Ett tag trodde man att nationalsången skulle bli kvällens höjdpunkt på Friends. Men slutelvan slog startelvan på knockout – och inhopparna fixade segern. Det blev ett festligt slut och Sverige åker till EM med en skön 3–1-seger i bagaget.
Det blev en het kväll på många sätt. Nu är jag trött efter att först suttit en lång stund på den bastuheta läktaren och sedan lyssnat av eftersnacket i den mixade zonen.
Jag återkommer med en längre analys av matchen. En kort spaning lyder så här: Johanna Rytting Kaneryd stärkte sina aktier rejält. Sofia Jakobsson gjorde det inte lika mycket.
Jag har för övrigt skrivit en krönika från matchen. Ni som har abonnemang på någon av tidningarna i Gota Media kan läsa den utan att behöva betala.
Man hade ett skönt leende när man kom till Friends Arena för någon timme sedan. Cirka två timmar innan avspark var här redan massor av folk.
Leendet hänger kvar, även om det är lite bastukänsla här på läktarna. När speakern Catalina Bruna nyss läste upp laguppställningen blev det jättejubel för framför allt Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö.
Vi får se vad det blir för jubel efter matchen. Brasilien är inte i Solna som utfyllnad. Utan Pia Sundhage:s landslag har stora uppgifter framför sig. Det här är genrep även för Brasilien. De skall vidare till Colombia för att spela Copa America.
Där ställs de mot Argentina i premiären den 9 juli. Samma dag som Sverige går in i EM mot mästarlaget Nederländerna. Copa America är otroligt viktigt för Sundhage. Utöver världsdelsmästerskap är det nämligen även kval till både VM och OS.
Sverige vann i dag med 2–0 mot Tyskland i F19-EM. Hammarbys Matilda Vinberg gjorde kanske båda målen, och AIK:s Serina Backmark räddade en straff.
Jag skriver kanske om Vinberg som tvåmålsskytt eftersom det på bilderna ser ut som att Bea Sprung:s inlägg vid 1–0 gick rakt in i mål. Men möjligen fick Vinberg ett hårstrå på bollen. I nuläget står hon i alla fall som officiell målskytt.
För mig var segern oväntad. Med tanke på skadesituationen i det svenska laget hade jag nämligen väldigt låga förväntningar på det här EM-slutspelet. Redan tidigt under året hamnade ju offensiva nyckelspelarna Rosa Kafaji och Monica Jusu-Bah på skadelistan. Och efter det andra EM-kvalet har även Ellen Wangerheim och Nesrin Akgün dragit på sig jobbiga skador. Utöver de fyra tunga avbräcken var Örebros Emilia Pelgander krasslig och tvingades stå över dagens match.
Trots det blev det alltså svensk seger mot alltid starka Tyskland. Jag såg ungefär en halvtimma av matchen. Och under den perioden var Evelina Duljan fullständigt lysande. Det kändes som att hon var på en högre nivå än de andra spelarna på planen.
I Sveriges grupp ingår även England och Norge. Engelskorna vann deras öppningsmatch med 4–1.
I övrigt i dag har Linköping gjort en spännande värvning i form av Michelle de Jongh. Hon var en nyckelspelare senast Sverige vann ett F19-EM, 2015. Nu har hon skrivit ett 2,5 år långt kontrakt med LFC.
Slutligen har ett EM-lag spelat träningsmatch i dag. Det är Finland som åkte på en 5–1-förlust mot Japan. Finland hade det tufft i den andra halvleken i dag. Och det finländska laget står inför en otroligt tuff utmaning i EM-slutspelet. Man har ju lottats i samma grupp som Spanien, Danmark och Tyskland.
I dag använde svenska förbundskaptenen Anna Signeul 17 spelare. Nio av dem håller till i damallsvenskan nu, och ytterligare sex har tidigare spelat i svenska klubbar.
I morgon spelar Sverige hemma mot Brasilien på Friends. Då är tanken att jag skall vara en av minst 34 000 på läktarna. Det skall bli skoj – och intressant. Det var ett tag sedan vårt landslag spelade mot tufft motstånd.
För några veckor sedan tipsades jag om att Manuel Lindberg stuckit ut hakan i en klubbpodd. Där framförde Lindberg åsikten att de damallsvenska spelarna har för bra betalt, och att det krävs ett omtag från alla klubbar för att komma åt problemen med de allt för höga kostnaderna.
Han sa:
”Jag är rädd för att svensk damfotboll är på väg mot ett ättestupa. Nu låter det kanske drastiskt, men vi behöver nog bromsa in och fundera på ‘vad vill vi med damfotbollen.'”
Det här är intressant eftersom Lindberg är AIK:s nya vd, och att han därmed är en av de herrfotbollsledare som framöver kan ha stort inflytande över svensk damfotboll. Han kommer närmast från BP, och säger sig vara en stor vän av damfotboll. En vän som alltså tycker att de låga lönerna är för höga.
För att påminna så låg spelarlönerna 2020 i damallsvenskan i snitt på 15 113 kronor per månad. Det är förbundets officiella siffror räknade utifrån att spelarna var anställda under helår och att alla klubbar hade 22 spelare i sina spelartrupper.
Om en snittlön på den nivån säger vd Lindberg i podden:
”Det generella problemet just nu för damfotboll är att kostnadsbitarna har ökat dramatiskt, lönerna har blivit ett lönerace som egentligen ingen riktigt orkar med. Och där vi lägger mycket av pengarna i damfotbollen i Sverige idag på utländska spelare. Det spelar väldigt få svenska spelare, och framför allt spelar det väldigt, väldigt få unga svenska spelare.”
Efter det har Lindberg även upprepat några av utspelen i en podd hos svenska Fans, Studio Allsvenskan (27.00 in i podden). I dag har Expressen följt upp utspelen och kollat upp speltiden i årets i damallsvenska. Tidningen har hittat siffror från forskningsgruppen CIES Football Observatory som säger att utländska spelare har fått 47,7 procent av speltiden i årets damallsvenska. Expressen skriver här om att det varit ganska stor ökning mot hur det såg ut för fem år sedan. Man uppger att utländska spelare hade 32,9 procent av speltiden i damallsvenskan 2017.
Jag är osäker på om den senare siffran stämmer. I rapporten från CIES står det att speltiden för utländska spelare har stigit med 14,8 procent sedan 2017. Det står inte att den ökat med 14,8 procentenheter, som Expressen antar. En ökning med 14,8 procent skulle innebära att det var 40,6 procent utländska spelare för fem år sedan.
Tillbaka till Lindberg:
”Nu stundar ett fotbolls-EM. När jag tittade på nyheterna i går sa de att Sverige aldrig har haft en så bra trupp till ett fotbolls-EM någonsin på damsidan. Jag skulle hävda att om vi inte väljer en annan väg, gör något annat inom svensk damfotboll, så kommer Sverige inte vara så bra i landslagssammanhang om tio år. Eller fem år.”
Manuel Lindberg,vd i AIK, till expressen
Lindberg tycks inte ha så bra koll på hur det har sett i damallsvenskan på sistone. Under alla de elva år som den här bloggen har funnits har antalet utländska spelare diskuterats. Det har alltid funnits debattörer som ansett att det varit alldeles för många spelare som inte har svenskt pass.
Ändå är vårt landslag världstvåa.
Personligen har jag hela tiden stått för åsikten att de utländska spelarna har hjälpt svensk fotboll att växa. Jag har ingen anledning att ändra den uppfattningen. Tvärtom är jag övertygad om att vi inte hade haft så många spelare i topp tre-ligorna om det inte varit för att vi har en så konkurrenskraftig liga på hemmaplan.
En stor anledning till att speltiden för de svenska spelarna har minskat i damallsvenskan sedan 2017 är ju att vi har fler utlandsproffs än någonsin tidigare. Räknar man den totala speltiden för svenska spelare i topp fem-ligorna är jag säker på att den inte har minskat under de senaste fem åren. Tvärtom.
Och på damsidan värvar internationella toppklubbar direkt från Sverige. Det händer aldrig numera på herrsidan. Trots det ser Manuel Lindberg herrallsvenskan som en förebild. Han säger i podden:
”Vi måste hitta en plattform för svensk damfotboll, kanske också börja anpassa oss för att inte vara en topp fem-liga. Herrallsvenskan är inte ens en topp 20-liga i Europa. Och damallsvenskan kommer inte att vara topp fem om tio år.”
”Herrallsvenskan är en liga där man utvecklar spelare för att för att sedan sälja dem vidare. Dit måste också damallsvenskan komma. Men vi kommer inte sälja spelare vidare om alla lag i damallsvenskan springer omkring med 60–70–80 procent utländska spelare.”
Lindberg borde väl veta att det även går alldeles utmärkt att sälja utländska spelare. Just så finansierar faktiskt flera herrallsvenska klubbar sin verksamhet.
Faktum är att jag nyligen pratat med framgångsrika talangutvecklare på herrsidan som gett upp och söker nya uppdrag eftersom många herrallsvenska klubbar nu väljer att värva in exempelvis unga isländska eller afrikanska spelare för att kunna sälja vidare dem några år senare. Och att det upplägget bromsar svensk talangutveckling på herrsidan.
Men känslan är ju att grunden i Lindbergs utspel är att han tycker att AIK:s damallsvenska lag är för dyrt, samt att han inte vill satsa på att se till att laget spelar på högsta nivån. För han säger i podden:
”Hela Sverige har sprungit i väg i den här fällan, skulle jag kalla det för. Damhockeyn hade lite samma sak för tio år sedan när man var världstrea. Idag spelar inte ens Damkronorna i A-VM. Pengarna kommer in, kostnaderna går upp, lönerna går upp – man satsar på etablerade spelare, utländska spelare framför allt, för att höja nivån. Vad händer då med våra egna tjejer? Oftast slutar de och försvinner bort. Om vi vill jobba långsiktigt för damfotbollen behöver vi ta ett omtag.
Exakt hur det där omtaget skall se ut säger han inte. Men eftersom lönerna ökar i för hög hastighet känns det självklart att det skall handla om frysta eller sänkta löner – plus sämre nivå på vår högsta serie.
Det Lindberg faktiskt säger om omtaget i AIK är: ”Jag vill att vi utgår från våra egna tjejer och egna flickors bästa. Vad vill våra AIK-tjejer?” Sedan säger han att det kan innebära att klubben ibland kommer att falla ner en division.
Att spelare på olika nivåer har olika önskemål om hur de vill att satsningen ser ut är inget han nämner. Han får det att låta som att alla AIK-spelare vill exakt samma sak.
Personligen tycker jag att det bästa för svenska fotbollstjejers utveckling är att de erbjuds så många olika nivåer som möjligt på hemmaplan. Alltså att ju bättre damallsvenskan är, desto större chans att vi kan fortsätta fostra spelare till Barcelona, Lyon, PSG, Chelsea, Arsenal, Juventus, Wolfsburg och Bayern München några år till. Det har inte herrallsvenskan klarat av på många år.
En notering här är att utländska spelare stod för 47,0 procent av speltiden i engelska WSL den gångna säsongen. Någon som tror att engelsk damfotboll står vid ett ättestupa?
En annan notering är att AIK har haft 28,3 i snittålder på de spelare som varit på planen under våren i herrallsvenskan. Känns som gammalt för en plantskola. Men Lindberg tänker sig kanske inte samma upplägg och målsättningar för sin klubbs herr- och damverksamhet.
Han säger sig vara ”otroligt pro damfotboll” och ”jag väljer att titta på damfotboll och herrfotboll på samma sätt.”
Lindberg har vissa insikter, som att den senaste tidens publikrekord är engångsföreteelser, men att engagemanget måste ökas i vardagen för att damfotbollen skall få det stora genombrottet. Samt att det fortsatt är rena damfotbollsklubbar som dominerar svensk damfotboll, och att herrfotbollsklubbarna brottas med problem kring hur man skall finansiera sina damsatsningar. Trots de insikterna tycker jag att AIK:s vd visar rätt stora kunskapsluckor.
För kan man verkligen vara pro damfotboll om man tycker att snittlöner på cirka 15 000 kronor är för höga?
Så nej, jag tycker inte att AIK:s vd har rätt i att svensk damfotboll behöver ett omtag. Det svensk damfotboll verkligen behöver är folk som investerar i den.
Däremot tror jag att Lindbergs syn delas av ganska många svenska herrfotbollsledare. Något som gör att det finns anledning att vara bekymrad över att herrfotbollen får allt större inflytande över damfotbollen. För hur gärna Manuel Lindberg än vill tro att han ser på herr- och damfotboll på samma sätt tydliggör hans uttalanden i podden att så inte är fallet.
Det har hittills spelats ett dussin träningsmatcher inför det stundande EM-slutspelet. Jag roade mig med att leta upp klipp med höjdpunkter från alla tolv matcherna. Här är de klippen:
Glad midsommar på er allihop. Även om idrotten har stått stilla i Sverige under midsommaraftonen så har det hänt ganska mycket på damfotbollsfronten utanför vårt lands gränser.
Om vi ändå börjar på svensk mark så är den svenska EM-uppladdningen i full gång. Personligen var jag nere i Båstad i onsdags och kollade in träningen. Det var ett intressant pass, där det fanns mycket att titta på. Mest dramatiskt var ju när Linda Sembrant föll efter en duell med klubbkompisen Lina Hurtig.
Jag stod väldigt nära situationen och hann bli orolig för Sembrants knä när hon låg på mage och såg ut att ha otroligt ont. Man blev dock betydligt mycket lugnare när sjukvårdarna började linda hennes högerfot. Och ännu lite lugnare när hon strax efteråt gick av planen för egen maskin.
Sverige har valt att bara spela en träningsmatch inför det stundande Europamästerskapet. Den matchen spelas som bekant mot Brasilien på Friends Arena på tisdag. Då är jag på plats.
De flesta andra lagen spelar fler matcher under uppladdningen. Kollar vi Sveriges gruppmotståndare har Nederländerna och Portugal tre matcher vardera medan Schweiz ”bara” spelar två träningsmatcher.
Schweiziskorna hade sin första under midsommaraftonen, och åkte på en riktig käftsmäll. De åkte till Tyskland utan småskadade Lia Wälti, och valde att byta in Barcelonas Ana-Maria Crnogorcevic först med tolv minuter kvar att spela.
Jag började kika på matchen precis innan matchklockan nådde 60 minuter. Bland det första jag fick se var Klara Bühl sätta det tyska 3–0-målet på något som kändes som ett inlägg. Bühl hade för övrigt en skön fredag där hon själv stod för tre av de fyra mål tyskorna gjorde när hon var på planen. Dessutom spelade hon fram till det fjärde.
Den halvtimma jag såg av schweiziskorna var allt annat än bra. Det slutade nämligen hela 7–0 till Tyskland efter att Schweiz försvar bjudit på flera av målen. Två av målen (3–0 och 6–0) kom för att målvakt Gaelle Thalmann chansade på att lämna sitt mål för att täcka inlägg/passning, men Bühl och Jule Brand valde att lägga bollen mot målet i stället. Det kändes faktiskt medvetet.
Kanske att den tyska förbundskaptenen Martina Voss-Tecklenburg, som ju tidigare leddde Schweiz, hade tipsat sina spelare om att Thalmann är sugen på chansutrusningar?
Nu tränas Schweiz av danske Nils Nielsen. Han såg väldig bekymrad ut på slutet när baklängesmålen ramlade in ett efter ett. Dock skall sägas att man alltså spelade stora delar av matchen utan Wälti och Crnogorcevic, samt att Nielsen gjorde ett par tidiga byten i den andra halvleken. Riktigt så svagt som hans lag var på slutet behöver det alltså inte vara i EM.
Schweiz försvarade i en 4–4–2-uppställning. Man använde följande spelare: Thalmann – Noelle Maritz, Luana Bühler (Viola Calligaris, 87), Rahel Kiwic, Eseosa Aigbogun – Geraldine Reuteler, Coumba Sow (Crnogorcevic, 78), Sandy Mändly (Sandrine Mauron, 58), Rachel Rinast (Lara Marti, 46) – Ramona Bachmann och Riola Xhemaili (Svenja Fölmli, 58).
Ett stort antal nya namn på den stora scenen. För några år sedan trodde jag att Schweiz var på väg uppåt, att de skulle ha potential att utmana i världstoppen. Men utvecklingen har gått i fel riktning de senaste åren, och det vore en megaskräll om Schweiz överlever gruppspelet i EM.
Sent på midsommaraftonen äkte även en annan av Sveriges gruppmotståndare på en fet käftsmäll. Det var Nederländerna som föll stort och tungt mot England på engelsk mark. Det var ett intressant möte, inte minst för de båda förbundskaptenerna. England leds ju av nederländska Sarina Wiegman och Nederländerna av engelska Mark Parsons.
Båda lagen ställde upp i en 4–2–3–1-uppställning. Jag noterade att Nederländerna satte en väldigt hög och fin press i början. En press som satte Englands backar i jobbiga situationer. Bland annat kan man säga att det nederländska ledningsmålet var frukten av den fina pressen.
Det gjordes av Lieke Martens, som ju lämnar Barcelona för PSG i sommar. Hon nickade in en hörna mitt i den första halvleken. Det var en hörna som Nederländerna vann just på sin fina press.
En stund senare kvitterade Lucy Bronze när hon slog ett inlägg som damp ner i bortre hörnet bakom Sari van Veenendaal. 1–1 kändes logiskt efter en jämn och välspelad första halvlek.
Några minuter in i den andra halvleken fick de vitblå nederländskorna straff efter ett VAR-beslut. Sherida Spitse, som firade sin landskamp nummer 200, slog dock den straffen stolpe och ut. Spitse fick nöja sig med en assist till Martens hörnmål.
I anfallet efter straffmissen tog istället England ledningen. Formstarka Lauren Hemp serverade inhopparen Beth Mead öppet läge från nära håll. Hemp känns som en tänkbar EM-drottning. Hon var bra i OS i fjol, har dominerat i WSL i vinter och känns redo att ta klivet in bland de riktigt stora världsstjärnorna.
De 19 365 åskådarna på Elland Road fick se en allt annat än jämn andra halvlek. England dominerade nämligen totalt efter ledningsmålet. Efter sin straff hade gästerna absolut inget att komma med förrän matchen var avgjord. Det var den efter att inhopparen Ella Toone gjort 3–1 i 71:a och Hemp dragit in en volley till 4–1 två minuter senare.
Båda de målen kom efter svaga nederländska försvarsinsatser. Toones mål var en fet målvaktstavla från vann Veenendaal. Den nederländska målvakten har varit suverän i stora matcher. I dag var hon minst sagt darrig. Vid 4–1 var det även flera backar som darrade när engelskorna fick flera chanser att sätta bollen i målet.
Det fina presspel som Nederländerna hade i början var som bortblåst efter pausvilan. Medan de regerande Europamästarinnorna såg vassa ut de första 45 minuterna var Nederländerna ett högst beskedligt lag efter pausen.
Det slutade 5–1 till England. Vad jag kan hitta har inte de orangeklädda förlorat så stort på 15 år. I april 2007 vann Tyskland med just 5–1 mot Oranje Leeuwinnen.
Nederländerna ställde upp så här: van Veenendaal – Lynn Wilms (Kerstin Casparij, 81), Stefanie van der Gragt, (Caitlin Dijkstra, 46), Aniek Nouwen, Dominique Janssen – Spitse (Damaris Egurrola, 73), Jackie Groenen – Martens (Danielle van de Donk, 46), Jill Roord, Victoria Pelova (Esmee Brugts, 62) – Lineth Beerensteyn (Vivianne Miedema, 63).
Miedema fick alltså bara knappt en halvtimme.
England spelade så här: Mary Earps – Bronze, Millie Bright, Alex Greenwood (Georgia Stanway, 63), Rachel Daly (Jess Carter, 75) – Keira Walsh, Leah Williamson – Chloe Kelly (Mead, 46), Fran Kirby (Toone, 63), Hemp (Nikita Parris, 81) – Beth England (Alessia Russo, 63). Noterbart att Leah Williamson fortsatt matchas som central mittfältare.
Mellan de båda svenska gruppmotståndarnas matcher spelades mötet Danmark–Brasilien. Där vann danskorna inför danska publikrekordet 21 542 på Parken. Häckens Mille Gejl satte dit segermålet till 2–1 på övertid. Som väntat kändes danskorna vassa framåt, men lätt ihåliga bakåt.
Ungefär samma snabbanalys kan göras om Pia Sundhage:s Brasilien, det lag Sverige möter i genrepet på tisdag.
Utöver flera intressanta landskamper var det även Champions League-lottning i dag. Det gällde de två första kvalomgångarna, där Kristianstad är enda svenska representant. Vi får nog passa på att njuta av att vi har två lag som går rakt in i playoffomgången. För med tanke på hur svagt våra lag presterat i turneringen de senaste åren är det ju tyvärr bara en tidsfråga innan alla svenska representanter tvingas gå in i första kvalomgången.
Eftersom damfotbollskartan håller på att ritas om har Uefas klubbranking för tillfället väldigt dålig koppling till verkligheten. Med det menar jag att flera lag med hög rankingpoäng är rätt dåliga, medan det finns lag med låg ranking som är riktigt starka.
Det innebar att det fanns massor av dröm- respektive nitlotter i dagens tombola. För KDFF slutade det med en rätt besvärlig lottning. Man inleder mot nederländska Ajax. Och skulle det bli svensk seger i den matchen väntar gruppfinal mot vinnaren av Fortuna Hjørring och Eintracht Frankfurt.
Som jag ser det är tyvärr Frankfurt minst en klass bättre än de svenska lagen i turneringen. Så KDFF lär inte spela playoff.
Trekningen av gruppene for kvalifiseringsturneringen til Champions League👇 Rosenborg er i en overkommelig gruppe med Breidablik🇮🇸, FC Minsk🇧🇾 og FC Slovácko🇨🇿! pic.twitter.com/Rcu7T2x8eb
— Rosenborg Ballklub Kvinner (@RBKvinner) June 24, 2022
Ett nordiskt lag som däremot hade näst intill maximal tur med lottningen var norska Rosenborg. Kolla på de fyra kvalgrupperna ovan. Rosenborg var oseedat och lyckades lottas mot svaga seedade lagen Breidablik och Minsk. Dessutom fick man med sig överkomliga tjeckiska Slovacko från den oseeade potten. Rosenborg har drömläge att ta sig till playoff.
I övrigt noteras att Real Madrid och Manchester City stöter på varandra redan i den här rundan i år. I fjol slog ju Real ut City i dubbelmöte i playoff. Nu talar det mesta för att man gör upp i enkelmöte redan i andra kvalomgången.
Det har varit en vårsäsong där mitt schema och damallsvenskans inte har kuggat i varandra så ofta som jag önskat. Men avspark 23.00 som matchen Piteå–Djurgården hade i kväll passar mig perfekt. Just 23.00 är den tid våra arbetspass slutar på Borås Tidning.
Väl hemma i tv-soffan såg jag ett aggressivt Piteå pressa sönder Djurgården. Gästerna hade jätteproblem med att spela sig förbi de rödklädda hemmaspelarna. Om nu något lag kan kallas hemmalag i en match som spelas i Kiruna.
Utöver den fina pressen visade Piteå bra förmåga att hålla i bollen. Djurgårdens press bet inte alls. Offensivt envisades Djurgården med att försöka ta sig fram på sin vänstersida. Jag förstod på kommentatorerna att stockholmarna hade haft lite framgång där i matchupptakten. Från det att jag började titta på matchen var det allt som oftast stängt till vänster. Följden blev att stockholmarnas skyttedrottning Hayley Dowd oftare nere i vänsterbacksposition än med bollen på offensiv planhalva.
2020 bildade för övrigt Dowd anfallspar ihop med Katrina Guillou i Morön. Då gjorde de 15 respektive 13 mål i elitettan. Nu stod de båda måltjuvarna på varsin sida. Och före paus var Guillou den piggare. Men trots dominansen kom inte Piteå närmare ett mål i den första halvleken än ett ribbskott från Hlin Eiriksdottir.
Det var således 0–0 i halvtid. Utöver premiären mot just Djurgården är det så här det sett ut de gånger jag sett Piteå i år. Man har spelat rätt bra, men haft väldigt svårt att omsätta det fina spelet i mål. Därför låg man några placeringar lägre i halvtidstabellen än vad jag tycker att de borde göra.
Piteå har tappat många poäng i matchernas slutminuter. Det är ett logiskt utfall för ett lag som sätter intensiv press och har svårt att göra mål. För få lag orkar hålla i en sådan press i mer än 25–30 minuter per halvlek. Och får man då inte utdelning på pressen är risken att man har så trötta ben på slutet att det istället trillar in något mål bakåt.
Den här gången behövde dock inte Piteå vara oroligt i slutminuterna. För man fick utdelning till slut. Målen föll när måndagen blivit tisdag. Och alla tre gjordes av Hlin Eiriksdottir.
Ledningsmålet kom i 52:a minuten efter att Sanna Kullberg och Kelsey Daugerthy missat lite i kommunikationen när de stressades av Cecilia Edlund. Eiriksdottir högg, och slog bollen mot det tomma målet. Den tidigare Piteåbacken Emelie Lövgren hann ner på mållinjen, men lyckades inte styra bort bollen, utan slog den via egen stolpe och in i mål. På tv pratades det om självmål, men försöker man rädda en boll som är på väg in i mål bör det ju inte räknas som självmål.
I 68:e minuten slog Eiriksdottir till igen. Hon bröt själv en slarvig passning från Sara Olai centralt i planen, och passade sedan till Anam Imo. Nigerianskan serverade en snygg djupledspassning tillbaka till isländskan. Eiriksdottirs avslut var verkligen högklassigt. Stenhårt precis vid bortre stolproten.
Någon minut senare spelade Imo återigen fram Eiriksdottir och vi framför tv-apparaterna hade fått se ett tvättäkta hattrick. 3–0-målet kom lägligt precis efter att Djurgården gjort tre byten och i princip spelat ut alla sina kort i hopp om en förändring av matchbilden.
Piteå gjorde en kanonmatch och vann hur rättvist som helst med 3–0.
Djurgården däremot hade det jobbigt under måndagen och fick sedan en riktigt mörk tisdag – trots att det var ljust hela dygnet. Jag har inte sett mycket av stockholmarna under den period där man på nio omgångar tagit fina 17 poäng. Och från den här matchen gick det inte att förstå hur Djurgården kunde ligga före Piteå i tabellen inför avspark.
Kanske att det var avsaknaden av Nellie Lilja och Stinalisa Johansson i startelvan som sänkte djurgårdarna?
Tidigare i veckan fick vi veta vilka 23 spelare som Peter Gerhardsson tänker ta med sig till England om en knapp månad. Det är ett tag sedan vår förbundskapten stod för några större skrällar i sina uttagningar. Således förväntade jag mig inte några oväntat namn i truppen.
Och det blev inte heller några skrällar. De frågetecken jag hade handlade om två back- och två offensiva platser. För backplatserna var mina kandidater Emma Kullberg, Emma Berglund, Julia Roddar och Amanda Nildén. Och på mittfältet var det Sofia Jakobsson och Rebecka Blomqvist mot Madelen Janogy.
Utan att ha sett de båda USA-proffsen spela något i sina klubbar den här säsongen tippade jag att Gerhardsson skulle välja just de fyra han gjorde, alltså Kullberg, Nildén, Blomqvist och Jakobsson.
Kullberg och Jakobsson har varit favoriter hos förbundskaptenen, och Nildén imponerade när hon fick chansen i Algarve i vintras.
Faktum är att jag tror att Kullberg kan ha varit den som satt lösast. Hon hade det tufft i Champions League i vintras, och det jag sett av henne i Brighton har inte heller varit klockrent. Men jag har bara sett någon enstaka match, så mitt underlag är väldigt långt ifrån heltäckande.
Hur bra är då den svenska EM-truppen?
Jag skulle nog säga att det till och med är den klart bästa mästerskapstrupp Sverige haft. I tidigare trupper har det alltid funnits några spelare som känts som utfyllnad, eller chansningar. Några sådana finns inte nu.
Tittar man på vilka spelare som inte kom med så har vi tyngre namn där än man är van vid. Utöver nämnda Janogy, Berglund och Roddar står ju även starka spelare som Nilla Fischer, Anna Anvegård, Mimmi Larsson, Julia Zigiotti Olme och Filippa Curmark utanför truppen.
Larsson var ju exempelvis knappt ens med i diskussionen den här gången. Fischer tackade nej, men hade säkert varit med i diskussionen annars. Även om hon har klara brister i snabbheten är hennes passningsfot en tillgång om man spelar med tre mittbackar, vilket det ju är troligt att Gerhardsson kommer att göra, åtminstone i några EM-matcher.
Att det är den starkaste truppen innebär dock inte automatiskt att det blir svensk EM-succé. Som jag ser det är det sex lag som kan vinna guldet, och ytterligare några som skulle kunna ta medalj. Sverige skall ta sig till kvartsfinal. Men när utslagningsmatcherna väl börjar kommer varje sådan att bli tuff.
Det om EM för den här gången. Nu till damallsvenskan.
Där har vi kommit till halvtid. Det är dock ingen lång vila efter 13 omgångar, utan det skall spelas ytterligare två omgångar innan det blir paus. Omgång 14 spelas söndag och måndag, och innehåller en riktigt intressant match i Häcken–Vittsjö. En match mellan två lag som förlorade senast, och därmed tappade viktig mark i kampen om medaljerna.
När vi nu kommit halvvägs har Rosengård gjort ett litet ryck. Malmöklubben är seriens enda obesegrade lag, man har dessutom både gjort klart flest mål och tagit klart flest poäng. Avståndet ner till tvåan Linköping är fem poäng.
Tvåan LFC är årets positiva skrällag. Egentligen är man den enda riktigt positiva överraskningen. I övrigt är det ju bara lag som har överraskat negativt.
Men i Östergötland har André Jeglertz fått ordning på materialet. Hans lag spelar en snabb anfallsfotboll, där Amalie Vangsgaard är spetsen som leder skytteligan med tio mål. Men där även inhopparen Therese Simonsson gjort sex.
Tittar vi på skytteligan är det fyra utländska spelare i toppen. Utöver Vangsgaard är det Tabby Tindell (tvåa på åtta mål), Hayley Dowd (trea på sju) och Evelyne Viens (fyra på sex mål och åtta assist).
Linköping är alltså tvåa. Man leder en klunga om sex lag som slåss om medaljerna. De andra fem är i tur och ordning Kristianstad, Häcken, Vittsjö, Eskilstuna och Hammarby. De sex klubbarna ligger inom sex poäng.
Fyran Häcken är en av seriens negativa överraskningar. Om det nu är en överraskning. Jag tyckte ju inför seriestart att truppen var betydligt mycket sämre än för ett år sedan. Och samtidigt trodde jag att den ändå skulle vara tillräckligt vass för att kunna försvara den andraplats man tog i fjol.
Det tycker jag fortfarande att man borde kunna. Men tränare Robert Vilahamn har haft en tung vår, där han inte fått bitarna att falla på plats. Så in i seriens andra halvlek hackar Häcken betänkligt. Man har bara tagit fem poäng på de fyra senaste omgångarna, och totalt sett har man gjort alldeles för få mål.
Det trots att man har Johanna Rytting Kaneryd. Det är hon som bär Häcken, och som jag ser det har hon varit vårens överlägset bästa spelare i damallsvenskan. Tweeten nedan är en sammanställning av skapade målchanser i damallsvenskan, statistik som jag såg för några veckor sedan. Vet inte vilken källan är, men Rytting-Kaneryd är tveklöst i absolut särklass.
Bakom medaljlagen finns en mittenklunga med Djurgården, Piteå och Kif Örebro, tre lag som knappast kan nå medaljstriden men som inte heller är i seriös risk att åka ut.
Det är mellan Kalmar, Umeå, BP och AIK nedflyttningsstriden står. Kalmar har bäst läge, efter att ha fått ihop sitt nya lag på ett helt ok sätt. Framför allt har snabba Juliette Kemppi levererat i nyckelmatcherna mot bottenkonkurrenterna. Av finländskans fem mål har två vardera kommit mot AIK och Umeå.
Umeå ligger på kvalplatsen. Laget är klart sämre än det UIK som åkte ut hösten 2020. Jag trodde nog att fjolårets seriesegrare i elitettan skulle stå sig betydligt bättre än man gjort. Men det är uppenbar risk att UIK spelar i elitettan igen nästa år.
UIK är en besvikelse, men den stora besvikelsen är ändå AIK. Solnalaget vann vårens första och sista match, och ligger sist med målskillnaden 8–31. AIK:s trupp känns som den starkaste i bottenstriden, vilket indikerar att laget kan få ett litet lyft om man tar sig ur krisstämningen efter sommaruppehållet.
I går var det toppmöte i damallsvenskan. Rosengård vann tämligen säkert med 4–3 mot uppstickaren Linköping. Jag skriver säkert trots att det bara blev ett måls marginal, och att LFC i princip hade häng hela vägen.
Men känslan är ju ändå att Rosengård gör precis vad som behövs den här våren. Så fort motståndarna får lite kontakt gör man ett mål till.
Utan att direkt storspela har Malmöklubben nu gjort ett ryck i den damallsvenska toppen. Efter tolv omgångar kommer man att leda med fyra eller fem poängs marginal. På de tolv matcherna har man nio segrar och tre kryss.
Det ena krysset var mot Häcken. De båda andra i Skånederbyn mot Vittsjö och Kristianstad. I båda de fallen kvitterade Rosengårds motståndare i slutminuterna. Då blev det för kort tid för FCR att fixa segern. Annars har som sagt Rosengård ofta gjort precis vad man behöver, men inte så mycket mer.
Spelmässigt var de första 45 minuterna av gårdagens toppmöte en enda lång gäspning. Det var chansfattigt med både långsamt och slarvigt passningsspel, framför allt från Rosengård. Linköping ville nog höja tempot, men hade inte kapaciteten.
Det var dock god effektivitet, vilket gjorde att det stod 2–1 trots att halvleken hade få målchanser. Loreta Kullashi var sist på bollen vid alla tre målen. Först kunde hon rulla bollen i tomt mål sedan Cajsa Andersson och Nellie Karlsson bjudit snällt. Det var inte ens en målchans, men Karlsson valde att nicka en boll som Andersson var på väg ut att hämta. Nicken gick rakt in i mitten till Kullashi.
En stund senare nickade Karlsson i offensivt straffområde. Hennes nick efter hörna tog Kullashi och gick i mål till 1–1. I halvlekens slutminuter slog Kullashi till igen. Via båda stolparna satte hon ledningsmålet efter att Nilla Fischer sålt sig och kommit snett i en glidtackling framför mål.
Efter paus höjdes spelkvaliteten, och det kändes som att Rosengård hade full kontroll ända tills Linköping fick tillgodoräkna sig ett spökmål. Skyttedrottningen Amalie Vangsgaard blev otroligt läckert frispelad av Cornelia Kapocs i matchens allra finaste anfall. Avslutet tog i båda stolparna, och från tv-bilderna såg det inte ut att vara nära att hela bollen var över mållinjen. Men det dömdes som mål.
Jag ser att Vangsgaard inte har fått målet, utan att det har bokförts som självmål av Teagan Micah. Och visst flyttar Micah bollen lite, men jag tycker alltså inte att att det ser ut som hon skulle ha rört den så mycket så att det var ett korrekt domslut. Känslan är alltså att det inte var mål, men ändå dömdes som mål.
Precis samma sak som känslan var i förra veckans cupfinal, där Rosengård vann på ett avslut som med stor sannolikhet inte var över mållinjen.
Varken när det gäller Stefanie Sanders finalmål eller gårdagens självmål går det att vara helt säker på sin sak. Det fanns nämligen inga kameror placerade så att man får rätt vinkel.
Man brukar ju säga att tur och otur jämnar ut sig över tid. I Rosengårds fall var det onekligen en bra utjämning att få ett spökmål med sig som gav cuptitel och få ett spökmål mot sig som bara påverkade målskillnaden.
För även om Linköping avslutade matchen piggt och vasst lyckades man inte få någon poäng. När LFC får sitt spel att funka har man fin fart och spets. Och känslan är att laget kommer att vara med och slåss om medaljplatserna hela vägen fram i höst.
Känslan är också att Rosengård kommer att ta guldet, att risken är att det inte ens blir spännande i höst. Malmöklubben har den klart bästa truppen i damallsvenskan. Här kanske någon undrar över Häcken. Och det får man gärna göra. Men jag tycker faktiskt inte ens Häcken är nära Rosengård. Häcken har några toppar, men totalt sett är Rosengårds trupp både spetsigare och har större bredd.
Kollar man vilka Häckenspelare som hade platsat i Rosengårds startelva har Johanna Rytting Kaneryd varit seriens bästa spelare, och Jennifer Falk är bättre än Micah. Även Elin Rubensson och en fullt återställd Pauline Hammarlund hade tillfört något i Rosengård.
Tyvärr tror jag dock inte att Rosengård kommer att göra speciellt bra resultat i höstens Champions Leauge. I varje fall inte om de spelar som nu. De bästa lagen i Champions League har ett ruskigt högt tempo när de väl anfaller. Det har inte Rosengård.
I första halvleken i Linköping hade Rosengård flera chanser att kontra. Men varje gång föll det på dåliga aktioner. Det var bromsande passningar bakom medspelare eller bromsande passningar bakåt. Så kan inte Rosengård spela i höst om man tänker lyckas i Europaspelet. För internationell framgång måste laget lyfta sig.
Även intressemässigt känns Malmölagets spelsätt negativt. När de stora profilerna har lämnat vår toppserie krävs det underhållande fotboll för att locka publik. Och personligen tycker jag inte att Rosengårds långsamma spelsätt är speciellt underhållande. Drömmen hade ju varit om laget med flest stjärnor hade spelat en fartfylld fotboll som den Kopparbergs Göteborg gjorde under Marcus Lantz och Jörgen Ericson.
För övrigt närmar vi oss halvtid i damallsvenskan. Och serien börjar delas in i tre skikt. Det undre är lättast att hitta. Där innehåller fyra lag i form av nykomlingarna och AIK. I mittenskiktet finns fem lag från Eskilstuna ner till Piteå och toppen består av Rosengård, LFC, Häcken, Vittsjö och Kristianstad.
Det kan självklart bli omkastningar, men det troliga är att medaljerna står mellan nämnda fem, och nedflyttningen mellan de tre nykomlingarna och AIK.
En blogg om internationell damfotboll 