Piteå leder damallsvenskan 2019

Nina Jakobsson

Under torsdagen meddelade Piteå IF att Nina Jakobsson förlängt kontraktet med ytterligare två år. Därmed uppskattar jag det som att norrbottningarna i nuläget har ett starkare lag än det som tagit guld 2018.

På så sätt kan man säga att Piteå har kopplar ett mycket tidigt grepp om damallsvenskan 2019.

När jag kollar bloggens silly seasonsida är att det framför allt är lagen som slutade på den övre tabellhalvan som ligger bäst till i arbetet med att bygga sina trupper. Hon alla de sex klubbarna är huvuddelen av en tänkt startelva säkrad även till nästa säsong.

Däremot ser det värre ut bland några av lagen på den undra tabellhalvan. Om Piteå har tagit en tidig serieledning känns det minst lika säkert att Kungsbacka har en tidig jumboplacering. Sedan skulle jag säga att Kif Örebro och LB07 slåss om att undvika den andra nedflyttningsplatsen.

LB har tappat i slagkraft i och med förlusten av lagkapten Anna Welin, medan Kif Örebro har inlett silly season bra genom smarta värvningar av toppspelare i elitettan samt från toppklubbarnas överskottslager. De senaste dagarna har man gjort klart med Lidköpings yttermittfältare Kayla Braffet och med Rosengårds mittback Linnéa Svensson.

Noterbart i övrigt från veckan som gått är att samtliga damallsvenska klubbar fått sina elitlicenser beviljade.

Tove Almqvist och Stina Blackstenius

En spelare som har löpande kontrakt, men som ändå kan vara på väg bort från sin klubb är Tove Almqvist. Mittfältaren som var med i Peter Gerhardsson:s första landslagstrupp förra året hade svårt att plats i Linköping under hösten.

Hon verkar inte heller finnas med i tränare Olof Unogård:s framtidsbygge. Till Corren säger Unogård så här om Almqvist:

”Vi har sagt till Tove och hennes agent att det är okej att se sig om efter andra alternativ. Så får vi se vart det landar.”

Almqvist borde kunna vara eftertraktad hos flera av seriekonkurrenterna.

I länkad artikel framgår även att Linköping var ytterst nära att värva Lotta Ökvist, men att övergången föll i sista stund. Dessutom har korsbandsskadade Johanna B Rasmussen tackat nej till en roll som assisterande tränare.

I elitettan slutar AIK:s sportchef och chefstränare Christer Lundin efter tre år som tränare och två som sportchef. John Jildefalk kliver in om tillförordnad sportchef.

Västsveriges bästa spelare 2018 heter Rebecka Blomqvist. I varje fall är det Göteborgsforwarden som får tidningen GT:s kristallkula i år.

Elin Rubensson har fått det priset de tre senaste åren. Jag har absolut inget emot Blomqvist, som har varit bra under året. Men hon är inte med i landslaget, vilket flera andra Göteborgsspelare är. Och för mig hade det känts självklart att ge kulan till Rubensson i år igen. Som första utmanare hade jag haft Loes Geurts.

Den spelare som kanske har gjort den allra största prestationen av alla inom västsvensk damfotboll det senare året är nog ändå Böljans Linda Nöjd. Hon har spelat 24 av de 29 senaste omgångarna av elitettan parallellt med att hon har behandlats för cancer.

I veckan gjorde jag en längre intervju med Nöjd för Borås Tidning. Den är pluslåst, men det kan kanske vara värt att köpa en dygnsprenumeration för 19 kronor för att kunna läsa?

Kommande säsong kommer dock inte Nöjd att spela elitfotboll. Då skall hon istället träna Varbergs Bois nystartade damlag.

Till gruppen herrelitklubbar som startar damlag sällar sig även Jönköpings Södra IF. Man meddelade nyheten i veckan.

Både Bois och J-Södra väljer att starta från lägsta divisionen. I min hemstad Borås utreds just nu om Elfsborg skall starta damlag, och om man i så fall skall starta från lägsta divisionen eller försöka ta över en annan klubbs plats högre upp i seriesystemet.

Jag hade en liten minidebatt om valet av division på Twitter för några dagar sedan. Min syn på saken är att görs det en elitsatsning i Borås bör den starta så högt upp som bara är möjligt. Att starta från fyran innebär flera förlorade år. Plus att ingen mår bra av att elitsatsande klubbar spelar i gärdsgårdsserier och vinner alla matcher med stora siffror.

Slutligen en liten kort internationell sväng. Under fredagen blev förutsättningarna för nästa års Champions League klara.

Och på det norska fotbollsförbundets hemsida läser jag att Fifa ökar sina bidrag till de 24 nationer som nått nästa års VM-slutspel. NFF skriver att de får minst tio miljoner och som mest 38 miljoner norska kronor för sitt VM-deltagande.

Lite tankar inför åttondelsfinalerna

I morgon drar sju av åtta av Champions Leagues åttondelsfinaler i gång med första mötet. Bland annat spelar det ena av våra båda svenska lag.

Det är för övrigt bara Sverige, Spanien, Tyskland och Frankrike som har med två lag till åttondelsfinal, vilket förstås är ett bra betyg till damallsvenskan.

Dock talar det mesta för att vi bara får med oss ett lag till nästa omgång. Och då tänker jag på FC Rosengård, som går in i åttondelsfinalerna på torsdag 19.00 hemma på Malmö IP. För motståndet svarar tjeckiska Slavia Prag och vid lottningen gav jag Rosengård hela 95–5 i odds. Det var kanske lite väl tilltaget, men över två matcher kanske 90–10 är mer rättvisande.

Kan Rosengård bara släppa fokus från den damallsvenska guldstriden några dagar har de alltså en riktigt bra chans att avancera mot ett tjeckiskt lag som huvudsakligen består av inhemska spelare, men som också har två amerikanskor, en kanadensiska.

Lite omvänt började jag alltså med torsdagens enda åttondelsfinal. Här är en genomgång av morgondagens sju matcher:

18.30: Linköping–PSG
Den franska storklubben har landat på svensk mark. Vid lottningen gav jag oddset 80–20 i fransk favör.

Jag konstaterade samtidigt att av de svåra motståndare som LFC kunde ha lottats mot var PSG kanske ändå en av de bättre. Jag noterade även att Parisklubben håller på att bygga nytt, vilket gör att det kan vara rätt läge att möta dem.

När folk efter lottningen började kalla det för en fullständigt omöjlig lottning kände jag tvärtom att jag kanske hade givit LFC en för liten chans. PSG är ett bra lag, men de har inte i närheten av lika många storstjärnor som för några år sedan. Nu är det snarare ett lag med framtidsspelare.

Exempelvis får Andrine Hegerberg och Annahita Zamanian en hel del speltid i storklubben. Hegerberg är ju petad från det norska landslagsmittfältet av LFC:s Frida Maanum och Zamanian har haft svårt att platsa i damallsvenskan.

För någon vecka sedan upplevde jag att det snarare var 60–40 i fransk favör. Tyvärr har pendeln svängt tillbaka. Medan PSG:s skyttedrottning Marie-Antoinette Katoto har hittat målformen har LFC förlorat två raka matcher samt fått Johanna Rasmussen korsbandsskadad. Och framför allt tvingas Linköping spela ena mötet utan Stephanie Labbé.

LFC:s trupp är såpass tunn att det inte finns utrymme för skador om man skall kunna skaka lag som PSG. Och det hade nog behövts två toppinsatser av en världsmålvakt för att ordna fram en skräll i det här dubbelmötet.

Corren sänder matchen på sin hemsida. Den skall även gå att se här:

18.30: Barcelona–Glasgow City
Barca hade problem med Biik Kazygurt från Kazakstan i sextondelsfinalen. Här blir det däremot inga problem. Man avgör det här dubbelmötet redan i hemmamatchen. Mina odds för dubbelmötet är 95–5 i spansk favör.

18.30: LSK–Bröndby
I den helnordiska åttondelen ger jag norska suveränerna LSK fördel till 60–40. Norskorna har inte förlorat en enda tävlingsmatch sedan mitten av november i fjol, då man åkte ur Champions League mot Manchester City. Bröndby är ett bra cuplag, men jag tror ändå att LSK drar längsta strået här.

19.00: FC Zürich–Bayern München
Även om Bayern har gått på ett par tunga nitar och har haft svårt att nå några större framgångar i Champions League är det klar tysk fördel här. 90–10 i tysk favör.

Matchen sänds här. Och här.

19.00: Wolfsburg–Atletico Madrid
Tyska suveränen Wolfsburg har spelat sju tävlingsmatcher i höst och ännu inte släppt in något mål. Kanske att Atletico kan spräcka nollan, men det lär bli tyskt avancemang efter två matcher. Oddsen 90–10 i tysk favör.

19.00: Ajax–Lyon
De nederländska mästarinnorna har tveksam form med tre kryss på de fyra senaste ligamatcherna. De franska mästarinnorna tappar däremot inte poäng i onödan. Här blir det spel mot ett mål. 99–1 i fransk favör.

20.35: Chelsea–Fiorentina
Londonlaget har hackat betänkligt i säsongsupptakten och åkte på en riktig stjärnsmäll i helgen när man föll med hela 5–0 mot Arsenal. Således kan det vara rätt läge att möta Chelsea nu. Dock känns skillnaden mellan ligorna i England och Italien så stor att jag inte ens tror att storspel från Stephanie Öhrström kan rädda Florenslaget. 65–35 i engelsk favör.

Länk till att se matchen finns här:

 

Italien, Rasmussen, Ballon d’Or och lite till

I morgon spelar Sverige bortamatch mot Italien. Med sig till Cremona har Peter Gerhardsson 22 spelare. Nilla Fischer och Lina Hurtig följde aldrig med till Italien.

Gissningsvis kommer Gerhardsson att byta i princip hela elvan från det lag som vann med  2–1 mot Norge i torsdags. Vi får se på TV12 och Cmore Fotboll i morgon 18.15.

De rapporter som kommit från landslagssamlingen har handlat om att Hedvig Lindahl inte är säker på att vara förstamålvakt i Chelsea samt att Kosovare Asllani öppnar dörren för att lämna Linköping och återigen bli utlandsproffs.

I artikeln om Asllani är hon tydlig med att hon legat på LFC:s klubbledning om att laget behöver fler etablerade spelare:

”Jag har definitivt framfört önskemål om att värva erfarna spelare med tanke på att vi har ett väldigt ungt lag.”

Senast mot Piteå tyckte jag att det var tydligt att kvartetten Asllani, Hurtig, Johanna Rasmussen och Frida Maanum är LFC-spelare som håller mycket hög klass. Tyvärr fick ju danska Rasmussen häromdagen ett mardrömsbesked – korsbandet är av. Så jag förstår att Asllani vill ha in fler klasspelare.

Apropå klasspelare presenterades i dag de 15 kandidaterna till tidernas första officiella Ballon d’Or för damer. Jag har ju tidigare kallat Fifas pris till världens bästa spelare för just Ballon d’Or, fast det har inte varit helt korrekt. Under åren 2010–15 samarbetade Fifa och tidningen France Football i valet av världens bästa spelare – dampriset hette dock aldrig officiellt Ballon d’Or.

Nu skall alltså France Football verkligen dela ut en damernas Ballon d’Or. Och de nominerade är:

Det är alltså samtliga de tio spelare som var nominerade till Fifas pris:

* Lucy Bronze
* Wendie Renard
* Saki Kumagai
* Amandine Henry
* Megan Rapinoe
* Pernille Harder
* Ada Hegerberg
* Sam Kerr
* Dzsenifer Marozsan
* Marta

Plus att man lägger till:

* Amel Majri
* Lieke Martens
* Fran Kirby
* Lindsey Horan
* Christine Sinclair 

Det här tycker jag är en väldigt bra lista. Det man möjligen kan ha synpunkter på är att det inte är med någon målvakt, samt att de nordamerikanska suveränerna North Carolina Courage inte får med någon spelare. Men totalt sett alltså ändå en väldigt bra lista.

Apropå Nordamerika har kontinentens mästerskap och tillika VM-kval inletts utan skrällar. I grupp A har USA säkrat en semifinalplats via två supersäkra segrar, 6–0 mot Mexiko och i går 5–0 mot Panama.

I grupp B inledde Kanada och Costa Rica med varsin seger. De båda lagen är i farten igen i natt, och det mesta talar för nya segrar.

I morgon kväll avgörs även semifinalerna i det europeiska VM-playoffet. Schweiz har 2–2 och bortamål med sig till sin hemmaretur (19.00) mot Belgien och Nederländerna har som bekant med sig 2–0 till Danmark (18.00).

Jag har satt oddset för nederländskt avancemang till 85–15 och jag ger Schweiz 70–30-fördel i sin match.

Ett lag som har avancerat i sitt kval är Sverige F19-lag. AIK:s Emma Engström gjorde både målen när Israel besegrades med 2–1. Se höjdpunkter här.

Engstrands AIK var spelledigt i helgen. Det var däremot inte alla lag i elitettan, utan det spelades fyra matcher under helgen. I en av dem tog Kungsbacka DFF ett jättekliv mot allsvenskan. 3–1-segern borta mot Lidköping innebär att KDFF nu har nio poäng ner till strecket med fyra omgångar kvar att spela.

Så lite mer landslagsfotboll. I morgon spelar England–Australien  och Frankrike–Kamerun. Häromdagen vann ju Frankrike med 2–0 mot The Matildas, som är i Europa utan vilande storstjärnan Sam Kerr.

I en turnering i Kina spelade Finland och Portugal 0–0 i dag. Turneringen vanns av Kina på sju poäng, före Portugal på fem och Finland på fyra. Sist kom VM-klara Thailand utan poäng.

Apropå Kina har SVT varit i Peking och träffat den svenska trion Marija Banusic, Kim Björkegren och Elena Sadiku:

Jag tycker att det var ett bra inslag, och jag håller inte med Banusic om att SVT målade upp en negativ bild av hennes liv i Peking. Jag tyckte nog att det såg ut som att hon trivdes alldeles utmärkt.

 

Raffinerad avslutning både i toppen och botten

För andra gången i år vann alla de fyra högst placerade lagen i damallsvenskan i samma omgång.

Piteå klarade den svåra hemmamatchen mot Linköping och kommer därmed att på allvar vara med i guldstriden minst fram till och med bortamatchen mot Rosengård i Malmö. Troligen kommer Piteås guldchanser att leva ända in i slutomgången. Piteå är ju ett av två lag som har segern i egna händer.

Det andra är Rosengård, som fick med sig tre poäng hem från den luriga bortamatchen i Vittsjö. Även Göteborg tog tre poäng i dag, vilket innebär att guldhoppet lever vidare även för dem. Däremot kan Kristianstad nu sluta drömma gulddrömmar. De kan numera som bäst sluta tvåa.

Det skall sägas direkt att jag inte har sett någon av dagens matcher. De krockade med serieavslutningen för mitt lag. Men jag har sett höjdpunkterna, och från dem kan man ju konstatera att Piteå i dag hade lite hjälp av en olycklig målvaktsinsats från Linköpings 17-åriga debutant Julia Nyström vid det matchavgörande 3–2-målet.

Junioren fick vakta målet eftersom Stephanie Labbé är hemma i Kanada för att spela VM-kval och för att Matilda Haglund är skadad. Jag känner inte till omfattningen på Haglunds skada, men däremot vet jag att Labbés VM-kval pågår även under nästa damallsvenska omgång, så Nyström lär vara aktuell även för spel i nästa damallsvenska match. Man lider ju med henne, och det är bara att hoppas att hon kan skaka av sig dagens match.

I Piteå verkar tyvärr Johanna Rasmussen ha åkt på en ny knäskada. Rapporteringen på Radiosporten antydde att det kunde vara allvarligt. Hoppas att det var en felaktig analys, och att hon snart är tillbaka på planen igen. Både för hennes, LFC:s och Danmarks skull. Det stundar ju semifinal i VM-playoffet kommande vecka.

Rosengårds seger i Vittsjö gör att Vittsjö är under stor press i de tre avslutande omgångarna. Det är även Djurgården efter dagens förlust i Eskilstuna.

Här kan man ju faktiskt konstatera att seriemakarna har lyckats väldigt väl både med topp- och bottenstriden. I toppen har vi ju både Rosengård–Piteå och Göteborg–Rosengård i de tre avslutande omgångarna.

Här är spelschemat för våra guldkandidater:

Piteå IF 42 poäng, +13 i målskillnad
Kalmar (b), Rosengård (b) och Växjö (h)

Om Piteå tar sju poäng på de matcherna är guldet deras.

FC Rosengård 39 poäng, +34 i målskillnad
Hammarby (h), Piteå (h) och Göteborg (b)

Troligen måste Rosengård ta maximala nio poäng för att vinna guldet.

Göteborg FC 38 poäng, +17 i målskillnad
Växjö (b), Kristianstad (b) och Rosengård (h)

För att Göteborg skall kunna vinna krävs det inte bara att de själva tar full poäng, de måste också ha hjälp så att Piteå tappar poäng i två av de återstående matcherna. Det är kanske inte så sannolikt, men inte heller omöjligt. Dock skulle jag bedöma Göteborgs chanser till någon enstaka procent.

I botten vimlar det av inbördes möten mellan de inblandade lagen. Vittsjö har ju exempelvis kvar rakt igenom matcher mot lag som helt eller delvis är i riskzonen för nedflyttning.

Vilka lag finns då i den där riskzonen?

Just nu känns det som att det är Eskilstuna, Hammarby, Djurgården, Vittsjö och LB07 som riskerar att följa med Kalmar ner i elitettan. Kollar vi återstående schema för de lagen ser det ut så här:

Eskilstuna 25 poäng, –6 i målskillnad:
Linköping (b), Vittsjö (b) och Kalmar (h).

Det kan räcka med en poäng till för att säkra kontraktet, och klart är att det garanterat räcker med tre poäng till. Och de poängen tror jag att United tar. Fast det kanske är bäst att göra det i någon av de två nästkommande omgångarna, för med kniven mot strupen kan till och med en hemmamatch mot Kalmar vara skräckinjagande.

Hammarby 24 poäng, +1 i målskillnad
Rosengård (b), Växjö (b) och Vittsjö (h)

Även för Hammarby behövs det nog en trepoängare till för att laget skall kunna känna sig hyfsat säkert. Det bästa är förstås att ta den redan innan slutomgången. För annars kan hemmamatchen mot Vittsjö bli en riktig nagelbitare.

Djurgården 23 poäng, –6 i målskillnad
Vittsjö (h), Linköping (h) och LB07 (b)

Djurgården har mycket av avgörandet i egna händer. Det kan förstås både vara bra och dåligt. Man skall alltså möta både Vittsjö och LB, två riktiga sexpoängsmatcher. Gissningsvis kommer rätt många av de andra lagen i bottenstriden hålla tummarna för Djurgårdsseger mot Vittsjö den 14 oktober. För om det skånska laget vinner den match spetsas bottenstriden till rejält.

Vittsjö GIK 20 poäng, +1 i målskillnad
Djurgården (b), Eskilstuna (h) och Hammarby (b)

Liksom Hammarby riskerar alltså Vittsjö nedflyttning trots att man har plusmålskillnad med tre omgångar kvar att spela. Det om något visar ju hur hård och tuff striden i botten är i år. Vittsjö har alltså bara matcher mot andra bottenkonkurrenter kvar, vilket gör att man har avgörandet i egna händer. Men det är inte omöjligt att det kommer att krävas sex poäng till för att laget skall kunna hänga kvar. I våras tog Vittsjö två poäng mot de tre lag man har kvar att möta.

LB07 20 poäng, –17 i målskillnad
Kristianstad (b), Kalmar (b) och Djurgården (h)

LB kan klara sig kvar på sex poäng, men bör hon ta även en sjunde om man skall kunna klara kontraktet på egen hand. Det är inte omöjligt, även om det inte heller blir lätt.

Alla dessa spännande matcher i slutomgångarna borde kunna locka storpublik till arenorna. I dag visade Norrbotten vad det betyder för intresset att Piteå kan vinna damallsvenskan. Fina 2 789 personer kom till LF Arena för eftermiddagens match, vilket gör att Piteå nu har fina snittet 1 821 i årets seriespel.

Tyvärr fick vi även se årets sämsta damallsvenska publiksiffra den här helgen. Bara 118 personer var på plats och såg LB07 hämta hem sin viktiga trepoängare i går.

Och tyvärr lockar inte heller toppstrid i elitettan folket i Kungsbacka. Trots att ortens lag har stora chanser att vinna den näst högsta serien lockades bara 152 personer till dagens segermatch mot Ljusdal.

2–1-segern gör att Kungsbacka har sju poäng ner till strecket med fyra omgångar kvar att spela. Det mesta talar således nu för att laget kommer att spela till sig en damallsvensk plats. Nu känns det som en betydligt tuffare uppgift att få ihop ekonomin än att sluta topp två.

I Tyskland blev mötet mellan de båda storlagen Wolfsburg och Bayern München en riktig maktdemonstration från Nilla Fischer:s lag. Man vann med hela 6–0 efter att Ewa Pajor gjort tre av målen. Pajor har för övrigt inlett ligaspelet lysande. På tre matcher har hon gjort sju mål, vilket innebär att det bara är just Wolfsburg och Bayern av ligans klubbar som gjort fler mål än den polska forwardsstjärnan.

I Frankrike tappade PSG oväntat poäng hemma mot Lille. Matchen slutade 1–1. Hanna Glas debuterade för Parisklubben, hon spelade de första 57 minuterna. Annahita Zamanian byttes in i slutminuterna.

 

Frustration i Linköping, styrkebesked av Växjö

I dag har den tredje damallsvenska omgången gått vidare med två matcher. Jag har sett båda och här är lite synpunkter.

Först spelade Kristianstad och Linköping 1–1 inför svaga 382 åskådare på nya Kristianstad Fotbollsarena. Det var en intressant match, där Marcus Walfridson visade att han börjat anpassa mästarlagets spelsätt efter bristen på snabbhet i backlinjen.

I den första halvleken stod LFC väldigt lågt, och man höll ihop lagdelarna mycket bättre än tidigare matcher. Defensivt såg det stabilt och bra ut. Däremot skapade man egentligen inte en enda riktig målchans i offensiven. Ändå ledde man med 1–0 efter 45 minuter.

Orsaken var en grov målvaktstavla från Kristianstads målvakt Moa Olsson, som redan i elfte minuten släppte in ett löst vänsterskott från Kosovare Asllani. Men får man avsluten inom ramen kan det bli mål…

I SVT:s pausintervjuer sa Asllani och Walfridson rätt saker. Asllani menade att LFC måste jobba hårdare än man gjort i de tidigare matcherna.

”Det känns som att vi gått på 70 procent.”

Och Walfridson sa:

”Vi är här för att täppa till bakåt. Men jag hade önskat att vi kunde hålla i bollen lite längre i anfallsspelet.”

För att nå framgång måste ett lag känna trygghet, och sådan får man i ett fungerande försvarsspel. Dock fungerade in försvaret lika bra efter paus. LFC hamnade ännu lägre i planen, och flera spelare blev lite passiva.

Dessutom väckte SVT:s kommentatorer frågan om hur det är med fysen i Linköping. De tyckte att flera spelare såg trötta ut på ett tidigt stadium.

Det kan vara svårt att se från tv-skärmen. Men klart är att om man spelar ett lågt försvarsspel bör man ha både löpvilja och -styrka i omställningarna för att skapa målchanser. Och utöver några bra minuter precis mitt i halvleken såg man inte mycket löpning från de gästande spelarna.

Det man i stället såg på slutet var frustration. Fortfarande i ledning tog Marija Banusic ett gult kort genom att efter signal skicka i väg bollen så att den flög ur arenan och ut på något som såg ut som en parkeringsplats. Det gäller nog för tränare Walfridson att hålla uppe humöret på Banusic, för forwarden kommer lite i kläm när LFC väljer spelsätt med lågt försvarsspel och omställningar. Hon är ju varken en försvarsspelare eller löpare.

Efter Kristianstads kvittering blev frustrationen ännu större i LFC. Och Anna Oskarsson drog på sig något som kan vara årets mest idiotiska röda kort. Hon hade redan en varning när hon demonstrativt kastade bollen i marken som protest för att hon inte fick inkast när hon själv sparkade ut bollen över linjen. Så agerar inte en spelare som är i balans.

Om det är så att det börjar komma in negativ energi i truppen måste lagledningen agera blixtsnabbt. Annars kan det ta väldigt lång tid att få ordning på lagbygget.

Ett bakslag på många sätt för LFC var att det sträckte till högt upp i baklåret på Maja Kildemoes, vilket gjorde att man tappade en mittback. Även om Emma Lennartsson vikarierade med den äran behöver Linköping ha alla backar tillgängliga.

Slutligen något kul kring Linköping. Och det var förstås att Johanna Rasmussen äntligen fick göra damallsvensk debut för klubben efter 14 månaders frånvaro till följd av en korsbandsskada.

Linköping var alltså nöjt med sitt försvarsspel före paus. Kristianstad bör vara nöjt med sitt under hela matchen. Den officiella statistiken sa 7–2 i avslut mot mål till KDFF, och min räkning av målchanser visade också just 7–2 (2–1) – och då var ju den ena egentligen inte ens en chans. Båda LFC-chanserna går för övrigt att se på det här klippet:

När det gäller KDFF tyckte SVT-experten Markus Johannesson att laget spelade för långsamt i den första halvleken. I viss mån hade han rätt.

Som jag ser det var det dock kanske inte passningstempot som var det stora problemet, utan valet av forwards. För mot ett lag som backar hem så långt som LFC gjorde behöver man ha smarta och rörliga forwards att sätta upp bollen på i anfallsuppbyggnaden.

Ju mer jag ser Ogonna Chukwudi, desto mer känner jag att hon inte är någon riktig forward. Hon är bäst när hon kommer från kanten. Therese Ivarsson är ju inte heller någon riktig forward. Hon är fantastisk inne i straffområdet, även i dag hade hon flera chanser, bland annat ett skott i kryssribbans utsida. Men i uppspelsfast kändes inte heller Ivarsson trygg.

Dock blev det här väldigt mycket bättre när Chukwudi klev av och Ivarsson och Amanda Edgren bildade forwardspar. De hittade omgående en bra arbetsfördelning. Så kanske att Elisabet Gunnarsdottir fick lösningen på anfallsfrågan där. Alltså att flytta ut Chukwudi på kanten och köra Edgren och Ivarsson centralt.

Så till den andra matchen. Där hade jag också 7–2 i målchanser, fast den här gången till bortalaget. Växjös 2–1-seger mot Hammarby var således helt i sin ordning, sett till vad lagen skapade.

Det här var första gången i allvenskan som  Växjö tilläts spela det passningsorienterade spel som man byggt upp. Den förre tränaren Pierre Persson var influerad av japansk damfotboll, där man ju är väldigt bra på att hålla bollen inom laget.

Det japanska landslaget har dock oftast haft rätt svårt att få till spetsigheten. Den tanken bar jag med mig i paus av dagens match. För trots att småländskorna hade haft ett stort övertag i bollinnehav var det Hammarby som hade den första halvlekens bästa målchans.

Men i den andra halvleken visade Anna Anvegård de kvaliteter som gjort henne till skyttedrottning i elitettan två år i rad. Hon hade hunnit med att ha två bra avslut innan hon nickade in 1–0-målet i den 57:e minuten. Det var för övrigt starkt att kunna styra in det stenhårda inlägget från Frida Boriero. Den senare sköt ju in bollen i målområdet.

Drygt 20 minuter senare trixade Anvegård bort två hemmaförsvarare och satte 0–2. Där visade hon både kontroll och klass. Men hon är ju inte den enda bollskickliga spelaren i Växjö. Boriero, Alexandra Jonasson och Jelena Cankovic är tre andra värda att nämna.

Det var till slut ett styrkebesked från Växjö. Deras seger var odiskutabel, även om det hann bli lite nervöst på övertid. Hammarby bytte in Elise Kellond-Knight i den 62:a minuten, och ganska omgående fick vi se ett par spelvändningar som ingen annan i damallsvenskan klarar av att utföra.

Australiskan slog dessutom en fantastiskt fin inläggsfrispark i den 91:a minuten. En frispark som Frida Sjöberg skallade in från nära håll bakom annars stabila Katie Fraine.

Hammarby tappade därmed serieledningen, vilket var väntat. På minuskontot såg jag flera frustrerade gester under matchens slutskede. Det är förstås inte lovande. Men om man håller uppe humöret, kommer laget garanterat att bli en obehaglig motståndare för många år. Man har flera vassa spelare som går rakt på mål. Det kombinerat med Kellond-Knights fina inhopp ger hopp om en ljus framtid.

En annan rolig sak var publiksiffran på 1619 åskådare. Det innebär att Hammarby fortsatt leder den damallsvenska publikligan. Det är vi inte vana vid. Men kul att en storstadsklubb lyckas locka publik.

Slutligen sa den officiella statistiken 9–15 i avslut mot mål. Så kul var det inte. Utan återigen på Kanalplan räknades även skott som gick utanför, och till och med missriktade inlägg, som avslut mot mål.

 

Jämförelse: Linköping mot Rosengård

Nu på förmiddagen har Champions League dragit i gång på allvar. I går hade jag tanken på att göra en längre genomgång, match för match. Men när sådana dök upp både på Spelare 12 och på Hattrick så tänkte jag om och lade min tid på annat.

Valet föll på en jämförelse mellan våra två representanter i turneringen, Linköping och Rosengård. Sett till seedning bör det vara Rosengård som har störst chans att gå långt, de kan ju nämligen inte lottas mot exempelvis Lyon eller Wolfsburg i en trolig åttondelsfinal.

Sett till spelstyrka känns däremot Linköping som det klart starkaste laget i nuläget. De senaste omgångarna i damallsvenskan har jag kollat in våra båda storlag lite extra. Här är vad jag kommit fram till.

Först lite bakgrund. Fram till förra sommaren hade Rosengård varit det bättre laget av de två under hela 2010-talet. Malmöklubben vann SM-guldet 2010, 2011, 2013, 2014 och 2015. 2012 missade man guldet på målskillnad till Tyresö.

Rosengård firar SM-guldet 2014

Linköping tog medaljer, men var sällan på allvar med i guldracet. På senhösten 2015 hade man dock guldläge, då segrar mot Eskilstuna och Rosengård i de två sista omgångarna hade inneburit LFC-guld.

Då vek LFC ner sig. 2016 var Linköping starkare på alla sätt, och man gjorde en mycket stark vår, där man hade ett kryss och resten segrar. Trots det var det Rosengård som toppade tabellen på bättre målskillnad när serien tog OS-uppehåll.

Där tappade dock Malmöklubben sitt fajterhjärta. Pådrivaren och vinnarskallen Sara Björk Gunnarsdottir lämnade nämligen för Wolfsburg, en förlust Rosengård fortfarande inte har klarat av att täcka upp för. Med Gunnarsdottir i laget hade Rosengård under fjolåret ett poängsnitt på 2,8 – utan henne sjönk snittet till 2,0 poäng per match.

Pernille Harder

Linköping däremot körde på, och vann som bekant guldet obesegrat på fantastiska 62 av 66 möjliga poäng. Efter säsongen tappade LFC dock flera tunga spelare. I princip försvann hela offensiven med Pernille Harder, Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius. Man tappade också tunga pjäser på mittfältet i form av Mariann Gajhede Knudsen och Renee Slegers. Dessutom drog nyförvärvet Johanna Rasmussen av korsbandet i mitten av februari.

Dock kom alla spelarförlusterna tidigt, vilket gjorde att Martin Sjögren hade gott om tid på sig att hitta ersättare. Det gjorde han framgångsrikt. Han fortsatte att följa den formel han använde sig av under sina år i LFC, att värva landslagsaktuella spelare i 20-årsåldern. Den här gången i första hand Lina Hurtig, Marija Banusic och Irma Helin.

Martin Sjögren

I mitten av december lämnade även Sjögren, som ersattes av Kim Björkegren. Den senare använde försäsongen på ett bra sätt och lyckades snabbt få ihop laget.

Även Rosengård hade förändringar i truppen under vintern, fast inte lika omvälvande som LFC. Natasa Andonova och Gaelle Enganamouit försvann och ersattes av Hanna Folkesson och Sanne Troelsgaard. På den damallsvenska upptaktsträffen gav damfotbollsexpertisen Malmöklubben ett 70-procentigt favoritskap. Bara cirka 15 procent trodde på LFC.

Mitt tips föll dock på Linköping, mycket eftersom Rosengård åkte på ett blytungt tapp lagom till seriestart. Storstjärnan Marta såldes nämligen till Orlando Pride. Som ersättare kom Anja Mittag. Jag skrev att Mittag innebar målgaranti, men det har det inte gjort. Tvärtom har tyskan varit damallsvenskans största besvikelse den här säsongen. Hon har exempelvis inte gjort ett enda spelmål sedan omgång 9, matchen mot Kristianstad den 4 juni.

Anja Mittag

När jag kollat in Mittag i de senaste matcherna är det tydligt att hon har ett svagt självförtroende. Mot Kristianstad hade hon en läcker skarv, som i nästa läge ledde till en öppen målchans. Avslutet blev dock en riktig snedspark som gick många meter utanför. I spelet reagerade jag över hur hon oftast hamnar felvänd och långt tillbaka i planen. Tyskan är ju en spelare man vill ha högt upp, helst i straffområdet – där hon tidigare varit så vass.

Under våren klarade sig ändå Rosengård hyfsat, mycket tack vare att Lieke Martens var fantastiskt bra. När hon lämnade efter elva omgångar hade Rosengård 25 poäng och 31–9 i målskillnad. Linköping gjorde inte riktigt lika många mål (hade 27–10 i målskillnad), men lyckades ändå samla in hela 30 poäng under våren.

Lieke Martens

Under sommaren tappade båda topplagen tunga spelare. Hos Rosengård lämnade utöver Martens även Amanda Ilestedt, Sofie Junge Pedersen och Emma Berglund. Linköping i sin tur blev av med Jessica Samuelsson och Magdalena Eriksson.

Rosengård ersatte med Caroline Seger, Simone Boye Sörensen, Jenna Hellstrom och Glodis Perla Viggosdottir, medan LFC värvade in Kosovare Asllani, Nicoline Sörensen, Anna Oskarsson och Frida Maanum.

Här gjorde Linköping ett klart bättre arbete. Känslan är att man i större utsträckning värvade spelartyper som man hade behov av än vad Rosengård gjorde. Malmöklubben tappade med Martens sin offensiva kreatör, men man valde inte att ta in någon kreativ ersättare. Kanske trodde man att kreativiteten i den befintliga truppen skulle vara tillräcklig, men ännu så länge har det inte visat sig vara på det viset.

Claudia Neto

Ser man till statistiken är det ganska klart att både Linköping och Rosengård är sämre i höst än de var i våras. Omsättningen på spelarsidan är förstås ett skäl, ett annat är tunga skador. Linköping har ju tvingats spela utan sin bästa spelare, Claudia Neto, under större delen av hösten. Rosengård har ännu inte kunnat använda varken EM-succén Boye Sörensen, Lina Nilsson eller Lotta Schelin i höst. Klart att sådana tapp påverkar.

Här är lite statistik:

Linköping
Våren: 27–10 i målskillnad, 30 poäng. Det innebär ett snitt per match på 2,73 poäng, samt 2,46 gjorda mål och 0,91 insläppta.

Hösten: 14–6 i målskillnad, 13 poäng. Det innebär ett snitt per match på 2,17 poäng, samt 2,33 gjorda mål och 1,00 insläppta.

Rosengård
Våren: 31–9 i målskillnad, 25 poäng. Det innebär ett snitt per match på 2,27 poäng, samt 2,82 gjorda mål och 0,82 insläppta.

Hösten: 9–8 i målskillnad, 9 poäng. Det innebär ett snitt per match på 1,50 poäng, samt 1,50 gjorda mål och 1,50 insläppta.

Faktum är att inget av lagen i höst kan nå upp till vårens poängskörd, ens vid rakt igenom segrar i de fem återstående matcherna. Noterbart hur Rosengårds målskörd har sjunkit när man spelat utan Martens och Schelin, men ännu mer anmärkningsvärd är den stora ökningen av insläppta mål. Här har säkert den bristande kontinuiteten haft stor betydelse. De senaste matcherna har ju bara Ali Riley varit kvar från vårens backlinje.

Ali Riley

När jag ändå är inne på statistik kan man konstatera att båda lagen har sämre tabellrad än de hade i fjol, både poäng- och målmässigt.

Efter 17 omgångar i fjol hade Linköping 49 poäng och målskillnaden 57–12. Nu har man alltså 43 poäng och 41–16. Rosengård hade 45 poäng och 48–8 efter 17 omgångar i fjol. Nu står man på 34 poäng och 40–17.

Det här skulle ju kunna bero på att motståndarna har blivit bättre, men jag tror att huvudskälet är att båda toppklubbarna är sämre i år än i fjol. I Linköpings fall är det dock inte jättestor skillnad. Årets LFC har gjort väldigt bra ifrån sig.

När jag kollat in LFC och Rosengård de senaste matcherna har det slagit mig att Linköpings lag känns mycket mer bolltryggt, trots att den mest bolltrygga av dem alla – Neto – är skadad. Framför allt känns det som att LFC har mer tid på sig på offensiv planhalva än Rosengård.

Janni Arnth

Här skulle jag ge kvartetten Janni Arnth, Kosovare Asllani, Marija Banusic och Lina Hurtig stor del av förtjänsten. Alla är väldigt bra med bollen, och ser till att lagkompisarna får extra tid. Hurtig har vuxit ju längre säsongen gått, och känns som LFC:s bästa offensiva vapen för tillfället.

Och Asllani har varit ett lyft för LFC:s offensiva spel. Hon jobbar över stora ytor och har verkligen vuxit ut till en stor spelare. Hennes insats senast mot Djurgården var ju lysande, både offensivt och defensivt.

Banusic har jag som bekant kritiserat för att hon springer för lite, och jag tycker även att hon har visat sämre form i höst. Men totalt sett är förstås hennes säsong med beröm godkänd. Det är på många sätt hennes förtjänst att LFC lyckats hålla uppe målskyttet. Senast mot Djurgården var hon inte med i matchen jättemycket, men de gånger hon hade bollen rättvänd gjorde hon bra saker. Hon hade ju bland annat två högklassiga instick som ledde till 100-procentiga målchanser, varav en blev mål.

Defensivt har LFC också fyllt luckorna efter de flyktade spelarna på ett bra sätt. Danska duon Janni Arnth och Maja Kildemoes kompletterar varandra bra. Mot Djurgården slogs jag återigen av vilken smart passningsspelare Arnth är. Hennes uppspel var verkligen högklassiga, och såg till att mittfältarna fick tid att göra något bra av bollen.

På högerbacken kommer Anna Oskarsson långt på sin energi och vilja, den gör att man ibland glömmer hennes brister. Men hon har väldigt långt kvar innan hon kan fylla Jessica Samuelssons defensiva skor. Hon måste dessutom förbättra sitt passningsspel rätt rejält, nu är det väldigt dålig kvalitet på hennes passningar, ofta även på de som går mot rätt adress.

Jack Majgaard Jensen

Kollar man Rosengårds lag och spel känns det alltså mycket mer stressat än LFC:s för tillfället. Bristen på lugn i Rosengårds spel kan ju höra ihop med att det verkar långt ifrån lugnt i klubben. Sparkningen av Jack Majgaard Jensen mitt i säsongen känns ju fortfarande väldigt konstig. Vad var det som gjorde att man inte kunde ha kvar honom den dryga månad som återstår av säsongen?

Det blir inte lätt för inhoppande Malin Levenstad att få ordning på laget och spelet, inte minst nu när guldet känns kört, vilket riskerar att sänka spelarnas motivation ett par snäpp.

Kollar vi på spelare så bidrar ju Caroline Seger med ett lugn i passningsspelet, men hon har å andra sidan varit allt annat än lugn till temperamentet. Jag tycker att hon har lagt för mycket energi på domarinsatserna i höst, energi som hon hade behövt i spelet.

Seger är förresten intressant på många sätt. Jag, och många andra med mig, har ju varit väldigt kritiska mot henne i höst. Jag gav henne i och för sig godkänt i landskampen mot Kroatien, men kände ändå inte att hennes spel lyfte. Den sekvens jag minns av henne från matchen är från slutet av den första halvleken när hon tappade bollen till Ivana Rudelic i ett livsfarligt läge med bara två backar bakom sig. Där gjorde dock Seger ett utmärkt hemjobb, och vann tillbaka bollen.

På sin presskonferens i måndags berättade förbundskapten Peter Gerhardsson att Seger hade 100 procent passningar till rätt adress mot Kroatien. Det är en fullständigt fantastisk prestation, en prestation som även fick mig att fundera. Vad är det som gör att jag minns ett bolltapp och inte hennes fina passningsspel?

Ella Masar McLeod

Offensivt var Lieke Martens och Ella Masar McLeod Malmöklubbens bästa vapen i våras. Martens har alltså lämnat, och Masar McLeod har inte kvar vårformen. Kanske hör det ihop med att just Martens passningar är saknade, kanske med att Lotta Schelin drog på sig en del av bevakningen i våras, bevakning som nu riktas mot Masar McLeod.

Höstens spelare i Rosengård har varit Sanne Troelsgaard. Hon har burit lagets offensiv, trots att hon till och med spelat högerback i omgångar. När danskan var avstängd senast mot Kristianstad saknades hon rejält.

Rosengård har en intressant startelva, när alla spelare är friska. Men den här säsongen har att satsa pengarna på elva toppspelare inte varit något framgångsrecept. Då har Linköpings val att satsa lite bredare funkat mycket bättre.

 

Tråkigt besked – Line Jensen korsbandsskadad

Ibland vill man inte få rätt. Men tyvärr kom nyss den tråkiga nyheten att danska mittfältaren Line Sigvardsen Jensen drog av korsbandet i gårdagens EM-semifinal.

Line Sigvardsen Jensen

Vid själva kollissionen fattade jag inte att det var så illa att korsbandet gick av. Men man började ju ana det värsta när tv-produktionen visade bilderna på hur läkaren/sjukgymnasten kollade stabiliteten i Jensens knä. Både hans reaktion och den smärta hon uppvisade gav riktigt dåliga vibbar.

Det här är förstås blytungt i först hand för Washington Spirit-spelaren själv, men även för det danska laget. De hade spelat in Julie Trustrup på centralt mittfält, men hon drog av korsbandet redan inför EM. Under turneringen har Sigvardsen Jensen klivit fram och spelat en stor roll på mittfältet.

Nu får man bygga om det centrala mittfältet igen inför finalen. Det kan bli så att Sofie Junge Pedersen får kliva in på Jensens plats, eller så väljer förbundskapten Nils Nielsen att spela med Sanne Troelsgaard bredvid Maja Kildemoes.

Det här är tredje danska skadan under mästerskapet. Tidigare har mittbackarna Janni Arnth och Mie Jans åkt på skador som gör att de inte kan spela mer i EM. Och redan före EM drabbades man alltså av korsbandsskador på Trustrup och på Johanna Rasmussen.

Vad jag kan komma på var det här den tredje korsbandsskadan under mästerskapet, vilket får anses vara mycket i en turnering med 32 matcher. Kanske är det ett tätt matchande samt tuffa och intensiva matcher som tar ut sin rätt?

De två tidigare korsbandsskadorna jag kan komma på är Italiens Valentina Cernoia (mot Tyskland) och Österrikes Lisa Makas (kvartsfinalen mot Spanien).