Kort genomgång av VM:s guldfavoriter

I kväll spelar Sverige borta mot Österrike. Matchen startar 19.10 och sänds av TV12. Utifrån hur Peter Gerhardsson har jobbat hittills under sin period som förbundskapten borde det bli nio–tio ändringar i startelvan från i lördags.

Vi får se om han ändrar det upplägget nu när det är sista landskampen inför att VM-truppen skall presenteras.

Klart är att det blir minst två ändringar. Duon Fridolina Rolfö och Elin Rubensson vilas nämligen av säkerhetsskäl. Sedan tidigare är ju Stina Blackstenius borta på grund av sjukdom.

Och efter att inlägget publicerats får jag se att även Mimmi Larsson är febersjuk och tvingas stå över matchen. Det blir minst tre ändringar således.

Det har spelats rätt många landskamper de senaste dagarna, och med bara två månader till VM börjar guldkandidaterna rada upp sig. Den största är nog trots allt våra gruppmotståndare, de regerande mästarinnorna från USA.

Amerikanskorna har vräkt in mål i det här landslagsfönstret. Först vann man med 5–3 mot ett starkt Australien, och senast blev det hela 6–0 mot Belgien.

Det som framför allt talar för USA är att kreativa nyckelspelaren Tobin Heath äntligen tycks både vara frisk och i absolut toppform. När Heath är i form, då är USA livsfarligt. Sedan blir det ju inte sämre av att måldrottningen Alex Morgan fortsätter att göra mål. Mot Australien kom hennes mål nummer 100 i landslagssammanhang. Och mot Belgien kom nummer 101.

Förutom USA måste man ju nämna Frankrike i försnacket. Kanske att de hade varit de allra största favoriterna om de inte också kommer att kämpa mot sina egna hjärnspöken. För Frankrike har ju fortfarande aldrig tagit en mästerskapsmedalj på seniornivå.

Men när laget väl bryter den där medaljförbannelsen kan det mycket väl leda hela vägen. För dagens lag är starkt, väldigt starkt. På sina tolv senaste landskamper har Frankrike elva segrar och en förlust mot Tyskland. Bland de elva segrarna finns matcher mot både USA och Tyskland.

Under det här fönstret har fransyskorna vunnit med 3–1 mot Japan och 4–0 mot Danmark. Vid 3–1-segern mot Japan fick väl fransyskorna hjälp av den svenska domartrion Sara Persson, Julia Magnusson och Josefin Aronsson med det tidiga ledningsmålet? För vad jag kan se är inte hela bollen över mållinjen efter Valerie Gauvin:s nick.

En tredje guldkandidat är Tyskland. Jag har väntat ganska länge på det nya tyska ”genombrottet”. För Tyskland har genomgående haft spelskickliga och duktiga F17- och F19-landslag de senaste åren. Det har inte handlat om avsaknad på talang, utan mer om att hitta rätt talanger.

Det gjorde Horst Hrubesch under sin period som förbundskapten. Och Martina Voss-Tecklenburg har fortsatt det arbetet. För Tyskland har inte en enda förlust under det senaste året. På sina tio senaste landskamper har man nio segrar och ett kryss.

Och de två senaste bortavinsterna i Frankrike och Sverige har varit riktigt imponerande. Känslan är att Tyskland blir att räkna med i VM.

Bland outsiders finns förstås England. Phil Neville:s lag kan gå hela vägen i VM. Man vann She Believes cup, men kom ner lite på jorden i förra veckan då man föll med 1–0 mot Kanada. I den matchen gjorde för övrigt fantastiska Christine Sinclair sitt landslagsmål nummer 180. Hon har nu bara fyra kvar till världsrekordet.

Kanada är ju ytterligare en riktigt het utmanare i VM. Laget har på sex matcher i år bara släppt in ett mål. Då har man ändå mött starka lag som Norge, Island, Skottland, Sverige, England och Nigeria. Facit på de där sex matcherna är 4,5 segrar och 1,5 kryss. Den halva segern är straffläggningen mot Sverige i Algarve.

Kanada känns väldigt svårslaget.

Ett lag som brukar nämnas i medaljdiskussionen, men i år känns ganska långt därifrån är Brasilien. Jag har länge påtalat att Brasilien haft väldigt svaga flicklandslag, och att damfotbollen i landet har en väldigt negativ utveckling.

Och för tillfället har brasilianskorna också ett väldigt dåligt självförtroende. De senaste dagarna har man förlorat med 2–1 mot Spanien och…

…1–0 mot Skottland. I den senare matchen hade Brasilien massor av chanser – bland annat två bollar i målramen. Men faktum är att Skottlands första seger någonsin mot Brasilien i fotboll (herr- som damlandslag) också var Brasiliens nionde raka förlust.

Visst har Brasilien spelat många matcher mot topplag under hösten och våren. Men man har alltså nio raka förluster – vilket riskerar att vara ett sänke in mot VM-slutspelet.

Det finns förstås ytterligare några lag med medaljchans. Ett sådant är Australien, några andra är Japan, Sverige, Norge, Spanien, Nederländerna och kanske även Italien. Europamästarinnorna Nederländerna har varit lite upp-och-ner det senaste året. Nu i veckan har man vunnit med 2–0 mot Mexiko.

Utöver Österrike–Sverige spelas följande landskamper i dag: Tyskland–Japan, Nya Zeeland–Norge, Nederländerna–Chile, Italien–Irland och hyperintressanta England–Spanien.

En match är redan klar: Sydkorea–Island 1–1. Här är det koreanska målet:

De lagen möttes även i Sydkorea i lördags. Då vann Island med 3–2 inför 15 839 åskådare.

En fest som väckte många frågetecken

25 882 – där har ni den nya svenska rekordpubliksiffran för damfotboll.

Även om siffran var lite lägre än det man hoppats på – det var ju sålt drygt 30 000 biljetter – var publiksiffran ändå det som var mest glädjande med träningsmatchen mot Tyskland.

För det slutade med tysk 2–1-seger, en seger som egentligen var fullständigt odiskutabel. Efter 70 minuter var det 0–2 och jag hade 0–7 i målchanser. Det var faktiskt långa stunder utklassning i början av den andra halvleken, där Lina Magull ägde mittfältet och satte upp Dzsenifer Marozsan i fina lägen för sina instick.

Sveriges första målchans gav straff, och reducering. Caroline Seger placerade in 1–2 hur säkert som helst. Sedan drog byteskarusellen igång, och ju fler byten som gjordes, desto mer fick Sverige att säga till om.

Matchen slutade alltså 1–2, och vad gäller målchanser kom svenskorna till slut upp i 4–8. Anna Anvegård stod för ett fint inhopp och bidrog till förbättrat, svenskt anfallsspel.

Men totalt sett var det här en match som väckte många frågor vad gäller det svenska laget. Tidigare i vår har jag varit ganska lugn. Känslan har varit att tiden talat för vårt lag. Men i dag var det alltså utspelning så länge båda lagen spelade ordinarie.

Först när tyskorna bytt fem spelare kunde vårt lag kunde vårt lag skapa chanser. Anvegård hade två lägen att kvittera, men det hade inte på något sätt varit rättvist.

Just nu är Seger med i Tv12, och säger:

”Det känns som att vi har mycket kvar att lära.”

Precis så. Den här insatsen gör att de medaljförhoppningar man haft i VM minskade ganska rejält. I dag var ju nämligen Sverige långt ifrån världstoppen.

De svenska spelare som jag tyckte utmärkte sig positivt var Magdalena Eriksson, Elin Rubensson och Kosovare Asllani. Plus inhoppare Anvegård.

Jag återkommer senare med en mer ingående analys av matchen.

Slutligen konstaterar jag att även vårt F19/00-landslag åkte på en riktig smäll i dag. England ledde med 4–0 redan efter 36 minuter i EM-kvalmatchen. Det slutade just 4–0, vilket innebär att F19 har förlorat båda sina två EM-kvalmatcher och numera är chanslöst på avancemang till slutspelet. Tråkigt att våra ungdomslandslag har så svårt att hävda sig numera.

Mållöst, men stort plus för Tyskland

Det är 0–0 i paus mellan Sverige och Tyskland på Friends Arena, något vi skall vara glada för. Spelmässigt sett har det nämligen varit klart plus för tyskorna så här långt.

Sverige var framför allt riktigt illa ute under den andra kvarten, där jag bokförde halvlekens samtliga tre målchanser – alla för gästerna. Utöver chanserna hade tyskorna flera bra lägen, som aldrig ledde till farligheter.

Sverige har bara haft ett läge, det var i minut 38, när Kosovare Asllani kom runt på högerkanten efter att ha stått för halvlekens snyggaste tvåfotare.

På förhand hade man kanske hoppats på en annan matchbild. Det svenska laget bör ju vara klart mer samspelt än det tyska. Ändå hittar tyskorna varandra mycket bättre. Av det drar jag slutsatsen att gästernas spelare är mer boll- och spelskickligare än våra, som tyvärr ofta hamnar i tidsnöd.

Tyskland försvarar med en 5–1–3–1-uppställning och försätter ofta både vår backlinje och Caroline Seger i tidsnöd. Faktum är att jag knappt någonsin tidigare sett Seger tappa bollen så ofta som hon gjorde under de första 30 minuterna.

Det berodde både på att hon själv hade får många tillslag och på att övriga svenska spelare var väldigt stillastående. Den sista kvarten fick vi fram bollen till Asllani mycket oftare, vilket gjorde att vi kunde flytta upp spelet. Asllani känns återigen som den stora nyckeln till svenskt anfallsspel.

45 minuter kvar. Vi får se om Sverige kan flytta fram sina positioner ytterligare i den andra halvleken.

Janogy till Algarve – många får visa upp sig

Madelen Janogy

Alldeles nyss presenterade Peter Gerhardsson de 24 spelare han tar med sig till Algarve cup. Noterbart där var att Madelen Janogy fick nytt förtroende efter sin fina insats senast i Sydafrika. Samt att Hanna Folkesson är tillbaka bland mittfältarna på Julia Karlernäs bekostnad.

Noterbart också att Hedvig Lindahl och Nilla Fischer som väntat var tillbaka, medan man låter Fridolina Rolfö vara kvar hemma i München. Samt att man kommer att testa brett under samlingen, finns nämligen även sex överåriga spelare i det U23-landslag som samtidigt är i Marbella (Spanien) för två landskamper mot A-landslagsmotstånd. De möter Ryssland i den ena matchen. Mer om det strax.

Först hela A-landslagstruppen: Målvakter (3): Lindahl, Zecira Musovic och Cajsa Andersson.

Backar (9): Hanna Glas, Nathalie Björn, Jonna Andersson, Mia Carlsson, Fischer, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson och Sandra Adolfsson.

Mittfältare (6): Caroline Seger, Folkesson, Elin Rubensson, Julia Zigiotti Olme, Olivia Schough och Lina Hurtig.

Forwards (6): Kosovare Asllani, Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius, Mimmi Larsson, Anna Anvegård och Madelen Janogy.

Den här truppen möter Schweiz den 27 februari och Portugal den 1 mars. Dessutom väntar placeringsmatch den 6 mars.

Julia Karlernäs

Vad gäller U23-landslagets trupp finns det med sex överåriga spelare i den. Det handlar om de båda målvakterna Emma Lind och Jennifer Falk, samt utespelarna Nellie Karlsson, Julia Karlernäs, Nina Jakobsson och Pauline Hammarlund. Det är ju en signal om att Lind och Karlsson är två spelare som står och bankar på dörren till A-landslagstruppen.

I övrigt noterade jag att två tänkbara jokrar i VM-truppen ingick i form av Johanna Rytting Kaneryd och Loreta Kullashi. Båda de två har stått högt på Gerhardssons lista tidigare, men har varit ute ur räkningen på grund av skador, och de måste förstås göra en kanonvår om de skall komma med till Frankrike i sommar.

Tanken med att ta med de överåriga är förstås att så många spelare som möjligt skall få chansen att visa upp sig nu inför VM. Gerhardsson vill ju ha U23 som en inkörsport i A-landslaget, och då är det bra om de som står på gränsen kan få spela i U23, som ju i det här fallet mer blir som ett B-landslag.

I ytterligare en av U23-landslagets samlingar under våren kommer man att ha med överåriga spelare.

Så till vad som konkret sades på presskonferensen. Peter Gerhardsson inledde som vanligt med att prata lite om den senaste landslagssamlingen. Där var han väldigt nöjd med försvarsspelet. Han konstaterade att landslaget i fjolårets möten med Sydafrika släppte till rena frilägen, men att det i år var i stort sett stängt. Och att det var bra gjort med tanke på att Sydafrika har en blixtsnabb spelare i Thembi Kgatlana, som ju prisades som Afrikas bästa spelare 2018.

Offensivt var inte vår förbundskapten lika nöjd. Han tyckte inte att löpningarna satt så bra,  efterfrågade bättre kvalitet i inspelssituationer och noterade att vissa spelare spelade mer bakåt än de brukar. Men han förklarade det svaga anfallsspelet med att vi är tidigt på säsongen och att spelarna inte har hittat rätt tajming ännu.

Angående Algarve cup konstaterade han att han är nöjd med att det numera bara är tre tre matcher i turneringen. Samtidigt känner han att han behöver en bred trupp då det är tätt mellan de två första matcherna, och att han där kommer att matcha väldigt många spelare.

Han fick en fråga om hur viktigt det är att testa spelare kontra börja spela ihop ett lag. Hans svar var att man oftast pratar om att spela ihop en startelva, men att man behöver jobba bredare, för man kan ju få skador, och då är det bra att många har fått testa att spela ihop.

Sedan pratade han om relationer och exemplifierade han med att Jonna Andersson inte slog en enda passning till Hanna Glas mot Sydafrika, och menade att det kanske inte är så viktigt att de spelar samtidigt i alla matcher. Vad gäller Algarve cup är förstås belastningsbiten en viktig faktor, men utöver det skulle relationer vara en faktor i laguttagningarna.

”Det kan vara viktigt att de här spelarna får spela ihop.”

Slutligen konstaterade Gerhardsson att vi börjar närma oss något som liknar en VM-trupp. Vad gäller spelare som inte är med i vare sig A- eller U23-landslaget kommenterade han Fridolina Rolfö. Han sa att man förstås gärna vill ha med henne, och att hon hade spelat 30 minuter för Bayern i helgen, men att man låter henne träna upp sig istället för att spela Algarve.

”Vi bedömer att hon behöver ha mer speltid, och hoppas att hon kan vara tillbaka till matcherna mot Tyskland och Österrike så mycket att hon kan spela 60–90 minuter då.”

Fridolina Rolfö

De spelare som gjorde A-landskamper i fjol, men som inte är uttagna till den här samlingen är Anna Oskarsson, Jessica Samuelsson, Julia Roddar, Amanda Edgren och Marija Banusic. I fler av fallen är det skador som sätter stopp.

I övrigt på presskonferensen berättade Marika Domanski Lyfors lite om vägen fram till VM. Truppen kommer att presenteras den 16 maj. Åtta dagar senare börjar VM-uppladdningen med läger i Båstad.

Perioden 30 maj till den 2 juni flyttar man sedan till Göteborg, där det blir en landskamp den 31 maj. Samma lag som man möter den 31 maj kommer man eventuellt även att möta i en stängd match den 28 maj. Avresan till Frankrike sker från Stockholm den 5 juni.

Slutligen i det här inlägget, men först på presskonferensen, berättade förbundets generalsekreterare Håkan Sjöstrand att spelarnas avtal för mästerskapet är underskrivna och klara. Samt att alla är nöjda och glada.

Minst en debutant mot Sydafrika

I förra inlägget bedömde jag att Sverige har totalt sju mittfältare och forwards som håller internationell klass. Jag konstaterade även att två av dem är väldigt skadebenägna, vilket gör vårt landslag sårbart.

När landslaget spelar årets första landskamp i morgon sitter de två skadebenägna spelarna på läktaren. Sedan några dagar tillbaka vet vi att Lina Hurtig är skadad. I dag kom även beskedet att Fridolina Rolfö måste stå över matchen.

På länken ovan framgår att Rolfö sannolikt är frisk, men att man som säkerhetsåtgärd låter henne vila. Det är ju klokt, för vi är tidigt på säsongen. Samtidigt känns det ju inte speciellt bra att duon inleder året vid sidan av planen. Som jag konstaterade i förra inlägget kommer Peter Gerhardsson att behöva ha tillgång till alla våra toppspelare om det skall kunna bli VM-succé till sommaren.

Utöver Hurtig och Rolfö missar även Zecira Musovic matchen mot Sydafrika. Rosengårdsmålvakten har en fraktur i ett finger och bedöms inte kunna spela.

Därmed blir det landslagsdebut antingen för Jennifer Falk eller Cajsa Andersson i morgon. Eller för båda. Det är förstås bra att flera av våra målvakter får känna på hur det är att spela landslagsfotboll. Och det blir spännande att se hur de sköter sig.

Det blir även spännande att se hur Gerhardsson ställer upp sin startelva nu när flera viktiga kuggar saknas. Då tänker jag inte bara på Musovic, Hurtig och Rolfö, utan även på Hedvig Lindahl, Nilla Fischer och Elin Rubensson.

Min gissning blir att Sverige startar så här i morgon: Andersson – Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena ErikssonHanna Glas, Julia Karlernäs, Caroline Seger, Jonna AnderssonKosovare AsllaniSofia Jakobsson och Stina Blackstenius.

SVT är på plats i Kapstaden och har gjort inslag om Seger och Karlernäs.

Det har spelats landskamper även under måndagen. En inofficiell gick mellan Katalonien och Sveriges VM-motståndare från Chile. Den slutade 0–0. I startelvan från det katalanska laget noterat jag den spanska EM-spelaren Olga Garcia.

Olga Garcia

Chiles startelva var till nio elftedelar densamma som mot Italien i fredags.

I övrigt i dag har Island vunnit med 2–1 mot Skottland i La Manga. Elin Metta Jensen gjorde båda de isländska målen. Danmark har dessutom vunnit med 1–0 mot Finland. Där blev 19-åriga debutanten Mille Gejl Jensen segerskytt.

Jag har inte hittat några bilder från någon av de matcherna. Däremot har jag nu hittat höjdpunkter från några av helgens matcher. Här är först bilder från Frankrike–USA 3–1:

Och är är målen från Norge–Skottland 3–1 i La Manga:

Apropå Norge har deras båda förbundskaptener genomgått ett språktest den senaste veckan. Ett test som fick tvåmålsskytten från Skottlandsmatchen, Caroline Graham Hansen, att konstatera att det är bra att landslagsträningarna hålls på svenska…

I fyrnationsturneringen i Kina vann Nigeria matchen om tredje pris med 4–1 mot Rumänien. I finalen vann värdnationen med 1–0 mot Sydkorea. Målet gjordes av Gu Yasha och går att se här:

Den enda större liga som har pågått i helgen är den i Australien. I W-league tajtades striden om slutspelsplatserna till ytterligare. Med två omgångar kvar är det nu fyra poäng mellan ettan Melbourne Victory och sexan Adelaide United. Även sjuan Canberra United har kvar en liten möjlighet att sluta topp fyra.

Helgens knall stod tabelljumbon Western Sydney Wanderers för. Laget tog sin första seger för året när man vann med klara 4–1 borta mot slutspelsjagande Adelaide. Sista målskytt i den matchen var den före detta Kvarnsvedenspelaren Elizabeth Addo:

Slutligen några ord som bara indirekt handlar om damfotboll. Nämligen tonen i kommentarsfältet på den här bloggen. Jag gillar när det är högt till tak, men nu har till och med jag börjat tröttna. Jag har kommit fram till att jag får börja censurera kommentarer om ni inte kan hålla god ton, framför allt mot varandra. Debatten skall handla om damfotboll, inte om intern smutskastning mellan bloggens läsare.

Analys av landslaget med hemmasnickrad metod

Tackar Ullevi

Landslaget är på plats i Sydafrika, där man på tisdag spelar årets första officiella landskamp. 18.00 är det avspark mot just Sydafrika, i en match som visas i Sverige på TV12 och cmore.se.

Inför årets första landskamp känner jag att det är läge att titta tillbaka på och sammanfatta landslagsåret 2018. Och utifrån det fundera lite på hur det kan gå för vårt lag i sommarens VM-slutspel.

Först kan man konstatera att det var ett bra landslagsår. Ett år då vi tog oss till VM, och där vi på tolv matcher noterade nio segrar, ett kryss och två förluster. Den totala målskillnaden blev 26–6.

Kollar vi målskyttet fördelades det så här:

Stina Blackstenius

5 mål:
Stina Blackstenius.

3 mål:
Fridolina Rolfö och Sofia Jakobsson.

2 mål:
Loreta Kullashi, Mimmi Larsson och Elin Rubensson.

1 mål:
Filippa Angeldahl, Caroline Seger, Hanna Folkesson, Magdalena Eriksson, Kosovare Asllani, Olivia Schough och Anna Anvegård. Samt ett självmål vardera av Sydafrika och Norge.

Hur bra är då vårt landslag? För att kunna svara på den frågan har jag valt att klassificera och poängsätta alla fjolårets landslagsspelare. I klassificeringen har jag använt rubrikerna världsklass, hög internationell klass, internationell klass och hög nationell klass. Spelarna placerar jag in under de rubrikerna enligt följande:

Hedvig Lindahl

Världsklass (2):
Hedvig Lindahl (mv)
Nilla Fischer

Hög internationell klass (5):
Linda Sembrant
Magdalena Eriksson
Kosovare Asllani
Caroline Seger
Jessica Samuelsson

Hanna Glas

Internationell klass (9):
Hanna Glas
Amanda Ilestedt
Jonna Andersson
Elin Rubensson
Lina Hurtig
Fridolina Rolfö
Sofia Jakobsson
Stina Blackstenius
(Emma Berglund)

Hög nationell klass:
Hilda Carlén (mv)
Zecira Musovic (mv)
Anna Oskarsson
Nathalie Björn
Sandra Adolfsson
Mia Carlsson
Hanna Folkesson
Julia Karlernäs
Julia Roddar
Filippa Angeldahl
Olivia Schough
Amanda Edgren
Mimmi Larsson
Anna Anvegård
Loreta Kullashi
Marija Banusic
Nina Jakobsson

Min bedömning är alltså att Sverige för tillfället har 16 spelare av internationell klass, varav två i princip var skadade under hela fjolåret.

Inför 2018 skulle jag säga att vi hade 15 spelare av internationell klass. Den förändring som jag gjorde under året var att flytta upp Hanna Glas en nivå. Jag upplever att hon är den spelare som tog det största klivet under året. En annan som stärkte sin position var Elin Rubensson, som gick från att med viss tvekan placeras i gruppen av internationell klass till att vara väldigt nära att uppgraderas till hög internationell klass.

Även om det inte var så många spelare som stärkte sina positioner upplever jag att landslaget som lag betecknat tog flera kliv i positiv riktning.

Det största steget togs efter sommaren när förbundskapten Peter Gerhardsson började använda Elin Rubensson bredvid Caroline Seger på centralt mittfält och samtidigt flyttade fram Kosovare Asllani som tia. Där tyckte jag att Gerhardsson fick bitarna i pusslet att passa perfekt.

Jag tycker att det finns anledning att tro att landslaget kan bli ännu bättre i år. Det känns som att man fortfarande håller på att lära sig det nya spelsättet, och att det således fortfarande finns utvecklingspotential.

Peter Gerhardsson

Gerhardsson valde att rotera ganska rejält i sina startelvor under 2018. Föga överraskande var resultaten bättre ju fler av toppspelarna som var med.

För att kunna jämföra styrkan på de olika startelvorna har jag poängsatt spelarna i de olika kategorierna ovan. Spelare får 1–4 poäng, där de som bedöms hålla hög nationell klass får ett poäng och de som håller världsklass får fyra.

Utifrån den räkningen noteras att 30 var högsta poängen Sverige kunde få ihop under större delen av fjolåret – det eftersom Samuelsson var skadad nästan hela året. Startelvor som nådde 30 poäng mönstrade Gerhardsson två gånger – mot Ungern och Danmark i VM-kvalet. Årets fjolårets svagaste startelvor ställde förbundskaptenen på benen mot Sydkorea i Algarve (1–1) och borta mot Italien på senhösten (1–0-förlust).

Här är listan över fjolårets alla officiella landskamper. Tävlingsmatcherna är markerade med fetstil, och siffran efter är hur hög poäng startelvan får enligt mitt rätt att räkna:

Sydafrika 3–0 – 23
Kanada 3–1 – 26
Sydkorea 1–1 – 16
Ryssland 3–0 – 20
Ungern 4–1 – 30
Kroatien 4–0 – 28
Ukraina 0–1 – 27
Ukraina 3–0 – 29
Danmark 1–0 – 30
Norge 2–1 – 25
Italien 0–1 – 19
England 2–0 – 28

Bortaförlusten mot Ukraina var årets stora bottennapp. Utöver den matchen vann landslaget alla de matcher där startelvan samlade 20 poäng eller fler. Och när siffran nådde 25 eller högre togs en hel hög fina skalper.

Min bedömning är att det krävs att landslaget kommer upp i minst 30 poäng i min hemmasnickrade bedömningsmetod för att kunna blanda sig i medaljstriden i VM. Det krävs alltså att alla spelare är friska, och att de spelar på toppen av sin förmåga. Helst skall några av dem dessutom ha lyft sig en nivå, så att vi får upp fler spelare i de högsta nivåerna.

Tittar vi på de svenska spelare som jag i nuläget bedömer hålla internationell klass utifrån positioner i laget noteras att vi bara har en toppmålvakt, men hela åtta backar som står sig väl. Backlinjen är således vår starkaste lagdel. Den lagdel där vi har bäst möjlighet att hantera skador.

Däremot är det mycket tunnare framåt. Jag bedömer alltså att vi totalt har sju mittfältare och forwards som håller internationell klass. Av dem är två väldigt skadebenägna, vilket gör att vårt landslag är sårbart framåt. Det gör även att vi på sikt behöver få fram fler skickliga, offensiva spelare.

Där såg jag med viss avundsjuka på Norge i höstas. I det norska landslaget fanns en hel hög unga spelare med stor offensiv skicklighet. I Sverige har det tyvärr varit lite stiltje på den fronten efter de duktiga 97:orna.

Målvakter

Här håller Hedvig Lindahl alltså världsklass. Hon är tyvärr väldigt ensam på den internationella nivån. Och om Sverige skall kunna gå långt i VM måste Lindahl vara frisk.

Zecira Musovic

Att Lindahl är i särklass är en uppfattning jag långt ifrån är ensam om. Läs bara vad Lindahls första utmanare Zecira Musovic skrev (när hon sammanfattade 2018 på sin hemsida) om Fotbollsgalan och kampen om priset Årets Målvakt:

”Där satt jag som en av tre nominerade till priset och njöt. Jag fick frågan ifall jag var nervös och ifall jag förberett ett tal. Jag nervös? Jag tacktal? Har ni missat att ingen annan förtjänar det priset 2018 mer än Hedvig Lindahl, tänkte jag och fortsatte njuta av en nervösfri gala utan ett förbestämt tacktal.”

Behovet är stort av att få upp fler målvakter på internationell nivå. De som slåss om titeln som Lindahls första backup i VM är de tre som är med nere i Sydafrika; Musovic, Cajsa Andersson och Jennifer Falk. På lite längre sikt är även Linköpingsduon Emma Holmgren och Hilda Carlén tänkbara arvtagare.

Alla de här fem är utmärkta målvakter i damallsvenskan. Men de är alla långt ifrån den stabilitet som krävs på den internationella nivån. Fast med hårt jobb kan man skaffa sig den stabiliteten. Se bara på Lindahl, som länge hade en tendens att göra minst ett stort misstag i varje match. De senaste fyra–fem åren har hon dock lyckats minska de där misstagen rejält – hon har blivit stabiliteten personifierad.

Backar

Här har vi både bredd och topp. Framför allt är vi väldigt starka på mittbackssidan. Där räknar jag alltså till att vi har fem toppspelare, varav tre av hög internationell eller världsklass. Bredden på positionen är väl också en viktig anledning till att Gerhardsson allt oftare har valt att spela med tre mittbackar.

Jessica Samuelsson

Jag räknar till tre ytterbackar av internationell nivå. Här har Hanna Glas utveckling varit viktig eftersom Jessica Samuelsson var skadad under i princip hela 2018, och nu har nya problem. I en intervju i Corren i veckan berättar Arsenalproffset om hur frustrerande det varit sedan hon skadade sig i oktober 2017. Hon säger också att hon hoppas vara tillbaka i spel i februari eller mars – det viktigaste är att bli frisk. Om VM säger hon så här:

”Klart att jag vill spela VM. Men det är samma där. Jag måste bli frisk först. Det är det viktigaste.”

Det vore jättekul om Samuelsson var tillbaka på hög nivå till VM. Men jag räknar inte med det, man brukar ju säga att lika lång tid som du varit borta, lika lång tid tar det innan du är 100-procentigt tillbaka. Skulle inte Samuelsson vara frisk eller i form till VM är Nathalie Björn en spelare som har potential att nå internationell klass.

Utöver Samuelsson har ju även Emma Berglund varit borta under i princip hela 2018. Där har vi så många alternativ att man inte har saknat PSG-backen. Men förhoppningsvis är hon också snart tillbaka på planen och ökar den redan goda konkurrensen i vårt mittförsvar.

Det är på vänsterkanten vi känns mest sårbara vad gäller backlinjen. Jag tycker att Jonna Andersson håller internationell klass sedan 1,5 år tillbaka, och att Mia Carlsson är ett okej alternativ. Men det är nog ändå på den här kanten som motståndarna i första hand kommer att försöka såra vårt lag.

Mittfältare

Som jag konstaterat tidigare i inlägget hittade Gerhardsson rätt uppställning på mittfältet på hösten. Med trion Seger, Rubensson och Asllani har Sverige ett centralt mittfält av hög internationell klass. Bakom dem är det däremot lite tunt i nuläget. Här skulle det bli bekymmer om någon av dem blir skadad.

Asllani har visat sig vara klockren som tia. På den positionen hade Gerhardsson letat efter rätt spelare. Den utöver Asllani som jag tycker har klarat tiarollen bra är Fridolina Rolfö.

Fridolina Rolfö

Sveriges största bristvara är duktiga yttermittfältare. Bland de 16 spelarna som jag bedömer håller internationell klass finns bara en som jag skulle klassa som yttermittfältare. Och det är Lina Hurtig, som ju tyvärr är väldigt skadebenägen. Hon har ju exempelvis dragit på sig en bristning nu, vilket gör att hon inte kan spela på tisdag.

Bristen på yttermittfältare har säkert också bidragit till att Sverige allt oftare spelar ett mellanting mellan 3–5–2 och 3–4–3. Det handlar alltså om spelsystem där ytterbackar och forwards i första hand tar ansvar för kantspelet.

Forwards

Just nu känner jag en liten oro över forwardssidan. Räknar vi in tian här så har vi fyra forwards av internationell klass, där är Kosovare Asllani den enda som håller hög internationell klass. Fridolina Rolfö hade nog också varit där uppe – om hon inte varit så skadebenägen. Man hade hoppats att Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson skulle ta ett steg till, men båda har haft en tung säsong och är för tillfället två frågetecken.

Faktum är att Sverige för tillfället inte har någon forward som gör mål. Men skall man ändå leta positiva saker har Blackstenius tidigare visat att hon är en mästerskapsspelare, vilket är lovande. Hon har också varit Gerhardssons förstaval som spjutspets.

Mimmi Larsson

Där har Mimmi Larsson varit första backup. Men jag tyckte att det såg lovande ut när Anna Anvegård fick spela i den positionen mot England. Jag tror att Larsson måste göra en kanonvår om det inte skall bli Blackstenius och Anvegård som åker till Frankrike som toppforwards.

Rolfö och Jakobsson har huvudsakligen haft sina utgångspositioner på kanterna under Gerhardsson. Och båda bör ha plats i en startelva, om de är friska och i form. I Jakobssons fall är det formen som är frågetecknet. Hon har bara gjort två mål på 911 minuter i franska ligan den här säsongen. Och på sistone har hon alltmer ofta fått börja på bänken.

För Rolfö är det skadorna som är problemet. Hon spelade bara totalt 363 minuter i Frauen-Bundesliga i höstas, plus 90 minuter i Champions League och 74 i tyska cupen. Totalt blir det bara just under sex hela matcher på en hel höst. På dem har hon gjort tre mål. Det känns väldigt viktigt både för Rolfö själv och för landslaget att hon får vara frisk hela den här våren.

Sammanfattningsvis var 2018 bra, och det finns gott hopp om att 2019 kan bli ännu bättre. Med friska toppspelare är vårt landslag svårslaget. Då kan det bli VM-succé. Men vi har ingen bred topp, så det finns inte utrymme för en massa skador – alla måste vara friska.

Bilder från hösten 2018

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det var ett tag sedan jag hade framme min stillbildskamera. När jag kollade igenom minneskortet noterade jag ett antal bilder som jag inte hade lagt upp på bloggen tidigare.

Det handlar om bilder från Sveriges båda landskamper mot Ukraina och Danmark samt från damallsvenska toppmötet Rosengård–Piteå. Här är de som mosaik: