Klart med Lavelle och Sonnett

För några timmar sedan kom bekräftelsen på att de båda amerikanska landslagsspelarna Rose Lavelle och Emily Sonnett skall spela i Europa i höst.

Lavelle ansluter till Manchester City, precis som Sam Mewis tidigare gjort. Och Sonnett går till Göteborg, som bloggen igår, som första svenska media, kunde berätta. Det handlar om ett korttidskontrakt, och inte ett regelrätt lån.

Otroligt kul med en världsmästare i damallsvenskan igen. Den senaste damallsvenska spelaren som har ett VM-guld hemma i prishyllan var ju Anja Mittag förra våren. Och den senaste regerande världsmästaren i svensk fotboll var Christen Press just i Göteborg våren 2018.

Det skall sägas att Mittag och Press hade större del i sina länder respektive VM-guld än Emily Sonnett hade förra året. Den 26-åriga backen gjorde bara ett åtta minuter långt inhopp för Abby Dahlkemper i slutet av segermatchen mot Chile.

Men totalt har Sonnett ändå gjort imponerande 45 landskamper för USA. Hon har framför allt spelat antingen ytter- eller mittback, vilket gör att hon borde passa väldigt bra i Göteborgs trebacksupplägg.

När jag tänker Emily Sonnett tänker jag snabb, aggressiv nickstark – och glad. Jag tänker att Göteborg har fått över en riktig glädjespridare, något som verkligen kan vara guld värt i höst.

Min bild är att Sonnett är otroligt populär både bland med- och motspelare. Jag får snabbt bilden i mitt huvud av Amandine Henry som inför en landskamp mellan Frankrike och USA står och väntar på sina gamla lagkompisar i Portland, Lindsey Horan och Sonnett:

Det är alltså framför allt i luftrummet och i sitt aggressiva närkampsspel som Sonnett utmärker sig. Hon är väldigt nyttig både på defensiva och offensiva fasta situationer. Passningsspelet är helt okej, även om hon sällan är spelaren som slår ut motståndarnas lagdelar. Men det är något hon kommer att få gott om möjligheter att träna på i passningsorienterade Göteborg.

Det blir för övrigt spännande att se hur Göteborgs lag kommer att formeras med Sonnett på plats och med Vilde Bøe Risa på väg tillbaka. En gissning är att ett helt ordinarie Göteborg ser ut så här: Jennifer Falk – Emily Sonnett, Emma Kullberg, Emma BerglundEmma Koivisto, Vilde Bøe Risa, Rebecka Blomqvist, Julia Zigiotti Olme, Natalia KuikkaPauline Hammarlund och Stina Blackstenius.

Det skulle innebära bänkplatser för Julia Roddar, Filippa Curmark och Filippa Angeldahl. Möjligen att man beroende på motstånd skulle kunna tänkas plocka in Curmark, flytta upp Zigiotti ett halvsteg och peta Blomqvist.

V som i fredagens vinnarlag

Vittsjö är ny tabelltrea och Växjö har fått andrum i bottenstriden. Det blev resultatet av dagens båda intressanta matcher i damallsvenskan.

Vi är många som ofta skriver om hur jämn årets damallsvenska är. Men om vi börjar i botten så man undrar ju lite över lagens jämnhet. I förra omgången imponerade LB07 spelmässigt, och var det klart bättre laget i matchen mot Djurgården. Samtidigt blev Växjö totalt överkört av Rosengård.

I dagens match på Myresjöhus Arena var däremot Växjö flera klasser bättre än LB07. De första tio minuterna kom inte gästerna över mittlinjen, och till slut hade jag 14–3 i småländsk favör i klara målchanser. Man undrar ju hur bra Rosengård var senast, och hur dåligt Djurgården var.

Anna Anvegård

Utöver tre poäng och andrum i bottenstriden var det förstås glädjande för Växjö att storstjärnan Anna Anvegård gjorde två mål. Det var garanterat även ett berg som föll från hennes eget hjärta. Jag minns nämligen mitt och TT-reportern Marie Karlsson:s samtal med Anvegård efter segern mot Thailand i Nice, alltså Växjöspelarens första och hittills enda VM-match från start.

Då pratade Anvegård om hennes målskytte under våren. Eller snarare hennes uteblivna målskytte.

”Jag har gjort många mål tidigare och jag hoppas att det skall lossna.”

Har det grämt dig under våren, att du inte har gjort så många mål?

”Ja, det var rätt så tufft och man har tänkt på det rätt mycket. Speciellt när det inte har gått så bra för laget. Är man van vid att göra mycket mål förväntar sig folk att man skall göra det. Och gör man inte det för man höra det. Men det är inte det värsta – det är att man tänker på det själv. … Jag ligger inte sömnlös, men det har varit några tuffa veckor, det skall jag inte ljuga om. Men det är en ny upplevelse, och man får lära sig från det.”

Tänker man negativa tankar när chanserna dyker upp, eller kommer det efteråt?

”Nej, inte när jag spelar, då är det bara att göra det bästa av situationen. Det kommer efter matcherna, att man blir besviken på sin insats, att man inte lyckas att hjälpa laget. … Jag är väldigt självkritisk, och jag vet att jag hade ett läge i första halvlek – det tänker man på, det gör man. … Ibland kollar jag mina matcher i efterhand, men jag tycker att det är rätt så jobbigt att se mig själv spela. Då tänker jag att jag borde ha sprungit på det där viset, eller gjort så. Så det är inte jätteofta jag kollar matcherna.”

Kommer du att kolla på den här?

”Kanske första halvlek. Vi kommer ju att kolla klipp allihop.”

Gissningsvis kommer Anvegård gärna att kolla klippet med höjdpunkter från 3–1-segern mot LB07.

Det var för övrigt en match där båda lagen spelade 3–5–2. I Växjös variant är Jennie Nordin numera balansspelare på mittfältet, vilket väl borde vara en ny roll för henne. Eller?

En fundering jag hade var varför Anvegård lägger alla Växjös hörnor. Har man en spelare som är vass i straffområdet vill man väl ha henne i straffområdet? Inte vid hörnflaggan.

En annan fundering var att 3–0-målskytten Signe Holt Andersen blev avvinkad för offside alldeles för många gånger. Anvegård får nog försöka lära Andersen hur man löper på rätt sida om offsidelinjen. För om danskan hade varit lite smartare i löpningarna hade hon fått minst tre–fyra frilägen i den här matchen.

Slutligen noteras att LB07 värvade Dallas Dorosy som målskytt, och amerikanskan behövde exakt 60 minuter i damallsvenskan innan hon hittade målet för första gången. Bland mycket negativt för Malmöklubben den här dagen får väl Dorosys mål räknas som det positiva.

Men annars är det mest mörker för LB. Efter nio av 22 omgångar har laget nu fyra poäng upp till fast mark. Och i de närmaste fyra omgångarna väntar bara topplag, bland annat två möten med nya tabelltrean Vittsjö. Vittsjö vann nämligen till slut derbyt mot Kristianstad med klara 3–0.

Till min stora glädje tillät den nya sajten på damallsvenskan.tv att man såg två matcher parallellt. Jag hade därmed på båda dagens matcher samtidigt, en på datorn och en på mobilen. I den första halvleken låg fokus på matchen i Växjö och i den andra körde jag Skånederbyt på den större skärmen.

Då fick jag och 1527 åskådare se ett Vittsjö som var klassen bättre än Kristianstad. När jag var på Vittsjö Idrottspark i söndags sa tränare Thomas Mårtensson att hans lag var väldigt bra på att kontrollera matchbilden – när man var i ledning. Det var en analys som stämde bra in på fredagens match.

Nu kollade jag alltså inte på matchen koncentrerat under den första halvleken, men det jag såg hade jag 2–2 i klara målchanser. I halvlekens slutminuter borde Kristianstad ha tagit ledningen. Efter att Sabrina D’Angelo räddat Amanda Edgren:s friläge fick Svava Ros Gudmundsdottir öppet mål från åtta–nio meter. Visst studsade bollen, men sådana där lägen får man inte missa i jämna matcher. Då riskerar man att förlora.

Och så blev det. Istället gav Ebba Hed Vittsjö ledningen efter 49.57. Efter att ha kastat ett inkast fick Leandra Smeda tillbaka bollen nära höger hörnflagga. Den sydafrikanska VM-spelaren slog ett högt inlägg som Kristianstadsmålvakten Brett Maron helt missbedömde. Bollen damp ner mitt framför målet, precis framför fötterna på Hed, som inte gjorde något misstag.

Maron rusade direkt rakt till domare Tess Olofsson för att protestera. Jag antar att hemmamålvakten ansåg att hon blivit ojust attackerad av Clara Markstedt i luftduellen. Olofsson godkände dock målet, och det kändes helt korrekt.

Markstedt var nämligen först på plats i duellen, och vad jag kan se går dessutom Vittsjöspelaren rent på bollen.

Tove Almqvist

Drygt fem minuter senare kom 2–0 när Tove Almqvist nickade in ett inlägg från Hed. Och med en kvart kvar stod Almqvist för ett läckert förarbete till Markstedts 3–0-mål. Kristianstad försökte, men skapade egentligen inte en enda klar målchans efter paus. Trots att Vittsjö saknade båda sina ordinarie ytterbackar i den andra halvleken spelade man säkert av matchen.

Tove Almqvist var för övrigt lysande i den andra halvleken. Hon såg ut att trivas utmärkt i den tiaroll som hon hade den här dagen.

För Vittsjö väntar nu närmast tre matcher mot Malmölag. På onsdag väntar ett riktigt roligt toppmöte hemma mot Rosengård – blir det fyrsiffrig publiksiffra då? Sedan vänder serien med två matcher mot LB07. Vinner man två av de tre matcherna kommer laget att ligga på medaljplats efter tolv omgångar.

För Kristianstad var förlusten tung. Inte bara för att man åkte på en käftsmäll mot lillasyster Vittsjö. Utan även för att avståndet upp till de två Champions Leagueplatserna sannolikt kommer att växa igen. Det blir således press på KDFF att vinna de tre kommande matcherna mot Växjö, Örebro och Linköping för att på allvar hänga med i toppen.

Lilie Persson och Pia Sundhage

Det om damallsvenskan. När jag läst nyheterna om Pia Sundhage:s jobb i Brasilien lite mer noggrant noterar jag att hon även fått chansen att ta med sig en assisterande förbundskapten. Lilie Persson verkar inte vara aktuell. Så man undrar ju vem det kan bli. Kanske Tony Gustavsson kan vara intresserad?

Fredagens stora nyheter utanför Sveriges gränser var att Thaisa är nästa storvärvning av Tacon/Real Madrid…

…och att Lieke Martens förlänger sitt kontrakt med Barcelona till att gälla fram till och med säsongen 2021/22.

 

Sammanfattning av VM – betyg på Sverige

Sverige

Jag har påbörjat flera inlägg som sammanfattar VM på olika sätt. Här är det där jag bedömer Sveriges insats.

Sverige kom ju in i mästerskapet med ett ganska stort frågetecken för formen. Laget hade inte imponerat under våren, och genrepet mot Sydkorea var krampaktigt.

Nu efteråt ger jag Peter Gerhardsson:s lag högsta betyg för VM-insatsen, alltså en femma på en femgradig skala. Det känns som ett högst rimligt betyg. Sverige var ju rankat som nionde lag när VM började.

Under turneringen vann vårt landslag utslagsmatcher mot tvåan, trean och femman under ordinarie tid. Det är historiskt.

Faktum är att Sverige inför VM bara hade vunnit två utslagsmatcher mot högre rankade lag någonsin i mästerskap. Båda de segrarna kom i OS 2016, och båda efter straffläggning. Vi hade alltså aldrig någonsin tidigare vunnit mot ett högre rankat lag under ordinarie tid.

Ser man till 90-minutersmatcher hade vårt landslag näst bäst facit av alla lag i VM. Vi vann fem matcher, hade ett kryss och förlorade bara mot världsettan USA. Holland tog lika många poäng, men hade sämre målskillnad.

Tittar vi på det match för match så var det krampaktigt i början av turneringen. De svenska insatserna mot Chile (2–0), Thailand (5–1) och USA (0–2) lär inte ha skrämt några andra topplag. Men i gruppspel handlar det bara om att ta sig vidare, man blir inte världsmästare i det skedet. Och Sverige gjorde vad man skulle. Så långt låg laget på godkänt betyg. Genom att gå vidare i gruppen hade man motsvarat världsrankingen – alltså gjort vad man kunde förvänta.

Den första halvleken i slutspelet var också krampaktig. Så långt var Kanada det bättre laget. Det tog sju halvlekar innan vårt lag vaknade på allvar. Men när turneringen kom till sitt avgörande växte Sverige.

De sju sista halvlekarna var alla utmärkta. Trots att motståndarna var högre rankade i alla de där halvlekarna förlorade inte Sverige en enda av dem. Vi fick målskillnaden 5–2 på sju gånger 45 minuter – och det tycker jag mer än väl motiverar femman som svenskt slutbetyg.

Tyvärr tillkom det även en förlängning, vilket gjorde att vårt lag gick miste om den finalplats som jag tycker att det var värt. Och väl i final tror jag att Sverige hade haft klart större chans mot USA än vad Holland hade. Men det där är bara spekulationer.

Det blev inget guld för Sverige, det blev ett tredje VM-brons. Att lilla Sverige har tagit medalj i fyra av åtta världsmästerskap är förstås ett fantastiskt facit. Men det kommer inte att bli lätt att hålla den där sviten. Framöver gäller det att förbundet verkligen lägger kraft på talangutvecklingen av tjejer. Det upplever jag inte att man gör nu. Men det där är en senare fråga.

Nu tillbaka till VM, och betygsättningen av vårt landslag. Jag har tidigare gjort längre analyser av alla Sveriges slutspelsmatcher. De hittar du här:

Sverige–Kanada 1–0
Sverige–Tyskland 2–1
Sverige–Holland 0–0, 0–1 efter förlängning
Sverige–England 2–1

Här tänkte jag nu rikta in mig på spelarkritik. Nedan är mina betyg för de 19 svenska spelare som fick minst 45 minuters speltid under mästerskapet i Frankrike, samt på förbundskapten Gerhardsson. Håller ni med? Kom gärna med synpunkter:

5,0

Hedvig Lindahl

Hedvig Lindahl
7 matcher, 660 minuter
Snittbetyg i BT: 2,9

Framför allt minns man ju den matchavgörande straffräddningen mot Kanada i åttondelsfinalen. Den ger extra glans åt en väldigt bra genomförd turnering. Lindahl kom ju till Frankrike med ganska sporadisk speltid i bagaget. Och visst var det lite si och så med tajmingen i vissa matcher – inte minst i bronsmatchen. Men Lindahl gjorde inga misstag som kostade poäng. Däremot gjorde hon flera matchavgörande insatser. Världsklass.

Kosovare Asllani
7 matcher, 604 minuter, 3 mål, 1 assist
Snittbetyg i BT: 3,1

Asllani hade inte imponerat i Linköping under våren. Spelmässigt var hon även lite ringrostig i de första matcherna. Men i VM växte hon med uppgiften, och tog huvudrollen när det som bäst behövdes. Det var hon som visade vägen med det förlösande segermålet mot Chile. Det var hon som stod för det fantastiska förarbetet till segermålet mot Kanada och det var Asllani som gjorde ledningsmålet i bronsmatchen. Utöver viktiga poäng gjorde hon en stor arbetsinsats genom hela turneringen. Hon tog dessutom massor av stryk, var en av de spelare som fick flest frisparkar i hela turneringen. Världsklass.

Hanna Glas

Hanna Glas
7 matcher, 597 minuter
Snittbetyg i BT: 2,8

Högerbacken var lysande genom hela turneringen. Det närmaste hon var att vara inbland i ett baklängesmål var att hon låg lite fel, och var passiv vid Tysklands ledningsmål i kvartsfinalen. I övrigt var inte Glas nära att vara inblandad i några fler baklängesmål på nästan 600 minuters speltid. Det är världsklass.

4,5

Fridolina Rolfö
6 matcher, 349 minuter, 1 mål
Snittbetyg i BT: 2,6

Var vår mest formstarka anfallsspelare in i turneringen. Och visade också kvalitet under VM, var bland annat inblandad i ledningsmålen mot både Tyskland och England. Hade dock oflyt och fick två varningar, vilket höll henne utanför laget i semifinalen. Det kan ha kostat Sverige en finalplats. Hade ännu mer oflyt i bronsmatchen, när hennes fot fastnade under den engelska målvaktens kropp i samband med 2–0-målet.

Peter Gerhardsson

Peter Gerhardsson
Förbundskapten

Valde att vila en stor del av startelvan i gruppfinalen mot USA. Det visade sig vara ett väldigt bra drag. Det svenska laget såg ju väldigt starkt ut i slutspelet. Visade också stort tålamod med Stina Blackstenius, som var direkt dålig under våren. Även det visade sig vara väldigt bra, för Blackstenius klev fram när det behövdes som bäst. Fick ut väldigt mycket av sitt spelarmaterial. Litet minus för konstiga byten i semifinalen.

4,0

Nilla Fischer
6 matcher, 546 minuter
Snittbetyg i BT: 2,8

Mest minns vi ju den fantastiska nickräddningen i slutminuten mot England – en räddning som var brons värd. Precis som vanligt växte Fischer med uppgiften. Ju viktigare match, desto bättre är hon. Var lysande genom hela slutspelet. Kan för övrigt inte lastas för något baklängesmål under turneringen.

Sofia Jakobsson

Sofia Jakobsson
6 matcher, 570 minuter, 2 mål, 0 assist
Snittbetyg i BT: 2,5

Var väldigt ojämn från match till match. Men avgörande insatser mot Tyskland och England ger ett mycket bra totalbetyg. Var fullständigt lysande i Tysklandsmatchen, och gjorde ett fantastiskt mål mot England – ett mål som är kandidat till turneringens snyggaste.

Stina Blackstenius
6 matcher, 535 minuter, 2 mål, 1 assist
Snittbetyg i BT: 2,5

Kom till VM med bristande självförtroende och dålig bolltouch. Det där hängde med genom gruppspelet. Men det skedde en förvandling i samband med segermålet mot Kanada. Plötsligt blev Blackstenius bollbehandling flera klasser bättre. Och i slutet av turneringen var hon en riktigt bra forward igen. Avgjorde både åttondels- och kvartsfinal.

3,5

Linda Sembrant
7 matcher, 660 minuter, 1 mål, 1 assist
Snittbetyg i BT: 2,3

Den enda svenska utespelaren som spelade varenda minut i VM. Är ständigt undervärderad när man sätter matchbetyg – även av mig. Men hennes ledaregenskaper betyder otroligt mycket för det svenska försvarsspelet. Är dessutom väldigt duktig på att nicka bort bollar vid inlägg och fasta situationer. Hade det lite tungt i bronsmatchen, men var ändå totalt sett bra i VM.

Elin Rubensson

Elin Rubensson
5 matcher, 415 minuter, 1 mål, 1 assist
Snittbetyg i BT: 2,6

Den löpstarka Göteborgsspelaren gör ett väldigt stort jobb i återerövringsfas. Är dessutom en fin offensiv tillgång med sitt fina passningsspel och sina djupledslöpningar. En situation man minns lite extra är ju hennes brytning, fina passning och snabba speluppfattning vid segermålet mot Kanada. Vi minns även hur Sverige tappade när hon tvingades kliva av semifinalen. Precis som Sembrant är Rubensson en spelare som ofta känns undervärderad i matchbetygen.

Amanda Ilestedt

Amanda Ilestedt
3 matcher, 132 minuter
Snittbetyg i BT: 2,0

Gjorde en stabil insats mot USA och fina inhopp mot både Tyskland och England. Har alltid varit stabil i defensiven, men har nu även jobbat upp passningsspelet. Känns redo för en startplats.

3,0

Magdalena Eriksson
6 matcher, 561 minuter, 1 assist
Snittbetyg i BT: 2,2

Ett frågetecken inför turneringen var hur Sverige skulle hinna med i vänsterförsvaret, varken Sembrant eller Eriksson är ju speciellt snabb. Totalt sett klarade duon jobbet på ett väldigt bra sätt. I vissa situationer såg man att Eriksson i första hand är mittback, för hon föll lite för tidigt. Samtidigt var hennes stabilitet och fina huvudspel stora tillgångar för försvarsspelet.

Caroline Seger

Caroline Seger
7 matcher, 612 minuter
Snittbetyg i BT: 2,3

Det här hade hon nog sett som en svordom för några år sedan, men på internationell nivå har Seger vuxit ut till en utpräglad defensiv mittfältare. I anfallsspelet är hon inte inblandad i speciellt många målchanser. Defensivt sätter däremot inte Seger många fötter fel i matcherna. Hon styr presspelet lysande och står ofta på rätt ställe i återerövringsfasen. Helt klart väldigt viktig för laget.

2,5

Anna Anvegård
3 matcher, 109 minuter, 1 assist
Snittbetyg i BT: 2,0

Gjorde en väldigt bra insats i den första halvleken mot Thailand. Visade där att hon med sitt fina passningsspel och sin goda teknik är en tillgång i matcher som Sverige förväntas föra.

Nathalie Björn

Nathalie Björn
4 matcher, 177 minuter
Snittbetyg i BT: 2,5

Hade det inledningsvis tungt som högerback mot USA. Det drar ner betygen något. För hennes insatser på mittfältet var bra. Där bidrog hon både med fint passningsspel och utmärkt huvudspel. Känns alltmer som den som skall ta över som balansspelare efter Seger.

Lina Hurtig
7 matcher, 270 minuter, 1 mål
Snittbetyg i BT: 2,0

Fick speltid i alla matcher, men startade bara i två. Klarade sig klart godkänt, men behöver jobba upp fysiken lite till innan hon känns som en fullgod spelare på internationell nivå. Från VM minns vi ju framför allt att hon skulle ha haft en straff i semifinalen mot Holland. Samt att hon efter flera bra chasner till slut fick göra mål mot Thailand.

2,0

Julia Zigiotti Olme
3 matcher, 176 minuter
Snittbetyg i BT: 2,3

Fick mer speltid än jag hade förväntat mig. Gjorde en stark insats mot USA, men kom aldrig riktigt in i semifinalen mot Holland. Har ändå tagit stora steg den här våren. I vintras kändes hon inte som en spelare som skulle kunna hantera en så här stor roll i ett VM.

Madelen Janogy

Madelen Janogy
3 matcher, 95 minuter, 1 mål
Snittbetyg i BT: 1,5

Sist in i truppen. Och stod för ett femstjärnigt inhopp mot Chile, där hon först jobbade fram ledningsmålet och sedan krönte insatsen med ett kanonmål. Var även nära att bli målskytt direkt när hon fick chansen mot Thailand. Mattades sedan i turneringen. Har stärkt sin position som svensk subersub. Nästa steg blir att försöka jobba sig in i startelvan.

1,0

Jonna Andersson
2 matcher, 99 minuter
Snittbetyg i BT: 1,0

Det känns lite tungt att ge två spelare underkänt. Men i båda fallen handlar det om att de offrades lite för att nyckelspelarna skulle få vila. Huvuddelen av Jonna Anderssons VM handlade om att ta hand om Tobin Heath, vilket kan vara en av de allra svåraste uppgifterna. Andersson hade det jobbigt mot USA, och blev bland annat oturligt bokförd för ett självmål. Hon fick även ett kort inhopp i förlängningen mot Holland. Men där hann hon inte göra avtryck i ett tröttkört svenskt lag.

Olivia Schough
1 match, 77 minuter
Snittbetyg i BT: 1,0

Offrades precis som Jonna Andersson för att förbundskapten Gerhardsson skulle kunna vila nyckelspelare i gruppfinalen mot USA. Schough fick inte något uträttat i offensiven, och defensivt hade Sverige det tufft på vänsterkanten.

Kvartetten Jennifer Falk, Zecira Musovic, Julia Roddar och Mimmi Larsson spelade för kort tid för att betygsättas. De tre förstnämnda spelade inte alls, medan Larsson fick 22 minuter.

Betygsskala:

5 Världsklass
4 Mycket bra
3 Bra
2 Godkänd
1 Underkänd

Bilder från VM 2019

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag hade förstås med mig kameran till Frankrike. Men det blev inte riktigt så många bilder som jag hade tänkt mig. Dels för att Sveriges träningar sällan var öppna, och det inte kändes värt att åka till dem för att se 15 minuter.

Men även för att pressplatserna oftast var placerade väldigt högt upp, vilket gjorde att det var svårt att ta bra bilder med min något begränsade utrustning. Här är ändå ett gäng bilder. Håll till godo.

En analys av VM-finalen

För en stund sedan avslutades semifinalen i Afrikanska mästerskapen för herrar mellan Senegal och Tunisien. Senegal vann med 1–0 efter förlängning.

Orsaken till att jag tar upp en herrfotbollsmatch i en blogg om damfotboll är en situation i den andra förlängningskvarten. En Senegalback fick bollen på armen, och domaren dömde straff.

Jag tänkte direkt att det där var nästan en exakt likadan hands som Holland fick straff på i åttondelsfinalen mot Japan. Senegalbacken hade armen hängande några centimeter utanför kroppen, i en naturlig position – precis som Kumagai.

I VM valde domaren att inte dubbelkolla på VAR-bilderna, utan Saki Kumagai:s ofrivilliga hands hjälpte Holland vidare. Och som bekant gick holländskorna sedan hela vägen till final.

Den här gången valde domaren dock efter lite palaver att kliva av planen och kolla reprisbilderna. Min tolkning är att Kumagais hands inte skall vara bestraffningsbar. Det blev bekräftat i den här situationen – för Tunisiens straff ströks.

Nu kan man ju inte slå fast handstolkningen utifrån en situation. Men det är ju ändå en tydlig signal att VAR-domarna har haft Kumagaisituationen att utgå ifrån, och att de sa ifrån nu.

Därmed tycker jag att jag fick en bekräftelse på att Hollands straff var felaktig. Det var även en bekräftelse på att Frankrike inte skulle haft straff i kvartsfinalen mot USA när bollen tog Kelley O’Hara:s hand.

Det om domslut och regler. Nu till ett utlovat inlägg om VM-finalen. Det har hunnit gå drygt en vecka sedan slutsignalen ljöd och VM var över. Det är således på tiden att jag ger den analys av finalen som jag hade utlovat.

Jag noterar att tränargurun Raymond Verheijen inför finalen såg klubbtillhörigheten i Hollands trupp som en viktig faktor till lagets framgångar. Och visst måste det vara en tillgång att en spelare från varje lagdel har tillhört samma klubb den gångna säsongen.

Även USA har ju fördel av att ha ett samspelt lag. Som bekant är ju USA:s landslag nästan som ett klubblag. Sveriges förbundskapten Peter Gerhardsson kallade ju USA för just ett av världens bästa klubblag inför lagens möte i gruppspelet. Då sa han också att:

”De har mycket tid tillsammans och ser ut som ett klubblag i sitt sätt att agera. Alla är väldigt tydliga i sina roller. De har sin 4-3-3-uppställning och är ett väldigt centrerat lag. Oavsett vilka som spelar så är det väldigt tydligt.”

Så det var två väl samspelta lag som gjorde upp i finalen. Verheijen hade även synpunkter på tränarna. Över turneringen bedömde han Sarina Wiegman vara taktiskt skickligare än Jill Ellis.

I finalen valde Wiegman en taktik som gick ut på att inrikta försvarsspelet på att hålla rent centralt, och släppa kanterna. Det var också väldigt tydligt hur Holland gjorde allt för att dra ner tempot.

Dessutom hade Wiegman sannolikt sett hur Spanien mötte USA med ett fysiskt spel, något som störde amerikanskorna. Därför valde Holland även att spela väldigt fysiskt, ofta låg man på eller just över gränsen till det tillåtna.

Offensivt låg Wiegmans fokus på kontringar. Därför flyttade hon om i sin vanliga elva. Hon flyttade ner Vivianne Miedema så att hon fick en tiaroll på mittfältet. Framför sig hade skyttedrottningen Lineth Beerensteyn – som normalt brukar utgå från högerkanten. Tredje förändringen vad gäller positioner var att Danielle van de Donk fick lämna tiarollen för att istället utgå från högerkanten.

Dessutom ställde Wiegman upp med en mer fysisk backlinje än hon brukar när hon tog bort Merel van Dongen och istället flyttade in Anouk Dekker i elvan. Dekker gick in i mittförsvaret och sköt ut Dominique Bloodworth på vänsterbacken.

USA ställde upp i sin vanliga 4–3–3. Jill Ellis valde återigen Sam Mewis framför Lindsey Horan på mittfältet. I övrigt kändes elvan ganska solklar.

USA hade ju rivstartat i de sex första VM-matcherna, och gjort mål inom tolv minuter i allihop. Men den här gången skulle man få det tuffare i matchupptakten. Ganska direkt efter avspark blev det tydligt vad Holland var ute efter.

Efter 2.12 fick Holland inkast. Det fanns möjlighet att kasta snabbt. Men det tog hela 22 sekunder innan bollen sattes i spel.

2.45: Dekker ger Alex Morgan en bröstvärmare. Bollen har spelats iväg sedan länge, men Dekker tar chansen att fullfölja sin tackling.

Så där rullar det. Holland tar varje chans att fullfölja sina tacklingar, och de maskar vid inkasten. Som efter 6.59 – då det tar Holland 18 sekunder att få iväg ett inkast. Och efter 8.30 skickar Bloodworth av Rose Lavelle av planen. En minut senare får Sherida Spitse gult kort för en sen och ful tackling mot samma amerikanska.

Det är tydligt att USA störs både av Hollands maskande samt av det hårda spelet. Ganska tidigt börjar amerikanskorna markera att de får ta mycket stryk.

Bland annat ligger Morgan kvar länge i straffområdet efter att ha fått en smäll i ryggen från Bloodworth precis innan Morgan skall ta emot bollen. Det är en sådan där taktisk smäll, alltså en som i princip aldrig ger straff, men som ändå stör forwarden så mycket att mottaggningen oftast blir dålig.

Amerikanskan försöker visa för domarna att Holland hela tiden spelar på gränsen. Den här gången blir dock demonstrationen överdriven, och det blir i stället Morgan som får en tillsägelse.

Inledningsvis har USA också, trots stort övertag i bollinnehav, väldigt svårt att skapa målchanser. Man har för många tillslag, vilket gör att det tar för lång tid att vända spelet. Hollands centrerade försvar funkar väldigt bra i cirka 35 minuter.

Sedan börjar amerikanskorna använda sig av snabbare spelvändningar. Och då kommer också målchanserna. Två kommer på inspel från Megan Rapinoe. Först är Sam Mewis otroligt nära att nicka in 1–0. Sari van Veenendaal gör dock en kanonhalvlek och räddar turligt och närmast omedvetet med sidan av kroppen.

Mindre än en halvminut senare styr Morgan ett Rapinoeinlägg. Återigen har van Veenendaal turen med sig i räddningen. Liggande styr hon nämligen bollen via stolpen och in i skopan.

Strax efter räddar van Veenedaal med skicklighet när Morgan skjuter från straffområdeslinjen.

Först på övertid i halvleken har Holland sin första målchans. Det är rörigt i USA:s straffområde en stund. Hollänskorna lyckas dock inte få till något avslut mot mål under halvleken. Jag sätter ändå 4–1 i klara målchanser till USA i paus.

På övertid inträffade en situation som jag reagerade över. Det var Lieke Martens som nickade en boll. Precis när holländskan träffat bollen kom Kelley O’Hara farande och nickade Martens i huvudet. Domaren reagerade inte över själva kollissionen, men bröt ändå spelet när båda blev liggande.

När matchen väl startade igen blev det uppkast. Det här tycker jag är ett stort problem inom fotbollen. Sporten är väldigt dålig på att skydda spelarnas huvuden.

Om O’Hara hade kommit så sent in i en duell mot fötterna hade det minst varit gult kort. Det hade varit rött om hon kommit med dubbarna före. Nu skallade hon ner Martens – och fick inget straff alls.

Eller. Möjligen kan man säga att synden straffade sig själv för amerikanskan, för hon tvingades kliva av matchen i halvtid. Men skallningar borde straffas hårdare. För övrigt reagerade jag på samma sätt när Kosovare Asllani på ett liknande sätt blev skallad av Sherida Spitse i semifinalen.

Det var alltså mållöst i paus. Då listade tränarguru Verheijen risker med Hollands 4–4–1–1-uppställning:

Jag vet inte om det var just någon av de punkterna som avgjorde matchen. Jag hade under hela världsmästerskapet ifrågasatt Hollands backlinje.

Den klarade sig dock väldigt bra större delen av turneringen. Men till slut blev den Hollands fall. Stefanie van der Gragt tittade inte över axeln i 58:e minuten när hon skulle rensa bort ett inlägg som hade ändrat riktning på Sherida Spitse. van der Gragts höga spark träffade i sidan på Alex Morgan. Domaren agerade inte spontant, men fick hjälp av VAR-rummet. Det var ju faktiskt en solklar straff.

Även om van der Gragt inte har någon avsikt att sparka Morgan är det just var hon gör. Och man får inte sparka motståndare i brösthöjd.

Rapinoe klev fram och var iskall från straffpunkten. Målet var hennes sjätte och innebar att hon samtidigt säkrade segern i skytteligan.

Efter det målet släppte Holland på handbromsen och gick för en kvittering. Då blev skillnaden mellan lagen otroligt tydlig. Holland kom ingenstans, medan USA hade anfall på anfall.

Matchen punkterades helt i 69:e minuten när Crystal Dunn vann en duell mot van de Donk. Via Sam Mewis spelades bollen till Rose Lavelle. Mittfältaren drev en bra bit. Hon hann med att dra en sula innan hon gjorde en kroppsfint som satte van der Gragt på fel ben. Sedan pricksköt Lavelle in 2–0-målet. Saken var klar.

Resten av matchen var klasskillnad. Jag räknade till slut till 11–2 i målchanser och tycker nog att USA borde ha fått en straff till, för i 87:e minuten fick van der Gragt bollen på armen. Holländskan hade armen över skulderhöjd, och då finns det ju inte längre någon ofrivillig hands.

När holländskorna hade sitt enda avslut mot mål i matchen hade USA redan haft sju. Och det slutade 9–1 i avslut mot mål. USA var totalt sett minst en klass bättre än Holland i den här matchen. Det faktum att amerikanskorna vann alla sju matcher under ordinarie tid säger ju det mesta om lagets klass.

Holländskorna kan dock gå med höga huvuden. Laget gjorde en kanonturnering. Trots att varken Lieke Martens eller Shanice van de Sanden var nära sin EM-form nådde alltså laget ända till finalen. En väldigt bra prestation av Wiegmans gäng.

Men i finalen var man aldrig nära. Där var USA alldeles för bra.

Efteråt på prisutdelningen prisades Sari van Veenedaal som VM:s bästa målvakt. I skytteligan vann Rapinoe före Morgan och Ellen White. Rapinoe blev även turneringens allra bästa spelare. Tvåa där kom Lucy Bronze och trea blev Rose Lavelle. Bästa unga spelare blev tyska stjärnskottet Giulia Gwinn.

Noterbart i övrigt är att Rapinoe blev den första spelare någonsin att starta tre raka VM-finaler. Kvartetten Alex Morgan, Tobin Heath, Ali Krieger och Carli Lloyd spelade också i sina tredje raka finaler, men ingen av dem har startat alla tre gångerna.

Stormakten Sverige klättrar uppåt

I dag kom den nya världsrankingen, och som väntat klättrar Sverige närmare toppen. Det blir tre steg uppåt, vilket innebär att Sverige numera ligger sexa med 2 021 poäng.

Det innebär att vårt landslaget har gjort en fantastiskt bra säsong 2018/19. För ett år sedan var vi nämligen nere på elfte plats med 1 941 poäng – vår näst sämsta ranking någonsin. Vår allra sämsta ranking någonsin är för övrigt just elfte plats med 1 934 poäng. Det var den placeringen vi hade när Pia Sundhage lämnade över till Peter Gerhardsson efter EM 2017. Gerhardsson har alltså lyft landslaget ganska rejält.

Senaste gången vi var så högt upp som sjätte plats i världen var i mars 2017. Men då hade vi bara 1 977 rankingpoäng. För att hitta senaste gången vi hade över 2021 poäng eller mer får vi backa ända till 2014. Då var vi femma på just 2 021 poäng i september och med 2 028 poäng i juni.

Det här är alltså vår bästa rankingpoäng på fem år. Kul.

Tittar man i övrigt på den nya rankingen så är förstås USA fortsatt världsetta. Laget gjorde ju faktiskt en unik insats i VM och blev första laget att vinna sju raka VM-matcher under ordinarie tid. De enda lag som tidigare lyckats vinna VM-guld genom att gå rent var USA 1991 och Norge 1995. Båda de gångerna var det dock bara sex matcher.

USA:s ledning är den största någonsin på världsrankingen. Man är hela 121 poäng före tvåan Tyskland. Det är för övrigt väldigt jämnt mellan platserna två till sex. Tyskorna har 2 059 poäng, alltså bara 38 fler än sexan Sverige. Sveriges avstånd ner till sjuan Kanada är 45 poäng.

Mellan Tyskland och Sverige ligger i tur och ordning Nederländerna, Frankrike och England. Nederländerna klättrar hela fem platser från åttonde, och är tillsammans med Island och Kamerun de största klättrarna på topp 50.

Trots att England kom före Frankrike i VM går fransyskorna om engelskorna på rankingen. Det hör ihop med att rankingen inte tar hänsyn till placeringar i mästerskap, utan bara till matchresultat. Och England har förlorat fyra matcher sedan den 29 mars, när förra rankinglistan kom. Frankrike däremot har bara en förlust och ett kryss (seger i förlängning) under den här perioden.

Noterbart är att Nordkorea klättrar två platser och nu är nia i världen. Nordkoreas höga poäng och fina placering visar på bristerna i rankingsystemet. Nordkorea är nämligen inte världens nionde bästa lag, utan de ligger uppskattningsvis tio platser för högt.

Nordkorea har inte kvalat in till något stort mästerskap sedan OS 2012. Visst har laget varit avstängt sedan dess, men man misslyckades både med att ta sig till Asiatiska mästerskapen i fjol och till VM i år.

Tittar vi på Nordkoreas resultat de senaste tio åren kan jag bara hitta tre segrar mot lag som legat på världsrankingens topp 10 vid matchtillfället. Alla tre är mot Japan, två i de Östasiatiska mästerskapen och en i Asian Games.

Både Östasiatiska mästerskapen och Asian Games (Asiatiska spelen) är turneringar där Japan brukar komma utan sina utlandsproffs, turneringar som oftast ligger utanför ordinarie Fifa-datum. Jag kan alltså faktiskt inte hitta att Nordkorea har vunnit en enda ”riktig” match mot ett lag på världsrankingens topp tio på över tio år. Ändå är de rankade nia – det går inte ihop.

Nordkorea har fått sin fina placering genom goda resultat i just turneringar som Östasiatiska mästerskapen och Asian Games. I de stora mästerskapen, där alla spelar med bästa laget, har bara Nordkorea vunnit en match mot Australien, Japan, Kina eller Sydkorea på de senaste tio åren.

Trots det här ligger alltså Nordkorea nia på världsrankingen, närmast efter Australien, men två platser före Japan, sju platser före Kina och elva före Sydkorea. Det är inte rimligt.

Det här talar väl sitt tydliga språk om vilka förändringar som behövs göras i rankingsystemet. Alltså att matcher i de riktiga mästerskapen måste viktas betydligt högre än de gör i dag.

Noterbart i övrigt är att Norge ligger kvar på tolfte plats, trots att de nådde kvartsfinal i VM. Och att Italien bara klättrade en placering upp till 14:e. Däremot klättrade Danmark två till 15:e och Island fem till 17:e.

En positiv sak är att det nu är 158 lag med på rankingen, vilket är det högsta antalet någonsin. Men jämför man med herrarnas ranking har den 211 länder, så det är fortsatt många fotbollsländer som inte har aktiva damlandslag. Noterbart är att man stryks från världsrankingen om man inte har spelat någon landskamp på 18 månader,

Det om rankingen. Nu till två listor som har uppdaterats i och med att VM är över. Två listor där Sverige också ligger väl framme. Det är bara nio länder som har tagit en VM-medalj. Sverige har fyra, och har därmed näst flest:

1) USA                 8
2) Sverige             4
3) Tyskland           3
4) Japan               2
4) Norge               2
4) Brasilien            2
7) Kina                  1
7) Nederländerna  1
7) England            1

Eftersom guld rankas högst är vi trots våra fyra medaljer däremot inte näst bäst genom VM-historien. Där är vi bara femma:

1) USA                  4–1–3
2) Tyskland            2–1–0
3) Japan                1–1–0
3) Norge                1–1–0
5) Sverige              0–1–3
6) Brasilien             0–1–1
7) Kina                   0–1–0
7) Nederländerna   0–1–0
9) England             0–0–1

Såväl världsrankingen som de båda listorna över VM-medaljer visar att Sverige faktiskt fortfarande är en stormakt inom damfotbollen. Det är bara att hoppas att vi kan hålla oss kvar i toppen i många år till.

Sundhage – och analys av bronsmatchen

Det här inlägget skrivs på flygplatsen i Lyon. I dag har världsmästarna visat upp sig i New York, och här i Lyon försvann de sista spåren av supporterområdet Fan Experience på Place Bellecour. Därmed var det dags för mig att packa väskan att dra mig hemåt.

Tidigare i dag såg jag första gången nyheten om att Pia Sundhage skulle vara aktuell för jobbet som förbundskapten för Brasilien. Det får man ju säga var lite av en bomb.

Jag har ju förstått att det funnits ett stort missnöje hos många spelare både med Brasiliens förbund och med förbundskapten Vadao.

Bland annat sa den före detta landslagsspelaren Francielle härom dagen att sista förbrukningsdagen har gått ut för Vadaos idéer.

Problemet är ju att även sista förbrukningsdagen snart går ut för Brasiliens stora stjärnor. Man kan ju undra om Sundhage är ledaren som skulle kunna få fart på den stora fotbollsnationens damlag igen, även om det i första hand bara verkar handla om att leda laget över nästa års OS. Att hon kan få in glädje i gruppen betvivlar jag inte, men jag är osäker på om det är där de största behoven ligger.

Det om dagens nyheter. Nu till en några dagar gammal match. Jag vet att vårt landslag redan är hemma och har tagit emot folkets ovationer. Att det kanske är lite sent att i det här läget komma med en analys av bronsmatchen.

Men jag har ju utlovat en sådan, så här är den.

 

Både Peter Gerhardsson och Phil Neville överraskade mig något genom att spela med lag som i stor utsträckning liknade de lag de hade i semifinalerna. Visst hade Neville bytt några spelare, men det var inga revolutionerande byten. Eftersom Millie Bright var avstängd var han tvungen att byta i mittförsvaret, där kom Abbie McManus in. I övrigt var Fran Kirby tillbaka i elvan, vilket var en förstärkning. Sedan körde han med Alex Greenwood på vänsterbacken och Jade Moore som balansspelare på mittfältet. Greenwood var förstaval i början av turneringen och Moore kändes som förstaval inför. Det var alltså ganska rimliga förändringar i Englands lag, även om jag var lite förvånad över att inte Keira Walsh fick speltid – hon växte ut till en personlig favorit under mästerskapet.

Sverige startade som man hade tänkt i semifinalen, med skillnaden att Fridolina Rolfö var tillbaka från sin avstängning och tog Lina Hurtig:s plats. Noterbart att man startade med Kosovare Asllani, trots den smäll mot huvudet som hon fick i slutet av semifinalen.

När spelet drog igång fick Sverige en riktig drömstart, och spelade lysande i sisådär 22 minuter. Under den perioden vann den svenska lagledningen den taktiska matchen på knockout.

Jag hörde redan på lördagskvällen om att tränargurun Raymond Verheijen hade odugligförklarat Neville i några tweets. Men det var inte förrän efter att jag hade sett om matchen som jag verkligen såg vad Verheijen menade när han kallade Neville för en ”tactically clueless clown”.

Det jag såg direkt var att Sverige inledningsvis skapade numerära överlägen över hela planen i uppspelsfas. Där sköt Gerhardsson upp ytterbackarna i höjd med innermittfältarna och skapade en 2–4–3–1-uppställning. Den mötte ett England som pressade med 4–2–3–1-formation.

Följden blev svenskt numerärt överläge i tre av fyra delar av planen. Sveriges båda mittbackar spelade 2–1 mot Ellen White. I nästa lagdel hade Sverige 4–3, och om en av mittbackarna drev fram bollen blev det 5–3.

Den enda del där England hade övertag var deras fyra backar som spelade 4–1 mot Stina Blackstenius. Problemet var ju bara det att Sverige aldrig behövde slå långt till forward. Man hade ju så stort numerärt övertag på resten av planen att man kunde spela sig fram.

Ofta kom således rättvända svenskor med bollen mot den engelska fyrbackslinjen, och mot rättvänd bollförare minskar plötsligt fördelen av att ha ett fyra-mot-ett-övertag.

Jag såg att Neville efter 12–15 minuter började skjuta upp spelare för att minska Sveriges numerära överlägen. Och efter skadeuppehållet där både Fridolina Rolfö och Kosovare Asllani fick behandling hade England justerat bristerna.

Fast då var det ju svensk 2–0-ledning.

Det var för övrigt inte bara i svensk uppspelsfas som Gerhardsson hade plus på Neville. Även i engelsk uppspelsfas var Sveriges formation bäst. England hade väldigt svårt att skapa numerära överlägen på egen planhalva, och tvingades ofta rulla hem till målvakt Carly Telford för att skapa sig tid.

 

Det svenska ledningsmålet kom i elfte minuten. Det kom när det engelska laget var decimerat eftersom lagkapten Steph Houghton var ute för behandling.

Målet var en gåva från vänsterback Greenwood, som gjorde en riktigt usel rensning på ett vänsterinlägg från Rolfö. Vänsterfotade Greenwood kanske inte skall använda sin högerfot i onödan… Här nöjde hon sig inte med att stoppa ett inlägg som var på väg mot ofarlig yta, hon mer eller mindre lade upp bollen för Asllani.

Svenskan stod för ett lågt och distinkt avslut. Spontant när jag såg målet tyckte jag att målvakt Telford borde ha tagit det. Men när jag såg repriserna ändrade jag mig till att tycka att Telford faktiskt gjorde ett bra ingripande som var nära att rädda. Asllanis skott kom ju från nära håll.

2–0-målet gjorde Sofia Jakobsson i 22:a minuten. Knappt sex minuter tidigare hade hon skjutit i stolpen, fint framspelad av Nathalie Björn.

När Jakobsson fick sin andra fina chans höll avslutet högsta klass. Efter att ha samspelat med Stina Blackstenius klev Jakobsson inåt i planen och vred klockrent bollen runt mittback Houghton och in precis innanför bortre stolpen.

Ett väldigt vackert mål.

Men också ett mål vi på många sätt kan tacka VAR för. Nej, det behövdes ingen VAR-granskning. Men Houghtons sätt att försvara var orsakat av videogranskningen. Den engelska lagkaptenen lade så mycket fokus på att hålla inne armarna att hon blev rörelsehindrad. Hon hoppade i sidled med armarna låsta bakom ryggen. Det såg faktiskt inte klokt ut. Det kan ju inte vara så man har tänkt att backar skall försvara i eget straffområde framöver.

Målet var inte bara positivt. Mitt framför mål gick Fridolina Rolfö på returen. Hon hade sådant fokus på bollen att hon inte såg hur målvakt Telford kom flygande. Rolfös fot fastnade under Telford och vreds till.

Innan det stod klart att Rolfö var tvungen att kliva av hann även Asllani bli i behov av vård. Deras skador ändrade matchbilden. Dels för att England lyckades korrigera sitt taktiska upplägg, dels för att Sverige tappade sina två största offensiva hot.

Strax efter Rolfös byte gjorde också England två mål på mindre än två minuter. Först smög Fran Kirby in på ytan bakom Magdalena Eriksson, och gjorde sedan en väldigt snygg manöver snett bakåt när Linda Sembrant täckte ut. Även avslutet var högklassigt, med vänstern via borte stolpen och in.

Spontant såg både Sembrant och Hedvig Lindahl närmast handfallna ut. Men jag skulle nog säga att målet inte var deras fel. Det är mer ett lagmässigt fel när en världsspelare som Kirby får ytor att komma in rättvänd på.

Däremot hade Sembrant och Lindahl tur att Ellen Whites 2–2-mål korrekt dömdes bort för hands. Som ni sannolikt numera känner till finns det ingen ofrivillig hands när man gör mål. Oavsett hur bollen hamnar på handen skall hands som leder till offensiva mål bestraffas.

Undantar vi handen gjorde en felvänd White det väldigt bra som vände bort Sembrant och sköt förbi Lindahl. Däremot lär ingen av svenskorna vara speciellt nöjd med sitt försvarsspel i den situationen.

På övertid i den första halvleken hade Sverige en straffsituation när bollen tog på Steph Houghtons arm. Eftersom armen var över skulderhöjd var det att bedöma som hands. Men VAR-rummet valde att inte uppmärksamma domaren på situationen.

Det kan antingen bero på att Stina Blackstenius delvis knuffade Houghton mot bollen. Fast egentligen skall väl inte VAR-rummet ta hänsyn till knuffen, den hade ju domaren redan valt att släppa. Det andra alternativet är att Houghtons hands var utanför straffområdet. Det är omöjligt att se på tv-bilderna, men min gissning är alternativ två.

På övertid räddade även Lindahl ett friläge från White.

Hela den andra halvleken spelades i princip på svensk planhalva. Det var väl sammanhållet svenskt försvarsspel mot ett engelskt lag som sökte vägar till avslut. Sverige försvarade sig väldigt bra, och jag räknade inte in någon riktigt het engelsk målchans förrän klockan passerat 80 minuter.

Under den här perioden fick Sverige återigen hjälp av den engelska taktiken. När Beth Mead tvingades av i minut 50 flyttade nämligen Phil Neville ut Ellen White som vänsterytter. Inte förrän 24 minuter senare var VM:s bästa straffområdesspelare tillbaka i straffområdet.

För svensk del är det bara att tacka och ta emot för den coachningen.

Precis innan England började spela med två forwards hade Sverige stärkt upp backlinjen. I minut 72 kom Amanda Ilestedt in i stället för Nathalie Björn. Ilestedt tog plats mellan Sembrant och Eriksson i en svensk fembackslinje. Samtidigt flyttades Julia Zigiotti ner på centralt mittfält, vilket innebar svenskt 5–4–1.

England fick till slut två kvitteringschanser i den andra halvleken. Först slängde sig Ilestedt och räddade framför White och sedan kom Lucy Bronze:s kanonvolley. Den andra chansen uppstod genom bristfällig kommunikation mellan Lindahl och Sembrant. Båda gick på samma boll, och kom liksom i vägen för varandra. Därmed blev Lindahls utboxning inte tillräckligt bra.

Bronze stod välplacerad och drog till direkt. Som ni ju alla vet var det dock en annan spelare som var ännu bättre placerad.

Nilla Fischer hade perfekt position på mållinjen, dessutom visade hon att hon inte har någon som helst bollrädsla. Fischers nickräddning lär bli en av de bilder som lever kvar från det här mästerskapet. Fast det lär bara bli en klassisk tv-bild. För jag har faktiskt inte sett en enda stillbild på räddningen.

På slutet såg man att värmen tog ut sin rätt. Till och med den outtröttliga Lucy Bronze stod och vilade en stund. Det var ju 29–30 grader i skuggan vid matchstart. Men under den första halvleken var mindre än hälften av planen i skugga. Bronze spelade exempelvis hela den andra halvleken i sol.

Min statistik av klara målchanser slutade 5–4 (4–2) i svensk favör. Det var således ingen stöld, utan en rättvis svensk seger i Caroline Seger:s landskamp nummer 200. En Seger från vilken vi i första hand kommer att minnas Jakobssons fina mål och framför allt alltså Fischers räddning.

Lindahl imponerade även dagen efter

Det är dagen efter i Lyon. Dagen efter att Sveriges guld- och finaldrömmar slogs i kras.

Vid lunchtid åkte jag till landslagets hotell och deltog i dagens pressträff. Där var vi tillbaka i normalläge. Jämfört med i tisdags var det dubbelt så stor lokal, men nästan bara hälften så många journalister. Sverige är nämligen inte längre intressant för utländsk media.

Pressträffen inleddes med att läkaren Houman Ebrahimi berättade om läget för Kosovare Asllani. Det var under kontroll, han uteslöt inte ens spel på lördag. Men det känns väl ändå högst tveksamt om någon som burits ut på bår efter en smäll mot nacken en onsdag skall spela redan tre dagar senare igen.

Nathalie Björn

Vi fick även veta att Nathalie Björn hade 38,5 grader i feber inför semifinalen. Det låter onekligen som att det måste ha varit ett ganska lätt beslut att stoppa hennes medverkan. Björn var däremot feberfri nu på torsdagsmorgonen.

Noterbart i övrigt var att Elin Rubensson fick en krampkänning i matchen, vilket gjorde att hon tvingades byta.

De spelare som var med på pressträffen var Hanna Glas, Fridolina Rolfö och Hedvig Lindahl. Jag har nedan samlat vad de sa, där har jag även samlat citat jag plockade upp i mixade zonen i natt.

Under dagens pressträff fick vi veta att Lindahl och Caroline Seger tidigare haft en liten maktkamp och att Lindahl gärna hade velat vara lagkapten. Jag måste säga att jag har imponerats något enormt av Hedvig Lindahl både på och vid sidan av planen på senare år. Och jag är inte ensam. Simon Bank formulerar det väl i den här krönikan.

Lindahl känns så otroligt trygg i sig själv och hon säger verkligen bra saker. Hennes viktigaste citat finns nedan.

Ganska exakt 12.30 i dag lämnade jag vårt svenska landslag för den här turneringen. Jag har sedan länge planerat att var i Lyon för att se semifinalerna och finalen, och det var både dyrt och krångligt att kombinera det med att även se bronsmatchen på plats i Nice. Det får alltså bli Sverige–England på tv på lördag.

Här är först citaten från mixade zonen, som jag klev in i ganska exakt vid midnatt:

Hanna Glas

Hanna Glas (tårögd):
– Det är så tungt, man får se sin dröm… Det är de som får den besannad (hon tittar mot jublande holländskor), medan vår är krossad. Det kändes verkligen som att vi skulle vinna i dag, och ta oss till final. … Vi är så nära, men faller på målsnöret. Det känns som att vi gör en bra match och förtjänar att vinna, det gör att det känns ännu surare.

– Det är okej att bryta ihop i dag, men vi vet att det är en ny viktig match på lördag, och vi har ännu chans på medalj. Det blir nog inte så svårt att ladda om. Vi är sugna på att möta och vinna mot England, och vi har ändå kommit hit för att ta medalj.

– Det tråkigt att vi inte kan få in den i våra bra perioder, när vi skapar så många chanser och har så många fasta situationer. Sedan kändes det som att deras mål kom liksom från ingenstans, jag vet knappt vad som hände. Men det är så det är, man måste sätta de lägen man får – och det gjorde de i dag.

Lina Hurtig

Lina Hurtig:
– Det var en jämn match, så det kändes jävligt surt att de fick det där målet.

– Där och då kändes det som att hon (Desiree van Lunteren) tog min fot istället för bollen. Men jag har inte sett situationen igen, så jag vet inte. Jag vill inte kommentera domarinsatsen mer nu. Alla som såg matchen såg ju att den inte var bra.

Nathalie Björn:
– Det medicinska teamet tog beslutet, det var hemskt att inte kunna spela en semifinal. Det är klart att jag ville spela, men det var bara att lyssna på vad de hade att säga. Men jag mår bra. Jag har feber, men jag mår bra.

– Det klart att man alltid vill spela, men jag hade kanske inte kunnat det – eftersom de tog det beslutet. Men det suger riktigt hårt att inte kunna vara med på planen, och att vi inte vinner.

– Det var riktigt jobbigt att sitta där på bänken om inte kunna bidraga som man vill. Det är tungt.

Sofia Jakobsson

Sofia Jakobsson:
– Det är jävligt tungt. Vi ville spela finalen – och vi kommer inte att göra det. Det känns som att en dröm har blivit krossad. Vi förlorar inte mot ett lag som är mycket bättre än oss i dag, det känns extra tungt. Vi hade lika gärna kunnat vinna den här matchen och fått spela final på söndag.

– Det är mycket som inte gick vår väg. Jag tycker att vi utför en bra match. Men jag inte säga att den är tillräckligt bra eftersom vi inte står i finalen. Men det är svårt att prata om matchen nu när det är så mycket känslor som rör sig i huvudet, och hjärtat.

– Ladda om? Vi får ta den här kvällen och natten. Men i morgon måste vi ladda om, vi har fortfarande en medalj att spela om.

– Vad jag upplevde på planen var att domaren blåste väldigt mycket, att det var många avbrott i matchen. Men så här efteråt tänker man mer på sin egen insats och lagets.

Linda Sembrant

Linda Sembrant:
– Det gör jävligt ont, det svider. Det är svårt att beskriva, det är så mycket som försvinner från det man så gärna vill. Det är mycket känslor, men så är fotbollen – den ger bra känslor, och den ger tuffa känslor.

Det måste vara en av de tyngsta förlusterna i karriären?
– Ja, det är det helt klart. Verkligen. Det är ju de största matcherna, de som är allra bäst att vinna och som svider mest om man förlorar. Det är sådana här matcher man vill spela som spelare, som jag älskar att spela. Man har mycket att vinna och mycket att förlora.

– Det kändes bra, och vi gjorde en hel del bra saker. Det var bra lägen åt båda hållen. De lyckades får dit en, det fick inte vi. De är effektiva, det är inte vi. I sådana här matcher får man inte så många chanser, utan du måste vara effektiv. Det är tufft just nu.

– Vi måste ladda om. På något sätt förlåter man inte sig själv om man inte kan ladda om. Just nu är det väldigt tufft, det känns som att vi var så nära en final, att kanske få spela sin största match i karriären. Så det svider otroligt mycket. Men vi får ladda – vi har gjort det förr.

– De kommer rättvända mot vårt mittfält, och sticker igenom bollen upp mot Miedema. Jag kliver fram och försöker bryta framför, och bollen går ut i sidan. Där kommer hon (Jackie Groenen) i den innerkorridoren. Hon kom med tajming och var ensam i ytan. Tyvärr sätter hon den i hörnet. Annars har de inte så många lägen i matchen.

– Jag skulle inte säga att jag är så jävla nöjd med domaren, det kändes inte som att hon var klockren i sina beslut. Hon blåste en hel del fel. Hon hade inte sin bästa dag.

Nilla Fischer

Nilla Fischer:
– När man förlorar tycker man oftast att det är orättvist. Men jag tycker att det var en jämn match, vilket lag som helst av oss kunde vunnit. Det var mycket kamp, och vi har chanser att göra mål.

– Jag trodde fan i mig att den skulle gå in. Sedan när hon får handen på den… Men ja, nu gick den inte in.

– Det är bara en stor besvikelse. Jag har sagt innan också att det är mitt sista VM. Men jag väntar med att säga något om utgången inför lördag. Vi har gjort det oerhört bra hittills och vi trodde att vi skulle vinna i dag. Vi hade alla möjligheter.

Och här nedan är en sammanfattning av vad spelarna sa på dagens pressträff:

Hanna Glas:
– Det tog ett tag att somna, men jag fick ändå sex timmar. Man har bearbetat matchen lite, och redan nu börjar man känna revanschlusta till lördag. Nu vill man bara åka hem med en medalj.

– England är ett riktigt bra lag, det vet vi om. De var i semifinal i EM också, så det kommer att bli en tuff match. Det lag som vill mest på lördag tror jag tar det.

– Jag tycker att Lucy Bronze är den bästa högerbacken i världen, utan tvekan. Sedan om hon är världens bästa spelare, det är svårt att säga. Hennes fysik är hennes största egenskap. Hennes offensiva spel, hon har bra kvaliteter som gör att hon kan komma till bra inläggslägen och avslut.

– Jag tror ändå att England har stor respekt för oss. Englands högerkant är bra, men samtidigt tycker jag även att Beth Mead till vänster är en väldigt duktig spelare. Hon gjorde ett jättefint assist i förra matchen. Det gäller att se upp med många spelare, det är så bra kvalitet på många.

Glas fick förstås en fråga om straffsituationen:

– Det är så klart tungt när man väl ser händelsen i efterhand. Där och då var det inget jag märkte eller reflekterade över. Det var nog många andra i laget som inte heller tänkte på det. Men det är gjort, och det kommer inte att ändra utgången av semifinalen. Det känns tungt, det är bara lärdomar vi får ta med oss till nästa match, att verkligen vara bättre på att förstärka situationerna.

Vill man förstärka situationerna?
– Förstärka var kanske fel ord. Men i alla fall vara tydligare mot domarna, som så många spelare gjort, så att de kan titta på situationerna igen.

Fridolina Rolfö

Fridolina Rolfö:

Hon fick kommentera Glas påstående om att det svenska laget kanske tydligare behöver förstärka/påtala missade domslut för domarna:

– Absolut, det är ju tydligen det som krävs. Men det stör mig väldigt mycket att det skall behöva vara på det sättet. Jag tycker att domaren skall kunna se situationerna ändå. Absolut att vi kan ge mer reaktion och skrika, fast jag tycker inte att Lina skall behöva förstärka.

– Ingen här är mätt. Vi gick in med en inställning att ta oss hela vägen i det här mästerskapet. Och vi har chans på en medalj, så mätt är jag absolut inte.

Hedvig Lindahl

Hedvig Lindahl:
– England är ett bra lag. Nu vann vi senast vi möttes, men jag tror inte att de hade med alla sina spelare. Men vi är också ett bra lag en bra dag. I slutet av en turnering är de andra förutsättningar som råder, det här med återhämtningsdagar och hur man hanterar en motgång – som både dom och vi har haft. Det blir spännande att se vilket lag som är bäst rustat för att reda ut det här.

Ellen White har verkligen en näsa för målchanser. Hon har varit bra i Birmingham också, hon är en duktig djupledslöpare och en duktig boxspelare, så henne behöver vi ha koll på. Men det känns som att vi har mött Vivianne Miedema nu, och henne behövde vi också ha koll på. Så vi är inne i det tankesättet.

– Vi behöver läsa in oss på White. Jag känner att jag har ganska bra koll på henne, men de som inte har det måste skaffa sig det. Vi måste vara redo på att det kommer att tempoväxlas när det finns lägen. Precis som att Nederländerna är bra offensivt är England det. Så vi behöver göra ett lika bra jobb som vi gjorde mot Miedema i går.

Carly Telford är väldigt explosiv, reaktionssnabb och duktig på fötterna. Det är framför allt det som är hennes styrkor. Även om hon skulle få spela sin tredje VM-match har hon inte riktigt rutin på den här nivån, och det kanske är något vi kan utnyttja.

Lindahl höll ett litet tal till lagkompisarna efter förlusten. Hon fick frågan om vad det innehöll.

– Nu var det vad jag säger igen. Jag glömmer ju bort det… Men jag kommer ihåg att jag sa i bussen, jag hade ju sagt till er i media att jag var så besviken och väldigt arg och så där. Men jag ville vara tydlig mot laget att mot dem är jag väldigt stolt. Det är många tjejer som aldrig spelat VM förr, som kommit in och gjort bra insatser. Kolla Julia Zigiotti:s glidtackling mot van de Sanden i kontring. Det är många grejer som är väldigt bra från det här unga gänget.

– Man får tänka på att vi är rankade nia – och vi är jättebesvikna över att vi inte är bland de två bästa i världen. Och det är ju helt enormt bra. Vi har ju inte i närheten av samma förutsättningar som USA och England – jag vet inte hur det är i Nederländerna – när det gäller kronor och ören som satsas i damfotbollsprojekt i Sverige. Vi har ju inte samma muskler i förbundet. Ändå står vi här och är besvikna. Det är ju ett väldigt gott betyg. Vi har också en fin tradition. Det var någon som sa att det där är ju två giganter som spelar i den andra matchen. Men jag kände att historiskt i damfotbollen är Sverige en gigant. Sedan har det hänt grejer, att damfotbollskartan har ritats om de senaste åren. Men uppenbarligen har vi fortfarande en chans att hänga med. Det är spännande med den nya, unga generationen om vi kan sätta en standard som de får försöka att upprätthålla när vi edan lämnar över stafettpinnen.

Caroline Seger… Vi är lite som två partier i opposition. Har varit i alla fall. Nu har vi äntligen haft en koalitionsregering de senaste fem åren. Innan dess var vi lite så här (låter knytnävarna möta varandra). Vi stångades, vem skall leda det här egentligen. Jag är otroligt tacksam för Caroline Segers passion för fotboll och ork att leda vidare. Jag insåg i år faktiskt att det är en jäkla tur att vi har Caroline Seger, för jag har ju två barn hemma och kommer inte ihåg hälften av det hon kommer ihåg. Hon kan lägga hela sitt fokus på det här gänget och laget liksom. Jag är jättetacksam, jag tycker att Seger verkligen har spelat bra i det här världsmästerskapet och visat att hon har förmåga att resa sig. Hon kan få kritik under åren, men sedan hittar hon en ny nivå. Och jag hade så gärna velat gå ut i en final med henne, Nilla och de lite yngre, som Kosse och Sempan. Men nu blev det inte så. Fast det kommer ett OS runt hörnet, vi kanske kan ta ett OS-guld i stället. Jag är väldigt glad för Seger, att hon kommer upp i 200 landskamper. Hon kommer att ta Sjögrans rekord.

Hur yttrade sig maktkonflikten?
– Vi har aldrig någonsin hängt, på det sättet. Vi har velat ha samma roll under många år, tror jag. Men de senaste fem åren har vi samarbetat väldigt bra. Det märks framför allt på planen. Vi får ofta någon typ av ögonkontakt, och vi löser vissa taktiska grejer och samarbetar väldigt bra.

– Jag har alltid någon gång velat vara lagkapten för landslaget. Men aldrig bett om det. Då har jag i varje fall velat vara en informell ledare. Nu kommer jag aldrig att vara lagkapten för landslaget, för jag har målvaktsposition. Men jag är väldigt stolt och glad över att vi har Seger, jag tycker att hon gör ett väldigt bra jobb i sin roll.

Det konstaterades att Lindahl nu är den svensk som har spelat flest VM-matcher.

– Det är ju roligt med sådana rekord och så där. Men det är inte hela världen. Jag är stolt över att jag har fått vara med länge. Jag är tacksam för Marika (Domanski Lyfors) som tog med mig för en massa år sedan, att jag fått göra mina misstag på vägen. Jag hoppas att någon kan slå mitt rekord någon gång framöver.

– Jag känner personligen att jag har spelat med ett lugn som jag aldrig någonsin haft på den här nivån innan. Jag känner att jag hittade det lagom till åttondelsfinalen – då kände jag att nu har jag helkoll liksom. Det är ju roligt att det också är andra som ser det.

Är det din sista VM-match på lördag?
– Det vet man ju aldrig. Men jag tror att någon snart slänger ut mig med huvudet före. Allvarligt tycker jag att det är jobbigt, jag tänker också på barnen hemma. Min fru har sagt att jag måste vara med nästa sommar, så då gör jag det igen. Men det är jobbigt när man tar sig så här långt i turneringen. Inför EM 2013 kände jag att ”jag har nog bara ett par–tre år kvar”. Men sedan hittar man ny motivation. Och orkar man hålla fysiken i gång så visst. Men jag tror att det här är mitt sista VM.

Rubensson startar trots allt

Det här blev snurrigt. Först missade jag att Elin Rubensson var struken ur den svenska startelvan till fördel för Nathalie Björn. Orsaken till skiftet skulle vara taktisk.

Men sedan klev Björn av uppvärmningen med lättare feberkänning. Och nu kom beskedet att Rubensson startar trots allt. Snurrigt…

Startelvan i kvarten – och Nederländerna till semifinal

Det är drygt en timma till avspark i Rennes och vi har fått Sveriges startelva. Det blev som väntat samma lag som vann senast mot Kanada.

Alltså: Hedvig LindahlHanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena ErikssonSofia Jakobsson, Elin Rubensson, Caroline Seger, Fridolina RolföKosovare AsllaniStina Blackstenius.

Då gjorde vårt lag en högklassig andra halvlek. Det är ju just den där andra halvleken mot Kanada där vårt lag har utmärkt sig positivt i den här turneringen.

De två första matcherna gjorde man sitt jobb – inte mer. I matchen mot USA valde förbundskapten Peter Gerhardsson att vila spelare och i första halvleken mot Kanada var det bra defensiv, men närmast obefintlig offensiv. I dag krävs det med största sannolikhet två högklassiga halvlekar om det skall bli seger.

Sverige slår ju verkligen ur underläge. Dels för vår historia mot Tyskland, men även för att vi är nia i världen medan tyskorna är rankade som världstvåa.

Tyskland startar med en elva utan Dzsenifer Marozsan, vilket är bra nyheter för svensk del. Hon är ju en av världens bästa speluppläggare, samt har väldigt bra fasta situationer – och har ett bra skott.

Följande elva spelare startar för tyskorna: Almuth SchultGiulia Gwinn, Marina Hegering, Sara Dorosoun-Khajeh, Carolin SimonLina Magull, Sara DäbritzSvenja Huth, Alexandra Popp, Linda DallmannLea Schüller. Det är en väldigt offensiv uppställning. Båda ytterbackarna har offensiven som styrka, och alla mittfältare är i grunden offensiva. Det finns alltså ingen utpräglad bollvinnare på mittfältet, något som borde kunna gynna Sverige.

För drygt fyra år sedan möttes Sverige och Tyskland senast i en VM-match. Trots att Sverige hade gjort en blek turnering var jag försiktigt positiv inför avspark. Jag trodde att Sverige skulle kunna utnyttja det faktum att Tyskland hade ett långsamt mittförsvar.

Fyra år senare är jag inte det minsta positiv. Visst bär man på en förhoppning om att Sverige skall kunna göra en kanonmatch och skrälla sig till semifinal – och till OS. Men i grunden är jag inställd på att kvällens match är Sveriges sista i VM på minst fyra år.

Jag skriver på minst fyra år eftersom jag inser att det långt ifrån är säkert att Sverige är med i nästa VM-slutspel. Med tanke på hur tajt det var i kvalet i höstas, och med tanke på hur snabbt flera europeiska lag har utvecklats de senaste fyra åren kan man inte ta något för givet. Så det gäller att njuta av de cirka 100 minuter fotboll vi har framför oss.

När det gäller det tyska laget är det lite som 2015 – det är i försvarsspelet som bristerna finns. Fast mittförsvaret är inte lika långsamt längre. Däremot har tyskorna spelat med väldigt högt uppskjutna ytterbackar, vilket har lämnat mittbackarna ganska ensamma. Och i dag har man alltså valt bort att ha någon utpräglad bollvinnare på mittfältet.

Fast frågan är ju hur mycket man kan prata om defensiva brister för ett lag som inte släppt in ett enda mål, och som har en målvakt som bara behövt stoppa fem skott på fyra VM-matcher.

Många säger att det är rätt läge att möta Tyskland nu. Som jag skrev i början av veckan tycker jag aldrig att det är rätt läge att möta Tyskland. Jag minns ju att det var rätt läge att möta Tyskland både i EM 2013 och i OS 2016. I båda turneringarna hade tyskorna förlorat matcher i gruppspelet, och man hade inte fått spelet att funka.

Men Tyskland är väldigt bra på att hitta sätt att vinna. Trots att laget inte imponerade i de där två turneringarna stod man ändå till slut där med pokalen.

En annan orsak till min lite negativa inställning till matchen är ju träningsmatchen i våras. Där blev vårt landslag totalt överkört av ett starkt tyskt lag. Framför allt hade vi väldigt svårt med den höga, tyska pressen. Tyskorna tog framgångsrikt bort Caroline Seger och Kosovare Asllani i den svenska uppspelsfasen.

På Friends spelade Sverige med tre mittbackar. Det har vi inte gjort sedan dess. Frågan är om det upplägget skrotades i samband med den överkörningen.

Positivt för svensk del i dag är att det är så varmt att vi inte lär möta en lika hög och intensiv, tysk press. För en stund sedan var det 35 grader varmt i skuggan och 46 grader i solen. Jag vet inte exakt hur solen slår över arenan vid 18.30-tiden, men det är väl risk att det kommer att vara sol på åtminstone en del av planen.

I dagens första kvartsfinal var i princip hela planen i sol under den första halvleken. Bara någon meter vardera på ena lång- och kortsidan var i skugga.

I värmen i Valenciennes inledde Italien bäst och hade den första halvlekens två bästa chanser genom Valentina Bergamaschi och namnen Valentina Giacinti. Bergamaschi var helt fri, men hennes volleyavslut blev vekt. Giacints skott var tillräckligt hårt för att helt ställa Sari van Veenendaal. Fast bollen smet utanför.

Nederländerna hade ingen riktigt farlig chans före paus. Man hade ett bra frisparksläge, men det klarade inte Sherida Spitse av att göra något bra av.

Direkt efter paus kopplade däremot Nederländerna greppet. Jag hörde att italienskorna var väldigt trötta i slutet av åttondelsfinalen. Det kändes från start i den andra halvleken i dag att de ville ha lägsta möjliga tempo. Och längsta möjliga paus i varje spelavbrott.

När fantastiska Vivianne Miedema nickade in Sherida Spitse:s inläggsfrispark till 1–0 i minut 70 gick redan Italien på knäna. Dessutom hade de bytt ut Barbara Bonansea. Bytet visade tydligt att den italienska förbundskaptenen Milena Bertolini prioriterar dagsform framför meritlista.

För på pappret är ju Bonansea spelaren som skall göra det för Italien. Men efter en mindre bra insats i åttondelen och en trög start i kvarten fick hon inte fortsatt förtroende, utan byttes ut redan i minut 54. Sett till hela VM:et är det svårt att kritisera Bertolinis coachningsfilosofi. Hon startade ju VM med Ilaria Mauro som förstaforward. Men när inte Mauro levererade i premiären hamnade hon plötsligt allt längre utanför laget.

Italien har totalt sett gjort en mycket bra turnering. Jag varnade lite för laget inför avspark, skrev att de med maximal utdelning kunde nå medaljmatcher, men ”det rimliga är nog ändå att det tar slut i åttondels- eller kvartsfinal”.

Det tog slut i kvarten. Men spelmässigt visade Italien lovande takter, och laget är fortfarande på uppgång. I backlinjen har de lite äldre spelare, men i övrigt är de flesta så pass unga att de bör ha flera VM-slutspel framför sig.

Men i Valenciennes orkade Italien inte stå emot. Hoppet om semifinal och OS minskade dramatiskt vid Miedemas mål. Och tio minuter senare, när även Stefanie van der Gragt nickade in en inläggsfrispark från Spitse var det helt avgjort.

Nederländerna vann med 2–0 (0–0), och till slut var det fullt rättvist. Jag räknade till 7–3 i målchanser i orange favör. De hade även 60–40 i bollinnehav, 381–163 i passningar till rätt adress och totalt 21–6 i avslut.

Nederländerna är för första gången någonsin klart för OS. Nederländerna är också klart för sin första VM-semifinal någonsin, man blir motståndare till vinnaren i kvällens kvartsfinal, den mellan Sverige och Tyskland.

Otroligt starkt av de orangeklädda. Laget visar att EM-guldet på hemmaplan inte var någon tillfällighet. Man visar också hur fin utveckling man kan ha på fyra år. I det senaste världsmästerskapet var laget otroligt nära att missa åttondelsfinal. Men man klarade sig vidare som grupptrea, och åkte sedan ut mot Japan.

Inte nog med att Nederländerna har flyttat fram positionerna inom seniorfotbollen, de har genomgående haft bra lag på ungdomssidan de senaste åren. Så man gör inget tillfälligt besök i världstoppen, utan man är där för att stanna.

En koll i reglerna efter O’Haras hands

Det har varit mycket fokus på domslut och domare under VM. Utöver allt snack om VAR och den nya tolkningen av offsideregeln har som vanligt handsregeln varit rejält omtalad. Vi är flera som har hänvisat till den nya handsregeln när det blåsts straffar under mästerskapet.

Men vad handlar då den nya handsregeln om egentligen?

Det har i princip gjorts två ändringar i sommar. Den stora ändringen handlar om offensiv hands. Om en anfallsspelare gör mål med handen, eller skapar en målchans med hand/arm skall det alltid blåsas frispark. Man kan säga att det inte längre finns någon ofrivillig hands för anfallare i offensivt straffområde längre.

Däremot finns det fortfarande ofrivillig hands på resten av planen – alltså bland annat i eget straffområde.

Det som har ställt till det är att även reglerna för ofrivillig hands har ändrats lite grand. I Svenska Fotbollförbundets utskick om sommarens nya regler är det formulerat så här: ”även vissa ‘oavsiktliga’ kontakter mellan hand/arm och boll är regelbrott”.

Här har många av oss gått vilse. En uppgift som florerat är att det skall dömas hands varje gång bollen träffar en arm som befinner sig utanför kroppen. Enligt den uppgiften skulle det ha varit straff för Frankrike i går.

Jag vet inte varifrån uppgiften om att det skall vara straff varje gång bollen träffar en arm som befinner sig utanför kroppen kommer. För den ser inte ut att stämma.

Här får gärna välutbildade domare hjälpa till, men jag gick till grunden med det här – jag letade alltså upp Ifab:s officiella fotbollsregler för säsongen 2019/20. På sidorna 104 och 105 hittar vi Law 12 och Handling the ball. Där står det så här:

Handsregeln från de officiella fotbollsreglerna.

Här finns inget som säger att det automatiskt är hands om armen befinner sig utanför kroppen. Armen/handen får befinna sig utanför kroppen, förutsatt att inte spelaren medvetet gör sin kropp större. Undantaget är om armen är högre upp än skuldernivå – då är det alltid straff.

Mina personliga tolkningar utifrån att ha läst de här reglerna – det här är ytterligare en punkt där vägledning från domare är välkomna – är att det var korrekt att inte blåsa straff mot Kelley O’Hara i går.

Min tolkning är också att det inte borde ha varit straff mot Saki Kumagai i åttondelsfinalen mellan Nederländerna och Japan. Kumagai hade sin arm cirka en decimeter utanför kroppen, och det måste anses vara ett naturligt avstånd.

När situationen med Kumagai inträffade skrev jag så här:

”Vad jag kan förstå är det korrekt att döma straff för händelsen. Så domaren gjorde rätt. Fast här tycker jag att regeln är fel.”

Men det känns nu som att jag skrev så mot bättre vetande. Jag hade lyssnat för mycket på vad jag hört på tv, och kollat reglerna för dåligt. Tvärtom är regeln korrekt, det var domarnas bedömning som var felaktig.

Det som ställer till det i huvudet här är att VAR-domaren i matchen Nederländerna–Japan inte bad huvuddomaren kolla på Kumagais hands en extra gång. Det var ju som bekant huvuddomaren som tog straffen spontant. Sedan stod huvuddomaren och pratade med VAR-domaren en stund.

Det enda jag kan komma fram till utifrån reglerna är att VAR-domaren uppfattade som att Kumagai försökte göra sin kropp onaturligt större. Fast det känns ju högst tveksamt med tanke på att japanskan faktiskt höll på att dra in armarna bakom kroppen när hennes vänsterarm träffades av Vivianne Miedema:s skott.

Sammanfattningsvis är handsregeln ett elände eftersom den bygger på tolkningar. Och olika domare tolkar på väldigt olika sätt. Samtidigt ser jag inga andra lösningar än att handsregeln måste bygga på tolkningar. Jag tycker ju nämligen att det är ett väldigt dåligt alternativ med bestraffning varje gång bollen träffar en hand/arm. Så vi lär få räkna med fler diskussioner om hands framöver.

 

Imponerande England vidare till semifinal

England har två matcher kvar i VM, medan Norge har spelat klart. Torsdagens kvartsfinal blev totalt sett en ganska enkel match för engelskorna.

Jag och många med mig trodde på god norsk skrällchans i Le Havre. Men det var egentligen aldrig nära. När Norge hade sitt första avslut mot mål var det redan 3–0 till England.

3–0 blev också slutresultatet. Det trots att Norge hade flera 100-procentiga chanser på slutet – och trots att England hade en straff. Men Ingrid Hjelmseth fick avsluta sin karriär med en fin straffräddning mot Nikita Parris. Noterbart är att Parris därmed har två straffmissar i turneringen.

Ingrid Hjelmseth

Skönt för Hjelmseth, som väl borde ha hunnit får upp armarna på Lucy Bronze:s kanonskott till 3–0. Men nu blev alltså den fina straffräddningen slutpunkten på veteranmålvaktens långa och framgångsrika karriär.

Norge har totalt sett gjort en bra turnering. I kväll orkade inte laget. Men åldersstrukturen i truppen är sådan att norskorna bör kunna vara ännu bättre i EM om två år. Frågan är om laget leds av Martin Sjögren då. Han har sedan ett tag tillbaka flyttat hem till Linköping, och jag har hört att han har lite sug att testa på herrfotbollen också.

Sjögren har gjort ett bra jobb i Norge. Det var ett spelande Norge vi såg i VM, ett välspelande Norge. Och bärande spelare som Ingrid Syrstad Engen, Vilde Böe Risa, Guro Reiten och Caroline Graham Hansen är alla under 25 år. I backlinjen är åldern lite högre, men försvarsgeneralen Maren Mjelde är 29, vilket gör att hon bör ha flera mästerskap kvar.

Norge har gjort flera bra matcher i VM. Men mot England räckte man inte till. Engelskorna var verkligen imponerande starka. De har nu fem raka segrar, och känns absolut inte chanslöst varken mot USA eller Frankrike i Lyon på tisdag.

Engelskorna släppte in ett mål mot Skottland i VM-premiären. Men sedan dess har man nu fyra raka nollor, och man har verkligen varvat upp allt eftersom. 2–1 mot Skottland och 1–0 mot Argentina var inte resultat som skrämde de andra guldkandidaterna. Men sedan har det blivit 2–0 mot Japan, och 3–0 både mot Kamerun och Norge – resultat som visar att Phil Neville:s lag är på rätt väg.

Ellen White

Inte minst har man fått igång Ellen White:s målskytte. Hon är nu uppe i fem mål i turneringen, alltså delad skytteligaledning med Sam Kerr och Alex Morgan. På förhand var White en högoddsare som vinnare av skytteligan. Men nu känns det fullt möjligt att hon skall vinna. Hon ser glödhet ut.

För England väntar alltså antingen Frankrike eller USA i semifinalen. Mot båda motstånden har engelskorna gjort bra resultat i senaste matcherna. USA mötte man senast i mars. Då blev det 2–2, ett resultat som grundlade Englands totalseger i She Believes cup.

Även kring Frankrike borde England känna sköna vibbar. Lagen möttes i kvartsfinal i EM för två år sedan. Då vann engelskorna med 1–0 efter segermål av Jodie Taylor. Även om det totalt sett är fördel för fransyskorna i lagens sju möten de senaste fem åren, så var det England som vann senast – och det med stora siffror. I fjolårets She Believes Cup blev det nämligen engelskt 4–1.

England kommer inte att räknas som favorit i sin semifinal, men laget kommer absolut att ha chansen att nå den final som spelas nästa söndag.

I och med dagens seger har man även gjort så att Storbritannien, eller Team GB som det brukar kallas, är väldigt nära OS. Till det laget kan man addera spelare som Jordan Nobbs, Kim Little, Erin Cuthbert, Claire Emslie och inte minst Jess Fishlock. Storbritannien kan få ihop ett riktigt intressant lag till OS.

Den stora guiden till kvartsfinalerna

I kväll drar kvartsfinalerna i gång med England–Norge. Det är ju hela sju europeiska lag kvar i turneringen, vilket innebär att det kommer att krävas minst semifinal för att Sverige skall få spela OS nästa år.

Om Frankrike vinner mot USA i morgon räcker det inte ens med semifinal – då måste europeiska lag ta medalj för att spela OS nästa år. Jag har skrivit det förr, och repeterar det nu: det är en skandalöst dåligt att Europa bara har tre OS-platser.

I det här världsmästerskapet har det blivit extra tydligt hur skev fördelningen av platser är. Men sannolikt bryr sig inte Uefa om damlandslagen, utan känner att de kan släppa lite platser i damturneringarna till andra kontinenter.

Nu får vi ju i stället en högst devalverad OS-turnering nästa år. En turnering där hälften av kvartsfinallagen från VM inte ges plats.

Om vi kort backar till åttondelsfinalerna så var det inte så många av guldfavoriterna som imponerade där, men alla gick vidare. Det lag som imponerade mest på mig i åttondelarna är faktiskt utslaget – det var Japan.

I kvartsfinalerna har vi den match som på förhand kändes som den moraliska finalen – Frankrike–USA. Båda lagen hackade i åttondelen, men kanske att man redan hade börjat fundera på höjdaren på Parc des Princes.

Noterbart är att ingen spelare är avstängd i de åtta kvartsfinallagen. Annars i VM har ju tyvärr regler och VAR tagit bort mycket av fokuset från själva spelet. Det har ju nämligen varit intressanta domslut i nästan varenda match. Det har blivit så mycket domarfokus att den finska elitdomaren Lina Lehtovaara kallar VM för ett VAR-kaos:

VAR kommer säkert att spela huvudrollen även i kvartsfinalerna. Här är mina bedömningar i dem, match för match:

I dag (den 27 juni) 21.00:

England–Norge

Odds: 60–40
Troliga startelvor, England (4–2–3–1): Karen Bardsley – Lucy Bronze, Stephanie Houghton, Millie Bright, Alex Greenwood – Jill Scott, Kheira Walsh – Nikita Parris, Fran Kirby, Toni Duggan – Ellen White.
Norge (4–4–2): Ingrid Hjelmseth – Ingrid Moe Wold, Maren Mjelde, Maria Thorisdottir, Kristine Minde – Caroline Graham Hansen, Vilde Böe Risa, Ingrid Syrstad Engen, Guro Reiten – Isabell Herlovsen och Karina Saevik.

Lagen möttes även i slutspelet i VM 2015. Då var det åttondelsfinal, och Norge var det bättre laget rent spelmässigt – men England vann. På de fyra åren sedan dess har det hänt mycket.

De två första åren körde England ifrån Norge rätt rejält. Men de senaste två har Norge knappat in. Martin Sjögren:s lag ses av många som VM:s överraskningslag. Och visst, som lag 12 på världsrankingen är man det näst lägst rankade av de lag som är kvar. Men vi som såg Norge delvis spela ut Sverige i höstas är inte förvånade.

Norge är starkt, och det känns absolut som att laget har vinstchans i kväll. Framför allt har man numera ett väldigt starkt mittfält, och Caroline Graham Hansen visade i åttondelen att hon är i absolut toppform. Hon är en spelare som har kapacitet att avgöra matcher på egen hand.

Noterbart är att Norge där det kvartsfinallag som gjort minst mål, sju stycken. Tillsammans med Nederländerna är man även det lag som haft minst avslut mot mål – 15.

England har 54 avslut hittills i turneringen. 22 av dem har gått mot mål och åtta har gått i mål. I grunden är England också det bättre laget här. Inte minst talar Ellen White:s fina målform för laget. Men engelskorna har lite problem i backlinjen. Det har funnits frågetecken i dagarna för de båda mittbackarna Steph Houghton och Millie Bright.

Det troliga är dock att båda spelar i kväll. Det troliga är också att det blir jämnt. Kanske att även Norges andra slutspelsmatch går hela vägen till straffläggning.

 

Fredag den 28 juni 21.00:

Frankrike–USA

Odds: 45–55
Troliga startelvor, Frankrike (4–2–3–1): Sarah Bouhaddi – Marion Torrent, Griedge Mbock, Wendie Renard, Amel Majri – Amandine Henry, Elise Bussaglia – Kadidiatou Diani, Viviane Asseyi, Eugenie Le Sommer – Valerie Gauvin.
USA (4–3–3): Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Julie Ertz, Sam Mewis – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.

Det här har på förhand känts som den moraliska finalen, det är också en match som föregåtts av ett jättestort intresse.

Det amerikanska laget har laddat genom att bråka lite med sin egen president – Donald Trump. Härom dagen hade tv-kanalen Fox Business ett inslag om att Megan Rapinoe vänt sig bort från flaggan under nationalsången under VM, samt att Rapinoe i maj besvarat en fråga med att hon inte tänker åka till ”The fucking White House” efter ett eventuellt VM-guld. I inslaget föreslår en av programledarna att Rapinoe skall sparkas som vice lagkapten.

Tidigare i programmet hade president Trump medverkat, så det är högst sannolikt att tro att det var inslaget ovan som fick presidenten att twittra om att Rapinoe inte skall vända sig bort från flaggan eller Vita huset:

I går klev Ali Krieger in och gav Rapinoe sitt stöd:

Som jag ser det finns det inget krav på landslagsspelare att vända sig mot flaggan, lägga handen på hjärtat eller att sjunga med i nationalsången. Det enda kravet är ju det som man har i alla lag – att spelaren gör sitt bästa. Och om USA vill vinna VM behöver de nog matchvinnare som Rapinoe. För hon gör verkligen alltid sitt bästa.

USA:s lag har alltså en dispyt med sin president när man går in i toppmatchen mot Frankrike. Om det stör laget, eller om det ger extra energi är oklart.

Spelmässigt var USA stört av Spanien i åttondelsfinalen. Två straffar från just Rapinoe var skillnaden. I den matchen valde Jill Ellis att spela Sam Mewis framför tidigare givna Lindsey Horan på mittfältet. Frågan är vem av dem som får starta mot Frankrike. Noterbart var att målvakten Alyssa Naeher har darrat ett par gånger i VM, bland annat gjorde hon ett par tveksamma aktioner mot Spanien. Naeher får inte darra på Parc des Princes om USA skall ha kvar chansen att försvara sitt VM-guld från 2015.

Även Frankrike var stört i sin åttondelsfinal. Brasilien tog matchen till förlängning, och hade mycket väl kunnat ta hem segern till slut. Franska förbundskaptenen Corine Diacre valde bort smarta och rutinerade Gaetane Thiney i tiarollen, och tog istället in rörligare Viviane Asseyi. Bäst i det franska laget var Kadidiatou Diani som startade från högerkanten, men stundtals var överallt. Hon får en nyckelroll även mot USA.

Som noterats är det här en match mellan två lag som leds av kvinnor. Faktum är att fem av åtta kvartsfinallag har kvinnliga förbundskaptener. De andra tre leds av två svenska män och en engelsk.

Det här är två vana motståndare. Sedan 2014 har de båda lagen mötts nio gånger. USA har fyra segrar, Frankrike har tre och två matcher har slutat oavgjorda. Noterbart dock att USA inte har någon seger på de tre senaste mötena. Där har fransyskorna två segrar och ett kryss. Senaste mötet var i Le Havre i januari, och slutade med fransk 3–1-seger:

Siffrorna var i underkant, fransyskorna var faktiskt bättre på det mesta i den matchen. Framför allt hade USA jätteproblem på sin vänsterkant, från vilken Dianis båda mål kom. Dock skall sägas att USA har bytt halva laget sedan den där matchen. Då saknade man sina båda ordinarie ytterbackar, samt även viktiga kantspelarna Rapinoe och Tobin Heath.

Jag håller USA som favorit i den här matchen, mest beroende på att de har en tradition av att vara bäst när det gäller – och alltid har tagit medalj i VM. Däremot har ju Frankrike darrat när det kommit till avgörande i mästerskap. Fransyskorna har aldrig tagit någon mästerskapsmedalj, och förlust i kvartsfinal är ett franskt normalresultat.

Och Frankrike har varit ganska ineffektivt hittills i turneringen. Man har kommit till hela 74 avslut, men bara fått 21 av dem mot mål och nio i mål. Det är egentligen bara Sverige som har sämre siffror.

För övrigt kommer övriga kvarvarande europeiska lag sannolikt hålla tummarna för USA. Amerikansk seger innebär ju att vinnarna i övriga kvartsfinaler är klara för OS.

 

Lördag den 29 juni 15.00:

Nederländerna–Italien

Odds: 70–30
Troliga startelvor, Nederländerna (4–2–3–1): Sari van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Dominique Bloodworth, Merel van Dongen – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van de Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.
Italien (4–4–2): Laura Giuliani – Alia Guagni, Sara Gama, Elena Linari, Elisa Bartoli – Valentina Bergamaschi, Aurora Galli, Manuela Giugliano, Valentina Cernoia – Valentina Giacinti och Barbara Bonansea.

Nederländerna och Italien är de två kvartsfinallag som haft minst avslut hittills i turneringen. Italien har haft 46 och Nederländerna 47. Norge är trea från slutet med 50 och Sverige fyra från slutet med 54.

Men både Nederländerna och Italien har varit väldigt effektiva. De orangeklädda har gjort mål på fler än hälften av de skott de fått inom ramen – åtta mål på 15 avslut på mål. Italien har haft 18 skott mot mål, och nio av dem har resulterat.

Det här är alltså en kamp mellan turneringens två mest effektiva lag. Okej då, USA har allra bäst statistik, med 95 avslut varav 37 mot mål och 20 i mål. Men 13 av de där målen kom mot svaga Thailand, så det känns inte helt rätt att räkna med amerikanskorna i en jämförelse.

Italien ligger på plats 15 på världsrankingen, och är därmed det lägst placerade laget av de kvarvarande. Jag håller Nederländerna som ganska klar favorit i den här matchen. Men det skall bli spännande att se hur det holländska försvaret hanterar Italiens snabba omställningsfotboll. Inte minst blir det intressant hur Desiree van Lunteren klarar av Barbara Bonansea.

I andra riktningen har Italiens backlinje haft lite problem mot kvicka motståndare. Och nu kommer det riktiga elddopet, för framåt är ju det nederländska laget högklassigt. Framför allt är det Vivianne Miedema som har burit den orange offensiven. Varken Lieke Martens eller Shanice van de Sanden har hittat tillbaka till EM-formen. Men kanske att Martens båda mål i åttondelsfinalen kan lyfta hennes spel.

Lieke Martens

 

Lördag den 29 juni 18.30:

Tyskland–Sverige

Odds: 85–15
Troliga startelvor, Tyskland (4–2–3–1): Almuth Schult – Giulia Gwinn, Marina Hegering, Sara Doorsoun-Khajeh, Verena Schweers – Melanie Leupolz, Lina Magull – Svenja Huth, Dzsenifer Marozsan, Sara Däbritz – Alexandra Popp.
Sverige (4–4–1–1): Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Elin Rubensson, Caroline Seger, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

Startelvan mot Kanada

Sverige

Det här är en repris på OS-finalen från 2016. De kan dock inte mötas i OS-finalen nästa år, bara maximalt ett av de här två lagen får ju spela nästa års turnering i Japan. Inte minst med tanke på historiken är  tyskorna stora favoriter – som jag ser det handlar det om de klart största favoriterna i de fyra kvartsfinalerna.

Jag skriver det trots att många svenskar försöker låta positiva och säga att det tyska laget är sämre än på länge.

Dock hörde jag att Peter Gerhardsson inte håller med om att Tyskland är svagt, utan att han anser att tyskorna är bättre än sitt rykte. Fattas bara efter den överkörning som tyskorna bjöd vårt landslag på i den upphaussade matchen på Friends i våras.

Där var tyskorna klart mer överlägsna än slutresultatet 2–1 skvallrade om. Bland annat  hade gästerna haft sju klara målchanser innan Sverige skapade sin första.

Efter den obligatoriska byteskarusellen i slutkvarten lyckades Sverige jämna till målchanserna lite, det slutade ”bara” 8–4 i tysk favör. Det hindrade inte att jag var ganska bekymrad över både klasskillnaden och det svenska lagets status.

I VM har Tyskland marginellt bättre siffror än Sverige vad gäller den offensiva effektiviteten. Tyskland har haft 68 avslut, fått 29 mot mål och nio i mål. Sveriges står på 74, 26 och åtta.

Sveriges åtta mål på 74 avslut är sämst utdelning av alla kvarvarande lag. Och nu väntar det enda laget som har hållit nollan genom turneringen. Om Sverige skall ha chans att bryta den avgrundsmörka mästerskapsstatistiken mot Tyskland krävs det kliniska avslut på lördag. Vi lär inte få så många chanser – och de vi får måste bollarna i varje fall skjutas inom ramen.

Dessutom är det dags att vi får till hörnorna. Under Pia Sundhage:s tid som förbundskapten var hörnor ett väldigt vasst svenskt vapen. Sedan Gerhardsson tagit över har hörnorna blivit allt sämre. Nu måste vi få upp kvaliteten igen.

Det krävs ju nämligen en maxprestation av samtliga svenska spelare. Dessutom krävs det nog lite tur med VAR. Mot Kanada hade vi tre svenska hands i eget straffområde. En av dem gav straff emot – vilket också kändes som ett rimligt utfall. Klart är att VAR gör att man bör hålla sig borta från eget straffområde. Det är ju de stora lagen som vinner på VAR, mycket eftersom de ofta befinner sig i närheten motståndarnas mål.

När det gäller Tyskland får de ett riktigt vasst tillskott i Dzsenifer Marozsan, för jag räknar med att hon spelar. Henne måste Sverige ha koll på. Vi måste även ha koll på Alexandra Popp vid fasta situationer, för där är hon sylvass.

Det är inte omöjligt för Sverige att vinna. Segersviter håller ju aldrig i evighet. Men jag tycker ändå att det enda rimliga tipset är att tyskorna vinner med något måls marginal. Kanske efter förlängning.

Fler funderingar kring matchen finns för övrigt i förra inlägget.

Tankar om ett svenskt drömmål – och om Tyskland

Startelvan mot Kanada

Sverige

Då är jag hemma på svensk mark igen. Sedan det senaste inlägget har jag sett om Sverige–Kanada. Det är förstås segermålet som är matchens godbit, ett mål med så många bra ingredienser. Ett mål som man kan använda som instruktionsfilm till hur man spelar modern anfallsfotboll.

Det börjar med att Elin Rubensson bryter en passning från Janine Beckie, och sedan slår Göteborgsmittfältaren ett distinkt uppspel som skär rakt mellan Kanadas båda innermittfältare Desiree Scott och Sophie Schmidt. Scott tror att hon skall kunna bryta och kliver framåt. Men Rubenssons passning är så hård att Scott inte når bollen.

Förstapassningen slår alltså ut det kanadensiska mittfältet. Och redan Kosovare Asllani:s fantastiska förstatouch slår ut mittförsvaret. Kadeisha Buchanan missbedömer nämligen också hårdheten i Rubenssons passning. Lyonmittbacken tror att hon skall hinna upp i rygg på Asllani, men hamnar istället på mellanhand.

Asllanis position är som tagen ur en landslagsträning. Jag har flera gånger sett hur de tränat med metallfigurer som motståndare, och hur de instruerat mittfältarna att smyga in bakom eller mellan motståndarnas mittfältare, samt att vara halv rättvänd när bollen kommer. Asllani är halvt rättvänd och hon byter dessutom riktning på bollen i förstatillslaget, vilket ställer Buchanan.

När Asllani vänder upp är Stina Blackstenius offside. Det ser de båda svenskorna, och i den situationen gör båda väldigt bra val. Asllani driver fram bollen 25–30 meter, medan Blackstenius gör en perfekt löpning bort från bollen, med sikte på att istället kunna vara först in i straffområdet.

Sedan är Asllanis passning med vänsterfoten 100-procentigt slagen. Huruvida Blackstenius avslut är 100-procentigt kan man diskutera, men bollen går i alla fall i mål. Och det är verkligen ett otroligt vasst anfall. Världsklass rakt igenom.

Asllani och Blackstenius har med rätta fått massor av beröm för sina insatser vid målet. Jag tycker också att Rubensson skall hyllas. Både för att hon så snabbt tänker offensivt, och framför allt för att hon slår en så hård och precis passning. Det är exakt den där typen av hårda anfallspassningar som jag tycker har ökat i antal i Göteborg sedan Marcus Lantz blev tränare. Det är inga tveksamheter i tillslaget, utan Rubensson trycker till bollen hårt – och spelar därmed bort hela Kanadas kontringsskydd.

Några av er har säkert reagerat på min formulering ovan kring Blackstenius avslut. På plats såg det ut att vara helt perfekt. Men faktum är att det ju faktiskt är Shelina Zadorsky som är sist på bollen. Och på den repris som är bakifrån ser det ut som att Blackstenius avslut faktiskt hade kunnat gå utanför, om inte kanadensiskan styrt in bollen.

Nu spelar de där inte så stor roll. Det viktiga var ju att bollen gick i mål. Jag var ju väldigt kritisk till Blackstenius i paus. Nu när jag sett om matchen är jag inte riktigt lika kritisk till hennes första halvlek. Hon gör nämligen ett hårt och bra jobb i defensiven.

Men om jag inte hade vetat att hon skulle avgöra i den andra halvleken skulle jag ändå tyckt det var läge med byte. Hennes bolltouch är nämligen gräslig före paus. Dessutom är hon väldigt svår att hitta i uppspelsfas, då Kadeisha Buchanan både är snabbare i tanken och i löpningarna.

Efter målet händer något positivt med Blackstenius. Hennes bolltouch är mycket bättre under matchens sista 20 minuter. Vågar man hoppas på att målet kan lyfta henne så mycket att hon tar med sig den förbättrade bolltouchen till lördagens Tysklandsmatch?

I övrigt är ju förstås Hedvig Lindahl:s straffräddning femstjärnig. Hela backlinjen gör en bra insats, med Hanna Glas som topp. Jag tyckte på plats att Magdalena Eriksson hade det tufft i den första halvleken. Men när jag såg om matchen tyckte jag ändå att hon klarade sig förhållandevis bra. Kanada valde ju att överbelasta hårt på hennes sida, så hon hade en otacksam uppgift.

Framåt tycker jag att Fridolina Rolfö och Asllani var bäst. Rolfö var jämn och stabil hela tiden, medan Asllani växte i den andra halvleken. Sofia Jakobsson började piggt, men försvann lite allt eftersom.

Nu väntar alltså Tyskland på lördag. Ett Tyskland vi inte har vunnit mot i en tävlingsmatch sedan 1995, ett Tyskland som vi bara överhuvud taget har en seger mot de senaste tio åren.

Efter matchen var jag nere i den mixade zonen och hörde de svenska spelarna kommentera insatsen. Jag hörde förresten också en förkrossad Janine Beckie prata om straffen.

Beckie stannade hos de som ville. Så agerar ett superproffs. Det är alltmer populärt att gömma sig när man misslyckats. ”Han eller hon orkar inte prata med media nu”. Det kan kanske kännas bra i situationen, fast då drar man ju bara ut på eländet. Genom att som Beckie kliva fram direkt och vara rak och ärlig vinner man folks sympatier. Guldstjärna till Janine Beckie.

Tillbaka till de svenska spelarna i den mixade zonen. Naturligtvis kom Tyskland på tal, och flera spelare sa att det är ett bra läge att möta tyskorna nu. Personligen tycker jag i princip att det aldrig finns något bra läge för svenska fotbollslag att möta tyska, varken på herr- eller damsidan. Det slutar ju nämligen allt som oftast med tysk seger.

Nilla Fischer fick en ledande fråga om det inte var rätt läge att möta Tyskland nu. Hon svarade ungefär att ”ja, men så har vi sagt ganska många gånger nu”.

Precis så är det. Man har ju hört snacket om rätt läge inför i princip varenda mästerskapsmatch mot Tyskland på senare år. Men det har ju aldrig varit rätt läge att möta dem, i varje fall inte i utslagsmatcher. För i sådana har vi bara en seger – och den kom i bronsmatchen 1991. Sedan dess har vi ni raka förluster, varav tre efter förlängning.

Tittar vi på alla landskamper mot Tyskland de senaste tio åren har vi en seger, ett kryss och åtta förluster. Räknar vi hela 2000-talet är siffrorna 3–1–17, eller 3–4–14 om man räknar 90-minutersmatcher – och då ser förlusterna efter förlängning som kryss.

Vi kan alltså vinna mot tyskorna, men de händer inte så ofta. Det som krävs på lördag är att alla våra spelare har en bra dag, och att vi är effektiva när chanserna kommer, samtidigt som tyskorna har en mindre bra dag. Det kan gå, men oddsen är helt klart på Tysklands sida.

För vi minns ju hur överlägsna de var i träningsmatchen på Friends i våras. Nu har de dessutom två dagars längre vila än vårt lag, vilket kan vara viktigt i värmen i Frankrike. Plus att storstjärnan Dzsenifer Marozsan är tillbaka igen.

Dessutom tycker jag att det tyska laget har imponerat i VM. Kanske inte genom fantastisk uppvisningsfotboll, men genom bredd och stabilitet. Det har fyra raka segrar med målskillnaden 9–0, man är det enda laget som inte släppt in något mål.

Mer om kvartsfinalerna i kommande inlägg. Det finns ju fortfarande två åttondelsfinaler som jag inte kommenterat, två matcher som handlade om Europa mot Asien. Mitt lag hade match, så jag missade Italiens 2–0-seger mot Kina. Därifrån har jag bara sett statistik och höjdpunkter.

Det verkar ha varit en väldigt jämn match, där man förvånas över att bollinnehavet är 51–49 i Kinas favör, men att kinesiskorna vann antalet passningar till rätt adress med hela 403–205. Bollinnehavet mäts ju i tid, och jag antar att italienskorna exempelvis kan ha tagit väldigt lång tid på sig vid alla fasta situationer, vilket påverkat tiden.

Jag kom hem precis när Japan kvitterade mot Nederländerna. Den andra halvleken var en japansk uppvisning. Japan var precis så bra som man hade hoppats att de skulle vara. De höll ihop laget föredömligt, vilket gjorde att Nederländerna inte hittade några anfallsvägar.

Känslan var att värmen gynnade Japan, för de spelade sig ofta ganska lätt igenom ett Nederländerna som varken orkade sätta press eller hålla ihop sitt lag. Nederländerna har ju dock en fantastisk spets.

Av statistiken att döma måste Nederländerna ha varit det bättre laget i den första halvleken. Men i slutet av den andra var Japan överlägset i spelet. Japanskorna kom i anfall på anfall. Det var mästerlig fotboll fram till straffområdet. Väl där visade man däremot stora brister.

Med Nederländerna var det tvärtom. I 88:e minuten fick man en chans. Då sköt Vivianne MiedemaSaki Kumagai:s arm – och Nederländerna fick straff. Vad jag kan förstå är det korrekt att döma straff för händelsen. Så domaren gjorde rätt.

Fast här tycker jag att regeln är fel. Kumagai hade armen i en naturlig position, och hon försökte till och med dra undan den. Men allt gick så snabbt att hon inte hann. Jag tycker inte att fotbollsspelare skall behöva hålla armarna bakom ryggen i eget straffområde – det är inte naturligt. Med VAR-granskning av varje situation tycker jag faktiskt att det har blivit alldeles för många handsstraffar.

Tillagt i efterhand. Det var inte fel på regeln. Läs mer om handsregeln här.

Men straff blev det. Den satte Lieke Martens hur säkert som helst. Nederländerna gick till kvartsfinal med ett nödrop. Trots det är det läge att höja en varningsflagga för de orange lejonhonorna. Lag som kan hitta sätt att vinna även när de är i gungning är också lag som kan gå hela vägen. Jag har inte sett Holland spela speciellt bra i någon match hittills, men deras effektivitet är makalös. Och de har rakt igenom segrar.

Därmed lägger vi åttondelsfinalerna till handlingarna och gör en kort sväng utanför VM. I Sverige är den största nyheten de senaste dagarna att Kungsbacka har fått en ny tränare. Han heter Stefan Olofsson och tränade Jitex i division I förra säsongen.

Internationellt är den största klubbnyheten att Real Madrid nu äntligen gör en damsatsning. Den spanska storklubben tänker ta över damlaget i CD Tacon, som är nykomling i högsta divisionen. Kommande säsong verkar det som att Tacon skall spela i eget namn, men på Reals träningsanläggning.

Och från och med säsongen 2020/21 skall laget införlivas helt i Real Madrids organisation, och då planeras man göra en satsning på kring 20 miljoner kronor – vilket ju är småpotatis för klubben. Rykten om tänkbara värvningar är redan i gång…

Blackstenius gav kritikern svar på tal

Det blev en minnesvärd måndagskväll på Parc des Princes. Efter en första halvlek som var dödstråkig rent underhållningsmässigt var Sverige starkt efter paus.

Efter de första 45 minuterna sågade jag Stina Blackstenius, och tyckte att hon borde bytas ut. Faktum är att jag knappt tyckte att hon hade ett rätt så långt. Det var till och med så att medspelarna slutade att spela upp på henne. Kanadas bästa kontringsläge i den första halvleken kom sedan Kosovare Asllani haft ett bra läge att spela upp på Blackstenius. Asllani såg forwarden, men valde ändå att vända hemåt, och var nära att ställa till det.

Som tur var tyckte inte Peter Gerhardsson att det var aktuellt att byta ut Blackstenius.

För hon hade ett riktigt bra svar på tal. Nej, jag tror ju självklart inte att hon läste min halvtidstweet. Men i den andra halvlekens tionde minut visade Blackstenius hög klass. Tyvärr är Elin Rubensson hårda och fina uppspel bortklippt nedan. Men även Asllanis framspelning och Blackstenius löpning och avslut är ju högst sevärda. Ett klassmål.

 

Ibland är det riktigt kul att ha fel.

En stund senare fick vi ytterligare en matchhjälte i den här åttondelsfinalen. Hedvig Lindahl stod för en makalös räddning på Janine Beckie:s straff. Räddningen får extra värde när man förstår vilken mental påverkan VAR-granskningen av målvakternas arbete vid straffar har.

Sverige tillät inte Kanada skapa speciellt mycket mer än straffen, och nu väntar Tyskland i kvartsfinal. Det är sent, och jag skall snart flyga hem till Sverige. Men vi vet ju att sviten är uppe i elva raka mästerskapsmatcher utan seger. Det har blivit tio förluster, och så kryss senast i EM. Dessutom vet vi hur det gick på Friends i vintras.

Lägg till att Tyskland får två extra vilodagar, och vi kan slå fast att Sverige slår från ganska djupt underläge i Rennes på lördag.

Men innan vi grottar ner oss mer i Tyskland kan vi passa på att njuta av måndagens fina seger i Paris.