Månadsarkiv: mars 2018

Damfotboll under påsken

Publicerad den av
3

Det förra inlägget handlade mycket om kampen mellan traditionella damfotbollsklubbar och herrfotbollsklubbar med damfotboll på programmet.

Som av en tillfällighet är påskens höjdarmatch i världen just ett möte mellan den gamla och nya damfotbollsvärlden. Klockan 15.00 på påskdagen tar nämligen Turbine Potsdam, Europas just nu bästa traditionella damfotbollsklubb, emot Wolfsburg, som ju är en av de herrfotbollsklubbar som satsat hårdast på damfotboll under 2010-talet.

Utöver att det är en match mellan den gamla och nya damfotbollsvärlden är det såväl topp- som svenskmöte. Obesegrade Potsdam, med Amanda Ilestedt i laget, ligger på fjärde plats, fem poäng från en Champions Leagueplats och sju poäng från serieledningen.

Amanda Ilestedt

Nilla Fischer:s Wolfsburg är just det lag som ligger i tabelltoppen. Seger för varghonorna, som Wolfsburgs damer kallas, skulle innebära serieledning med fem poäng med sju omgångar kvar att spela.

För Potsdam är tre poäng nog ett måste om man skall ha med guldet att göra. Trots att laget alltså inte har förlorat någon av de 14 spelade matcherna har man halkat efter eftersom man noterat hela sex kryss. Nu behöver man segrar för att utmana på allvar. Potsdam tvingas avvara nyckelspelaren Tabea Kemme. Hon är knäskadad och riskerar missa större delen av vårsäsongen. Matchen direktsänds för övrigt på DFB-tv.

I England är helgens toppmatch Londonderbyt mellan Arsenal och Chelsea. Och i Frankrike spelar Montpellier måstematch hemma mot PSG i kampen om andraplatsen bakom Lyon. PSG vann hemmamatchen mot 3–1, vilket innebär att Montpellier helst skall vinna med större siffror om man vill ha chansen till Champions Leaguespel i höst.

Precis som svenskmötet i Tyskland spelas både Londonderbyt och den franska toppmatchen under påskdagen.

På svensk mark gör nu våra elitklubbar sina sista förberedelser inför seriestarten om två veckor. Det har spelats några träningsmatcher under helgen. Under långfredagen blev det 0–0 mellan Kristianstad och Växjö, medan Eskilstuna besegrade Brages P16 med 2–0.

Lisa Dahlkvist

Från Eskilstunas match noteras att Lisa Dahlkvist överraskande nog spelade den första halvleken. Jag hade fattat det som att Dahlkvist skulle missa stora delar av vårsäsongen till följd av en hälskada, men att hon redan är tillbaka i spel är förstås en bra nyhet för Eskilstuna.

Se målen här:

Inför det första målet räknar jag till 17 passningar i rad inom laget innan Mimmi Larsson springer igenom och sätter bollen.

I dag har det varit Malmöderby mellan Rosengård och LB07. Där vann Rosengård med 2–1 efter att Anja Mittag gjort båda sitt lags mål och isländska nyförvärvet Rakel Hönnudottir reducerat för LB på slutet. Mittag tycks ha hittat tillbaka till målformen den här våren. Det är något som kan bli guld värt för Rosengård.

En som länge letat efter sin toppform är Antonia Göransson. För några veckor sedan presenterades hon som nyförvärv av Kungsbacka i elitettan. Men härom veckan var hon plötsligt i stället klar för seriekonkurrenten Assi.

Sofia Jakobsson och Antonia Göransson

Till GP förklarade Kungsbackas klubbchef att Göransson visst hade haft ett ettårskontrakt med klubben:

”Jo, men bara ett muntligt. Under tiden hon var här kunde hon knappt träna. Vi hade inte det tålamodet och bestämde oss för att förlita oss på den truppen vi har.”

Fallet Göransson är tråkigt. Våren 2013 var hon tveklöst den bästa svenska vänsterspelaren jag sett. Hon var dominant i Potsdam i Frauen-Bundesliga, kändes närmast outtröttlig längs kanten i ett 3–4–3-spel. Den säsongen gjorde hon dessutom fina åtta mål i den tyska ligan.

Inför EM 2013 hade jag Göransson som tänkbar kandidat för ett dreamteam. Hemma-EM blev dock ett fiasko. Göransson fick bära hundhuvudet för 1–1 mot Danmark, trots att det var Lotta Schelin och Kosovare Asllani som missade straffar.

Efter EM har hon bara startat en tävlingslandskamp, och det var som vänsterback mot Färöarna i VM-kvalet samma höst. Säsongen 2013/14 var svag. I slutet av den skrev jag att hon kanske skulle anlita en mental tränare. Och ett år senare kallade jag henne för ett mysterium. Det var inget mysterium – det var diabetes.

Jag har dålig koll på diabetes. Men jag hoppas verkligen att Göransson får ihop sjukdom, träning och självförtroende och återigen närmar sig sin toppnivå. För det gör lite ont att se en sådan megatalang kämpa i skymundan för att ta sig tillbaka.

Apropå elitettan meddelade Mittmedia och VK Media nyligen att de kommer att sända minst 60 matcher från vår näst högsta serie. De båda mediekoncernerna täcker ju totalt sex av seriens lag; KIF Örebro, Kvarnsvedens IK, Ljusdals IF, Sundsvalls DFF, Västerås BK 30 och Umeå IK.

Härom veckan debuterade Pia Sundhage i tävlingssammanhang som förbundskapten för Sveriges U17/01-landslag. Man kan väl kortfattat säga att det inte blev någon succé.

Sverige föll i två av tre matcher i EM-kvalet, och var aldrig nära någon plats i sommarens slutspel. Där gör följande lag upp om EM-titeln samt tre platser till senhöstens U17-VM i Uruguay: Litauen (värdnation), England, Tyskland, Italien, Nederländerna, Spanien, Polen och Finland.

Sverige föll mot både Finland och Frankrike i kvalet. Jag kollade och såg att vi har mött båda de lagen tidigare i den här årgången, och förlorat. Så motgången skall väl inte skyllas på Sundhage.

Men vi kan konstatera att det inte har gått speciellt bra för de svenska juniorlandslagen de senaste åren. Känslan är att vi är på väg att tappa mark inom flickfotbollen, vilket känns beklagligt.

Vi får vi hoppas att F19/99-landslaget kan vända trenden i deras förestående EM-kval. Med start på onsdag gör man upp med Ungern, Slovenien och Nederländerna om en plats i slutspelet. Det svenska 99-landslaget känns intressant, och har med Loreta Kullashi som affischnamn.

På seniorsidan är de Asiatiska mästerskapen den största nu aktuella tävlingen. Det mästerskapet, som även funkar som VM-kval, drar i gång i Jordanien på fredag. Där har favoriterna Japan och Australien lottats i samma grupp.

Mitt tips är att semifinalerna spelas enligt: Australien–Thailand och Japan–Kina och att Australien sedan slår japanskorna i finalen, samt att Sydkorea slår Jordanien om den femte och sista VM-platsen.

Australien och Thailand möttes för övrigt i en träningsmatch härom dagen. Den vann The Matildas med 5–0. Matchen går att se här nedan:

Målen kom i minuterna 6 (Alex Chidiac), 42 (Lisa De Vanna), 44 (Chloe Logarzo), 52 (De Vanna) samt 72 (Larissa Crummer).

Förra helgen drog både amerikanska NWSL och norska toppserien igång. I Norge har numera nedlagda bloggen Spelare12 under vintern lyft upp Vålerenga som en tänkbar guldkandidat.

I premiären visade dock de senaste årens norska suveräner LSK att de inte tänker släppa greppet om toppserien frivilligt till Vålerenga. LSK vann nämligen lagens inbördes möte med hela 5–0. Guro Reiten:s 5–0-mål från bara några meter in på offensiv planhalva är för övrigt en riktig godbit.

Nykomlingen Lyn vann sin premiärmatch med 2–1 mot Röa. Där gjorde Mimmi Löfwenius comeback, och spelade 90 minuter.

Hos Röa saknades Kristin Carlsson i matchtruppen, och i Kolbotns premiärtrupp saknades Sanna Svensson. Vad jag vet är det de tre svenska spelare som finns i årets toppserie, men jag kan inte säga att jag följt med speciellt noga i toppseriens silly season.

I NWSL har vi bara en svensk spelare i år. Det är Lotta Ökvist som efter många om och men till slut hamnade i Orlando Pride tillsammans med bland annat Marta och Alex Morgan. I Prides öppningsmatch mot nya Utah Royals blev Ökvist kvar på bänken hela matchen. Det slutade för övrigt 1–1.

Ökvist får en ny chans till debut i kväll, 21.30 svensk tid. Då spelar Pride borta mot Washington Spirit. För oss utanför USA skall matchen gå att se på ligans hemsida.

Upptakten i NWSL har totalt sett varit väldigt jämn. De fem matcher som har spelats har slutat i två uddamålssegrar och tre kryss. Som mest har det blivit tre mål i en match. Vi får väl se om det kan smälla lite mer i påskens matcher.

I år är det nio lag som kommer till spel i NWSL. Till nästa år pratas det däremot om utökning. Bland annat skall FC Barcelona vara på gång att skapa ett lag i Los Angeles ihop med den före detta superstjärnan i basket, Earvin ”Magic” Johnson. Visst låter väl det intressant?

 

Tankar kring damfotbollens utveckling

Publicerad den av
14

Efter att Linköping i veckan åkte ut Champions League har det varit en hel del snack om framtiden och klassen på damallsvenskan.

Charlotte Rohlin

I går hade exempelvis TT en artikel med rubriken: Dyster prognos för Sverige i Champions League. I den konstaterade Charlotte Rohlin i LFC att:

”Det är ändå bra att vi är med i en kvartsfinal, det visar att det finns bra lag i damallsvenskan. Men de engelska klubbarna har börjat satsa, och de får också hjälp av sina herrlag. De tar steg, och det lockar också spelare att komma dit, precis som det lockar spelare att flytta till Tyskland och Frankrike.”

Damfotbollen har länge gjort anspråk på herrfotbollens pengar. Nu när alltfler herrfotbollsklubbar ”sponsrar” sina damlag med allt större summor innebär det dock att damfotbollen görs om. Det innebär att de klassiska klubbar som satt damerna först inte längre klarar av konkurrensen på högsta nivå.

Det innebär också att länder som Sverige, Norge och Danmark, där fotbollen totalt sett omsätter förhållandevis lite pengar, tappar mark mot nationer i Syd- och Mellaneuropa.

Jag har funderat lite över utvecklingen. Och som grund för mina funderingar gjorde jag en liten tillbakablick på Champions League, med start för tio år sedan:

2008:
Final: FFC Frankfurt–Umeå IK 4–3 i dubbelmöten
Svenskt lag: Umeå till final.
Kommentar: Det var näst sista upplagan där turneringen hette Uefa Women’s Cup. Nationerna hade bara en representant vardera. Det var två rena damfotbollsklubbar i final, och ytterligare tre i kvartsfinal. Längst av ”herrfotbollsklubbarna” nådde Lyon, som föll i semifinal mot Umeå.

2009:
Final: Duisburg–Zvezda Perm 7–1 i dubbelmöten
Svenskt lag: Umeå till semifinal.
Kommentar: I sista upplagan av Uefa Women’s Cup åkte Umeå mycket oväntat ut mot ryska Zvezda i semifinal. Damfotbollsklubbarna dominerade fortfarande stort. Det skulle dock visa sig att det här var sista upplagan där två klassiska damfotbollsklubbar möttes i final.

2010:
Final: Turbine Potsdam–Olympique Lyonnais 7–6 efter straffläggning.
Svenska lag: Umeå till semifinal och Linköping till åttondelsfinal.
Kommentar: För första gången hette det Champions League, och de bästa nationerna fick ha med två lag. För svensk del föll Linköping mot Duisburg i åttondelen, medan Umeå såg till att vi hade svensk representation i semifinalen för nionde året i rad. Där blev dock Lyon för svårt. De klassiska damfotbollsklubbarna fortsatte att dominera. Potsdam vann, och det var återigen tre damfotbollsklubbar i semi- och fem i kvartsfinal.

2011:
Final: Olympique Lyonnais–Turbine Potsdam 2–0
Svenska lag: Linköping till kvartsfinal och Umeå ut i gruppspel.
Kommentar: I turneringens tionde upplaga fanns det för första gången inget svenskt lag i semifinal. Umeå stod för det största svenska fiaskot i turneringens historia när man blev tvåa bakom Apollon från Cypern i gruppspelet, och därmed inte kvalade in bland de 32 bästa lagen. Linköping räddade den svenska äran något, men föll mot Arsenal i kvarten. Herrfotbollsklubben Lyon stod som segrare för första gången. Trots det stod sig damfotbollsklubbarna fortsatt väl, med två i semi- och fyra i kvartsfinal.

2012:
Final: Olympique Lyonnais–FFC Frankfurt 2–0
Svenska lag: Kopparbergs Göteborg och LdB Malmö till kvartsfinal.
Kommentar: Herrfotbollsklubben Lyon höll sig kvar på tronen. Men damfotbollsklubbar som Potsdam, Frankfurt, Malmö och Göteborg var inte långt bakom. Malmö åkte för övrigt ut mot Frankfurt, medan Göteborg föll mot Arsenal.

2013:
Final: VfL Wolfsburg–Olympique Lyonnais 1–0
Svenska lag: Kopparbergs Göteborg och LdB Malmö till kvartsfinal.
Kommentar: Det här är året när herrfotbollen börjar ta över på allvar. För första gången någonsin når ingen klassisk damfotbollsklubb finalen, och bara en (Juvisy) är i semifinal. Breddmässigt står sig dock damfotbollsklubbarna fortsatt bra, det är fem sådana i kvartsfinal. För de svenska lagen tog det slut mot franskt motstånd. Malmö blev överkört med totalt 8–0 av Lyon, medan Göteborg förlorade med 4–1 mot Juvisy.

Olivia Schough gratulerar Yael Averbuch til 1–2-målet.

2014:
Final: VfL Wolfsburg–Tyresö FF 4–3
Svenska lag: Tyresö gick till final och LdB FC Malmö till åttondelsfinal.
Kommentar: Det här är senaste gången ett svenskt lag gick hela vägen fram till finalen. Det handlade om ett ekonomiskt dopat Tyresö, som gick i konkurs strax efter finalen. Malmö åkte mot Wolfsburg redan i åttondelen. Även om herrfotbollsklubben Wolfsburg tog hem titeln var det här en av de sista turneringar där klassiska damfotbollsklubbar hävdade sig. Potsdam slog exempelvis ut Lyon i åttondelsfinalen.

2015:
Final: FFC Frankfurt–Paris Saint-Germain 2–1
Svenska lag: FC Rosengård och Linköpings FC gick till kvartsfinal.
Kommentar: Den största av de stora damfotbollsklubbarna FFC Frankfurt tog sin fjärde titel. Det går att se som en slutpunkt för den klassiska damfotbollen. För sedan 2015 har herrfotbollens pengar talat. Ingen klassisk damfotbollsklubb har tagit sig till final sedan dess. Och det är inte mycket som talar för att det någonsin kommer att inträffa igen. För svensk del var det en stark upplaga, med två lag i kvartsfinal. Rosengård föll på bortamål mot Wolfsburg, medan Linköping oväntat åker ut mot Bröndby.

2016:
Final: Olympique Lyonnais–Wolfsburg 1–1, 4–3 efter straffläggning.
Svenska lag: FC Rosengård till kvartsfinal och KIF Örebro till åttondelsfinal.
Kommentar: För andra gången blev det en final mellan två herrfotbollsklubbar. Den här gången drog Lyon längsta strået, och tog sin tredje titel. Herrfotbollens grepp om damfotbollen blir allt större. Fem av de åtta kvartsfinalisterna är klassiska herrfotbollsklubbar. För svensk del gör både Rosengård och Örebro bra insatser. Rosengård faller efter straffläggning mot Frankfurt och Örebro på bortamål mot PSG.

FFC Frankfurt

2017:
Final: Olympique Lyonnais–Paris Saint-Germain 0–0, 7–6 efter straffläggning.
Svenska lag: FC Rosengård till kvartsfinal och Eskilstuna United till åttondelsfinal.
Kommentar: Herrfotbollen har tagit över. Alla fyra semifinallagen är klassiska herrfotbollsklubbar, och bara två av åtta kvartsfinalister är klassiska damfotbollsklubbar. Lyon tar sin fjärde titel och tangerar samtidigt Frankfurts notering. För svensk del blir turneringen en missräkning. Eskilstuna åker ut med 8–1 mot Wolfsburg och Rosengård faller oväntat med 3–0 mot Barcelona.

2018:
Final: Inte klart ännu. Semifinallagen är Olympique Lyonnais, Manchester City, Chelsea och Wolfsburg.
Svenska lag: Linköping till kvartsfinal och Rosengård till åttondelsfinal.
Kommentar: Herrfotbollens grepp om damfotbollen blir allt starkare. Linköping är den enda klassiska damfotbollsklubben som når kvartsfinal.

Sammanfattningsvis noteras att vi nu är inne i den 17:e upplagan av damernas Champions League. Sverige har alltid haft minst ett lag i kvartsfinal.

De första fem åren (2002–06) var det uteslutande rena damfotbollsklubbar som spelade final. Fyra av dem var svenska, och två gånger hamnade pokalen i Umeå.

År sex tog sig Arsenal, som första herrfotbollsklubb, till final – och vann. Från år sex (2007) till tio (2011) var totalt tre herrfotbolls- och sju damfotbollsklubbar i final. Det var 3–2 i segrar till damfotbollsklubbarna. Under perioden tog Sverige ytterligare två finalplatser. Det dröjde ända till år tio innan Sverige första gången saknade representant i semifinal.

Perioden från elfte (2012) till 15:e upplagan (2016) tog herrfotbollen över. Sju av tio finalister och fyra av fem segrare var herrfotbollsklubbar. Sverige fick en sjunde finalist i Tyresö under den här perioden. I övrigt tog vi sju kvartsfinalplatser under den perioden.

De senaste två åren har alla åtta semifinallag och 13 av 16 kvartsfinallag varit herrfotbollsklubbar. För svensk del har det blivit två kvarts- och två åttondelsfinaler.

Kollar jag in i kristallkulan ser jag goda chanser att ha svensk representation i kvartsfinal i ytterligare några säsonger. Damallsvenskan är fortfarande såpass högt rankad att våra lag får ha otur i lottningen om inte något av dem skall slå sig in bland de åtta bästa.

Men chanserna kommer att minska för varje år, för herrfotbollsklubbarna kommer att koppla ett allt hårdare grepp om damfotbollen. Om en femårsperiod kanske vi är i ett läge att vi inte har svenska kvartsfinalister mer än typ vartannat år. Och om tio år är vi nog nöjda om vi ens har ett lag i kvartsfinal.

Kvartsfinal har varit ett rimligt svenskt resultat ett tag, och så känns det även alltså i den närmaste framtiden. Det kommer inte att vara omöjligt att nå längre än så – men det lär bli svårt. För att få en ny, svensk semifinalplats kommer det att krävas extremt flyt i lottningen. Plus att det lag det som skall göra det behöver pricka formtoppen i absolut rätt läge.

Kollar vi trenden i Europa nu så har Tyskland fortsatt den klart starkaste ligan i Frauen-Bundesliga. Där är det herrfotbollsklubbar som Wolfsburg och Bayern München som dominerar. De klassiska damfotbollsklubbarna Turbine Potsdam och FFC Frankfurt tillhör fortsatt den övre tabellhalvan, men har på senare år haft väldigt svårt att ta sig vidare till Champions League. I år finns även Freiburg (herrfotbollsklubb) med och utmanar i toppen.

Den näst högst rankade ligan i Europa är franska D1 Feminine. Där är det tre herrfotbollsklubbar som dominerar totalt: Olympique Lyonnais, PSG och Montpellier.

Den klassiska franska damfotbollsklubben Juvisy har inte klarat konkurrensen från storheterna. De sexfaldiga mästarinnorna gick ifjol upp i herrfotbollsklubben Paris FC, ett drag som inte har hjälpt. Juvisy är långt ifrån att få spela i Champions League kommande säsonger.

I England har WSL på kort tid inneburit ett lyft för damfotbollen. Landslaget är numera det högst rankade i Europa, och man har i år för första gången fått fram två semifinallag i Champions League. Och det är med hjälp av herrfotbollens resurser som klivet varit möjligt. Det är ju nämligen herrfotbollsklubbar som Manchester City, Chelsea och Arsenal som dominerar. Häromveckan aviserade dessutom rika Manchester United att de nu skall ge sig in i matchen.

Uniteds lag skall börja i WSL:s andraliga. Men räkna med att man snart är uppe i Europaeliten – United vill knappast vara sämre än City.

Även i Spanien och Italien flyttar storlagen fram sina positioner. I spanska Liga Iberdrola, eller Primera División Femenina som den också kallas, är det herrfotbollsklubbarna som dominerar. Det har varit Barcelona, Atletico Madrid och Athletic Bilbao som tagit landets platser till Champions League de senaste åren.

Och när man ser att derbyt mellan Atletico och Madrid CFF drog drygt 22000 åskådare häromdagen inser man att de här klubbarna kör ifrån våra damallsvenska med hög hastighet. Det var ju nämligen inget damallsvenskt lag som hade 22000 i totalpublik under fjolåret.

I Italien har Juventus gjort en kanoninsats under sin premiärsäsong. Laget är utan poängförlust, och blir spännande att följa i höstens Champions League. Att spelarna marknadsförs på nya områden lär väl inte missgynna laget:

Från Italien har nyligen även AC Milan gått ut med att man på allvar tar upp kampen inom damfotbollen. Med såväl Juventus, Fiorentina som Milan på banan lär de klassiska, italienska damfotbollsklubbarna snart vara långt ifrån de stora scenerna.

Trenden i de stora europeiska ligorna är alltså att det är herrfotbollens pengar som talar. För spelarna är det här bra, såväl ur lönesynpunkt som genom att spelarna erbjuds fantastiska träningsförhållanden.

Personligen är jag dock lite tveksam till verksamheter som inte bär sig själv. För hur bra det än går sportsligt för damlagen i Lyon, Juventus, Barca eller Chelsea är det inte damerna själva som avgör sin framtid – det är herrlagets resultat.

Exempelvis är resultaten för Wolfsburgs herrlag mer avgörande för hur mycket Nilla Fischer kan tjäna än hur det går för Wolfsburgs damer. Skulle herrlaget åker ur herrarnas Bundesliga skulle det nämligen vara förödande för Wolfsburgs damlag.

En annan rätt tråkig följd av de stora herrfotbollsklubbarnas frammarsch är att damfotbollen aldrig  kommer att hamna i fokus i de klubbarna. Damerna kommer att få räkna med att som bäst komma i andra hand. Men gissningsvis är många spelare ok med det så länge summan i lönekuvertet är på rätt nivå.

Jag tror att damfotbollen skulle må klart bäst om den även framöver kunde finansiera sig själv, och slapp att stå under herrfotbollen. Men pengarna bestämmer, och vi får nog räkna med att det kommer att vara de herrfotbollsklubbar som har de ledare som är mest generösa mot damerna som kommer att dominera damfotbollen framöver.

För svensk del var vi ledande så länge damfotbollen finansierade sig själv. Nu ser det alltså annorlunda ut. Och sanningen är ju att Sverige därmed är kört över tid.

I Sverige drivs fortfarande damfotbollen av damfotbollsklubbar som Linköpings FC, FC Rosengård, Eskilstuna United och Kopparbergs Göteborg FC.

Nu kanske någon ställer sig frågan: Men går det inte att för de stora svenska herrfotbollsklubbarna att göra som de nere i Syd- och Mellaneuropa? Kan inte AIK, MFF och de andra göra stora damfotbollssatsningar?

Självklart skulle det gå att flytta verksamheten till de stora herrfotbollsklubbarna. Saken är ju dock att herrfotbollen är långt ifrån jämställd. Det är större skillnad i ekonomi mellan de stora herrfotbollsklubbarna på kontinenten och våra svenska än det är mellan svenska herrfotbolls- och damfotbollsklubbar.

Sveriges rikaste fotbollsklubb är Malmö FF. De omsatte cirka 249 miljoner kronor för 2016. Det året låg ytterligare sex klubbar på 100–160 miljoner kronor i omsättning; AIK, IFK Göteborg, BK Häcken, Djurgården, Norrköping och Elfsborg.

För storklubbarna nere i Syd- och Mellaneuropa handlar det om väldigt mycket större siffror. På den här aktuella listan från finansinstitutet Deloitte framgår att Manchester United för 2017 hade intäkter på 675 miljoner euro, alltså cirka 6,8 miljarder kronor.

Samtliga klubbar på Deloittelistans tio i topp hade intäkter på mer än fyra miljarder kronor. Bland de klubbarna finns Barcelona, Manchester City, Bayern München, Chelsea, PSG och Juventus – alltså klubbar som nu är på frammarsch inom damfotbollen.

För att i dag kunna ta upp kampen i den absoluta Europatoppen inom damfotbollen uppskattar jag att det krävs en budget på 25–40 miljoner svenska kronor. Som exempel ligger elitbudgeten för LFC och Rosengård på 10–15 miljoner kronor.

Ett enkelt räkneexempel säger att 40 miljoner kronor utgör cirka 6,1 promille av Barcelonas omsättning, 6,8 promille av Bayern Münchens och 7,5 promille av Manchester Citys, medan det utgör hela 16 procent av Malmö FF:s och 38 procent av Elfsborgs.

Det som är kaffepengar för de europeiska storklubbarna är jättesummor för våra svenska herrfotbollsklubbar. Och eftersom det inte finns några pengar att tjäna på damfotboll vore det ju tyvärr en vansinnesinvestering från Malmö FF att lägga 40 miljoner på damfotboll. För Barca, Bayern och Juventus är det däremot väldigt billig goodwill.

Så länge alltfler rika herrfotbollsklubbar startar goodwillprojekt kommer vi alltså att få räkna med att damallsvenskan kommer att fortsätta att brandskattas på toppspelare.

För utvecklingen nere i Europa gör ju även att lönenivån inom damfotbollen höjs. Jag pratade nyligen med en ledare inom svensk damfotboll som berättade att det gick att få världsspelare för 17000–18000 kronor i månadslön bara för tre–fyra år sedan. Det är numera omöjligt.

Följden av allt dyrare spelare blir ju att exempelvis lag som Linköping och Rosengård tvingas ha allt tunnare trupper, samt skriva allt kortare kontrakt. Det är förstås väldigt negativt för kvaliteten.

Det finns förstås även positiva saker. En är att det är kortare väg in i lagen för unga talanger, en annan att damallsvenskan sannolikt kommer att vara jämnare i år än toppligorna i Syd- och Mellaneuropa. Framöver får vi nog lära oss att glädjas åt det lilla…

Med det passar jag dessutom på att önska er alla en glad påsk.

Manchester City gav LFC två lektioner i fotboll

Publicerad den av
16

Vi visste ju det redan tidigare, men den här senaste veckan har det återigen blivit tydligt att damallsvenskan i mycket snabb hastighet tappar mark gentemot ligorna i Tyskland, Frankrike, England och Spanien.

Vår serie är fortfarande rankad trea i Europa, men det är bara en tidsfråga innan vi rasar ner ett par trappsteg. För numera är våra topplag chanslösa mot topplagen i nämnda ligor – i varje fall de tre förstnämnda.

I höstas var det Rosengård som blev utklassat av Chelsea, och nu har ett formsvagt Manchester City givit Linköping två rejäla fotbollslektioner på kort tid.

Visst kan man ha invändningarna att LFC inte är i säsong, samt att man har ny tränare som håller på att bygga nytt. Fast ingen av de invändningarna är så stor att den förklarar de gigantiska skillnader som var mellan City och LFC, så länge matchen levde.

Som sagt har Manchester City varit inne i en svacka på sistone. Under hösten, och fram till mitten av februari, spelade man 20 matcher – vann 19 och spelade en oavgjord.

Från mitten av februari och fram till första kvartsfinalmötet med Linköping stod City på sina fyra senaste matcher på två kryss (varav ett slutade med seger efter förlängning) och två förluster. Dessutom behövde man förlängning i helgen mot Sunderland, något som innebär att man nu har fem raka matcher mot engelskt motstånd utan seger under 90 minuter.

Mot Linköping hade däremot Manchester City inga som helst problem att ta två segrar. Först 2–0 (1–0) på hemmaplan och i dag 5–3 (4–0) på Linköping Arena.

Tittar vi på LFC använde sig tränare Marcus Walfridson två olika sätt att möta City. I England valde han en mer defensiv grunduppställning. Vid bollvinster var det tydligt att man hade tanken att snabbt försöka komma in bakom den ganska långsamma, engelska backlinjen.

Den taktiken ledde bara till en enda egen målchans. Däremot hade man trots allt ganska bra defensiv kontroll. Visst gjorde City två mål och hade två skott i målramen, men LFC spelade ju trots allt i numerärt underläge i en stor del av matchen. Så defensivt var det klart godkänt.

Orsaken till det svaga anfallsspelet låg i att bara en LFC-spelare egentligen fixade tempot. Och det var Kosvare Asllani.

Övriga LFC-spelare hade vansinniga problem med att orientera sig samt med att hinna få kontroll på bollen. Och de långa passningarna såg sällan ut som passningar.

När det gäller uppställningen av laget reagerade jag över att Walfridson matchade ett mittförsvar med Janni Arnth och Lisa Lantz, alltså en väldigt långsam duo. Det skulle ju också bli kostsamt, då Lantz på kort tid drog på sig två kort och såg till att laget fick spela i numerärt underläge. Jag ställde mig frågande redan när LFC värvade Lantz från Umeå, och jag kan inte säga att jag förstått mer av värvningen efteråt. I min värld har hon mycket att bevisa.

I dagens retur valde Walfridson att låta sitt lag kliva fram och sätta hög press. Den taktiken höll i drygt tio minuter minuter. Eller. Spelmässigt sett såg det riktigt bra ut i cirka 20 minuter. Så långt hade jag 2–1 i klara målchanser till hemmalaget, och ännu större övervikt om man även räknar in lägen.

Problemet var att det var Manchester City som hade gjort mål på sin enda chans. Och som även gjorde mål på sin andra. Gästerna fortsatte att vara effektiva hela vägen fram till paus. LFC:s höga press passade Manchester City som handsken. När LFC-spelarna inte orkade sätta full press, utan kraften började avta, hittade gästerna snabbt ytor att komma rättvända mot hemmalagets darriga backlinje.

I paus var det 0–4 och dubbelmötet var stendött.

Jag hade i paus ritat ner stora frågetecken för om LFC kommer att kunna spela den här typen av hög press i damallsvenskan. För pressen innebär ju att bristerna i den egna backlinjen blottläggs. Nu är inte de damallsvenska lagen lika vassa som Manchester City, men det känns ändå som en stor chanstagning att sätta hög press med så långsam backlinje. För även utan Lantz känns det segt bakåt i Linköping i år.

Ett annat stort frågetecken satte jag för LFC:s agerande vid defensiva hörnor. Där blev det kaos lite väl ofta för att det skulle kännas stabilt.

Ett tredje frågetecken satte jag för Kosovare Asllani, som inte alls nådde förra veckans nivå. Där kom dock ett svar ganska snart. Hon var illamående och blev utbytt i paus. Hon borde förstås inte ha spelat överhuvud taget.

Efter paus ryckte LFC upp sig, och jämnade ut siffrorna. Fast det där var ju tyvärr bara kosmetika. City hade totalkoll på dubbelmötet, bytte ut sin tvåmålsskytt (19-åriga Georgia Stanway) redan i paus och såg inte speciellt bekymrat ut över att släppa in tre mål efter paus.

Positivt i den andra halvleken för LFC var att Marija Banusic gjorde två mål och att Tove Almqvist stod för ett kanoninhopp med ett mål och förarbetet till de två andra.

Trots att dubbelmötet avslutades med 45 rätt positiva minuter för Linköping tror jag att Marcus Walfridson har fått väldigt mycket att fundera över efter det här dubbelmötet. Hans lag har visat flera stora svagheter, svagheter som de damallsvenska konkurrenterna knappast kan ha missat. För Walfridson blir det en utmaning att skapa defensiv stabilitet hos de svenska mästarinorna.

Tre svenskmål på Linköping Arena i kväll alltså. Det blev även ett i London, där Montpelliers Sofia Jakobsson hittade rätt mot Chelsea och Hedvig Lindahl. Fast Jakobssons 1–1-lobb var ett mål som till slut fick tröststatus.

Chelsea vann totalt med 5–1 efter 3–1 (1–1) i kväll. Mål av Fran Kirby (2) och Ramona Bachmann.

Hos Chelsea spelade Lindahl och Magdalena Eriksson hela matchen, medan Jonna Andersson var utanför matchtruppen. Hos Montpellier spelade b och Jakobsson hela matchen, medan Stina Blackstenius byttes ut i 79:e minuten.

I Barcelona gjorde ett taktiskt, tillbakadraget Barca match av kvartsfinalmötet med Lyon i 2×90 minuter. Det blev till slut totalt 3–1 till Lyon efter att fransyskorna lite turligt vunnit kvällens bortamatch med 1–0. Jag skriver turligt eftersom jag inte tror att hela bollen var över mållinjen när Eugenie Le Sommer nickade in segermålet.

Lyon ägde spelet, men Barca spelade smart och hade hela tiden massor av spelare framför storspelande målvakten Sandra Panos. Lyon till semi, men Barca visar att man är redo för stora uppgifter framöver.

Den sista kvartsfinalen var den mellan Wolfsburg och Slavia Prag. Där var det avgjort redan efter tyskornas 5–0-seger i första omgången. I dag blev det 1–1 i den retur som mest var en transportsträcka. En transportsträcka där tyskorna bland annat vilade Pernille Harder och Caroline Graham Hansen, men där Nilla Fischer spelade 90 minuter.

Dagens resultat gör att vi får Lyon–Manchester City och Chelsea–Wolfsburg i intressanta semifinaler om några veckor. Eftersom vi har tre svensklag vidare kommer det att bli minst en svensk spelare i final.

Christen Press klar för Göteborg

Publicerad den av
8

Christen Press

För några veckor sedan tänkte jag spontant på Göteborg direkt när jag såg att Christen Press kollade över alternativen att spela i Europa den här säsongen.

I dag blev det klart att den amerikanska landslagsforwarden spelar i damallsvenskan för Göteborg under våren. Och plötsligt känns Göteborgs lag på samma nivå som både Rosengårds och Linköpings. Det kan bli en spännande säsong.

Det här blir inget långt inlägg. Influensan håller mig fortfarande i ett fast grepp, in på nionde dygnet. Men innan jag sätter punkt en kort fundering om när vi senast fick en lika tung, utländsk värvning till vår högsta liga. Alltså en världsspelare som står på toppen av sin karriär.

Det var inte i går. Ju mer jag funderar får jag backa sex år, till 2012 när Tyresö plockade hem Marta, för att hitta någon tyngre utländsk värvning till damallsvenskan. Eller har jag glömt någon nu?

 

Kort inlägg om en landslagstrupp

Publicerad den av
14

I helgen blev Linköping och Rosengård klara för cupfinal, det gjordes flera svenskmål i de europeiska toppligorna, och i dag har Peter Gerhardsson tagit ut en ny landslagstrupp.

Jag har legat nedbäddad hela dagen, och orkar inte skriva något längre inlägg. De längre inläggen får vänta tills jag är på benen igen. Nu nöjer jag mig med att konstatera att Nilla Fischer, Lina Hurtig, Julia Roddar och Marija Banusic är tillbaka i landslaget på bekostnad av Sandra Adolfsson, Amanda Edgren, Loreta Kullashi och Filippa Angeldahl.

 

Nyhet: Fifa på gång att skapa världsliga för landslag

Publicerad den av
13

I dag berättar New York Times att Fifa funderar på att starta en årlig världsliga för landslag. Den skall bestå av 16 lag, och tanken är att dra igång redan nästa år.

Turneringen är en av de saker som skall diskuteras under nästa veckas Fifa-konferens i Colombia.

Enligt vad The Times hört skall de 16 lagen vara uppdelade på fyra grupper, där gruppvinnarna går vidare till semifinaler. Det skall dessutom finnas regionala underligor, något som får mig att tänka på tennisens Davis cup.

Klubbar turneringen lär det innebära att vårturneringar som She Believes, Algarve och Cypern cup försvinner.

Vi får se nästa vecka om det här förslaget blir verklighet. Samt sannolikt lite mer detaljer kring upplägget.

Redan nu i helgen väntar semifinaler i Svenska cupen. Under lördagen är det Eskilstuna som tar emot Linköping och på söndag tar Rosengård emot Djurgården.

Linköping lär vara revanschsuget efter 6–0-raset mot Eskilstuna i höstas. I och för sig vann LFC nyligen en träningsmatch med 1–0, men det kan knappast räknas som en revansch. United saknade rätt många backar i sin gruppfinal, vilket gjorde att Petra Johansson fick spela mittback i den matchen. Nu berättar United på sin hemsida att Brianne Reed och Vaila Barsley är klara för spel, samma sak med Matilda Plan, som ju kombinerar fotboll och bandy.

Det bör innebär att Johansson åter kan spela på mittfältet, och att United således kommer att vara betydligt starkare än man var förra veckan.

För LFC gäller det att kunna hantera Uniteds starka anfallsduo Mimmi Larsson och Loreta Kullashi. Även LFC bör kunna vara starkare den här veckan, än i sin gruppfinal. Man har nämligen fått nyförvärvet Natasha Dowie spelklar. Om hon får speltid bör det innebär att de svenska mästarinnorna får ett offensivt djupledsspel, vilket lär behövas.

Matchen startar 13.00 och sänds av Cmore på nätet och på Sportkanalen på tv. På söndag 14.00 sänds Rosengård–Djurgården på samma kanaler.

Där känns Rosengård som knapp men klar favorit, även om jag inte sett Djurgården ännu i år. Men Malmölaget har både förde hemmaplan, och den något starkare truppen. Apropå Rosengård gjorde Lotta Schelin i går sitt första inlägg på sociala medier på länge. Ett försiktigt hoppfullt sådant:

View this post on Instagram

Behind these clouds the sky is still blue. Patience.

A post shared by Lotta Schelin (@schelin_official) on

Och apropå Djurgården presenterades i dag den första A-landslagstruppen någonsin i futsal. I den truppen fanns fjolårets Djurgårdsstjärna Katrin Schmidt, som ju har landslagsmeriter även i fotboll. I truppen fanns även landslagsmeriterade Nazanin Vaseghpanah samt några spelare som gjort U-landskamper på olika nivåer, som Frida Lundblad, tidigare Höglund.

Riktigt kul att vi får ett damlandslag i futsal också.

Mindre kul med allt elände kring Piteå IF. I veckan tvingades inhoppande tränaren Jonas Edholm kliva av jobbet till följd av sjukdom. Han ersätts av Josefin Johansson, som är gravid och inte kommer till spel i år.

Tidigare under vintern har ju Stellan Carlsson tagit timeout till följd av sjukdom i familjen, dessutom har Elin Bragnum drabbats av fotledsbrott, Faith Ikidi av armbrott och Madelen Janogy har opererat knät. Det som såg så bra ut för PIF för ett par månader sedan…

En mer positiv nyhet för damallsvenskan är att min arbetsgivare Gota Media har köpt sändningsrätten för samtliga Växjö DFF, IFK Kalmar och Kristianstads DFF:s damallsvenska matcher i år. Det är 60 matcher som kommer att sändas av Barometern, Smålands-Posten och Kristianstadsbladet, något som i sin tur bör ge ökade intäkter till de damallsvenska klubbarna.

I England är det cuphelg, det handlar om kvartsfinaler i FA-cupen. I Tyskland och Frankrike är det ligaomgång. I Frankrike spelas inga toppmatcher, men i Frauen-Bundesliga är det toppmatch i morgon mellan Freiburg och Turbine Potsdam. Det är obesegrade Potsdams biljett att på allvar ge sig in i striden om andraplatsen bakom Wolfsburg.

Amerikanska uppgifter: Svenska klubbar uppvaktar Press

Publicerad den av
1

I går kom uppgifter från USA om att flera svenska klubbar skall ha lämnat kontraktsförslag till Christen Press.

Orsaken till att Press funderar på att spela i Europa är att hon blev bytt från Chicago till Houston, en klubb hon inte vill spela för. Det finns förstås fortfarande möjlighet att Houston släpper Press till en NWSL-klubb hon vill spela för.

Men annars är Europa tänkbart. Och då står Sverige högt på listan under våren. De andra större damfotbollsligorna har ju nämligen stängda transferfönster nu. Det är alltså inte omöjligt med en vår i damallsvenskan för Press.

Vilka klubbar kan det då vara som är med och drar i Press? Göteborg borde ha den ekonomi som krävs. Och Rosengård bör ha försäkringar som gör att de slipper att betala Lotta Schelin:s lön under hennes sjukskrivning, vilket i sin tur gör att de skulle kunna skapa löneutrymme. I övrigt känns det inte som att någon annan klubb skulle ha råd – om inte Press accepterar att spela för låg lön under en kort period.

Hur som helst blir det intressant att se var Press hamnar. Hon är en världsklassforward som står på toppen av sin karriär. Det var några år sedan en sådan spelare värvades till damallsvenskan. Det hade varit kul om det skedde igen.

I går var det cupfinal i England. Arsenal vann WSL cup, den turnering som även kallas Continental cup, via 1–0-seger mot Manchester City i finalen. Målet gjordes av nederländska forwardsstjärnan Vivianne Miedema i den första halvleken.

Finalen spelades utan svensk medverkan. Arsenals Jessica Samuelsson har precis börjat springa efter sin fotoperation, och Julia Spetsmark saknades i Manchester Citys matchtrupp. Där vet jag inte orsaken.

I säsongsupptakten såg City närmast ostoppbart ut. Men på sistone har laget darrat en hel del, vilket borde vara positiva nyheter för Linköping, som ju ställs mot City i Champions League nästa vecka.

City har bara vunnit en av sina sex senaste tävlingsmatcher under ordinarie tid. Låt vara att man haft ett tufft schema under den här tiden. Bland annat har man mött Chelsea två gånger (två kryss) och nu alltså även ett Arsenal på uppgång.

Arsenal mönstrade för övrigt en superintressant anfallslinje med spelare som Miedama, Jordan Nobbs, Kim Little och Danielle van de Donk. Efter en svag säsongsstart har Arsenal fått upp farten rejält. Man har hållit nollan i sju raka matcher och har numera kontakt med Chelsea och City i WSL:s tabelltopp. Och dessutom är man alltså nyblivna cupmästarinnor.

I den tyska cupen har kvartsfinalerna spelats under tisdagen och onsdagen. Där blev det favoritsegrar för Wolfsburg, Bayern München och Turbine Potsdam, medan Essen skrällde lite och besegrade Freiburg med 5–2 efter förlängning.

Den lättaste resan hade Bayern, som vann med hela 15–0 borta mot skrällaget Saarbrücken. Fridolina Rolfö spelade 70 minuter och gjorde ett av målen. Matchens huvudperson var dock nederländska Jill Roord som gjorde hela sex mål.

Norska Caroline Graham Hansen gjorde båda Wolfsburgs mål vid 2–1-segern mot SC Sand. Nilla Fischer spelade hela matchen.

Steffi Jones får sparken – Hrubesch tar över

Publicerad den av
3

Alldeles nyss kom beskedet att Tysklands förbundskapten Steffi Jones får sparken. Under en övergångsperiod fram tills man har en ny ordinarie förbundskapten kommer det tyska landslaget att ledas av Horst Hrubesch, assisterad av Ulrike Ballweg och Thomas Nörenberg.

Efter ett svagt EM-slutspel följt av hemmaförlust mot Island i VM-kvalet och nu en jumboplats i She Believes Cup, och det faktum att Jones inte lyckats bygga ett nytt lag, var det här inte ett dugg överraskande.

När Jones tog över efter Silvia Neid hade Tyskland precis vunnit OS-guld. Laget var tvåa på världsrankningen med 2112 poäng. Under en kort period förra våren var tyskorna uppe som världsettor. Huvuddelen av Jones tid som ansvarig har man dock varit rankningstvåa.

Just nu är man tvåa på 2052 poäng. Men de svaga resultaten i She Believes Cup gör att Tyskland riskerar att passeras av såväl England, Australien som Kanada när den nya listan kommer om drygt en vecka.

Regelfundering, världslaget, Press och självmål

Publicerad den av
15

Under helgen fick vi klart med de fyra semifinallagen i Svenska cupen. Det blev Linköping, Rosengård, Eskilstuna och Djurgården. 13.30 på måndagen lottas det vilka som möter vilka till helgen. Lottningen direktsänds här.

Rosengård och Eskilstuna blev de två bästa gruppsegrarna och kan inte mötas. De kommer att ha hemmamatcher i semifinalerna.

Tillagt i efterhand: Semifinalerna lottades till Eskilstuna–Linköping och Rosengård–Djurgården. Vinnaren av Rosengård och Djurgården lottades att ha hemmamatch i finalen.

I de fyra gruppfinalerna blev det segrar för Eskilstuna (med 2–0 mot Kvarnsveden) och Rosengård (med 3–2 mot Kristianstad), medan Djurgården (1–1 borta mot Piteå) och Linköping (1–1 hemma mot Göteborg) gick vidare på kryss.

Det var dramatik i Arcushallen i Luleå på söndagskvällen när Djurgården kvitterade i fjärde övertidsminuten, och därmed slog ut Piteå.

När det gäller matchen mellan LFC och Göteborg har det varit lite eftersnack till hur rimligt det var att Linköping kunde avancera på kryss. Båda lagen slutade ju egentligen på exakt samma tabellrad, och spelade alltså oavgjort i inbördes möte. Linköping vann dock gruppen på bättre placering i damallsvenskan i fjol.

Med tanke på att förutsättningarna var klara innan avspark, och att klubbarna hade haft chansen att ha synpunkter innan reglerna spikades finns det inte så mycket att säga om att Linköping står som gruppsegrare. Däremot är det värt att diskutera upplägget till framtida cupupplagor.

För är det verkligen rimligt att lag som Linköping får flera olika fördelar i cupen för att de var ett topplag i damallsvenskan förra året? Det är ju inte ens samma turnering.

I reglerna för cupens gruppspel står det nämligen att:

1) Fyra lag av 16 seedas. Övriga tolv lottas in geografiskt i grupperna.

2) De fyra seedade lagen får två hemmamatcher vardera. Det är får även det lag som är lägst seedat i varje grupp. Däremot får det andra- och det tredjeseedade laget bara en hemmamatch.

3) Om två, tre eller fyra lag hamnar på exakt samma tabellrad och dessutom har lika i inbördes möte placeras det lag som lyckades bäst i damallsvenskan i fjol högst.

I alla de här tre punkterna hade alltså Linköping fördel gentemot Göteborg. LFC var ett av de fyra seedade lagen, vilket gjorde att man hade två hemmamatcher i gruppspelet, medan Göteborg var andraseedat och bara fick en hemmamatch.

LFC fick dessutom den avgörande matchen mot Göteborg på hemmaplan, och man kunde där spela på kryss eftersom man tog guld förra året, och därmed hade högre ranking.

Personligen tycker jag att LFC här har fått några fördelar för mycket på gamla meriter. När det gäller att särskilja lag som noterats för exakt samma tabellrad finns det flera framkomliga vägar att gå. Eftersom Linköping och Göteborg möttes i den sista omgången hade det ju lätt gått att avgöra gruppsegern via straffläggning.

Det hade ju förstås förutsatt att straffläggning var inskrivet i reglerna, vilket jag hoppas att det blir till nästa år. I de flesta gruppmatcher i kvalspel genomför man ju straffläggning om ifall det skulle bli lika. Samma sak borde införas i cupspelet, både för herrar och damer. Då hade vi sluppit att Linköpings damer och IFK Göteborgs herrar avancerat på ranking.

Om fler än två lag är inblandade kan det ju bli så att även straffarna blir lika. Då tycker jag att man skall ta till Fifas upplägg, där man sorterar efter fair play. Ifall Svenska Fotbollförbundet gjort som Fifa skulle Göteborg ha vunnit gruppen. De drog nämligen inte på sin några kort i gruppspelet, medan LFC ådrog sig en varning.

Under punkten 6.2 i tävlingsbestämmelserna till hösten borde det stå att placering i gruppspelet avgörs utifrån:

1) Flest poäng
2) Bäst målskillnad
3) Flest gjorda mål
4) Inbördes resultat
5) Inbördes straffläggning
6) Fair play
7) Högst ranking

Det om regler. Nu till själva matcherna. Jag hade på Linköping–Göteborg och Rosengård–Kristianstad på datorskärmar bredvid varandra. Mitt fokus var klart oftast riktat mot den förstnämnda matchen.

Det allmänna intrycket från Linköping Arena var att LFC såg väldigt svagt ut. Nu får man förstås väga in att Linköping hade haft fler spelare iväg på landslagsuppdrag än Göteborg samt att LFC i startelvan saknade viktiga pjäser som Maja Kildemoes, Lina Hurtig och nyligen värvade Natasha Dowie.

Klart är att de lär behövas. För stundtals blev faktiskt Linköping utspelat av Göteborg. Framför allt var det klasskillnad under de första 30 minuterna. Under den perioden hade Linköping det väldigt jobbigt i djupled.

Offensivt saknade mästarlaget helt djupledshot, vilket passade Göteborgs backlinje utmärkt. Defensivt blev Linköpings mittbackar gång på gång ifrånsprungna av Rebecka Blomqvist. Hon hade tre rena frilägen de första 28 minuterna. Ett av dem ledde till mål. Även om LFC ryckte upp sig lite sista kvarten kändes 0–1 i underkant i paus.

Rebecka Blomqvist

Inte heller i den andra halvleken hade LFC något anfallsspel att tala om. Dock bjöds man på ett mycket billigt mål när Beata Kollmats ställde sina försvarskamrater genom att lättvindigt släppa ett inlägg förbi sig. Bollen nådde Elin Landström som kunde trycka in kvitteringen.

Resten av matchen hade LFC trots allt hyfsad kontroll. Man valde att falla otroligt tidigt med hela backlinjen varje gång man kunde frukta att en djupledsboll var på gång. Det gjorde att man inte åkte på några fler frilägen. Men det ledde samtidigt också till att man inte orkade få till något anfallsspel.

Totalt sett i matchen var Göteborg det spelmässigt bättre laget, men LFC gjorde vad man behövde för att gå vidare. Dock lär LFC behöva höja sig ganska många snäpp om man skall ha minsta chans mot Manchester City om 1,5 veckor.

I hemmalaget var Hilda Carlén den överlägset bästa spelaren. Hon räddade mästarinnornas semifinalplats. Hon Göteborg imponerades jag återigen av Emma Koivisto, som framför allt var väldigt bra före paus, och av Taylor Leech. I den första halvleken utmärkte sig även målskytt Blomqvist.

När det gäller Rosengårds 3–2-seger mot Kristianstad är Anja Mittag spelaren att hylla. När jag såg Rosengård mot Qviding för några veckor sedan tyckte jag att tyskan såg ut att vara ungefär lika seg som i höstas. Men under söndagen såg hon vassare ut än på länge.

Hennes 2–1-mål är ju dessutom riktigt fotbollsgodis.

Under söndagen möttes för övrigt de båda damallsvenska nykomlingarna i en träningsmatch. Där vann Växjö med 3–0 mot Kalmar efter två mål och ett assist från Anna Anvegård. Se höjdpunkter från matchen här.

En nyhet som skulle kunna röra Sverige är den att Christen Press har tackat nej till Houston Dash och tros komma att spela sin klubbfotboll utanför USA i år. Saken är ju den att transferfönstren är stängda till alla större ligor utan den svenska och den norska. Press har ju spelat i Göteborg tidigare. Favorit i repris?

Christen Press

En favorit i repris blev det för Nilla Fischer när hon kom med i Fifpros världslag för andra året i rad. I det lag som presenterades på den internationella kvinnodagen fanns även en andra svensk spelare, nämligen Hedvig Lindahl. Kul.

Här är hela laget:

Målvakt:
Hedvig Lindahl (Sverige – Chelsea FC)

Hedvig Lindahl

Backar:
Lucy Bronze (England – Olympique Lyonnais)
Nilla Fischer (Sverige – VfL Wolfsburg)
Wendie Renard (Frankrike – Olympique Lyonnais)
Irene Paredes (Spanien – PSG)

Irene Paredes

Mittfältare:
Camille Abily (Frankrike – Olympique Lyonnais)
Dzsenifer Marozsán (Tyskland – Olympique Lyonnais)
Marta Vieira da Silva (Brasilien – Orlando Pride)

Marta

Forwards:
Pernille Harder (Danmark – VfL Wolfsburg)
Lieke Martens (Nederländerna – FC Barcelona)
Alex Morgan (USA – Orlando Pride)

Pernille Harder

Noterbart alltså att Sverige och Frankrike var enda länderna att få med fler än en spelare i laget. För svensk del var ju inte fjolåret något toppår. Och jag hade ju inte med någon svensk spelare i mitt världslag.

Men det ligger ofta en liten fördröjning i de här priserna och utnämningarna. Eftersom det sänds minimalt med damfotboll på tv har spelare och experter inte sett tillräckligt mycket, utan man går ofta på hur bra spelarna var i de senaste mästerskapen, eller vilken roll de har i sina lag.

Här är det intressant att varken Lindahl eller Fischer lyckades speciellt bra i fjolårets EM-slutspel. Jag hade till och med underkänt snittbetyg på Fischer. Dock har ju båda varit stabila och väldigt bra över tid de senaste åren, så på det sättet var utnämningarna både kul och klart välförtjänta.

Det var tredje gången Fifpro tog ut ett världslag. Här är de två tidigare:

2015:

Hope Solo – Meghan Klingenberg, Kadeisha Buchanan, Wendie Renard, Julie Ertz (då Johnston) – Amandine Henry, Carli Lloyd, Aya Miyama – Anja Mittag, Celia Sasic, Eugenie Le Sommer.

2016:

Hope Solo – Leonie Maier, Wendie Renard, Nilla Fischer, Ali Krieger – Dzsenifer Marozsan, Carli Lloyd, Marta Vieira da Silva – Alex Morgan, Ada Stolsmo Hegerberg, Eugenie Le Sommer.

Så till helgens internationella matcher. Det var spelledigt både i England och Tyskland. I Frankrike har Lyon och Montpellier vunnit sina matcher, medan PSG spelar Parisderby i kväll.

Både Linda Sembrant och Sofia Jakobsson spelade hela matchen när Montpellier vann med 3–1 borta mot Guingamp. Jakobsson satte dessutom 3–1-målet, hennes femte mål för säsongen. Noterbart i Lyons 5–0-seger mot Soyaux var att Ada Hegerberg var tillbaka efter två månaders skadefrånvaro. Och som alltid numera gjorde norskan mål. Hon satte sin 22:a fullträff på 14 ligamatcher.

I Spanien var det seriefinal mellan Barcelona och Atletico Madrid. Den slutade 1–1, vilket innebär att de regerande mästarinnorna Atletico leder med en poängs marginal med åtta omgångar kvar att spela. Storsatsande och stjärnspäckade Barca har inte vunnit på de två senaste säsongerna och kan alltså gå miste om titeln för tredje året i rad.

Atletico tog ledningen när Sonia Bermudez utnyttjade att landslagsmålvakten Sandra Panos missbedömde en långpassning. Barca kvitterade på straff genom Andressa Alves i början av den andra halvleken.

Slutligen en liten tillbakablick på förra veckans She Believes Cup. Där vann USA finalen med 1–0 mot England.

Jag har ju förutspått att USA skall tappa i kvalitet framöver. Jag backar inte från den spådomen, men kanske ändå att amerikanskorna kan komma att klamra sig fast vid positionen som världsetta några år till.

England är kanske den främsta utmanaren för tillfället, då Tyskland står och stampar med försvarsproblem.

I She Believes Cup hade i och för sig även England lite trubbel i de bakre leden. USA:s segermål i finalen var ett engelskt självmål, där tre engelska spelare var sist på bollen. Och faktum var att England gjorde självmål i alla sina tre matcher, och alla tre gångerna var mittbacken Mille Bright inblandad.

Först styrde hon in ett skott från Frankrikes Gaetane Thiney med ryggen…

…sedan hann hon inte undan på returen från Hasret Kayici:s skott, och…

…i finalen var det Bright som ställde till det för Karen Bardsley så att Megan Rapinoe:s inlägg gick i mål. Självmålet skrevs på Bardsley, men jag tycker nog ändå man kan säga att Bright gjorde tre självmål i turneringen. I varje fall 2,5…

Trots det var Bright inte den mest olyckliga spelaren i det engelska laget under veckan i USA. Det var i stället den före detta Göteborgs- och Rosengårdsspelaren Anita Asante. Knappt en kvart in i sin landslagscomeback åkte hon nämligen på en knäskada.

Det visade sig vara korsbandet. Därmed är Asante sannolikt borta från fotboll under resten av 2018. Förstås en vansinnigt tråkig nyhet.

Antiklimax när Sverige vann Algarve cup

Publicerad den av
19

Sverige vann Algarve cup. Men det gjorde Nederländerna också.

Vi som såg fram emot att få se Peter Gerhardsson:s landslag få mäta krafterna med Europas bästa lag blev blåsta på konfekten.

Men även utan stormen på Algarvekusten hade vi gått miste om det test jag hade tänkt mig. Nederländerna hade ju nämligen satt upp en B-betonad elva, med bara tre ordinarie utespelare – och en av dem var dessutom inte på sin vanliga landslagsposition.

Så om det hade blivit final skulle den kanske ändå inte ha blivit det test för Sverige som jag och många med mig hade hoppats på.

Nu är det förstås lätt att vara efterklok. Men det var ju inte speciellt bra att finalen var dagens andra match i Parchal. Kanada, Japan och regnet hade redan gjort planen svårspelad. Och även om Gerhardssons landslag ägnade sig åt en form av vattenpolo borta mot Kroatien var det väl skönt att de slapp spela ytterligare en match där skaderisken var betydande.

För när man läser att en del av avbytarbåset först flyttade på sig, och sedan även välte, känner man att det fanns onödigt många risker med att spela.

Inte heller i matchen om sjunde plats mellan Norge och Sydkorea blev det någon vinnare. De båda lagen spelade en halvlek (0–0) innan man valde att bryta matchen.

Från de fyra matcher som slutspelades noteras att Portugal blev det enda obesegrade laget i turneringen att vinna tre matcher. Värdnationen besegrade Australien med 2–1 och slutade därmed på en finfin tredjeplats i turneringen.

Noterbart också att Danmark lämnar Portugal utan seger. I dag föll man efter straffläggning mot Island. Anmärkningsvärt att det danska lag som kändes glödhett i fjol har inlett året så blekt.

I övriga matcher vann Kanada med 2–0 mot Japan och Kina med 2–1 mot Ryssland.

Till Cypern cup där Spanien vann titeln efter 2–0-seger mot Italien i finalen.

Övriga placeringsmatcher slutade så här:

3:e pris: Nordkorea–Schweiz 2–1

5:e pris: Sydafrika–Belgien 1–2

7:e pris: Wales–Österrike 1–1, 2–3 i straffläggning

9:e pris: Slovakien–Tjeckien 2–5

11:e pris: Finland–Ungern 2–0. Skön avslutning på veckan för Finland alltså.

I natt spelas finalen i She Believes cup mellan USA och England. Det troliga är att Tyskland kommer att bli sist. Med några minuter kvar att spela av matchen mot Frankrike leder nämligen fransyskorna med 3–0. Amandine Henry smällde in 1–0-målet tidigt i matchen:

I den andra halvleken har sedan Eugenie Le Sommer först gjort 2–0 och sedan serverat Valerie Gauvin till 3–0.

Lite funderingar inför finalen

Publicerad den av
17

I morgon 19.30 svensk tid spelar Sverige final i Algarve cup mot Nederländerna (matchen sänds på svenskfotboll.se).

Även om det alltid är kul att vinna titlar känner jag ingen större spänning kring själva finalen, det är ju trots allt bara en träningsturnering. Däremot tycker jag att det känns väldigt intressant för det här nya svenska lagbygget att i det här skedet få mäta sig med Europas bästa lag.

Och det senare tycker tydligen Peter Gerhardsson också:

Nu vet vi ju inte vilka elvor de båda lagen kommer att mönstra i morgon. Men Nederländerna har med sig åtta elftedelar av den elva som de använde sig av i samtliga slutspelsmatcher i fjolårets EM-slutspel. De som saknas är trion Anouk Dekker, Danielle van de Donk och Vivianne Miedema.

Vivianne Miedema

van de Donk har en bra ersättare på mittfältet i Bayern Münchentalangen Jill Roord. Men skyttedrottningen Miedema har man ingen klockren ersättare för. Och det är självklart inte lätt att ha ett fullgott alternativ till en av världens allra bästa forwards.

Trots avbräcken är Nederländernas lag alltså väldigt starkt. Det som är intressant är ju att man nu har sina största hot på kanterna. Till höger huserar blixtsnabba Shanice van de Sanden och till vänster har man ju en viss Lieke Martens.

Det här gör att Gerhardsson får tänka till lite extra innan han väljer spelare och spelsystem. De spelare han tar ut som ytterbackar/kantspelare kommer ju att testas rejält i defensiven. Personligen skulle jag föredra att han valde att spela med tre mittbackar, som han gjort mot Frankrike och Kanada. Jag gissar också att det blir 3–5–2 med Hanna Glas och Jonna Andersson på kanterna. Båda har brister i sin defensiv, men jag tycker ändå att de är de bäst lämpade för uppgiften.

Samtidigt skall det här vägas mot belastning och speltid. I bloggen Hattrick har Rainer Fussgänger räknat ut speltiden för alla svenska spelare. Där ligger mittbackarna ganska högt, vilket möjligen kan tala för att Gerhardsson inte vill slita dem så hårt.

När det gäller offensiva spelare verkar det som att Gerhardsson tänker spela Elin Rubensson och Mimmi Larsson. Här är några kommentarer vår förbundskapten har gjort till den enda svenska journalisten som varit på plats i Portugal under hela turneringen:

Jag tyckte varken Rubensson eller Larsson var speciellt lyckade mot Ryssland. Jag tyckte inte att Larsson kom riktigt in i matchen, och Rubensson kändes vilsen som tia. Hon får större nytta av sin löpstyrka när hon kommer lite längre bakifrån. I finalen borde det vara Fridolina Rolfö eller Loreta Kullashi som får chansen i tiarollen.

Jag har redan nämnt att kantspelarna/ytterbackarna har väldigt viktiga uppgifter i defensiven mot Nederländerna. Men även innermittfältarna sitter på nycklar till att stoppa den orange offensiven. För det är ju vanligtvis från de nederländska mittfältsstjärnorna Sherida Spitse och Jackie Groenen som bollarna slås ut till kantspelarna. Kan man få bort den duon ur matchen är mycket vunnet.

Europamästarinnornas svaghet finns i backlinjen. Det är ju nämligen oftast en backlinje bestående av väldigt offensivt skickliga spelare. De olika spelarnas defensiva kvaliteter är däremot inte av världsklass.

I 6–2-segern mot Japan stod de nederländska försvararna rejält på hälarna vid båda de japanska målen. Inte minst vid det här, där tre backar står med tveksam fotsättning när Mana Iwabuchi vandrar igenom.

Det om finalen. I Algarve är man förstås väldigt nöjda med att värdnationen Portugal för första gången tagit sju poäng i gruppspelet, och därmed får spela om tredje plats.

I går vann man med 2–0 mot Norge. Och sett till det här klippet skall norskorna vara glada att de inte släppte in fler mål:

Tungt för Norge. Och faktiskt tungt för alla de andra nordiska länderna den här veckan. Faktum är att Sverige har vunnit dubbel så många matcher och tagit lika många poäng som Norge, Danmark, Island och Finland gjort tillsammans. Och då har ändå Danmark och Island mötts. Det har alltså varit en riktigt tung vecka för nordisk damfotboll.

Värst är nog nästan att ett redan sargat norskt landslag verkar ha blivit överkört av Portugal. På klippet ovan ser det ut som att Claudia Neto skojade med sin före detta tränares lag. Utöver ett läckert frisparksmål är det ju hon som står för den precisa assisten till 2–0. Att Neto är en av världens bästa mittfältare råder det väl ingen tvekan om?

Även här är tydligen förbundskapten Gerhardsson av samma uppfattning som jag:

På den lista över 55 kandidater till spelarorganisationen Fifpros världslag som presenterades förra veckan, och som jag nämnt i ett tidigare inlägg, fanns däremot inte Neto med bland de 15 mittfältarna.

Det borde hon ha varit. Det borde förstås även Wales storstjärna Jessica Fishlock ha varit. Och bland forwards känns det mycket tveksamt att inte Tabitha Chawinga platsade. Det finns inte många forwards i världen jag hade valt före Chawinga.

Innan jag sätter punkt konstaterar jag att Frankrike B vann Alanya cup i Turkiet efter finalseger med 2–1 mot Mexiko. Här är resultaten från alla placeringsmatcherna:

Final: Mexiko–Frankrike B 1–2

3:e pris: Polen–Ukraina 0–0, 1–3 efter straffar.

5:e pris: Nordirland–Kosovo 0–1

7:e pris: Rumänien–Jordanien 2–1

9:e pris: Kazakstan–Lettland 1–2

Sverige klart för final i Algarve

Publicerad den av
6

På onsdag 19.30 spelar Sverige mot Nederländerna i finalen i Algarve cup. Det är första gången Sverige spelar om titeln sedan turneringen började bestå av tolv lag.

Sveriges senaste final i Algarve var 2009. Då blev det också slutseger, efter straffläggning mot USA. Då var bara åtta lag med, trots det kändes turneringen så som mer prestigeladdad än den är nu.

2009 var ju nämligen Algarve cup den största vårturneringen i världen, då var ju exempelvis även USA och Tyskland med i cupen på den portugisiska sydkusten. Numera är det alltså tolv lag som spelar i Algarve cup, men prestigen är större i She Believes cup där fyra av världens sex högst rankade lag gör upp.

Vi får även hoppas att 2018 totalt sett blir ett bättre år än 2009 för svensk damfotboll. Då gjorde ju landslaget ett högst oväntat magplask i EM-slutspelet, där man åkte ut i kvartsfinal mot ett sågat och profilfattigt Norge.

Apropå Norge fortsätter det att gå trögt för Martin Sjögren:s lag. I kväll föll man överraskande med 2–0 mot Portugal. Samma siffror noterade Australien mot Kina, vilket innebär att båda lagen slutade på sju poäng, precis som Sverige och Nederländerna.

Portugal och Australien har dock för dålig målskillnad, och får spela match om tredje pris på onsdag. Här är alla placeringsmatcher:

Algarve cup:

Final: Nederländerna–Sverige

3:e pris: Australien–Portugal

5:e pris: Japan–Kanada

7:e pris: Sydkorea–Norge

9:e pris: Island–Danmark

11:e pris: Ryssland–Kina

Jag har sett rubriker om att Sverige får chans till revansch på Nederländerna för förlusten i EM-kvartsfinalen. Så tycker knappast man kan se det. En seger i en träningsturnering kan ju inte revanschera ett misslyckat mästerskap.

Däremot blir det spännande att se hur Peter Gerhardsson:s landslag kan hantera de boll- och spelskickliga nederländska europamästarinnorna.

Cypern cup:

Så här blir placeringsmatcherna:

Final: Italien–Spanien

3:e pris: Nordkorea–Schweiz

5:e pris: Sydafrika–Belgien

7:e pris: Wales–Österrike

9:e pris: Slovakien–Tjeckien

11:e pris: Finland–Ungern

Här noteras att det olyckliga skulle ha inträffat att Nordkorea–Sydafrika som möttes tidigare i dag (0–0) i gruppfinal även skulle få mötas i placeringsmatch på onsdag. Men jag antar att det fanns en regel mot det här, en regel som gör att man bytte plats på Sydafrika och Schweiz.

Noterbart också att Finlands fina poäng i dag mot Italien (2–2) inte hjälpte, utan finskorna riskerar fortfarande att sluta sist i turneringen.

Alanya cup i Turkiet:

Här spelas placeringsmatcherna redan under tisdagen, enligt följande:

Final: Mexiko–Frankrike B

3:e pris: Polen–Ukraina

5:e pris: Nordirland–Kazakstan

7:e pris: Rumänien–Jordanien

9:e pris: Kosovo–Lettland

Rolfö i toppform – nu är finalen nära

Publicerad den av
2

Fridolina Rolfö

3–0 mot Ryssland, och nu är Sverige nära en finalplats i Algarve cup. Fridolina Rolfö fortsätter att visa toppform, gjorde två mål och var återigen matchens profil.

För tillfället är Rolfö Sveriges klart bästa spelare. Hon är kreativ, passningssäker, hon vågar hålla i bollen – och hon gör mål. Trots att hon blev tvåmålsskytt missade hon sin allra bästa chans, ett friläge.

Sverige var helt klart ett par klasser bättre än ett ganska tufft spelande ryskt lag. Den enda spelare som utmärkte sig positivt hos ryskorna var 20-åriga kantspelaren Marina Fedorova, som trollade med bollen ett par gånger.

Viktoriya Shkoda (5), Marina Fedorova (16) och Anna Belymyttseva (13).

I det svenska laget fick Zecira Musovic en lugn debut. Så lugn att kommentator Marcus Bülund redan i 42:a minuten konstaterade att Sverige var på väg mot första nollan i årets upplaga av Algarve cup…

I backlinjen öppnade Hanna Glas väldigt piggt och offensivt. Glas känns alltmer gjuten som backup till skadade Jessica Samuelsson på högerbacksplatsen. På vänstersidan utmärkte sig Jonna Andersson mest genom att slå utmärkta hörnor från höger.

På mittfältet tyckte jag utöver Rolfö även att Filippa Angeldahl gjorde en stabil insats. Hon och Caroline Seger utsattes inte för några defensiva tester, utan kunde koncentrera sig på att fördela bollar. Angeldahl hade dessutom ett par bra skott samt slog genomgående mycket bra frisparkar och hörnor.

En frispark slog hon rakt in i mål. Kul för Angeldahl att bli målskytt i sin första landskamp från start. Men tyvärr är det inte bra för damfotbollen att det fortfarande går att göra den typen av mål på internationell nivå.

Jag trodde att klassen på målvakterna numera var så hög att man raderat ut den här typen av mål. Alltså lyftningar från mittplanen som dimper in i målet. Tyvärr var det andra målet i turneringen som kom på skott som gick in mer för att de var höga, än för att de var bra. Men ingen skugga över Angeldahl. Hon kan ju inte hjälpa att den ryska målvakten var snett ute.

I den andra matchen i grupp B vann Kanada över Sydkorea med 3–0 efter två mål av Christine Sinclair och ett av Jessie Fleming. Det innebär att Sverige vinner gruppen på sju poäng och 7–2 i målskillnad. Kanada blir tvåa med sex poäng och 5–3.

I grupp C slutade det mållöst mellan Nederländerna och Island, samtidigt som Japan vann med 2–0 mot Danmark.

Det innebär att Nederländerna vinner gruppen på sju poäng och 9–4 i målskillnad. Det innebär i sin tur att Nederländerna är klart för final på fler gjorda mål.

Sverige är nära final, men vi måste avvakta resultaten i grupp A (avspark 20.00) innan vi vet om vi blir Nederländernas motstånd. I grupp A har både Australien och Portugal chansen att sno ”den svenska finalplatsen”. För att passera Sverige behöver Australien vinna med fyra måls marginal mot Kina och Portugal med fem måls marginal mot Norge.

I Cypern cup är Italien klart för final efter 2–2 mot Finland i dag. Inom kort avgörs om det blir Spanien eller Nordkorea som står för finalmotståndet.

Äntligen debut för Musovic

Publicerad den av
8

Zecira Musovic

Om en knappt timme är det avspark mellan Sverige och Ryssland i Algarve. Matchen går att se på svenskfotboll.se. Nyss kom den svenska startelvan och där noteras att Rosengårdsmålvakten Zecira Musovic äntligen få chansen att göra debut i A-landslaget.

Jag skriver äntligen eftersom 21-åringen har varit med i olika landslagstrupper under knappt tre års tid, men alltså ännu inte fått någon speltid. I dag är det dock dags, och med Musovic och Filippa Angeldal i startelvan innebär det nu att samtliga 23 spelare i den svenska truppen har fått chansen att starta matcher i Algarve.

Här är elvan i sin helhet: Musovic – Hanna Glas, Amanda Ilestedt, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson – Fridolina Rolfö, Angeldahl, Caroline Seger, Olivia Schough – Elin Rubensson – Mimmi Larsson.

Stämmer uppställningen på förbundets hemsida blir det alltså Rubensson som spelar i tiarollen i dag. Personligen tycker jag att Rolfö passar bättre där, men kanske att Rubensson och Larsson kan göra ett hårt och bra jobb i presspelet och öppna för mittfältet.

Mimmi Larsson

I övrigt blir det spännande att se Angeldahl och Seger ihop. Här skulle jag höja lite varningsflagg för att båda har brister i snabbheten. Men förhoppningsvis får de huvudsakligen spela framåt, och inte utsättas för en massa defensiva löpdueller. Dessutom vill jag se att Schough visar att hon hör hemma i landslagstruppen. Hon hade en väldigt dålig dag i fredags, och borde vara revanschsugen.

När det gäller Ryssland är det ett lag som vi normalt bör besegra med ett par måls marginal. Men jag noterade att ryskorna gjorde en mycket bra insats mot Kanada i fredags. Man föll ”bara” med 1–0 trots att man fick spela med decimerat manskap i 70 minuter till följd av en målchansutvisning.

Tatyana Shcherbak

Ryssland har två duktiga, men lite ojämna målvakter i rutinerade Elvira Todua och unga Tatyana Shcherbak. Båda har väldigt hög högstanivå, men gör ibland hårresande tavlor. Bland utespelarna är det i första hand Elena Danilova man skall se upp med. Som jag ser det var hon klart bästa ryska i fjolårets EM-slutspel.

Anna Kozhnikova, (15) Elena Danilova och Elvira Ziyastinova

Jag sågade Ryssland rätt rejält i min stora analys av EM 2017. Där skrev jag bland annat så här:

”Det var det enda laget i EM där det kändes som att flera spelare var av svensk division 1-klass – alltså flera nivåer sämre än övriga. För att tala klarspråk innehöll laget flera träben.”

Trots det lyckades alltså ryskorna vinna mot Italien och hålla nere siffrorna både mot Sverige och Tyskland. Orsaken är förstås att man trots allt är ganska bra på att försvara sig.

Analys av lite av varje

Publicerad den av
27

Det är halvvägs in i Algarve cup. Och hittills har vi fått se två intressanta svenska matcher.

Innan jag fördjupar mig i det vill jag passa på att tacka Svenska Fotbollförbundet för att vi som befinner oss på hemmaplan faktiskt har kunnat se matcherna. Det var ett jättebra initiativ.

Däremot måste jag gnälla lite på kommenteringen. Det är huvudsakligen en insatt, kunnig publik som kollar in den här typen av sändningar, och då märker man direkt om kommentatorn inte har några djupare kunskaper om det hen kommenterar.

I det här fallet har det varit tydligt att kommentatorn varken följer damfotbollen eller landslaget. Han har ju nämligen haft stora problem med uttalet på spelarna. Mot Kanada fick vi stifta bekantskap med Fridolina Roolfö med långt o och Amanda Illestedt med dubbel-L. Och mot Sydkorea var det Olivia Schough vars efternamn uttalades precis som det stavas, vilket kan vara lätt att tro om man inte sett någon av hennes 60 tidigare A-landskamper.

Men totalt sett ändå bra med sändningarna. Jag tycker faktiskt att förbundet har gjort en bra turnering. Jag gillar ju nämligen även tv-inslagen från Algarve, där man fått en liten inblick i vad som händer bakom kulisserna. Hoppas ni gör det också.

För faktum är att jag känner mig lite smått delaktig till de här klippen. Under den förra landslagssamlingen kritiserade jag ju hur landslaget följdes på svenskfotboll.se. Efteråt fick jag en fråga från förbundets informationsavdelning om vad jag tyckte kunde förbättras. Bland annat efterlyste jag då den här typen av inslag. Kul att se att mina synpunkter hörsammades.

Nu till själva fotbollen. Det har som sagt varit två intressanta, svenska matcher. De har intressanta av flera skäl. Dels för att Peter Gerhardsson har givit alla spelare speltid, men kanske framför allt för att han fortsätter att testa olika spelsätt.

Efter sex landskamper under Gerhardsson börjar man se vissa mönster. Bland annat har jag sett att oavsett vilket spelsystem man har så bedrivs det låga försvarsspelet oftast som 4–4–2.

Så var det exempelvis mot Kanada i onsdags. Då klev man fram och pressade i en 3–4–3-formation. Men när laget behövde vila, eller blir lite tillbakatryckt föll de ner i ett 4–4–2 där Hanna Glas och Sofia Jakobsson fungerade som yttermittfältare.

Kanadamatchen var speciellt intressant, eftersom Gerhardsson i den matchen genomförde ett genomtänkt test av en ny, hög press. Han hade, som jag ser det, valt ut de spelare som bäst passar för att pressa högt.

För jag tycker att Mimmi Larsson och Elin Rubensson är strået vassare på att spela ett aggressivt presspel än Stina Blackstenius och Kosovare Asllani. Även trion Sofia Jakobsson, Fridolina Rolfö och Caroline Seger passar bra när man skall pressa motståndarna högt.

Och även om jag direkt efter matchen kallade det för att ”Sverige vann den här matchen på att det kanadensiska laget spelade med mycket hög risknivå på egen planhalva” kan man ju även säga att Sverige vann på sitt fina presspel.

Vilket av Kanadas stora risktagande och Sveriges fina press som var den största orsaken är upp till var och en att bedöma. Spontant efter slutsignalen vägde jag alltså över åt det förstnämnda. Nu tycker jag att det är värt att hylla Gerhardsson och hans stab för valet att pressa Kanada högt. För Sverige gjorde ju faktiskt alla tre målen efter bra försvarsspel.

Vid 1–0 var det Hanna Glas som bröt ett uppspel. Och via Fridolina Rolfö och Jonna Andersson hamnade sedan bollen hos Sofia Jakobsson. Hennes inspel blev lite turligt, efter dålig kommunikation i Kanadas försvar, till ett assist till Mimmi Larsson.

Innan 2–1 var det Jakobsson och Elin Rubensson som framgångsrikt pressade centralt i banan så att bollen hamnade hos Caroline Seger. Hon i sin tur serverade Rolfö ett fritt läge.

3–1 var ju en ren gåva av Kanadas Shelina Zadorsky till Stina Blackstenius. Men både 1–0 och 2–1 var alltså mål som började med bra försvarsagerande och där Sverige på bra sätt tog vara på Kanadas misstag.

Matchen mot Sydkorea var helt annorlunda. Dels för att Gerhardsson mönstrade en betydligt mer orutinerad elva. Men även för att Sverige hade ett helt annat spelsätt. Här var det fokus på ett lite lägre försvarsspel, och på kontringar på Blackstenius.

Den taktiken kommer vi inte att få se någon mer gång i Algarve cup, för Blackstenius har ju spelat klart i turneringen.

Det blir intressant att se vilka tester av spelare och spelsätt som Gerhardsson kommer att köra i de två återstående matcherna. Personligen tror jag att det skulle kunna vara framgångsrikt att pressa Ryssland högt. Jag var inte imponerad av ryskorna under sommarens EM-slutspel.

Så till en liten genomgång av vad som hänt i övrigt i den här landskampstäta veckan. Det har ju varit några högst häpnadsväckande resultat. Resultat som visar att det händer saker i världstoppen. I Algarve är Nederländerna–Japan 6–2 de siffror som sticker ut mest.

Japan spelade ju tre stora finaler i rad 2011–15. Men trots att de japanska U20-landslagen varit världsledande de senaste åren har inte Japan lyckats få ihop sitt A-landslag efter att storstjärnan Homare Sawa slutade.

Några av målen från den nederländska storsegern måste för övrigt vara rätt jobbiga att se för japanska supportrar.

I övrigt i Algarve sticker ju resultatet Australien–Portugal 0–0 ut. Där bröts Australiens rekordsvit på åtta raka segrar.

Portugal inledde ju för övrigt genom att besegra Kina med 2–1 och verkar vara lite på gång – kul.

Portugals fotbollsförbund har för övrigt lagt upp målen från alla de tolv matcherna i Algarve cup på sin youtubesida, vilket är en bra service. På klippet från matchen Kanada–Ryssland 1–0 noteras att Kanada vann på straff. Den satte Christine Sinclair till hennes 170:e landslagsmål – nu har hon bara 14 kvar till Abby Wambach:s rekord. Målet kom för övrigt i Sinclairs 255:e landskamp från start. Rätt starkt det också…

Till USA. Jag har sett delar av tre av de fyra spelade matcherna i She Believes cup. Först såg jag de sista 60 minuterna av USA–Tyskland 1–0. Det var dock bortkastad tid eftersom den matchen blåste sönder. Vinden gjorde att det inte blev något spel, utan mer lotteri. Det lotteriet vann USA rättvist genom att vara lite hetare än tyskorna.

Nyss har jag sett Tyskland–England 2–2 – en väldigt konstig match, med fyra konstiga mål. De första 25–30 minuterna var det högklassig underhållning, med Dzsenifer Marozsan och Fran Kirby i huvudrollerna. Sedan blev matchkvaliteten allt sämre.

Tyskland hade ett bättre passningsspel, men har väldiga problem i sin backlinje, vilket gjorde att England ibland hade onödigt lätt att skapa målchanser. Ellen White:s 2–2-kvittering var ett exempel på det. Där försökte Lena Goessling ställa offside, men misslyckades. Det såg väldigt konstigt ut när White blev helt sopren på Tysklands planhalva.

Ännu konstigare var de tre andra målen. Båda de tyska var riktiga flippermål, där det engelska försvarsagerandet var väldigt långt ifrån världsklass. Och Whites första mål var ett skott som hon styrde in med höften.

I sista omgången gör England och USA upp om turneringssegern. Och England vinner på kryss. Den match i turneringen som jag missat – och bara har sett höjdpunkter från var ju nämligen Englands storseger med 4–1 mot Frankrike, en seger som gör att England leder tabellen på målskillnad före USA.

1–4 var förstås ett förkrossande resultat för fjolårsvinnarna Frankrike. I dag fick dock fransyskorna lite upprättelse genom att spela 1–1 mot USA. Jag såg den andra halvleken av den matchen, och där upplevde jag att Frankrike var det lag som var närmast segern.

Klart är ändå att fransyskorna är inne i en liten kris. Förbundskaptenen Corinne Diacre har testat friskt, och knappast hittat rätt ännu. Dagens kryss var den femte raka matchen utan seger för Diacres landslag. Två av de matcherna är klara förluster mot Tyskland och England. En annan var 1–1 mot Italien.

Medan Frankrike alltså känns lite i gungning verkar just Italien vara på väg uppåt. I Cypern cup är Italien på god väg mot final efter 3–0-segrar både mot Schweiz och Wales.

I morgon möter italienskorna gruppjumbon Finland, som haft det tungt i Cypern och ännu varken gjort mål eller tagit poäng.

I Cypern cup har Belgien stått för två av de mer oväntade resultaten. Man inledde genom att förlora mot Tjeckien, men spelade sedan oavgjort mot Spanien i andra matchen. Just Spanien är en tänkbar finalmotståndare till Italien. En annan är Nordkorea, som spelar gruppfinal i grupp C mot Sydafrika i morgon.

I Turkiet är gruppspelet avklarat. Där kom bara tio lag till spel, sedan Nigeria och Kosovo B dragit sig ur. Efter dagens resultat står det klart att Mexiko och Frankrike B möts i finalen.

Vi som såg Mexiko i Falkenberg i somras är inte förvånade. Landet har något spännande på gång. Man har fått till en egen liga, vann nyss Nord- och Mellanamerikas U20-mästerskap och verkar vilja något med sitt A-landslag. Kul.