Om beskedet hade kommit för en vecka sedan hade jag sagt att det var en bomb. Men nu fick vi ju en liten förvarning, så nu är det väl ”bara” en chock.
Bakgrunden till det här är ännu oklar, vilket gör det lite svårt att kommentera.
Men klart är att LFC tog titeln som bäst i Sverige från Rosengård genom ett långsiktigt och målmedvetet lagbygge. Det bygget är raserat av utländska proffsklubbar, och långsiktigheten tycks också vara ett minne blott.
Det är självklart en hjälp för Linköping att även huvudkonkurrenten Rosengård och utmanaren Eskilstuna står inför nya lagbyggen med nya tränare.
Men jämför vi de tre har Rosengård det klart bästa läget. De har en ny tränare på plats och har värvat förståndigt i höst. I och med att LFC nu även behöver ny tränare skulle jag säga att Eskilstuna har kört förbi Linköping i den här sillysäsongen.
Och just LFC är ju den klubb som har kortast tid på sig för nybygget i och med att det väntar en Champions Leaguekvartsfinal under den andra halvan av mars.
Jag skall inte säga att läget i LFC är oroande, för det räcker ju om lagbygget är klart till årsskiftet. Men klart är att december blir en avgörande månad för vårt svenska mästarlag.
Elizabeth Addo
Apropå LFC har det ju spekulerats i att Elizabeth Addo skulle fylla luckan efter Claudia Neto. Enligt ingressen till den här artikeln kommer dock den duktiga mittfältaren från Ghana att flytta till USA. Mer än så kan jag inte läsa av den låsta artikeln, men tråkigt att inte Addo blir kvar i damallsvenskan.
I kväll har det europeiska landslagsåret avslutats med ett gäng VM-kvalmatcher. Bland dem utmärker sig ett resultat extra mycket, nämligen Nederländerna–Irland 0–0.
Statistiken säger 32–3 i avslut, 12–1 i avslut mot mål och 1–0 i avslut i målställningen. Men det blev alltså delad poäng, vilket gör att Irland går till julvila som grupptvåa bakom Nederländerna, men framför Norge. Det trots att irländskorna och norskorna spelat mot samma motstånd. Och att Irland spelat alla sina tre matcher på bortaplan.
Kul med ytterligare en nation som sticker upp det här året.
Om någon undrar hur kul irländskorna tyckte att det var så kan denne någon alltid lyssna på det här härliga skrålet:
🎥 When you've claimed an historic point at the home of the European Champions, you've got to celebrate! 😀😀😀
Annars fick ju årets två stora europeiska uppstickare faktiskt båda en säsongsavslutning i moll. Jag tänker på just Nederländerna som alltså tappade hemmapoäng, och även på Österrike som föll med hela 4–0 i Spanien.
Därmed har spanjorskorna lagt grunden för ett nytt mästerskapsslutspel, medan Österrike lär få göra upp med Finland om andraplatsen i gruppen.
I ett tredje toppmöte i dag vann Italien borta mot Portugal med 1–0, ett resultat som gör att portugisiskorna lär få det väldigt svårt att nå VM. Italien och Belgien ser ut att slåss om den gruppsegern.
I övrigt tog Schweiz ett steg mot VM genom att vinna hemma med 5–1 mot Albanien. Höjdpunkter här:
Tidigare nämnda Norge ledde för övrigt dagens vänskapslandskamp i Marbella mot Kanada med 2–0 i paus. Men Kanada är numera en världsnation, och sådana får man inte bjuda på en massa indianare kring eget straffområde, för då vänder de till 3–2-seger. Höjdpunkter här:
Apropå Kanada så hoppas amerikanskaElla Masar McLeod få spela VM för sin frus land. Vi får se om Fifa accepterar det, med tanke på att Masar McLeod inte har bott i Kanada speciellt mycket.
Sverige har just spelat 0–0 borta mot Frankrike. Det är väldigt bra gjort, för fransyskorna går nästan aldrig mållösa av planen i hemmamatcher.
Har jag sett rätt hade Frankrike gjort mål i 22 raka hemmamatcher. Vad jag kan hitta var det 0–0 mot Brasilien den 11 juni 2014 som var den senaste mållösa hemmamatchen för det franska landslaget.
Det skall sägas direkt att det var en dålig fotbollsmatch under den andra halvleken. Varken Sverige eller Frankrike hade ordning på passningsspelet. Dessutom förrycktes halvleken av alla byten.
Men eftersom det var försvarsspelet som skulle stå i fokus för svensk del var det ändå en insats som ger ett högt slutbetyg. För det var ju inte så att Sverige höll nollan med tur.
Tvärtom såg det hur stabilt ut som helst. Hedvig Lindahl behövde inte göra en enda riktigt kvalificerad räddning på hela matchen. Jag hade 5–2 i målchanser till Sverige, där de franska gick utanför.
Visst var det ett franskt testlag, ett väldigt blekt franskt lag. Men det svenska laget behöver inte skämmas för det. Absolut inte.
Sofia Jakobsson var kanske totalt sett bästa svenska spelare. Hon hade matchens två allra bästa målchanser, och borde nog ha gjort ett mål. I övrigt tycker jag att alla backar skötte sig defensivt. Linda Sembrant höll ihop backlinjen föredömligt. Julia Roddar och Kosovare Asllani skötte innermittfältet klockrent i den andra halvleken. Roddar visade att hon är mer konstruktiv än förstavalet Caroline Seger, och Asllani gjorde en jättebra andra halvlek.
Det börjar bli sent, så en längre analys får vänta till ett senare tillfälle. Men jag måste ändå påpeka att vi avslutade landslagssåret med ett tremannaanfall bestående av Olivia Schough, Julia Spetsmark och Amanda Edgren. Vem hade gissat det i februari?
I fyra minuter höll Sverige världsklass i Bordeaux. Så långt hade vi skapat 2,5 heta målchanser. Comebackande Sofia Jakobsson var inblandad i alla, och borde väl ha gjort något bättre av den allra första chansen, när Elin Rubensson stod för ett fint inlägg.
Matchen startade alltså med fyra sprudlande minuter. Under resten av den första halvleken var det Frankrike som var spelförande, men inget av lagen skapade mer än halvchanser under de sista 41 minuterna.
Kollar man Sveriges uppställning ser det ut som ett mellanting mellan 3–4–1–2 och 3–4–2–1 när vi kliver upp och sätter press. När vårt lag hamnar lågt i försvarsspelet ser det mer ut som ett 5–4–1.
Offensivt är det väldigt svårt från tv-bilderna att se alla utgångspositioner. Men uppställningen kanske klarnar under den andra halvleken.
Sett till spelarkritik har jag kollat in Caroline Seger lite extra. I 35.55 tyckte jag att hon gjorde en utmärkt match. Sedan slog hon en riktig indianare till Diani, ett felpass som ledde till ett av Frankrikes bästa lägen i halvleken. Och på slutet såg Seger ut att lida av den smäll hon fick i halvlekens slutskede.
Den svenska startelvan har kommit, och den är officiellt uppställd 3–4–3, vilket är väldigt intressant.
Peter Gerhardsson brukar ju dock inte bry sig speciellt mycket om siffror i sina upplägg, vilket gör att det i praktiken lika gärna kan handla om 5–4–1, 5–3–2 eller 3–5–2.
Klart är att Gerhardsson har valt att spela med tre mittbackar i Amanda Ilestedt, Linda Sembrant och Magdalena Eriksson samt med Hanna Glas och Jonna Andersson som kantspelare, vilket ju är väldigt intressant eftersom det är ”osvenskt”.
Det här blir spännande att följa.
Här är den officiella elvan: Hedvig Lindahl – Ilestedt, Sembrant, Eriksson – Glas, Kosovare Asllani, Caroline Seger, Andersson – Elin Rubensson, Stina Blackstenius, Sofia Jakobsson.
Jag är inne i en rätt hektisk tvåveckorsperiod där bloggandet får stå tillbaka något. Men i dag har jag en lugn dag, och det finns väldigt mycket att kommentera.
Först konstateras att det är måndagen då #Metoo klev rakt ut på de damallsvenska planerna, in i omklädningsrummen och till och med in i duschrummen.
Det här är inte vackert, utan väldigt, väldigt långt ifrån. Som utomstående betraktare är det omöjligt att veta hur utbredda de här problemen är, eller har varit. Men det blir intressant att följa fortsättningen på det här.
Till något helt annat som också är högintressant, nämligen kvällens landskamp i Bordeaux. 21.00 (sänds på TV12) ställs ett svenskt lag utan huvuddelen av sina offensiva spelare mot ett franskt lag som blev rejält stukat i fredags, då man föll med förnedrande 4–0 mot Tyskland i Bielefeld:
Tidigare under året hade fransyskorna bara förlorat en match (mot England i EM-kvartsfinalen), och man hade som mest släppt i ett mål.
Eftersom Frankrike är värdnation är man direktkvalificerade till VM 2019. Därmed kan nya förbundskaptenen Corinne Diacre experimentera rätt rejält med sitt lag. Mot tyskorna ställde hon upp 4–2–3–1 med följande spelare:
Meline Gerard – Griedge Mbock Bathy, Laura Georges, Wendie Renard, Amel Majri – Amandine Henry, Grace Geyoro – Nadjma Ali Nadjim, Lea Le Garrec, Eugenie Le Sommer – Marie-Laure Delie. I paus byttes Georges, Ali Nadjim och Le Garrec mot Marion Torrent, Kadidiatou Diani och Aminata Diallo.
Det är alltså ganska många nya namn i det franska laget nu. När Peter Gerhardsson presenterat sin elva i kväll 19.45 kommer den också att innehålla en helt del nytt, i varje fall jämfört med förra landskampen.
Alla de tre som spelade bakom Stina Blackstenius i den svenska 4–2–3–1-uppställningen mot Ungern i Borås missar ju nämligen matchen på grund av skador. Vi kommer alltså varken att få se Lina Hurtig, Marija Banusic eller Fridolina Rolfö i kväll.
Det blir väldigt spännande att se hur Gerhardsson löser den här nöten. En tänkbar variant är ju att sätta in en ur trion Elin Rubensson, Hanna Folkesson och Julia Roddar bredvid Caroline Seger på det defensiva mittfältet och lyft upp Kosovare Asllani på offensivt mittfält.
Jag tror ju även att formstarka Sofia Jakobsson kommer att spela, men det blir spännande att se i vilken roll. Alltså om hon tar Blackstenius plats på topp, eller om Jakobsson får börja från en kant.
Andra offensiva kantalternativ är ju Julia Spetsmark, Amanda Edgren och Olivia Schough.
I och med skadorna har alltså de offensiva rollerna trots allt blivit intressanta i den här matchen. Men egentligen är ju fokus i kväll på hur Gerhardssons lag skall lösa den defensiva biten mot ett kvalificerat motstånd.
Där kommer mycket att hänga på Caroline Seger och förstås på fyrbackslinjen. Jag tyckte att det såg lite långsamt ut senast, och då var ju ändå snabba Jessica Samuelsson med. Nu finns hon på skadelistan, plus att Nilla Fischer har fått ledigt. Sannolikt lär Gerhardsson behöva sätta in minst två snabba backar för att möta det franska djupledshotet. Spännande.
Det blir alltså även väldigt spännande att se hur Seger löser den defensiva mittfältsrollen, både vad gäller tempot och passningsspelet. Hon har fått mycket beröm av Gerhardsson för sin höga passningsprocent i de två första VM-kvalmatcherna. Och visst har hon huvudsakligen spelat tryggt och säkert både mot Kroatien och Ungern. Däremot leder sällan Segers passningsspel till några målchanser.
Jag kollade igenom matchen mot Ungern, där jag hade 15–0 i målchanser till Sverige. Av de 15 chanserna var Seger direkt inblandad i två (hon gjorde 4–0-målet och serverade ett fint inlägg till Mimmi Larsson) och indirekt i ytterligare en. Alla andra utespelare i den svenska startelvan var faktiskt inblandade i fler målchanser än Seger.
Hade jag varit förbundskapten hade min elva för kvällen sett ut så här: Hedvig Lindahl – Emma Berglund, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Roddar, Seger – Rubensson, Asllani, Jakobsson – Blackstenius.
Under helgen har det spelats en hel del VM-kvalmatcher. Bland annat har Ukraina vunnit borta mot Ungern med 1–0 i Sveriges grupp. Det var sista matchen för året i gruppen, vilket innebär att Ukraina är grupptrea med fyra poäng, två bakom grupptvåan Danmark.
Eller rent formellt är för övrigt Sverige fortfarande grupptvåa. Uefas dom mot DBU efter den danska walkovern verkar ännu inte ha vunnit laga kraft, vilket gör att både Sverige och Danmark ännu står på sex poäng i den officiella tabellen.
Apropå Danmark blev landslagets avtal med DBU äntligen klart i helgen. Till skillnad från det hemliga, svenska avtalet kan man här läsa exakt hur det danska avtalet ser ut.
Mer pengar till danska landslagsspelare alltså. Och även mer pengar till norsk damelit. I förra veckan gick nämligen Norsk Tippning in och sponsrade norsk damfotboll med ett antal miljoner. Först gick alltså Obos in och nu även Norsk Tippning. När hittar EFD liknande avtal för svenska elitklubbar?
TIllbaka till VM-kvalet, där Finland besegrade Israel med 4–0. Tre av målen gjordes av Vittsjöspelare. Linda Sällström stod för två och Emmi Alanen för ett. Se dem här:
Apropå Vittsjö meddelade de i förra veckan att före detta Frankfurttränaren Matt Ross bli ny tränare brevid Thomas Mårtensson. Australiern Ross träffade jag i samband med Rosengårds Champions Leaguematch mot Frankfurt förra våren. Då pratade vi bland annat om Australiens framfart inom damfotbollen.
Och den har verkligen inte bromsats sedan dess. För The Matildas imponerar stort för tillfället. I förra veckan spelade man två gånger mot Kina och vann med 3–0 respektive 5–1. Fyra av målen gjordes av fantastiska Sam Kerr, som kanske är världens allra bästa spelare just nu.
Here's the goal from @samkerr1 that has us 1-0 up at half time!
När jag ändå är ute i världen blir det en kort sväng även till Mexiko, där nästan 29000 åskådare såg den första ligafinalen mellan Pachuca och Chivas Guadalajara. Fattade jag rätt var det fri entré, men det är ändå förstås kul att så många var intresserade av matchen. Pachuca vann för övrigt med 2–0 och kan kanske locka tillbaka delar av storpubliken någon gång framöver:
Slutligen tillbaka till Sverige, där det fortsätter att hända saker kring de svenska mästarinnorna från Linköping.
I fredags lottades LFC mot Manchester City i Champions League. Det är förstås en väldigt svår lottning, där det i nuläget är 95–5 i engelsk favör. De där siffrorna bygger på dagens trupper, och kommer förhoppningsvis att jämnas till något den kommande tiden.
Men just nu är LFC:s trupp extremt tunn och brandskattad. Mästarna har ju sedan seriens avslutning tappat kvintetten Claudia Neto och Kristine Minde (båda Wolfsburg), Cajsa Andersson (Piteå), Jonna Andersson(Chelsea) och Irma Helin (Djurgårdens IF). Dessutom verkar det vara oro på tränarsidan, enligt Corren kan Kim Björkegren vara på väg bort. Ännu så länge har LFC bara prestenterat ett nyförvärv, och det är Hilda Carlén.
Manchester City slog alltså ut norska LSK med totalt 7–1 i åttondelen, och kommer dessutom att vara i bättre matchform när kvartsfinalerna spelas. WSL har ju bytt till höst/vår från och med den här säsongen. Linköping måste verkligen värva otroligt bra i vinter för att ha en rimlig chans mot de regerande WSL-mästarinnorna.
Jag roade mig för övrigt att kolla in startelvorna från den avgörande matchen i fjolårets damallsvenska, LFC:s 1–0-seger hemma mot Rosengård den 9 oktober i fjol. Där använde LFC och Rosengård tolv spelare vardera.
Av dem har LFC nu tappat elva och Rosengård sju. Dessutom är båda tränarna utbytta. Snacka om att våra två storklubbar håller på att bli brandskattade.
Det här är förstås ett ämne man kan skriva ganska mycket om. Bloggen Hattrick hade nyligen ett inlägg med ett slags bakgrund.
Jag skulle säga att det är väldigt enkelt att peka ut varför svenska damfotbollsklubbar tappar mark internationellt sett. Det enkla svaret är att det är herrfotbollens fel. Eller snarare herrfotbollens pengars fel.
För fem–sex år sedan stannade herrfotbollens pengar inom herrfotbollen, vilket gjorde att rena damfotbollsklubbar som bland annat Turbine Potsdam, FFC Frankfurt, Rosengård (då LdB FC Malmö), Juvisy och Linköpings FC kunde hävda sig väldigt bra. Av dåtidens topplag i Europa var det bara Lyon och Arsenal som ”dopade” sina damlag med herrfotbollspengar.
Men när herrfotbollsklubbar som Bayern München, Wolfsburg, PSG, Montpellier, Chelsea, Manchester City och Barcelona också har börjat ”dopa” sina damlag med herrfotbollspengar har det blivit väldigt svårt för de rena damfotbollsklubbarna.
Faktum är ju att Linköping är enda damfotbollsklubben som är kvar i Champions League. Övriga sju är herrfotbollsklubbar.
Det har snart gått en vecka sedan Danmarks fotbollsförbund, DBU, fick domen för att deras damlandslag lämnade walkover mot Sverige.
Danmarks dom
Jag har funderat rätt mycket över det här under de senaste dagarna. Och ju mer jag tänker på det desto mer solklart känns det att domen är vansinnigt ogenomtänkt. Att det är en dom som visar att Uefa inte tar damfotboll på allvar.
Det enda rimliga straffet hade ju varit att utesluta Danmark ur VM-kvalet.
Det är ju nämligen så att inga andra domslut kan anses vara rättvisa mot alla inblandade motståndare. Rättvisa mot de lag som vill vara med i VM-kvalet fullt ut.
Av kommentarerna som kommit efter domen vet jag att många av er tycker att jag har helt fel, att Danmark skall bedömas snällt eftersom spelarna slogs för en bra sak och eftersom de svenska spelarna gav dem sitt stöd. Så må det vara. Men det tycker jag inte borde spela någon roll. Jag tycker faktiskt att omständigheterna borde vara helt ointressanta för Uefa i deras dom, och jag tycker inte att det påverka vilka spelare som är kompisar med vilka.
Det enda intressanta är att Danmark aktivt valde att inte tävla. Då borde de inte heller tillåtas vara med i resten av tävlingen.
Att lämna walkover strider mot idrottens principer, det är högst osportsligt. Det går att straffa det lag som lämnar walkover på ett sätt så att man förlorar på walkovern, men det går inte att få till rättvisa för de andra lagen i tävlingen.
Mer om det strax.
Först tänkte jag bara påtala att VM är en tävling mellan fotbollsförbund. En VM-kvalmatch mellan Sverige och Danmark är alltså egentligen en match mellan SvFF (Svenska Fotbollförbundet) och det danska, DBU. Eftersom DBU inte kom till spel på Gamla Ullevi är det således DBU som lämnade walkover.
Det är således just DBU som Uefas dom gäller.
I sitt beslut tog Uefa ställning till om det var rimligt av DBU att lämna walkover. Sett till hur straffet blev tyckte ju tydligen Uefa att det var en rimlig walkover. Jag har inte sett eller hört några motiveringar eller domskäl, men sett till mildheten i straffet verkade ju Uefa närmast tycka synd om DBU.
Som synes på skärmdumpen ovan dömdes Danmark till 3–0-förlust, vilket är det vanliga straffet när ett lag ”ofrivilligt” brutit mot någon av fotbollens regler. De dömdes också till ett bötesstraff på 20 000 euro – just under 200 000 kronor i dagens växlingskurs, vilket ju faktiskt kan vara en mindre summa än vad det hade kostat för Danmark att åka till Göteborg och genomföra matchen.
Dessutom fick man en villkorlig dom som säger att om man lämnar en walkover till under de närmaste fyra åren blir man utkastade ur den då pågående tävlingen.
Det är verkligen ett otroligt billigt straff för ett brott mot idrottens principer.
Tillbaka till problemen med att få till rättvisa för alla lag i en tävling där något lämnat walkover.
Jag inser att det kan vara rimligt att tillåta lag att lämna en walkover på allra lägsta gärdsgårdsnivå, där lag kämpar med tunna trupper och en influensavåg kan ställa till det. Men det är inte oproblematiskt ens på den nivån.
Som jag ser det ska det inte på något sätt gå att vinna på att lämna walkover. Och det skall helst inte heller gå att förlora på att en motståndare lämnar walkover. Därmed blir det enda riktigt rättvisa på elitnivå att det lag som lämnat walkover utesluts.
För det är när man låter laget spela vidare som problemen dyker upp.
Visst är det rimligt att tro att Sverige i normala fall inte hade vunnit med så stora siffror som 3–0 mot Danmark. Men i idrottshistorien har det hänt väldigt mycket konstigare saker än exempelvis en svensk 4–0- eller 5–1-seger. Det är alltså inte omöjligt att Danmark faktiskt har vunnit på att lämna walkover, och Sverige således förlorat både sportsligt och ekonomiskt på att inte få spela matchen.
För dansk del kan fördelen förintas genom ett poängavdrag på en eller några poäng. Personligen tycker jag alltid att lag som lämnar walkover även borde drabbas av poängavdrag. Då kan man aldrig dra egen nytta av en walkover.
Däremot är det väldigt mycket svårare att skapa rättvisa för det vinnande laget. Hur skall det kunna kompenseras för att eventuellt ha gått miste om fem måls målskillnad?
Man kan ju faktiskt i slutändan förlora mot ett tredje lag för att man aldrig fick chansen att spela den där matchen. Det är just påverkan på tredje part som gör att jag tycker att uteslutning är det enda rimliga straffet.
Nu kanske någon kommer med invändningen att i det aktuella fallet är det ju ändå bara mellan Sverige och Danmark som kampen om VM-platsen i grupp D står.
Jovisst, men det måste väl ändå råda likhet inför lagen? Uefa kan väl inte döma ut olika straff beroende på om det är bra eller dåliga lag som lämnar walkover?
Och i VM-kvalet är det ju dessutom så att bara de fyra bästa grupptvåorna får chansen att spela playoff. Det kan ju vara så att Sverige blir grupptvåa, och tar en av de där playoffplatserna på grund av Danmarks walkover. Då är det tre andra, ”oskyldiga” lag som drabbas på grund av att DBU brutit mot idrottens principer.
Som jag ser det har Uefa dömt DBU utan att tänka på framtida konsekvenser.
Det känns nästan som att man har dömt DBU till mildast möjliga straff eftersom man tycker synd om DBU som har så uppstudsiga spelare.
För sanningen är ju att det danska förbundet kommer undan helt i och med den här domen. Det låga bötesbeloppet visar ju med all önskvärt tydlighet att Uefa inte tycker att DBU skall straffas för det inträffade. Om Uefa hade stöttat spelarna och velat ge förbundspamparna en knäpp på näsan borde man ju visat det genom att döma förbundet till kännbara böter. Nu är det bara de danska spelarna som straffas med en 3–0-förlust.
Om vi ändå skall snudda vid omständigheterna i det här fallet så visste både DBU och de danska spelarna om att en walkover sannolikt skulle innebära uteslutning. Ändå valde spelarna att genomföra en bojkott, och förbundet undvek att försöka ordna upp allt.
Nu kanske någon säger att: ”Men spelarna måste väl få kämpa för bättre förhållanden?”
Absolut. Men om spelarna samtidigt vill deltaga i en tävling bör de välja att strejka mot allt annat än just den tävlingen.
En faktor som sällan nämns bland de som tycker synd om de danska spelarna är ju att Danmark trots allt tillhör de 15–20 landslag som har det bäst förspänt i världen.
Tycker man att det är okej att Danmark lämnar walkover i en tävlingsmatch på grund av dåliga förutsättningar måste det även vara okej om ganska många andra landslag gör det. Vem vill se den utvecklingen?
Slutligen några ord om ett inlägg från bloggkollega Rainer Fussgänger där han skriver lite om mig. Han skriver att jag i mitt förra inlägg om domen ”hellre sett att Danmark straffats hårdare eftersom han (jag) befarar att andra lag nu kan börja bojkotta matcher och på så sätt ‘vinna’ genom att endast förlora 0–3”.
Det där stämmer inte. Jag har inte skrivit att jag tror att Danmarks walkover är början på en trend där lag av taktiska skäl kommer att lämna walkover. Jag har bara skrivit att domen öppnar för fler wo-matcher framöver. Och det gör den.
Jag hade hellre sett att framtida strejkande spelare eller fattiga förbund avskräckts från att se walkover som ett alternativ. Men tyvärr har Uefa nu gjort ett brott mot en av idrottens grundprinciper hyfsat legitimt. Det går ju att komma ju undan med en villkorlig dom.
Rainer själv tyckte för övrigt att det var en väldigt bra dom, och han irriterades över att SvFF:s landslagschef Marika Domanski Lyforskallade det för:
”Ett högst förvånande beslut”
Han tycker att Domanski Lyfors borde ha hållit tyst. Det tycker inte jag. Jag tycker tvärtom att det var utmärkt att landslagschefen markerade sin och Sveriges åsikt. Dessutom tycker jag att hon har rätt, Uefa tog ju ett högst förvånande beslut.
Inför VM-kvalkampen Sverige–Ungern i Borås nyligen uppmärksammade jag den svenska damfotbollens pionjärer från Öxabäck i en pluslåst krönika:
Den krönikan avslutade jag med en uppmaning till Svenska Fotbollförbundet om att ta upp Kerstin Larsson, Kerstin Johnson, Ebba Andersson och de andra pionjärerna från Öxabäck på Globens scen under Fotbollsgalan för en välförtjänt hyllning.
Det blev inget firande av Öxabäcks pionjärer i dag, men väl en mycket välförtjänt hyllning av en annan av damfotbollens pionjärer – Pia Sundhage. Ingen riktig fotbollsgala utan en liten sång från Sundhage…
Som jag skrivit många gånger tidigare har hennes gärning och hennes engagemang för svensk damfotboll genom åren varit, och är, ovärderlig.
Sundhage fick fris av statsminister Stefan Löfvén. Samtidigt valde förbundet, om jag förstod saken rätt, att instifta ett ”Pia-stipendium på en halv miljon kronor, som skall delas ut årligen till någon som jobbar hårt för damfotbollen.
Det var för övrigt en gala där det pratades jämställdhet vid flera tillfällen, vilket förstås var bra. Men riktigt bra är det inte förrän man slipper prata om det.
Galans inledning där konfrenciererna Anna Brolin och Frida Nordstrand först jublade över att: ”Vi är i VM”, och sedan över ”Ett nytt fräscht fyraårsavtal för damlandslaget”, visar lite var vi står.
För männen jublas det över sportsliga framgångar, för kvinnorna över framsteg på andra plan. Under galan hyllades exempelvis Östersund för att ha chansen att gå till sextondelsfinal i Europa League. Östersunds herrlag har gjort en fantastisk prestation, och är värda hyllningar. Men det är väl även de damlag som årligen når mycket längre än så i Champions League. Eller?
För övrigt undrar jag över Nordstrands formulering att landslagsavtalet är ”fräscht”. Hur vet hon det?
Så till galans alla vinnare. Här är de, med korta kommentarer:
Kosovare Asllani
Diamantbollen: Kosovare Asllani. Ett logiskt val. Hon har hållit en hög och stabil nivå under hela året, och har verkligen förtjänat den här segern. Dessutom höll Asllani ett väldigt bra tacktal – klart bäst av alla på galan.
Hedvig Lindahl
Årets målvakt: Hedvig Lindahl. Jämn kategori, där Lindahl inte är något dåligt val, men där min röst hade gått till Gudbjörg Gunnarsdottir.
Jessica Samuelsson
Årets back: Jessica Samuelsson. Var fantastisk i våras, bästa spelare i landskamp efter landskamp. Tappade lite i form under sommaren och hösten, och blev långtidsskadad nu i höst. Men det hindrar inte att jag tycker att priset gick till rätt vinnare.
Kosovare Asllani
Årets mittfältare: Kosovare Asllani. Har varit Sveriges genomgående bästa mittfältare under 2017, men min röst i det här priset hade gått till Claudia Neto. Priset delades ut innan tv-sändningen, och det verkar inte ha gått helt smärtfritt…
Tabitha Chawinga
Årets forward: Tabitha Chawinga. Den absolut tuffaste kategorien av alla, där måldrottningen ställdes mot världens och Europas bästa spelare. Här har jag inga invändningar mot vinnaren, för 26 mål för ett bottenlag är självklart en lysande prestation. Å andra sidan hade jag inte protesterat om Lieke Martens vunnit heller.
Tove Almqvist
Årets genombrott: Tove Almqvist. För mig fick Almqvist sitt genombrott i allsvenskan redan förra året, och i landslaget har hon inte fått det ännu. Men den här kategorien är ju alltid väldigt flummig, och Almqvist var ju väldigt bra i våras. Så varför inte.
Elisabet Gunnarsdottir
Tränare: Elisabet Gunnarsdottir. Det här priset har alltmer blivit lite av ett pris där man hyllas mer för en långtidsgärning än för vad som hänt under året. Med det sagt är Gunnarsdottir en otroligt välförtjänt vinnare, för mig är det hon som är Kristianstads DFF. Hon har verkligen kämpat stenhårt under många år för den här utmärkelsen.
Pernilla Larsson
Domare: Pernilla Larsson. Logiskt val att VM-domaren får priset.
Filippa Angeldahl
Damallsvenskans mest värdefulla spelare: Filippa Angeldahl. Angeldahl har varit bra i år, och hon har varit viktig för Hammarby, men det hindrar inte att jag tycker att det här är en rätt konstig utnämning.
Man kan förstås anses värdefull på många olika sätt. Ingen har varit i närheten så värdefull för sitt lag som Tabitha Chawinga var för Kvarnsveden. Men de fick ju inga framgångar. Skall vi leta spelare som lett sitt lag till framgång finns det ju ett par viktiga LFC-spelare i Claudia Neto och Kristine Minde plus bland annat Hilda Carlén i Piteå och Linda Sällström i Vittsjö. Faktum är att jag totalt sett tycker att Emma Holmgren nog var Hammarbys viktigaste spelare.
Men det är ju lite tanken med en gala, att den skall väcka känslor. Så stort grattis till alla vinnare.
I dag kom alltså domen mot Danmark efter deras walkover mot Sverige. Och det blev en på alla sätt anmärkningsvärt mild bestraffning.
Alldeles för mild enligt mitt sätt att se på det. För om man bara döms till 3–0-förlust för att utebli från en match finns det rätt många lag som skulle kunna vinna på att utebli, och det kan ju inte vara tanken. Exempelvis hade ju Ungern dragit några måls fördel av att strunta i att åka till Borås för Sveriges senaste VM-kvalmatch.
Lämnar man walkover bör straffet i alla sammanhang vara hårdare än bara förlust med 3–0. Jag tycker fortfarande att uteslutning faktiskt hade varit det mest logiska straffet, med 3–0-förlust plus poängavdrag med något eller några poäng som första alternativ.
Det här innebär ju alltså att danskorna på allvar är med i kampen om en VM-plats igen, vilket ju inte bara påverkar lagen i Sveriges grupp. Deras chans att bli en av de bästa grupptvåorna är ju nu rätt stor.
Deras chans att vinna gruppen finns också kvar. Men eftersom inbördes möte räknas före målskillnad i kvalet har dock Sverige klar inbördes fördel inför bortamötet nästa år. Danmarks stora chans är nog ändå att Sverige går på en mina i matcherna mot övriga motståndare.
I övrigt i dag har Manchester City och Slavia Prag tagit sig till kvartsfinal i Champions League. Det står alltså Slavia på Linköpings drömlott nästa vecka. Mot samtliga övriga sex lag kommer vår svenska representant att få slå ur underläge.
Det var inte bara i Sverige som det noterades glädje över ett ett nytt avtal under onsdagen. Även i Norge jublades det.
Bygg- och bostadsföretaget Obos gick nämligen in med ett sponsorsavtal på upp mot 50 miljoner kronor över fem år till Serieforeningen for kvinnefotball (SFK). Företaget blir ny huvudsponsor för toppserien.
Det är ju den typen av sponsorslösningar som svenska motsvarigheten EFD har varit på jakt efter. När får vi se en liknande affär i svensk damfotboll?
Linköping gjorde det som behövdes, man vann till slut säkert med 3–0 hemma mot Sparta Prag. Det gör att vi har ett svenskt lag i kvartsfinal även i 2017/18 års upplaga av Champions League. Kul.
Nu får vi hålla tummarna för att de drar vinnaren av Slavia Prag och Stjarnan i nästa omgång – då är chanserna till semifinal mycket goda.
Däremot tog det som väntat slut för Rosengård, som föll med 1–0 hemma mot Chelsea – totalt 4–0.
Jag har jobbat under kvällen, och därmed inte haft speciellt stort fokus på de båda matcherna. Det lilla jag såg av Rosengårds första halvlek tyckte jag såg lovande ut. Men efter matchen noterade jag ändå att matchen totalt slutade 4–19 i avslut, och 2–7 i avslut mot mål.
När det gäller LFC kunde jag strötitta på deras andra halvlek. Där kändes det som att laget var lite i gungning under den första kvarten. Då var det bara 1–0 och tjeckiskorna tilläts parkera kring hemmalagets straffområde lite väl mycket. Någon gång blev det dessutom lite halvfarligt.
Men efter det snygga 2–0-målet var det aldrig något snack, utan LFC kunde säkert spela av matchen. 2–0-målet kom efter att danska mittbacken Maja Kildemoes transporterat upp bollen en lång sträcka, och serverat norska Kristine Minde ett friläge.
En stund senare ledde ett nytt norskt-danskt samarbete till 3–0. Men då var det en fin norsk assist från Frida Maanum och danskt avslut genom Nicoline Sörensen. Noterbart i LFC var att vårens stjärna Marija Banusic fick följa hela matchen från bänken.
I övrigt i kväll noterades väntade avancemang för Lyon, Montpellier, Wolfsburg och Barcelona. Sofia Jakobsson gjorde ett av Montpelliers sex mål i dagens 6–0-seger mot Brescia.
Lyon vann med 9–0 mot BIIK-Kazygurt. Ada Stolsmo Hegerberg spelade bara 60 minuter, men hann ändå med att göra fyra mål. Därmed har norskan som tackat nej till landslagsspel nu gjort 13 mål på fyra Champions Leaguematcher – makalöst bra.
Hon är bara 22 år men har redan tagit sig upp på topp tio-listan över tidernas bästa målskyttar i Champions League. Med totalt 35 mål ligger hon på nionde plats.
Alla är glada och nöjda, men inget talar om vad avtalet innehåller. Och det är sannolikt något damlandslaget förlorar på.
Jag förstår inte varför alla vi som verkar inom svensk fotboll accepterar att löner och ersättningar hålls hemliga. Förbundet är ju svensk fotboll, och inom svensk fotboll borde det råda öppenhet kring löner och den här typen av avtal.
I kväll spelar de båda svenska lagen returmatcherna i Champions Leagues åttondelsfinaler. För Rosengård lär det vara sista matchen i den här upplagan av turneringen.
Med tanke på att de ligger under med med 3–0 från bortamötet, och med tanke på FCR:s svaga höstform är det inget som talar för en vändning i kväll.
Rosengård måste ju nämligen vinna med fyra måls marginal, vilket känns närmast omöjligt. På de 16 matcherna som Rosengård har spelat sedan EM-uppehållet har man bara vunnit två med så stora siffror som krävs i kväll – mot Asarum i svenska cupen och hemma mot Cluj. Och Chelsea är ju ett något bättre lag än både Asarum och Cluj.
För Linköping räcker det med 0–0 hemma mot Sparta Prag för avancemang. Men LFC bör självklart gå för seger med ett par måls marginal i kväll. Normalt skall det inte vara några problem.
Men även LFC har ju haft en mycket svag höstform. Lagets fem senaste resultat är 1–0, 0–0, 0–6, 1–1, 1–0. Man har alltså bara gjort tre mål på sina fem senaste matcher, något som är lätt oroväckande.
Utöver matcherna med svensklag spelas ytterligare fyra matcher i kväll och de sista två i morgon. Av kvällens övriga matcher är tre redan avgjorda. Det är bara Montpellier–Brescia som kan sägas leva. Där behöver Brescia vinna med två måls marginal på bortaplan, vilket känns väldigt svårt.
I morgon spelas den sista matchen som lever, Slavia Prag–Stjarnan. Även där har bortalaget ett tufft utgångsläge i och med en 2–1-förlust på hemmaplan. Men Stjarnan tog ju sig vidare via 4–0 borta mot Rossiyanka. Repris nu?
Som vanligt visas ingen av matcherna på svensk tv. LFC–Sparta går att se på corren.se. Rosengårds match skall visas på Chelsea TV på Youtube. Det innebär att den skall gå att hitta på den här länken just innan avspark.
* Så till landslagets avtalsförhandlingar. I dag avslöjar Aftonbladet hur damlandslagets nuvarande avtal ser ut. Kortfattat får spelarna 2000 kronor per samling, plus traktamente på 180 kronor per dag. Dessutom finns det ett antal bonusar.
Det är förstås ingen ersättning man blir rik på. Men landslagsspel skall inte göra spelarna rika. Och om det hade sett likadant ut för herrarna hade jag till och med tyckt att det här var okej i och med att spelarna samtidigt har lön från sina klubbar.
Men eftersom herrarna har mycket högre grundersättningar är det här inte okej. Förbundsledning bör omgående se till att skaffa ett rättvist upplägg, med avtal som ser likadana ut. Som jag skrev här så lutar jag över åt att man borde ha ett upplägg där både herrar och damer har en gemensam, låg grundersättning per samling, en ersättning de sedan kan höja genom att få procent på de intäkter som förbundet får till följd av aktuellt landslag.
Göteborgs sportchef Lasse Svensson kommenterade mitt länkade inlägg så här:
”Tycker att elitklubbarna glömts bort i debatten. De kanske inte behöver betala ut löner under landslagssamlingarna.”
Det är korrekt att elitklubbarna inte har nämnts så ofta i den här debatten som de kanske borde. En orsak är förstås att om man blandar in dem blir det ännu svårare att hitta ett hållbart, jämställt upplägg.
För om förbunden skall betala damlandslagsspelarnas löner under landslagssamlingarna är det ju ur jämställdhetssynvinkel rimligt att de även betalar herrlandslagsspelarnas löner under deras landslagssamlingar. Och då skulle vi sannolikt se döden för landslagsfotbollen på herrsidan.
Däremot borde ju elitklubbarna på damsidan få ersättningar när de släpper spelare till landslagssamlingar, precis som det funkar på herrsidan. Fast det är ju ingen fråga som ligger på Svenska Fotbollförbundets bord och har koppling till den nuvarande avtalsförhandlingen, utan det är något som måste beslutas internationellt.
* Apropå den bristande jämlikheten inom fotbollen läste jag en text från EFD:s generalsekreterare Linda Wijkström, där jag fastnade för meningarna:
”Att det är mest män som ser och konsumerar och investerar i damfotboll. Att det är mest kvinnor som lyfter rasande skillnaderna mellan kvinnlig och manlig idrott.”
* Allra sist lite silly season. IFK Kalmar står utan målvakter, det sedan 25-åriga Lovisa Johansson bestämt sig för att sluta och andremålvakten Jonna Andersson lämnar. Målvaktssidan är förstås otroligt viktig för en nykomling, som sannolikt kommer att få kämpa för kontraktet. Det känns därmed avgörande för Kalmar att man hittar en stabil sistautpost.
Herrlandslaget under Janne Andersson har verkligen gjort bra resultat. Däremot verkar det nya landslaget lättstört. Väldigt mycket mer lättstört än exempelvis Erik Hamrén:s gäng.
I varje fall om man skall tro förbundsledningen. Det var Johanna Frändén som på Twitter påminde om hur det var när den största stjärnan i Hamréns landslag meddelade sitt avslut. Det gjorde han dagen innan den avgörande EM-matchen mot Belgien i fjol.
Jfr Buffons vägran att prata om sin framtid inför gårdagens match med Zlatans ”det här blir det sista jag gör i landslaget” mitt under EM -16. Det störde inte? Flyttade inte fokus en aning? Skrattretande.
Men det beskedet verkade inte ha stört någon av spelarna. Inte ett dugg.
För är det någon som minns att Lasse Richt rasade mot att ett sådant energikrävande utspel kom dagen innan en otroligt viktig match? Någon som hörde Håkan Sjöstrand berätta efter förlusten mot Belgien om hur den store stjärnan störde och kanske förstörde för alla andra i laget?
Den store stjärnan, som dessutom trampat på damlandslaget flera gånger utan att någon förbundspamp agerat, stod alltså för ett välplanerat utspel.
Damlandslaget har däremot inte gjort något utspel. Uppgiften om att landslaget hade hotat bojkotta Fotbollsgalan hade läckt från förhandlingarna, och nått Olof Lundh. Caroline Seger bekräftade bara de läckta uppgifterna när hon konfronterades med dem.
Det rimliga här är ju att Richt och Sjöstrand gör varsin pudel över sina löjeväckande uttalanden, som för övrigt dessutom motsägs av förbundskapten Andersson:
Janne Andersson om damlandslagets bojkott: ”Olyckligt att det kom. Det blev lite brus i bubblan, men det störde inte…
Låt oss fundera lite kring landslagets hot om att bojkotta Fotbollsgalan. Egentligen tycker jag inte om att ta till stridsåtgärder eller hot, det skapar bara förlorare. Man bör alltid sträva efter att lösa saker genom samtal.
Den spontana känslan när bojkotthotet kom var att det kändes onödigt. Men eftersom vi inte får någon inblick i diskussionerna är det omöjligt att bedöma huruvida förhandlingen verkligen befinner sig i en sådan situation att det är relevant att ta till stridsåtgärder utifrån den.
Börjar man med det ekonomiska känns det ju rimligt att man hittar ett nytt upplägg. I varje fall om det stämmer att damerna bara får traktamenten, medan herrarna har ersättningar efter resultat, plus bonusar på publiksiffror. Det är ju högst rimligt att båda landslagen har avtal som ser likadana ut.
Efter mycket funderande i den här frågan har jag kommit fram till att det känns bäst att både herrar och damer har en låg grundersättning per samling, en ersättning de sedan kan höja genom att få procent på de intäkter som förbundet får till följd av aktuellt landslag. Det är rättvist såtillvida att det innebär att båda landslagen premieras om de når sportsliga framgångar och höga publiksiffror.
Men jag tycker varken att herrar eller damer skall kunna dra in storkovan på landslagsspel. Jag vet att generalsekreterare Håkan Sjöstrand har fått kritik för sitt uttalande i Fotbollskanalen i söndags, där han konstaterade att man kan avstå landslaget:
”I grunden är min övertygelse att om man representerar Sverige, oavsett om man är tjej eller kille, gör man det inte för de stora pengarna. I så fall för att det kan vara vägen till de stora pengarna och ligorna. Vi måste se till vår ekonomi, vad kan vi tillåta? Vi kan bara utgå ifrån våra förutsättningar. Vill man inte representera Sverige utifrån det här, då är man fri att avstå. Man behöver inte spela för landslaget om man inte vill.”
Men är det här så konstigt? Jag tycker inte alls som LFC-basenChrister Mård att själva uttalandet är snudd på skadalöst. Däremot bygger ju allt på att damer och herrar får likadana avtal. Det är inte rimligt att avtalen ser helt olika ut.
Sedan finns det ju en annan fråga i det här där det lär bli mycket svårare att nå fram. I den här artikeln i Fotbollskanalen i söndags sa Caroline Seger:
”Vi vill bli respekterade för det arbete vi gör. Vi har inte lyckats med det.”
Tyvärr lär det dröja länge innan damlandslaget eller damfotbollen i stort blir respekterad. För bristen i respekt finns i alla led inom svensk fotboll, inte minst i högsta förbundstoppen.
Det är ju inte vad man säger som räknas, utan vad man gör. Fina ord spelar ingen roll om man inte efterföljer dem.
Här räcker det ju med att se hur galet förbundsfolket har tänkt kring just Fotbollsgalan de senaste åren. Eller snarare hur man inte har tänkt. Det har ju funnits anledning att rasa kring jämställdhetsfrågor var och varannan gala.
Jag tror inte att förbundsledningen medvetet trampar på damfotbollen för att vara elaka. Jag tror att de gör det eftersom de inte ens tänker damfotboll i sin vardag, de tänker herrfotboll.
Förbundsbasen Karl-Erik Nilsson är ett bra exempel här. Han har ju blivit påtvingad damfotbollen, den är inget han ägnat sig åt av egenintresse. Det märkte man tydligt under hans ordförandedebut inom damfotbollen, en debut som ju tyvärr var direkt pinsam.
Han har utåt försökt verka både insatt och intresserad. Och hösten 2014 skulle han ju göra en jorden runt-resa och kolla in de länder i världen som jobbar bättre för damfotbollen än Sverige. Han skrev i ett blogginlägg att:
”Jag uppmanar alla inom damfotbollen att för mig tala om vilka länder i världen som är bättre för tjejer att spela fotboll i. Jag kommer personligen att resa dit för att lära och vi kommer att slita vidare, för vi vill vara i absolut världsklass i detta avseende!”
Jag vet inte om det här inlägget fortfarande gäller, för i så fall finns det ett antal resor att göra.
På hans blogg på förbundets hemsida märks att vår förbundsbas inte bryr sig om damlandslaget mer än han måste. I bloggen, som tyvärr oftast är dödstråkig och sällan speciellt läsvärd, kan man då och då i inlägg om herrfotboll även få läsa några inkastade meningar om damfotboll.
Medan han i höst har tagit sig tid att skriva om herrarnas viktiga matcher hittar jag inte ett ord om vad han tyckte om sommarens EM-slutspel. Det finns inte heller någon sammanfattning av Pia Sundhage:s tid som förbundskapten. Det enda Nilsson skrivit om damfotboll i höst är det här:
”Nu laddar vi för tjejernas två kommande kvalmatcher. Vi fick en fin start för Peter Gerhardsson och hans tjejer nere i Kroatien i september. Nu väntar Danmark fredagen den 20 oktober på Gamla Ullevi och sedan Ungern den 24 oktober på Borås Arena. Vi hejar fram tjejerna och håller tummarna för sex poäng ytterligare. Svårt och tufft, men inte omöjligt!”
Och det kunde ju lika gärna kvitta… Överhuvud taget skriver Nilsson i princip alltid mer engagerat om herrfotboll än om damfotboll. Det kan man bland annat se i hans inlägg från förbundets årsmöte i våras. Det skall dock sägas att just det inlägget faktiskt inleddes med damfotboll, och ett bekant OS-silver:
”Vi börjar med OS: damlandslaget bärgade sin första OS-medalj någonsin efter en sällsynt dramatisk turnering i Brasilien. Straffdrama mot såväl USA som Brasilien ledde till final mot Tyskland. Finalen blev turneringens bästa match och vanns av Tyskland. Men Sverige VANN verkligen ett OS-silver!”
En bit ner kom följande rader om U21-landslaget, som hade klarat ett kval:
”Vårt U21-landslag klarade på ett bragdliknande sätt att kvala in till EM i Polen 2017 genom att obesegrade vinna en kvalgrupp bestående av bland annat Spanien och Kroatien. Respekten för våra landslag, äldre som yngre, och vårt sätt att förädla talanger är mycket stor i Europa och ett bevis på att bredd och elit, klubbfotbollen fungerar bra och lirar gott ihop med våra landslag. Den svenska modellen fungerar fint! Tack alla företrädare för svensk fotboll som gör detta möjligt.”
Ni ser väl skillnaden i uttryckssätt? Den är tyvärr talande. Men allt är inte nattsvart, någonstans verkar Karl-Erik Nilsson i varje fall anstränga sig lite. Det här gick att läsa i ett inlägg från slutet av september i fjol:
”Damlandslaget blev helt klara för EM efter folkfesten på Gamla Ullevi där Slovakien besegrades med 2–1. Jag sitter nu i Danmark och väntar på att resa till matcharenan för officiell lunch inför matchen. Då träffar jag min danske kollega, Jesper Möller. Jag har varit på plats och sett damlandslagets samtliga EM-kval, utom Moldavien borta och den enda gången jag har träffat en kollega var när vi mötte Danmark hemma i Göteborg. Då var Jesper också på plats. Det finns en stor förbättringspotential hos mina kollegor när det gäller synen på damfotboll! Danmark tar för övrigt idag initiativ till en satsning på att rekrytera fler tjejer till fotbollen och jag ska vara inledningstalare på den kick-off som sker inför dagens match. Intressant att se deras satsning och den ger oss förstås också inspiration.”
Han har självklart rätt i att det finns stor förändringspotential hos konkurrenterna. Men han kanske skulle börja se om sitt eget hus?
Karl-Erik Nilsson är ju inte ensam på förbundet. Jag har känt att generalsekreterare Sjöstrand har haft ett större intresse och engagemang för damfotbollen än hans företrädare, alltså att det hänt saker i positiv riktning under Sjöstrand. Men i sitt senaste uttalande om att spelarna i herrlandslaget blev störda av damförhandlingen gjorde väl ändå Sjöstrand ett fett självmål?
Man ursäktar allt från Zlatans cykelskämt till att SvFF ger en bil till Anders Svensson, men om damlandslagets bojkottplaner läcker ut då djävlar.
Sjöstrand kanske skall fundera över varför han och hans medhjälpare dels inte har gjort klart damernas förhandling tidigare. Han kanske även skall fundera över valet att lägga förhandlingar under just den här veckan. Damerna hade nog kunnat tänka sig att diskutera både förra och förrförra veckan. Eller varför inte redan i våras?
Och med tanke på den bristfälliga respekten från förbundsledningen kan jag faktiskt, trots min tveksamhet till stridsåtgärder, tycka att det är rimligt att hota om bojkott av Fotbollsgalan. Det är ju faktiskt ett för spelarna smärtfritt sätt att väcka herrarna på förbundet.
Som avslutning tänkte jag här lägga upp en länk till en artikel som inte handlar om damfotboll, men om förhållanden för landslagsidrottare i Finland. Artikeln rekommenderas, den är både tänk- och läsvärd.
En blogg om internationell damfotboll 