Musovic till Chelsea – ett bra miljöombyte

Det har gått en vecka sedan det senaste inlägget. En händelserik vecka. Det förra inlägget hette Karlernäs till Sevilla – ett bra miljöombyte. Nu behövde jag bara byta namn, i övrigt kunde jag återanvända rubriken.

För i dag har alltså Zecira Musovic presenterats som nyförvärv av engelska ”ligaledarna” Chelsea. Jag sätter ligaledarna inom citationstecken eftersom Chelsea ligger tvåa i tabellen, men har en match mindre spelad och leder om man räknar snittpoäng.

Jag tror alltså att det här är ett bra miljöombyte för Musovic. Jag tror nämligen att hon behöver ha lite eld i baken för att ta nästa steg i utvecklingen. Det senaste året har Jennifer Falk både gått förbi och dragit ifrån i kampen om platsen som förstamålvakt i landslaget. Det är förstås en kamp som förhoppningsvis även Hedvig Lindahl lär vilja vara med i framöver.

Jag vet att många av er som läser bloggen tycker att Lindahl borde flytta på sig och ge plats för de yngre. Jag delar inte den uppfattningen. Sverige har inte så många toppspelare att vi har råd att sätta en åldersgräns för landslagsspel. Jag tycker att Peter Gerhardsson resonerar klokt när han säger att han inte bryr sig om ålder, utom om förmåga. Det spelar ingen roll om spelarna är 15 år eller 40 – bara de är tillräckligt bra för landslagsspel.

Och jag tycker alltså inte att Musovic har varit tillräckligt bra för att spela i landslaget. Men jag tror att hon kan bli. Hon är bara 24 år, vilket är väldigt ungt för en målvakt.

Jag tyckte exempelvis inte att Hedvig Lindahl höll på internationell nivå förrän hon passerade 30-strecket. Men då blev hon å andra sidan plötsligt en världsmålvakt.

Zecira Musovic

Zecira Musovic kan definitivt ha en liknande utveckling – om hon får rätt utmaningar. Och klivet till Chelsea är helt klart en utmaning. I Rosengård har hon varit lite för självskriven i ett par år. Det är inte bra för motivationen. I Chelsea är hon långt ifrån självskriven – vilket bör bli en motivationsboost. 

Det blir i alla fall väldigt spännande att följa henne i WSL.

I hennes sista match för Rosengård var hon närmast arbetslös. Det var ju redan vid lottningen klart att Malmöklubben skulle avancera till åttondelsfinal i Champions League.

Georgiska Lanchkhuti var sannolikt det allra sämsta laget Rosengård mött på hela året. Och då har man ändå mött både Västerås BK 30 och Eskilsminne i Svenska cupen. Mot Lanchkhuti blev det totalt 17–0 efter 7–0 borta och 10–0 i Malmö i onsdags.

Rosengårds största hjälte i onsdags hette Daniela Sabatino. Den 35-åriga forwardsstjärnan nickade nämligen till i femte övertidsminuten i Prag och gjorde målet som tog Fiorentina vidare på Slavia Prags bekostnad. Målet som går att se tre minuter in i det här klippet gör att Rosengård blir seedat när åttondelsfinalerna lottas i februari:

Det innebär att Rosengård kommer att möta något av följande lag i nästa omgång:

  • Fortuna Hjörring
  • Biik Kazygurt
  • St Pölten
  • Sparta Prag
  • Atletico Madrid
  • Vålerenga/Bröndby
  • Fiorentina
  • LSK Kvinner

Där är Atletico Madrid nitlotten. Mot alla andra lag kommer Rosengård att vara klar favorit att avancera vidare till kvartsfinal.

Den här upplagan av Champions League var ju annars den där vi i många år fått höra att Göteborg skulle spela final.

Men Göteborg var aldrig nära mot Manchester City. Som jag skrev efter första matchen förlorade de svenska mästarinnorna dubbelmötet för länge sedan – när man snålade och skrev kontrakt som löpte ut den sista november.

Därmed tvingades man spela mot det engelska storlaget med ett B-lag. Och det går förstås inte. Göteborg hade slagit ur underläge även med starkast möjliga uppställning. Men då tror jag att de hade haft en riktigt bra chans till avancemang.

Nu var man chanslösa. Det var kattens lek med råttan hela matchen i onsdags, något som ju faktiskt känns lite pinsamt för svensk damfotboll. När vi äntligen har lag som kan konkurrera på internationell nivå gör klubbledningarna bort sig. Tråkigt.

Det gör alltså att Göteborgs annars så succéartade säsong avslutas vid skampålen.

Och vi kommer att påminnas om pinsamheten under hela första halvåret 2021. Finalen i den här upplagan av Champions League spelas ju nämligen just i Göteborg.

Johanna Rytting Kaneryd

Innan jag lämnar Göteborg och Rosengård noterar jag att Johanna Rytting Kaneryd valt att byta mellan topplagen. Det tror jag också är ett smart val, både av spelare och klubb. Hon är inte samma turbo på kanten som Natalia Kuikka och Emma Koivisto, men har ändå egenskaper som bör passa in bra i Göteborgs spelsätt. Om inte annat skulle hon kunna ersätta Rebecka Blomqvist i rollen bakom de båda forwardarna.

En annan anmärkningsvärd värvning den här veckan var att Piteås finska talang Vilma Koivisto går ner i elitettan, till Umeå IK. Känslan var att Koivisto höll på att växa fram till en riktigt bra damallsvensk spelare. Hon bör således vara ett kanonförvärv i elitettan.

Det har varit en massa andra truppförändringar i damallsvenskan den här veckan. Bland annat har AIK gjort två spännande värvningar i Japan och Island, samt skrivit långtidskontrakt med tre mycket intressanta framtidsnamn. Allt om damallsvenskan silly season hittar ni som vanligt på bloggens speciella silly seasonsida.

Kollar vi utomlands så var det Fifa-gala i går. Där fick vi veta att världens bästa spelare 2020 heter Lucy Bronze. Av det jag sett har hon inte varit lika bra i år som hon var i fjol. Bronze var således inte mitt val. Däremot kan jag tycka att det är kul att en ytterback får priset. För normalt står ytterbackar i princip lägst i rang vid sådana här prisutdelningar.

Vi fick också veta att Sarina Wiegman varit världens bästa tränare i år. Det var ännu konstigare. Wiegman fick antagligen priset för att hon skall bli Englands nästa förbundskapten. Eller så fick hon det för att hon förde Nederländerna till EM-guld 2017 och VM-final 2019.

Meriterna 2020 är nämligen mindre bra. Det nederländska landslaget har i och för sig kvalat in till EM-slutspelet. Men på åtta landskamper i år har man fyra segrar (två mot Kosovo och en vardera mot Ryssland och Estland), tre kryss och en förlust mot USA. Inte mycket att skryta med.

Vid Fifagalan valdes även Lyons Sarah Bouhaddi till världens bästa målvakt. Det konstiga här är att vid samma gala presenterades Fifpros officiella världslag. Där hette målvakten Tiane Endler. Jag hade röstat för Endler i båda sammanhangen, men Bouhaddi är en väldigt bra målvakt och det är inte oförtjänt att hon fick Fifa-priset.

Däremot är många av de som är med i världslaget högst oförtjänta av sina platser. Fifpro är spelarfacket för världens alla professionella spelare. Det är alltså världens bästa spelare som röstat fram elvan. Genom sina val visar spelarna tydligt att de inte har speciellt bra koll på vad som händer i deras egen sport. Bland annat har Megan Rapinoe i princip bett om ursäkt för att hon kommit med i världslaget.

Hon har nämligen inte spelat en enda hela match i år. Totalt kom hon upp i 367 minuter, fördelat på fem matcher i det nordamerikanska OS-kvalet och tre i She Believes cup.

Rapinoes tweet om att hon kom med för att det visas för lite damfotboll på tv är nog med verkligheten överensstämmande. 

Världslaget i sin helhet: Endler – Bronze, Wendie Renard, Millie BrightDelphine Cascarino, Barbara Bonansea, Vero Boquete, Rapinoe – Pernille Harder, Vivianne Miedema och Tobin Heath.

Utöver Rapinoe sätter man stora frågetecken kring vad Vero, Millie Bright och Barbara Bonansea gör i det där laget.

Förhoppningsvis går det att se mer damfotboll på tv under 2021. I Sverige kan man redan i morgon se spanska ligan på svensk tv, i form av det heta Madridderbyt mellan Real och Atletico. Kul att Viasat utökar sin damfotbollsbevakning.

Här är helgens svenska tv-guide:

Lördag
12.00: Real Madrid–Atletico Madrid i Liga Iberdrola på Viaplay och Viasat Sport Extra.

Söndag
13.30: Arsenal–Everton i WSL på Viaplay och Viasat Sport 1.
14.00: SC Sand–Bayern München i Frauen-Bundesliga på Viaplay.
15.30: Brighton & Hove Albion–Reading i WSL på Viaplay och Viasat Sport 1.  

I övrigt finns de en ny internationell damfotboll-community kallad wnited.com. På deras sida kan man hitta icke geoblockade tv-sändningar från internationell damfotboll. Genom dem såg jag för övrigt Lyon–Juventus i tisdags. Det var en tillställning som Lyon ägde från första till sista sekund.

Jag brukar säga att Linda Sembrant aldrig gör några misstag. Men i tisdags var ett undantag. För där stod vår svenska landslagsmittback för en riktigt grov miss som öppnade för Lyons ledningsmål.

Schough till Rosengård – guld för Vålerenga

Olivia Schough

Damallsvenskans silly season rullade vidare under söndagen. Trots att herrallsvenskans avslutningsdag är en av årets allra sämsta att släppa fotbollsnyheter kom det just nyheter från en mängd olika damallsvenska klubbar. 

Vittsjö värvade Briana Campos från Umeå, AIK hämtade Nora Rönnfors i Jitex och så blev det klart att FC Rosengård blir Olivia Schough:s nästa klubbadress.

Nora Rönnfors

Vad jag förstått ville Schough till Rosengård redan för två år sedan. Men då var inte Malmöklubben intresserad. Nu har hon utvecklats i rätt riktning, och då öppnade vice-mästarna dörren.

Det blir väldigt spännande att se vad hon kan uträtta i Rosengård. Konkurrensen är hård om kantplatserna där, så Schough måste nog leverera vecka efter vecka.

Under söndagen tog Vålerenga Fotball Damer, även kallat VIF damelag, sitt första ligaguld. Grattis.

Vålerenga gjorde sin första säsong i toppserien 2012 och hade tidigare som bäst slutat tvåa. Det gjorde man i fjol.

I år kom alltså första guldet. Det satt dock hårt åt. Tvåan Rosenborg tog lika många poäng, men hade sämre målskillnad. Noterbart att nybildade Rosenborg inte förlorade en enda match – men ändå kom tvåa.

Hos Vålerenga finns inga svenska spelare. Men det finns gott om svenskbekantingar i laget. Tränare är Jack Majgaard Jensen, som ju ledde Rosengård till guld hösten 2015. Och bland spelarna finns fjolårets Vittsjöback CJ Bott, som för övrigt gjorde 4–0-målet i dagens 4–0-seger mot Arna-Bjørnar.

CJ Bott

Andra norska mästarinnor med damallsvensk rutin är Maruschka Waldus, som gjorde en halv säsong i Mallbacken samt Ingibjörg Sigurdardottir, med två säsonger i Djurgården på meritlistan.

I övrigt i dag noterades väntade segrare i ligorna såväl i England, Tyskland som Frankrike. I Frauen-Bundesliga vann dock Bayern München ”bara” med 1–0 mot Leverkusen. Klara Bühl gjorde segermålet, och både Amanda Ilestedt och Hanna Glas spelade hela matchen.

Jag kollade från och till på Chelsea–West Ham 3–2. Där gjorde Magdalena Eriksson mål för West Ham. Hon såg ett inlägg sent och nickade in bollen i eget mål. Som tur var för den färska diamantbollenvinnaren så gjorde Sam Kerr tre mål framåt. Vid två av dem fick australiskan tomt mål efter fina framspelningar från comebackande Fran Kirby.

Magda Eriksson och Jonna Andersson spelade för övrigt hela matchen. Och Kerr är uppe på sex mål, vilket gör henne till trea i skytteligan bakom Arsenals nederländska duo Vivianne Miedema (tio) och Jill Roord (sju).

I Liverpool vann Göteborgs blivande Champions Leaguemotståndare Manchester City med 3–0 mot ett brandskattat Everton.

Jag har sett Everton ett par gånger tidigare den här säsongen, och imponerats av deras målvakt Alexandra MacIver. Hon är 22 år och känns som en framtida engelsk landslagsmålvakt. I City står huvudkonkurrenten om målvaktsplatsen i landslaget, den ett år yngre Ellie Roebuck. Vad jag sett tycker jag bättre om MacIver. Men just nu går nog Roebuck före.

I dag höll Roebuck nollan, medan MacIver släppte in tre nickmål. För City innebar segern att man bröt en svit på tre raka bortamatcher i ligan utan vinst.

Jag kollade förstås City lite extra med tanke på att de skall möta Göteborg de kommande två veckorna. Manchesterlaget spelar 4–1–4–1. Kollar man deras trupp sticker ytterbackarna ut. Där finns nämligen alla de tre ytterbackar som ingick i Englands VM-trupp i fjol; Lucy Bronze, Demi Stokes och Alex Greenwood.

Trots att man alltså har en väldigt bra besättning på ytterbacksplats noterade jag att man inte skjuter upp sina ytterbackar så högt som man kunde förvänta. Framför allt tycker jag att Bronze verkar lite låst. I Lyon hade hon i princip obegränsad möjlighet att kliva framåt.

Jag kan även tycka att City, trots stor överlägsenhet, hade svårt att komma till målchanser. Där har Göteborg ett litet hopp. Ett annat hopp för Göteborg skulle kunna vara att City har släppt in rätt många mål i höst. Men efter sju raka matcher utan hållen nolla har man nu hållit tätt i tre av de fem senaste. Och det kändes rätt stabilt i dag.

Något Göteborg bör se upp med är Caroline Weir:s vänsterfot. I dag kom alla tre assisten från den – ett på hörna och två på inlägg från vänsterkanten.

City spelade så här: Roebuck – Bronze, Steph Houghton, Gemma Bonner (Greenwood, 65), Stokes – Keira Walsh – Rose Lavelle (Chloe Kelly, 46), Jill Scott, Caroline Weir (Sam Mewis, 65), Janine Beckie (Lauren Hemp, 71) – Ellen White (Georgia Stanway, 76).

Efter att ha sett både Göteborg och Manchester City de senaste dagarna står jag fast vid att det vore en extremskräll om de svenska mästarinnorna klarar sig vidare. Det normala är tyvärr att dubbelmötet redan i praktiken är avgjort efter onsdagens match i Göteborg.

 

Nitlott för Göteborg – igen

Kopparbergs Göteborg FC drog en nitlott för andra året i rad. I fjol lottades man mot Bayern München, och den här gången blir det Manchester City WFC som väntar i sextondelsfinalen.

Jag ger Göteborg 15–20 procents chans i det dubbelmötet. Chansen hade varit större om man hade haft tillgång till hela sitt guldlag. Men nu kommer ju Göteborg att tvingas möta City utan Emma Berglund, Natalia Kuikka, Julia Zigiotti-Olme och Rebecka Blomqvist. Det är inga bra förutsättningar.

Med full trupp hade jag nog höjt Göteborgs chanser till 30–40 procent. City har ju nämligen startat årets seriespel i WSL ganska trögt. Man ligger på femte plats med tre segrar, tre kryss och en förlust på sju omgångar. Höstens höjdpunkt för City var förstås när man nyligen vann FA-cupfinalen mot Everton efter förlängning.

Det skall sägas att Göteborg gjorde det bra mot Bayern München i fjol, och bara åkte ut på fler mål på bortaplan.

Manchester City var i semifinal i Champions League våren 2018. Men de två senaste åren har man åkt ut på ett tidigt skede – båda gångerna mot spanska Atletico Madrid. 2019 försvann man redan i sextondelsfinal och i fjol föll man med totalt 3–2 i åttondelsfinalen. Göteborg får nog slå en signal till Madrid och kolla hur Atletico har tämjt City…

City har förstås landslagsspelare på varenda position. Manchesterklubbens allra största stjärnor är högerbacken Lucy Bronze och amerikanska mittfältaren Rose Lavelle. Några andra spelare i den stjärnspäckade truppen är Steph Houghton, Jill Scott, Sam Mewis och Ellen White.

Tyvärr alltså en riktigt dålig lottning för Göteborg. Det innebär ju tyvärr också en dålig lott för svensk damfotboll som helhet. Alla svenska lag gynnas ju av att våra lag går så långt som möjligt, vilket leder till att rankingpoängen höjds för alla svenska lag.

För FC Rosengård blev det däremot en väldigt bra lottning. Man lottades mot det sämsta – i varje fall lägst rankade – laget i turneringen, georgiska Lanchkhuti. Utöver att det är en jobbig resa till Georgien var det alltså en riktig drömlott.

Jag ger Rosengård sisådär 99,9 procents chans att avancera. Det skall liksom inte gå att åka ut mot ett sådant motstånd över två matcher.

Hela lottningen syns på de här bilderna:

Där noteras att Juventus, precis som Göteborg, hade oflyt i lottningen för andra året i rad. De italienska mästarinnorna, med Linda Sembrant och Lina Hurtig i laget, gör sin tredje turnering, och man har ännu inte vunnit en enda match. 

Risken är uppenbar att den mindre smickrande sviten står sig även över lagets tredje deltagande i tävlingen. Man lottades nämligen mot mästarlaget Lyon i sextondelsfinal den här gången. I fjol föll man med totalt 4–1 mot Barcelona.

Janogy, Linköping, Ballon d’Or, Chawinga och UWCL

Madelen Janogy

Madelen Janogy har bestämt sig för att det är dags att lämna Piteå och damallsvenskan. Det dröjde några fler år än jag gissade innan hon fick sitt genombrott.

Jag trodde att det skulle ske redan 2016, men på svensk mark hände det i fjol. Och i år har hon även visat att hon håller på internationell nivå. Det är således fullt logiskt att Falköpingsprodukten nu provar sina vingar utomlands.

Frågan är bara var hon hamnar. Enligt agent Maria Karlsson De Cecco har Janogy tackat nej till Juventus och Birgmingham. I Juve hade hon fått svenskt sällskap i form av Linda Sambrant, samt sannolikt fått vara med och vinna en ligatitel till. Juventus är ju nämligen obesegrat, och man kommer att leda den italienska ligan med minst fem poäng när alla lag spelat nio omgångar.

Birmingham hade varit ett rätt bra klubbval, om Janogy flyttat förra säsongen. Då var nämligen det blåvita laget ett toppgäng. Nu är Birmingham däremot riktigt svagt, och man kan förstå att klubben letar vassa forwards för att lyfta ur nedflyttningsstriden.

Härom veckan kikade jag nämligen på matchen Birmingham–Chelsea. Jag hade faktiskt missat hur brandskattat Birmingham har blivit, och trodde att jag skulle få se Chelsea mot ett svårslaget motstånd. Men så var det inte alls.

I våras slutade Chelsea och Birmingham trea och fyra i WSL med 42 respektive 40 poäng. Under sommaren har klubbarna dock tagit helt olika riktningar. Medan Chelsea både har breddat och stärkt sitt lag har Birmingham alltså tappat massor av toppspelare.

Bland annat är alla lagets fyra bästa målskyttar från förra säsongen borta. Namnmässigt är förstås Ellen White det tyngsta tappet – hon gjorde sex mål på åtta ligamatcher förra säsongen. Den här säsongen har Birmingham totalt gjort tre mål på sju ligamatcher.

Mot Chelsea släppte de in sex, trots att jag tyckte att Chelsea gjorde en rätt blek insats. Totalt sett var det en rätt dålig match, med riktigt svagt passningsspel – framför allt från Birmingham. Hos dem var landslagsmittfältaren Lucy Staniforth den enda klasspelaren.

En annan spännande spelare i Birmingham är 16-åriga Freya Gregory, som fått göra några inhopp. Hon är dock inte redo att bära något lag i WSL.

Det blev en lång utläggning om Birmingham. Men jag hoppas att det framgår att jag tycker att det är rätt av Janogy att välja bort WSL-klubben.

För Piteå börjar det se lite jobbigt ut. Man har tappat flera etablerade spelare, och ännu inte plockat in några namnkunniga nyförvärv. När kommer det första?

De senaste dagarnas debatt på svensk mark har annars handlat om Linköping och Olof Unogård. Jag har ingen inblick i hur det sett ut och låtit på träningar och i omklädningsrum i LFC. Men utifrån det jag sett och läst tycker jag att Unogård är värd att få en chans till.

Jag läste att Rainer Fussgänger på sin blogg kallar LFC för ett av sorgebarnen under silly season. Nu är ju inte östgötarna klara med sitt lag- och truppbygge ännu. Men som jag ser det har LFC hittills gjort en helt ok silly season, och jag tycker att man håller på att bygga ett betydligt mer välkomponerat lag till 2020 än man har haft i år.

Det var ju ganska solklart att LFC var tvunget att ändra på något. Och att behålla den trupp man haft i år tror jag hade varit dömt att misslyckas. Man behövde således byta bort en hel del spelare.

En gissning är att man gärna hade haft kvar Emma Holmgren och Mimmi Larsson, som ihop med Frida Maanum varit LFC:s bästa spelare i år. Fast i Larssons fall kändes det som att det bara fanns plats för en av henne och Stina Blackstenius. Och då Blackstenius har löpande kontrakt över nästa år var det svårt att behålla Larsson. När det gäller Holmgren behöver inte tappet bli speciellt tungt, då Cajsa Andersson är en utmärkt ersättare.

Men övriga spelare som lämnar LFC ville klubben knappast ha kvar. Trion Anna Oskarsson, Filippa Angeldahl och Anna Rakel Petursdottir har haft riktigt svaga säsonger, och gissningsvis kostade de mer än de presterade. Och Dajan Hashemi fick lida av värvningarna av Larsson och Blackstenius.

Jag noterar att agent Michael Kallbäck, som företräder Oskarsson, Angeldahl och Hashemi, i ett par omgångar spytt galla över LFC. Det är väl bra med agenter som står bakom sina spelare. Men jag hade väntat till mina spelare gjort succé i sina nya klubbar. För Oskarsson och Angeldahl har ju knappast presterat på den nivå man förväntar sig av spelare som förväntas konkurrera om landslagsplatser.

När jag kollade den officiella statistiken över Linköpings säsong, noterade jag för övrigt att Lina Hurtig både spelat, och startat samtliga 22 matcher i damallsvenskan i år. Det är första gången i hennes annars rätt skadekantade karriär hon kunnat spela en full säsong. Och det trots att hon var i väg på VM, och inte fick någon längre semester.

Det om LFC. I dag har jag kollat in det franska toppmötet PSG–Montpellier. Det skulle även ha kunnat vara ett svenskmöte, men Hanna Glas och Marija Banusic blev kvar på varsin bänk hela matchen.

PSG var det något bättre laget, men matchen slutade 1–1, ett resultat som Lyon och Bordeaux jublade mest åt. I morgon når D1 Feminine halvtid i och med matchen mellan ledarna Lyon och jumbon Metz. Allt talar för att Lyon kommer att vinna den matchen och därmed ha ett fempoängsförsprång efter halva serien.

Det innebär att Lyon är det enda laget som har guldet i egna händer. Och med tanke på hur sällan Lyon tappar poäng har jag väldigt svårt att se att ligaguldet skall glida dem ur händerna.

Noterbart kring dagens match var att PSG var så missnöjt med 1–1 att de skickade upp målvakten Cristiane Endler på en hörna i 94:e minuten. Chilenskan vann faktiskt duellen, men hennes nick förlängdes över av Kadidiatou Diani.

Noterbart i övrigt från D1 Feminine är att tyska storstjärnan Dzsenifer Marozsan står på sju mål och elva assist efter tio spelade matcher. Det är en makalöst imponerande siffra, och då har hennes Lyon alltså kvar att möta ligans sämsta lag.

För mig är Marozsan definitivt topp tre när det gäller världens bästa spelare. De andra två är Sam Kerr och troligen också Tabitha Chawinga. Jag skriver troligen om den före detta Kvarnsvedenspelaren, eftersom jag knappt sett henne sedan hon lämnade damallsvenskan. Men det faktum att hon dels ledde sitt Jiangsu Suning till fyra titlar i Kina, och dels hur överlägsen hon var i Asiens Champions League häromveckan, så tror jag att hon hör hemma väldigt högt upp på listan över världens bästa spelare.

Det första asiatiska klubbmästerskapet vanns för övrigt av japanska NTV Beleza närmast före Chawingas klubb.

Eftersom Chawinga ju varken syns i stora mästerskap eller europeiska klubbturneringar, glöms hon lätt bort när priserna till världens bästa skall delas ut. En som prisats i veckan är Saki Kumagai. Japanskan utsågs till Asiens bästa spelare:

När Ballon d’Or delades ut i början av veckan var prispallen:

1) Megan Rapinoe
2) Lucy Bronze
3) Alex Morgan

Rapinoe vinner ju på grund av hennes insatser i VM. Hon har ju för övrigt knappt spelat något under resten av året. Jag tycker att VM skall vara viktigt i sådana här omröstningar. Men jag tycker knappast att VM skall vara det enda man tar hänsyn till. För det finns ju speciella priser till turneringens bästa spelare.

När det gäller Bronze är hon bra, men Marozsan brukar ju alltid prisas som Lyons och franska ligans bästa spelare. Så jag har svårt att placera Bronze före tyskan. Juryn hade dock Marozsan först på elfte plats. På delat 16:e fanns för övrigt Nilla Fischer och Kosovare Asllani, och på 19:e kom Sofia Jakobsson.

I veckan har även engelska The Guardian presenterat sin lista över världens 100 bästa spelare. Där såg pallen ut så här:

1) Sam Kerr
2) Lucy Bronze
3) Megan Rapinoe

Här vann alltså Kerr, vilket jag tycker känns rimligt. Hon var för övrigt sjua i Ballon d’Or. The Guardian hade Marozsan på plats 13.

Sexa kom för övrigt Vivianne Miedema, som stod för makalösa sex mål och fyra assist när Arsenal vann med 11–1 mot Bristol förra helgen. Och då blev hon ändå utbytt i 79:e minuten…

På The Guardians lista kom Tabitha Chawinga på plats 95. Som ni förstår tycker jag att det är en rätt rejäl undervärdering. Svenska spelare på listan var:

33) Nilla Fischer
35) Kosovare Asllani
44) Hedvig Lindahl
51) Sofia Jakobsson
56) Caroline Seger
69) Stina Blackstenius
77) Magdalena Eriksson
82) Fridolina Rolfö
91) Hanna Glas

En svensk VM-spelare som stod utanför listan är Amanda Ilestedt. Hon nickade in Bayern Münchens matchavgörande 2–0-mål i går mot Freiburg. Det var Ilestedts första ligamål för Bayern. Jag hann se delar av matchen, och tyckte att svenskan gjorde en utmärkt defensiv insats.

Innan jag sätter punkt för det här inlägget är det läge att säga några ord om det nya format för Champions League som presenterades i veckan. Första ordet är förstås: Äntligen.

Den närmaste förändringen för svensk del är att klubbarna slåss lagen om tre platser i Champions League i nästa års damallsvenska.

Utöver att de sex bästa ligorna får med ett tredje lag så kommer det att bli gruppspel för 16 lag. De fördelas i fyra grupper om fyra lag vardera. Utöver årets turnering har Sverige alltid haft minst en klubb bland de 16 bästa. Så även om det är fler bra lag att konkurrera med borde vi ha goda chanser att åtminstone få med något lag till gruppspelet varje år den närmaste tiden.

Framför allt kommer det lag som vinner SM-guld nästa höst ha stor chans att nå gruppspelet. Kvalet är nämligen delat i två, eller tre delar beroende på hur man räknar.

1) Fyra lag är direktkvalade. Det handlar om de regerande mästarna samt ligavinnarna i de tre största ligorna – just nu Tyskland, Frankrike och England.

2) Mästarvägen – sju platser. Här placeras samtliga övriga mästarlag. Kvalet spelas i två omgångar. Mästarna från ligorna som är rankade 4–6 är seedade och går in i andra omgången. I nuläget handlar det om mästarna från Spanien, Sverige och Tjeckien. Det svenska mästarlaget är alltså bara ett dubbelmöte från gruppspel. Och man kommer att få möta mästarlag från mindre ligor.

3) Ligavägen – fem platser. Den här vägen är det väldigt mycket tuffare för svenska lag att kvala in till gruppspelet. Mest eftersom man riskerar väldigt mycket tuffare motstånd än via mästarvägen. Kvalet är uppdelat i två omgångar. Först en utslagsturnering, sedan playoffmatcher. Tvåorna i ligorna 1–6 är seedade och går in i playoffomgången. I nuläget behöver alltså tvåan i damallsvenskan ”bara” vinna ett dubbelmöte för att gå till gruppspel.

Alla treor och tvåorna i ligorna som är rankade sjua och neråt måste spela den inledande utslagsturneringen där fyra gruppvinnare går vidare till playoffomgången.

Spontant tycker jag att upplägget känns bra. Lag från tio olika länder kommer att få plats i gruppspelet, och de bästa länderna har chansen att få med tre lag till gruppspelet. Det är bra.

 

Bronze är bäst i Europa

Europas bästa spelare säsongen 2018/19 heter Lucy Bronze. Det är en utnämning man kan diskutera. Bronze har varit bra, men har hon varit bäst? Kul dock att priset går till en ytterback, för det är ju inte speciellt vanligt.

Bronze kunde för övrigt inte vara på plats och ta emot priset. Hon spelade ju nämligen landskamp borta mot Belgien i dag. Den matchen slutade 3–3, efter att Bronze spelat yttermittfältare. Jodie Taylor gav England ledningen efter den här läckra passningen från Georgia Stanway.

England gjorde även 2–0 innan belgiskorna vände matchen med tre raka mål. På slutet fick England straff. Och den här gången var Nikita Parris, som ju missade två straffar i VM, hur säker som helst från straffpunkten.

Det där var en träningsmatch. Men det har ju även spelats fem EM-kvalmatcher i kväll. Eftersom Uefa har strukit förkvalet är det fler blåbärsnationer i det här kvalet än det har varit inför de tre senaste Europamästerskapen. Därmed kommer det att bli fler stora segersiffror, något som märktes direkt den första dagen. För Danmark gjorde hela 8–0 på Malta och Wales vann med 6–0 borta mot Färöarna.

Hos danskorna startade Rosengårdsduon Sofie Svava och Sanne Troelsgaard. Den senare blev tvåmålsskytt. Det blev även Stine Larsen.

Sanne Troelsgaard

Däremot var det oväntat jämnt mellan Israel och Italien. Israel tog faktiskt ledningen, och även om italienskorna vände och vann blev det bara 3–2.

I Sveriges grupp vann Island planenligt hemma mot Ungern. Slutsiffrorna blev 4–1 (1–1) efter att Elin Metta Jensen blivit tvåmålsskytt.

Elin Metta Jensen

I morgon är det ytterligare sju EM-kvalmatcher. De sportsligt sett mest intressanta är Nordirland–Norge och Slovenien–Ryssland.

I natt skall USA spela mot Portugal inför storpublik. I natt gör även Pia Sundhage sin debut som förbundskapten för Brasilien. I matchen mot Argentina får Sundhages lag klara sig utan storstjärnan Marta som skadade sig i senaste ligaomgången.

Slutligen råkade jag snubbla över några resultat i Kazakstans liga. Den består bara av sex lag, och BIIK Kazygurt prenumererar på ligaguldet. De har för övrigt 97–4 i målskillnad efter tolv omgångar i år. Det innebär att de i snitt vinner med 8–0,3.

Men det var inte BIIK Kazygurts överlägsenhet som väckte mitt intresse, utan några av lagnamnen. Trea i ligan ligger nämligen SDYuSShOR No.8 Astana och på fjärde plats finns FK ODYuSSh 2 Aktobe. Det känns knappast som traditionella lagnamn.

Slutligen till Spanien där Tacon/Real Madrid tydligen skall vara redo att presentera en ny utländsk forward. Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson kommer alltså att få konkurrens.

Vem det handlar om vet jag inte. Men Romain Balland brukar ha bra koll på damfotbollen i Frankrike. Så det skulle kunna vara en fransyska. Personligen tänkte jag spontant på Lisa-Marie Utland som ju sägs vara på väg bort från Rosengård. Men det är bara en ren gissning.

Lottningar, nomineringar – och Kungsbacka DFF Marathon

I morgon klockan 13.30 lottas sextondelsfinalerna i Champions League. Inför lottningen ser jag det som att de svenska lagen har cirka 50 procents chans att gå vidare till åttondelsfinal.

Det finns ju några lotter som är näst intill omöjliga. Både Göteborg och Piteå är ju exempelvis chanslösa mot Lyon och Wolfsburg. Och våra lag skulle heller inte ha så stora chanser mot Bayern München, PSG, Manchester City samt mot de båda spanska lagen.

Mot lag som FC Zürich, Glasgow City, Twente och BIIK Kazygurt skulle de svenska lagen vara klara favoriter. Våra lag skulle även vara favoriter mot de båda danska och tjeckiska lagen samt mot Fiorentina.

Mycket avgörs alltså för våra båda lag i morgon 13.30. Lottningen direktsänds på uefas hemsida.

Jag har många gånger tidigare kritiserat Uefas klubbranking. Och det finns anledning att göra det igen. Det är ju faktiskt närmast patetiskt att serbiska ZFK Spartak Subotica kan vara rankat före både de engelska och svenska mästarinnorna.

Subotica har aldrig vunnit en utslagsomgång i Champions Leauge. Däremot har de vunnit ligaguldet i Serbien nio år i rad. 2012, 2013, 2015 och 2018 har man tagit sig vidare ur gruppspelet. I slutspelet har det blivit åtta förlorade matcher och målskillnaden 3–24.

Men med Uefas sätt att räkna anses det alltså bättre att spela Champions League fem år i rad än att vinna WSL eller damallsvenskan. Det tycker jag är vansinnigt.

I dag har Uefa presenterat finalisterna i omröstningen om vem som varit Europas bästa spelare säsongen 2018/19. Det är Lyontrion Lucy Bronze, Ada Hegerberg och Amandine Henry som gör upp om segern.

Det spännande med finalisterna är ju att Hegerberg egentligen hade en ganska svag säsong. Dock slog hon ju till med hattrick i Champions Leaguefinalen, och det kan således räcka med en riktigt bra match för att prisas som bäst i Europa.

Placeringarna 4–10 blev så här:

4) Vivianne Miedema – 31 poäng
5) Ellen White – 22 poäng
6) Pernille Harder – 21 poäng
7) Dzsenifer Marozsán – 12 poäng
8) Caroline Graham Hansen – 10 poäng
9) Lieke Martens och Wendie Renard – båda på 9 poäng

Det är mycket Lyon på den där listan. Lyon är för övrigt just nu i USA för att spela det inofficiella världsmästerskapet för klubblag, Women’s International Champions Cup. Där spelar det franska mästarlaget nu 23.00 semifinal mot spanska mästarinnorna Atletico Madrid. Se matchen härSe matchen här. I den andra semifinalen (01.30 i natt) möts NWSL-mästarinnorna North Carolina Courage och engelska ligatvåan Manchester City. Final och tredjeprismatch spelas natten mot måndag.

På hemmaplan väntar vi på att få veta vem som blir Pauline Hammarlund:s ersättare i EM-kvaltruppen. Det troliga är ju att det blir Mimmi Larsson, om inte de skavanker som stoppade henne från spel i går stoppar henne. I så fall kanske det kan vara dags för Rebecka Blomqvist?

Jag tror att svaga Lettland skulle kunna passa Göteborgsanfallaren ganska bra. Lettiskorna är riktigt dåliga, ett lag som knappast hade hållit sig kvar i damallsvenskan.

Gissningsvis väntar landslagsledningen ut helgens omgång innan Hammarlunds ersättare offentliggörs.

I dag har för övrigt tredje omgången av Svenska cupen lottats. Det är geografisk lottning, vilket innebär flera spännande derbyn. Tyresö slog ut Hammarby i går. Nästa gång väntar AIK för division I-laget. I norr ställs Morön mot Piteå. De lagen möttes i genrep i april, och då vann Skelleftelaget med 3–2. I fjol skrällvann Jitex mot Vittsjö i cupen. Nu får Vittsjö chans till revansch.

Först trodde jag att det var klart att det skulle bli minst ett division I-lag i nästa års gruppspel, eftersom länken från förbundets odugliga hemsida visar att Älvsjö AIK lottats mot Bollstanäs i en av sextondelsfinalerna. Fast det är inte korrekt. Efter att det här inlägget först publicerats blev jag uppmärksammad på att Älvsjö och Bollstanäs möts i en 32-delsfinal. Vinnaren där skall möta Eskilstuna United om en plats i gruppspelet.

Slutligen brukar det ju heta att tala är silver och att tiga är guld. Radio Hallands reporter Anton Berglund hade garanterat tyckt att det varit guld om han tigit i går inför matchen Kungsbacka–Linköping.

Men Berglund teg inte, utan i sändning sa han att han skulle springa mellan Varberg och Kungsbacka om KDFF tog poäng. Hör inslaget genom att klicka på den här länken. Eller på länken i den här tweeten:

Den kortaste vägen mellan städerna är på marathondistans, alltså 42 kilometer. Så Berglund får börja träna. Kungsbackabacken Emilia Hjertberg tyckte för övrigt att Berglund borde få springa sträckan tre gånger eftersom laget tog tre poäng. Men det är nog tillräckligt med ett Kungsbacka DFF Marathon för Berglund.

En analys av VM-finalen

För en stund sedan avslutades semifinalen i Afrikanska mästerskapen för herrar mellan Senegal och Tunisien. Senegal vann med 1–0 efter förlängning.

Orsaken till att jag tar upp en herrfotbollsmatch i en blogg om damfotboll är en situation i den andra förlängningskvarten. En Senegalback fick bollen på armen, och domaren dömde straff.

Jag tänkte direkt att det där var nästan en exakt likadan hands som Holland fick straff på i åttondelsfinalen mot Japan. Senegalbacken hade armen hängande några centimeter utanför kroppen, i en naturlig position – precis som Kumagai.

I VM valde domaren att inte dubbelkolla på VAR-bilderna, utan Saki Kumagai:s ofrivilliga hands hjälpte Holland vidare. Och som bekant gick holländskorna sedan hela vägen till final.

Den här gången valde domaren dock efter lite palaver att kliva av planen och kolla reprisbilderna. Min tolkning är att Kumagais hands inte skall vara bestraffningsbar. Det blev bekräftat i den här situationen – för Tunisiens straff ströks.

Nu kan man ju inte slå fast handstolkningen utifrån en situation. Men det är ju ändå en tydlig signal att VAR-domarna har haft Kumagaisituationen att utgå ifrån, och att de sa ifrån nu.

Därmed tycker jag att jag fick en bekräftelse på att Hollands straff var felaktig. Det var även en bekräftelse på att Frankrike inte skulle haft straff i kvartsfinalen mot USA när bollen tog Kelley O’Hara:s hand.

Det om domslut och regler. Nu till ett utlovat inlägg om VM-finalen. Det har hunnit gå drygt en vecka sedan slutsignalen ljöd och VM var över. Det är således på tiden att jag ger den analys av finalen som jag hade utlovat.

Jag noterar att tränargurun Raymond Verheijen inför finalen såg klubbtillhörigheten i Hollands trupp som en viktig faktor till lagets framgångar. Och visst måste det vara en tillgång att en spelare från varje lagdel har tillhört samma klubb den gångna säsongen.

Även USA har ju fördel av att ha ett samspelt lag. Som bekant är ju USA:s landslag nästan som ett klubblag. Sveriges förbundskapten Peter Gerhardsson kallade ju USA för just ett av världens bästa klubblag inför lagens möte i gruppspelet. Då sa han också att:

”De har mycket tid tillsammans och ser ut som ett klubblag i sitt sätt att agera. Alla är väldigt tydliga i sina roller. De har sin 4-3-3-uppställning och är ett väldigt centrerat lag. Oavsett vilka som spelar så är det väldigt tydligt.”

Så det var två väl samspelta lag som gjorde upp i finalen. Verheijen hade även synpunkter på tränarna. Över turneringen bedömde han Sarina Wiegman vara taktiskt skickligare än Jill Ellis.

I finalen valde Wiegman en taktik som gick ut på att inrikta försvarsspelet på att hålla rent centralt, och släppa kanterna. Det var också väldigt tydligt hur Holland gjorde allt för att dra ner tempot.

Dessutom hade Wiegman sannolikt sett hur Spanien mötte USA med ett fysiskt spel, något som störde amerikanskorna. Därför valde Holland även att spela väldigt fysiskt, ofta låg man på eller just över gränsen till det tillåtna.

Offensivt låg Wiegmans fokus på kontringar. Därför flyttade hon om i sin vanliga elva. Hon flyttade ner Vivianne Miedema så att hon fick en tiaroll på mittfältet. Framför sig hade skyttedrottningen Lineth Beerensteyn – som normalt brukar utgå från högerkanten. Tredje förändringen vad gäller positioner var att Danielle van de Donk fick lämna tiarollen för att istället utgå från högerkanten.

Dessutom ställde Wiegman upp med en mer fysisk backlinje än hon brukar när hon tog bort Merel van Dongen och istället flyttade in Anouk Dekker i elvan. Dekker gick in i mittförsvaret och sköt ut Dominique Bloodworth på vänsterbacken.

USA ställde upp i sin vanliga 4–3–3. Jill Ellis valde återigen Sam Mewis framför Lindsey Horan på mittfältet. I övrigt kändes elvan ganska solklar.

USA hade ju rivstartat i de sex första VM-matcherna, och gjort mål inom tolv minuter i allihop. Men den här gången skulle man få det tuffare i matchupptakten. Ganska direkt efter avspark blev det tydligt vad Holland var ute efter.

Efter 2.12 fick Holland inkast. Det fanns möjlighet att kasta snabbt. Men det tog hela 22 sekunder innan bollen sattes i spel.

2.45: Dekker ger Alex Morgan en bröstvärmare. Bollen har spelats iväg sedan länge, men Dekker tar chansen att fullfölja sin tackling.

Så där rullar det. Holland tar varje chans att fullfölja sina tacklingar, och de maskar vid inkasten. Som efter 6.59 – då det tar Holland 18 sekunder att få iväg ett inkast. Och efter 8.30 skickar Bloodworth av Rose Lavelle av planen. En minut senare får Sherida Spitse gult kort för en sen och ful tackling mot samma amerikanska.

Det är tydligt att USA störs både av Hollands maskande samt av det hårda spelet. Ganska tidigt börjar amerikanskorna markera att de får ta mycket stryk.

Bland annat ligger Morgan kvar länge i straffområdet efter att ha fått en smäll i ryggen från Bloodworth precis innan Morgan skall ta emot bollen. Det är en sådan där taktisk smäll, alltså en som i princip aldrig ger straff, men som ändå stör forwarden så mycket att mottaggningen oftast blir dålig.

Amerikanskan försöker visa för domarna att Holland hela tiden spelar på gränsen. Den här gången blir dock demonstrationen överdriven, och det blir i stället Morgan som får en tillsägelse.

Inledningsvis har USA också, trots stort övertag i bollinnehav, väldigt svårt att skapa målchanser. Man har för många tillslag, vilket gör att det tar för lång tid att vända spelet. Hollands centrerade försvar funkar väldigt bra i cirka 35 minuter.

Sedan börjar amerikanskorna använda sig av snabbare spelvändningar. Och då kommer också målchanserna. Två kommer på inspel från Megan Rapinoe. Först är Sam Mewis otroligt nära att nicka in 1–0. Sari van Veenendaal gör dock en kanonhalvlek och räddar turligt och närmast omedvetet med sidan av kroppen.

Mindre än en halvminut senare styr Morgan ett Rapinoeinlägg. Återigen har van Veenendaal turen med sig i räddningen. Liggande styr hon nämligen bollen via stolpen och in i skopan.

Strax efter räddar van Veenedaal med skicklighet när Morgan skjuter från straffområdeslinjen.

Först på övertid i halvleken har Holland sin första målchans. Det är rörigt i USA:s straffområde en stund. Hollänskorna lyckas dock inte få till något avslut mot mål under halvleken. Jag sätter ändå 4–1 i klara målchanser till USA i paus.

På övertid inträffade en situation som jag reagerade över. Det var Lieke Martens som nickade en boll. Precis när holländskan träffat bollen kom Kelley O’Hara farande och nickade Martens i huvudet. Domaren reagerade inte över själva kollissionen, men bröt ändå spelet när båda blev liggande.

När matchen väl startade igen blev det uppkast. Det här tycker jag är ett stort problem inom fotbollen. Sporten är väldigt dålig på att skydda spelarnas huvuden.

Om O’Hara hade kommit så sent in i en duell mot fötterna hade det minst varit gult kort. Det hade varit rött om hon kommit med dubbarna före. Nu skallade hon ner Martens – och fick inget straff alls.

Eller. Möjligen kan man säga att synden straffade sig själv för amerikanskan, för hon tvingades kliva av matchen i halvtid. Men skallningar borde straffas hårdare. För övrigt reagerade jag på samma sätt när Kosovare Asllani på ett liknande sätt blev skallad av Sherida Spitse i semifinalen.

Det var alltså mållöst i paus. Då listade tränarguru Verheijen risker med Hollands 4–4–1–1-uppställning:

Jag vet inte om det var just någon av de punkterna som avgjorde matchen. Jag hade under hela världsmästerskapet ifrågasatt Hollands backlinje.

Den klarade sig dock väldigt bra större delen av turneringen. Men till slut blev den Hollands fall. Stefanie van der Gragt tittade inte över axeln i 58:e minuten när hon skulle rensa bort ett inlägg som hade ändrat riktning på Sherida Spitse. van der Gragts höga spark träffade i sidan på Alex Morgan. Domaren agerade inte spontant, men fick hjälp av VAR-rummet. Det var ju faktiskt en solklar straff.

Även om van der Gragt inte har någon avsikt att sparka Morgan är det just var hon gör. Och man får inte sparka motståndare i brösthöjd.

Rapinoe klev fram och var iskall från straffpunkten. Målet var hennes sjätte och innebar att hon samtidigt säkrade segern i skytteligan.

Efter det målet släppte Holland på handbromsen och gick för en kvittering. Då blev skillnaden mellan lagen otroligt tydlig. Holland kom ingenstans, medan USA hade anfall på anfall.

Matchen punkterades helt i 69:e minuten när Crystal Dunn vann en duell mot van de Donk. Via Sam Mewis spelades bollen till Rose Lavelle. Mittfältaren drev en bra bit. Hon hann med att dra en sula innan hon gjorde en kroppsfint som satte van der Gragt på fel ben. Sedan pricksköt Lavelle in 2–0-målet. Saken var klar.

Resten av matchen var klasskillnad. Jag räknade till slut till 11–2 i målchanser och tycker nog att USA borde ha fått en straff till, för i 87:e minuten fick van der Gragt bollen på armen. Holländskan hade armen över skulderhöjd, och då finns det ju inte längre någon ofrivillig hands.

När holländskorna hade sitt enda avslut mot mål i matchen hade USA redan haft sju. Och det slutade 9–1 i avslut mot mål. USA var totalt sett minst en klass bättre än Holland i den här matchen. Det faktum att amerikanskorna vann alla sju matcher under ordinarie tid säger ju det mesta om lagets klass.

Holländskorna kan dock gå med höga huvuden. Laget gjorde en kanonturnering. Trots att varken Lieke Martens eller Shanice van de Sanden var nära sin EM-form nådde alltså laget ända till finalen. En väldigt bra prestation av Wiegmans gäng.

Men i finalen var man aldrig nära. Där var USA alldeles för bra.

Efteråt på prisutdelningen prisades Sari van Veenedaal som VM:s bästa målvakt. I skytteligan vann Rapinoe före Morgan och Ellen White. Rapinoe blev även turneringens allra bästa spelare. Tvåa där kom Lucy Bronze och trea blev Rose Lavelle. Bästa unga spelare blev tyska stjärnskottet Giulia Gwinn.

Noterbart i övrigt är att Rapinoe blev den första spelare någonsin att starta tre raka VM-finaler. Kvartetten Alex Morgan, Tobin Heath, Ali Krieger och Carli Lloyd spelade också i sina tredje raka finaler, men ingen av dem har startat alla tre gångerna.

Sundhage – och analys av bronsmatchen

Det här inlägget skrivs på flygplatsen i Lyon. I dag har världsmästarna visat upp sig i New York, och här i Lyon försvann de sista spåren av supporterområdet Fan Experience på Place Bellecour. Därmed var det dags för mig att packa väskan att dra mig hemåt.

Tidigare i dag såg jag första gången nyheten om att Pia Sundhage skulle vara aktuell för jobbet som förbundskapten för Brasilien. Det får man ju säga var lite av en bomb.

Jag har ju förstått att det funnits ett stort missnöje hos många spelare både med Brasiliens förbund och med förbundskapten Vadao.

Bland annat sa den före detta landslagsspelaren Francielle härom dagen att sista förbrukningsdagen har gått ut för Vadaos idéer.

Problemet är ju att även sista förbrukningsdagen snart går ut för Brasiliens stora stjärnor. Man kan ju undra om Sundhage är ledaren som skulle kunna få fart på den stora fotbollsnationens damlag igen, även om det i första hand bara verkar handla om att leda laget över nästa års OS. Att hon kan få in glädje i gruppen betvivlar jag inte, men jag är osäker på om det är där de största behoven ligger.

Det om dagens nyheter. Nu till en några dagar gammal match. Jag vet att vårt landslag redan är hemma och har tagit emot folkets ovationer. Att det kanske är lite sent att i det här läget komma med en analys av bronsmatchen.

Men jag har ju utlovat en sådan, så här är den.

 

Både Peter Gerhardsson och Phil Neville överraskade mig något genom att spela med lag som i stor utsträckning liknade de lag de hade i semifinalerna. Visst hade Neville bytt några spelare, men det var inga revolutionerande byten. Eftersom Millie Bright var avstängd var han tvungen att byta i mittförsvaret, där kom Abbie McManus in. I övrigt var Fran Kirby tillbaka i elvan, vilket var en förstärkning. Sedan körde han med Alex Greenwood på vänsterbacken och Jade Moore som balansspelare på mittfältet. Greenwood var förstaval i början av turneringen och Moore kändes som förstaval inför. Det var alltså ganska rimliga förändringar i Englands lag, även om jag var lite förvånad över att inte Keira Walsh fick speltid – hon växte ut till en personlig favorit under mästerskapet.

Sverige startade som man hade tänkt i semifinalen, med skillnaden att Fridolina Rolfö var tillbaka från sin avstängning och tog Lina Hurtig:s plats. Noterbart att man startade med Kosovare Asllani, trots den smäll mot huvudet som hon fick i slutet av semifinalen.

När spelet drog igång fick Sverige en riktig drömstart, och spelade lysande i sisådär 22 minuter. Under den perioden vann den svenska lagledningen den taktiska matchen på knockout.

Jag hörde redan på lördagskvällen om att tränargurun Raymond Verheijen hade odugligförklarat Neville i några tweets. Men det var inte förrän efter att jag hade sett om matchen som jag verkligen såg vad Verheijen menade när han kallade Neville för en ”tactically clueless clown”.

Det jag såg direkt var att Sverige inledningsvis skapade numerära överlägen över hela planen i uppspelsfas. Där sköt Gerhardsson upp ytterbackarna i höjd med innermittfältarna och skapade en 2–4–3–1-uppställning. Den mötte ett England som pressade med 4–2–3–1-formation.

Följden blev svenskt numerärt överläge i tre av fyra delar av planen. Sveriges båda mittbackar spelade 2–1 mot Ellen White. I nästa lagdel hade Sverige 4–3, och om en av mittbackarna drev fram bollen blev det 5–3.

Den enda del där England hade övertag var deras fyra backar som spelade 4–1 mot Stina Blackstenius. Problemet var ju bara det att Sverige aldrig behövde slå långt till forward. Man hade ju så stort numerärt övertag på resten av planen att man kunde spela sig fram.

Ofta kom således rättvända svenskor med bollen mot den engelska fyrbackslinjen, och mot rättvänd bollförare minskar plötsligt fördelen av att ha ett fyra-mot-ett-övertag.

Jag såg att Neville efter 12–15 minuter började skjuta upp spelare för att minska Sveriges numerära överlägen. Och efter skadeuppehållet där både Fridolina Rolfö och Kosovare Asllani fick behandling hade England justerat bristerna.

Fast då var det ju svensk 2–0-ledning.

Det var för övrigt inte bara i svensk uppspelsfas som Gerhardsson hade plus på Neville. Även i engelsk uppspelsfas var Sveriges formation bäst. England hade väldigt svårt att skapa numerära överlägen på egen planhalva, och tvingades ofta rulla hem till målvakt Carly Telford för att skapa sig tid.

 

Det svenska ledningsmålet kom i elfte minuten. Det kom när det engelska laget var decimerat eftersom lagkapten Steph Houghton var ute för behandling.

Målet var en gåva från vänsterback Greenwood, som gjorde en riktigt usel rensning på ett vänsterinlägg från Rolfö. Vänsterfotade Greenwood kanske inte skall använda sin högerfot i onödan… Här nöjde hon sig inte med att stoppa ett inlägg som var på väg mot ofarlig yta, hon mer eller mindre lade upp bollen för Asllani.

Svenskan stod för ett lågt och distinkt avslut. Spontant när jag såg målet tyckte jag att målvakt Telford borde ha tagit det. Men när jag såg repriserna ändrade jag mig till att tycka att Telford faktiskt gjorde ett bra ingripande som var nära att rädda. Asllanis skott kom ju från nära håll.

2–0-målet gjorde Sofia Jakobsson i 22:a minuten. Knappt sex minuter tidigare hade hon skjutit i stolpen, fint framspelad av Nathalie Björn.

När Jakobsson fick sin andra fina chans höll avslutet högsta klass. Efter att ha samspelat med Stina Blackstenius klev Jakobsson inåt i planen och vred klockrent bollen runt mittback Houghton och in precis innanför bortre stolpen.

Ett väldigt vackert mål.

Men också ett mål vi på många sätt kan tacka VAR för. Nej, det behövdes ingen VAR-granskning. Men Houghtons sätt att försvara var orsakat av videogranskningen. Den engelska lagkaptenen lade så mycket fokus på att hålla inne armarna att hon blev rörelsehindrad. Hon hoppade i sidled med armarna låsta bakom ryggen. Det såg faktiskt inte klokt ut. Det kan ju inte vara så man har tänkt att backar skall försvara i eget straffområde framöver.

Målet var inte bara positivt. Mitt framför mål gick Fridolina Rolfö på returen. Hon hade sådant fokus på bollen att hon inte såg hur målvakt Telford kom flygande. Rolfös fot fastnade under Telford och vreds till.

Innan det stod klart att Rolfö var tvungen att kliva av hann även Asllani bli i behov av vård. Deras skador ändrade matchbilden. Dels för att England lyckades korrigera sitt taktiska upplägg, dels för att Sverige tappade sina två största offensiva hot.

Strax efter Rolfös byte gjorde också England två mål på mindre än två minuter. Först smög Fran Kirby in på ytan bakom Magdalena Eriksson, och gjorde sedan en väldigt snygg manöver snett bakåt när Linda Sembrant täckte ut. Även avslutet var högklassigt, med vänstern via borte stolpen och in.

Spontant såg både Sembrant och Hedvig Lindahl närmast handfallna ut. Men jag skulle nog säga att målet inte var deras fel. Det är mer ett lagmässigt fel när en världsspelare som Kirby får ytor att komma in rättvänd på.

Däremot hade Sembrant och Lindahl tur att Ellen Whites 2–2-mål korrekt dömdes bort för hands. Som ni sannolikt numera känner till finns det ingen ofrivillig hands när man gör mål. Oavsett hur bollen hamnar på handen skall hands som leder till offensiva mål bestraffas.

Undantar vi handen gjorde en felvänd White det väldigt bra som vände bort Sembrant och sköt förbi Lindahl. Däremot lär ingen av svenskorna vara speciellt nöjd med sitt försvarsspel i den situationen.

På övertid i den första halvleken hade Sverige en straffsituation när bollen tog på Steph Houghtons arm. Eftersom armen var över skulderhöjd var det att bedöma som hands. Men VAR-rummet valde att inte uppmärksamma domaren på situationen.

Det kan antingen bero på att Stina Blackstenius delvis knuffade Houghton mot bollen. Fast egentligen skall väl inte VAR-rummet ta hänsyn till knuffen, den hade ju domaren redan valt att släppa. Det andra alternativet är att Houghtons hands var utanför straffområdet. Det är omöjligt att se på tv-bilderna, men min gissning är alternativ två.

På övertid räddade även Lindahl ett friläge från White.

Hela den andra halvleken spelades i princip på svensk planhalva. Det var väl sammanhållet svenskt försvarsspel mot ett engelskt lag som sökte vägar till avslut. Sverige försvarade sig väldigt bra, och jag räknade inte in någon riktigt het engelsk målchans förrän klockan passerat 80 minuter.

Under den här perioden fick Sverige återigen hjälp av den engelska taktiken. När Beth Mead tvingades av i minut 50 flyttade nämligen Phil Neville ut Ellen White som vänsterytter. Inte förrän 24 minuter senare var VM:s bästa straffområdesspelare tillbaka i straffområdet.

För svensk del är det bara att tacka och ta emot för den coachningen.

Precis innan England började spela med två forwards hade Sverige stärkt upp backlinjen. I minut 72 kom Amanda Ilestedt in i stället för Nathalie Björn. Ilestedt tog plats mellan Sembrant och Eriksson i en svensk fembackslinje. Samtidigt flyttades Julia Zigiotti ner på centralt mittfält, vilket innebar svenskt 5–4–1.

England fick till slut två kvitteringschanser i den andra halvleken. Först slängde sig Ilestedt och räddade framför White och sedan kom Lucy Bronze:s kanonvolley. Den andra chansen uppstod genom bristfällig kommunikation mellan Lindahl och Sembrant. Båda gick på samma boll, och kom liksom i vägen för varandra. Därmed blev Lindahls utboxning inte tillräckligt bra.

Bronze stod välplacerad och drog till direkt. Som ni ju alla vet var det dock en annan spelare som var ännu bättre placerad.

Nilla Fischer hade perfekt position på mållinjen, dessutom visade hon att hon inte har någon som helst bollrädsla. Fischers nickräddning lär bli en av de bilder som lever kvar från det här mästerskapet. Fast det lär bara bli en klassisk tv-bild. För jag har faktiskt inte sett en enda stillbild på räddningen.

På slutet såg man att värmen tog ut sin rätt. Till och med den outtröttliga Lucy Bronze stod och vilade en stund. Det var ju 29–30 grader i skuggan vid matchstart. Men under den första halvleken var mindre än hälften av planen i skugga. Bronze spelade exempelvis hela den andra halvleken i sol.

Min statistik av klara målchanser slutade 5–4 (4–2) i svensk favör. Det var således ingen stöld, utan en rättvis svensk seger i Caroline Seger:s landskamp nummer 200. En Seger från vilken vi i första hand kommer att minnas Jakobssons fina mål och framför allt alltså Fischers räddning.

Lindahl imponerade även dagen efter

Det är dagen efter i Lyon. Dagen efter att Sveriges guld- och finaldrömmar slogs i kras.

Vid lunchtid åkte jag till landslagets hotell och deltog i dagens pressträff. Där var vi tillbaka i normalläge. Jämfört med i tisdags var det dubbelt så stor lokal, men nästan bara hälften så många journalister. Sverige är nämligen inte längre intressant för utländsk media.

Pressträffen inleddes med att läkaren Houman Ebrahimi berättade om läget för Kosovare Asllani. Det var under kontroll, han uteslöt inte ens spel på lördag. Men det känns väl ändå högst tveksamt om någon som burits ut på bår efter en smäll mot nacken en onsdag skall spela redan tre dagar senare igen.

Nathalie Björn

Vi fick även veta att Nathalie Björn hade 38,5 grader i feber inför semifinalen. Det låter onekligen som att det måste ha varit ett ganska lätt beslut att stoppa hennes medverkan. Björn var däremot feberfri nu på torsdagsmorgonen.

Noterbart i övrigt var att Elin Rubensson fick en krampkänning i matchen, vilket gjorde att hon tvingades byta.

De spelare som var med på pressträffen var Hanna Glas, Fridolina Rolfö och Hedvig Lindahl. Jag har nedan samlat vad de sa, där har jag även samlat citat jag plockade upp i mixade zonen i natt.

Under dagens pressträff fick vi veta att Lindahl och Caroline Seger tidigare haft en liten maktkamp och att Lindahl gärna hade velat vara lagkapten. Jag måste säga att jag har imponerats något enormt av Hedvig Lindahl både på och vid sidan av planen på senare år. Och jag är inte ensam. Simon Bank formulerar det väl i den här krönikan.

Lindahl känns så otroligt trygg i sig själv och hon säger verkligen bra saker. Hennes viktigaste citat finns nedan.

Ganska exakt 12.30 i dag lämnade jag vårt svenska landslag för den här turneringen. Jag har sedan länge planerat att var i Lyon för att se semifinalerna och finalen, och det var både dyrt och krångligt att kombinera det med att även se bronsmatchen på plats i Nice. Det får alltså bli Sverige–England på tv på lördag.

Här är först citaten från mixade zonen, som jag klev in i ganska exakt vid midnatt:

Hanna Glas

Hanna Glas (tårögd):
– Det är så tungt, man får se sin dröm… Det är de som får den besannad (hon tittar mot jublande holländskor), medan vår är krossad. Det kändes verkligen som att vi skulle vinna i dag, och ta oss till final. … Vi är så nära, men faller på målsnöret. Det känns som att vi gör en bra match och förtjänar att vinna, det gör att det känns ännu surare.

– Det är okej att bryta ihop i dag, men vi vet att det är en ny viktig match på lördag, och vi har ännu chans på medalj. Det blir nog inte så svårt att ladda om. Vi är sugna på att möta och vinna mot England, och vi har ändå kommit hit för att ta medalj.

– Det tråkigt att vi inte kan få in den i våra bra perioder, när vi skapar så många chanser och har så många fasta situationer. Sedan kändes det som att deras mål kom liksom från ingenstans, jag vet knappt vad som hände. Men det är så det är, man måste sätta de lägen man får – och det gjorde de i dag.

Lina Hurtig

Lina Hurtig:
– Det var en jämn match, så det kändes jävligt surt att de fick det där målet.

– Där och då kändes det som att hon (Desiree van Lunteren) tog min fot istället för bollen. Men jag har inte sett situationen igen, så jag vet inte. Jag vill inte kommentera domarinsatsen mer nu. Alla som såg matchen såg ju att den inte var bra.

Nathalie Björn:
– Det medicinska teamet tog beslutet, det var hemskt att inte kunna spela en semifinal. Det är klart att jag ville spela, men det var bara att lyssna på vad de hade att säga. Men jag mår bra. Jag har feber, men jag mår bra.

– Det klart att man alltid vill spela, men jag hade kanske inte kunnat det – eftersom de tog det beslutet. Men det suger riktigt hårt att inte kunna vara med på planen, och att vi inte vinner.

– Det var riktigt jobbigt att sitta där på bänken om inte kunna bidraga som man vill. Det är tungt.

Sofia Jakobsson

Sofia Jakobsson:
– Det är jävligt tungt. Vi ville spela finalen – och vi kommer inte att göra det. Det känns som att en dröm har blivit krossad. Vi förlorar inte mot ett lag som är mycket bättre än oss i dag, det känns extra tungt. Vi hade lika gärna kunnat vinna den här matchen och fått spela final på söndag.

– Det är mycket som inte gick vår väg. Jag tycker att vi utför en bra match. Men jag inte säga att den är tillräckligt bra eftersom vi inte står i finalen. Men det är svårt att prata om matchen nu när det är så mycket känslor som rör sig i huvudet, och hjärtat.

– Ladda om? Vi får ta den här kvällen och natten. Men i morgon måste vi ladda om, vi har fortfarande en medalj att spela om.

– Vad jag upplevde på planen var att domaren blåste väldigt mycket, att det var många avbrott i matchen. Men så här efteråt tänker man mer på sin egen insats och lagets.

Linda Sembrant

Linda Sembrant:
– Det gör jävligt ont, det svider. Det är svårt att beskriva, det är så mycket som försvinner från det man så gärna vill. Det är mycket känslor, men så är fotbollen – den ger bra känslor, och den ger tuffa känslor.

Det måste vara en av de tyngsta förlusterna i karriären?
– Ja, det är det helt klart. Verkligen. Det är ju de största matcherna, de som är allra bäst att vinna och som svider mest om man förlorar. Det är sådana här matcher man vill spela som spelare, som jag älskar att spela. Man har mycket att vinna och mycket att förlora.

– Det kändes bra, och vi gjorde en hel del bra saker. Det var bra lägen åt båda hållen. De lyckades får dit en, det fick inte vi. De är effektiva, det är inte vi. I sådana här matcher får man inte så många chanser, utan du måste vara effektiv. Det är tufft just nu.

– Vi måste ladda om. På något sätt förlåter man inte sig själv om man inte kan ladda om. Just nu är det väldigt tufft, det känns som att vi var så nära en final, att kanske få spela sin största match i karriären. Så det svider otroligt mycket. Men vi får ladda – vi har gjort det förr.

– De kommer rättvända mot vårt mittfält, och sticker igenom bollen upp mot Miedema. Jag kliver fram och försöker bryta framför, och bollen går ut i sidan. Där kommer hon (Jackie Groenen) i den innerkorridoren. Hon kom med tajming och var ensam i ytan. Tyvärr sätter hon den i hörnet. Annars har de inte så många lägen i matchen.

– Jag skulle inte säga att jag är så jävla nöjd med domaren, det kändes inte som att hon var klockren i sina beslut. Hon blåste en hel del fel. Hon hade inte sin bästa dag.

Nilla Fischer

Nilla Fischer:
– När man förlorar tycker man oftast att det är orättvist. Men jag tycker att det var en jämn match, vilket lag som helst av oss kunde vunnit. Det var mycket kamp, och vi har chanser att göra mål.

– Jag trodde fan i mig att den skulle gå in. Sedan när hon får handen på den… Men ja, nu gick den inte in.

– Det är bara en stor besvikelse. Jag har sagt innan också att det är mitt sista VM. Men jag väntar med att säga något om utgången inför lördag. Vi har gjort det oerhört bra hittills och vi trodde att vi skulle vinna i dag. Vi hade alla möjligheter.

Och här nedan är en sammanfattning av vad spelarna sa på dagens pressträff:

Hanna Glas:
– Det tog ett tag att somna, men jag fick ändå sex timmar. Man har bearbetat matchen lite, och redan nu börjar man känna revanschlusta till lördag. Nu vill man bara åka hem med en medalj.

– England är ett riktigt bra lag, det vet vi om. De var i semifinal i EM också, så det kommer att bli en tuff match. Det lag som vill mest på lördag tror jag tar det.

– Jag tycker att Lucy Bronze är den bästa högerbacken i världen, utan tvekan. Sedan om hon är världens bästa spelare, det är svårt att säga. Hennes fysik är hennes största egenskap. Hennes offensiva spel, hon har bra kvaliteter som gör att hon kan komma till bra inläggslägen och avslut.

– Jag tror ändå att England har stor respekt för oss. Englands högerkant är bra, men samtidigt tycker jag även att Beth Mead till vänster är en väldigt duktig spelare. Hon gjorde ett jättefint assist i förra matchen. Det gäller att se upp med många spelare, det är så bra kvalitet på många.

Glas fick förstås en fråga om straffsituationen:

– Det är så klart tungt när man väl ser händelsen i efterhand. Där och då var det inget jag märkte eller reflekterade över. Det var nog många andra i laget som inte heller tänkte på det. Men det är gjort, och det kommer inte att ändra utgången av semifinalen. Det känns tungt, det är bara lärdomar vi får ta med oss till nästa match, att verkligen vara bättre på att förstärka situationerna.

Vill man förstärka situationerna?
– Förstärka var kanske fel ord. Men i alla fall vara tydligare mot domarna, som så många spelare gjort, så att de kan titta på situationerna igen.

Fridolina Rolfö

Fridolina Rolfö:

Hon fick kommentera Glas påstående om att det svenska laget kanske tydligare behöver förstärka/påtala missade domslut för domarna:

– Absolut, det är ju tydligen det som krävs. Men det stör mig väldigt mycket att det skall behöva vara på det sättet. Jag tycker att domaren skall kunna se situationerna ändå. Absolut att vi kan ge mer reaktion och skrika, fast jag tycker inte att Lina skall behöva förstärka.

– Ingen här är mätt. Vi gick in med en inställning att ta oss hela vägen i det här mästerskapet. Och vi har chans på en medalj, så mätt är jag absolut inte.

Hedvig Lindahl

Hedvig Lindahl:
– England är ett bra lag. Nu vann vi senast vi möttes, men jag tror inte att de hade med alla sina spelare. Men vi är också ett bra lag en bra dag. I slutet av en turnering är de andra förutsättningar som råder, det här med återhämtningsdagar och hur man hanterar en motgång – som både dom och vi har haft. Det blir spännande att se vilket lag som är bäst rustat för att reda ut det här.

Ellen White har verkligen en näsa för målchanser. Hon har varit bra i Birmingham också, hon är en duktig djupledslöpare och en duktig boxspelare, så henne behöver vi ha koll på. Men det känns som att vi har mött Vivianne Miedema nu, och henne behövde vi också ha koll på. Så vi är inne i det tankesättet.

– Vi behöver läsa in oss på White. Jag känner att jag har ganska bra koll på henne, men de som inte har det måste skaffa sig det. Vi måste vara redo på att det kommer att tempoväxlas när det finns lägen. Precis som att Nederländerna är bra offensivt är England det. Så vi behöver göra ett lika bra jobb som vi gjorde mot Miedema i går.

Carly Telford är väldigt explosiv, reaktionssnabb och duktig på fötterna. Det är framför allt det som är hennes styrkor. Även om hon skulle få spela sin tredje VM-match har hon inte riktigt rutin på den här nivån, och det kanske är något vi kan utnyttja.

Lindahl höll ett litet tal till lagkompisarna efter förlusten. Hon fick frågan om vad det innehöll.

– Nu var det vad jag säger igen. Jag glömmer ju bort det… Men jag kommer ihåg att jag sa i bussen, jag hade ju sagt till er i media att jag var så besviken och väldigt arg och så där. Men jag ville vara tydlig mot laget att mot dem är jag väldigt stolt. Det är många tjejer som aldrig spelat VM förr, som kommit in och gjort bra insatser. Kolla Julia Zigiotti:s glidtackling mot van de Sanden i kontring. Det är många grejer som är väldigt bra från det här unga gänget.

– Man får tänka på att vi är rankade nia – och vi är jättebesvikna över att vi inte är bland de två bästa i världen. Och det är ju helt enormt bra. Vi har ju inte i närheten av samma förutsättningar som USA och England – jag vet inte hur det är i Nederländerna – när det gäller kronor och ören som satsas i damfotbollsprojekt i Sverige. Vi har ju inte samma muskler i förbundet. Ändå står vi här och är besvikna. Det är ju ett väldigt gott betyg. Vi har också en fin tradition. Det var någon som sa att det där är ju två giganter som spelar i den andra matchen. Men jag kände att historiskt i damfotbollen är Sverige en gigant. Sedan har det hänt grejer, att damfotbollskartan har ritats om de senaste åren. Men uppenbarligen har vi fortfarande en chans att hänga med. Det är spännande med den nya, unga generationen om vi kan sätta en standard som de får försöka att upprätthålla när vi edan lämnar över stafettpinnen.

Caroline Seger… Vi är lite som två partier i opposition. Har varit i alla fall. Nu har vi äntligen haft en koalitionsregering de senaste fem åren. Innan dess var vi lite så här (låter knytnävarna möta varandra). Vi stångades, vem skall leda det här egentligen. Jag är otroligt tacksam för Caroline Segers passion för fotboll och ork att leda vidare. Jag insåg i år faktiskt att det är en jäkla tur att vi har Caroline Seger, för jag har ju två barn hemma och kommer inte ihåg hälften av det hon kommer ihåg. Hon kan lägga hela sitt fokus på det här gänget och laget liksom. Jag är jättetacksam, jag tycker att Seger verkligen har spelat bra i det här världsmästerskapet och visat att hon har förmåga att resa sig. Hon kan få kritik under åren, men sedan hittar hon en ny nivå. Och jag hade så gärna velat gå ut i en final med henne, Nilla och de lite yngre, som Kosse och Sempan. Men nu blev det inte så. Fast det kommer ett OS runt hörnet, vi kanske kan ta ett OS-guld i stället. Jag är väldigt glad för Seger, att hon kommer upp i 200 landskamper. Hon kommer att ta Sjögrans rekord.

Hur yttrade sig maktkonflikten?
– Vi har aldrig någonsin hängt, på det sättet. Vi har velat ha samma roll under många år, tror jag. Men de senaste fem åren har vi samarbetat väldigt bra. Det märks framför allt på planen. Vi får ofta någon typ av ögonkontakt, och vi löser vissa taktiska grejer och samarbetar väldigt bra.

– Jag har alltid någon gång velat vara lagkapten för landslaget. Men aldrig bett om det. Då har jag i varje fall velat vara en informell ledare. Nu kommer jag aldrig att vara lagkapten för landslaget, för jag har målvaktsposition. Men jag är väldigt stolt och glad över att vi har Seger, jag tycker att hon gör ett väldigt bra jobb i sin roll.

Det konstaterades att Lindahl nu är den svensk som har spelat flest VM-matcher.

– Det är ju roligt med sådana rekord och så där. Men det är inte hela världen. Jag är stolt över att jag har fått vara med länge. Jag är tacksam för Marika (Domanski Lyfors) som tog med mig för en massa år sedan, att jag fått göra mina misstag på vägen. Jag hoppas att någon kan slå mitt rekord någon gång framöver.

– Jag känner personligen att jag har spelat med ett lugn som jag aldrig någonsin haft på den här nivån innan. Jag känner att jag hittade det lagom till åttondelsfinalen – då kände jag att nu har jag helkoll liksom. Det är ju roligt att det också är andra som ser det.

Är det din sista VM-match på lördag?
– Det vet man ju aldrig. Men jag tror att någon snart slänger ut mig med huvudet före. Allvarligt tycker jag att det är jobbigt, jag tänker också på barnen hemma. Min fru har sagt att jag måste vara med nästa sommar, så då gör jag det igen. Men det är jobbigt när man tar sig så här långt i turneringen. Inför EM 2013 kände jag att ”jag har nog bara ett par–tre år kvar”. Men sedan hittar man ny motivation. Och orkar man hålla fysiken i gång så visst. Men jag tror att det här är mitt sista VM.

Den stora guiden till VM-semifinalerna

Det är numera bara fyra lag kvar i kampen om VM-guldet. Tre av de har gått rent genom turneringen. Det fjärde laget är Sverige, som har förlorat mot en annan semifinalist – USA.

Inget av de fyra kvarvarande lagen har tappat poäng mot något av de 20 utslagna. På så sätt kan man ju säga att det är rätt lag som är framme i medaljmatcherna. Jag vet att det även går att resonera på andra sätt, men det faktum att ingen av de fyra semifinalisterna har tappat poäng mot något utslaget lag är ganska ovanligt.

I kvartsfinalen försvann värdnationen Frankrike, vilket sannolikt innebär att intresset för mästerskapet sjunker på fransk mark. Men intresset hjälps upp av att det sannolikt är de fyra nationer med störst tillrest supporterskara som har tagit sig fram till matcherna i Lyon.

Att USA, Nederländerna och England tillhör de nationer med störst tillrest klack känns självklart, och jag tror alltså att Sverige kan kvala in som lag nummer fyra.

Det faktum att Frankrike åkte i kvartsfinal visade sig följa traditionen. Och då tänker jag inte bara på att fransyskorna har en vana av att missa medalj, utan på att det vanliga har varit att värdnationen i VM just åker ut i kvartsfinal.

Alla värdnationer har nått kvarten, men bara USA har klarat att ta sig längre i ett hemma-VM. Just USA har dessutom tagit medalj i alla de sju tidigare mästerskapen.

Det var lite allmänt om VM. Här är mina bedömningar kring semifinalerna, som båda spelas på Groupama Stadium i Lyon, även känd som Parc Olympique Lyonnais:

Tisdag den 2 juli 21.00:

USA–England 

Odds: 75–25
Världsranking: USA är etta och England är trea.

Troliga startelvor, USA (4–3–3): Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Julie Ertz, Sam Mewis – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.
England (4–2–3–1): Karen Bardsley – Lucy Bronze, Stephanie Houghton, Millie Bright, Demi Stokes – Jill Scott, Kheira Walsh – Nikita Parris, Fran Kirby, Toni Duggan – Ellen White.

Domare: Edina Alves Batista, Brasilien

USA skall vara ett nummer större än England. Men det har varit jämnt mellan lagen på senare år. Fem möten de senaste 4,5 åren har slutat med tre amerikanska 1–0-segrar, en engelsk 1–0-seger och så blev det 2–2 i She Believes Cup i mars.

Prognosen säger att det kommer att vara varmt i Lyon även kommande vecka. Temperaturen skall nå över 30 grader alla dagar. Nu spelas ju semifinalerna så sent som 21.00, och då bör det ha sjunkit under 30-strecket.

Oavsett så bör USA ha en fördel i värmen mot övriga lag. Amerikanskorna är ju vana vid att spela i hög värme. Deras liga, NWSL spelas ju mitt i sommaren, med matcher bland annat i heta sydstater.

Hittills i VM har USA rivstartat och tagit en tidig ledning i alla matcher. Och när USA har gjort första målet har de aldrig förlorat en VM-match. Det gäller alltså för England att stå emot i matchupptakten.

Det gäller även för England att ha kvalitet på sina fasta situationer. USA:s målvakt Alyssa Naeher är bra på att mota skott, men har en svaghet i luftrummet. Hon är även lite osäker på fötterna.

Båda lagen rullade ganska mycket på folk i gruppspelet. Hos England är det bara backarna Lucy Bronze och Steph Houghton som har spelat full tid i all fem matcherna. Jill Scott fick vila tolv minuter i en match. I övrigt ligger alla andra spelare på 360 minuter eller mindre.

I USA är målvakt Naeher den enda med full speltid. Mittbacken Abby Dahlkemper har också spelat i alla fem matcherna, men blivit utbytt i en. I övrigt har samtliga andra spelare vilat minst varsin match.

Det troliga är att båda lagen kommer till spel med samma startelvor som senast. I England har det varit lite variation på vänsterbacksplatsen, men känslan är att Demi Stokes nu har tagit tillbaka den platsen från Alex Greenwood. I USA innebär samma elva att Sam Mewis fortsatt går före Lindsey Horan (uttalas He-ränn).

Samantha Mewis

Det är inte så länge sedan förbundskapten Jill Ellis byggde sitt mittfält tekniska kring Horan. Men nu är alltså Portlandspelaren bänkad. Det är ju dock en hyfsad styrka att kunna ha spelare som Horan och Carli Lloyd att kasta in från bänken.

Noterbart är att tre av de fyra som delar ledningen i skytteligan finns i de här båda lagen. I USA har ju både Alex Morgan och Megan Rapinoe gjort fem mål, lika många har Englands Ellen White och utslagna Australiens Sam Kerr.

Rapinoe har varit het i utslagningsmatcherna, och gjort USA:s fyra senaste mål. Morgan inledde turneringen lysande, men har sedan haft lite skadeproblem. Senast såg hon bra ut ute på planen, men hamnade inte i några avslutningslägen nära mål.

Englands White har kommit till imponerande 13 avslut inne i straffområdet i VM. Det blir spännande att se hur USA:s försvar kan hantera henne.

Jag ser Whites fina målform som Englands största skrällchans i den här semifinalen. Men det rimliga är ändå att det blir som i VM 2015 – USA i final och England i bronsmatch.

 

Onsdag den 1 juli 21.00:

Nederländerna–Sverige

Odds: 60–40
Världsranking: Holland är åtta och Sverige är nia.

Troliga startelvor, Nederländerna (4–2–3–1): Sari van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Dominique Bloodworth, Merel van Dongen – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van de Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.
Sverige (4–4–1–1): Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Elin Rubensson, Caroline Seger, Lina Hurtig – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

Domare: ?

Jag håller Nederländerna som favorit i den här matchen. Framför allt för att laget har visat en enorm effektivitet hittills i VM. De har på olika sätt varit illa ute i flera matcher, men ändå till slut stått där som segrare. Faktum är att laget nu har vunnit elva raka mästerskapsmatcher under ordinarie tid.

I premiären mot Nya Zeeland var det länge motståndarna som hade de vassaste chanserna. Och när matchklockan passerade 90 minuter talade det mesta för mållöst, 0–0. Men i 92:a minuten lyckades man hitta ett segermål.

Mot Japan i åttondelsfinalen var man sedan riktigt illa ute. Japanskorna kvitterade sent i första halvleken, och sista 20 minuterna var det holländska laget utspelat. Dåliga japanska avslut och något vass ingripande från Sari van Veenendaal räddade laget. Och i slutminuterna lyckades man sedan vinna på en tveksamt dömd straff.

Senast mot Italien var italienskorna bäst i den första halvleken. Men efter paus visade Nederländerna klass och vann till slut hur säkert som helst. Kanske är det ett tecken på att laget håller på att växla upp även spelmässigt.

Offensivt har mycket hittills handlat om skyttedrottningen Vivianne Miedema. Hon står på tre mål, men ligger bakom många fler. Miedema fyller 23 år den 15 juli och har ett fullständigt makalöst målfacit på seniornivå för att vara så ung. Sedan den här tweeten har hon även gjort sitt 61:a landslagsmål:

Det är i första hand Miedema det svenska försvaret måste ha koll på. Men det går inte att koncentrera sig för mycket på toppforwarden. För på kanterna finns ju starka duon Shanice vad de Sanden och Lieke Martens. De båda var fantastiska i EM för två år sedan. Den formen har de inte nått hittills i VM.

Shanice van de Sanden

van de Sanden är fortsatt blixtsnabb, men har inte haft samma höga kvalitet på sina inlägg och inspel som hon hade för två år sedan. Martens brukar vara makalöst vass när hon skär in i planen och avslutar mot bortre hörnet. Ännu så länge har vi dock inte fått se något sådant mål i VM. Och för svensk del får Martens gärna vänta tills helgen.

I övrigt bör Sverige undvika att dra på sig för många fasta situationer nära mål. Sherida Spitse har nämligen en väldigt skön känsla i sin högerfot. Hittills har hon bara fått två skott på mål under VM, men hon har stått för fyra assist – flest av alla i VM.

Sherida Spitse

Nederländerna, eller Holland som de själva säger, är ett väldigt jobbigt lag att möta. De har stora defensiva brister, men kompenserar med grym anfallsstyrka. Och det är svårt att veta hur högt man skall ställa sig. Står man högt blir det ju ytor för blixtsnabba van de Sanden. Står man för lågt har sylvassa Miedema nära till målet.

För svensk del kommer mycket att handla om att störa den holländska uppspelsfasen, så att deras vassa anfallare in får rätt bollar att jobba med. Kan man få passningsläggarna Spitse och Jackie Groenen att falla långt tillbaka i planen är mycket vunnet. Men om Spitse får stå och måtta sina fina långpassningar högt upp i planen, och om Groenen får göra sina instick – då är Sverige illa ute.

Det blir alltså viktigt att testa den orange backlinjen så mycket som möjligt. Där finns alltså brister, både i snabbhet och i positionsspel. Högerbacken Desiree van Lunteren är egentligen en offensiv spelare, vilket ofta märks i hennes defensiva tajming. På vänsterbacken skadade sig ordinarie Kika van Es i genrepet, och där tycker jag inte att vikarien Merel van Dongen håller samma höga nivå. Mittbacken Stefanie van der Gragt är väldigt stark i luftrummet, men har brister längs marken.

Kan Sofia Jakobsson och Stina Blackstenius vara lika pigga och heta som senast så kommer det att finnas ytor att anfalla på.

Lina Hurtig

I den här matchen har vi tyvärr semifinalernas enda avstängning. Det är som bekant svenska Fridolina Rolfö som missar semifinalen till följd av två gula kort tidigare i turneringen. Jag tror att Lina Hurtig får Rolfös plats i startelvan. Hurtig är den offensiva bänkspelare som känts närmast startelvan, och som har fått speltid i alla fem matcherna.

I övrigt talar det mesta för att båda lagen kommer till spel med samma spelare som i kvartsfinalerna. Nilla Fischer gick ju av med kramp mot Tyskland, men det skall just bara ha handlat om kramp – så hon skall vara spelklar.

Det här är ju en repris på den kvartsfinal från EM 2017, där Pia Sundhage:s tid som svensk förbundskapten tog slut. Det var en match där Holland vann klart rättvist. 2017 vann de orange lejonhonorna även mot Sverige i Algarve cup, den gången med 1–0.

Året innan vann Sverige med 1–1 i OS-kvalet. Ja, det var faktiskt en vinst eftersom Sverige avancerade till OS på kryss. Ni minns kanske hur Olivia Schough snappade upp ett misslyckat bakåtpass och blev stor matchvinnare den gången. Ni minns kanske också hur Vivianne Miedema fick ett fritt läge på övertid, men sköt över.

Senaste gången Sverige gjorde fler mål än Nederländerna i en match var i det åskdrabbade VM-genrepet 2015. Då slutade det 2–1. Samma siffror blev det 2012, i Thomas Dennerby:s sista landskamp som svensk förbundskapten.

Lagen skulle också ha mötts i final i Algarve cup förra året. Men den matchen regnade bort. Det har alltså varit fördel Holland de senaste åren. Men kunde Sverige skrämma bort Tysklandsspöket borde det inte vara omöjligt att även vinna mot ett orange lejon?

Imponerande England vidare till semifinal

England har två matcher kvar i VM, medan Norge har spelat klart. Torsdagens kvartsfinal blev totalt sett en ganska enkel match för engelskorna.

Jag och många med mig trodde på god norsk skrällchans i Le Havre. Men det var egentligen aldrig nära. När Norge hade sitt första avslut mot mål var det redan 3–0 till England.

3–0 blev också slutresultatet. Det trots att Norge hade flera 100-procentiga chanser på slutet – och trots att England hade en straff. Men Ingrid Hjelmseth fick avsluta sin karriär med en fin straffräddning mot Nikita Parris. Noterbart är att Parris därmed har två straffmissar i turneringen.

Ingrid Hjelmseth

Skönt för Hjelmseth, som väl borde ha hunnit får upp armarna på Lucy Bronze:s kanonskott till 3–0. Men nu blev alltså den fina straffräddningen slutpunkten på veteranmålvaktens långa och framgångsrika karriär.

Norge har totalt sett gjort en bra turnering. I kväll orkade inte laget. Men åldersstrukturen i truppen är sådan att norskorna bör kunna vara ännu bättre i EM om två år. Frågan är om laget leds av Martin Sjögren då. Han har sedan ett tag tillbaka flyttat hem till Linköping, och jag har hört att han har lite sug att testa på herrfotbollen också.

Sjögren har gjort ett bra jobb i Norge. Det var ett spelande Norge vi såg i VM, ett välspelande Norge. Och bärande spelare som Ingrid Syrstad Engen, Vilde Böe Risa, Guro Reiten och Caroline Graham Hansen är alla under 25 år. I backlinjen är åldern lite högre, men försvarsgeneralen Maren Mjelde är 29, vilket gör att hon bör ha flera mästerskap kvar.

Norge har gjort flera bra matcher i VM. Men mot England räckte man inte till. Engelskorna var verkligen imponerande starka. De har nu fem raka segrar, och känns absolut inte chanslöst varken mot USA eller Frankrike i Lyon på tisdag.

Engelskorna släppte in ett mål mot Skottland i VM-premiären. Men sedan dess har man nu fyra raka nollor, och man har verkligen varvat upp allt eftersom. 2–1 mot Skottland och 1–0 mot Argentina var inte resultat som skrämde de andra guldkandidaterna. Men sedan har det blivit 2–0 mot Japan, och 3–0 både mot Kamerun och Norge – resultat som visar att Phil Neville:s lag är på rätt väg.

Ellen White

Inte minst har man fått igång Ellen White:s målskytte. Hon är nu uppe i fem mål i turneringen, alltså delad skytteligaledning med Sam Kerr och Alex Morgan. På förhand var White en högoddsare som vinnare av skytteligan. Men nu känns det fullt möjligt att hon skall vinna. Hon ser glödhet ut.

För England väntar alltså antingen Frankrike eller USA i semifinalen. Mot båda motstånden har engelskorna gjort bra resultat i senaste matcherna. USA mötte man senast i mars. Då blev det 2–2, ett resultat som grundlade Englands totalseger i She Believes cup.

Även kring Frankrike borde England känna sköna vibbar. Lagen möttes i kvartsfinal i EM för två år sedan. Då vann engelskorna med 1–0 efter segermål av Jodie Taylor. Även om det totalt sett är fördel för fransyskorna i lagens sju möten de senaste fem åren, så var det England som vann senast – och det med stora siffror. I fjolårets She Believes Cup blev det nämligen engelskt 4–1.

England kommer inte att räknas som favorit i sin semifinal, men laget kommer absolut att ha chansen att nå den final som spelas nästa söndag.

I och med dagens seger har man även gjort så att Storbritannien, eller Team GB som det brukar kallas, är väldigt nära OS. Till det laget kan man addera spelare som Jordan Nobbs, Kim Little, Erin Cuthbert, Claire Emslie och inte minst Jess Fishlock. Storbritannien kan få ihop ett riktigt intressant lag till OS.

Bonansea, VAR – och engelsk uppvisning

Då har jag också hunnit se det brittiska derbyt. Jag hade lite att göra efter matchen Italien–Australien, vilket gjorde att jag fick välja bort Brasilien–Jamaica, och se England–Skottland i efterhand.

Om vi tar dagens tre matcher i turordning så känns det alltmer som att Australiens förbundsledning har förstört en gyllene generations möjligheter att nå VM-framgångar. För det Australien som spelar nu är inte alls lika bra som det vi såg förra våren.

Däremot är Barbara Bonansea en riktig toppspelare. Hon fixade tre italienska poäng genom att nicka in segermålet i femte övertidsminuten. Hon gjorde även lagets första mål i 2–1-segern, plus ytterligare ett mål, där hon var några centimeter offside.

Segermålet var lite av en bjudning från Lydia Williams, som kom ut helt snett på en inläggsfrispark. Hade Australiens målvakt varit kvar på linjen skulle hon sannolikt kunnat rädda nicken rätt enkelt.

Den italienska segern innebär att Bonansea och de andra redan nu kan börja planera för åttondelsfinal. För Australien känns det däremot betydligt knivigare. Matchen mot Brasilien i andra gruppomgången har plötsligt lite måstekaraktär.

Jag räknar med att Australien slår Jamaica i sista matchen, men avancerar man som grupptrea väntar en gruppvinnare i åttondelsfinal – och då kan The Matildas få åka hem klart tidigare än planerat.

Italien spelade smart, och utnyttjade framgångsrikt brister i Australiens spel. The Matildas spelar med hög press, och trycker då upp sin backlinje högt. Laget är således sårbart i djupled. Det syntes tydligt i genrepet mot Nederländerna. Och det syntes även i dag.

Australien har en ambition att försöka spela sig fram genom planen. Det är i grunden en bra ambition, men det är ju inte bra när man tappar boll i tidig uppspelsfas. Jag såg laget skänka bort ett par mål till Chile i höstas genom att tappa boll i uppspelsfas på egen planhalva. I dag bjöd man Bonansea på 1–1-målet genom just ett slarvigt bolltapp i uppspelsfas. Där måste Australien skärpa till sig om laget skall vara en riktig utmanare i den här turneringen.

I matchen reagerade jag för övrigt över hur domarna missbrukade VAR. Det kan inte vara nödvändigt att hålla på att spela 10–15 sekunder efter en fullständigt solklar offside. Jag förstår att man låter spelet löpa när det är så små marginaler, som vid Bonanseas offsidemål. Men det måste gå att få tidigare avblåsningar när det handlar om en eller flera meters offside.

Jag är en för övrigt en vän av VAR. Jag är också en vän av en övergång till effektiv speltid i fotbollen. Och jag tycker verkligen att introduktionen av VAR framöver måste leda till effektiv speltid. För tänk exempelvis på hur mycket matchtid som försvann på videogranskningar i matchen Italien–Australien. Tid som domaren inte tycks göra extra tillägg för. Diskussionen om effektiv speltid kan det finnas anledning att återkomma till senare.

I och med Italiens seger blev det europeiska segrar i alla de fem första VM-matcherna. I den sjätte kunde vi inte få någon europeisk trepoängare. Det var ju Brasilien och Jamaica som drabbade samman.

Jag har inte sett matchen, men jag har sett att Cristiane har kvar målkänslan. Det är förstås otroligt viktigt för Brasilien om laget tänker gå längre än åttondelsfinal i den här turneringen.

Jag såg också Brasilien få straff på rätt tveksamma grunder. Det här är väl ändå inte en bestraffningsbar hands?

Straffen räddade Jamaicas 19-åriga målvakt Sydney Schneider. Den USA-födda jättetalangen fick massor av beröm av Radiosporten för sin insats. Kul med nya talanger som kliver fram direkt när de får chansen i de stora sammanhangen.

Slutligen har jag alltså sett den första matchen i grupp D – England–Skottland 2–1 – i efterhand.

Det var en lite svängig match. De första tolv minuterna tyckte jag att Skottland såg spännande ut. Sedan slog Fran Kirby ett inlägg via Nicola Docherty:s vänsterhand. Det blev straff, en straff Nikita Parris skickade upp i nättaket.

Efter målet spelade England fullständigt lysande, med hög fart både på bollen och på benen. Jag har inte sett England så bra på länge. Man spelade fullständigt ut skotskorna, och 2–0 i paus kändes i underkant.

I den andra halvleken gjorde Skottland ett par byten som jämnade ut matchen. Och när Claire Emslie reducerade kändes det inte omöjligt att det skulle bli delad poäng – det återstod ju hela tolv minuter, och England hade tappat flytet.

Till slut blev det ändå tre rättvisa engelska poäng. Jag hade 6–3 i klara målchanser till engelskorna. I den första halvleken var lagets högerkant med Lucy Bronze och Parris lysande, det var även Kirby. I den andra halvleken försvann alla de tre ur matchbilden, vilket är lite illavarslande för England. Det var kanske den första halvlekens höga tempo som tog krafter i värmen i Nice.

Bästa engelska spelare över 90 minuter tycker jag Kheira Walsh var. Jag har knappt sett henne spela tidigare. Men hon imponerade genom att hela tiden vara spelbar, och genom att lösa situationerna både med lugn och precision. Jag hade nog trott att Jade Moore var självskriven som engelska balansspelare. Men Walsh visade i kväll att hon också är en högklassig kandidat till jobbet.

Dags att blicka framåt. Under måndagen spelas bara två matcher. Det enligt följande:

18.00 Argentina–Japan, grupp D

21.00 Kanada–Kamerun, grupp E

Den stora VM-guiden – grupp D

Det är två grupper som sparkas i gång under söndagen. Tidigare har jag presenterat lagen i  grupp C. Men det spelas även en match i grupp D.

I den gruppen vi har en het kandidat till titeln VM:s sämsta lag – Argentina. Vi har även två brittiska lag och ett ombyggt Japan. Här är bloggens stora genomgång av grupp D:

England

England

Världsranking: 3

Guldchans: 15–20 procent.

Nyckelspelare: Fran Kirby. Chelseas tekniska spelgeni bär huvudrollen i Englands anfallsspel. Hon skall stå för kreativiteten. Kirby berättade för övrigt nyligen om hur det var att förlora sin mamma i tidig ålder. Den gripande berättelsen går att se här:

Spelare med Sverigekoppling: Karen Bardsley har spelat för Linköping och Jodie Taylor för Göteborg.

Startelva i genrepet (4–2–3–1): Carly Telford – Lucy Bronze, Steph Houghton, Abbie McManus, Alex Greenwood – Lucy Staniforth, Kheira Walsh – Nikita Parris, Fran Kirby, Toni Duggan – Jodie Taylor.

Kommentar: England har tagit brons i lagets två senaste mästerskap. I VM 2015 var det en stor framgång, medan det var mer väntat i EM 2017.

Det hade kunnat bli ännu bättre nu, för det engelska laget är bra. Men jag är rädd att knäskadan på viktiga kreatören Jordan Nobbs kan bli kostsam för Lionesses – som laget kallas. Just kreatörer är lite av en bristvara i England, och med Nobbs på läktaren blir pressen väldigt stor på att Fran Kirby skall prestera.

Samtidigt försvåras läget för Kirby, eftersom det är mycket lättare för motståndarna att rikta in sitt försvarsspel mot en speluppläggare än mot två.

Annars blir det spännande att se hur Phil Neville agerar i sitt första världsmästerskap. Hittills har han rullat vilt i startelvan. Det har i princip aldrig varit samma elva två matcher i rad. Vi får se om han kör samma upplägg i VM.

Jämfört med den elva som mycket överraskande föll med 1–0 mot Nya Zeeland i genrepet gissar jag att trion Jill Scott, Jade Moore och Millie Bright får chansen i VM-premiären mot Skottland stället för Staniforth, Walsh och McManus. Kanske även att Neville satsar på Ellen White som forward. I den rollen har nämligen Jodie Taylor nu gått mållös av planen i åtta raka landskamper. Samtidigt behöver nog England få igång Taylors målskytte om det skall bli någon VM-succé.

Utöver Fran Kirby skulle jag säga att målvakten Karen Bardsley är en nyckelspelare. Det känns lite som att England står och faller med den skadeförföljda Manchester Citymålvakten. Jag vet att många tycker att Carly Telford är bra. Men jag måste säga att jag inte är så imponerad av Telford. Jag tycker att hon är svag i luftrummet, och den retur hon släppte vid Nya Zeelands segermål i genrepet ingår inte i målvaktsspel av internationell klass.

Minns ni förresten hur England åkte ur det förra världsmästerskapet? Det var ju mittbacken Laura Bassett som gjorde ett oturligt självmål på övertid av semifinalen mot Japan. Det var en match där England var det klart bättre laget. Men där Japan vann med 2–1 utan att ha ett enda avslut mot mål i själva spelet. Man vann på en feldömd straff och på Bassetts grymma självmål.

Orsaken till att jag tar upp det där målet är att Laura Bassett härom dagen meddelade att hon avslutar sin karriär. I sitt ”avskedsbrev” skriver den 35-åriga mittbacken om hur stolt hon är över hur hon hanterade det där otroligt jobbiga självmålet. Hon blev ju dock inte lottlös i Kanada. England vann ju bronsmatchen mot Tyskland några dagar efter semifinalförlusten.

Tillbaka till årets VM. Där kan det vara läge att poängtera att turneringen även gäller som OS-kval för Europa. De tre bäst placerade europeiska lagen får åka till Japan nästa sommar. För fyra år sedan deltog inte Storbritannien i OS-fotbollen. Det kommer de däremot att göra nästa år – om de kvalar in.

Och det är just England som kvalar för Storbritanniens skull. Skottland räknas alltså inte in i kvalet, även om deras spelare kommer att vara aktuella för Team GB om det blir OS-spel nästa år.

Mitt tips är att England fixar en OS-plats, att laget återigen går till semifinal – och kommer hem med bronsmedaljer. Med Jordan Nobbs i laget hade det blivit minst ett snäpp bättre än så.

Sofia Jakobsson jagar Kim Little

Skottland

Världsranking: 20

Guldchans: Promillenivå

Nyckelspelare: Kim Little – speluppläggare och målskytt i ett. Det finns inget VM-lag där inte Arsenalstjärnan hade platsat.

Spelare med Sverigekoppling: Fiona Brown (Rosengård) och Shannon Lynn (Vittsjö) spelar i damallsvenskan. Dessutom har Lee Alexander (Mallbacken), Hayley Lauder (Mallbacken och Vittsjö) och Jane Ross (Vittsjö) spelat i vår högsta serie.

Startelva i genrepet (4–4–1–1): Lee Alexander – Kirsty Smith, Rachel Corsie, Jennifer Beattie, Nicola Docherty – Lisa Evans, Kim Little, Caroline Weir, Claire Emslie – Erin Cuthbert – Jane Ross.

Kommentar: Äntligen får fantastiska Kim Little spela ett mästerskap för sitt Skottland. 28-åringen har varit med i ett mästerskap – hon spelade ju OS 2012 för Storbritannien. Men när Skottland tog sig till sitt första mästerskapsslutspel – fjolårets EM – drog storstjärnan av korsbandet, och fick följa spelet från sidan.

Under EM var för övrigt Skottland extremt skadedrabbat. Man saknade även Lizzie Arnot, Jennifer Beattie och Emma Mitchell. Och i öppningsmatchen mot England skadades även Jane Ross.

För ett lag med tunn topp var det förstås förödande. Trots att skotskorna inledde EM med ett 6–0-ras mot England och förlust mot ett svagt Portugal var Skottland mycket nära avancemang. Man tog nämligen en fin seger mot Spanien i avslutningsmatchen och var till slut bara ett mål från kvartsfinal.

Nu är Skottland två år bättre, och två år friskare. Och laget känns faktiskt som en liten outsider i det här mästerskapet. Skottland har nämligen en stark startelva, med kapacitet att ställa till det för alla motståndare.

Framför allt har man en högklassklassig anfallslinje med Little, Ross och Erin Cuthbert. Den sistnämnda är en personlig favorit. För två år sedan blev hon Skottlands första målskytt någonsin i ett mästerskap. Nu är hon 20 år och spelar en huvudroll i såväl Chelseas som Skottlands offensiv. Ihop med Little och målfarliga Ross kan Cuthbert ställa till problem för alla försvar i VM.

På centralt mittfält har Caroline Weir fina kvaliteter, bland annat som frisparksskytt. Och på kanterna har skotskorna fart med Lisa Evans, Arnott och Claire Emslie. Den sistnämnda gjorde övrigt nyligen klart med Orlando Pride.

Även i sitt andra stora mästerskap ställs Skottland mot storasyster England i öppningsmatchen. Den här gången kommer det inte att bli 6–0. I mitt tips gav jag skotskorna 40 procents chans att ta poäng i den matchen.

De har ännu större chans mot Japan och skall bara vinna mot svaga Argentina. Jag tror absolut att Skottland kommer att ta sig vidare till åttondelsfinal, minst som en av de bästa grupptreorna. I åttondelen kan man bli en jobbig motståndare för vilket lag som helst. De har absolut skrällpotential. Men det troliga är ändå att Skottland åker hem efter fyra spelade matcher.

Nadeshiko

Japan

Världsranking: 7

Guldchans: 1–5 procent

Nyckelspelare: Saki Kumagai – Guldhjältinnan från 2011 har ett mycket bra passningsspel och är väldigt viktig för laget i uppspelsfas.

Spelare med Sverigekoppling: Ingen

Startelva i genrepet (4–4–2): Ayaka Yamashita – Risa Shimizu, Saki Kumagai, Moeka Minami, Aya Sameshima – Emi Nakajima, Nana Ichise, Hina Sugita, Yui Hasegawa – Kumi Yokoyama, Yuka Momiki.

Kommentar: Japan har spelat i de två senaste VM-finalerna. För fyra år sedan hade man flyt på vägen fram. Sedan dess har laget byggts om.

Det Japan som kommer till Frankrike är ett intressant och väldigt spelskickligt lag. Däremot finns stora frågetecken för den offensiva tyngden. Sedan den tidigare ungdomsförbundskaptenen Asaka Takakura fick uppgiften att föryngra landslaget har man spelat 18 matcher mot motstånd på världsrankingens topp tio. På de 18 matcherna har man tre segrar, fyra kryss och elva förluster.

Japans tekniska lag har helt enkelt vägt för lätt mot toppmotstånd. Därför skall vi inte räkna med någon ny finalplats för Nadeshiko – som landslaget kallas. Personligen ser jag det som en framgång för laget om det tar sig till kvartsfinal.

I laget finns flera riktigt spännande spelare. 20-åriga mittbacken Moeka Minami var exempelvis lagkapten i det japanska lag som vann U20-VM i fjol. 22-åriga Yui Hasegawa är kortvuxen, men ändå en stor spelare. Hennes touch och blick för spelet håller hög klass. Sannolikt kommer mycket av Japans anfallsspel att starta på kanterna, hos Hasegawa och Emi Nakajima.

En annan kortvuxen spelare med central roll är den tekniska, centrala mittfältaren Hina Sugita. Men just längden kan bli ett japanskt problem.

I såväl VM 2011 som 2015 och i OS 2012 hade japanskorna flera nickstarka spelare i Homare Sawa, Azusa Iwashimizu, Mizuho Sakaguchi och Yuki Nagasato. Dessutom hade man en fantastisk hörn- och frisparksläggare i Aya Miyama. Av de fem är bara Sakaguchi med i årets trupp, och hon är långt ifrån säker på en plats i startelvan.

Fasta situationer kan således bli ett stort problem i båda riktningar för Japan. Jag räknar ändå med att japanskorna tar sig till åttondelsfinal. Sannolikt räcker det ju med att vräka in mål på svaga Argentina för att ta en slutspelsplats. I utslagsmatcherna har Japan chans mot alla lag, och med jackpot kan man ta sig hela vägen. Men jag tror ändå att det tar slut i åttondels- eller kvartsfinal.

 

Argentina

Världsranking: 37

Guldchans: Mindre än promillechans.

Nyckelspelare: Sole Jaimes. Forwarden som värvades till Lyon vid årsskiftet måste vara i absolut toppform om Argentina skall ha minsta chans att ens göra något mål i VM.

Spelare med Sverigekoppling: Ingen

Startelva i genrepet (4–2–3–1): Solana Pereyra – Adriana Sachs, Augustina Barroso Basualdo, Aldana Cometti, Eliana Stabile – Vanesa Santana, Ruth Bravo – Mariana Larroquette, Estefania Banini, Maria Bonsegundo – Soledad Jaimes.

Kommentar: Argentina skall vara chanslöst. Laget är sannolikt det sämsta i turneringen. Huvudkonkurrent till titeln sämst i VM är Thailand.

Argentina är ett av de många länder som bara har landslag i samband med mästerskap. Det argentinska laget spelade bara en enda landskamp mellan sommaren 2015 och april 2017.

Lagets affischnamn är kreativa Estefania Banini, med flertalet år i USA och Spanien bakom sig, och forwarden Soledad Jaimes, som värvades till Lyon i vintras. Jaimes visade vägen till VM genom att göra fem mål i Copa America i fjol. Där kom laget på tredje plats vilket innebar att man fick spela playoff mot den nordamerikanska fyran Panama. Där vann Argentina med totalt 5–1 över två matcher.

Utöver Jaimes gjorde Banini och Florencia Bonsegundo tre mål vardera i Copa America. Banini och Bonsegundo spelar båda i Spanien. Det gör även backarna Aldana Cometti, Augustina Barroso Basualdo och Ruth Bravo samt mittfältaren Mariela Coronel och forwarden Yael Oviedo.

Huvuddelen av spelarna är dock hemmabaserade. Och efter VM-avancemanget har tyvärr inte förbundet givit sitt landslag speciellt bra förutsättningar under uppladdningen. Vad jag kan hitta har de bara spelat fyra landskamper sedan november. Tre av de var i en fyrnationsturnering i Australien mot Sydkorea, Nya Zeeland och Australien. Där blev Argentina mållöst efter förluster med 5–0, 2–0 och 3–0.

Senast Argentina spelade VM var 2007. Då kom man allra sist med noll poäng och målskillnaden 1–18. Från den truppen är målvakten Vanina Correa även med i årets VM-trupp.

Jag räknar med att Argentina lämnar även det här världsmästerskapet utan poäng. Deras huvudmål måste nog i första hand vara att göra något mål – samt att undvika att även den här gången bli sist i hela mästerskapet.

 

En riktig maktdemonstration av Lyon

Europas bästa lag säsongen 2018/19 heter samma sak som det gjorde även 2015/16, 2016/17 och 2017/18 – alltså Olympique Lyonnais.

I några av de där tidigare finalerna har den franska superklubben varit illa ute. Och inför dagens final skrev jag att:

”Jag tror inte på någon överkörning.”

Men oj vad fel jag hade. Lyon var flera klasser för stora för Barcelona den här kvällen. När Toni Duggan sköt utanför i ett bra läge i fjärde minuten tänkte jag att det där var just den typ av läge som en underdog som Barca behöver göra mål på för att ha chansen att vinna titeln.

Några minuter senare hade den uppfattningen stärkts. För Lyon var nämligen närmast 100-procentigt under den första halvtimman. Hemmaspelaren Dzsenifer Marozsan gjorde 1–0 minuten senare på fransyskornas första målchans.

Och strax efter satte Ada Hegerberg 2–0. Båda de målen kom efter fint förspel från Shanice van de Sanden på högerkanten. Reynald Pedros har i princip delat på speltiden i lika stora delar den här säsongen mellan van de Sanden och Delphine Cascarino på högerkanten.

Den här gången föll valet på nederländskan – vilket var ett succédrag. Jag skulle nämligen säga att det var just van de Sanden som vann matchen åt Lyon.

Ja, jag vet att Ada Hegerberg stod för ett äkta hattrick på 21 minuter. 3–0 och 4–0 kom på framspelningar från Amel Majri och Lucy Bronze. Men jag känner ändå att det var van de Sanden som var den stora skillnaden mellan lagen. Barcelona hängde helt enkelt inte med på sin vänsterkant.

I den andra halvleken hade Barca flera 100-procentiga målchanser innan inhopparen Asisat Oshoala, fint framspelad av Lieke Martens, satte tröstmålet fram till 4–1.

Just Martens och Alexia Putellas hade varsin superchans som kanske kunde ha givit lite nerv åt en final som kändes avgjord efter en halvtimma. Till slut vann Lyon med 4–1 i mål och 11–2 i avslut mot mål.

Det är bara att buga och gratulera tidernas bästa damfotbollslag. För den här finalen var en riktig maktdemonstration.

Ada Hegerbergs hattrick innebär för övrigt att hon nu vid 23 års ålder är uppe på fjärdeplatsen i tidernas skytteliga för Champions League. Norskan har gjort 44 mål. Framför sig har hon Anja Mittag på 51, Conny Pohlers på 48 och Marta på 46.

En mycket jämnare final spelades under fredagseftermiddagen i F17-EM. Där vann Tyskland guldet efter straffläggning mot Nederländerna. Det var en rätt udda straffläggning där båda lagen satte sina två första straffar. Sedan brändes sju raka, innan Tysklands Mieke Schiemann avgjorde genom att skicka upp bollen i krysset.

En spelare att hålla ögonen på är Nederländernas Nikita Tromp som gjorde mål i finalen och totalt nådde upp till sex mål i slutspelet – och totalt 18 under den här upplagan av U17-EM. Det är tangerat rekord med landsmaninnan Vivianne Miedema.

Tromp gjorde dessutom nio mål i fjol, vilket innebär att hon är bäst genom tiderna i U17-EM-sammanhang med 27 mål. Där är Miedema tvåa på 20 och Elin Rubensson delar tredjeplatsen med 15.

I kväll har en betydligt mycket äldre måldrottning än Tromp tagit ytterligare ett steg närmare världsrekordet. Christine Sinclair gjorde nämligen ett mål och ett assist när Kanada vann med 3–0 mot Mexiko i kanadensiskornas sista landskamp innan avresan mot VM.

Därmed står nu Sinclair på 181 landslagsmål – bara tre ifrån Abby Wambach:s världsrekord. Slås rekordet i Frankrike?

Nu är det dags att sätta punkt. I morgon är en annan dag. Då påbörjas den sista damallsvenska omgången inför VM-uppehållet med toppmötet Vittsjö–Piteå. Det blir riktigt spännande.

Guide till Champions Leaguefinalen

Här är en guide till lördagens stora match, finalen i Champions League:

Final i UEFA Women’s Champions League 2018/19
Lördag den 18 maj 18.00:
Olympique Lyonnais–FC Barcelona

Plats: Ferencvaros Stadion, Budapest, Ungern
Domare: Anastasia Pustovoitova, Ryssland. Assisterande domare: Ekaterina Kurochkina, Ryssland och Petruta Iugulescu, Rumänien. Fjärdedomare: Katalin Kulcsár, Ungern.

Katalin Kulcar

TV: TV6 17.30.
Tips: 80–20
Lagens tidigare möten i tävlingssammanhang:
28/3 2018, Champions League: Barca–Lyon 0–1
22/3 2018, Champions League: Lyon–Barca 2–1
Totalt: Lyon har inte förlorat mot Barca. Fransyskorna vann båda matcherna med uddamålet när lagen möttes i kvartsfinal i fjol.

Troliga startelvor:
Lyon: 16 Sarah Bouhaddi – 2 Lucy Bronze, 3 Wendie Renard (kapten), 29 Griedge Mbock Bathy, 7 Amel Majri– 6 Amandine Henry, 24 Jessica Fishlock – 20 Delphine Cascarino, 10 Dzsenifer Marozsán, 9 Eugénie Le Sommer– 14 Ada Stolsmo Hegerberg. Tränare: Reynald Pedros.

Barcelona: 1 Sandra Panos – 8 Marta Torrejon, 17 Andrea Pereira, 4 Mapi Leon, 15 Leila Ouahabi – 9 Mariona Caldentey, 6 Vicky Losada, 11 Alexia Putellas – 16 Toni Duggan, 20 Asisat Oshoala, 22 Lieke Martens. Tränare: Lluis Cortés.

Kommentar: För fantastiska Lyon handlar det om att avsluta en perfekt säsong. Det här är Lyons match nummer 36 under 2018/19. Hittills har man 32 segrar, tre kryss och noll förluster.

Laget har vunnit ligan och cupen – nu kan man ta trippeln för tredje året av fyra. Både 2016 och 2017 gjorde man det, medan man fick nöja sig med en dubbel i fjol. Då föll man i franska cupfinalen.

För Barcelona handlar lördagens final om att rädda en misslyckad säsong. Laget missade både ligatiteln och cupfinalen. Men en Champions Leagueseger skulle innebära att de misslyckandena är glömda.

Det är dock Lyon som är jättefavorit i den här finalen. Den franska mästarklubben har tre raka Champions League-titlar, fem totalt, och gör sin åttonde final på 2010-talet.

Lagen möttes i kvartsfinal i fjol. Då var det jämnt, även om Lyon vann båda matcherna. Så jag tror inte på någon överkörning. Det är två lag med liknande spelstil som möts. Barca vill ha stort bollinnehav, men det vill även Lyon.

I det franska storlaget har tyska speluppläggaren Dzsenifer Marozsán hemmaplan i Budapest – hennes pappa var ungersk landslagsman och hon föddes i Budapest. Det är alltså en speciellt final för henne.

Det är även en speciell match för lagkapten Wendie Renard, som sätter nytt rekord. Inför finalen står nämligen både hon och Camille Abily på 81 Champions Leaguematcher. Men i och med finalen blir Renard den som spelat flesta matcher av alla i turneringen.

Wendie Renard

På den officiella presskonferensen sa den 28-åriga mittbacken så här:

”Jag är stolt över vad jag gjort – en liten tjej från Antillerna har nått långt. Det blir en speciell match, men jag kommer bara att njuta av den om den slutar med seger.”

Lyon har alltså gått igenom hela säsongen utan förlust. På 35 matcher har man bara släppt in tolv mål.

Barca förlorade sin första sextondelsfinal i Champions League med 3–1 borta mot Biik Kazygurt från Kazakstan. Sedan dess har man hållit nollan genom hela turneringen – i sju raka matcher. Varken Glasgow City, LSK Kvinner eller Bayern München har lyckats få hål på det katalanska storlaget. Det är ett högt betyg till målvakt Sandra Panos och hennes försvar.

Sandra Panos

Tittar vi på laguppställningarna tror jag att jag att de ovan ligger nära hur det blir. Lyon startade med Selma Bacha istället för Fishlock i andra semifinalen. Och de hade Shanice van de Sanden istället för Cascarino i franska cupfinalen. Men gissningsvis får talangfulla Bacha och snabba van de Sanden börja på bänken nu. Den senare gjorde ju för övrigt ett succéinhopp i förra årets final. Repris i år?

För Barca är viktiga bollhållaren Kheira Hamraoui avstängd. Och jag gissar att målfarliga Asisat Oshoala får chansen i startelvan. Frågan är om även Aitana Bonmati skall in. I så fall blir det nog Toni Duggan eller Mariona Caldentey som hamnar på bänken.

Mariona Caldentey

Tyvärr är Patri Guijarro skadad. Den stora talangen fyllde 21 år i dag, men får inte fira med Champions Leaguefinal. Sannolikt kommer hon inte heller att kunna spela i VM. Tråkigt för Barca och Spanien, för Patri är tänkt att vara den stora speldirigenten under många år framöver.

Samtidigt med Champions Leaguefinalen spelas engelska FA-cupfinalen för herrar. Där har Manchester City chansen att ta en historisk trippel. Fast bara historisk på herrsidan, något Pep Guardiola har bra koll på: