Genomgång av en månad av damfotbollsnyheter

Inlägget uppdaterat kring VM 2023, FHM:s besked och kring Jitex allstarlag

Det har gått nästan en hel månad sedan mitt förra inlägg. Det är den längsta paus jag tagit i bloggandet sedan startåret 2011. I stället för att blogga har jag de senaste veckorna försökt att hålla avstånd – både till andra människor och till pollen.

Orsaken till det långa uppehållet stavas förstås i första hand corona. Men i viss mån kan man även lägga till motivationsbrist och slöhet. Det har ju nämligen funnits en och annan nyhet värd att kommentera under den här månaden.

Jag noterar till min glädje att ni är många som har klickat in på bloggen under min frånvaro. Bloggen har bara haft under 400 sidvisningar fyra dagar sedan förra inlägget, och snittet under maj månad är 480. Som jämförelse kan nämnas att snittet under augusti 2015 låg på 406 sidvisningar per dag. Då pratar vi om en månad där damallsvenskan rullade, och där intresset för damfotboll borde ha varit stort eftersom det precis hade varit ett VM.

Ni har alltså varit trogna även under den period där såväl bloggen som spelet i både den internationella och nationella damfotbollen stått stilla.

Även om det inte blivit några inlägg har jag inte släppt damfotbollen under coronaperioden. I brist på levande idrott har jag lagt mycket tid i BT:s arkiv. Där har jag bland annat gjort en rejäl djupdykning i en av svensk damfotbolls tidiga storklubbar, Kronängs IF.

Boråsklubben var sannolikt allra bäst i Sverige 1970, och den var sannolikt näst bäst bakom arvfienden Öxabäck året för det första svenska mästerskapet – 1973. Det har även blivit ett längre reportage om Öxabäcks SM-guld 1983 och ett om nämnda Kronängs IF:s seger 1986 i egna turneringen Kronäng cup – inofficiellt SM i inomhusfotboll under cirka 20 år. De här tre länkade texterna är pluslåsta, men bör gå att läsa för alla som har prenumeration på någon av Gota Medias tidningar.

Och ni alla andra får nöja er med att njuta av de här härliga bilderna från den inofficiella SM-finalen 1970, Kronäng–Öxabäck 4–1:

Personligen kan jag titta på bilden av Kronängs målvakt precis hur länge som helst. Knäskydden, handskarna – miljön. Hedvigsborgs IP i en grusgrop i Borås hade inte klarat många av de krav som ställs på dagens elitarenor…

Utöver all tid i arkivet har jag förstås följt alla större damfotbollshändelser under den senaste månaden. Jag har uppdaterat silly season-sidan ett par gånger, och nu har det äntligen blivit dags för en rejäl genomgång av fyra veckors damfotbollsnytt.

Den senaste stora svenska nyheten är att Peter Gerhardsson har fått förlängt som svensk förbundskapten över VM 2023. Det var ett år längre än det spekulerats om. Men jag tycker absolut att det är en god nyhet för svensk damfotboll, för Gerhardsson har gjort ett kanonjobb med vårt landslag.

Apropå VM 2023 skall vi om en månad (den 25 juni) få veta var det mästerskapet spelas. Min gissning är att det hamnar i Australien/Nya Zeeland. Övriga kandidater är Brasilien, Colombia och Japan. Vad tror ni?

Den största internationella nyheten under den här perioden har ju annars varit att USA:s landslag åkte på ett bakslag i sin rättsliga kamp mot USA:s fotbollsförbund. De amerikanska landslagsspelarna har ju tagit sina krav på lika lön till rättsväsendet.

Nu fick de nej från en domare, men det innebär inte att fallet är över. Spelarna har överklagat och fått tid för domstolsförhandling den 15 september.

Noterbart här är att spelarna i damlandslaget har fått stöd från herrlandslagets spelare. Enligt den här artikeln och tweeten nedan skall herrspelarna ha försökt få till lika lön för båda landslagen, men försöken har inte fått förbundets stöd.

En annan spännande svensk nyhet är att Expressen tillsammans med några lokala mediekoncerner har köpt sändningsrätten till elitettan – förstås en välkommen nyhet för vår näst högsta serie.

Huruvida det innebär några pengar till klubbarna är oklart. Men i längden är det förstås viktigt för klubbarna att matcherna sänds på någon plattform.

Apropå elitettan så har Sandvikens IF gjort klart med sitt sista nyförvärv. Det handlar om Bupe Okeowo, som spelade för Sunnanå i fjol och som var en av de spelare som värvades till Kungsbacka DFF innan den klubben lades ner.

Även Bollstanäs har nya spelare. Trion Louise Lillbäck, Emma Lillbäck samt Isabelle Navren är hemma från college under obestämd tid.

När vi ändå är inne på elitettan finns här en intervju med fjolårets skytteligavinnare, Moröns Hayley Dowd:

Även i damallsvenskan har det skett lite på silly season-fronten. Piteå kantspelare eller ytterback, Selina Henriksson, har olyckligtvis dragit av korsbandet och har därmed spelat klart för i år. Hon ersätts av Sofia Wännerdahl, som spelade i allsvenskan för LB07 i fjol.

En annan nyhet i damallsvenskan är Jonas Eidevall:s skägg. Det går att avnjuta på en av bilderna i det här Instagraminlägget:

Skägg, tv-sändningar och övergångar i all ära – den stora frågan är ju förstås när vi får se lagen i damallsvenskan och elitettan spela matcher igen.

Under den här senaste månaden har det varit ett gäng turer kring elitfotbollen. Sammanfattningsvis kan man säga att jag upplever att förbundet och herrfotbollens representanter har agerat på ett sätt som sänkt mitt förtroende för dem. Däremot tycker jag fortsatt att damfotbollens representanter har skött sig på ett balanserat och bra sätt.

Ett exempel på hur förbundet gjort bort sig är ju när de inte bjöd in damfotbollen (EFD) till ett möte där just SvFF och RF (Riksidrottsförbundet) träffade FHM (Folkhälsomyndigheten). Däremot fick herrfotbollen vara med i form av Sef. Det där är ju tyvärr en tydlig indikation på hur SvFF ser på damfotboll.

Apropå det skrev Olof Lundh en krönika om att fotbollens höjdare helt verkar sakna spelförståelse. Han syftar på att förbundsledningen verkar ha trott att FHM skulle stå med öppna armar och säga: ”kör i gång era serier nu.”

Lundh tar även upp frågan om varför damfotbollen inte fick plats på mötet. I det skedet mötet hölls var damallsvenskan den serie som hade planerat den tidigaste seriestarten. Lundh ställde då frågan till generalsekreterare Tomas Hoszek varför EFD inte fick vara med. Svaret kom på följande sms:

”Hej Olof. Nej, det var Håkan S, Svante från Sef och RF. Jag har dock blivit briefad av Håkan. Protokollet som presenterades var framtaget av Sef främst. Vi stod bakom. Antar att det kom så plötsligt på med möte på kort varsel att EFD inte blev tillfrågat … /Tomas”

Håkan S är Håkan Sjöstrand, förbundets generalsekreterare. Och Svante är Svante Samuelsson.

I förra veckan var det ett nytt möte mellan SvFF och FHM. Efter det mötet tyckte jag att både SvFF:s generalsekreterare Håkan Sjöstrand och Sefs ordförande Lars-Christer Olsson visade bristfälligt omdöme. Båda signalerade att de tog fotbollen på lite för stort allvar, och båda var upprörda över att FHM inte kunde ge dem ett datum när de skulle kunna dra igång sina serier.

Redan innan det första mötet mellan fotbollen och FHM sa förbundsbas Karl-Erik Nilsson så här apropå att tysk herrfotboll fått klartecken i början av maj:

”Det är klart att det är en stark signal när flera andra länder, som i många stycken har haft hårdare restriktioner än vi, är beredda att starta sin fotboll och starta sin fotboll betydligt tidigare än vi planerar att göra.”

Ordförande Nilsson och de andra tycks inte ha märkt att FHM gått sin egen väg, och inte låtit sig påverkas så mycket av vilka restriktioner som gjorts i andra länder.

Och personligen var jag väldigt förvånad över att fotbollens representanter förväntade sig få ett klart svar i ett skede där dagligen cirka 70 personer dog på grund av corona – för så såg det ut förra torsdagen.

I det skedet ville FHM hålla på sina svar i tre veckor, något som kändes högst rimligt. Det senaste beskedet är dock att fotbollen skall kunna få ett svar nu på fredag. Det blir spännande att se hur det svaret lyder. Till skillnad från många av svensk fotbolls ledande representanter tycker jag inte att man kan kräva att fotbollen kommer igång inom den närmaste tiden.

FHM vill hålla ihop all seniorfotboll. Och som jag ser det är det herrfotbollen som är problemet. För tyvärr har ju några herrfotbollsmatcher varit ganska rejäla smittspridare, en har kallats en biologisk bomb och anses vara ett skäl till många dödsfall i Italien. En annan herrfotbollsmatch kopplas till drygt 40 dödsfall i England.

Vi får alltså se vart det tar vägen.

En damfotbollsserie som troligen dras i gång i början av juli är norska toppserien. Det är glada nyheter för bland annat LSK:s svenska yttermittfältare Mimmi Löfwenius som från och med nu kan få utlopp för sin överskottsenergi på planen i stället för…

I England ser det ut som att herrarnas Premier League snart dras igång. Damernas WSL verkar däremot vara färdigspelad.

Med tanke på att lagen inte har kunnat träna riktigt på flera månader tycker jag att det känns vettigt att ställa in säsongen. Spelarna har ju fått träna en och en, vilket har skapat en del kreativa lösningar. Charltons walesiska landslagsspelare Charlie Estcourt hittade alternativa sätt att dribbla sig igenom en konbana.

Just Charlton ligger sist i andraligan, och riskerar nedflyttning. Det som är oklart kring den engelska damfotbollen är hur man skall göra med upp- och nedflyttning från de högsta serierna. Det är ingen lätt fråga.

I Frankrike, Nederländerna, Spanien och Cypern har man avslutat sina ligor. I Spanien valde man att inte flytta ner något lag, utan bara lyfta upp lag underifrån. Därmed blir det hela 18 lag i spanska ligan till hösten. De två nya lagen är Santa Teresa och Eibar.

I Cypern tog Apollon hem mästerskapet. Det innebär att vi kan skicka ett grattis till Matilda Abramo som vunnit ligaguld.

I Tyskland får vi däremot vänta lite innan vi gratulerar de tre svenskorna i Wolfsburg. Man har nämligen givit klartecken till att spela klart Frauen-Bundesliga.

Fredagen den 29 maj drar det igång med Wolfsburg–Köln och Frankfurt–SC Sand. Det återstår sex omgångar, och hittills har man schemalagt fyra, samt kvartsfinalerna i tyska cupen.

Tillbaka till England. Där har man redan tagit ut säsongens allstarelvor. Magdalena Eriksson tycks vara självklar i alla sådana.

I The Athletics elva fick Chelseakaptenen sällskap av två norska klubbkompisar (Maren Mjelde och Guro Reiten), en engelsk i Beth England samt en walesisk i Sophie Ingle. Den senare är en spännande spelare, hon tycks vara högaktuell för det brittiska lag som skall spela nästa OS – om det nu blir något OS i Tokyo.

Medan det var storslam för Chelsea i The Athletics elva så gav BBC bara plats för Eriksson, Mille Bright och England i deras allstarlag. BBC gav istället plats åt sex Arsenalspelare.

När vi ändå är inne på allstarlag så har Jitex tagit ut ett allstarlag. Först trodde jag att det var ett tidernas allstarlag, och då reagerade jag på att det var så många spelare spelare från senare år finns med i laget. Den enda från efter millenieskiftet som gör skäl för en plats i ett sådant lag är ju Fridolina Rolfö.

Nu visade det sig att det var ett allstarlag över spelare som gått in och stöttat Jitex ekonomiskt i coronatider, vilket gör läget annorlunda.

 

Men säg att man skulle tagit ut ett tidernas allstarlag i Jitex. Det är inte helt enkelt. Tittar man på listan över svenska landslagsspelare genom tiderna har 23 stycken representerat Jitex, varav 13 av dem har gjort 20 landskamper eller fler.

Så minimikravet för att kunna komma med i tidernas allstarlag i Mölndalsklubben bör vara att man spelat i A-landslaget många gånger. Utöver de veteraner som är med i laget ovan är Anna Svenjeby och Ingrid Johansson ju två som borde givas plats.

Europamästarinna Svenjeby debuterade i landslaget som 17-åring 1979 och spelade sedan alla 58 landskamper fram tills hon varvade ner efter säsongen 1987. Hon var dessutom den första spelare att få det pris som numera heter diamantbollen. Och VM-bronsmedaljör Johansson har bland annat gjort ett av tidernas snyggaste VM-mål:

En av de som kom med i Jitex allstarlag var Linn Andersson. Hon skall i år spela i division IV för Örgryte IS:

Linn Andersson förstärker damlaget

Medan stora delar av fotbollsvärlden ägnar sig åt individuell träning är Kinas landslag igång och nöter lagspel. På deras nuvarande läger ingår 25 spelare.

Innan det är dags för en genomgång av aktuella, internationella övergångar skickar jag ett grattis till Alex Morgan, som blev mamma till en dotter för drygt två veckor sedan. Morgan är ju för övrigt en av de spelare som vunnit på coronapandemin. Utan corona skulle hon knappast kunnat spela OS i sommar. Nu hinner hon gott och väl bli spelklar till Tokyo-OS – om det nu blir av.

Diverse övergångar

Klart vem som blir Hedvig Lindahl:s ersättare i Wolfsburg. Det blir PSG:s polska målvakt Katarzyna Kiedrzynek. Polskan är alldeles för bra för att vara reservmålvakt. Men kanske att hon blir det nu också. För Almuth Schult borde ju kunna vara tillbaka på planen i vinter efter hennes gravidietet.

Både 2015/16 och 2016/17 hetta skyttedrottningen i Frauen-Bundesliga Mandy Islacker. Då spelade hon för Frankfurt. Sedan sommaren 2017 har den olympiska mästarinnan från 2016 spelat för Bayern München. Trots att 31-åringen fortsatt att vara väldigt effektiv sett till speltid har hon inte riktigt tagit en plats i Bayerns startelva. Därför fortsätter hon nu karriären i FC Köln.

Noterbart kring Islacker är att hon bara fått spela sju hela ligamatcher på snart tre säsonger för Bayern. Totalt har hon noterats för 21 mål på 44 ligamatcher i klubben.

Den forna storklubben Turbine Potsdam har inte längre råd att värva världsstjärnor. De satsar istället på att utveckla spelare på väg uppåt. Senaste värvningen är tyska U20-landslagsanfallaren Selina Cerci från Werder Bremen. 19-åringen har gjort 13 mål på 14 matcher i andraligan den pågående säsongen.

I Tyskland har även Bayer Leverkusen gjort en värvning. De plockar försvararen Nina Brüggeman från ligakonkurrenten SGS Essen.

Den tidigare Rosengårdsspelaren Iina Salmi har en ny klubb. Den finländska anfallren fortsätter karriären i Spanien och Valencia. Hon har senast spelat för holländska Ajax. Med sig från Ajax till Valencia får hon anfallskollegan Ellen Jansen, som spelat cirka 20 landskamper för Nederländerna.

Valencia slutade näst sist i spanska ligan. Men eftersom inga lag flyttas ner från spanska ligan får man ny chans i högsta serien till hösten.

En intressant värvning är att japanska teknikern Yuka Momiki går till amerikanska OL Reign, alltså det lag som tidigare hette Seattle Reign. Numera är det ju ganska ovanligt med japanska spelare i USA eller Europa. Efter VM 2011 var det däremot väldigt populärt. Då ville det japanska förbundet att spelarna skulle ut och lära sig andra spelstilar.

Det arbetssättet tycks man inte ha med den nya japanska generationen. Ännu så länge har ju inte upplägget med nästan uteslutande hemmabaserade spelare givit någon större utdelning. Men det är kanske på gång?

Norska mästarlaget LSK Kvinner har värvat landslagsmeriterade australiskan Karly Roestbakken. Den 19-åriga mittbacken spelade senast för Canberra United i Australiens W-league.

En intressant övergång rapporteras från Spanien. Världens bästa målvakt 2019, nederländska Sari van Veenendaal uppges vända hem till PSV Eindhoven. Därmed tycks Atletico Madrid tappa båda sina målvakter. van Veenendaal har delat på jobbet med Lola Gallardo den nyss avblåsta säsongen. Och som jag skrev i förra inlägget ryktas Gallardo till Lyon.

I Lyon skulle spanjorskan ersätta den mångåriga franska förstamålvakten Sarah Bouhaddi, som enligt en intervju i L’Equipe fortsätter karriären i England eller USA.

En annan spelare som inte kommer att spela i Lyon till hösten är franska landslagsanfallaren Kadidiatou Diani, som tackade nej till den europeiska mästarklubben och i stället fick ett guldkantat treårskontrakt med PSG. Diani skall enligt uppgift nu vara världens näst bäst betalda spelare efter Ada Hegerberg.

Apropå kontraktsförlängningar i PSG så har fantastiska Formiga skrivit på för ytterligare ett år. Den brasilianska mittfältsstjärnan fyllde 42 i början av mars. Och 42 är ju ingen ålder för en mittfältare…

Slutligen tackar den tidigare Bayer Leverkusen- och Birminghamanfallaren Isabelle Linden för sig efter den här säsongen. Hon lägger av redan som 29-åring…

Linden har spelat elva minuter i det tyska A-landslaget. Hon fick nämligen göra ett kort inhopp i en träningsmatch mot USA 2013. Hon har spelat för FC Köln i vinter och kommer alltså att ersättas av Mandy Islacker i klubben.

Lite tankar om krisen i elitettan

Inlägget uppdaterat: Sandvikens IF har beslutat sig för att tacka ja till spel i elitettan.

Nu har vi på kort tid sett tre lag dra sig ur den näst högsta divisionen i svensk damfotboll – elitettan.

På ett sätt har urdragningarna varit ganska olika. Assi saknade lokal koppling och hade svårt att locka spelare till Kalix. LB07 föll efter att ha misslyckats med att få till ett samgående med Malmö FF, och i Kungsbacka blev det spelarflykt efter flera års ekonomisk misskötsel.

Gemensamt för alla tre urdragningar är kopplingen till ekonomi. Elitettan är en vansinnigt dyr serie – i fjol var det den dyraste i svensk fotboll. Ingen annan serie hade så långa resor under 2019.

Nu kan man ju i och för sig ha invändningen att både Kungsbacka och LB07 spelade i damallsvenskan i fjol. Så är det, men när man åker ur högsta serien är det nästan ofrånkomligt att sponsorsintäkterna kommer att minska. Intresset kring laget blir ju mindre i elitettan – serien som Gud glömde. När elitettan dessutom är en dyrare serie än damallsvenskan är det självklart att det kan uppstå problem.

Och att tre klubbar väljer att dra sig ur näst högsta serien samma år är en gigantisk varningssignal. En signal som borde framkalla rejäla reaktioner på fotbollförbundets kansli i Solna. Men ännu så länge är det väldigt tyst därifrån.

Jag kräver inte att Karl-Erik Nilsson skall ha en färdig lösning att presentera. Men en ledare som bryr sig om de högsta inhemska serierna hade i alla fall klivit fram och sagt något om hen ser på situationen. Och det hade hen gjort redan när LB07 drog sig ur för två veckor sedan. Men vi väntar ännu på att ordförande Nilsson skall uttala sig om krisen i elitettan.

Däremot noterar jag att förbundets hemsida, svenskfotboll.se, har vaknat till. När Assi drog sig ur nämndes det inte på hemsidan. När LB07 ersattes av Sunnanå vaknade man – det ganska direkt efter att jag här i bloggen hade efterfrågat en artikel. Den här gången kom det en artikel direkt. Det är ju trots allt en positiv utveckling.

Och det skall sägas att förbundets generalsekreterare Håkan Sjöstrand har uttalat sig om elitettan. Han gjorde det till SVT härom veckan. Beskedet var att förbundet inte kan göra så mycket för lagen i serien. Han sa:

”Det finns en utmaning i att bedriva verksamhet på elitnivå där föreningarna måste hantera sina förutsättningar, möjligheter men också sina begränsningar. Det är viktigt i det här sammanhanget.”

Sjöstrand sa också att förbundet de senaste åren har satsat sex miljoner kronor över tre år i ett projekt som kallas ”Världsklass” och 1,5 miljoner kronor i ett projekt som heter ”Semiprofessionell fotboll”. Det här är dock pengar som är riktade mot fler klubbar än bara de i elitettan.

Totalt sett känns det ganska klart att Sjöstrand anser att det i första hand är EFD:s bord att hantera den typ av ekonomiska problem som är kopplade till den dyra elitettan.

EFD har också varit lite mer synligt än förbundet i debatten den senaste tiden. Men bara lite. I samband med att LB07 drog sig ur såg jag bland annat på Fotbollskanalen att EFD:s generalsekreterare Tomas Hoszek sagt i Sydsvenskan att damfotbollens läge är bättre än någonsin:

”Samtidigt är damfotbollen på frammarsch och håller på att ta allt mer plats. Läget är bättre än någonsin och möjligheten att få in sponsorer för att driva en bra damverksamhet är god.”

Det är ju bra, för då borde ju Hozsek och EFD ganska enkelt kunna fixa fram de pengar som krävs för att hjälpa klubbarna i elitettan med verksamheten.

I dag säger EFD:s sportchef Stefan Alvén till Fotbollskanalen att EFD vill ha kvar elitettan som en serie. Både Hozsek och Alvén verkar se herrelitklubbarnas inmarsch som svensk damfotbolls räddning. Det är ett ämne jag tänker återkomma till i ett annat inlägg. Men kortfattat tror jag inte att det är klokt att vänta och se hur herrelitklubbarna utvecklar sina verksamheter.

Känslan är tyvärr att alltför många på ledande position tar lite för lätt på de problem som uppstått. Det är ju nämligen inte bra när en mängd klubbar på elitnivå rasar ihop. Visst kommer det alltid nya, men kontinuitet är väldigt bra för svensk fotboll som helhet. Klubbar som ges tid och möjlighet att bygga en stark organisation är de som gör störst nytta över tid.

Men mycket handlar förstås också om att klubbar och spelare har ansvar. Det går självklart inte att skylla allt på förbundet och på EFD.

Kungsbacka hade aldrig någon stark organisation. Och till slut tröttnade spelarna på eviga ekonomiska problem. Även de Kungsbackafostrade spelarna övergav klubben. Det ledde på många sätt till klubbens slutgiltiga fall. Ett fall som riskerar att drabba elitsatsande spelare från Kungsbacka under rätt lång tid framöver.

Och man undrar lite hur de spelare som lämnade Dösjöbro för Malmö FF i divsion IV tänker i dag. De hade kunnat spela i elitettan i år. I stället har de skrivit treårskontrakt med MFF, vilket innebär att de får vara kvar i fyran, trean och tvåan – sedan riskerar de att kastas ut.

Dösjöbro har alltså tackat nej till elitettan i dag. Nu går frågan till Sandvikens IF. Och vad jag förstått från flera olika håll så kommer de att tacka ja i morgon. Det ser alltså ut att bli 14 lag i elitettan i år – trots allt. Och det var ju ändå en glädjande nyhet i allt elände.

Tillagt i efterhand: Under fredagen har Sandviken meddelat att man tar platsen. Det får ju ändå sägas vara positivt att det finns klubbar som är beredda att ta vakanta platser med kort varsel. För några veckor sedan var jag personligen lite tveksam till om det skulle gå att fylla ut serien. Men det verkar ju faktiskt som att ganska många klubbar har varit beredda att ta reservplatser.

 

Lite funderingar kring bojkott, avtal och respekt

Låt oss fundera lite kring landslagets hot om att bojkotta Fotbollsgalan. Egentligen tycker jag inte om att ta till stridsåtgärder eller hot, det skapar bara förlorare. Man bör alltid sträva efter att lösa saker genom samtal.

Den spontana känslan när bojkotthotet kom var att det kändes onödigt. Men eftersom vi inte får någon inblick i diskussionerna är det omöjligt att bedöma huruvida förhandlingen verkligen befinner sig i en sådan situation att det är relevant att ta till stridsåtgärder utifrån den.

Börjar man med det ekonomiska känns det ju rimligt att man hittar ett nytt upplägg. I varje fall om det stämmer att damerna bara får traktamenten, medan herrarna har ersättningar efter resultat, plus bonusar på publiksiffror. Det är ju högst rimligt att båda landslagen har avtal som ser likadana ut.

Efter mycket funderande i den här frågan har jag kommit fram till att det känns bäst att både herrar och damer har en låg grundersättning per samling, en ersättning de sedan kan höja genom att få procent på de intäkter som förbundet får till följd av aktuellt landslag. Det är rättvist såtillvida att det innebär att båda landslagen premieras om de når sportsliga framgångar och höga publiksiffror.

Men jag tycker varken att herrar eller damer skall kunna dra in storkovan på landslagsspel. Jag vet att generalsekreterare Håkan Sjöstrand har fått kritik för sitt uttalande i Fotbollskanalen i söndags, där han konstaterade att man kan avstå landslaget:

”I grunden är min övertygelse att om man representerar Sverige, oavsett om man är tjej eller kille, gör man det inte för de stora pengarna. I så fall för att det kan vara vägen till de stora pengarna och ligorna. Vi måste se till vår ekonomi, vad kan vi tillåta? Vi kan bara utgå ifrån våra förutsättningar. Vill man inte representera Sverige utifrån det här, då är man fri att avstå. Man behöver inte spela för landslaget om man inte vill.”

Men är det här så konstigt? Jag tycker inte alls som LFC-basen Christer Mård att själva uttalandet är snudd på skadalöst. Däremot bygger ju allt på att damer och herrar får likadana avtal. Det är inte rimligt att avtalen ser helt olika ut.

Sedan finns det ju en annan fråga i det här där det lär bli mycket svårare att nå fram. I den här artikeln i Fotbollskanalen i söndags sa Caroline Seger:

”Vi vill bli respekterade för det arbete vi gör. Vi har inte lyckats med det.”

Tyvärr lär det dröja länge innan damlandslaget eller damfotbollen i stort blir respekterad. För bristen i respekt finns i alla led inom svensk fotboll, inte minst i högsta förbundstoppen.

Det är ju inte vad man säger som räknas, utan vad man gör. Fina ord spelar ingen roll om man inte efterföljer dem.

Här räcker det ju med att se hur galet förbundsfolket har tänkt kring just Fotbollsgalan de senaste åren. Eller snarare hur man inte har tänkt. Det har ju funnits anledning att rasa kring jämställdhetsfrågor var och varannan gala.

Jag tror inte att förbundsledningen medvetet trampar på damfotbollen för att vara elaka. Jag tror att de gör det eftersom de inte ens tänker damfotboll i sin vardag, de tänker herrfotboll.

Förbundsbasen Karl-Erik Nilsson är ett bra exempel här. Han har ju blivit påtvingad damfotbollen, den är inget han ägnat sig åt av egenintresse. Det märkte man tydligt under hans ordförandedebut inom damfotbollen, en debut som ju tyvärr var direkt pinsam.

Han har utåt försökt verka både insatt och intresserad. Och hösten 2014 skulle han ju göra en jorden runt-resa och kolla in de länder i världen som jobbar bättre för damfotbollen än Sverige. Han skrev i ett blogginlägg att:

”Jag uppmanar alla inom damfotbollen att för mig tala om vilka länder i världen som är bättre för tjejer att spela fotboll i. Jag kommer personligen att resa dit för att lära och vi kommer att slita vidare, för vi vill vara i absolut världsklass i detta avseende!”

Jag vet inte om det här inlägget fortfarande gäller, för i så fall finns det ett antal resor att göra.

hans blogg på förbundets hemsida märks att vår förbundsbas inte bryr sig om damlandslaget mer än han måste. I bloggen, som tyvärr oftast är dödstråkig och sällan speciellt läsvärd, kan man då och då i inlägg om herrfotboll även få läsa några inkastade meningar om damfotboll.

Medan han i höst har tagit sig tid att skriva om herrarnas viktiga matcher hittar jag inte ett ord om vad han tyckte om sommarens EM-slutspel. Det finns inte heller någon sammanfattning av Pia Sundhage:s tid som förbundskapten. Det enda Nilsson skrivit om damfotboll i höst är det här:

”Nu laddar vi för tjejernas två kommande kvalmatcher. Vi fick en fin start för Peter Gerhardsson och hans tjejer nere i Kroatien i september. Nu väntar Danmark fredagen den 20 oktober på Gamla Ullevi och sedan Ungern den 24 oktober på Borås Arena. Vi hejar fram tjejerna och håller tummarna för sex poäng ytterligare. Svårt och tufft, men inte omöjligt!”

Och det kunde ju lika gärna kvitta… Överhuvud taget skriver Nilsson i princip alltid mer engagerat om herrfotboll än om damfotboll. Det kan man bland annat se i hans inlägg från förbundets årsmöte i våras. Det skall dock sägas att just det inlägget faktiskt inleddes med damfotboll, och ett bekant OS-silver:

”Vi börjar med OS: damlandslaget bärgade sin första OS-medalj någonsin efter en sällsynt dramatisk turnering i Brasilien. Straffdrama mot såväl USA som Brasilien ledde till final mot Tyskland. Finalen blev turneringens bästa match och vanns av Tyskland. Men Sverige VANN verkligen ett OS-silver!”

En bit ner kom följande rader om U21-landslaget, som hade klarat ett kval:

”Vårt U21-landslag klarade på ett bragdliknande sätt att kvala in till EM i Polen 2017 genom att obesegrade vinna en kvalgrupp bestående av bland annat Spanien och Kroatien. Respekten för våra landslag, äldre som yngre, och vårt sätt att förädla talanger är mycket stor i Europa och ett bevis på att bredd och elit, klubbfotbollen fungerar bra och lirar gott ihop med våra landslag. Den svenska modellen fungerar fint! Tack alla företrädare för svensk fotboll som gör detta möjligt.”

Ni ser väl skillnaden i uttryckssätt? Den är tyvärr talande. Men allt är inte nattsvart, någonstans verkar Karl-Erik Nilsson i varje fall anstränga sig lite. Det här gick att läsa i ett inlägg från slutet av september i fjol:

”Damlandslaget blev helt klara för EM efter folkfesten på Gamla Ullevi där Slovakien besegrades med 2–1. Jag sitter nu i Danmark och väntar på att resa till matcharenan för officiell lunch inför matchen. Då träffar jag min danske kollega, Jesper Möller. Jag har varit på plats och sett damlandslagets samtliga EM-kval, utom Moldavien borta och den enda gången jag har träffat en kollega var när vi mötte Danmark hemma i Göteborg. Då var Jesper också på plats. Det finns en stor förbättringspotential hos mina kollegor när det gäller synen på damfotboll! Danmark tar för övrigt idag initiativ till en satsning på att rekrytera fler tjejer till fotbollen och jag ska vara inledningstalare på den kick-off som sker inför dagens match. Intressant att se deras satsning och den ger oss förstås också inspiration.”

Han har självklart rätt i att det finns stor förändringspotential hos konkurrenterna. Men han kanske skulle börja se om sitt eget hus?

Karl-Erik Nilsson är ju inte ensam på förbundet. Jag har känt att generalsekreterare Sjöstrand har haft ett större intresse och engagemang för damfotbollen än hans företrädare, alltså att det hänt saker i positiv riktning under Sjöstrand. Men i sitt senaste uttalande om att spelarna i herrlandslaget blev störda av damförhandlingen gjorde väl ändå Sjöstrand ett fett självmål?

Sjöstrand kanske skall fundera över varför han och hans medhjälpare dels inte har gjort klart damernas förhandling tidigare. Han kanske även skall fundera över valet att lägga förhandlingar under just den här veckan. Damerna hade nog kunnat tänka sig att diskutera både förra och förrförra veckan. Eller varför inte redan i våras?

Och med tanke på den bristfälliga respekten från förbundsledningen kan jag faktiskt, trots min tveksamhet till stridsåtgärder, tycka att det är rimligt att hota om bojkott av Fotbollsgalan. Det är ju faktiskt ett för spelarna smärtfritt sätt att väcka herrarna på förbundet.

Som avslutning tänkte jag här lägga upp en länk till en artikel som inte handlar om damfotboll, men om förhållanden för landslagsidrottare i Finland. Artikeln rekommenderas, den är både tänk- och läsvärd.

Iran, lottning, japanska talanger och Castellanos

På torsdag spelar Sverige landskamp hemma mot Iran. Eller?

Det är en match som omges av högst sviktande intresse. Och då tänker jag inte bara på att man bara sålt några hundra biljetter. Utan även på att motståndarna kanske inte dyker upp.

Skulle det vara så att Irans regim stoppar landslaget är det samtidigt en enorm prestigeförlust för Svenska Fotbollförbundet. Enorm.

Iran är ju ett land där regimkritiska misshandlas eller avrättas, ett land där regimen inte kan stava till jämställdhet. Kvinnor får exempelvis inte titta på herrfotboll. Aftonbladets Erik Niva gjorde ett läsvärt reportage från Iran förra våren.

Därför var kritiken hård här i Sverige inför herrlandslagets vänskapsmatch mot Iran förra våren. Kritiken minskade inte när Erik Hamrén var feg och valde att inte svara på politiska frågor om Iran.

I samband med det gick förbundsbasen Karl-Erik Nilsson in med egen prestige och försäkrade att Sverige hade krävt att få till en ”flicklandskamp” under 2016 och att vi skulle bidra till att förbättra jämställdheten i Iran. Det gjorde Nilsson både här och här.

I den första länken, ett blogginlägg Nilsson skrev den 30 mars i fjol skriver han så här om herrmatchen mot Iran:

”Jag har aldrig fått så många positiva mail som i samband med att matchen mot Iran annonserades. Från föreningar, enskilda och företagare med iranskt ursprung som vill hjälpa till och framförallt komma över biljetter till matchen.”

Nilsson kan inte räkna med speciellt mycket positiv respons om det visar sig att regimen i Iran lurat vårt svenska fotbollsförbund.

* Så till trevligare saker, Champions League. När åttondelsfinalerna lottas på måndag finns ett svenskt lag i vardera pott.

De åtta seedade lagen är: Rosengård, Lyon, Wolfsburg, PSG, Fortuna Hjörring, Bröndby, Barcelona och Rossiyanka.

De åtta oseedade är Eskilstuna, Bayern München, FC Zürich, Brescia, Slavia Prag, Twente, BIIK-Kazygurt och Manchester City.

Två lag från samma land kan inte lottas mot varandra, så Rosengård och Eskilstuna riskerar alltså inte att mötas. För Rosengård gäller det i första hand att undvika Bayern München. I andra hand Manchester City och kanske även BIIK. I det senare fallet eftersom det är en dyr och krävande resa till Kazakstan.

För Eskilstuna vore det önskvärt med danskt eller ryskt motstånd. Även Barcelona känns bra, däremot blir det sannolikt för tufft mot de franska och det tyska laget.

I veckans matcher var det Eskilstuna som glänste mest av våra lag. Rosengårds 0–0 hemma mot Breidablik var ju faktiskt ett riktigt svagt resultat. Malmöklubben borde vinna med minst tre–fyra måls marginal i ett dubbelmöte mot de isländska mästarinnorna.

Olivia Schough

Olivia Schough

Hos Eskilstuna var det Olivia Schough som var matchvinnare i Glasgow. Kul för en spelare som annars haft en rätt svag säsong. Tre mål på 17 damallsvenska matcher är ju exempelvis inte långa vägar godkänt för en offensiv landslagsspelare. Men kanske att Schough hittat toppformen nu i säsongens slutskede.

* Innan jag går in på helgens damallsvenska omgång måste jag skriva lite om det lag som gör mig allra gladast för tillfället – Japans fantastiska F17-landslag. Den bollbehandling och det passningsspel samtliga japanska spelare har är makalöst.

Känslan är att Japan håller på att påskynda damfotbollens utveckling med en rasande hastighet. Känslan är också att övriga världen står bredvid och bara häpnar. I går var det Englands 17-åringar som fick sig en lektion i VM:s kvartsfinal. Japans 3–0-seger var i underkant mot ett starkt engelskt lag. Se höjdpunkter här:

Japan spelar semifinal på måndag 18.00 mot det enda lag som är i närheten av samma passningskvalitet, Spanien. Matchen visas på Eurosport1 och rekommenderas varmt.

I den andra semifinalen möts Venezuela och Nordkorea. Den matchen spelas på måndag 15.00 och visas också av Eurosport1. Där kan man njuta av fantastiska Deyna Castellanos. Hon är verkligen en spelare med spetskompetens.

Jag var tveksam till Castellanos storhet efter första titten. Tveksamheten fanns kvar även efter andra. Det är nämligen så att spelsinnet hos Venezuelas skyttedrottning är långt ifrån japanskt bra. Hennes val av passningar och även hennes passningsteknik har stora brister.

Men avslutningarna. Avslutningarna, herregud vad bra de är. Castellanos är en forwardstyp som jag sällan tidigare sett – jag hittar inte ens någon herrforward att likna henne vid. Hon har grymt tillslag, och en makalös förmåga att skaffa sig skottlägen. När hon skjuter sitter bollen ofta kliniskt. Castellanos vann skytteligan i F17-VM för två år sedan. Då gjorde hon sex mål. Nu har hon gjort fem och är jämsides med Spaniens Lorena Navarro med två matcher kvar att spela.

Med Castellanos som affischnamn kanske Venezuela, ett land där tjejer helst skall tävla i skönhet, kan bli ett damfotbollsland.

Innan jag lämnar F17-VM för nu konstaterar jag att Mexiko hade ett bra lag, men precis som 2014 blev man utslagna i kvartsfinal. Dock är det förstås lovande för nationen att man återigen gick längre än både USA och Kanada.

* Så till de matcher som väntar i helgen. Den hetaste matchen i den damallsvenska omgången är lördagens bottenmöte mellan Mallbacken och Umeå. Det är absolut sista chansen för Mallbacken, men även en måstematch för Umeå. Det lär bli en nervös historia.

På söndag skall Linköping till Vittsjö. Bortaseger där och guldet är nära. På söndag möts även våra båda Champions Leaguelag, Rosengård och Eskilstuna. Om Rosengård vinner den och Piteå samtidigt hemmaslår Kristianstad, då kan vi hamna i det udda läget att Piteå slutar på tredjeplatsen, fast på minusmålskillnad.

I nuläget har Piteå –1 i målskillnad. Man har kvar att möta Rosengård hemma och Göteborg borta efter söndagens match. Och det är högst möjligt att det räcker med tre poäng på de tre sista omgångarna för att PIF skall ta tredjeplatsen.

* Personligen kommer jag inte att kunna se någon damallsvensk match på plats i helgen. I kväll har jag dock varit i Alingsås och sett Holmalund och Hovås Billdal spela 1–1 i elitettan. Där spanade jag efter intressanta framtidsnamn, och de jag hittade spelade hos gästerna. I den första halvleken var 20-åriga Frida Boriero den som imponerade mest – en härligt spelskicklig mittback.

Efter paus var det 16-åriga Paulina Nyström som fick min uppmärksamhet. Hon hade nummer 10 på ryggen och agerade som en riktig tia. Jag tyckte hennes spelsätt kändes mycket intressant, inte minst med tanke på att Sverige saknar skickliga tior. Hon bjöd på flera fina saker i den andra halvleken och kan hon slipa lite till på sitt rörelsemönster bör hon vara ett namn för blågula uppdrag på hög nivå framöver.

Paulina Nyström

Paulina Nyström

I elitettan vann Växjö i dag i Uppsala med 4–1, vilket innebär att man sätter press på Hammarby. Inför Bajens bortamöte med Östersund på söndag är ju nämligen Växjö nu förbi. Det kan bli en riktigt intressant kamp om den där andra damallsvenska platsen.

* I övrigt i helgen ger DFB-tv Potsdam–Essen 14.00 i morgon lördag. Övriga tyska matcher spelas på söndag, med SC Sand–Bayern München som den på förhand mest intressanta. I Frankrike är det toppmöte i morgon, lördag 20.45, då tar Juvisy emot Montpellier.

Trevlig helg.

Krönika över damfotbollsåret 2015

Nyårsfesten närmar sig med stormsteg och det har blivit hög tid för bloggens stora årskrönika.

2015 har varit ett fantastiskt år för damfotbollen i världen. USA vann VM-guld och sporten flyttade fram sina positioner rejält i det stora landet i väster.

Även i fotbollens hemland England togs efterlängtade steg och fotbollstjejerna kom äntligen in i de fina salongerna.

Tyvärr har det varit ett dåligt år för Sverige, sportsligt sett. Vi gjorde vårt sämsta VM någonsin och har även tidernas sämsta världsranking.

Fast det fanns förstås även en hel del svenska glädjeämnen att minnas. Dags för själva krönikan. Precis som de senaste åren har jag gjort den i rubrikform. Trevlig läsning:

Årets bästa spelare: Den rankningen publicerade jag häromdagen. Den toppas av Carli Lloyd och finns att läsa här.

Årets Champions League-mästare: Efter 2–2 mot Biik Kazygurt från Kazakstan i allra första sextondelsfinalen radade Frankfurt upp sju raka segrar och totala målskillnaden 40–0 på de sju övriga matcher fram till finalen. Ingen match vanns med mindre siffror än 4–0. I finalen mot franska skrällaget PSG blev det däremot mycket tuffare. Det såg ut att bli förlängning, men inhopparen Mandy Islacker avgjorde på övertid. Seger med 2–1 för Frankfurt.

Årets civilkurage: När brittiska FN-soldater vrålade sexistiska kommentarer gentemot Australiens spelare under en match i Cypern cup blev de båda engelska bloggarna Rachel O’Sullivan och Sophie Downey upprörda och twittrade om vad de hört. Deras berättelse återberättades i flera stora engelska medier, bland annat i The Guardian. Följden blev att soldaternas uppträdande utreddes av det brittiska försvarsdepartementet.

Årets comeback: FC Rosengård. Det svenska storlaget verkade ostoppbara före VM. Framför allt gick man som tåget efter paus i matcherna. Lagets samtliga 13 första mål kom i de andra halvlekarna. När damallsvenskan gjorde uppehåll stod mästarinnorna på full poäng efter sju raka segrar.

Men under sommaren brandskattades laget. Man tappade tre av sina största stjärnor plus tränaren i somras och fick bygga nytt lag. När Anja Mittag, Ramona Bachmann och Therese Sjögran sa tack och hej var plötsligt Malmölagets väg mot SM-guldet inte så cementerad som vi experter tänkt oss.

Även om det var duktiga ersättare som kom in är det inte hur lätt som helst att få ett lag att fungera. Rosengård tappade serieledningen och var nere för räkning. Men när det skulle avgöras på senhösten visade Malmölaget klass och vann guld – igen. Grattis.

Årets cupmästare: Linköpings FC hade ett starkt lag med hög högstanivå under året. Trots det missade man både en drömchans att gå till semifinal i Champions League (förlust mot Bröndby i kvartsfinal) och ett jätteläge att ta hem SM-guldet när Rosengård tvingades bygga nytt lag under hösten. Säsongen räddades dock av den fina segern i cupfinalen mot Rosengård:

Årets den glömde vi direkt: Medinas svenska VM-låt. En låt jag gav rätt högt betyg vid lanseringen, men är det någon som hört den sedan dess?

Årets domarskandal: Den tyska domaren Marija Kurtes kunde inte reglerna när hon dömde F19-EM-kvalmatchen mellan England och Norge. Hon pekade på norsk frispark när Englands Leah Williamson borde ha fått slå om sin straff med 18 sekunder kvar av lagens gruppfinal. Norge vann och England blev utslaget. Fast bara tillfälligt.

Uefa agerade nämligen handfast efter skandalen. Kurtes stängdes av och matchens sista 18 sekundern spelades klart med annan domare ett par dagar senare.

Williamson fick ett par dagar på sig att fundera över hur hon skulle slå om straffen. Hon visste att hon var tvungen att göra mål för att England skulle gå vidare i kvalet. Arsenaltalangen visade dock att hon är en kandidat till titeln årets starkaste psyke. Hon satte bollen hur säkert som helst – och både England och Norge gick vidare till det EM-slutspel som Sverige sedermera vann.

Årets ekonomiska kris: Den upplevdes som vanligt både här och där. Kif Örebro och Kristianstad tvingades återigen lämna in kontrollbalansräkningar, men klarade elitlicensen även det här året. Umeå IK skrek ut att man var akut kris i juni, men sedan tystnade ropen.

Årets EM-drottning: Stina Blackstenius som bar fram F19/96-landslaget till EM-guld och VM-plats. På senhösten 2016 får vi se Sveriges bästa ungdomslandslag någonsin slåss om nytt guld i Papua Nya Guinea – det blir en av årets allra största höjdare.

Årets experimenterande: Pia Sundhage:s jobb med att sätta ihop en svensk VM-backlinje gick allt annat än bra. Experimenterandet hade börjat redan 2014 och fortsatte hela vägen in i turneringen.

Från årsskiftet och fram till och med VM provades hela tio olika backar i startelvan, utan att Sundhage fann rätt uppställning. De som testades var Mia CarlssonLina Nilsson, Emma Berglund, Nilla Fischer, Elin Rubensson, Charlotte Rohlin, Linda Sembrant, Amanda Ilestedt, Jessica Samuelsson och Sara Thunebro.

Inget funkade tillfredsställande och strax innan VM fick annars så lugna och självsäkra Sundhage panik. Hon skrotade det specialgjorda spelsystemet 4-1-3-2, som hon hade skräddarsytt för konstgräs och som man hade försökt jobba in under 1,5 års tid. Det blev en återgång till 4-4-2.

Årets fiasko: Sverige i VM. Vårt landslag vann ingen match, snubblade sig till slutspel som 16:e och sista lag, men blev också första laget ut ur slutspelet. Och vi som tillhörde storfavoriterna bland de internationella experterna:

Årets fåror: Fanns i gräsmattan på Vilans IP i Kristianstad. Dräneringsskandalen stoppade den damallsvenska matchen mellan KDFF och Örebro i augusti.

Årets glädjefnatt: Det är rubriken på det firande som Kameruns spelare och lagets stora och högljudda supporterskara gemensamt ägnade sig åt efter 2–1-segern mot Schweiz i Edmonton. Jag satt på läktaren och såg matchen. Man blev faktiskt lite lockad att springa ner och deltaga i firandet, för det var verkligen äkta lycka.

Årets hands: Colombias Daniela Montoya kom undan med den här i segermatchen mot Frankrike i VM:

Årets hashtag: #clapforsweden. Hashtagen som skulle lyfta Sverige i VM blev inte så långvarig. Den blev snarare ett sänke när någon språkkunnig avslöjade att clap även kan betyda gonorré…

Årets hattrick: Gjordes förstås av Carli Lloyd. Även om det inte var ett tvättäkta hattrick (målen betydde 1–0, 2–0 och 4–0) är det svårt att övertrumfa att göra tre mål under en VM-finals första 16 minuter:

Årets hattrick 2: Inte heller Elena Sadiku gjorde ett äkta hattrick. Men att hon satte tre mål i sin comeback efter förra korsbandsskadan gjorde fick alla fall mig på riktigt gott humör:

Årets hetaste halvtimme: Egentligen inträffade de aktuella 30 minuterna redan hösten 2014, men de var så heta att de levde kvar in 2015. De utfördes av Nadine Kessler i Wolfsburg i matchen mot Leverkusen.

Det var de enda 30 minuter som skadeförföljda Kessler spelade säsongen 2014/15. Hennes insats i den matchen måste dock ha varit något utöver det vanliga – de räckte nämligen till att placera henne på plats 23 i Uefas officiella omröstning om bästa spelaren i Europa under säsongen 2014/15. Starkt jobbat av juryn…

Årets historieskrivare: Det är förstås många som skrivit historia i år. En var Nilla Fischer som blev första utländska lagkapten att höja tyska cuppokalen. Hennes Wolfsburg räddade säsongen genom att slå Potsdam med 3–0 i finalen inför 19 000 åskådare i Köln.

Årets höjdpunkter: De satte Fifa ihop tio och tio i Youtubeklipp efter varje VM-omgång. Det var högt och lågt och väldigt sevärt – inte minst det här klippet från tredje gruppomgången som bland annat innehåller VM:s stora diss när vänsterbacken Jennifer Cramer söker, men inte får Nadine Angerer:s uppmärksamhet.

Cramer lade någon dag senare upp ett klipp på sitt Instagramkonto som ett slags bevis på att hon och Angerer ändå är kompisar…

Årets kamper: Jag skulle ha kunnat valt spelarnas kamp mot konstgräset inför VM, men känner ändå att årets kamper utkämpades i Italien, mot väldigt skilda motstånd. Inför cupfinalen mellan Brescia och Tavagnacco hotade spelarfacket med bojkott om inte amatörfotbollsbasen Felice Belloli avgick. Orsaken var att han hade sagt:

Vi kan inte alltid prata om att ge pengar till de här lesbiska.

Uttalandet gjorde att Belloli fick sparken. Cupfinalen spelades därför som planerat och Brescia med Maria Karlsson i laget vann med 4–0.

Nu i höst har futsallaget Sporting Locri genomgått en ännu värre kamp. De har inte drabbats homofobi utan har motarbetats av självaste maffian. Den kampen är inte vunnen i skrivande stund, men laget har i alla fall fått starkt stöd från landets idrottsledning.

Årets korsbandsskador: Eländet med de många tunga knäskadorna fortsätter, även om takten på skadeeländet tack och lov har bromsats en aning.

Här är några av de som drabbats av korsbandsskador i år: Beata Kollmats, Göteborg, Jasmin Nejati och Hanna Glas, Umeå, Hanna Folkesson och Sara Michael, Kif Örebro, Elena Sadiku, Eskilstuna, Johanna Elsig och Inka Wesely, Turbine Potsdam, Debinha, Brasilien, Luisa Wensing, Tyskland och Megan Rapinoe, USA. Krya på er, hoppas vi snart får se er alla på fotbollsplanen igen.

Som grädde på moset missade alltså världens bästa spelare 2014, Nadine Kessler, hela 2015 till följd av en knäoperation. Risken känns tyvärr överhängande att vi inte får se skadeförföljda Kessler på planen någon mer gång.

Årets kortaste comeback 1: Therese Sjögran. Gjorde ett utmärkt VM och tackade sedan för sig som spelare i Rosengård och klev in i rollen som sportchef. Fast hon hade knappt hunnit sätta blommorna från avtackningen i vatten förrän hon var på plats på planen igen. En stormig period var Sjögran såväl spelare, tränare som sportchef – innan klubben fick ordning på allt och hon kunde snöra av sig skorna igen. Den här gången för gott. Eller?

Årets kortaste comeback 2: Efter flera års kamp var plötsligt Petra Larsson tillbaka i landslagstruppen. Väl där gick den stenhårda mittfältaren rakt in i startelvan till EM-kvalmötet med Danmark. Fast landslagscomebacken blev bara 90 minuter. Några veckor senare meddelade nämligen Eskilstunaspelaren att karriären är över. Synd.

Årets kramp: Drabbade de svenska spelarna en efter en i VM-premiären mot Nigeria.

Årets lottningsskandal: Fifa brydde sig inte om att lotta de toppseedade lagen i VM, utan placerade ut dem så att de tre högst rankade lagen i världen hamnade på samma sida av slutspelsträdet. Allt för att ge värdnationen Kanada största möjliga chans att ta sig till finalen. Det skrev jag om här.

Dessutom valde man att lotta de oseedade lagen geografiskt, vilket bland annat var orsaken till Sveriges mardrömslottning.

Årets lyft: Sveriges insats i andra VM-matchen, den mot USA. Efter 3–3-fiaskot mot Nigeria i premiären var 0–0 mot blivande världsmästarna ett jättesteg i rätt riktning – inte minst försvarsmässigt.

Årets marknadsföring: USA är närmast oslagbart på att göra reklam för sitt landslag. Deras Youtube-spelarpresentationer inför VM gjorde ingen besviken. De kallade upplägget ”One Nation. One Team. 23 Stories” Den här där Christen Press snackar Göteborg och Sverige var en av mina favoriter:

Årets marknadsföring 2: På temat mer tveksam marknadsföring fick PSG sponsring av Billy’s panpizza. Caroline Seger var med på presskonferensen där samarbetet presenterades och hon hyllade produkten, eller gjorde hon det:

”Jag har erfarenhet av Billys, jag åt det när jag var 18 och inte kunde laga mat.”

Årets match: Frankrike–Tyskland i VM-kvartsfinalen. En match som hade allt.

Årets medaljfrossa: Eller skall vi kalla det tidernas medaljfrossa. Det handlar givetvis om Frankrike – som fortfarande aldrig har vunnit en VM-medalj. I årets VM-kvartsfinal spelade fransyskorna stundtals ut Tyskland. Ändå vann tyskorna efter straffar. Olycklig straffsumpare blev Frankrikes yngsta spelare, Claire Lavogez.

Årets mest bortglömda: Både när Fifa tog ut sitt världslag och när kandidaterna till Ballon d’Or presenterades saknades världens bästa back. Här finns det dock plats för fantastiska Becky Sauerbrunn.

En annan spelare som nästan alltid glöms bort när de stora priserna skall delas ut är Kim Little. Frågan är hur många år i rad Ballon d’Or-juryn kan undvika att ta med NWSL:s bästa spelare bland sina tio kandidater.

Årets mest olyckliga: Claire Lavogez till trots, priset går till Laura Bassett. När alla trodde att det skulle bli förlängning i VM-semifinalen mot Japan gjorde den engelska mittbacken självmål. Ett grymt öde för Bassett, som i övrigt gjorde en kanonturnering. Se det ödesdigra, men rätt snygga målet 1,30 in i det här klippet:

Årets miss: Gaetane Thiney. Hon fick öppet mål från två meter i slutet av förlängningen i VM-kvartsfinalen mot Tyskland – men sköt utanför. Missen finns med i klippet om medaljfrossa ovan.

Årets mål 1: Carli Lloyd:s 4–0-mål i VM-finalen förstås. Att göra mål från mittlinjen i en VM-final är fullständigt otroligt. Målet var det enda damfotbollsmål som var nominerat i Puskas Award i höst. Där trodde jag faktiskt att det skulle ha chans att sluta topp tre, framröstat av USA:s många supportrar. Så blev det inte, men det toppar i alla fall min lista över årets mål:

Årets mål 2: På temat årets frisparkar kör jag en helgardering. Den ena vinnaren är den här geniala av Notts County, där Laura Bassett stannar upp och låter Ellen White sköta avslutningen. Kreativitet av högsta världsklass:

Årets mål 3: Den delade vinnaren är förstås det här perfekta skottet från Maren Mjelde mot Tyskland i VM. Många centimeter närmare krysset än så här kan man ju inte skjuta…

Årets mål 4: Sofia Jakobsson röstades fram som årets spelare i franska ligan av lagens tränare. Att hon gjorde mål som det som betydde 1–0 i cupfinalen mot Lyon lär knappast ha varit till hennes nackdel i den omröstningen. Se pangträffen en minut in i det här klippet. Alla tre målen i matchen är för övrigt sevärda, alltså även Ada Hegerbergs 1–1 och Lotta Schelins 2–1:

Årets mål 5: Spanska Natalia Pablos i Arsenal vann skytteligan i engelska WSL, bland annat genom den här fantastiska volleylobben:

Årets mål 6: Ramona Bachmann var fullständigt fantastisk under årets första halva och stod för flera spektakulära solomål. Så långt var hon en given kandidat till titeln bäst i världen 2015. Under hösten mattades hon dock betänkligt. Fast några gånger blixtrade hon till även under det andra halvåret. Det var ju då, i EM-kvalet mot Italien, som hon gjorde årets solomål. Tyvärr har jag inget klockrent klipp från målet, den enda länk jag hittar finns här.

Årets mål 7: Englands Lucy Bronze stod för bomben som sköt ut Norge ur VM, och som gjorde att Sverige får spela OS-kval till våren.

Årets mål 8: Har du inte fått nog av VM-mål? Här är en länk till de tolv målen från mästerskapet i Kanada som Fifa tyckte var snyggast.

Årets mål 9: Lotta Schelin vräkte in mål förra säsongen. Hon vann skytteligan i franska ligan i stor stil. Det snyggaste från 2015 var en perfekt tajmad klack på hörna mot Arras. Se godbiten 37 sekunder in i det här klippet:

Årets mål 10: Slutligen måste man ju ha med årets damallsvenska skyttedrottning Gaelle Enganamouit. Kör man en rabona istället för att bara rulla in bollen i mål har man en självklar plats på min topplista:

Årets målvaktskris 1: Drabbade Göteborg, som fick ställa utespelaren Anna Ahlstrand mellan stolparna mot Hammarby. Ahlstrand gjorde ingen dålig match utifrån förutsättningarna, men det var ändå Hammarby som vann.

Årets målvaktskris 2: Drabbade Colombia i VM. Ordinarie målvakten Sandra Sepulveda drog på sig två gula kort i gruppspelet och var avstängd till åttondelsfinalen mot USA. Colombia gjorde en jättebra första halvlek och rullade stundtals ut amerikanskorna. I målet storspelade 21-åriga Catalina Perez. I inledningen av den andra halvleken fällde hon dock Alex Morgan med straff målchansutvisning som följd.

Colombia tvingades byta in tredjemålvakten Stefany Castano. Hon inledde med att få se Abby Wambach slå straffen utanför. Med en spelare kort och tredjemålvakten i målet orkade inte skrällgänget från Sydamerika stå emot längre. Men Colombia var ändå tillsammans med i första hand Australien och Kamerun VM:s stora positiva överraskningar.

Årets mästarlag: USA förstås. I de större ligorna i världen lägger vi till FC Rosengård, Bayern München, Olympique Lyonnais, FC Kansas City, Chelsea Ladies och NTV Beleza. Grattis alla.

Årets svenska mästare i utlandet blev Mimmi Löfwenius och Emma Lundh, dubbla norska mästarinnor med LSK Kvinner. Hedvig Lindahl och Marija Banusic, engelska mästarinnor med Chelsea. Lotta Schelin, dubbel fransk mästarinna med Lyon. Samt Stephanie Öhrström, italiensk mästarinna med Verona.

Årets oj vad nära: På tilläggstid på tilläggstiden hade Ramona Bachmann chansen att skjuta Rosengård vidare till semifinal i Champions League. Det blev inget mål, utan Wolfsburg gick vidare via 1–1 och 3–3 och fler gjorda bortamål. Malmölaget var förbi en stund i hemmamatchen, men kom bara nära.

Årets politikersnack: I går berättade P4 Värmland om nioåriga Emilia Öhberg som hade skickat en fråga till statsminister Stefan Löfven om varför tjejer tjänar mindre än pojkar inom fotbollen och innebandyn, och om det går att ändra på det.

Löfven svarade bland annat att:

”Sveriges regering är en feministisk regering vilket innebär att vi har fokus på jämställdhet i allt vi gör. Jämställdhet innebär att tjejer och killar ska ha samma möjligheter. Lika lön för lika arbete är en viktig del av vårt jämställdhetsarbete.”

Någon som tror att Löfven kommer att lägga ett lagförslag om att spelarna i herrallsvenskan och damallsvenskan skall ha samma lön? Eller att statsministern kommer att kliva in till Karl-Erik Nilsson och kräva att fotbollförbundet betalar exakt samma ersättning till spelarna i herr- och damlandslaget. Knappast va…

Årets presskonferens: Alla med Edwin Okon under VM. Att nigerianen blev den förste förbundskapten att få sparken efter mästerskapet var knappast överraskande med tanke på vilket oseriöst, men underhållande intryck han gav i sina möten med världspressen.

Edwin Okon

Edwin Okon

Så här sa Okon bland annat om sitt eget lag:

”Ingen kan förutsäga vad det nigerianska laget skall göra. Bara han där uppe…”

Årets ras: Klassiska Jitex åkte för andra året i rad ur en serie och 2014 års damallsvenska klubb spelar 2016 i division 1. Nu bör dock den tråkiga trenden kunna vändas, klubben har nämligen en stark ungdomsverksamhet att luta sig mot.

Årets roadtrip: Den gjorde jag till Strandvallen i Mallbacken. Ett minne för livet. Att en by med 80 invånare kan samla ett sådant engagemang är verkligen beundransvärt.

Vägen till Mallbacken

Vägen till Mallbacken

Årets segersvit: Melbourne City FC bildade sitt damlag i somras. Klubben, som har stöd från Manchester City, fick omgående plats i Australiens högsta liga, W-league. Där har de redan efter tio omgångar säkrat segern i grundserien, och mer anmärkningsvärt – laget har fortfarande inte tappat poäng. De är alltså den enda elitklubben i världen som aldrig någonsin har tappat poäng i ligaspel.

Årets självmål: Helen Eke, Hammarby. En grym miss på alla sätt. Inte minst med tanke på att Hammarby någon månad senare åkte ur damallsvenskan med just ett måls marginal…

Årets självmål 2: Den svenska landslagsledningen som under VM dels stoppade spelarna från att agera på sociala medier och dels minimerade medias tid med truppen. Jag skrev om det här.

När förbundet och sporten borde göra allt för att få största möjliga genomslag i media gör ledningen, med Pia Sundhage i spetsen, i stället sitt bästa för att göra mediebevakningen så likriktad och enkelspårig det bara går. Tråkigt.

Årets skandal: Skulle även kunna heta Årets Hope Solo – för precis lika bra som stjärnmålvakten är på att stoppa bollar är hon på att ställa till med skandaler. I våras var hon avstängd från landslagsspel i en månad efter en rattfyllerihistoria.

Det var inte Solo som körde, hon var passagerare när hennes man Jerramy Stevens körde onykter. Men enligt uppgift uppträdde hon dåligt mot polisen, och som grädde på moset hade Solo lånat bilen, som var märkt med landslagets emblem.

Årets skräll 1: Colombia slog Frankrike med 2–0 i VM. Den såg man inte komma.

Årets skräll 2: Twente slog ut Bayern München ur Champions League. Den var nästan lika omskakande som Colombias knall.

Årets skräll 3: Mallbacken blev första laget att sno poäng av Rosengård i damallsvenskan.

Årets skyttedrottning: Den titeln går förstås till Celia Sasic – som både vann skytteligan såväl i VM som i vårens Champions League och i Frauen-Bundesliga 2014/15. I UWCL noterades hon för rekordsiffran 14 mål, varav åtta gjordes i år – alltså från kvartsfinal och framåt. Här har vi listan över de ”viktigaste” skyttedrottningarna från 2015:

* Celia Sasic, Tyskland – 6 mål i VM.
* Celia Sasic, Frankfurt – 14 mål i Champions League, varav 8 under 2015.
* Gaelle Enganamouit, Eskilstuna – 18 mål i damallsvenskan.
* Tabitha Chawinga, Kvarnsveden – 43 mål i elitettan.
* Lotta Schelin, Lyon – 34 mål i D1 Feminine säsongen 2014/15, varav 14 i år.
* Celia Sasic, Frankfurt – 21 mål i Frauen-Bundesliga 2014/15, varav 9 i år.
* Natalia Pablos, Arsenal – 7 mål i WSL.
* Crystal Dunn, Washington Spirit – 15 mål i NWSL.
Yuika Sugasawa, JEF United – 15 mål i Nadeshiko League.
* Stina Blackstenius, Sverige – 6 mål i F19-EM.

Och här är några skytteligaledare vid årsskiftet:
* Jane Ross, Skottland – 6 mål i EM-kvalet 2015/16.
* Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon – 8 mål i Champions League 2015/16.
* Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon – 22 mål i D1 Feminine 2015/16.
* Charline Hartmann, SGS Essen – 8 mål i Frauen-Bundesliga 2015/16.

Årets spruckna svit: Wolfsburg gick in i 2015 utan förlust i Champions League. Men under sitt fjärde år i mästarcupen fick mästarinnorna från 2013 och 2014 se sig detroniserade. PSG med Kosovare Asllani och Caroline Seger vann semifinalen med totalt 3–2 efter att ha inlett med 2–0-seger i Tyskland. Tyvärr för Seger drog hon på sig en varning i andra semifinalen, vilket innebar att hon var avstängd i finalen.

Årets supportrar: USA:s i VM. De var överallt i Winnipeg. Det var verkligen härligt att se.

Årets tack för allt 1: Abby Wambach. USA:s ikon tackade för sig med ett VM-guld, och vi tackar för alla minnen. Framför allt det här:

Årets tack för allt 2: Homare Sawa. Japans ikon tackade för sig med ett VM-silver och en cuptitel. VI tackar för alla minnen, framför allt det här:

Årets tack för allt 3: Det var många andra storspelare som valde att avsluta sina karriärer i år. Jag har säkert glömt flera, men här är några jag gärna tackar för minnesvärda stunder: Charlotte Rohlin, Sara Thunebro, Petra Larsson, Therese Sjögran, Celia Sasic, Lauren Holiday, Nadine Angerer, Shannon Boxx, Amy Le Peilbet, Rachel van Hollebeke (Buehler) och Sanna Talonen.

Årets tack så mycket: Skickar vi till fotbollsförbunden i Skottland och Wales som i mars sa nej till engelska FA:s förslag om att ha ett brittiskt lag i OS – om något av förbunden kvalade in. Det beslutet gör att vi fortfarande har chansen att kvala in till spelen i Brasilien.

Årets transportsträcka: EM-kvalet. Med utökat antal lag till EM-slutspelet 2017 har mycket av spänningen i kvalet försvunnit. Redan vid lottningen kändes 13 lag mer eller mindre EM-klara. Sverige var ett av dem.

Årets trend: Att alltfler lag, både klubb- och landslag, skaffar sig ett välorganiserat försvarsspel, något som gjorde VM-slutspelet mer intressant. Det ger ju en extra krydda till sporten när lag som Colombia faktiskt kan vinna mot Frankrike och Twente kan slå ut Bayern.

Årets tv-sändning: Den från varje damallsvensk match som Tv4Premium stod för. Det var verkligen ett stort steg i rätt riktning för oss som är intresserade. Tack.

Årets tvåa: Irländska Stephanie Roche rådde inte på James Rodriguez i Puskas Award, kampen om årets mål 2014. Men Roche var nära, och nog minns vi den här bilden från årets Fifagala:

Stephanie Roche i fokus

Stephanie Roche i fokus

Årets uppmaning: Efter VM-uttåget uppmanade jag Pia Sundhage att ställa sin plats till förfogande. Vår förbundskapten lyssnade inte på de orden, utan valde att fullfölja sitt kontrakt. Förhoppningsvis får hon bättre ordning på laget och leder det till OS-succé 2016. Vi håller tummarna.

Årets utveckling: Australien. The Matildas charmade verkligen världen under VM med ett snabbt och underhållande anfallsspel. Deras första 25 minuter mot USA i öppningsmatchen var så bra att man häpnade från läktaren. Den här gången fick man nöja sig med kvartsfinal, men laget är fortfarande väldigt ungt, deras topp bör infinna sig först om fyra–fem år. Se upp i VM i Frankrike för Sam Kerr, Caitlin Foord, Emily van Egmond, Lisa De Vanna och de andra lirarna.

Årets vapen: Fasta situationer. Det var på hörnor och frisparkar det skulle hände för vårt svenska landslag det här året.

Årets vattenspridare: De var många till antalet och gick med slangar inför matcherna i Ottawa…

Manuellt sprinklersystem i Ottawa

Manuellt sprinklersystem i Ottawa

Årets överkörning 1: Frankfurt vann mot Bröndby med totalt 13–0 i semifinalen av Champions League. Nytt rekord i en semifinal.

Årets överkörning 2: Rosengård visade sin klass när det verkligen behövdes. Precis som man hade önskat avgjordes damallsvenskan i sista omgången. Rosengård hade på pappret tufft toppmöte hemma mot Linköping. Men det gick som en dans för Malmölaget som gjorde mål efter mål:

Årets överraskning: Jag har många gånger ifrågasatt vad hon gjort i landslaget, men under hösten blommade verkligen Olivia Schough ut och var bästa forward i landslaget. Pia Sundhage kallade den tidigare kritiken mot Schough för oförskämd. Personligen tycker jag att kritiken var fullt berättigad. Men det hindrar inte att jag gläds enormt med Schough som fått ett jättelyft i Eskilstuna.

Gott nytt år.

Annorlunda upplägg när Neid slutar i Tyskland

I dag presenterades Steffi Jones som ny tysk förbundskapten efter Silvia Neid. Valet av Jones är anmärkningsvärt. Än mer udda är att hon tillträder först om 1,5 år.

Neid sitter nämligen kvar till september nästa år, alltså över VM och ett eventuellt OS. Det här upplägget känns väldigt konstigt. Eller vad säger ni? Jag såg att vissa damfotbollstyckare i Tyskland undrade om det var ett två dagar för tidigt aprilskämt.

Valet av Steffi Jones är kanske inte ett skämt, men också udda. Hon är ju i högsta grad en viktig person inom tysk damfotboll, men har ingen tränarerfarenhet. Att välja en totalt oerfaren tränare som förbundskapten känns lite som ett vågspel, speciellt när det finns andra fullgoda kandidater som Maren Meinert och Ralf Kellermann. Personligen trodde jag att det var upplagt för juniorlandslagskaptenen Meinert att ta över. Men hon var tydligen inte intresserad av jobbet (se länk i kommentatorsfältet).

Här är för övrigt ett tv-klipp där nyheten om förbundskaptensbytet presenteras, bland annat förekommer tyske förbundsbasen Wolfgang Niersbach i klippet. Här kan jag vara fel ut, men min bild är att Niersbach är mycket mer aktiv på att profilera damfotbollen i sitt land än vad exempelvis Karl-Erik Nilsson är.

När vi ändå är i Tyskland är här en länk med målen från helgens matcher i Frauen-Bundesliga.

* Som följd av mitt inlägg om att Uefa väljer fel väg för Champions League har det blivit en intressant debatt med flera deltagare. Kul med frågor som engagerar. Mitt inlägg var ju inriktat på det sportsliga delen, inte den i dagarna så omdiskuterade ekonomiska. Angående den delen har EFD skickat ett brev till Uefa. Bra. För det är självklart viktigt att damfotbollens organisationer agerar och visar var man står i olika frågor.

* Till något annat spännande kring damfotbollen. Jag tar ju ibland upp det bristande engagemanget kring de svenska toppklubbarna. I dag läste jag en intressant artikel om Umeå IK:s betydelse för staden Umeå.

Tyvärr är artikeln bara öppen för läsning i några timmar till, så snabba på. Kortfattat handlar den i alla fall om att många orter är hårt förknippade med sina fotbollslag, men Umeå är enda större orten där det inte handlar om ett herrfotbollslag utan ett damfotbollslag. Kul.

Umeå sticker för övrigt ut överhuvud taget när det gäller elitidrott för damer. I förra veckan hade jag en PLUS-låst artikelserie i Borås Tidning som byggde på en jämförelse av damidrotten i 25 av landets större kommuner. Umeå vann den jämförelsen överlägset, något man kan läsa om på den här länken – men tyvärr bara om man är BT-prenumerant.

 

Lägeskoll inför VM 2015: Australien

Andra delen i min genomgång av våra motståndare i VM handlar om The Matildas från Australien.

The Matildas tränar

The Matildas tränar

Läget Down Under liknar på många sätt det i USA. Precis som amerikanskorna bytte The Matildas förbundskapten under fjolåret – bort med en utländsk och in med en inhemsk ”nödlösning”.

Det var lite halvdramatiskt när holländska Hesterine de Reus fick sparken den 17 april, strax innan de Asiatiska mästerskapen. Hon ersattes tillfälligt av Alen Stajcic – tränare för Sydney FC och före detta U20-förbundskapten. Han fick sådana framgångar som nödlösning att han fick jobbet på riktigt i september i fjol.

Jämförelsen mellan USA och Australien håller rätt långt. Tom Sermanni som ju var Hesterine de Reus föregångare i Australien fick kicken i USA efter att först ha fått bärande spelare mot sig och sedan misslyckats i Algarve cup. de Reus hade inte heller spelarnas förtroende, utan det blev splittring i truppen och efter svaga resultat i Cypern cup tvingades hon söka ett nytt jobb.

de Reus fick lämna trots att hon hade lett Matildas till segrar både mot Frankrike och Brasilien under sina 15 månader på jobbet.

Vad var det då som gjorde de Reus impopulär bland Australiens spelare?

The Matildas är ett förhållandevis ungt lag. Och en fråga som väckte känslor var huruvida landets talanger skulle dubblera genom att spela både i A- och ungdomslandslag eller inte.

Att Australien åkte till Asiatiska F19-mästerskapet 2013 utan fem starka spelare som Caitlin Foord, Stephanie Catley, Teigen Allen, Brianna Davey och Alanna Kennedy väckte exempelvis känslor. Att man sedan bara vann en match och missade sommarens F20-VM gjorde inte saken bättre. Det slutspelet hade landet haft en bra chans att nå med den stjärnspäckade kvintetten i laget.

Alla fem är nämligen troliga starters tidigt på morgonen den 9 juni, svensk tid, när Matildas ställs mot USA i VM.

Så här såg den australiska finalelvan i Asiatiska mästerskapen ut:
Lydia Williams – Allen, Clare Polkinhorne, Kennedy, Catley – Lisa de Vanna, Emily van Egmond, Elise Kellond-Knight, Samantha KerrKatrina Gorry, Michelle Heyman.
Andra högaktuella spelare: Davey, Foord, Kyah Simon och Kate Gill.

Samantha Kerr och Caitlin Foord skriver autografer

Samantha Kerr och Caitlin Foord skriver autografer

Områden där det är väldig skillnad mellan USA och Australien är statistik och debatt. Det är väldigt svårt att hitta laguppställningar, statistik och liknande kring The Matildas. Det australiska fotbollsförbundets hemsida är bra på vissa områden, men statistik och historik är inte ett av dem.

Jag har inte heller hittat några riktigt bra australiska damfotbollssidor där man kan hänga med i hur diskussionen går kring lagbygget. Men klart är att Matildas har genomgått en rejäl generationsväxling de senaste åren. Den pågick redan under VM i Tyskland för fyra år sedan, där man hade med ett helt gäng tonåringar i truppen. En av dem var Foord, som korades till VM-slutspelets bästa unga spelare.

Jag har följt Foord, Kerr och van Egmond lite extra sedan jag hamnade vid bordet bredvid dem på spelarhotellet i Augsburg dagen efter att Sverige slagit ut Matildas ur VM i Tyskland. Jag minns också hur de då tonåriga spelarna satt och gick igenom vilka samlarbilder på sig själva de saknade i sina Paninialbum.

Nu börjar de många 90-talisterna bli riktigt rutinerade, även om de fortfarande är unga. Foord har fyllt 20 och har två säsonger med Sky Blue FC i NWSL bakom sig. Hon är en snabb och kraftfull kantspelare, användbar både som ytterback, yttermittfältare eller ytterforward.

Ett år äldre yttermittfältaren Kerr har också två år i NWSL bakom sig, fast med Western New York Flash. Där blev hon i år bästa målskytt och poängplockare, trots att hon har lagkompisar som Abby Wambach och Carli Lloyd. Kerr har tagit stora kliv de senaste åren och är väl numera närmast att betrakta som en världsspelare.

Lisa De Vanna

Lisa De Vanna

Australien är för övrigt väldigt vassa på kanterna. Utöver Foord och Kerr har man ju Catley och förstås rutinerade Lisa de Vanna – som vi alla ju vet vad hon kan i sina bästa stunder.

Även de Vanna spelar i NWSL. Det gör även ytterligare fyra unga australiska spelare, nämligen Catley, Allen, 21-åriga van Egmond och 22-åriga Gorry.

Gorry är Matildas nummer 10. Hon har ett fantastiskt skott, vilket gick att se i min sammanfattning av 2014 där hon hade med flera kandidater till årets mål. Trots att hon fick tillbringa en hel del tid på bänken i FC Kansas City i fjol korades hon i höstas till Asiens bästa spelare 2014. Att hon var bänkad i Kansas berodde ju i stor utsträckning att hon konkurrerade om samma position som lagets stora stjärna Lauren Holiday.

Annars har Australien haft problem med korsbandsskador på senare år. 24-åriga måltjuven Kyah Simon var också NWSL-proffs när hon drog av sitt. Hon har nyss gjort comeback och kommer att vara högaktuell för VM-truppen.
Rutinerade forwarden Leena Khamis drog av sitt korsband i juni och bör kunna vara tillbaka i tid till VM. Även före detta Piteåmålvakten Lydia Williams kämpar för att ta sig tillbaka från en korsbandsskada.

Lydia Williams

Lydia Williams

Det innebär att snart 20-åriga Brianna Davey, som ju gjorde ett gästspel i Linköping 2013, för tillfället är Australiens förstamålvakt.

Australien har ett väldigt intressant lag på gång. Utöver de många redan rutinerade spelarna födda 1992–95 har man två 96:or (Emma Checker och Amy Harrison) i den trupp förbundskapten Stajcic nominerat för årets första landslagsläger.

Fattar jag saken rätt kommer Stajcic att samla de landslagsspelare som inte är utlandsproffs och träna dem som ett klubblag under våren. Den australiska ligan är ju redan färdigspelad för året.

Hur kommer det då att gå för det unga australiska laget i VM?

Över tid tror jag på The Matildas. Fortsätter deras unga spelare att utvecklas kan de vara medaljkandidater i VM 2019. Men de är inte framme där 2015.

Fast laget är såpass bra att om de hade hamnat i vilken annan grupp som helst hade jag varit rätt säker på minst åttondelsfinal. Men nu vet jag inte. På förhand skall både USA och Sverige vara bättre vilket innebär att Matildas bör göra upp med Nigeria om tredjeplatsen, en placering som kan räcka till slutspel.

Men visst, om rutinerade rävar som de Vanna och Gill prickar in toppformen och drar med sig de unga, då kan de bli en obehaglig överraskning i Kanada. Och förbundskapten Stajcic säger sig inte vara rädd för motståndet. Så här sa han i samband med lottningen:

“Jag är absolut inte rädd för USA, jag är absolut inte heller rädd för Sverige eller Nigeria. Jag har respekt för alla länderna, historiskt är de supermakter inom damfotbollen – men historia är historia. Och vi vill skapa vår egen…”

Innan jag sätter punkt för den här genomgången konstaterar jag att Tom Sermanni nyligen blev invald i Australiens Hall of Fame. Han är alltså något mer uppskattad Down Under än i USA…

Dessutom tänkte jag komma med ett tips till Karl-Erik Nilsson:s jorden-runt-resa, alltså på saker som andra länder gör bättre än Sverige. I Australien kan man sätta upp sig på en mejllista där man får info från damlandslaget. Dessutom har Matildas ett utmärkt twitterkonto.

Australien i VM:
9 juni 01.30 (svensk tid): Australien–USA
12 juni 23.00: Australien–Nigeria
17 juni 02.00: Australien–Sverige

Resultat mot toppnationer 2014:
Japan–Australien 1–0, Asiatiska mästerskapen, final
Australien–Sydkorea 2–1, Asiatiska mästerskapen, semifinal
Australien–Japan 2–2, Asiatiska mästerskapen, gruppspel
Australien–Brasilien 2–1, träningsmatch
Australien–Brasilien 0–1, träningsmatch
Australien–Italien 5–2, Cypern cup, placeringsmatch
Australien–Skottland 2–4, Cypern cup, gruppspel
Australien–Frankrike 2–3, Cypern cup, gruppspel
Australien–Holland 2–2, Cypern cup, gruppspel

 

Önskemål för damfotbollsåret 2015

Vi är några dagar in på det nya året – ett spännande år där förbundets fokus i stor utsträckning borde ligga på damerna.

Jag skriver borde, för jag tror inte att det blir så.

Men även om det är några dagar sedan tomten kom och lämnade sina julklappar kan man ju fortfarande få ha önskningar. Min största för svensk damfotboll 2015 är att förbundet verkligen satsar på damlandslaget inför VM.

Med det menar jag:

1) Man gör en bred marknadsföringsoffensiv inför mästerskapet. En offensiv som redan borde vara inledd.
2) Att man är redo att ta följa upp framgången efter mästerskapet – om det skulle bli succé.

Hur skulle det här då kunna gå till?

Nyckeln är att försöka göra så många spelare som möjligt till profiler – få folket att känna igen spelarna. I nuläget är Pia Sundhage och Lotta Schelin. Målet borde vara att få fram minst två–tre spelare till i rampljuset, exempelvis Nilla Fischer, Kosovare Asllani och kanske någon yngre som Malin Diaz.

Det här är inte jättelätt och marknadsföring kostar naturligtvis pengar. Men det går att vara smart för med rätt upplägg kan man få spelarna själva att göra en stor del av jobbet. Bara en sådan sak som att förse alla med Twitterkonton, Facebooksidor och kanske även egna hemsidor och Youtubekonton. Man kan få spelarna att blogga eller videoblogga för att ge supportrar chansen att lära känna dem. Materialet måste sedan naturligtvis även marknadsföras från förbundets hemsida. Den utnyttjas alldeles för dåligt i nuläget.

Ett sådant här upplägg skulle även kunna oss i media chansen att hitta nya ingångar på landslaget. Med tanke på att kunskapsnivån kring damfotbollen är begränsad behöver vi journalister få så mycket hjälp vi bara kan.

Önskvärt vore förstås om förbundet kunde satsa lite pengar på webb-tv under våren. Där går det att marknadsföra spelarna hur mycket som helst. När Karl-Erik Nilsson åker runt och kollar hur man jobbar i exempelvis USA, Frankrike, Tyskland och Kanada kommer han att upptäcka att de ligger ljusår före oss på den här fronten.

Får man drömma vill man ju helst se att förbundet gör lika genomarbetade presentationer av spelarna som US Soccer gör i sin serie Back Home. Här besöker de exempelvis Alex Morgan i hennes barndomshem:

Och det här får vi se Morgan hälsa på i sin gamla gymnasieskola och höra henne prata om hur hon tacklade sin korsbandsskada:

Apropå hembesök får man här se hur spartanskt möblerat det var hemma hos Hope Solo. Målvakten visar även upp pjäsen som US Soccer ger de spelare som kommer upp i 100 landskamper. Kanske även det något för SvFF att kolla på och ta intryck av?

Kungabesök och VM-lottning

I dag har delvis fokus inom svensk damfotboll varit riktat mot Frankrike. Där har det spelats två ligamatcher och så har kungen varit på besök.

Kul att Kosovare Asllani gjorde comeback när PSG vann med 6–0 mot Soyaux. Både Asllani och Caroline Seger byttes in sista kvarten av matchen. Lotta Schelin spelade hela matchen och gjorde Lyons femte mål i derbysegern med 6–0 mot Saint-Etienne. I den matchen gjorde Eugenie Le Sommer hattrick vilket innebär att hon passerar Schelin i skytteligan. De båda topplagen har nu avverkat halva serien och Lyon leder tre poäng före PSG. Ada Hegerberg leder skytteligan på 16 mål, två före Le Sommer och tre före Schelin.

Tillbaka till Asllani. I kväll har hon träffat kungen. Bra så, men ändå synd att inte hon och Seger fanns med på bilden med kungaparet och fotbollskungen från i går. Olof Lundh skrev ett bra blogginlägg i ärendet.

I dag har även Karl-Erik Nilsson ifrågasatt Fifas velande kring lördagens VM-lottning. Det är bra. Hoppas att det inte bara är ett uttalande i media utan att Svenska fotbollförbundet verkligen ställer de relevanta frågorna till de ansvariga inom Fifa. För det är ju högst rimligt att det finns en solklar praxis om hur lottningarna skall gå till.

Makalösa målmonstret Miedema

I går blev Holland 23:e nation att säkra en plats i nästa års VM. De kan tacka världens bästa junior för det.

Jag har ju under drygt ett år gång på gång hyllat Vivianne Miedema. Det är utan tvekan dags att göra det igen. 18-årigen går nämligen från klarhet till klarhet. Det är en sak att göra mål i lunkmatcher mot bottenlag i BeNe League.
Det är en helt annan att kliva fram och spela huvudrollen i sitt lands största kvalmatcher någonsin.

För när Holland som mest behövde henne gjorde Miedema ingen besviken. Holland nådde sitt första VM-slutspel någonsin efter seger i dubbelmötet med Italien med totalt 3–2. Och 18-åringen gjorde alla tre målen, båda gårdagens två på pass från Lieke Martens. Kolla in den här länken och njut av hur iskall Miedema var när hon rullade in gårdagens 2–0-mål.
Med sina mål från playoffspelet vann hon skytteligan i det europeiska VM-kvalet med sina 16 mål. Det känns rätt solklart att Miedema är världens bästa junior för tillfället. 18-årigen kunde nog även ha tagit plats bland de tio kandidaterna till Ballon d’Or redan i år.

Hennes målstatistik på seniornivå är nämligen fantastisk. Siffrorna är inte bekräftade men vad jag fått fram gör Miedema mål var 72:a minut i landslaget, var 108:e i Bayern München och stämmer de uppgifter jag har gjorde hon mål var 77:e minut i ligan för Heerenveen. I VM-kvalet gjorde hon mål var 61:a minut, alltså nästan ett mål per timme för ett lag som håller till närmast under den yttersta världseliten.

Jag tvekar på om det finns någon annan spelare som har lika fint målfacit på landslagsnivå. Vet ni någon eller några får ni gärna göra er till känna.

Samtidigt som jag förstås gratulerar Holland och njuter av att Miedema och ett gäng damallsvenska spelare får chansen att spela VM nästa år måste man ju lida med Italien. De var sista laget som åkte ur kvalet till Tysklands-VM 2011 och man är näst sista att missa Kanada-VM. Grymt.

Med Holland klart för Kanada nästa år återstår bara en plats att besätta. Om den gör Trinidad och Tobago och Ecuador upp i Port of Spain på tisdag. Dubbelmötet står 0–0 efter första mötet i Ecuador.

Sverige spelade som bekant också landskamp i går. Den reservbetonade elvan spelade 1–1 mot en reservbetonad kanadensisk elva. Kanadas målchanser från den andra halvleken går att se här:

Vad Sverige skapade är mer oklart då det svenska förbundet inte tillhandahåller klipp på samma sätt som de flesta andra förbund i världstoppen. Kanske något för Karl-Erik Nilsson att anteckna under sin rundresa i damfotbollsvärlden? Linda Sembrant:s mål går dock att se drygt en minut in i det här klippet.

Den helg som ligger framför oss innehåller fulla omgångar i Tyskland och Frankrike på söndag. I Frankrike är mötet mellan tabellfemman Montpellier och tvåan Juvisy det klart mest intressanta. I Tyskland väntar en riktig toppmatch då landets båda Champions Leaguelag Wolfsburg och Frankfurt drabbar samman med avspark 11.30. Den matchen direktsänds för övrigt på DFB-tv.

Fler tankar om Fotbollsgalan 2014

För andra året i rad handlar eftersnacket till Fotbollsgalan om brist på jämställdhet – och om Therese Sjögran.

Det pyr hos damfotbollsfolk, och jag har i dag sett en mängd förslag allt från att bryta sig ur och skapa ett eget förbund med egen gala till att damfotbollen skall bojkotta nästa års gala. Jag förstår att förslagen dyker upp men jag ställer mig inte bakom dem.

Visst är Svenska Fotbollförbundet på många sätt blint för genusfrågan. Deras brist på känsla är närmast pinsam.

Kommunikationschefen Camilla Hagman gjorde exempelvis bort sig rejält i dag med sitt brist på svar på Rosengårds sportchef Erling Nilsson:s hårda kritik i Sydsvenskan.

Samtidigt måste man ge Fotbollförbundet beröm för att de satsar mer på damfotboll än nästan alla andra nationers fotbollsförbund. SvFF har under lång tid tagit medel från herrfotbollen och satsat på damerna. Jag kan inte hur fördelningen ser ut för tillfället, men känslan är att det troligen skulle vara ett ekonomiskt självmål av damfotbollen att skapa ett eget förbund.

En bred bojkott av nästa års gala känns inte heller som något bra förslag. Det är ju just vid galan som förbundets brist på känsla blir påtaglig. Det är vid galan som trycket på förbundet att förbättra sig i könsfrågan blir som störst. Misstagen blir ju så mycket tydligare när herr- och damlandslaget står sida vid sida.

Det stora problemet här är ju dock inte själva galan. Utan det är hur svensk fotboll i allmänhet brister i respekt mot tjejer. Hur dam- och flicklagen anses vara mindre värda. Alla vi som är verksamma inom damfotbollen ser det ofta och det finns på alla nivåer. Från högsta förbunds- till lägsta föreningsnivå. Från Karl-Erik Nilsson till styrelserummen i de minsta landsbygdsföreningarna. Från elitfotbollen till gärdsgårdsserierna.

Tyvärr är de tvåkönade fotbollsföreningar i landet som håller tjejerna lika högt som herrarna väldigt lätträknade. Häromåret hade jag en spelare i mitt division 4-lag som tidigare hade spelat i näst högsta divisionen. Hon sa:

”Det bästa här är att man verkligen känner att tjejerna är lika mycket värda som killarna. Det har jag aldrig känt tidigare. I min förra klubb gick herrlaget i division fem före oss tjejer, trots att vi spelade i division 1.”

Att komma åt den inställningen kommer att ta ytterligare väldigt många år. Visst är det vansinnigt tråkigt att gång på gång bli trampad på. Men jag vidhåller att Fotbollsgalan är svensk damfotbolls bästa årliga möjlighet att påtala bristen på ojämlikheten inom svensk fotboll. Att damfotbollen har mycket större nytta av galan mer än vad galan har av damfotbollen.

I dag har alltså förbundsfolk och tv-producenter gjort bort sig med ogenomtänkta uttalanden. Förhoppningsvis lär de sig till nästa gång. Förhoppningsvis är allt lite bättre nästa år.

***

För övrigt gjorde Sydsvenskan ett genidrag genom att blåsa på med FC Rosengårds kritik mot galan, för det gjorde att kritiken mot tidningens och Fotbollförbundets val av vinnare av Diamantbollen hamnade i bakvattnet.

Jag såg att Mats Bråstedt på Expressen tycker att Lotta Schelin var rätt val. I övrigt verkar de flesta hålla med mig om att Nilla Fischer borde ha vunnit. Det gjorde även den jury som tog ut Europas bästa spelare i somras. Där fanns ju Fischer med bland de tre finalisterna, medan Schelin slogs ut ”i semifinal”.

Visst är målskytte viktigt i fotboll, men det är inte allt. Att prisa Schelin för att hon slog målrekord totalt i landslaget är konstigt. Det är väl bara årets insatser som skall räknas in? Och det rekordet kommer hon ju förbättra varje gång hon gör mål i landslaget framöver. Skall det då också räcka för att få Diamantbollen varje år?
Schelin har gjort ett matchvinnande mål i landslaget i år, 1–0-målet borta mot Polen. Det räcker inte för att vinna Diamantbollen i min värld.

Personligen tycker jag faktiskt att Therese Sjögrans 200 landskamper är en mer imponerande notering än Schelins 73 mål – speciellt som huvuddelen av målen kommit i träningsmatcher eller mot blåbärslag.

Som forward i ett lag av världsklass är det Schelins jobb att göra mål mot blåbärsnationer. Det är lika självklart som att Hedvig Lindahl skall hålla nollan mot dem. Det har Lindahl gjort i alla årets tävlingsmatcher utom en. Borta mot Skottland släppte hon in en straff. Den noteringen är ju faktiskt också lika imponerande som Schelins antal mål framåt.

Zlatans sanslösa snedspark

Det här blev en ovanligt händelserik jul för svensk damfotboll. Kungen av Sverige, Zlatan Ibrahimovic, gav ju en intervju av ett slag som vi inte är vana vid.

Fast han borde ha hållit tyst. För det var ingen kunglig glans på det Zlatan sa i sitt jultal 2013.

Jag måste säga att jag blev glad när jag hörde honom på Radiosporten i en traditionell telefonintervju tidigare i december. Sådana brukar han ju inte ställa upp på.

Troligen var det vid samma tillfälle som han även pratade med Expressen. Hans uttalanden där är däremot inte till hjälp för någon. Inte för honom själv, inte för Anders Svensson eller för svensk fotboll. Citaten rör bara upp känslor, och skapar intern oreda.

För kapten Ibrahimovic visade upp både respektlöshet och dumhet i sina utspel. Han visade även värderingar som är långt ifrån landslagsklass.

Ni har förstås alla redan läst den långa intervjun. Om inte finns den här. Själv tänker jag inte analysera allt han sa in i detalj, för det har så många redan gjort på ett alldeles utmärkt bra sätt. Jag tänkte mest samla olika kommentarer som jag tycker är läsvärda på ett eller annat sätt.

Först några exempel från Twitter:

Emma Lukins, TT:

”Tänk om Z i stället sagt: *Det är synd att det drar en skugga över Anders karriär. Hade inte hänt om SvFF hade haft en plan för Sjögran.’ Sen kunde han säga: ‘Det behöver inte vara exakt en bil, för jag tycker inte man ska jämföra herrar och damer, men NÅGONTING.'”

Emir Osmanbegovic, fotbollschef på Tv4:

”Det värsta med Zlatans åsikter och uttalanden är att de sprids som sanning till hundratusentals unga killar som har honom som förebild.”

Anders Mäki, klubbdirektör i Linköpings FC:

”Det är mycket viktigare att vara en stor människa än att vara en stor idrottsman.”

Emma Lundh, spelare i AIK:

”Hoppas att Z får en dotter i julklapp nästa år.”

Emma Berglund, Umeå IK:

”Kanske borde Zlatan hålla sig till uttalanden via sin app, där han hinner fundera innan!!”

Det har även skrivits ett antal vassa blogginlägg i ämnet. Här är länkar till några av dem:

* Olof Lundh, Fotbollskanalen. Ett inlägg jag skriver under på rakt av. Framför allt gillar jag utgången:

”Löjligast är ändå att Zlatan säger ‘Med all respekt för det damerna gör, de har gjort det fantastiskt bra’ för att lite senare tycka att Sjögran ska nöja sig med en cykel med Zlatans autograf på…snacka om att inte ha någon respekt alls.”

Lundhs inlägg har i skrivande stund 167 kommentarer. En stor del av dem kommer från grottmänniskor. Så ogillar man sådana bör man undvika att skumma kommentatorsfältet.

* Henrik Rydström i DN. Också ett välformulerat och genomtänkt inlägg, väl värt att läsa.

* Markus Nilsson, före detta klubbdirektör i Vittsjö på Facebook. Har här ett inlägg med intressanta funderingar om damfotbollens utveckling.

* Slutligen ett inlägg från bloggen ”Uno, dos, Therese” med titeln ”Föddes du med fitta? Grattis du får en cykel på köpet.” Också det är klart läsvärt.

Utöver blogg- och twitterinlägg har en mängd spelare och ledare kommenterat i vanliga artiklar. Här är synpunkter från Pia Sundhage, Therese Sjögran och Lisa Ek. Samt en artikel där Jonas Eidevall ifrågasätter förbundet och deras värdegrund. Även Sundhage påtalar brister i herrlandslagets värdegrund i länken ovan.

Deras ifrågasättande känns högst relevant.

Svaret från förbundet däremot, det är så flat så man häpnar. Det här inlägget skrivs kring midnatt. För en stund sedan lade förbundet upp den artikel där ordförande Karl-Erik Nilsson:s kommenterar Zlatans utspel.
Artikeln förstärker bilden av Nilsson som en sällsynt svag ordförande. För hur kan han ens med att säga så här om Zlatans utspel:

”Glöm inte bort att han i intervjun uttalar sin största respekt för damfotbollen, för damlandslaget och vad de har åstadkommit.”

Vad säger man?

Faktum är ju att hela förbundsledningens agerande från bilgate och framåt är anmärkningsvärt uselt. Och bristen på eftertanke och pondus total.

För som Emma Lukins skriver i sin tweet ovan, om förbundsledningen hade tänkt efter före, då hade den här debatten aldrig ägt rum. Då hade inte Zlatan tvingats avslöja sin brist på respekt mot damfotbollen.
Min teori är att de förbundsgubbarna inte har rätt tänk. De verkar tillhöra den kategori män som till 100 procent tänker herrfotboll. Den typen som måste sitta med en dagordning där det utförligt står damfotboll för att tankarna även skall täcka befolkningens övriga 50 procent.

Tyvärr tillhör alldeles för många män just den kategorien. Det vet jag av erfarenhet både från styrelserum och tidningsredaktioner.

Slutligen till artikelns utformning. Många tycker att reportern Mattias Larsson gör en sällsynt blek figur med sina ”frågor”.
Jag håller väl i stort sett med. Visst har man själv gjort intervjuer där man bannat sig efteråt för att man inte ställt den där kritiska frågan i rätt ögonblick, eller att man närmast rättfärdigat någon dålig åsikt genom att mjäka med. Men de gångerna har jag inte ens funderat över att skriva i formen frågor-svar som Larsson gjorde. För varför ropa ut att man inte varit klartänkt i intervjusituationen?
Fast man kanske blir förblindad. Offsides Johan Orrenius har bloggat på det temat i dag. Det är också ett läsvärt inlägg. Ett inlägg som kanske förklarar bristen på kritik i Zlatanintervjun.

Det var allt om Zlatan för nu. Det kan nog tyvärr bli anledning att återkomma till ämnet…

Bilgate kom inte som någon skräll

Det är förstås läge för ett par ord om den så kallade bilgate som uppstod vid gårdagens fotbollsgala.

Jag nämnde i förbifarten i går hur Anders Svensson fick en bil för att han är den man som spelat flest A-landskamper genom tiderna. Den kvinna som spelat flest A-landskamper har däremot bara fått en blomma.

Jag hörde nyss förbundsordförande Karl-Erik Nilsson i ärendet på Studio 1 i P1. Han gjorde tyvärr en väldigt slät figur. Rent ut sagt var han pinsamt dålig. Varför inte bara be om ursäkt, och förklara att man inte tänkt på samma sätt kring Therese Sjögran?

För det här snacket om att förbundet har tänkt på henne, och att man faktiskt har planerat en överraskning, det biter inte på oss som har en kritisk grundinställning.

Det är i och för sig helt sant att förbundsledningen faktiskt hade tänkt på Sjögran innan galan. Närmare bestämt tänkte de på henne för ganska exakt 2,5 år sedan. Det var då, i Algarve cup mot Japan den 9 mars 2011, som hon spelade sin landskamp nummer 167 och raderade ut Victoria Sandell Svensson:s gamla rekord. Då och där överlämnade dåvarande förbundsordföranden Lars-Åke Lagrell blommor till rekordtjejen.

Sedan dess har man däremot sannolikt inte ha tänkt så mycket på Sjögran.

Men det blir spännande att se vad den där överraskningen består av. Det borde ju kunna vara något alldeles extra eftersom det tagit 2,5 år att ta fram den.

Hur det än ligger till är bilgate en riktigt pinsam fadäs för förbundet.

Fast den är tyvärr inte oväntad.

För vi som följt damfotbollen under några år ser ju gång på gång hur Svenska Fotbollförbundet glömmer damfotbollen.

Det råder ju i och för sig ingen tvekan om att herrfotbollen är större, bättre och ger mer pengar än damfotbollen. Därmed är det logiskt att herrarna har bättre förmåner och förutsättningar än damerna i många sammanhang.

Men det innebär ju inte att man skall hålla på att trampa på damerna. Framför allt inte från förbundshåll. Tvärtom borde ju förbundet jobba aktivt för att minska klyftan, för att lyfta upp sitt starka damlandslag i rampljuset.

Bilen var ju inte enda exemplet på gårdagens gala där damerna åsidosattes. Att galan låg två dagar innan svenska mästarinnorna skall spela åttondelsfinal i Champions League känns knappast genomtänkt.

En annan tveksamhet var att när herrlandslaget gjorde bejublad entré satt redan damerna på sina platser. Tydligen hade i och för sig damlandslaget gjort en liknande entré innan sändningen började.
Så för de som befann sig i Globen var det möjligen jämlikt. Till oss som satt hemma i tv-soffan skickade det däremot konstiga signaler.

Och det skulle kanske ha varit tvärtom. Vad jag kan minnas så är det damerna som har tagit en mästerskapsmedalj i år. För herrarna är bokslutet för 2013 inte klart ännu. Det riskerar ju att bli ihågkommet som året då vi missade Brasilien-VM.

Känslan av galans pristagare är dessutom att det är damerna som verkar mest tacksamma, och som har en tanke med vad de säger på podiet. De flesta herrarna verkar däremot ganska blasé.

Till sist, som en parentes, tycker jag för övrigt inte att en bil är en lämplig gåva till den spelare som gjort flest landskamper genom tiderna. Inte alls faktiskt. Bilar kan de lotta ut i bingolotto. Här borde förbundet ha tagit fram något betydligt mer fantasifullt.

Bra kvalitet på årets upptaktsträff

Tyvärr kunde jag inte åka till Stockholm i dag och medverka vid damallsvenskans upptaktsträff på Berns. Men som tur är har jag kunnat följa den på webb-tv via Fotbollskanalen och Aftonbladet.

Och efter 1,5 timmar har jag väldigt positiva vibbar. I fjol i Göteborg tyckte jag att man i ganska stor utsträckning slösade bort tiden. Inte minst var genomgången av lagen rejält amatörmässig. Jag skrev om det här.

Anna Brolin

Anna Brolin

Men i år gör Anna Brolin och Hanna Marklund en utmärkt insats som ansvariga för laggenomgången. De lyfter fram lagens profiler, och Marklund är som alltid mycket väl påläst. Det är nog mycket hennes förtjänst att duon tar upp de viktigaste frågorna kring varje lag. Riktigt kul att höra.

Daniel Kristiansson och Hanna Marklund

Daniel Kristiansson och Hanna Marklund

Alla lag har inte varit uppe på podiet ännu. Men intressanta saker hittills är att Tony Gustavsson konstaterade att Tyresö måste bli mycket bättre i omställningsspelet om de skall kunna hävda sig internationellt.

Samt att Martin Sjögren konstaterade att om han har tillgång till samtliga spelare så spelar Nilla Fischer central mittfältare i Linköping.

Nyss var förbundsbasen Karl-Erik Nilsson uppe på podiet. Även hans insats var väldigt mycket bättre än i fjol. Jag såg att han fick kritik på twitter för att han sa att det var bra med två svenska lag i kvartsfinal av Champions League.
Och där har han förstås rätt. Har man med två lag i en cup, och båda går till kvartsfinal så är det självklart bra. Däremot rimmar att båda åkte ut mindre bra med det påstående som Nilsson hade i fjol, om att vi har världens bästa liga i Sverige.

Nu är det lunchpaus till 13.30, och glädjande nog verkar det bli gruppfoto även med de närvarande spelarna – vilket det inte var i fjol. Positivt det också.

Nilsson börjar komma till insikt

Ett år efter att Torbjörn Nilsson utropade damallsvenskan som världens bästa liga börjar Göteborgstränaren komma till insikt.

Efter att i fjol ha åkt ut mot engelska Arsenal och i år mot franska Juvisy börjar Nilsson inse att han levt i en drömvärld. Till GP säger han:

”Om det här är Frankrikes fjärdelag så… Vi kanske får omvärdera det här att damallsvenskan är världens bästa liga. Övriga Europa kommer ju, och konkurrenssituationen blir svårare och svårare.”

Jag har sett att Nilsson fått kritik för hur Göteborg spelade i går. Nu såg jag inte den första matchen, men jag förstår att GFC blev rejält sårat i djupled där.
Känslan var att Nilsson och hans spelare var väldigt rädda för att låta Juvisy få ligga och kontra. Men att man sett att Juvisy började tröttna lite efter paus nere i Frankrike – och att taktiken var att sätta in stöten den sista halvtimmen.

Det var ett upplägg som kunde ha lett till en semifinal – om Cathrine Dyngvold hade gjort mål på sitt friläge. Jag har således egentligen inte någon större kritik mot taktiken. För känslan var ju nästan hela tiden att Juvisy var det bästa laget.
Det man kan ifrågasätta är valet av att starta med Jessica Landström istället för Dyngvold eller Olivia Schough.

Tillbaka vilken som är världens bästa liga. Många svenskar trodde verkligen att damallsvenskan var det i fjol. Jag minns att förbundsbasen Karl-Erik Nilsson sa så här under den damallsvenska upptaktsträffen i Göteborg:

”Visst är det väl häftigt att kunna säga att vi har världens bästa liga? För i år är det väl inget snack om det?”

Och när jag gick runt på nämnd upptaktsträff och ställde frågan om vilken liga som är bäst i världen fick jag nästan genomgående svaret att den serien har vi här i Sverige. Motiveringen var inte att vi hade de bästa lagen – utan för att damallsvenskan är jämnast. Det visade sig sedan att serien inte var ett dugg jämn – utan att två lag bara stack i väg.

Det bästa klubblaget i världen har vi inte, och det hade vi inte då heller. Det hette, och heter Lyon – om den saken råder ingen tvekan. Jag bedömer det som att det näst bästa laget för tillfället finns i Japan, och heter Inac Kobe Leonessa.

Men det är en bedömning, för det finns ingen bra ranking. På den aktuella Europarankingen leder fortfarande Turbine Potsdam, före Lyon. Men den är på många sätt missvisande, för den bygger bara på Womens Champions League. Det gör att exempelvis Bröndby ligger femma och Umeå tia.

Men efter att Lyon krossade Malmö med 5–0 förra veckan, och att vi nu inte har haft ett enda svenskt lag i semifinal i Champions League på tre raka säsonger börjar alltså de inblandade inse det vissa av oss sett länge. Vi är inte bäst.

Vi har tveklöst en av de bästa ligorna. Men vi har inte den bästa. Våra lag slår ur underläge mot tyskt och franskt motstånd.

Och ursäkten att vi inte är i säsong håller inte som ensam förklaring. Jag är medveten om att det är en fördel att vara i säsong. Men det är ingen förutsättning. För engelska WSL spelas precis som damallsvenskan vår-höst. Trots det går Arsenal minst till semifinal i Champions League varje år.
Och jag tror att WSL nu också är rankad före damallsvenskan – alltså att vi är nere på fjärde plats. Dock lyckas jag inte hitta den officiella ligarankingen. Någon av er kanske kan hjälpa till med en länk.

I kväll skall ju för övrigt Malmö försöka rädda lite av sin ära. Jag har sett att Malmölägret hävdar att den första matchen i Lyon var jämnare än siffrorna visade, och att det inte skiljer så mycket som 5–0 mellan lagen. Sånt är lätt att säga i efterhand.

Tyvärr tycker jag att känslan från start var att Lyon gjorde lite vad de ville. Men visst, om Malmö hade gjort mål på sin första målchans, och fått lite press på Lyon, då kunde det ha blivit en intressant match.

Det mest intressanta i kvällens match är om Malmö kan lyckas med sitt mål att sätta stopp för Lyons 110 matcher långa svit utan förlust under ordinarie tid. Mitt tips är att det inte kommer att lyckas.