Analys av en sensationellt bra prestation

Onsdagen den 21 juli 2021 lär få en väldigt speciell plats i svensk damfotbollshistoria. Inte bara för att det var första gången vårt landslag vann en mästerskapsmatch mot USA med större marginal än ett mål.

Utan för prestationen.

Resultatet 3–0 är förstås fantastiskt. Men man kan vinna med 3–0 på olika sätt. Det som är historiskt med dagens seger är att den kom efter stor svensk dominans. Vårt landslag var bättre än världsettorna på det mesta. Inte minst taktiskt.

Om vi tar det från början vet säkert de flesta av er att jag har tippat att USA tar guld medan Sverige åker ut i kvartsfinal. Det tipset kan fortfarande slå in. Man vinner inte guld i första gruppomgången, tvärtom är det ofta segstartade lag som till slut står med pokalen.

När jag letade i minnet efter andra svenska landslag som stått för en liknande rivstart i ett stort mästerskap hamnade jag för övrigt i OS 2002 och herrarnas ishockeyturnering. Där tog Tre Kronor full poäng i gruppspelet efter att ha inlett med en fantastisk 5–2-seger mot NHL-proffsen från Kanada.

Ni minns väl hur den turneringen slutade? Just det, med tidernas debacle, kvartsfinalförlusten mot Belarus – som då kallades Vitryssland.

Dagens seger ger alltså ingen medalj. Men den förbättrar tveklöst förutsättningarna för att ta en en. Minns att jag motiverade mitt tips kring Sverige med att det skulle bli svårt att vila spelare under gruppspelet, samt att det troligtvis skulle bli kvartsfinal mot svårspelade Nederländerna.

Nu är förutsättningarna väldigt annorlunda. Sverige har plötsligt en bra chans att både kunna vila lite spelare och vinna gruppen. Och det är istället USA som är i den situation som jag målade upp för det svenska laget.

När jag satte ihop mitt tips hade jag inte ens kunnat drömma om att jag skulle få se en match som den som utspelade sig på Tokyo Stadium tidigare i dag.

Tidigare när Sverige har tagit poäng, eller vunnit, mot USA har det i princip alltid byggt på stabilt försvarsspel och vassa kontringar. Det har krävts storspelande backar och en målvakt som överträffar sig själv.

Så såg det inte ut i dag. I dag var det utklassning på alla plan.

Jag hade trott att Sverige skulle anfalla 3–4–1–2 och försvara 5–4–1. Det var ett upplägg som funkade bra i 1–1-matchen mot USA i april. Då stod vårt landslag upp bra. Jag minns att jag då skrev att: ”frågan är om jag sett vårt landslag rakt igenom göra en så bra match mot USA”.

Men skall vi vara ärliga var amerikanskorna trots allt det tyngre och bättre laget i den matchen. De hade många chanser, och en storspelande Jennifer Falk var en stor anledning till att vi trots allt var nära att vinna.

Jag trodde alltså att Peter Gerhardsson skulle jobba vidare på det som var bra i 1–1-matchen på Friends. Därför blev jag lite besviken i morse när jag såg att Magdalena Eriksson inte ingick i 18-mannatruppen, och att det därmed skulle bli den gamla beprövade 4–4–1–1-uppställningen.

Känslan vid avspark var att det skulle vara en framgång med en förlust med ett eller två mål.

Den känslan ersattes snart av positiv förvåning. För den aggressiva rivstart som USA alltid inleder matcherna med såg vi inte till. Tvärtom var det Sverige som ägde matchen från start. Öppningen var sensationell. Och det blev bara bättre.

Den här gången behövde inte Hedvig Lindahl storspela. Hon behövde bara göra en riktigt bra räddning – och det var på övertid när matchen redan var avgjord. Sverige ägde matchen från första minuten.

Hur kunde det då bli så bra?

Grunden hittar vi nog i att Gerhardsson krossade Vlatko Andonovski rent taktiskt. Det kan nog ha varit fler än jag som trodde på en svensk 3–4–1–2-uppställning.

Här har Sverige trumf på hand i att vi har två olika formationer att jobba med. Det gör att motståndarna på förhand inte kan veta vad som väntar. USA däremot spelar nästan alltid likadant. Därmed kunde Gerhardsson skräddarsy sin taktik.

Den gick ut på att stänga USA:s kreativa spelare – Lindsey Horan, Rose Lavelle och Tobin Heath. Det är de som ligger bakom väldigt mycket av USA:s anfallsspel. Kan man få bort dem ur matchbilden är således mycket vunnet.

I dag var det dessutom så att både Lavelle och Heath utgick från högerkanten. Därmed valde Sverige att stänga USA:s högerkant och styra över alla USA:s anfall till deras högersida.

Rent praktiskt gjordes det genom att Stina Blackstenius valde en position som gjorde att USA:s högra mittback, Abby Dahlkemper, inte var spelbar. I mitten valde Kosovare Asllani en utgångsposition där hon tog bort passningar in till Lindsey Horan.

Det gjorde att USA:s anfall hela tiden började hos Becky Sauerbrunn och Crystal Dunn på lagets vänstersida. Framför sig hade de Sam Mewis och Christen Press, två spelare som inte har sin styrka att göra sig spelbara i det felvända spelet. Således stod ofta Sauerbrunn och Dunn utan bra passningsalternativ.

Noterbart var att det alltså oftast inte var Blackstenius som satte förstapressen. Hon liksom bara markerade Dahlkemper. Utan det var Asllani som smög ut på kanten och pressade Sauerbrunn. Samtidigt kom Fridolina Rolfö in i mitten och tog över bevakningen av Horan. Det här presspelet funkade utmärkt. USA hade knappt ett riktigt anfall i hela den första halvleken.

Även offensivt hade Sverige en bra taktik. Lindsey Horan är en duktig passningsspelare med skön bollbehandling. Men hon är ingen expert på att täcka ytor. Hon är alltså som bäst när USA har bollen.

Nu var det Sverige som hade bollen. Och trion Nathalie Björn, Caroline Seger och Filippa Angeldahl sökte hela tiden Asllani och Rolfö på ytor bakom eller bredvid Horan.

När ett lag förlorar ytan framför sitt mittförsvar som USA gjorde i den första halvleken, då är det hopplöst att spela i backlinjen. Man hamnar hela tiden i svåra valsituationer. Och risken är uppenbar att man blir passiv och backar hemåt. Precis det drabbade amerikanskorna.

Efter 45 minuter hade jag 7–1 i klara målchanser i svensk favör. Det var även 6–1 i hörnor. Men ”bara” 1–0 i mål.

I paus gjorde Andonovski ett par justeringar för att försöka neutralisera den svenska taktiken. Framför allt tog han in Julie Ertz som defensiv innermittfältare, och flyttade ut Horan på Mewis plats.

Det innebar att man ökade bollskickligheten på sin vänsterkant, samtidigt som man stängde mycket av de ytor som framför allt Asllani huserat på före paus. Dessutom var det tydligt att Sauerbrunn hade fått instruktionen att ta med sig bollen framåt i planen när hon fick den. På så sätt skulle hon ”ställa frågor” till det svenska försvaret, och samtidigt öppna ytor åt medspelare.

I åtta minuter såg det ut att vara ett bra drag. Ertz vann närkamper, och Sauerbrunn tog upp bollen högre i planen. USA såg ut att vara på väg in i matchen.

Då fick Sverige en dubbelhörna. Den första från vänster var Rolfö högst på. Hon var nära att få nicken mot mål. Den andra slog Jonna Andersson från höger. Då var det Amanda Ilestedt som nådde högst. Hennes nick gick i stolpen och ut till en fri Stina Blackstenius – och det var 2–0.

Målet gjorde att USA tappade lite energi. Då gjorde Andonovski nästa drag. Han förstärkte kreativiteten på den amerikanska vänsterkanten ytterligare genom att byta in Megan Rapinoe. Det höll på att resultera.

Matchklockan hade precis passerat 70 minuter när Horan slog en snabb frispark till Rapinoe, som i sin tur slog ett hårt inspel till Christen Press. Från nära håll styrde Press bollen i stolpen och ut. Mål där och USA hade haft vittring.

I stället gjorde Sverige 3–0 cirka 90 sekunder senare. Det kom efter att Sverige i princip ha hållit i bollen hela tiden från stolpskottet. Efter att ha spelat runt hittade Sofia Jakobsson och Hanna Glas en öppning på sin kant. Glas överlappade, fick bollen och slog ett perfekt inlägg till Lina Hurtig – som nickade in spiken i den amerikanska kistan.

Sverige hade alltså haft klart bäst taktik från start. Vårt lag hade även klarat av att hantera USA:s försök att ändra matchbilden. Det var verkligen otroligt imponerande.

På slutet kom amerikanskorna till några chanser till. Min räkning stannade vid 11–5, vilket antyder att segern kanske var något mål för stor. Men sett till spelet kändes det ändå som att 3–0 väl speglade den svenska överlägsenheten.

Värt att notera är ju att det var från den kant som Sverige styrde över USA:s spel som de två svenska spelmålen kom. Båda gångerna efter att Jakobsson och Glas stått för förarbetet. Vid 1–0 passade Glas ut till Jakobsson och vid 3–0 var det alltså en överlappning där Jakobsson lyfte fram bollen till Glas.

Som jag skrev i förra inlägget satte jag 4,0 i snittbetyg på laget. Hade jag satt betyg på förbundskapten Gerhardssons insats hade det dragit upp snittet ytterligare – för taktiken var en självklar femma.

Nu gäller det att försöka kopiera den här insatsen mot Australien på lördag. Det känns inte som att det blir lika lätt att taktiskt manöverera ut Tony Gustavsson. Han kan nog det mesta om vårt svenska lag.

Gustavsson inkasserade för övrigt sin första seger som förbundskapten för The Matildas i dag. Det blev 2–1 mot Nya Zeeland i en match som Australien ägde närmast totalt rent spelmässigt. Football Ferns fick sitt tröstmål precis på slutet. Det gjordes av landslagsdebutanten Gabi Rennie på det som kan ha varit hennes allra första bollkontakt. Rennie byttes in i 89:e minuten och nickade in reduceringen i 91:a.

För svensk del var det ett bra resultat. En poäng mot Australien innebär svenskt drömläge inför slutomgången. Men om Gerhardsson skall kunna vila folk mot Nya Zeeland behöver det nog bli seger mot The Matildas.

I övrigt under eftermiddagen spelade Kanada och Japan 1–1. Noterbart där var att Rosengårdsmålvakten Stephanie Labbé skadade sig när hon drog på sig en straff. Hon reste sig, räddade straffen – men tvingades strax efter till byte. Hon hade tårar i ögonen när hon gick av planen. Vi får verkligen hålla tummarna för att det inte var en allvarlig skada.

Inför avspark utropade jag Vivianne Miedema som min favorit till att vinna skytteligan. Hon motsvarade det tipset på ett utmärkt sätt genom att göra fyra mål i öppningsmatchen mot ett riktigt svagt Zambia. Till slut vann Nederländerna matchen med osannolika siffrorna 10–3.

Det var två lag som båda var klart bättre i offensiven än i försvarsspelet – fast på helt olika nivåer. Zambias försvarsorganisation höll väldigt långt ifrån internationell klass. Det var ofta rent kaos när Afrikas representant skulle försvara.

Däremot håller lagkaptenen Barbra Banda riktigt hög klass. Hon gjorde alla Zambias tre mål och ligger därmed tvåa i skytteligan efter första gruppomgången. På delad tredjeplats finns Lieke Martens, Marta, Stina Blackstenius och Ellen White med två mål vardera.

Som jag skrev i förra inlägget vann Storbritannien och Brasilien sina förmiddagsmatcher mot Chile respektive Kina.

Jag hann se Team GB under några minuter innan Sveriges match började. Noterbart var att man startade med båda skotskorna Kim Little och Caroline Weir, medan Fran Kirby inte ingick i matchtruppen. Chelseastjärnan verkar alltså vara skadad i ytterligare ett mästerskap.

Noterbart också att förbundskapten Hege Riise valde att spela med två ultraoffensiva ytterbackar i Lucy Bronze och Rachel Daly. De båda såg vassa ut. Vass var även som väntat mästerskapsdebutanten Lauren Hemp. Allra vassast var dock alltså tvåmålsskytten Ellen White. Som vanligt befann hon sig hela tiden på, eller just över gränsen till offside.

Slutligen några ord om Brasiliens 5–0-seger mot Kina. Jag såg inte speciellt mycket av den matchen, mest några blickar då och då. Efter 8.40 såg jag Pia Sundhage göra ett glädjehopp efter Martas 1–0-mål. Och i 82:a minuten såg jag Sundhage dansa glädjedans med andra ledare efter 4–0-målet. Jag såg också Brasilien vara väldigt snabbt och vasst i omställningarna.

Att matcherna i grupp F blev 5–0 och 10–3 innebar öppningar för grupptreorna i grupperna E och G att gå vidare till kvartsfinal. Just nu ser det ut som att mitt tips om att trean från grupp G skall åka ut inte kommer att slå in. Tvärtom känns det nu som att vi kan räkna med att tre lag går vidare ur Sveriges grupp.

Slutligen går det att se höjdpunkter från alla matcher på den här länken.

OS-truppen är klar – den innehöll inga stora skrällar

Peter Gerhardsson har just presenterat de 22 spelare som åker med till OS i Japan. Det handlar ju om 18 ordinarie och fyra reserver på plats.

Det var en trupp utan några större skrällar. Som väntat har Gerhardsson valt att lägga fokus på spelare som kan användas i flera olika positioner. Bland backarna finns exempelvis fyra mittbackar och två ytterbackar, men flera av mittbackarna har även spelat som ytterbackar, vilket gör att det ändå inte känns tunt på kanterna.

Kollar vi mittfältare och forwards är det egentligen bara tre utpräglade innermittfältare i Caroline Seger, Filippa Angeldahl och Hanna Bennison, och en nia i Stina Blackstenius. Men Nathalie Björn, Kosovare Asllani och Lina Hurtig är alla även tänkbara alternativ på innermittfältet och Hurtig och Fridolina Rolfö kan också spela nia, vilket gör att Gerhardsson trots allt har möjligheter när han skall ta ut sin elva.

Den position där han har flest spelare är yttermittfält/kantforward. Där finns Sofia Jakobsson, Madelen Janogy, Olivia Schough, Rolfö och Hurtig, samt att Jonna Andersson och i viss mån även Bennison kan spela i en offensiv kantroll.

Jag kan tänka mig att Bennison var den sista att ta plats i truppen, att hennes insats i söndags blev avgörande. Samt att Julia Roddar räddade sin reservplats genom en stark insats mot Australien. Roddar är ju för övrigt drömspelaren i en OS-trupp. I grunden central mittfältare, men som på senare år mest spelat yttermittfältare eller ytterback. Alltså en väldigt användbar spelartyp.

Noterbart också att Blackstenius är enda nian bland de 18, men att det är två nior till bland reserverna. Där chansar Gerhardsson genom att ta med Anna Anvegård, som ännu inte är i full matchform efter sin skadeförföljda vinter.

Här är truppen i sin helhet:

Målvakter:
Hedvig Lindahl och Jennifer Falk

Backar:
Amanda Ilestedt, Magdalena Eriksson, Nathalie Björn, Emma Kullberg, Jonna Andersson och Hanna Glas.

Mittfältare och forwards:
Filippa Angeldahl, Caroline Seger, Hanna Bennison, Olivia Schough, Sofia Jakobsson, Madelen Janogy, Fridolina Rolfö, Lina Hurtig, Kosovare Asllani och Stina Blackstenius.

Reserver:
Zecira Musovic, Julia Roddar, Anna Anvegård och Rebecka Blomqvist.

Vilka hamnade då närmast utanför? På målvaktssidan är Emma Holmgren den som är närmast en plats. Men Gerhardsson visade ju tydligt vilka tre han tänkte satsa på när han inte hade med Holmgren till lägret i Kalmar för några veckor sedan. Här var uttagningen alltså ganska självklar.

På backsidan är det Rosengårds Emma Berglund som hamnar närmast utanför truppen. Det var knappast oväntat, eftersom hon stått utanför Gerhardssons landslag under lång tid, men togs in igen till Kalmarlägret sedan det stod klart att varken Nilla Fischer (familjeskäl) eller Linda Sembrant (korsbandsskada) var aktuella för OS.

Ytterbackspositionen är tunn, och där kan man väl inte säga att någon icke uttagen spelare har varit nära en plats. Konkurrensen där försvann ju när Jessica Wik blev gravid.

Här funderar man lite på Elin Rubenssons situation. Egentligen borde hon ha varit högaktuell, men hennes chanser till en OS-plats har sannolikt försvunnit genom att Mats Gren hållit tillbaka hennes speltid i Häcken under våren. Rubensson är ju egentligen en drömspelare i en OS-trupp. Central mittfältare i grunden, men användbar både som ytterback, kantspelare och har ju även ett förflutet som forward.

Det är ju just Häckenspelarna som är förlorarna i den här uttagningen. Bland mittfältare och forwards är det sannolikt Häckentrion Filippa Curmark, Julia Zigiotti Olme och Johanna Rytting Kaneryd som hamnat närmast utanför truppen. Zigiotti Olme tappade sannolikt sin plats till Bennison när hon blev skadad för några veckor sedan. Alla de tre var dock sannolikt med i diskussionen ända in på målsnöret.

Duon Mimmi Larsson och Loreta Kullashi var sannolikt aktuell i vintras, men under våren har man förstått att de inte skulle räcka till en OS-plats. I övrigt bland forwards är ju Pauline Hammarlund borta till följd av en korsbandsskada.

Är det då en bra trupp? Den kanske inte är lika stark som truppen i VM 2019, men det är absolut en trupp som bör kunna vara med och slåss om medaljer.

Noterbart är att laget på många sätt bygger på tre ungdomslandslag. Jag tänker på det U20-lag som spelade VM 2010 samt på de båda guldlagen i F19-EM från 2012 och 2015. Basen i truppen är spelare födda 1990–97, vilket egentligen är perfekt. Spelarna är i den åldern där de skall vara som bäst.

Lite oroväckande är det ändå att 02:an Hanna Bennison är den enda uttagna spelaren som är född efter 1997, samt att inga andra U23-spelare egentligen varit med i diskussionen. Det är nu ganska många åldersgrupper där det inte kommit fram en enda landslagsmässig spelare. Undrar hur diskussionen på förbundet låter kring den utvecklingen?

Kvartsfinaldags: ”Troligtvis något vi aldrig varit med om förut”

Inlägget uppdaterat med fler tv-sändningar

I dag är det stor kvartsfinaldag i Champions League. Redan 12.30 drar kalaset loss med Barcelona–Manchester Ctiy. Det avslutas med Bayern München–Rosengård 19.00.

Här är en liten guide till de fyra kvartsfinalerna:

12.30: Barcelona–Manchester City
TV: Det är oklart hur man kan se matchen i Sverige. Den sänds på wnited.tv. Där står det dock att sändningen är geoblockad i Sverige eftersom Aftonbladet har sändningsrätten. Men vad jag kan hitta kommer inte Aftonbladet att visa just den här matchen. Däremot går det att se matchen på Barcelonas egen tv-kanal barcatvplus – det räcker med att skaffa sig en kostnadsfri inloggning för att kunna se matchen.
Odds i dubbelmötet: 51–49

När lottningen kom gav jag Barca fördel med 51–49 eftersom City åkt ut mot spanskt motstånd de två senaste åren. Det har dock handlat om Atletico Madrid i båda fallen, och det är ju fullt möjligt att Barca passar City bättre än Madridklubben.

Klart är att det här är ett möte mellan två väldigt formstarka lag. Barcelona har radat upp tio raka tävlingsmatcher utan att släppa in mål. Senaste gången man föll under ordinarie tid var semifinalen mot Wolfsburg i Champions League den 25 augusti i fjol. Det var en match Barca ägde och borde ha vunnit, men där Fridolina Rolfö var effektiv och blev tyskornas matchvinnare. Sedan dess har man 26 segrar och ett kryss. Krysset var supercupsemifinalen mot Atletico, en match man sedan förlorade på straffar.

City har en liknande säsong som Barca. Senast den engelska ligatvåan föll under ordinarie tid var mot Chelsea den 11 oktober i fjol. Sedan dess har man 16 segrar och fem kryss. Dock har man under den här perioden förlorat två cupmatcher efter förlängning/straffar.

Med tanke på att konkurrensen är betydligt tuffare i England än i Spanien är Citys facit således minst lika imponerande som Barcas. Jag håller alltså de suveräna spanska ligaledarna som knappa favoriter med hänvisning till historik.

Utöver att City har fallit mot spanskt motstånd de senaste åren har Barca en större vana vid att gå långt i Champions League. Jag tror att det skulle kunna bli tungan på vågen här.

Men årets upplaga av City känns som den starkaste hittills. Och dagens match spelas i Monza i Italien, så Barca har ingen hemmamatch i det här dubbelmötet – vilket talar för engelsk seger. Så det här kan verkligen gå i båda riktningar.

För övrigt såg jag att en Cityspelare toppade tv-kanalen ESPN:s första världsrankning av damfotbollsspelare. Det handlar om amerikanska mittfältaren Samantha Mewis.

Skall man gå efter ESPN:s rankning bör nog City trots allt vara favorit i det här dubbelmötet. De hade nämligen med totalt sju spelare mot Barcas fem. Utöver Mewis fanns 5) Lucy Bronze, 15) Rose Lavelle, 25) Caroline Weir, 29) Abby Dahlkemper, 46) Steph Houghton och 50) Ellen White. Barcaspelare på topp 50 var: 9) Caroline Graham Hansen, 17) Jennifer Hermoso, 22) Alexia Putellas, 27) Asisat Oshoala och 28) Lieke Martens.

Från det svenska landslaget återfinns Magdalena Eriksson på plats 34 och Kosovare Asllani på plats 47 på den där ESPN-rankingen. Svenska medborgaren Marta var också med, hon placerades som nummer 35.

17.00: Chelsea–Wolfsburg
TV: Sänds av Aftonbladet för pluskunder.
Odds i dubbelmötet: 70–30

Det allra mest anmärkningsvärda med mötena mellan Linköpingskompisarna Jonna Andersson/Magdalena Eriksson och Fridolina Rolfö är att båda matcherna spelas i Ungern på samma plan. Orsaken är förstås att man inte kan åka fram och tillbaka mellan Tyskland och England hur som helst i det här skedet av pandemin.

Jag håller alltså Chelsea som favoriter. Jag gör det för att jag upplevt engelska WSL som bättre än Frauen-Bundesliga de senaste två–tre åren. Dock har Wolfsburg varit bättre än de engelska topplagen.

Men nu är Wolfsburg nere i sin djupaste svacka sedan man blev en europeisk toppklubb. Delvis hänger det ihop med att den största stjärnan, Pernille Harder – fyra på ESPN:s rankning, lämnade just för Chelsea.

Det jag sett av Wolfsburg den här vintern har varit ganska långt ifrån den klass som man vant sig vid. Nu börjar laget dock bli ordinarie, bland annat har polska skyttedrottningen Ewa Pajor hoppat in i de fem senaste matcherna. Börjar hon bli redo för att starta? Eller får Rebecka Blomqvist fortsatt förtroende?

Jag satte 60–40 till Chelsea i samband med lottningen. Jag har nu ökat det till 70–30 eftersom jag känner att Chelsea är ett klart bättre lag än dagens Wolfsburg. Men om de tyska mästarinnorna kommer upp på sin absoluta topp har de chans att ta sig till ännu en semifinal. Men Londonlaget är alltså klar favorit.

Om Rosengård skulle skrälla sig till semi väntar där vinnaren i den här kvartsfinalen.

18.00: PSG–Olympique Lyonnais
TV: Sänds på wnited.tv.
Odds i dubbelmötet: 49,9–50,1

Här inträffade det otroligt konstiga att PSG lämnade walkover till returen i Prag – men dömdes ändå som totalsegrare i dubbelmötet. Det borde vara omöjligt att försvara en ledning genom att lämna wo.

Men i coronatider kan väldigt udda saker gå igenom. Och vi har det därmed en vidöppen, fransk kvartsfinal.

Jag satte 50–50 vid lottningen, och står i princip kvar vid det. Men något lag måste vinna var jag tvungen att vikta över i någon riktning. Och då satte jag faktiskt Lyon som knapp favorit – trots att jag tycker att PSG är det bästa laget i år.

Orsaken till tipset stavas vinnarkultur. Lyon har en fantastisk tradition av att vinna, vilket väger tungt. Även om PSG varit ett internationellt topplag i nästan tio år har man bara klarat av att vinna en enda titel under den perioden – franska cupen 2018.

Att ha vinnarkultur är en otroligt viktig faktor när man kommer fram till avgörande matcher.

Men sportsligt ser jag alltså PSG som det något bättre laget i år. Det hör huvudsakligen ihop med offensiv spets. Sedan Ada Hegerberg blev knäskadad har Lyon inte samma målfabrikation som vi är vana vid.

För första gången på evigheter är det inte heller Lyon som gör flest mål i franska D1 Feminine. Efter 15 omgångar har PSG målskillnaden 61–2 medan Lyon har 52–5.  

PSG vann även det inbördes ligamöte som spelats. Men på minuskontot har Parisklubben att den nyligen har haft coronaviruset i truppen. Exakt hur det har slagit vet jag inte, men det är ju en osäkerhetsfaktor.

19.00: FC Bayern München–FC Rosengård
TV: Sänds av Aftonbladet för pluskunder.
Odds i dubbelmötet: 90–10

Sist ut är alltså Rosengårds match i München. Där håller jag Amanda Ilestedts och Hanna Glas lag som solklar favorit. De tyska ligaledarna är nu uppe i 23 raka segrar sedan fjolårets kvartsfinalförlust mot Lyon (den 22 augusti).

Visst vann Göteborg i München hösten 2019, så det är möjligt. Men sedan dess har Bayern lyft sig ett par snäll, och det är således väldigt lite som talar för att Rosengård skall kunna rå på ett Bayern München i kanonform.

Malmöklubben får först och främst försöka rikta in sig på att få med sig ett bra resultat hem. Jag kan inte läsa Sydsvenskans texter, men ser att krönikör Max Wiman tycker att man skall ställa upp med en fembackslinje.

Jag var i Alingsås i fredags och såg Rosengård spela i svenska cupen. Det var förstås en match som var helt annorlunda än det som väntar i kväll.

Klart är dock att jag noterat att Malmöklubben den här våren lämnat upplägget med trebackslinje och istället jobbar med fyra backar. Vi får se om man står fast vid det i kväll, eller om man återgår till tre mittbackar och flyttar ner sina kantspelare.

Ett stort problem för Rosengård är Uefas nya regler som innebär att man bara får lägga till tre spelare från höstens trupp. Malmöklubben kände inte till de reglerna, utan valde att anmäla få spelare till mötena med georgiska Lanchkhuti. Det gör att Rosengård nu varken kan fylla på truppen med nyförvärv eller spelare ur egna led.

Utan man kommer att få slutföra turneringen på två målvakter och 14 utespelare, av vilka Anna Anvegård som bekant har varit skadad. Och Emma Berglund haltade lätt när hon gick på bussen i Alingsås i fredags. Bayern München däremot har 25 spelare på sin trupplista – lite skillnad.

Jag bytte några ord med tränare Jonas Eidevall om det här i fredags. Man kan ju tycka att Rosengård borde ha koll på vilka regler som gäller. Eidevall förklarade dock att det inte vara så lätt. Han berättade att Uefa inte meddelar vilka ändringar man gör i turneringens regler, utan bara skickar ut en väldigt tjock Champions Leaguebibel med alla regler.

För en icke juristutbildad person tar det en evighet att läsa igenom den där bibeln, och det är lätt att missa nyheter. Eidevall tyckte att såväl Uefa som nationsförbunden borde upplysa om vilka ändringar som görs mellan säsongerna.

Den regeländring som nu ställer till det för Rosengård borde dessutom alla förbund som spelar sina säsonger under helår agera mot, för den gör det ännu svårare att lyckas i Europaspelet.

Ta som exempel om Häcken och/eller Rosengård tar sig till gruppspel i Champions League till hösten, och klarar sig vidare ur det gruppspelet. Då är risken stor att lagen kommer att brandskattas på spelare i vinter. Och då finns det alltså inte möjlighet att skaffa ersättare.

Caroline Seger

Efter matchen i fredags bytte jag även några ord med Caroline Seger om kvällens begivenhet i Tyskland. Hon sa:

”Det skall bli spännande. Det är ett Bayern München som på pappret är otroligt starkt. Det kommer att vara ett helt annat tempo, troligtvis något vi aldrig varit med om förut. Det gäller verkligen att göra en klinisk 90+ minuter borta och få med oss ett bra resultat, för att det kommer att vara viktigt.”

Jag konstaterade att det troligen blir en match där Rosengård får kontra, något de inte är  vana vid.

”Det blir väl antagligen ett väldigt disciplinerat försvarsspel, och de chanser som vi lyckas få måste vi vara väldigt kliniska i – så klart. Det kommer säkerligen bli en väldigt högintensiv match, saker kommer verkligen att ställas på sin spets.”

Det skall bli väldigt kul att se hur Rosengård står sig mot ett så här bra motstånd. Det är 16 riktigt bra spelare som Malmöklubben har tillgång till. Men det vore ändå en jätteskräll om Rosengård spelade semifinal mot Chelsea eller Wolfsburg längre fram i vår.

Bland de där 16 Rosengårdsspelarna finns för övrigt den som sajten goal.com rankar som den största talangen i världenHanna Bennison. Kul att en svensk spelare kan toppa en sådan lista på en internationell sajt.

Goal.com är världens största fotbollspublikation på nätet, och den näst största sportpublikationen på nätet bakom ESPN.

Hanna Bennison

Jätteskräll – Rosa Kafaji och Hanna Lundkvist i landslaget

Inlägget uppdaterat med fler tv-matcher.

Rosa Kajafi

Den senaste tiden har Peter Gerhardsson huvudsakligen kört på säkra kort i sina uttagningar. Men i dag har han bjudit på två riktiga jätteskrällar.

AIK:s Rosa Kafaji har inte spelat en enda damallsvensk match. Och hon har bara startat 15 matcher i elitettan. Men i dag blev 17-åringen, som är född den 5 juli 2003, uttagen i A-landslaget. 

Tillika AIK-fostrade Hanna Lundkvist spelar för Hammarby sedan 2019. Inte heller hon har spelat någon damallsvensk match. Nu kan alltså även 18-åringen, som är född den 17 juli 2002, få göra landslagsdebut innan hon spelar i vår högsta serie.

Hanna Lundkvist

Det här är förstås två kul uttagningar. Jag kan inte säga att jag har följt Kafaji och Lundkvist i elitettan. Men när jag såg dem i F17-landslaget för knappt två år sedan föll jag direkt för deras kvaliteter. Lundkvist kallade jag för ”bolltrollare på yttermittfältet”. Och om Kafaji skrev jag så här:

”Kafaji har nämligen mycket av det jag vill se hos svenska forwards. Hon vill ha bollen, hon är bra på att söka sig till fria ytor och hon är fantastisk med bollen.

Mot Slovakien i går hörde jag några gånger folk framför mig på läktaren som suckade när Kafaji några gånger gick själv istället för att passa. Personligen jublade jag över att vi fick in en spelare som bröt mönster. För tyvärr var mönstret att alldeles för många av de svenska spelarna passade för passandets skull. Alltså att de oftast passade bollen även när det hade varit bäst för laget om de tagit med sig bollen och drivit den framåt.

Även om Kafaji är lite bollkär blandar hon soloaktionerna med fina framspelningar. Hon känns som en smart spelare, och med större rutin vid matcher i högt tempo kommer hon att bli ännu bättre på att avgöra när hon skall passa och när hon skall gå själv.”

Nu kan alltså Rosa Kafaji få göra debut i A-landslaget. Om hon får spela i någon av de två matcherna under Maltalägret – Österrike den 19 februari och Malta den 23 februari – blir hon den näst yngsta debutanten på mycket länge.

Jag har kollat efter tonårsdebutanter, och hade underlag från 2004. Och perioden 2004–20 är Hanna Bennison den enda som debuterat innan sin myndighetsdag. Här är den listan:

2020: Ingen
2019: Hanna Bennison, 17 år (och 23 dagar).
2018: Loreta Kullashi, 18 år (och 8 månader).
2017: Ingen
2016: Nathalie Björn, 19 år.
2015: Stina Blackstenius, 19 år.
2014: Lina Hurtig, 19 år och Marija Banusic, 19 år.
2013: Ingen
2012: Elin Rubensson, 19 år.
2011: Jessica Samuelsson (nu Wik), 19 år.
2010: Tilda Heimersson, 18 år (och 10 månader).
2009: Emelie Ölander, 19 år.
2008: Louise Fors (nu Schillgard) 18 år (och 11 månader), Kosovare Asllani, 19 år, Malin Levenstad, 19 år och Anna Lindblom, 18 år (och sju månader).
2007: Ingen
2006: Ingen
2005: Caroline Seger, 19 år.
2004: Ingen

Utöver skrällarna Lundkvist och Kafaji finns även en tredje debutant i den i dag uttagna truppen. Det handlar om Kristianstads Onsala- och Kungsbackafostrade back Josefine Rybrink.

Josefine Rybrink

Inte heller Johanna Rytting Kaneryd har fått göra sin landslagsdebut ännu. Hon har däremot tidigare varit uttagen i Gerhardssons trupp.

I förbundets text om trupputtagningen framgår att det kan bli fler debutanter. Ännu så länge är nämligen Chelseatrion Jonna Andersson, Magdalena Eriksson och Zecira Musovic uttagen.

Men i nuläget tillåts inte spelare från England resa in i Malta. Om de restriktionerna ligger kvar blir det i stället trion Emma Holmgren, Amanda Nildén och Emma Kullberg som åker med Gerhardsson till Medelhavet.

Apropå Chelsea så bröts deras långa svit utan ligaförluster i söndags. Man föll med 2–1 hemma mot Brighton.

Det var istället en väldigt bra dag för Manchester City. City vann toppmötet med Arsenal samtidigt som både Chelsea och Manchester United förlorade. Därmed har City återigen ligaguldet i egna händer.

Det är för övrigt ett par riktigt spännande WSL-matcher i veckan. Både onsdagens Londonderby mellan Chelsea och Arsenal samt fredagens Manchesterderby mellan City och United är matcher av högsta betydelse för den engelska guldstriden. Båda sänds dessutom på svensk tv.

Veckans TV-guide (uppdateras löpande när jag hittar nya sändningar):
Onsdag:
17.00: Madrid CFF–Athletic Club i spanska Liga Iberdrola. Sänds på Viaplay.
19.00: Barcelona–Betis i spanska Liga Iberdrola. Sänds på Viaplay.
20.00: Chelsea–Arsenal i engelska WSL. Sänds på Viasat Sport 1 och Viaplay. 

Fredag:
19.15: Eintracht Frankfurt–Essen i tyska Frauen-Bundesliga. Sänds på Viaplay.
20.00: Manchester City–Manchester United i engelska WSL. Sänds på Viasat Football och Viaplay. 

Lördag:
13.00: Kif Örebro – Linköpings FC, träningsmatch. Sänds på SportExpressen Play samt na.se och corren.se.
14.00: Bayern München–Werder Bremen i tyska Frauen-Bundesliga. Sänds på Viaplay.
16.00: Häcken–Kristianstads DFF, träningsmatch. Sänds på gp.se.

Söndag:
13.00: AIK–Djurgården, träningsturnering, match om tredje plats. Sänds av Sportbladet. 
16.00: Hammarby–BP, träningsturnering, final. Sänds av Sportbladet. 

Rekordsnabbt hattrick av Asllani?

Tillagt i efterhand. Dagen slutade trots allt inte så bra för Asllani…

Förra veckan fick Kosovare Asllani se hela matchen mot Barcelona från sidan. I dag var svenskan tillbaka i Real Madrids startelva. Och hon tackade för förtroendet på bästa sätt.

Kosovare Asllani

Det skall sägas direkt att jag inte har sett något av matchen. Jag har varit på Lassalyckan i Ulricehamn och njutit av svenska skidframgångar i en kylig skidsprint.

Men budskapet om att Asllani gjort något alldeles extra nådde även in i skidbubblan. Bland annat fick jag ett mejl från en spansk journalist som berättade att svenskan inte bara gjorde ett äkta hattrick – hon gjorde det så snabbt att hon tog sig in på medaljplats när det gäller tidernas snabbaste hattrick på elitnivå. Och då räknas både i herr- och damfotboll.

Enligt de här spanska uppgifterna är det en annan svensk som har gjort tidernas snabbaste hattrick i elitfotboll. Det var IFK Hässleholms Magnus Arvidsson som gjorde tre mål på 89 sekunder i 5–3-segern i sista omgången 1995 mot Landskrona Bois. Målen innebar att det blivande Bundesligaproffset räddade kvar Hässleholm i näst högsta divisionen.

I dag gjorde Kosovare Asllani 1–0 på frispark efter 66.39. Hon hade lite flyt genom att bollen tog på en back och ställde Valencias målvakt. Men det var en så hårt slagen boll att Valenciabacken inte kunde kontrollera sitt nickförsök.

Vid 2–0 klev svenskan in resolut i en duell med en back, tog bollen och lobbade in den. Då hade matchklockan nått 67.46. Slutligen stötte Asllani från nära håll in ett inspel från Marta Cardona. Svenskan hade då för övrigt själv dragit upp anfallet genom att spela ut bollen på högerkanten till Cardona. Klockan visade 69.14 när bollen gick i mål – hattrick på 2.35.

Det var Asllanis mål nummer tio, elva och tolv den här ligasäsongen. Det kan alltså också ha varit tidernas snabbaste mål inom elitfotboll för damer.

I mejlet från Spanien står det att Asllani slog till på 2.30. Jag dubbelkollade i kväll på Viasat och kom fram till att det korrekta bör vara 2.35. Och jag vet inte om de fem sekunderna förändrar något på rekordlistan.

Oavsett vilket är det förstås en högst anmärkningsvärd prestation av svenskan. Så långt var de en väldigt bra dag för Asllani, och en bra dag för Real.

Trots att Sofia Jakobsson saknades i truppen vann Real med 3–1, samtidigt som det blev kryss för alla de övriga fem lag som slåss om Champions Leagueplatserna bakom Barcelona. Fyra av de där lagen möttes inbördes. Där blev det 2–2 mellan Granadilla Tenerife och Atletico Madrid samt 1–1 mellan Real Sociedad och Madrid CFF. Slutligen fick bara Levante 1–1 borta mot Rayo Vallecano.

Men dagen slutade ändå på ett lite tråkigt sätt för Asllani. Hon skallade nämligen ihop med en medspelare i slutminuterna, och bröt näsan. Det är alltså läge att både säga grattis och krya på dig till Realstjärnan.

I övrigt i Spanien debuterade Lova Lundin i ligan genom att spela hela matchen när Logrono föll med 2–0 hemma mot serieledande Barcelona.

I Italien gjorde Lina Hurtig det andra av Juventus tre mål när serieledarna vann med 3–0 mot Empoli och tog sin 13:e ligaseger av 13 möjliga. Hurtig byttes ut i den andra halvleken. Däremot spelade Linda Sembrant hela matchen för Juve.

Vi hade även en svensk debutant i Italien. Det var Marija Banusic som byttes in i 66:e minuten när hennes Roma vann med 4–0 mot tabelljumbon Pink Bari, där Emelie Helmvall spelade hela matchen.

På svensk mark har vi noterat resultaten Häcken–Linköping 2–1, Kif Örebro–IFK Kalmar 2–1, BP–Djurgården 2–2 (BP vann efter straffläggning) och Hammarby–AIK 2–0. Jag har som sagt inte hunnit se någon fotboll i dag, och välkomnar rapporter från er som sett matcherna.

Banusic till Roma – Rykten om Asllani

Det är sista dagen för den här gången för transfers till Tyskland, Spanien, Frankrike och Italien. Jag hade trott att vi skulle få se en hel del övergångar under dagen. Så har det inte blivit.

Men i kväll kom i alla fall ett par tunga nyheter med svensk inblandning. Först blev det klart att Marija Banusic lämnar franska Montpellier. Hennes nästa klubb är italienska ligasexan AS Roma.

Och sedan kom det överraskande och obekräftade uppgifter om att Real Madrid inte skulle vara nöjt med vad Kosovare Asllani presterat, och att den spanska storklubben redan skulle ha meddelat vår svenska landslagsstjärna att hon inte kommer att få förlängt kontrakt. Det skulle i så fall innebära att Asllani alltså är kvar i Real under våren, men sedan är klubblös.

Senast mot Barca var hon ju bänkad. Och om det här ryktet stämmer är ju risken uppenbar att hon får begränsat med speltid framöver. Framtiden får visa om ryktet är korrekt. Ett annat rykte som fortsätter florera är ju att Sofia Jakobsson skall vara aktuell för Lyon. Jag har även svårt att bedöma trovärdigheten i de uppgifterna.

För Marija Banusic fortsätter alltså karriären i Roma. Som jag tidigare skrivit gör jag bedömningen att den italienska ligan är sämre än den svenska. Suveräna serieledarna Juventus hade garanterat slagits om guldet även här. Men bakom Juve uppskattar jag att lagen är svagare än de vi har i damallsvenskan.

Roma ligger alltså sexa. Man har en handfull namnkunniga spelare med brasilianska vänsteryttern Andressa Alves som toppnamn. Men även italinska landslagsbackarna Elena Lenari och Elisa Bartoli samt schweiziska mittfältaren Vanessa Bernauer är välbekanta namn på den internationella scenen.

I truppen finns även den tidigare Göteborgsspelaren Andrine Hegerberg. Hon är dock korsbandsskadad sedan några veckor tillbaka, och kommer således inte att spela mer den här säsongen.

För 25-åriga Banusic är väl det här sannolikt en flytt för att få igång en karriär som gått i stå. 2017 blomstrade den tekniska och tvåfotade forwarden i damallsvenskan. Hon gjorde fem mål på de tre första omgångarna för Linköping och hade även en kanonperiod i augusti och början av september.

Banusic var en väldigt viktig anledning till att LFC tog hem SM-guldet det året. 2017 var även året då Peter Gerhardsson tog över som förbundskapten. I hans första landskamper på hösten det året satsade han just på Banusic i den tiaroll som numera innehas av Kosovare Asllani.

Men sedan hösten 2017 har Banusic haft det väldigt tufft. I perioder har hon varit skadad. Men inte heller när hon varit frisk har hon fått någon större speltid.

Varför är inte lätt att veta. Men personligen reagerade jag under våren 2018 över hur lite hon sprang i matcherna. Då var min tanke att hon, med sin förmåga att gå åt båda håll, hade varit närmast ostoppbar om hon bara hade varit bättre på att röra sig. Men har hon inte förbättrat sitt rörelsemönster och sin arbetskapacitet går det att förstå att hon inte fått spela.

Så här ser hennes statistik ut för de senaste åren:

2017: Linköpings FC, 20 matcher (18 från start) – 11 mål på 1432 minuter
Våren 2018: Linköpings FC, 6 matcher (4) – 2 mål på 379 minuter
Hösten 2018: Beijing Phoenix – statistik saknas
Våren 2019: Montpellier FC, 3 matcher (0) – 0 mål på 38 minuter
2019/2020: Montpellier FC, 3 matcher (0) – 0 mål på 13 minuter
Hösten 2020: Montpellier FC, 7 matcher (2) – 3 mål på 263 minuter

Hon har alltså bara startat två ligamatcher de senaste två åren. Och den totala speltiden under 2019 och 2020 är 314 minuter, alltså 3,5 matcher. Vi får hoppas att Banusic kan få fart på karriären i Italiens huvudstad.

Italienska ligatvåan AC Milan har också gjort en spännande värvning de senaste dagarna. Japanska teknikern Yui Hasegawa skall spela för klubben resten av säsongen.

I Tyskland fick vi veta att Wolfsburg värvar Freiburgs Sandra Starke – för nästa säsong. Starke spelar alltså kvar i Freiburg under våren.

Slutligen ryktas det från England att Chelsea kan tappa sin framgångsrika manager Emma Hayes. Hon kopplas nämligen ihop med herrklubben AFC Wimbledon. Laget, som ligger på nedflyttningsplats i tredjeligan, borde ha koll på Hayes. Det är ju nämligen så att AFC Wimbledon och Chelsea har delat på Kingsmeadow som hemmaplan.

Om Hayes skriver på för Wimbledon skulle hon bli den första kvinna att bli manager för en klubb i någon av de fyra engelska herrproffsligorna.

Tidigt tips – och några tv-matcher

Vad jag sett har ingen damallsvensk klubb spelat några matcher ännu i år. Men i veckan drar träningsmatchandet igång på allvar. Flera av er önskar tips både av damallsvenskan och elitettan utifrån hur lagen har hanterat silly season.

Det är verkligen inte lätt. Dels är det näst intill omöjligt att tippa innan man fått se lagen i matcher. Dels är inte silly season helt klar ännu. Flera klubbar väntar fortfarande in en eller två ytterligare spelare. Exempelvis måste Göteborg/Häcken nästan få ytterligare en handfull spelare om de skall kunna räknas som en konkurrensduglig guldkandidat.

Men jag kan i alla fall försöka skikta lagen utifrån dagens trupper. Och i nuläget måste Rosengård räknas som jättefavorit till att vinna guldet. Första utmanare är Kristianstad och kanske, kanske även Häcken. Men då måste de sistnämnda både bredda och spetsa truppen ytterligare. Ännu så länge ligger man klart minus i truppbygget.

Bakom de tre bedömer jag att ytterligare två–tre klubbar har chans på Champions Leagueplats, alltså topp tre. Och det är Linköping, Vittsjö – och kanske också Eskilstuna. De sistnämnda klarade ju kontraktet i höstas på målskillnad. Men de har värvat smart, exempelvis bör Emma Holmgren innebära många pluspoäng.

Emma Holmgren

Den undre halvan är vansinnigt svårtippad. Men känslan är att alla tre Stockholmsklubbarna, Växjö, Piteå och Örebro får kämpa för förnyat kontrakt. Piteå och Örebro är kanske de lag som är allra svårast att tippa. Båda är nybyggen vilket gör dem extremt svårbedömda, speciellt innan de spelat några matcher.

Växjö stod för en fantastisk höstspurt i fjol, och slutade på övre halvan. Men i vinter har man tappat flera nyckelspelare, vilket gör att småländskorna känns som en akut nedstigningskandidat. Kanske att jag hade haft dem som jumbo om jag lämnat ett tabelltips idag.

Eller. Jag hade nog ändå satt Djurgården som jumbo. Djurgården har räddat sig kvar i sista omgången två år i rad. Just nu har de bara en målvakt. Hon heter Elvira Björklund och är en helt oprövad junior – född 2004.

Men det är alltså väldigt svårtippat i botten. När damallsvenskan är över i höst kan som sagt även flera andra lag hamna på den enda nedflyttningsplatsen. Bland annat någon av Djurgårdens lokalkonkurrenter.

Känslan är ändå att de båda nykomlingarna är såpass bra att de har kapacitet att hålla sig kvar. En indikation på om det är så får vi kommande veckor när träningsturneringen Volkswagen Stockholm Challenge avgörs. Där möts BP–Djurgården (13.00) och AIK–Hammarby (16.00) i semifinaler på lördag. Sedan är det final och tredjeprismatch söndagen den 14 februari. Alla fyra matcherna skall visas på Sportbladet Play.

I elitettan känns nämnda BP som en kandidat till en av de tre damallsvenska platserna. I den kampen bör även Umeå, Uppsala och Kalmar vara med. Varningsflagg höjs också för Alingsås, Jitex och Mallbacken som alla skulle kunna vara med i toppen om de får en bra start.

I botten känns Lidköping och framför allt Sundsvall som givna avstigningskandidater. Det är ju bara två lag som åker ut i år. Kanske att det blir just LFK och SDFF? Även Borgeby, Bollstanäs och Älvsjö riskerar att husera i toppen.

De jag inte nämnt är Morön och Norrköping, som båda känns som mittenlag.

Därmed lämnar jag svensk mark. Söndagen har ju varit en dag där man kunnat njuta av damfotboll på tv från lunch till kväll.

Först ut var El Clasico, som blev den utklassning man kunnat förvänta sig. Det är ju precis så det har varit alla de gånger lagen mötts under de två säsonger Real Madrid varit med i damfotbollen. Den här gången vann Barcelona med 4–1 efter att domaren skänkt Real ett tröstmål genom att blåsa en helt felaktig straff på slutet.

Det var en match som Real inledde piggt med mycket bollinnehav. Trots det var det 3–0 i paus till Barca, och i princip avgjort. Orsaken var att gästande Real hade en fullständigt huvudlös taktik. De valde att trycka upp sin rätt långsamma backlinje högt, och lämna jätteytor till Barca.

En sådan taktik är högriskfotboll. Både vid 2–0 och 3–0 försökte en högt stående Barcabacklinje utan framgång ställa offside. Repriser visade att Barcaanfallarna var minst en meter på rätt sida vid båda målen.

Förra gången jag såg Real mot ett topplag, mot Atletico Madrid, kändes Real rätt stabilt i defensiven. Men den gången klev man inte lika högt som i dag. Känslan är att Real har rätt mycket att jobba med innan man är redo att slåss mot lagen i Europatoppen.

Den andra halvleken i dag blev rätt avslagen. Barca kändes nöjt med sin ledning, och Real hade inte kapacitet att skapa målchanser. Även mot Atletico var Real uddlöst. Man vill gärna på Rosengårdsmanér ha långa anfall där man håller i bollen centralt en stund innan man går till attack.

Och det känns tydligt att man inte klarar av det spelet mot topplagen. Det spelsättet funkar säkert mot sämre lag, men straffar sig vassa lag som Barca. Varken mot Atletico eller Barca har jag förstått hur Reals strategi ser ut kring hur de skall skapa målchanser mot starkt motstånd.

När man väl går framåt är det väldigt mycket långt på chans mot Sofia Jakobsson. Hon inledde piggt i dag, utan att komma till några riktiga målchanser. Hennes bästa läge kom i den andra halvleken då hon blev frispelad. Dock hann Mapi (Maria Pilar) Leon ikapp och kunde slå ut bollen till hörna. Trodde jag.

Men domaren missbedömde situationen helt. Hon gav Jakobsson straff, och dessutom fick Leon sitt andra gula kort. Tur att det redan stod 4–0 i det läget, för det är tråkigt när helgalna domslut blir avgörande.

Mapi Leon

Jakobsson spelade hela matchen. Däremot fick inte Kosovare Asllani någon speltid. Det är lite oklart om hon var petad, eller om hon hade någon lättare känning. Hon var i alla fall inte värre skadad än att hon var med i truppen, och sågs värma upp under den andra halvleken.

Asllani inledde säsongen lysande och ledde ett tag skytteligan. Nu är hon inne i en mycket tyngre period där hon bara gjort ett mål sedan den 21 november, det var mot Espanyol på luciadagen. De matcher där jag sett henne under den här perioden har hon varit direkt svag, så petning känns inte osannolikt.

Real fick för övrigt också en utvisning. Det var däremot solklart. Målvakten Misa (Maria Isabel Rodriguez) var långt utanför straffområdet när hon räddade ett friläge med vänsterhanden. Det innebär att laget får spela utan ordinarie målvakt mot Valencia nästa helg.

I övrigt i dag har Atletico och Madrid CFF vunnit sina matcher, vilket gör att kampen om Champions Leagueplatserna hårdnar.

Senare på dagen vann även Levante sin match borta mot La Coruna med 3–1, vilket gör att de förbättrar sitt läge. Den högst haltande tabelltoppen ser numera ut så här:

Barcelona         13   +70   39
Levante            16   +20   37
Real Madrid      16   +17   34
———————————-
Atletico Madrid 17   +16   34
Madrid CFF      17   +11   34
Real Sociedad  16   +11   30
Gran. Tenerife   15   +11   30

I dagens första engelska match var Tottenham det spelmässigt klart bättre laget än Chelsea i 20 minuter. Men medan Spurs avslut oftast gick utanför ramen var Chelsea närmast kliniskt.

Formstarka tyskan Melanie Leupolz drog in 1–0 på ett distansskott i minut 27. Elva minuter senare var det 3–0 och avgjort.

Jonna Andersson och Magdalena Eriksson spelade hela matchen, som till slut blev 4–0. Segern innebar att Chelsea fortsatt är i serieledning på bättre målskillnad än Manchester United.

Jonna Andersson

United vann nämligen den sena eftermiddagsmatchen mot Everton med 2–0 efter 2–0-ledning i paus. Det var en match jag bara såg ytterst sporadiskt. Men känslan är att United hade rätt bra kontroll efter paus, även om Everton såg rätt bra ut i andra halvleken.

Everton är för övrigt ett lag som har väldigt många riktigt starka spelare som Izzy Christiansen, Valerie Gauvin och numera även Jill Scott. Dock är deras trupp fortfarande lite för tunn för att kunna utmana topp fyra över tid.

Izzy Christiansen

För med drygt halva serien spelad har de fyra stora nu fått en lucka. Just nu känns Chelsea närmast ostoppbart. Men det finns inte plats för någon formsvacka om de skall hålla City, United och Arsenal bakom sig.

Onsdagen den 10 februari möter Chelsea för övrigt just tabellfyran Arsenal i ett glödhett Londonderby. Det är Gunners absolut sista chans att blanda sig i guldstriden.

 

TV-guide, El Clasico – och nytt i Häcken

Den här veckan har det mesta handlat om det svenska mästarlaget i Göteborg som numera kallar sig BK Häcken FF. 

Officiellt heter det fortfarande Kopparbergs Göteborg FC, men det verkar som att förbundet brukar godkänna namnändringar fram till den 1 april. Och då bör ju vårt mästarlag heta BK Häcken FF i god tid till damallsvensk avspark.

Hur som helst har Göteborg/Häcken både haft sin första träning på nya hemmaplanen Bravida Arena och dessutom presenterat sitt första nyförvärv efter fusionen.

Träningen var historisk på många sätt. Jag vet att även AIK har fantastiska förutsättningar på Friends det här året. Men det är ändå ovanligt att svenska damlag får ”herrförutsättningar”.

Utöver att det var en historisk träning noteras att trion Julia Zigiotti Olme, Elin Rubensson och Beata Kollmats i går var med ute på planen. De körde i och för sig bara rehab, men det är ändå en signal om att de är på väg tillbaka.

Nyförvärvet?

Jo, det är serbiska landslagsforwarden Milica Mijatovic som presenterades under lördagsförmiddagen.

Hon gjorde elva matcher och ett mål för Hammarby hösten 2018. Minns jag rätt var hon lite av en tia. Mijatovic hade absolut kvaliteter. Men jag är ändå lite förvånad av att se henne i vårt mästarlag.

Serbiskan kommer senast från Apollon Limassol i Cypern. Någon statistik därifrån har jag inte. För ett år sedan spelade hon för Melbourne City FC i Australiens W-league. Där blev det fem mål på 14 matcher, varav nio från start.

Det känns för övrigt som att det utländska nyförvärv som gäller för Göteborg?

Tränare Mats Gren sa igår att laget verkligen behöver få upp speeden nu för att få ihop den trupp de behöver. Han sa också att man måste få in fyra–fem spelare till. En av dem är alltså Mijatovic.

Men det kommer helt klart att behövas minst tre–fyra spelare till. För jag räknar till att det kan bli så att man till slut tappar tio spelare mot fjolårets guldtrupp. Åtta har man redan tappat, och med Mijatovic har man tre nyförvärv.

Men jag noterar att både Vilde Bøe Risa och Bri Folds är strukna från spelartruppen på den gamla hemsidan, Göteborg FC:s. Angående Bøe Risa har man inte hört något. Det brukar ju oftast läcka ut lite info, men kring norskan har det varit tyst.

Frågan är vart hon är på väg. Vi borde få svar ganska snart. För England har ju redan stängt sitt transferfönster och såväl Frankrike, Tyskland, Spanien som Italien stänger på måndag. Av de länder som skulle kunna vara aktuella är det bara USA som har öppet efter den 1 februari.

Noterbart i övrigt alltså att Brianne Folds inte längre står med i truppen på hemsidan. Amerikanskan skrev ju faktiskt kontrakt över två säsonger i fjol. Men det verkar alltså numera vara brutet.

Kollar vi på nyhetsflödet utanför Göteborg har väl veckans roligaste nyhet varit att Nilla Fischer kom med i det världslag för det senaste årtiondet som fotbollsstatistikerna i IFFHS (International Federation of Football History & Statistics) tagit ut.

Laget som helhet: Hope SoloLucy Bronze, Wendie Renard, Saki Kumagai, Fischer – Lena Goessling, Dzsenifer MarozsanMarta Vieira da Silva, Carli Lloyd, Alex MorganAda Stolsmo Hegerberg.

Det är ett väldigt bra lag, ett lag man gärna hade velat se spela…

Två av spelarna i det här världslaget kan nästa år komma att spela i USA, för OL Reign. Lyons president Jean-Michel Aulas har nämligen i veckan sagt att två ur trion Sarah Bouhaddi, Dzsenifer Marozsan och Wendie Renard är på väg över Atlanten.

En annan intressant nyhet är att Pia Sundhage redan fått klart med förlängning som brasiliansk förbundskapten. Jag skriver redan eftersom hon ännu inte lett sitt lag i en enda tävlingsmatch. Sundhages nya kontrakt löper över OS 2024.

Kollar vi det som hänt sportsligt så vann USA förstås även den andra träningslandskampen mot Colombias B-landslag. Den här gången blev det 6–0. 

Colombias landslag är ju för övrigt en tragisk historia. För tio år sedan trodde man på ett lyft för landet, som då byggde ett nytt landslag kring ett starkt U20-lag.

Nu vet vi att förbundet i Colombia förstörde det laget. För er som kan spanska har Sevillaspelaren Isabella Echeverri Restrepo här en liten twittertråd om det hopplösa läge som Colombias landslag befinner sig i:

Apropå Sevilla blir det fokus på ligan i Spanien vid lunchtid i morgon. Klockan 12.00 kan vi nämligen på svensk tv se den tidiga seriefinalen mellan suveräna ligaledarna Barcelona och uppstickarna på andra plats, Real Madrid. Alltså det möte som på herrsidan kallas El Clasico.

Barca leder med två poäng trots att man har spelat tre matcher mindre än Real. Barca är således megafavorit. Senast lagen möttes vann Barca med 4–0. Och de båda inbördes mötena förra säsongen, när Real hette Tacon, slutade med Barcasegrar med 9–1 och 6–0.

Barca kommer ju ta hem guldet. För Real Madrid gäller det i första hand att vara topp tre och få spela Champions League till hösten. I princip är det sex lag som har chansen på de där platserna. Det handlar även om Levante, Atletico Madrid, Madrid CFF, Real Sociedad och Granadilla Teneriffe.

För Hedvig Lindahl och Atletico blev det en blytung 3–0-förlust mot Levante i torsdags. Lindahl hade inte mycket att göra på de tre målen. Däremot var hon ytterst nära att tvåla in en boll. Dock hann hon upp bollen på mållinjen och kunde reparera sitt misstag.

Real däremot vann sin veckomatch. Man kom dock undan med blotta förskräckelsen mot Santa Teresa i tisdags. Trots att Sofia Jakobsson skapade väldigt mycket såg hon ut att bli lite olycksfågel eftersom hon sköt över i ett fritt läge från nära håll i slutminuterna. Men Jakobsson fick sin revansch genom att på 15 sekunders övertid på tilläggstiden slå ett fint inlägg till Lorena Navarro:s fina segermål. 

Även om segern alltså satt riktigt hårt åt var den i högsta grad rättvis. Real gjorde nämligen två mål som felaktigt blev bortdömda för offside. Det första av de där felaktigt bortdömda målen stöttes in av Kosovare Asllani, som sedan byttes ut i mitten av den andra halvleken.

Här är helgens tv-guide:

Söndag
06.05: Melbourne City FC–Brisbane Roar i Australiens W-league. Sänds på Youtubekanalen My Football:

08.05: Sydney FC–Newcastle Jets i Australiens W-league. Sänds på Youtubekanalen My Football:

12.00: Barcelona–Real Madrid i spanska Liga Iberdrola. Sänds på Viasat sport Extra och Viaplay.
13.30: Chelsea–Tottenham i WSL. Sänds på Viasat Football och Viaplay.
15.30: Everton–Manchester United i WSL. Sänds på Viaplay.

Vi får alltså även se Chelsea spela Londonderby. Där lär Magdalena Eriksson och Jonna Andersson finnas med i startelvan. Däremot väntar Zecira Musovic ännu på att få göra sin debut.

I veckan har Musovic skrivit en krönika om Häckens övertagande av Göteborg FC. Visst är det intressant att en tidigare konkurrent kallar fusionen för ”ett otroligt nyttigt steg i rätt riktning för svensk damfotboll” medan olika herrfotbollssupportrar rasar mot övertagandet?

För tillfället är ju faktiskt herrelitens supportrar en av de värsta bromsklossarna för utvecklingen av svensk damfotboll.

Det är alltså lite tunt med tv-matcher även den här helgen. Det beror på att det är cuphelg i Frankrike och att tyska Frauen-Bundesliga egentligen har vinteruppehåll även den här veckan. Men på söndag tjuvstartar ändå ligan med en hängmatch från i höstas, Turbine Potsdam–Werder Bremen.

Den riktiga vårstarten är på fredag, då även med Turbine Potsdam som ena parten. Då skall de till Wolfsburg i en match som också sänds i svensk tv. Vi kan alltså få se Rebecka Blomqvist:s ligadebut i Tyskland.

Blomqvist gjorde för övrigt matchens första mål när Wolfsburg ”bara” fick 2–2 borta mot Essen i fredagens generalrepetition. Blomqvist och Fridolina Rolfö spelade de första 45 minuterna.

Det är skillnad på skit och pannkaka

Tillagt i efterhand: Ny korrigering av helgens tv-matcher
Italienska supercupfinalen, Juventus–Fiorentina starta söndag 12.30 och skall gå att se här

Engelska WSL skakas av en liten skandal. Som jag berättade i förra inlägget hade fyra Manchester City-spelare dragit på sig corona i Dubai under julledigheten.

Det visat sig att ett tvåsiffrigt antal spelare från Arsenal och City varit i Dubai, trots uppmaningar om att inte åka utomlands. Flera av dem var dessutom så dumma att de publicerade bilder på sociala medier. Som grädde på moset är nu så många av de spelarna coronasmittade att båda lagen har fått sina matcher den här helgen uppskjutna.

Det är en skandal i sig.

Men det faktum att de båda topplagen slipper att spela i helgen har i sin tur upprört flera konkurrenter rätt rejält. I början av november hade Bristol City en handfull smittade spelare. De fick dock inte flytta sin ligamatch mot just Manchester City. Utan ett Bristol med flera juniorer i truppen föll med 8–1.

Men när topplag hamnar i situation med flera smittade spelare gäller tydligen andra regler. Det är som min gamla mamma brukar säga, skillnad på skit och pannkaka.

Lördagens tv-match mellan West Ham och Man City är alltså uppskjuten. Däremot skall det gå att se Everton–Manchester United på Viaplay på söndag 13.00. Den matchen hade jag missat när jag skrev mitt förra inlägg.

Tillagt i efterhand: Nu har även Everton–Manchester United skjutits upp till följd av coronasmitta. Det är Everton som har flera misstänkta coronafall. Manchester United har inga fall, men däremot flera spelare som var i Dubai under ledigheten, något manager Casey Stoney hade godkänt. Det har hon nu bett om ursäkt för.

Nytt är också att de båda uppskjutna tv-matcherna innebär att Viasat nu fått upp matchen Reading–Chelsea i tablån. Den startar 15.00 på söndag. Klockan 12.00 samma dag sänder man även Athletic Bilbao–Eibar från den spanska ligan. Båda matcherna visas på Viaplay.

Apropå missar i tidigare inlägg så var inlägget om herrelitklubbar i damfotbollen ett långtidsprojekt. Jag började jobba med det redan i slutet av 2019. Sedan har diverse saker kommit emellan. Men till slut blev det klart.

Dock hade mer ändrats än jag lyckades upptäcka. Vakna läsare har uppmärksammat mig på nya damlag i Brage och Västerås SK, samt flicksatsning i Östersunds FK.

Det innebär att 22 av årets 32 herrelitklubbar även har damlag på seniornivå. Dessutom har tre av de tio lag som saknar damlag har i alla fall flickfotboll i klubben.

Av de tre nya satsningarna är den i IK Brage allra intressantast. Där har nämligen medlemmarna godkänt att man tar över division II-laget Ornäs BK. Det tycker jag är ett väldigt positivt besked. Ett besked som vittnar om att Brages medlemmar ser till tjejernas bästa.

Just tjejernas bästa är något Göteborgsordföranden Peter Bronsman gärna pratar om. Tidigare i veckan var det väldigt förvirrat och motsägelsefullt från Göteborgshåll.

I en intervju i Aftonbladet hävdade Bronsman att det aldrig har varit aktuellt med nedläggning, att allt var ett missförstånd. Han säger:

”Jag har inte pressmeddelandet här, men alla kan hitta någon mening eller ett stycke någonstans. Man läser inte hela boken. Vi skrev att det var en utökad elitsatsning för damlagen. Jag tycker att vi gjort allting rätt. Sedan kan göra saker bättre när man får facit, precis som det är taktiskt i fotboll.”

Det där pressmeddelandet som Bronsman säger handlade om en utökad elitsatsning hade rubriken: ”KGFC avbryter elitsatsningen”. I slutet av det kan man läsa:

”…anser vi att vårt projekt är slutfört och därför kommer Kopparbergs/Göteborg FC lägga ner sitt elitlag till den allsvenska säsongen 2021.”

Och (texten ordagrant kopierad, inklusive avstavning):

Uppdraget att ge våra 17 a-lags spelare möjlighet att fortsätta utvecklas i andra klubbar har vi lämnat till  advokat Carl Fhager på MAQS Advokatbyrå.

Det är ju ett väldigt konstigt sätt att säga att man utökar sin satsning. Samma dag som Bronsman pratade i Aftonbladet pratade sportchef Lasse Svensson med Göteborgs-Posten. Svensson var sjuk i covid när han fick beskedet från Bronsman. Och han uppfattade det inte som en utökad satsning.

Svensson säger:

”Man kan ha synpunkter på hur man tog beslutet och hur det kommunicerades. Det blev fan chockartat.”

Och:

”Han (Bronsman) ringde en timme innan telefonmötet med spelartruppen. Det första jag sa var ”du skojar?”. Jag kände att det här är omöjligt. Den första tanken gick till spelarna som kommit upp till Göteborg och etablerat sig här. Som Elin Rubensson, som har byggt hus.”

Lasse Svensson har lite jobb att göra framöver. Göteborg har ju ännu så länge bara ett nyförvärv. Däremot har flera tunga spelare lämnat. De flesta redan innan Champions League. Men under torsdagen meddelade Emma Koivisto att även hon spelat klart för klubben. Det blir inte lätt att fylla luckorna efter de båda löpstarka finländska kantspelarna.

Slutligen några ord om onsdagens matcher i Spanien. I derbyt i Sevilla vann just Sevilla med 2–0 mot Betis. Julia Karlernäs byttes in med en halvtimma kvar.

I Barcelona vann Barca derbyt mot Espanyol med 5–0. Det var för övrigt första gången Barcas damer fick spela på Camp Nou. Tyvärr var det inför tomma läktare.

Barca hade annars fantastisk statistik på sin ordinarie hemmaplan Johann Cruyff Stadium i fjol. Man vann alla sina 21 matcher där, och gjorde totalt 102 mål. Hyfsat…

Slutligen till Madridderbyt. Det vann Real med 2–0 mot Madrid CFF. Sofia Jakobsson gjorde 1–0-målet på en snygg volleylobb. Ett sevärt mål som finns på det här klippet:

Det var femte fullträffen från Jakobsson, som även hann med ett stolpskott och en fin assist till 2–0-målet. Hon har även fem assists i ligan, vilket innebär att hon är uppe på tio poäng totalt. En poäng mer än Kosovare Asllani, som dock har gjort nio mål, vilket jag värderar lite högre än 5+5.

Analys av Real Madrid – och liten tv-guide

Inlägget uppdaterat med en tv-match på söndag

Alla stora damfotbollsligor har tagit jullov. Fast längden på det där lovet varierar. Kortast lov har man haft i Spanien, där det var matcher två dagar innan julafton. Och där ligan återstartade redan i går.

Då vann oväntade topplaget Granadilla Tenerife med 4–1 mot Deportivo La Coruna. Det var en liten tjuvstart. Den riktiga återstarten sker i dag, bland annat med Barcelonaderbyt Barca–Espanyol. Det är en match som visas på Viasat Premium med start 18.00.

Barca är den spanska ligans suveräner. Man toppar tabellen trots att man spelat tre eller fyra matcher färre än de andra lagen som ligger topp fyra. På tio matcher har det blivit tio segra och målskillnaden 57–2. Allt talar för ny seger i kvällens derby.

Utöver den matchen kan man se två damfotbollsmatcher till på svensk tv den här veckan. I båda fallen handlar det om engelska WSL. Först om mötet mellan Manchester City och West Ham. Den startar 13.30 på lördag och visas på Viaplay.

Om det nu blir någon match. Manchester City är nämligen coronadrabbat. Ett antal spelare stack till Dubai på jullovet, och minst fyra av dem kom hem med corona. Smart…

Sedan visas även mötet Everton–Manchester United på Viaplay på söndag 13.00.

Det är alltså i England och Spanien det pågår ligaspel den här veckan. I dag spelas även cupmatcher i Italien.

Men jag tänkte lägga lite fokus på den spanska ligan i det här inlägget. Vi har numera fem spelare där. Under de senaste veckorna har ju Julia Karlernäs och Sejde Abrahamsson anslutit till Sevilla. Karlernäs kan möjligen debutera i dagens derby mot Real Betis.

Hon startar på bänken i den match som hade avspark 12.00.

I övrigt i Spanien väntar vi förstås på Hedvig Lindahl:s comeback efter skada. Hon satt på bänken i en av Champions Leaguematcherna mot schweiziska Servette. Men hon har inte spelat sedan UWCL-kvartsfinalen mot Barcelona den 21 augusti.

De som har spelat under hösten är Real Madridduon Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson. De har haft en bra höst. Asllani har gjort nio mål på tolv matcher och delar med det tredjeplatsen i skytteligan. Jakobsson har spelat alla 13 matcher och gjort fyra mål.

Just nu spelar de ett Madridderby mot Madrid CFF. Jag såg Real Madrid i december, i ett annat derby, det mot Atletico. Där blev det förlust med 1–0, men jag såg ändå ett betydligt mer stabilt Real än förra året.

Eller. Förra året hette ju inte laget Real utan Tacon. Men ni förstår vad jag menar. Då tyckte jag att Asllani och Jakobsson spelade i ett valpigt och direkt svagt lag. Ett lag med genomuselt försvarsspel. Det läckte rejält, och på de 21 omgångar som spelades hade man målskillnaden 33–48.

I år hade man 31–14 i målskillnad inför dagens match. Det alltså på 13 omgångar. Målskillnaden säger ju rätt mycket om att Real Madrid är ett betydligt bättre lag än Tacon.

Det Real jag såg mot Atletico hade sex nyförvärv i startelvan. Omgivningen har alltså förändrats rätt rejält för Jakobsson och Asllani, vilket de borde jubla över. För som sagt, det lag de spelade med förra säsongen var riktigt svagt. Det hade varit spännande att se om Tacon hade hållit sig kvar i damallsvenskan.

I vinterns Real Madrid finns det alltså stabiltet. Atletico var det klart bättre laget i den match jag såg. Men trots att man hade svårt att få till ett offensivt spel släppte inte Real till speciellt många målchanser. Det är en stor skillnad mot förra säsongen, då det var målchanser nästan så fort bollen befann sig på Tacons planhalva.

Bland de sex nyförvärven utmärkte sig målvakten Maria Isabel Rodriguez Rivero, Misa kallad. 21-åringen kändes väldigt stabil och säker, vilket helt klart innebär ett jättelyft för laget. För jag tyckte att det var svagt på målvaktssidan i Tacon.

I derbyt mot Atletico var alltså defensiven stabil. Däremot var jag besviken på Reals offensiv. Det gick oftast alldeles för långsamt framåt. Och samtidigt för snabbt.

När Real vann bollen ville man alltid slå ett par passningar för passandets skull, vilket gjorde att man missade alla chanser att kontra. Real var även känsligt för Atleticos fina press, vilket gjorde att man ofta hade dålig precision i sitt passningsspel.

Man hade också tveksamt tålamod. För efter de där obligatoriska passningarna för passandets skull kom det ofta väldigt svåra djupledsbollar, som allt som oftast togs om hand av Atleticos försvar.

De där långa bollarna var nog lite panik över att Atleticos duktiga innermittfältare Silvia Meseguer och Leicy Santos effektivt styrde bort Kosovare Asllani ur matchen. Svenskan spelar i en tiaroll, men har nog glömt den här matchen för länge sedan. För det måste ha varit en av hennes sämre den här säsongen.

Reals offensiva hot var i stället Jakobsson, som startade till vänster. Hon var klart snabbare än annars väldigt duktiga Laia Aleixandri på Atlericos högersida. Tyvärr hade Jakobsson dåligt understöd, vilket gjorde att Real inte fick ut så mycket av svenskan som de kanske borde ha fått.

Det här var alltså Atleticos match. Men trots spelmässig överlägsenhet blev det bara 1–0. Och målet borde inte ha godkänts. Det var nämligen hands på Laia Alexandri strax innan Merel van Dongen tryckte in 1–0-målet.

Det var i och för sig omedveten hands, men här finns ju den otroligt konstiga regeln att normalt icke bestraffningsbar hands ändå skall bestraffas när det blir mål.

Fast domaren missade handsen. Hon missade väldigt mycket annat också, och var nog sämst på planen.

Däremot fanns det mycket bra i Atletico. Man agerade lite som sitt herrlag, disciplinerat med fint presspel. Man utnyttjade att Real ville ha långsam anfallsuppbyggnad genom att sätta hög och bra press. När Real vann bollen var man snabbt på rätt sida och stängde ytor.

Offensivt kretsade mycket av anfallsuppbyggnaden kring rörliga och tekniskt duktiga Amanda Sampedro. Framför sig hade hon Ludmila da Silva och Deyna Castellanos, som utgör ett mycket spännande anfallspar. Brasilianska Ludmila är extremt snabb, och sprang i åttor runt Reals mittback Babett Peter.

Normalt möter man ju snabbhet med att falla snabbt med backlinjen. Men gör man det mot Atletico så öppnar man för Castellanos, och hennes fantastiska tillslag. Venezuelas golden girl måste ju vara en av de i världsfotbollen som har allra bäst skott.

Atleticos anfallspar är alltså spännande. Spännande är också bredden på nationaliteter i truppen. Man hade spelare från åtta olika i startelvan. Vid årsskiftet ligger faktiskt Real trots allt före Atletico i tabellen. Men känslan från derbyt är trots allt att Atletico har större potential i truppen, och bör hamna före Real i sluttabellen. Även om Real också har byggt en bra grund för framtiden.

 

Det är i Linköping det händer

Det är i Linköping det händer den här veckan. I morgon skall Göteborg försöka ta hem SM-guldet på Linköping Arena. Och i går gjorde LFC ett oväntat tränarbyte.

Olof Unogård

Vi börjar med tränarbytet. Det var ut med Olof Unogård och William Strömberg – in med Andrée Jeglertz.

På ett sätt skall man kanske inte vara förvånad över att Linköpings FC byter tränare. Är det något som har utmärkt LFC de senaste åren är det just obefintlig kontinuitet och täta tränarbyten.

Men jag trodde faktiskt att det var nya tider i Linköping. När man lät duon Unogård och Strömberg sitta kvar i vintras, när det blåste som mest, trodde jag nog att duon på riktigt skulle få chansen att bygga ett lag.

Ni minns väl fjolåret? Då gick LFC in i damallsvenskan med en kvartett landslagsmeriterade anfallsspelare i Kosovare Asllani, Stina Blackstenius, Mimmi Larsson och Lina Hurtig. På sommaren skulle Nilla Fischer ansluta och fixa defensiven. I truppen fanns även spelare på gränsen till landslaget som Emma Holmgren, Anna Oskarsson och Filippa Angeldahl.

Många tippade LFC i guldstriden. Själv satte jag dem på sjätte plats, eftersom jag kände att man inte hade fått ihop laget.

LFC slutade på femte plats med 36 poäng. Man hade massor av stjärnor, men man var inte ett lag. När stjärna efter stjärna sedan sågade lagsammanhållningen satt framför allt Unogård löst.

Men trots kritiken fick han till slut vara kvar. Och han byggde nytt.

Av de där åtta stjärnnamnen ovan var bara två kvar vid säsongsstart. Och nu återstår bara Fischer. Ersättarna har inte varit lika namnkunniga. Ändå har årets LFC gjort en bättre säsong än fjolårets. Man är uppe i just 36 poäng med två omgångar kvar. Och man kommer som sämst sluta på fjärde plats.

Personligen tycker jag att det är ett fullt godkänt resultat av ett helt nytt lag.

Det tycker tydligen inte Linköpings klubbledning. För det tycks vara från klubbledningen som initiativet kommer. I år hörs ingen kritik från spelarhåll. Tvärtom hyllas duon Unogård/Strömberg av Petra Johansson i den här artikeln i Corren.

Där framgår att spelartruppen var helt ovetande om tränarbytet.

”Vi skulle ut och träna och så kom det här. Det går inte att bara skaka av sig. Det var väldigt känslosamt av flera anledningar. Två personer som vi alla tycker om har snart inte ett jobb att gå till. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte påverkade oss alla.”

Om de tränare som nu får lämna säger Johansson:

”Jag vet inget om Andrée Jeglertz, så där kan jag inte uttala mig om. Det jag vet är att två fantastiskt bra tränare försvinner. Grymma på fotboll och grymma på att få ihop en grupp. Det tror jag att det är många som har sett i år. Det vet jag och det tycker jag.”

Och:

”Bara att säga ett stort grattis till den klubb eller de klubbar som de hamnar i.”

Hur LFC blir under Jeglertz ledning är omöjligt att veta. Men som sagt, det var ett oväntat tränarbyte som Linköping stod för.

Frågan är vad tränarbytet innebär för den damallsvenska guldstriden. Jag såg att bloggkollega Rainer Fussgänger tidigare i veckan skrev att alla Göteborgs ledare borde avgå med omedelbar verkan om laget inte klarar av att vinna guldet.

Personligen tycker jag nog att Göteborgsledningen har gjort ett väldigt bra jobb i år. Och den uppfattningen står kvar oavsett resultat i de två sista omgångarna. Frågan är ju bara om det skall bli guldkant på Göteborgstränarnas insats.

För Göteborg är Linköping borta en riktig mardrömsmatch. Faktum är att Göteborg aldrig har tagit någon damallsvensk poäng på Linköping Arena. Man har ett kryss i cupen. Men i damallsvenskan har alltså Göteborg kammat noll.

I fjol vann LFC med 1–0. Samma siffror i förfjol. Här är listan över LFC:s damallsvenska segersiffror mot Göteborg på Linköping Arena sedan invigningen 2013: 3–0, 2–1, 4–0, 1–0, 5–1, 1–0 och 1–0.

Göteborgs senaste bortaseger mot LFC kom 2009. Segerskytt den gången på numera rivna Folkungavallen var för övrigt Johanna Almgren. Nämnda Petra Johansson är den enda spelare som är kvar sedan dess. Ingen av dagens Göteborgsspelare har alltså vunnit i Linköping med sitt nuvarande lag.

En sådan sak kan påverka. Allra mest påverkar förstås trycket att säkra guldet. Större lag än Göteborg har drabbats av guldfrossa. Så för göteborgarnas skull vore det förstås önskvärt med ett tidigt ledningsmål i morgon.

För Linköpings del finns det massor av morötter inför matchen – trots att chansen till Champions League i praktiken är borta.

En sådan morot är ju att man absolut inte vill att något annat lag skall få fira guld på sin hemmaplan. Jag gissar att framför allt en spelare som Petra Johansson skulle må väldigt illa av att se Göteborg fira på Linköping Arena.

Tillagt i efterhand: Och jag läser på SVT att Nilla Fischer inte heller gillar att se göteborgskt firande i sin hemmaborg.

I går fick Linköpingsspelarna en morot till. Nämligen att spela för att ge Unogård och Strömberg bästa möjliga avslut.

Den allra största moroten kanske ändå är vinterns övergångsaffärer. Alltså först den där Göteborg värvade Stina Blackstenius i skiljenämnd. Och sedan den där Göteborg snodde LFC:s provspelare Bri Folds. Två affärer som inte direkt förbättrade relationen mellan klubbarna.

För övrigt undrar man om inte Folds hade mått bäst av att välja LFC? Amerikanskan har ju bara fått spela 87 minuter i Göteborg.

15.00 i Linköping är det som gäller. Det skall bli riktigt kul.

Frågan är hur kul det är för lagen i den damallsvenska bottenstriden just nu. Utöver Linköping–Göteborg spelas även Växjö–Eskilstuna i morgon 15.00. En match där Växjö spelar för kontraktet. Som jag tidigare berättat är ju Eskilstuna, som i dag saknar formstarka och avstängda Felicia Rogic, i praktiken redan klart för damallsvenskan 2021.

Noterbart är att matchen i Växjö spelas på gamla Värendsvallen. Förbundet har nämligen underkänt underlaget på Myran – eller vad nu den nyare fotbollsarenan i Växjö skall kallas.

Under lördagen spelas också två otroligt viktiga matcher i bottenstriden i elitettan. Dels Lidköping–BP, dels Kvarnsveden–Älvsjö. Fast frågan är om de matcherna egentligen borde få spelas.

I veckan preciserade Riksidrottsförbundet, efter samtal med Folkhälsomyndigheten, vad som gäller för idrott under de skärpta coronarestriktioner som införts i stora delar av landet. Texten går att läsa här. Kortfattat man man säga att för att få fortsätta träna och spela krävs följande:

* Laget/idrottaren måste hålla till på internationell eller nationell elitnivå för seniorer. Det räcker inte att man har ambition att nå elitnivå. Man måste vara där.
Och:
* En majoriteten av spelarna måste ha sporten som sin huvudsakliga sysselsättning.

Båda punkterna måste vara infriade. I exempelvis friidrott och simning får numera bara landslagsidrottare dispens att träna. Men i fotboll tillåts tre herrdivisioner och två damdivisioner att köra vidare. Jag kan tycka att det är högst tveksamt. För exempelvis, hur många spelare i elitettan uppfyller kravet om att ha fotboll som sin huvudsakliga sysselsättning? Och kan en tredjedivision, som herrarnas division I, verkligen anses vara nationell elit?

Blacksteniusderbyt – och en proffskoll

Stina Blackstenius visade vägen när Göteborg via 2–0 på Valhalla hakade av Linköping i guldstriden. Och i Eskilstuna skrällde till Uppsala med en klar 3–1-seger.

Stina Blackstenius

Måndagens damallsvenska toppmöte var på alla sätt en riktig prestigematch. Det var ju nämligen ett möte mellan två klubbar som haft några rejäla duster den här våren.

Och då tänker jag inte alls på den cupmatch i februari som Göteborg vann med 3–1. Eller ju, jag tänker ju på Linköpings målskytt i den matchen – Stina Blackstenius. Som bekant hade de båda klubbarna först en konflikt om landslagsforwarden, sedan även en andra konflikt om amerikanska Brianne Folds.

Det här var första mötet mellan klubbarna efter de båda bråken. Ett möte som vi skulle kunna kalla ”Blacksteniusderbyt” eftersom hon naturligtvis stod i fokus både före, under och efter matchen.

Inför avspark stod även lagens båda nyckelspelare Vilde Bøe Risa och Frida Leonhardsen Maanum i strålkastarljuset. De norska landslagsmittfältarna har skadeproblem och var frågetecken. Eller. Bøe Risa förklarade inför matchen i GP att hon fortsatt stoppas av en känning i låret:

”Jag hoppas kunna vara spelklar mot Piteå i nästa match, men det är svårt att säga säkert nu.”

Maanum utmålades som ett frågetecken i Corren. MIttfältsstjärnan var med till Göteborg, men satt kvar på bänken hela matchen.

Att det var en het och viktig match märktes direkt. Det small rejält minst fyra–fem gånger under den första halvleken. Först tvingades Göteborgs Emma Berglund ut efter en smäll mot huvudet. Det skall ha varit en säkerhetsåtgärd.

Och sedan bars Linköpings Olga Ahtinen av på bår efter att ha legat och vridit sig i smärta en stund. Den spontana känslan var att det inte gick så bra med Ahtinen. Men första rapporten sa att det bara var en stukad fot, vilket ju trots allt låter lovande.

Det blev minst sex minuters tilläggstid i den första halvleken. I den första extraminuten var Blackstenius påpassligt där med huvudet och nickade in ledningsmålet. Och i sjunde övertidsminuten var det forwardskollegan Pauline Hammarlund:s tur att göra mål. Båda gångerna stod Julia Roddar för assisten.

2–0 till Göteborg i paus kändes rejält i överkant, även om hemmalaget hade varit det lite bättre laget i en tät första halvlek.

De där två målen var precis vad Göteborg behövde. För den andra halvleken gick helt och hållet i hemmalagets favör. Jag noterade till slut 11–1 (4–0) i klara målchanser. Avsluten blev 16–4 vara 9–2 på mål. Till slut var 2–0 i underkant.

Och Blackstenius var jättebra. Det var hennes överlägset bästa match i Göteborg. Hon visade att hon har kvar den unika förmågan att vara bäst när det gäller.

För tidigare under den här säsongen har hon inte spelat på den nivå man förväntar sig av en landslagsforward.

Stina Blackstenius håller världsklass när hon kommer rättvänd med boll. Men i många andra delar av spelet är hon medelmåttig. I ett Göteborg som oftast ställs mot låga försvar får Blackstenius inte många chanser att komma rättvänd. Det gör att hon istället tvingas försöka klara saker som hon inte är bra på, som felvänt spel.

Jag tycker att hon dock har sett bättre och bättre ut i den disciplinen, och att hon har gjort några lovande matcher, men även några dåliga. I toppmötet mot Rosengård senast var hon långa stunder riktigt vilsen, och kanske planens allra sämsta spelare.

Men i dag hittade hon däremot rätt. Inte minst efter paus, då hon fick spela mer rättvänd och var inblandad i massor av målchanser.

Inför dagens match funderade jag lite över vad man skall ha för förväntningar på Blackstenius. Jag gick då igenom hennes målstatistik från karriären. Jag kom fram till att vi kanske har för höga förväntningar på anfallarens målskytte.

Hennes snitt talar för att hennes normalnivå ligger kring tio mål per år. I liga- och Champions Leaguematcher har hon nu gjort 76 mål på 161 matcher, vilket ger 0,47 mål per match.

Det här är hennes åttonde säsong på elitnivå. Vid en lite närmare tillbakablick noterar jag att det i princip bara är tre år där hon riktigt öst in mål.

Det handlar om 2013 där hon som 17-åring gjorde nio mål på elva starter. Sedan gjorde hon 20 av Linköpings 73 mål i damallsvenskan guldåret 2016, och hon satte 16 ligamål för Montpellier kalenderåret 2017.

Kanske att de tre åren alltså är undantagen. Både 2018 och 2019 stannade hon på nio ligamål, vilket stämmer väl överens med hennes snitt. Det här är ju inga dåliga siffror – Blackstenius är en pålitlig målskytt. Men hon är kanske ingen skyttedrottning, vilket många nog hade tänkt när hon flyttade hem i fjol.

I landslaget är hennes målsnitt 0,25 per match efter 14 mål på 56 matcher. År för år ser det ut så här:

2015: 0 mål på en match
2016: 3 mål på tolv matcher
2017: 2 mål på 17 matcher
2018: 5 mål på 10 matcher
2019: 4 mål på 14 matcher
2020: 0 mål på två matcher

Det som stärker Blackstenius siffror i landslaget är att fyra av målen har kommit i utslagsmatcher i OS och VM. Hon har alltså klivit fram i avgörande lägen – vilket är en stor styrka. I dag klev hon alltså fram igen.

Därmed kan hon nog behålla sin startplats i Göteborg – trots att jag tycker att både Pauline Hammarlund och Rebecka Blomqvist totalt sett har varit bättre under de inledande åtta omgångarna.

Men Blackstenius är en spelare med väldigt hög status, vilket inte är helt okomplicerat. Det skapar höga krav på henne själv, och på många sätt problem för hennes tränare.

Kolla bara på fjolåret i Linköping. Då var både Blackstenius och Mimmi Larsson nyförvärv. Blackstenius hade dock högre status, vilket gjorde att hon flck platsen som ensam forward. Och hon behöll den länge, trots att Larsson egentligen var bättre hela säsongen.

Jag är rätt övertygad om att Olof Unogård hade matchat laget annorlunda om han i efterhand hade fått chansen att göra om säsongen 2019.

I år kom Blackstenius till ett Göteborg där Pauline Hammarlund och Rebecka Blomqvist har utgjort ett väl sammansvetsat anfallspar i några år. Nyförvärvet har dock högst status av de tre, och sedan hon ansågs vara fullt frisk har Blackstenius spelat mest av dem. Här är deras facit så här långt:

Stina Blackstenius      5 starter, 531 minuter – 2 mål
Pauline Hammarlund  7 starter, 588 minuter – 5 mål
Rebecka Blomqvist    4 starter, 346 minuter – 2 mål

I Göteborg ser problematiken annorlunda ut för tränarna. Samtidigt som nyförvärvet måste erbjudas en chans att lära sig spelet riskerar man att sänka självförtroendet på de tidigare anfallarna som får maka på sig. I första hand har man valt att flytta på Blomqvist, som ju varit Göteborgs bästa målskytt både 2018 och 2019.

Med tanke på dagens insats är det svårt att säga att Göteborgs tränarduo har gjort fel som valt att satsa på Blackstenius och Hammarlund. Samtidigt har Blomqvist gjort jättebra inhopp både mot Rosengård och i dag. Så det kan inte vara lätt att formera anfallsuppställningen i Göteborg.

I övrigt måste jag säga att Julia Roddar och Jennifer Falk är två spelare som tagit stora kliv det här året. Roddar har fina inlägg och inspel och ligger bakom väldigt många Göteborgschanser. Och Falk har slipat bort många av sina ojämnheter. Tidigare gjorde hon minst något halvdant ingripande per match. Det gör hon inte längre. Kanske att det är Falk som skall ta över efter Hedvig Lindahl i landslaget framöver?

I varje fall tycker jag att Falk varit lite stabilare och tryggare än huvudkonkurrenten Zecira Musovic hittills i år.

Ytterligare en Göteborgsspelare som har sett bra ut i de senaste matcherna är Emma Berglund. Jag tyckte att hon höll landslagsklass mot Rosengård. I dag fick hon bara spela en halvtimma. Men hon visar att hon vill vara med i Peter Gerhardsson:s gäng framöver.

Det gör även Nilla Fischer. I dag tyckte jag att hon visade att hon har mer att ge på högsta nivån. Linköping förlorade den här matchen på mittfältet. När både Frida Maanum och Olga Ahtinen saknades blev det för mycket. Då hade Unogård behövt klona Fischer och Emma Lennartsson och spelat dem både i backlinjen och på mittfältet.

Jag har hela tiden trott att LFC som bäst kan bli trea i år. De har något på gång, men behöver nog det här året som uppbyggnad. Lördagens hemmamatch mot Kristianstad är en riktig nyckelmatch för Linköping.

I dagens andra match ledde Uppsala redan med 3–0 i paus borta mot Eskilstuna. Det blev 3–1, något som sannolikt stärker uppländskorna efter tre raka förluster. Plötsligt är Uppsala uppe på övre tabellhalvan igen.

Däremot är Eskilstuna bara en poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Faktum är att United bara hade åtta poäng efter åtta omgångar i fjol också. Då var målskillnaden 4–7, i år är den 13–15. Årets Eskilstuna är alltså väldigt mycket målgladare än fjolårets. Men det har inte tagit fler poäng.

I fjol började laget sin klättring genom tabellen i omgång 9. Får vi en repris i år?

Jag kan tyvärr inte ge någon analys av matchen Eskilstuna–Uppsala, för i dag var det återigen så att man bara kunde se en match. Jag kunde inte se den andra varken på min andra dator eller på mobilen. Tråkigt.

Det om damallsvenskan. Nu en liten internationell utblick.

Under söndagen återstartade den franska damfotbollen. I våras avbröts ligan, medan cupen bara tog paus. I går spelades semifinalerna. Först vann Lyon som väntat mot vårens ligasexa Guingamp. Det blev dock bara 1–0 efter mål i den andra halvleken av Nikita Parris, som nickade in ett inlägg från Wendie Renard.

På kvällen var det den senaste säsongens trea, Girondins de Bordeaux, som tog emot tvåan PSG. Det var en match med munskyddsförsedd publik på läktarna. Det är ju en ovan syn nuförtiden.

Jag såg stora delar av den andra halvleken. Det var 1–0 till Bordeaux i paus. Det var nederländska forwarden Katja Snoeijs som utnyttjade en försvarsmiss och iskallt rullade in ledningsmålet mellan stolpen och PSG-målvakten Tiane Endler.

Den andra halvleken blev en enda lång anstormning från PSG. Irene Paredes nickade också in kvitteringen på hörna. Sedan satt man bara och väntade på PSG:s segermål. Det kom också i 84:e minuten genom inhopparen, Signe Bruun. Danskan var pigg och hade en jättechans att även göra 3–1.

Bordeaux är inget dåligt lag. De har flera landslagsmeriterade spelare, bland annat var högermittfältaren, den tidigare Lyonspelaren Claire Lavogez väldigt bra. Och Bordeaux kunde faktiskt ha vunnit. För i den 72:a minuten stack hemmalaget upp, och Jamaicas skyttedrottning Khadija Shaw hade ett volleyskott klockrent i stolpen.

Det blir dock drömfinal mellan PSG och Lyon på söndag. En final utan svensk spelare. Det här är ju första säsongen sedan 2012 som vi inte har någon svensk i PSG. Under de senaste åtta åren har ju i tur och ordning Kosovare Asllani, Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Emma Berglund, Annahita Zamanian och Hanna Glas spelat i storklubben från Paris.

I år har vi två svenska spelare i franska D1 Feminine. Dels Marija Banusic i Montpellier, dels Julia Spetsmark i Fleury 91. De båda har spelat träningsmatcher i helgen. Banusic spelade den första halvleken när Montpellier föll med 3–0 (0–0) mot Barcelona. Och Spetsmark gjorde mål när Fleury i helgen föll med 4–3 mot belgiska Anderlecht. Se målet här:

Den senaste svenskan i PSG var ju Hanna Glas. Hon har i helgen debuterat för Bayern München. Hon gjorde det i en träningsmatch mot FC Zürich. Nummer fem Glas ingick i startelvan när Bayern vann med 5–0.

Apropå Bayern har Verena Schweers, hon som tidigare Verena Faisst, beslutat av avsluta sin karriär. På meritlistan finns 47 landskamper för Tyskland, två Champions Leaguetitlar samt två tyska ligaguld.

I Italien spelade Linda Sembrant hela matchen och Annahita Zamanian den andra halvleken när Juventus vann med 6–1 mot Florentia i en träningsmatch.

I Florentia finns också svenska spelare. Sara Nilsson gör sin andra säsong och Jonna Dahlberg har nyss anslutit från Israel. Huruvida någon av dem spelade i träningsmatchen har jag inte kunnat få fram.

Det var nämligen en träningsmatch som spelades bakom stängda dörrar, något som tyvärr blir allt vanligare inom damfotbollen. Jag skriver tyvärr för jag tror nämligen inte att sporten som sådan har något att vinna på hemlighetsmakeri. Damfotbollens styrka har ju tvärtom varit att den är otroligt mycket mer lättillgänglig än herrfotbollen.

Kollar vi på svenska spelare i Italien så är det rätt många i år. Jenny Hjohlman har ju flyttat till Napoli och Stephanie Öhrström har förlängt med Fiorentina. Och Emelie Helmvall tycks vara kvar i Pink Bari.

I våras spelade Patrycja Jerzak för Napoli, men hon är avtackad och har såvitt jag kan hitta inte någon ny klubb. Julia Molin var i fjol i Sassuolo, men även hon verkar nu vara klubblös. Hon har i alla fall tackat för sin tid i Sassuolo:

Damallsvensk formbarometer, OS-kval och nytt utlandsproffs

Den senaste tiden har den här bloggen haft mycket av sitt fokus på dramatiken i elitettan. Och helt tycks den inte ha lagt sig. För det är inte bara Sunnanå som annonserar efter spelare på sociala medier. Även Kungsbacka har lagt ut en annons på hemsida och twitter.

Det sades att Kungsbacka hade muntliga löften från 14 spelare. Ännu så länge har man dock bara presenterat tre. Det är ganska långt ifrån en elitettantrupp.

Apopå elitettan har flera av er hjälpt till med små rapporter från helgens träningsmatcher med lag från serien. Kul. Läs de rapporterna i Forum Elitettan.

Det har ju även spelats en hel del fotboll den senaste veckan. Personligen har jag sett tre hela matcher koncentrerat och tre halva. Gårdagens träningsmatch Göteborg–Fortuna Hjørring 5–0 såg jag på plats på Valhalla IP.

Göteborg imponerade framför allt genom stabilitet. Men i paus var jag lite frågande till hur jag skulle analysera det jag hade sett. Göteborg ställde upp 3–5–2 från start. I trebackslinjen spelade Filippa Curmark, Emma Kullberg och Beata Kollmats.

Göteborg saknade Elin Rubensson (säkerhetsåtgärd efter smäll mot huvudet) och Emma Berglund (fick en smäll mot ena knät i förra veckan, men skall vara tillbaka i full träning) i matchen. Under den första halvleken saknade jag även löpstarka kantspelarna Emma Koivisto och Natalia Kuikka.

De båda var med på planen, men de var inte med i matchen som man vande sig vid under förra året. Den första halvleken imponerade Göteborg mest genom att leda med 2–0 utan att ha spelat speciellt bra.

I den andra halvleken såg det mycket bättre ut. Göteborg spelade 3–5–2 i 80 minuter, sedan växlade man till 4–4–2. Nya tränaren Mats Gren sa till GP efteråt att tanken är att laget skall växla mellan de båda spelsystemen i år.

Natalia Kuikka vaknade till rejält efter paus. Hon gjorde två mål och hade en assist. Rebecka Blomqvist var pigg och gjorde också två mål. Hennes forwardskollega Pauline Hammarlund gjorde väl egentligen ingen vidare match. Men Hammarlund stod i alla fall för ett riktigt snyggt mål – en läcker språngskalle på ett fint inlägg från Kuikka.

Göteborgs 3–5–2 hade lite olika utseende i olika skeenden. Ibland var det 3–1–4–2 med Vilde Böe Risa som mittfältslibero, ibland 3–4–1–2 med Filippa Angeldahl som tia. Personligen tyckte jag att Böe Risa var planens gigant. Norskan har bara kontrakt till sommaren, och verkar vilja vidare ut i Europa. Sticker hon i sommar blir det en nöt att knäcka för Göteborg hur man skall kunna ersätta henne.

Till helgen drar den svenska tävlingssäsongen i gång. Inför den tänkte jag här bjuda på en damallsvensk formbarometer. Som det ser ut nu är FC Rosengård jättefavoriter att försvara guldet. I dag vann Malmöklubben med 1–0 mot Vittsjö efter ett fantastiskt mål av Hanna Bennison.

Rosengård är alltså storfavoriter. Bakom dem känns Göteborg som lika klar favorit till andraplatsen.

Övriga medaljörer finner man i en kvintett med Vittsjö, Linköping, Kristianstad, Eskilstuna och Piteå. I nuläget är det lite fördel Vittsjö bland de här fem. De har i princip kvar hela fjolårets lag, och kontinuitet är ju viktigt.

Övriga fyra känns som medaljkandidater, men alla omges av ett eller annat frågetecken. Linköping har ju exempelvis haft svårt att ens få ihop lag till att spela träningsmatcher. Så kan det gå när man lägger ner sitt F19-lag. LFC hade mått bra av att ha lite F19-spelare att fylla sin bänk med nu.

Det blir intressant att se hur många spelare Linköping får ihop till nästa helgs hyperintressanta bortamatch mot Göteborg. Klart är att LFC har en väldigt stark elva – om samtliga spelare är friska och tillgängliga.

På undre halvan är känslan just nu att Växjö är starkt nog att klara sig kvar utan att bli akut indraget i någon nedflyttningsstrid.

Däremot sätter jag lite frågetecken kring Kif Örebro och Djurgården. I nuläget känns det som att det är de två lagen samt nykomlingarna Uppsala och Umeå som kommer att göra upp i bottenstriden. Dock noteras att Örebro gjort bra resultat hittills i träningsmatcherna, samt att talangfulla Sara Lilja Vidlund har varit glödhet. Ett genombrott för henne skulle kunna göra Örebro till ett stabilt mittenlag.

I nuläget är det större frågetecken för Djurgården. De har mycket nytt, och det känns inte självklart vem eller vilka som skall göra målen för Stockholms stolthet. Det är nog viktigt för klubben att få behålla Mia Jalkerud.

Det är förstås väldigt tråkigt att tippa nykomlingarna i botten. Ännu så länge har jag dock inte sett varken värvningar eller resultat som gör att man kan lyfta Umeå eller Uppsala. Men det är ju drygt 1,5 månader till avspark, och något av de båda nykomlingslagen kanske kan visa hög kvalitet under den perioden.

Hos Uppsala noteras att skytteligatrea i elitettan (25 mål) verkar ha konserverat formen. Cassandra Korhonen gjorde nämligen alla lagets tre mål vid gårdagens 3–1-seger mot Bollstanäs. Korhonens målskytte lär bli väldigt viktigt för Uppsala i år.

Uppsala har en spännande värdemätare på söndag. Då skall laget nämligen till Piteå för bortamöte i cupen.

Apropå cupen har LB07 dragit sig ur även den. Det innebär att gruppen med Rosengård och Kristianstad kommer att ha två reservlag. Det ena är IS Halmia. Däremot har jag inte sett någon uppgift om vilket det andra är.

Rosengårds tränare Jonas Eidevall är för övrigt inte det minsta nöjd med upplägget för cupens gruppspel. Han vill slopa det geografiska upplägget.

”Jag hade mycket hellre haft en grupp med tre allsvenska lag. Det är helt obegripligt att två grupper kan vara så ojämna. Ska vi ha en nationell tävling tycker jag att det i slutspelet får vara rikstäckande om vi ska kalla det för Svenska cupen.”

Jag kan bara hålla med om att grupperna haltar. Det hade förstås varit mycket bättre om man hade gjort som i herrcupen. Där placeras lag 1–4 i varsin grupp. De ställs mot lag 5–8 i omvänd ordning, och sedan lottas övriga lag in i grupperna.

Även med det upplägget hade Rosengård förstås kunnat hamna i en grupp med två lag från lägre divisioner. Däremot hade vi inte kunnat få en grupp med Göteborg, Vittsjö, Linköping och Växjö.

Det om den inhemska fotbollen. Nu till landslagsnivån, och OS-kvalet. Numera är det bara 15 länder kvar som har chansen att vinna OS-guld i sommar. Ett av dem är Sverige.

Det är fortfarande bara åtta lag som har kvalat in. Nämligen:
Japan (värdnation)
Brasilien
Nya Zeeland
Sverige
Storbritannien
Nederländerna
Kanada
USA

Men nu är det bara sju lag kvar som kan ta de kvarvarande fyra platserna. Vilka det blir avgörs i fyra playoffmatcher under mars och april:

Sydkorea–Kina
Lagen möts hemma och borta perioden 6–11 mars.

Australien–Vietnam
Lagen möts hemma och borta perioden 6–11 mars.

Kamerun–Zambia
Dubbelmötet startar i Kamerun den 2 mars. Returen spelas i Zambia den 11 mars.

Chile–Kamerun/Zambia
Den tolfte och sista OS-platsen går till Afrika eller Sydamerika. De båda kontinenternas tvåor möts hemma och borta perioden 9–15 april.

Under veckan har jag sett två intressanta OS-kvalmatcher, nämligen USA–Kanada och Australien–Kina. Båda matcherna slutade med förväntat resultat, men var spelmässigt ganska intressanta.

Finalen i Nordamerikas OS-kval handlade mest om prestige, då både USA och Kanada redan var klara för OS inför avspark. USA valde att spela med ett halvt B-lag, de bytte sex utespelare från den avgörande matchen – semifinalen. Kanada däremot bytte bara två spelare.

Utöver de första fem–tio minuterna var Kanada det bättre laget i den första halvleken. De hade 56–44 i bollinnehav och hade också halvlekens bästa målchans i ett friläge för Christine Sinclair.

Så långt var jag väldigt imponerad av de kanadensiska spelet. USA hade inte så mycket spel, men är ju alltid farliga i djupled. Och man kunde tagit ledningen på det distansskott från Christen Press som tog i ribban. Däremot var Press avvinkad för offside på det friläge som finns med på klippet nedan.

Före paus spelade Kanada sig förbi den amerikanska pressen på ett elegant sätt. Efter paus bet den amerikanska pressen betydligt bättre. Om det berodde på trötta kanadensiskor eller på ett mer koncentrerat USA är oklart.

Klart är att USA till slut vann med solklara 3–0. Jag räknade till 8–2 i klara målchanser, så det var inget orimligt slutresultat. Min känsla efteråt var ändå att matchen gav mer till Kanada än till USA.

Noterbart är att USA fortsatt har väldigt svårt att hitta unga spelare att matcha in i sitt landslag. De yngsta spelarna i OS-kvaltruppen var Rose Lavelle och Andi Sullivan, som båda är födda 1995. I kvalfinalen hade Kanada sju spelare som var yngre än yngsta amerikanska.

Matchen Australien–Kina handlade om gruppseger, och om att få möta Vietnam i playoff. Australien vann gruppen på kryss, något som kan ha påverkat insatsen från The Matildas.

För när hyperintressanta teknikern Tang Jiali gav Kina ledningen i 86:e minuten var det hur rättvist som helst. Kina låg rätt i positioner och stängde på så sätt ut Sam Kerr från spelet. Australien kändes både fantasi- och uddlöst. Trots att hemmalaget hade 70–30 i bollinnehav var det 7–3 till gästerna i avslut mot mål.

Kina däremot har jag inte sett så bra sedan VM 2015 – då jag trodde att de var på gång att ta sig tillbaka till den yppersta världseliten igen. Kinesiskorna hade flera kreativa spelare, och bjöd på flera fina anfall. Dock tyckte jag att det kändes som att de höll igen lite i sina offensiva löpningar. Om fler kinesiska spelare hade gått för det i kontringarna tror jag att de kunde ha skapat betydligt fler klara målchanser.

Och Australien skulle få sista ordet. Precis när klockan tickade in på den 93:e minuten slog Emily van Egmond in det som kändes som segermålet. Australien vann med 1–1 och får möta Vietnam i playoff. Kina förlorade med 1–1 och ställs mot Sydkorea.

Det är alltså oklart hur Australiens insats påverkades av det faktum att de hade råd att spela 0–0. Men känslan är alltså ändå att Kina har något spännande på gång. Och jag håller kinesiskorna som favoriter i deras playoffmöte med Sydkorea.

Kina ställde för övrigt upp på följande sätt: Peng ShimengLuo Guiping, Wu Haiyan (kapten), Lin Yuping, Zhai QingweiZhang Xin, Yao Lingwei, Ma Jun, Li YingWang Shanshan och Tang Jiali. Det är sex nya spelare jämfört med den elva som Kina mönstrade mot Italien i åttondelsfinalen i VM förra året. Flera av de nya spelarna kändes alltså väldigt intressanta.

Intressant tänkte jag även att fredagens tyska seriefinal mellan Hoffenheim och Wolfsburg skulle vara. Men när jag kom hem och slog på tv:n var det redan avgjort. Matchen hade pågått i en halvtimma, och Wolfsburg ledde med 3–0. Fridolina Rolfö hade visat vägen genom att göra första målet. Wolfsburg vann med 5–2 och Rolfö blev utbytt i 65:e minuten. Noterbart är att Madelen Janogy inte fick någon speltid.

Wolfsburg leder nu tabellen med sex poängs marginal. Kampen under våren lär stå om andraplatsen. I dag vann Bayern München med 3–0 mot Leverkusen. Bayern hade behövt göra två mål till för att passera Hoffenheim.

Apropå Bayern skrev jag i förra inlägget om Lea Schüller:s övergång från Essen till Bayern München. Jag hade dock missförstått det lite. Schüller byter inte klubb förrän i sommar. I dag gjorde hon två av målen när Essen vann med 4–0 i derbyt mot Duisburg.

Under den senaste tiden har antalet svenska utlandsproffs vuxit. I min lista här ovan har jag nu hittat 35 svenska spelare som tillhör klubbar i olika högstaligor utanför Sverige. Och då räknar jag inte med svenska medborgare som spelar sin landslagsfotboll för andra länder.

Den liga som har flest svenska spelare är Italiens Serie A femminile. Där har vi nu sju spelare i sju olika klubbar. Senaste svenska att skriva på för en Serie A-klubb är Emelie Helmvall. Hon debuterade för Pink Bari i helgens möte med Florentia. Det var dock en annan svenska som stal showen i den matchen. Sara Nilsson blev nämligen tvåmålsskytt när hennes lag vann med 4–1.

Utöver Nilsson blev även Linda Sembrant målskytt i den italienska ligan den här helgen. Sembrant gjorde sitt andra ligamål för säsongen när Juventus vann mot Inter med 5–1.

Den svenska skytteligan i Italien toppas av Jenny Hjohlman som gjort tre mål. Sembrant och Nilsson står på två, medan Julia Molin och Annahita Zamanian har gjort varsitt.

I Spanien tog svensklaget Tacon en viktig poäng hemma mot Valenica. Matchen slutade 0–0, vilket innebär att Valencia ligger på 15:e plats och alltså är under nedflyttningsstrecket. De föll ner under strecket i lördags när Betis vann sin match. Tacon ligger på nionde plats med 23 poäng.

Jag såg den andra halvleken av matchen. Och det var verkligen gräsligt dålig spelkvalitet. Jag tror faktiskt inte att något av lagen lyckades slå fler än tre passningar till rätt adress en enda gång i den andra halvleken. Det gjorde faktiskt lite ont att se Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson i en så dålig fotbollsmatch.

I tabelltoppen har Barcelona fortsatt nio poängs ledning till tvåan Atletico Madrid. Barca vann helgens match med 7–0 mot Huelva. Där blev Jennifer Hermoso och Asisat Oshoala tvåmålsskyttar.

Slutligen tillbaka till Australien. Där ser det ut att bli rakt igenom Sydney och Melbourne i slutspelet. Brisbane Roar föll nämligen mot bottenlaget Perth Glory i söndagens möte. Därmed försämrades Roars chanser att slå sig in topp fyra ganska rejält. Med två omgångar kvar är det bara fem lag kvar i slutspelsstriden. Tabelltoppen ser ut så här:

Melbourne City                      20–3    28
Sydney FC                            19–8    22
Western Sydney Wanderers  21–14  19
Melbourne Victory                 14–13  17
———————————————–
Brisbane Roar                       16–16  14

Tillagt i efterhand: Här är en liten cupgenomgång. Det bör ju förstås först uppmärksammas att Julia Spetsmark gjorde tre mål på 70 minuters speltid när Benfica vann med hela 11–2 mot Amora FC i portugisiska cupens kvartsfinal. Målen går att se här. Framför allt gillar jag Spetsmarks löpning innan hennes tredje och sista mål.

Och när Slavia Prag blev klart för semifinal i tjeckiska cupen gjorde Mia Persson ett av lagets mål. Slavia vann kvarten med förkrossande 11–0 mot Hradec Kralove.

Maja Göthberg gjorde inget mål, men hon var i alla fall med och tog Kups till semifinal i finska cupen. Man slog ut HJK med 4–3 i kvartsfinal. I Frankrike spelade Hanna Glas hela matchen när PSG gick till cupsemi via 3–1 borta mot Arras. Däremot ingick inte Marija Banusic i Montpelliers trupp när laget föll på straffar mot Bordeaux.

Lång rapport från jordens baksida

Saker blir inte alltid som man tänkt sig. Det gäller i fotbollens värld, men även i andra sammanhang. Jag har som jag tidigare berättat haft semester över helgerna.

Tanken var att jag skulle vara tillbaka på jobbet i torsdags. Och då även ta tag i bloggandet igen. Men så blev det inte. Jag har fastnat i en stad som heter Blenheim i Nya Zeeland. Ett benbrott på en närstående gör att hemresan skjutits på framtiden. Som det ser ut nu får jag flyga hem till helgen.

Under mitt äventyr på södra halvklotet har jag haft annat att tänka på än damfotboll, men jag har ändå hängt med hyfsat. Det har ju varit en lämplig period att ta en liten paus, för det har inte hänt så jättemycket. Det har varit uppehåll i de flesta ligor, och det har även varit lite lugnare i damallsvenskans silly season. Där har jag ju dock uppdaterat löpande, det har jag även gjort med fliken för svenska utlandsproffs.

Men några inlägg har det inte blivit förrän nu. Årets första får därför bli ett lite längre, med en genomgång av både det ena och det andra. Faktum är att jag har varit här i Blenheim i över en vecka, och först i går slog jag på tv:n på mitt motellrum. Där hamnade jag rakt i den andra halvleken av W-league-matchen mellan Western Sydney Wanderers och Brisbane Roar.

Inför avspark var WSW obesegrat – laget stod på fem segrar och ett kryss på sex omgångar. Brisbane däremot låg på femte plats med tre segrar, ett kryss och tre förluster.

I förra veckan tog Australiens förbundskapten ut sin trupp till Asiens OS-kval. Där var snackisarna att veteranen Lisa De Vanna och 17-åriga talangen Kyra Cooney-Cross lämnades utanför.

Just Cooney-Cross spelar i WSW, och jag var lite extra nyfiken på att få se henne spela. Hon har nämnt som lite av W-leagues sensation så här långt. Hos WSW har annars fyra amerikanska spelare huvudroller. Det handlar om målvakten Abby Smith, som varit med i landslagstruppen några gånger, backen Samantha Staab (som utmärker sig med långa inkast), samt landslagsmeriterade anfallarna Kristen Hamilton och Lynn Williams. Dessutom har man North Carolina Courages irländska succéspelare Denise O’Sullivan på mittfältet.

Abby Smith

I matchen mot Brisbane saknades Williams i WSW – hon var hemma i USA och förberedde sig för det nordamerikanska OS-kvalet. Det var 0–0 i paus, och talangen Cooney-Cross (med nummer 10 på ryggen) inledde den andra halvleken fint. Hon låg bakom två av tre fina chanser under halvlekens första minuter.

Sedan tog det tvärstopp både för henne och för Western Sydney Wanderers. Brisbanes snabba landslagsytter Hayley Raso tog över matchen. Hon låg bakom tre mål när Brisbane till slut vann med hela 4–0. Med tanke på hur WSW dominerade i upptakten av den andra halvleken var det ett högst ologiskt slutresultat.

Cooney-Cross blev utbytt med cirka kvarten kvar. Men det gick ändå att se att hon är en väldigt spännande spelare. Jag är övertygad om att vi får se henne i större sammanhang än W-league i framtiden.

En före detta Hammarbyspelare spelade för övrigt en viktig roll. Elise Kellond-Knight gjorde comeback från start efter skada. Hennes genomskärare till Raso vid 1–0-målet var lite av passningen som vände matchen. Kellond-Knight byttes ut med halvtimmen kvar.

I Australien har Melbourne City skaffat sig ett bra grepp om serieledningen, och således även en av de fyra slutspelsplatserna. Laget har sju segrar och ett kryss på åtta omgångar. I Melbourne City finns en annan före detta Hammarbyspelare, nämligen forwarden Milica Mijatovic. Hon har gjort tre mål på åtta matcher.

Steph Catley

Melbourne har ett gäng australiska landslagsspelare som nyckelspelare. Bland annat målvakten Lydia Williams (bakgrund i Piteå), backarna Steph Catley och Ellie Carpenter, mittfältaren Emily van Egmond samt forwarden Kyah Simon. Den sistnämnda har haft mycket problem med skador det senaste året, men tycks ha hittat formen igen. Hon togs för övrigt ut i OS-kvaltruppen, och gjorde två ligamål dagen efter.

Citys utländska spelare är utöver Mijatovic den japanska veteranbacken Yukari Kinga, nya zeeländska backen Rebekah Stott, amerikanska mittfältaren Lauren Barnes samt skotska yttermittfältaren/forwarden Claire Emslie.

Sawa, Ohno, Kinga och Sakaguchi

Homare Sawa, Shinobu Ohno, Yukari Kinga och Mizuho Sakaguchi

Utöver Melbourne City ser Western Sydney Wanderers och Sydney FC ut att sluta topp fyra. Kampen om den fjärde och sista slutspelsplatsen står mellan Brisbane, Melbourne Victory och Canberra United.

Ännu så länge spelar de flesta australiska landslagsspelarna i W-league, men det finns en rädsla att allt fler kommer att göra som Sam Kerr – välja en europeisk liga som inte går att dubblera med den australiska.

Kerr har för övrigt debuterat för Chelsea i engelska WSL nu efter årsskiftet. Hon fick ett varmt välkomnande av Readings målvakt Grace Moloney förra helgen. Moloney fick rött kort för tacklingen. Det bidrog förstås till att Chelsea kunde vända 1–0-underläge till 3–1-seger.

I helgen spelade Kerr en halvlek i 6–1-segern mot Bristol. Den australiska superstjärnan har ännu så länge inte gjort några mål i WSL, men de kommer garanterat. För svensk del har Jonna Andersson spelat båda årets matcher i Chelsea, medan Magdalena Eriksson vilades mot Bristol för att vara redo för onsdagskvällens cupmatch mot Aston Villa.

I ligan är det Arsenal som leder med tre poängs marginal till Manchester City, och med fyra poäng till Chelsea. Dock har svensklaget en match mindre spelad än de båda andra lagen. För Manchester City väntar en udda vår, laget skall nämligen byta tränare. Nick Cushing har tränat klubben i längre tid än sex år. Han avslutar sin sejour i klubben med toppmötet mot Arsenal den 2 februari. Sedan sticker han till USA för att bli assisterande tränare i herrlaget New York City.

Vi har numera fem spelare i WSL. Utöver Chelseaduon har vi ju sedan tidigare Lotta Öqvist i Manchester United (hon har inte fått någon speltid ännu under 2020) och Amanda Nildén i Brighton (har spelat en halvlek). Sedan en dryg vecka tillbaka har vi även en spelare i West Ham.

Det handlar om Filippa Wallén som lämnat BP i elitettan för högsta engelska ligan. Det är en spelare som jag inte har någon koll på. Det känns som ett ganska stort steg från ett mitten-/bottenlag i elitettan till WSL. Wallén satt kvar på bänken under hela matchen när laget föll mot Tottenham med 2–1 i söndags.

Noterbart är att West Ham hittills den här säsongen har givit speltid i WSL till spelare från 13 olika nationer. Och man har målskyttar från åtta olika. Om Wallén får debutera blir Sverige nation nummer 14.

Över helgerna har vi fått ytterligare två svenska spelare i den italienska ligan. Förutsatt att man räknar Göteborgstjejen Annahita Zamanian som svensk. Hon är ju uppvuxen i Sverige, men har inget svenskt medborgarskap. Zamanian har tagit steget från franska PSG till regerande italienska mästarinnorna Juventus. Där blir hon lagkompis med Linda Sembrant.

Zamanian blev målskytt i helgens debut. Framspelad av Barbara Bonansea gjorde göteborgskan 4–1-målet när Juve vann med 5–1 mot Tavagnacco.

Den tidigare Juventusspelaren Petronella Ekroth har valt att återvända till den italienska ligan, men inte till Juve utan till tabelltrean AS Roma. Där blir hon bland annat lagkompis med tidigare Göteborgsspelaren Andrine Hegerberg samt brasilianska landslagsstjärnan Andressa Alves.

Med undantag för en hängmatch har ligan i Italien nått halvtid. Juventus har tio segrar och ett kryss på elva matcher, och leder med sex poängs marginal till Fiorentina. Sembrants och numera även Zamanians lag har kopplat ett grepp om den inhemska fotbollen. Det mesta talar för att de vinner ligatiteln för tredje året i rad.

Internationellt har däremot Juventus mycket att bevisa. Laget har åkt ut direkt i Champions League båda de gånger man ställt upp. Det har blivit tre förluster och ett kryss på fyra matcher. Det känns som att den italienska ligan fortsatt har en bit upp till exempelvis damallsvenskan.

Tittar vi på våra svenska spelare i Italien har de följande facit:

Linda Sembrant, Juventus: 11 matcher, 965 spelminuter, 1 mål.
Annahita Zamanian, Juventus: 1 match, 33 minuter, 1 mål.
Julia Molin, Sassuolo: 10 matcher, 900 minuter.
Stephanie Öhrström, Fiorentina: 8 matcher, 720 minuter.
Jenny Hjohlman, Empoli: 11 matcher, 985 minuter, 2 mål.
Petronella Ekroth, Roma: Ny.

Även i Spanien är det halvtid sånär som på en hängmatch. Där har Barcelona kopplat ett bastant grepp om guldet. På de 15 första omgångarna har man 14 segrar, ett kryss och 62–5 i målskillnad. Avståndet ner till de två senaste årens mästarlag Atletico Madrid är sju poäng.

Mycket talar för att Barca tar sitt första ligaguld sedan 2015. De fyra senaste säsongerna har ju klubben slutat tvåa i Liga Iberdrola. I fjol nådde man finalen i Champions League, men tog ingen inhemsk titel.

För svensklaget Tacon har läget ljusnat något under december och januari. Med sju poäng på de fem senaste omgångarna har man klättrat till tionde plats. Tacon har 16 poäng, vilket är fyra fler än Madrid CFF på plats 14 (kval) och fem fler än Betis på plats 15 (nedflyttning).

Noterbart är att Tacon har släppt in flest mål av alla lag i ligan – 37. Att laget har ett bedrövligt försvarsspel är ganska tydligt på det här klippet från helgens möte med serieledande Barcelona. Gång på gång är det uppseendeväckande glest i Tacons mittförsvar.

Barca vann med 6–0 efter fyra mål av Asisat Oshoala – som någon dag tidigare utnämndes till Afrikas bästa spelare 2019. Den utnämningen tyckte jag var lite tveksam, i varje fall om man skall gå på insatser i VM. Där var Oshoala inte speciellt bra, medan Kameruns Gabrielle Onguene var lysande.

6–0-segern innebär att Barca totalt har gjort 15–1 på två matcher mot Tacon den här säsongen. Frågan är hur nöjda Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson är med sitt klubbval?

Deras facit efter halva serien är så här:

Asllani: 12 matcher, 879 spelminuter, 3 mål.
Jakobsson: 14 matcher, 1249 spelminuter, 4 mål.

Rita Chikwelu

På negativ kvalplats ligger alltså Madrid CFF. Hos dem finns numera också en svenska. Den tidigare Kristianstads- och Umeåspelaren Rita Chikwelu har nämligen debuterat för Madridklubben i helgen. Och som bekant är Chikwelu sedan några år tillbaka svensk medborgare – fast hon får inte spela landslagsfotboll för Sverige. Synd att inte Chikwelu blev kvar i damallsvenskan.

När det gäller Madrid CF har klubben under juluppehållet även värvat norska landslagsbacken Ingrid Moe Wold från LSK.

Ingrid Moe Wold

Tittar vi på hemmaplan noterar jag att Göteborg har framfört önskemål om att få flytta från Valhalla till Gamla Ullevi. Valhalla är ju slitet och på så sätt ingen bra hemmaplan. Dock är publikkapaciteten betydligt mycket bättre för Göteborgs behov än Gamla Ullevi. På den större arenan kommer det att se väldigt tomt ut i damallsvenskan.

Trenden om att svenska herrfotbollsklubbar även startar damlag fortsätter. Till nästa år planerar Helsingborgs IF att ha ett damlag. Ännu så länge har ingen svensk herrfotbollsklubb visat någon större ambitionsnivå på damsidan. Vi får se vilka som blir först med det.

Andra svenska nyheter handlar om två som slutar, en spelare och en ledare. Spelaren är Emilia Brodin, hon som i fotbollssammanhang är hon mest känd som Emilia Appelqvist. Hon kom aldrig tillbaka från korsbandsskada och graviditet.

29-åringens sista säsong var den 2016, då hon var med och vann OS-brons i Rio de Janeiro. Efter tre säsonger utan spel ger hon alltså upp. På sin Instagramsida skriver hon:

Tack för allt! 17 år av hårt arbete, glädje och upplevelser jag aldrig hade kunnat drömma om. 2016 blev mitt sista år och det absolut bästa. Spelade för laget i mitt hjärta 💛❤️💙 och fick äran att spela hem ett OS silver till Sverige. Ni är många som har gjort allt detta möjligt och jag vill tacka er alla och tack alla som jag stött på genom åren, vänner för livet men framförallt tack till min älskade familj som har stått ut, stöttat och peppat genom alla år

Emilia Brodin är självklart värd ett stort tack för hennes insatser för svensk fotboll. Lika självklart är det att önska henne lycka till med vad hon än tänker ta sig för i framtiden.

En annan som slutar och som både skall tackas och önskas lycka till i framtiden är Linda Wijkström, som nyligen meddelade att hon lämnar EFD där hon bland annat varit generalsekreterare i flera år. Nu är det klart att hennes nästa jobb är på Ecpat.

Vi får hoppas att EFD hittar nya krafter som har både energi och kraft att jobba 100-procentigt för damfotbollen i Sverige.

För andra länder flyttar fram positionerna. Under helgerna har skotska storklubben inom herrfotbollen, Celtic, beslutat att klubbens damlag skall få proffsstatus. Nästa säsong blir alla Celticdamer heltidsproffs. Gissningsvis är Celtic väldigt snart förbi Glasgow City som Skottlands största klubb.

Som bekant har många skotska spelare valt att spela i damallsvenskan. Men i vår högsta serie har vi inte någon klubb där samtliga spelare är heltidsproffs. Sannolikt innebär det här att det blir svårare för damallsvenska lag att värva skotska spelare i framtiden.

En annan klubb som visar muskler är brasilianska mästarlaget Corinthians. De har värvat hem landslagsspelaren Andressinha från Portland Thorns i USA. En signal om att damfotbollen kanske håller på att flytta fram positionerna något igen i Brasilien.

För egen del ligger fokus de närmaste dagarna på att kunna åka hem till Sverige igen. Vi får se när jag får tid för nästa inlägg. På återhörande.

Janogy, Linköping, Ballon d’Or, Chawinga och UWCL

Madelen Janogy

Madelen Janogy har bestämt sig för att det är dags att lämna Piteå och damallsvenskan. Det dröjde några fler år än jag gissade innan hon fick sitt genombrott.

Jag trodde att det skulle ske redan 2016, men på svensk mark hände det i fjol. Och i år har hon även visat att hon håller på internationell nivå. Det är således fullt logiskt att Falköpingsprodukten nu provar sina vingar utomlands.

Frågan är bara var hon hamnar. Enligt agent Maria Karlsson De Cecco har Janogy tackat nej till Juventus och Birgmingham. I Juve hade hon fått svenskt sällskap i form av Linda Sambrant, samt sannolikt fått vara med och vinna en ligatitel till. Juventus är ju nämligen obesegrat, och man kommer att leda den italienska ligan med minst fem poäng när alla lag spelat nio omgångar.

Birmingham hade varit ett rätt bra klubbval, om Janogy flyttat förra säsongen. Då var nämligen det blåvita laget ett toppgäng. Nu är Birmingham däremot riktigt svagt, och man kan förstå att klubben letar vassa forwards för att lyfta ur nedflyttningsstriden.

Härom veckan kikade jag nämligen på matchen Birmingham–Chelsea. Jag hade faktiskt missat hur brandskattat Birmingham har blivit, och trodde att jag skulle få se Chelsea mot ett svårslaget motstånd. Men så var det inte alls.

I våras slutade Chelsea och Birmingham trea och fyra i WSL med 42 respektive 40 poäng. Under sommaren har klubbarna dock tagit helt olika riktningar. Medan Chelsea både har breddat och stärkt sitt lag har Birmingham alltså tappat massor av toppspelare.

Bland annat är alla lagets fyra bästa målskyttar från förra säsongen borta. Namnmässigt är förstås Ellen White det tyngsta tappet – hon gjorde sex mål på åtta ligamatcher förra säsongen. Den här säsongen har Birmingham totalt gjort tre mål på sju ligamatcher.

Mot Chelsea släppte de in sex, trots att jag tyckte att Chelsea gjorde en rätt blek insats. Totalt sett var det en rätt dålig match, med riktigt svagt passningsspel – framför allt från Birmingham. Hos dem var landslagsmittfältaren Lucy Staniforth den enda klasspelaren.

En annan spännande spelare i Birmingham är 16-åriga Freya Gregory, som fått göra några inhopp. Hon är dock inte redo att bära något lag i WSL.

Det blev en lång utläggning om Birmingham. Men jag hoppas att det framgår att jag tycker att det är rätt av Janogy att välja bort WSL-klubben.

För Piteå börjar det se lite jobbigt ut. Man har tappat flera etablerade spelare, och ännu inte plockat in några namnkunniga nyförvärv. När kommer det första?

De senaste dagarnas debatt på svensk mark har annars handlat om Linköping och Olof Unogård. Jag har ingen inblick i hur det sett ut och låtit på träningar och i omklädningsrum i LFC. Men utifrån det jag sett och läst tycker jag att Unogård är värd att få en chans till.

Jag läste att Rainer Fussgänger på sin blogg kallar LFC för ett av sorgebarnen under silly season. Nu är ju inte östgötarna klara med sitt lag- och truppbygge ännu. Men som jag ser det har LFC hittills gjort en helt ok silly season, och jag tycker att man håller på att bygga ett betydligt mer välkomponerat lag till 2020 än man har haft i år.

Det var ju ganska solklart att LFC var tvunget att ändra på något. Och att behålla den trupp man haft i år tror jag hade varit dömt att misslyckas. Man behövde således byta bort en hel del spelare.

En gissning är att man gärna hade haft kvar Emma Holmgren och Mimmi Larsson, som ihop med Frida Maanum varit LFC:s bästa spelare i år. Fast i Larssons fall kändes det som att det bara fanns plats för en av henne och Stina Blackstenius. Och då Blackstenius har löpande kontrakt över nästa år var det svårt att behålla Larsson. När det gäller Holmgren behöver inte tappet bli speciellt tungt, då Cajsa Andersson är en utmärkt ersättare.

Men övriga spelare som lämnar LFC ville klubben knappast ha kvar. Trion Anna Oskarsson, Filippa Angeldahl och Anna Rakel Petursdottir har haft riktigt svaga säsonger, och gissningsvis kostade de mer än de presterade. Och Dajan Hashemi fick lida av värvningarna av Larsson och Blackstenius.

Jag noterar att agent Michael Kallbäck, som företräder Oskarsson, Angeldahl och Hashemi, i ett par omgångar spytt galla över LFC. Det är väl bra med agenter som står bakom sina spelare. Men jag hade väntat till mina spelare gjort succé i sina nya klubbar. För Oskarsson och Angeldahl har ju knappast presterat på den nivå man förväntar sig av spelare som förväntas konkurrera om landslagsplatser.

När jag kollade den officiella statistiken över Linköpings säsong, noterade jag för övrigt att Lina Hurtig både spelat, och startat samtliga 22 matcher i damallsvenskan i år. Det är första gången i hennes annars rätt skadekantade karriär hon kunnat spela en full säsong. Och det trots att hon var i väg på VM, och inte fick någon längre semester.

Det om LFC. I dag har jag kollat in det franska toppmötet PSG–Montpellier. Det skulle även ha kunnat vara ett svenskmöte, men Hanna Glas och Marija Banusic blev kvar på varsin bänk hela matchen.

PSG var det något bättre laget, men matchen slutade 1–1, ett resultat som Lyon och Bordeaux jublade mest åt. I morgon når D1 Feminine halvtid i och med matchen mellan ledarna Lyon och jumbon Metz. Allt talar för att Lyon kommer att vinna den matchen och därmed ha ett fempoängsförsprång efter halva serien.

Det innebär att Lyon är det enda laget som har guldet i egna händer. Och med tanke på hur sällan Lyon tappar poäng har jag väldigt svårt att se att ligaguldet skall glida dem ur händerna.

Noterbart kring dagens match var att PSG var så missnöjt med 1–1 att de skickade upp målvakten Cristiane Endler på en hörna i 94:e minuten. Chilenskan vann faktiskt duellen, men hennes nick förlängdes över av Kadidiatou Diani.

Noterbart i övrigt från D1 Feminine är att tyska storstjärnan Dzsenifer Marozsan står på sju mål och elva assist efter tio spelade matcher. Det är en makalöst imponerande siffra, och då har hennes Lyon alltså kvar att möta ligans sämsta lag.

För mig är Marozsan definitivt topp tre när det gäller världens bästa spelare. De andra två är Sam Kerr och troligen också Tabitha Chawinga. Jag skriver troligen om den före detta Kvarnsvedenspelaren, eftersom jag knappt sett henne sedan hon lämnade damallsvenskan. Men det faktum att hon dels ledde sitt Jiangsu Suning till fyra titlar i Kina, och dels hur överlägsen hon var i Asiens Champions League häromveckan, så tror jag att hon hör hemma väldigt högt upp på listan över världens bästa spelare.

Det första asiatiska klubbmästerskapet vanns för övrigt av japanska NTV Beleza närmast före Chawingas klubb.

Eftersom Chawinga ju varken syns i stora mästerskap eller europeiska klubbturneringar, glöms hon lätt bort när priserna till världens bästa skall delas ut. En som prisats i veckan är Saki Kumagai. Japanskan utsågs till Asiens bästa spelare:

När Ballon d’Or delades ut i början av veckan var prispallen:

1) Megan Rapinoe
2) Lucy Bronze
3) Alex Morgan

Rapinoe vinner ju på grund av hennes insatser i VM. Hon har ju för övrigt knappt spelat något under resten av året. Jag tycker att VM skall vara viktigt i sådana här omröstningar. Men jag tycker knappast att VM skall vara det enda man tar hänsyn till. För det finns ju speciella priser till turneringens bästa spelare.

När det gäller Bronze är hon bra, men Marozsan brukar ju alltid prisas som Lyons och franska ligans bästa spelare. Så jag har svårt att placera Bronze före tyskan. Juryn hade dock Marozsan först på elfte plats. På delat 16:e fanns för övrigt Nilla Fischer och Kosovare Asllani, och på 19:e kom Sofia Jakobsson.

I veckan har även engelska The Guardian presenterat sin lista över världens 100 bästa spelare. Där såg pallen ut så här:

1) Sam Kerr
2) Lucy Bronze
3) Megan Rapinoe

Här vann alltså Kerr, vilket jag tycker känns rimligt. Hon var för övrigt sjua i Ballon d’Or. The Guardian hade Marozsan på plats 13.

Sexa kom för övrigt Vivianne Miedema, som stod för makalösa sex mål och fyra assist när Arsenal vann med 11–1 mot Bristol förra helgen. Och då blev hon ändå utbytt i 79:e minuten…

På The Guardians lista kom Tabitha Chawinga på plats 95. Som ni förstår tycker jag att det är en rätt rejäl undervärdering. Svenska spelare på listan var:

33) Nilla Fischer
35) Kosovare Asllani
44) Hedvig Lindahl
51) Sofia Jakobsson
56) Caroline Seger
69) Stina Blackstenius
77) Magdalena Eriksson
82) Fridolina Rolfö
91) Hanna Glas

En svensk VM-spelare som stod utanför listan är Amanda Ilestedt. Hon nickade in Bayern Münchens matchavgörande 2–0-mål i går mot Freiburg. Det var Ilestedts första ligamål för Bayern. Jag hann se delar av matchen, och tyckte att svenskan gjorde en utmärkt defensiv insats.

Innan jag sätter punkt för det här inlägget är det läge att säga några ord om det nya format för Champions League som presenterades i veckan. Första ordet är förstås: Äntligen.

Den närmaste förändringen för svensk del är att klubbarna slåss lagen om tre platser i Champions League i nästa års damallsvenska.

Utöver att de sex bästa ligorna får med ett tredje lag så kommer det att bli gruppspel för 16 lag. De fördelas i fyra grupper om fyra lag vardera. Utöver årets turnering har Sverige alltid haft minst en klubb bland de 16 bästa. Så även om det är fler bra lag att konkurrera med borde vi ha goda chanser att åtminstone få med något lag till gruppspelet varje år den närmaste tiden.

Framför allt kommer det lag som vinner SM-guld nästa höst ha stor chans att nå gruppspelet. Kvalet är nämligen delat i två, eller tre delar beroende på hur man räknar.

1) Fyra lag är direktkvalade. Det handlar om de regerande mästarna samt ligavinnarna i de tre största ligorna – just nu Tyskland, Frankrike och England.

2) Mästarvägen – sju platser. Här placeras samtliga övriga mästarlag. Kvalet spelas i två omgångar. Mästarna från ligorna som är rankade 4–6 är seedade och går in i andra omgången. I nuläget handlar det om mästarna från Spanien, Sverige och Tjeckien. Det svenska mästarlaget är alltså bara ett dubbelmöte från gruppspel. Och man kommer att få möta mästarlag från mindre ligor.

3) Ligavägen – fem platser. Den här vägen är det väldigt mycket tuffare för svenska lag att kvala in till gruppspelet. Mest eftersom man riskerar väldigt mycket tuffare motstånd än via mästarvägen. Kvalet är uppdelat i två omgångar. Först en utslagsturnering, sedan playoffmatcher. Tvåorna i ligorna 1–6 är seedade och går in i playoffomgången. I nuläget behöver alltså tvåan i damallsvenskan ”bara” vinna ett dubbelmöte för att gå till gruppspel.

Alla treor och tvåorna i ligorna som är rankade sjua och neråt måste spela den inledande utslagsturneringen där fyra gruppvinnare går vidare till playoffomgången.

Spontant tycker jag att upplägget känns bra. Lag från tio olika länder kommer att få plats i gruppspelet, och de bästa länderna har chansen att få med tre lag till gruppspelet. Det är bra.