kontrollerat.

Om jag inte hade vetat att östgötskorna i omgångar de senaste åren har drabbats av extrem måltorka skulle jag redan nu utropa dem som guldfavoriter. Visst, jag är medveten om att Rosengård har en minst lika stark trupp, men det känns som att Linköping just nu ligger före i lagbygget.

I går satt Renee Slegers, Pernille Harder och Jessica Samuelsson på bänkraden framför mig på läktaren. Ändå var det inte många Göteborgsspelare som hade platsat i Linköpings startelva. Jag hade nog bara tagit med en.

Vad var det då som imponerade så på mig? Framför allt helheten, alltså den defensiva stabiliteten och det faktum att Linköping nästan hela tiden var farligt när man anföll.

Men jag imponerade även av flera individuella spelarinsatser. Inför säsongen hade jag ett stort frågetecken för målvakten Cajsa Andersson. I går imponerade hon på mig. Hon gjorde en makalös räddning på ett närskott från Nathalie Persson vid ställningen 0–1 och hon kom ut bra och avstyrde ytterligare ett par bra Göteborgslägen.

I backlinjen spelade Alexandra Lindberg, Janni Arnth, Magdalena Ericsson och Jonna Andersson. Alla var bra. Bäst var Ericsson – hon var närmast felfri. Jag hade inte sett henne live som mittback förr. Men det jag såg gjorde mig väldigt glad, för gårdagens prestation höll definitivt landslagsnivå. Ericsson spelade sig ur situationerna och hon överglänste Göteborgs landslagsmittback Freja Hellenberg ganska rejält. Hellenberg var förresten ok, men gav mig inga landslagsvibbar.

Mittfältet ägde Claudia Neto. Hon är inte bara en fantastiskt bolltrygg och passningssäker lirare, hon är även en duktig bollvinnare. En klippa helt enkelt. Och faktiskt exakt den spelartyp Göteborg skulle behöva på sitt mittfält.
Utöver Neto spelade Emma Lennartsson och Tove Almqvist på mitten. Almqvist gjorde första målet och är intressant. Stundtals spelar hon i och för sig med väldigt små marginaler och tar på så sätt farliga risker.
Det hindrar inte att jag tycker att hon borde vara väldigt nära Pia Sundhage:s landslag. För Almqvist är en spelare som kan avgöra matcher med sina öppnande passningar. Hon känns som en sådan joker man gärna skulle vilja kunna släppa in från bänken om man hamnat i underläge.

Så till forwardstrion. Där spelade alltid lika stabila Kristine Minde ihop med Stina Blackstenius (ett mål och ett assist) och Fridolina Rolfö. Rolfö, som ser riktigt stark ut den här våren. I går var hon stundtals fullkomligt lysande. Rörlig, bollsäker, stark och smart. Det var bara målen som saknades, hon skapade sig definitivt chanser för att göra både ett, två eller tre.

För mig var Rolfö planens klart bästa forward, även om både Minde och Blackstenius också var bra. I Göteborg visade Pauline Hammarlund klass vid några tillfällen, men tyvärr minns man mest att hon gjorde självmål på hörna (0–2-målet) – även om jag på plats trodde att det var en annan göteborgare som var skyldig…

Och som sagt. Till detta Linköping kan man lägga Slegers, Harder, Samuelsson, Mariann Gajhede Knutsen och Vera Dyatel. Tränare Martin Sjögren kan få angenäma problem framöver om/när alla blir friska.

Jag bytte förresten några ord vardera med Harder och Samuelsson. Harder var spelsugen, men förklarade att hon tvingats vila till följd av en befarad hjärnskakning på fredagens träning. På den träningen gick Samuelsson för fullt för första gången sedan hon fick skadeproblem. Trots det vågade hon inte tro på en plats i OS-kvaltruppen. Samuelsson sa:

”Jag hade nog behövt spela i dag för att komma med.”

Däremot spelade alltså Elin Rubensson för Göteborg. Det syntes att hon var matchovan, men några gånger blixtrade hon till. Framför allt minns man det läckra förarbetet till Nathalie Perssons jättechans. Rubensson byttes ut efter 85 minuter. Det hindrar inte det faktum att hon borde ha övertaget i kampen om den sista backplatsen i Sundhages OS-kvaltrupp.

Pia Sundhage var förresten i Tyskland i går och kollade in Nilla Fischer i Wolfsburgs seriefinal mot Bayern München. Jag hann bara se kortare fragment av matchen, som slutade 1–1. Av det jag såg tyckte jag Fischer såg stabil ut, och hade ett bra passningsspel. Det var en väldigt stängd match.

Den som imponerade mest i offensiven var dock norska Caroline Graham Hansen – hon såg oroväckande kvick och pigg ut. Det var också hon som spelade fram till Tessa Wullaert:s kvittering i 90:e minuten. Se höjdpunkter från matchen här.