TV-guide, El Clasico – och nytt i Häcken

Den här veckan har det mesta handlat om det svenska mästarlaget i Göteborg som numera kallar sig BK Häcken FF. 

Officiellt heter det fortfarande Kopparbergs Göteborg FC, men det verkar som att förbundet brukar godkänna namnändringar fram till den 1 april. Och då bör ju vårt mästarlag heta BK Häcken FF i god tid till damallsvensk avspark.

Hur som helst har Göteborg/Häcken både haft sin första träning på nya hemmaplanen Bravida Arena och dessutom presenterat sitt första nyförvärv efter fusionen.

Träningen var historisk på många sätt. Jag vet att även AIK har fantastiska förutsättningar på Friends det här året. Men det är ändå ovanligt att svenska damlag får ”herrförutsättningar”.

Utöver att det var en historisk träning noteras att trion Julia Zigiotti Olme, Elin Rubensson och Beata Kollmats i går var med ute på planen. De körde i och för sig bara rehab, men det är ändå en signal om att de är på väg tillbaka.

Nyförvärvet?

Jo, det är serbiska landslagsforwarden Milica Mijatovic som presenterades under lördagsförmiddagen.

Hon gjorde elva matcher och ett mål för Hammarby hösten 2018. Minns jag rätt var hon lite av en tia. Mijatovic hade absolut kvaliteter. Men jag är ändå lite förvånad av att se henne i vårt mästarlag.

Serbiskan kommer senast från Apollon Limassol i Cypern. Någon statistik därifrån har jag inte. För ett år sedan spelade hon för Melbourne City FC i Australiens W-league. Där blev det fem mål på 14 matcher, varav nio från start.

Det känns för övrigt som att det utländska nyförvärv som gäller för Göteborg?

Tränare Mats Gren sa igår att laget verkligen behöver få upp speeden nu för att få ihop den trupp de behöver. Han sa också att man måste få in fyra–fem spelare till. En av dem är alltså Mijatovic.

Men det kommer helt klart att behövas minst tre–fyra spelare till. För jag räknar till att det kan bli så att man till slut tappar tio spelare mot fjolårets guldtrupp. Åtta har man redan tappat, och med Mijatovic har man tre nyförvärv.

Men jag noterar att både Vilde Bøe Risa och Bri Folds är strukna från spelartruppen på den gamla hemsidan, Göteborg FC:s. Angående Bøe Risa har man inte hört något. Det brukar ju oftast läcka ut lite info, men kring norskan har det varit tyst.

Frågan är vart hon är på väg. Vi borde få svar ganska snart. För England har ju redan stängt sitt transferfönster och såväl Frankrike, Tyskland, Spanien som Italien stänger på måndag. Av de länder som skulle kunna vara aktuella är det bara USA som har öppet efter den 1 februari.

Noterbart i övrigt alltså att Brianne Folds inte längre står med i truppen på hemsidan. Amerikanskan skrev ju faktiskt kontrakt över två säsonger i fjol. Men det verkar alltså numera vara brutet.

Kollar vi på nyhetsflödet utanför Göteborg har väl veckans roligaste nyhet varit att Nilla Fischer kom med i det världslag för det senaste årtiondet som fotbollsstatistikerna i IFFHS (International Federation of Football History & Statistics) tagit ut.

Laget som helhet: Hope SoloLucy Bronze, Wendie Renard, Saki Kumagai, Fischer – Lena Goessling, Dzsenifer MarozsanMarta Vieira da Silva, Carli Lloyd, Alex MorganAda Stolsmo Hegerberg.

Det är ett väldigt bra lag, ett lag man gärna hade velat se spela…

Två av spelarna i det här världslaget kan nästa år komma att spela i USA, för OL Reign. Lyons president Jean-Michel Aulas har nämligen i veckan sagt att två ur trion Sarah Bouhaddi, Dzsenifer Marozsan och Wendie Renard är på väg över Atlanten.

En annan intressant nyhet är att Pia Sundhage redan fått klart med förlängning som brasiliansk förbundskapten. Jag skriver redan eftersom hon ännu inte lett sitt lag i en enda tävlingsmatch. Sundhages nya kontrakt löper över OS 2024.

Kollar vi det som hänt sportsligt så vann USA förstås även den andra träningslandskampen mot Colombias B-landslag. Den här gången blev det 6–0. 

Colombias landslag är ju för övrigt en tragisk historia. För tio år sedan trodde man på ett lyft för landet, som då byggde ett nytt landslag kring ett starkt U20-lag.

Nu vet vi att förbundet i Colombia förstörde det laget. För er som kan spanska har Sevillaspelaren Isabella Echeverri Restrepo här en liten twittertråd om det hopplösa läge som Colombias landslag befinner sig i:

Apropå Sevilla blir det fokus på ligan i Spanien vid lunchtid i morgon. Klockan 12.00 kan vi nämligen på svensk tv se den tidiga seriefinalen mellan suveräna ligaledarna Barcelona och uppstickarna på andra plats, Real Madrid. Alltså det möte som på herrsidan kallas El Clasico.

Barca leder med två poäng trots att man har spelat tre matcher mindre än Real. Barca är således megafavorit. Senast lagen möttes vann Barca med 4–0. Och de båda inbördes mötena förra säsongen, när Real hette Tacon, slutade med Barcasegrar med 9–1 och 6–0.

Barca kommer ju ta hem guldet. För Real Madrid gäller det i första hand att vara topp tre och få spela Champions League till hösten. I princip är det sex lag som har chansen på de där platserna. Det handlar även om Levante, Atletico Madrid, Madrid CFF, Real Sociedad och Granadilla Teneriffe.

För Hedvig Lindahl och Atletico blev det en blytung 3–0-förlust mot Levante i torsdags. Lindahl hade inte mycket att göra på de tre målen. Däremot var hon ytterst nära att tvåla in en boll. Dock hann hon upp bollen på mållinjen och kunde reparera sitt misstag.

Real däremot vann sin veckomatch. Man kom dock undan med blotta förskräckelsen mot Santa Teresa i tisdags. Trots att Sofia Jakobsson skapade väldigt mycket såg hon ut att bli lite olycksfågel eftersom hon sköt över i ett fritt läge från nära håll i slutminuterna. Men Jakobsson fick sin revansch genom att på 15 sekunders övertid på tilläggstiden slå ett fint inlägg till Lorena Navarro:s fina segermål. 

Även om segern alltså satt riktigt hårt åt var den i högsta grad rättvis. Real gjorde nämligen två mål som felaktigt blev bortdömda för offside. Det första av de där felaktigt bortdömda målen stöttes in av Kosovare Asllani, som sedan byttes ut i mitten av den andra halvleken.

Här är helgens tv-guide:

Söndag
06.05: Melbourne City FC–Brisbane Roar i Australiens W-league. Sänds på Youtubekanalen My Football:

08.05: Sydney FC–Newcastle Jets i Australiens W-league. Sänds på Youtubekanalen My Football:

12.00: Barcelona–Real Madrid i spanska Liga Iberdrola. Sänds på Viasat sport Extra och Viaplay.
13.30: Chelsea–Tottenham i WSL. Sänds på Viasat Football och Viaplay.
15.30: Everton–Manchester United i WSL. Sänds på Viaplay.

Vi får alltså även se Chelsea spela Londonderby. Där lär Magdalena Eriksson och Jonna Andersson finnas med i startelvan. Däremot väntar Zecira Musovic ännu på att få göra sin debut.

I veckan har Musovic skrivit en krönika om Häckens övertagande av Göteborg FC. Visst är det intressant att en tidigare konkurrent kallar fusionen för ”ett otroligt nyttigt steg i rätt riktning för svensk damfotboll” medan olika herrfotbollssupportrar rasar mot övertagandet?

För tillfället är ju faktiskt herrelitens supportrar en av de värsta bromsklossarna för utvecklingen av svensk damfotboll.

Det är alltså lite tunt med tv-matcher även den här helgen. Det beror på att det är cuphelg i Frankrike och att tyska Frauen-Bundesliga egentligen har vinteruppehåll även den här veckan. Men på söndag tjuvstartar ändå ligan med en hängmatch från i höstas, Turbine Potsdam–Werder Bremen.

Den riktiga vårstarten är på fredag, då även med Turbine Potsdam som ena parten. Då skall de till Wolfsburg i en match som också sänds i svensk tv. Vi kan alltså få se Rebecka Blomqvist:s ligadebut i Tyskland.

Blomqvist gjorde för övrigt matchens första mål när Wolfsburg ”bara” fick 2–2 borta mot Essen i fredagens generalrepetition. Blomqvist och Fridolina Rolfö spelade de första 45 minuterna.

BK Häcken FF – nya namnet på Göteborg FC

För en stund sedan damp det ner ett pressmeddelande i min mejlkorg. Det hade rubriken ”BK Häcken tar över Göteborg FC”.

På förmiddagens extra årsmöte i Kopparbergs/Göteborg FC avgick den tidigare styrelsen och man valde istället BK Häckens styrelse, vilket gör att KGFC nu är ett dotterbolag till BK Häcken.

Årsmötet beslutade även om stadgeändring i KGFC som innebär att de befintliga lagen – dam, F19 och F17 – i år kommer att spela i gulsvart matchställ.

BK Häcken skriver i pressmeddelandet att de tre lagen i år kommer att spela under namnet BK Häcken FF. KGFC kan nämligen inte i nuläget införlivas i BK Häcken fullt ut eftersom det befintliga organisationsnumret äger platsen i damallsvenskan.

Det står inget om hur man kommer att organisera sig i framtiden. Personligen tycker jag att lösningen med dotterbolag är rätt smart, då den innebär att Häckens befintliga damlag kan spela kvar i seriesystemet som ett slags farmarlag.

I pressmeddelandet säger KGFC:s numera före detta ordförande Peter Bronsman:

”Från styrelse, spelare och övriga medlemmar är vi oerhört tacksamma, glada och ödmjuka över att fusionera våra lag in i BK Häcken-familjen. Detta är ett av de mest positiva besluten i svensk fotbollshistoria och vi önskar från KGFC:s avgående styrelse ett stort lycka till.”

Kring Bronsman fanns igår uppgifter om att han är på väg att gå in i Reading i WSL. Det var uppgifter som han dementerade rejält i GP. Han sa:

” Jag har inget på gång i England. Det är hundra procent sant. Sanningen i det här är noll.”

Och:

”Jag kan av hela mitt hjärta säga att jag inte ens har varit i Reading. Jag vet var det ligger, men det är för att tåget stannar där. Det finns ingenting i detta.”

Det om Bronsman. Hans tidigare klubb KGFC kommer nu att undan för undan flytta sin träningsverksamhet från Valhalla till Häckens anläggning Gothia Park Academy, GPA. Och matcherna kommer att spelas på Bravida Arena.

Häcken börjar för övrigt omgående att bygga om Gothia Park Arena så att anläggningen är anpassad för två elitlag.

Nu är det nära att Göteborg FC blir BK Häcken

Med röstsiffrorna 416–35 röstade BK Häckens medlemmar för att klubben skall överta Göteborg FC:s satsning.

Det var förstås det bästa möjliga utfallet både för det svenska mästarlaget, och för svensk damfotboll i sin helhet.

Det hade ju nämligen inte varit bra med en osäker framtid för en av de klubbar som skall spela Champions League till hösten. Nu får vi en rejäl satsning på Västkusten även kommande år. Något som alltså känns väldigt bra.

De kommande dagarna kommer vi nog att få veta fler detaljer. Först skall förstås Göteborg FC i morgon 11.00 ha ett extra årsmöte där de godkänner övertagandet. Men det känns ju som en ren formalitet.

 

Avgörandets timme närmar sig för Göteborg FC

18.00 i kväll startar det extra årsmöte i BK Häcken som avgör framtiden för det svenska mästarlaget Göteborg FC.

I dag har GP en stor genomgång av vad som händer om Häckens medlemmar röstar ja till ett övertagande. Där nämns också kort vad som skulle kunna hända om det blir ett nej. Även Aftonbladet har en artikel om hur framtiden för Göteborg FC vid ett nej.

Av det jag hört så lutar det dock åt att det blir ett ja. Det förväntas bli cirka 400 röster, och klubbledningen skall ha gjort ett bra grundjobb med att övertyga medlemmar om fördelen med att rösta ja.

Som bekant har dock supporterklubben Getingarna ställt sig negativ till ett övertagande. Det återstår att se vilken påverkan de har på beslutet. Det blir spännande i kväll.

 

 

Huvudroll för Getingarna – och comeback med sting av Lindahl

Inlägget korrigerat angående Chelseas spelschema

Även den här veckan har Göteborg FC stått i centrum i nyhetsflödet. Huvudnyheten är förstås den från i onsdags om att BK Häckens klubbledning vill ta över Göteborgs elitverksamhet.

Men som vi vet från fallet Malmö FF/LB07 räcker det inte med en positiv klubbledning. Det krävs att även få med medlemmarna på båten.

Därför kan supporterklubben Getingarna få en nyckelroll i det här ärendet. Deras kommentar till ett eventuellt övertagande inleddes med följande meningar:

”Det finns många aspekter av den moderna fotbollen som supportrar möter med avsmak. En av dem är hur ekonomiskt välmående lag kan klättra i seriesystemet genom samgående med sportsligt starkare men resursmässigt fattigare föreningar.”

I den texten ryms en av herrsupporterkulturens stora avigsidor, nämligen att man förväntas ha vissa åsikter för att vara en ”riktig supporter”.

För riktiga supportrar gäller regler som inte stämmer överens med förbundets. Två grunder är att man skall vara positiv till bengalbränning – och negativ till allt som gör att ens egen klubb skulle kunna liknas vid AFC Eskilstuna.

De här båda punkterna är så avgörande att de går före det som är bäst både för egna klubben och för sporten som helhet.

I fallet Häcken/KGFC är det förstås den andra punkten som är problematiken. Att både Häcken som klubb och damfotbollen i Göteborgsområdet skulle vinna på ett sammangående lär inte supportrarna bry sig om.

Jag scrollade igenom både Getingarnas hemsida och deras twitterkonto de två senaste åren. Det stod väldigt klart att supporterklubben är 100 procent herrfotbollssupportrar. BK Häcken har damlag sedan 1978, och 2019 vann det division III. Men Getingarna nämnde inte det på någon av av de båda plattformarna.

Jag hittade faktiskt inte en enda egenproducerad text om damlaget – förutom de aktuella om samgåendet. Däremot hittade jag tweets om pojklag. Getingarna bryr sig alltså inte ett dugg om damfotboll, eller sitt eget damlag.

Men nu kan alltså Getingarnas medlemmar få en avgörande roll i BK Häckens viktigaste damfotbollsfråga. Det finns anledning till oro för de som vill se ett samgående.

För övrigt kollade jag även igenom debatten här i bloggen kring Malmö FF och LB07 för drygt ett år sedan. Där var supporterklubbarna drivande när MFF:s medlemmar med stor majoritet röstade mot ett samgående.

Följden av resultatet i MFF:s omröstning blev att LB07 lade ner sitt damlag. En annan följd var att MFF, när de värvade ihop sitt division IV-lag, sänkte en annan klubb, Dösjöbro IF.

Dösjöbro vann södra ettan 2019. Men förra vintern värvade MFF alla deras bärande spelare, och efter åderlåtningen kom Dösjöbro i fjol sist i ettan med bara en poäng.

Jag läser inte olika MFF-forum så jag kan ha missat något. Men jag har inte sett någon internkritik mot hur man värvade ihop sitt damlag.

I min värld är det väldigt mycket värre att sänka andra klubbar än att ta över en som skriker om hjälp. Men jag är ju journalist, och inte någon supporter. Så jag tänker inte som man förväntas göra i den här frågan…

Utöver frågan om samgående med Häcken var Göteborg även den klubb som omgicks av de hetaste övergångsnyheterna. På inkontot kom som väntat Lotta Ökvist från Manchester United.

Mindre positivt för det svenska mästarlaget var att Julia Roddar ryktades vara på väg till USA, där hon ju tidigare har pluggat på college. Det vore självklart inte bra för Göteborg att tappa ytterligare en kantspelare med landslagsmeriter.

Jag såg även ett rykte om att Lyon återigen är intresserat av Vilde Bøe Risa. Europas bästa klubb gjorde i somras ett halvhjärtat försök att köpa norskan. Nu är hon kontraktslös, så någon övergångssumma är inte aktuell.

Lyon verkar för övrigt vara väldigt aktiva under vinterfönstret. Laget är just nu passerat av PSG i Frankrike, och det är förstås inte Lyonledningen nöjd med.

I fredags såg jag delar av PSG:s 1–0-seger mot tabelltrean Bordeaux. Gästerna var ett välorganiserat och riktigt bra lag, coachat av den före detta Arsenaltränaren Pedro Martinez Losa.

PSG var ändå spelmässigt överlägset. Men ligaledarna hade inte jättelätt att skapa klara målchanser mot Bordeaux. Noterbart är att Bordeaux har skytteligaledaren i Jamaicas Khadija Shaw, som gjort 14 mål. PSG:s bästa målskytt är Marie-Antoinette Katoto med 13.

PSG vann alltså matchen. Och laget känns bättre än det varit tidigare. Efter tolv omgångar har man både fler poäng och bättre målskillnad än Lyon. Det har ju hänt tidigare att Lyon legat bakom i tabellen. Men jag kan inte minnas när något lag både hade gjort fler mål och släppt in färre så här långt in i serien.

PSG verkar för övrigt vara på gång att sälja två spelare de kommande veckorna. Varken Alanna Cook eller Jordyn Huitema har lyckats ta någon plats, men borde kunna vara intressanta för andra klubbar.

PSG har målskillnaden 47–2, medan Lyon står på 43–4. Lyons bästa målskytt så här långt är Nikita Parris med nio. Trots att det är en helt okej notering gissar jag att klubbledningen fullständigt skriker efter Ada Hegerberg – som nyligen förlängde sitt kontrakt att gälla fram till 2024.

Apropå Hegerberg kom hennes storasyster Andrine Hegerberg med en tråkig nyhet i veckan. Nästan exakt ett år efter att Ada drog sitt korsband var det Andrines tur att drabbas av den tråkigaste av skador.

 

Tillbaka till Lyon. För som sagt verkar klubben vara väldigt aktiv på transfermarknaden för tillfället. Man har många spelare med utgående kontrakt, och behöver stärka truppen. Bland de som bara har några månader kvar på kontraktet finns Eugenie Le Sommer, Delphine Cascarino, Jéssica Silva, Amandine Henry, Saki Kumagai och Sakina Karchaoui. Ett gäng rätt starka spelare… 

Klart är att Lyon hämtar Brasilienfödda, nyblivna amerikanskan Catarina Macario från collegefotbollen och…

…spanska Damaris Egurrola från Everton.

Sedan har det alltså ryktats om Böe Risa, men även om Sofia Jakobsson, Caroline Graham Hansen och kanske framför allt Vivianne Miedama.

Det hade ju varit intressant med Jakobsson i Lyon. Jag vet inte hur hett det spåret är. Det andra spåret i samma nyhet är nämligen numera iskallt. I veckan skrev Graham Hansen på en förlängning med Barcelona, något hon knappast hade gjort om hon varit på gång till Lyon.

Apropå Barcelona föll de i onsdags efter straffläggning i spanska supercupen mot Atletico Madrid.

Matchen var en riktig succécomeback för Hedvig Lindahl – och för José Luis Sánchez Vera. Atletico bytte nämligen tränare i början av veckan. Sanches Vera förde klubben till ligaguld säsongen 2018/19, men lämnade sedan tränarjobbet under hösten 2019 med hänvisning till personliga skäl.

Nu är han återinsatt på jobbet. Och han fick en superstart. Den spanska supercupen är en turnering som består av fyra lag. Det handlar om finallagen i Copa del Reyna samt de två bäst placerade lag i ligan – som inte spelade cupfinal. I år var de fyra lagen Atletico, Barcelona, Logrono och Levante.

Sanchez Vera fick alltså omgående fason på ett Atletico som annars har hackat den här säsongen. Han valde att ställa Hedvig Lindahl mellan stolparna, något han knappast lär ångra.

Svenskan blev stor matchhjälte i semifinalen mot Barcelona, där hon först under både ordinarie tid och förlängning räddade sitt lag med hjälp av både tur och skicklighet. Sedan tog hon en straff och fick se två andra Barcastraffar ta i målställningen.

Även i finalen visade Lindahl att hon fortsatt är en kanonmålvakt. Jag hade hoppats får se matchen. Den låg med i Viaplays tablå, men försvann därifrån just innan avspark.

Jag fick nöja mig med klippet med höjdpunkter nedan. Men där finns flera fina ingripanden från vår 37-åriga landslagsmålvakt. Ingripanden som inte antyder att hon knappt har spelat några matcher det senaste halvåret. Atletico vann med 3–0 mot Levante, och tog titeln.

Utöver Lindahls stabila målvaktsspel visade nyförvärvet från Vålerenga, den tidigare Sundsvallsspelaren Ajara Nchout att hon kan bli nyttig. Kamerunskan spelade fram Deyna Castellanos till 1–0, och gjorde sedan själv de två andra målen. Båda gångerna stod blixtsnabba Ludmila da Silva för förarbetet.

Atletico tillägnade finalsegern till Virginia Torrecilla, som fick hjärntumör bortopererad i maj, och som av förklarliga skäl inte spelar den här säsongen. Torrecilla fick dock vara med och ta emot pokalen.

Det har även spelats några ligamatcher i Spanien i helgen. Bland annat blev det 0–0 mellan Sevilla och Rayo Vallecano. Julia Karlernäs spelade hela matchen för Sevilla, medan Sejde Abrahamsson satt kvar på bänken hela tiden.

Jag såg att Karlernäs stod uppsatt som ensam forward på laguppställningen inför matchen. Men utifrån klippet med höjdpunkter nedan spelade hon snarare i en offensiv mittfältsposition. Det hindrade inte att hon hade matchens två bästa målchanser.

Slutligen till England. Där har vi också en spelare drabbats av en tumör. Arsenals Jennifer Beattie fick diagnosen bröstcancer för ett par månader sedan. 29-åringen kämpar dock vidare på planen. I dag spelade hon den andra halvleken när Arsenal oväntat bara fick 1–1 mot Reading.

Det innebär att Arsenal tappar i guldstriden, och faktiskt kan få det kämpigt att ta en av de tre engelska platserna i Champions League. I nuläget ligger man på tredjeplatsen, men Manchester City passerar om de vinner sin hängmatch. City som utöver en 7–0-seger mot Aston Villa i dag också har gjort en spännande värvning i veckan.

Man har säkrat upp amerikanska landslagsmittbacken Abby Dahlkemper de närmaste 2,5 åren.

Dagens huvudmatch stod mellan de lag som just nu ser ut att göra upp om guldet, Chelsea och uppstickaren Manchester United.

Både Magdalena Eriksson och Jonna Andersson spelade hela matchen, som Chelsea vann med 2–1. Eriksson var inblandad i 1–0-målet, genom att nicka en hörna mot mål. På andra returen kunde Pernille Harder trycka in bollen.

Jag såg delar av matchen. Och utifrån det jag såg var Chelsea hela tiden det klart bättre laget. Men det innebär inte att United är dåligt. I dag saknade man Tobin Heath. Men det syntes ändå att det rödvita Manchesterlaget har spets. Man kvitterade också snyggt i 61:a minuten efter en soloprestation från inhopparen Lauren James.

Fyra minuter senare kom Chelseas segermål. Glödheta Fran Kirby sprang ifrån Uniteds backlinje och satte dig bollen. Kirby borde inte ha kunnat vara först på den bollen, som kom hela vägen från målvakt Ann-Katrin Berger. Jag är osäker på om det berodde på passivitet, eller bristfällig snabbhet i Uniteds försvar.

Klart är att Chelsea vann hur rättvist som helst, och nu leder tabellen trots att man har en match mindre spelad. Chelsea har nu 31 raka ligamatcher utan förlust. Det senaste nederlaget i ligan för svenskklubben kom mot Birmingham den 27 januari 2019.

31 matcher utan förlust är tangerat ligarekord. För att bli ensamt på toppen måste nu Chelsea ta poäng mot tabelljumbon Bristol på söndag, något som ju inte känns direkt omöjligt. Innan dess står Chelsea inför en tuffare uppgift. På onsdag väntar Manchester City i kvartsfinal i ligacupen.

Korrigerat i efterhand: Här stod det först att Chelsea skulle ta emot ett formstarkt Tottenham (nio poäng på de tre senaste omgångarna) på Kingsmeadow på onsdag. Men man har kastat om i spelschemat så att ligamatchen mot Tottenham är framflyttad. I stället har man lagt in den tidigare uppskjutna cupmatchen.

I dagens match kom trion Sophie Ingle, Guro Reiten och Beth England in från bänken, medan Jessie Fleming inte fick någon speltid alls. Det är en hyfsad bänk…

Det är också ett styrkebesked från Eriksson och Andersson, som håller varsin startplats i ett kanonlag.

Chelseas trupp är så bra att man för övrigt uppges sälja norska mittbacken Maria Thorisdottir just till dagens motståndare Manchester United. Thorisdottir var inte med i dagens match. Och normalt brukar man ju inte hjälpa och stärka huvudkonkurrenten i ett guldrace. Men Chelsea har kanske sådant självförtroende att man inte bryr sig om det.

Det är skillnad på skit och pannkaka

Tillagt i efterhand: Ny korrigering av helgens tv-matcher
Italienska supercupfinalen, Juventus–Fiorentina starta söndag 12.30 och skall gå att se här

Engelska WSL skakas av en liten skandal. Som jag berättade i förra inlägget hade fyra Manchester City-spelare dragit på sig corona i Dubai under julledigheten.

Det visat sig att ett tvåsiffrigt antal spelare från Arsenal och City varit i Dubai, trots uppmaningar om att inte åka utomlands. Flera av dem var dessutom så dumma att de publicerade bilder på sociala medier. Som grädde på moset är nu så många av de spelarna coronasmittade att båda lagen har fått sina matcher den här helgen uppskjutna.

Det är en skandal i sig.

Men det faktum att de båda topplagen slipper att spela i helgen har i sin tur upprört flera konkurrenter rätt rejält. I början av november hade Bristol City en handfull smittade spelare. De fick dock inte flytta sin ligamatch mot just Manchester City. Utan ett Bristol med flera juniorer i truppen föll med 8–1.

Men när topplag hamnar i situation med flera smittade spelare gäller tydligen andra regler. Det är som min gamla mamma brukar säga, skillnad på skit och pannkaka.

Lördagens tv-match mellan West Ham och Man City är alltså uppskjuten. Däremot skall det gå att se Everton–Manchester United på Viaplay på söndag 13.00. Den matchen hade jag missat när jag skrev mitt förra inlägg.

Tillagt i efterhand: Nu har även Everton–Manchester United skjutits upp till följd av coronasmitta. Det är Everton som har flera misstänkta coronafall. Manchester United har inga fall, men däremot flera spelare som var i Dubai under ledigheten, något manager Casey Stoney hade godkänt. Det har hon nu bett om ursäkt för.

Nytt är också att de båda uppskjutna tv-matcherna innebär att Viasat nu fått upp matchen Reading–Chelsea i tablån. Den startar 15.00 på söndag. Klockan 12.00 samma dag sänder man även Athletic Bilbao–Eibar från den spanska ligan. Båda matcherna visas på Viaplay.

Apropå missar i tidigare inlägg så var inlägget om herrelitklubbar i damfotbollen ett långtidsprojekt. Jag började jobba med det redan i slutet av 2019. Sedan har diverse saker kommit emellan. Men till slut blev det klart.

Dock hade mer ändrats än jag lyckades upptäcka. Vakna läsare har uppmärksammat mig på nya damlag i Brage och Västerås SK, samt flicksatsning i Östersunds FK.

Det innebär att 22 av årets 32 herrelitklubbar även har damlag på seniornivå. Dessutom har tre av de tio lag som saknar damlag har i alla fall flickfotboll i klubben.

Av de tre nya satsningarna är den i IK Brage allra intressantast. Där har nämligen medlemmarna godkänt att man tar över division II-laget Ornäs BK. Det tycker jag är ett väldigt positivt besked. Ett besked som vittnar om att Brages medlemmar ser till tjejernas bästa.

Just tjejernas bästa är något Göteborgsordföranden Peter Bronsman gärna pratar om. Tidigare i veckan var det väldigt förvirrat och motsägelsefullt från Göteborgshåll.

I en intervju i Aftonbladet hävdade Bronsman att det aldrig har varit aktuellt med nedläggning, att allt var ett missförstånd. Han säger:

”Jag har inte pressmeddelandet här, men alla kan hitta någon mening eller ett stycke någonstans. Man läser inte hela boken. Vi skrev att det var en utökad elitsatsning för damlagen. Jag tycker att vi gjort allting rätt. Sedan kan göra saker bättre när man får facit, precis som det är taktiskt i fotboll.”

Det där pressmeddelandet som Bronsman säger handlade om en utökad elitsatsning hade rubriken: ”KGFC avbryter elitsatsningen”. I slutet av det kan man läsa:

”…anser vi att vårt projekt är slutfört och därför kommer Kopparbergs/Göteborg FC lägga ner sitt elitlag till den allsvenska säsongen 2021.”

Och (texten ordagrant kopierad, inklusive avstavning):

Uppdraget att ge våra 17 a-lags spelare möjlighet att fortsätta utvecklas i andra klubbar har vi lämnat till  advokat Carl Fhager på MAQS Advokatbyrå.

Det är ju ett väldigt konstigt sätt att säga att man utökar sin satsning. Samma dag som Bronsman pratade i Aftonbladet pratade sportchef Lasse Svensson med Göteborgs-Posten. Svensson var sjuk i covid när han fick beskedet från Bronsman. Och han uppfattade det inte som en utökad satsning.

Svensson säger:

”Man kan ha synpunkter på hur man tog beslutet och hur det kommunicerades. Det blev fan chockartat.”

Och:

”Han (Bronsman) ringde en timme innan telefonmötet med spelartruppen. Det första jag sa var ”du skojar?”. Jag kände att det här är omöjligt. Den första tanken gick till spelarna som kommit upp till Göteborg och etablerat sig här. Som Elin Rubensson, som har byggt hus.”

Lasse Svensson har lite jobb att göra framöver. Göteborg har ju ännu så länge bara ett nyförvärv. Däremot har flera tunga spelare lämnat. De flesta redan innan Champions League. Men under torsdagen meddelade Emma Koivisto att även hon spelat klart för klubben. Det blir inte lätt att fylla luckorna efter de båda löpstarka finländska kantspelarna.

Slutligen några ord om onsdagens matcher i Spanien. I derbyt i Sevilla vann just Sevilla med 2–0 mot Betis. Julia Karlernäs byttes in med en halvtimma kvar.

I Barcelona vann Barca derbyt mot Espanyol med 5–0. Det var för övrigt första gången Barcas damer fick spela på Camp Nou. Tyvärr var det inför tomma läktare.

Barca hade annars fantastisk statistik på sin ordinarie hemmaplan Johann Cruyff Stadium i fjol. Man vann alla sina 21 matcher där, och gjorde totalt 102 mål. Hyfsat…

Slutligen till Madridderbyt. Det vann Real med 2–0 mot Madrid CFF. Sofia Jakobsson gjorde 1–0-målet på en snygg volleylobb. Ett sevärt mål som finns på det här klippet:

Det var femte fullträffen från Jakobsson, som även hann med ett stolpskott och en fin assist till 2–0-målet. Hon har även fem assists i ligan, vilket innebär att hon är uppe på tio poäng totalt. En poäng mer än Kosovare Asllani, som dock har gjort nio mål, vilket jag värderar lite högre än 5+5.

Tankar om Göteborgssoppan

Gott nytt år.

I elfte timman av 2020 blev det alltså klart att det blir ett nytt år även för Göteborg FC. Hur gott det nya året blir för klubben återstår att se.

Om vi nu skall kalla Göteborg FC för klubb. Ordförande Peter Bronsman benämner ju numera det svenska mästarlaget som ett projekt.

Till GP sa Bronsman så här på nyårsaftonen:

”Ibland glömmer man att Kopparbergs/Göteborg FC inte är en traditionell medlemsförening – vi fick ett projekt att genomföra för 17 år sedan för dam- och tjejfotbollen i Göteborg. Vi har vunnit mycket men någon gång måste ett projekt avslutas och bli en förening på riktigt.”

Det här projektsnacket är nytt för mig. Men inte bara för mig. Till Borås Tidning säger den före detta skyttedrottningen i KGFC, Linnea Liljegärd:

”När jag värvades diskuterade vi inte ens att det skulle vara något slags projekt som bara väntade på att något herrlag skulle ta över oss, som jag tycker att det låter nu. Det har jag aldrig hört under mina år i klubben. Det var också chockande. Som om allt man har varit med om var en bluff.”

Men kanske alltså att det här projektet nu kan bli en riktig fotbollsförening. Frågan är vilken roll Bronsman kommer att få där. Som jag tidigare skrivit har ju förtroendet för honom som ordförande raserats.

För föreningens skull vore alltså det klart bästa om Bronsman lämnar styrelsen, men är  kvar som sponsor. De pengar han och hans företag bidrar med är förstås otroligt viktiga för satsningen.

Och det verkar som att Bronsman själv inser att han inte kan sitta kvar i ledningen. I den länkade GP-artikeln säger han:

”Jag har suttit ordförande i projektgruppen i 17 år. Nu blir det en medlemsfråga framöver. Jag är mer en entreprenör. Mitt enda mål är att damlaget ska kunna hävda sig internationellt.”

Den stora frågan är ju vad för slags projekt, eller förening, som KGFC blir framöver. Kommer den ens att heta just Kopparbergs Göteborg FC? Namnet nämner inte Bronsman, däremot säger han att det är frågetecken kring dräktfärgerna:

”Vi kommer att spela vidare i Champions League och damallsvenskan nästa år men i vilken färg på dräkterna är oklart.”

Det är ju även fortsatt ganska mycket som oklart kring om vad som egentligen hände på årets tre sista dagar. Av vad man sett och hört hittills så är min huvudteori fortsatt att ordförande Bronsman tog ett ogenomtänkt beslut efter att ha blivit knäckt och frustrerad av hur Göteborg åkte ur Champions League.

Frustrerad över att flera bärande spelare inte ville vara med mot Manchester City. Men framför allt frustrerad över att motståndarna hade klart bättre förutsättningar, bland annat vad gäller träningsanläggning.

Det är ju det som Bronsman hela tiden har pratat om – förutsättningar. Att Göteborgsspelarna har haft det för dåligt, och att han vill att de skall få det mycket bättre framöver.

Däremot har ju inte Bronsman någon gång under de här dagarna pratat om pengar, och jag tror att det stämmer som man sagt – att ekonomi inte har varit någon stor fråga.

Vad var det då som fick Bronsman att ändra sig? 

Där har vi inte heller något facit. Själv säger han att trycket utifrån inte har varit någon faktor. Men jag tror ändå att det måste ha påverkat att så många visade engagemang – och att ingen annan har ställt sig bakom nedläggningen, utan att alla andra tvärtom har tyckt att det var ett helt galet beslut.

Flera personer verkar på olika sätt ha jobbat hårt för att få Bronsman att ändra sig. Enligt agenten Michael Kallbäck spelade tränare Mats Gren en avgörande roll. Kallbäck skrev på twitter att Göteborg inte skulle ha ett damallsvenskt lag i år om det inte varit för Grens hårda arbete.

Vad var det då för konkreta ändringar som skedde under de där två dygnen?

Där har vi inte heller några klara svar. Men tydligen hade flera olika aktörer klivit fram och meddelat att de kunde tänka sig att samarbeta med KGFC framöver.

På så sätt var det ju faktiskt bra tajming för den här dramatiska nedläggningen. Den lockade fram nya samarbetspartners, och det är ju klart mycket lättare att hitta partners till ett vinnande lag (projekt), än till ett förlorande.

Tydligen är det två klubbar man i första hand skall prata vidare med. Vilka nämns inte. Bronsman säger i GP:

”Jag har valt ut större föreningar som kan ge det tjejerna är värda.”

Enligt Aftonbladet skall den ena av de klubbarna vara BK Häcken. Det känns ju högst rimligt. I nuläget skulle jag säga att just Häcken är den enda av Göteborgs herrelitklubbar inom fotbollen som har det som krävs för att kunna lyfta KGFC.

Dels har Häcken klart störst ekonomiska muskler. Men som sagt, så verkar inte ekonomi vara någon stor faktor här. Häcken har dock även en riktigt vass träningsanläggning.

Jag har inte varit runt på alla anläggningar i Göteborgsområdet. Men jag har varit på ganska många, och Häckens Gothia Park Academy är den klart bästa. Om KGFC skulle kunna flytta sin verksamhet dit vore det ett jättelyft jämfört med nedgångna Valhalla IP.

Häcken är sannolikt en av klubbarna. Men det är ju en till som är med på banan. Det är sagt att det inte nödvändigtvis handlar om fotbollsklubbar. Därmed är min andra gissning – och observera att det är en gissning – att det handlar om Frölunda Hockey. Deras anläggning på Frölundaborg håller också hög klass.

Och Frölunda har fått en hel del kritik för att de inte har satsat på tjejer. Ett samarbete med KGFC skulle alltså kunna vara ett lyft för Frölundas varumärke.

Vi får se när det börjar läcka fler uppgifter om vilka klubbar det handlar om, samt om själva processen. Det kommer garanterat att bli spännande att följa.

Det blir även spännande att följa Göteborgs truppbygge. Man undrar ju om nya spelare vågar skriva kontrakt på mer än ett år. Om KGFC hade varit ett mittenlag i fjol skulle det nog ha varit svårt att värva spelare överhuvud taget efter det här, i varje fall svenska.

Men nu finns ju Champions League där som ett rejält lockbete. Upplagan 2021/22 är ju den första där turneringen avgörs i sin nya skepnad, med gruppspel för de 16 bästa lagen.

Och till hösten behöver inte Göteborg lida lika mycket över sin dåliga Uefa-ranking som de gjorde i den pågående upplagan. Som svenska mästarinnor går man nämligen in direkt i playoff-omgången i det som kallas Champions Path.

Fördelen här är att det lag som vinner Champions League till våren samt att mästarlagen från Tyskland, Frankrike och Spanien har direktplatser in i gruppspelet. Göteborg kan alltså inte få möta någon av dem i mästarlagens playoff.

Totalt är det 14 mästarlag som får spela playoff i Champions Path. Bland dem är det väl egentligen bara engelska WSL-mästarna som känns som en ”omöjlig” lottning. Däremot bör Göteborg ha mycket goda chanser mot mästarlagen från Tjeckien, Italien, Danmark, Norge (Vålerenga), Nederländerna, Island (Breidablik) och så vidare.

Göteborg har alltså ett superläge att få spela i det första gruppspelet någonsin i Champions League, förutsatt att man får ihop en slagkraftig trupp.

Noterbart här är att Göteborgs klubbledning redan nu bör kolla igenom längden på sina kontrakt. Om någon har avtal som löper ut den sista november bör de avtalen omgående förlängas. Enligt planen spelas nämligen de två sista gruppomgångarna i Champions League 8/9 respektive 15/16 december.

Innan jag sätter punkt noterar jag att Göteborgs andre tränare, Jörgen Ericson, sa så här till Aftonbladet om ordförande Bronsman efter att det blivit klart att KGFC får en fortsättning även 2021:

”Han är ett litet geni, Bronsman.”

Det brukar ju heta att linjen mellan genialitet och dårskap är hårfin. Den här gången var ciderkungen på fel sida linjen. Skönt att han insåg det innan det var för sent.

 

Nya turer – Göteborg räddas av sponsorer?

Under kvällen är det nya turer i den absurda soppan kring Kopparbergs Göteborg FC. Nu verkar det som att elitlaget trots allt kan räddas av sponsorer.

Det är Expressen som har uppgifter som säger att tränare Mats Gren skall ha skickat ut ett sms till spelartruppen där han meddelar att ”allt kommer att lösa sig”. Enligt tidningen är spelare och ledare kallade till ett möte med ordförande Peter Bronsman i morgon klockan 10.00.

Vad sponsorerna har bidragit med är oklart. I går nämndes ju inte ekonomi som någon stötestenen i det här. Om de inte erbjuder sig att bygga en träningsanläggning av Manchester City-mått…

Tidigare i kväll har för övrigt Örgryte IS efter ett extrainsatt styrelsemöte meddelat att de inte är intresserat av att ta över KGFC:s elitlag. På sin hemsida skriver Öis:

”Eftersom det är kort om tid finns det tyvärr inte möjlighet att utreda frågan på ett grundligt sätt. Utöver en grundlig utredning ska frågan även behandlas på ett årsmöte och medlemmarna har beslutanderätt. I dagsläget finns det tyvärr inget vi kan bidra med för att säkerställa att Göteborg som stad har en representant som spelar allsvensk fotboll i Göteborg under 2021.”

Nu kanske det ordnar sig ändå, vilket ju på många sätt är skönt.

Det senaste 1,5 dygnen har man ju vänt och vridit på det här absurda beskedet som ordförande Bronsman kom med i går.

Ju mer man tänker på det, desto absurdare blir det förresten. Tänk er att man satsar en bra bit över 100 miljoner kronor på att fotbollstjejer i Göteborgsregionen skall ha något att drömma om.

Efter 20 år har man nått sitt mål. Laget man byggt upp har vunnit SM-guld och är klart för kval till det nya gruppspel som införs i Champions League nästa år.

Unga och talangfulla västsvenska fotbollstjejer drömmer inte om IFK Göteborg, Häcken, Öis, Gais eller Elfsborg. De drömmer om att få spela för ett svartklätt gäng som håller till på Valhalla IP.

Vad gör man då?

Jo, då raserar man allt på mindre än en timma. I stället för att fortsätta väcka unga tjejers drömmar sänder man ut ett budskap som säger att ingen damelitsatsning är starkare än att den kan krossas på några minuter.

Absurt är bara förnamnet.

Det blir inte bättre av att man bjuder på en mängd tankevurpor i försöken att motivera nedläggningen. Jag tog ju upp några exempel på feltänk i förra inlägget.

En tankevurpa som inte nämndes där är att styrelsen ju hade tänkt att driva vidare Kopparbergs Göteborg FC med bara ett F19- och ett F17-lag. Det var ett upplägg som de där fyra styrelsemedlemmarna knappast hade funderat så mycket kring.

För vilka spelare vill spela i F19 eller F17 i en förening där man inte har någon framtid?

Jag såg att GP i dag kollade hur spelare i KGFC:s F19-lag ställde sig till det upplägg Peter Bronsman presenterade igår. I artikeln säger 17-åriga Alice Söndergaard:

”Jag spelar ju i U19 för att få en framtid i A-laget. Jag kommer inte spela i ett lag där man inte kan ta sig någonstans.”

Det tror jag är ett resonemang som delas av i princip alla andra talanger med elitambition. Om elitlaget skulle läggas ner kan alltså KGFC lika gärna också lägga ner sina båda juniorlag.

Men nu verkar alltså elitverksamheten kunna drivas vidare på något sätt. I morgon lär vi få veta hur. 

Om det är i nuvarande skepnad har styrelsen en gigantisk förtroendekris att hantera. GP:s ekonomikrönikör Torbjörn Isacson skriver i dag:

”En styrelse i ett börsbolag som agerat på liknande sätt hade omedelbart avsatts och inte fått några nya uppdrag.”

Det borde vara likadant i Kopparbergs Göteborg FC. För det är ju knappast attraktivt för spelare och ledare att skriva kontrakt med en klubb som när som helst riskerar att läggas ner.

Ett gigantiskt feltänk – eller får vi en twist?

Vaknade och hoppades att gårdagens absurda nyheter från Göteborg bara var en dålig dröm. Upptäckte dock snabbt att nedläggningen tyvärr fortfarande gäller.

Man hoppas ju verkligen att det finns något vi ännu inte fått veta, en twist på det hela som gör att Kopparbergs Göteborg FC kan finnas kvar i någon skepnad.

Några av de artiklar jag läst ger visst hopp om det. Bland annat den här.

Det skrevs och rapporterades av förklarliga skäl väldigt mycket om KGFC under gårdagen. Jag försökte ta in så mycket som det bara går. En artikel jag missade i går kväll var den här intressanta intervjun med Peter Bronsman.

 

Det här är tyvärr inte någon av de hoppfulla artiklarna. Tvärtom uppfattar jag det där som att Bronsman står för ett gigantiskt feltänk.

Bland annat konstaterar han apropå att IFK Göteborg valt bort samarbete med KGFC, och istället kör sin eget upplägg:

”Om vi då kliver undan får de mycket bättre handlingskraft. Jag tror att vi bara kan bli en bromskloss i Göteborg.”

Där tycker jag att han är helt fel ute. För de Göteborgsklubbar som eventuellt vill upp i eliten är det en fördel om Kopparbergs Göteborg FC slåss om SM-guldet varje år. Det innebär ju nämligen att de får draghjälp genom att det kommer att finnas fler bra spelare att välja mellan i Göteborgsregionen.

Dels för att ett damallsvenskt topplag motiverar lokala talanger att satsa vidare. Men även för att det lockar talanger från hela landet. Och i viss mån faktiskt hela världen.

Kollar man på de 19 som spelat damallsvenskt för KGFC i år kommer bara fyra från Stor-Göteborg; Jennifer Falk (Torslanda), Evelyn Ijeh (IFK Göteborg), Hanna Wijk (Lerum) och Hanna Andersson (Romelanda). Det är fyra spelare som nu saknar damallsvensk klubb på sin hemort. Fyra spelare som bromsas av att Göteborg FC nu lägger ner. Fyra spelare som behöver flytta från Göteborg för att få fortsatt utveckling.

Med ett damallsvenskt topplag flyttar alltså spelare till staden. När Bronsman nu lägger ner KGFC kommer toppspelarna istället flytta från Göteborg.

Om Bronsman tänkt sig att bana väg för nya satsningar hade han alltså gjort det bäst genom att satsa vidare. 

Paradoxalt nog tror jag alltså att Göteborg FC genom att lägga ner elitsatsningen riskerar att bromsa utvecklingen på den lokala damfotbollen.

Bronsman säger också att:

”Nu är vi är helt säkra på att vi tagit rätt beslut och styrelsen är enig. Det är är det enda rätta beslutet om vi vill utveckla svensk damfotboll.”

Även det där känns ju som ett totalt feltänk. Vill man utveckla svensk damfotboll gör man det lättast uppifrån. Genom att satsa drygt tio miljoner kronor per år sätter man press på de nya klubbar som är på uppgång att satsa minst lika mycket. Och genom att ge sina spelare de bästa möjliga förutsättningar pressar man konkurrenterna att erbjuda något ännu bättre.

Genom att kliva åt sidan bidrar man ju tyvärr inte alls.

Det allra största feltänket är ändå det kring förutsättningar. Bronsman säger att han vill att hans spelare skall ha förutsättningar som spelare har i internationella toppklubbar: 

”Vill vill att tjejerna i Kopparbergs ska ha samma förutsättningar och träningsmöjligheter. Det behöver kanske inte vara Manchester City utan kanske Benfica eller Porto. Annars kommer skillnaden bli ännu större och det vill vi inte vara med på.”

Att då överlåta till någon annan blir ju helt snett. Herrelitklubbarna har knappast visat att de är bättre än de rena damelitklubbarna. De här bilderna är från AIK i år: 

Även om Valhalla är ett råttbo är Kopparbergs Göteborg FC ju faktiskt en av de svenska klubbar där spelarna har haft det bäst. De har exempelvis haft förmiddagsträningar i ganska många år. Genom att lägga ner sin elitverksamhet ger man inte spelarna bättre möjligheter – utan sämre.

Genom att lägga ner förstör Bronsman och de tre andra i Göteborgs styrelse för svensk damfotboll. SVT:s Markus Johannesson skriver att nedläggningen urholkar svensk damfotboll som produkt. 

Det är svårt att säga emot. Och det här att urholka produkten går ju rakt emot vad Peter Bronsman tidigare jobbat för. Så vi får verkligen hoppas att det finns en vändning på det här. En vändning som gör att allt trots allt kan få ett lyckligt slut.

Fler tankar och reaktioner på chockbeskedet

Det här blev en konstig dag. Jag har egentligen jullov, men det blev hastigt avblåst i förmiddags.

Sedan 11.00 har allt kretsat kring Peter Bronsman:s totalt oväntade besked om nedläggning av elitverksamheten i Kopparbergs Göteborg FC. Här är min krönika i ämnet.

Det här är en nedläggning som jag ännu inte på något sätt har förstått. Jag har sett att många gör jämförelser med när Tyresö tvingades dra sig ur damallsvenskan sommaren 2014.

Den enda likhet jag ser mellan fallen är just att båda drar sig ur damallsvenskan. Tyresö var en jätteskandal som handlade om misskötsel och konkurs. 

På många sätt är ju det som händer i Göteborg också en skandal. Fast en betydligt mindre än den i Tyresö. I Göteborgsfallet har det inte framkommit några uppgifter som tyder på att nedläggningen beror på dålig ekonomi.

Jag har hört mig för lite under dagen. Jag har ju vetat att Peter Bronsman varit en otroligt viktig person i klubben. Men jag har inte riktigt fattat att han bestämde precis allt, och att man inte haft någon ”riktig” styrelse. Bronsman har varit ordförande, huvudsponsor och väldigt mycket mer.

Nu är min tolkning av det här som hänt att Bronsman tappat gnistan. Och att det skett väldigt hastigt. 

I söndags kväll hade GP-sporten en lista över Göteborgs mäktigaste idrottspersonligheter. Listan toppades av Bronsman. I samband med det publicerade man en intervju där han säger att SM-guldet inte var ett slutmål:

”Nej, det är bara ett delmål. Vi har två stora mål kvar.”

De stora målen var att gå långt i Champions League, samt att motivera unga tjejer att fortsätta idrotta. Bronsman förklarar:

”Vi vill skapa någonting för flickorna i Göteborgsområdet och visa att det går. Om det är fotboll eller någon annan sport spelar ingen roll. Vi vill visa för unga förmågor att det är möjligt att nå sina mål, om man kämpar på.”

Jag gissar att den intervjun gjordes innan Champions Leaguematcherna mot Manchester City. Innan de matcherna (den 30 oktober) sa Bronsman även följande i en DN-intervju:

”Jag vill bygga upp någonting som kan stå på egna ben den dagen som jag inte är kvar. Den sämste ordföranden är den som säger: Där ser ni, när jag lämnade gick det åt skogen. En ordförande är där för att bygga för framtiden.”

 

I det här fallet var framtiden knappt två månader…

För det verkar som att matcherna mot Manchester City har tagit väldigt hårt på Bronsman. Han har ju sedan 2016 sagt att Göteborg FC siktat mot den UWCL-final som spelas på Gamla Ullevi nästa år. Han har även sagt att han är en obotlig optimist, och att det är realistiskt att tro på att man skall kunna nå det där drömmålet.

Tyvärr verkar det som att optimisten på bara några dagar förvandlades till pessimist. Se bara:

* Den 14 december värvade man Johanna Rytting Kaneryd från Rosengård.

* Den 16 december föll man tungt med 3–0 (totalt 5–1) borta mot City.

* Den 17 december beslutade man på ett styrelsemöte att elitsatsningen skall läggas ner.

Det finns ju ingen annan logik i det här än att förlusterna mot City knäckte Bronsman. Eller?

Jag bygger det på Bronsmans uttalanden i GP i dag:

”Vi har sett hur det ser ut i Europa. I Bayern München och i Manchester City, vilka anläggningar de har, vilka träningsmöjligheter de ger sina spelare och hur fort det går.”

Och:

”Självklart ska de herrallsvenska lagen hänga på den trend som pågår ute i Europa. Ett damlag kommer inte ha en chans annars. Vår grundidé skulle ha varit att satsa på yngre spelare. Varje klubb ska ha både herr- och damlag. Bara damlag har man inte 2021.”

Jag tolkar de citaten som att Bronsman tror att svenska damlag inte kommer att ha en chans i Champions League om de inte har en herrallsvensk klubb i ryggen.

Tyvärr är det ju en väldigt konstig anledning till att lägga ner elitsatsningen i sin egen klubb. För inget talar för att svenska klubbar kommer att ha några större chanser i Europaspelet om tio år, oavsett hur de drivs. 

Och det här snacket om att det här är bäst för framtiden är ju bara dravel. Bronsman kan ju inte veta hur andra aktörer i Göteborg agerar kring damfotboll. 2019 hade Kopparbergs Göteborg en omsättning på drygt 13 miljoner kronor. Jag har väldigt svårt att se att exempelvis ett IFK Göteborg med svag ekonomi skulle lägga så mycket pengar på damfotboll den kommande tioårsperioden. Men Bronsman vet kanske något vi andra inte känner till.

Med Bronsmans resonemang om krav på internationella framgångar skulle vi ju för övrigt inte ha några elitsatsande lag i Sverige alls, förutom i bandy och innebandy. För i vilka andra lagsporter har svenska lag seriösa chanser att gå långt i internationella mästarcuper?

För några veckor sedan lyfte jag på den imaginära hatten för Peter Bronsman. I dag har jag satt på mig den där hatten igen.

Bronsman har gjort massor för västsvensk damfotboll under sina 20 år i Landvetter och Göteborg. Han har inte minst pumpat in en bra bit över 100 miljoner kronor. Men tyvärr ger han sig själv ett dåligt eftermäle.

För det här avslutet är ju riktigt uselt. 

På ett sätt kan man förstå att Bronsman kan tröttna efter 20 år. Men i det här läget hade han gjort bäst i att lösa allt på ett annat sätt. Det här slutet är ju faktiskt skamligt dåligt.

För nog tar det väl slut nu?

Under dagen är det av förklarliga skäl Göteborgs-Posten som haft den klart bästa rapporteringen. I GP har man under kvällen kunnat läsa att Göteborg FC ännu inte lämnat in någon officiell ansökan om utträde ur damallsvenskan.

Jag hör på Radiosporten att EFD:s generalsekreterare Tomas Hoszek tror att Göteborg kommer att finnas kvar på elitnivå i någon form. Det eftersom klubben skall ha ett F19-lag i fortsättningen, och F19-serien bara är öppen för elitklubbar.

Chansen att rädda verksamheten finns alltså ännu. För det måste gå fort. Och personligen tror jag inte att det går. Det trots att Marcus Jodin, klubbchef i den klubb som skulle kunna ha råd, BK Häcken, säger så här:

”Jag skulle väl säga att det generellt sett från min och klubbens sida, inte ska uteslutas någonting förrän man har all fakta på bordet. Det är samma sak här. Därför tänker jag inte utesluta att det är något som vi inte tänker titta på.”

 

Vi får se om det kommer fram några nya uppgifter de kommande dagarna. I dag har reaktionerna av förklarliga skäl mest varit förvåning och upprördhet.

Här är några reaktioner. Först ut Eric Hilmersson, den reporter på GP-sporten som kanske skrivit mest damfotboll de senaste sju–åtta åren:

”Göteborg FC var alltså ingen klubb, utan bara ett tillfälligt politiskt projekt? Kul nyhet för alla som engagerat sig genom åren. Vilken soppa, vilket tragik.”

 

Just i GP skriver krönikör Mattias Balkander så här:

”Beslutet att lägga ned är på många sätt korkat och ger istället för förståelse för eventuellt långsiktiga effekter istället en kortsiktig irritation.
Jag blir också irriterad. Nej, förbannad.”

Och:

”Jag kan för mitt liv inte begripa varför Göteborg FC, som värnat om damfotbollen sedan flytten från Landvetter 2003, inte kunde vänta tre, fyra år med detta beslut.
Eller lämpat över verksamheten i famnen på någon annan.
Lägga ned? Ge upp? Varför då?”

 

I Aftonbladet är det Kristoffer Bergström som står för dagens krönika:

”Det är sjukt. Inget mindre. Bara sjukt. Det är en monumental förlust för svensk fotboll. Johanna Rytting Kaneryd värvades för två veckor sedan, då fanns tydligen den framtidstro som nu sinat.”

 

Och hos Expressen krönikerar Anna Friberg om ett stort jävla skämt:

”Just när man kände att damfotbollen tagit steg framåt.
Utvecklats och fått plats.
Då kommer den mest absurda nyheten på länge.
Det här är ett oerhört tungt bakslag för svensk damfotboll.”

 

Jag låter Fotbollskanalen och Zecira Musovic få sista ordet för dagen. Hon skriver:

 ”Låt oss säga att det är ett genomtänkt beslut som växt fram med tiden. Varför har klubben då värvat nya spelare? Låt oss istället säga att det var ett raskt beslut som växte fram i mellandagarna. Har klubbledningen blundat hela året, tagit SM-guld och nu plötsligt insett att det här inte kommer att fungera? Känns väldigt orimligt och udda. Jag ställer mig frågan om det är hobbyverksamhet vi håller på med”

 

 

Göteborg lägger ner – Morön till damallsvenskan?

Jag var och handlade när det kom ett sms som jag trodde var ett aprilskämt. Men även om det är ett väder här i Borås som påminner om april så var det inget skämt.

I Göteborgs-Posten läser jag att svenska mästarinnorna Kopparbergs Göteborg FC lägger ner elitverksamheten. Det finns en vakant plats i damallsvenskan 2021. Grattis Morön BK, ni spelar i damallsvenskan nästa år – om ni vill.

Göteborgs ordförande Peter Bronsman säger till GP att orsaken till nedläggningen är att det här är bäst på lång sikt, eftersom herrfotbollsklubbarna i Göteborg har börjat satsa på damfotbollen.

Det låter i högsta grad ihåligt. Ingen av de där herrelitklubbarna har aviserat någon satsning mot titlar. Och ingen av dem spelar högre än division II.

Faktum är ju att det här gör att det blir ett enormt vakuum i damelitfotbollen här på västkusten. Plötsligt är klassiska Jitex återigen bäst i väst – de kom en poäng före Alingsås i elitettan i år. Vi får alltså gå ner på sjätte och sjunde plats i näst högsta serien för att hitta västkustens två bästa lag.

Ingen vet förstås vad som är bäst på sikt. På kort tid är det här förödande för västsvensk damfotboll. Hastigt och väldigt olustigt saknar alla talanger i Göteborgsområdet återigen ett lag att sikta mot.

Och plötsligt finns det ett 20-tal otroligt duktiga elitspelare i Göteborgsområdet som står utan klubb. Huggsexan om dem lär redan vara igång…

I bakhuvudet maler att Göteborg FC har levt på ordförande Bronsmans pengar. En ren gissning här är att orsaken till det här måste vara att Bronsman inte tycker att det är värt det längre. Att hans pengar gör större nytta någon annanstans.

Orsakerna kommer kanske att klarna under dagen.

Musovic till Chelsea – ett bra miljöombyte

Det har gått en vecka sedan det senaste inlägget. En händelserik vecka. Det förra inlägget hette Karlernäs till Sevilla – ett bra miljöombyte. Nu behövde jag bara byta namn, i övrigt kunde jag återanvända rubriken.

För i dag har alltså Zecira Musovic presenterats som nyförvärv av engelska ”ligaledarna” Chelsea. Jag sätter ligaledarna inom citationstecken eftersom Chelsea ligger tvåa i tabellen, men har en match mindre spelad och leder om man räknar snittpoäng.

Jag tror alltså att det här är ett bra miljöombyte för Musovic. Jag tror nämligen att hon behöver ha lite eld i baken för att ta nästa steg i utvecklingen. Det senaste året har Jennifer Falk både gått förbi och dragit ifrån i kampen om platsen som förstamålvakt i landslaget. Det är förstås en kamp som förhoppningsvis även Hedvig Lindahl lär vilja vara med i framöver.

Jag vet att många av er som läser bloggen tycker att Lindahl borde flytta på sig och ge plats för de yngre. Jag delar inte den uppfattningen. Sverige har inte så många toppspelare att vi har råd att sätta en åldersgräns för landslagsspel. Jag tycker att Peter Gerhardsson resonerar klokt när han säger att han inte bryr sig om ålder, utom om förmåga. Det spelar ingen roll om spelarna är 15 år eller 40 – bara de är tillräckligt bra för landslagsspel.

Och jag tycker alltså inte att Musovic har varit tillräckligt bra för att spela i landslaget. Men jag tror att hon kan bli. Hon är bara 24 år, vilket är väldigt ungt för en målvakt.

Jag tyckte exempelvis inte att Hedvig Lindahl höll på internationell nivå förrän hon passerade 30-strecket. Men då blev hon å andra sidan plötsligt en världsmålvakt.

Zecira Musovic

Zecira Musovic kan definitivt ha en liknande utveckling – om hon får rätt utmaningar. Och klivet till Chelsea är helt klart en utmaning. I Rosengård har hon varit lite för självskriven i ett par år. Det är inte bra för motivationen. I Chelsea är hon långt ifrån självskriven – vilket bör bli en motivationsboost. 

Det blir i alla fall väldigt spännande att följa henne i WSL.

I hennes sista match för Rosengård var hon närmast arbetslös. Det var ju redan vid lottningen klart att Malmöklubben skulle avancera till åttondelsfinal i Champions League.

Georgiska Lanchkhuti var sannolikt det allra sämsta laget Rosengård mött på hela året. Och då har man ändå mött både Västerås BK 30 och Eskilsminne i Svenska cupen. Mot Lanchkhuti blev det totalt 17–0 efter 7–0 borta och 10–0 i Malmö i onsdags.

Rosengårds största hjälte i onsdags hette Daniela Sabatino. Den 35-åriga forwardsstjärnan nickade nämligen till i femte övertidsminuten i Prag och gjorde målet som tog Fiorentina vidare på Slavia Prags bekostnad. Målet som går att se tre minuter in i det här klippet gör att Rosengård blir seedat när åttondelsfinalerna lottas i februari:

Det innebär att Rosengård kommer att möta något av följande lag i nästa omgång:

  • Fortuna Hjörring
  • Biik Kazygurt
  • St Pölten
  • Sparta Prag
  • Atletico Madrid
  • Vålerenga/Bröndby
  • Fiorentina
  • LSK Kvinner

Där är Atletico Madrid nitlotten. Mot alla andra lag kommer Rosengård att vara klar favorit att avancera vidare till kvartsfinal.

Den här upplagan av Champions League var ju annars den där vi i många år fått höra att Göteborg skulle spela final.

Men Göteborg var aldrig nära mot Manchester City. Som jag skrev efter första matchen förlorade de svenska mästarinnorna dubbelmötet för länge sedan – när man snålade och skrev kontrakt som löpte ut den sista november.

Därmed tvingades man spela mot det engelska storlaget med ett B-lag. Och det går förstås inte. Göteborg hade slagit ur underläge även med starkast möjliga uppställning. Men då tror jag att de hade haft en riktigt bra chans till avancemang.

Nu var man chanslösa. Det var kattens lek med råttan hela matchen i onsdags, något som ju faktiskt känns lite pinsamt för svensk damfotboll. När vi äntligen har lag som kan konkurrera på internationell nivå gör klubbledningarna bort sig. Tråkigt.

Det gör alltså att Göteborgs annars så succéartade säsong avslutas vid skampålen.

Och vi kommer att påminnas om pinsamheten under hela första halvåret 2021. Finalen i den här upplagan av Champions League spelas ju nämligen just i Göteborg.

Johanna Rytting Kaneryd

Innan jag lämnar Göteborg och Rosengård noterar jag att Johanna Rytting Kaneryd valt att byta mellan topplagen. Det tror jag också är ett smart val, både av spelare och klubb. Hon är inte samma turbo på kanten som Natalia Kuikka och Emma Koivisto, men har ändå egenskaper som bör passa in bra i Göteborgs spelsätt. Om inte annat skulle hon kunna ersätta Rebecka Blomqvist i rollen bakom de båda forwardarna.

En annan anmärkningsvärd värvning den här veckan var att Piteås finska talang Vilma Koivisto går ner i elitettan, till Umeå IK. Känslan var att Koivisto höll på att växa fram till en riktigt bra damallsvensk spelare. Hon bör således vara ett kanonförvärv i elitettan.

Det har varit en massa andra truppförändringar i damallsvenskan den här veckan. Bland annat har AIK gjort två spännande värvningar i Japan och Island, samt skrivit långtidskontrakt med tre mycket intressanta framtidsnamn. Allt om damallsvenskan silly season hittar ni som vanligt på bloggens speciella silly seasonsida.

Kollar vi utomlands så var det Fifa-gala i går. Där fick vi veta att världens bästa spelare 2020 heter Lucy Bronze. Av det jag sett har hon inte varit lika bra i år som hon var i fjol. Bronze var således inte mitt val. Däremot kan jag tycka att det är kul att en ytterback får priset. För normalt står ytterbackar i princip lägst i rang vid sådana här prisutdelningar.

Vi fick också veta att Sarina Wiegman varit världens bästa tränare i år. Det var ännu konstigare. Wiegman fick antagligen priset för att hon skall bli Englands nästa förbundskapten. Eller så fick hon det för att hon förde Nederländerna till EM-guld 2017 och VM-final 2019.

Meriterna 2020 är nämligen mindre bra. Det nederländska landslaget har i och för sig kvalat in till EM-slutspelet. Men på åtta landskamper i år har man fyra segrar (två mot Kosovo och en vardera mot Ryssland och Estland), tre kryss och en förlust mot USA. Inte mycket att skryta med.

Vid Fifagalan valdes även Lyons Sarah Bouhaddi till världens bästa målvakt. Det konstiga här är att vid samma gala presenterades Fifpros officiella världslag. Där hette målvakten Tiane Endler. Jag hade röstat för Endler i båda sammanhangen, men Bouhaddi är en väldigt bra målvakt och det är inte oförtjänt att hon fick Fifa-priset.

Däremot är många av de som är med i världslaget högst oförtjänta av sina platser. Fifpro är spelarfacket för världens alla professionella spelare. Det är alltså världens bästa spelare som röstat fram elvan. Genom sina val visar spelarna tydligt att de inte har speciellt bra koll på vad som händer i deras egen sport. Bland annat har Megan Rapinoe i princip bett om ursäkt för att hon kommit med i världslaget.

Hon har nämligen inte spelat en enda hela match i år. Totalt kom hon upp i 367 minuter, fördelat på fem matcher i det nordamerikanska OS-kvalet och tre i She Believes cup.

Rapinoes tweet om att hon kom med för att det visas för lite damfotboll på tv är nog med verkligheten överensstämmande. 

Världslaget i sin helhet: Endler – Bronze, Wendie Renard, Millie BrightDelphine Cascarino, Barbara Bonansea, Vero Boquete, Rapinoe – Pernille Harder, Vivianne Miedema och Tobin Heath.

Utöver Rapinoe sätter man stora frågetecken kring vad Vero, Millie Bright och Barbara Bonansea gör i det där laget.

Förhoppningsvis går det att se mer damfotboll på tv under 2021. I Sverige kan man redan i morgon se spanska ligan på svensk tv, i form av det heta Madridderbyt mellan Real och Atletico. Kul att Viasat utökar sin damfotbollsbevakning.

Här är helgens svenska tv-guide:

Lördag
12.00: Real Madrid–Atletico Madrid i Liga Iberdrola på Viaplay och Viasat Sport Extra.

Söndag
13.30: Arsenal–Everton i WSL på Viaplay och Viasat Sport 1.
14.00: SC Sand–Bayern München i Frauen-Bundesliga på Viaplay.
15.30: Brighton & Hove Albion–Reading i WSL på Viaplay och Viasat Sport 1.  

I övrigt finns de en ny internationell damfotboll-community kallad wnited.com. På deras sida kan man hitta icke geoblockade tv-sändningar från internationell damfotboll. Genom dem såg jag för övrigt Lyon–Juventus i tisdags. Det var en tillställning som Lyon ägde från första till sista sekund.

Jag brukar säga att Linda Sembrant aldrig gör några misstag. Men i tisdags var ett undantag. För där stod vår svenska landslagsmittback för en riktigt grov miss som öppnade för Lyons ledningsmål.

Spännande fredag och kul söndag

Damallsvenskans silly season exploderade under fredagen. Det var inte lätt att hänga med i alla uppdateringar på silly season-sidan.

Vissa saker var väntade. Vi fick bland annat bekräftat det man anat redan tidigare, att Olivia Schough skulle lämna Djurgården. Mindre väntat var att Malin Levenstad skulle lämna Rosengård för att bli assisterande tränare i Linköping.

Kul att det händer saker. Ännu så länge är det dock mest kontraktsförlängningar. Vi väntar ännu på de riktigt tunga värvningarna. De fyra tyngsta hittills har varit Therese Simonsson till Linköping, Hayley Dowd till Djurgården, Eva Nyström till Hammarby och Anam Imo till Piteå.

Vi väntar även på nya klubbar för spelare som Schough, Emma Berglund, Nina Jakobsson, Julia Karlernäs, Ria Öling, Jennie Nordin, Cornelia Kapocs, Cassandra Korhonen, Sophie Sundqvist och kanske också för Madelen Janogy.

Jag gissar att de flesta klubbarna vill ha huvuddelen av sina trupper spikade till efter helgerna. Så det lär hända mycket de kommande veckorna också.

Ännu så länge har ju varken Göteborg eller Rosengård värvat något. Däremot har båda klubbarna tappat flera bra spelare. Men kanske att de håller på sina värvningar till efter att de spelat sina sextondelsfinaler i Champions League.

I går kväll spelade Göteborg genrep inför sitt dubbelmöte med Manchester City. Det var ett reservbetonat Göteborg som mötte ett reservbetonat U23-landslag. Jag såg matchen, som de svenska mästarinnorna vann med 5–2.

Jag kan inte säga att jag blev imponerad av Göteborg. Tvärtom var man långt ifrån det spel man hade i allsvenskan. Framför allt var det tunt i backlinjen. Det verkar klart att ingen av Natalia Kuikka, Emma Berglund eller Emily Sonnett kommer att spela mot Manchester City.

De svenska mästarinnorna får verkligen lida för att man skrivit kontrakt som löper ut den 30 november. Mot U23-landslaget startade Göteborg med en trebackslinje med Emma Koivisto, Emma Kullberg och Julia Roddar och man avslutade med Hanna Andersson, Kullberg och Elma Junttila Nelhage.

Även i anfallslinjen såg det väldigt annorlunda ut mot tidigare under säsongen. Pauline Hammarlund spelade ihop med Evelyn Ijeh på topp, med Bri Folds närmast bakom. Hela Göteborgs lag såg ut så här:

Jennifer Falk – Koivisto (Junttila Nelhage, 60), Kullberg, Roddar (Molly Johansson, 79) – Hanna Wijk, Filippa Angeldahl (Johanna Svedberg, 46), Vilde Bøe Risa, Anna Csiki (Andersson, 60) – Folds – Hammarlund, Ijeh.

Visst skall trion Filippa Curmark, Julia Zigiotti Olme och Stina Blackstenius kunna vara spelklara till onsdag. Men känslan är tyvärr ändå att Göteborg kommer att spela med årets allra sämsta startelva mot City. Det innebär i sin tur att oddsen från engelskt avancemang ökar till upp mot 95–5. Framför allt kommer ju Göteborg att tvingas spela med en helt komponerad backlinje.

Tråkigt när våra svenska lag inte ger sig själva chansen i Champions League.

De glädjeämnen jag såg i matchen var två talanger födda 2003. I U23-landslaget gjorde AIK:s Rosa Kafaji ett väldigt spännande inhopp efter paus. Jag gillade skarpt hennes spelstil när jag såg henne i F17-landslaget förra våren. Och hon fortsätter att göra bra intryck. En riktigt spännande spelare.

Hos Göteborg tycker jag att Hanna Wijk var matchens lirare. Wijk fyller 17 om 1,5 veckor, och har fått speltid i hela 17 damallsvenska matcher det här året – varav tre från start. Min uppfattning har dock varit att hon mer fått spela för att hon är ung än för att hon varit redo. Jag har nämligen inte sett det som motiverat såpass mycket speltid i ett mästarlag.

Fast mot U23-landslaget såg jag sannolikt de kvaliteter som gjort att Göteborgs tränarduo satsar så hårt på henne. Wijk ägde nämligen sin kant, och snurrade flera gånger upp U23-landslagets ytterbackar. Den Lerumsfostrade talangen såg helt enkelt väldigt spännande ut.

Innan jag lämnar fredagens träningsmatch mellan Göteborg och U23-landslaget noterar jag att matchens målskyttar var:

20: 1–0 Anna Csiki, snyggt framklackad av Filippa Angeldahl.
27: 1–1 Freja Olofsson, nick på ett precist inlägg från Sarah Mellouk.
37: 2–1 Pauline Hammarlund, frispelad av Julia Roddar.
48: 3–1 Csiki, lobbade över Moa Öhman, som kom snett i en utrusning.
65: 3–2 Therese Simonsson. Skott i krysset efter ett mönsteranfall på högerkanten, där Johanna Alm och Michelle De Jongh växelspelade.
67: 4–2 Vilde Bøe Risa. Lyfte bollen över en motståndare och placerade iskallt in bollen.
84: 5–1 Evelyn Ijeh. Femte gången gillt. Ijeh var inblandad i hälften av Göteborgs tio 100-procentiga målchanser. Den sista förvaltade hon genom att kliva in från vänsterkanten och placera bollen vid bortre stolpen.

Det var alltså en spännande fredag. Däremot har lördagen inte varit så intressant. Den här helgen är det på söndagen det händer.

Bland annat väntar ett spännande avgörande i Norges toppserien. Det konstiga är att de båda bottenlagen sedan länge spelat klart. Klassiska Kolbotn har till och med hunnit spela två kvalmatcher mot Medkila, och räddat kontraktet. Däremot kunde inte lika klassiska Røa rädda sig kvar – Osloklubben åker ut.

Kvalet är alltså avklarat. Däremot är guldstriden i toppserien långt ifrån klar. Den avgörs under söndagen, och tre lag har kvar chansen att ta hem mästerskapet. Som jag tidigare berättat ingår inte de senaste årens mästarlag, LSK Kvinner, bland de tre.

Så har ser tabelltoppen ut inför den sista omgången:

1) Vålerenga     35–14  35
2) Rosenborg   32–15  35
3) Avaldsnes    31–17  34

Söndagens matcher har avspark 13.00. Här är de tre som påverkar guldstriden:
Vålerenga–Arna-Bjœrnar
Klepp–Rosenborg
Sandviken–Avaldsnes

Det rimliga är ju att Vålerenga, som i veckan värvade Camilla Huseby från Djurgården, vinner sin match och tar hem guldet. Men i slutomgångar kan det komma in nerver i spelet. Så osvuret är bäst.

Även i övriga Europa är det söndagen som är den stora matchdagen den här helgen. I England spelades en match i WSL på lördagen. Det var Manchester United som vann med 2–0 borta mot Aston Villa. Därmed håller United undan i toppen av tabellen. Men Chelsea har två matcher mindre spelade, och kan komma upp på samma poäng.

Under söndagen finns följande matcher att se på svensk tv:

13.30: Chelsea–West Ham i WSL. Sänds på Viasat sport extra och Viaplay.
14.45: Paris Saint-Germain–Paris FC i D1 Feminine. Sänds på Viaplay.
15.30: Everton–Manchester City i WSL. Sänds på Viaplay.

I England finns det alltså chans att både se ett svenskmöte (Jonna Andersson och Magdalena Eriksson mot Nor Mustafa) och genrepet för Göteborgs blivande Champions Leaguemotståndare.

I Tyskland spelas bara en ligamatch den här helgen, hängmatchen Bayern München–Bayer Leverkusen i morgon 14.00. Men egentligen är det cuphelg. Från cupen visas två av söndagens åttondelsfinaler på DFB-tv

13.00: Red Bull Leipzig–Eintracht Frankfurt
15.00: Köln–Hoffenheim

 

”Guds näsa” eller ”Guds ansikte”

Jag kan inte riktigt släppa Finlands osannolika segermål borta mot Skottland igen. Ju mer man läser om det, desto sjukare blir det.

Målskytten Amanda Rantanen kom in i den finska truppen som reserv då varken Kaisa Collin eller Juliette Kemppi kunde vara med.

22-åringen hade aldrig tidigare spelat i A-landslaget. Men i fjärde övertidsminuten i Skottland byttes hon in. Strax efter frispelades hon snyggt av Emmi Alanen, och så kom det där sjuka målet. Målet där hon först missade, men träffades av bollen i näsan – och fick se den flyga in i mål.

Direkt efter målet blåste domaren av matchen. Debutant Rantanen har alltså spelat en minut i landslaget och rört bollen tre gånger – två med vänsterfoten och en med näsan. Och på det har hon gjort ett mål. Det är som sagt en fullständigt osannolik debut.

Och Rantanen har numera ett osannolikt landslagsfacit…

Hennes mål gör för övrigt att Finland har en superchans att ta sig till EM-slutspelet. Man har kvar två matcher, dels en hemmamatch mot Portugal, dels en bortamatch mot Cypern. För att säkra en EM-plats behöver man ta tre poäng och få totalt fyra plusmål på de där båda matcherna. Det låter ju inte omöjligt. Tar man tre poäng mot Portugal behöver man för övrigt inte tänka på målskillnaden – för då vinner man gruppen.

Jag noterar att Rantanens mål skämtsamt kallats både ”Guds näsa” och ”Guds ansikte” på twitter. Kul.

I Danmark är det inte lika kul – även om Sanne Troelsgaard hittade ett något annorlunda sätt att täcka bollen i gårdagens 0–0-match mot Italien.  

Det danska laget var ju EM-klart redan innan gårdagens avslutningsmatch. Det var en match som på alla sätt kantades av corona.

Danskorna tvingades spela utan åtta spelare, några som var covidsmittade, och några som inte fick spela för att de varit nära de som var covidsmittade. Som jag berättade i går var Simone Boye Sørensen och Nadia Nadim sjuka, medan Stine Larsen och Katrine Abel sattes i karantän. Under gårdagen testade även Rosengårds Katrine Veje och Brøndbys Josefine Hasbo positivt, vilket innebär att Signe Bruun och Mille Gejl placerades i karantän och således togs bort från matchtruppen.

Danmark kom alltså till spel utan åtta spelare, varav flera som hade varit högaktuella för startelvan. I dag har man dessutom meddelat att en av de som startade mot Italien, Sofie Junge Pedersen, har testats positivt.

Att coronasmittan härjar i det danska laget innebär ju problem för Rosengård inför deras Champions Leaguespel nästa onsdag. Veje kan ju naturligtvis inte vara med. Men det känns väl som att Malmöklubben får spela borta mot georgiska Lanchkhuti nästa vecka helt utan danska spelare. För man vill väl inte riskera att få in smittan i truppen?

Den där resan till Georgien är för övrigt inte problemfri, även om Rosengård slipper åka till orten Lanchkhuti, eller Lantjchuti som TT stavar det. Matchen spelas istället i huvudstaden Tiblisi. 

Apropå Champions League så laddar Göteborg för turneringen genom att möta U23-landslaget på fredag 19.00. Det är en match som går att se på gp.se. En av spelarna i U23-truppen är Örebros Freja Olofsson. Eller snarare den före detta Örebrospelaren Freja Olofsson. I dag har hon nämligen presenterats som nyförvärv av nya NWSL-klubben Racing Louisville FC. 

I herrarnas Champions League har i dag Stephanie Frappart blivit historisk som första kvinna att döma i turneringen. Hon dömde matchen Juventus–Dynamo Kiev. Och synpunkter på vad det kan betyda för andra ger den alltid lika lysande Kate Abdo i det här klippet:

Slutligen tillbaka till Finlands landslag. En av de spelare som satt på bänken i Skottland i går var målvakten Anna Tamminen. Hon presenterades i dag som nyförvärv av Hammarby. Ett spännande sådant. Jag såg Tamminen i ett svagt Hovås Billdal i elitettan 2017, och tyckte att hon var klart överkvalificerad för det laget. Det blir intressant att se hur hon står sig i damallsvenskan.

Anna Tamminen i grönt.

Genomgång av damallsvenskan 2020

I december skall Göteborg och Rosengård spela i Champions League. Och det återstår en omgång av EM-kvalet. Men för de allra flesta svenska elitspelare tog damfotbollsåret 2020 slut den nyss avslutade helgen. Framför allt var det ju slutpunkt för svensk damfotbolls flaggskepp inom klubbfotboll, damallsvenskan.

Därmed är det dags att sammanfatta den här konstiga damallsvenska säsongen. En säsong vi kommer att minnas för att den hade senare start än någon tidigare gång och för att det var tomma läktare.

Jag kommer också att komma ihåg 2020 som den damallsvenska säsongen där jag inte såg en enda match på plats. Däremot blev det många på SportbladetPlay, en kanal som blandat och gett. Framför allt har kvaliteten på kommentatorerna minst sagt varierat.

Tyvärr är känslan att det har varit fler riktigt usla än riktigt bra. Det är för övrigt en slutsats som inte bara gäller SportbladetPlays kommentatorer, utan även domarna. Något som har irriterat mig med SportbladetPlay är att det ibland gått att se flera matcher samtidigt, och ibland inte.

Den sista omgången var en sådan där det bara gick att se en match, något som var riktigt tråkigt eftersom man helst hade velat ha på alla de tre matcher som påverkade i bottenstriden.

Fast faktum är att jag först hade tänkt att strunta i bottenstriden. I förra veckan var min plan att jag skulle åka och se Göteborgs två sista matcher på plats. Ni som läste inlägget ”Det är i Linköping det händer” redan i fredags såg säkert att det då stod att jag planerade att vara på plats på Linköping Arena dagen efter.

Jag hade ackreditering och var helt inställd på en utflykt till Östergötland. Det var jag fortfarande på matchdagens morgon. Vad var det som stoppade mig?

Det var faktiskt Göteborgsledarna Lasse Svensson och Peter Bronsman som fick mig att se guldmatchen framför datorn.

Lasse Svensson

Jag hade packat in varma kläder i bilen, hade laddat kameran och var redo att åka. Precis innan avfärd mot Linköping tänkte jag dock äta lite brunch. Under tiden jag åt passade jag på att läsa vad Göteborgs-Posten skrev inför den historiska matchen för Kopparbergs Göteborg FC. Det var då ögonen fastnade på avslutningen av den här artikeln. Där stod det:

”Varken Lasse Svensson eller Peter Bronsman kommer åka till Linköping för att se matchen efter Folkhälsomyndigheten och regeringens råd att bara genomföra nödvändiga resor.
– Jag har valt att hålla mig undan så mycket man bara kan. Det gäller att skicka rätt signaler till vår omgivning. Hur gärna man än vill blir det till att följa det på tv istället. Det blir jäkligt nervöst, säger sportchefen Lasse Svensson.”

Till mig skickade Svensson och Bronsmans agerande väldigt tydliga signaler. Jag hade faktiskt helt missat att det förelåg reserestriktioner igen. Men efter att jag kollat att man avråddes från onödiga resor var det lätt att blåsa av min Linköpingstripp.

Svensson och Bronsman har varit drivande i Göteborg FC i 19 respektive 20 år. Om de båda valde att stå över sin klubbs största match någonsin var det liksom självklart för mig att packa ur bilen, avboka min ackreditering och ladda för en lördagseftermiddag framför Sportbladet Play. Det blev även självklart att strunta i att åka ner till Valhalla för dagens avslutande match mellan KGFC och Vittsjö.

Jag bär inte hatt. Men om jag hade gjort det skulle jag definitivt lyft på den för Lasse Svensson och Peter Bronsman. Två föredömen i kampen mot coronapandemin. De är dessutom två duktiga ledare.

Jag hoppas verkligen att de även fått chansen att fira den stora framgång som de båda i högsta grad ligger bakom. För det här blev ju Kopparbergs Göteborgs stora år. För första gången vanns SM-guldet av en klubb från innanför Göteborgs stadsgränser. Jitex är ju från grannkommunen Mölndal…

Men när Göteborg förlorade mot Rosengård med 3–0 i tolfte omgången, och mot Kristianstad med 1–0 i trettonde – då trodde vi nog alla på att Malmöklubben skulle försvara sitt guld.

Med nio omgångar kvar ledde nämligen Rosengård tabellen med tre poängs marginal, plus att man hade en 13 mål bättre målskillnad. Men under seriens avslutning hände något.

Dels reste sig Göteborg och avslutade med åtta segrar och ett kryss. Dels tappade Rosengård rejält med fart, och tog bara 15 av de 27 sista poängen. Därmed vann Göteborg till slut med förkrossande sju poängs marginal.

När SVT:s expertkommentator Markus Johannesson under söndagen gick igenom sin lista över damallsvenskans bästa spelare fastnade han för fyra Göteborgsspelare:

Målvakt: Jennifer Falk
Back: Natalia Kuikka
Mittfältare: Filippa Curmark
Forward: Pauline Hammarlund

Att Falk varit den bästa målvakten känns självklart. Och jag köper Kuikka som seriens bästa back eftersom hon har en stor bredd, och både är duktig som mitt- och ytterback.

Curmark och Hammarlund har båda varit väldigt bra. Men bäst? Nej, det tycker jag inte. Den bästa forwarden anser jag nog trots allt har varit skyttedrottningen Anna Anvegård.

Mittfältet är svårare. Mest för att damallsvenskans bästa spelare – Vilde Bøe Risa – bara har spelat just under hälften av tiden – cirka 950 minuter. Bøe Risa är tveklöst den mittfältare i serien med högst potential. Hon är lysande både som defensiv och offensiv mittfältare. Den där höga potentialen visade hon i början, och i slutet av serien. Däremellan hade hon skadeproblem, vilket är orsaken till att hon inte spelade mer än hon gjorde.

Trots att hon hade begränsad speltid väljer jag ändå Bøe Risa som damallsvenskans bästa mittfältare – och i hård konkurrens med Falk även som seriens bästa spelare alla kategorier.

Inför seriestart såg jag Bøe Risa som Göteborgs viktigaste spelare. Men det faktum att laget blev svenska mästarinnor i stor stil trots att norskan missade halva seriespelet vittnar om att Göteborg hade större bredd på mittfältet än jag först trodde. För som jag ser det vann Göteborg faktiskt SM-guldet på sitt mittfält.

Från Rosengårdshåll hör man likt ett mantra att ”Caroline Seger är damallsvenskans bästa spelare”. Men som jag ser det är Seger en stor anledning till att FC Rosengård bara blev tvåa i år.

Förra helgen tittade jag först en stund på Chelsea, sedan en stund på Rosengård. Båda lagen mötte motstånd som drog sig tillbaka. Men det var ändå som två olika sporter. Jag noterade en enorm skillnad i bolltempo, framför allt på mittfältet.

Det såg faktiskt ut som att Rosengård spelade i slow motion. Och Caroline Seger var en stor bov i det hela. I Chelsea heter Segers motsvarighet Sophie Ingle. Det är en spelare som är otroligt passningsskicklig och bolltrygg, precis som Seger.

Men medan vår svenska landslagskapten gärna vill hålla i bollen i två, tre eller fyra tillslag använder Ingle nästan aldrig fler än två. Oftast spelar walesiskan på ett tillslag. Det gör att Chelsea flyttar bollen mycket snabbare än Rosengård.

Göteborg är som Chelsea, ett lag som sätter hög fart på bollen. Som jag ser det är det bolltempot som gör Göteborg till svenska mästarinnor. Och därmed är det förstås bristen på bolltempo som gör att det stjärnspäckade Rosengårdslaget bara kom tvåa.

Jag har sett att det från Rosengårdshåll har svingats mot motståndare som backat hem och gått på kontringar. Men det är ju faktiskt en fullständigt självklar taktik mot ett storlag med massor av bromsklossar på mittfältet. Bromsklossar som alla helst vill trampa på bollen i varje anfall.

Faktum är ju att Rosengård till slut bara klarade andraplatsen med ett nödrop. Kristianstad var ju faktiskt förbi med en halvlek kvar av säsongen. Och det krävdes ju faktiskt hjälp från Linköping för att Rosengård skulle ta de stora silvermedaljerna.

Rosengårds säsong bär faktiskt lite av fiaskostämpel. Med den trupp man besitter måste man vara mycket bättre på att slå hål på parkerade bussar än man varit. Det blir för övrigt spännande att se om vi får se snabbare bolltempo och fler djupledslöpningar från Rosengårds mittfält nästa år.

Kristianstad kom alltså till slut trea. Laget stod för en fantastisk andra halva av serien. Inför sista omgången ledde man ”hösttabellen,” men förlusten mot Linköping gjorde att Göteborg gick om och att mästarinnorna därmed vann både den första och andra halvan av serien.

För Kristianstad gick guldtåget redan i de tre första omgångarna. Men laget reste sig alltså från den svaga inledningen och gjorde totalt sett en kanonsäsong. Trots skador på flera tunga spelare noterade Elisabet Gunnarsdottir:s gäng klubbrekord både i poäng och placering.

Nästa höst spelar KDFF för första gången i Champions League. Det är första gången turneringen avgörs i sin nya skepnad. En skepnad där de 16 bästa lagen får spela gruppspel.

För de svenska lagen gäller att Göteborg är en kvalomgång ifrån det där gruppspelet. De svenska mästarinnorna går nämligen in i playoff-omgången i det som kallas Champions Path. Fördelen här är att det lag som vinner Champions League till våren samt mästarlagen från Tyskland, Frankrike och Spanien har direktplatser i gruppspelet. Göteborg kan alltså inte få möta någon av dem i playoff.

Den svenska tvåan, alltså Rosengård, är också bara en match ifrån gruppspel. De går in i playoff-omgången i den så kallade League Path, där de kan ställas mot alla andra tvåor och treor från Europas alla ligor.

Den svenska trean, Kristianstad, har en lång väg till gruppspel. De går in i den inledande miniturneringen i League Path, där 16 lag skall bli fyra. Klarar de sig förbi miniturneringen väntar playoff-omgången, den där Rosengård går in i turneringen.

Med det lämnar jag Champions League och återgår till damallsvenskan. Faktum är att de tre topplagen är de enda som slutar med plusmålskillnad. Alla andra har alltså negativa siffror när det gäller målen.

På fjärdeplatsen slutade Linköping, som alltså tar medalj med minusmålskillnad. Även om säsongsupptakten gav stora förhoppningar känns både placering och poängutfall ganska rimligt med tanke på truppens sammansättning och på alla de skador man drabbades av.

Man åkte på två käftsmällar mot Rosengård och Göteborg, annars tycker jag att LFC gjorde en fullt godkänd säsong. Det tyckte tydligen inte klubbledningen, för de väljer ju att byta tränare till nästa år.

In kommer Andreé Jeglertz, vilket är en spännande rekrytering. Jeglertz har ju en fin meritlista. Det jag funderar över är om han har byggt lag på det sätt som han kommer att få göra i Linköping. Gissningsvis har han dessutom tappat lite kontakt med vår inhemska damfotboll efter flera år utomlands. Det blir därmed väldigt spännande att se hur han formar sitt LFC.

På femte plats kom Vittsjö, som reste sig efter en riktigt dålig start. Fjolårstrean gjorde en kanonvärvning i australiska Emily Gielnik. Det blir spännande att se om hon stannar i norra Skåne även nästa år. Sexa blev Växjö som svarade för en otroligt imponerande höstspurt efter att Maria Nilsson tog över tränaransvaret själv.

Laget vann sex av de åtta sista matcherna, och stod för en både stark och oväntad klättring som alltså slutade på övre halvan. Det trots att laget gjorde minst mål av alla i serien.

Maria Nilsson

Faktum är att Växjö fortfarande låg på nedflyttningsplats efter 17 omgångar. Sedan vann man fyra matcher och söndagens bortaseger mot Rosengård gjorde alltså att Växjö slutade på den övre halvan.

Tillsammans med Kristianstad och Göteborg måste Växjö räknas som höstens lag. Jag tillhörde som bekant de som länge trodde på Växjö i elitettan nästa år. Men småländskorna hade en oanad höstväxel att lägga i.

Sjua kom Kif Örebro. Laget överraskade positivt för andra året i rad. Jag trodde ju faktiskt att närkingarna var en tänkbar avstigningskandidat. Men egentligen var laget aldrig akut indraget i nedflyttningsstrecket.

Nu lämnar succétränaren Stefan Ärnsved efter tre fina år. Vi får se om efterträdaren lyckas lika fint.

Till slut blev Piteå IF åtta. Laget var med i toppen i början av säsongen, men sjönk sedan som ett sänke genom tabellen.

I förra inlägget skrev jag om att jag vill se 14 lag i damallsvenskan fortast möjligt. Då noterade jag också att både Göteborg och Vittsjö har varit inblandade i nedflyttningsstriden under den senaste fyraårsperioden.

Jag nämnde inte Piteå. Men det är ju anmärkningsvärt att två av de lag som vunnit guld den senaste fyraårsperioden under samma period också varit akut nedflyttningshotade. 2020 års mästarinnor Göteborg var det 2017 och 2018 års mästarinnor Piteå levde under nedflyttningshot ända in i slutomgången i år.

Men Julia Karlernäs räddade Piteå kvar med ett fint distansskott. Karlernäs är en spelare som verkar vara på väg bort från Norrbotten. Känslan är att Piteå kanske måste bygga om sitt lag igen till 2021.

Julia Karlernäs

För andra året i rad räddade Djurgården kontraktet i sista omgången. Den här gången slutade man nia. Men trots ny kamp för överlevnad i damallsvenskan var årets Djurgården ett mycket bättre lag än fjolårets.

Framför allt hade man en defensiv stabilitet som inte fanns i fjol. Man släppte bara in 31 mål, bara de tre topplagen noterades för färre.

Djurgårdens problem låg i målskyttet. Man gjorde näst minst med 20. Det är således offensiven som måste förbättras om laget skall slippa nervös bottenstrid nästa år.

På tionde plats hittar vi årets riktiga bottennapp – Eskilstuna United. De tog bronset i fjol efter en riktigt stark avslutning. Och inför avspark i årets serie tippade majoriteten av alla experter laget på medaljplats även i år. Jag var lite försiktigare, och hade dem just utanför pallen, alltså på femte plats i mitt tips. I slutet av min motivering skrev jag:

”Min känsla är att United faller ett pinnhål längre ner i tabellen. Men det är som sagt väldigt svårtippat i år. Och hittar laget höstformen – då blir det Champions League 2021.”

Inledningen av serien gav också medaljvibbar. Man noterade kryss mot Göteborg och seger mot Rosengård under de fyra första omgångarna. Men roligare än så blev det inte för Eskilstuna.

Till slut var laget enormt långt ifrån Champions League. Tvärtom var det bara målskillnad (15 mål) som räddade United från elitettan. Eskilstuna United är årets stora fiaskolag. Känslan är ju att det borde kunna bli ganska stora förändringar i klubben till nästa år. Eller?

Under strecket slutade alltså nykomlingarna Umeå och Uppsala. UIK tog 23 poäng och förtjänar att spela i damallsvenskan även nästa år. Laget kom till högsta serien med en spelidé som de vägrade att kompromissa med.

Jag tyckte att laget var rätt naivt i början av serien. Samtidigt är jag full av beundran över att de vågade sätta sådan stark tilltro till sitt passningsorienterade spelsätt. Med tanke på hur fin återväxt det finns i UIK räknar jag med att laget är tillbaka i finrummet snart igen. Kanske redan till 2022.

Efter slutomgången noterade jag att Lisa Dahlkvist kan ha gjort sin sista match. Tråkigt i så fall att den matchen innebar nedflyttning. ”Dala” är ju en stor svensk VM- och OS-hjältinna, och förtjänade ett betydligt roligare avslut på karriären. Om det nu var avslutningen vi såg på Tunavallen i går.

Uppsala hade den trupp som både var överlägset minst namnkunnig och minst meriterad i serien. Därmed var det också rimligt att laget kom sist. Får man bara behålla stommen kan även Uppsala snart vara tillbaka. Laget visade exempelvis fina kvaliteter på fasta situationer, något som kan vara guld värt i elitettan nästa år.

Det var min snabbgenomgång av damallsvenskan 2020. Jag noterar att jag inte lyckades placera ett enda lag på exakt rätt placering i mitt tips inför seriestart. Däremot hade jag bara en placering fel på hela åtta lag, vilket väl ändå är godkänt?

Inte för att det var någon tävling. Men den av er läsare som tippade bäst i våras var signaturen FH, som lyckades få hela fem lag på exakt rätt placering, och ytterligare tre var bara en placering ifrån. Bra jobbat.