Janogy till Algarve – många får visa upp sig

Madelen Janogy

Alldeles nyss presenterade Peter Gerhardsson de 24 spelare han tar med sig till Algarve cup. Noterbart där var att Madelen Janogy fick nytt förtroende efter sin fina insats senast i Sydafrika. Samt att Hanna Folkesson är tillbaka bland mittfältarna på Julia Karlernäs bekostnad.

Noterbart också att Hedvig Lindahl och Nilla Fischer som väntat var tillbaka, medan man låter Fridolina Rolfö vara kvar hemma i München. Samt att man kommer att testa brett under samlingen, finns nämligen även sex överåriga spelare i det U23-landslag som samtidigt är i Marbella (Spanien) för två landskamper mot A-landslagsmotstånd. De möter Ryssland i den ena matchen. Mer om det strax.

Först hela A-landslagstruppen: Målvakter (3): Lindahl, Zecira Musovic och Cajsa Andersson.

Backar (9): Hanna Glas, Nathalie Björn, Jonna Andersson, Mia Carlsson, Fischer, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson och Sandra Adolfsson.

Mittfältare (6): Caroline Seger, Folkesson, Elin Rubensson, Julia Zigiotti Olme, Olivia Schough och Lina Hurtig.

Forwards (6): Kosovare Asllani, Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius, Mimmi Larsson, Anna Anvegård och Madelen Janogy.

Den här truppen möter Schweiz den 27 februari och Portugal den 1 mars. Dessutom väntar placeringsmatch den 6 mars.

Julia Karlernäs

Vad gäller U23-landslagets trupp finns det med sex överåriga spelare i den. Det handlar om de båda målvakterna Emma Lind och Jennifer Falk, samt utespelarna Nellie Karlsson, Julia Karlernäs, Nina Jakobsson och Pauline Hammarlund. Det är ju en signal om att Lind och Karlsson är två spelare som står och bankar på dörren till A-landslagstruppen.

I övrigt noterade jag att två tänkbara jokrar i VM-truppen ingick i form av Johanna Rytting Kaneryd och Loreta Kullashi. Båda de två har stått högt på Gerhardssons lista tidigare, men har varit ute ur räkningen på grund av skador, och de måste förstås göra en kanonvår om de skall komma med till Frankrike i sommar.

Tanken med att ta med de överåriga är förstås att så många spelare som möjligt skall få chansen att visa upp sig nu inför VM. Gerhardsson vill ju ha U23 som en inkörsport i A-landslaget, och då är det bra om de som står på gränsen kan få spela i U23, som ju i det här fallet mer blir som ett B-landslag.

I ytterligare en av U23-landslagets samlingar under våren kommer man att ha med överåriga spelare.

Så till vad som konkret sades på presskonferensen. Peter Gerhardsson inledde som vanligt med att prata lite om den senaste landslagssamlingen. Där var han väldigt nöjd med försvarsspelet. Han konstaterade att landslaget i fjolårets möten med Sydafrika släppte till rena frilägen, men att det i år var i stort sett stängt. Och att det var bra gjort med tanke på att Sydafrika har en blixtsnabb spelare i Thembi Kgatlana, som ju prisades som Afrikas bästa spelare 2018.

Offensivt var inte vår förbundskapten lika nöjd. Han tyckte inte att löpningarna satt så bra,  efterfrågade bättre kvalitet i inspelssituationer och noterade att vissa spelare spelade mer bakåt än de brukar. Men han förklarade det svaga anfallsspelet med att vi är tidigt på säsongen och att spelarna inte har hittat rätt tajming ännu.

Angående Algarve cup konstaterade han att han är nöjd med att det numera bara är tre tre matcher i turneringen. Samtidigt känner han att han behöver en bred trupp då det är tätt mellan de två första matcherna, och att han där kommer att matcha väldigt många spelare.

Han fick en fråga om hur viktigt det är att testa spelare kontra börja spela ihop ett lag. Hans svar var att man oftast pratar om att spela ihop en startelva, men att man behöver jobba bredare, för man kan ju få skador, och då är det bra att många har fått testa att spela ihop.

Sedan pratade han om relationer och exemplifierade han med att Jonna Andersson inte slog en enda passning till Hanna Glas mot Sydafrika, och menade att det kanske inte är så viktigt att de spelar samtidigt i alla matcher. Vad gäller Algarve cup är förstås belastningsbiten en viktig faktor, men utöver det skulle relationer vara en faktor i laguttagningarna.

”Det kan vara viktigt att de här spelarna får spela ihop.”

Slutligen konstaterade Gerhardsson att vi börjar närma oss något som liknar en VM-trupp. Vad gäller spelare som inte är med i vare sig A- eller U23-landslaget kommenterade han Fridolina Rolfö. Han sa att man förstås gärna vill ha med henne, och att hon hade spelat 30 minuter för Bayern i helgen, men att man låter henne träna upp sig istället för att spela Algarve.

”Vi bedömer att hon behöver ha mer speltid, och hoppas att hon kan vara tillbaka till matcherna mot Tyskland och Österrike så mycket att hon kan spela 60–90 minuter då.”

Fridolina Rolfö

De spelare som gjorde A-landskamper i fjol, men som inte är uttagna till den här samlingen är Anna Oskarsson, Jessica Samuelsson, Julia Roddar, Amanda Edgren och Marija Banusic. I fler av fallen är det skador som sätter stopp.

I övrigt på presskonferensen berättade Marika Domanski Lyfors lite om vägen fram till VM. Truppen kommer att presenteras den 16 maj. Åtta dagar senare börjar VM-uppladdningen med läger i Båstad.

Perioden 30 maj till den 2 juni flyttar man sedan till Göteborg, där det blir en landskamp den 31 maj. Samma lag som man möter den 31 maj kommer man eventuellt även att möta i en stängd match den 28 maj. Avresan till Frankrike sker från Stockholm den 5 juni.

Slutligen i det här inlägget, men först på presskonferensen, berättade förbundets generalsekreterare Håkan Sjöstrand att spelarnas avtal för mästerskapet är underskrivna och klara. Samt att alla är nöjda och glada.

Mållöst i första landskampen

Sydafrika–Sverige slutade 0–0. Den första halvleken kunde det nästan inte ha blivit några mål, för den var kliniskt fri från 100-procentiga målchanser. Sverige hade några lägen och Sydafrika ett, men det blev aldrig mer än just bara lägen.

Fast Sverige borde haft en riktigt bra målchans. För nog borde Kosovare Asllani ha fått straff i 40:e minuten?

Halvleken kännetecknades av rätt dåligt passningsspel från båda lagen. Spelarna halkade omkring, dessutom hade de ofta svårt både med tajming, bollkontroll och med att få med sig bollen. I halvtidsintervjun i TV12 berättade Olivia Schough om ett torrt underlag där bollen lätt fastnade i gräset. Det bekräftade det jag hade anat.

Framträdande svenska spelare före paus var framför allt Magdalena Eriksson, Caroline Seger och Jonna Andersson. Men Stina Blackstenius bör nog också nämnas – hon inledde väldigt piggt.

I halvtid klev Seger av till följd av en smäll mot nacken. Noterbart att hon ersattes av Julia Karlernäs. Jag trodde att Julia Roddar var backup till Seger, och att Karlernäs egentligen var tänkt i den lite mer offensiva roll som Julia Zigiotti Olme hade från start.

Roddar kom in för just Zigiotti en kvart in i andra halvleken. Lite synd, för jag tyckte att Zigiotti hade börjat komma in i matchen på allvar i det skedet. En kvart in i den andra halvleken fick även Madelen Janogy göra landslagsdebut (Sofia Jakobsson gick ut), plus att Linda Sembrant avlöste Amanda Ilestedt.

De sista dryga 20 minuterna kom målchanserna. Den första gick till Schough efter inlägg från Hanna Glas. Djurgårdsförvärvets avslut var helt ok, men hemmamålvakten gjorde en fin räddning.

Sydafrika och Linda Motlhalo stack emellan med en bra volleychans innan Glas först serverade pigga Janogy en nickchans och sedan själv drog ett vänsterskott i ribbans underkant.

Med bara nio sekunder kvar hade Sydafrika en frispark som touchade utsidan av stolpen, ända uppe vid ribban. Totalt 3–2 till Sverige i klara målchanser, och 6–0 i hörnor. Men 0–0 var ändå ganska logiskt. Sverige hade inte den där riktiga spetsen.

I den andra halvleken är Zigiottis kvart, Janogys inhopp och Hanna Glas sista 20 minuter värda att lyfta. Även Anna Anvegård:s tolv minuter på planen var lovande. Hon och Mimmi Larsson kom in i 78:e istället för Asllani och Blackstenius.

Totalt sett är det försvarsspelet som skall lyftas, backlinjen skötte defensiven utmärkt. Debuterande Cajsa Andersson skötte sitt, men sattes egentligen aldrig på några svårare tester.

Offensivt var det däremot en svensk insats som andades ringrost. Det är även värt att konstatera att vi saknade många viktiga spelare. Enligt min hemmasnickrade analysmetod från helgen skulle den svenska startelvan få 22 poäng, vilket är en förhållandevis låg siffra. Som jag skrev i länkat inlägg bör vi ligga kring 30 under VM för att kunna nå framgång.

Men vi är ju tidigt på säsongen, och det är ju nu man skall testa olika spelare.

Det spelades totalt fyra landskamper under tisdagen. Ilaria Mauro gjorde båda målen när Italien vann med 2–0 mot Wales. Och när Kanada besegrade Norge med 1–0 hette målskytten föga överraskande Christine Sinclair.

Hon är nu uppe på 178 landslagsmål. Det är därmed bara sex kvar tills hon tangerar Abby Wambach:s världsrekord. Dagens mål var en nick på inlägg från Kif Örebros nyförvärv Jenna Hellstrom. Målet kommer efter 65.45, och går att se här nedan.

I Alicante kom 9182 åskådare för att se Spanien–USA 0–1. Där blev Christen Press segerskytt i den andra halvleken.

Slutligen har vi här även de tre målen från måndagens landskamp mellan Island och Skottland:

 

Minst en debutant mot Sydafrika

I förra inlägget bedömde jag att Sverige har totalt sju mittfältare och forwards som håller internationell klass. Jag konstaterade även att två av dem är väldigt skadebenägna, vilket gör vårt landslag sårbart.

När landslaget spelar årets första landskamp i morgon sitter de två skadebenägna spelarna på läktaren. Sedan några dagar tillbaka vet vi att Lina Hurtig är skadad. I dag kom även beskedet att Fridolina Rolfö måste stå över matchen.

På länken ovan framgår att Rolfö sannolikt är frisk, men att man som säkerhetsåtgärd låter henne vila. Det är ju klokt, för vi är tidigt på säsongen. Samtidigt känns det ju inte speciellt bra att duon inleder året vid sidan av planen. Som jag konstaterade i förra inlägget kommer Peter Gerhardsson att behöva ha tillgång till alla våra toppspelare om det skall kunna bli VM-succé till sommaren.

Utöver Hurtig och Rolfö missar även Zecira Musovic matchen mot Sydafrika. Rosengårdsmålvakten har en fraktur i ett finger och bedöms inte kunna spela.

Därmed blir det landslagsdebut antingen för Jennifer Falk eller Cajsa Andersson i morgon. Eller för båda. Det är förstås bra att flera av våra målvakter får känna på hur det är att spela landslagsfotboll. Och det blir spännande att se hur de sköter sig.

Det blir även spännande att se hur Gerhardsson ställer upp sin startelva nu när flera viktiga kuggar saknas. Då tänker jag inte bara på Musovic, Hurtig och Rolfö, utan även på Hedvig Lindahl, Nilla Fischer och Elin Rubensson.

Min gissning blir att Sverige startar så här i morgon: Andersson – Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena ErikssonHanna Glas, Julia Karlernäs, Caroline Seger, Jonna AnderssonKosovare AsllaniSofia Jakobsson och Stina Blackstenius.

SVT är på plats i Kapstaden och har gjort inslag om Seger och Karlernäs.

Det har spelats landskamper även under måndagen. En inofficiell gick mellan Katalonien och Sveriges VM-motståndare från Chile. Den slutade 0–0. I startelvan från det katalanska laget noterat jag den spanska EM-spelaren Olga Garcia.

Olga Garcia

Chiles startelva var till nio elftedelar densamma som mot Italien i fredags.

I övrigt i dag har Island vunnit med 2–1 mot Skottland i La Manga. Elin Metta Jensen gjorde båda de isländska målen. Danmark har dessutom vunnit med 1–0 mot Finland. Där blev 19-åriga debutanten Mille Gejl Jensen segerskytt.

Jag har inte hittat några bilder från någon av de matcherna. Däremot har jag nu hittat höjdpunkter från några av helgens matcher. Här är först bilder från Frankrike–USA 3–1:

Och är är målen från Norge–Skottland 3–1 i La Manga:

Apropå Norge har deras båda förbundskaptener genomgått ett språktest den senaste veckan. Ett test som fick tvåmålsskytten från Skottlandsmatchen, Caroline Graham Hansen, att konstatera att det är bra att landslagsträningarna hålls på svenska…

I fyrnationsturneringen i Kina vann Nigeria matchen om tredje pris med 4–1 mot Rumänien. I finalen vann värdnationen med 1–0 mot Sydkorea. Målet gjordes av Gu Yasha och går att se här:

Den enda större liga som har pågått i helgen är den i Australien. I W-league tajtades striden om slutspelsplatserna till ytterligare. Med två omgångar kvar är det nu fyra poäng mellan ettan Melbourne Victory och sexan Adelaide United. Även sjuan Canberra United har kvar en liten möjlighet att sluta topp fyra.

Helgens knall stod tabelljumbon Western Sydney Wanderers för. Laget tog sin första seger för året när man vann med klara 4–1 borta mot slutspelsjagande Adelaide. Sista målskytt i den matchen var den före detta Kvarnsvedenspelaren Elizabeth Addo:

Slutligen några ord som bara indirekt handlar om damfotboll. Nämligen tonen i kommentarsfältet på den här bloggen. Jag gillar när det är högt till tak, men nu har till och med jag börjat tröttna. Jag har kommit fram till att jag får börja censurera kommentarer om ni inte kan hålla god ton, framför allt mot varandra. Debatten skall handla om damfotboll, inte om intern smutskastning mellan bloggens läsare.

Analys av landslaget med hemmasnickrad metod

Tackar Ullevi

Landslaget är på plats i Sydafrika, där man på tisdag spelar årets första officiella landskamp. 18.00 är det avspark mot just Sydafrika, i en match som visas i Sverige på TV12 och cmore.se.

Inför årets första landskamp känner jag att det är läge att titta tillbaka på och sammanfatta landslagsåret 2018. Och utifrån det fundera lite på hur det kan gå för vårt lag i sommarens VM-slutspel.

Först kan man konstatera att det var ett bra landslagsår. Ett år då vi tog oss till VM, och där vi på tolv matcher noterade nio segrar, ett kryss och två förluster. Den totala målskillnaden blev 26–6.

Kollar vi målskyttet fördelades det så här:

Stina Blackstenius

5 mål:
Stina Blackstenius.

3 mål:
Fridolina Rolfö och Sofia Jakobsson.

2 mål:
Loreta Kullashi, Mimmi Larsson och Elin Rubensson.

1 mål:
Filippa Angeldahl, Caroline Seger, Hanna Folkesson, Magdalena Eriksson, Kosovare Asllani, Olivia Schough och Anna Anvegård. Samt ett självmål vardera av Sydafrika och Norge.

Hur bra är då vårt landslag? För att kunna svara på den frågan har jag valt att klassificera och poängsätta alla fjolårets landslagsspelare. I klassificeringen har jag använt rubrikerna världsklass, hög internationell klass, internationell klass och hög nationell klass. Spelarna placerar jag in under de rubrikerna enligt följande:

Hedvig Lindahl

Världsklass (2):
Hedvig Lindahl (mv)
Nilla Fischer

Hög internationell klass (5):
Linda Sembrant
Magdalena Eriksson
Kosovare Asllani
Caroline Seger
Jessica Samuelsson

Hanna Glas

Internationell klass (9):
Hanna Glas
Amanda Ilestedt
Jonna Andersson
Elin Rubensson
Lina Hurtig
Fridolina Rolfö
Sofia Jakobsson
Stina Blackstenius
(Emma Berglund)

Hög nationell klass:
Hilda Carlén (mv)
Zecira Musovic (mv)
Anna Oskarsson
Nathalie Björn
Sandra Adolfsson
Mia Carlsson
Hanna Folkesson
Julia Karlernäs
Julia Roddar
Filippa Angeldahl
Olivia Schough
Amanda Edgren
Mimmi Larsson
Anna Anvegård
Loreta Kullashi
Marija Banusic
Nina Jakobsson

Min bedömning är alltså att Sverige för tillfället har 16 spelare av internationell klass, varav två i princip var skadade under hela fjolåret.

Inför 2018 skulle jag säga att vi hade 15 spelare av internationell klass. Den förändring som jag gjorde under året var att flytta upp Hanna Glas en nivå. Jag upplever att hon är den spelare som tog det största klivet under året. En annan som stärkte sin position var Elin Rubensson, som gick från att med viss tvekan placeras i gruppen av internationell klass till att vara väldigt nära att uppgraderas till hög internationell klass.

Även om det inte var så många spelare som stärkte sina positioner upplever jag att landslaget som lag betecknat tog flera kliv i positiv riktning.

Det största steget togs efter sommaren när förbundskapten Peter Gerhardsson började använda Elin Rubensson bredvid Caroline Seger på centralt mittfält och samtidigt flyttade fram Kosovare Asllani som tia. Där tyckte jag att Gerhardsson fick bitarna i pusslet att passa perfekt.

Jag tycker att det finns anledning att tro att landslaget kan bli ännu bättre i år. Det känns som att man fortfarande håller på att lära sig det nya spelsättet, och att det således fortfarande finns utvecklingspotential.

Peter Gerhardsson

Gerhardsson valde att rotera ganska rejält i sina startelvor under 2018. Föga överraskande var resultaten bättre ju fler av toppspelarna som var med.

För att kunna jämföra styrkan på de olika startelvorna har jag poängsatt spelarna i de olika kategorierna ovan. Spelare får 1–4 poäng, där de som bedöms hålla hög nationell klass får ett poäng och de som håller världsklass får fyra.

Utifrån den räkningen noteras att 30 var högsta poängen Sverige kunde få ihop under större delen av fjolåret – det eftersom Samuelsson var skadad nästan hela året. Startelvor som nådde 30 poäng mönstrade Gerhardsson två gånger – mot Ungern och Danmark i VM-kvalet. Årets fjolårets svagaste startelvor ställde förbundskaptenen på benen mot Sydkorea i Algarve (1–1) och borta mot Italien på senhösten (1–0-förlust).

Här är listan över fjolårets alla officiella landskamper. Tävlingsmatcherna är markerade med fetstil, och siffran efter är hur hög poäng startelvan får enligt mitt rätt att räkna:

Sydafrika 3–0 – 23
Kanada 3–1 – 26
Sydkorea 1–1 – 16
Ryssland 3–0 – 20
Ungern 4–1 – 30
Kroatien 4–0 – 28
Ukraina 0–1 – 27
Ukraina 3–0 – 29
Danmark 1–0 – 30
Norge 2–1 – 25
Italien 0–1 – 19
England 2–0 – 28

Bortaförlusten mot Ukraina var årets stora bottennapp. Utöver den matchen vann landslaget alla de matcher där startelvan samlade 20 poäng eller fler. Och när siffran nådde 25 eller högre togs en hel hög fina skalper.

Min bedömning är att det krävs att landslaget kommer upp i minst 30 poäng i min hemmasnickrade bedömningsmetod för att kunna blanda sig i medaljstriden i VM. Det krävs alltså att alla spelare är friska, och att de spelar på toppen av sin förmåga. Helst skall några av dem dessutom ha lyft sig en nivå, så att vi får upp fler spelare i de högsta nivåerna.

Tittar vi på de svenska spelare som jag i nuläget bedömer hålla internationell klass utifrån positioner i laget noteras att vi bara har en toppmålvakt, men hela åtta backar som står sig väl. Backlinjen är således vår starkaste lagdel. Den lagdel där vi har bäst möjlighet att hantera skador.

Däremot är det mycket tunnare framåt. Jag bedömer alltså att vi totalt har sju mittfältare och forwards som håller internationell klass. Av dem är två väldigt skadebenägna, vilket gör att vårt landslag är sårbart framåt. Det gör även att vi på sikt behöver få fram fler skickliga, offensiva spelare.

Där såg jag med viss avundsjuka på Norge i höstas. I det norska landslaget fanns en hel hög unga spelare med stor offensiv skicklighet. I Sverige har det tyvärr varit lite stiltje på den fronten efter de duktiga 97:orna.

Målvakter

Här håller Hedvig Lindahl alltså världsklass. Hon är tyvärr väldigt ensam på den internationella nivån. Och om Sverige skall kunna gå långt i VM måste Lindahl vara frisk.

Zecira Musovic

Att Lindahl är i särklass är en uppfattning jag långt ifrån är ensam om. Läs bara vad Lindahls första utmanare Zecira Musovic skrev (när hon sammanfattade 2018 på sin hemsida) om Fotbollsgalan och kampen om priset Årets Målvakt:

”Där satt jag som en av tre nominerade till priset och njöt. Jag fick frågan ifall jag var nervös och ifall jag förberett ett tal. Jag nervös? Jag tacktal? Har ni missat att ingen annan förtjänar det priset 2018 mer än Hedvig Lindahl, tänkte jag och fortsatte njuta av en nervösfri gala utan ett förbestämt tacktal.”

Behovet är stort av att få upp fler målvakter på internationell nivå. De som slåss om titeln som Lindahls första backup i VM är de tre som är med nere i Sydafrika; Musovic, Cajsa Andersson och Jennifer Falk. På lite längre sikt är även Linköpingsduon Emma Holmgren och Hilda Carlén tänkbara arvtagare.

Alla de här fem är utmärkta målvakter i damallsvenskan. Men de är alla långt ifrån den stabilitet som krävs på den internationella nivån. Fast med hårt jobb kan man skaffa sig den stabiliteten. Se bara på Lindahl, som länge hade en tendens att göra minst ett stort misstag i varje match. De senaste fyra–fem åren har hon dock lyckats minska de där misstagen rejält – hon har blivit stabiliteten personifierad.

Backar

Här har vi både bredd och topp. Framför allt är vi väldigt starka på mittbackssidan. Där räknar jag alltså till att vi har fem toppspelare, varav tre av hög internationell eller världsklass. Bredden på positionen är väl också en viktig anledning till att Gerhardsson allt oftare har valt att spela med tre mittbackar.

Jessica Samuelsson

Jag räknar till tre ytterbackar av internationell nivå. Här har Hanna Glas utveckling varit viktig eftersom Jessica Samuelsson var skadad under i princip hela 2018, och nu har nya problem. I en intervju i Corren i veckan berättar Arsenalproffset om hur frustrerande det varit sedan hon skadade sig i oktober 2017. Hon säger också att hon hoppas vara tillbaka i spel i februari eller mars – det viktigaste är att bli frisk. Om VM säger hon så här:

”Klart att jag vill spela VM. Men det är samma där. Jag måste bli frisk först. Det är det viktigaste.”

Det vore jättekul om Samuelsson var tillbaka på hög nivå till VM. Men jag räknar inte med det, man brukar ju säga att lika lång tid som du varit borta, lika lång tid tar det innan du är 100-procentigt tillbaka. Skulle inte Samuelsson vara frisk eller i form till VM är Nathalie Björn en spelare som har potential att nå internationell klass.

Utöver Samuelsson har ju även Emma Berglund varit borta under i princip hela 2018. Där har vi så många alternativ att man inte har saknat PSG-backen. Men förhoppningsvis är hon också snart tillbaka på planen och ökar den redan goda konkurrensen i vårt mittförsvar.

Det är på vänsterkanten vi känns mest sårbara vad gäller backlinjen. Jag tycker att Jonna Andersson håller internationell klass sedan 1,5 år tillbaka, och att Mia Carlsson är ett okej alternativ. Men det är nog ändå på den här kanten som motståndarna i första hand kommer att försöka såra vårt lag.

Mittfältare

Som jag konstaterat tidigare i inlägget hittade Gerhardsson rätt uppställning på mittfältet på hösten. Med trion Seger, Rubensson och Asllani har Sverige ett centralt mittfält av hög internationell klass. Bakom dem är det däremot lite tunt i nuläget. Här skulle det bli bekymmer om någon av dem blir skadad.

Asllani har visat sig vara klockren som tia. På den positionen hade Gerhardsson letat efter rätt spelare. Den utöver Asllani som jag tycker har klarat tiarollen bra är Fridolina Rolfö.

Fridolina Rolfö

Sveriges största bristvara är duktiga yttermittfältare. Bland de 16 spelarna som jag bedömer håller internationell klass finns bara en som jag skulle klassa som yttermittfältare. Och det är Lina Hurtig, som ju tyvärr är väldigt skadebenägen. Hon har ju exempelvis dragit på sig en bristning nu, vilket gör att hon inte kan spela på tisdag.

Bristen på yttermittfältare har säkert också bidragit till att Sverige allt oftare spelar ett mellanting mellan 3–5–2 och 3–4–3. Det handlar alltså om spelsystem där ytterbackar och forwards i första hand tar ansvar för kantspelet.

Forwards

Just nu känner jag en liten oro över forwardssidan. Räknar vi in tian här så har vi fyra forwards av internationell klass, där är Kosovare Asllani den enda som håller hög internationell klass. Fridolina Rolfö hade nog också varit där uppe – om hon inte varit så skadebenägen. Man hade hoppats att Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson skulle ta ett steg till, men båda har haft en tung säsong och är för tillfället två frågetecken.

Faktum är att Sverige för tillfället inte har någon forward som gör mål. Men skall man ändå leta positiva saker har Blackstenius tidigare visat att hon är en mästerskapsspelare, vilket är lovande. Hon har också varit Gerhardssons förstaval som spjutspets.

Mimmi Larsson

Där har Mimmi Larsson varit första backup. Men jag tyckte att det såg lovande ut när Anna Anvegård fick spela i den positionen mot England. Jag tror att Larsson måste göra en kanonvår om det inte skall bli Blackstenius och Anvegård som åker till Frankrike som toppforwards.

Rolfö och Jakobsson har huvudsakligen haft sina utgångspositioner på kanterna under Gerhardsson. Och båda bör ha plats i en startelva, om de är friska och i form. I Jakobssons fall är det formen som är frågetecknet. Hon har bara gjort två mål på 911 minuter i franska ligan den här säsongen. Och på sistone har hon alltmer ofta fått börja på bänken.

För Rolfö är det skadorna som är problemet. Hon spelade bara totalt 363 minuter i Frauen-Bundesliga i höstas, plus 90 minuter i Champions League och 74 i tyska cupen. Totalt blir det bara just under sex hela matcher på en hel höst. På dem har hon gjort tre mål. Det känns väldigt viktigt både för Rolfö själv och för landslaget att hon får vara frisk hela den här våren.

Sammanfattningsvis var 2018 bra, och det finns gott hopp om att 2019 kan bli ännu bättre. Med friska toppspelare är vårt landslag svårslaget. Då kan det bli VM-succé. Men vi har ingen bred topp, så det finns inte utrymme för en massa skador – alla måste vara friska.

Cupen, Seger, Schelin och Wolfsburg

I förra inlägget skrev jag att jag sammanfattade alla färska nyheter. Det var ju en formulering som var dömd att gå fel. Och mycket riktigt hade jag glömt att kommentera lottningen av svenska cupen.

Det var en lottning som sannolikt framkallar jubel i Piteå. Det är ju geografisk lottning i gruppspelet, och de svenska mästarinnorna lyckades helt slippa damallsvenskt motstånd. I grupp 3 ställs Piteå nämligen mot Hammarby, AIK och Ljusdal.

Redan från början var det klart sämre konkurrens i de båda norra grupperna. Såväl tvåan, trean, fyran som femman från damallsvenskan återfinns ju i södra Sverige. Således var det sexan Eskilstuna som var det andra seedade lag i norr. Och deras nyförvärv Fanny Andersson fick en egen drömlottning.

Just det, Andersson ställs mot alla sina tidigare elitklubbar i Sverige. Jackpot. Den gruppen bör för övrigt stå mellan Anderssons senaste klubb Djurgården och hennes nya, Eskilstuna.

För lagen från söder blir det tuffare. Lotten ordnade repriser från i våras vad gäller de fyra högst rankade lagen, det blir alltså Göteborg–Linköping och Rosengård–Kristianstad. I Göteborgs grupp hamnade även Växjö och Jitex, medan LB07 och IFK Kalmar får spela i Skånegruppen.

Vad gäller silly season fortsätter Örebro att värva. Senaste tillskottet är kanadensiska Jenna Hellstrom, som presenteras som en erfaren damallsvensk spelare.

Det där kan man ju faktiskt diskutera. Örebro blir hennes fjärde damallsvenska klubb på lite drygt ett år, vilket ju är bra jobbat. Men så många matcher har det inte blivit – bara åtta från start plus fyra inhopp. Och under våren i Djurgården spelade hon faktiskt inte en enda minut i högsta serien. Dock gjorde hon tre mål på sex matcher för Växjö under hösten, och kan hon hålla det målsnittet i Örebro blir hon ett bra tillskott.

I veckan har även Kungsbacka presenterat sina fyra första spelare. Därmed är LB07 nere på jumboplats under silly season. Vad jag sett har Malmöklubben inte presenterat en enda spelare till nästa säsong.

Apropå Malmö så var Caroline Seger gäst i Olof Lundh:s podd den här veckan. Där framgår att vår landslagslagkapten har kontrakt med Rosengård över nästa säsong. Där framgår också att hon uppskattar Peter Gerhardsson:s ledarskap, och det arbetssätt man har för den mentala biten i det nuvarande landslaget, klart bättre än Pia Sundhage:s upplägg.

Från Seger är steget inte jättelångt till Lotta Schelin. Tidernas svenska skyttedrottning har fått ett nytt jobb – som ambassadör för Frölunda Hockey.

Kul för Lotta, och bra för Frölunda. Men borde inte svensk damfotboll ha rekryterat Schelin?

Schelins efterträdare i Lyon har varit en snackis runtom i världen de senaste dagarna.

Under onsdagskvällen har det varit full omgång i tyska Frauen-Bundesliga. Jag hade på toppmötet Potsdam–Wolfsburg under tiden jag jobbade med annat. Under en rätt lång period radade Wolfsburg upp 100-procentiga målchanser.

Ändå gjorde man bara ett mål. Och på slutet kvitterade Potsdam med en riktig drömträff från Viktoria Schwalm. Det blev 1–1 och därmed har inget lag längre full poäng i någon av de stora europeiska ligorna.

Nilla Fischer spelade för övrigt hela matchen för Wolfsburg, medan Amanda Ilestedt tydligen har en liten bristning som stoppar henne från spel. Inte heller Fridolina Rolfö spelade något under onsdagen. Hennes Bayern München klarade sig utmärkt ändå. Laget vann med 9–0 mot Mönchengladbach.

Med halva serien spelad leder Wolfsburg med fem poäng före Bayern, åtta före Potsdam och tio före Essen. I skytteligan leder Ewa Pajor på 14 mål. Polskan är fem före Pernille Harder.

 

Nigeria och Sydafrika till VM – och ny landslagstrupp

I dag har Thomas Dennerby:s Nigeria dansat sig till final i Afrikanska mästerskapet. Dessutom har man tagit den 21:a platsen i nästa års VM-slutspel.

Själva semifinalen mot Kamerun gick dock knappast lätt som en dans. Det krävdes nämligen straffläggning för att sära lagen åt. Under ordinarie tid blev det 0–0.

Senare i kväll gick den 22:a VM-platsen till Sydafrika, som besegrade Mali med 2–0 i den andra semifinalen. Och sydafrikanskorna dansade också, i deras fall i glädje över att för första gången någonsin få spela i ett VM-slutspel.

Nu återstår det att fördela två VM-platser. En av dem går till trean i de Afrikanska mästerskapen. Det blir alltså antingen Kamerun eller Mali. De möts på fredag klockan 17.00. De möttes även i gruppspelet i förra veckan. Då vann Kamerun med 2–1.

Den 24:e och sista VM-platsen går troligen till Nya Zeeland. Det handlar ju nämligen om vinnaren i Oceaniens mästerskap. Där spelas finalen på lördag morgon svensk tid. Semifinalerna spelas i morgon förmiddag enligt följande: Nya Zeeland–Nya Kaledonien och Papua Nya Guinea–Fiji.

Lördagens final i de Afrikanska mästerskapen spelas alltså mellan Nigerias Super Falcons och Sydafrikas Banyana Banyana. Medan nigerianskorna är vana vinnare har Sydafrika aldrig tagit hem titeln. I gruppspelet var det dock Sydafrika som drog längsta strået och vann med 1–0.

I januari tar just Sydafrika emot Sverige i en landskamp. Tidigare i dag presenterade Peter Gerhardsson sin trupp till den matchen. Det var en trupp helt utan överraskningar.

Bland de 24 spelarna saknas Hedvig Lindahl och Nilla Fischer, samt skadade Jessica Samuelsson. Enligt en rapport från Arsenal har Samuelsson ådragit sig en fraktur i foten. Det var knappast vad Gerhardsson ville höra.

Med tanke på att landslagstruppen bara innehåller spelare som varit med under hösten kan man ju börja ana att det kommer att krävas rätt mycket för nya spelare att ha en chans att slå sig in i VM-truppen.

I övrigt i dag har Växjö presenterat sin nya tränare. Han har skrivit på ett tvåårskontrakt och heter Henrik Larsson, men har aldrig spelat i varken Barcelona, Celtic eller Manchester United. Den här Henrik Larsson har däremot tränat herrlag som Växjö Norra, Husqvarna, Myresjö och Oskarshamn. Växjö blir första damlaget för honom.

Där jag nu sitter kan jag inte läsa Smålandspostens krönika med rubriken: ”Kan bli kulturkrock för kompetent tuffing”. Men det där om kompetent tuffing låter spännande. Vi får se vad denne Henke kan göra med ojämna Växjö. Och om han är tränaren som får Anna Anvegård att förlänga sitt kontrakt.

I dag fick vi även veta vart Emma Kullberg flyttar. Hon byter nykomling och spelar nästa år för Kif Örebro. En bra värvning för närkingarna.

Lina Gerhardsson

När det gäller Kungsbacka väntar vi fortfarande på konkreta nyheter om truppbygget. En spelare som lär vara kvar är Lina Gerhardsson. I en artikel om att hon kombinerar elitfotboll med jobb presenteras hon som en vinnare. Så har det varit år. Men just nu är det inte så mycket som talar för att hon och Kungsbacka kommer att vara vinnare även 2019.

 

Samuelsson, Ilestedt och Anvegård i startelvan

Peter Gerhardsson har presenterat sin sista startelva för året, eller starelva som det heter på förbundets hemsida. Det är givetvis inte tänkt att stå så, men när man är i England och har flera stjärnor i laget kan man tycka att det är ett passande stavfel.

I frånvaro av Nilla Fischer, Hanna Glas och Stina Blackstenius väljer Gerhardsson att satsa på trion Jessica Samuelsson, Amanda Ilestedt och Anna Anvegård. Han kör trebackslinje vilket gör att Samuelssons och Ilestedts roller känns självklara. Det ser ut som att Anvegård tar Blackstenius uppgift som spets.

Men det blir lite intressant att se hur trion Anvegård, Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson fördelar uppgifterna. Om man nu kan se matchen. Den startar 14.30 och sänds som stream på Cmores hemsida. Jag har ett Cmorekonto, men det har inte funkat de senaste veckorna. Så nu tänkte jag sätta punkt och ställa mig i telefonkö.

Här hela den svenska elvan: Hedvig Lindahl – Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Samuelsson, Elin Rubensson, Caroline Seger, Jonna Andersson – Jakobsson, Anvegård, Asllani.