Månadsarkiv: december 2020

Äppelträd och fallfrukt – uppföljningen

Publicerad den av
4

Gott nytt år alla följare av den här bloggen. Efter veckans alla absurt chockartade vändningar från Göteborg tänkte jag avsluta det här konstiga året lite lättsamt.

I den här bloggens barndom hade jag ett inlägg där jag listade spelare med föräldrar som varit elitidrottare. I något slags ambition att skoja till uttrycket ”Äpplet faller inte långt från päronträdet” kallade jag det där inlägget från 2012 för ”Äppelträd och fallfrukt”.

Det senaste året är det många spelare som har föräldrar med elitmeriter som har utmärkt sig. Det fick mig att börja spåna på en uppdaterad lista. Det mesta av jobbet gjorde jag redan i somras. Men i coronaångorna lyckades jag tappa bort inlägget. När jag härom dagen gick igenom de uppslag till nya inlägg som jag sparat i min utkastkorg upptäckte jag att det här inlägget var opublicerat.

Men bättre sent än aldrig. Så här är det som ett slags nyårspresent istället. Fokus har legat på svenska spelare, och spelare i damallsvenskan. Jag har säkert missat flera exempel, så hjälp mig med att bygga ut listan. Även internationella exempel välkomnas.

* Jag börjar i Umeå, där Lisa Dahlkvist sedan länge har passerat pappa Sven ”Dala” Dahlkvist både i antalet landskamper och mål. Pappa Sven spelade allsvenskt för AIK och Örebro, och gjorde 4 mål på 39 landskamper. Lisa har nått 11 mål på 139 landskamper, och kommer ju sannolikt efter karriären mest bli ihågkommen för sina avgörande straffmål mot USA och Brasilien i OS 2016.

Lisa Dahlkvist

* Apropå Umeå IK har syskonen Kullberg, Emma Kullberg (nu Göteborg) och Sanna Kullberg (nästa år i Örebro) en pappa som heter Stephan Kullberg. Han var en gång i tiden en riktigt duktig back, som bland annat spelade för Åtvidabergs FF, IFK Göteborg och Djurgårdens IF. Med Blåvitt tog han SM-guld både 1983 och 1984, samt var med och nådde semifinal i Champions League (som då hette Europacupen) våren 1986. Så trots årets guld ligger Emma ett efter pappa.

Emma Kullberg

* Till Växjö, där höstens succémittback Jennie Nordin har en far som lyckades med konststycket att nå legendarstatus som spelare i både AIK och Djurgården. Jodå, vi snackar om slitvargen Krister Nordin – som både är svensk och dansk mästare. Han blev även årets mittfältare 1999.

Jennie Nordin är ju för övrigt en av de spelare som ännu inte presenterat sin nya klubbadress. Var dyker hon upp 2021?

Tillagt i efterhand: Några dagar in på det nya året blev det klart att Nordin spelar för Piteå IF under 2021.

Jennie Nordin

* Apropå Djurgården har BP-förvärvet Frida Boriero spelat där i år. Hennes pappa heter Lino Boriero och nådde såväl allsvenskan som U21-landslaget under sin karriär. Pappa Boriero spelade allsvenskt för Öster och Helsingborg. På senare år har han varit materialförvaltare i just Helsingborgs IF.

Även Frida Borieros mamma har spelat elitfotboll. Föräldrarna skall ha träffat när de båda spelade i Östers IF.

* Systrarna Amanda Nildén (Eskilstuna) och Matilda Nildén (BP) är tredje generationen elitspelare. Både pappa David Nildén och farfar Jim Nildén spelade i allsvenskan med AIK. David Nildén gjorde bara fyra matcher i högsta serien, medan Jim är en riktig AIK-legendar. Han spelade för klubben i högsta divisionen såväl i bandy, ishockey som fotboll. I fotboll noterades han för 8 A-landskamper och 126 allsvenska matcher.

* Eskilstuna har fler spelare med kända pappor. Felicia Rogic:s pappa är ju även hennes tränare, Magnus ”Munken” Karlsson. Som spelare tog han SM-guld med IFK Norrköping, och var även allsvensk i Örebro SK.

Felicia är ju dessutom gift med en elitspelare, AIK:s Filip Rogic.

Felicia Rogic

* En tredje Eskilstunaspelare med känd pappa är Fanny Andersson. Pappa heter Ola Andersson, och är kanske mest känd som ”Rit-Ola” från sin tid som tv-expert. Som spelare var Ola Andersson mittfältare i AIK, och fick även göra två A-landskamper. Efter karriären har han utöver tv-expert även varit sportchef i AIK och är numera sportchef i Sirius.

Fanny Andersson

* Även Göteborgs talang Evelyn Ijeh har en välkänd pappa. Det handlar förstås om den allsvenska skytteligavinnaren från 2002, Peter Ijeh. Pappa Peter spelade bland annat för Malmö FF, IFK Göteborg och FC Köpenhamn. Han gjorde dessutom någon enstaka landskamp för Nigeria.

Evelyn Ijeh

* I Vittsjö håller oftast Ebba Hed till på vänster på mittfältet. Samma position hade även pappa Mattias Hed under sina 13 år i Halmstads BK. Mattias Hed hette Karlsson i efternamn fram till och med SM-guldet 1997. Året efter bytte han efternamn till Hed.

Ebba Hed

* En annan som går i pappas fotspår är Växjös Stina Lennartsson. Pappa Per Lennartsson är stor svensk bandyprofil med ett VM-guld (1987) samt tre SM-guld med Vetlanda, där han spelade hela sin karriär. Pappa Lennartsson dubblerade med fotboll i Myresjö i näst högsta serien.

Stina Lennartsson har också dubblerat med bandy. Den spelade hon i Skirö AIK, och hon var så bra att hon utnämndes till årets junior i svensk bandy 2015.

Stina Lennartsson har också två äldre bröder som båda varit elitidrottare. Philip Lennartsson har spelat elitbandy i Vetlanda och Petter Lennartsson gjorde några allsvenska fotbollsmatcher för Kalmar FF, där han ingick i guldtruppen 2008.

Stina Lennartsson

* Så till Örebro, där talangen Emilia Pelgander har en pappa som heter Jonas Pelgander och i många år var defensiv innermittfältare i allsvenskan för Örebro SK, men som även spelade i superettan för Häcken och Falkenberg.

* Djurgården lånade under 2020 ut backen Kim Sundlöv till Sandviken i elitettan. Därmed spelar hon inte långt ifrån Gävle, där pappa Michael Sundlöv en gång i tiden var hyllad ishockeymålvakt i Brynäs. Pappa Sundlöv var bland annat andremålvakt bakom Tommy Salo i det svenska landslag som tog OS-guld vid de olympiska vinterspelen i Lillehammer 1994. Han har även ett SM-guld och ett VM-silver.

Amanda Edgren

* Vad jag vet har inte Amanda Edgren i Kristianstad några elitidrottande föräldrar. Men enligt Wikipedia hette hennes morfar Lars Larsson. Han kom från Kristinehamn och spelade allsvensk fotboll i Degerfors under 1950-talet. Dessutom gjorde han en A-landskamp.

Edgren har även en känd kusin från Kristinehamn, nämligen Sara Mattsson – mer känd som Sara Larsson, som hon hette under sin karriär. Hon har 112 A-landskamper på meritlistan och hennes prisskåp finns både VM-silver och VM-brons.

Tove Almqvist

* När jag ändå gör utvikningar från ämnet genom att ta upp morföräldrar och kusiner kanske det kan vara kul med en liten syskonkoll. Vittsjös korsbandsskadade speluppläggare Tove Almqvist har en lillebror som utmärkt sig i herrallsvenskan i år. Han heter Pontus Almqvist och var kvick forward i IFK Norrköping innan han såldes till ryska FK Rostov.

Amanda Ilestedt

* Så till utlandsproffsen. Bayern Münchenproffset Amanda Ilestedt:s mamma Madeléne Ilestedt spelade i högsta divisionen för Öster. Ilestedt kommer från en stor idrottssläkt som framför allt innehåller en mängd ishockeyspelare, bland annat är Amanda kusin med NHL-stjärnan Oliver Ekman-Larsson. På lite längre håll skall hon även vara släkt med Sven Tumba och cykellegendarerna Fåglum från Vårgårda.

Mimmi Löfwenius

* I norska Lyn har vi Mimmi Löfwenius. Hennes mamma Lotta Löfwenius har spelat i damallsvenskan för Öxabäcks IF.

Jonna Andersson

* Chelsea- och landslagsbacken Jonna Andersson har en pappa som heter Niklas Andersson och som spelade för Åtvidabergs FF på 1980-talet. Här är jag lite osäker på om han någon gång spelade i allsvenskan, eller om han bara nådde andradivisionen.

* Ett av Sveriges senaste utlandsproffs är Sundsvallstjejen Sophie Brundin i italienska Sassuolo. Hennes pappa heter Michael Brundin och har bland annat ett SM-guld med AIK på meritlistan.

Petronella Ekroth

* Petronella Ekroth är inte längre utlandsproffs, utan har vänt hem till Hammarby, där hon nu rehabtränar efter korsbandsskada. Båda Nellas föräldrar är före detta elitidrottare. Pappa Peter Ekroth var fruktad hockeyback i elitserien för bland annat Djurgården, Södertälje (tog SM-guld 1985) och Frölunda. Mamma Yvonne Ekroth spelade fotboll i högsta serien för Trollhättans IF och för AIK. Hon är nu chef på fotbollsförbundet för avdelningen landslag U23/Flick Elit.

Lillebror Oliver Ekroth har inte spelat på högsta fotbollsnivån ännu. Men han är på väg. Han är nämligen lagkapten för nästa års allsvenska nykomling, Degerfors IF.

Sif Atladottir

* I Kristianstad är lagets isländska backklippa Sif Atladottir landslagsspelare för tredje generationen i rad. Farfar Evald Mikson var målvakt för Estland på 1930-talet. Och både pappa Atli Edvaldsson och farbror Johannes Edvaldsson spelade i Islands landslag under 1970- och 1980-talet. Pappa Atli var dessutom utlandsproffs med åtta säsonger i Bundesliga för Dortmund, Düsseldorf och Bayer Uerdingen på meritlistan.

* Ett sista namn på listan blir Hammarbys Frida Petersdotter Thörnqvist. Som hennes första efternamn berättar är hon dotter till Peter Thörnqvist, som gjorde fem säsonger i just Hammarby på mitten av 1990-talet. Utöver spel i allsvenskan var han med och tog SM-guld i förlagan till futsal, det som hette five-a-side.

Beskedet: Göteborg FC spelar vidare

Publicerad den av
26

Häckens bomb var att Alexander Jeremejeff återvänder till klubben… Det var alltså inte damfotbollskopplat.

Men samtidigt som den ”bomben” briserade gick Kopparbergs Göteborg FC ut på sin hemsida med att man kör vidare, samt att satsningen kanske utökas till nästa år. Man skriver att man har överraskats av den stora viljan att finna lösningar för att behålla en elitverksamhet för damfotbollen i Göteborg.

Däremot tycks man inte ha ändrat uppfattningen som att klubben behöver integreras i en herrelitklubb. Men någon sådan lösning tycks inte ligga klar. Man skriver: 

”Som vi tidigare meddelat kommer projektet att starta upp tjej- och damfotboll i Göteborg, som har varat i 17 år, nu att gå in i fas två. Genom att ha en intention till ett nära samarbete med en etablerad förening hoppas vi kunna ge damfotbollen i vårt område de bästa förutsättningarna att utvecklas under lång tid”

Personligen fattar jag inte ett dugg mer av den här soppan efter att ha läst den här texten. Jag tycker fortsatt att Göteborg FC:s ledning har gjort bort sig, och numera har ett förtroendekapital som ligger på minus. Men skönt för damfotbollen i Västsverige att klubben har ett elitlag även nästa år.

Bomb från BK Häcken

Publicerad den av
9

BK Häcken har i sociala medier gått ut med att de skall släppa en bomb klockan 12.00. Det passar bra i tid, med tanke på att Göteborgs spelare, ledare och ordförande skulle påbörja ett möte klockan 10.00.

Häcken är ju den enda herrelitklubb i Göteborg som ekonomiskt kan klara av att finansiera en satsning av Kopparbergs Göteborg FC:s storlek. Häcken är även den göteborgska herrelitklubb som kommit längst på damsidan. Deras damlag spelar i tvåan kommande säsong.

Det är alltså möjligt att den twist jag funderade kring i går trots allt blir verklig. Alltså att Bronsman under de tolv dagarna däremellan hade jobbat på att överlåta elitlaget till en annan klubb. Samt att man trodde att det var lättast att få medlemmarna i den klubben att acceptera övertagandet om man ”räddade” ett nedlagt damlag. 

 

Nya turer – Göteborg räddas av sponsorer?

Publicerad den av
8

Under kvällen är det nya turer i den absurda soppan kring Kopparbergs Göteborg FC. Nu verkar det som att elitlaget trots allt kan räddas av sponsorer.

Det är Expressen som har uppgifter som säger att tränare Mats Gren skall ha skickat ut ett sms till spelartruppen där han meddelar att ”allt kommer att lösa sig”. Enligt tidningen är spelare och ledare kallade till ett möte med ordförande Peter Bronsman i morgon klockan 10.00.

Vad sponsorerna har bidragit med är oklart. I går nämndes ju inte ekonomi som någon stötestenen i det här. Om de inte erbjuder sig att bygga en träningsanläggning av Manchester City-mått…

Tidigare i kväll har för övrigt Örgryte IS efter ett extrainsatt styrelsemöte meddelat att de inte är intresserat av att ta över KGFC:s elitlag. På sin hemsida skriver Öis:

”Eftersom det är kort om tid finns det tyvärr inte möjlighet att utreda frågan på ett grundligt sätt. Utöver en grundlig utredning ska frågan även behandlas på ett årsmöte och medlemmarna har beslutanderätt. I dagsläget finns det tyvärr inget vi kan bidra med för att säkerställa att Göteborg som stad har en representant som spelar allsvensk fotboll i Göteborg under 2021.”

Nu kanske det ordnar sig ändå, vilket ju på många sätt är skönt.

Det senaste 1,5 dygnen har man ju vänt och vridit på det här absurda beskedet som ordförande Bronsman kom med i går.

Ju mer man tänker på det, desto absurdare blir det förresten. Tänk er att man satsar en bra bit över 100 miljoner kronor på att fotbollstjejer i Göteborgsregionen skall ha något att drömma om.

Efter 20 år har man nått sitt mål. Laget man byggt upp har vunnit SM-guld och är klart för kval till det nya gruppspel som införs i Champions League nästa år.

Unga och talangfulla västsvenska fotbollstjejer drömmer inte om IFK Göteborg, Häcken, Öis, Gais eller Elfsborg. De drömmer om att få spela för ett svartklätt gäng som håller till på Valhalla IP.

Vad gör man då?

Jo, då raserar man allt på mindre än en timma. I stället för att fortsätta väcka unga tjejers drömmar sänder man ut ett budskap som säger att ingen damelitsatsning är starkare än att den kan krossas på några minuter.

Absurt är bara förnamnet.

Det blir inte bättre av att man bjuder på en mängd tankevurpor i försöken att motivera nedläggningen. Jag tog ju upp några exempel på feltänk i förra inlägget.

En tankevurpa som inte nämndes där är att styrelsen ju hade tänkt att driva vidare Kopparbergs Göteborg FC med bara ett F19- och ett F17-lag. Det var ett upplägg som de där fyra styrelsemedlemmarna knappast hade funderat så mycket kring.

För vilka spelare vill spela i F19 eller F17 i en förening där man inte har någon framtid?

Jag såg att GP i dag kollade hur spelare i KGFC:s F19-lag ställde sig till det upplägg Peter Bronsman presenterade igår. I artikeln säger 17-åriga Alice Söndergaard:

”Jag spelar ju i U19 för att få en framtid i A-laget. Jag kommer inte spela i ett lag där man inte kan ta sig någonstans.”

Det tror jag är ett resonemang som delas av i princip alla andra talanger med elitambition. Om elitlaget skulle läggas ner kan alltså KGFC lika gärna också lägga ner sina båda juniorlag.

Men nu verkar alltså elitverksamheten kunna drivas vidare på något sätt. I morgon lär vi få veta hur. 

Om det är i nuvarande skepnad har styrelsen en gigantisk förtroendekris att hantera. GP:s ekonomikrönikör Torbjörn Isacson skriver i dag:

”En styrelse i ett börsbolag som agerat på liknande sätt hade omedelbart avsatts och inte fått några nya uppdrag.”

Det borde vara likadant i Kopparbergs Göteborg FC. För det är ju knappast attraktivt för spelare och ledare att skriva kontrakt med en klubb som när som helst riskerar att läggas ner.

Ett gigantiskt feltänk – eller får vi en twist?

Publicerad den av
17

Vaknade och hoppades att gårdagens absurda nyheter från Göteborg bara var en dålig dröm. Upptäckte dock snabbt att nedläggningen tyvärr fortfarande gäller.

Man hoppas ju verkligen att det finns något vi ännu inte fått veta, en twist på det hela som gör att Kopparbergs Göteborg FC kan finnas kvar i någon skepnad.

Några av de artiklar jag läst ger visst hopp om det. Bland annat den här.

Det skrevs och rapporterades av förklarliga skäl väldigt mycket om KGFC under gårdagen. Jag försökte ta in så mycket som det bara går. En artikel jag missade i går kväll var den här intressanta intervjun med Peter Bronsman.

 

Det här är tyvärr inte någon av de hoppfulla artiklarna. Tvärtom uppfattar jag det där som att Bronsman står för ett gigantiskt feltänk.

Bland annat konstaterar han apropå att IFK Göteborg valt bort samarbete med KGFC, och istället kör sin eget upplägg:

”Om vi då kliver undan får de mycket bättre handlingskraft. Jag tror att vi bara kan bli en bromskloss i Göteborg.”

Där tycker jag att han är helt fel ute. För de Göteborgsklubbar som eventuellt vill upp i eliten är det en fördel om Kopparbergs Göteborg FC slåss om SM-guldet varje år. Det innebär ju nämligen att de får draghjälp genom att det kommer att finnas fler bra spelare att välja mellan i Göteborgsregionen.

Dels för att ett damallsvenskt topplag motiverar lokala talanger att satsa vidare. Men även för att det lockar talanger från hela landet. Och i viss mån faktiskt hela världen.

Kollar man på de 19 som spelat damallsvenskt för KGFC i år kommer bara fyra från Stor-Göteborg; Jennifer Falk (Torslanda), Evelyn Ijeh (IFK Göteborg), Hanna Wijk (Lerum) och Hanna Andersson (Romelanda). Det är fyra spelare som nu saknar damallsvensk klubb på sin hemort. Fyra spelare som bromsas av att Göteborg FC nu lägger ner. Fyra spelare som behöver flytta från Göteborg för att få fortsatt utveckling.

Med ett damallsvenskt topplag flyttar alltså spelare till staden. När Bronsman nu lägger ner KGFC kommer toppspelarna istället flytta från Göteborg.

Om Bronsman tänkt sig att bana väg för nya satsningar hade han alltså gjort det bäst genom att satsa vidare. 

Paradoxalt nog tror jag alltså att Göteborg FC genom att lägga ner elitsatsningen riskerar att bromsa utvecklingen på den lokala damfotbollen.

Bronsman säger också att:

”Nu är vi är helt säkra på att vi tagit rätt beslut och styrelsen är enig. Det är är det enda rätta beslutet om vi vill utveckla svensk damfotboll.”

Även det där känns ju som ett totalt feltänk. Vill man utveckla svensk damfotboll gör man det lättast uppifrån. Genom att satsa drygt tio miljoner kronor per år sätter man press på de nya klubbar som är på uppgång att satsa minst lika mycket. Och genom att ge sina spelare de bästa möjliga förutsättningar pressar man konkurrenterna att erbjuda något ännu bättre.

Genom att kliva åt sidan bidrar man ju tyvärr inte alls.

Det allra största feltänket är ändå det kring förutsättningar. Bronsman säger att han vill att hans spelare skall ha förutsättningar som spelare har i internationella toppklubbar: 

”Vill vill att tjejerna i Kopparbergs ska ha samma förutsättningar och träningsmöjligheter. Det behöver kanske inte vara Manchester City utan kanske Benfica eller Porto. Annars kommer skillnaden bli ännu större och det vill vi inte vara med på.”

Att då överlåta till någon annan blir ju helt snett. Herrelitklubbarna har knappast visat att de är bättre än de rena damelitklubbarna. De här bilderna är från AIK i år: 

Även om Valhalla är ett råttbo är Kopparbergs Göteborg FC ju faktiskt en av de svenska klubbar där spelarna har haft det bäst. De har exempelvis haft förmiddagsträningar i ganska många år. Genom att lägga ner sin elitverksamhet ger man inte spelarna bättre möjligheter – utan sämre.

Genom att lägga ner förstör Bronsman och de tre andra i Göteborgs styrelse för svensk damfotboll. SVT:s Markus Johannesson skriver att nedläggningen urholkar svensk damfotboll som produkt. 

Det är svårt att säga emot. Och det här att urholka produkten går ju rakt emot vad Peter Bronsman tidigare jobbat för. Så vi får verkligen hoppas att det finns en vändning på det här. En vändning som gör att allt trots allt kan få ett lyckligt slut.

Fler tankar och reaktioner på chockbeskedet

Publicerad den av
9

Det här blev en konstig dag. Jag har egentligen jullov, men det blev hastigt avblåst i förmiddags.

Sedan 11.00 har allt kretsat kring Peter Bronsman:s totalt oväntade besked om nedläggning av elitverksamheten i Kopparbergs Göteborg FC. Här är min krönika i ämnet.

Det här är en nedläggning som jag ännu inte på något sätt har förstått. Jag har sett att många gör jämförelser med när Tyresö tvingades dra sig ur damallsvenskan sommaren 2014.

Den enda likhet jag ser mellan fallen är just att båda drar sig ur damallsvenskan. Tyresö var en jätteskandal som handlade om misskötsel och konkurs. 

På många sätt är ju det som händer i Göteborg också en skandal. Fast en betydligt mindre än den i Tyresö. I Göteborgsfallet har det inte framkommit några uppgifter som tyder på att nedläggningen beror på dålig ekonomi.

Jag har hört mig för lite under dagen. Jag har ju vetat att Peter Bronsman varit en otroligt viktig person i klubben. Men jag har inte riktigt fattat att han bestämde precis allt, och att man inte haft någon ”riktig” styrelse. Bronsman har varit ordförande, huvudsponsor och väldigt mycket mer.

Nu är min tolkning av det här som hänt att Bronsman tappat gnistan. Och att det skett väldigt hastigt. 

I söndags kväll hade GP-sporten en lista över Göteborgs mäktigaste idrottspersonligheter. Listan toppades av Bronsman. I samband med det publicerade man en intervju där han säger att SM-guldet inte var ett slutmål:

”Nej, det är bara ett delmål. Vi har två stora mål kvar.”

De stora målen var att gå långt i Champions League, samt att motivera unga tjejer att fortsätta idrotta. Bronsman förklarar:

”Vi vill skapa någonting för flickorna i Göteborgsområdet och visa att det går. Om det är fotboll eller någon annan sport spelar ingen roll. Vi vill visa för unga förmågor att det är möjligt att nå sina mål, om man kämpar på.”

Jag gissar att den intervjun gjordes innan Champions Leaguematcherna mot Manchester City. Innan de matcherna (den 30 oktober) sa Bronsman även följande i en DN-intervju:

”Jag vill bygga upp någonting som kan stå på egna ben den dagen som jag inte är kvar. Den sämste ordföranden är den som säger: Där ser ni, när jag lämnade gick det åt skogen. En ordförande är där för att bygga för framtiden.”

 

I det här fallet var framtiden knappt två månader…

För det verkar som att matcherna mot Manchester City har tagit väldigt hårt på Bronsman. Han har ju sedan 2016 sagt att Göteborg FC siktat mot den UWCL-final som spelas på Gamla Ullevi nästa år. Han har även sagt att han är en obotlig optimist, och att det är realistiskt att tro på att man skall kunna nå det där drömmålet.

Tyvärr verkar det som att optimisten på bara några dagar förvandlades till pessimist. Se bara:

* Den 14 december värvade man Johanna Rytting Kaneryd från Rosengård.

* Den 16 december föll man tungt med 3–0 (totalt 5–1) borta mot City.

* Den 17 december beslutade man på ett styrelsemöte att elitsatsningen skall läggas ner.

Det finns ju ingen annan logik i det här än att förlusterna mot City knäckte Bronsman. Eller?

Jag bygger det på Bronsmans uttalanden i GP i dag:

”Vi har sett hur det ser ut i Europa. I Bayern München och i Manchester City, vilka anläggningar de har, vilka träningsmöjligheter de ger sina spelare och hur fort det går.”

Och:

”Självklart ska de herrallsvenska lagen hänga på den trend som pågår ute i Europa. Ett damlag kommer inte ha en chans annars. Vår grundidé skulle ha varit att satsa på yngre spelare. Varje klubb ska ha både herr- och damlag. Bara damlag har man inte 2021.”

Jag tolkar de citaten som att Bronsman tror att svenska damlag inte kommer att ha en chans i Champions League om de inte har en herrallsvensk klubb i ryggen.

Tyvärr är det ju en väldigt konstig anledning till att lägga ner elitsatsningen i sin egen klubb. För inget talar för att svenska klubbar kommer att ha några större chanser i Europaspelet om tio år, oavsett hur de drivs. 

Och det här snacket om att det här är bäst för framtiden är ju bara dravel. Bronsman kan ju inte veta hur andra aktörer i Göteborg agerar kring damfotboll. 2019 hade Kopparbergs Göteborg en omsättning på drygt 13 miljoner kronor. Jag har väldigt svårt att se att exempelvis ett IFK Göteborg med svag ekonomi skulle lägga så mycket pengar på damfotboll den kommande tioårsperioden. Men Bronsman vet kanske något vi andra inte känner till.

Med Bronsmans resonemang om krav på internationella framgångar skulle vi ju för övrigt inte ha några elitsatsande lag i Sverige alls, förutom i bandy och innebandy. För i vilka andra lagsporter har svenska lag seriösa chanser att gå långt i internationella mästarcuper?

För några veckor sedan lyfte jag på den imaginära hatten för Peter Bronsman. I dag har jag satt på mig den där hatten igen.

Bronsman har gjort massor för västsvensk damfotboll under sina 20 år i Landvetter och Göteborg. Han har inte minst pumpat in en bra bit över 100 miljoner kronor. Men tyvärr ger han sig själv ett dåligt eftermäle.

För det här avslutet är ju riktigt uselt. 

På ett sätt kan man förstå att Bronsman kan tröttna efter 20 år. Men i det här läget hade han gjort bäst i att lösa allt på ett annat sätt. Det här slutet är ju faktiskt skamligt dåligt.

För nog tar det väl slut nu?

Under dagen är det av förklarliga skäl Göteborgs-Posten som haft den klart bästa rapporteringen. I GP har man under kvällen kunnat läsa att Göteborg FC ännu inte lämnat in någon officiell ansökan om utträde ur damallsvenskan.

Jag hör på Radiosporten att EFD:s generalsekreterare Tomas Hoszek tror att Göteborg kommer att finnas kvar på elitnivå i någon form. Det eftersom klubben skall ha ett F19-lag i fortsättningen, och F19-serien bara är öppen för elitklubbar.

Chansen att rädda verksamheten finns alltså ännu. För det måste gå fort. Och personligen tror jag inte att det går. Det trots att Marcus Jodin, klubbchef i den klubb som skulle kunna ha råd, BK Häcken, säger så här:

”Jag skulle väl säga att det generellt sett från min och klubbens sida, inte ska uteslutas någonting förrän man har all fakta på bordet. Det är samma sak här. Därför tänker jag inte utesluta att det är något som vi inte tänker titta på.”

 

Vi får se om det kommer fram några nya uppgifter de kommande dagarna. I dag har reaktionerna av förklarliga skäl mest varit förvåning och upprördhet.

Här är några reaktioner. Först ut Eric Hilmersson, den reporter på GP-sporten som kanske skrivit mest damfotboll de senaste sju–åtta åren:

”Göteborg FC var alltså ingen klubb, utan bara ett tillfälligt politiskt projekt? Kul nyhet för alla som engagerat sig genom åren. Vilken soppa, vilket tragik.”

 

Just i GP skriver krönikör Mattias Balkander så här:

”Beslutet att lägga ned är på många sätt korkat och ger istället för förståelse för eventuellt långsiktiga effekter istället en kortsiktig irritation.
Jag blir också irriterad. Nej, förbannad.”

Och:

”Jag kan för mitt liv inte begripa varför Göteborg FC, som värnat om damfotbollen sedan flytten från Landvetter 2003, inte kunde vänta tre, fyra år med detta beslut.
Eller lämpat över verksamheten i famnen på någon annan.
Lägga ned? Ge upp? Varför då?”

 

I Aftonbladet är det Kristoffer Bergström som står för dagens krönika:

”Det är sjukt. Inget mindre. Bara sjukt. Det är en monumental förlust för svensk fotboll. Johanna Rytting Kaneryd värvades för två veckor sedan, då fanns tydligen den framtidstro som nu sinat.”

 

Och hos Expressen krönikerar Anna Friberg om ett stort jävla skämt:

”Just när man kände att damfotbollen tagit steg framåt.
Utvecklats och fått plats.
Då kommer den mest absurda nyheten på länge.
Det här är ett oerhört tungt bakslag för svensk damfotboll.”

 

Jag låter Fotbollskanalen och Zecira Musovic få sista ordet för dagen. Hon skriver:

 ”Låt oss säga att det är ett genomtänkt beslut som växt fram med tiden. Varför har klubben då värvat nya spelare? Låt oss istället säga att det var ett raskt beslut som växte fram i mellandagarna. Har klubbledningen blundat hela året, tagit SM-guld och nu plötsligt insett att det här inte kommer att fungera? Känns väldigt orimligt och udda. Jag ställer mig frågan om det är hobbyverksamhet vi håller på med”

 

 

Göteborg lägger ner – Morön till damallsvenskan?

Publicerad den av
53

Jag var och handlade när det kom ett sms som jag trodde var ett aprilskämt. Men även om det är ett väder här i Borås som påminner om april så var det inget skämt.

I Göteborgs-Posten läser jag att svenska mästarinnorna Kopparbergs Göteborg FC lägger ner elitverksamheten. Det finns en vakant plats i damallsvenskan 2021. Grattis Morön BK, ni spelar i damallsvenskan nästa år – om ni vill.

Göteborgs ordförande Peter Bronsman säger till GP att orsaken till nedläggningen är att det här är bäst på lång sikt, eftersom herrfotbollsklubbarna i Göteborg har börjat satsa på damfotbollen.

Det låter i högsta grad ihåligt. Ingen av de där herrelitklubbarna har aviserat någon satsning mot titlar. Och ingen av dem spelar högre än division II.

Faktum är ju att det här gör att det blir ett enormt vakuum i damelitfotbollen här på västkusten. Plötsligt är klassiska Jitex återigen bäst i väst – de kom en poäng före Alingsås i elitettan i år. Vi får alltså gå ner på sjätte och sjunde plats i näst högsta serien för att hitta västkustens två bästa lag.

Ingen vet förstås vad som är bäst på sikt. På kort tid är det här förödande för västsvensk damfotboll. Hastigt och väldigt olustigt saknar alla talanger i Göteborgsområdet återigen ett lag att sikta mot.

Och plötsligt finns det ett 20-tal otroligt duktiga elitspelare i Göteborgsområdet som står utan klubb. Huggsexan om dem lär redan vara igång…

I bakhuvudet maler att Göteborg FC har levt på ordförande Bronsmans pengar. En ren gissning här är att orsaken till det här måste vara att Bronsman inte tycker att det är värt det längre. Att hans pengar gör större nytta någon annanstans.

Orsakerna kommer kanske att klarna under dagen.

God jul – här är Fifas hårda julklapp till Europa

Publicerad den av
5

Det är hög tid att önska en riktigt god jul till alla vänner av den här bloggen. Och till alla andra också…

Strax efter att Kalle Anka och hans vänner stått för sin årliga tv-show i Sverige kom Fifa med sin julklapp till de olika världsdelsförbunden. Världsförbundet meddelade nämligen fördelningen av platser till VM-slutspelet 2023. Vi fick således veta vilka världsdelar som varit snälla, och vilka som varit stygga de senaste åren.

På ett sätt hade Europa varit snällast. Europa fick nämligen 11,5 platser. Men sett till kvalitet är det ändå snålt tilltaget. Jag har framfört en åsikt att Europa borde ha minst 14 platser.

Så här blev fördelningen. Det är 29 direktplatser, där värdnationerna Australien och Nya Zeeland får varsin. Övriga 27 direktplatser fördelades så här:

  • 5 platser till AFC – Asien 
  • 4 platser till CAF – Afrika
  • 4 platser till Concacaf – Nordamerika
  • 3 platser till Conmebol – Sydamerika 
  • 11 platser till UEFA – Europa

De sista tre platserna fördelas via playoff med tio lag. De tio platserna fördelas på följande sätt mellan världsdelarna: 

  • 2 platser till AFC – Asien
  • 2 platser till CAF – Afrika
  • 2 platser till Concacaf – Nordamerika
  • 2 platser till Conmebol – Sydamerika
  • 1 platser till OFC – Oceanien
  • 1 platser till UEFA – Europa

Playoffspelet går till på följande sätt: De fyra högst rankade lagen på den senaste världsrankingen kommer att seedas och fördelas mellan grupperna. Med begränsningen att att det maximalt är ett seedat lag per världsdel.

  • Grupp 1 består av tre lag, bland annat det högst rankade. De två oseedade lagen möts först i semifinal. Vinnaren i semifinalen möter det högst rankade laget i final om en VM-plats.
  • Grupp 2 består också av tre lag, bland annat det näst högst rankade. Upplägget är som i grupp 1, med semifinal mellan de oseedade lagen följt av en final. 
  • Grupp 3 består av fyra lag, bland annat det tredje- och det fjärderankade laget. De spelar semifinaler mot varsitt oseedat lag. Sedan möts vinnarna i en final om VM-platsen.

Det får maximalt finnas ett lag per världsdel i grupperna. Båda Asiens lag kan alltså inte hamna i samma grupp.

Personligen har jag flera gånger (bland annat här och här) skrivit att jag tycker att VM-platserna borde fördelas på följande sätt:

14 platser till Uefa (Europa)
4,5 platser till AFC (Asien)
4 platser till Concacaf (Nordamerika)
4 platser till CAF (Afrika)
3 platser till Conmebol (Sydamerika)
0,5 plats till OFC (Oceanien)
2 platser till värdländerna

Ser man till vilka nationer som ligger topp 32 i världen på den senaste rankingen (från den 18 december) får man följande fördelning:

21,33 platser till Europa
4 platser till Asien
3 platser till Nordamerika
2,67 platser till Sydamerika
1 plats till Oceanien
0 platser till Afrika
Orsaken till att det är en tredelad plats är att Argentina, Wales och Irland delar på plats 31 på den aktuella världsrankingen. Noterbart också att Nordkorea skulle ha varit med på topp 32 – om landet varit rankat. Men Nordkorea har inte spelat en bindande match på några år, och har åkt ur rankingen.

Som väntat fick Europa backa rejält när platserna fördelades. Uefas representanter kan knappast ha ansetts ha varit snälla när Fifa-tomten satte sig ner i fördelningsverkstaden. Vi får alltså bara drygt hälften av de platser som vi är förtjänta av enligt rankingen.

Däremot måste Afrika ha varit väldigt snällt. Enligt rankingen skulle Afrika blivit helt utan platser. Nu får de fyra, plus två playoffplatser. Snällt.

För svensk del bör det ändå innebära väldigt bra chans att kvala in även till nästa VM-slutspel. För vi skall ju självklart klara av att vara bland Europas elva bästa lag även de kommande tre åren. Eller jag kanske skall skriva bland de tolv. För allt annat än att Europas representant i playoffspelet tar sig till VM-slutspelet vore en av tidernas största skrällar.

Innan jag sätter punkt, och hugger in på ris a la Malta så tänkte jag lista vilka lag som skulle ta sig till VM 2023 – om kvalet till 100 procent följer världsrankingen:

Värdnationer (2): Australien och Nya Zeeland
Europa (11): Tyskland, Frankrike, Nederländerna, Sverige, England, Norge, Spanien, Italien, Danmark, Island och Belgien.
Asien (5): Japan, Kina, Sydkorea, Vietnam och Thailand. 
Afrika (4): Nigeria, Kamerun, Sydafrika och Ghana.
Nordamerika (4): USA, Kanada, Mexiko och Costa Rica.
Sydamerika (3): Brasilien, Colombia och Argentina.

Och playoffspelet skulle ha följande ramar:
Playoff: Grupp 1: Seedat: Schweiz (19:e på världsrankingen)
Playoff: Grupp 2: Seedat: Chile (36)
Playoff: Grupp 3: Seedade: Taiwan (39) och Papua Nya Guinea (46)
Playoff: Sex oseedade lag att lottas in i de tre grupperna: Uzbekistan (41), Elfenbenskusten (61), Tunisien (74), Jamaica (50), Panama (59) och Paraguay (47).

Noterbart här är att Nordkorea alltså inte är med på den senaste världsrankingen, men normalt skulle ha en av Asiens fem direktplatser. Noterbart också att Papua Nya Guinea har alldeles för hög ranking. Det är ju egentligen orimligt att de ens har chansen att bli ett av de seedade lagen.

Musovic till Chelsea – ett bra miljöombyte

Publicerad den av
28

Det har gått en vecka sedan det senaste inlägget. En händelserik vecka. Det förra inlägget hette Karlernäs till Sevilla – ett bra miljöombyte. Nu behövde jag bara byta namn, i övrigt kunde jag återanvända rubriken.

För i dag har alltså Zecira Musovic presenterats som nyförvärv av engelska ”ligaledarna” Chelsea. Jag sätter ligaledarna inom citationstecken eftersom Chelsea ligger tvåa i tabellen, men har en match mindre spelad och leder om man räknar snittpoäng.

Jag tror alltså att det här är ett bra miljöombyte för Musovic. Jag tror nämligen att hon behöver ha lite eld i baken för att ta nästa steg i utvecklingen. Det senaste året har Jennifer Falk både gått förbi och dragit ifrån i kampen om platsen som förstamålvakt i landslaget. Det är förstås en kamp som förhoppningsvis även Hedvig Lindahl lär vilja vara med i framöver.

Jag vet att många av er som läser bloggen tycker att Lindahl borde flytta på sig och ge plats för de yngre. Jag delar inte den uppfattningen. Sverige har inte så många toppspelare att vi har råd att sätta en åldersgräns för landslagsspel. Jag tycker att Peter Gerhardsson resonerar klokt när han säger att han inte bryr sig om ålder, utom om förmåga. Det spelar ingen roll om spelarna är 15 år eller 40 – bara de är tillräckligt bra för landslagsspel.

Och jag tycker alltså inte att Musovic har varit tillräckligt bra för att spela i landslaget. Men jag tror att hon kan bli. Hon är bara 24 år, vilket är väldigt ungt för en målvakt.

Jag tyckte exempelvis inte att Hedvig Lindahl höll på internationell nivå förrän hon passerade 30-strecket. Men då blev hon å andra sidan plötsligt en världsmålvakt.

Zecira Musovic

Zecira Musovic kan definitivt ha en liknande utveckling – om hon får rätt utmaningar. Och klivet till Chelsea är helt klart en utmaning. I Rosengård har hon varit lite för självskriven i ett par år. Det är inte bra för motivationen. I Chelsea är hon långt ifrån självskriven – vilket bör bli en motivationsboost. 

Det blir i alla fall väldigt spännande att följa henne i WSL.

I hennes sista match för Rosengård var hon närmast arbetslös. Det var ju redan vid lottningen klart att Malmöklubben skulle avancera till åttondelsfinal i Champions League.

Georgiska Lanchkhuti var sannolikt det allra sämsta laget Rosengård mött på hela året. Och då har man ändå mött både Västerås BK 30 och Eskilsminne i Svenska cupen. Mot Lanchkhuti blev det totalt 17–0 efter 7–0 borta och 10–0 i Malmö i onsdags.

Rosengårds största hjälte i onsdags hette Daniela Sabatino. Den 35-åriga forwardsstjärnan nickade nämligen till i femte övertidsminuten i Prag och gjorde målet som tog Fiorentina vidare på Slavia Prags bekostnad. Målet som går att se tre minuter in i det här klippet gör att Rosengård blir seedat när åttondelsfinalerna lottas i februari:

Det innebär att Rosengård kommer att möta något av följande lag i nästa omgång:

  • Fortuna Hjörring
  • Biik Kazygurt
  • St Pölten
  • Sparta Prag
  • Atletico Madrid
  • Vålerenga/Bröndby
  • Fiorentina
  • LSK Kvinner

Där är Atletico Madrid nitlotten. Mot alla andra lag kommer Rosengård att vara klar favorit att avancera vidare till kvartsfinal.

Den här upplagan av Champions League var ju annars den där vi i många år fått höra att Göteborg skulle spela final.

Men Göteborg var aldrig nära mot Manchester City. Som jag skrev efter första matchen förlorade de svenska mästarinnorna dubbelmötet för länge sedan – när man snålade och skrev kontrakt som löpte ut den sista november.

Därmed tvingades man spela mot det engelska storlaget med ett B-lag. Och det går förstås inte. Göteborg hade slagit ur underläge även med starkast möjliga uppställning. Men då tror jag att de hade haft en riktigt bra chans till avancemang.

Nu var man chanslösa. Det var kattens lek med råttan hela matchen i onsdags, något som ju faktiskt känns lite pinsamt för svensk damfotboll. När vi äntligen har lag som kan konkurrera på internationell nivå gör klubbledningarna bort sig. Tråkigt.

Det gör alltså att Göteborgs annars så succéartade säsong avslutas vid skampålen.

Och vi kommer att påminnas om pinsamheten under hela första halvåret 2021. Finalen i den här upplagan av Champions League spelas ju nämligen just i Göteborg.

Johanna Rytting Kaneryd

Innan jag lämnar Göteborg och Rosengård noterar jag att Johanna Rytting Kaneryd valt att byta mellan topplagen. Det tror jag också är ett smart val, både av spelare och klubb. Hon är inte samma turbo på kanten som Natalia Kuikka och Emma Koivisto, men har ändå egenskaper som bör passa in bra i Göteborgs spelsätt. Om inte annat skulle hon kunna ersätta Rebecka Blomqvist i rollen bakom de båda forwardarna.

En annan anmärkningsvärd värvning den här veckan var att Piteås finska talang Vilma Koivisto går ner i elitettan, till Umeå IK. Känslan var att Koivisto höll på att växa fram till en riktigt bra damallsvensk spelare. Hon bör således vara ett kanonförvärv i elitettan.

Det har varit en massa andra truppförändringar i damallsvenskan den här veckan. Bland annat har AIK gjort två spännande värvningar i Japan och Island, samt skrivit långtidskontrakt med tre mycket intressanta framtidsnamn. Allt om damallsvenskan silly season hittar ni som vanligt på bloggens speciella silly seasonsida.

Kollar vi utomlands så var det Fifa-gala i går. Där fick vi veta att världens bästa spelare 2020 heter Lucy Bronze. Av det jag sett har hon inte varit lika bra i år som hon var i fjol. Bronze var således inte mitt val. Däremot kan jag tycka att det är kul att en ytterback får priset. För normalt står ytterbackar i princip lägst i rang vid sådana här prisutdelningar.

Vi fick också veta att Sarina Wiegman varit världens bästa tränare i år. Det var ännu konstigare. Wiegman fick antagligen priset för att hon skall bli Englands nästa förbundskapten. Eller så fick hon det för att hon förde Nederländerna till EM-guld 2017 och VM-final 2019.

Meriterna 2020 är nämligen mindre bra. Det nederländska landslaget har i och för sig kvalat in till EM-slutspelet. Men på åtta landskamper i år har man fyra segrar (två mot Kosovo och en vardera mot Ryssland och Estland), tre kryss och en förlust mot USA. Inte mycket att skryta med.

Vid Fifagalan valdes även Lyons Sarah Bouhaddi till världens bästa målvakt. Det konstiga här är att vid samma gala presenterades Fifpros officiella världslag. Där hette målvakten Tiane Endler. Jag hade röstat för Endler i båda sammanhangen, men Bouhaddi är en väldigt bra målvakt och det är inte oförtjänt att hon fick Fifa-priset.

Däremot är många av de som är med i världslaget högst oförtjänta av sina platser. Fifpro är spelarfacket för världens alla professionella spelare. Det är alltså världens bästa spelare som röstat fram elvan. Genom sina val visar spelarna tydligt att de inte har speciellt bra koll på vad som händer i deras egen sport. Bland annat har Megan Rapinoe i princip bett om ursäkt för att hon kommit med i världslaget.

Hon har nämligen inte spelat en enda hela match i år. Totalt kom hon upp i 367 minuter, fördelat på fem matcher i det nordamerikanska OS-kvalet och tre i She Believes cup.

Rapinoes tweet om att hon kom med för att det visas för lite damfotboll på tv är nog med verkligheten överensstämmande. 

Världslaget i sin helhet: Endler – Bronze, Wendie Renard, Millie Bright – Delphine Cascarino, Barbara Bonansea, Vero Boquete, Rapinoe – Pernille Harder, Vivianne Miedema och Tobin Heath.

Utöver Rapinoe sätter man stora frågetecken kring vad Vero, Millie Bright och Barbara Bonansea gör i det där laget.

Förhoppningsvis går det att se mer damfotboll på tv under 2021. I Sverige kan man redan i morgon se spanska ligan på svensk tv, i form av det heta Madridderbyt mellan Real och Atletico. Kul att Viasat utökar sin damfotbollsbevakning.

Här är helgens svenska tv-guide:

Lördag
12.00: Real Madrid–Atletico Madrid i Liga Iberdrola på Viaplay och Viasat Sport Extra.

Söndag
13.30: Arsenal–Everton i WSL på Viaplay och Viasat Sport 1.
14.00: SC Sand–Bayern München i Frauen-Bundesliga på Viaplay.
15.30: Brighton & Hove Albion–Reading i WSL på Viaplay och Viasat Sport 1.  

I övrigt finns de en ny internationell damfotboll-community kallad wnited.com. På deras sida kan man hitta icke geoblockade tv-sändningar från internationell damfotboll. Genom dem såg jag för övrigt Lyon–Juventus i tisdags. Det var en tillställning som Lyon ägde från första till sista sekund.

Jag brukar säga att Linda Sembrant aldrig gör några misstag. Men i tisdags var ett undantag. För där stod vår svenska landslagsmittback för en riktigt grov miss som öppnade för Lyons ledningsmål.

Karlernäs till Sevilla – ett bra miljöombyte

Publicerad den av
10

Silly season rullar vidare i oförminskad hastighet. De senaste dagarna har det hänt mycket kring Piteå. Den största nyheten är väl trots allt att Julia Karlernäs väljer att fortsätta karriären i södra Spanien.

Julia Karlernäs

Hennes nya klubb är spanska mittenlaget Sevilla FC, vilket gör att vi nu har fyra svenska spelare i Liga Iberdrola – fem om man räknar svenska medborgaren Rita Chikwelu.

Det känns som att den spanska ligan är på frammarsch. Spanien har ju haft väldigt bra flicklandslag i mer än tio år, något som ju till slut även måste märkas på ligans kvalitet. 

Utan att ha någon riktig koll på Sevilla tror jag att det här är ett bra miljöombyte för Karlernäs. Som jag ser det fattas det både lite kvalitet i passningsspelet och lite hastighet på beslutsfattandet för att 27-åringen från Torsby skall bli en stabil landslagsspelare.

I spansk fotboll är just passningsskicklighet och snabbt beslutsfattande två viktiga ingredienser. Kan Karlernäs ta ett par steg på de fronterna är hon garanterat hyperintressant för Peter Gerhardsson i framtiden. Fysiken har hon, och ett högklassigt luftspel har hon också.

Apropå högklassigt så har den engelska tidningen The Guardian i dag presenterat vinnaren av deras lista över världens bästa spelare under 2020. Vinnare blev Chelseas danska stjärna Pernille Harder närmast före Arsenals måldrottning Vivianne Miedema.

Hela listan över världens 100 bästa spelare finns här. På den har åtta svenska spelare slagit sig in enligt följande:

25) Magdalena Eriksson
35) Kosovare Asllani
64) Caroline Seger
69) Sofia Jakobsson
78) Nilla Fischer
81) Hanna Glas
85) Anna Anvegård
99) Pauline Hammarlund

Några svenska spelare kan man se i aktion i helgen på svensk tv. Under lördagen spelar Montpellier, där Marija Banusic blev segerskytt i förra omgången. Hon byttes in med en halvtimma kvar och gjorde snyggt 2–1-målet i 3–1-segern mot Issy. Målet går att se fyra minuter in i det här klippet: 

Banusic har spelat i sex av Montpelliers tio matcher – två gånger har svenskan fått starta. Annars har Banusic haft det jobbigt sedan hon lämnade Linköping. Under hela 2019 och våren 2020 spelade hon inte en enda ligamatch från start för Montpellier. Totalt blev det sex inhopp på sammanlagt 51 minuter.

Men i höst har det alltså ljusnat. Det har blivit tre mål på 243 spelminuter, och äntligen alltså två matcher i startelvan. Lördagens möte med Bordeaux är en nyckelmatch i kampen om Frankrikes tredje plats i Champions League. Inför avspark ligger Bordeaux en poäng före fyran Montpellier.

På söndag spelar Lotta Ökvist:s Manchester United. Ökvist har bara spelat 111 minuter i ligan för serieledarna i höst. Och vänsterbacken rapporteras ju vara på väg hemåt, så man skall kanske inte förvänta sig att hon får någon speltid mot Reading.

Däremot är det större hopp om svensk speltid när Bayern München åker till Frankfurt på söndag. Här är helgens tv-guide:

Lördag
15.15: Franska D1 Feminine, Bordeaux–Montpellier på Viaplay.

Söndag
13.30: WSL, Reading–Manchester United på Viasat Fotboll och Viaplay.
14.00: Frauen-Bundesliga, Eintracht Frankfurt–Bayern München på Viaplay.
15.30: WSL, Manchester City–Arsenal på Viasat Fotboll och Viaplay.

 

Rätt vinnare i skånsk duell gynnar Skåne – och Sverige

Publicerad den av
Svara

Både Mia Persson och Stephanie Öhrström kommer från orter några mil öster om Malmö. Persson är uppvuxen i Sjöbo och Öhrström i Trelleborg.

Nu spelar duon för Slavia Prag respektive Fiorentina. Och duellen mellan de båda känns väldigt avgörande för Rosengårds öde i Champions League.

Om Öhrströms Fiorentina vinner dubbelmötet blir nämligen Rosengård seedat i åttondelsfinalerna, vilket betydligt ökar chanserna till kvartsfinalspel. Om Persson och Slavia går vidare blir Rosengård istället oseedat i nästa omgång. Och då är risken uppenbar att man får en väldigt tuff lottning.

Under torsdagen spelade Fiorentina och Slavia i Florens. Det slutade 2–2 sedan Persson skickat in Prags första mål bakom Öhrström.

Resultatet innebär att Fiorentina i princip behöver vinna nästa veckas returmatch i Tjeckien för att avancera.

Och som sagt, det är betydelsefullt för Rosengård. Men det är även betydelsefullt för svensk damfotboll. För våra lag håller på att rasa på klubbrankingen. Den rankingen bygger på resultat de senaste fem åren. 

För svensk del är trenden en väldigt tråkig läsning. Varje år byter vi bra resultat mot sämre. Exempelvis kommer resultaten i 2021 års turnering att ersätta de från 2016. Och då hade vi ett lag i kvarts- och ett i åttondelsfinal. Det känns ju knappast som att våra rankingpoäng kommer att förbättras det här året – om inte Rosengård blir seedat i nästa omgång.

Här är facit de senaste åren:

2015: Både Rosengård och Linköping gick till kvartsfinal.
2016: Rosengård gick till kvartsfinal, Kif Örebro åkte ut i åttondelsfinal.
2017: Rosengård gick till kvartsfinal, Eskilstuna åkte ut i åttondelsfinal.
2018: Linköping gick till kvartsfinal, Rosengård åkte ut i åttondelsfinal.
2019: Både Rosengård och Linköping åkte ut i åttondelsfinal.
2020: Både Göteborg och Piteå åkte ut i sextondelsfinal.
2021: ?

Jag läser ofta folk som tycker att det är roligt att Göteborg redan i första omgången lottades mot Bayern ifjol, och mot City i år. Roligt eftersom det är bra matcher och trevliga utmaningar.

Personligen tycker jag inte att det är roligt alls med sådan lottning. Jag tycker istället att det är roligt om damallsvenskan kan ha så många lag som möjligt i Champions League. Och ju sämre ranking vi får, desto färre lag.

Fortsätter våra representanter att åka ur turneringen på ett tidigt stadium får vi sannolikt inte njuta av att ha tre lag i turneringen speciellt många gånger. Därför finns det anledning för alla svenskar att hoppas att våra representanter går så långt det bara går att komma.

Därför håller jag tummarna för Trelleborgs Öhrström, och inte för Sjöbos Persson.

Apropå Skåne och Rosengård har klubben i dag presenterat Emma Berglund som nyförvärv. Återigen har Malmöklubben gjort ett bättre arbete kring kontraktsskrivandet än Göteborg.

Mästarklubben sade ju nämligen tidigt upp Berglunds kontrakt, för att sedan ångra sig. Men då var det för sent.

Innan jag sätter punkt noterar jag att det inte blev något nordiskt Champions Leaguemöte mellan Vålerenga och Brøndby i kväll. Norska myndigheter satte det danska laget i coronakarantän efter att en spelare från det danska laget testats positivt efter måndagens träning. Det är oklart när lagen kan mötas, och om man i så fall börjar med matchen i Köpenhamn.

För Vålerenga väntar närmast nu i stället cupfinal mot LSK på söndag.

Här är Rosengård överlägset bättre än Göteborg

Publicerad den av
3

Ni som följt bloggen på sistone vet att jag har tonat ner Göteborgs chanser mot Manchester City rätt rejält de senaste veckorna.

Göteborg svarade genom att rivstarta hemmamötet – och ta ledningen redan efter 2.01.

Ute på vänsterkanten slog Anna Csiki en fråck tunnel på världsbacken Lucy Bronze. Sedan serverade ungerskan ett fint inspel till Pauline Hammarlund. Ellie Robuck räddade närskottet, men var chanslös på Vilde Bøe Risa:s retur.

1–0 – och drömstart. Det engelska storlaget var chockat i ungefär en kvart. Sedan blev det mer och mer City. Och till slut lyste det 1–2 på resultattavlan.

Det är siffror det inte går att snacka bort. Det engelska storlaget var tyvärr bättre på det mesta. Om inte Jennifer Falk hade storspelat skulle det blivit betydligt större segersiffror. Avsluten på mål blev exempelvis 2–11.

Göteborg försökte spela sitt vanliga spel. Och inledningsvis såg det alltså bra ut. Man hade 1–0 och fick även ett par fina kontringslägen. Tyvärr sprang Stina Blackstenius eller Pauline Hammarlund offside de gånger det fanns stora ytor att kontra på.

Ju längre tiden gick, desto massivare blev Citys grepp om matchen. När Georgia Stanway snyggt satte kvitteringen via stolpen hade City redan haft två ramträffar. Gästernas första mål kom för övrigt efter att Göteborg inte haft tillräcklig kvalitet centralt. Blackstenius slog ett studsigt tillbakaspel som Bøe Risa inte lyckades få kontroll på. Istället fick Caroline Weir en fot på bollen, och kunde peta fram den till målskytten.

Även vid segermålet bar förarbetet Weirs signatur. Skotskan stod för en känslig lyftning inne i straffområdet med Sam Mewis som adressat. Och amerikanskan kunde nicka in 1–2 från nära håll. 

På förhand hade Göteborg sagt att man inte skulle anpassa sig efter City. Men ett par minuter in i den andra halvleken gav man upp sitt vanliga 3–5–2-spel och körde 4–4–2 med Filippa Curmark bredvid Emma Kullberg i mittförsvaret. Bytet av spelsystem var framtvingat efter att City gång på gång hittat ytor utanför Göteborgs trebackslinje.

Nu måste Göteborg göra minst två mål i returen på bortaplan. De hoppfulla minns ju förstås att laget föll med just 2–1 hemma mot Bayern München i fjol. Då var man snubblande nära att vända på bortaplan.

Tyvärr är känslan att bara en rejäl underskattning från Citys sida kan rädda Göteborg. Jag hoppas förstås att jag har fel. Men jag skulle bli väldigt förvånad om de svenska mästarinnorna spelar åttondelsfinal nästa år.

Inte minst som Stina Blackstenius fortsätter att ha tveksam form. En Blackstenius med självförtroende hade varit ett bra kontringsvapen i Manchester. Men klarar hon av att hitta storformen på en vecka?

Rosengård kan däremot börja planera för åttondelsfinal. Laget ledde med 5–0 efter 28 minuter i Tiblisi, och vann med 7–0. Man kommer att kunna spela av hemmareturen lugnt och tryggt.

Noterbart i Rosengård var att Sofie Svava spelade från start. Precis som Rebecka Blomqvist har ju Svava skrivit på för Wolfsburg. Men Rosengård verkar vara överlägset Göteborg i förhandlingsrummen.

Medan Blomqvist redan är i Tyskland och tränar har alltså Svava fortsatt kontrakt med Malmöklubben. Många svenska klubbar skriver ju spelarkontrakt som går ut den sista november. Det är något som spelarfacket ogillar skarpt, och som nyligen profilerna Lisa Dahlkvist och Johanna Frisk gick ”till attack” mot i deras gemensamma podd.

Orsaken till irritationen över den typen av kontrakt är ju förstås att spelarna inte har någon chans att få betalt för december månad. De kan ju inte gå över till en ny klubb förrän efter årsskiftet.

De kronor Göteborg sparat på att skriva kontrakt som löpte ut i november har man förlorat i sportslig slagstyrka. Med bästa möjliga lag tror jag att Göteborg hade kunnat ge City en riktigt bra match i det här dubbelmötet. Men utan en handfull nyckelspelare saknades det både löpstyrka och kvalitet i dag. Tråkigt.

För Rosengård blir det viktigaste i nästa vecka att något av de åtta högre rankade lagen åker ut. I dagens tolv matcher var det tre oseedade lag som vann. Sparta Prag slog Glasgow med 2–1, ukraniska Zhytlobud–2 vann med samma siffror mot Biik Kazygurt och St Pölten vann med 2–0 mot FC Zürich. Tyvärr är inget av de lagen högre rankat än Rosengård.

Ett tag var det på gång en jätteskräll i Turin. Juventus ledde med 2–1 mot Lyon i paus, bland annat efter ett mål av Lina Hurtig. Men Lyon vände till 3–2-seger och är förstås jättefavorit till att på hemmaplan säkra segern i dubbelmötet.

Rosengårds hopp är, som jag skrev i går, i första hand Fiorentina mot Slavia Prag. Och i andra hand är det Göteborg mot Manchester City. Så gissningsvis finns det även viss besvikelse i Malmö över att Göteborg skrivit ett antal kontrakt som visade sig vara en månad för korta.

Äntligen är det dags för Champions League

Publicerad den av
12

Tillagt i efterhand. Här kan man se Rosengårds match:

I morgon drar Champions League äntligen igång för svensk del. Rosengård spelar redan klockan 11.00 borta mot georgiska Lanchkhuti. Det är ett motstånd som Malmöklubben enkelt skall avfärda.

Vad jag fått fram har Lanchkhuti i princip bara inhemska spelare i laget. Och Georgiens landslag noterade noll poäng och målskillnaden 3–45 i en EM-kvalgrupp som bland annat innehöll Bosnien, Israel och Malta.

Det värsta motståndet kanske är underlaget på arenan i Tiblisi, en gräsmatta som ser lite lätt ojämn ut.

För Göteborg väntar som bekant betydligt tuffare motstånd. 16.00 kommer Manchester City till Valhalla.

Som bekant har Göteborg tappat flera tunga spelare sedan damallsvenskans avslutning. Det var sagt att man trots allt skulle kunna använda Julia Zigiotti Olme i morgondagens match. Men när Göteborg tidigare i dag presenterade sin matchtrupp fanns inte landslagsmittfältaren med.

Det saknades också backar i truppen. Bara tre fanns med, och en av dem var F19-spelaren Elma Junttila Nelhage. Hon kommer knappast starta mot Manchester City. Utan Emma Koivisto och Emma Kullberg lär få sällskap antingen av Filippa Curmark eller Julia Roddar. Det är knappast optimalt.

Göteborgs avbräck är något som motståndarna noterat. På en presskonferens inför matchen fick Citys manager Gareth Taylor frågor om hur han tror att Göteborg påverkas av att ha tappat spelare som Natalia Kuikka, Emily Sonnett, Emma Berglund, Zigiotti och Rebecka Blomqvist. Svaret: 

”Vi kan helt klart ha fördelar av det. Det skulle inte vara idealiskt för oss att inte spela på en månad, och dessutom förlora ett antal spelare. … Men, jag tror ändå att det kommer att bli en riktigt tuff match. Det är på deras plan, och på ett underlag som de är vana vid. Så saker kommer inte att bli lätta för oss. Men jag är förväntansfull och ser fram emot att få se vad vi kan göra.”

Jag tror också att Göteborg kanske kan stå emot bra på hemmaplan. Men jag skulle bli väldigt (positivt) överraskad om det här brandskattade Göteborgslaget klarade av att slå ut Manchester City över två matcher. Det vore en bragd.

Det är ju faktiskt anmärkningsvärt att Göteborg ställt till det till för sig på det här sättet inför den här turneringen. Just upplagan 2020/2021 är ju som bekant den Champions League-turnering där Göteborg har som mål att gå till final.

Jag har inte haft tid att sätta ihop någon större guide till sextondelsfinalerna. Men kortfattat så tror jag på avancemang för de seedade lagen i 13 av 16 möten. Jag vacklade lite inför mötet Fiorentina–Slavia Prag. Möjligtvis kan Stephanie Öhrström:s gäng skrälla. Det vore för övrigt väldigt bra för svensk del, för då blir Rosengård seedat i åttondelen.

I tre av sextondelsfinalerna håller jag se oseedade lagen (hemmalagen) som knappa favoriter. De matcher jag tänker på är Vålerenga–Brøndby, Sparta Prag–Glasgow City och St Pölten–FC Zürich. Men de oseedade är verkligen inte stora favoriter i de här tre mötena, utan jag utesluter inte att vi kan få rakt igenom avancemang för seedade lag.

Här på hemmaplan rullade silly season vidare. Emma Östlund presenterades av Eskilstuna – vilket överraskade mig en aning. Men en riktigt spännande värvning för ett Eskilstuna som ju kommer från en riktig fiaskosäsong.

Vi fick även veta att Thomas Mårtensson bildar kommando med tidigare Umeåtränaren Robert Bergström kommande år. Det känns som en välkomponerad duo med Mårtenssons defensiva kunnande och Bergströms offensiva spelidé. Vittsjö är ju en klubb som överpresterat sett till ekonomiska förutsättningar de senaste två åren. Jag tycker det känns som att man håller på att bygga något väldigt intressant även inför kommande år.

Något som däremot är rent gräsligt är innehållet i den här nyheten från Kina. Där får spelarna tydligen inte färga håret. Så går det till i en diktatur där man kämpar mot individualism…

Östlund, Guillou, Kapocs – och svenska cupen

Publicerad den av
9

Damallsvenskans silly season rullar vidare. I dag fick vi veta att Kif Örebro drabbas av ett blytungt avbräck när backklippan Emma Östlund väljer att tacka nej till närkingarnas extrasaltade kontraktsförslag.

Jobbigt för Örebro som ju även tappade sin försvarsklippa i fjol, när Emma Kullberg gick till Göteborg. Kif har tidigare gjort ett par spännande värvningar. Nu måste man ut och jaga mittback.

De närmaste dagarna lär vi väl få veta vart Östlund tar vägen. Jag såg något om att Eskilstuna kunde vara en ny klubbadress. Fast varför skulle backtalangen gå till ett lag som placerade sig sämre?

Hon borde byta upp sig. Och det finns ju vakanta backplatser i de båda storlagen Göteborg eller Rosengård…

Apropå Göteborg är det nu klart att gp.se sänder lagets Champions Leaguematch mot Manchester City på onsdag. Matchen har den för oss intresserade riktigt tråkiga avsparkstiden 16.00.

Tillbaka till silly season. Piteå presenterade i dag Moröns amerikanska skyttedrottning Katrina Guillou som nyförvärv. Jag har sett undergångsrubriker kring norrbottningarna efter att man tappat flera namnkunniga spelare.

Personligen tänker jag inte räkna bort Piteå ännu. Stellan Carlsson står absolut inför en utmaning att bygga nytt. Men de senaste två åren har man saknat riktigt offensiv spets. Sådan kan man nu ha skaffat sig. För nyförvärven Guillou och Anam Imo känns som två kanonforwards att kontra på.

Linköping har i dag gjort klart med Cornelia Kapocs. Förstås en väldigt spännande värvning. Jag trodde möjligen att Göteborg kunde varit intresserat. Mästarinnorna säger ju numera att de gärna vill satsa på västsvensk talang. Och en sådan är ju Kapocs.

För tre år sedan noterade jag hur talangerna här från Västkusten spreds över landet. Då hamnade Kapocs och Paulina Nyström i Ljusdal, Josefine Rybrink i Kristianstad och Ida Strömblad i Kalmar. Sedan dess har Göteborg definitivt förbättrat sitt arbete med att suga upp lokal talang.

Men Kapocs skall alltså spela i Linköping nästa år. Hennes kreativitet kan bli guld värd för LFC. Det innebär ju nämligen avlastning för Frida Maanum (om hon blir kvar) på den fronten.

För övrigt läste jag nyligen i Corren att LFC precis som i somras även nu är med i jakten på Madelen Janogy. Vi får se var VM-hjältinnan hamnar.

I kväll fick vi se hur lottningen av svenska cupens gruppspel föll ut. Återigen valde man att följa den fullständigt sanslösa geografiska uppdelningen. En uppdelning som sportsligt gynnar norr- och Stockholmslagen något enormt. Det är ju nämligen otroligt mycket lättare att gå till semifinal om man spelar i någon av de båda norrgrupperna jämfört med de båda i syd.

Så här föll lottningen ut:

Grupp 1
Göteborg FC – 1
IFK Norrköping/Linköpings FC – 27/4
Växjö DFF – 6
Lidköpings FK – 23

Grupp 2
FC Rosengård – 2
Kristanstads DFF – 3
Vittsjö GIF – 5
Alingsås FC United – 19

Grupp 3
KIF Örebro DFF – 7
Eskilstuna United DFF – 10
Hammarby  – 14
Sundsvalls DFF – 27

Grupp 4
Djurgårdens IF FF – 9
Umeå IK FF – 11
IK Uppsala Fotboll – 12
Morön BK – 15

Siffran bakom lagnamnen visar årets placering i seriepyramiden. Jag har rankat båda de lag som tog sig upp i elitettan på plats 27.

Om LFC vinner mot Norrköping består de två södergrupperna alltså av tre lag vardera som slutade topp sex i årets damallsvenska. I norrgrupperna är det bara Kif Örebro som inte var akut inblandat i nedflyttningsstriden under slutomgången.

Visst är det väl dags att göra om lottningsupplägget?

Herrfotbollens system med seedning av de åtta högst placerade lagen i seriespelet känns ju överlägset mycket mer rättvis ur ett sportsligt hänseende.

Slutligen noteras att världens näst mest ”attraktiva” lag flyttar igen. Utah Royals från Salt Lake Cityregionen har haft ett publiksnitt på cirka 11 000 åskådare, vilket gör Royals till det lag med näst bäst publiksnitt i hela världen bakom Portland Thorns.

Men ägaren har nu efter att ha hamnat i blåsväder valt att släppa laget till nya ägare i en Kansas City. Den här typen av händelser är tveklöst den riktigt tråkiga baksidan med hur elitidrotten är uppbyggd i USA.

 

 

Schough till Rosengård – guld för Vålerenga

Publicerad den av
4

Olivia Schough

Damallsvenskans silly season rullade vidare under söndagen. Trots att herrallsvenskans avslutningsdag är en av årets allra sämsta att släppa fotbollsnyheter kom det just nyheter från en mängd olika damallsvenska klubbar. 

Vittsjö värvade Briana Campos från Umeå, AIK hämtade Nora Rönnfors i Jitex och så blev det klart att FC Rosengård blir Olivia Schough:s nästa klubbadress.

Nora Rönnfors

Vad jag förstått ville Schough till Rosengård redan för två år sedan. Men då var inte Malmöklubben intresserad. Nu har hon utvecklats i rätt riktning, och då öppnade vice-mästarna dörren.

Det blir väldigt spännande att se vad hon kan uträtta i Rosengård. Konkurrensen är hård om kantplatserna där, så Schough måste nog leverera vecka efter vecka.

Under söndagen tog Vålerenga Fotball Damer, även kallat VIF damelag, sitt första ligaguld. Grattis.

Vålerenga gjorde sin första säsong i toppserien 2012 och hade tidigare som bäst slutat tvåa. Det gjorde man i fjol.

I år kom alltså första guldet. Det satt dock hårt åt. Tvåan Rosenborg tog lika många poäng, men hade sämre målskillnad. Noterbart att nybildade Rosenborg inte förlorade en enda match – men ändå kom tvåa.

Hos Vålerenga finns inga svenska spelare. Men det finns gott om svenskbekantingar i laget. Tränare är Jack Majgaard Jensen, som ju ledde Rosengård till guld hösten 2015. Och bland spelarna finns fjolårets Vittsjöback CJ Bott, som för övrigt gjorde 4–0-målet i dagens 4–0-seger mot Arna-Bjørnar.

CJ Bott

Andra norska mästarinnor med damallsvensk rutin är Maruschka Waldus, som gjorde en halv säsong i Mallbacken samt Ingibjörg Sigurdardottir, med två säsonger i Djurgården på meritlistan.

I övrigt i dag noterades väntade segrare i ligorna såväl i England, Tyskland som Frankrike. I Frauen-Bundesliga vann dock Bayern München ”bara” med 1–0 mot Leverkusen. Klara Bühl gjorde segermålet, och både Amanda Ilestedt och Hanna Glas spelade hela matchen.

Jag kollade från och till på Chelsea–West Ham 3–2. Där gjorde Magdalena Eriksson mål för West Ham. Hon såg ett inlägg sent och nickade in bollen i eget mål. Som tur var för den färska diamantbollenvinnaren så gjorde Sam Kerr tre mål framåt. Vid två av dem fick australiskan tomt mål efter fina framspelningar från comebackande Fran Kirby.

Magda Eriksson och Jonna Andersson spelade för övrigt hela matchen. Och Kerr är uppe på sex mål, vilket gör henne till trea i skytteligan bakom Arsenals nederländska duo Vivianne Miedema (tio) och Jill Roord (sju).

I Liverpool vann Göteborgs blivande Champions Leaguemotståndare Manchester City med 3–0 mot ett brandskattat Everton.

Jag har sett Everton ett par gånger tidigare den här säsongen, och imponerats av deras målvakt Alexandra MacIver. Hon är 22 år och känns som en framtida engelsk landslagsmålvakt. I City står huvudkonkurrenten om målvaktsplatsen i landslaget, den ett år yngre Ellie Roebuck. Vad jag sett tycker jag bättre om MacIver. Men just nu går nog Roebuck före.

I dag höll Roebuck nollan, medan MacIver släppte in tre nickmål. För City innebar segern att man bröt en svit på tre raka bortamatcher i ligan utan vinst.

Jag kollade förstås City lite extra med tanke på att de skall möta Göteborg de kommande två veckorna. Manchesterlaget spelar 4–1–4–1. Kollar man deras trupp sticker ytterbackarna ut. Där finns nämligen alla de tre ytterbackar som ingick i Englands VM-trupp i fjol; Lucy Bronze, Demi Stokes och Alex Greenwood.

Trots att man alltså har en väldigt bra besättning på ytterbacksplats noterade jag att man inte skjuter upp sina ytterbackar så högt som man kunde förvänta. Framför allt tycker jag att Bronze verkar lite låst. I Lyon hade hon i princip obegränsad möjlighet att kliva framåt.

Jag kan även tycka att City, trots stor överlägsenhet, hade svårt att komma till målchanser. Där har Göteborg ett litet hopp. Ett annat hopp för Göteborg skulle kunna vara att City har släppt in rätt många mål i höst. Men efter sju raka matcher utan hållen nolla har man nu hållit tätt i tre av de fem senaste. Och det kändes rätt stabilt i dag.

Något Göteborg bör se upp med är Caroline Weir:s vänsterfot. I dag kom alla tre assisten från den – ett på hörna och två på inlägg från vänsterkanten.

City spelade så här: Roebuck – Bronze, Steph Houghton, Gemma Bonner (Greenwood, 65), Stokes – Keira Walsh – Rose Lavelle (Chloe Kelly, 46), Jill Scott, Caroline Weir (Sam Mewis, 65), Janine Beckie (Lauren Hemp, 71) – Ellen White (Georgia Stanway, 76).

Efter att ha sett både Göteborg och Manchester City de senaste dagarna står jag fast vid att det vore en extremskräll om de svenska mästarinnorna klarar sig vidare. Det normala är tyvärr att dubbelmötet redan i praktiken är avgjort efter onsdagens match i Göteborg.