Klart med Lavelle och Sonnett

För några timmar sedan kom bekräftelsen på att de båda amerikanska landslagsspelarna Rose Lavelle och Emily Sonnett skall spela i Europa i höst.

Lavelle ansluter till Manchester City, precis som Sam Mewis tidigare gjort. Och Sonnett går till Göteborg, som bloggen igår, som första svenska media, kunde berätta. Det handlar om ett korttidskontrakt, och inte ett regelrätt lån.

Otroligt kul med en världsmästare i damallsvenskan igen. Den senaste damallsvenska spelaren som har ett VM-guld hemma i prishyllan var ju Anja Mittag förra våren. Och den senaste regerande världsmästaren i svensk fotboll var Christen Press just i Göteborg våren 2018.

Det skall sägas att Mittag och Press hade större del i sina länder respektive VM-guld än Emily Sonnett hade förra året. Den 26-åriga backen gjorde bara ett åtta minuter långt inhopp för Abby Dahlkemper i slutet av segermatchen mot Chile.

Men totalt har Sonnett ändå gjort imponerande 45 landskamper för USA. Hon har framför allt spelat antingen ytter- eller mittback, vilket gör att hon borde passa väldigt bra i Göteborgs trebacksupplägg.

När jag tänker Emily Sonnett tänker jag snabb, aggressiv nickstark – och glad. Jag tänker att Göteborg har fått över en riktig glädjespridare, något som verkligen kan vara guld värt i höst.

Min bild är att Sonnett är otroligt populär både bland med- och motspelare. Jag får snabbt bilden i mitt huvud av Amandine Henry som inför en landskamp mellan Frankrike och USA står och väntar på sina gamla lagkompisar i Portland, Lindsey Horan och Sonnett:

Det är alltså framför allt i luftrummet och i sitt aggressiva närkampsspel som Sonnett utmärker sig. Hon är väldigt nyttig både på defensiva och offensiva fasta situationer. Passningsspelet är helt okej, även om hon sällan är spelaren som slår ut motståndarnas lagdelar. Men det är något hon kommer att få gott om möjligheter att träna på i passningsorienterade Göteborg.

Det blir för övrigt spännande att se hur Göteborgs lag kommer att formeras med Sonnett på plats och med Vilde Bøe Risa på väg tillbaka. En gissning är att ett helt ordinarie Göteborg ser ut så här: Jennifer Falk – Emily Sonnett, Emma Kullberg, Emma BerglundEmma Koivisto, Vilde Bøe Risa, Rebecka Blomqvist, Julia Zigiotti Olme, Natalia KuikkaPauline Hammarlund och Stina Blackstenius.

Det skulle innebära bänkplatser för Julia Roddar, Filippa Curmark och Filippa Angeldahl. Möjligen att man beroende på motstånd skulle kunna tänkas plocka in Curmark, flytta upp Zigiotti ett halvsteg och peta Blomqvist.

Kanonstart av Sundhage – som måste få en ärlig chans

Coach Pia Sundhage

Pia Sundhage

Pia Sundhage är klar som svensk förbundskapten – och lyckan bland landets största damfotbollssupportrar vet inga gränser. Sedan i går eftermiddag har jag sett så många överdrifter att man undrar vad som händer.

För läser man på twitter får man bilden av att Sundhage är världens genom tiderna största fotbollsledare – och allt hon tar vid blir till guld.

Och det blir värre. Jag hörde nyss på P4 Extra att fler än hälften av programmets webbläsare tror att Sundhage kommer att leda Sverige till OS-guld.

Lugn nu.

Drömmar är kul, men låt dem vara drömmar. För med de orimliga förväntningar som vi redan lagt på Sundhages axlar så kan hon ju inte lyckas. Vinner hon VM- och OS-guld är det bara som det skall. Allt annat är fiasko.

Som jag tidigare skrivit hade helst sett att hon tagit vägen om herrfotbollen. Att få bli den som bryter den tråkiga könsbarriären är något mycket större och viktigare än att bli svensk förbundskapten.
Men risken är stor att hennes marknadsvärde sjunker nu. För även om jag har full tilltro till hennes förmåga att bygga lag så är det svenska spelarmaterialet väldigt mycket sämre än det amerikanska.

Det har spelats sex VM och fem OS i fotboll för damer. På de elva turneringarna har USA aldrig kommit sämre än trea. De tar alltså alltid medalj – oavsett vem som leder dem. Sex gånger har USA vunnit guld.

Sverige har aldrig tagit guld. Vi har tagit tre medaljer i VM, och noll i OS.

Pia Sundhage kom alltså till ett dukat bord i USA. Hon kom de regerande olympiska mästarinnorna – till en vinnarkultur. Hon kom till ett land som har ett 50-tal spelare av hög världsklass.

Hon kommer inte till ett dukat bord i Sverige. Inte alls. Hon kommer till ett land som har knappt ett tiotal spelare av hög världsklass. Fast vi är på uppgång igen. Det blev VM-brons i fjol, och kvartsfinal i OS i år – trots att vi hade en mängd tunga skador.

Hopppas inte att någon tror att jag är ute efter att förringa Sundhages insats i USA. Jag vill bara klargöra att det är helt andra förutsättningar som gäller där.

Men Sundhage har lärt sig allt om vinnarinstinkt i USA, och förhoppningsvis kan hon överföra de kunskaperna på vårt svenska lag. Och som inspiratör är hon svåröverträffad. Det vet alla som träffat henne.

Hon intervjuades nyss i P4 Extra. Där sa Sundhage att hon att framgångsreceptet i Sverige blir att inspirera spelarna, och påminna dem om de mål som de själva varit med och bestämt. Hon sa också att:

”Det är Lotta Schelin som skall göra sin bästa match när det verkligen gäller. Det är Caroline Seger som bestämmer sig för redan nu, att det här skall vi göra ihop.”

Det är två tydliga signaler om att Sundhage vet vad som gäller i Sverige. Och att hon tänker sätta hård press på sina stjärnor. De måste bära resten av laget.

Här har Sundhage en stor fördel i att det är hon som är stjärnan. Det är henne alla dyrkar – inte spelarna. Alltså kommer hon ha ett övertag på spelarna från start. Det är liksom inte läge att sticka upp.

Personligen tycker jag att det var en kanonstart på det nya jobbet.

Genom att flytta pressen till de viktigaste spelarna visar hon direkt vem som bestämmer. Nu skall bara spelarna ta emot de hårda passningarna på rätt sätt.

För övrigt undrar jag om alla som jublat över Sundhages ankomst verkligen har koll på vilken ledarstil hon har. Hon är inte en sådan som byter hit och dit.
Tvärtom gör hon som Thomas Dennerby, och väljer ut elva spelare som får fullt förtroende. Och det skall mycket till innan hon ändrar i laget. Så på den fronten lär det inte bli någon förändring.

Jaja. Nog om det här. Nu återstår det bara att hälsa Pia Sundhage välkommen hem. Och önska all lycka.