Oväntat tränarbyte i Linköping

Kim Björkegren framför Hovås Billdals bänk

Kim Björkegren är inte längre tränare i Linköpings FC.

Om beskedet hade kommit för en vecka sedan hade jag sagt att det var en bomb. Men nu fick vi ju en liten förvarning, så nu är det väl ”bara” en chock.

Bakgrunden till det här är ännu oklar, vilket gör det lite svårt att kommentera.

Men klart är att LFC tog titeln som bäst i Sverige från Rosengård genom ett långsiktigt och målmedvetet lagbygge. Det bygget är raserat av utländska proffsklubbar, och långsiktigheten tycks också vara ett minne blott.

Det är självklart en hjälp för Linköping att även huvudkonkurrenten Rosengård och utmanaren Eskilstuna står inför nya lagbyggen med nya tränare.

Men jämför vi de tre har Rosengård det klart bästa läget. De har en ny tränare på plats och har värvat förståndigt i höst. I och med att LFC nu även behöver ny tränare skulle jag säga att Eskilstuna har kört förbi Linköping i den här sillysäsongen.

Och just LFC är ju den klubb som har kortast tid på sig för nybygget i och med att det väntar en Champions Leaguekvartsfinal under den andra halvan av mars.

Jag skall inte säga att läget i LFC är oroande, för det räcker ju om lagbygget är klart till årsskiftet. Men klart är att december blir en avgörande månad för vårt svenska mästarlag.

Elizabeth Addo

Apropå LFC har det ju spekulerats i att Elizabeth Addo skulle fylla luckan efter Claudia Neto. Enligt ingressen till den här artikeln kommer dock den duktiga mittfältaren från Ghana att flytta till USA. Mer än så kan jag inte läsa av den låsta artikeln, men tråkigt att inte Addo blir kvar i damallsvenskan.

Irland skrällde – damfotbollsvärlden växer

I kväll har det europeiska landslagsåret avslutats med ett gäng VM-kvalmatcher. Bland dem utmärker sig ett resultat extra mycket, nämligen Nederländerna–Irland 0–0.

Statistiken säger 32–3 i avslut, 12–1 i avslut mot mål och 1–0 i avslut i målställningen. Men det blev alltså delad poäng, vilket gör att Irland går till julvila som grupptvåa bakom Nederländerna, men framför Norge. Det trots att irländskorna och norskorna spelat mot samma motstånd. Och att Irland spelat alla sina tre matcher på bortaplan.

Kul med ytterligare en nation som sticker upp det här året.

Om någon undrar hur kul irländskorna tyckte att det var så kan denne någon alltid lyssna på det här härliga skrålet:

Annars fick ju årets två stora europeiska uppstickare faktiskt båda en säsongsavslutning i moll. Jag tänker på just Nederländerna som alltså tappade hemmapoäng, och även på Österrike som föll med hela 4–0 i Spanien.

Därmed har spanjorskorna lagt grunden för ett nytt mästerskapsslutspel, medan Österrike lär få göra upp med Finland om andraplatsen i gruppen.

I ett tredje toppmöte i dag vann Italien borta mot Portugal med 1–0, ett resultat som gör att portugisiskorna lär få det väldigt svårt att nå VM. Italien och Belgien ser ut att slåss om den gruppsegern.

I övrigt tog Schweiz ett steg mot VM genom att vinna hemma med 5–1 mot Albanien. Höjdpunkter här:

Tidigare nämnda Norge ledde för övrigt dagens vänskapslandskamp i Marbella mot Kanada med 2–0 i paus. Men Kanada är numera en världsnation, och sådana får man inte bjuda på en massa indianare kring eget straffområde, för då vänder de till 3–2-seger. Höjdpunkter här:

Apropå Kanada så hoppas amerikanska Ella Masar McLeod få spela VM för sin frus land. Vi får se om Fifa accepterar det, med tanke på att Masar McLeod inte har bott i Kanada speciellt mycket.

Mållöst i Frankrike – det är väldigt bra gjort

Sverige har just spelat 0–0 borta mot Frankrike. Det är väldigt bra gjort, för fransyskorna går nästan aldrig mållösa av planen i hemmamatcher.

Har jag sett rätt hade Frankrike gjort mål i 22 raka hemmamatcher. Vad jag kan hitta var det 0–0 mot Brasilien den 11 juni 2014 som var den senaste mållösa hemmamatchen för det franska landslaget.

Det skall sägas direkt att det var en dålig fotbollsmatch under den andra halvleken. Varken Sverige eller Frankrike hade ordning på passningsspelet. Dessutom förrycktes halvleken av alla byten.

Men eftersom det var försvarsspelet som skulle stå i fokus för svensk del var det ändå en insats som ger ett högt slutbetyg. För det var ju inte så att Sverige höll nollan med tur.

Tvärtom såg det hur stabilt ut som helst. Hedvig Lindahl behövde inte göra en enda riktigt kvalificerad räddning på hela matchen. Jag hade 5–2 i målchanser till Sverige, där de franska gick utanför.

Visst var det ett franskt testlag, ett väldigt blekt franskt lag. Men det svenska laget behöver inte skämmas för det. Absolut inte.

Sofia Jakobsson var kanske totalt sett bästa svenska spelare. Hon hade matchens två allra bästa målchanser, och borde nog ha gjort ett mål. I övrigt tycker jag att alla backar skötte sig defensivt. Linda Sembrant höll ihop backlinjen föredömligt. Julia Roddar och Kosovare Asllani skötte innermittfältet klockrent i den andra halvleken. Roddar visade att hon är mer konstruktiv än förstavalet Caroline Seger, och Asllani gjorde en jättebra andra halvlek.

Det börjar bli sent, så en längre analys får vänta till ett senare tillfälle. Men jag måste ändå påpeka att vi avslutade landslagssåret med ett tremannaanfall bestående av Olivia Schough, Julia Spetsmark och Amanda Edgren. Vem hade gissat det i februari?

Fyra starka inledningsminuter

I fyra minuter höll Sverige världsklass i Bordeaux. Så långt hade vi skapat 2,5 heta målchanser. Comebackande Sofia Jakobsson var inblandad i alla, och borde väl ha gjort något bättre av den allra första chansen, när Elin Rubensson stod för ett fint inlägg.

Matchen startade alltså med fyra sprudlande minuter. Under resten av den första halvleken var det Frankrike som var spelförande, men inget av lagen skapade mer än halvchanser under de sista 41 minuterna.

Kollar man Sveriges uppställning ser det ut som ett mellanting mellan 3–4–1–2 och 3–4–2–1 när vi kliver upp och sätter press. När vårt lag hamnar lågt i försvarsspelet ser det mer ut som ett 5–4–1.

Offensivt är det väldigt svårt från tv-bilderna att se alla utgångspositioner. Men uppställningen kanske klarnar under den andra halvleken.

Sett till spelarkritik har jag kollat in Caroline Seger lite extra. I 35.55 tyckte jag att hon gjorde en utmärkt match. Sedan slog hon en riktig indianare till Diani, ett felpass som ledde till ett av Frankrikes bästa lägen i halvleken. Och på slutet såg Seger ut att lida av den smäll hon fick i halvlekens slutskede.

Tre mittbackar mot Frankrike

Den svenska startelvan har kommit, och den är officiellt uppställd 3–4–3, vilket är väldigt intressant.

Peter Gerhardsson brukar ju dock inte bry sig speciellt mycket om siffror i sina upplägg, vilket gör att det i praktiken lika gärna kan handla om 5–4–1, 5–3–2 eller 3–5–2.

Klart är att Gerhardsson har valt att spela med tre mittbackar i Amanda Ilestedt, Linda Sembrant och Magdalena Eriksson samt med Hanna Glas och Jonna Andersson som kantspelare, vilket ju är väldigt intressant eftersom det är ”osvenskt”.

Det här blir spännande att följa.

Här är den officiella elvan: Hedvig Lindahl – Ilestedt, Sembrant, Eriksson – Glas, Kosovare Asllani, Caroline Seger, Andersson – Elin Rubensson, Stina Blackstenius, Sofia Jakobsson.

 

#Metoo, landskamp, Kerr och Linköping

Jag är inne i en rätt hektisk tvåveckorsperiod där bloggandet får stå tillbaka något. Men i dag har jag en lugn dag, och det finns väldigt mycket att kommentera.

Först konstateras att det är måndagen då #Metoo klev rakt ut på de damallsvenska planerna, in i omklädningsrummen och till och med in i duschrummen.

Det här är inte vackert, utan väldigt, väldigt långt ifrån. Som utomstående betraktare är det omöjligt att veta hur utbredda de här problemen är, eller har varit. Men det blir intressant att följa fortsättningen på det här.

Till något helt annat som också är högintressant, nämligen kvällens landskamp i Bordeaux. 21.00 (sänds på TV12) ställs ett svenskt lag utan huvuddelen av sina offensiva spelare mot ett franskt lag som blev rejält stukat i fredags, då man föll med förnedrande 4–0 mot Tyskland i Bielefeld:

Tidigare under året hade fransyskorna bara förlorat en match (mot England i EM-kvartsfinalen), och man hade som mest släppt i ett mål.

Eftersom Frankrike är värdnation är man direktkvalificerade till VM 2019. Därmed kan nya förbundskaptenen Corinne Diacre experimentera rätt rejält med sitt lag. Mot tyskorna ställde hon upp 4–2–3–1 med följande spelare:

Meline GerardGriedge Mbock Bathy, Laura Georges, Wendie Renard, Amel MajriAmandine Henry, Grace GeyoroNadjma Ali Nadjim, Lea Le Garrec, Eugenie Le SommerMarie-Laure Delie. I paus byttes Georges, Ali Nadjim och Le Garrec mot Marion Torrent, Kadidiatou Diani och Aminata Diallo.

Det är alltså ganska många nya namn i det franska laget nu. När Peter Gerhardsson presenterat sin elva i kväll 19.45 kommer den också att innehålla en helt del nytt, i varje fall jämfört med förra landskampen.

Alla de tre som spelade bakom Stina Blackstenius i den svenska 4–2–3–1-uppställningen mot Ungern i Borås missar ju nämligen matchen på grund av skador. Vi kommer alltså varken att få se Lina Hurtig, Marija Banusic eller Fridolina Rolfö i kväll.

Det blir väldigt spännande att se hur Gerhardsson löser den här nöten. En tänkbar variant är ju att sätta in en ur trion Elin Rubensson, Hanna Folkesson och Julia Roddar bredvid Caroline Seger på det defensiva mittfältet och lyft upp Kosovare Asllani på offensivt mittfält.

Jag tror ju även att formstarka Sofia Jakobsson kommer att spela, men det blir spännande att se i vilken roll. Alltså om hon tar Blackstenius plats på topp, eller om Jakobsson får börja från en kant.

Andra offensiva kantalternativ är ju Julia Spetsmark, Amanda Edgren och Olivia Schough.

I och med skadorna har alltså de offensiva rollerna trots allt blivit intressanta i den här matchen. Men egentligen är ju fokus i kväll på hur Gerhardssons lag skall lösa den defensiva biten mot ett kvalificerat motstånd.

Där kommer mycket att hänga på Caroline Seger och förstås på fyrbackslinjen. Jag tyckte att det såg lite långsamt ut senast, och då var ju ändå snabba Jessica Samuelsson med. Nu finns hon på skadelistan, plus att Nilla Fischer har fått ledigt. Sannolikt lär Gerhardsson behöva sätta in minst två snabba backar för att möta det franska djupledshotet. Spännande.

Det blir alltså även väldigt spännande att se hur Seger löser den defensiva mittfältsrollen, både vad gäller tempot och passningsspelet. Hon har fått mycket beröm av Gerhardsson för sin höga passningsprocent i de två första VM-kvalmatcherna. Och visst har hon huvudsakligen spelat tryggt och säkert både mot Kroatien och Ungern. Däremot leder sällan Segers passningsspel till några målchanser.

Jag kollade igenom matchen mot Ungern, där jag hade 15–0 i målchanser till Sverige. Av de 15 chanserna var Seger direkt inblandad i två (hon gjorde 4–0-målet och serverade ett fint inlägg till Mimmi Larsson) och indirekt i ytterligare en. Alla andra utespelare i den svenska startelvan var faktiskt inblandade i fler målchanser än Seger.

Hade jag varit förbundskapten hade min elva för kvällen sett ut så här: Hedvig LindahlEmma Berglund, Amanda IlestedtLinda Sembrant, Jonna Andersson – Roddar, Seger – Rubensson, Asllani, Jakobsson – Blackstenius.

Under helgen har det spelats en hel del VM-kvalmatcher. Bland annat har Ukraina vunnit borta mot Ungern med 1–0 i Sveriges grupp. Det var sista matchen för året i gruppen, vilket innebär att Ukraina är grupptrea med fyra poäng, två bakom grupptvåan Danmark.

Eller rent formellt är för övrigt Sverige fortfarande grupptvåa. Uefas dom mot DBU efter den danska walkovern verkar ännu inte ha vunnit laga kraft, vilket gör att både Sverige och Danmark ännu står på sex poäng i den officiella tabellen.

Apropå Danmark blev landslagets avtal med DBU äntligen klart i helgen. Till skillnad från det hemliga, svenska avtalet kan man här läsa exakt hur det danska avtalet ser ut.

Mer pengar till danska landslagsspelare alltså. Och även mer pengar till norsk damelit. I förra veckan gick nämligen Norsk Tippning in och sponsrade norsk damfotboll med ett antal miljoner. Först gick alltså Obos in och nu även Norsk Tippning. När hittar EFD liknande avtal för svenska elitklubbar?

TIllbaka till VM-kvalet, där Finland besegrade Israel med 4–0. Tre av målen gjordes av Vittsjöspelare. Linda Sällström stod för två och Emmi Alanen för ett. Se dem här:

Apropå Vittsjö meddelade de i förra veckan att före detta Frankfurttränaren Matt Ross bli ny tränare brevid Thomas Mårtensson. Australiern Ross träffade jag i samband med Rosengårds Champions Leaguematch mot Frankfurt förra våren. Då pratade vi bland annat om Australiens framfart inom damfotbollen.

Och den har verkligen inte bromsats sedan dess. För The Matildas imponerar stort för tillfället. I förra veckan spelade man två gånger mot Kina och vann med 3–0 respektive 5–1. Fyra av målen gjordes av fantastiska Sam Kerr, som kanske är världens allra bästa spelare just nu.

När jag ändå är ute i världen blir det en kort sväng även till Mexiko, där nästan 29000 åskådare såg den första ligafinalen mellan Pachuca och Chivas Guadalajara. Fattade jag rätt var det fri entré, men det är ändå förstås kul att så många var intresserade av matchen. Pachuca vann för övrigt med 2–0 och kan kanske locka tillbaka delar av storpubliken någon gång framöver:

Slutligen tillbaka till Sverige, där det fortsätter att hända saker kring de svenska mästarinnorna från Linköping.

I fredags lottades LFC mot Manchester City i Champions League. Det är förstås en väldigt svår lottning, där det i nuläget är 95–5 i engelsk favör. De där siffrorna bygger på dagens trupper, och kommer förhoppningsvis att jämnas till något den kommande tiden.

Men just nu är LFC:s trupp extremt tunn och brandskattad. Mästarna har ju sedan seriens avslutning tappat kvintetten Claudia Neto och Kristine Minde (båda Wolfsburg), Cajsa Andersson (Piteå), Jonna Andersson (Chelsea) och Irma Helin (Djurgårdens IF). Dessutom verkar det vara oro på tränarsidan, enligt Corren kan Kim Björkegren vara på väg bort. Ännu så länge har LFC bara prestenterat ett nyförvärv, och det är Hilda Carlén.

Manchester City slog alltså ut norska LSK med totalt 7–1 i åttondelen, och kommer dessutom att vara i bättre matchform när kvartsfinalerna spelas. WSL har ju bytt till höst/vår från och med den här säsongen. Linköping måste verkligen värva otroligt bra i vinter för att ha en rimlig chans mot de regerande WSL-mästarinnorna.

Jag roade mig för övrigt att kolla in startelvorna från den avgörande matchen i fjolårets damallsvenska, LFC:s 1–0-seger hemma mot Rosengård den 9 oktober i fjol. Där använde LFC och Rosengård tolv spelare vardera.

Av dem har LFC nu tappat elva och Rosengård sju. Dessutom är båda tränarna utbytta. Snacka om att våra två storklubbar håller på att bli brandskattade.

Det här är förstås ett ämne man kan skriva ganska mycket om. Bloggen Hattrick hade nyligen ett inlägg med ett slags bakgrund.

Jag skulle säga att det är väldigt enkelt att peka ut varför svenska damfotbollsklubbar tappar mark internationellt sett. Det enkla svaret är att det är herrfotbollens fel. Eller snarare herrfotbollens pengars fel.

För fem–sex år sedan stannade herrfotbollens pengar inom herrfotbollen, vilket gjorde att rena damfotbollsklubbar som bland annat Turbine Potsdam, FFC Frankfurt, Rosengård (då LdB FC Malmö), Juvisy och Linköpings FC kunde hävda sig väldigt bra. Av dåtidens topplag i Europa var det bara Lyon och Arsenal som ”dopade” sina damlag med herrfotbollspengar.

Men när herrfotbollsklubbar som Bayern München, Wolfsburg, PSG, Montpellier, Chelsea, Manchester City och Barcelona också har börjat ”dopa” sina damlag med herrfotbollspengar har det blivit väldigt svårt för de rena damfotbollsklubbarna.

Faktum är ju att Linköping är enda damfotbollsklubben som är kvar i Champions League. Övriga sju är herrfotbollsklubbar.

 

 

Lite funderingar kring den danska domen

Det har snart gått en vecka sedan Danmarks fotbollsförbund, DBU, fick domen för att deras damlandslag lämnade walkover mot Sverige.

Danmarks dom

Jag har funderat rätt mycket över det här under de senaste dagarna. Och ju mer jag tänker på det desto mer solklart känns det att domen är vansinnigt ogenomtänkt. Att det är en dom som visar att Uefa inte tar damfotboll på allvar.

Det enda rimliga straffet hade ju varit att utesluta Danmark ur VM-kvalet.

Det är ju nämligen så att inga andra domslut kan anses vara rättvisa mot alla inblandade motståndare. Rättvisa mot de lag som vill vara med i VM-kvalet fullt ut.

Av kommentarerna som kommit efter domen vet jag att många av er tycker att jag har helt fel, att Danmark skall bedömas snällt eftersom spelarna slogs för en bra sak och eftersom de svenska spelarna gav dem sitt stöd. Så må det vara. Men det tycker jag inte borde spela någon roll. Jag tycker faktiskt att omständigheterna borde vara helt ointressanta för Uefa i deras dom, och jag tycker inte att det påverka vilka spelare som är kompisar med vilka.

Det enda intressanta är att Danmark aktivt valde att inte tävla. Då borde de inte heller tillåtas vara med i resten av tävlingen.

Att lämna walkover strider mot idrottens principer, det är högst osportsligt. Det går att straffa det lag som lämnar walkover på ett sätt så att man förlorar på walkovern, men det går inte att få till rättvisa för de andra lagen i tävlingen.

Mer om det strax.

Först tänkte jag bara påtala att VM är en tävling mellan fotbollsförbund. En VM-kvalmatch mellan Sverige och Danmark är alltså egentligen en match mellan SvFF (Svenska Fotbollförbundet) och det danska, DBU. Eftersom DBU inte kom till spel på Gamla Ullevi är det således DBU som lämnade walkover.

Det är således just DBU som Uefas dom gäller.

I sitt beslut tog Uefa ställning till om det var rimligt av DBU att lämna walkover. Sett till hur straffet blev tyckte ju tydligen Uefa att det var en rimlig walkover. Jag har inte sett eller hört några motiveringar eller domskäl, men sett till mildheten i straffet verkade ju Uefa närmast tycka synd om DBU.

Som synes på skärmdumpen ovan dömdes Danmark till 3–0-förlust, vilket är det vanliga straffet när ett lag ”ofrivilligt” brutit mot någon av fotbollens regler. De dömdes också till ett bötesstraff på 20 000 euro – just under 200 000 kronor i dagens växlingskurs, vilket ju faktiskt kan vara en mindre summa än vad det hade kostat för Danmark att åka till Göteborg och genomföra matchen.

Dessutom fick man en villkorlig dom som säger att om man lämnar en walkover till under de närmaste fyra åren blir man utkastade ur den då pågående tävlingen.

Det är verkligen ett otroligt billigt straff för ett brott mot idrottens principer.

Tillbaka till problemen med att få till rättvisa för alla lag i en tävling där något lämnat walkover.

Jag inser att det kan vara rimligt att tillåta lag att lämna en walkover på allra lägsta gärdsgårdsnivå, där lag kämpar med tunna trupper och en influensavåg kan ställa till det. Men det är inte oproblematiskt ens på den nivån.

Som jag ser det ska det inte på något sätt gå att vinna på att lämna walkover. Och det skall helst inte heller gå att förlora på att en motståndare lämnar walkover. Därmed blir det enda riktigt rättvisa på elitnivå att det lag som lämnat walkover utesluts.

För det är när man låter laget spela vidare som problemen dyker upp.

Visst är det rimligt att tro att Sverige i normala fall inte hade vunnit med så stora siffror som 3–0 mot Danmark. Men i idrottshistorien har det hänt väldigt mycket konstigare saker än exempelvis en svensk 4–0- eller 5–1-seger. Det är alltså inte omöjligt att Danmark faktiskt har vunnit på att lämna walkover, och Sverige således förlorat både sportsligt och ekonomiskt på att inte få spela matchen.

För dansk del kan fördelen förintas genom ett poängavdrag på en eller några poäng.  Personligen tycker jag alltid att lag som lämnar walkover även borde drabbas av poängavdrag. Då kan man aldrig dra egen nytta av en walkover.

Däremot är det väldigt mycket svårare att skapa rättvisa för det vinnande laget. Hur skall det kunna kompenseras för att eventuellt ha gått miste om fem måls målskillnad?

Man kan ju faktiskt i slutändan förlora mot ett tredje lag för att man aldrig fick chansen att spela den där matchen. Det är just påverkan på tredje part som gör att jag tycker att uteslutning är det enda rimliga straffet.

Nu kanske någon kommer med invändningen att i det aktuella fallet är det ju ändå bara mellan Sverige och Danmark som kampen om VM-platsen i grupp D står.

Jovisst, men det måste väl ändå råda likhet inför lagen? Uefa kan väl inte döma ut olika straff beroende på om det är bra eller dåliga lag som lämnar walkover?

Och i VM-kvalet är det ju dessutom så att bara de fyra bästa grupptvåorna får chansen att spela playoff. Det kan ju vara så att Sverige blir grupptvåa, och tar en av de där playoffplatserna på grund av Danmarks walkover. Då är det tre andra, ”oskyldiga” lag som drabbas på grund av att DBU brutit mot idrottens principer.

Som jag ser det har Uefa dömt DBU utan att tänka på framtida konsekvenser.

Det känns nästan som att man har dömt DBU till mildast möjliga straff eftersom man tycker synd om DBU som har så uppstudsiga spelare.

För sanningen är ju att det danska förbundet kommer undan helt i och med den här domen. Det låga bötesbeloppet visar ju med all önskvärt tydlighet att Uefa inte tycker att DBU skall straffas för det inträffade. Om Uefa hade stöttat spelarna och velat ge förbundspamparna en knäpp på näsan borde man ju visat det genom att döma förbundet till kännbara böter. Nu är det bara de danska spelarna som straffas med en 3–0-förlust.

Om vi ändå skall snudda vid omständigheterna i det här fallet så visste både DBU och de danska spelarna om att en walkover sannolikt skulle innebära uteslutning. Ändå valde spelarna att genomföra en bojkott, och förbundet undvek att försöka ordna upp allt.

Nu kanske någon säger att: ”Men spelarna måste väl få kämpa för bättre förhållanden?”

Absolut. Men om spelarna samtidigt vill deltaga i en tävling bör de välja att strejka mot allt annat än just den tävlingen.

En faktor som sällan nämns bland de som tycker synd om de danska spelarna är ju att Danmark trots allt tillhör de 15–20 landslag som har det bäst förspänt i världen.

Tycker man att det är okej att Danmark lämnar walkover i en tävlingsmatch på grund av dåliga förutsättningar måste det även vara okej om ganska många andra landslag gör det. Vem vill se den utvecklingen?

Slutligen några ord om ett inlägg från bloggkollega Rainer Fussgänger där han skriver lite om mig. Han skriver att jag i mitt förra inlägg om domen ”hellre sett att Danmark straffats hårdare eftersom han (jag) befarar att andra lag nu kan börja bojkotta matcher och på så sätt ‘vinna’ genom att endast förlora 0–3”.

Det där stämmer inte. Jag har inte skrivit att jag tror att Danmarks walkover är början på en trend där lag av taktiska skäl kommer att lämna walkover. Jag har bara skrivit att domen öppnar för fler wo-matcher framöver. Och det gör den.

Jag hade hellre sett att framtida strejkande spelare eller fattiga förbund avskräckts från att se walkover som ett alternativ. Men tyvärr har Uefa nu gjort ett brott mot en av idrottens grundprinciper hyfsat legitimt. Det går ju att komma ju undan med en villkorlig dom.

Rainer själv tyckte för övrigt att det var en väldigt bra dom, och han irriterades över att SvFF:s landslagschef Marika Domanski Lyfors kallade det för:

”Ett högst förvånande beslut”

Han tycker att Domanski Lyfors borde ha hållit tyst. Det tycker inte jag. Jag tycker tvärtom att det var utmärkt att landslagschefen markerade sin och Sveriges åsikt. Dessutom tycker jag att hon har rätt, Uefa tog ju ett högst förvånande beslut.