Etikettarkiv: Julie Ertz (tidigare Johnston)

Ranking: Damallsvenskans fem bästa spelare

Publicerad den av
16

Snart är en fjärdedel av damallsvenskan spelad, det är den i halvtid i den sjätte omgången.

Men redan nu när nästan fem omgångar är klara börjar serien sätta sig. Det har börjat utkristallisera sig fyra topp-, fem mitten- och tre bottenlag. Det är naturligtvis fortfarande tidigt i serien, och det kommer att ske vissa omkastningar.

Vi har dock kvartetten Linköping, Rosengård, Piteå och Göteborg i toppen. Alla de lagen har visat god stabilitet, och känslan är att det är mellan de fyra som kampen om de tre Champions Leagueplatserna kommer att stå. Kanske att Eskilstuna och Kristianstad också kan utmana. Men de har redan lämnat en lucka uppåt, en lucka som kan bli tuff att täppa till.

I dag såg jag Linköping ta en stabil 1–0-seger i nyckelmatchen mot Eskilstuna. LFC ägde den första halvleken, och försvarade sin ledning i den andra. Linköping har imponerat med stabilitet så här långt. Dagens seger visar att laget på allvar tänker utmana i toppen.

Linköpings segermål var en högklassig prestation av Frida Maanum, som stillastående hängde upp bollen i krysset. Maanum har lyst hittills i damallsvenskan, och hon fick mig att sätta ihop en topplista över seriens bästa spelare så här långt.

Här är min ranking över damallsvenskans bästa spelare efter 29 matcher:

Frida Leonhardsen Maanum

1) Frida Maanum, Linköping

Står bokförd för tre mål och två assist, och är inblandad i det mesta i LFC:s offensiv. Har en lysande bollbehandling och grym speluppfattning. Det ser så enkelt ut när Maanum spelar. Men exempelvis dagens mål är allt annat än enkelt. Klar etta på den här listan.

Faith Ikidi

2) Faith Ikidi, Piteå

Hösten 2018 skrev jag att Ikidi hade nått zenit, och var på nedgång. Hittills den här säsongen har hon med eftertryck visat att jag var fel ute. Nigeriansk-svenskan dominerar som aldrig förr i Piteås mittförsvar.

Loreta Kullashi

3) Loreta Kullashi, Eskilstuna

Fem mål på fem matcher är imponerande. Men Kullashi är mer än bara en avslutare. I dag hade hon en lysande framspelning till Eskilstunas bästa kvitteringschans. Kullashi har inlett serien med precis den smartness som man hoppats att hon skall visa.

4) Ebere Orji, Linköping

Det känns farligt varje gång Orji får bollen rättvänd. Fem mål har hon gjort. Hon är farligast i djupled, men hon har visat att hon även kan slå till på andra sätt. Nickmålet mot Piteå var exempelvis lite av ett konstnummer. Orji är seriens stora sensation så här långt.

Emma Koivisto

5) Emma Koivisto, Göteborg

Göteborgs finska evighetsmaskin lär sedan länge vara inne på sitt andra marathon i årets seriespel. Men den finländska kantspelaren är inte bara löpstark. Hennes inspel och inlägg gör henne även till ett utmärkt anfallsvapen. Och hon har varit grymt bra så här långt i år.

Det var mina fem i topp. Några andra spelare som fanns med i funderingarna var Emma Kullberg, Emma Holmgren, Julia Zigiotti Olme, Alice Nilsson samt Cornelia Kapocs. Men spontant kändes kvintetten rätt självklar. Av topplagen är Rosengård utan spelare på listan. Men det känns rimligt, då ingen av deras spelare glänst i match efter match.

Parallellt med listan över de fem bästa spelarna gjorde jag även en lista över spelare som har överraskat mig positivt. Orji är tveklöst seriens största sensation. Ändå är hon inte aktuell för den här andra listan.

Utan spelarna här är sådana jag har sett tidigare, och tyckt att de vägt för lätt, eller inte varit så bra som deras rykte. Men samtliga de här fem har i år övertygat mig om deras storhet.

Här är alltså en lista över fem spelare som tagit jättesteg det här året:

Cornelia Kapocs

1) Cornelia Kapocs, Uppsala

20-åringen har varit så bra att jag funderade över att ha med henne på den andra listan. Tidigare när jag sett Kapocs har jag sett en spelare med stor potential, men som inte fått fram sin talang. Men hittills i damallsvenskan har Kapocs glänst. Inte bara att hon gjort två fina mål, hon känns lite som hjärnan bakom Uppsalas anfallsspel.

Emma Östlund

2) Emma Östlund, Örebro

Mittbacken som fyller 20 om någon vecka gjorde inga intryck på mig när jag såg henne i elitettan 2018. Hon missade stora delar av fjolåret på grund av en korsbandsskada. Nu är hon inte bara frisk – hon är en klippa i Örebros mittförsvar. Känns som en trolig kandidat till årets genombrott.

3) Marika Bergman Lundin, Uppsala

Jag har inte sett hennes storhet tidigare. Och jag tänkte faktiskt att det inte kan vara så smart att bygga ett damallsvenskt innermittfält kring henne. Men jag hade fel. 21-åringen har visat att hon är en bra damallsvensk spelare. Bergman Lundin är väldigt nyttig för Uppsala.

Nellie Lilja hinner före Adelina Engman

4) Nellie Lilja, Kif Örebro

Lilja är en spelare där jag tyckt att hennes rykte har varit bättre än hennes prestationer. Men i Örebro tycker jag att 21-åringen håller på att växa ut till den duktiga damallsvenska innermittfältare som många trott att hon skall bli. Hon har varit bra i alla de matcher jag sett Örebro.

Alva Selerud

5) Alva Selerud, Linköping

Ytterligare en spelare som hängt i luften tidigare. Men i år har hon fått större förtroende – och då har 20-åringen vuxit. Nu är hon inte bara med på planen, nu bidrar hon. Hon vågar ta initiativ och visa sin tekniska färdigheter, och sin känsliga vänsterfot.

Det är kul att se spelare växa med förtroende. Och utöver de här fem har vi även några nya spelare som varit positiva överraskningar. I Piteå ser 17-åriga Vilma Koivisto väldigt spännande ut. Hon är bara 17 år, men vågar redan ta för sig. Och hennes högerfot kan vara det vapen vid fasta situationer som laget skriker efter.

Två spelare från lägre divisioner som tagit för sig från start är Linköpings Johanna Alm och Piteås Maja Green. Alm hade i och för sig två farliga hemåtspel i dag. Men totalt sett tycker jag ändå att hon väldigt snabbt klarat av steget från botten av division I till toppen av damallsvenskan. Och Green kändes som någon som Piteå tog in mest för att fylla numerären. Det jag sett av henne är hon redan en god damallsvensk försvarare.

Jag välkomnar både era synpunkter på mina listor, och gärna även förslag på spelare som borde ha varit med. Vilka har jag missat?

Innan jag sätter punkt för i kväll en kort spaning från kvartsfinalspelet i USA:s NWSL. Där blev det bara ett mål på fyra matcher. Upplägget med att inte ha förlängning, utan att köra straffar direkt efter 90 minuter, gjorde kvartsfinalerna till en straffsparkstävling.

De lag som gör upp om titeln är de som slutade fyra, sexa, sjua och åtta i grundserien. Det vill säga Houston Dash, Chicago Red Stars, Sky Blue och Portland Thorns. Sista laget till semifinal var Chicago. Världsmästaren Julie Ertz slog deras första straff, och hon visade verkligen hur en otagbar straff ser ut:

Den stora guiden till VM-semifinalerna

Publicerad den av
7

Det är numera bara fyra lag kvar i kampen om VM-guldet. Tre av de har gått rent genom turneringen. Det fjärde laget är Sverige, som har förlorat mot en annan semifinalist – USA.

Inget av de fyra kvarvarande lagen har tappat poäng mot något av de 20 utslagna. På så sätt kan man ju säga att det är rätt lag som är framme i medaljmatcherna. Jag vet att det även går att resonera på andra sätt, men det faktum att ingen av de fyra semifinalisterna har tappat poäng mot något utslaget lag är ganska ovanligt.

I kvartsfinalen försvann värdnationen Frankrike, vilket sannolikt innebär att intresset för mästerskapet sjunker på fransk mark. Men intresset hjälps upp av att det sannolikt är de fyra nationer med störst tillrest supporterskara som har tagit sig fram till matcherna i Lyon.

Att USA, Nederländerna och England tillhör de nationer med störst tillrest klack känns självklart, och jag tror alltså att Sverige kan kvala in som lag nummer fyra.

Det faktum att Frankrike åkte i kvartsfinal visade sig följa traditionen. Och då tänker jag inte bara på att fransyskorna har en vana av att missa medalj, utan på att det vanliga har varit att värdnationen i VM just åker ut i kvartsfinal.

Alla värdnationer har nått kvarten, men bara USA har klarat att ta sig längre i ett hemma-VM. Just USA har dessutom tagit medalj i alla de sju tidigare mästerskapen.

Det var lite allmänt om VM. Här är mina bedömningar kring semifinalerna, som båda spelas på Groupama Stadium i Lyon, även känd som Parc Olympique Lyonnais:

Tisdag den 2 juli 21.00:

USA–England 

Odds: 75–25
Världsranking: USA är etta och England är trea.

Troliga startelvor, USA (4–3–3): Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Julie Ertz, Sam Mewis – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.
England (4–2–3–1): Karen Bardsley – Lucy Bronze, Stephanie Houghton, Millie Bright, Demi Stokes – Jill Scott, Kheira Walsh – Nikita Parris, Fran Kirby, Toni Duggan – Ellen White.

Domare: Edina Alves Batista, Brasilien

USA skall vara ett nummer större än England. Men det har varit jämnt mellan lagen på senare år. Fem möten de senaste 4,5 åren har slutat med tre amerikanska 1–0-segrar, en engelsk 1–0-seger och så blev det 2–2 i She Believes Cup i mars.

Prognosen säger att det kommer att vara varmt i Lyon även kommande vecka. Temperaturen skall nå över 30 grader alla dagar. Nu spelas ju semifinalerna så sent som 21.00, och då bör det ha sjunkit under 30-strecket.

Oavsett så bör USA ha en fördel i värmen mot övriga lag. Amerikanskorna är ju vana vid att spela i hög värme. Deras liga, NWSL spelas ju mitt i sommaren, med matcher bland annat i heta sydstater.

Hittills i VM har USA rivstartat och tagit en tidig ledning i alla matcher. Och när USA har gjort första målet har de aldrig förlorat en VM-match. Det gäller alltså för England att stå emot i matchupptakten.

Det gäller även för England att ha kvalitet på sina fasta situationer. USA:s målvakt Alyssa Naeher är bra på att mota skott, men har en svaghet i luftrummet. Hon är även lite osäker på fötterna.

Båda lagen rullade ganska mycket på folk i gruppspelet. Hos England är det bara backarna Lucy Bronze och Steph Houghton som har spelat full tid i all fem matcherna. Jill Scott fick vila tolv minuter i en match. I övrigt ligger alla andra spelare på 360 minuter eller mindre.

I USA är målvakt Naeher den enda med full speltid. Mittbacken Abby Dahlkemper har också spelat i alla fem matcherna, men blivit utbytt i en. I övrigt har samtliga andra spelare vilat minst varsin match.

Det troliga är att båda lagen kommer till spel med samma startelvor som senast. I England har det varit lite variation på vänsterbacksplatsen, men känslan är att Demi Stokes nu har tagit tillbaka den platsen från Alex Greenwood. I USA innebär samma elva att Sam Mewis fortsatt går före Lindsey Horan (uttalas He-ränn).

Samantha Mewis

Det är inte så länge sedan förbundskapten Jill Ellis byggde sitt mittfält tekniska kring Horan. Men nu är alltså Portlandspelaren bänkad. Det är ju dock en hyfsad styrka att kunna ha spelare som Horan och Carli Lloyd att kasta in från bänken.

Noterbart är att tre av de fyra som delar ledningen i skytteligan finns i de här båda lagen. I USA har ju både Alex Morgan och Megan Rapinoe gjort fem mål, lika många har Englands Ellen White och utslagna Australiens Sam Kerr.

Rapinoe har varit het i utslagningsmatcherna, och gjort USA:s fyra senaste mål. Morgan inledde turneringen lysande, men har sedan haft lite skadeproblem. Senast såg hon bra ut ute på planen, men hamnade inte i några avslutningslägen nära mål.

Englands White har kommit till imponerande 13 avslut inne i straffområdet i VM. Det blir spännande att se hur USA:s försvar kan hantera henne.

Jag ser Whites fina målform som Englands största skrällchans i den här semifinalen. Men det rimliga är ändå att det blir som i VM 2015 – USA i final och England i bronsmatch.

 

Onsdag den 1 juli 21.00:

Nederländerna–Sverige

Odds: 60–40
Världsranking: Holland är åtta och Sverige är nia.

Troliga startelvor, Nederländerna (4–2–3–1): Sari van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Dominique Bloodworth, Merel van Dongen – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van de Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.
Sverige (4–4–1–1): Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Elin Rubensson, Caroline Seger, Lina Hurtig – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

Domare: ?

Jag håller Nederländerna som favorit i den här matchen. Framför allt för att laget har visat en enorm effektivitet hittills i VM. De har på olika sätt varit illa ute i flera matcher, men ändå till slut stått där som segrare. Faktum är att laget nu har vunnit elva raka mästerskapsmatcher under ordinarie tid.

I premiären mot Nya Zeeland var det länge motståndarna som hade de vassaste chanserna. Och när matchklockan passerade 90 minuter talade det mesta för mållöst, 0–0. Men i 92:a minuten lyckades man hitta ett segermål.

Mot Japan i åttondelsfinalen var man sedan riktigt illa ute. Japanskorna kvitterade sent i första halvleken, och sista 20 minuterna var det holländska laget utspelat. Dåliga japanska avslut och något vass ingripande från Sari van Veenendaal räddade laget. Och i slutminuterna lyckades man sedan vinna på en tveksamt dömd straff.

Senast mot Italien var italienskorna bäst i den första halvleken. Men efter paus visade Nederländerna klass och vann till slut hur säkert som helst. Kanske är det ett tecken på att laget håller på att växla upp även spelmässigt.

Offensivt har mycket hittills handlat om skyttedrottningen Vivianne Miedema. Hon står på tre mål, men ligger bakom många fler. Miedema fyller 23 år den 15 juli och har ett fullständigt makalöst målfacit på seniornivå för att vara så ung. Sedan den här tweeten har hon även gjort sitt 61:a landslagsmål:

Det är i första hand Miedema det svenska försvaret måste ha koll på. Men det går inte att koncentrera sig för mycket på toppforwarden. För på kanterna finns ju starka duon Shanice vad de Sanden och Lieke Martens. De båda var fantastiska i EM för två år sedan. Den formen har de inte nått hittills i VM.

Shanice van de Sanden

van de Sanden är fortsatt blixtsnabb, men har inte haft samma höga kvalitet på sina inlägg och inspel som hon hade för två år sedan. Martens brukar vara makalöst vass när hon skär in i planen och avslutar mot bortre hörnet. Ännu så länge har vi dock inte fått se något sådant mål i VM. Och för svensk del får Martens gärna vänta tills helgen.

I övrigt bör Sverige undvika att dra på sig för många fasta situationer nära mål. Sherida Spitse har nämligen en väldigt skön känsla i sin högerfot. Hittills har hon bara fått två skott på mål under VM, men hon har stått för fyra assist – flest av alla i VM.

Sherida Spitse

Nederländerna, eller Holland som de själva säger, är ett väldigt jobbigt lag att möta. De har stora defensiva brister, men kompenserar med grym anfallsstyrka. Och det är svårt att veta hur högt man skall ställa sig. Står man högt blir det ju ytor för blixtsnabba van de Sanden. Står man för lågt har sylvassa Miedema nära till målet.

För svensk del kommer mycket att handla om att störa den holländska uppspelsfasen, så att deras vassa anfallare in får rätt bollar att jobba med. Kan man få passningsläggarna Spitse och Jackie Groenen att falla långt tillbaka i planen är mycket vunnet. Men om Spitse får stå och måtta sina fina långpassningar högt upp i planen, och om Groenen får göra sina instick – då är Sverige illa ute.

Det blir alltså viktigt att testa den orange backlinjen så mycket som möjligt. Där finns alltså brister, både i snabbhet och i positionsspel. Högerbacken Desiree van Lunteren är egentligen en offensiv spelare, vilket ofta märks i hennes defensiva tajming. På vänsterbacken skadade sig ordinarie Kika van Es i genrepet, och där tycker jag inte att vikarien Merel van Dongen håller samma höga nivå. Mittbacken Stefanie van der Gragt är väldigt stark i luftrummet, men har brister längs marken.

Kan Sofia Jakobsson och Stina Blackstenius vara lika pigga och heta som senast så kommer det att finnas ytor att anfalla på.

Lina Hurtig

I den här matchen har vi tyvärr semifinalernas enda avstängning. Det är som bekant svenska Fridolina Rolfö som missar semifinalen till följd av två gula kort tidigare i turneringen. Jag tror att Lina Hurtig får Rolfös plats i startelvan. Hurtig är den offensiva bänkspelare som känts närmast startelvan, och som har fått speltid i alla fem matcherna.

I övrigt talar det mesta för att båda lagen kommer till spel med samma spelare som i kvartsfinalerna. Nilla Fischer gick ju av med kramp mot Tyskland, men det skall just bara ha handlat om kramp – så hon skall vara spelklar.

Det här är ju en repris på den kvartsfinal från EM 2017, där Pia Sundhage:s tid som svensk förbundskapten tog slut. Det var en match där Holland vann klart rättvist. 2017 vann de orange lejonhonorna även mot Sverige i Algarve cup, den gången med 1–0.

Året innan vann Sverige med 1–1 i OS-kvalet. Ja, det var faktiskt en vinst eftersom Sverige avancerade till OS på kryss. Ni minns kanske hur Olivia Schough snappade upp ett misslyckat bakåtpass och blev stor matchvinnare den gången. Ni minns kanske också hur Vivianne Miedema fick ett fritt läge på övertid, men sköt över.

Senaste gången Sverige gjorde fler mål än Nederländerna i en match var i det åskdrabbade VM-genrepet 2015. Då slutade det 2–1. Samma siffror blev det 2012, i Thomas Dennerby:s sista landskamp som svensk förbundskapten.

Lagen skulle också ha mötts i final i Algarve cup förra året. Men den matchen regnade bort. Det har alltså varit fördel Holland de senaste åren. Men kunde Sverige skrämma bort Tysklandsspöket borde det inte vara omöjligt att även vinna mot ett orange lejon?

USA till semifinal – och Storbritannien till OS

Publicerad den av
5

USA vann stormatchen mot Frankrike med 2–1. Personligen tyckte jag faktiskt att skillnaden mellan lagen var större än så. USA hade nämligen god kontroll på den här matchen från start.

Amerikanskorna fick hål på fransyskorna direkt – Megan Rapinoe på frispark efter 4.45. Även om Frankrike hade klart mest bollinnehav kändes det sällan farligt.

Den första halvleken var rätt händelsefattig utöver målet. Målet var den enda målchansen som jag tyckte var värd att anteckna. Vad gäller avslut på mål ledde USA med 5–0, och jag upplevde att laget hade total defensiv kontroll.

I början av den andra halvleken kom Frankrike lite närmare, dock utan att komma till några avslut mot mål. Att det franska laget började känna vittring gjorde ändå USA lite osäkert, om man vidtog en åtgärd som bjöd in fransyskorna ytterligare i matchen.

Efter knappt en kvart drog Jill Ellis nämligen ner Julie Ertz som mittback. Så långt hade Ertz ägt ytan framför den amerikanska backlinjen. Men sista 30 minuterna hittade plötsligt Gaetane Thiney ytor från vilka hon kunde komma med instick.

Nu blev det aldrig riktigt spännande. För Megan Rapinoe gjorde även 2–0 i 65:e minuten, snyggt framspelad av Alex Morgan och Tobin Heath. Rapinoe tycktes inte ha påverkats speciellt mycket av veckans ordväxling med president Donald Trump. Och om Rapinoes spel hade påverkats var det bara i positiv riktning. För hon var väldigt bra i matchen.

En fransk anstormning ledde till att Wendie Renard kunde reducera på nick på en inläggsfrispark från Thiney. Det var i minut 81. Under de sista 14 minuterna hade sedan inte Frankrike en enda målchans.

Dock hade man en boll som träffade Kelley O’Hara:s vänsterarm precis innanför straffområdeslinjen. Den ukrainska domaren Kateryna Monzul valde dock att inte blåsa. Och VAR-rummet tyckte inte att Monzul borde ta en extra koll.

Jag tycker att det var ett riktigt domslut. O’Hara hade armen så nära kroppen att det inte bör vara straff. Men i det här världsmästerskapet har ju inte varit entydigt när det skall vara bestraffningsbar hands och när det inte skall vara det.

USA vann för att man var det stabilare och effektivare laget. Noterbart är att Frankrike vann avsluten med 20–10, men USA vann avsluten på mål med 8–5. Skott utanför går sällan i mål…

Frankrike slog nästan dubbelt så många passningar, 375–199, men jag hade 4–3 i målchanser till USA. Amerikanskorna gjorde dessutom ett tredje mål, som dock dömdes bort för knapp offside. För det såg inte ut som att Crystal Dunn var mer än någon centimeter på fel sida när hon spelade fram Heath.

En intressant detalj var att Sam Mewis återigen fick chansen på det amerikanska mittfältet på Lindsey Horan:s bekostnad. Mewis gjorde en bra första halvlek, men sprang helt vilse vid det franska målet. Där föll hon alldeles för tidigt, och upphävde därmed offsiden på Renard. Som tack för missen blev Mewis utbytt redan innan USA hann ha avspark.

Det är möjligt, och till och med troligt, att bytet var planerat i förväg. Men det såg hårt ut att byta ut henne direkt efter att hon gjort ett svårt misstag.

I och med segern håller USA sviten med att minst gå till semifinal i VM levande. I semifinalen på tisdag möter man England, en match där amerikanskorna är ganska klara favoriter.

Frankrike håller också en svit levande – den jobbiga om att landslaget aldrig tar några mästerskapsmedaljer. Utöver en riktigt imponerande insats i öppningsmatchen tycker jag inte att fransyskorna har varit så bra som jag hade hoppats.

De var illa ute redan mot Brasilien i åttondelsfinalen, och får nu titta på när andra lag gör upp om VM-guldet på fransk mark. För Frankrike är det förstås också en gigantisk käftsmäll att landet missar nästa års OS-turnering. Nästa chans att ta medalj blir alltså därmed EM i England 2021.

Det är ju nu klart att Europas tre OS-platser tas av Storbritannien samt de båda vinnarna i morgondagens semifinaler. Matcherna Nederländerna–Italien och Tyskland–Sverige är samtidigt både VM-kvartsfinaler och direkt avgörande OS-kvalmatcher.

Den stora VM-guiden – grupp F

Publicerad den av
2

Under tisdagskvällen avslutas första omgången i gruppspelet med de båda matcherna i grupp F – Sveriges grupp.

Det är en grupp där USA och Sverige är jättefavoriter att ta de två direktplatserna till åttondelsfinalerna. Motståndarna Chile och Thailand är nämligen högst orutinerade på den största internationella scenen. Här är bloggens genomgång av lagen i grupp F:

Crystal Dunn, Kelley O’Hara och Alyssa Naeher

USA

Världsranking: 1

Guldchans: 25–30 procent

Nyckelspelare: Julie Ertz. Förutom att hon är ett fantastiskt vapen på fasta situationer genom sin hänsynslöshet i nickduellerna är det Ertz som skall lösa balansen på mittfältet. USA har inte förlorat när hon har spelat balansspelare de senaste två åren.

Spelare med Sverigekoppling: Tony Gustavsson är assisterande förbundskapten. Trion Ashlyn Harris, Ali Krieger och Christen Press har tidigare spelat i damallsvenskan för Tyresö. Press har även gjort två sejourer i Göteborg.

Startelva i genrepet (4–3–3): Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Julie Ertz, Samantha Mewis – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.

Kommentar: USA hackade rejält efter VM-guldet 2015. Mycket beroende på att viktiga Lauren Holiday lade av (alldeles för tidigt).

Holiday hade ansvaret för balansen på mittfältet. Och efter hennes sorti blev USA känsligt för kontringar. Efter mycket testande har jobbet att sköta USA:s kontringsskydd gått till tidigare mittbacken Julie Ertz.

Ett jobb hon har löst på ett lysande sätt. Sedan hon i juli 2017 fick rollen som balansspelare på USA:s mittfält har amerikanskorna bara förlorat en landskamp. Och i den var Ertz inte med.

Ertz är ingen speciellt bra passningsspelare. Däremot är hon en riktig pådrivare, en vass närkampsspelare samt att hon har otroligt bra tajming i luftrummet. Därmed är hon ett mycket vasst vapen på fasta situationer. Jag måste säga att jag är riktigt rädd för vilket hot Ertz är mot ett svenskt lag som zonar på fasta.

Framför Ertz har USA massor av talang. Hemma i NWSL vimlar det av fysiska djupledsforwards. Förbundskapten Jill Ellis har dock valt att prioritera tekniska och bollskickliga spelare framför djupledslöpare.

Därmed kommer troligen tekniska Rose Lavelle och smarta Lindsey Horan spela centralt. Lavelle kommer att fungera som speluppläggare. Tanken är väl att hon skall bjuda på sådana här konstnummer:

På kanterna har USA duon Megan Rapinoe och Tobin Heath. Tekniskt briljanta Heath är en viktig kugge i USA:s offensiv. Lagets anfallsspel brukar vara som bäst när hon är på planen.

Noterbart är att USA har två före detta forwards som ytterbackar. I varje fall stämmer det där med före detta i Kelley O’Hara:s fall. Crystal Dunn däremot är fortfarande ofta forward i sitt klubblag North Carolina Courage. Dunn ligger för övrigt på delad andraplats i NWSL:s skytteliga med fyra mål på tre matcher.

Carli Lloyd

USA kommer till Frankrike som världsetta – och ganska klar guldfavorit. Det amerikanska laget har vanan av att vinna – och truppen är bred. Längst upp på topp har man pålitliga målskytten Alex Morgan – mitt tips som VM:s skyttedrottning. Och skulle inte Morgan leverera finns matchvinnarnas matchvinnare på bänken – Carli Lloyd. Efter ett par tunga år tycker jag att 36-åringen sett riktigt pigg ut de senaste månaderna. Jag skulle inte bli förvånad om det är Lloyd som skjuter guldet till USA om en knapp månad.

Jag har ju tippat USA som världsmästare. Jag tror att laget vinner gruppen, och sedan ställs mot Frankrike i kvartsfinal  – en match som känns som en moralisk final. Där tippar jag alltså amerikansk seger, mycket eftersom fransyskorna brukar drabbas av stora darren i kvartsfinaler.

 

Chile

Världsranking: 39

Guldchans: Promillenivå.

Nyckelspelare: Tiane Endler – Chile har en riktig världsmålvakt att luta sig mot.

Spelare med Sverigekoppling: Ingen

Startelva i genrepet (4–5–1): Tiane Endler – Su Helen Galaz, Carla Guerrero, Camila Saez, Rocio Soto – Daniela Zamora, Yanara Aedo, Karen Araya, Francisca Lara, Rosario Balmaceda – Maria José Urrutia.

Kommentar: Chiles La Roja Femiemina har inte vunnit någon match i år. Man har faktiskt inte vunnit en enda landskamp sedan man slog till med en riktig skrällseger, 3–2 mot Australien i november.

 

Det var en match som både Australiens försvar och målvakten Lydia Williams nog helst vill förtränga. Alla Chiles tre mål kom efter australiensiska tavlor.

Tre dagar efter den oväntade chilenska segern möttes lagen igen. Då vann Australien med 5–0 – vilket känns som ett mer rimligt resultat lagen emellan.

Jag har sett Chile några gånger. I de flesta matcherna har de ställt sig högt, och försökt spel med hög press. Det är ett spelande lag, man försöker spela sig ur nästan alla situationer.

Längst bak har man en världsmålvakt i PSG:s Cristiane Endler. Hon ger stabilitet åt en annars ganska svag defensiv. Offensivt är man däremot väldigt duktiga. Laget vimlar av boll- och passningsskickliga spelare som kan bli attraktioner i VM. Några spelare som jag imponerats av är Fransisca Lara (Huelva, Spanien), Yanara Aedo (Washington Spirit, USA) samt de båda skickliga frisparksläggarna från brasilianska Gremio, Karen Araya (högerfot) och Claudia Soto (vänsterfot).

Chile kvalade in via att bli tvåa i fjolårets Copa America, en turnering man hade på hemmaplan. Precis som Argentina är Chile ett lag som sällan spelar landskamper. Laget är inte bokfört för några landskamper alls 2015 och 2016, och man spelade bara fem matcher 2017. Det senaste året har man dock spelat ganska många matcher i uppladdningen inför VM.

I sitt genrep, borta mot Tyskland, visade chilenskorna upp en tajtare defensiv än jag sett tidigare. Då valde laget att backa hem i ett lågt försvarsspel. Följden blev att tyskorna hade svårt att komma till öppna avslut. Tyskland vann med 2–0 efter ett hörnmål av Alexandra Popp och ett misslyckat inlägg från Carolin Simon som seglade in i bortre krysset.

Just defensiva fasta situationer är en svaghet. Endler är stark i luftrummet. Men får man bort bollen från henne gör det att göra saker på fasta mot Chile.

Gissningsvis kommer Chile att spela den typen av lågt försvar mot Sverige och USA i de två öppningsmatcherna. Om man klarar av att hålla nere siffrorna i de matcherna kan det räcka med seger mot Thailand för att ta en plats i åttondelsfinalerna.

Chile är inte helt ofarligt, men det är ändå ett lag Sverige både skall – och brukar vinna mot. Det rimliga är att chilenskorna slutar trea i gruppen, vilket gör att man har viss chans att få spela en slutspelsmatch – vilket vore en stor framgång. Men längre än åttondelsfinal kan jag inte tänka mig att man går.

 

Thailand

Världsranking: 34

Guldchans: Mindre än promillenivå.

Nyckelspelare: Kanjana Sung-Ngoen – den snabba veteranen gör huvuddelen av lagets mål.

Spelare med Sverigekoppling: Sukanya Chor Charoenying och Taneekarn Dangda har båda varit i Östersund i elitettan.

Startelva i genrepet (4–2–3–1): Sukanya Chor Charoenying – Warunee Phetwiset, Natthakarn Chinwong, Pitsamai Somsai, Sunisa Srangthaisong – Pikul Khueanpet, Wilaiporn Boothduang – Kanjana Sung-Ngoen, Silawan Intamee, Rattikan Thongsombut – Suchawadee Nildhamrong.

Kommentar: Thailand och Argentina är turneringens två sämsta lag. I VM 2015 lyckades thailändskorna överraskande vinna mot Elfenbenskusten. Om det skall bli några poäng i år är det i första hand matchen mot Chile som gäller.

För mot USA och Sverige skall Thailand vara chanslöst. Laget har en seger och elva förluster på sina tolv senaste landskamper. Segern kom mot Ungern i slutet av februari.

I genrepet fick man storstryk mot Belgien – 6–1. Där såg det thailändska försvarsspelet långt ifrån stabilt ut.

Just i försvarsspelet har Thailand oftast jätteproblem. Spelarna är dåligt utbildade, och tar felbeslut lite för ofta för att man skall kunna hota topplagen. Dock hade man ju flytet att Asien hade fem VM-platser, och att Nord- och Sydkorea hamnade i samma kvalgrupp. Därmed fanns det en VM-plats för Asiens sjätte bästa lag.

Thailand tar väldigt sällan poäng mot lagen på världsrankingens topp 30. Men i semifinalen av Asiatiska mästerskapen var man nära att ta en riktigt tung skalp. Precis som för Chile var det mot Australien som Thailand slog till. I semifinalen tog The Matildas väl lätt på uppgiften och vilade flera nyckelspelare. Det höll på att kosta finalplatsen. Först på övertid nickade Alanna Kennedy in kvitteringen till 2–2. Och sedan vann Australien efter straffläggning.

Som synes på klippet har Thailand väldigt svårt på fasta situationer. Förutom att man har ett kortvuxet lag har man väldigt svaga målvakter. Det måste Sverige kunna utnyttja.

Däremot är thailändskorna inte ofarliga framåt. Framför allt är 32-åriga veteranen Kanjana Sung-Ngoen väldigt snabb och ligger bakom mycket i Thailands offensiv. Hon spelade tidigare högst upp på topp. Numera utgår hon oftast från en position på högerkanten. Henne måste den svenska backlinjen se upp med.

Som toppforward värvade Thailand för två år sedan USA-födda Suchawadee Nildhamrong. Hon är född Miranda Nild – vilket hon även heter på Fifas hemsida. Men oftast spelar 22-åringen under sitt thailändska namn. Hon har gjort tolv mål på 19 landskamper och är ett bra tillskott till Thailands offensiv.

Thailand skall alltså vara chanslöst mot USA och Sverige. Mot Sverige är väl Thailands största chans att det blir riktigt varmt i Nice, för värme bör Thailands spelare kunna hantera bättre än svenskorna. Men inte ens värmerekord skall kunna räcka för thailändsk seger. Hoppet om poäng ligger i stället huvudsakligen på matchen mot Chile. Men det rimliga utfallet är att Thailand åker hem poänglöst efter gruppspelet.

VM-truppen

Sverige

Världsranking: 9

Guldchans: 1–5 procent.

Nyckelspelare: Kosovare Asllani. Linköpingsstjärnan bär nyckeln till Sveriges anfallsspel genom att det i första hand är hon som skall servera de öppnande passningarna. Hon var dessutom bästa målskytt i kvalet.

Startelva i genrepet (4–4–1–1): Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Elin Rubensson, Nathalie Björn, Lina Hurtig – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

Kommentar: Jag sparade Sverige till sist. Det är ett lag som jag tidigare analyserat hur mycket som helst, därför blir det ingen djupare analys nu.

Klart är att Sverige såg ut som en riktigt seriös utmanare förra hösten. Då hade vi en väldigt stabil defensiv att falla tillbaka på, vilket gjorde att det inte var så kostsamt att våra forwards hade halvdan form.

Under våren har det däremot funnits anledning att sätta flera frågetecken för landslagets form. Målvakt Hedvig Lindahl har varit stabil, men med tanke på att hon har haft minimalt med speltid i Chelsea finns där ändå en osäkerhetsfaktor kring henne.

I backlinjen saknas den extrema snabbheten eftersom Jessica Samuelsson fått de senaste 1,5 åren förstörda av skador, och inte är i spelbart skick.

Under våren har man satt ett litet frågetecken för mittförsvaret. Den tidigare så stabila duon Nilla Fischer och Linda Sembrant har inte känts så bra som vi är vana vid. I stället har Magdalena Eriksson varit vår bästa mittback.

Även mittfältet har haft sämre form. Ingen ur trion Caroline Seger, Elin Rubensson och Kosovare Asllani har känts lika vass som i höstas – då alla tre var lysande. Den som känts närmast toppformen är Rubensson. Men Sverige behöver alla tre i toppad form när det drar ihop sig i VM.

Fridolina Rolfö

På forwardssidan har vi haft problem ett tag. Den enda forward som har levererat på internationell nivå på sistone är Fridolina Rolfö. Problemet med henne är att hon är väldigt skadeförföljd. I genrepet mot Sydkorea stod dock Rolfö för ett riktigt lovande inhopp. Känslan i dag är att det är hon som skall bära Sveriges offensiv.

Förbundskapten Peter Gerhardsson har varierat mellan fyrbackslinje och att spela med tre mittbackar. När han spelat med fyrbackslinje har laget formerats som en 4–4–1–1-uppställning. Och när han spelat med tre mittbackar har det varit något som liknat 5–3–2 i försvarsspelet.

Fyrbackslinjen har använts i matcher som Sverige förväntas vinna, medan det varit tre mittbackar mot starkare motstånd. Det troliga är således att Gerhardsson kör med fyrbackslinje mot Chile och Thailand, och sedan byter till spel med tre mittbackar.

En intressant sak är att förbundskaptenen ännu aldrig har behövt välja mellan kvartetten Sofia Jakobsson, Fridolina Rolfö, Lina Hurtig och Stina Blackstenius. Alla de fyra har startat varje gång de varit friska. Således har inte hela kvartetten varit frisk samtidigt någon gång. Men lagom till VM bör vi vara i den idealsituationen. Och är det något som talar för Sverige i VM är det väl just det att alla våra fyra vassaste spelare äntligen är friska.

Madelen Janogy

Dessutom har Gerhardsson hittat jokrar som Madelen Janogy och Mimmi Larsson, som båda kan komma in från bänken och ändra matchbilder. Mitt tips har varit att Sverige skall sluta tvåa i gruppen och sedan åka ut i kvartsfinal mot Tyskland. Det får jag stå fast vid. Det bör bli ganska säkra segrar mot Chile och Thailand, och vi kan kanske jobba till oss ett kryss mot USA. Fast jag tror att amerikanskorna kommer att göra fler mål i de två första matcherna, och därmed vinna gruppen.

Tyvärr är slutspelslottningen riktigt dålig för svensk del. Vinnaren av grupp F möter tvåan i grupp B i åttondelsfinal. Det lär bli något av Spanien, Kina eller Tyskland. I en eventuell kvartsfinal väntar sedan troligen vinnaren av grupp A – vilket blir Frankrike eller Norge. Det bli väldigt tufft att ta sig till semifinal den vägen.

Problemet är att det inte är mycket lättare om man kommer tvåa i gruppen. För tvåan väntar tvåan i gruppen med Nederländerna och Kanada i åttondelsfinal. Och i kvartsfinal väntar vinnaren i Tysklands grupp. Även det känns som en riktigt tuff väg.

Men om Gerhardssons gäng kan hitta tillbaka till höstformen är inget omöjligt. Då kan faktiskt det svenska laget gå hela vägen.

Känslosamt för Fischer och Lindahl – och en knall

Publicerad den av
6

Fotbollskanalen hade i helgen en kul enkät med de damallsvenska tränarna, där de får tycka till om VM-truppen. Det är absolut läsvärt, även det inte är så många av tränarna som tror på att det blir några skrällar. Det gör inte jag heller.

Däremot innehöll helgen en av de största skrällarna i damallsvenskan på flera år. Inför Malmöderbyt skrev jag att:

”Malmöderbyt hade ju kunnat vara kul om man trott att LB skulle ha någon chans. Men det tror jag ju inte.”

Jag trodde fel. För LB07 visade ju att laget kan bita ifrån ibland, vilket var kul. Det är ju inte roligt om serien innehåller flera lag som inte håller måttet.

Det skall sägas direkt att jag inte har sett någon av helgens matcher koncentrerat. Av Malmöderbyt såg jag sista halvtimman okoncentrerat. Och där såg Rosengård ut lite som man gjorde långa stunder förra året. Man hade mycket boll, men det gick inte tillräckligt fort i anfallsspelet, vilket innebar att man inte skapade tillräckligt med målchanser.

Och de gånger man kom till avslut var de oftast rätt lågkvalitativa. Däremot gav LB07 mig svar på tal. Någon kanske minns att jag kritiserade Nathalie Persson för ett vekt avslut i förra omgången. Jag skrev då:

”Om LB07 skall kunna hänga kvar i damallsvenskan måste man göra mål på sina chanser. Eller framför allt träffa inom målramen.”

När Persson fick chansen mot sin tidigare klubb Rosengård visade hon ingen vekhet. Tvärtom small det till i burgaveln bakom Zecira Musovic. Det målet hade landslagsmålvakten ingen chans på. Däremot borde hon stoppat den hörna som LB gjorde 1–0 på.

LB:s segermål satte Andrea Thorisson Diaz på övertid. Det är ju en spelare som är egen produkt i FC Rosengård. Släkten är värst.

Efter tre omgångar hade jag en känsla av att det fanns en uppenbar risk att Rosengård skulle dra ifrån i toppen. Då tyckte jag att laget såg väldigt starkt ut. Nu är jag inte lika säker. Förlusten mot LB visade på svaghet i Rosengård. 6–6 i avslut mot LB är verkligen långt ifrån godkänt.

Jag kan faktiskt inte komma på när vi senast fick se en liknande bomb i vår högsta serie. Någon som har något förslag?

I söndagens enda match vann Piteå hemma mot Kristianstad med 2–1. Det lilla jag såg var hemmalaget något lite bättre i en jämn match. Hemmalaget hade också det flyt som krävs. Det var nämligen Kristianstadsspelare sist på bollen i alla tre målen.

Vid 1–0 tog Madelen Janogy:s avslut på Therese Ivarsson och ställde Brett Maron i Kristianstadsmålet helt. Och vid 2–0 var det Sif Atladottir som omedvetet styrde in ett inspel från Fernanda da Silva. Möjligen touchade Janogy bollen innan den tog på Atladottir. Janogy har faktiskt fått 2–0-målet på förbundets hemsida, men vare sig forwarden touchade bollen eller inte, anser jag att det målet måste bokföras som självmål.

Segern innebär att Piteå nu ligger trea i tabellen. Med en match mindre spelad är man två poäng bakom serieledande Linköping. Piteå är ett av två obesegrade lag i serien.

Kristianstad däremot har fem poäng upp till tabelltoppen på sjunde plats i den jämna serien. Skånskorna kan jämna ut serien ytterligare genom seger mot LFC i nästa omgång. Och faktum är att det är en väldigt viktig match för Kristanstad, om laget tänker vara med i toppstriden. Känslan är nästan att man måste slå Linköping för att inte halka för långt efter.

LFC toppar ju numera tabellen. Man gör det efter att ha vunnit med 2–0 mot Kungsbacka och därmed tagit fjärde segern i serien.

Första målet kom genom Frida Maanum på straff sedan Pernilla Milton fällt Lina Hurtig. Milton agerade klantigt i eget straffområde även senast mot Piteå, och har således dragit på sig straffar i två matcher i rad.

LFC:s andra mål skickade Stina Blackstenius enkelt in i tomt mål sedan Kungsbackamålvakten Karolina Bucaro Stenman kommit ut helt snett. Det var för övrigt andra matchen i rad som Blackstenius fick en gåva av en motståndarmålvakt.

Noterbart var att Matilda Haglund vaktade LFC:s mål, så båda lagen hade bytt målvakt jämfört med föregående omgång. Noterbart också att Bucaro Stenman utöver missen fick mycket beröm för sin insats i sin damallsvenska debut.

Apropå Kungsbacka hörde jag att mittbacken Josephine Chukwunonye skulle vara klar för klubben. Nigerianskan har tidigare bland annat spelat för Vittsjö och Asarum.

Vi stannar på Västkusten. För utöver Piteå är det Göteborg som fortsatt är obesegrat i årets damallsvenska. Faktum är att Göteborg efter lördagens 3–1-seger mot Djurgården har hela 15 tävlingsmatcher i rad utan förlust. Starkt.

Jag har bara sett höjdpunkterna på damallsvenskan.tv. Utifrån dem förstår jag inte varför Djurgårdens 2–1-mål blev underkänt. Någon som vet varför? För jag kan faktiskt inte se en enda anledning till att döma bort Hanna Folkesson:s nickmål i den 40:e minuten.

Kif Örebro har visat sig vara en pigg nykomling. I helgen vann man med 1–0 mot bortasvaga Växjö efter ett sent segermål från Heather Williams, som skarvnickade in en hörna.

Här noteras att även Växjö hade bytt målvakt jämfört med förra omgången. Lisa Karlsson fick debutera i damallsvenskan. Hon blev därmed tredje Växjömålvakten på bara fem omgångar.

En intressant situation var när Karlsson fick frispark på övertid i den första halvleken när Evelina Summanen gjorde mål. Jag måste ärligt talat säga att jag inte har full koll på regeln om hur man får agera mot målvakten i målområdet. Men om Summanens agerande är regelvidrigt bör nog regeln skrivas om. För där tycker jag att det bör dömas mål.

Slutligen kunde Eskilstuna glädjas åt att finländska Tia Hälinen var tillbaka i startelvan i lördags. Det var en positiv överraskning eftersom det första beskedet ju var att hon skulle missa hela vårsäsongen.

Poäng- och spelmässigt innebar däremot inte matchen mot Vittsjö några positiva överraskningar för Eskilstuna. Skånskorna vann med 1–0 och verkar ha dominerat rätt stort. Vittsjö är därmed uppe på fjärde plats i tabellen, bara två poäng bakom Linköping.

Eskilstuna ligger nia. Man har fyra poäng – lika få som man hade efter fem omgångar i fjol. Då hade man redan hunnit sparka tränaren Jonas Björkgren.

Det om damallsvenskan för den här gången. Det finns dock anledning att återkomma till serien ganska snart, det är ju full omgång redan på onsdagskvällen.

I England är det däremot inga omgångar kvar. Där hade Arsenal redan säkrat ligaguldet inför helgens avslutning. Laget visade att man är bäst och vann med 1–0 mot tvåan Manchester City. Därmed tog Arsenal inte bara flest poäng. Man gjorde också flest mål och släppte in minst.

För svensk del var det riktigt känslosamt när Hedvig Lindahl tackade för sig i Chelsea efter 4,5 år. Som avskedspresent fick hon spela igen i ligan för första gången sedan den 10 februari. Chelsea vann bortamatchen mot Reading med 3–2 och slutar därmed trea i WSL.

Hon lämnar nu Londonklubben efter en säsong där hon vaktat lagets mål nio gånger i ligan. På de nio matcherna släppte hon bara in fem mål, och hon höll nollan i sex av matcherna.

Innan jag släpper Lindahl är här en länk till ett kul klipp om hennes väg till Chelsea. Det blir intressant att se var hon fortsätter karriären.

I den sista omgången fick vi en svensk målskytt. Det var doldisen Amanda Nildén som gjorde sitt första mål i WSL när Brighton vann med hela 4–0 mot West Ham.

Här är slutfacit för alla svenska spelare i WSL:

Hedvig Lindahl – 9 matcher (alla från start), 810 spelminuter. Sex hållna nollor.

Jonna Andersson – 18 matcher (alla från start), 1508 spelminuter. 0 mål.

Magdalena Eriksson – 19 matcher (alla från start), 1710 spelminuter. 2 mål.

Ali Riley – 9 matcher (2 från start), 345 spelminuter. 0 mål.

Amanda Nildén – 4 matcher (en från start), 146 spelminuter. 1 mål.

Jessica Samuelsson – 8 matcher (en från start), 186 spelminuter. 0 mål.

Skytteligan vanns av Arsenals Vivianne Miedema på 21 mål – vilket är nytt målrekord i WSL. Tvåa kom Nikita Parris på 19. Parris lämnar nu Manchester City. Uppgifter placerar henne i Lyon. Vi får se framöver om det stämmer.

När vi ändå är på de brittiska öarna kastar jag in en liten anmärkningsvärd nyhet från Skottland. Där var det cupfinal i fredags, en final Hibernian vann efter straffläggning mot Glasgow City.

Det anmärkningsvärda här är att det faktiskt var Hibernians fjärde raka cuptitel. I den skotska ligan däremot är det länge sedan Glasgow City lät någon annan klubb fira. Glasgow har vunnit tolv raka ligaguld, och leder även årets upplaga. Men i cupen är det alltså Hibs som dominerar.

Så till helgens andra tårdrypande, svenska avsked. Det handlar förstås om Nilla Fischer som avtackades i Wolfsburg. Även där blev huvudpersonen rörd till tårar.

Tyvärr startade sändningen på DFB-tv först när hyllningen inför avspark var i sitt slutskede. Men man uppfattar ju att Fischer torkar flera tårar ur sina ögon. Bland annat strax innan hon får en kram av motståndaren Amanda Ilestedt.

Fischer byttes ut i den 85:e minuten för att återigen få ta emot publikens ovationer. Det inträffar drygt 1.43 in i det länkade klippet ovan.

Här är ett litet klipp från bytet:

Och 2.07 in i länken från DFB-tv-sändningen höjer Fischer segerskölden som bevis för att Wolfsburg är tyska mästarinnor säsongen 2018/19. En kul notering är att det står folk vid sidan av podiet med flaggor där klubbarna är sorterade efter sluttabellen. Visst är det lite charmigt att inte alla är digitaliserat?

Fischer har vant sig vid att höja pokaler och sköldar under sin tid i Wolfsburg. Även om hon inte var lagkapten direkt från början har svenskan på sina sex säsonger vunnit hela tio stora titlar. Fyra i ligan, fem i cupen och en i Champions League. Imponerande.

Det var ju annars bara bottenstriden som levde på allvar i den sista omgången av Frauen-Bundesliga. Där tog Werder Bremen en fin poäng borta mot Freiburg. Det räckte dock inte, för att Bayer Leverkusen skrällvann med 2–1 mot Essen Det innebär att Leverkusen passerar Bremen i tabellen – och håller sig kvar. Bremen däremot faller ner i andraligan.

Dagens resultat innebär också att de tre svenskklubbarna kom topp tre. Turbine Potsdam tog nämligen tredjeplatsen med en poäng mer än Essen.

Här är svenskarnas facit i Frauen-Bundesliga:

Nilla Fischer – 21 matcher (alla från start), 1766 spelminuter. 3 mål.

Amanda Ilestedt – 13 matcher (elva från start), 1004 spelminuter. 0 mål.

Fridolina Rolfö – 16 matcher (åtta från start), 883 spelminuter. 9 mål.

Rolfö kom med sina nio mål på en delad niondeplats i skytteligan. Den vanns av Wolfsburgs Ewa Pajor på 24 mål. Tvåa kom klubbkompisen Pernille Harder med 17 och trea blev Essens Lea Schüller med 14.

I Spanien var det cupfinal under sen lördagskväll. Där misslyckades Atletico Madrid med att vinna dubbeln. Ligamästarinnorna föll nämligen oväntat med 2–1 mot Real Sociedad inför 17 550 åskådare.

Esther Gonzalez gav Atletico ledningen med ett riktigt läckert volleymål. Kvitteringen var långt ifrån läcker – det var en riktigt jobbig målvaktstavla.

Segermålet tryckte landslagsforwarden Nahikari Garcia in en kvart in i den andra halvleken. På slutet pressade Atletico på för kvittering – men det blev alltså Sociedadklacken som fick jubla.

Apropå Spanien tog sig spanjorskorna vidare till semifinal i U17-EM via 6–0-seger mot redan semifinalklara Portugal i sista gruppomgången.

Det spanska laget såg jag i Borås tidigare i år. Då imponerades jag av den löpstarka 16-åringen Salma Paralluelo. Hon gjorde tre av målen mot Portugal, tre högklassiga mål gjorda på helt olika sätt. Paralluelo är helt klart ett namn att lägga på minnet.

Semifinalerna går för övrigt under tisdagen mellan Spanien och Nederländerna samt mellan Tyskland och Portugal.

Det här inlägget inleddes med VM-koppling, och avslutas också med mer VM-koppling. För sen söndagskväll svensk tid spelade vår gruppmotståndare USA landskamp mot Sydafrika.

USA vann med 3–0 (1–0) efter att Sam Mewis gjort de två första målen och inhopparen Carli Lloyd det tredje. Mewis fick plats i startelvan eftersom Lindsey Horan har höftproblem.

USA startade så här: Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Tobin Heath, Mewis, Julie Ertz, Rose Lavelle, Christen Press – Alex Morgan.

Jag såg den sista halvtimman. Det hade gjorts rätt många byten då, vilket gör den tiden svårvärderad. Men även om USA gjorde två av sina mål under den tiden tyckte jag att amerikanskorna hade ett rätt statiskt och fantasilöst spel.

De mötte ändå ett väldigt uddlöst Sydafrika. Gästerna ställde nämligen upp utan sina båda Kinaproffs Linda Motlhalo och Thembi Kgatlana. Framför allt den sistnämnda är ju en blixtsnabb djupledslöpare, vilket Sydafrika hade behövt för att kunna såra USA.

Jag hörde Alexi Lalas analysera USA:s insats. Han konstaterade att match gav noll svar på hur amerikanskorna klarar av kontringsstarkt motstånd, samt att det väcktes frågor kring lagets förmåga att dyrka upp tajta försvar.

VM-trupperna klara för Norge, Frankrike och USA

Publicerad den av
2

I kväll har Växjö och Vittsjö inlett den fjärde damallsvenska omgången. Ännu så länge har jag bara noterat att matchen slutade 1–1, vilket innebär att Vittsjö lånar andraplatsen i serien i någon dag.

Jag skriver lånar eftersom det redan är klart att Vittsjö som bäst kan ligga tre när alla lag spelat klart den fjärde omgången. Ett av Linköping och Kif Örebro kommer att passera.  Det gör även sannolikt ytterligare något lag.

I går var det ju även cupfinal i Tyskland. Där vann Wolfsburg med 1–0 mot Freiburg efter segermål av polska Ewa Pajor. Det innebar att lagkapten Nilla Fischer fick höja cuppokalen ytterligare en gång.

Pajor gjorde målet på retur efter stolpskott av Pernille Harder.

Pajor höll på att göra ytterligare ett mål, ett riktigt drömmål.

En av de färska tyska cupmästarinnorna är norska Caroline Graham Hansen. Hon fanns som väntat med när förbundskapten Martin Sjögren presenterade Norges VM-trupp tidigare i dag – det var en trupp utan några stora skrällar. Rubrikerna i svensk media handlade om att Ada Hegerberg inte kommer att spela VM. Men det var ju högst väntat. Det hade ju faktiskt varit en jätteskräll om hon varit med i truppen.

Målvakter (3): Ingrid Hjelmseth, Cecilie Fiskerstrand och Oda Bogstad.

Backar (7): Maria Thorisdottir, Maren Mjelde, Kristine Minde, Ingrid Moe Wold, Stina Hovland, Synne Hansen och Cecilie Kvamme.

Mittfältare (9): Caroline Graham Hansen, Frida Maanum, Vilde Böe Risa, Ingrid Syrstad Engen, Therese Sessy Åsland, Amalie Eikeland, Emilie Haavi, Guro Reiten och Karina Sävik.

Forwards (4): Isabell Herlovsen, Lisa Marie Utland, Elise Thorsnes och Emilie Nautnes.

Det är en VM-trupp med svensk förbundskapten och tre spelare som håller till i damallsvenskan nu; Maanum, Böe Risa och Utland. Ytterligare tre (Mjelde, Minde och Graham Hansen) har tidigare spelat i svenska klubbar. Det är också en trupp som innehåller hela åtta spelare från mästarlaget LSK Kvinner.

Under kvällen har även de båda guldkandidaterna Frankrike och USA presenterat sina 23-mannatrupper. Där var det av förklarliga skäl hårdare konkurrens om platserna än i den norska truppen.

I USA handlar eftersnacket till Jill Ellis uttagning om att den snabba forwarden med de långa inkasten, Jessica McDonald, kom med. Och kanske framför allt att defensivt skickliga ytterbacken Casey Short ställdes utanför truppen medan rutinerade Ali Krieger kom med.

Här är hela truppen:

Målvakter (3): Alyssa Naeher, Ashlyn Harris och Adrianna Franch.

Backar (7): Abby Dahlkemper, Tierna Davidson, Crystal Dunn, Ali Krieger, Kelley O’Hara, Becky Sauerbrunn och Emily Sonnett.

Mittfältare (6): Morgan Brian, Julie Ertz, Lindsey Horan, Rose Lavelle, Allie Long och Samantha Mewis.

Forwards (7): Tobin Heath, Carli Lloyd, Jessica McDonald, Alex Morgan, Christen Press, Mallory Pugh och Megan Rapinoe.

I den här truppen har vi tre spelare som har spelet i damallsvenskan i form av Harris, Krieger och Press. I den franska truppen finns det däremot inga spelare som haft någon svensk klubbadress.

Däremot fanns det även skrällar i förbundskapten Corinne Diacre:s trupp. För det måste ju ses som en jätteskräll att stora framtidsnamnet på forwardssidan och tillika skytteligaledaren i franska ligan, Marie-Antoinette Katoto ställs utanför truppen.

Men visst, PSG-forwarden var ju det stora affischnamnet inför fjolårets U20-VM på hemmaplan. Och då pallade hon inte pressen. Hon gick in i den turneringen som lagkapten, med bänkades och tappade bindeln.

Nu räcker inte hennes 22 ligamål för en plats i VM-truppen. Det är helt klart hårt om platserna i den franska truppen.

Saknades i truppen gjordes också Lyons stora backtalang Selma Bacha, Barcelonas mittfältsveteran Kheira Hamraoui samt Montpelliers duktiga forward Clarisse Le Bihan.

Spelare som kommer med till VM, och som jag anser vara stora överraskningar är den 31-åriga mittbacken Julie Debever från Guingamp och Fleurys 26-åriga mittfältare Maéva Clemaron. Det är två spelare som var helt okända för mig. Och jag trodde att jag hade rätt bra koll på de franska spelarna…

Emelyne Laurent hade jag koll på, men även hennes VM-plats måste anses vara en skräll. Den 20-åriga forwarden inledde säsongen i Lyon, där hon spelade 337 minuter i ligan och gjorde ett mål. I januari flyttade hon till Guingamp, där hon gjort ytterligare ett mål. Laurent har alltså gjort 20 mål färre än jämnåriga Katoto i ligan – ändå är det Laurent som får spela VM på hemmaplan.

Här är hela den franska truppen:

Målvakter (3): Sarah Bouhaddi, Solene Durand och Pauline Peyraud-Magnin.

Backar (8): Wendie Renard, Griedge Mbock Bathy, Aissatou Tounkara, Julie Debever, Eve Perisset, Marion Torrent, Amel Majri och Sakina Karchaoui.

Mittfältare (6): Amandine Henry, Elise Bussaglia, Grace Geyoro, Gaetane Thiney, Maeva Clemaron och Charlotte Bilbault.

Forwards (6): Eugenie Le Sommer, Viviane Asseyi, Kadidiatou Diani, Valerie Gauvin, Delphine Cascarino och Emelyne Laurent.

 

Frankrike körde över USA

Publicerad den av
Svara

Inför en utsåld arena i Le Havre gjorde Frankrike i kväll bästa möjliga reklam för sommarens VM-slutspel.

Fransyskorna fullständigt utklassade världsettorna från USA. Matchen slutade 3–1 (1–0) efter två mål av Kadidiatou Diani och ett av inhopparen Marie-Antoinette Katoto. Mallory Pugh reducerade på övertid.

Frankrike ägde matchen från första till sista minuten och hade ytterligare minst fem 100-procentiga målchanser. Jag såg matchen på en stream som låste sig några gånger, vilket gjorde att jag missade sex–sju minuter. Av det jag såg hade USA bara en riktig målchans på hela matchen – den Pugh gjorde mål på.

Den här kartan över amerikanska bolltouchar under den första halvleken visar att fransyskorna höll gästerna borta från straffområdet.

Det bör ju poängteras att Frankrike är i full säsong, medan amerikanskorna just har dragit igång sin försäsong. Det bör även poängteras att USA kom till spel med ett ganska reservbetonat lag.

Frankrikes lag (4–2–3–1): Sarah Bouhaddi – Marion Torrent, Aissatou Tounkara, Wendie Renard, Amel Majri – Amandine Henry, Elise Bussaglia – Delphine Cascarino (Katoto, 69), Gaetane Thiney, Eugenie Le Sommer – Diani (Vivianne Asseyi, 83).

USA:s lag (4–3–3): Alyssa Naeher – Emily Sonnett (Carli Lloyd, 71), Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Emily Fox (Tierna Davidson, 46) – Crystal Dunn, Morgan Brian, Lindsey Horan (Samantha Mewis, 83) – Mallory Pugh, Alex Morgan (Jessica McDonald, 83), Christen Press.

I VM lär USA ha bytt halva startelvan. 20-åriga vänsterbacken Emily Fox är en av de som tappade mark i kampen om platserna i USA:s VM-trupp. Hon lär drömma mardrömmar om Delphine Cascarino i natt. Fransyskan sprang nämligen i cirklar kring amerikanskan. Bland annat kom 1–0-målet efter en duell mellan de båda.

I paus fick Fox lämna plats åt Tierna Davidson, som skötte vänsterkanten mycket bättre. Men då kom fransyskorna fram i mitten i stället…

Det är inte bara på vänsterbacksplats USA kommer att ha bytt personal till VM. Då lär åtminstone tre ur kvartetten Tobin Heath, Megan Rapinoe, Rose Lavelle och Julie Ertz starta. De var alla borta till följd av skadekänningar eller sjukdom. De tre första är otroligt viktiga för USA:s anfallsspel. Ertz är spelaren som tagit hand om nyckelrollen på defensivt mittfält.

Efter att Lauren Holiday slutade, vilket hon gjorde efter VM-guldet 2015, sökte förbundskapten Jill Ellis efter en ny defensiv mittfältare med ljus och lykta. Svaret visade sig vara att flytta upp Ertz från mittförsvaret.

Det testade Ellis mot Brasilien i juli 2017. Sedan dess hade USA 28 raka matcher utan förlust fram till i dag. Och då spelade inte Ertz.

I en annan landskamp tidigare i dag vann Nederländerna med 2–1 mot Sveriges motståndare på tisdag, Sydafrika. Noterbart från den matchen var att Lieke Martens byttes ut med skadekänning i mitten av den första halvleken.

Målen gjordes av Sherida Spitse (läckert lobbskott) och Vivianne Miedema för Nederländerna och Thembi Kgatlana för hemmalaget.

Slavias skräll – bra eller dåligt för Rosengård?

Publicerad den av
5

Slavia Prag firade på Malmö IP efter 3–2-segern under torsdagskvällen.

Frågan man ställer sig efter det resultatet är ju den i rubriken – alltså om det var bra eller dåligt för Rosengård.

När de här lagen möttes för två år sedan vann Rosengård med 3–1 borta och 3–0 hemma. I bortamatchen hade man 3–0 redan i paus efter mål av Ella Masar McLeod, Lina Nilsson och Gaelle Enganamouit. Det var i och för sig ett helt annat Rosengård än dagens. Bara Zecira Musovic var kvar från den startelva som vann i Prag för två år sedan.

Ändå känner man att Rosengård har ett så bra lag att de inte skall förlora hemma mot ett Slavia som startade med nio tjeckiska spelare, en slovakisk samt den finskklingande kanadensiskan Kylla Liisa Sjöman. Och framför allt skall man inte släppa in tre mål.

Senast Rosengård släppte in tre mål hemma var mot Djurgården för ganska exakt ett år sedan. Men då gjorde man sex framåt. Dessförinnan får vi backa till 3–3-mötet med Wolfsburg i mars 2015.

Jag jobbade och har inte sett matchen speciellt koncentrerat. Men från det jag såg var bortasegern långt ifrån omotiverad. Slavia kom till Malmö och både pressade och stressade sönder Rosengårds spel.

Redan i femte minuten blev jag lite fundersam när Caroline Seger spelade med hög risk i eget straffområde, vilket ledde till ett fint skottläge för gästerna. Det blev inte mål där, men man fick ändå känslan av att hemmaspelarna inte var förberedda på att tjeckiskorna skulle spela så aggressivt på bortaplan.

Det är för tidigt att komma med fiaskostämpeln, för det ju bara halvtid i dubbelmötet. Men Rosengård har satt sig i en tuff sits. Det räcker ju inte med 1–0- eller 2–1-vinster i Prag, utan man måste sannolikt vinna med två måls marginal – vilket kan bli knivigt.

Samtidigt innebär ju torsdagskvällens match att det är noll procents risk att Rosengård kommer till Prag med tveksam inställning. Nu vet spelarna att de möter ett kompetent lag, och att det kommer att krävas en 100-procentig insats för att vända underläget.

Dessutom fick Rosengård en väckarklocka inför måndagens damallsvenska seriefinal. Fast frågan är om man behövde en sådan, för till matchen mot Piteå är ju risken minimal att Malmöspelarna missbedömer kvaliteten på motståndet. Och det borde inte behövas någon extra revanschlusta heller.

I Nordamerika blev det USA som tog hem spelet via 2–0 i finalen mot Kanada. Som jag har skrivit några gånger nu på sistone håller amerikanskorna på att få ihop det riktigt bra.

Nattens seger var odiskutabel, även om Alex Morgan:s 2–0-mål borde ha dömts bort för en ganska klar offside. Tråkigt med dåliga domslut i avgörande lägen.

Men medan Kanada har några klasspelare, framför allt tänker jag på Christine Sinclair och Jessie Fleming, vimlar det av klass i det amerikanska. Om jag hade lagt upp taktiken mot det amerikanska laget skulle jag styrt det egna försvarsspelet så att Julie Ertz hade fått sköta mycket av amerikanskornas uppspel.

Och då är ju inte Ertz speciellt dålig. Tvärtom fick hon pris som hela turneringens bästa spelare…

Övriga pristagare i turneringen var:

Skyttedrottning: Alex Morgan, USA – 7 mål.
Bästa målvakt: Yenith Bailey, Panama.
Bästa unga spelare: Jody Brown, Jamaica.

USA vann, Australien fortsätter att imponera

Publicerad den av
1

USA besegrade Brasilien med 4–1 i natt, ett resultat som innebär att amerikanskorna stod som slutsegrare i Tournament of Nations på bättre målskillnad än tvåan Australien.

Den amerikanska damfotbollssidan The Equalizer konstaterar efter segern att USA nu har 19 raka landskamper utan förlust, och utropar laget som stor guldfavorit i nästa års VM-slutspel.

Visst, sedan 1–0-förlusten mot Australien i slutet av juli i fjol, en match som ingick i 2017 års Tournament of Nations, har USA 16 segrar och tre kryss. Det är förstås otroligt imponerande, och jag håller med om att USA i nuläget finns bland guldfavoriterna till nästa års VM-slutspel.

Innan jag fortsätter mina funderingar har skall jag berätta att det var länge sedan jag såg USA spela. Deras landskamper avgörs ofta mitt i natten svensk tid, så även de tre matcherna i den senaste veckans turnering.

Därav har jag ingen bild av hur USA:s spel ser ut för tillfället. Dock har man ju förstått att de hittat defensiv stabilitet genom att spela stabila Julie Ertz som defensiv mittfältare framför ett mittbackspar med spelskickliga Becky Sauerbrunn och talangfulla Tierna Davidson.

Dessutom har man höjt den offensiva kreativiteten rejält när man kunnat spela Lindsey Horan på centralt mittfält och både Megan Rapinoe och Tobin Heath på kanterna. Framför allt verkar Heath inte bara vara frisk, hon verkar även vara i toppform.

Det är bra för internationell damfotboll med ett starkt USA eftersom det är ett stort land där damfotbollen har hög status.

Det som gör att jag ändå vill avvakta med att ropa ut att USA är klara VM-favoriter är ju att 18 av de här 19 matcherna har spelats i USA, inför en stor hemmapublik, Huvuddelen av motståndarna har inte bara haft bortaplan, utan även tidsomställning att ta hänsyn till.

Den enda bortamatchen USA haft det senaste året spelades mot Kanada i Vancouver, och slutade 1–1. De andra kryssen har varit mot Frankrike och Australien, två lag jag ser som ungefär lika stora guldfavoriter i VM som amerikanskorna.

Klart är att USA är tillbaka på banan igen, vilket är kul. Ett annat lag som är på banan är nämnda Australien. The Matildas har jag sett i nästan tre halvlekar under den senaste veckans turnering.

Jag såg dem försvara sin ledning mot Brasilien i första matchen och jag såg dem vinna mot ett trubbigt Japan med 2–0 i natt. Även om Japan faktiskt vann mot Australien i finalen av de Asiatiska mästerskapen tidigare i år skulle jag säga att förbundskapten Asako Takakura har problem, anfallsproblem.

Australien–Japan var nämligen en match där japanskorna var klart bättre i spelet fram till mitten av motståndarnas planhalva. Så långt har Japan har ett väldigt bra passningsspel. Däremot saknas både djupledshot och spelare som kan slå en öppnande passning med hög kvalitet. Japan har helt enkelt inga nycklar att ta sig igenom starka försvar.

Därför förlorade Japan alla sina tre matcher i Tournament of Nations. Därför tror jag att japanskorna får det väldigt svårt att ta sig till en tredje raka VM-final nästa år. Det framgångsrika laget under Norio Sasaki hade snabbhet på kanterna i Shinobu Ohno och Nahomi Kawasumi och man hade kanske världens bästa passningsspelare och tia i Homare Sawa. I OS 2012 hade man dessutom en toppforward av högsta världsklass i Yuki Nagasato.

Även om Kawasumi var med i veckans trupp, och Nagasato börjar komma upp ur en lång formsvacka, känns alltså dagens Japan väldigt trubbigt. Det blir intressant att se hur förbundskapten Takakura kommer att agera under det närmaste året för att lösa sina anfallsproblem.

Alanna Kennedy

Australien har däremot inga anfallsproblem. Genom segern kommer man att passera Japan på världsrankingen, och återigen vara Asiens bästa lag.

The Matildas är lite av Japans motsats. De har lite problem med uppspelen, även om Alanna Kennedy nog är en av världens tre–fyra bästa mittbackar. Däremot har man inga offensiva problem. När man väl kommer till anfall har man sylvassa Sam Kerr längst fram och extremt hög fart på en hel hög spelare, inte minst på ytterbacksplatserna med Hayley Raso och Ellie Carpenter.

Hayley Raso

För mig var just 18-åriga Carpenter det stora utropstecknet hos The Matildas. Tidigare har jag tyckt att hon varit med mer för att hon är ett ungt framtidsnamn än för att hon är redo för A-landslaget. Så var det inte nu, Carpenter har vuxit in i den internationella seniorfotbollen och är redan en internationell toppspelare. Får hon fortsätta att vara skadefri finns inga gränser för hur bra hon kan bli.

Carpenter är född 2000. Under turneringen fick även Amy Sayer (född 2001) och Mary Fowler (född 2002) göra sina debuter i A-landslagssammanhang. Det finns förstås faror med att släppa fram sina talanger i väldigt tidig ålder. Skulle de stanna i utvecklingen är det risk att den tidiga debuten mer blir ett hinder än en uppmuntran, att spelarna knäcks mentalt.

Men Australien har goda erfarenheter av att släppa fram spelare tidigt. Och om Sayer och Fowler får samma utveckling som Carpenter och Kerr (båda debuterade som 15-åringar) och Caitlin Foord (debuterade som 16-åring) är framtiden riktigt ljus för The Matildas.

Caitlin Foord

Nämnda Foord har varit skadad en längre period, och missade bland annat Asiatiska mästerskapen. Under Tournament of Nations gjorde hon tre korta inhopp. Det längsta var 22 minuter i natt mot Japan, och jag tyckte allt att hon ser ut att vara på väg tillbaka till toppformen igen – och då lyfter Australien ytterligare.

Min känsla är att Australien definitivt blir att räkna med i VM nästa år. Den spets laget besitter gör dem till en minst lika stor guldfavorit som USA. I varje fall för mig.

Slutligen några övergångar. PSG:s trupp kändes tunn i International Champions Cup, där laget kom sist. I dag har man gjort klart med Kinas duktiga mittfältare Wang Shuang.

I engelska WSL håller nykomlingen West Ham på att bygga ett spännande lag. Senast att ansluta är Nya Zeelands duktiga ytterback Ria Percival. Sedan tidigare har man knutit upp spelare som Jane Ross, Julia Simic, Claire Rafferty och Gilly Flaherty.

Regelfundering, världslaget, Press och självmål

Publicerad den av
15

Under helgen fick vi klart med de fyra semifinallagen i Svenska cupen. Det blev Linköping, Rosengård, Eskilstuna och Djurgården. 13.30 på måndagen lottas det vilka som möter vilka till helgen. Lottningen direktsänds här.

Rosengård och Eskilstuna blev de två bästa gruppsegrarna och kan inte mötas. De kommer att ha hemmamatcher i semifinalerna.

Tillagt i efterhand: Semifinalerna lottades till Eskilstuna–Linköping och Rosengård–Djurgården. Vinnaren av Rosengård och Djurgården lottades att ha hemmamatch i finalen.

I de fyra gruppfinalerna blev det segrar för Eskilstuna (med 2–0 mot Kvarnsveden) och Rosengård (med 3–2 mot Kristianstad), medan Djurgården (1–1 borta mot Piteå) och Linköping (1–1 hemma mot Göteborg) gick vidare på kryss.

Det var dramatik i Arcushallen i Luleå på söndagskvällen när Djurgården kvitterade i fjärde övertidsminuten, och därmed slog ut Piteå.

När det gäller matchen mellan LFC och Göteborg har det varit lite eftersnack till hur rimligt det var att Linköping kunde avancera på kryss. Båda lagen slutade ju egentligen på exakt samma tabellrad, och spelade alltså oavgjort i inbördes möte. Linköping vann dock gruppen på bättre placering i damallsvenskan i fjol.

Med tanke på att förutsättningarna var klara innan avspark, och att klubbarna hade haft chansen att ha synpunkter innan reglerna spikades finns det inte så mycket att säga om att Linköping står som gruppsegrare. Däremot är det värt att diskutera upplägget till framtida cupupplagor.

För är det verkligen rimligt att lag som Linköping får flera olika fördelar i cupen för att de var ett topplag i damallsvenskan förra året? Det är ju inte ens samma turnering.

I reglerna för cupens gruppspel står det nämligen att:

1) Fyra lag av 16 seedas. Övriga tolv lottas in geografiskt i grupperna.

2) De fyra seedade lagen får två hemmamatcher vardera. Det är får även det lag som är lägst seedat i varje grupp. Däremot får det andra- och det tredjeseedade laget bara en hemmamatch.

3) Om två, tre eller fyra lag hamnar på exakt samma tabellrad och dessutom har lika i inbördes möte placeras det lag som lyckades bäst i damallsvenskan i fjol högst.

I alla de här tre punkterna hade alltså Linköping fördel gentemot Göteborg. LFC var ett av de fyra seedade lagen, vilket gjorde att man hade två hemmamatcher i gruppspelet, medan Göteborg var andraseedat och bara fick en hemmamatch.

LFC fick dessutom den avgörande matchen mot Göteborg på hemmaplan, och man kunde där spela på kryss eftersom man tog guld förra året, och därmed hade högre ranking.

Personligen tycker jag att LFC här har fått några fördelar för mycket på gamla meriter. När det gäller att särskilja lag som noterats för exakt samma tabellrad finns det flera framkomliga vägar att gå. Eftersom Linköping och Göteborg möttes i den sista omgången hade det ju lätt gått att avgöra gruppsegern via straffläggning.

Det hade ju förstås förutsatt att straffläggning var inskrivet i reglerna, vilket jag hoppas att det blir till nästa år. I de flesta gruppmatcher i kvalspel genomför man ju straffläggning om ifall det skulle bli lika. Samma sak borde införas i cupspelet, både för herrar och damer. Då hade vi sluppit att Linköpings damer och IFK Göteborgs herrar avancerat på ranking.

Om fler än två lag är inblandade kan det ju bli så att även straffarna blir lika. Då tycker jag att man skall ta till Fifas upplägg, där man sorterar efter fair play. Ifall Svenska Fotbollförbundet gjort som Fifa skulle Göteborg ha vunnit gruppen. De drog nämligen inte på sin några kort i gruppspelet, medan LFC ådrog sig en varning.

Under punkten 6.2 i tävlingsbestämmelserna till hösten borde det stå att placering i gruppspelet avgörs utifrån:

1) Flest poäng
2) Bäst målskillnad
3) Flest gjorda mål
4) Inbördes resultat
5) Inbördes straffläggning
6) Fair play
7) Högst ranking

Det om regler. Nu till själva matcherna. Jag hade på Linköping–Göteborg och Rosengård–Kristianstad på datorskärmar bredvid varandra. Mitt fokus var klart oftast riktat mot den förstnämnda matchen.

Det allmänna intrycket från Linköping Arena var att LFC såg väldigt svagt ut. Nu får man förstås väga in att Linköping hade haft fler spelare iväg på landslagsuppdrag än Göteborg samt att LFC i startelvan saknade viktiga pjäser som Maja Kildemoes, Lina Hurtig och nyligen värvade Natasha Dowie.

Klart är att de lär behövas. För stundtals blev faktiskt Linköping utspelat av Göteborg. Framför allt var det klasskillnad under de första 30 minuterna. Under den perioden hade Linköping det väldigt jobbigt i djupled.

Offensivt saknade mästarlaget helt djupledshot, vilket passade Göteborgs backlinje utmärkt. Defensivt blev Linköpings mittbackar gång på gång ifrånsprungna av Rebecka Blomqvist. Hon hade tre rena frilägen de första 28 minuterna. Ett av dem ledde till mål. Även om LFC ryckte upp sig lite sista kvarten kändes 0–1 i underkant i paus.

Rebecka Blomqvist

Inte heller i den andra halvleken hade LFC något anfallsspel att tala om. Dock bjöds man på ett mycket billigt mål när Beata Kollmats ställde sina försvarskamrater genom att lättvindigt släppa ett inlägg förbi sig. Bollen nådde Elin Landström som kunde trycka in kvitteringen.

Resten av matchen hade LFC trots allt hyfsad kontroll. Man valde att falla otroligt tidigt med hela backlinjen varje gång man kunde frukta att en djupledsboll var på gång. Det gjorde att man inte åkte på några fler frilägen. Men det ledde samtidigt också till att man inte orkade få till något anfallsspel.

Totalt sett i matchen var Göteborg det spelmässigt bättre laget, men LFC gjorde vad man behövde för att gå vidare. Dock lär LFC behöva höja sig ganska många snäpp om man skall ha minsta chans mot Manchester City om 1,5 veckor.

I hemmalaget var Hilda Carlén den överlägset bästa spelaren. Hon räddade mästarinnornas semifinalplats. Hon Göteborg imponerades jag återigen av Emma Koivisto, som framför allt var väldigt bra före paus, och av Taylor Leech. I den första halvleken utmärkte sig även målskytt Blomqvist.

När det gäller Rosengårds 3–2-seger mot Kristianstad är Anja Mittag spelaren att hylla. När jag såg Rosengård mot Qviding för några veckor sedan tyckte jag att tyskan såg ut att vara ungefär lika seg som i höstas. Men under söndagen såg hon vassare ut än på länge.

Hennes 2–1-mål är ju dessutom riktigt fotbollsgodis.

Under söndagen möttes för övrigt de båda damallsvenska nykomlingarna i en träningsmatch. Där vann Växjö med 3–0 mot Kalmar efter två mål och ett assist från Anna Anvegård. Se höjdpunkter från matchen här.

En nyhet som skulle kunna röra Sverige är den att Christen Press har tackat nej till Houston Dash och tros komma att spela sin klubbfotboll utanför USA i år. Saken är ju den att transferfönstren är stängda till alla större ligor utan den svenska och den norska. Press har ju spelat i Göteborg tidigare. Favorit i repris?

Christen Press

En favorit i repris blev det för Nilla Fischer när hon kom med i Fifpros världslag för andra året i rad. I det lag som presenterades på den internationella kvinnodagen fanns även en andra svensk spelare, nämligen Hedvig Lindahl. Kul.

Här är hela laget:

Målvakt:
Hedvig Lindahl (Sverige – Chelsea FC)

Hedvig Lindahl

Backar:
Lucy Bronze (England – Olympique Lyonnais)
Nilla Fischer (Sverige – VfL Wolfsburg)
Wendie Renard (Frankrike – Olympique Lyonnais)
Irene Paredes (Spanien – PSG)

Irene Paredes

Mittfältare:
Camille Abily (Frankrike – Olympique Lyonnais)
Dzsenifer Marozsán (Tyskland – Olympique Lyonnais)
Marta Vieira da Silva (Brasilien – Orlando Pride)

Marta

Forwards:
Pernille Harder (Danmark – VfL Wolfsburg)
Lieke Martens (Nederländerna – FC Barcelona)
Alex Morgan (USA – Orlando Pride)

Pernille Harder

Noterbart alltså att Sverige och Frankrike var enda länderna att få med fler än en spelare i laget. För svensk del var ju inte fjolåret något toppår. Och jag hade ju inte med någon svensk spelare i mitt världslag.

Men det ligger ofta en liten fördröjning i de här priserna och utnämningarna. Eftersom det sänds minimalt med damfotboll på tv har spelare och experter inte sett tillräckligt mycket, utan man går ofta på hur bra spelarna var i de senaste mästerskapen, eller vilken roll de har i sina lag.

Här är det intressant att varken Lindahl eller Fischer lyckades speciellt bra i fjolårets EM-slutspel. Jag hade till och med underkänt snittbetyg på Fischer. Dock har ju båda varit stabila och väldigt bra över tid de senaste åren, så på det sättet var utnämningarna både kul och klart välförtjänta.

Det var tredje gången Fifpro tog ut ett världslag. Här är de två tidigare:

2015:

Hope Solo – Meghan Klingenberg, Kadeisha Buchanan, Wendie Renard, Julie Ertz (då Johnston) – Amandine Henry, Carli Lloyd, Aya Miyama – Anja Mittag, Celia Sasic, Eugenie Le Sommer.

2016:

Hope Solo – Leonie Maier, Wendie Renard, Nilla Fischer, Ali Krieger – Dzsenifer Marozsan, Carli Lloyd, Marta Vieira da Silva – Alex Morgan, Ada Stolsmo Hegerberg, Eugenie Le Sommer.

Så till helgens internationella matcher. Det var spelledigt både i England och Tyskland. I Frankrike har Lyon och Montpellier vunnit sina matcher, medan PSG spelar Parisderby i kväll.

Både Linda Sembrant och Sofia Jakobsson spelade hela matchen när Montpellier vann med 3–1 borta mot Guingamp. Jakobsson satte dessutom 3–1-målet, hennes femte mål för säsongen. Noterbart i Lyons 5–0-seger mot Soyaux var att Ada Hegerberg var tillbaka efter två månaders skadefrånvaro. Och som alltid numera gjorde norskan mål. Hon satte sin 22:a fullträff på 14 ligamatcher.

I Spanien var det seriefinal mellan Barcelona och Atletico Madrid. Den slutade 1–1, vilket innebär att de regerande mästarinnorna Atletico leder med en poängs marginal med åtta omgångar kvar att spela. Storsatsande och stjärnspäckade Barca har inte vunnit på de två senaste säsongerna och kan alltså gå miste om titeln för tredje året i rad.

Atletico tog ledningen när Sonia Bermudez utnyttjade att landslagsmålvakten Sandra Panos missbedömde en långpassning. Barca kvitterade på straff genom Andressa Alves i början av den andra halvleken.

Slutligen en liten tillbakablick på förra veckans She Believes Cup. Där vann USA finalen med 1–0 mot England.

Jag har ju förutspått att USA skall tappa i kvalitet framöver. Jag backar inte från den spådomen, men kanske ändå att amerikanskorna kan komma att klamra sig fast vid positionen som världsetta några år till.

England är kanske den främsta utmanaren för tillfället, då Tyskland står och stampar med försvarsproblem.

I She Believes Cup hade i och för sig även England lite trubbel i de bakre leden. USA:s segermål i finalen var ett engelskt självmål, där tre engelska spelare var sist på bollen. Och faktum var att England gjorde självmål i alla sina tre matcher, och alla tre gångerna var mittbacken Mille Bright inblandad.

Först styrde hon in ett skott från Frankrikes Gaetane Thiney med ryggen…

…sedan hann hon inte undan på returen från Hasret Kayici:s skott, och…

…i finalen var det Bright som ställde till det för Karen Bardsley så att Megan Rapinoe:s inlägg gick i mål. Självmålet skrevs på Bardsley, men jag tycker nog ändå man kan säga att Bright gjorde tre självmål i turneringen. I varje fall 2,5…

Trots det var Bright inte den mest olyckliga spelaren i det engelska laget under veckan i USA. Det var i stället den före detta Göteborgs- och Rosengårdsspelaren Anita Asante. Knappt en kvart in i sin landslagscomeback åkte hon nämligen på en knäskada.

Det visade sig vara korsbandet. Därmed är Asante sannolikt borta från fotboll under resten av 2018. Förstås en vansinnigt tråkig nyhet.

Roddar, Växjö, Kalmar, Kemme, Pajor och Harder

Publicerad den av
6

Vi är alltså inne i silly season. Göteborg rivstartade den delen av säsongen genom att i dag presentera Julia Roddar som nyförvärv, en signal om att man inte tänker harva i bottenträsket nästa år.

För Göteborg gäller det ju att hålla kvar sina nyckelspelare Elin Rubensson och Pauline Hammarlund, samt att få tillbaka Jennifer Falk i matchform.

Värvningen av Roddar borde ju stärka klubbens aktier i kampen för att få ha kvar Rubensson och Hammarlund.

Kvarnsveden tappar alltså Roddar, men värvar i stället en ny landslagsspelare från Malawi i Sabina Thom.

I övrigt vad gäller silly season har ju flera spelare aviserat att de kommer att lämna Eskilstuna. En av dem är Nathalie Björn, som kommer att avslöja sin nya klubbadress under veckan.

En som inte kommer att spela fler matcher är Carola Söberg. Hon tackar för sig efter en snygg karriär, lite i skymundan. Det blev inte så många A-landskamper, men väl tre Champions Leaguefinaler, vilket inte är fy skam. Bra jobbat.

View this post on Instagram

Tre SM-guld, lika många Champions League-silver, VM-mästerskap och totalt 18 medaljer på 17 elitsäsonger har lett till att det nu är dags att sätta punkt. När jag ser tillbaka på mina år som fotbollsspelare så är jag otroligt stolt över det jag presterat, men för mig har alla relationer och möten med människor varit precis lika viktiga som resultaten. Spelare som jag vunnit och förlorat tillsammans med, ledare som utmanat och utvecklat mig, lag som dragit åt samma håll – men ibland även åt olika håll och de livslånga vänskapsband som formats. Det är erfarenheter, lärdomar, upplevelser och minnen som packats i ryggsäcken som jag bär med mig genom livet – och den bärs med stolthet. 💫

A post shared by CAROLA SÖBERG (@carolasoberg) on

Dagens stora debattämne är förstås fortfarande landslagets hot om att bojkotta Fotbollsgalan. Lite om bakgrunden går att läsa i det här blogginlägget från Olof Lundh. Men det hade ju varit intressant att få veta mer exakt vad förhandlingarna konkret handlar om.

Gäller de ekonomi kan ju spelarna glädjas åt att förbundet fått väldigt mycket mer pengar i kväll, i och med herrlandslagets fantastiska avancemang till VM – grattis.

Tillbaka till svensk damfotboll, och de nya damallsvenska lagen. Växjö DFF firade sin allsvenska plats genom att vända ett 3–0-underläge i paus till 6–3-seger mot Uppsala. Därmed satte man nytt poängrekord i elitettan med 69 poäng. Däremot fattades det ett mål för att tangera målrekordet. LB07 gjorde 84 mål i fjol, Växjö ”bara” 83 i år.

Däremot var plusmålskillnaden +66 (83–17) nytt rekord med fem mål. Kvarnsveden hade +61 för två år sedan.

Allt borde förstås varit uppåt i Växjö DFF, men i ett blogginlägg beskriver Smålands-Postens Daniel Enestubbe elefanten i rummet under Växjös firande – alltså det faktum att mannen bakom uppflyttningen inte fick vara med. Även om elitidrott inte är någon välgörenhet agerade ju faktiskt klubben otroligt underligt när man sparkade sin tränarhjälte Pierre Persson i slutet av serien.

Pierre Persson

Oavsett hur glatt det var i Växjö i går lär man inte ha nått upp till den lycka som rådde i IFK Kalmar. Här är först ett gäng glada klipp från Gröndals IP, och här är ett långt inslag från segerbanketten. För det kallas väl segerbankett även när man kommit tvåa i elitettan?

Med det är det dags att kolla lite händelser utanför Sveriges gränser. I returmatchen mellan USA och Kanada blev det amerikansk seger med 3–1. Noterbart här att Kanada och förbundskaptenen John Herdman tänker framtid när han matchar sitt lag. Han använde nämligen totalt sett sex tonåringar i matchen.

Etablerade 19-åringen Jessie Fleming spelade hela matchen, 18-åringen Deanne Rose startade, och sista 19 minuterna byttes även tre stycken 16-åriga spelare (födda 2001) in i form av Jordyn Huitema, Jayde Riviere och Ariel Young. Dessutom fick 17-åriga Julia Grosso hoppa in på tilläggstid.

USA vann alltså matchen. Julie Ertz nickskarvade in det första målet på fast situation. Har vi sett det förut?

Segermålet till 2–1 gjorde Alex Morgan – hennes 80:e i landslagssammanhang. Hon gjorde det efter att Fleming misslyckats med att slå en tunnel på egen planhalva:

Men även om USA alltså vann med 3–1 tror jag att Kanada vann mest på matchen genom att de gav sina unga talanger erfarenhet mot världsmotstånd. Känslan är ju faktiskt att Kanadas framtid kan vara ljusare än den amerikanska.

Ett annat lag som jobbar på samma sätt som Kanada, alltså med att släppa fram talanger tidigt är Australien. De hade tre tonåringar, varav två spelare födda 2000 på planen i en av sommarens landskamper. Då förklarade förbundskapten Alen Stajcic att han vill ha in unga spelare för att de tar med sig erfarenhet och professionalitet till ungdomslandslagen. En intressant tanke.

På tal om ungdom. Jag älskar den här bilden på nederländska EM-stjärnan Jackie Groenen, från när hon var tolv år:

Det ser lite farligt ut med lilltjejen bland de stora killarna. Men rent spelmässigt måste det ha varit väldigt utvecklande. Groenen spelar ju för Frankfurt, som föll mot Wolfsburg med 1–0 i går. Höjdpunkter från matchen finns här.

Segerskytt för die Wölfinnen var Pernille Harder, danskan som nyligen korades till världens bästa spelare av fotbollssajten goal.com. Det var Harders sjunde mål i ligan, en notering som gör att hon leder skytteligan.

För den snygga framspelningen stod polska stjärnskottet Ewa Pajor, som äntligen fått sitt lyft. Hon har haft en tuff tid med synproblem, men efter två ögonoperationer har hon nu full syn – och då börjar Pajor växa fram till den världsspelare som man trott att hon skulle bli.

I tabellen är det fortsatt Freiburg i topp, det trots att man ”bara” fick 2–2 i den svåra bortamatchen mot SC Sand. Det var rejält blåsigt på Sands åker, och serieledarna var i underläge två gånger – men redde ut det.

Fridolina Rolfö gav Bayern München ledningen med 2–1 i svenskmötet med Turbine Potsdam. Men hemmalaget Potsdams 17-åring Gina Chmielinski smällde in en frisparksretur till 2–2. Potsdam är fortsatt obesegrat, men med fem kryss är man ändå åtta poäng ifrån Freiburg i tabelltoppen. Wolfsburg och Bayern är tvåa och trea, en poäng från serieledningen.

Apropå Potsdam har deras Tabea Kemme gjort ett av årets allra läckraste mål. Minns inte om jag lagt upp den här lobben i bloggen tidigare. Men i så fall är den värd att köras i repris:

I England tappade Chelsea för första gången poäng. Det blev 2–2 mot Reading sedan kvitteringen kommit på ett högst olyckligt självmål från Magdalena Eriksson. Därmed är Manchester City enda fullpoängaren i WSL.

Innan jag sätter punkt blir det lite herrfotboll. Man kan ju inte låta bli att skänka en tanke åt stackars Jakob Johansson, som befaras ha dragit av korsbandet i dagens VM-kvalmatch. Det skulle ju innebära att han sköt Sverige till ett VM-slutspel som han inte kommer att kunna vara med i. Snacka om bitterljuv upplevelse. Jag kramar självklart båda tummarna för att det handlade om en lindrigare skada.

Bilder av Sverige–USA 0–1

Publicerad den av
1

Jag hade med mig kameran till Gamla Ullevi i torsdags. Här är drygt 100 bilder från matchen, dels som bildspel:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dels som en stor mosaik:

Lisa Dahlkvist
USA
Svenska EM-låten framförs
Rose Lavelle och Tony Gustavsson
Crystal Dunn, Kelley O’Hara och Alyssa Naeher
Mallory Pugh
Linda Sembrant
Hanna Glas
Rose Lavelle
Lynn Williams högerfot
Mallory Pugh och Samantha Mewis
Emma Berglund
Sveriges fyrbackslinje
Casey Short
Olivia Schough
Allie Long och Mallory Pugh
Alyssa Naeher
Christen Press och Lindsey Horan
Becky Sauerbrunn
Hilda Carlén
Lynn Williams
Becky Sauerbrunn och Jill Ellis
Sverige
Sverige
Julie Ertz
Allie Long
Carli Lloyd
Allie Long mellan Caroline Seger och Fridolina Rolfö
Megan Rapinoe
Meghan Klingenberg
Casey Short
Mimmi Larsson med Samantha Mewis i ryggen
Kosovare Asllani
Abby Smith
Mallory Pugh
Kelley O’Hara
Allie Long, Crystal Dunn och Casey Short
Olivia Schough och Jonna Andersson
Casey Short
Caroline Seger behandlas
Vattenpaus
Mikael ”Mille” Olsson och Tony Gustavsson
Jonna Andersson
Pia Sundhage och Jessica Samuelsson
Alyssa Naeher
Becky Sauerbrunn
Uppvärmning
Carli Lloyd med Caroline Seger i ryggen
Jessica Samuelsson i duell med Carli Lloyd. Caroline Seger kollar på.
USA inför andra halvleken
Lindsey Horan
Caroline Seger och Crystal Dunn
Rose Lavelle
USA
Jessica Samuelsson
Jill Ellis instruerar Christen Press
Linda Sembrant
Lindsey Horan
Mikael Olsson och Hilda Carlén
Abby Dahlkemper
Carli Lloyd
Kosovare Asllani
Kelley O’Hara
Julie Ertz och Abby Dahlkemper
Abby Smith och Abby Dahlkemper
Mallory Pugh
Linda Sembrant
Nilla Fischer
Short, Long, Dahlkemper och Sauerbrunn
Lindsey Horan
Mimmi Larsson
Allie Long faller för Caroline Seger och Fridolina Rolfö
Lindsey Horan och Mallory Pugh
Mallory Pugh
Kelley O’Hara
Kelley O’Hara får instruktioner av Jill Ellis
Becky Sauerbrunn
Abby Smith
Alyssa Naeher
Julia Spetsmark
Samantha Mewis
Crystal Dunn och Linda Sembrant
Lisa Dahlkvist
Lynn Williams
Nilla Fischer
Magdalena Eriksson
Christen Press och Lindsey Horan
Skador
Megan Rapinoe
Allie Long
Casey Short
Allie Long, Crystal Dunn och Casey Short
Abby Dahlkemper
Pia Sundhage
Alyssa Naeher och Kelley O’Hara
Julie Ertz
Lynn Williams och Jill Ellis
Jonna Andersson
Mehan Klingenberg
Carli Lloyd jagas av Caroline Seger och Kosovare Asllani
Becky Sauerbrunn
Rose Lavelle före Caroline Seger
Crystal Dunn med Lotta Schelin i ryggen
Caroline Seger
Tony Gustavsson och Samantha Mewis
Sveriges ersättare
Alyssa Naeher
Sydney Leroux Dwyer
Samantha Mewis med Fridolina Rolfö i ryggen
Hanna Glas
Tony Gustavsson med öppna armar
Abby Smith
Mallory Pugh
Crystal Dunn
Uppvärmning
Carli Lloyd håller undan för Caroline Seger

Here are my pictures from the friendly between Team Sweden and US WNT the 8th of june 2017 on Gamla Ullevi in Gothenburg. US WNT won with 1–0.

Lite fler tankar inför Sverige–USA

Publicerad den av
4

Sent i går kväll kom jag med lite snabba tankar kring kvällens träningslandskamp mot USA. Jag tror att Pia Sundhage känner sig rätt säker på nio av elva startspelare till EM-premiären mot Tyskland.

Det är de två positioner som jag nämnde i förra inlägget som är osäkra, alltså vänsterbacken samt den sista mittfältspositionen. När det gäller defensiven kommer inte Sundhage få något bättre test inför EM än kvällens match. Det blir därför som sagt extra spännande att se hur Jonna Andersson klarar sig.

Jonna Andersson

Men det finns naturligtvis många fler intressanta frågor kring laget. När vi gick in i årets landslagssäsong ville Sundhage ha lite längre anfall. Nu har hon lämnat den idén och satsar på stabilt försvarsspel och korta anfall.

Jag tycker att hon irrar fram och tillbaka mellan olika spelidéer lite väl mycket, men i grunden känns just stabilt försvarsspel och snabba, korta anfall som det spelsätt som bäst passar vårt landslag.

Som jag ser det har vi nämligen både för dålig bolltrygghet och kreativitet i backlinje och på mittfält för att kunna spela med långa anfall. Däremot har vi aggressivitet och snabbhet för att spela ett bra kontringsspel.

Nycklarna i kontringsspelet blir Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö, våra två mest kreativa spelare. Kan de hitta ett gott samarbete tror jag att det kan bli en rolig svenskt sommar i Nederländerna.

Men hittills i år har vårt landslag inte visat speciellt mycket. Det pratas EM-guld nu i förhandssnacket. Fast faktum är ju att det just nu inte finns speciellt mycket som talar för svenskt guld.

Under det här kalenderåret har vi följande facit:

Segrar mot: Australien och Ryssland.
Kryss mot: England B och Kina.
Förluster mot: Norge, Nederländerna och Kanada.

Det är inte direkt något facit som indikerar att Sundhages lag skall höja EM-bucklan i början av augusti. Det som talar för Sverige är att vårt lag brukar vara väldigt svårslaget i stora mästerskap, och att Sundhages lag brukar vara som bäst i utslagningsmatcher.

Sundhages Sverige brukar även vara väldigt stabilt mot USA. På fyra försök har vi en seger och tre kryss på 90 minuter, eller två segrar och två kryss om man räknar in förlängning och straffläggning.

Mot USA får vi alltså ett bra test på hur försvarsspelet fungerar. Det blir intressant att se hur högt det svenska laget trycker upp backlinjen. USA har ju väldigt mycket snabbhet i sin trupp, vilket blir en utmaning för våra spelskickliga, men lite långsamma mittbackar.

Hilda Carlén

Det blir även väldigt spännande att se hur Hilda Carlén klarar sig mot riktigt vasst motstånd. Jag har tidigare varit kritisk till Carlén som landslagsmålvakt, eftersom jag tycker att hon är för svag i luftrummet. I årets damallsvenska tycker jag dock att Piteås målvakt känts väldigt stabil. Hoppas den känslan kvarstår även sent i kväll.

I övrigt i matchen hoppas jag att Sundhage maximalt ger Jessica Samuelsson och Fridolina Rolfö 60 minuter. Båda har ju nyligen haft skador, och det vore väldigt illa för laget om de gick sönder igen. Med tanke på att det dessutom är ny match på tisdag och ny forskning säger att skaderisken för elitspelare ökar om de har mindre än sex dagar mellan matcher gäller det för Sundhage att tänka till i sin matchning.

När det gäller USA håller förbundskapten Jill Ellis på att bygga nytt inför VM 2019. Hennes 20 spelare stora trupp minskade till 19 när Jaelene Hinkle lämnade återbud med kort varsel. Det har spekulerats vilt i varför. Är ni nyfikna gick bloggen Hattrick igenom frågan i går.

Bland de 19 finns förstås flera etablerade och meriterade namn, men också flera nya. Ett nytt fast ändå inte är Julie Ertz. Det handlar nämligen om Julie Johnston som gift sig och bytt efternamn.

Här är en gissning på hur USA:s startelva i kväll kommer att se ut: Alyssa Naeher –  Kelley O’Hara, Casey Short, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Rose Lavelle, Samantha Mewis, Allie Long, Mallory Pugh – Carli Lloyd och Crystal Dunn.

Övriga spelare i den amerikanska truppen är: Abby Smith (mv), Julie Ertz, Abby Dahlkemper, Lindsey Horan, Megan Rapinoe, Sydney Leroux Dwyer, Lynn Williams och Christen Press.

En ny spelare att kolla in extra noga är tekniska Rose Lavelle, hon är en lirare som jag verkligen fastnat för när jag sett henne på tv. Jag hoppas verkligen få chansen att studera henne live i kväll.

Nu på förmiddagen fick jag frågan på Twitter hur jag ser på dagens landskamper. Jag satte snabbt ihop följande bedömningar:

Sverige-USA 20-40-40
Irland-Island 25-35-40
Ryssland-Serbien 70-20-10
Portugal-Wales 45-30-25

Slutligen är det nu klart var Sveriges genrep spelas och vilka som står för motståndet. Som jag skrev i förrgår var det klart att det skulle bli en hemmamatch, och att den skulle gå på Västkusten.

Nu meddelar förbundet att genrepet spelas den 8 juli 18.15 i Falkenberg mot Mexiko. Det var ett intressant val av motstånd. Tycker man kanske att Mexiko liknar Italien i spelstilen?

Guide till kvartsfinalerna i OS-fotbollen

Publicerad den av
6

I kväll och i natt skall åtta lag bli fyra i OS-turneringen. Det kommande dygnet kommer medaljdrömmen att krossas för minst två högklassiga lag.

För som jag ser det har det varit sex lag i turneringen som kan kallas högklassiga. Jag tänker på USA, Tyskland, Frankrike, Kanada, Australien och Brasilien. Kvar i turneringen är ju även Sverige och Kina.

Jag skulle ljuga om jag skrev att jag känner mig hoppfull inför Sveriges kvartsfinal. Sannolikt är jag snarare mer negativ än jag borde vara. För även om allt talar för amerikansk seger och svensk hemresa är fotboll ett spel där det är svårt att göra mål, ett spel där det är svårt att vinna matcher. Och i utslagsmatcher blir det en större press än i seriespel.

Nu är ju egentligen inte det här heller något som talar för Sverige. Vi har vunnit en utslagsmatch genom tiderna i OS, medan USA bara har förlorat en. Jaja. Här är min guide till kvällens och nattens matcher. Jag väljer att satta procentsatsen på vilket lag som går vidare, inte hur de går under ordinarie tid:

18.00 USA–Sverige
Tv/stream: Tv3, Viasat Sport, Viasat Fotboll och Viaplay.
Tips: 90–10.

USA har spelat i alla fem OS-finalerna, och vunnit fyra. Sverige har aldrig tagit medalj.

USA är både regerande olympiska och världsmästare. Sverige har en kvartsfinal i OS och en åttondelsfinal i VM att försvara.

USA är etta på världsrankingen, vann sin grupp och förlorade senast en mästerskapsmatch i VM-finalen 2011. Sverige är sex på världsrankingen, kom grupptream och förlorade senast en mästerskapsmatch i söndags, svensk tid.

Så där kan man hålla på ett tag. Klart är att USA bara skall vinna den här matchen. Det amerikanska laget är egentligen bättre än det svenska på allt.

Det svenska hoppet ligger i att det bara handlar om en match, samt att Sverige faktiskt har ett väldigt bra facit mot USA de senaste åren – på de senaste tio mötena är det 3–3 i segrar och fyra kryss. Två av de matcherna har spelats i VM-sammanhang med en svensk seger och ett kryss som facit.

USA bär alltså med sig i bakhuvudet att Sverige är ett lag som är svårt att slå. Det är förstås väldigt bra för svensk del. Det innebär att oddsen blir lite bättre för varje minut som vårt lag kan stå emot.

Hope Solo

Hope Solo

Dessutom är det ju så att USA inte har spelat någon sprakande fotboll i OS-turneringen. De vann sina två första matcher utan att imponera speciellt mycket i offensiven. Och mot Colombia svajade Hope Solo plötsligt till på ett sätt man aldrig tidigare sett.

Men. USA känns ändå väldigt mycket mer stabilt än Sverige. Och amerikanskorna är ju fantastiska i utslagsmatcher, de brukar alltid hitta sätt att vinna dem. Carli Lloyd är damfotbollens största vinnarskalle, och jag skulle inte bli förvånad om hon kommer att spela huvudrollen i kväll.

Annars har jag ju flera gånger konstaterat att det amerikanska spelet lider enormt av att Lauren Holiday har slutat. Det gör att USA saknar en bolltrygg och kreativ spelfördelare på centralt mittfält, något som har gjort det amerikanska laget betydligt mer lättläst än tidigare.

För svensk del kommer det att bli väldigt viktigt att styra så att Julie Johnston får sköta så många uppspel som möjligt. Johnston har klart sämre kvalitet och precision i sina passningar än de andra amerikanska backarna. De lag som nått framgång mot USA det senaste året har valt att skära bort duktiga Becky Sauerbrunn och just styrt som att USA:s uppspel kommit från Johnston.

Det blir intressant att se hur Jill Ellis balanserar sitt lag. Hittills i OS har hon spelat med två defensiva innermittfältare i Allie Long och Morgan Brian. Det är bra för svensk del, för ingen av de är speciellt kreativ. Det är i stället på kanterna USA har haft sin kreativitet. Tobin Heath har varit lagets klart bästa spelare så här långt, och blir en utmaning för Jessica Samuelsson på den svenska högerkanten. På USA:s högerkant blir det fart, antingen i form av Crystal Dunn eller Mallory Pugh. Dunn är väldigt irrationell, medan Pugh har det klart större spelsinnet.

För svensk del gäller det att hålla ihop laget, och inte ge USA för många fasta situationer. Amerikanskorna är väldigt bra på hörnor och inläggsfrisparkar. Offensivt blir våra fasta situationer vansinnigt viktiga. Det måste bara vara högsta kvalitet på bollarna in i straffområdet.

Emilia Appelqvist

Emilia Appelqvist

Det blir för övrigt även mycket intressant att se hur Sundhage balanserar det svenska laget. Det kommer ju att bli mer 4-5-1 än 4-3-3 i kväll. Inledningsvis känns det viktigast att ha hårt arbetande spelare på planen, därför hade jag nog faktiskt formerat mittfältet så här: Elin Rubensson, Caroline Seger, Emilia Appelqvist, Lisa Dahlkvist och Olivia Schough. Framför dem Fridolina Rolfö som ensam forward.

21.00 Tyskland–Kina
Tv/stream: Tv3, Viasat Fotboll och Viaplay.
Tips: 80–20.

Det tyska laget är inte alls att känna igen. Kryss mot Australien och förlust mot Kanada är inte resultat man är van vid från den tidigare så väloljade tyska maskinen. De senaste åren har Silvia Neid:s maskin hackat. Hon har inte vetat vilka spakar hon skall dra i, framför allt saknar man snabbhet i mittförsvaret. Men det känns faktiskt också som att man saknar lite vinnarinstinkt.

Mycket av hoppet är ställt till Dzsenifer Marozsan, men trots att hon är en komplett spelare med fantastisk talang lyfter det sällan för Lyonförvärvet i landslagströjan. I OS har Marozsan varit väldigt blek.

Dzsenifer Marozsan

Dzsenifer Marozsan

Trots de tyska problemen bör det bli seger i den här matchen. Kina är nämligen också lite av en besvikelse i den här OS-turneringen. I vintras kändes laget som en självklar medaljkandidat, men sedan dess har man tappat självförtroende – och hyperviktiga centrala mittfältaren Ren Guixin. Hon stod för mycket av stabiliteten på mittfältet, men missar ju hela OS på grund av en lårskada.

Jag tror att den här matchen avgörs i luftrummet. Nickstarka tyskor slår till i samband med fasta situationer, de utnyttjar att Kinas målvakt Zhao Lina har väldigt dålig tajming på inlägg.

00.00 Kanada–Frankrike
Tv/stream: Tv3, Viasat Fotboll och Viaplay.
Tips: 51–49.

Det här är en hyperintressant match som kan gå hela vägen till straffläggning. Kanada har verkligen imponerat i OS-turneringen. De är enda laget med tre raka segrar, något som gör att de kommer till matchen med massor av självförtroende. Frankrike har också sett bra ut, men har aldrig tagit medalj i ett stort mästerskap, utan brukar drabbas av medaljfrossa när det drar ihop sig.

Det känns verkligen vidöppet. Och jag har velat fram och tillbaka om vilka som verkligen skall ha segertipset. Till slut gick jag på magkänslan, och den sa Kanada. Det som talar för kanadensiskorna är att man har fått ihop ett jätteintressant lag med en bra blandning av gammalt och nytt. Jag är extra förtjust i Ashley Lawrence, som är bolltrygg och otroligt användbar, kan spela på en mängd olika positioner.

Offensivt är Christine Sinclair och Janine Beckie spelarna att se upp med för Frankrike.

För fransk del blir Eugenie Le Sommer väldigt viktig. Frankrike har ett väldigt bra lag, men brukar ofta falla på den offensiva spetsen. Men är Le Sommer bra brukar det franska laget vara bra.

Det här börjar bli tjatigt, men för fransk del kan de fasta situationerna bli ett segervapen. Kanadas svaghet är att målvakten Stephanie Labbé har det tufft i luftrummet. Samtidigt har Frankrike kanske världens allra bästa huvudspelare i mittbacken Wendie Renard. Det kommer att vara darrigt i det kanadensiska laget varje gång Renard närmar sig straffområdet.

De här lagen möttes i bronsmatch i förra OS-turneringen. Då vann Kanada med 1–0 efter segermål på övertid från Diana Matheson. Det var en stöld sett till matchbilden.

Men det finns fler matcher lagen emellan att titta tillbaka på. Man möttes nämligen så nyligen som i lagens genrep inför OS. Då vann Frankrike med 1–0 på hemmaplan, men Kanada stod upp mycket väl.

Sedan dess har som sagt Kanadas självförtroende pumpats upp ytterligare, och man har igång sina målskyttar. Jag tror att Frankrike behöver göra mål i den närmast obligatoriska startforcering som Les Bleus brukar stå för.

För ju längre tiden går utan fransk utdelning, desto större chans att fransyskorna börjar tänka på hur det gått i tidigare mästerskap – och då kommer kommandot glida över i kanadensisk favör.

03.00 Brasilien–Australien
Tv/stream: Tv3, Viasat Fotboll och Viaplay.
Tips: 51–49.

Det här är också en vidöppen och hyperintressant match mellan två glödheta lag. Precis som mellan Kanada och Frankrike finns det här några intressanta, historiska matcher att titta tillbaka på.

I fjol möttes lagen i åttondelsfinal i VM. Då vann Australien med 1–0 efter segermål av Kyah Simon.

Inför den matchen hade jag The Matildas som favoriter till 51–49. Rent fotbollsmässigt tror jag faktiskt fortfarande att Australien är något bättre – om båda lagen är skadefria och ordinarie. Ändå tippar jag brasiliansk seger i nattens match, mest på grund av att matchen spelas i Brasilien och hemmalaget kommer att lyftas fram av publiken.

Faktum är att även Brasilien och Australien möttes i genrep inför OS. Där vann Brasilien med 3–1, men det var australisk ledning när laget drabbades av en utvisning. Det var för övrigt en match där båda lagen testade rätt rejält. Brasilien hade ett väldigt offensivt balanserat lag, medan Australien bland annat provade Elise Kellond-Knight som vänsterback. Kellond-Knight är för övrigt den spelare i OS som levererat bäst hörnor och inläggsfrisparkar. Kolla in kvaliteten på hennes vänsterfot.

Spelmässigt har de här lagen mycket gemensamt. Båda kandiderar till att ha det snabbaste och vackraste anfallsspelet i världen för tillfället. I Australien har speluppläggaren Katrina Gorry visat grym form, likaså snabba kantforwarden Samantha Kerr. Hos Brasilien finns det en hel hög offensiva hot i Marta, Andressa Alves, Beatriz och Cristiane. Skadestatusen på den sistnämnda är intressant. Jag har inte hittat någon uppgift om hur det är med henne, men kan hon inte spela förbättras möjligheten för Australien i natt.

Utöver det snabba och vackra anfallsspelet har de båda lagen gemensamt även en lätt känslig defensiv. Här ser jag Australien som lite stabilare. Man har en bättre målvakt i Lydia Williams och man har även lite stabilare backlinje än Brasilien.

Brasilien delade ut tidernas stjärnsmäll

Publicerad den av
15

Brasilien–Sverige 5–1. Nattens värdemätare slutade alltså med svensk rekordförlust. Och här sitter jag och undrar hur jag kunde varit så hoppfull inför det här mästerskapet. I natt kom verkligheten ikapp det här landslaget.

I natt var Brasilien bättre än Sverige på precis allt. Precis allt.

Marta skojade med det svenska lag, som bland annat jag har överskattat rätt rejält. För i dag fanns det inget som talade för svensk medalj. I dag ställer jag mig istället frågan om vi ens går till slutspel. Resultaten i dag gick emot, vilket gör att vi  i högsta grad är i riskzonen att bli sämsta grupptrea.

Matchen mot Kina har jag ända från lottningen känt oro för. Känslan är att Kinas tajta defensiv kommer att passa vårt lag väldigt dåligt. Och med dagens skräcksiffror i ryggen måste vi vinna mot Kina för att undvika tredjeplatsen i gruppen.

VI kan förstås glömma gruppsegern. För grupptvåan väntar sannolikt Kanada i kvartsfinal, medan trean kommer att ställas mot USA – om trean går vidare. För svensk del innebär det alltså att vi måste vinna mot Kina för att undvika USA. Vi har fördelen av att vår grupp avslutas efter de båda andra, vilket gör att vi vid avspark kommer att veta vad som krävs för att avancera som en av de två bästa treorna. Men kryss mot Kina leder troligen till slutspel – och till match mot USA.

Fast det där får vi ta mer om senare. Nu tillbaka till dagens överkörning.

Det hade nästan på dagen gått åtta år sedan Sveriges senaste förlust i en gruppspelsmatch i ett stort mästerskap. Efter 18 förlustfria matcher i rad spräckte Brasilien vår svit med råge.

Inför avspark valde Pia Sundhage att göra två byten i startelvan. Utöver det framtvingade bytet där skadade Jessica Samuelsson lämnade plats för Elin Rubensson gjordes även ett skifte på mittbacksplats. Där klev Emma Berglund in för Linda Sembrant, sannolikt med avsikt att möta Brasiliens snabbhet.

Det skulle visa sig att det bytet inte föll väl ut. Berglund var nämligen väldigt olycklig i matchen. De första tio minuterna var det väldigt virrigt i det svenska laget. Så långt hade man knappt slagit en passning till rätt adress. Å andra sidan hade inte Brasilien haft några målchanser heller.

I elfte minuten skulle Sverige ha tagit ledningen. Fridolina Rolfö serverade Kosovare Asllani öppet läge från ett par meter. Men Asllanis avslut var alldeles för mesigt. Det höll alldeles för dålig kvalitet.

När Brasilien fick sina chanser hade de däremot grym kvalitet. Efter 20 minuter började man ändå känna att Sverige var med i matchen och hade hyfsad kontroll i defensiven. Då ställde Berglund och Hedvig Lindahl till det – de bjöd Brasilien och Beatriz på ett ledningsmål.

Personligen tycker jag att Berglund måste rensa bort den bollen, och således är den största boven i dramat. Men Lindahl är inte oskyldig, hon är för passiv.

Knappt fyra minuter senare kom 2–0-målet. Återigen var Berglund olycklig. Om inte hon touchat bollen skulle inte Cristiane:s styrning gått i mål.

Mellan målen hade Sverige ett kanonläge, men en offsidestående Lotta Schelin tog bollen framför en framstormande Rolfö.

Även i nästa svenska läge var kvaliteten för dålig. Rolfö spelade loss Sofia Jakobsson till höger, men Jakobssons försök till inspel var för hårt och för dåligt riktat. Jag tycker nog att hon borde ha gått på eget avslut där.

I slutminuterna fick Cristiane straff efter en kollision med Magdalena Ericsson. Domslutet kändes billigt, men jag har inte sett någon riktigt bra repris på situationen, så det kan ha varit ett korrekt domslut. Straffen från Marta var det däremot inget fel på.

In i pausvilan hade Brasilien 3–0 i mål, 4–1 i målchanser och 3–0 i hörnor. Hemmalaget visade alltså en grym effektivitet och kvalitet när chanserna dök upp.

I halvtid valde Sundhage att byta ut Ericsson och sätta in Jonna Andersson, som skötte sig helt ok. Den andra halvleken var länge rätt avslagen. Brasilien låg rätt i positionerna och kontrollerade spelet helt. De drabbades av en tung jobspost när Cristiane tvingades kliva av med en trolig muskelbristning.

Den första heta målchansen i halvleken dröjde till den 80:e minuten – då gjorde Marta 4–0:

Det blev ytterligare två målchanser i matchen, en åt vardera håll. Båda blev mål, först 5–0 genom Beatriz, sedan 5–1 genom Lotta Schelin. Bra att Schelin fick göra mål, men tyvärr håller hon inte den önskade klassen i den här turneringen heller. Det händer alldeles för lite kring henne.

I dag var Fridolina Rolfö den klart bästa svenska spelaren, vårt enda riktiga offensiva hot. Som tack för det byttes hon ut efter drygt 60 minuter. Det bytet förstod jag väldigt lite av.

Jag har kollat statistiken och vad jag kan hitta har Sverige aldrig tidigare släppt in fem mål i en landskamp. Aldrig tidigare. Vi har förlorat med 4–0 i sex olika träningsmatcher, tre mot Norge och en vardera mot Kina, Tyskland och England. Men vi hade aldrig förlorat med fyra mål i en tävlingsmatch, och aldrig tidigare med 5–1. Det var alltså en historisk överkörning.

Det om raset i Rio.

Utöver Brasilien har även USA och Kanada säkrat sina platser i kvartsfinal genom segrar. Här är en genomgång av övriga matcher i omgången:

Kanada–Zimbabwe 3–1

Inför fina 30 295 åskådare var det 3–0 och avgjort i halvtid. Kanada imponerade i första halvleken, efter paus spelade de mer eller mindre av matchen. Man såg även till att Kadeisha Buchanan fick sin andra varning och blir avstängd mot Tyskland.

Jag kollade förresten lite extra på uppskrivna Buchanan, och kan inte säga att jag blev speciellt imponerad. Hon ställdes inte på märkvärdigt svåra prov, men kändes ändå lätt otajmad. Men hon har kanske ett par växlar till att lägga in när det blir riktigt allvar. En situation där hon kom snett var den där Zimbabwe fick sitt tröstmål.

Janine Beckie blev tvåmålsskytt, har totalt tre och visar att hon vill vara med och slåss i toppen av skytteligan.

Christine Sinclair gjorde ett mål (straff) och står på totalt två.

Zimbabwe står på noll poäng och målskillnaden 2–9 efter två omgångar. Håller de förlustsiffrorna mot Australien under fem måls marginal slipper man sistaplatsen i OS maratontabell – vilket måste vara lagets huvudmål nu. Grekland innehar den jumboplatsen med noll poäng och 0–11 i målskillnad.

USA–Frankrike 1–0

Matchkvaliteten motsvarade tyvärr inte mina högt ställda förväntningar. Som väntat var Frankrike det lag med bäst spel, men det var USA som hittade ett sätt att vinna. Och föga oväntat var det Carli Lloyd som gjorde målet. Hon har en makalös förmåga att dyka upp på rätt ställe i rätt ögonblick.

Målet kom i den andra halvleken, under en bra amerikansk period. Före paus var Frankrike det klart bättre laget. USA hade mycket boll, men hade märkbart svårt att komma till målchanser. Det är så otroligt tydligt att man inte har hittat hur man skall fylla luckan efter Lauren Holiday i uppspelsfasen. När varken Mallory Pugh eller Lindsey Horan heller fanns i startelvan var passningskvaliteten från mittfältet helt enkelt inte tillräckligt kreativ för att skaka lag ett lag som Frankrike.

Trots det vann alltså USA till slut. Man får tacka en formstark Tobin Heath och ineffektiva fransyskor för det. Frankrike hade rätt många lägen, men det var inte många avslut som gick inom ramen. I det franska laget reagerade jag över att Eugenie Le Sommer fick sitta på bänken hela matchen. Jag tyckte allt att hon såg riktigt pigg ut i premiären. Men hon har kanske någon skadekänning.

Slutligen flaggade jag inför matchen för matchen i matchen, den mellan världens två bästa mittbackspar. Men tyvärr vilade USA Julie Johnston som en säkerhetsåtgärd, vilket gjorde att vi inte fick den kamp jag hade tänkt mig. Men det är nästan alltid en njutning att kolla in Wendie Renard och Becky Sauerbrunn, och de gjorde mig inte besviken i dag heller.

Däremot hade Johnstons ersättare, Whitney Engen, det lite tufft i den första halvleken. Hon blev bolltittare ett par gånger, vilket gjorde att Marie-Laure Delie kunde löpa in på ytan bakom mittbacken. Engen spelade dock upp sig i den andra halvleken.

Tyskland–Australien 2–2

Tyskland kom undan med blotta förskräckelsen. Jag tippade inför turneringen att Australien skulle besegra Tyskland, något som var väldigt nära. Jag byggde tipset på att The Matildas har flera blixtsnabba forwards, vilka skulle bli väldigt jobbiga att hantera för de långsamma tyska mittbackarna. Inte minst som tyskorna ofta trycker upp sina ytterbackar högt.

Det verkar som att Australiens förbundskapten Alen Stajcic hade tänkt liknande tankar, för han mönstrade snabbast möjliga tremannaanfall; Sam Kerr, Lisa De Vanna och Caitlin Foord. Det funkade bra, och Australien gjorde 1–0 genom Kerr:

Man gjorde även 2–0 genom Foord. De Vanna:s tunnel på Annike Krahn är inte att leka med. Årets tunnel…

Tunneln var så bra att Silvia Neid bytte ut Krahn och satte in Josephine Henning i paus.

Men De Vannas tunnel var inte matchens enda godbit. Sara Däbritz yttersida till 2–1 är inte så dum den heller:

Jag såg inte hela den första halvleken. Det jag såg hade dock The Matildas det nästan lika jobbigt i försvarsspelet som tyskorna. Efter paus fick Australien mycket bättre defensiv kontroll, och man hade flera lägen att punktera matchen, bland annat var Foord framme tre–fyra gånger.

I 88:e minuten kom kvitteringen. Och det var Saskia Bartusiak som stod för den. Mittbacken som hade haft det otroligt jobbigt i defensiven kom rätt i offensiven.

Resultatet innebär att Tyskland har bra chans till gruppseger. Det mesta talar för att Australien blir trea, och en riktig nitlott för en gruppsegrare. För i dag spelade de den snabba anfallsfotboll som jag såg dem göra i OS-kvalet. Ett otroligt snabbt spel som inget lag går säkert mot.

Det var förresten bra publiksiffror i den här gruppen. Den här matchen sågs av ännu fler än Kanada–Zimbabwe, hela 37 475 personer.

Kina–Sydafrika 2–0

Jag behövde sova någon timme i natt och släppte den här matchen. Jag vet således inte så mycket om den. Jag noterade dock att Sydafrika hade en boll i ribban strax innan Gu Yasha gjorde Kinas ledningsmål. Kolla förresten in den sydafrikanska högerbackens arbete vid målet. Undermåligt.

Det här var en dag där det gjordes några riktigt snygga mål. Tan Ruyin:s 2–0 mot Sydafrika var ett av de läckraste:

Colombia–Nya Zeeland 0–1

Även den här matchen sov jag bort. Nya Zeeland tog den trepoängare som gör att laget har en liten chans att få spela slutspel. Segerskytt var lagets specialla målskytt, Amber Hearn:

Skytteligan:
3 mål: Janine Beckie.
2 mål: Melanie Behringer, Sara Däbritz, Cristiane, Marta, Beatriz, Christine Sinclair och Carli Lloyd.