Rosengård vann Malmöderbyt mot LB07 med 1–0 inför 7 825 åskådare. Jag har jobbat och inte kunnat kolla matchen speciellt noga.
Av det jag såg var segern rättvis, men långt ifrån solklar. LB07 hade flera kanonchanser, och lyckades även få till ett rätt bra tryck på slutet. Dock noterade jag att LB-spelarna verkar lida lite av ”Barca-syndromet” – alltså att hellre slå ett par extra passningar kring motståndarnas straffområde än att gå på avslut. Det kan ha kostat en poäng.
Publiksiffran var förstås bra. Men vi får ännu vänta på den första femsiffriga publiksiffran i serien. Kommer den i något av nästa års Malmöderbyn? För sådana lär det ju bli.
Apropå FC Rosengård. Såg jag det här klippet från Sydsvenskan om klubbens vd.
Stämmer det att vd:n åkte till Uddevalla i stället för Linköping i söndags tycker jag nog att han behöver ha väldigt bra skäl till sitt agerande. Väldigt bra.
Så till Stockholmsderbyt. Där fick 2 074 personer se att Djurgårdens damer klarar det som herrarna inte gör – alltså att vinna derbyn. 1–0-segern innebär att Djurgården kanske kan ta upp kampen med Eskilstuna om tredjeplatsen i serien.
* I övrigt i dag har Växjö fortsatt att flytta fram sina positioner. Den här gången i form av ytterligare ett fint sponsorskontrakt. Enligt SMP har klubben skrivit ett femårskontrakt värt 2,5 miljoner kronor med bostadsutvecklingsföretaget APP Properties, som har den tidigare Växjö Lakers-ordföranden Anders Öman som huvudägare.
* Så till Frankrike, där man hastigt och lustigt hade en ny förbundskapten. Hon heter Corinne Diacre och är en meriterad tränare. Närmast kommer hon från tre års tjänst som huvudtränare för franska andraligalaget Clermont. Det handlar alltså om andraligan för herrar.
Det här innebär alltså att Olivier Echouafni har fått sparken. På ett sätt är det kanske inte helt oväntat, då ett stjärnspäckat Frankrike i EM återigen misslyckades med att ta medalj i ett stort mästerskap.
Samtidigt har Echouafni bara en enda förlust på ett år som fransk förbundskapten. Och det är knappast hans fel att båda landets bästa kantspelare Amel Majri och Delphine Cascarino missade EM på grund av knäskador. Två skador som bidrog till att det franska anfallsspelet blev väldigt statiskt och stillastående.
* Slutligen så fortsätter Norgesoppan. I dag har Ada Stolsmo Hegerberg mött norsk media, och passat på att dela ut en liten tjuvsmäll i riktning mot landslagsledningen och förbundskapten Martin Sjögren.
”De försöker framställa mig som den som sviker laget och inte är med på vägen tillbaka. Det är härskarteknik. För samtidigt klarar de inte att se på sig själva, och vad som kan göras bättre. De ser inte något behov av förändringar”
I dag är det derbykväll i damallsvenskan. Dels är det Malmöderby mellan LB07 (Swedbank Stadion 18.30) och FC Rosengård, dels Stockholmsderby mellan Djurgården och Hammarby (Stockholms stadion 19.00).
Till den senare matchen har man nu sålt fyrsiffrigt antal biljetter. Kul med tanke på att Stockholmslagen brukar ha sämst publiksnitt. I vårderbyt kom 2 137 till Zinkensdamm, en siffra som lyft Hammarby till femte plats i publikligan. Nu kan alltså Djurgården också göra ett litet lyft.
Det lag som ligger sist i publikligan är LB07. De har haft totalt 1 943 åskådare på sina sex hemmamatcher. Till kvällens match har man sålt över 6 000 biljetter och arrangörerna (LB07, Rosengård och Malmö FF) hoppas att fler än 10 000 åskådare skall ta sig till Swedbank Stadion. Det skulle innebära att det damallsvenska publikrekordet på 9 413 från Linköping–Umeå 2008 ryker.
Jag tycker dock att det är synd att biljetterna reas ut till Malmöderbyt. Det kostar mellan 30 och 50 kronor att se matchen, det tycker jag faktiskt närmast är skamligt billigt. Man får ju hoppas att besökarna handlar mycket i kioskerna så att Malmöklubbarna ändå gör sig en hacka på derbyt.
Sportsligt finns det stor laddning i båda derbymatcherna. I Stockholm skall Djurgården försöka ta upp jakten på Eskilstuna och tredjeplatsen. Och Hammarby skall försöka skapa avstånd till nedflyttningsstrecket.
I Malmö är förstås guldstriden i fokus. För att ha guldstriden i egna händer måste Rosengård vinna. LB07 däremot har medaljplats i sikte, seger och man är uppe på bronspositionen.
* Så till Norge, där Ada Stolsmo Hegerberg:s avhopp från landslaget har satt strålkastaren på interna problem i landslaget. Direkt efter att Hegerbergs besked offentliggjordes såg jag att hon fick en hel del stöd i sin kritik av det norska förbundet.
Det var många damfotbollsexperter som tyckte att hon visade att hon har skinn på näsan efter att de läst hennes pressmeddelande (går att läsa i den här artikel).
Några timmar senare framställdes dock Hegerberg snarare som en bortskämd stjärna som inte klarar av motgångar, och som vill bestämma allt själv. Sannolikt ville hon bland annat få ha med storasyster Andrine Hegerbergi landslagets startelva.
Gissar att mamma Gerd inte heller var nöjd med äldsta dotterns speltid i EM, så här twittrade hon dagen efter Norges EM-utträde:
Tidenes ansvarsfraskrivelse Sjögren og NFF.. Får være måte på!!!!
Andrine Hegerberg var inte direkt lysande i EM, hon startade bara i en av matcherna och är även petad nu i Martin Sjögren:s trupp till VM-kvalmatcherna mot Nordirland och Slovakien. Det är för övrigt något hon kommenterade så här på twitter:
Bare for å få det oppklart; jeg har ikke sagt nei til videre landslagsspill.
Det verkar finnas många bottnar i det här, och det lär bli spännande att följa fortsättningen. Klart är dock att Sjögren inte har någon lätt situation på jobbet. Jag gissar att han så smått börjar ångra att han lämnade Linköping i vintras…
I skymundan av Hegerbergsoppan offentliggjorde för övrigt även Nora Holstad Berge i går att hon slutar i det norska landslaget:
* Slutligen till Frankrike där Hegerbergs klubb Lyon presenterade ett nytt hett nyförvärv i går. Det är Shanice van de Sanden som tar klivet från Liverpool till de franska Champions Leaguemästarinnorna.
Lyon kan få en rätt offensiv högerkant den här säsongen med Lucy Bronze och van de Sanden…
Växjö DFF håller verkligen på att se om sitt hus inför en högst trolig uppflyttning till damallsvenskan.
I dag berättar Smålandsposten om att intressanta amerikanskan Meleana ”Mana” Shim är klar för klubben. Jag såg i morse att Portland Thorns meddelade att Shim lämnar med omedelbar verkan efter att ha spelat i 4,5 säsonger i den amerikanska storklubben.
Under sina fyra hela säsonger i världens mest populära damfotbollsklubb har Shim spelat minst 14 matcher per år, även om hon bara startade i fyra ett av åren. Men i år har det blivit betydligt mer begränsat med speltid för den spelskickliga mittfältaren. Hon har bara gjort tre starter och tre inhopp den här säsongen.
Hennes flytt lär bli en gigantisk kulturkrock. Hon flyttar alltså från världens bästa publiklag (snitt på 17 155 i år) till ett lag som snittar 353. Hon flyttar också från en klubb med stjärnspelare som Amandine Henry, Nadia Nadim, Tobin Heath, Christine Sinclair, Allie Long, Lindsey Horan, Dagny Brynjarsdottir och Meghan Klingenberg till ett ungt och talangfullt lag utan etablerade stjärnor.
Skulle Shim stå för några läckra assist på Myresjöhus Arena lär hon knappast mötas av en sådan här ljudkuliss…
Växjö håller alltså på att bygga för framtiden. I somras skrev Borås Tidning om att klubben även försökt värva Klara Lindberg från Nittorps IK, som sannolikt är bästa svenska division 1-spelaren.
Man håller även på att bygga upp en ekonomisk bas. Härom dagen gjorde man klart med ett långtidskontrakt på sponsorssidan med New Wave Groups grundare och ägare Torsten Jansson. Det blir intressant att följa Växjö framöver.
* Så till Norge, där nyheten att 22-åriga Ada Stolsmo Hegerberg tar timeout från landslagsspel på obestämd tid kom för drygt en halvtimme sedan.
Det är förstås en tung smäll för det norska landslaget och för förbundskapten Martin Sjögren. För även om Hegerberg har ett misslyckat EM-slutspel bakom sig är hon den typen av matchvinnare som varje lag vill ha.
Dessutom är hon den norska damfotbollens affischnamn, alltså en spelare med kapacitet att höja statusen på norsk damfotboll.
Även om Hegerberg under EM öppet visade missnöje med hur det norska laget spelade trodde jag inte att det skulle gå så här. Då kallade jag det att Hegerbergs missnöje var Sjögrens huvudvärk. Den huvudvärken har nu fått en annan karaktär, även om Hegerberg poängterar att timeouten inte har med Sjögren att göra.
I dag spelades den sista gruppomgången i Champions League, och på fredag lottas sextondelsfinalerna.
Nu vet vi alltså vilka lag som Rosengård och Linköping kan lottas mot. LFC hade för övrigt lyckan att bli sista laget på den seedade halvan, vilket bör innebära fördelar vid lottningen.
Eftersom den europeiska klubbrankingen bara grundar sig på insatser från ett eller två lag per land och år haltar tyvärr seedningen ganska rejält. Herrarnas seedning som bygger på fler än dubbelt så många lag per år känns exempelvis mycket mer tillförlitlig.
De lag som missgynnas är framför allt tredje- och fjärdeklubbarna i Tyskland och Frankrike, men även från Sverige och England. När de här lagen väl tar en plats i Champions League får de alldeles för låg ranking. Representanterna från toppligorna borde lyftas betydligt mer i rankingsystemet. Här tycker jag att Uefa har en svår nöt att knäcka.
För det känns ju orimligt att klubbar som Linköping, Montpellier och Chelsea har lägre rankingpoäng än lag som schweiziska FC Zürich, ryska Rossiyanka, tjeckiska Slavia och Sparta Prag samt skotska Glasgow City.
Gränsen mellan vilka lag som är seedade och vilka som inte är det går just mellan Linköping och Montpellier. Den franska svenskklubben är således den riktiga nitlotten för de seedade klubbarna. Den engelska svenskklubben Chelsea är näst sämsta lottning.
Alla seedade och oseedade lag går att se här. De riktiga drömlotterna för våra svenska lag är väl grekiska Paok och litauiska Gintra.
De lag som tog sig vidare från gruppspelet var för övrigt nämnda FC Zürich, Paok och Gintra, samt norska Avaldsnes, nederländska Ajax, isländska Stjarnan, vitryska Minsk, polska Medyk Konin, kazakiska BIIK-Kazygurt, rumänska Olimpia Cluj samt svenskklubben Apollon från Cypern.
För Apollon gjorde för övrigt Julia Molin 1–0-målet i dagens 4–1-seger mot österrikiska Sturm Graz.
* Australiens Samantha Kerr har alltid varit lite av en favoritspelare. Hon är snabb, teknisk och spänstig. Nu är hon även bästa målgöraren genom tiderna i amerikanska NWSL.
I helgen gjorde hon nämligen sitt 16:e mål för säsongen för Sky Blue FC. Just 16 mål är det rådande målrekordet i ligan. Det hålls av Kim Little från säsongen 2014 – och nu således också av Sam Kerr. Dock har Kerr fyra matcher på sig att göra ytterligare mål och därmed bli ensam rekordhållare.
* Jag skrev i ett tidigare inlägg om klara förluster för engelska topplag i träningsmatcher mot franskt och tyskt motstånd. I går inträffade ett lysande när Manchester City mycket överraskande vann med 3–2 mot självaste Lyon.
Skrällen är extra stor eftersom det var Lyons genrep inför söndagens ligapremiär. Manchester City har däremot nästan fyra veckor till sin första ligamatch för säsongen, vilket borde innebära att de engelska lagen är lite mer nedtränade.
In: Zecira Musovic, Nathalie Björn, Mia Carlsson, Amanda Ilestedt, Petra Andersson, Lina Hurtig, Tove Almqvist, Johanna Rytting Kaneryd och Marija Banusic.
Ut: Emelie Lundberg, Hanna Glas, Elin Rubensson, Emma Berglund, Lisa Dahlkvist, Josefin Johansson, Olivia Schough, Pauline Hammarlund och Lotta Schelin.
Nio nya spelare av 23 jämfört med EM-truppen. Peter Gerhardsson sätter verkligen sin prägel på den svenska landslagstruppen från dag ett. Han skickar tydliga signaler genom att inte ta med Schelin till varje pris. En frisk och formstark Lotta Schelin är absolut en tillgång i landslaget, men när hon är halvskadad finns det bättre alternativ.
Kommentarerna kring Lisa Dahlkvist visar att hon måste höja sig flera snäpp för att vara aktuell. Och det köper jag också, Dala har inte glänst i år.
Totalt sett gillar jag verkligen de namn Gerhardsson har tillfört, det finns mycket framtid i det gänget. Där finns såväl boll- som spelskicklighet. Det är helt enkelt en fräsch trupp.
Bland de som plockats bort är jag nog ändå mest förvånad över att Rubensson inte är med. Hon var rätt misshandlad under Sundhages ledning, flyttades runt på diverse olika positioner. Jag trodde nog att hon skulle få en (ytter-)mittfältsplats i Gerhardssons trupp.
Även om vår nya förbundskapten inte pratar i termer av 4–4–2 eller 3–5–2 utan mer om roller, så var ju känslan tydlig att han kommer att utgå ifrån något som i varje fall liknar 4–4–2.
Han pratade ju om att han hade tagit ut tre målvakter (Hedvig Lindahl, Hilda Carlén och Musovic), två högerbackar (Jessica Samuelsson och Björn), två vänsterbackar (Jonna Andersson och Carlsson), fyra mittbackar (Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson och Ilestedt), fyra centrala mittfältare (Caroline Seger, Kosovare Asllani, Petra Andersson och Hanna Folkesson), fyra yttermittfältare (Hurtig, Rytting Kaneryd, Almqvist och Julia Spetsmark) samt fyra forwards (Banusic, Stina Blackstenius, Fridolina Rolfö samt Mimmi Larsson).
Som synes är det ju framför allt på yttermittfältsplats som han rör om rejält. Där har han tagit med fyra spelare som totalt står på tio A-landskamper.
När det gäller Caroline Seger var Gerhardsson tydligt med att hon är tänkt att spela i en mer tillbakadragen roll på det centrala mittfältet. Hon är alltså inte tänkt som någon offensiv kreatör.
Det blir väldigt spännande att se hur startelvan kommer att formeras, samt vilket spelsätt som laget kommer att ha. De frågorna får vi vänta på svar på i ytterligare några veckor.
Det finns ju för övrigt chans att det blir rätt intressant vid varje uttagning framöver. Gerhardsson brukar ju vara en tränare som utgår ifrån spelsätt, och som anpassar sin elva efter kvaliteten på motståndet. Därmed kan det bli rätt stora omkastningar både i trupp och elva. Men det är en framtida fråga.
Tillagt i efterhand: Vid en närmare analys av truppen utesluter jag inte att Sverige kan välja ett 3–5–2-upplägg framöver. Två av ytterbackarna är ju i grunden mittbackar och flera av yttermittfältarna är ju spelare som ibland huserar på innermittfältet. Så kanske, kanske att Gerhardsson mörkade lite för att berätta om förändringen för spelarna först?
Då har jag också sett cupfinalen. Mitt lag hade match tidigare under kvällen, vilket gjorde att jag har sett matchen i efterhand. Men för en gångs skull lyckades jag undvika att höra resultatet, vilket var trevligt. Därmed levde ju spänningen för min del nästan ända fram till midnatt…
Prestigemötet mellan Sveriges i särklass två bästa lag var rätt slött och tråkigt de första 20–25 minuterna. Under den andra halvan av den första halvleken kändes det som att Linköping höll på att koppla ett litet grepp, dock utan att skapa någon riktigt farlig chans.
Efter paus tyckte jag att Rosengård däremot hade rätt bra kontroll. De var lite tyngre, lite bättre. De lyckades då plocka bort Claudia Neto rätt väl ut matchbilden, vilket skapade defensiv kontroll. Dessutom fick Rosengård in viktiga duon Anja MIttag och Ella Masar McLeod i matchbilden.
Lite typiskt att segermålet kom sedan Neto och Kosovare Asllani sprungit ihop på mitten, och Mittag snott bollen. Resten av anfallet var lysande med Caroline Seger till Masar, till Mittag och till Sanne Troelsgaard. Att danskan sköt via ribban kändes väl i och för sig som att hon använde sig av onödigt små marginaler…
Det märktes väl i båda lagen att man inte är klara med sina lagbyggen, att det är många roller som återstår att besätta. Det kändes på att passningarna på offensiv planhalva ofta hade väldigt dålig adress. Mest jobb med lagbyggen återstår nog i Linköping, som dock bör ha större potential. Det finns nämligen mycket kreativitet i den truppen. Men där finns också väldigt många valmöjligheter, vilket försvårar lagbygget. Rosengård däremot har numera en ganska tunn trupp, något som märktes på hur bemanningen på bänken såg ut under cupfinalen.
Med tanke på alla de kreativa spelare som Linköping har blev jag lite besviken över hur lite de lyckades skapa. Jag fick det bara till en riktigt het målchans, och det var i den andra halvleken när Lina Hurtig:s inspel nådde Kristine Minde. Sedan hade man även några halvchanser, men ingen som kändes speciellt farlig.
Under tiden jag har skrivit det här inlägget har det blivit måndag, och i dag 14.00 presenteras Peter Gerhardsson:s första landslagstrupp (se presskonferensen här). Det blir väldigt spännande att se vilka spelare som tas ut där.
I någon intervju sa Gerhardsson ju att de 23 spelare som kommer med här, det är de 23 han och Magnus Wikman tror mest på. Frågan är om inte den allra mest intressanta frågan är vilka forwards som kommer med.
I forwardsfrågan är det flera av er som brukar kommentera här på bloggen som förordar att det svenska anfallet skall byggas kring Marija Banusic. Hon är en smart och teknisk spelare som jag gärna ser i truppen. Men ännu tycker jag att hon har rätt mycket att bevisa innan hon är en spelare för startelvan.
Det har i och för sig varit från tv, vilket är långt ifrån klockrent när man skall kolla in spelare, de riskerar ju att vara utanför bild under långa stunder. Men jag har nu försökt studera Banusic i de två senaste matcherna. Betyget är ganska långt ifrån lysande, hon har varit väldigt stillastående i båda matcherna. I cupfinalen var hon inte inblandad i något alls av värde, tvärtom blev hon totalt bortplockad av Rosengårds backlinje och dessutom utbytt när Linköping behövde jaga kvittering. Det är inget bra betyg för en forward.
Tyvärr var det få svenska spelare som kvitterade ut höga betyg i cupfinalen, det var i första hand utländska spelare som var bäst. Men skall jag nämna några så blixtrade Lina Hurtig till, Tove Almqvist hade en bra period i den första halvleken och så tycker jag att Caroline Seger såg bra ut efter paus. Det skall bli spännande att se om den trion finns med bland Gerhardssons 23 spelare. Mycket spännande.
Det har gått några dagar sedan mitt senaste inlägg. Under de dagarna har det spelats fem damallsvenska matcher, dessutom har vi fått veta att Uefa anser att damallsvenska Lieke Martens var den bästa spelaren i eller från Europa under 2016/17.
Jag tänkte börja med det senare, alltså Uefas finaste damfotbollspris, Best Women’s Player in Europe Award.
I'm speechless! Thank you for all the support and a special thanks to my teammates and family, without them I couldn't achieve this!❤ pic.twitter.com/djd8WZm0wO
Det gick alltså till en damallsvensk spelare, vilket är väldigt kul för vår serie. Ja, jag vet att hon numera tillhör FC Barcelona, och att deras president var stolt över både henne och någon skäggig herrspelare…
Men sanningen är ju att Martens får priset för en säsong hon helt och hållet har spelat i damallsvenskan. Inför prisutdelningen hade hon bara varit i sin nya klubb i tre dagar, och hon hade dessutom aldrig spelat någon match för dem.
Så sträck på er i FC Rosengård, det här är väldigt mycket er ära. Även Göteborg FC har gjort mer för Martens utveckling än den katalanska storklubben.
Tyvärr tror jag dock att hon hade nytta av sin nya klubbtillhörighet vid omröstningen. Det är ju alldeles för mycket folk som lägger mer vikt vid titlar och fina namn än på själva sakfrågan.
Efter sin fina EM-insats och efter att ha varit damallsvenskans bästa spelare under våren tycker jag att Martens är en värdig vinnare.
Fast personligen tycker jag ändå att det borde ha gått till Pernille Harder, som varit fullständigt lysande under hela den aktuella säsongen. Hon vann damallsvenskan med LFC hösten 2016 plus den damallsvenska skytteligan och blev dessutom utnämnd till damallsvenskans bästa spelare. Våren 2017 fick hon fart på Wolfsburg, förde upp dem i topp av Frauen-Bundesliga och vann dessutom tyska cupen. Dessutom ledde hon ett skadedrabbat danskt lag till EM-final. Det tycker jag borde ha smällt högst.
Apropå Danmark har deras förbundskapten Nils Nielsen i veckan lämnat sin post med omedelbar verkan. Det känns inte som något som är bra för det danska laget. Det innebär samtidigt att det sannolikt kan vara bra för Sverige eftersom vi ju möter danskorna snart i VM-kvalet.
Populäre Nielsen som hade förbundskaptensjobbet i fyra år ersätts tillfälligt av F19-förbundskaptenen Sören Randa-Boldt.
ICYMI: Nils Nielsen steps down from coaching Denmark WNT. Interim coach will be Søren Randa-Boldt, who is currently leading the U19 WNT. https://t.co/NbAwLdrsHD
* När jag ändå är inne på landslag konstaterar jag att Vietnam vann de Sydostasiatiska mästerskapen på två måls bättre målskillnad än Thailand. Deras inbördes match slutade 1–1. Sannolikt kommer ett av Thailand och Vietnam att kvala in till VM i Frankrike 2019.
I nästa års Asiatiska mästerskap gör åtta lag upp om fem VM-platser. Australien, Japan, Kina och Sydkorea bör ta de fyra första, och Filippinerna samt värdnationen Jordanien är mest med som utfyllnad. Plats fem lär alltså stå mellan Thailand och Vietnam, en kamp som känns rätt oviss så här ett år i förväg.
* Så till damallsvenskan där Piteås seger i Linköping var veckans skräll. En skräll som innebär att Rosengård numera fullt ut är inbjudet till guldstrid.
Jag satt på Landskrona IP och kollade på en osannolik cuprysare mellan Landskrona Bois och Elfsborg under onsdagens damallsvenska omgång. I efterhand har jag sett höjdpunkterna från alla matcher, och cirka 80 minuter av matchen mellan Linköping och Piteå. Där var det väldigt tydligt att nya LFC inte är samspelt. Dessutom var laget väldigt passivt i början. Ett samtrimmat och högt pressande Piteå tvingade hemmaspelarna att slå långt, och det verkade LFC inte ha någon plan för.
Under matchens första 20 minuter var Tove Almqvist den enda LFC-spelaren som jag tycker skall ha godkänt. Hon var rörlig, ville ha bollen, medan många andra blåklädda var väldigt stillastående.
I Piteå var det desto fler spelare som inledde starkt. Inte minst Josefin Johansson, som gjorde en kanonmatch. Piteå fick tidigt matchen dit de ville. Mycket genom att laget visade upp en effektivitet som det inte haft tidigare i år.
Efter cirka en kvart orkade Piteå inte hålla upp den höga och aggressiva pressen och då föll man ner i en 5–4–1-uppställning i försvar, allt enligt framgångsrik österrikisk EM-modell. Jag imponerades av hur bra Pitespelarna är på att hjälpa varandra vid de långa passningarna. De hade ofta väldigt bra positioner i andrabollsspelet.
När det gäller Linköpings lag är ju extra intressant den här helgen eftersom det är cupfinal i morgon. Jag tyckte att LFC verkade sakna Magdalena Eriksson något enormt – hon kanske trots allt inte var så överskattad som vissa av er skrivit i kommentatorsfältet här på bloggen? Framför allt saknade jag hennes ledaregenskaper. Jag tyckte nämligen inte att det såg ut som att det fanns någon hemmaspelare som ledde laget i försvarsspelet.
Det var ju nämligen exempelvis otroligt slött försvarsspel på den frispark som ledde fram till Josefin Johanssons läckra ledningsmål. LFC-försvaret var samlat, men ändå inte närvarande. Det var likadant vid 2–0. Hela LFC var hemma på hörna, ändå fick tre Pitespelare stå fria i mitten på Johanssons inlägg i andravågen.
Visst skall väl Cajsa Andersson rädda Hanna Pettersson:s nick, men personligen tycker jag utespelarnas försvarsspel är väldigt mycket sämre än målvaktsinsatsen i aktuell situation.
Den första halvlekens sista 25–30 minuter hade Linköping bollen. Då visade Claudia Neto vilken stabil passningsspelare hon är. Tyvärr rörde sig inte hennes medspelare speciellt mycket, utan de gjorde det ganska lätt för Piteå att försvara sig. Det blev för mycket tramp på bollen i hemmalaget, och för få löpningar.
Dock skall det sägas att Linköping ju faktiskt skapade två superchanser före paus, både Lina Hurtig och Nicoline Sörensen missade trots att de hade öppet mål. Båda chanserna var egentligen bättre än de Piteå gjorde mål på.
I stället bjöd hemmalaget på 3–0 i början av den andra halvleken. Den här gången var det Maja Kildemoes som var kvar i omklädningsrummet. En svag mottagning ihop med bra arbete från Josefin Johansson gjorde att danskan tappade bollen och gav Piteå superläge.
Även efter paus var gästerna vassare än hemmaspelarna. Marija Banusic missade ju exempelvis ett friläge i minut 60. Hon kompenserade ju i och för sig det en minut senare när hon gjorde 1–3. LFC hade även bra nicklägen för både Janni Arnth i 67:e och Hurtig i 71:a. Den andra nicken var bra, men där gjorde Hilda Carlén en mycket fin räddning. Piteå var alltså både vassare i chanserna och hade dessutom den hetaste målvakten.
Ett problem i Linköping var löpningen. Fotboll är en löpsport, men varken Hurtig, Asllani eller Banusic känns speciellt löpvilliga. De ville helst ha bollen till sig, och såg stundtals väldigt stationära ut. Och när de sprang var det mycket rälsbuss, alltså lättläst löpning rakt fram – som om man sprang på raka järnvägsspår.
Almqvist var den som sprang mest, men hon känns inte heller som någon utpräglad djupledslöpare. Kanske att LFC-ledningen måste bygga om lite i laget. Djupledslöparen Emma Lennartsson är exempelvis nedflyttad i backlinjen. Hon behövs nog längre fram i planen.
Det blir spännande att se hur LFC klarar sig i morgondagens cupfinal (avspark 17.45, sänds på TV12) mot Rosengård, som ju lär sätta en ännu hårdare press. Och som dessutom borde ha förutsättningar att orka pressa lite längre tid än Piteå gjorde.
Om jag snabbt går igenom intrycken från damallsvenskan.tv:s höjdpunkter från de andra tre matcherna har en fantastisk räddning av Hammarbys Emma Holmgren på Nathalie Persson:s närskott etsat sig fast. Var det där årets räddning i damallsvenskan?
Det är verkligen otroligt starkt av Holmgren att inte bara hinna ner utan även att kunna hålla den bollen.
Kollar man Göteborg var det andra raka nollan, vilket naturligtvis är väldigt viktigt för självförtroendet. En som verkar ha lite lågt självförtroende för tillfället är Pauline Hammarlund. Hon var dock framme och hade flera farliga lägen, något som talar för att hon snart kommer att göra mål igen.
I matchen Kvarnsveden–Djurgården reagerade jag över att Kvarnsveden gick miste om en straff. För som jag uppfattat handsregeln är det där solkart. Och dessutom bör det vara ett kort på Djurgårdsförsvararen. Förr i tiden skulle det ha varit rött, jag vet inte om den tolkningen har ändrats.
Den målchansutvisning som drabbade Petronella Ekroth kändes odiskutabel. Intressant dock att läsa hennes egen berättelse om hur tufft det var att åka på sitt första röda kort. Jag förstår att det var kämpigt, men inte borde hon behöva skämmas för att hon kom lite snett i en tackling. Det var ju inget överfall.
I Vittsjö gjorde Hannah Wilkinson ett riktigt klassmål. Det var en snygg passning, en kontrollerad mottagning och ett distinkt avslut. I den matchen visade även belgiska Tine Schryvers att hon har ett härligt tillslag. Jag gillar när man skjuter in inläggsfrisparkar som hon exempelvis gjorde vid Mia Carlsson:s kvitteringsmål.
* I elitettan vann tre av de fem topplagen i dag. Bland förlorarna fanns Kungsbacka, som nu är tio poäng ifrån damallsvensk plats och väl därmed kan börja räknas bort från toppstriden.
Kvar är fyra lag, och Växjö och Kalmar får allt större marginal neråt. Växjö har nu tolv poäng och Kalmar fem till trean AIK och fyran Assi. Nästa vecka möts AIK och Kalmar i något som alltmer utvecklas till en måstematch för Solnaklubben.
Växjö håller för övrigt på att bygga upp sin ekonomi inför allsvenskan. Den här nyheten kom i veckan:
* Slutligen en notering kring några internationella träningsmatcher. Där har de engelska lagen haft det väldigt tufft mot franskt och tyskt motstånd. Eller vad sägs om siffrorna:
Lyon–Liverpool 6–0
Montpellier–Manchester City 4–2
Turbine Potsdam–Arsenal 3–0
Wolfsburg–Chelsea 3–1
Först några ord om debatten i kommentatorsfältet. Jag gillar när den är livfull som den varit det senaste, när det jag har nya kommentarer att gå igenom i princip varje gång jag kollar av min mejl.
Men tyvärr känner jag att jag måste gå ut med en liten pekpinne igen. Många av inläggen de senaste dagarna har inte handlat om sakfrågan, damfotboll, utan om större eller mindre personangrepp på andra skribenter. Var vänliga att håll er till ämnet, även om ni tycker att någon annan skribent är störig. Och som sagt, ämnet är damfotboll.
Här gör jag ett tvärt kast till en glödhet debatt i England. Där har nu Eniola Aluko tagit bladet från munnen och berättat sin version av vad det är som har hänt i det engelska landslaget. Det är en lång text, men väldigt intressant.
The full interview: Eni Aluko's side of an incredible story. it's a lot of words but please read. She deserves that: https://t.co/4EwOWhADHp
Från Tyskland till USA, där Australiens storstjärna Samantha Kerr tackade för nomineringen till Fifapriset till världens bästa spelare genom att sätta nytt målrekord i NWSL.
I helgen blev nämligen Sam Kerr första spelaren i ligan att göra fyra mål i samma match. Hon slog till när hennes Sky Blue gick från 0–3 till 5–4 hemma mot Seattle Reign. Alla Kerrs mål kom i den andra halvleken, och framför allt det tredje är riktigt läckert.
I USA och Australien höjs alltfler röster om att Kerr borde prisas som bäst i världen i år. Visst leder hon skytteligan i NWSL på 15 mål, men jag håller ändå spelare som Pernille Harder och Lieke Martens högre. Vi får se hur juryn och folket röstar.
I NWSL har det för övrigt hårdnat rejält i kampen om slutspelsplatserna. North Carolina och Portland har bra grepp om de två översta platserna. Men bakom dem ser det ut så här efter 19 omgångar:
3. Chicago Red Stars +2 29
4. Orlando Pride +10 29
—————–
5. Seattle Reign +6 27
6. Sky Blue –7 26
7. Kansas City –5 23
8. Houston Dash –9 23
Fem omgångar återstår, så mycket kan hända.
I morgon är det nästan en hel damallsvensk omgång, det spelas nämligen fem matcher samtidigt, klockan 19.00. Bland de fem märks ett derby, ett glödhett bottenmöte och en match i guldstriden.
Matchen i guldstriden är Linköping–Piteå. Just det mötet var jag i Linköping och såg i fjol. Då ledde Piteå med 2–0, men LFC vände till 3–2. Rapporterna från vårens möte sa att LFC även var illa ute i den matchen.
Formmässigt borde Linköping kunna vinna i morgon mot ett Piteå som bara har gjort ett mål på sina sex senaste damallsvenska matcher. Men kanske att det är Piteås tur att ha flytet med sig den här gången.
Derbyt är matchen Vittsjö–Kristianstad, det är dessutom ett möte mellan två lag som ligger tre poäng över nedflyttningsstrecket. Vinnaren i det nordostskånska derbyt kommer sannolikt att få lite andrum i bottenstriden.
Det får även vinnaren i bottenmötet mellan Hammarby och Göteborg. Båda lagen visade form i återstarten, vilket gör att den här matchen känns rätt öppen. Övriga två matcherna i morgon är Örebro–Eskilstuna och Kvarnsveden–Djurgården.
I söndags vann Spanien F19-EM efter finalseger mot Frankrike. Det var en match med en lite tråkig upplösning. Vid 2–2 gav en okänslig domare en fransk spelare en andra varning när fransyskan slog en frispark innan signal. Strax efter satte Spanien segermålet.
Det blir för övrigt Spanien, Frankrike, Tyskland, Nederländerna och England som representerar Europa i nästa års F20-VM. Det känns som en otroligt stark kvintett. Det är fem lag som samtliga bör ha chansen att ta sig till final.
I dag har gruppspelet i Champions League dragit i gång. Spelare 12 har gjort en genomgång av alla lag. Från dagens spel noteras att Julia Molin blev målskytt när Apollon från Cypern vann med 4–0 mot bulgariska NSA Sofia.
Ett intressant resultat var att norska Avaldsnes bara vann med 2–1 mot Brezenica från Montenegro. Det norska segermålet gjordes av Elise Thorsnes så sent som i 75:e minuten. Andra intressanta resultat var BIIK Kazygurt–Sporting Lissabon 2–1 och Medyk Konin–Shelbourne 0–0. I den sistnämnda matchen hade polskorna en straff i slutminuterna, men det irländska mästarlaget klarade ändå nollan.
Innan jag sätter punkt tänkte jag bjuda på en skön bild från Portland. Tänk om det såg ut så här även på de damallsvenska arenorna i morgon:
Det har tagit sin tid, men med en vecka tills Peter Gerhardsson presenterar sin första landslagstrupp är det förstås hög tid att äntligen publicera min sammanfattning av både Sveriges EM-insats, och av Pia Sundhage:s fem år som svensk förbundskapten.
Inlägget innehåller även lite funderingar kring hur Gerhardsson kan komma att ställa upp det svenska landslaget framöver. Men jag börjar med Sundhages fem år. Stora delar av sammanfattningen gjorde jag redan i det här inlägget från innan EM. Där skrev jag att:
”Efter EM är det dags att sätta slutbetyg på Sundhages tid vid rodret. Sett till det viktigaste – resultaten i mästerskap – är hon redan med beröm godkänd. Medalj i två av tre slutspel är ett väldigt bra facit. Skulle laget även få kliva upp på pallen i EM skulle jag säga att Sundhage är vår mest framgångsrika förbundskapten någonsin.”
Nu har vi facit på allt, utom på vilken världsranking hon lämnar landslaget. Vi vet att det är OS-silvret som sticker ut som Sundhages stora prestation. Det resultatet rankar jag som svensk damfotbolls bästa någonsin, vilket resultatmässigt motiverar ett totalbetyg som är lite bättre än bara godkänt.
Det här inlägget fokuserar på sport, men innan jag går djupare in på det sportsliga är det ju värt att nämna att Sundhage gjort en mycket stor insats för svensk damfotboll när det gäller marknadsföring. Hon har synts i alla möjliga sammanhang och varit sportens ansikte utåt. På den punkten har hon verkligen varit mästerlig.
Men sanningen är ju att om man lyfter bort OS-silvret har det tyvärr varit fem medelmåttiga landslagsår under Sundhage. Fem år där vi har rasat till vår sämsta ranking någonsin, och där mästerskapsresultaten har varit blygsamma. Ett brons på två EM-slutspel är ett svagt facit sett till Sveriges tradition, där vi historiskt sett har tagit medaljer i åtta av tolv Europamästerskap. Och VM-insatsen i Kanada var ju ett jättefiasko – den sämsta svenska mästerskapsinsatsen någonsin.
I det länkade inlägget ovan noteras att hårt kritiserade företrädaren Thomas Dennerby har bättre facit än Sundhage i alla typer av matcher, utom utslagsmatcher i stora mästerskap. Där slutade Dennerby på 2–4 och Sundhage på 3–4. Det är alltså de båda härliga straffsegrarna mot USA och Brasilien som gör att Sundhage hos de breda massorna trots allt kommer att bli ihågkommen som en framgångsrik förbundskapten.
Spelmässigt finns det däremot inte så mycket att ta med sig från de här fem åren. Sundhage har inte lyckats sätta någon personlig prägel på det svenska landslagets spelsätt. Nästan alla hennes idéer till förändringar har misslyckats.
Nilla Fischer
Den taktiska förändring som har blivit lyckad är omskolningen av Nilla Fischer till mittback. Däremot har alla försök att hitta ett bättre offensivt spel varit fiaskoartade och Sundhage lämnar ett landslag i behov av stor översyn.
Sundhages arbetsmetodik, som utgår från spelare och inte från spelsätt, har helt enkelt inte funkat i Sverige.
Grundupplägget har sett ungefär likadant ut Inför varje mästerskap. Sundhage har tidigt valt att satsa på elva spelare och sedan försökt få dem att spela ihop sig. Hon har ofta även presenterat något nytt spelsystem, men instruktionerna har varit luddiga, så luddiga att spelarna själva inte alltid verkar ha förstått hur de skall göra.
Efter att ha vunnit mot svaga motståndare i kvalen har de nya spelsystemen skrotats när de visat sig ihåliga mot starkare motstånd. Den här gången var det tänkta spelsystemet ett slags 4–4–2 med diamant i anfall, där Kosovare Asllani skulle ha den fria rollen, och ett rent 4–4–2 i försvar. Det upplägget skrotades efter Algarve, det ersattes av ett rent 4–4–2.
Kosovare Asllani
Under Sundhages inledande år var försvarsspel närmast en svordom. Sundhage besvarade alla frågor om försvar med att prata anfallsspel. Bristen på försvarstänk ledde till att det svenska laget tappade sin trygghet. Efter VM-debaclet 2015 tvingades Sundhage backa och försöka hitta tillbaka till det gamla försvarsspelet.
Spelarmässigt har Sundhage varit noga med att ha kontinuitet i startelvan. För de elva utvalda har det varit ett bra upplägg, de har kunnat känna närmast full trygghet. De har haft råd att göra både en, två och tre svaga insatser, och ändå fått fortsätta starta. Däremot har det varit närmast hopplöst för spelarna utanför elvan. De har behövt göra flera toppinsatser på rad för att ha en chans att utmana.
Eftersom det tar tid att spela ihop sig har de äldre spelarna haft stor fördel av Sundhages upplägg. De har ju redan spelat ihop under många år, och känner varandra. Det har gjort att nya spelare inte har givits någon riktig chans att slå sig in, vilket i sin tur har gjort att den nödvändiga generationsväxlingen har dröjt.
Caroline Seger och Pia Sundhage
Sundhage har hela tiden kramat sina favoriter, framför allt Caroline Seger och Lotta Schelin. Förbundskaptenen har inte vågat ta striden att konkurrensutsätta duon ens när de varit dåliga. På det sättet liknar hennes tid i Sverige den i USA. Även där körde Sundhage på med samma gamla spelare hela vägen och lämnade till sin efterträdare att genomföra en generationsväxling. När han, Tom Sermanni, började konkurrensutsätta de gamla stjärnorna blev de arga och såg till att han blev avsatt. Måtte det inte hända i Sverige också.
Här har Sundhage skyllt på att de yngre inte har hållit måttet, men som jag ser det har hon en stod skuld i sammanhanget, hennes arbetssätt har ju som sagt stängt ute nya spelare.
Följden har blivit att Sundhage under huvuddelen av sina fem år som svensk förbundskapten spelade med Thomas Dennerbys lag. I årets EM-slutspel hade Sverige samma stomme som Dennerby använde i OS 2012. De enda spelare som bytts bort är i princip de som fallit för åldersstrecket.
Sundhage har alltså varken utvecklat det svenska spelet eller genomfört någon förändring i truppen. Hon har hela tiden poängterat hur viktigt det är med rutin. Och visst är det viktigt med erfarenhet.
Men i årets EM-slutspel blev det tydligt att en ny generation spelare håller på att ta över i Europatoppen – jag tänker på de tidiga 90-talisterna. Som exempel var 13 av de 14 spelare som Nederländerna använde i EM-finalen födda på 1990-talet – bara Anouk Dekker är 80-talist. Och EM:s succélag Österrike använde bara en spelare under turneringen som var född på 1980-talet, Nina Burger – resten var 90-talister.
I Sundhages kvartsfinallag var däremot åtta av 13 spelare födda på 1980-talet. Sverige hade alltså bara fem 90-talister på planen i Doetinchem. Och då hör det till saken att Sverige har vunnit F19-EM med två årgångar 90-talister, medan Nederländerna bara har vunnit F19-EM en gång och Österrike aldrig varit topp fyra.
Ser man till den svenska prestationen var vi det fjärde högst rankade laget i Europa inför avspark, och det tycktes rimligt att Sverige borde då kunna ta sig till semifinal.
Även om det inte var oväntat att vårt lag skulle åka ut i kvartsfinal, det följde ju exempelvis både mitt och många av de damallsvenska tränarnas tips, måste resultatet räknas som ett misslyckande.
Kollar vi på Pia Sundhages EM-insats tyckte jag under själva slutspelet att hon på det stora hela att hon matchade laget bra. Hon ställde exempelvis det efter omständigheterna bästa möjliga laget på benen i kvartsfinalen. Däremot hade hon gjort misstag tidigare. Dels var ju bristen på spelidé förstås besvärande, dels borde hon ha rullat på mer folk under våren, så att hon hade skapat sig alternativ. Det är ju jättesvårt att redan i januari förutse vilka spelare som skall ha toppform i juli. Mer om det strax.
Först till ett stort frågetecken som väckts nu i efterhand. Som sitt första drag som svensk förbundskapten valde Sundhage hösten 2012 att peta Nilla Fischer som lagkapten och ge Lotta Schelin och Caroline Seger förtroendet. Trots att de båda tappat i kvalitet under de här fem åren har Sundhage alltså hela tiden byggt sin elva kring duon.
Inför EM betonade Sundhage vikten av att Schelin alltid var på planen, förbundskaptenen menade att det skulle skrämma konkurrenterna. Till Aftonbladet sa Sundhage så här om Schelin:
”Hon har den största respekten hos motståndarna. Jag känner själv ”YES” om man spelar mot ett gäng (Tyskland) och de byter ut (Dzsenifer) Marozsán. Men flyttar man henne finns hon fortfarande med på plan. Jag har mycket respekt för den känslan.”
Nu i efterhand har man förstått att det krävdes smärtstillande för att kunna hålla Schelin på planen. Utan att veta speciellt många omständigheter kring nackskadan känns det ju vansinnigt att låta Schelin spela 90 minuter i alla matcher. Så beroende av henne var inte Sverige att man behövde pressa henne maximalt.
Det hade ju exempelvis gått utmärkt att ta av Schelin efter 60 minuter mot Ryssland, och när man ändå vilade spelare mot Italien kunde ju Schelin ha sett den matchen från läktaren. Nu när man vet att hon inte kunde spela för Rosengård i den damallsvenska återstarten till följd av skadan undrar man ju lite hur Sundhage tänkte i frågan.
Sannolikt påverkades hon av att hon alltså hade bestämt sin EM-elva lång tid i förväg. I huvudsak var elvan redan klar i januari, något man ganska lätt kan se genom en tillbakablick på landslagsåret. Inför EM hade Sverige spelat tio landskamper under 2017, fyra spelare hade startat alla de tio landskamperna: Jessica Samuelsson, Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist och Caroline Seger.
Så här ser fördelningen ut för övriga:
9 starter (3): Nilla Fischer, Linda Sembrant och Jonna Andersson.
7 starter (2): Hedvig Lindahl och Lotta Schelin.
6 starter (2): Fridolina Rolfö och Olivia Schough.
3 starter (1): Hilda Carlén.
2 starter (4): Elin Rubensson, Hanna Folkesson, Sofia Jakobsson och Stina Blackstenius.
1 start (6): Emma Berglund, Magdalena Eriksson, Hanna Glas, Pauline Hammarlund, Lina Hurtig och Josefin Johansson.
Som tillägg kan man konstatera att trion Lindahl, Schelin och Rolfö sannolikt hade haft fler starter om de inte haft skadefrånvaro.
Utav de elva som startade mot Tyskland i EM-premiären var Olivia Schough den enda som inte var tilltänkt för EM-elvan redan i januari. Då gällde fortfarande det modifierade 4–3–3-upplägget, och då stod Jakobsson och Blackstenius före Schough i kön. Men när spelsystemet istället började kallas 4–4–2 öppnades dörren för Eskilstunaspelaren.
Faran med Sundhages upplägg är alltså att det inte känner av formtoppar. På formfronten var det exempelvis helt rätt i mars att ha Stina Blackstenius vid sidan – hon var dålig då, medan Lotta Schelin såg pigg ut. I juli var det däremot tvärtom, då var Blackstenius den mest formstarka forwarden medan Schelin var blek, kanske delvis på grund av att hon alltså besvärades av sin nackskada.
Eftersom Sundhage hade byggt EM-laget kring Schelin och Caroline Seger blev läget problematiskt när ingen av dem visade sig hålla tillräcklig nivå i Nederländerna. Därmed tvingades Sundhage använda hela gruppspelet för att testa fram nya lösningar.
Sundhage startade med den elva hon byggt upp under våren. Laget kämpade väl och tog en välförtjänt poäng mot ett rätt svagt Tyskland. Det var en poäng som gav rejäl råg i ryggen. Det var förstås en fjäder i hatten att kunna hålla nollan mot de regerande Europa- och OS-mästarinnorna.
Hedvig Lindahl och Linda Sembrant gjorde kanoninsatser och höll ihop det svenska försvarsspelet, som såg stabilt ut. Det som oroade var att man bara skapade en målchans samt att man bara hade två avslut mot mål. Dessutom höll bara en av Olivia Schough:s fem hörnor önskvärd nivå. För Sundhages del var det dessutom besvärande att den enda riktigt vassa svenska målchansen skapades av inhopparen Stina Blackstenius. Startelvan förmådde alltså inte få till en enda farlig målchans.
Det skall sägas direkt, av de 13 lag jag såg live i EM var Ryssland det klart sämsta. Flera av spelarna var väldigt långt ifrån någon mästerskapsklass.
Det hindrar dock inte att Sverige gjorde en stabil och bra insats i den här matchen. Vårt lag fick ryskorna att se ut som ett gäng från lägre divisioner.
Sundhage hade valt att anpassa sin elva efter motståndet och tagit in Magdalena Eriksson som vänsterback för att höja kvaliteten på hörnor och inläggsfrisparkar. Eriksson låg bakom sex av de svenska målchanserna, det var på en frispark från Eriksson som Lotta Schelin nickade in 1–0-målet.
Schelin startade för övrigt ihop med Stina Blackstenius den här gången. Efter pausvilan byttes Fridolina Rolfö in som forward, och Schelin fick testa att spela som yttermittfältare. Det var första testet av den uppställningen.
Det var dessutom ett lovande test, mycket eftersom Rolfö och Blackstenius visade prov på gott samarbete. Rolfö gick i och för sig mållös av planen, men i minut 57 var hon inte långt ifrån att göra Årets mål 2017. Hennes volleymottagning följt av volleyskott just över, var en otroligt läcker aktion. Blackstenius gick däremot inte mållös av planen. Hon kämpade in 2–0-målet på egen hand.
Den svenska segern var solklar. Känslan efteråt var ändå att Sverige borde ha gjort fler mål. Problemet var att kvaliteten på de svenska avsluten var för dålig. Det är inte godkänt att bara få fem av 23 avslut mot mål. Och att bara två av 23 gick in var ett annat svaghetstecken.
I och med att Tyskland vann med 2–1 mot Italien senare samma kväll var Sverige i praktiken kvartsfinalklart. Man hade exempelvis råd med en uddamålsförlust mot Italien i sista gruppmatchen.
Laguttagningen mot Italien blev mycket omdiskuterad, både under och efter EM. Med facit på hand går det att konstatera att Pia Sundhages lösning inte var den bästa möjliga för svensk del. Med facit på hand hade Sverige vunnit på att satsa allt på gruppsegern.
Jag försvarade dock Sundhages upplägg då, och jag försvarar det fortfarande. Nu vet vi att det hade räckt med svensk seger mot de redan utslagna italienskorna för att få möta Danmark i kvartsfinalen. Inför sista gruppomgången var det däremot inte lika givet. Sverige hade ju inte gruppsegern i egna händer, det skulle ju med stor sannolikhet bli en målskillnadsaffär mot Tyskland. Och alla vi som hade sett Ryssland live hade ju noterat hur vansinnigt svagt det ryska laget var.
Även om tyskorna inte hade imponerat i de två första matcherna kände jag att det fanns anledning att tro att Tyskland skulle kunna göra en mängd mål mot ryskorna. Med ett tidigt ledningsmål kunde det rinna i väg, och då riskerade vi hamna i ett läge där Sverige pressade sin startelva maximalt till ingen nytta.
Därför tyckte jag att det var rimligt att vila spelare inför kvartsfinalen. Det var även rimligt att testa några alternativa lösningar. Mest testades i backlinjen, där Elin Rubensson kom in som högerback och där Sundhage prövade Linda Sembrant och Magdalena Eriksson som mittbackspar.
Testerna i backlinjen skulle visa sig bli väldigt misslyckade, mycket beroende på en tidig miss från rutinerade Sembrant som skapade stor osäkerhet. Hon missade en mottagning efter 3,30 och serverade Daniela Sabatino till Italiens ledningsmål. Att hamna i underläge är något Sverige blivit mycket dåligt på under Sundhages ledning. Sista gången Sundhage fick vara med och vända underläge till seger var VM-genrepet mot Nederländerna i juni 2015. Och senaste gången Sverige ens tagit poäng ur underläge var i OS-kvalet i mars 2016, också då mot Nederländerna.
Det tidiga målet gav italienskorna massor av energi, medan den första halvleken var rent usel från svensk sida. Efter 45 minuter ledde Italien med 2–1 i mål och 5–2 i klara målchanser. Enda ljusglimten så långt var att Blackstenius fortsatte att visa klass. Det var hon som på egen hand fixade den straff Lotta Schelin gjorde 1–1 på.
I paus gjorde Sundhage två byten. In kom Lisa Dahlkvist och Fridolina Rolfö, och båda var väldigt bra. Framför allt den senare gjorde ett superinhopp. Direkt i halvlekens upptakt stod hon för ett läckert förarbete till 2–2-målet.
Sedan satt man bara och väntade på det svenska ledningsmålet. Det var långa stunder utspelning, och efter 80 minuter hade Sverige 6–0 i klara målchanser i halvleken. De bästa var en stolpnick från Blackstenius och en nick från Dahlkvist som räddades av en utespelare på mållinjen.
I 85:e minuten kom dock kallduschen. Efter ett missat uppspel i mitten av planen från Magdalena Eriksson kunde Italien göra 3–2. Sverige föll, och det blev kvartsfinal mot Nederländerna.
Sundhage hade testat klart med elvan, och skrotat den uppställning hon kört med hela våren. Schelin var nu flyttad till högerkanten och Schough till bänken. Förbundskaptenen valde att för första gången någonsin starta med Rolfö/Blackstenius som forwardspar.
Det var en grå och mulen lördag i Doetinchem, men lagom till hemmalagets segerfest glimtade till och med solen fram. Som svensk led man efter slutsignalen. Samtidigt gick det inte att undvika att få ståpäls av den fantastiska glädje som hemmalaget och -publiken visade. Och jag mår fortfarande väldigt bra varje gång jag hör ”Viva Hollandia”.
Det svenska laget mådde däremot inte så bra av hemmaspelarnas firande. I det läget kändes det dessutom som att Nederländerna hade varit helt överlägset i matchen.
Fast så här i efterhand var känns inte skillnaden som gigantisk. Den första halvtimmen var exempelvis relativt jämn. Visst kändes hemmaspelarna lite kvickare, men det var inte jättestor skillnad.
För andra matchen i rad var det ett svenskt misstag som blev förödande. Vid en frispark valde Hedvig Lindahl en helt galen placering bakom muren. Hon såg inte bollen, som Lieke Martens lugnt kunde vrida in i Lindahls hörn. Efteråt var vår målvakt med rätta rejält självkritisk.
Sverige inledde sedan den andra halvleken piggt och man skapade två kanonchanser under de första tio minuterna. Men här såg man skillnaden mellan Sverige och Nederländerna. Medan värdnationen hade mycket hög kvalitet på sina avslut missade de svenska spelarna målet. Ur fria lägen misslyckades nämligen både Rolfö och Blackstenius med att träffa inom ramen.
I 64:e minuten missade Rolfö dessutom en passning när det svenska laget var på väg framåt i planen. Nederländerna fick kontra mot ett svenskt försvar där bara de tvåa långsamma mittbackarna var på plats. Shanice van de Sanden sprang ifrån Sembrant på kanten och Vivianne Miedema sprang förbi Fischer i mitten. 2–0 var ett faktum.
I 80:e minuten fick Lotta Schelin en reducering bortdömd för knapp offside. I det läget stod det inte bara 2–0 i mål. Det stod även 2–0 i avslut mot mål.
Den stora skillnaden mellan Nederländerna och Sverige handlade alltså om kvalitet, såväl passningskvalitet som kvaliteten på avsluten. Vid de svenska träningarna reagerade jag på hur en stor mängd av skotten passerade utanför eller över målet, trots att spelarna då fick chansen att avsluta utan motståndare. Träffbilden var förstås ännu sämre i matcherna.
Vid en jämförelse mellan Sverige och Nederländerna under hela turneringen behövde mästarlaget 2,4 avslut för att få ett mot mål, Sverige behövde 4,2. Ännu större var skillnaden i avslut per mål. Nederländerna gjorde ett mål per 5,8 avslut, medan Sverige behövde hela 13,5 avslut per mål. Vi behövde alltså komma till mycket mer än dubbelt så många lägen som de nederländska spelarna.
Det är ju en otroligt stor skillnad.
En annan intressant notering är att Sverige faktiskt slog fler passningar till rätt adress per match än ”bollsäkra” Nederländerna – 304 mot 270. Den stora skillnaden är ju förstås att Nederländerna har mycket bättre kvalitet på sina passningar kring offensivt straffområde.
Att förbättra kvaliteten på det svenska passningsspelet och på avsluten är en stor utmaning för alla som jobbar med spelarutveckling inom svensk damfotboll.
Magdalena Eriksson
Här har inte minst landslagen stort ansvar, inte minst flicklandslagen. Där gäller det att satsa på rätt typ av talanger, och lägga fokus på rätt saker. I en intervju i Corren efter utträdet ur EM sa Magdalena Eriksson så här:
”I alla ungdomslandslag jag varit med i har det fokuserats på försvarsspel. Det har alltid varit så. Då är det klart att man inte riktigt vet vad man ska göra när man får bollen. Det hoppas jag att det blir ändring på. Det är dags att utveckla annat.”
Det är ju i och för sig inte fel att lära talangerna att försvara sig. Men felet görs om förbundskaptenerna dessutom väljer spelare för att spela försvarsspel. Förbundskaptenerna måste välja talanger utifrån speluppfattning, kreativitet och bollbehandling om Sverige skall kunna bli spelförande framöver. Inte efter fysik och defensiv kapacitet.
Sedan måste förstås talangerna slussas in i A-landslagstruppen. Här har Pia Sundhage varit en bromskloss. Hon har hellre valt att fylla de sista platserna i sina mästerskapstrupper med 26-åriga debutanter än med 19-åriga. Exempelvis hade Sundhage inför EM inte matchat in någon från Sveriges mest framgångsrika ungdomslandslag (96–97-kullen) i sin startelva.
En intressant notering är att Norges damfotbollschef Even Pellerud har lagt upp sin analys av EM och av den norska insatsen på NFF:s hemsida. Det vore spännande att se något liknande från den svenska damfotbollsledningen.
Åter till den nämnda Corren-intervjun med Magda Eriksson. Där säger hon att:
”Jag hoppas att vi ska kunna utveckla ett eget spel. Det behöver inte vara lika snyggt som Spanien, men ett spel som passar våra spelartyper. Inte bara ligga på kontring och hoppas på att motståndarna ska göra ett misstag.”
På den punkten har Peter Gerhardsson en stor utmaning framför sig. Det skall bli mycket spännande att se hur han tacklar utmaningen. Hela intervjun med Magdalena Eriksson går för övrigt att läsa via den här tweeten:
Mer om framtidens landslag strax. Först lite spelarkritik. Jag utgår ifrån de snittbetyg spelarna fick av mig under EM. Enligt min betygsättning var en reserv bäst av alla:
3,25: Stina Blackstenius
287 spelminuter, 2 mål. Mina betyg: 3+3+4+3 – 13/4. Kom till EM som reserv, gjorde ett par kanoninhopp och snodde åt sig en plats i startelvan. Var klart mest effektiva forwarden genom att göra två mål, fixa en straff och ha en nick i stolpen. Totalt var hon inblandad i åtta av Sveriges 24 målchanser.
Måste ändå jobba på att få bättre kvalitet i sina bollkontakter. Borde nämligen gjort fler mål. Hade exempelvis chansen att kvittera mot Nederländerna, men sköt högt över. Dock är Blackstenius en av de forwards som Peter Gerhardsson bör bygga sitt lag kring.
Stina Blackstenius
3,00: Kosovare Asllani
315 spelminuter. Mina betyg: 3+4+2+3 – 12/4. Gjorde en svag insats mot Italien, var annars klart bästa svenska mittfältaren i EM. Har jobbat upp sitt försvarsspel och därigenom gått ifrån att vara enbart offensiv till att blir en tvåvägsspelare. Gjorde nu nästan sina bästa insatser i defensiven, men visade då och då sin kreativitet, bland annat genom ett ribbskott mot Ryssland och en fin frispelning av Rolfö mot Nederländerna.
2,50: Hedvig Lindahl
360 spelminuter. Mina betyg: 4+3+2+1 – 10/4. Gjorde en kanonmatch mot Tyskland, vilket drar upp snittbetyget. Men det förhindrar inte att känslan ändå var att Lindahl inte motsvarade de högt ställda förväntningar man hade efter fjolårets OS-succé. Det var ju tyvärr vår målvakt som gjorde misstaget som ledde till Nederländernas ledningsmål i kvartsfinalen – ett mål som ledde till den svenska hemresan. Där ställde Lindahl som nämnts upp muren fel vid en frispark. Misstaget till trots, Chelseamålvakten känns ändå fortsatt som klar svensk etta.
Lotta Schelin
360 spelminuter. Två mål (varav en straff). Mina betyg: 3+3+2+2 – 10/4. Schelin gjorde två mål på fyra matcher, vilket berättigar ett godkänt betyg. Dock tycker jag så här i efterhand att hon har hamnat för högt, det var ju egentligen bara mot ett extremt svagt Ryssland som Schelin skapade något. Enligt mina anteckningar hade hon inte en enda farlig målchans i de tre övriga matcherna. Då tänker jag på chanser hon skapade själv, och som inte vinkades av för offside. För hon gjorde ju ett straffmål mot Italien och ett offsidemål mot Nederländerna.
I efterhand har jag alltså sett att Schelin spelade EM med en nackskada, men fick smärtstillande för att klara matcherna. Hur det påverkade henne är oklart. Oklar är även Schelins framtid i landslaget. Hon har bristande speluppfattning och är därför vansinnigt svår att samarbeta med. Personligen ser jag Schelin som en framtida truppspelare, men inte som någon starter.
Fridolina Rolfö
Fridolina Rolfö
219 spelminuter. Mina betyg: 2+3+3+2 – 10/4. Jag gillar Rolfös spelstil, vilket syns på hennes snittbetyg. Det är nog nämligen Rolfös högsta snitt i EM, vad jag sett har alla andra medier givit Bayern Münchenspelaren klart lägre betyg än vad jag gjorde. Min motivering till det höga betyget är att hon betyder mycket för det svenska spelet, Rolfös fotbollshjärna ligger bakom mycket positivt. Exempelvis blev Stina Blackstenius mycket bättre när hon spelade med Rolfö. De båda hade för övrigt ett samarbete som jag inte sett hos svenska landslagsforwards under hela Schelineran.
Skall man vara kritisk var Rolfö lite av svensk syndabock mot Nederländerna. När hon frispelades av Asllani i början av den andra halvleken måste Rolfö få avslutet på mål. Måste. Och det var Bayern Münchenspelarens felpass som ledde till hemmalagets 2–0-mål. Ändå ser jag Rolfö som framtiden. Det gör ju för övrigt även Even Pellerud.
2,33: Jessica Samuelsson
270 spelminuter. Mina betyg: 3+2+x+2 – 7/3. Samuelsson var som jag ser det vårens klart bästa spelare i landslaget, något som gjorde att man hade jättehögt uppskruvade förväntningar på henne inför EM. Hon var bra, men inte så strålande som man hade hoppats. Framför allt kom hon lite snett in i kvartsfinalen och drog på sig ett par farliga frisparkar och ett gult kort. Den ena frisparken var den som ledde till 1–0-målet. Samuelsson är dock ett givet framtidsnamn på den svenska högerkanten, hon har fortfarande sina bästa år framför sig.
Jonna Andersson
258 spelminuter. Mina betyg: 3+x+2+2 – 7/3. Linköpingsbacken var ifrågasatt inför EM, inte minst av undertecknad. Som synes på betygen tycker jag att hon skötte sig helt ok under mästerskapet. Hon klarade exempelvis försvarsspelet alldeles utmärkt både mot Tyskland och Nederländerna. Det mål som uppstod på hennes kant i kvartsfinalen kan inte Andersson lastas för. Hennes styrka finns ju dock i inläggsspelet, det fick vi dock inte se något av i EM, Andersson valde oftast att ta det säkra före det osäkra.
2,25: Linda Sembrant
360 spelminuter. Mina betyg: 4+3+1+1 – 9/4. Inledde EM strålande och var bästa svenska spelare i de två första matcherna. Sedan gav hon bort ett ledningsmål i matchupptakten mot Italien och tappade mycket av sitt självförtroende. I kvartsfinalen hade hon problem att hänga med i tempot, precis som alla andra i den svenska centrallinjen.
Lisa Dahlkvist
Lisa Dahlkvist
288 spelminuter. Mina betyg: 3+2+3+1 – 9/4. Brukar vara en mästerskapsspelare. Men den här gången lyckades hon inte toppa formen till mästerskapet. Gjorde ett fint inhopp mot Italien och en bra kämpainsats mot Tyskland. Men fick inte spelet att lyfta som det kan. Kändes stundtals väldigt långsam med bollen.
2,00: Magdalena Eriksson
183 spelminuter. Mina betyg: x+3+1+x – 4/2. Erikssons vänsterfot är Sveriges bästa anfallsvapen, framför allt i samband med fasta situationer. Eriksson var inblandad i åtta av Sveriges 24 målchanser, alltså lika många som Blackstenius. Defensivt hade hon däremot en riktigt tung dag mot Italien, där hon var inblandad i de två sista baklängesmålen. Det blir intressant att se hur Gerhardsson tänker använda Eriksson.
Hanna Folkesson
134 spelminuter. Mina betyg: x+x+2+x – 2/1. Fick äntligen spela ett mästerskap. Gjorde också ett piggt inhopp mot Ryssland, där hon på kort tid var inblandad i en hel del. Startade i förlustmatchen mot Italien och gjorde en ok insats.
1,75: Caroline Seger
315 spelminuter. Mina betyg: 3+2+1+1 – 7/4. Enligt mina anteckningar var Seger inte inblandad i en enda riktigt vass, svensk målchans under hela mästerskapet. Det är självklart långt ifrån godkänt för den spelare som Pia Sundhage byggt sitt mittfält runt.
Faktum är att Seger kändes ovanligt seg, hon hade exempelvis jätteproblem att hänga med i kvartsfinalen. Kanske var det ovanan vid att spela toppmatcher som lyste igenom, i Lyon hade hon ju bara spelat mot bottenlagen. Oavsett måste hon kliva upp ett par nivåer om det skall vara läge att satsa vidare på henne i landslaget framöver.
1,67: Nilla Fischer
270 spelminuter. Mina betyg: 2+2+x+1 – 5/3. Så här i efterhand tycker jag nog att jag varit hård mot Fischer – hon hamnar väl lågt i snittbetyget. Visst slog hon ett par indianare och visst hade hon tempoproblem mot Nederländerna, men totalt sett tycker jag ändå att hon gjorde en godkänd turnering. Det man saknade var delaktighet i offensiven. Hon brukar ju göra något mål och skapa farliga chanser i samband med fasta situationer. Men den här gången kom inte Fischer lika rätt på hörnor och frisparkar som hon brukar.
1,50: Elin Rubensson
124 spelminuter. Mina betyg: 2+x+1+x – 3/2. Hade en tung turnering. Kämpade bra i inhoppet mot Tyskland, men kom däremot helt fel som högerback mot Italien. Ovanan vid att spela på positionen blev övertydlig, Rubensson agerade i princip utan självförtroende från start i matchen.
1,33: Olivia Schough
180 spelminuter. Mina betyg: 1+2+1+x – 4/3. Som ni säkert vet vid det här laget tycker jag inte att Schough har hållit landslagsklass det senaste året. Tyvärr var EM inget undantag, Eskilstunaspelaren var i mitt tycke Sveriges sämsta spelare i turneringen. Hon var också den enda av Sundhages elva utvalda som bänkades i kvartsfinalen. Något Schough själv faktiskt tyckte var logiskt.
Schough har i grunden ofta rätt bra tankar. Hennes problem är dock att hon saknar rätt tajming, vilket gör att hennes intentioner sällan leder till något konstruktivt. Min gissning är att hennes landslagsplats är i stor fara nu när det kommer en ny förbundskapten.
Ej betygsatta: Pauline Hammarlund, 17 spelminuter. Julia Spetsmark, 11 spelminuter. Mimmi Larsson, 9 spelminuter.
Övriga spelare i truppen: Hilda Carlén Emelie Lundberg Hanna Glas Emma Berglund Josefin Johansson
Dags att titta framåt. Dagen efter Sveriges utträde ur EM ställde jag frågan till Pia Sundhage om hur hon ser på framtiden för svensk damfotboll. Svaret blev en krönika av Simon Bank.
Sundhage svarade alltså att framtiden är ljus – men att man behöver göra en omvärldsanalys. Så är det. Sverige ligger fortfarande långt fram genom att vi har fler spelare än de flesta andra länderna i Europa. Och vi är numera det enda landet som alltid varit i EM-kvartsfinal, och dessutom det enda europeiska landet som tagit sig till alla VM och OS.
Men vår ranking är rekorddålig och vi har alltså ändå tappat ganska mycket mark mot många av de konkurrenterna. Självklart måste man fundera över hur man skall ta tillbaka den förlorade marken. Lite tankar kring det finns ovan, i avsnittet om Magdalena Erikssons Corren-intervju.
Den viktiga diskussionen handlar om hur talangerna utbildas. Tyvärr får ju fortfarande de manliga talangerna de bästa tränarna, damlagen har sällan råd att anställa högklassiga utbildare till sina talanglag.
Personligen kan jag tycka att Österrikes utbildningsmodell känns otroligt intressant. Den liknar väl på något sätt det upplägg vi hade i Sverige för 25 år sedan, där de största talangerna samlades på några få fotbollsgymnasium. Kanske att den nuvarande utbildningslösningen där vi tagit bort alla riksfotbollsgymnasium har varit ett dåligt utvecklingssteg?
Tyvärr verkar det inte föras någon debatt i damfotbolls-Sverige kring utvecklingsfrågor. I varje fall inte i offentligheten. Tråkigt.
En som har stor påverkan på utvecklingen är förstås Peter Gerhardsson. Båda gångerna när jag har träffat honom de senaste månaderna har han berättat om hur han har åkt runt och studerat hur de olika damallsvenska klubbarna spelar. Han har lite lätt bekymrat konstaterat att spelsätten spretar rätt rejält. Gerhardsson har ju nämligen sagt att han vill att spelarna skall ha roller i landslaget som så mycket som möjligt liknar deras roller i klubblagen.
Även om spelsätten alltså varierar skulle tyder väl en hel del på att Gerhardsson trots allt måste välja ett 4–4–2-upplägg. Fast så kommer förresten inte Gerhardsson att uttrycka sig. Han gillar nämligen inte att använda sifferkombinationer när hon pratar om olika spelsätt.
Sett till svensk tradition är 4–4–2 det givna upplägget. Men kollar man på vilket spelarunderlag som finns i vårt land känns det inte alls lika självklart.
Vi har ju nämligen ett överflöd på duktiga mittbackar och forwards, medan det är stor brist på kantspelare, både ytterbackar och yttermittfältare.
Därmed skulle jag säga att en 3–5–2-uppställning känns som det spelsätt som passar det svenska spelarmaterialet bäst.
Bloggen Spelare 12 har gått igenom vilka kandidater som finns, lagdel för lagdel. Jag tänker inte vara lika utförlig i det här inlägget, utan tänker nöja mig med att kasta fram lite namn.
På målvaktssidan är Hedvig Lindahl fortfarande självklar etta. De två främsta utmanarna bör vara Hilda Carlén och Jennifer Falk (när hon blir frisk igen).
I 3–5–2 skulle man kunna göra plats för tre mittbackar, alltså skulle Magdalena Eriksson kunna matchas in bredvid Nilla Fischer och Linda Sembrant. Där är även Emma Berglund, Amanda Ilestedt och kanske framför allt Nathalie Björn högaktuella namn.
Löpstarka Jessica Samuelsson är som klippt och skuren för att ta hand om högerkanten. Kanske att Elin Rubensson skulle kunna vara en bra backup. Till vänster skulle man önska en Antonia Göransson av 2012 års form. I väntan på att hon hittar tillbaka dit är Jonna Andersson sannolikt bästa alternativet. Men vill man ha en mer offensiv lösning tycker jag att Johanna Rytting Kaneryd är värd att testas. Djurgårdsspelaren växer alltmer ut till en personlig favorit.
Tittar vi på det centrala mittfältet är mina huvudnamn Katrin Schmidt, Lina Hurtig, Kosovare Asllani, Hanna Folkesson, Malin Diaz samt förstås även Caroline Seger och Lisa Dahlkvist. Till nästa år bör även Emilia Brodin vara aktuell. Här hoppas jag dock på sikt att spelare som Tove Almqvist, Ebba Wieder och Ellen Löfqvist skall kunna utmana.
När det gäller forwardssidan hoppas jag att Gerhardsson satsar på duon Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius. Andra spännande kandidater här är Marija Banusic, Lotta Schelin, Sofia Jakobsson och bubblaren Anna Anvegård. Det är bland forwards som vi har störst konkurrens. Här finns ju även spelare som Pauline Hammarlund, Mimmi Larsson och varför inte Amanda Edgren?
I dag har Eskilstuna hängts av från toppstriden, Djurgården har lämnat bottenstriden och Vittsjö har lämnat nedflyttningsplatsen.
Jag hoppade mellan dagens tre matcher på damallsvenskan.tv. Men innan jag ger mig in på lite tankar om det jag sett något annat.
Jag såg i en kommentar på en av de andra bloggarna att man konstaterade att en mycket stor andel av er som förekommer i kommentatorsfältet på de olika damfotbollsbloggarna är LFC-supportrar.
Det är en spaning som jag också har gjort, och som jag funderat lite över. Det är ju inte helt logiskt, eftersom det är andra klubbar som har det största publiksnittet. Det borde ju finnas flest Eskilstuna- och Piteåsupportrar, ändå gör de supportergrupperna nästan inget väsen av sig.
Dessutom har ju Rosengård ungefär lika stort stöd som Linköping. Men kanske är det så att Linköpings supportrar är de mest engagerade. Eller så har de andra supportrarna andra forum än bloggarna för sina diskussioner.
Dagens mest intressanta match ut toppsynpunkt var förstås Rosengård–Eskilstuna. Av det jag såg var hemmalagets 1–0-seger helt i sin ordning, även om gästerna gjorde en rätt bra andra halvlek.
Dock orkade Eskilstuna inte få till någon riktigt desperat kvitteringsjakt. Kanske hade det med ork att göra. Om jag varit Unitedsupporter hade jag i alla fall funderat över varför två av lagets backar drabbades av kramp.
I Rosengård tyckte jag att det var tydligt att Lieke Martens har lämnat ett stort hål efter sig, ett hål som Caroline Seger inte lär ha kapacitet att fylla. Ansvaret för att täcka den kreativitet man tappat med Martens lär behöva spridas på flera spelare, i första hand sannolikt Anja Mittag och Sanne Troelsgaard. Mittag är ännu långt ifrån den nivå hon höll när hon lämnade för PSG för två år sedan.
Seger är också sämre än hon var för något år sedan. Hon kommer från ett svagt EM och jag var inte imponerad av hennes damallsvenska comeback. Visst skötte hon som vanligt sig i det bollvårdande passningsspelet. Men hennes bidrag i offensiven var högst begränsat. Och i defensiven såg hon stundtals lite trög ut. Hon har mycket att bevisa framöver.
Apropå Seger var hon inblandad i en mycket intressant situation med Petra Johansson. Det var precis framför Rosengårdsbänken, där alla blev galna. Från tv-bilderna tyckte jag att det såg ut som att Seger sprang in i axeln på en stillastående Johansson. Jag såg ingen rörelse från Eskilstunaspelaren.
Kanske att jag hade haft en annorlunda uppfattning om jag sett situationen från en annan vinkel, exempelvis den Rosengårdsbänken hade. Men av det jag sett kändes det som en situation där Seger hade fått en offensiv foul om det varit basket.
Matchens resultat innebär att Eskilstuna nu sannolikt bara kan drömma om spel i Champions League nästa år. De är nu åtta poäng bakom Rosengård och risken är uppenbar att det inte ens räcker med full poäng i de tio sista omgångarna för United. Rosengård har ju bara tappat just åtta poäng på de tolv omgångar som spelats.
För topplagen Linköping och Rosengård väntar däremot en spännande period där de båda möts i cupfinalen nästa söndag och i damallsvensk seriefinal om tre veckor. Utifrån den damallsvenska upptakten kan det bli intressanta matcher.
Djurgården lämnade bottenstriden genom att vinna i Kristianstad. De perioder jag såg av matchen var hemmalaget minst lika bra, spelmässigt sett. Det såg ut att bli oavgjort.
Segermålet dröjde nämligen till den 90:e minuten och var en gåva från hemmalaget, där Hanna Sandström nickade ett Djurgårdsinlägg i den enda riktning hon inte skulle nicka. Mia Jalkerud tackade och avgjorde.
Den spaning jag gjorde från matchen var att Johanna Rytting Kaneryd bara blir bättre och bättre. Hon är en bolltrygg och kreativ spelare som börjar bli redo för ett test i landslaget. Vågar man hoppas att hennes namn är med på Peter Gerhardsson:s lista nästa måndag?
I streckmatchen i botten kopplade Vittsjö ett tidigt grepp på Kvarnsveden genom en fin hörnnick från Lisa Klinga. Matchen i matchen var mellan skytteligans etta Tabitha Chawinga och tvåan Linda Sällström. Båda skulle också komma med i protokollet. Sällström på en säker straff i den andra halvlekens upptakt, medan Chawinga nickade in ett tröstmål på slutet.
Eftersom nästan alla lag är inblandade i bottenstriden spelas många matcher av intresse för kampen kring nedflyttningsstrecket. På onsdag är förstås Göteborg–Hammarby en hyperviktig match. Samma dag är det derby mellan Vittsjö och Kristianstad. Vinnaren i den matchen skaffar sig lite andrum.
I dag har det även spelats flera matcher i elitettan. Och som vanligt i år jublas det mest i Småland. Både Växjö och Kalmar vann nämligen. Däremot försämrade Kungsbacka sina chanser till uppflyttning genom 1–0-förlust borta mot Mallbacken.
I botten klev Böljan upp över nedflyttningsstrecket på bättre målskillnad än Sundsvall och Östersund.
Den damallsvenska seriefinalen kommer alltså allt närmare. I Norge var det seriefinal i torsdags. Där vann LSK med 1–0 mot Avaldsnes efter segermål från Silje Blakstad. Höjdpunkter från den matchen ser du här:
Under EM var det upprört i det svenska laget sedan en italiensk spelare hade dragit Kosovare Asllani i håret.
En liknande förseelse gjordes i förra veckan i amerikanska NWSL. Det var Tyler Lussi som drog Danielle Colaprico i håret, och sedan trampade på Colapricos arm. Lussi kom undan utan varning.
Som skrevs i en kommentar här på bloggen så är det där ju vansinnigt fult – och farligt. Den typen av förseelse kan leda till riktigt allvarliga skador, det kan till och med vara livsfarligt.
Hoppas verkligen att NWSL:s disciplinnämnd kliver in och ger Lussi ett riktigt kännbart straff. För det här är ju inte acceptabelt:
— Steph Yang | Horrible Soccer Goose (@thrace) August 13, 2017
I morgon är det final i F19-EM. Klockan 20.15 sänder Eurosport 2 matchen Spanien–Frankrike, en drabbning som borde kunna bli både spännande och välspelad.
Slutligen så pågår guldfirandet fortfarande i Nederländerna. I går firades Danielle van de Donk så här i sin födelseort Valkenswaard…
Vi har bara kommit tre matcher in på den damallsvenska höstsäsongen och vi har numera åtta bottenlag.
När det var tio minuter kvar av matchen LB07–Hammarby var nio lag indragna i nedflyttningsstriden, men sedan kvitterade Anna Welin och LB tog en viktig poäng.
En poäng som gör att Malmölaget nog går att räkna in bland bottenlagen. Med 17 poäng är man dock inte på helt fast mark ännu, för i den här jämna serien lär det nog behövas drygt 20 poäng för nytt kontrakt. Men de där poängen lär LB ta.
Jag såg bara mycket korta sekvenser från LB–Hammarby på damallsvenskan.tv och kan inte säga så mycket om matchen, inte mer än att den dödstråkiga färgen på konstgräset på Limhamns IP gör att jag får division 5-känsla varje gång jag ser en match därifrån.
Göteborgs seger i går och Hammarbys poäng i dag gör att det numera är Kif Örebro och Vittsjö som ligger under nedflyttningsstrecket. Vittsjös möte med Kvarnsveden i morgon blir otroligt intressant. Båda lagen är ju nu rejält insyltade i nedflyttningsstriden.
Det är även Göteborg, även om gårdagens 1–0-vinst i Piteå skapade andrum. Det gav även en indikation om att Göteborg hittat den stabilitet som krävs för att laget skall kunna lämna bottenstriden.
Den stora förloraren i bottenstriden i den här omgången är Örebro. Dels för att de lag som låg närmast båda har tagit poäng, dels för att man åkte på en riktig stjärnsmäll i återstarten.
Linköpings 5–0-seger var ju nämligen frukten av både effektivt anfallsspel från hemmalaget och av uselt försvarsarbete från Örebro. Gästernas agerande inne i eget straffområde höll ju nämligen stundtals rena korpen-klassen.
Vid 1–0-målet struntar exempelvis Frida Svensson i att nicka bort bollen. Hon står istället med armen upp i luften och vinkar för offside på en spelare som inte får bollen. Svensson låter därmed tre LFC-spelare komma först på inlägget. Det är så amatörmässigt att jag inte vet vad jag skall säga.
Vid 3–0 är örebroarna passiva och vid 4–0 släpper Fanny Andersson bara Marija Banusic inne i straffområdet. När Banusic barnsligt enkelt kan stöta in bollen lyfter Andersson armen och vinkar för offside, trots att Banusic är bakom bollen vid passningsögonblicket. Återigen vansinnigt amatörmässigt av Örebroförsvaret.
Så amatörmässigt att man faktiskt undrar om Örebrospelarna kan offsideregeln.
För Örebro lär det bli otroligt viktigt att hitta självförtroende i de nästkommande omgångarna. För annars kan dagens smäll bli dyr.
För Linköping lär 5–0-seger däremot varit en riktig självförtroendekick. Och alla mål berodde ju inte på dåligt försvarsspel. Banusics frispark till 2–0 var så nära perfekt man kan komma. Kanske har vi en kandidat till årets mål där?
LFC satte därmed press på Rosengård inför Malmölagets hemmamatch mot Eskilstuna i morgon.
Framför allt är det i offensiven som Arsenal imponerar. Frågan är faktiskt om något annat lag i världen har en starkare forwardsuppsättning än Jodie Taylor, Vivianne Miedema och Kim Little. Den sistnämnda är ju tyvärr borta från spel för tillfället på grund av korsbandsskada.
Det skall sägas direkt att Arsenals hemsida inte är uppdaterad, vilket gör att jag inte är 100-procentigt säker på hur truppen ser ut. Men om jag inte missat något har Londonklubben även ett högst imponerande mittfält med spelare som Jordan Nobbs, Danielle van de Donk, Heather O’Reilly och Lisa Evans. Och man har en toppmålvakt i Sari van Veenendaal.
I backlinjen har man inte samma spetskompetens, även om Louise Quinn, Alex Scott och Leah Williamson är skickliga spelare. Men klart är att Arsenal tänker ta sig tillbaka till Europatoppen igen, och med tillskottet av Samuelsson har man tagit ytterligare ett kliv.
Det ska bli spännande att följa Arsenal och Samuelsson i vinter.
När jag ändå är igång och skriver kan det vara på sin plats att kommentera gårdagens nomineringar till Fifas pris till världens bästa fotbollsspelare 2017. Det som officiellt heter The Best FIFA Women’s Player 2017, men som jag brukar kalla Ballon d’Or eftersom det tidigare har motsvarat herrarnas franska guldboll.
Tyvärr har juryn återigen visat häpnadsväckande brist på kompetens vid nomineringen av några av de tio kandidaterna:
De namn jag reagerar mot är Castellanos och Lloyd. Den senare har gjort ett landslagsmål på tio landskamper i år och i NWSL har hon gjort två mål. Lloyd har alltså inte gjort något som förtjänar en nominering det här året, hon lever tyvärr till 100 procent på gamla meriter – framför allt från VM 2015.
När det gäller Castellanos är det tvärtom, hon lever på förhoppningar om framtida storverk. 18-åringen från Venezuela är kanske världsfotbollens största talang, men ännu så länge är hon bara en talang. Hennes meriter från seniorfotboll är långt ifrån så goda att de borde räcka till en nominering i det här sammanhanget. Vad jag kan se har hon bara gjort en handfull A-landskamper, och klubbmässigt har hon spelat sju matcher i den amerikanska andraligan UWS.
På de sju matcherna gjorde hon i och för sig fem mål och imponerade så mycket att hon utnämndes till ligans bästa spelare. Men att sätta Castellanos före exempelvis Marta, Christine Sinclair och Saki Kumagai känns ju tyvärr som ett dåligt skämt. Hur tänkte juryn?
Det känns öppet om vem som kommer att vinna. Sannolikt står både Uefas och Fifas priser just nu i första hand mellan de båda damallsvenska bekantingarna Harder och Martens.
Pernille Harder
Där skulle jag sätta liten fördel för Harder i Uefapriset som även täcker hösten 2016. För danskan har ju under den här perioden fört LFC till damallsvenskt guld, lyft Wolfsburg till guld i Frauen-Bundesliga och fört Danmark till EM-final.
Lieke Martens
Martens har dominerat damallsvenskan under våren och fört Nederländerna till EM-guld – där hon dessutom prisades som turneringens bästa spelare. Gissningsvis väger EM-framgångarna tungt för nederländskan, så hon kanske har liten fördel i Fifapriset.
Fast jag skulle tyvärr inte bli förvånad om Lloyd vann igen…
I kväll drar damallsvenskan igång igen efter EM-uppehållet. Serien fick ett fint erkännande häromdagen, när Uefa tillkännagav vilka tre spelare som är i final om priset som bästa spelaren i och från Europa under säsongen 2016/17.
Två av de tre finalisterna Lieke Martens, Pernille Harder och Dzenifer Marozsan har ju nämligen spelat i vår högsta svenska serie under aktuell säsong.
Otroligt kul för damallsvenskan. Tyvärr är ju ingen ur trion kvar nu i höst, utan nu får nya profiler bära serien.
Kvällens match går mellan Piteå och Göteborg, det är en match som är av stort intresse för tabellens undre halva. Göteborg har ju firat sommarledighet som jumbo och är i stort behov av poäng. Man har värvat en ny målvakt och en ny mittback för att stärka upp defensiven. Det känns som kloka tankar.
Piteå var ett av de formsvagaste lagen i vårspurten, med bara fyra poäng på de fem sista omgångarna. Laget har bara en poäng upp till LB07 på den sista medaljplatsen, men det är å andra sidan bara fem poäng ner till nedflyttningsplats. Hemmaförlust i kväll, och laget löper risk att bli akut indraget i bottenstriden. Det finns alltså förutsättningar för en spännande match i kväll.
En spännande match blir det garanterat även i norska toppserien i dag. Det är nämligen seriefinal mellan LSK och Avaldsnes med avspark 19.35. Inför matchen leder Avaldsnes tabellen med en poäng före LSK. De senare har dock en match mindre spelad. LSK har även fått hem Emilie Haavi efter ett halvårs äventyr i USA.
I Norge har det varit en intressant debatt om damfotbollens status de senaste dagarna. Jag tror att allt började med den här krönikan om att norsk damfotboll inte är i närheten av att få ut den potential som finns.
Efter diverse turer, där bland annat storlaget Rosenborgs motstånd till damfotboll kom upp…
Det blir intressant att se vad som kommer ut ur den här debatten.
Utöver seriematcher i både Sverige och Norge är det tv-sända semifinaler i F19-EM i dag. 16.00 på Eurosport 1 spelar Nederländerna–Spanien och 20.00 på samma kanal gör Tyskland och Frankrike upp. Det känns som två hyperintressanta matcher mellan fyra länder med framtiden för sig.
De fyra lagen har för övrigt säkrat sina platser till nästa års F20-VM. Europa har även en femte plats. Den kvalar England och Skottland om i kväll 20.00.
Så en sväng till Asien, där Sydostasiatiska mästerskapen är i gång i Kuala Lumpur. Turneringen är lite intressant eftersom mycket talar för att ett av lagen därifrån kommer att kunna kvala in till VM 2019.
Fem lag gör upp i mästerskapet, där Thailand är favoriter närmast före Vietnam. Men i premiäromgången visade Myanmar att man är på frammarsch och skakade Thailand. Thailändskorna kunde dock till slut vända och vinna med 3–2.
Tillbaka till där inlägget började, alltså Uefa Women’s Player of the Year Award. Vinnaren avslöjas den 24 augusti, och placeringarna 4–10 ser ut så här:
4: Vivianne Miedema
5: Eugénie Le Sommer
6: Wendie Renard
7: Jackie Groenen
8: Lucy Bronze
9: Jodie Taylor
10: Shanice van de Sanden
Notera här att van de Sanden inte platsade i Uefas EM-elva, men alltså räknas som en av de tio bästa spelarna i Europa under det senaste året. Anmärkningsvärt.
Senare i dag kommer även de tio nominerade till Fifas pris till världens bästa spelare att presenteras, alltså damernas motsvarighet till Ballon d’Or. Juryn som tar ut kandidaterna består av de här sex meriterade profilerna:
Det blir väldigt intressant att se hur stor påverkan EM har haft på listan. Gissar att det kan vara rätt stor. Dock borde ju någon australisk spelare (Sam Kerr), någon amerikansk samt förstås Marta finnas med.
Marta och Alex Morgan gör för övrigt succé ihop i NWSL och Marta ligger nu tvåa både i skytteligan och assistligan. I förra veckan stod hon exempelvis för det här läckra målet, efter väggspel med Morgan:
Tidigare i dag tog jag en sväng till Kungsbacka för att kolla in toppmötet i elitettan mellan Kungsbacka DFF och AIK.
Jag var lite nyfiken på två lag som skulle kunna spela i damallsvenskan nästa år. Matchen slutade 1–1 (0–0), vilket känns som ett ganska logiskt resultat sett till matchbilden. Dock skall det sägas direkt, inget av de båda lag jag såg i dag har i damallsvenskan att göra. De behöver nog båda något eller några år till i elitettan.
Det är möjligt att jag för tillfället har lite för höga krav. När jag satt och kollade på den spelmässigt rätt svaga förstahalvleken slog det mig att de tio senaste matcherna jag sett live var alla från EM. Jag har alltså vant mig vid högkvalitativ fotboll.
På Tingbergsvallen var det inte mycket som var högkvalitativt i eftermiddags. Det var massor av felpass, konstiga beslut och ageranden som tydde på tveksam taktisk förståelse.
Men några ljusglimtar fanns det. De två största fann jag i hemmalaget, där Josefin Rybrink är en spelare som är redo för damallsvenskan redan nu. 19-åringen har bra bollbehandling och spelar moget – helt enkelt en klasspelare.
Det andra stora glädjeämnet var 17-åriga inhopparen Cornelia Kapocs, som bland annat gjorde det läckra 1–1-målet där hon vred in bollen i krysset med en höger insida. Kapocs visade även fin fotbollshjärna genom att söka sig mot fria ytor och leverera fina instick.
Båda lagen spelade 3–5–2, även om AIK:s uppställning ofta såg ut om 5–3–2. AIK:s spelare kändes dock mer taktiskt drillade, medan det var rätt mycket vilda västern över Kungsbackas agerande. Kanske var det AIK:s bättre lagarbete som gjorde att jag inte hittade några spelare hos gästerna som glänste. Skall jag nämna några var Sara Storck aktiv, men tyvärr väldigt slarvig i avsluten. Dessutom visade Emma Engström ibland att hon har klass. Men det var Petra Sundqvist som gav AIK ledningen efter en jättetavla av hemmamålvakten Jenny Olsson i mitten av den andra halvleken. På slutet kom Kapocs snygga kvittering.
1–1 var ett resultat som det jublades mest över hos konkurrentlagen i toppstriden. Fast lite kunde även Kungsbacka och AIK jubla. Mallbacken överraskade nämligen genom att vinna med 3–2 mot IFK Kalmar, en skräll som gör att både AIK och Kungsbacka nu är en poäng närmare damallsvenskan. För Mallbacken var det en stor seger, laget tog ju nämligen ett kliv bort från nedflyttningsstrecket.
En annan stor segrare var Assi, som tog in tre poäng på Kalmar och åter på allvar är med i striden om andraplatsen.
Kanske ändå att dagens allra största segrare var Växjö DFF, som inte ens spelade. Hoppas att deras styrelse redan jobbar stenhårt mot damallsvenskan 2018. För där kommer man att vara med. Nu har ju Växjö tio poäng ner till tredjeplatsen, trots en match mindre spelad.
I Norge har toppserien startat om efter EM-uppehållet. Den startade i går med en knall, där Trondheims-Örn vann med hela 4–1 mot tidigare obesegrade serieledarna LSK Kvinner. Därmed tajtar det till sig i toppstriden i den gravt haltande tabellen, där lagen har spelat mellan 11 och 14 matcher.
I dag vann Vålerenga med 1–0 mot Klepp. Målskytt var Jennie Nordin, som gjorde sitt fjärde mål för säsongen. Med det leder svenskan den interna skytteligan i Osloklubben.
Det har varit en rekordsommar här på bloggen. Juli är den månad som haft flest sidvisningar någonsin, med 39 914.
Det var cirka 2 500 fler visningar än under EM 2013 och 6 000 fler än under VM 2015 och OS 2017.
Dock hade bloggen ”bara” 9 473 unika besökare under juli, vilket är klart färre än exempelvis VM-månaden juni 2015, då hela 13 489 klickade in här.
Som det ser ut kommer 2017 att bli det klart bästa året någonsin på bloggen. Hittills har det varit närmare 181 000 sidvisningar i år (41 500 unika besökare), vilket ger ett snitt på cirka 25 000 per månad. Fjolåret är bästa året hittills, då stannade räkneverket på 228 950 visningar (19 079 per månad).
Kosovare Asllani
Och nu har vi slagit ett nytt rekord, det gällande flest kommentarer till ett inlägg. Inlägget det handlar om är det föregående, och debatten har framför allt handlat om Kosovare Asllani, och mer precist om hur bra nyförvärv hon är.
Mitt svar på den frågan är att hon borde vara ett väldigt bra nyförvärv. Så här på förhand känns det som att Asllani borde vara bättre för Linköping än Caroline Seger för Rosengård.
Caroline Seger
Åter till det strax. Först har jag funderat lite kring förändringarna i de båda topplagens trupper. Det ser ut så här:
Rosengård:
Ut: Lieke Martens (Barcelona), Amanda Ilestedt (Turbine Potsdam), Emma Berglund (PSG), Sofie Junge Pedersen (Levante), Hanna Persson (Bröndby) och Emma Pennsäter (lån, Bröndby).
In: Caroline Seger (Lyon), Simone Boye Sörensen (Bröndby), Glodis Perla Viggosdottir (Eskilstuna) och Jenna Hellstrom (Kent State).
Linköping:
Ut: Magdalena Eriksson (Chelsea) och Jessica Samuelsson (klubb ej klar).
In: Kosovare Asllani (Manchester City), Nicoline Sörensen (Bröndby) och Anna Oscarsson (Hammarby).
Med förlusten av Samuelsson och skadan på Janni Arnth har Linköping tyngre förluster i backlinjen än Rosengård. Däremot är det stort plus för LFC när det gäller offensiven.
Rosengård har tappat både Marta och Martens på mindre än ett halvår, det är en gigantisk förlust när det gäller kreativitet och mål/assist. Och som bekant är varken kreativitet eller mål/assist Segers stora styrka. Hon är duktigt på det korta passningsspelet samt att behandla och hålla i bollen samt på att styra anfallstempot. Däremot slår Seger väldigt få avgörande passningar.
Känslan är att det är Sanne Troelsgaard och Iva Landeka som måste kliva fram när det gäller avgörande passningar från mittfältet i Rosengård. Dessutom väntar Malmöklubben förstås på att Anja Mittag skall hitta sin ”gamla” form. I så fall har man en pålitlig poängspelare där.
I Linköping blir det intressant att se hur man ersätter Samuelsson. Ett alternativ är att spela Anna Oskarsson som ytterback. En annan lösning är att flytta ner allroundkunniga Kristine Minde får ge plats åt Asllani i anfallslinjen, och att norskan i stället får ansvar för högerkanten.
LFC har vunnit med 1–0 mot Hammarby i träningsmatch i kväll (Marija Banusic segerskytt). Jag har inte sett någon laguppställning, någon som vet hur LFC ställde upp?
När det gäller Asllani tycker jag att hon har tagit stora steg de senaste åren. Hon har gått från att vara en envägsspelare till att vara tvåvägs. Hon var dessutom en av Sveriges två–tre bästa spelare i EM. När det gäller hennes status i Manchester City var den väl dock inte jättehög.
Hon spelade bara från start i tre av sju matcher i vårens ligaspel. Och hon fick inte ens plats på bänken i FA-cupfinalen.
Däremot fick Asllani förtroende i Champions League. Hon startade i alla årets fyra matcher. I kvartsfinalerna mot Fortuna Hjörring blev hon utbytt i 67:e respektive 72:a minuten. Och i semifinalerna mot Lyon blev hon målskytt i, och spelade hela den första matchen. I returen blev hon utbytt i 69:e minuten.
I Linköping kommer Asllani att ha en större roll än hon haft i Manchester City, på så sätt är det ett klokt beslut att flytta hem. Det är nu hon skall visa att hon kan bära ett lag. Det blir spännande att följa.
Det blir även mycket spännande att se vilken påverkan Caroline Seger får på Rosengårds spel. Det blir även spännande att se hur mittfältet kommer att formeras. För Seger personligen är det ett naturligt val att flytta hem. Hon har inte fått speciellt mycket speltid i de stora matcherna för Lyon, utan har mest fått spela i ligan mot sämre lag. I Malmöklubben växer hennes roll rejält.
Det dröjer dock en vecka innan damallsvenskan drar igång igen. I morgon är det däremot sex matcher i elitettan. Den mest intressanta är den mellan fyran Kungsbacka och trean AIK. Det är matchen om vilket lag som skall ta upp jakten på andraplacerade Kalmar. Vid kryss i Kungsbacka börjar det se riktigt ljust ut för de båda Smålandslagen Växjö och Kalmar.
Växjö skall till Umeå på måndag. Där föll UIK häromdagen med 1–0 mot klubbens legendarer från tidigt 2000-tal. Att spela en sådan match mitt i säsongen känns ju lite lätt tveksamt. För det är förstås inte roligt för det nuvarande A-laget att ta stryk av ett veteranlag huvudsakligen bestående av spelare som lagt av. Att påminnas om att allt var bättre förr stärker knappast dagens spelare.
I dag har andra gruppspelsomgången i F19-EM spelats. Där åkte Sveriges banekvinnor från kvalet, Italien, på en riktig stjärnsmäll. Italienskorna föll med hela 6–1 mot Frankrike, ett resultat som innebär att italienskorna är utslagna.
I dagens toppmatch vann Tyskland med 2–0 mot Spanien i det som kan vara en försmak på finalen. Fast Nederländerna vill nog ha ett ord med i spelet. De vann mot England med 2–0 och har säkrat sin semifinalplats.
Slutligen tillbaka till EM. Uefa har nominerat turneringens tio snyggaste mål.
Personligen röstar jag på Vivianne Miedema mot England som etta, Ana Maria Crnogorcevic som tvåa och Jodie Taylor som trea.
Av rättighetsskäl lade Uefa inte upp några klipp från matcherna under turneringen. Men nu har man alltså börjat göra det. Utöver klippet ovan med de tio snyggaste målen har man även satt ihop en kavalkad av samtliga 68 mål från turneringen. Det klippet är på just under elva minuter, du ser det här:
En blogg om internationell damfotboll 