Johan Rydén, sportreporter på Borås Tidning, bloggar om damfotboll på allra högsta nivå
Kategoriarkiv: Sara Thunebro
Född: 26 april 1979 i Strängnäs.
* Thunis är en offensiv ytterback från Strängnäs. Efter en mängd säsonger i Djurgården spelade hon för tyska storklubben 1. FFC Frankfurt mellan 2009 och april 2013. Resten av 2013 spelade hon för Tyresö FF. Hon avslutade karriären med två säsonger i Eskilstuna United. Främsta meriterna är VM-bronset 2011, EM-bronset 2013 samt Champions Leaguefinal med Frankfurt 2012 samt två SM-guld för Djurgården (2003 och 2004). Även mästerskapsspelare i VM 2007, VM 2015, OS 2008, EM 2009 och OS 2012. Den 10 november 2015 meddelade Thunebro att hon avslutar karriären.
På onsdagseftermiddagen kom beskedet om vem som blir lagkapten i Peter Gerhardsson:s landslag. Samtidigt fick vi således även det första namnet i startelvan.
”Jag har lyssnat runt och jag tycker vi behöver en spelare som varit med en del, som har åsikter och vågar tycka till.”
Och där är det ju ingen tvekan, Seger har både åsikter och hon vågar framföra dem. Ingen annan spelare i landslaget är lika tydlig med vad hon tycker om saker och ting – något som ofta väcker olika typer av känslor. Eller vad säger alla ni Linköpingssupportrar?
Personligen kan jag inte säga att jag gjorde vågen när jag såg beskedet. Jag hade nog föredragit att Nilla Fischer fått bindeln, mest eftersom jag är lite tveksam till om Seger löser sin uppgift på planen. Mer om det strax.
Landslagssamlingen är nu inne på sitt tredje dygn, och jag har nu sett att Aftonblandets pålitliga Emelie Fredriksson finns på plats i Kroatien. Läser man hennes artiklar (som den här och den här) börjar man hitta mönster om vad som väntar framöver. Det är kanske inte så mycket kring det rent spelmässiga, utan mer hur uttagningarna kommer att göras.
Exempelvis kommer inte mångsidighet att vara någon stor faktor i framtida trupper:
”Vi försöker tydliggöra det hela med att vi har två som konkurrerar på varje position. Du kan vara trea på en position i Sverige, och det är inte så dåligt. Men det kan inte ersättas med att man kan spela på en annan position”
Där har vi förstås ett skäl till varför Elin Rubensson först kom med som reserv. Något som Gerhardsson däremot verkar tycka om är spelare som sticker ut hakan och ikläder sig lite stjärnstatus:
”Det handlar inte om att säga dumma saker. Jag gillar spelare som vågar tro på sig själva och nånstans är det också de som kommer längst. Jag tycker att spelarna kan ta ännu mer plats och på så sätt utmanas i sig själva. Man ska våga vara lite stjärna. Vi pratar mycket om gruppen och den kommer vara viktig men jag tror man också att man måste våga sticka ut.
Något ni uppmuntrar spelarna till?
Det har vi redan gjort! Vi vill inte att de åker hem och känner ’varför vågade jag inte, varför provade jag inte det här eller gjorde det här?’. Enda sättet att utmana sig själv är att ligga på gränsen och kliva över. Både när det gäller fotbollen och personligheten.”
När det gäller Segers uppgift på planen skall hon ha en defensiv roll med mycket boll. Det blir intressant att se hur hon löser det. Jag har som bekant inte varit speciellt imponerad av vad hon uträttat hittills i Rosengård, hennes defensiv haltade ju exempelvis rätt rejält senast mot Linköping. Men för landslagets skull får vi hoppas att Seger har en växel till att lägga in framöver. Och hon är ju inte ensam på mittfältet, hur hon klarar sin uppgift hänger förstås också på vilka som tar plats runt henne, och hur deras roller ser ut.
Som lagkapten är Seger väldigt rutinerad. Hon blev vice lagkapten i landslaget redan 2008, då bakom Victoria Sandell (som då hette Svensson). När Sandell slutade i landslaget året efter blev Seger ordinarie kapten, vilket hon var fram till och med 2011. Då avsade hon sig uppdraget och Sara Thunebro och Nilla Fischer delade på ansvaret under Thomas Dennerby:s sista år. Men när Pia Sundhage tog över hösten 2012 var Seger tillbaka som kapten, då ihop med Lotta Schelin.
I morgon 20.45 är det dags för årets största match i klubbsammanhang, finalen av Champions League. Här är min stora guide till det franska gigantmötet:
Final i UEFA Women’s Champions League 2016/17
Torsdag den 1 juni 20.45: Olympique Lyonnais–Paris Saint-Germain
Plats: Cardiff City Stadium, Cardiff, Wales Domare: Bibiana Steinhaus, Tyskland. Assisterande domare: Katrin Rafalski och Christina Biehl, båda Tyskland. Fjärdedomare: Riem Hussein, Tyskland.
Bibiana Steinhaus
TV: Eurosport 1 20.45, kommentatorer Marcus Bühlund och Sara Thunebro. Tips: 65–35 Lagens tio senaste möten i tävlingssammanhang:
19/5 2017, cupfinal (neutral plan): Lyon–PSG 1–1, Lyon vann efter straffläggning.
13/5 2017, ligan: Lyon–PSG 3–0
17/12 2016, ligan: PSG–Lyon 1–0
2/5 2016, Champions League: PSG–Lyon 0–1
24/4 2016, Champions League: Lyon–PSG 7–0
5/2 2016, ligan: PSG–Lyon 0–0
27/9 2015, ligan: Lyon–PSG 5–0
21/2 2015, ligan: PSG–Lyon 0–4
12/11 2014, Champions League: Lyon–PSG 0–1
8/11 2014, Champions League: PSG–Lyon 1–1
Totalt: Lyon sex segrar (varav en efter straffäggning), PSG två segrar och två oavgjorda matcher. Målskillnad (utan straffar) 24–4 till Lyon.
Kommentar: Fransk damfotboll är glödhet. Sedan Olivier Echouafni tog över som förbundskapten i september har Frankrike varit världens bästa lag. Man har inte förlorat en enda landskamp under Echouafni, och då har man ändå mött lag som Tyskland, USA, England (två gånger), Spanien, Nederländerna och Brasilien.
Dessutom kommer alltså båda lagen i Champions Leaguefinalen för första gången från Frankrike. Det är andra gången två lag från samma land ställs mot varandra. 2006 möttes tyska storklubbarna Frankfurt och Potsdam.
För 2010-talets europeiska suveräner Lyon är det här den sjätte finalen. Man har chansen att ta sin fjärde titel och därmed tangera Frankfurt i flest antal segrar.
Lyon har alltså totalt sett varit världens bästa klubblag under 2010-talet – och är det troligtvis fortfarande. Svensklaget är således storfavoriter i den här finalen. Lyon har både historiken och formen på sin sida, dessutom har man den bästa spelartruppen. Man har ju bland annat alla tre forwardsen från Fifpros världslag.
Lyon har även ett fantastiskt kantspel, världens bästa försvarsspelare i Wendie Renard och ett par otroligt passningsskickliga centrala mittfältare i Saki Kumagai, Camille Abily och Dzsenifer Marozsan.
Det mesta talar alltså för att man försvarar sin titel. Svensklaget har ju alltså 24–4 på PSG i lagens tio senaste möten. På de 14 senaste har man 30–5.
Ändå vill jag kasta in en liten varning för PSG. Det är andra gången Parisklubben är i en Champions Leaguefinal. De har ett bättre lag den här gången än de hade 2015, då man föll mot Frankfurt. I höstas var ju faktiskt PSG Frankrikes bästa lag, de vann mot Lyon i höstmötet och ledde ligan utan poängförlust vid juluppehållet.
Men under trettondehelgen kom nyheten som sänkte PSG i ligan. Det visade sig att laget missat att skriva upp en spelare i laguppställningen vid 4–0-segern mot Albi. Där förlorade PSG fyra poäng, och i förlängningen också en plats i höstens Champions League.
PSG måste alltså vinna finalen för att få spela i Champions League till hösten. På så sätt är det tung press på Parisklubben. Även om Lyon har den större vinnarkulturen har PSG flera rutinerade och meriterade spelare som Laura Georges, Shirley Cruz samt brasilianska duon Formiga och Cristiane.
PSG var starkt i cupfinalen härom veckan, där gjorde för övrigt Cristiane ett fantastiskt mål. Jag har lagt upp det här klippet förr, men det går att se om många gånger:
Cristiane känns för övrigt som det stora hotet mot Lyon. Hon är fortfarande en av världens allra bästa forwards. Minns hur Brasilien tappade i kvalitet i fjolårets OS när Cristiane sträckte sig, och inte längre klarade av att spela 90 minuter.
Spelar Lyon på sin toppnivå vinner man finalen med flera måls marginal. Men faktum är att Lyon hittills aldrig spelat på sin toppnivå i en UWCL-final. Och utöver alla styrkor har man förstås även några svagheter.
En svaghet är att det brukar kunna se lite spänt ut i stora finaler. En annan är att målvakt Sarah Bouhaddi ibland kan göra rätt grova missbedömningar. Och en tredje är att den kanadensiska mittbacken Kadeisha Buchanan ibland satsar lite vårdslöst i sina tacklingar, och därmed drar på sig rätt många fasta situationer i och kring straffområdet.
De troliga startelvor jag tagit ut ovan bygger på hur lagen ställde upp i den franska cupfinalen härom veckan. Möjligen kan Veronica Boquete vara aktuell för att starta i PSG, annars tror jag inte på så många förändringar i Parislagets elva från cupfinalen.
Hos Lyon gissar jag på fler ändringar. I varje fall tror jag att Méline Gérard, som vaktade målet i cupfinalen, och Elodie Thomis får ge plats i startelvan för Sarah Bouhaddi och Jessica Houara d’Hommeaux. Men även Pauline Bremer och Alex Morgan skulle kunna vara tänkbara för spel från start. I Morgans fall är hon tillbaka i truppen efter sin skada (bristning i baksida lår på vänsterbenet). Om hon hade varit frisk under någon vecka tror jag att hon hade startat, trots att hon gjort förhållandevis få mål i Lyontröjan – exempelvis ”bara” fem på åtta matcher i ligan.
När det gäller Caroline Seger är hon inte riktigt nära startelvan. Kanske, kanske att det kan bli aktuellt med ett inhopp.
* På svensk mark fick vi en skräll i dag när Djurgården vann med 1–0 mot Eskilstuna i damallsvenskan. Jag kan inte säga att jag kollade matchen speciellt koncentrerat. Men av det jag såg kunde det ha gått hursomhelst. Båda lagen hade chanser att vinna.
Resultatet innebär att en redan jämn tabell blir ännu jämnare. I helgen kan det bli ännu mer rafflande. Det är ju nämligen tre matcher där bottenlag ställs mot lag i mitten. Vinner bottenlagen Kvarnsveden (mot LB07), Kif Örebro (mot Vittsjö) och Hammarby (mot Göteborg) kommer väldigt många lag vara indragna i nedflyttningsstriden.
Om Rosengård reser sig och slår Kristianstad kan laget plötsligt ha riktig kontakt i guldstriden igen, för Linköping har en tuff bortamatch i Piteå på söndag. Även om LFC är favoriter i matchen utesluter jag inte ett kryss där.
* Jag hade helt tappat bort cupsemifinalerna i mitt förra inlägg. Där gick det som förväntat, alltså med segrar för just Linköping och Rosengård. Det blir en kul cupfinal i höst.
* Ovan har jag nämnt Frankrike och deras landslag. I går presenterades deras EM-trupp. Den ser ut så här:
Et voilà les 23 joueuses qui disputeront l'Euro 2017 aux Pays-Bas à partir du 18 juillet (+6 réservistes)!!🇫🇷🙌 pic.twitter.com/1GWEyStisv
— Equipe de France ⭐⭐ (@equipedefrance) May 30, 2017
Présentation en vidéo des joueuses retenues par Olivier Echouafni pour disputer l'Euro 2017 Féminin cet été aux Pays-Bas! 👊 @UEFAWomensEUROpic.twitter.com/spJHTNJKEU
— Equipe de France ⭐⭐ (@equipedefrance) May 30, 2017
Det är förstås en grymt stark trupp. På pappret har fransyskorna det bästa laget. Det är som vanligt deras bristfälliga vinnarkultur som talar emot dem. Frankrike har ju som bekant aldrig tagit medalj i ett stort mästerskap på seniornivå ännu.
* I går presenterades även vinnaren i BBC:s pris till årets bästa spelare i världen. Det gick till Ada Hegerberg. Jag hade kanske inte valt norskan just nu, men nog är man bra när man vinner den franska skytteligan även när man har en lite sämre säsong.
* I England pågår vårserien, en serie som jag egentligen inte förstår vad den är bra för. Såvitt jag förstått är det mest en träningsserie i väntan på EM.
Jämnt är det i alla fall. Med en omgång kvar ligger fyra lag inom en poäng. Arsenal vann med 1–0 mot Manchester City i helgen. Där stod Jordan Nobbs för ett snyggt frisparksmål:
Det spelades en full omgång i dag. Där vann de tre topplagen Chelsea, Man City och Arsenal sina matcher. Chelsea leder tabellen inför slutomgången på bättre målskillnad än Man City.
* Slutligen till USA där helgens TV-match i Houston väckte känslor. Redan innan avspark fick matchtiden kritik, eftersom det ansågs vara för varmt i Texas mitt på dagen under den här årstiden.
Kritikerna fick vatten på sin kvarn när engelska Rachel Daly kollapsade just efter slutsignalen.
I går tog Pia Sundhage ut en av sina allra sista trupper som förbundskapten för de svenska damerna. Som vanligt var det ganska väntade namn.
Det som överraskade mig mest var att hon tog med två skadade spelare i Elin Rubensson och Lotta Schelin. När ingen av dem är i spelbart skick den här veckan känns det ju vansinnigt att ha med dem i truppen till en träningsmatch i nästa vecka.
Om inte tanken är att de bara skall vara med för att rehabträna och lyssna på de taktiska genomgångarna.
”När det nu inte är så allvarligt – hon har ju testats – och det finns en hel vecka till vi har match, så känns det fel att inte ta ut henne och sedan tänka ‘oj, hon blev frisk’. Då är det bättre att hon får lämna återbud om det inte blir bra.”
Schelin visade i Algarve cup att hon för tillfället är vårt bästa anfallsvapen. Att ta risker med henne känns inte speciellt smart. Personligen tycker jag att det bästa hade varit om Sundhage hade testat andra forwardsalternativ mot Kanada.
Vilken statusen är på Rubensson vet jag inte. Men hon spelade i alla fall inte för Göteborg i gårdagens träningsmatch på Kanarieöarna, så hon kan ju inte vara fullt frisk ännu. Därmed känns det ju även i hennes fall vansinnigt att chansa mot Kanada. Det är bättre att låta de friska spelarna få visa vad de går för.
Med tanke på att även Hanna Folkesson (vadproblem) är skadad borde det ju finnas möjlighet att ge Lina Hurtig och Katrin Schmidt rejält med speltid. Hurtig verkar ju ha imponerat som forward i LFC på sistone. Schmidt har varit bra i flera år, och borde passa in i det nya spelsättet. Hur hon sett ut i år har jag dock ingen koll på.
Lina Hurtig
Tittar man på truppen är det tre spelare som saknas från Algarvetruppen. Utöver Folkesson även petade Hanne Gråhns och skadade Fridolina Rolfö. Rolfös problem kände jag inte till tidigare, men enligt tyska Sport1 verkar hon ha ådragit sig en muskelskada. I länken noteras för övrigt att Bayern München saknade nio spelare på grund av skador vid hemmasegern med 1–0 mot PSG.
Att tre av de 23 spelare som var med i Algarve lider av muskelskador är ju för övrigt ett tydligt tecken på att de matchats för hårt under försäsongen.
Det om skadorna.
Utöver Schmidt är det Nathalie Björn och Josefin Johansson som tillkommer i truppen. De lär dock knappast få någon speltid, för känslan är ju att Sundhage i så stor utsträckning som möjligt kommer att matcha sin tänkta EM-elva.
Efter EM är det dags att sätta slutbetyg på Sundhages tid vid rodret. Sett till det viktigaste – resultaten i mästerskap är hon redan med beröm godkänd. Medalj i två av tre slutspel är ett väldigt bra facit. Skulle laget även få kliva upp på pallen i EM skulle jag säga att Sundhage är vår mest framgångsrika förbundskapten någonsin.
Ändå är man missnöjd med hennes jobb.
Orsaken är väl att hon inte lyckats utveckla landslagets spel på det sätt som man hade hoppats när hon tog över efter ofta sågade Thomas Dennerby. Det har varit väldigt mycket snack om förändringar och om offensiv fotboll. Men det har mest stannat vid snack.
Förbundskapten Dennerby
För det mesta är sig likt – och en del har blivit sämre.
Om man jämför Dennerby och Sundhage hade Dennerby klart bättre facit i gruppspelsmatcher, medan Sundhage har fått landslaget att vara bäst näst det gäller – om inte motståndaren hetat Tyskland. I alla sina tre mästerskap som svensk förbundskapten har Sundhage åkt ut mot Tyskland.
Här är lite jämförande statistik:
Med Thomas Dennerby som huvudansvarig förbundskapten hade landslaget 25–3–0 i kvalmatcher till stora mästerskap, det innebär ett poängsnitt på 2,79. I mästerskapens gruppspelsmatcher var facit 9–4–2 – poängsnitt 2,07. Det är två fantastiska tabellrader.
Sundhages kvalfacit är också utmärkt: 19–1–1 med ett poängsnitt på 2,76. I gruppmatcher är Sundhages siffror dock klart sämre: 3–5–1 – poängsnitt 1,56. Inte ens full poäng i EM-gruppspelet skulle föra upp Sundhage på ett högre poängsnitt än Dennerby.
Och då är det värt att notera att Dennerby ledde Sverige i två OS, två VM och bara ett EM, medan Sundhage kommer att vara ansvarig för två EM samt ett OS och VM vardera. Och som bekant är ju konkurrensen i EM betydligt mycket sämre än i VM och OS.
Det om gruppmatcher. När vi kommer till utslagsmatcher i mästerskap växer Sundhages siffror. De är inte så imponerande om man in oavgjorda matcher, då är fortfarande Dennerby vassare. Han har 2–0–4 – poängsnitt 1,0 och Sundhage har 1–2–3 – poängsnitt 0,83.
Fast de siffrorna är ju egenligen inte relevanta. I utslagsmatcher handlar det om att vinna eller försvinna, och båda Sundhages kryss har blivit segrar efter straffläggning. Därmed noterar Dennerby 2–4 medan Sundhage har 3–3.
Sundhage har alltså haft den viktiga förmågan att få sitt lag att prestera som bäst när det gällt som mest – en stor styrka. Att hon även har gjort Sveriges sämsta mästerskap någonsin lär de flesta bortse ifrån om hon fixar medalj i sina övriga tre mästerskap.
Så till lagbygget. Där har inte Sundhage förändrat så mycket under sina fem år som huvudansvarig. Inte mycket alls. Förutom spelare som slutat kör hon vidare med närmast exakt samma spelare som Dennerby gjorde.
Hans sista mästerskap som förbundskapten var OS 2012. Där var det tio spelare som fick speltid i alla Sveriges fyra matcher, nämligen: Hedvig Lindahl, Linda Sembrant, Emma Berglund, Sara Thunebro, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Marie Hammarström, Lotta Schelin, Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson.
Av de tio spelare som Dennerby gav mest speltid 2012 är det bara Berglund av de nu aktiva som fått lämna startelvan, och hon hade sannolikt inte varit med i OS 2012 om Charlotte Rohlin varit frisk – och inte korsbandsskadad.
Charlotte Rohlin
Dennerbys ställde alltså oftast upp med följande elva i sitt sista mästerskap: Lindahl – Nilsson, Berglund, Sembrant, Thunebro – Jakobsson, Fischer, Seger, Dahlkvist, Hammarström – Schelin. Första avbytare var Svensson och Asllani.
Sundhage har förändrat i backlinjen, med draget att skola om Fischer till mittback som främsta merit. Men i övrigt är det fortfarande Dennerbys lag som spelar. De unga talanger som kommit fram de senaste åren har snällt fått stå och vänta på att någon äldre slutar.
En orsak till att det blivit så är att Sundhages filosofi är att ge fullt förtroende till sin startelva. De elva spelarna ges maximal tid att spela ihop sig, vilket har stora fördelar – inte minst för de som ingår i elvan. Kontinuitet och trygghet är viktigt i idrott, och samspelta lag gör ofta bra resultat.
Nackdelen med arbetssättet är att det blir väldigt svårt att slå sig in i laget. Det räcker inte med ett eller två bra inhopp för att få en startplats, de som sitter på bänken måste göra sex–sju bra matcher i rad – eller hoppas att någon av de ordinarie gör bort sig, eller blir skadad.
I väntan på morgondagens kanonmatcher i OS har jag laddat upp lite bilder från Kalmar och OS-genrepet Sverige–Japan. Det är som vanligt lite varierande kvalitet, när det gäller fotografering är jag amatör, och har amatörutrustning.
Men några av bilderna är jag rätt nöjd med. Hoppas ni också tycker om dem.
Detta bildspel kräver JavaScript.
I övrigt rekommenderar jag att alla ni som missade Viasats reportage om Olivia Schough tar en titt via länken här nedan. Det är både välgjort och känsloladdat. Ett väldigt bra tv-inslag helt enkelt.
Och går det för fort i bildspelet ovan kommer alla bilderna här igen:
Pauline Hammarlund
Nilla Fischer
Elin Rubensson
Lisa Dahlkvist
Magdalena Eriksson
Magdalena Eriksson, Emma Berglund, Olivia Schough, Sofia Jakobsson och Emilia Appelqvist
Svensk våg
Olivia Schough, Magdalena Eriksson, Kosovare Asllani och Emma Berglund
Sverige firar
Yuki Nagasato, Rika Masuya och Rumi Utsugi
Rika Masuya, Rumi Utsugi och Yuri Kawamura
Ayaka Yamashita
Saki Kumagai
Saki Kumagai
Fridolina Rolfö
Monika Mularczyk
Pia Sundhage och Rebecca Hedin
Nadeshiko
Olivia Schough och Lotta Schelin
Magdalena Eriksson och Olivia Schough
Vart är Sverige på väg?
Sverige firar
Svenskt jubel
Svenskt jubel
Yu Nakasato
Lotta Schelin
Caroline Seger
Elin Rubensson
Yuri Kawamura
Saori Ariyoshi
Lisa Dahlkvist
Lotta Schelin
Tomoko Muramatsu
Olivia Schough
Emma Berglund och Olivia Schough
Nadeshiko
Lotta Schelin
Emilia Brodin
Amanda Ilestedt
Pauline Hammarlund
Sara Thunebro
Emelie Lundberg
Hanne Gråhns
Amanda Ilestedt
Kosovare Asllani
Emma Berglund
Hanne Gråhns
Ayaka Yamashita
Jonna Andersson
Nilla Fischer och Linda Sembrant
Caroline Seger
Sofia Jakobsson
Fridolina Rolfö
Asako Takakura
En rak backlinje
Caroline Seger
Mayu Sasaki
Yuri Kawamura
Saki Kumagai
Fridolina Rolfö
Linda Sembrant, Fridolina Rolfö och Sofia Jakobsson
Linda Sembrant, Fridolina Rolfö och Sofia Jakobsson
Lisa Dahlkvist, Linda Sembrant och Fridolina Rolfö
Hedvig Lindahl, Stina Blackstenius och Jonna Andersson.
Stina Blackstenius, Jonna Andersson och Lisa Dahlkvist
Sverige
Landslaget
Sverige
Nadeshiko
Japan
Hedvig Lindahl
Svensk uppvärmning
Linda Sembrant nickar
Linda Sembrant och Nilla Fischer
Chika Hirao
Erina Yamane
Mina Tanaka
Mizuho Sakaguchi
Emelie Lundberg
Yuki Nagasato
Saori Ariyoshi
Saki Kumagai
Yuki Nagasato
Rumi Utsugi
Yuki Nagasato
Mina Tanaka
Saori Ariyoshi
Saki Kumagai
Pia Sundhage
This is my pictures from Guldfågeln Arena in Kalmar and the international women’s football friendly between Team Sweden and Nadeshiko of Japan. Team Sweden won 3–0. I got pictures of a lot of japanese players; Saori Ariyoshi, Saki Kumagai, Yuki Nagasato (Ogimi), Rumi Utsugi, Mina Tanaka, Yu Nakasato, Chika Hirao, Mizuho Sakaguchi, Erina Yamane, Yuri Kawamura, Mayo Sasaki, Ayaka Yamashita, Rika Masuya, Tomoko Muramatsu and coach Asako Takakura.
När jag skrev inlägget om Australiens OS-trupp häromdagen, letade jag efter bilder på flera uttagna spelare. Trots att jag visste att jag hade fotat i princip hela Australiens VM-trupp i Edmonton i fjol hittade jag inte de bilder jag sökte.
Vid en mer noggrann koll visade det sig att jag faktiskt inte hade lagt upp bilderna här på bloggen. Det är i och för sig ett år sedan VM avslutades, men jag tänkte att det väl alltid är någon som kan vara intresserad av lite bilder från fjolårets mästerskap i Kanada.
Bland bilderna finns en på Carli Lloyd. Hon och Megan Rapinoe har båda varit långtidsskadade, men finns båda med i USA:s trupp inför lördagens möte med Sydafrika. Truppen består av 24 spelare, och 22 får åka med till Rio och OS.
Den spontana tanken var ju att förbundskapten Jill Ellis hade tagit ut Lloyd och Rapinoe utöver de 22 spelare (18 ordinarie och fyra reserver) som skulle utgöra OS-truppen om de båda stjärnorna inte kommer i speldugligt skick.
Vid en koll på 24-mannatruppen består den av tio backar, sex mittfältare och fyra forwards plus Lloyd och Rapinoe. Det känns alltså som att det är ett par backar som i första hand riskerar att sorteras bort.
När det gäller skador och OS-aktuella spelare har Frankrike drabbats av ett bakslag i och med att vänsterbacken Laure Boulleau missar spelen i Rio till följd av en knäskada. Tråkigt.
Slutligen. Här är alla de nygamla VM-bilderna en och en. Det handlar om bilder på Sverige, Australien, Schweiz, Kamerun och USA.
Caroline Seger
Carola Söberg
Hilda Carlén
Hedvig Lindahl
Nilla Fischer, Elin Rubensson och Olivia Schough
Emilia Brodin
Åskådare
Lotta Schelin
Levande skärmhållare när TV4 intervjuar Emma Berglund
Det är långfredag och har gått 2,5 veckor sedan Sverige blev klart för OS. Pia Sundhage har redan hunnit presentera en ny landslagstrupp. Det tog alltså ett tag, men här är min stora analys av OS-kvalet. Se den som bloggens långläsning i påsk.
Kvalet slutade ju för svensk del med två segrar och en oavgjord match – och gruppseger. Så långt allt gott.
Det som var väldigt positivt var försvarsspelet. Vårt lag kämpade sig till Brasilien. Däremot hade vi inget organiserat anfallsspel. Inte nu heller. För faktum är ju att anfallsspelet har varit ett problem länge.
Vi minns ju att Sverige under Pia Sundhages ledning har gjort väldigt få mål mot svaga lag i kvalmatcher och att landslaget stod och föll med fasta situationer under Kanada-VM. Något genomtänkt anfallsspel fanns inte.
Nu har vi försvarat oss till OS. Men landslagets brister blev skoningslöst avslöjade när vi kom i underläge mot Nederländerna. Vi mötte ett lag som hade släppt in sju mål på två matcher och klarade inte av att skapa en enda målchans på egen hand i den första halvleken.
Det är bara att tacka Kelly Zeeman för den svaga bakåtpassningen – och Olivia Schough för att hon var både iskall och vaken.
Olivia Schough
Som jag var inne på under OS-kvalet känns det här lite paradoxalt med tanke på att förbundskapten Sundhage alltid predikar anfallsfotbollens evangelium. Under perioder har hon ju i princip vägrat att svara på frågor om försvarsspel. När hon fått sådana har hon svarat genom att prata anfallsspel.
Jag har kollat på matcherna mot Schweiz och Nederländerna en andra gång. Då har jag närstuderat anfallsspelet. Medan Sundhage anser sig ha hittat sina forwards och letar brister på mittfältet följer jag en egen hypotes om det svaga anfallsspelet beror att Sundhage väljer fel forwardstrio. Mycket mer om det strax.
För jag tänkte börja med det positiva, alltså försvarsspelet. Trots att Sverige gjorde klart minst mål i kvalet vann vi alltså gruppen. Orsaken var förstås att vårt landslag också släppte in klart minst mål. Här är sluttabellen:
Sverige 3–1 7
——————————
Nederländerna 6–8 4
Schweiz 5–6 3
Norge 5–4 3
Det var en laginsats som gjorde att laget släppte in så få mål. Alla elva spelarna jobbade stenhårt i defensiven. När man trots allt släppte till målchanser var det alltid minst en spelare som kastade sig fram för att avstyra.
Lag med sådan arbetsmoral och offervilja är alltid svårslagna – och väldigt jobbiga att möta. Kan Sundhage få motståndarna att tänka att ”nu möter vi Sverige, det är ett väldigt jobbigt lag att spela mot” – då är mycket vunnet.
Det som är väldigt positivt är att Pia Sundhage nu verkar ha insett att man måste bygga upp en trygghet vid ett lagbygge. Och med bara ett insläppt mål på tre matcher mot starkt motstånd börjar Sverige hitta en grundtrygghet.
En fascinerande detalj är att det blev oavgjort i alla tre matcherna i min statistik över klara målchanser; 5–5, 4–4 och 4–4. Tre mål på 13 målchanser är för övrigt ett godkänt facit – effektiviteten var det alltså inget fel på. Och att man bara drabbades av ett insläppt mål på 13 målchanser för motståndarna är en mycket bra siffra. Siffrorna styrker en slutsats om att Sverige var hetast i båda straffområdena.
Kollar vi lagdel för lagdel så gjorde Hedvig Lindahl ett mycket stabilt OS-kval. Mot Norge var hon svensk matchhjälte med flera fina räddningar. Mot Schweiz och Nederländerna behövde hon inte göra lika många kvalificerade räddningar, deras avslut missade oftast målet. Kanske var det för att Lindahl var kall och stressade motståndarna till missar.
Hedvig Lindahl
Chelseamålvakten kändes lugn och säker under matcherna. Några skönhetsmissar noterades när hon boxade inlägg där det kändes som att hon hade tid och yta att plocka ner bollen. Men totalt sett är Lindahls kvalinsats en stark fyra på en femgradig skala.
Hon är förstås given svensk förstamålvakt i OS. Även om det börjar fylla på med talanger underifrån är det så att hon är den enskilt viktigaste spelaren i det svenska laget just nu. Alltså den som det inte går att ersätta på något riktigt bra sätt i en OS-turnering.
För även om Sundhage gärna vill framhålla Hilda Carlén:s storhet ser jag ingen riktigt bra backup till Lindahl. Det är ju trots allt jätteskillnad mellan damallsvenskan och OS och mellan träning och landskamper. Carlén och Emelie Lundberg är helt oprövade i stora sammanhang, och ingen känns som en OS-målvakt för mig.
Till backlinjen. Den skötte sig väldigt bra i fem av sex halvlekar. I första halvleken mot Nederländerna såg det dock väldigt stirrigt ut. Där togs ett antal felbeslut, framför allt från ytterbacksposition. Men paradoxalt nog var det den back som jag tyckte var genomgående bäst i OS-kvalet, Linda Sembrant, som stod för den miss som öppnade för kvalets enda baklängesmål.
I målsituationen visade även Nilla Fischer orutin som mittback när hon först backade någon meter och därmed öppnade ytan framför mål till Vivianne Miedema. Fischer gjorde inget dåligt kval, men personligen känner jag just nu att Sembrant är den mest självskrivna svenska mittbacken. Som Sundhage nyligen sa:
”Sembrant är en ledare av stora mått”
Synd att inte vår förbundskapten upptäckt det tidigare. Under VM var ju Sembrant i första hand mittfältsavbytare.
Bakom Sembrant känner jag att det inte skiljer jättemycket mellan Emma Berglund och Fischer på mittbacksplats. Inte mycket alls.
Emma Berglund
Faktum är att jag tycker att det skiljer så lite att Sundhage borde lyfta upp Fischer på tremannamittfältet för att få mer tyngd där. Även om det borde vara högaktuellt tror jag tyvärr inte att det kommer att ske.
På ytterbacksposition är Elin Rubensson bra i offensiven, hon har ett utmärkt passningsspel. Men defensivt har hon stora brister, hon tar ofta felbeslut eller hamnar fel i positionsspelet. Hon blev inte minst avslöjad i den första halvleken mot Nederländerna. I den halvleken var även Jessica Samuelsson darrig. Annars är hon utan tvekan Sveriges defensivt sett bästa ytterback.
Personligen vill jag gärna ha Magdalena Ericsson på planen. Visst har hon brister i passningsspelet, men hon är väldigt positionssäker och är en ledartyp. Dessutom är hon klart bäst i laget på att leverera inläggsfrisparkar och hörnor. Om motståndarna har snabba yttrar hade jag inte varit främmande för att sätta henne i mittförsvaret. Jag tycker faktiskt att Sundhage borde testa Ericsson/Sembrant som mittbackspar i någon landskamp framöver. Det skulle kunna bli en succé.
Totalt sett finns det ändå många och bra alternativ i backlinjen för tillfället. Den delen av laget behöver inte Sundhage oroa sig jättemycket för i nuläget. I OS-truppen lär det bli sex backar. De jag nämnts känns ganska givna – om inte Rubensson eller Fischer matchas på mittfältet. Det innebär att jag inte tror att det finns plats för spelare som Lina Nilsson, Amanda Ilestedt eller Jonna Andersson.
Till mittfältet. Där har Sundhage äntligen givit fullt förtroende till Lisa Dahlkvist. Det har visat sig vara ett klokt drag. Visst, Dahlkvist missar en del passningar ibland, men hon är en vinnare och en fajter. Precis en sådan spelare man måste ha på ett centralt mittfält. Det var ju hennes nickmål mot Norge som visade vägen till Rio. Mer om det målet senare.
Lisa Dahlkvist
Bäst på mittfältet, och kanske av alla utespelare under kvalet, var dock Caroline Seger. Jag tycker att hon har fått en bra roll i laget nu, en roll hon fixar. Det handlar inte om att göra poäng eller att leda försvarsspelet – det handlar om att styra anfallstempot, och hålla i bollen och lugna ner spelet. I den nuvarande rollen kommer hennes boll- och passningsskicklighet till sin rätt.
Däremot är det mycket mer osäkert kring tredjelänken på mittfältet. Med tillgång till Sembrant, Berglund och Ericsson i mittförsvaret hade jag alltså gärna sett Fischer på mittfältet.
På presskonferensen där truppen till Slovakienmatchen presenterades stod det klart att Sundhage inte är helt nöjd med sitt mittfält. Hon sa att:
”Nu när vi har så intressanta forwards behöver vi få upp ett intressant mittfält.”
Hon sa också att hon inte tror att Seger och Dahlkvist kan spela alla minuter i OS – inte om Sverige tänker gå långt.
I nuläget är det Emilia Appelqvist som ligger närmast att bli den länk som kompletterar PSG-duon Seger och Dahlkvist. Djurgårdenspelaren gjorde ett helt ok OS-kval och kvitterar ut ett klart godkänt betyg. Men. Och det är ett ganska stort men.
Appelqvist gör sitt jobb, men hon lyfter inte ett svenskt landslag. Hon vinner inga matcher eller turneringar åt Sverige. Hon saknar nödvändiga spetskompetenser.
Nilla Fischer
Jag hade alltså helst sett att Sundhage satsat på Fischer på mitten. För Fischer är en vinnare. Och med henne, Sembrant, Dahlkvist och Berglund på planen blir Sverige vansinnigt starka vid fasta situationer.
Andra mittfältsalternativ skulle kunna vara Hanna Folkesson och Lina Hurtig – om de nu blir friska i tid. Hurtigs rehabilitering verkar ju hela tiden drabbas av bakslag. Som jokrar har jag nämnt Michelle De Jongh och Tove Almqvist. Den senare finns med i truppen som åker till Slovakien, det blir intressant att se om hon får några spelminuter.
På mittfältet finns det alltså en roll som behöver fyllas. Synd att Petra Larsson (eller Johansson som hon numera heter) har lagt av – annars hade hon känts gjuten där.
När det gäller forwards tänker jag breda ut mig rejält, och sparar den biten till sist. Innan dess tänkte jag betygsätta coachningen. Vad får Sundhage för betyg för OS-kvalet?
Självklart får hon ett klart godkänt betyg efter de här tre matcherna, framför allt skall hon naturligtvis hyllas för hur hon har styrt upp försvarsspelet.
När hon själv i korthet i samband med presentationen av truppen till Slovakienmatchen sammanfattade OS-kvalet var hon ändå lätt kritisk till den totala insatsen. Bland annat tyckte hon att passningsspelet var för dåligt. En positiv sak hon påtalade var att:
”Sverige har ofta haft svårt att vinna första matchen i turneringar. Det gjorde vi nu.”
Det är en bra poäng. Premiärer har varit ett jätteproblem för svenska landslag. Så 1–0-vinsten mot Norge var förstås en otroligt viktig seger. Det var ju den som lade grunden för gruppsegern.
En annan positiv sak var att Sundhage valde att sätta in en femte back i slutet av matcherna för att ha ett starkt försvar centralt när man försvarar en ledning.
Personligen hade jag nog hellre sett att man ställt upp 5-3-2 än 5-4-1 för att ha större möjligheter att få upp laget lite högre. Men det här är en smaksak, vilket man väljer hänger förstås lite på var motståndarna har sina styrkor.
När det gäller coachningen är jag förvånad att Fridolina Rolfö blev kvar på bänken under hela kvalet. Och närmast chockad över att Magdalena Ericsson placerades på läktaren i sista matchen. Jag tycker även att Sundhage matchade sina tre ordinarie forwards för hårt. De orkade inte göra jobbet fullt ut i sista kvalmatchen.
Det är en lärdom Sundhage måste ta med sig till Rio, i varje fall om hennes förhoppningar om medalj skall kunna infrias. För i OS har hon bara tillgång till 18 spelare och det är ännu tätare spelschema, match var tredje dag.
Här vill jag påminna om hur Japan nådde framgång i London för fyra år sedan. Det var oerhört omdiskuterat att Norio Sasaki vilade så många ordinarie spelare han bara kunde i den sista gruppspelsmatchen mot Sydafrika. Dessutom beordrade han laget att inte vinna, utan spela på kryss. Jag skrev om det här och här.
Norio Sasaki skriver autografer.
Japanskorna blev oerhört kritiserade – men laget vann på det. Faktum är ju att Japan borde ha tagit guldet. I VM-finalen 2011 vann man trots att man var det sämre laget. I OS-finalen 2012 var det tvärtom. Enligt min räkning hade japanskorna 8–6 i klara målchanser på Wembley – och borde dessutom ha tilldömts två straffar.
Sundhage måste alltså coacha vårt landslag extremt taktiskt i OS om det skall kunna bära till medalj. Sedan anser jag alltså att hon även måste byta forwardsuppställning.
Redan när Sundhage lanserade sin 4-3-3-uppställning i höstas och förklarade att hon skulle låta Lotta Schelin, Sofia Jakobsson och Olivia Schough bilda forwardstrio var jag skeptisk.
Den åsikten har inte ändrats på något sätt. Jag måste säga att jag är uppriktigt förvånad över hur Sundhage kan vara så nöjd med trion.
Sundhage är ju en tränare med god blick för anfallsfotboll. Hur kan hon vara så förblindad att hon inte ser att de tre inte funkar ihop?
Sundhage snackar mycket om anfall med fart och fläkt. Jag såg inte så många sådana under OS-kvalet. Däremot såg jag massor av korta, svenska anfall. Massor av alldeles för korta och ganska ofarliga svenska anfall.
Att anfallen blev så korta beror till stor del på att Sundhage väljer att matcha tre nästan likadana spelare som forwards. Spelare med bristfällig speluppfattning och som alla är irrationella och svårlästa – vilket i sin tur gör att de är svåra att samarbeta med.
När jag kollade på matcherna mot Schweiz och Nederländerna en andra gång letade jag extra mycket efter offensiva samarbeten mellan våra tre ordinarie forwards. Resultatet? Jag såg knappt ett enda.
Däremot såg jag tre spelare som sprang som på räls i djupled. Det fanns i princip inga korslöpningar, inga vandringar längs med motståndarnas backlinje och de verkade inte lyfta blicken för att kolla efter varandra.
En annan orsak till det uteblivna samarbetet är att de tre låg ganska brett i försvarsspelet, och hade 20–30 meters avstånd till närmaste forwardskompis när Sverige vann bollen. Eftersom ingen av de tre är bra nog att hålla fast bollen högt upp i planen hann inte de andra fram innan bollen var borta igen.
Stina Blackstenius
Här blev det mycket bättre varje gång Stina Blackstenius byttes in. Hon hade den styrka som behövdes för att hålla fast bollen högt upp i planen.
Våra ordinarie forwards kom även till alldeles för få avslut. Det blev bara ett svenskt forwardsmål – Schoughs mot Nederländerna. Och det målet berodde ju på vaket försvarsspel, inte på vackert svenskt anfallsspel.
Totalt under OS-kvalet räknade jag alltså till 13 svenska målchanser. Schelin hade fyra av dem, Schough två och Jakobsson bara en. Det är inget bra facit. Trots det är Sundhage nöjd med sina forwards – se citatet från presskonferensen inför Slovakienmatchen ovan. Och i en TT-intervju direkt efter kvalet flyttade Sundhage över anfallsproblemet på mittfältet:
”Mittfältet behöver hjälp med sin spelbredd. Om det är en ytterback eller en yttermittfältare som ska komma ner, vet jag inte. Men vi kan inte bara spela på djupet som det blir här. Det är det inte någon människa som orkar med.”
Hon glömmer att hon även måste ha forwards som kan ta emot bollen felvända – och få fast den. Där kom alltså Blackstenius in och gjorde nytta. Jag tycker att hon var bästa svenska forward i OS-kvalet, hon fick klart mer uträttat på sina 75 minuter än vad någon av de ordinarie forwardsen fick.
När det gäller att hålla i bollen skulle jag även vilja ha in en lite mer kreativ bollhållare. Det är här Fridolina Rolfö och/eller Kosovare Asllani kommer in i bilden.
Kosovare Asllani
Fast Asllani ser inte ut att vara aktuell. Kraven verkar vara mycket högre på henne än på de andra forwardsen. Sundhage såg Asllani spela med Manchester City förra helgen. Förbundskaptenen kallade försvarsarbetet för bingo, men saknade mycket i anfallsspelet:
”Hon måste vara mer involverad, närmare straffområdet, i straffområdet.”
Ungefär samma sak gäller ju Sundhages ordinarie forwards i OS-kvalet. Bingo i försvarsspelet, men offensivt? Schough hade inte en enda målchans i de två första OS-kvalmatcherna, men fick ändå fortsatt förtroende. Jakobsson hade en målchans på tre matcher.
Bland 18 spelare i en OS-trupp finns det bara plats för max fem forwards. I nuläget skulle min 18-mannatrupp innehålla Blackstenius, Rolfö och Asllani. Det innebär att det bara finns plats för max två av Schelin, Jakobsson, Schough och Hammarlund.
Trots att Schelin bara har gjort två mål på de elva senaste landskamperna – och det mot Moldavien och Skottland B – har hon en plats. Av de andra tre hade jag med tvekan valt Jakobsson. Just nu skulle jag alltså ställa Schough och Hammarlund utanför OS-truppen.
Lotta Schelin firar landslagsmål nummer 72
Innan jag sätter punkt för den här långa genomgången tänkte jag ge konkreta exempel på vad jag menar med att våra tre ordinarie forwards har bristande speluppfattning.
Vid Slovakienpresskonferensen visade Sundhage lite sekvenser från OS-kvalet på storbildsskärm. Hon hade bland annat med 1–0-målet mot Norge, filmat från en vinkel som inte ingick i tv-produktionen. När jag såg bilderna reagerade jag spontant på bristen på rörelse inne i straffområdet. Sverige hade tre spelare där och en fjärde precis utanför.
Bara en av de tre i straffområdet reagerar instinktivt över att det är ett inlägg på gång – det är mittfältaren Lisa Dahlkvist. Hon har därmed fart när bollen kommer, vilket gör henne svårstoppad och svårmarkerad. Som tur är för Sverige slås också bollen mot henne.
Våra två forwards i straffområdet däremot, Schelin och Jakobsson, fattar inte vad som är på gång att hända. De är passiva, stillastående och väldigt lätta för de norska backarna att hålla koll på.
När man ser så tydligt att våra mest namnkunniga forwards inte reagerar instinktivt på en målchans blir det ju lättare att förstå varför vårt landslag gör så få mål.
Se målet på den här länken, det kommer cirka 20 sekunder in i klippet. Tyvärr är det från tv-sändningen, där vinkeln är sämre än på det klipp Sundhage visade. Men tittar man på spelarna i straffområdet syns det ändå tydligt hur Dahlkvist reagerar redan innan Magdalena Ericsson har slagit till bollen, medan våra forwards är passiva.
The Matildas
Det här är ingen tillfällighet. De svenska forwardsens rörelsemönster vid inlägg är ofta undermåligt. Under OS-kvalveckan såg jag Australien The Matildas i två matcher. De är Sveriges motsats – deras löpningar vid inlägg är så vältajmade och samordnade att jag satt och njöt.
Strax kommer ett klipp från Australiens match mot Japan. Här är lite saker att kolla efter i det klippet:
* Vid vänsterinlägget innan 1–0-målet gör båda forwards smarta löpningar. Den bakre (Lisa De Vanna), som har bäst vinkel mot inläggaren, löper mot första stolpen, medan den främre forwarden (Michelle Heyman) löper runt mot bakre stolpen.
* Kolla även hur den ena innermittfältaren (Katrina Gorry) ser att det är hennes uppgift att löpa mot straffpunkten, och gör en tempoväxling för att hinna fram. Det är nära att hon blir målskytt på det. Kolla även hur hon i nästa situation tidigt löper ut till höger för att bli spelbar och dessutom få tid att slå det målgivande inlägget.
Även på det inlägget gör flera spelare bestämda löpningar, plus att man har en spelare som är beredd att fånga upp en retur vid straffpunkten.
* Hoppa fram till 3–1-målet 2.35 in i klippet. Kolla återigen Australiens rörelsemönster vid inlägget. Det är ett skolboksexempel på hur första spelaren som kommer in i straffområdet (Caitlin Foord) går mot första stolpen – och drar med sig backarna, hur den andra (Gorry) går mot bakre stolpen och hur den tredje (Kyah Simon) söker sig mot straffpunkten.
Det är alltså inte en eller två spelare som agerar smart. De gör det allihop. Här är klippet:
Sverige är ljusår bakom Australien när det gäller löpningar vid inlägg. Ljusår.
Som jämförelse tar jag det bästa svenska anfallet i matchen mot Nederländerna. På klippet nedan ser man bara slutet av anfallet, men det är ett jättefint uppbyggt anfall där vi får med oss Jessica Samuelsson upp från ytterbacksposition och hinner få in fyra spelare i straffområdet.
Av de fyra är det tre som joggar passivt vid första stolpen och en som joggar passivt vid bakre. Trots att man tidigt kan räkna ut att det är inlägg på gång är det ingen svensk spelare som gör en tydlig löpning mot någon fri yta i straffområdet. Ingen.
Nu blir det en bra svensk målchans ändå i situationen, men det beror alltså inte på att våra spelare springer på ett smart sätt.
Kolla in det anfall jag skriver om 2.55 in i det här klippet:
Det blev ganska mycket kritik i den genomgången – trots att jag i grunden är nöjd med att vi tog oss till OS. Med att vi är bland de tolv lag som gör upp om medaljerna i Rio.
Men min känsla är att Sverige har spelarmaterial att slåss om medaljerna i OS. Sundhage är på rätt väg med spelsystemet och försvarsspelet. Fast jag tror inte att hon lotsar laget till medalj med nuvarande laguppställning. Hon måste tänka om och välja rätt spelare på mittfält och i forwardslinjen. Med rätt balans i laget kan det dock bli väldigt, väldigt bra.
Noterbart är att Sundhage efter diverse test nu är tillbaka på det lagbygge som Thomas Dennerby påbörjade. Bloggen Spelare 12 konstaterade nyligen att vi är tillbaka på OS-elvan från 2012.
Jag kan lägga till att vi nästan även är tillbaka på spelsystemet. Dennerby spelade 4-2-3-1, vilket på många sätt liknar 4-3-3. Han matchade följande spelare mest under OS-turneringen: Lindahl – Lina Nilsson, Berglund, Sembrant, Sara Thunebro – Dahlkvist, Fischer – Jakobsson, Seger, Marie Hammarström – Schelin.
Det är alltså i princip samma spelare som Sundhage nu använder sig av. Lätt anmärkningsvärt.
Det var en parentes. Slutligen har jag här hur jag skulle testa spelare om jag fått matcha landslaget i de kommande matcherna:
Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Linda Sembrant, Emma Berglund/Magdalena Ericsson, Ericsson/Elin Rubensson – Nilla Fischer, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Stina Blackstenius/Pauline Hammarlund, Kosovare Asllani/Fridolina Rolfö, Sofia Jakobsson/Lotta Schelin/Olivia Schough.
Nu hoppas jag få in synpunkter från er. Och så önskar jag förstås er alla en riktigt glad påsk.
PS. Du har väl inte missat att bloggen nu även finns på Facebook?
Nyårsfesten närmar sig med stormsteg och det har blivit hög tid för bloggens stora årskrönika.
2015 har varit ett fantastiskt år för damfotbollen i världen. USA vann VM-guld och sporten flyttade fram sina positioner rejält i det stora landet i väster.
Även i fotbollens hemland England togs efterlängtade steg och fotbollstjejerna kom äntligen in i de fina salongerna.
Tyvärr har det varit ett dåligt år för Sverige, sportsligt sett. Vi gjorde vårt sämsta VM någonsin och har även tidernas sämsta världsranking.
Fast det fanns förstås även en hel del svenska glädjeämnen att minnas. Dags för själva krönikan. Precis som de senaste åren har jag gjort den i rubrikform. Trevlig läsning:
Årets bästa spelare: Den rankningen publicerade jag häromdagen. Den toppas av Carli Lloyd och finns att läsa här.
Årets Champions League-mästare: Efter 2–2 mot Biik Kazygurt från Kazakstan i allra första sextondelsfinalen radade Frankfurt upp sju raka segrar och totala målskillnaden 40–0 på de sju övriga matcher fram till finalen. Ingen match vanns med mindre siffror än 4–0. I finalen mot franska skrällaget PSG blev det däremot mycket tuffare. Det såg ut att bli förlängning, men inhopparen Mandy Islacker avgjorde på övertid. Seger med 2–1 för Frankfurt.
Årets civilkurage: När brittiska FN-soldater vrålade sexistiska kommentarer gentemot Australiens spelare under en match i Cypern cup blev de båda engelska bloggarna Rachel O’Sullivan och Sophie Downey upprörda och twittrade om vad de hört. Deras berättelse återberättades i flera stora engelska medier, bland annat i The Guardian. Följden blev att soldaternas uppträdande utreddes av det brittiska försvarsdepartementet.
Årets comeback: FC Rosengård. Det svenska storlaget verkade ostoppbara före VM. Framför allt gick man som tåget efter paus i matcherna. Lagets samtliga 13 första mål kom i de andra halvlekarna. När damallsvenskan gjorde uppehåll stod mästarinnorna på full poäng efter sju raka segrar.
Men under sommaren brandskattades laget. Man tappade tre av sina största stjärnor plus tränaren i somras och fick bygga nytt lag. När Anja Mittag, Ramona Bachmann och Therese Sjögran sa tack och hej var plötsligt Malmölagets väg mot SM-guldet inte så cementerad som vi experter tänkt oss.
Även om det var duktiga ersättare som kom in är det inte hur lätt som helst att få ett lag att fungera. Rosengård tappade serieledningen och var nere för räkning. Men när det skulle avgöras på senhösten visade Malmölaget klass och vann guld – igen. Grattis.
Årets cupmästare: Linköpings FC hade ett starkt lag med hög högstanivå under året. Trots det missade man både en drömchans att gå till semifinal i Champions League (förlust mot Bröndby i kvartsfinal) och ett jätteläge att ta hem SM-guldet när Rosengård tvingades bygga nytt lag under hösten. Säsongen räddades dock av den fina segern i cupfinalen mot Rosengård:
Årets den glömde vi direkt: Medinas svenska VM-låt. En låt jag gav rätt högt betyg vid lanseringen, men är det någon som hört den sedan dess?
Årets domarskandal: Den tyska domaren Marija Kurtes kunde inte reglerna när hon dömde F19-EM-kvalmatchen mellan England och Norge. Hon pekade på norsk frispark när Englands Leah Williamson borde ha fått slå om sin straff med 18 sekunder kvar av lagens gruppfinal. Norge vann och England blev utslaget. Fast bara tillfälligt.
Uefa agerade nämligen handfast efter skandalen. Kurtes stängdes av och matchens sista 18 sekundern spelades klart med annan domare ett par dagar senare.
Williamson fick ett par dagar på sig att fundera över hur hon skulle slå om straffen. Hon visste att hon var tvungen att göra mål för att England skulle gå vidare i kvalet. Arsenaltalangen visade dock att hon är en kandidat till titeln årets starkaste psyke. Hon satte bollen hur säkert som helst – och både England och Norge gick vidare till det EM-slutspel som Sverige sedermera vann.
Årets ekonomiska kris: Den upplevdes som vanligt både här och där. Kif Örebro och Kristianstad tvingades återigen lämna in kontrollbalansräkningar, men klarade elitlicensen även det här året. Umeå IK skrek ut att man var akut kris i juni, men sedan tystnade ropen.
Årets EM-drottning: Stina Blackstenius som bar fram F19/96-landslaget till EM-guld och VM-plats. På senhösten 2016 får vi se Sveriges bästa ungdomslandslag någonsin slåss om nytt guld i Papua Nya Guinea – det blir en av årets allra största höjdare.
Årets experimenterande: Pia Sundhage:s jobb med att sätta ihop en svensk VM-backlinje gick allt annat än bra. Experimenterandet hade börjat redan 2014 och fortsatte hela vägen in i turneringen.
Från årsskiftet och fram till och med VM provades hela tio olika backar i startelvan, utan att Sundhage fann rätt uppställning. De som testades var Mia Carlsson, Lina Nilsson, Emma Berglund, Nilla Fischer, Elin Rubensson, Charlotte Rohlin, Linda Sembrant, Amanda Ilestedt, Jessica Samuelsson och Sara Thunebro.
Inget funkade tillfredsställande och strax innan VM fick annars så lugna och självsäkra Sundhage panik. Hon skrotade det specialgjorda spelsystemet 4-1-3-2, som hon hade skräddarsytt för konstgräs och som man hade försökt jobba in under 1,5 års tid. Det blev en återgång till 4-4-2.
Årets fiasko: Sverige i VM. Vårt landslag vann ingen match, snubblade sig till slutspel som 16:e och sista lag, men blev också första laget ut ur slutspelet. Och vi som tillhörde storfavoriterna bland de internationella experterna:
Årets fåror: Fanns i gräsmattan på Vilans IP i Kristianstad. Dräneringsskandalen stoppade den damallsvenska matchen mellan KDFF och Örebro i augusti.
Årets glädjefnatt: Det är rubriken på det firande som Kameruns spelare och lagets stora och högljudda supporterskara gemensamt ägnade sig åt efter 2–1-segern mot Schweiz i Edmonton. Jag satt på läktaren och såg matchen. Man blev faktiskt lite lockad att springa ner och deltaga i firandet, för det var verkligen äkta lycka.
Årets hands: Colombias Daniela Montoya kom undan med den här i segermatchen mot Frankrike i VM:
Årets hashtag: #clapforsweden. Hashtagen som skulle lyfta Sverige i VM blev inte så långvarig. Den blev snarare ett sänke när någon språkkunnig avslöjade att clap även kan betyda gonorré…
Årets hattrick: Gjordes förstås av Carli Lloyd. Även om det inte var ett tvättäkta hattrick (målen betydde 1–0, 2–0 och 4–0) är det svårt att övertrumfa att göra tre mål under en VM-finals första 16 minuter:
Årets hattrick 2: Inte heller Elena Sadiku gjorde ett äkta hattrick. Men att hon satte tre mål i sin comeback efter förra korsbandsskadan gjorde fick alla fall mig på riktigt gott humör:
Årets hetaste halvtimme: Egentligen inträffade de aktuella 30 minuterna redan hösten 2014, men de var så heta att de levde kvar in 2015. De utfördes av Nadine Kessler i Wolfsburg i matchen mot Leverkusen.
Det var de enda 30 minuter som skadeförföljda Kessler spelade säsongen 2014/15. Hennes insats i den matchen måste dock ha varit något utöver det vanliga – de räckte nämligen till att placera henne på plats 23 i Uefas officiella omröstning om bästa spelaren i Europa under säsongen 2014/15. Starkt jobbat av juryn…
Årets historieskrivare: Det är förstås många som skrivit historia i år. En var Nilla Fischer som blev första utländska lagkapten att höja tyska cuppokalen. Hennes Wolfsburg räddade säsongen genom att slå Potsdam med 3–0 i finalen inför 19 000 åskådare i Köln.
Årets höjdpunkter: De satte Fifa ihop tio och tio i Youtubeklipp efter varje VM-omgång. Det var högt och lågt och väldigt sevärt – inte minst det här klippet från tredje gruppomgången som bland annat innehåller VM:s stora diss när vänsterbacken Jennifer Cramer söker, men inte får Nadine Angerer:s uppmärksamhet.
Cramer lade någon dag senare upp ett klipp på sitt Instagramkonto som ett slags bevis på att hon och Angerer ändå är kompisar…
Årets kamper: Jag skulle ha kunnat valt spelarnas kamp mot konstgräset inför VM, men känner ändå att årets kamper utkämpades i Italien, mot väldigt skilda motstånd. Inför cupfinalen mellan Brescia och Tavagnacco hotade spelarfacket med bojkott om inte amatörfotbollsbasen Felice Belloli avgick. Orsaken var att han hade sagt:
”Vi kan inte alltid prata om att ge pengar till de här lesbiska.”
Uttalandet gjorde att Belloli fick sparken. Cupfinalen spelades därför som planerat och Brescia med Maria Karlsson i laget vann med 4–0.
Nu i höst har futsallaget Sporting Locri genomgått en ännu värre kamp. De har inte drabbats homofobi utan har motarbetats av självaste maffian. Den kampen är inte vunnen i skrivande stund, men laget har i alla fall fått starkt stöd från landets idrottsledning.
Årets korsbandsskador: Eländet med de många tunga knäskadorna fortsätter, även om takten på skadeeländet tack och lov har bromsats en aning.
Här är några av de som drabbats av korsbandsskador i år: Beata Kollmats, Göteborg, Jasmin Nejati och Hanna Glas, Umeå, Hanna Folkesson och Sara Michael, Kif Örebro, Elena Sadiku, Eskilstuna, Johanna Elsig och Inka Wesely, Turbine Potsdam, Debinha, Brasilien, Luisa Wensing, Tyskland och Megan Rapinoe, USA. Krya på er, hoppas vi snart får se er alla på fotbollsplanen igen.
Som grädde på moset missade alltså världens bästa spelare 2014, Nadine Kessler, hela 2015 till följd av en knäoperation. Risken känns tyvärr överhängande att vi inte får se skadeförföljda Kessler på planen någon mer gång.
Årets kortaste comeback 1: Therese Sjögran. Gjorde ett utmärkt VM och tackade sedan för sig som spelare i Rosengård och klev in i rollen som sportchef. Fast hon hade knappt hunnit sätta blommorna från avtackningen i vatten förrän hon var på plats på planen igen. En stormig period var Sjögran såväl spelare, tränare som sportchef – innan klubben fick ordning på allt och hon kunde snöra av sig skorna igen. Den här gången för gott. Eller?
Årets kortaste comeback 2: Efter flera års kamp var plötsligt Petra Larsson tillbaka i landslagstruppen. Väl där gick den stenhårda mittfältaren rakt in i startelvan till EM-kvalmötet med Danmark. Fast landslagscomebacken blev bara 90 minuter. Några veckor senare meddelade nämligen Eskilstunaspelaren att karriären är över. Synd.
Årets kramp: Drabbade de svenska spelarna en efter en i VM-premiären mot Nigeria.
Årets lottningsskandal: Fifa brydde sig inte om att lotta de toppseedade lagen i VM, utan placerade ut dem så att de tre högst rankade lagen i världen hamnade på samma sida av slutspelsträdet. Allt för att ge värdnationen Kanada största möjliga chans att ta sig till finalen. Det skrev jag om här.
Dessutom valde man att lotta de oseedade lagen geografiskt, vilket bland annat var orsaken till Sveriges mardrömslottning.
Årets lyft: Sveriges insats i andra VM-matchen, den mot USA. Efter 3–3-fiaskot mot Nigeria i premiären var 0–0 mot blivande världsmästarna ett jättesteg i rätt riktning – inte minst försvarsmässigt.
Årets marknadsföring: USA är närmast oslagbart på att göra reklam för sitt landslag. Deras Youtube-spelarpresentationer inför VM gjorde ingen besviken. De kallade upplägget ”One Nation. One Team. 23 Stories” Den här där Christen Press snackar Göteborg och Sverige var en av mina favoriter:
Årets marknadsföring 2: På temat mer tveksam marknadsföring fick PSG sponsring av Billy’s panpizza. Caroline Seger var med på presskonferensen där samarbetet presenterades och hon hyllade produkten, eller gjorde hon det:
”Jag har erfarenhet av Billys, jag åt det när jag var 18 och inte kunde laga mat.”
Årets match: Frankrike–Tyskland i VM-kvartsfinalen. En match som hade allt.
Årets medaljfrossa: Eller skall vi kalla det tidernas medaljfrossa. Det handlar givetvis om Frankrike – som fortfarande aldrig har vunnit en VM-medalj. I årets VM-kvartsfinal spelade fransyskorna stundtals ut Tyskland. Ändå vann tyskorna efter straffar. Olycklig straffsumpare blev Frankrikes yngsta spelare, Claire Lavogez.
Årets mest bortglömda: Både när Fifa tog ut sitt världslag och när kandidaterna till Ballon d’Or presenterades saknades världens bästa back. Här finns det dock plats för fantastiska Becky Sauerbrunn.
En annan spelare som nästan alltid glöms bort när de stora priserna skall delas ut är Kim Little. Frågan är hur många år i rad Ballon d’Or-juryn kan undvika att ta med NWSL:s bästa spelare bland sina tio kandidater.
Årets mest olyckliga: Claire Lavogez till trots, priset går till Laura Bassett. När alla trodde att det skulle bli förlängning i VM-semifinalen mot Japan gjorde den engelska mittbacken självmål. Ett grymt öde för Bassett, som i övrigt gjorde en kanonturnering. Se det ödesdigra, men rätt snygga målet 1,30 in i det här klippet:
Årets miss: Gaetane Thiney. Hon fick öppet mål från två meter i slutet av förlängningen i VM-kvartsfinalen mot Tyskland – men sköt utanför. Missen finns med i klippet om medaljfrossa ovan.
Årets mål 1: Carli Lloyd:s 4–0-mål i VM-finalen förstås. Att göra mål från mittlinjen i en VM-final är fullständigt otroligt. Målet var det enda damfotbollsmål som var nominerat i Puskas Award i höst. Där trodde jag faktiskt att det skulle ha chans att sluta topp tre, framröstat av USA:s många supportrar. Så blev det inte, men det toppar i alla fall min lista över årets mål:
Årets mål 2: På temat årets frisparkar kör jag en helgardering. Den ena vinnaren är den här geniala av Notts County, där Laura Bassett stannar upp och låter Ellen White sköta avslutningen. Kreativitet av högsta världsklass:
Årets mål 3: Den delade vinnaren är förstås det här perfekta skottet från Maren Mjelde mot Tyskland i VM. Många centimeter närmare krysset än så här kan man ju inte skjuta…
Årets mål 4: Sofia Jakobsson röstades fram som årets spelare i franska ligan av lagens tränare. Att hon gjorde mål som det som betydde 1–0 i cupfinalen mot Lyon lär knappast ha varit till hennes nackdel i den omröstningen. Se pangträffen en minut in i det här klippet. Alla tre målen i matchen är för övrigt sevärda, alltså även Ada Hegerbergs 1–1 och Lotta Schelins 2–1:
Årets mål 5: Spanska Natalia Pablos i Arsenal vann skytteligan i engelska WSL, bland annat genom den här fantastiska volleylobben:
Årets mål 6: Ramona Bachmann var fullständigt fantastisk under årets första halva och stod för flera spektakulära solomål. Så långt var hon en given kandidat till titeln bäst i världen 2015. Under hösten mattades hon dock betänkligt. Fast några gånger blixtrade hon till även under det andra halvåret. Det var ju då, i EM-kvalet mot Italien, som hon gjorde årets solomål. Tyvärr har jag inget klockrent klipp från målet, den enda länk jag hittar finns här.
Årets mål 7: Englands Lucy Bronze stod för bomben som sköt ut Norge ur VM, och som gjorde att Sverige får spela OS-kval till våren.
Årets mål 8: Har du inte fått nog av VM-mål? Här är en länk till de tolv målen från mästerskapet i Kanada som Fifa tyckte var snyggast.
Årets mål 9: Lotta Schelin vräkte in mål förra säsongen. Hon vann skytteligan i franska ligan i stor stil. Det snyggaste från 2015 var en perfekt tajmad klack på hörna mot Arras. Se godbiten 37 sekunder in i det här klippet:
Årets mål 10: Slutligen måste man ju ha med årets damallsvenska skyttedrottning Gaelle Enganamouit. Kör man en rabona istället för att bara rulla in bollen i mål har man en självklar plats på min topplista:
Årets målvaktskris 1: Drabbade Göteborg, som fick ställa utespelaren Anna Ahlstrand mellan stolparna mot Hammarby. Ahlstrand gjorde ingen dålig match utifrån förutsättningarna, men det var ändå Hammarby som vann.
Årets målvaktskris 2: Drabbade Colombia i VM. Ordinarie målvakten Sandra Sepulveda drog på sig två gula kort i gruppspelet och var avstängd till åttondelsfinalen mot USA. Colombia gjorde en jättebra första halvlek och rullade stundtals ut amerikanskorna. I målet storspelade 21-åriga Catalina Perez. I inledningen av den andra halvleken fällde hon dock Alex Morgan med straff målchansutvisning som följd.
Colombia tvingades byta in tredjemålvakten Stefany Castano. Hon inledde med att få se Abby Wambach slå straffen utanför. Med en spelare kort och tredjemålvakten i målet orkade inte skrällgänget från Sydamerika stå emot längre. Men Colombia var ändå tillsammans med i första hand Australien och Kamerun VM:s stora positiva överraskningar.
Årets mästarlag: USA förstås. I de större ligorna i världen lägger vi till FC Rosengård, Bayern München, Olympique Lyonnais, FC Kansas City, Chelsea Ladies och NTV Beleza. Grattis alla.
Årets svenska mästare i utlandet blev Mimmi Löfwenius och Emma Lundh, dubbla norska mästarinnor med LSK Kvinner. Hedvig Lindahl och Marija Banusic, engelska mästarinnor med Chelsea. Lotta Schelin, dubbel fransk mästarinna med Lyon. Samt Stephanie Öhrström, italiensk mästarinna med Verona.
Årets oj vad nära: På tilläggstid på tilläggstiden hade Ramona Bachmann chansen att skjuta Rosengård vidare till semifinal i Champions League. Det blev inget mål, utan Wolfsburg gick vidare via 1–1 och 3–3 och fler gjorda bortamål. Malmölaget var förbi en stund i hemmamatchen, men kom bara nära.
Årets politikersnack: I går berättade P4 Värmland om nioåriga Emilia Öhberg som hade skickat en fråga till statsminister Stefan Löfven om varför tjejer tjänar mindre än pojkar inom fotbollen och innebandyn, och om det går att ändra på det.
Löfven svarade bland annat att:
”Sveriges regering är en feministisk regering vilket innebär att vi har fokus på jämställdhet i allt vi gör. Jämställdhet innebär att tjejer och killar ska ha samma möjligheter. Lika lön för lika arbete är en viktig del av vårt jämställdhetsarbete.”
Någon som tror att Löfven kommer att lägga ett lagförslag om att spelarna i herrallsvenskan och damallsvenskan skall ha samma lön? Eller att statsministern kommer att kliva in till Karl-Erik Nilsson och kräva att fotbollförbundet betalar exakt samma ersättning till spelarna i herr- och damlandslaget. Knappast va…
Årets presskonferens: Alla med Edwin Okon under VM. Att nigerianen blev den förste förbundskapten att få sparken efter mästerskapet var knappast överraskande med tanke på vilket oseriöst, men underhållande intryck han gav i sina möten med världspressen.
Edwin Okon
Så här sa Okon bland annat om sitt eget lag:
”Ingen kan förutsäga vad det nigerianska laget skall göra. Bara han där uppe…”
Årets ras: Klassiska Jitex åkte för andra året i rad ur en serie och 2014 års damallsvenska klubb spelar 2016 i division 1. Nu bör dock den tråkiga trenden kunna vändas, klubben har nämligen en stark ungdomsverksamhet att luta sig mot.
Årets roadtrip: Den gjorde jag till Strandvallen i Mallbacken. Ett minne för livet. Att en by med 80 invånare kan samla ett sådant engagemang är verkligen beundransvärt.
Vägen till Mallbacken
Årets segersvit: Melbourne City FC bildade sitt damlag i somras. Klubben, som har stöd från Manchester City, fick omgående plats i Australiens högsta liga, W-league. Där har de redan efter tio omgångar säkrat segern i grundserien, och mer anmärkningsvärt – laget har fortfarande inte tappat poäng. De är alltså den enda elitklubben i världen som aldrig någonsin har tappat poäng i ligaspel.
Årets självmål: Helen Eke, Hammarby. En grym miss på alla sätt. Inte minst med tanke på att Hammarby någon månad senare åkte ur damallsvenskan med just ett måls marginal…
Årets självmål 2: Den svenska landslagsledningen som under VM dels stoppade spelarna från att agera på sociala medier och dels minimerade medias tid med truppen. Jag skrev om det här.
När förbundet och sporten borde göra allt för att få största möjliga genomslag i media gör ledningen, med Pia Sundhage i spetsen, i stället sitt bästa för att göra mediebevakningen så likriktad och enkelspårig det bara går. Tråkigt.
Årets skandal: Skulle även kunna heta Årets Hope Solo – för precis lika bra som stjärnmålvakten är på att stoppa bollar är hon på att ställa till med skandaler. I våras var hon avstängd från landslagsspel i en månad efter en rattfyllerihistoria.
Det var inte Solo som körde, hon var passagerare när hennes man Jerramy Stevens körde onykter. Men enligt uppgift uppträdde hon dåligt mot polisen, och som grädde på moset hade Solo lånat bilen, som var märkt med landslagets emblem.
Årets skräll 1: Colombia slog Frankrike med 2–0 i VM. Den såg man inte komma.
Årets skräll 2: Twente slog ut Bayern München ur Champions League. Den var nästan lika omskakande som Colombias knall.
Årets skräll 3: Mallbacken blev första laget att sno poäng av Rosengård i damallsvenskan.
Årets skyttedrottning: Den titeln går förstås till Celia Sasic – som både vann skytteligan såväl i VM som i vårens Champions League och i Frauen-Bundesliga 2014/15. I UWCL noterades hon för rekordsiffran 14 mål, varav åtta gjordes i år – alltså från kvartsfinal och framåt. Här har vi listan över de ”viktigaste” skyttedrottningarna från 2015:
* Celia Sasic, Tyskland – 6 mål i VM.
* Celia Sasic, Frankfurt – 14 mål i Champions League, varav 8 under 2015.
* Gaelle Enganamouit, Eskilstuna – 18 mål i damallsvenskan.
* Tabitha Chawinga, Kvarnsveden – 43 mål i elitettan.
* Lotta Schelin, Lyon – 34 mål i D1 Feminine säsongen 2014/15, varav 14 i år.
* Celia Sasic, Frankfurt – 21 mål i Frauen-Bundesliga 2014/15, varav 9 i år.
* Natalia Pablos, Arsenal – 7 mål i WSL.
* Crystal Dunn, Washington Spirit – 15 mål i NWSL.
* Yuika Sugasawa, JEF United – 15 mål i Nadeshiko League.
* Stina Blackstenius, Sverige – 6 mål i F19-EM.
Och här är några skytteligaledare vid årsskiftet:
* Jane Ross, Skottland – 6 mål i EM-kvalet 2015/16.
* Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon – 8 mål i Champions League 2015/16.
* Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon – 22 mål i D1 Feminine 2015/16.
* Charline Hartmann, SGS Essen – 8 mål i Frauen-Bundesliga 2015/16.
Årets spruckna svit: Wolfsburg gick in i 2015 utan förlust i Champions League. Men under sitt fjärde år i mästarcupen fick mästarinnorna från 2013 och 2014 se sig detroniserade. PSG med Kosovare Asllani och Caroline Seger vann semifinalen med totalt 3–2 efter att ha inlett med 2–0-seger i Tyskland. Tyvärr för Seger drog hon på sig en varning i andra semifinalen, vilket innebar att hon var avstängd i finalen.
Årets supportrar: USA:s i VM. De var överallt i Winnipeg. Det var verkligen härligt att se.
Årets tack för allt 1: Abby Wambach. USA:s ikon tackade för sig med ett VM-guld, och vi tackar för alla minnen. Framför allt det här:
Årets tack för allt 2: Homare Sawa. Japans ikon tackade för sig med ett VM-silver och en cuptitel. VI tackar för alla minnen, framför allt det här:
Årets tack för allt 3: Det var många andra storspelare som valde att avsluta sina karriärer i år. Jag har säkert glömt flera, men här är några jag gärna tackar för minnesvärda stunder: Charlotte Rohlin, Sara Thunebro, Petra Larsson, Therese Sjögran, Celia Sasic, Lauren Holiday, Nadine Angerer, Shannon Boxx, Amy Le Peilbet, Rachel van Hollebeke (Buehler) och Sanna Talonen.
Årets tack så mycket: Skickar vi till fotbollsförbunden i Skottland och Wales som i mars sa nej till engelska FA:s förslag om att ha ett brittiskt lag i OS – om något av förbunden kvalade in. Det beslutet gör att vi fortfarande har chansen att kvala in till spelen i Brasilien.
Årets transportsträcka: EM-kvalet. Med utökat antal lag till EM-slutspelet 2017 har mycket av spänningen i kvalet försvunnit. Redan vid lottningen kändes 13 lag mer eller mindre EM-klara. Sverige var ett av dem.
Årets trend: Att alltfler lag, både klubb- och landslag, skaffar sig ett välorganiserat försvarsspel, något som gjorde VM-slutspelet mer intressant. Det ger ju en extra krydda till sporten när lag som Colombia faktiskt kan vinna mot Frankrike och Twente kan slå ut Bayern.
Årets tv-sändning: Den från varje damallsvensk match som Tv4Premium stod för. Det var verkligen ett stort steg i rätt riktning för oss som är intresserade. Tack.
Årets tvåa: Irländska Stephanie Roche rådde inte på James Rodriguez i Puskas Award, kampen om årets mål 2014. Men Roche var nära, och nog minns vi den här bilden från årets Fifagala:
Stephanie Roche i fokus
Årets uppmaning: Efter VM-uttåget uppmanade jag Pia Sundhageatt ställa sin plats till förfogande. Vår förbundskapten lyssnade inte på de orden, utan valde att fullfölja sitt kontrakt. Förhoppningsvis får hon bättre ordning på laget och leder det till OS-succé 2016. Vi håller tummarna.
Årets utveckling: Australien. The Matildas charmade verkligen världen under VM med ett snabbt och underhållande anfallsspel. Deras första 25 minuter mot USA i öppningsmatchen var så bra att man häpnade från läktaren. Den här gången fick man nöja sig med kvartsfinal, men laget är fortfarande väldigt ungt, deras topp bör infinna sig först om fyra–fem år. Se upp i VM i Frankrike för Sam Kerr, Caitlin Foord, Emily van Egmond, Lisa De Vanna och de andra lirarna.
Årets vapen: Fasta situationer. Det var på hörnor och frisparkar det skulle hände för vårt svenska landslag det här året.
Årets vattenspridare: De var många till antalet och gick med slangar inför matcherna i Ottawa…
Manuellt sprinklersystem i Ottawa
Årets överkörning 1: Frankfurt vann mot Bröndby med totalt 13–0 i semifinalen av Champions League. Nytt rekord i en semifinal.
Årets överkörning 2: Rosengård visade sin klass när det verkligen behövdes. Precis som man hade önskat avgjordes damallsvenskan i sista omgången. Rosengård hade på pappret tufft toppmöte hemma mot Linköping. Men det gick som en dans för Malmölaget som gjorde mål efter mål:
Årets överraskning: Jag har många gånger ifrågasatt vad hon gjort i landslaget, men under hösten blommade verkligen Olivia Schough ut och var bästa forward i landslaget. Pia Sundhage kallade den tidigare kritiken mot Schough för oförskämd. Personligen tycker jag att kritiken var fullt berättigad. Men det hindrar inte att jag gläds enormt med Schough som fått ett jättelyft i Eskilstuna.
Det var högst oväntat med tanke på att hon har en kanonsäsong bakom sig – där hon på senhösten till och med slog sig in i landslagets startelva. Larsson gjorde ju en utmärkt insats på mittfältet mot Danmark i höstens senaste landskamp.
Beskedet är givetvis ett hårt slag för Pia Sundhage och landslaget. Men framför allt är det ett hårt slag för Eskilstuna som nu har tappat sina två viktigaste spelare, Larsson och Gaelle Enganamouit. Den duon blir inte lätt att ersätta. Lägg till att även Sara Thunebro har valt att lägga av, och Eskilstuna står inför en rejäl utmaning i sitt lagbygge inför 2016.
Det är förstås ett tråkigt besked från en stor svensk spelare som garanterat hade kunnat vara en damallsvensk profil i ytterligare flera år.
Thunebro har varit en nyttig ytterback i landslag och i klubblag på högsta nivå under en bra bit över tio år. I första hand har hon utmärkt sig offensivt genom att ha bra tillslag med båda fötterna. Defensiven har hon förbättrat allt eftersom under karriären. Personligen tycker jag att hon nådde sin topp under VM 2011, där hon var självskriven i den svenska startelvan.
36-åriga Thunebros främsta meriter är just VM-bronset 2011, samt EM-bronset 2013 och Champions Leaguefinalen 2012 – där hennes Frankfurt föll mot Lyon. Thunebro har även vunnit två SM-guld med Djurgården (2003 och 2004).
Personligen kommer jag nog mest att komma ihåg Thunebro för hennes vinnarskalle. Jag minns hur jag frågade henne efter VM-semifinalen mot Japan 2011 om hur hon uppfattade den i matchen fantastiska japanska högeryttern Shinobu Ohno.
Svaret var lite lätt vresigt:
”Vem av dem var det?”
Thunis var inte intresserad av att hylla någon motståndare, speciellt inte någon som vållat henne problem. I stunden minns jag att jag blev lite ställd. Men efteråt inser jag att det är sådan inställning som kan leda till de stora mästerskapen. Under VM 2011 tog hon för övrigt ett stort ansvar och skötte de flesta intervjuerna med tysk media.
Lika bitsk som hon kan vara efter sämre matcher, lika glad, positiv och underhållande har hon varit efter framgångar. Vinnarskalle var ordet.
Med det är det läge att tacka Thunis för allt hon gjort för svensk damfotboll och önska stort lycka till i nästa karriär.
Om ett par veckor sätter jag mig på ett plan som tar mig mot Winnipeg, Kanada. Det skall bli grymt kul – och spännande.
Vårens landskamper har dock gjort att jag skruvat ner förväntningarna rätt rejält. Tar vi oss till OS får vi nog vara glada. Pia Sundhage:s lagbygge har ju skakat gång på gång och även om laget även gjort flera bra insatser har man saknat den jämnhet som behövs i ett mästerskap.
I går fick vi veta vilka spelare som skall försöka upprepa och helst förbättra succén från Tyskland 2011. Som jag skrev då blev jag besviken på hur truppen är formerad. Den besvikelsen hade jag gemensamt med nästan alla andra damfotbollstyckare.
Nu ingår det ju i vårt jobb att sticka ut hakan. Och en sak skall klargöras direkt.
I ett mästerskap är det oftast cirka 15 utespelare som får betydande speltid. Det är framför allt hur de 15 utespelarna presterar som är avgörande för hur det går för laget.
Kring de 15 spelarna finns en stor enighet. Vi tyckare är alltså överens med Sundhage om kärnan i VM-truppen.
Däremot tycker jag och många andra att Sundhage tänkt fel kring uttagningen av de fyra–fem sista spelarna. Mer om det strax. Först tänkte jag bara repetera hur truppen ser ut:
Backar (8): Elin Rubensson (Göteborgs FC), Sara Thunebro (Eskilstuna), Lina Nilsson, Emma Berglund och Amanda Ilestedt (FC Rosengård), Jessica Samuelsson och Charlotte Rohlin (Linköping) och Nilla Fischer (VfL Wolfsburg).
Mittfältare (7): Caroline Seger (PSG, Frankrike), Linda Sembrant (Montpellier, Frankrike), Lisa Dahlkvist (Kif Örebro), Emilia Appelqvist (Piteå), Malin Diaz och Olivia Schough (Eskilstuna) och Therese Sjögran (FC Rosengård).
Forwards (5): Lotta Schelin (Lyon, Frankrike), Sofia Jakobsson (Montpellier, Frankrike), Kosovare Asllani (PSG, Frankrike), Jenny Hjohlman (Umeå IK) och Emma Lundh (AIK).
Reserver: Marija Banusic (Chelsea, England) och Mimmi Löfwenius (LSK Kvinner, Norge).
I min värld bör de spelare som placeras längst ut på bänken i truppen bestå av några jokrar – alltså spelare som kan ändra en matchbild – och några framtidsnamn. Med tanke på skadesituationen hade jag förstått om Sundhage hade valt 17+2 säkra kort och nöjt sig med två jokrar och två framtidsnamn.
Det blev dock varken några jokrar eller framtidsnamn. Visst är jokrarna Banusic och Löfwenius med på listan – men de båda spelarna är ju i nuläget inte aktuella för inhopp i några matcher. Istället väljer Sundhage att fylla ut bänken med spelare som Lundh (född 1989), Appelqvist (1990), Schough och Carlén (1991) samt Thunebro (1979).
Jag tycker inte att någon av de här spelarna håller VM-klass i nuläget. Jag känner inte heller att någon av dem kan ändra en matchbild och jag tror inte att någon av dem kommer att ingå i stommen i ett framtida landslag.
Vår förbundskapten pratar gärna om hur viktigt det är att ha rutin. Jag är den förste att hålla med om att rutin är oerhört viktigt. Men jag menar att det är Sundhages ansvar att ge rätt spelare den nödvändiga rutinen. Med sin uttagning hade hon chansen att ge tre–fyra svenska framtidsspelare den bästa erfarenheten av alla – mästerskapserfarenhet.
För skall man ändå ha med spelare som styrkemässigt ännu inte är uppe på VM-nivå kan man ju faktiskt tänka lite längre. Det gjorde inte Sundhage, utan hennes val föll på Thunebro och ett gäng okej allsvenska spelare i 25-årsåldern. Synd.
Framförallt förvånar den överraskande uttagningen av Lundh. Hur gick resonemanget där? AIK-forwarden har varit halvskadad och har bara gjort två mål på sina 22 senaste damallsvenska matcher. Det är knappast något som kommer att skrämma upp VM-nationers backar.
Nu får förstås gärna Emma Lundh och de andra svenska VM-spelarna som jag har ifrågasatt täppa igen käften på mig i Kanada. Det är till och med önskvärt – vi behöver nog få till ett par rejäla genombrott i mästerskapet för att det skall bli succé.
Dags att ta ett litet skutt från rutin till realism. I Eric Hilmersson:s krönika från dagens Göteborgs-Posten går att läsa:
”Det höjdes några kritiska röster som menade att Sundhage är feg som inte ger fler unga spelare chansen. Själv talade hon om realism.”
Låt oss vara realistiska i det läge som landslaget befinner sig i. Vårens stora problem har varit försvarsspelet. Backlinjen har fått mycket skit, men tänker man på vilken typ av spelare som befinner sig framför i planen så saknas det elaka bollvinnare på mittfältet. Varken Seger, Sjögran/Diaz eller Jakobsson/Asllani har försvarsspel som sina främsta egenskaper.
Där är plötsligt skadade Lisa Dahlkvist det stora hoppet – och Linda Sembrant andrahandsalternativet. Är det realistiskt att tro att vi kan får VM-framgång med de lösningarna?
Jag tycker att det känns som att Sundhage spelar ett mycket högt spel här.
Men saken är ju den att det trots allt finns en annan elak bollvinnare i truppen, en spelare med betydligt mer mittfältsvana än mittback Sembrant – jag tänker förstår på Nilla Fischer. Samma Fischer som varit lysande som mittback i välorganiserade Wolfsburg under vintern har under samma period darrat i landslaget.
Nu är omskolningen av Fischer vår förbundskaptens baby. Men Pia Sundhage har redan börjar riva upp sitt tänkta spelsätt. Och om hon tittar förutsättningslöst på sin VM-trupp kommer hon att inse att den innehåller betydligt fler dugliga mittbackar än centrala bollvinnare. Därmed borde det alltså vara mest realistiskt att använda Fischer som…
Senare i dag drar damallsvenskan igång. Jag hade tänkt mig en heltäckande genomgång av alla lag, men tiden har inte räckt till. Där hänvisar jag till Spelare 12 som alltid är pålitlig i sådana här fall.
Ett tips med lite kommentarer kring varje lag tänker jag dock bjuda på. Efter veckans upptaktsträff läste jag att flera tycker att årets damallsvenska är profilfattig. Det tycker inte jag. Visst saknas de största svenska profilerna, men spelare som Marta, Ramona Bachmann, Anja Mittag, Pernille Harder, Manon Melis med fler gör att vår högsta serie ändå är rejält profilrik.
Det som däremot känns väldigt tråkigt är att spänningen i toppstriden lär bli obefintlig. Jag såg att EFD:s Linda Wijkström på upptaktsträffen tyckte att damallsvenskan på sätt och vis är näst vassast i Europa bakom Tyskland.
Jag förstår hennes resonemang, men det vi saknade i fjol var spänning i guldstriden. Det mesta talar för att det blir likadant i år. Där ligger vi tyvärr i lä jämfört med många andra toppligor i Europa och världen. Den senaste upplagan av ligorna i Tyskland, USA, England, Japan och även Norge avgjordes med riktiga nagelbitare i sista omgångarna. I Frankrike är det avgjort i år, men det var i alla fall ett upphaussat tvåkejsarslag som skapat viss spänning.
Att få fram en eller flera starka utmanare till Rosengård känns av högsta vikt för intresset kring vår högsta serie.
Däremot kanske det kan bli en intressant kamp om andraplatsen mellan tre lag. Och bottenstriden kan bli riktigt spännande. Jag tror inte att vi får se något lag bli rejält avhängt i år, i varje fall inte som Sunnanå och Jitex de båda två senaste åren.
I övrigt finns det mycket som är positivt inför årets serie. TV-sändning av alla matcher är ju det allra mest positiva. I går meddelade Wijkström via twitter att även ni som befinner er utanför Sveriges gränser och vill se matcherna kan köpa abonnemang på TV4play Premium. Kul.
Därmed är det dags för årets tips. Så här går det i damallsvenskan 2015:
Jubel över Martas guldmål 2014
1) FC Rosengård
Bästa nyförvärv: Emma Berglund.
Tyngsta förlust: Katrin Schmidt.
Rosengård är inte bara det självklara segertipset, de är även de självklara segrarna. För andra året i rad finns det ingen självklar utmanare.
Visst har Rosengård en lite tunnare trupp än inför fjolårets serie. Men laget känns ändå klart starkare med tanke på att Marta och Berglund har tillkommit.
Karaktärsspelaren Schmidt kommer att saknas, men den spets man har i trion Bachmann, Marta och Mittag gör att man kommer att vinna även huvuddelen av de matcher där spelet inte funkar hundraprocentigt.
Slutsatsen efter Champions League-mötena med Wolfsburg är att Rosengård har större defensiv disciplin är för ett och två år sedan. Tränare Markus Tilly verkar vara på rätt väg med sitt lagbygge. Det leder garanterat till guld i Sverige. Kanske kan det även leda till europeiska medaljer inom något eller några år.
Stina Blackstenius
2) Linköpings FC Bästa nyförvärv: Vera Dyatel – så borde hon väl heta på svenska?
Tyngsta förlust: Jennie Nordin.
LFC har seriens bästa passningsspel och har ett grundspel som jag personligen är väldigt förtjust i. Lagets problem finns i den offensiva spetsen. Man hade blivit tvåa i fjol om inte målskyttet hade klickat under hösten. De problemen har man tagit med sig in i 2015, något som märktes på resultaten mot Bröndby i Champions League.
Linköping har en otroligt hög högstanivå och är väl det lag som om allt faller på plats har en liten, liten chans att utmana suveräna Rosengård. Men då hänger väldigt mycket på att trion Pernille Harder, Stina Blackstenius och Fridolina Rolfö presterar i målskyttet.
Elin Rubensson
3) Göteborg FC
Bästa nyförvärv: Elin Rubensson.
Tyngsta förlust: Maren Mjelde.
Med ett i princip helt nytt lag blev Göteborg trea i fjol, snubblande nära en Champions Leagueplats. I år är målet att sluta topp två, men jag tror att luckan efter Maren Mjelde blir svår att fylla. Det var norskan som lyfte GFC på hösten i fjol.
Man har i och för sig både breddat och spetsat truppen med spelare som Rubensson, Arna-Sif Ásgrímsdottir, Filippa Curmark och Adelina Engman. Forwardsuppsättningen känns hyperintressant, medan det är mer sårbart i backlinjen och på mittfältet.
Nu går man in i säsongen med en skadedrabbad trupp och tipset är att man vinner en tuff kamp med Örebro om tredjeplatsen. Får man backlinje och mittfält att fungera kan man möjligen också utmana LFC, men…
Sanna Talonen
4) KIF Örebro Bästa nyförvärv: Lisa Dahlkvist.
Tyngsta förlust: Tvillingarna Martinkova.
Var tvåa i fjol och jag hade dem på samma placering år, fast det var innan onsdagens landskamp och korsbandsskadan på Hanna Folkesson. Hon och Lisa Dahlkvist hade behövts för att täcka förlusterna av Irena och Lucie Martinkova.
Till slut har det faktiskt blivit större förändring i truppen än jag trodde vid årsskiftet och när Folkesson försvann har plötsligt utmaningen blivit ganska stor för succétränaren Rickard Nilsson med en säsong där laget skall dubblera med Champions League.
Även om Carola Söberg imponerade i Algarve cup ser jag det som att lagets målvaktsbyte är en liten försvagning, Söberg måste göra en supersäsong om hon skall täcka luckan efter fjolårets succémålvakt Stephanie Labbé.
Något som däremot talar för laget är att man har ett välkomponerat forwardspar i Sanna Talonen och Sarah Michael – som gjorde åtta mål vardera i fjol.
Emilia Appelqvist
5) Piteå IF Bästa nyförvärv: Nina Jakobsson.
Tyngsta förlust: Clara Markstedt.
Jag tror att fjolårsnian står för årets lyft i damallsvenskan. Det är jämnt bakom de fyra topplagen och Piteå har verkat stabilt på försäsongen, trots att de inte har värvat speciellt namnkunnigt.
Men man har ju många unga talanger och dessutom truppspelare i landslaget som Emilia Appelqvist och Hilda Carlén. I fjol fick även Josefin Johansson känna på landslagsluften. De och ett väl inkört grundspel kanske, kanske kan göra att det är dags för en historiskt bra placering.
Petra Larsson
6) Eskilstuna United Bästa nyförvärv: Petra Larsson.
Tyngsta förlust: Allysha Chapman.
Även om laget tappade lite på hösten var man en pigg nykomling i fjol. Det svåra andraåret lär inte bli speciellt svårt för United.
Man står på en stabil ekonomisk bas och har kunnat bygga vidare på fjolårets trupp. Den rutinerade backlinjen med Sara Thunebro, Vaila Barsley, Louise Quinn och Annica Svensson kommer även fortsättningsvis garantera stabilitet och i offensiven finns också tillräckligt med vapen för att laget skall kunna slå sig in på tabellens övre halva.
Med hjälp av en stark defensiv stod KDFF för ett av årets stora positiva lyft. Även om man tappat ett antal namnkunniga spelare har man enligt tränare Elisabet Gunnarsdottir numera ett grundspel som inte är individbaserat, utan där laget står i centrum.
Målvaktsfrågan känns som en nyckel, nu när man får klara sig utan Lindahl. Framåt kommer säkert Johanna Rasmussen att förse Margret Lara Vidarsdottir med matnyttiga bollar – något som gör att laget kommer att slåss om en plats på tabellens övre halva.
Antonia Göransson
8) Vittsjö GIK Bästa nyförvärv: Linda Sällström.
Tyngsta förlust: Minna Meriluoto.
Mycket har hänt i Vittsjö. Ett par traditionsbärare har slutat, å andra sidan har man flera spännande nyförvärv. Målvaktsbytet där finska Meriluoto lämnar plats för danska Cecilie Breil Kramer känns inte så illa som jag först trodde. Kramer såg stabil ut mot Sverige i onsdags.
Offensivt blir det intressant att se hur Antonia Göransson, som ju nästan får räknas som ett nyförvärv, och Linda Sällström klarar sig. De borde kunna se till att Vittsjö blir så vasst att man slipper att bli inblandat i någon nedflyttningsstrid.
Lina Hurtig
9) Umeå IK Bästa nyförvärv: Sara Mellouk.
Tyngsta förlust: Emma Berglund.
Umeå har som målsättning att vinna SM-guld 2017 med huvuddelen egna produkter. Årets säsong lär man dock vara långt ifrån toppstriden. Tränare Maria Bergkvist har en ung trupp till sitt förfogande och mycket lär falla på spelare som Jenny Hjohlman, Lina Hurtig och Rita Chikwelu:s axlar. Presterar den trion bör Umelaget klara att slippa akut nedflyttningsstrid.
Men känslan är att det orutinerade laget inte har råd med speciellt många skador. Man ersätter inte flyktade stöttespelare som Berglund och Hanna Folkesson hur lätt som helst.
Katrin Schmidt
10) Hammarby IF Damfotboll Bästa nyförvärv: Katrin Schmidt.
Tyngsta förlust: Sigrid Persson.
Hammarby har värvat klokt och känslan är att laget kommer att hänga kvar. Sofia Lundgren borde vara en garant för defensiv trygghet, Schmidt likaså. Tyskan är också mycket stark vid fasta situationer med sitt vassa huvudspel.
Jag har personligen gillat Julia Karlernäs sedan första gången jag såg henne, hon är också en bra allsvensk spelare. Hon är en av många av lagets spelare som har damallsvensk rutin. Får man ihop det kan det bära flera snäpp högre upp i tabellen. Men högre än tia vågar jag inte tippa nykomlingen.
Jennifer Falk
11) Mallbackens IF Sunne Bästa nyförvärv: Jennifer Falk.
Tyngsta förlust: Julia Karlernäs.
Jag gillade vad jag såg av Mallbacken 2013. Då spelade man perfekt efter sina resurser och var inte långt ifrån att hänga kvar.
Flera spelare var med då och vet vilket hårt som krävs, inte minst vassa forwarden Mimmi Larsson. Falk är en mycket bra målvakt och håller de amerikanska mittfältsförstärkningarna så hög klass som värmländskorna hoppas kan det räcka till nytt kontrakt.
Men jag känner inte att jag är tillräckligt underlag för att tippa laget över strecket.
Jennie Nordin
12) AIK Bästa nyförvärv: Juliette Kemppi.
Tyngsta förlust: Madeleine Tegström.
AIK är kvar i högsta serien genom Tyresös konkurs. Det jag såg av laget ifjol imponerade inte, man spelade alldeles för naivt. Nu är det upp till bevis, men känslan är ändå att laget fortfarande väger väl lätt.
Visst är värvningarna av Jennie Nordin och Juliette Kemppi lovande. De ger både defensiv stabilitet och ett snabbt kontringsalternativ. Framför allt måste nog Kemppi leverera rejält om AIK skall hänga kvar. Och det jag sett av finländskan är spännande. Men räcker det?
Frågetecken finns också för nya kanadensiska målvakten Justine Bernier. Är hon en flipp kan AIK hänga kvar.
* Så går det alltså i damallsvenskan 2015. 15.00 i dag är det avspark på Tele2 Arena i Stockholm.
Startelvan till morgondagens möte med Danmark är släppt och Pia Sundhage väljer alltså att lämna 4-1-3-2 för att gå tillbaka till 4-4-2.
Därmed kan man på ett sätt säga att vi är tillbaka på ruta 1 igen. Man kan även säga att det är väldigt sent att byta spelsätt med bara två matcher kvar till VM-premiären.
Fast det innebär ju inte att de 1,5 år som Sundhage försökt med sitt specialdesignade spelsätt för konstgräsfotboll är helt förlorade. Det går ju faktiskt att variera mellan olika spelsätt i matcher, beroende på resultat. Och förhoppningsvis finns en sådan trygghet bland spelarna i att spela 4-4-2 att de snabbt kan ställa om.
Jag har hela tiden förstått grundidén med 4-1-3-2-upplägget. Tanken har varit att skräddarsy ett spelsätt runt lagets mest talangfulla spelare, Caroline Seger.
Som bekant hade Seger svårt att övertyga under en längre period. Trots att hon är den spelare med klart bäst bollbehandling var landslagets resultat bättre när hon satt vid sidan än när hon var med och spelade. Exempelvis vann vi matcherna mot USA och Frankrike i VM 2011 utan Seger.
Själv skrev jag så här i samband med Thomas Dennerby:s sista landskamp som svensk förbundskapten:
”Den viktigaste gåtan för Pia Sundhage att lösa är att få Seger att vara en världsspelare under 90 minuter plus tillägg, varje gång hon drar på sig landslagströjan.”
I samma inlägg skrev jag också att Seger har nyckeln till svensk framgång. I 4-1-3-2 fick hon en roll som var klippt och skuren för henne. Hon löste den också utmärkt, offensivt sett. Defensivt har det däremot inte varit klockrent, mot Schweiz var Seger exempelvis medskyldig till båda de första baklängesmålen.
Sundhage har dock så stort förtroende för Seger att PSG-mittfältaren knappast riskerar sin plats i startelvan. Inte alls. Så även om det spel som var konstruerat för henne nu tas bort blir Seger ingen förlorare i omställningen.
Tittar vi på den startelva som presenterats för morgondagens match är istället Segers klubbkompis Kosovare Asllani den största förloraren. I varje fall om det stämmer att hon skall spela på en kant. Som jag ser det skall hon vara forward eller möjligen offensiv innermittfältare. Hon kommer däremot sällan till sin rätt som yttermittfältare, sannolikt delvis eftersom hon varit ganska klar med att hon inte trivs i den positionen.
De stora vinnarna i tillbakagången till 4-4-2 borde vara backlinjen som inte får lika stora, tomma ytor framför sig som det har varit när tre mittfältare och två forwards intagit utgångspositioner högt upp i planen.
En annan vinnare borde vara Lotta Schelin. Även om hon gjort många mål även i 4-1-3-2-upplägget tycker jag inte att hon varit så bra som hon kan vara. Sannolikt kommer hennes styrkor som djupledslöpare mer till sin rätt i 4-4-2.
Här är hela laget: Hedvig Lindahl – Sara Thunebro, Nilla Fischer, Emma Berglund, Lina Nilsson – Asllani, Seger, Hanna Folkesson, Therese Sjögran – Sofia Jakobsson och Schelin.
Det finns naturligtvis många frågor som behöver få svar i morgon. Den största lagmässiga är ju självklart om bytet av spelsätt också leder till defensiv trygghet. På spelarfronten kommer jag att kolla extra på Asllani och Seger men även på Sara Thunebro och Therese Sjögran.
Thunebro får chansen eftersom Elin Rubensson lider av migrän. Hade jag varit förbundskapten skulle dock den rutinerade Eskilstunabacken inte längre ha varit med i landslagstruppen. Jag tycker helt enkelt inte att hon har visat tillräcklig klass på sistone. Nu får hon dock alltså chansen att visa att Sundhage har gjort rätt som satsat på henne.
När det gäller Sjögran tycker jag att hon varit blek under våren. Att hon var bänkad i Rosengårds första möte med Wolfsburg antyder ju att även hennes klubbledare haft en liknande uppfattning. Det känns som att det är lite upp till bevis för henne nu om hon skall vara förtjänt av en plats i vår VM-elva.
Det är hög tid för min matchanalys av förlusten från i fredags. Som jag ser det väcker 0–2 mot ett något svårbedömt Brasilien en hel del frågor, men ger också många nyttiga svar till Pia Sundhage.
Så sent som i slutet av november dömde jag ut Brasilien och gissade att landet snart skulle ha fallit ut från topp tio på världsrankningen. Då, strax efter att man blivit överkört av Frankrike, såg jag Brasilien som chanslöst i det stundande världsmästerskapet.
Sedan kom deras hemmaturnering i december där de slog USA i en match och spelade oavgjort mot samma lag i finalen. Där såg man att Brasiliens offensiv fortfarande är så bra att man kan slå vilket lag som helst.
Där var jag dock ändå mycket osäker på deras försvarsspel, framför allt på deras backlinje. Den osäkerheten finns kvar, även om den har minskat en aning.
Brasiliens förbundskapten Vadão (Oswaldo Alvarez) är känd i sitt hemland för att vara taktiskt skicklig. Den här våren har han tagit hem nästan alla landslagsaktuella utlandsproffs och tränar sitt landslag som om det vore ett klubblag.
Att han redan har lärt sina spelare mycket om försvarsspel syntes tydligt mot Sverige. Brasilien spelade ju nämligen ett utmärkt presspel och stressade sönder det svenska passningsspelet.
En taktisk detalj som Brasilien körde var att koncentrera sin press på att ta bort Caroline Seger. Hon hade ofta två–tre motståndare runt sig och hennes halvlek var inte alls lika bra som de båda mot Tyskland. Genom att få bort Seger från de svenska uppspelen lyckades Brasilien ofta grusa det svenska spelet.
Caroline Seger
Det är här det blir intressant för Pia Sundhage. Hon ställde ju i princip upp med ett halvt B-lag från start och ett helt B-lag i den andra halvleken.
Sundhage har ju som bekant valt att jobba in ett nytt spelsätt byggt på bollinnehav. För att kunna spela med stort bollinnehav mot lag i världstoppen krävs det att hon ställer en mängd spelare med boll- och passningsskicklighet av världsklass på planen i varje match.
Vi och Sundhage fick nu se att många av spelarna i hennes trupp saknar de nödvändiga kvaliteterna. Framför allt hade vi en fyrbackslinje där samtliga fyra hade jätteproblem i speluppbyggnaden. Vi hade en backlinje med goda defensiva kvaliteter och god snabbhet, men det var inte en spelförande backlinje, något som var väldigt tydligt när massor av uppspel hamnade nere hos Brasiliens målvakt.
Som jag ser det behövs minst tre passningsskickliga backar för att kunna spela på innehav mot de åtta bästa lagen på världrankningen. Sundhage har fyra backar med bra passningsspel, men spelar hon alla dem samtidigt tar hon stora risker när det gäller snabbheten.
Jag tror att fler lag kommer att möta Sverige genom att krympa ytorna centralt, precis som Brasilien gjorde. Då krävs det spelskicklighet på kanterna, framför allt från ytterbacksposition. Jag tycker att Jessica Samuelsson skötte sig klart godkänt i fredags, även i passningsspelet. Men just nu förordar jag ändå bollskickligare duon Elin Rubensson och Lina Nilsson som ytterbackar.
Vad jag förstått lutar det åt att Sundhage startar med följande lag mot Kina i morgon: Carola Söberg – Rubensson, Nilla Fischer, Emma Berglund, Nilsson – Seger – Sofia Jakobsson, Hanna Folkesson, Therese Sjögran – Lotta Schelin och Kosovare Asllani.
Utöver målvaktsposten är det här troligen Sundhages elva i VM-premiären. Det är för övrigt även den elva jag hade valt till 4–1–3–2-systemet.
Men frågan är om 4–1–3–2 verkligen är rätt för Sverige. Systemet förutsätter ju nämligen att vi inte drabbas av skador och avstängningar. Utöver sex–sju av de som ingår i startelvan finns det nämligen väldigt få svenska spelare som besitter den bolltrygghet och passningsskicklighet som krävs för spelsättet.
Hanna Folkesson
Bland annat känns det som att vi står och faller med Seger i den defensiva nyckelrollen på mittfältet. De tester som gjorts med Linda Sembrant i positionen tycker jag inte har lyckats och varken Folkesson eller Lisa Dahlkvist är tillräckligt bolltrygga. Sembrant hade exempelvis väldigt svårt med tempot när hon pressades av brasilianskorna i fredags.
Även om jag nu har ifrågasatt Sembrant i ett par inlägg tycker jag att hon har en given plats i VM-truppen.
Brasilienmatchen gav en del andra intressanta svar på spelarfronten, bland annat på målvaktssidan. Jag hann bli väldigt orolig när Hedvig Lindahl blev liggande. Första tanken var att det var den nyopererade axeln som hade fått sig en rejäl smäll. Jag lugnades dock ganska snabbt när jag såg att det var handen som fått ta smällen.
Synd dock att Lindahl sannolikt har spelat färdigt i Algarve. Hon behöver all matchträning hon kan få. Med några fler matcher i kroppen tror jag att hon hade räddat Marta:s frispark. Nu uppfattar jag det istället som självmål, alltså att Lindahl inte rör bollen innan den tar i stolpen. För att förtydliga är det dock den typen av självmål man har svårt att gardera sig mot, alltså inte någon tavla.
Jag känner mig normalt inte trygg med Söberg. Men i fredags gjorde Örebromålvakten en utmärkt insats. Hon tog allt hon skulle och lite till. Dessutom var hon nära att även rädda Andressa Alves straff. Söberg stärkte sina VM-aktier.
Trots det är jag glad över rapporter från Hammarbyhåll som säger att Sofia Lundgren ser stabil ut i sin comeback. En formstark Lundgren känns som en given spelare i VM-truppen.
Jenny Hjohlman
Utöver Söberg gav även Jenny Hjohlman signaler om att hon skall med till VM. Visst stod hon för en makalös miss på slutet, en miss som fick SVT att ställa frågan om det var tidernas grövsta i landslagssammanhang.
Det kanske jag inte tycker eftersom bollen studsade och ju kom högst oväntat. Men visst är det långt ifrån godkänt att avslutet gick utanför. Dock visade Hjohlman under sin halvlek att hon förmår skapa chanser på egen hand, vilket är positivt.
Några spelare lär däremot ha minskat eller till och med spelat bort sina VM-chanser. I halvtid sa Eurosports expertkommentator Elin Ekblom Bak att hon tyckte att Sara Thunebro hade gjort en bra första halvlek. Jag hade inte kollat in Thunebro speciellt noga, men kände inte att jag sett så mycket positivt från Eskilstunabacken. Efter paus följde jag Thunebro noga och det jag såg var långt ifrån positivt.
Hon hade stora problem att hänga med i defensiven och passningskvaliteten höll inte VM-klass. Som jag ser det är hon fjärde alternativ på ytterbackplats och det är inte rimligt att ta med en 36-åring på nedgång som fjärdealternativ. Sundhage borde välja någon yngre förmåga där i stället – exempelvis Linköpings Magdalena Ericsson.
Utöver Thunebro kollade jag extra på våra forwards efter paus. Hjohlman har jag redan plussat för. Antonia Göransson fick en knapp kvart på topp utan att göra något väsen av sig. De sista 30 minuterna spelade hon yttermittfältare – och var godkänd. Göransson är dock långt ifrån den form hon hade för två år sedan och Vittsjöspelaren behöver nog höja sig om det skall bli någon VM-biljett.
De sista dryga 30 minuterna var det Olivia Schough som spelade bredvid Hjohlman på topp. Schoughs insats var så slätstruken att Eurosports kommentatorspar aldrig upptäckte att hon var forward. Det är inget bra betyg.
Faktum är att Schough hela tiden har en tendens att nästan vara rätt. Hon är i närheten av situationerna, men samtidigt så långt ifrån att inget händer. Visst är Schough en kul tjej som sprider glädje i truppen, men för mig är hon ingen VM-spelare. Där är hon inte ens nära…
Marija Banusic
Marija Banusic uträttade klart mycket mer på sina tio minuter i tremannaanfall med Hjohlman och Schough än den sistnämnda på 30 minuter. Banusic gick in i nickdueller, slog en utmärkt högerhörna och hade en fin genomskärare. Hennes insats gav mersmak. Hon visade att hon vill med till Kanada.
I går presenterades Sveriges VM-dräkter och i morgon skall Pia Sundhage ta ut en ny landslagstrupp.
Den gula VM-tröjan känns rätt klassisk. Däremot rycker man till lite när man ser reservtröjan. Min första reaktion var att det röda inslaget inte hör hemma på en svensk landslagsdress. Men för varje gång jag kikar på den ju mer gillar jag den. Den sticker ut.
De svenska reservtröjorna har varit spännande de senaste åren. Personligen älskade jag den här från 2011. Riktigt så högt rankar jag inte den nya ännu, men vem vet vad som händer framöver. Tar vi medalj i sommar iklädda dem så kanske…
Det om tröjorna. I morgon kommer vi ytterligare ett steg närmare svaret på vilka spelare som skall bära tröjorna och leda oss mot den där medaljen.
Förbundskapten Sundhage har ju varit tydlig med att hon nu drar åt tumskruvarna inför VM, vilket borde innebära att det blir ungefär samma trupp som den hon tog ut till Norgematchen. Visst är väl det här egentligen sista riktiga chansen att testa lite och Sundhage sa ju när hon presenterade förra truppen att hon hoppades att den här skulle se annorlunda ut.
Men med tanke på att inga spelare har haft chansen att visa upp sig sedan senast är ändå min gissning att det blir den ursprungliga Norgetruppen, med skillnaden att Mia Carlsson får stå tillbaka för Sara Thunebro. Blir det så är det hårt mot Carlsson, som ju startade mot Norge.
Apropå inget så noterade jag att det gjordes tv-inslag på att truppen till La Manga innehöll många 90-talister. Det fick mig att haja till eftersom jag själv tyckte att laget var förhållandevis ålderstiget.
Nu är ju föryngring egentligen inget självändamål, men tv-inslaget gjorde mig lite nyfiken på hur åldersstrukturen har förändrats under Sundhages ledning. I Thomas Dennerby:s sista startelva i tävlingssammanhang, den mot Frankrike i OS den 3 augusti 2012, hade vi en snittålder på 27,5 år. Den elvan innehöll en spelare som var yngre än 23 år.
Mot Norge senast hade startelvan en snittålder på 28,2 och bara en spelare var yngre än 23 år. Efter de båda bytena i halvtid höjdes snittåldern till 29,3 från start i andra halvlek.
28–29 år i snittålder är ingen katastrof, men det antyder ändå att det bör komma en generationsväxling efter VM – eller allra senast efter nästa års OS. Eller vad tror ni?
I en artikel i Expressen i dag säger Pia Sundhage att hon tror att hon får sparken om Sverige misslyckas i sommarens VM:
”Då åker jag ut med huvudet före. Det borde jag göra. Det står i förbundets strategidokument att det är medalj som gäller. Jag har svårt att se att jag överlever om vi förlorar en kvartsfinal.”
Jag tror faktiskt att hon har fel och att hon absolut kommer att sitta kvar även vid förlust i kvartsfinal, i varje fall om laget kvalar in till OS. För klarar vi OS-kvalet lär Sundhage knappast behöva vara rädd för sin sysselsättning fram till och med mästerskapet 2016.
Thomas Dennerby
Minns att Thomas Dennerby hängde kvar på jobbet trots fiaskoinsatser både i VM 2007 och i EM 2009. Visst, det är kanske nya tider nu men Sundhages namn är fortfarande så stort i Damfotbollssverige att jag tror att hon har råd med ett misslyckande. Det som möjligen skulle kunna förändra situationen är om spelarna tappar förtroendet för henne.
I kväll fick vi veta vilka spelare som har Sundhages förtroende. Hennes startelva till morgondagens match mot Norge ser nämligen ut så här:
Carola Söberg – Elin Rubensson, Nilla Fischer, Emma Berglund, Mia Carlsson – Caroline Seger – Sofia Jakobsson, Hanna Folkesson, Therese Sjögran – Lotta Schelin, Kosovare Asllani.
Om det hade varit VM-premiär i morgon hade vi alltså ställt upp med aktuell elva. Det är till nio elftedelar samma elva som Sundhage ställde upp med i förra årets två viktigaste matcher, de båda VM-kvalmatcherna mot Skottland.
Det är således ingen tvekan om att det här även är den elva Sundhage hade spelat om det hade varit VM-premiär i morgon.
Den ena ändringen från Skottlandsmatcherna är naturlig, det handlar om att opererade Hedvig Lindahl lämnar plats i målet för Carola Söberg.
Mia Carlsson
Den andra ändringen är både anmärkningsvärd och intressant. Det handlar förstås om att Mia Carlsson får förtroendet som vänsterback. Hon är så ny i landslagstruppen att förbundets hemsida inte har lärt sig att hon stavar efternamnet med C…
Jag skall ärligt säga att jag inte sett Kristianstadsbacken så ofta heller och att jag inte kan bedöma hennes kvaliteter som vänsterback. Däremot vet jag ju förstås att hennes huvudspel är av högsta klass, vilket är intressant. Och ytterbacksplatserna är ju öppna för tävling under våren så Carlsson kommer garanterat att ha ögonen på sig i morgon.
Om någon undrar spelade Lina Nilsson och Sara Thunebro i varsin Skottlandsmatch i fjol. Det är alltså på deras bekostnad som Carlsson kommer in i Sundhages förstaelva.
En annan intressant notering är att Sundhage har valt att spela vidare med det 4–1–3–2-upplägg som hittills har funkat väldigt dåligt mot starkt motstånd. Vi får hoppas att det vänder i morgon.
En blogg om internationell damfotboll 