Då har jag också hunnit se det brittiska derbyt. Jag hade lite att göra efter matchen Italien–Australien, vilket gjorde att jag fick välja bort Brasilien–Jamaica, och se England–Skottland i efterhand.

Om vi tar dagens tre matcher i turordning så känns det alltmer som att Australiens förbundsledning har förstört en gyllene generations möjligheter att nå VM-framgångar. För det Australien som spelar nu är inte alls lika bra som det vi såg förra våren.

Däremot är Barbara Bonansea en riktig toppspelare. Hon fixade tre italienska poäng genom att nicka in segermålet i femte övertidsminuten. Hon gjorde även lagets första mål i 2–1-segern, plus ytterligare ett mål, där hon var några centimeter offside.

Segermålet var lite av en bjudning från Lydia Williams, som kom ut helt snett på en inläggsfrispark. Hade Australiens målvakt varit kvar på linjen skulle hon sannolikt kunnat rädda nicken rätt enkelt.

Den italienska segern innebär att Bonansea och de andra redan nu kan börja planera för åttondelsfinal. För Australien känns det däremot betydligt knivigare. Matchen mot Brasilien i andra gruppomgången har plötsligt lite måstekaraktär.

Jag räknar med att Australien slår Jamaica i sista matchen, men avancerar man som grupptrea väntar en gruppvinnare i åttondelsfinal – och då kan The Matildas få åka hem klart tidigare än planerat.

Italien spelade smart, och utnyttjade framgångsrikt brister i Australiens spel. The Matildas spelar med hög press, och trycker då upp sin backlinje högt. Laget är således sårbart i djupled. Det syntes tydligt i genrepet mot Nederländerna. Och det syntes även i dag.

Australien har en ambition att försöka spela sig fram genom planen. Det är i grunden en bra ambition, men det är ju inte bra när man tappar boll i tidig uppspelsfas. Jag såg laget skänka bort ett par mål till Chile i höstas genom att tappa boll i uppspelsfas på egen planhalva. I dag bjöd man Bonansea på 1–1-målet genom just ett slarvigt bolltapp i uppspelsfas. Där måste Australien skärpa till sig om laget skall vara en riktig utmanare i den här turneringen.

I matchen reagerade jag för övrigt över hur domarna missbrukade VAR. Det kan inte vara nödvändigt att hålla på att spela 10–15 sekunder efter en fullständigt solklar offside. Jag förstår att man låter spelet löpa när det är så små marginaler, som vid Bonanseas offsidemål. Men det måste gå att få tidigare avblåsningar när det handlar om en eller flera meters offside.

Jag är en för övrigt en vän av VAR. Jag är också en vän av en övergång till effektiv speltid i fotbollen. Och jag tycker verkligen att introduktionen av VAR framöver måste leda till effektiv speltid. För tänk exempelvis på hur mycket matchtid som försvann på videogranskningar i matchen Italien–Australien. Tid som domaren inte tycks göra extra tillägg för. Diskussionen om effektiv speltid kan det finnas anledning att återkomma till senare.

I och med Italiens seger blev det europeiska segrar i alla de fem första VM-matcherna. I den sjätte kunde vi inte få någon europeisk trepoängare. Det var ju Brasilien och Jamaica som drabbade samman.

Jag har inte sett matchen, men jag har sett att Cristiane har kvar målkänslan. Det är förstås otroligt viktigt för Brasilien om laget tänker gå längre än åttondelsfinal i den här turneringen.

Jag såg också Brasilien få straff på rätt tveksamma grunder. Det här är väl ändå inte en bestraffningsbar hands?

Straffen räddade Jamaicas 19-åriga målvakt Sydney Schneider. Den USA-födda jättetalangen fick massor av beröm av Radiosporten för sin insats. Kul med nya talanger som kliver fram direkt när de får chansen i de stora sammanhangen.

Slutligen har jag alltså sett den första matchen i grupp D – England–Skottland 2–1 – i efterhand.

Det var en lite svängig match. De första tolv minuterna tyckte jag att Skottland såg spännande ut. Sedan slog Fran Kirby ett inlägg via Nicola Docherty:s vänsterhand. Det blev straff, en straff Nikita Parris skickade upp i nättaket.

Efter målet spelade England fullständigt lysande, med hög fart både på bollen och på benen. Jag har inte sett England så bra på länge. Man spelade fullständigt ut skotskorna, och 2–0 i paus kändes i underkant.

I den andra halvleken gjorde Skottland ett par byten som jämnade ut matchen. Och när Claire Emslie reducerade kändes det inte omöjligt att det skulle bli delad poäng – det återstod ju hela tolv minuter, och England hade tappat flytet.

Till slut blev det ändå tre rättvisa engelska poäng. Jag hade 6–3 i klara målchanser till engelskorna. I den första halvleken var lagets högerkant med Lucy Bronze och Parris lysande, det var även Kirby. I den andra halvleken försvann alla de tre ur matchbilden, vilket är lite illavarslande för England. Det var kanske den första halvlekens höga tempo som tog krafter i värmen i Nice.

Bästa engelska spelare över 90 minuter tycker jag Kheira Walsh var. Jag har knappt sett henne spela tidigare. Men hon imponerade genom att hela tiden vara spelbar, och genom att lösa situationerna både med lugn och precision. Jag hade nog trott att Jade Moore var självskriven som engelska balansspelare. Men Walsh visade i kväll att hon också är en högklassig kandidat till jobbet.

Dags att blicka framåt. Under måndagen spelas bara två matcher. Det enligt följande:

18.00 Argentina–Japan, grupp D

21.00 Kanada–Kamerun, grupp E