Jätteskräll – Rosa Kafaji och Hanna Lundkvist i landslaget

Inlägget uppdaterat med fler tv-matcher.

Rosa Kajafi

Den senaste tiden har Peter Gerhardsson huvudsakligen kört på säkra kort i sina uttagningar. Men i dag har han bjudit på två riktiga jätteskrällar.

AIK:s Rosa Kafaji har inte spelat en enda damallsvensk match. Och hon har bara startat 15 matcher i elitettan. Men i dag blev 17-åringen, som är född den 5 juli 2003, uttagen i A-landslaget. 

Tillika AIK-fostrade Hanna Lundkvist spelar för Hammarby sedan 2019. Inte heller hon har spelat någon damallsvensk match. Nu kan alltså även 18-åringen, som är född den 17 juli 2002, få göra landslagsdebut innan hon spelar i vår högsta serie.

Hanna Lundkvist

Det här är förstås två kul uttagningar. Jag kan inte säga att jag har följt Kafaji och Lundkvist i elitettan. Men när jag såg dem i F17-landslaget för knappt två år sedan föll jag direkt för deras kvaliteter. Lundkvist kallade jag för ”bolltrollare på yttermittfältet”. Och om Kafaji skrev jag så här:

”Kafaji har nämligen mycket av det jag vill se hos svenska forwards. Hon vill ha bollen, hon är bra på att söka sig till fria ytor och hon är fantastisk med bollen.

Mot Slovakien i går hörde jag några gånger folk framför mig på läktaren som suckade när Kafaji några gånger gick själv istället för att passa. Personligen jublade jag över att vi fick in en spelare som bröt mönster. För tyvärr var mönstret att alldeles för många av de svenska spelarna passade för passandets skull. Alltså att de oftast passade bollen även när det hade varit bäst för laget om de tagit med sig bollen och drivit den framåt.

Även om Kafaji är lite bollkär blandar hon soloaktionerna med fina framspelningar. Hon känns som en smart spelare, och med större rutin vid matcher i högt tempo kommer hon att bli ännu bättre på att avgöra när hon skall passa och när hon skall gå själv.”

Nu kan alltså Rosa Kafaji få göra debut i A-landslaget. Om hon får spela i någon av de två matcherna under Maltalägret – Österrike den 19 februari och Malta den 23 februari – blir hon den näst yngsta debutanten på mycket länge.

Jag har kollat efter tonårsdebutanter, och hade underlag från 2004. Och perioden 2004–20 är Hanna Bennison den enda som debuterat innan sin myndighetsdag. Här är den listan:

2020: Ingen
2019: Hanna Bennison, 17 år (och 23 dagar).
2018: Loreta Kullashi, 18 år (och 8 månader).
2017: Ingen
2016: Nathalie Björn, 19 år.
2015: Stina Blackstenius, 19 år.
2014: Lina Hurtig, 19 år och Marija Banusic, 19 år.
2013: Ingen
2012: Elin Rubensson, 19 år.
2011: Jessica Samuelsson (nu Wik), 19 år.
2010: Tilda Heimersson, 18 år (och 10 månader).
2009: Emelie Ölander, 19 år.
2008: Louise Fors (nu Schillgard) 18 år (och 11 månader), Kosovare Asllani, 19 år, Malin Levenstad, 19 år och Anna Lindblom, 18 år (och sju månader).
2007: Ingen
2006: Ingen
2005: Caroline Seger, 19 år.
2004: Ingen

Utöver skrällarna Lundkvist och Kafaji finns även en tredje debutant i den i dag uttagna truppen. Det handlar om Kristianstads Onsala- och Kungsbackafostrade back Josefine Rybrink.

Josefine Rybrink

Inte heller Johanna Rytting Kaneryd har fått göra sin landslagsdebut ännu. Hon har däremot tidigare varit uttagen i Gerhardssons trupp.

I förbundets text om trupputtagningen framgår att det kan bli fler debutanter. Ännu så länge är nämligen Chelseatrion Jonna Andersson, Magdalena Eriksson och Zecira Musovic uttagen.

Men i nuläget tillåts inte spelare från England resa in i Malta. Om de restriktionerna ligger kvar blir det i stället trion Emma Holmgren, Amanda Nildén och Emma Kullberg som åker med Gerhardsson till Medelhavet.

Apropå Chelsea så bröts deras långa svit utan ligaförluster i söndags. Man föll med 2–1 hemma mot Brighton.

Det var istället en väldigt bra dag för Manchester City. City vann toppmötet med Arsenal samtidigt som både Chelsea och Manchester United förlorade. Därmed har City återigen ligaguldet i egna händer.

Det är för övrigt ett par riktigt spännande WSL-matcher i veckan. Både onsdagens Londonderby mellan Chelsea och Arsenal samt fredagens Manchesterderby mellan City och United är matcher av högsta betydelse för den engelska guldstriden. Båda sänds dessutom på svensk tv.

Veckans TV-guide (uppdateras löpande när jag hittar nya sändningar):
Onsdag:
17.00: Madrid CFF–Athletic Club i spanska Liga Iberdrola. Sänds på Viaplay.
19.00: Barcelona–Betis i spanska Liga Iberdrola. Sänds på Viaplay.
20.00: Chelsea–Arsenal i engelska WSL. Sänds på Viasat Sport 1 och Viaplay. 

Fredag:
19.15: Eintracht Frankfurt–Essen i tyska Frauen-Bundesliga. Sänds på Viaplay.
20.00: Manchester City–Manchester United i engelska WSL. Sänds på Viasat Football och Viaplay. 

Lördag:
13.00: Kif Örebro – Linköpings FC, träningsmatch. Sänds på SportExpressen Play samt na.se och corren.se.
14.00: Bayern München–Werder Bremen i tyska Frauen-Bundesliga. Sänds på Viaplay.
16.00: Häcken–Kristianstads DFF, träningsmatch. Sänds på gp.se.

Söndag:
13.00: AIK–Djurgården, träningsturnering, match om tredje plats. Sänds av Sportbladet. 
16.00: Hammarby–BP, träningsturnering, final. Sänds av Sportbladet. 

Rekordsnabbt hattrick av Asllani?

Tillagt i efterhand. Dagen slutade trots allt inte så bra för Asllani…

Förra veckan fick Kosovare Asllani se hela matchen mot Barcelona från sidan. I dag var svenskan tillbaka i Real Madrids startelva. Och hon tackade för förtroendet på bästa sätt.

Kosovare Asllani

Det skall sägas direkt att jag inte har sett något av matchen. Jag har varit på Lassalyckan i Ulricehamn och njutit av svenska skidframgångar i en kylig skidsprint.

Men budskapet om att Asllani gjort något alldeles extra nådde även in i skidbubblan. Bland annat fick jag ett mejl från en spansk journalist som berättade att svenskan inte bara gjorde ett äkta hattrick – hon gjorde det så snabbt att hon tog sig in på medaljplats när det gäller tidernas snabbaste hattrick på elitnivå. Och då räknas både i herr- och damfotboll.

Enligt de här spanska uppgifterna är det en annan svensk som har gjort tidernas snabbaste hattrick i elitfotboll. Det var IFK Hässleholms Magnus Arvidsson som gjorde tre mål på 89 sekunder i 5–3-segern i sista omgången 1995 mot Landskrona Bois. Målen innebar att det blivande Bundesligaproffset räddade kvar Hässleholm i näst högsta divisionen.

I dag gjorde Kosovare Asllani 1–0 på frispark efter 66.39. Hon hade lite flyt genom att bollen tog på en back och ställde Valencias målvakt. Men det var en så hårt slagen boll att Valenciabacken inte kunde kontrollera sitt nickförsök.

Vid 2–0 klev svenskan in resolut i en duell med en back, tog bollen och lobbade in den. Då hade matchklockan nått 67.46. Slutligen stötte Asllani från nära håll in ett inspel från Marta Cardona. Svenskan hade då för övrigt själv dragit upp anfallet genom att spela ut bollen på högerkanten till Cardona. Klockan visade 69.14 när bollen gick i mål – hattrick på 2.35.

Det var Asllanis mål nummer tio, elva och tolv den här ligasäsongen. Det kan alltså också ha varit tidernas snabbaste mål inom elitfotboll för damer.

I mejlet från Spanien står det att Asllani slog till på 2.30. Jag dubbelkollade i kväll på Viasat och kom fram till att det korrekta bör vara 2.35. Och jag vet inte om de fem sekunderna förändrar något på rekordlistan.

Oavsett vilket är det förstås en högst anmärkningsvärd prestation av svenskan. Så långt var de en väldigt bra dag för Asllani, och en bra dag för Real.

Trots att Sofia Jakobsson saknades i truppen vann Real med 3–1, samtidigt som det blev kryss för alla de övriga fem lag som slåss om Champions Leagueplatserna bakom Barcelona. Fyra av de där lagen möttes inbördes. Där blev det 2–2 mellan Granadilla Tenerife och Atletico Madrid samt 1–1 mellan Real Sociedad och Madrid CFF. Slutligen fick bara Levante 1–1 borta mot Rayo Vallecano.

Men dagen slutade ändå på ett lite tråkigt sätt för Asllani. Hon skallade nämligen ihop med en medspelare i slutminuterna, och bröt näsan. Det är alltså läge att både säga grattis och krya på dig till Realstjärnan.

I övrigt i Spanien debuterade Lova Lundin i ligan genom att spela hela matchen när Logrono föll med 2–0 hemma mot serieledande Barcelona.

I Italien gjorde Lina Hurtig det andra av Juventus tre mål när serieledarna vann med 3–0 mot Empoli och tog sin 13:e ligaseger av 13 möjliga. Hurtig byttes ut i den andra halvleken. Däremot spelade Linda Sembrant hela matchen för Juve.

Vi hade även en svensk debutant i Italien. Det var Marija Banusic som byttes in i 66:e minuten när hennes Roma vann med 4–0 mot tabelljumbon Pink Bari, där Emelie Helmvall spelade hela matchen.

På svensk mark har vi noterat resultaten Häcken–Linköping 2–1, Kif Örebro–IFK Kalmar 2–1, BP–Djurgården 2–2 (BP vann efter straffläggning) och Hammarby–AIK 2–0. Jag har som sagt inte hunnit se någon fotboll i dag, och välkomnar rapporter från er som sett matcherna.

Tidigt tips – och några tv-matcher

Vad jag sett har ingen damallsvensk klubb spelat några matcher ännu i år. Men i veckan drar träningsmatchandet igång på allvar. Flera av er önskar tips både av damallsvenskan och elitettan utifrån hur lagen har hanterat silly season.

Det är verkligen inte lätt. Dels är det näst intill omöjligt att tippa innan man fått se lagen i matcher. Dels är inte silly season helt klar ännu. Flera klubbar väntar fortfarande in en eller två ytterligare spelare. Exempelvis måste Göteborg/Häcken nästan få ytterligare en handfull spelare om de skall kunna räknas som en konkurrensduglig guldkandidat.

Men jag kan i alla fall försöka skikta lagen utifrån dagens trupper. Och i nuläget måste Rosengård räknas som jättefavorit till att vinna guldet. Första utmanare är Kristianstad och kanske, kanske även Häcken. Men då måste de sistnämnda både bredda och spetsa truppen ytterligare. Ännu så länge ligger man klart minus i truppbygget.

Bakom de tre bedömer jag att ytterligare två–tre klubbar har chans på Champions Leagueplats, alltså topp tre. Och det är Linköping, Vittsjö – och kanske också Eskilstuna. De sistnämnda klarade ju kontraktet i höstas på målskillnad. Men de har värvat smart, exempelvis bör Emma Holmgren innebära många pluspoäng.

Emma Holmgren

Den undre halvan är vansinnigt svårtippad. Men känslan är att alla tre Stockholmsklubbarna, Växjö, Piteå och Örebro får kämpa för förnyat kontrakt. Piteå och Örebro är kanske de lag som är allra svårast att tippa. Båda är nybyggen vilket gör dem extremt svårbedömda, speciellt innan de spelat några matcher.

Växjö stod för en fantastisk höstspurt i fjol, och slutade på övre halvan. Men i vinter har man tappat flera nyckelspelare, vilket gör att småländskorna känns som en akut nedstigningskandidat. Kanske att jag hade haft dem som jumbo om jag lämnat ett tabelltips idag.

Eller. Jag hade nog ändå satt Djurgården som jumbo. Djurgården har räddat sig kvar i sista omgången två år i rad. Just nu har de bara en målvakt. Hon heter Elvira Björklund och är en helt oprövad junior – född 2004.

Men det är alltså väldigt svårtippat i botten. När damallsvenskan är över i höst kan som sagt även flera andra lag hamna på den enda nedflyttningsplatsen. Bland annat någon av Djurgårdens lokalkonkurrenter.

Känslan är ändå att de båda nykomlingarna är såpass bra att de har kapacitet att hålla sig kvar. En indikation på om det är så får vi kommande veckor när träningsturneringen Volkswagen Stockholm Challenge avgörs. Där möts BP–Djurgården (13.00) och AIK–Hammarby (16.00) i semifinaler på lördag. Sedan är det final och tredjeprismatch söndagen den 14 februari. Alla fyra matcherna skall visas på Sportbladet Play.

I elitettan känns nämnda BP som en kandidat till en av de tre damallsvenska platserna. I den kampen bör även Umeå, Uppsala och Kalmar vara med. Varningsflagg höjs också för Alingsås, Jitex och Mallbacken som alla skulle kunna vara med i toppen om de får en bra start.

I botten känns Lidköping och framför allt Sundsvall som givna avstigningskandidater. Det är ju bara två lag som åker ut i år. Kanske att det blir just LFK och SDFF? Även Borgeby, Bollstanäs och Älvsjö riskerar att husera i toppen.

De jag inte nämnt är Morön och Norrköping, som båda känns som mittenlag.

Därmed lämnar jag svensk mark. Söndagen har ju varit en dag där man kunnat njuta av damfotboll på tv från lunch till kväll.

Först ut var El Clasico, som blev den utklassning man kunnat förvänta sig. Det är ju precis så det har varit alla de gånger lagen mötts under de två säsonger Real Madrid varit med i damfotbollen. Den här gången vann Barcelona med 4–1 efter att domaren skänkt Real ett tröstmål genom att blåsa en helt felaktig straff på slutet.

Det var en match som Real inledde piggt med mycket bollinnehav. Trots det var det 3–0 i paus till Barca, och i princip avgjort. Orsaken var att gästande Real hade en fullständigt huvudlös taktik. De valde att trycka upp sin rätt långsamma backlinje högt, och lämna jätteytor till Barca.

En sådan taktik är högriskfotboll. Både vid 2–0 och 3–0 försökte en högt stående Barcabacklinje utan framgång ställa offside. Repriser visade att Barcaanfallarna var minst en meter på rätt sida vid båda målen.

Förra gången jag såg Real mot ett topplag, mot Atletico Madrid, kändes Real rätt stabilt i defensiven. Men den gången klev man inte lika högt som i dag. Känslan är att Real har rätt mycket att jobba med innan man är redo att slåss mot lagen i Europatoppen.

Den andra halvleken i dag blev rätt avslagen. Barca kändes nöjt med sin ledning, och Real hade inte kapacitet att skapa målchanser. Även mot Atletico var Real uddlöst. Man vill gärna på Rosengårdsmanér ha långa anfall där man håller i bollen centralt en stund innan man går till attack.

Och det känns tydligt att man inte klarar av det spelet mot topplagen. Det spelsättet funkar säkert mot sämre lag, men straffar sig vassa lag som Barca. Varken mot Atletico eller Barca har jag förstått hur Reals strategi ser ut kring hur de skall skapa målchanser mot starkt motstånd.

När man väl går framåt är det väldigt mycket långt på chans mot Sofia Jakobsson. Hon inledde piggt i dag, utan att komma till några riktiga målchanser. Hennes bästa läge kom i den andra halvleken då hon blev frispelad. Dock hann Mapi (Maria Pilar) Leon ikapp och kunde slå ut bollen till hörna. Trodde jag.

Men domaren missbedömde situationen helt. Hon gav Jakobsson straff, och dessutom fick Leon sitt andra gula kort. Tur att det redan stod 4–0 i det läget, för det är tråkigt när helgalna domslut blir avgörande.

Mapi Leon

Jakobsson spelade hela matchen. Däremot fick inte Kosovare Asllani någon speltid. Det är lite oklart om hon var petad, eller om hon hade någon lättare känning. Hon var i alla fall inte värre skadad än att hon var med i truppen, och sågs värma upp under den andra halvleken.

Asllani inledde säsongen lysande och ledde ett tag skytteligan. Nu är hon inne i en mycket tyngre period där hon bara gjort ett mål sedan den 21 november, det var mot Espanyol på luciadagen. De matcher där jag sett henne under den här perioden har hon varit direkt svag, så petning känns inte osannolikt.

Real fick för övrigt också en utvisning. Det var däremot solklart. Målvakten Misa (Maria Isabel Rodriguez) var långt utanför straffområdet när hon räddade ett friläge med vänsterhanden. Det innebär att laget får spela utan ordinarie målvakt mot Valencia nästa helg.

I övrigt i dag har Atletico och Madrid CFF vunnit sina matcher, vilket gör att kampen om Champions Leagueplatserna hårdnar.

Senare på dagen vann även Levante sin match borta mot La Coruna med 3–1, vilket gör att de förbättrar sitt läge. Den högst haltande tabelltoppen ser numera ut så här:

Barcelona         13   +70   39
Levante            16   +20   37
Real Madrid      16   +17   34
———————————-
Atletico Madrid 17   +16   34
Madrid CFF      17   +11   34
Real Sociedad  16   +11   30
Gran. Tenerife   15   +11   30

I dagens första engelska match var Tottenham det spelmässigt klart bättre laget än Chelsea i 20 minuter. Men medan Spurs avslut oftast gick utanför ramen var Chelsea närmast kliniskt.

Formstarka tyskan Melanie Leupolz drog in 1–0 på ett distansskott i minut 27. Elva minuter senare var det 3–0 och avgjort.

Jonna Andersson och Magdalena Eriksson spelade hela matchen, som till slut blev 4–0. Segern innebar att Chelsea fortsatt är i serieledning på bättre målskillnad än Manchester United.

Jonna Andersson

United vann nämligen den sena eftermiddagsmatchen mot Everton med 2–0 efter 2–0-ledning i paus. Det var en match jag bara såg ytterst sporadiskt. Men känslan är att United hade rätt bra kontroll efter paus, även om Everton såg rätt bra ut i andra halvleken.

Everton är för övrigt ett lag som har väldigt många riktigt starka spelare som Izzy Christiansen, Valerie Gauvin och numera även Jill Scott. Dock är deras trupp fortfarande lite för tunn för att kunna utmana topp fyra över tid.

Izzy Christiansen

För med drygt halva serien spelad har de fyra stora nu fått en lucka. Just nu känns Chelsea närmast ostoppbart. Men det finns inte plats för någon formsvacka om de skall hålla City, United och Arsenal bakom sig.

Onsdagen den 10 februari möter Chelsea för övrigt just tabellfyran Arsenal i ett glödhett Londonderby. Det är Gunners absolut sista chans att blanda sig i guldstriden.

 

Tema herrelitklubbar i damfotbollen – stor genomgång

Inlägget uppdaterat med korrigering i Brage, Västerås SK och Östersunds FK.

Turerna i mellandagarna kring Kopparbergs Göteborg FC har ju återigen satt strålkastare på vad klassiska herrfotbollsklubbar kan göra inom svensk damfotboll.

KGFC:s ordförande Peter Bronsman hävdade ju att det är herrelitklubbarna som måste ta över i samband med att han under några dagar stängde ner sitt ”projekts” elitsatsning.

Och visst, internationellt kliver ju storklubb efter storklubb in på damarenan. Många har valt att starta på elitnivå, vilket har givit damfotbollen snabba lyft i flera europeiska länder. Lyft som gjort att de tidigare dominanta länderna inom europeisk damfotboll på klubbsidan, Tyskland och Sverige, snabbt har tappat mark.

Fram till och med 2018 hade Sverige alltid minst ett lag i kvartsfinal i Champions League. Den sviten bröts 2019, och i fjolårets turnering åkte båda våra lag ut redan i sextondelsfinal. I årets upplaga kan Rosengård ta sig till kvartsfinal. Men det hindrar inte faktum – det som kändes självklart för tre år sedan är nu långt ifrån givet.

En genomgång av den svenska utvecklingen i Womens Champions League finns för övrigt här.

Klassiska herrfotbollsklubbar har alltså klivit in och lyft damfotbollen i europeiska länder som England, Italien, Spanien och Portugal. Även i Sverige har det under de senaste två–tre åren varit på modet för klassiska herrfotbollsklubbar att starta damlag.

Här har dock supportrar på många håll bestämt att det är fult att kliva in på elitnivå. Något som gör att vi ännu inte fått någon positiv effekt av herrelitklubbarnas inmarsch i svensk damfotboll. För det är ju ingen som vinner på att elitklubbar startar damlag som snittar kring tio mål per match i gärdsgårdsserier.

Faktum är ju att vi sannolikt får vänta ytterligare minst fem år innan vi på allvar ser vad herrelitklubbarna kan göra för svensk damfotboll. År där andra länder i Europa sannolikt kommer att dra ifrån oss ytterligare.

Men det är inte bara herrelitklubbarnas val att köra igenom alla gärdsgårdsserier som gör att vi tappar mark. Även förbundet är i högsta grad skyldigt.

Minns ni VM 2019?

Det var ett svenskt succémästerskap, som gjorde att det pratades damfotboll som aldrig förr. Långt efter mästerskapet hände det att folk jag aldrig tidigare pratat damfotboll med stannade folk mig på gatorna för att exempelvis fråga om det verkligen var rätt att satsa på Stina Blackstenius på forwardsposition, eller om inte den där Anna Anvegård snart kan vara en internationell toppspelare.

Det var inte bara i Sverige som VM 2019 blev en succé. Mästerskapet ledde till att Fifa beslutade sig för att dubbla sin satsning på damfotbollen. Man lägger nu en miljard dollar på damfotboll under en fyraårsperiod.

I Norge satsade fotbollsförbundet och landets motsvarighet till EFD, Toppfotball Kvinner,  4,8 miljoner norska kronor per år under tre år på att anställa talangutvecklare i damelitklubbarna. Förbundet stod för 75 procent av satsningen och EFD för resterande 25 procent.

Satsningen motsvarar ungefär fem miljoner svenska kronor, och 20 klubbar ansökte om att få vara med. Tolv beviljades medel för att anställa en utbildningschef vardera. I Norge drog man även igång en stor forskningssatsning om damfotboll, en satsning värd närmare 50 miljoner svenska kronor.

I Japan beslutade man att starta en proffsliga, en liga som skall dras igång i år. I England hade man redan en proffsliga, för det engelska förbundet valde redan i januari 2018 att dra igång en megasatsning där man lägger cirka en halv miljard kronor per år på damfotbollen. Målet är att dubbla antalet damfotbollsspelare.

Vad gjorde Svenska fotbollförbundet efter VM 2019?

Ingenting nytt. Absolut ingenting.

Man lutade sig mot ett par redan påbörjade småprojekt. Generalsekreterare Håkan Sjöstrand sa till till SVT:

”Senaste tre åren har vi skjutit in 6 miljoner kronor i ett projekt som kallas ‘Världsklass’ där fokus är miljöerna där vi utvecklar spelare 15–19 år. Vi skjuter också in 1,5 miljoner kronor i ett projekt som heter ‘Semiprofessionell fotboll’. Det är sådana saker som vi som förbund kan stötta med.”

Semiprofessionell fotboll är ett projekt som vänder sig till damallsvenskan, elitettan och herrarnas två division I-serier. Alltså 1,5 miljoner kronor på 58 lag, varav 26 är damlag. Det är lite drygt 25 000 kronor per lag. Det imponerar inte på mig.

Projektet Världsklass är ett samarbete gällande spelarutveckling mellan förbundet och EFD. Här har vi alltså två miljoner kronor per år som är damfotbollen tillhanda. Fast inte bara klubbarna, utan en del av pengarna går till att skicka iväg U23-landslaget på fler landskamper.

Det känns knappast som att Svenska fotbollförbundet är speciellt intresserat av att Sverige skall kunna behålla den position i världsfotbollen som vi har.

Norge är alltså på gång att köra om oss. Ett skäl kan vara att norsk fotboll har flera starka, kvinnliga ledare på höga positioner, medan svensk fotboll leds av ett gubbvälde. De kvinnliga ledarna i Norge däremot, både syns och hörs. Karen Espelund är en sådan stark profil som tidigare har varit generalsekreterare på förbundet. Den allra starkaste kvinnan nu är kanske ändå Lise Klaveness.

Den tidigare Umeå-spelaren är den före detta fotbollsexperten och juristen som sommaren 2018 blev elitchef på Norges fotbollförbund – för både herrar och damer. Inför VM 2019 diskuterade Klaveness bland annat att införa ett krav på landets herrelitklubbar att de även måste ha damlag.

I Sverige har alltså många herrelitklubbar nu startat damlag utan sådana regler. Det fick EFD:s generalsekreterare Tomas Hozsek att för knappt ett år sedan säga att läget för svensk damfotboll är bättre än någonsin:

”Samtidigt är damfotbollen på frammarsch och håller på att ta allt mer plats. Läget är bättre än någonsin och möjligheten att få in sponsorer för att driva en bra damverksamhet är god.”

Personligen tycker jag att det är väldigt farligt för svensk damfotboll att sätta sitt hopp till herrfotbollen. Bayern Münchens managern Bianca Recht sa härom året så här till Corren apropå alla nya herrelitklubbar inom damfotbollen:

”Det viktiga är hur storklubbarna som startat sina damlag nu tar nästa steg. Någon som sitter i styrelsen nu kanske tycker om damfotboll och vill att de ska ha ett lag för att alla andra har det. Om tre–fyra år kanske det är någon ny som tagit den platsen i styrelsen som inte gillar damfotboll alls och laget läggs ner.”

Bayerns damlag firade 50-årsjubileum i fjol. De har alltså varit med på banan länge. I den länkade artikeln konstateras att damsektionen inte är någon plusaffär för Bayern München. Det är pengar från herrsidan  som finansierar/sponsrar större delen av damernas verksamhet.

Kanske är det därför som stora elefanter som Borussia Dortmund och Schalke 04 väljer att starta damlag i åttonde divisionen till hösten. Dortmund lät supportrarna bestämma upplägget – vilket alltså blev den modell som även många svenska supportrar alltså tycks föredra.

Just nu är det bra för svenska herrelitklubbars varumärke att ha damlag. Tyvärr räcker det ju tydligen för sponsorer att det där damlaget spelar i gärdsgårdsserierna.

Vi vet alltså ännu inte vilka av de nya klubbarna på den svenska damfotbollsscenen som verkligen vill vinna, och på så sätt utveckla sporten. Det skall ju här sägas att herrelitklubbarna även kan utveckla damfotbollen genom att skapa seriösa akademier. På den fronten ligger AIK och IFK Göteborg i framkant. Men även Hammarby, Djurgården och BP (som i fjol kvalade mot superettan med sitt herrlag) har bra flickakademier. Många andra av herrelitklubbarna har däremot mycket mer att bevisa när det gäller talangutvecklingen av flickor.

Ännu så länge känns det tyvärr som att flera av herrelitklubbarna är rätt nöjda med att hålla till i låga divisioner, och därmed för sina herrlags skull lägga beslag på en del av de där sponsorspengarna som EFD:s generalsekreterare Tomas Hozsek pratade om. Pengar som verkligen hade behövts på damelitnivån.

De närmaste åren blir på många sätt väldigt spännande. Det krävs ju i nuläget en spelarbudget på just över tio miljoner kronor för att slåss om det damallsvenska guldet. Och för att vara ett etablerat damallsvenskt lag krävs mellan fem och tio miljoner kronor – om man inte heter Kristianstad eller Vittsjö och lever på stort kunnande och ett fantastiskt engagemang. För då går det att klara sig på en klart mindre budget.

Ännu så länge har ingen herrelitklubb tyckt att det varit värt att satsa tillräckligt mycket på sina damer. Trots att de herrallsvenska klubbarna har betydligt större organisation för sponsorsarbete än de rena damfotbollsklubbarna är konstellationen Djurgården/Älvsjö det enda lag med herrelitkoppling som tagit SM-guld sedan millennieskiftet. Minns att Djurgårdens IF ägde 51 procent av den sammanslagningen, som ju dock var en separat förening.

Kollar vi den senaste tioårsperioden är Djurgårdens sjätteplatser 2016 och 2017 de enda gångerna som herrelitklubbar placerat sig på damallsvenskans övre halva.

För mig är de resultaten bevis på att herrelitklubbarna i princip varit totalt ointresserade av damfotboll hittills under 2000-talet.

Men de senaste två–tre åren har det alltså hänt saker. Och snart får vi se vilka som är seriösa i sin satsning. Hittills är det bara Malmö, och sedan några månader tillbaka även Hammarby, som verkligen uttryckt en ambition att slåss om SM-guldet.

Personligen tror jag att risken är överhängande att huvuddelen av herrelitklubbarna kommer att vara fortsatt passiva. Det är ju en ganska stor procent av omsättningen man måste satsa på sina damlag för att kunna slåss om titlar, och det känns inte som att speciellt många av de nya klubbarna är beredda att göra sådana satsningar.

Således tror jag att de rena damfotbollsklubbarna kommer att stå sig starka på nationell nivå i ganska många år framöver. Tittar vi på 2020 års damallsvenska innehöll den hela åtta rena damfotbollsklubbar i form av Göteborg FC, Kristianstads DFF, Linköpings FC, Växjö DFF, Kif Örebro, Eskilstuna United, Umeå IK och IK Uppsala Fotboll.

Utöver det var det tre ”tvåkönade” klubbar där damlaget ändå har en särställning, Jag tänker på FC Rosengård, Vittsjö GIK och Piteå IF.

Djurgården var den enda herrelitklubben som även hade damlag på högsta nivå. Till i år får de sällskap i damallsvenskan av AIK och Hammarby. Dessutom gör IFK Norrköping debut i elitettan, vilket gör att vi i år har fyra klubbar som är på elitnivå både med herr- och damlag.

Det lär bli fler de kommande åren.

Men om vi tittar 15–20 år framåt tror jag ändå att risken är uppenbar att flera damsektioner återigen har brutit sig ur herrelitklubbarna, och står på egna ben. Kalla det gärna Lex Sirius. Eller Lex Malmö FF. Eller Lex Gais. Eller Lex Giffarna.

Bröllop följt av skilsmässa känns som ett naturlig utvecklingssteg. Så länge damlagen vinner ekonomiskt på att sväva under en herrelitklubbs vingar är det lättare att acceptera att man kommer i andra, tredje eller kanske till och med fjärde hand. Men till slut brukar den svagare parten få nog.

Ofta sker skilsmässan i samband med diskussioner om resursfördelning. En del av problematiken beskrivs i den här artikeln från 2016.

Att det kommer att bli en del skilsmässor känns ofrånkomligt. Det är bara att se vad som hänt med alla stora flersektionsföreningar som funnits i Sverige. Vi har inte många sådana kvar längre. En efter en har sektionerna brutit sig ur för att stå på egna ben. Flera gamla flersektionsföreningar har i och för sig fortfarande en paraplyorganisation i toppen, men i princip är ändå alla sektioner helt fristående.

Men det var ett stickspår. Ett annat stickspår apropå herrelitklubbarnas inmarsch är att damfotbollen börjar ta över herrfotbollens baksidor. I herrfotbollen är spelarna i stor utsträckning otillgängliga superstjärnor. Damfotbollens styrka har varit tillgängligheten och närheten till supportrarna. Just den närheten till spelarna var en stor anledning till att jag började med den här bloggen.

Men här börjar alltså saker förändras. Bayern Münchens manager Bianca Recht var inne på det i den 1,5 år gamla Correnartikel jag tidigare hänvisat till. Recht säger där:

”Några börjar få samma attityd som männen med en inställning som är: ‘måste jag göra den där intervjun nu, måste jag skriva den där autografen…’. Det handlar även om att lära våra spelare att bara för det finns mer pengar nu måste de fortfarande tänka på vad som kommer efter fotbollskarriären. De börjar glömma bort det. Nu har de pengar så de klarar sig och behöver inte göra något vid sidan av. Samtidigt börjar de tjäna pengar vid en yngre ålder. Det är en stor uppgift för oss alla som klubb och även Uefa och Fifa att ta hand om det här och inte gå i samma riktning som männen.”

Tyvärr verkar varken Fifa eller Uefa intresserade av att hjälpa till här. Utan risken är uppenbar att även damfotbollens stjärnor snart gör sig totalt oåtkomliga. Tråkigt. Och på många sätt ett självmål, eftersom tillgängligheten är ett av damfotbollens allra bästa konkurrensmedel när det gäller att göra sig populära bland fotbollssupportrarna.

Det var alltså ett stickspår. Nu till det viktigaste med det här inlägget, genomgången av hur det står till med herrelitklubbarnas damsatsningar. För fem år sedan, när Fotbollskanalen gjorde en sådan genomgång, var det bara sju av de 16 herrallsvenska lagen som hade damlag. Fast egentligen var det bara sex, för Örebro fick tillgodoräkna sig ÖSK Söder, som ju är en fristående alliansförening.

När jag följer upp genomgången fem år senare noteras att det numera är tolv herrallsvenska klubbar som har damlag på seniornivå. Och i superettan har tio av de 16 klubbarna damlag.

Här är en genomgång av läget i damfotbollen hos samtliga svenska herrelitklubbar:

Allsvenskan

Malmö FF – Har flera SM-guld på meritlistan och är moderklubb till FC Rosengård. Malmö FF:s damlag bröt sig ur huvudföreningen inför säsongen 2004. Man bildade egen förening, som hette Malmö FF Dam, och som hade ett licensavtal med huvudföreningen. I april 2007 släppte man MFF helt och bytte av ekonomiska skäl namn till LdB FC Malmö. Och i december 2013 bytte man återigen namn, nu till FC Rosengård.

Klubbledningen försökte förra vintern få ta över LB07:s lag i elitettan, men MFF:s medlemmar sa nej. Man fick därför istället starta sin nya damsatsning i division IV. Till den satsningen värvade man i princip hela Dösjöbros division I-lag. Med så starkt lag blev fyran en barnlek under premiäråret. MFF vann alla tio seriematcherna, och nådde otroliga målskillnaden 139–0. Självklart spelar laget i år i division III.

IF Elfsborg – Har sedan några år flicklag i låga åldrar. Klubbledningen var länge kallsinnig till att även ha seniorlag. Men ett sådant startades i fjol i division IV efter ett årsmötesbeslut där medlemmar motionerat för damlag.

Stommen av spelare och ledare i det laget kom från 2018 års division I-klubb Sjömarkens IF, en klubb som tvingades lägga ner sitt damlag till följd av spelarflykten. För Elfsborg gick året i division IV lekande lätt. Man vann samtliga nio matcher och fick målskillnaden 68–2. Spelar således i trean i år.

BK Häcken – Startade damlag redan 1978, men har mest hållit till i lägre divisioner. Har dock påbörjat en satsning mot eliten, som dock avstannat i tvåan. Där kom man på fjärde plats i fjol, fem poäng bakom seriesegrande Ljungskile SK. Hade även Zenith och Ytterby före sig. Häcken är således kvar i tvåan även i år.

Djurgårdens IF – Var i fjol den enda klubb med både lag i herr- och damallsvenskan. Djurgården organiserar sig dock så att de båda elitlagen ligger i olika föreningar. Herrlaget återfinns i Djurgårdens Elitfotboll AB medan damlaget tillhör Djurgårdens IF FF.

Spelar i år i damallsvenskan för 26:e säsongen. Totalt är det 29:e året i högsta damdivisionen.

Mjällby AIF – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

IFK Norrköping – Det nuvarande damlaget startades som en fristående förening – IFK Norrköping DFK, men togs in i herrelitföreningen på årsmötet våren 2018.

Vann i fjol sin division I-serie och kvalade sig upp i elitettan. Norrköping är därmed fjärde klubb med både herr- och damlag på elitnivå. Både herr- och damlaget ligger i IFK Norrköping FK.

Örebro SK – Har inte haft något eget damlag, men det har under flera år ändå funnits ett damlag i ÖSK-alliansen, division I-laget ÖSK Söder. I fjol beslutades att ÖSK Söder från och med i år skall införlivas i ÖSK Elitfotboll AB, där herrelitlaget ligger. I år får alltså herrelitklubben Örebro SK ett damlag på riktigt.

ÖSK Söder kom i fjol på sjätte plats i division I södra Svealand. ÖSK Elitfotboll får alltså ta över ett etablerat division I-lag.

Hammarby IF – Blev 1985 första herrelitklubb att ta SM-guld för damer. Är tvåa i den maratontabell som räknas från 1978 och femma i den som räknas från damallsvenskans tillkomst 1988. Är tillbaka i damallsvenskan i år för sitt 38:e år i högsta serien.

Organiserade sig länge så att lagen låg i olika föreningar. Sedan närmade man sig varandra för några år sedan, och vid årsmötet för ett år sedan ändrades även det upplägget, så nu finns båda elitlagen i Hammarby Fotboll AB.

AIK – Vann i fjol elitettan, och skall i år göra sitt 20:e år i högsta serien, varav tolfte i damallsvenskan. Sedan några år tillbaka organiserar AIK sig så att både herr- och damlaget ingår i AIK Fotboll AB.

IK Sirius – Har inget damlag. Hade det dock under perioden 2011–16. Tog då över det elitlag som tidigare tillhörde Danmarks IF. Damlaget var dock inte nöjt med hur det hanterades i Sirius, och till säsongen 2017 bröt man sig ur och bildade IK Uppsala Fotboll – alltså den klubb som i fjol spelade i damallsvenskan. Men som i år är i elitettan.

UNT-podden Are you Sirius hade i oktober ett mycket intressant och väl genomarbetat avsnitt där man intervjuade inblandade och gick igenom turerna i konflikten mellan herr- och damlag i Sirius. Det går att höra här. Det är helt klart värt att lyssna på, bland annat ger dåvarande damtränaren i Sirius Olof Unogård sin bild av konflikten.

Varbergs Bois – Startade damlag i förfjol. Laget slutade då trea i division IV, men fick en friplats i trean till i fjol. Där tog man en mittenplats efter 16 poäng på nio omgångar. Spelar således kvar i division III även i år.

IFK Göteborg – Har flicklag i alla åldrar. Efter årsmötesbeslut gjorde man ifjol om äldsta flicklaget till damlag och startade i division IV. Damlaget kom tvåa efter Örgryte under premiäråret. Man vann sju av nio matcher, vilket ändå räckte till uppflyttning. Spelar i år i trean.

Blåvitt är starkt på ungdomssidan. Man nådde SM-final i F17 i fjol, en final man förlorade till Umeå IK. Man hade till och med 2019 ett avtal med Kopparbergs/Göteborg FC om att släppa de största talangerna till KGFC. Det avtalet avslutades när Blåvitt startade eget seniorlag.

Noterbart här är att man inte har lanserat sitt damlag på samma sätt som flera andra herrelitklubbar gjort, mycket beroende på att det är ett damlag bestående av unga spelare. Nu var ju 2020 en publiklös säsong, så det var svårt att läsa av effekterna av den olika nivån på lanseringarna.

En bra artikel om var IFK:s damsatsning befinner sig finns här.

Östersunds FK – Har varken haft dam- eller flickverksamhet tidigare. Men startar i år med ett F15-lag som man tar över från Sockertoppen IF. Som tränare har man rekryterat Anneli Andersén, som ifjol var assisterande tränare till Stellan Carlsson i Piteå IF. (korrigerat i efterhand)

Kalmar FF – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

Halmstads BK – Har sedan några år tillbaka ett damlag, som vandrat snabbt genom divisionerna. HBK organiserar sig dock så att herr- och damlag ligger i olika föreningar. Herrlaget finns i HBK Elitfotboll AB, medan damlaget ligger under Halmstads BK.

Damerna kom tvåa i division II 2019, men fick en friplats till division I. Debutåret på den nivån slutade med en sjundeplats. HBK är alltså kvar i division I även i år.

Degerfors IF – Tog 2019 åter upp damfotboll igen efter några utan damlag. Har på två år vunnit division IV och division II. Spelar således i tvåan i år.

Superettan

Helsingborgs IF – Har aldrig haft något damlag, men skall starta i division IV i år. Man skall även starta ett F17-lag, och har annonserat om provträningar till de båda lagen. Något som känns lite svårgenomförbart med alla coronarestriktioner. Men HIF får säkert ihop det.

Falkenbergs FF – Hade länge ett damlag som var uppe i näst högsta divisionen som bäst. Det laget slogs dock ihop med IF Böljan till säsongen 2013.

FFF startade om i division IV i fjol. I återstarten blev det nio segrar på nio matcher i fyran och målskillnaden 73–8. FFF spelar alltså i trean i år.

Jönköpings Södra IF – Startade damlag 2019. Vann då division IV med 18 raka segrar. Segersviten höll även över samtliga nio matcher i trean i fjol. I år spelar alltså J-Södra i tvåan. Kommer första poängförlusten då?

Östers IF – Hade damlag fram till 2014, då man lade ner det. Öster har en stolt damfotbollshistoria med 16 säsonger i hösta serien, varav sju i damallsvenskan. Bland de tjejer som spelat för Öster märks Pia Sundhage och Sofia Jakobsson. Men nu har man alltså ingen dam- eller flickverksamhet.

Akropolis IF – Klubben från Kista i Sundbybergs kommun har inget damlag, däremot hade man två flicklag i seriespel i fjol.

Gif Sundsvall – Har ingen dam- eller flickverksamhet. Har dock haft. Giffarna spelade i högsta divisionen 1978–84. Inför säsongen 1985 bröt sig damlaget ur och bildade Sundsvalls DFF, som ju i år spelar i elitettan.

Västerås SK – Har haft flickfotboll i låga åldrar i ett par år. Startade damlag i fjol, och rusade igenom division IV med full poäng och 83–2 i målskillnad över nio omgångar. Spelar således i trean i år. (korrigerat i efterhand)

IK Brage – Hade en lång lucka utan dam- eller flickverksamhet, men har i år återigen damlag. Brage spelade i högsta divisionen 1979–83 samt 1987–89. Man har alltså två säsonger i damallsvenskan (som startade 1988) på meritlistan.

Nu tar man över Ornäs BK:s damlag och går därmed in i division II. Ornäs har också spelat i damallsvenskan, det gjorde man 1999. Sedan dess har Kvarnsveden varit bästa Borlängeklubb inom damfotbollen. Kvarnsveden åkte ur elitettan i fjol, vilket innebär att Brage alltså plötsligt bara är en division bakom.

Ornäs slutade för övrigt i mitten av sin division II-serie ifjol. (korrigerat i efterhand)

Athletic FC Eskilstuna – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

Gais – Har haft damlag. Man har totalt elva säsonger i högsta divisionen. Bland annat spelade man i damallsvenskan 1988–1992. Året efter, 1993, slogs man ihop med Jitex, en sammanslagning som kallades Jitex BK/JG 93.

Nu har Gais inget damlag. Men i år startar man upp flickträning igen, man tänker ha ett lag för sju–åttaåringar. Och så har man ett futsallag för damer som spelade SM-final förra året.

Norrby IF – Har ingen dam- eller flickverksamhet. Hade damlag i början av 1990-talet, och har i omgångar haft flicklag, senast för ett par år sedan.

Örgryte IS – Har haft flicklag under flera år. Gjorde i fjol om ett av flicklagen till damlag och startade från division IV. Till det laget anslöt en hel hög meriterade tidigare KGFC- och Jitexspelare. Det namnkunniga laget vann alla sina matcher i fyran, bland annat slog man IFK Göteborg med 4–0. Öis spelar således i trean i år.

De namnkunniga spelare man hade i fjolårets lag var bland annat Sofia Skog, Sofia Skenk (tidigare Karlsson), Mikaela Uthas, Linn Andersson, Matilda Östergaard och Elin Sandgren. Dessutom gjorde Malin Fors tre matcher innan hon gick över till Onsala.

Sofia Skog

Trelleborgs FF – Efter flera år i dvala startade man damlag igen inför säsongen 2016. Man gick rakt igenom divisionerna upp till ettan, där man i fjol kom på tredje plats i södra serien, fem poäng bakom Borgeby FK. TFF spelar således i ettan även i år.

Vasalund IF – Kom på fjärde plats i sin division IV-serie i fjol. Spelar således kvar i fyran även i år.

IFK Värnamo – Hade ifjol både herr- och damlag i division I. Medan herrlaget gick upp i superettan slutade damerna på en mittenplats i mellersta Götalandsettan. Spelar således i division I även i år.

Landskrona Bois – Har inte haft damfotboll tidigare, men startar damlag i år. Verkar kunna ställa ett riktigt bra lag på benen inför debuten i division IV. Här är de första värvningarna.

Det var årets 16 lag. Men när jag ändå är igång kollar jag läget även i de tre klubbar som spelade i superettan i fjol, men som åkte ut:

Dalkurd FF – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

Ljungskile SK – Startade damlag i fyran 2018. Har nu tre raka seriesegrar, och spelar således i division I i år – vilket är samma nivå som klubbens herrlag. Har även startat ett damlag i futsal, som spelar i näst högsta divisionen.

Umeå FC – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

 

Utökad damallsvenska, landslagstrupp och silly season

Vid lunchtid i dag berättade SVT att jag ser ut att bli bönhörd. Redan nästa vecka skall Svenska fotbollförbundets representantskap rösta om en utökning av damallsvenskan.

Enligt förslaget, som jag tycker låter utmärkt, skall vår högsta serie utökas till 14 lag redan till 2022. Det innebär att nästa år blir ett anpassningsår där bara ett lag kommer att åka ur damallsvenskan, medan tre lag kommer att gå upp från elitettan.

Det innebär inte minst ett bra läge för nykomlingarna AIK och Hammarby att etablera sig i högsta serien. Det innebär också ökade chanser för nedflyttade Umeå och Uppsala att få till en snabb återkomst till högsta nivån.

Från och med 2022 är tanken att två lag åker ur damallsvenskan, medan det lag som slutar på tolfte plats, alltså trea från slutet, får kvala mot trean i elitettan.

Som sagt, ett utmärkt förslag.

När jag startade den här bloggen för drygt nio år sedan tyckte jag att man skulle minska ner antalet lag i högsta serien. Men redan 2014, i det här inlägget, började jag svänga och de senaste fem åren har jag varit rätt övertygad om att utökning är den enda rätta vägen.

Med fler lag kommer fler unga svenska talanger få chansen att spela i högsta divisionen, vilket på sikt även kommer att stärka våra landslag.

Det där länkade inlägget från 2014 handlade för övrigt delvis om att damfotbollssituationen i Stockholmsområdet var historiskt dyster efter att Tyresö hade kollapsat. Damfotbollen i Stockholmsregionen har ju egentligen inte repat sig helt efter Tyresö, inte förrän nu.

Nästa år har Stockholm tre lag i damallsvenskan, och om man får drömma om ett förbättrat coronaläge kan i första hand derbyna bli riktiga folkfester. Det skulle kunna leda till ett jättelyft för damallsvenskan.

Men vågar man verkligen tro på att 2021 blir så väldigt mycket bättre i coronasynpunkt än 2020?

Det finns ju även fortfarande rätt stora frågetecken kring om det kommer att bli en OS-turnering i månadsskiftet juli/augusti nästa år.

Och om det blir en OS-turnering är det svårt att veta hur förberedelserna kommer att se ut. Därför tycker jag att det är rimligt att den landslagstrupp som Peter Gerhardsson tagit ut i dag i princip bara innehåller etablerade landslagsspelare.

Man kunde ju tänkt sig att det var ett utmärkt läge att testa nytt i en tävlingsmatch med begränsad betydelse. Men som sagt, med tanke på att det är omöjligt att veta hur mycket tid det går att få till förberedelser nästa år är det kanske bäst att köra med de som just nu är närmast en OS-trupp.

Jämfört med förra truppen utgår Julia Roddar, Julia Zigiotti Olme och Mimmi Larsson medan Emma Kullberg, Hanna Bennison och Fridolina Rolfö kommer tillbaka. EM-kvalmatchen mot Slovakien spelas den 1 december.

Innan jag sätter punkt påminner jag om att bloggen nu har en ny silly season-sida för vinterns alla övergångar och kontraktsförlängningar.

Umeå åker ut – utöka damallsvenskan nu

Damallsvenskan 2020 är över. Nu väntar sisådär fem månaders väntan på nästa års upplaga. Då är AIK och Hammarby med.

Det är däremot inte Umeå IK och IK Uppsala Fotboll. För första gången sedan elitettan infördes åker båda nykomlingarna ut direkt.

I slutomgången vann Umeå med 1–0 borta mot Eskilstuna. Trots att segermålet kom på frispark från Eva Nyström i femte minuten var aldrig västerbottningarna över nedflyttningsstrecket den här söndagen.

Djurgården fick nämligen en ännu bättre start hemma mot Uppsala. Stockholmarna gjorde ett snyggt ledningsmål minuten innan Nyströms frisparksmål. På ett fint inlägg från Olivia Schough kom fjolåret UIK-spelare Rachel Bloznalis flygande och språngskallade in det otroligt viktiga ledningsmål som Djurgården behövde.

1–0 är ju dock ingen stabil ledning, utan Djurgården behövde ett mål till för att få arbetsro. Det målet kom från Linda Motlhalo med ungefär en kvart kvar. I Örebro vann Piteå med 1–0 efter ett snyggt segermål från Julia Karlernäs.

Piteå och Djurgården räddar sig kvar i sista omgången, medan Umeå åkte ur på 23 poäng.

Bara två lag har tidigare åkt ut med högre poängskörd. För två år sedan åkte Hammarby ut på 24 poäng och –10 i målskillnad. Det är högsta poäng något lag som åkt ur damallsvenskan noterat.

Tvåa på listan är Öxabäck/Mark som 1998 tog 24 poäng och hade målskillnaden –14, och åkte ur. Öxabäcks nedflyttning skedde under de sju år (1995–2001) som tre lag flyttades ner. Öxabäck var för övrigt det enda lag som åkte ut på 20 poäng eller fler under den perioden.

Utöver Hammarby 2018, Öxabäck/Mark 1998 och Umeå IK 2020 är Mallbacken 1990 det enda lag som åkt ur damallsvenskan trots att de nått upp i 20 poäng. De hade 20 poäng och –28 i målskillnad.

I övrigt har tre lag åkt ur på 19 poäng: Kvarnsveden 2017, Djurgården 2012 och Bälinge 2004. Och två lag har åkt ur med 18 poäng: Hammarby 2015 och Trollhättans IF 1989. De senare tog i och för sig bara 14 poäng i tvåpoängssystem, men hade haft 18 om man fått tre poäng vid seger aktuellt år.

De senaste fyra åren har alltså tre lag som tagit 19 poäng eller fler åkt ut. Trenden är alltså att det blivit allt jämnare på damallsvenskans undre tabellhalva på senare år – samt att väldigt bra lag har åkt ut.

I skrivande stund står Olivia Schough i SVT och säger så här om UIK:

”Jag tycker att Umeå skall vara i allsvenskan. Och de har gjort det bra i år. Jag tycker att det känns konstigt att de skall åka ur.”

Jag håller med. Jag tycker också att det bör finnas plats för UIK i damallsvenskan. Så det är dags att återupprepa ett gammalt kärt mantra: Utöka damallsvenskan nu.

Utöver att det under de senaste fyra åren har krävts rekordhög poängskörd för att hålla sig kvar så bör man ju påminna sig om att lag som Göteborg och Vittsjö varit rejält inblandade i nedflyttningsstrider under den här fyraårsperioden.

Det är alltså inte längre några jätteavstånd mellan den undre och den övre halvan i vår högsta serie. Se bara på söndagens resultat, där Växjö – som länge såg ut som ett nedflyttningslag – åkte ner till Malmö och besegrade Rosengård med 1–0. Ett Rosengård som hade andraplatsen att spela för.

Med 45 minuter kvar av säsongen var för övrigt Malmöklubben nere på tredjeplatsen. Men Linköpings Rachel Hill ordnade det stora silvret till Rosengård genom att göra två mål i Kristianstad.

Jag tycker alltså att man skall utöka damallsvenskan – och att man skall göra det fortast möjligt. Som jag ser det kan man ha 14 lag i högsta serien redan till 2022. Men faktum är att jag till och med tror att det skulle kunna gå att ha 16 lag i damallsvenskan inom bara några år. Det är ju alltfler klubbar som satsar på dam- och flickfotboll. Och ju fler lag i damallsvenskan, desto fler unga talanger kan skolas in i elitfotbollen.

Jag ser även förändringen till fem byten som positiv. Jag hoppas att det kommer att kunna leva kvar framöver. Det är ju nämligen också något som ökar möjligheten till speltid för unga talanger.

 

Dubbel bottendramatik – och ny korsbandsskada

Mitt i november bjuds vi på bottendramatik i dagarna två. I dag har vi fått veta vilka lag som åker ur elitettan.

Inför avspark var det fyra lag som kämpade om två platser i nästa års serie. De fyra var Älvsjö AIK, Lidköpings FK, Kvarnsvedens IK och Sandvikens IF. De låg i nämnd ordning med fallande poäng, 22, 21, 20 respektive 19.

En intressant detalj var att de fyra indragna lagen mötte de fyra som låg högst i tabellen. Man hade alltså ungefär jämbördigt motstånd.

Det blev en spännande lördagseftermiddag. Från start var det alltså Kvarnsveden och Sandviken som låg under strecket.

Men efter tio minuter tog Borlängeklubben ledningen borta mot IFK Kalmar. De var det Sandviken och Lidköping som befann sig på nedflyttningsplats.

Men Lidköping var bara under strecket i tre minuter. I den 13:e gjorde nämligen Hammarbys Emma Jansson 1–0 mot Älvsjö. Därmed var det Älvsjö och Sandviken som var nedflyttningslag i en stund.

Den stunden varade fram till minut 27, då Mimmi Asperot ur misstänkt offsideposition kvitterade till 1–1 för IFK Kalmar mot Kvarnsveden. Då var vi tillbaka i startläget – alltså Sandviken och Kvarnsveden under strecket.

De båda lagen blev kvar på bottenplatserna – och de spelar 2021 i division I. Spänningen höll dock i sig länge. I och med att Rosa Kafaji gav AIK ledningen mot Lidköping i första halvlekens slutminut var Sandviken bara ett mål från att kliva upp på fast mark.

Den situationen hade man ända fram till minut 79, då Rebekha O’Brian gav Morön ledningen på Jernvallen – och därmed sparkade ner Sandviken i division I. Två minuter tidigare hade Kalmars inhoppare Ofelia Medhammar via ribban gjort 3–1 till småländskorna och sänkt Kvarnsvedens hopp om nytt elitettankontrakt.

AIK:s seger i Lidköping innebär att Gnaget vinner serien och sätter poängrekord i elitettan med hela 72 av maximala 78 poäng. Det är verkligen otroligt imponerande. Hammarby slutar på 66 poäng, vilket också är väldigt imponerande. Det är här läge att återigen gratulera de båda Stockholmsklubbarna till fina säsonger – och avancemang till damallsvenskan.

Trean Morön slutade på 55 poäng – samma summa som Uppsala gick till damallsvenskan på i fjol. Även om jag tippade Morön så högt som femma får väl Skelleftelaget räknas till årets skrällgäng? För vem trodde att de skulle hänga med i toppstriden så länge som de gjorde?

Fyran Kalmar var däremot en besvikelse. Jag trodde de skulle ha potential att ta en damallsvensk plats. Men Kalmar var tidigt borta ur diskussionen. De har för övrigt redan bytt tränare inför nästa år. Det var redan klart att Joakim Lindén Johansson inte skulle fortsätta, men ha fick lämna redan inför dagens match. Nästa år tränas IFK Kalmar av norrmannen Frank Berntsen.

Femma kom Mallbacken, vilket känns som en logisk placering. Laget har en stark trupp, men var hårt skadedrabbat i seriens inledning.

På den övre halvan fick vi till slut också två nykomlingar. Jitex blev sexa och Alingsås kom sjua. Jag trodde just att de båda västsvenska nykomlingarna skulle vara de två starkaste av de sex nya lag vi hade i serien. De kom dock några placeringar högre än jag hade tippat.

Åtta och nia kom BP och Bollstanäs. Båda hade betryggande marginal ner till bottenlagen. BP skuggade länge topplagen, men orkade inte hålla farten i seriespurten.

Sedan är vi alltså nere där vi började – i nedflyttningsstriden. Till slut förlorade alla de fyra lag som låg kring strecket sina matcher i dag. Det innebar som jag redan berättat att Älvsjö AIK och Lidköping klarade sig på bekostnad av Kvarnsveden och Sandviken.

Älvsjös förnyade kontrakt ser jag som en positiv överraskning. Däremot är Lidköping och Kvarnsveden årets två riktiga flopplag. I fjol tog de 39 respektive 36 poäng. I år nådde de bara just över hälften, 21 respektive 20. Lidköping klarade sig dock kvar, medan Kvarnsveden får börja om i division I.

Att Sandviken och Sunnanå skulle åka ut var helt enligt förhandstipsen. Båda lagen kom in sent i serien, och hade inte riktiga möjligheter att bygga lag och ekonomi för elitettan. Dock starkt av Sandviken att ha kvar hoppet om nytt kontrakt in i seriens allra sista 15 minuter.

Därmed är elitettan 2020 slut. Nästa år ansluter Borgeby, Sundsvalls DFF, IFK Norrköping, IK Uppsala Fotboll och ytterligare ett lag till serien.

Vilket det laget blir får vi veta i morgon när damallsvenskan avgörs. Det står mellan Piteå, Djurgården och Umeå. Rent teoretiskt kan även Eskilstuna åka ut. Men det är som sagt rent teoretiskt. Skulle jag sätta odds på de inblandade lagens chanser att hålla sig kvar blir de oddsen:

Eskilstuna United – 99,999 procent
Piteå IF – 90 procent
Djurgårdens IF – 90 procent
Umeå IK – 20 procent

8) Eskilstuna har 23 poäng och –3 i målskillnad. De spelar hemma mot Umeå och säkrar kontraktet på egen hand om de tar poäng, eller förlorar med åtta måls marginal eller mindre. För att Eskilstuna skall åka ut krävs att de förlorar med nio mål eller mer, samtidigt som både Piteå och Djurgården vinner sina matcher.

9) Piteå har 22 poäng och –13 i målskillnad. De spelar borta mot Kif Örebro, och allt mesta talar för att det räcker med en poäng för att säkra kontraktet. För att 100-procentigt säkra kontraktet på egen hand måste man vinna. Men tar man poäng måste Umeå vinna sin match med sju eller åtta måls marginal för att peta ner Piteå på nedflyttningsplatsen.

Noterbart här är att Kif Örebro i går gick ut med den dödstråkiga nyheten att backen Maja Regnås blev 14:e spelaren i årets damallsvenska att dra av korsbandet. Det hände i matchen mot Vittsjö.

Maja Regnås

Det är andra gången Regnås är korsbandsskadad. Hon missade hela säsongen 2017. Hon är den andra eller tredje spelaren i Kif Örebro som skadar korsband under den här hösten. Den andra efter Heidi Kollanen om man bara räknar vanliga korsbandsskador (främre korsbandet). Och den tredje om man även räknar in ovanliga korsbandsskador (bakre korsbandet), vilket drabbade Cajsa Åkerberg.

Jag skriver så här eftersom jag nyligen fick lära mig från experthåll att Åkerbergs skada är annorlunda och således inte skall räknas med när vi sammanfattar alla årets korsbandsskador. Med Åkerberg hade det varit 15. Nu är det bara 14… 

Tillbaka till Piteå. De kan även hänga kvar vid kryss eller förlust – förutsatt att Eskilstuna tar poäng mot Umeå.

10) Djurgården har 21 poäng och –13 i målskillnad. De har hemmamatch mot redan nedflyttningsklara IK Uppsala Fotboll. Uppsala kommer till Stockholm med elva raka förluster – och rubriker om dålig stämning i klubben.

Det här är alltså en match Djurgården bör vinna. Och vinner de – då blir det tre Stockholmslag i damallsvenskan 2021.

Precis som Piteå så kan Djurgården även hålla sig kvar vid kryss eller förlust mot Uppsala om Eskilstuna samtidigt tar poäng mot Umeå.

11) Umeå har 20 poäng och –20 i målskillnad. De skall alltså till Eskilstuna – och på ett sätt är deras förutsättningar enkla. De måste ju nämligen vinna för att ens ha chansen att hålla sig kvar.

0–0-matchen mot Djurgården senast satte UIK i en otroligt prekär situation. Det jobbiga med situationen är ju att det långt ifrån är säkert att en seger i Eskilstuna räcker.

Om Piteå och Djurgården vinner sina matcher måste ju UIK vräka in mål och slå Eskilstuna med minst nio. I teorin har UIK det här i egna händer, eftersom det finns resultat där de klarar kontraktet på egen hand. Men i praktiken är UIK beroende av hjälp från Uppsala och/eller Örebro.

Mitt tips är att Piteå tar minst en poäng i Örebro samt att Djurgården gör sitt mot Uppsala. Enligt tipset skulle det alltså bli Umeå som spelar i elitettan nästa år.

Det är avspark 15.00 i morgon. Vid 17-snåret vet vi alltså vilka tolv lag som spelar i damallsvenskan 2021 och vilka 14 som spelar i elitettan. 

Vi vet även vilket skånskt lag som tar stora silvermedaljerna, och vilka som tar de små. Det mesta talar ju för att Rosengård blir tvåa. De har hemmamatch mot Växjö, och det räcker med en poäng för Malmöklubben. För Kristianstad avslutas serien med hemmamatch mot Linköping.

Slutligen spelas det en ”uppvisningsmatch” i Göteborg. Där möts klara guldmedaljörerna Göteborg och Vittsjö, som redan är klart för femteplaceringen. Noterbart kring Göteborg är att laget i går skrev tvåårskontrakt med de båda spelare som sannolikt haft bäst utveckling i år – Jennifer Falk och Filippa Curmark. Det är naturligtvis två viktiga förlängningar för mästarklubben.

Det spelas även väldigt kul matcher i både Tyskland och England i morgon, dock är det matcher som tråkigt nog krockar med det damallsvenska bottendramat. Men man hinner i alla fall se en halvlek av det tyska toppmötet Bayern München–Wolfsburg innan de damallsvenska matcherna startar.

Matchen mellan de båda tyska super- och tillika svensklagen startar 14.00 och går att se på Viasat Fotboll och Viaplay.

1,5 timmar senare, alltså 15.30, är det avspark i London i engelska toppmötet och tillika derbyt mellan Arsenal och Chelsea. Även den godbiten krockar alltså med den damallsvenska slutomgången.

Apropå Chelsea så förlängde lagkapten Magdalena Eriksson sitt kontrakt med klubben i förrgår. Det löper nu fram till sommaren 2023.

Grattis Kopparbergs Göteborg FC – Svenska mästarinnor 2020

Den klubb som hösten 1995 gick upp till damallsvenskan som Landvetter Idrottsflickor har äntligen nått hela vägen. Ja, det handlar om den klubb som fick Kopparbergs som namnsponsor och som 2004 flyttade in till centrala Göteborg och bytte namn till Kopparbergs Göteborg FC.

Jag använde ordet äntligen i första meningen eftersom KGFC varit nära flera gånger. Men det dröjde alltså till klockan 16.54 lördagen den 7 november 2020 innan det var dags för guldhjälmar för ett SM-guld.

Det är således också dags att skicka ett stort grattis till klubben för deras första SM-guld.

Det är ett högst välförtjänt firande som nu pågår i Linköping. Göteborg vann nämligen den svåra bortamatchen på Linköping Arena med förkrossande 7–0. Sju mot noll.

Det var stundtals uppvisning. Göteborg visade ingen guldfrossa. Tvärtom hade man extrem effektivitet när det behövdes som mest. Jag räknade inte målchanser i dag. Men när Natalia Kuikka gjorde 0–5 i minut 59 hade inte Göteborg missat många målchanser. Göteborg hade kunnat göra sju mål i många matcher i år. Men det dröjde till omgång 21.

Och det första guldet dröjde alltså till 2020.

Om vi blickar tillbaka lite så var ju Göteborg ett topplag flera år under Torbjörn Nilsson:s tid. När han lämnade efter säsongen 2013 hade klubben en svacka, där man byggde om sin trupp. Bland annat var man nära att åka ut 2017 under Stefan Rehn:s ledning.

Året efter kom Marcus Lantz och Jörgen Ericson och började jobba in ett vägvinnande spel. Laget var nära att nå hela vägen både 2018 och 2019. Och i år, när Lantz var utbytt mot Mats Gren, gick det vägen.

Årets trupp är otroligt stark och bra. Men mitt i firandet finns det frågetecken. På SportbladetPlay var expertkommentator Pär Lagerström nyfiken på hur långt det här laget skulle kunna nå i Champions League.

Tyvärr är det väl så att varken han eller någon annan kommer att få det svaret. För det är redan klart att Natalia Kuikka lämnar för Portland Thorns. Och Emma Berglund ryktas vara på gång till Rosengård. Hon som klubben först inte ville behålla, men sedan ändå vill ha kvar. Och Emily Sonnett är ju bara i Sverige på lån. Sedan har vi Vilde Bøe Risa som gärna vill ut i Europa. Är någon av dem kvar i klubben efter årsskiftet?

Tillagt i efterhand: Glömde ju här att det även uppgivits att Rebecka Blomqvist kan vara på väg bort. Hon har bland annat kopplats ihop med tyska storklubben Wolfsburg.

Men just nu är kanske inte är bästa ögonblicket att väcka frågetecken kring Göteborgs lag. Tvärtom är det nu läge att imponeras av hur årets lag agerat. Jag har tyckt att Göteborg spelat damallsvenskans finaste och roligaste fotboll de senaste tre åren. Nu har de svart på vitt att de också spelar den bästa fotbollen. Grattis.

I skrivande stund berättar de på SportbladetPlay att Jennifer Falk skall guldmålas efter att ha hållit nollan för 14:e gången den här säsongen. Välförtjänt. Och Emma Berglund berättar om lagets arbetsmoral, hur 100-procentigt alla tar sitt hemjobb. Det är förstås värt att nämna. Årets Göteborg är ett lag där man har stor löpvilja i båda riktningarna. Något som förstås är ett framgångsrecept.

Det finns självklart anledning att återkomma med fler analyser. Innan jag avrundar noterar jag att Växjö DFF spelar i damallsvenskan även 2021. Laget har imponerat stort i höst och vann måstematchen hemma mot Eskilstuna med 2–0. Grattis Växjö.

Det var för övrigt en före detta Göteborgsspelare som visade vägen. Amanda Johnsson Haahr satte det viktiga 1–0-målet. Det andra målet vill nog Emelie Lundberg helst glömma. Det var en av årets större målvaktstavlor.

Växjö håller sig alltså kvar. I dag har vi även fått veta att Vittsjö slutar på femte plats. Det efter 4–0-seger mot Kif Örebro. Med tanke på hur det såg ut i serieupptakten är det bra gjort av Vittsjö att ta en så fin placering.

Slutligen har Kristianstad i dag både säkrat en Champions Leagueplats och passerat Rosengård i tabellen. Man vann med 4–1 mot Uppsala. Grattis till KDFF till bästa placeringen någonsin. Man blir alltså sämst trea.

Kristianstads seger innebär att det nu är press på Rosengård inför morgondagens bortamöte med Piteå. Malmöklubben har knappast råd att förlora. För då är risken uppenbar att man inte ens blir bäst i Skåne i år.

Morgondagens fokus kommer dock i första hand vara riktat mot bottenstriden. En strid där det nu alltså är klart att det blir Umeå, Djurgården eller Piteå som följer med Uppsala ner i elitettan. Och Umeå och Djurgården möts ju i morgon.

I elitettan leder AIK med 6–1 mot Bollstanäs. Även om det är några minuter kvar kan vi gratulera Solnaklubben till säkrad serieseger. Tidigare under eftermiddagen har vi noterat blytunga segrar för Lidköping och Älvsjö i botten. Segrar som innebär att Kvarnsveden och Sandviken kommer att ligga under strecket inför slutomgången nästa lördag. Den där bottenstriden har förutsättningar att bli en rysare. Precis som damallsvenskans.

Umeå IK vann intressant SM-final

I dag har det spelats en på många sätt hyperintressant SM-final. Det handlade om F17, och stod mellan det nya och det gamla. Mellan klassisk herrelit och klassisk damelit. Det var IFK Göteborg som tog emot Umeå IK, och efter 90 minuter var det 1–1 – alltså oavgjort mellan det nya och det gamla.

Jag såg bara fem–sju minuter i slutet av den ordinarie tiden. Och då såg Blåvitt starkare ut. Jag tyckte att UIK gick på knäna, och gissade att Göteborg skulle vinna i förlängningen. Så blev det inte, utan Monica Jusu Bah satte istället två mål för Umeå som vann med 3–1.

Den klassiska damfotbollsklubben UIK vann alltså SM-guldet. Man gjorde det efter att ha slagit AIK i semifinal och Blåvitt i final.

Intressant och anmärkningsvärt att en division IV-klubb är i final i F17-SM. Nu har Blåvitt i och för sig säkrat avancemanget till division III, men de har ju spelat i fyran i år.

Precis som för många andra herrelitklubbar återstår att se hur mycket IFK kommer att satsa på sitt damlag. Men även om de skulle välja att låta handbromsen ligga i på seniornivå är det förstås otroligt bra och viktigt för damfotbollen i Göteborgsregionen att det nu börjar komma klubbar som verkligen satsar seriöst på sin akademiverksamhet.

Tidigare skulle jag säga att Jitex var den enda klubb i Göteborgsregionen med en riktigt stabil och bra flickakademi. På pojksidan har det däremot vimlat med möjligheter för unga talanger. Men nu börjar det alltså även dyka upp fler vägar till eliten för talangfulla Göteborgstjejer. Det är självklart väldigt positivt.

Positivt är även bästa ordet att beskriva Umeås talangverksamhet. Klubbarna i den västerbottniska residensstaden gör verkligen ett kanonjobb med att ta fram talanger som sedan förädlas till elitspelare i UIK. Nu står alltså en ny kull talanger och knackar på dörren.

Frågan är ju bara vilken division Umeå spelar i nästa säsong. Klubbens damallsvenska kontrakt är som bekant rejält hotat. Dock brukar klubbar med en så stabil ungdomsverksamhet som UIK alltid komma tillbaka. Så även om en nedflyttning alltid är jobbig behöver det inte vara totalt förödande för Umeå om man inte skulle klara sig kvar i höst.

I dag har Hammarby tagit ett jättekliv mot damallsvensk status till 2021. 3–0-segern borta mot Morön innebär att Bajen har åtta poäng upp med tre omgångar kvar. Det kan förstås inte det formstarka Stockholmslaget tappa.

I botten tog Lidköping sista halmstrået genom att vinna med 3–0 mot Sunnanå. Därmed är västgötskorna en poäng under strecket med tre svåra matcher kvar att spela.

Innan jag lämnar elitettan finns här ett par tweets med AIK-glädje från igår:

Internationellt har dagens huvudnyheter handlat om coronaviruset. Två av de landskamper som var planerade att spelas på tisdag är inställda.

Dels har den intressanta träningsmatchen Tyskland–England strukits till följd av covid-fall i den engelska ledarstaben.

Det blir inte eller någon EM-kvalmatch mellan Estland och Slovenien på tisdag. Enligt källan nedan skall 22 slovenska spelare ha testats positivt för covid 19. Jag har inte sett någon bekräftelse på den anmärkningsvärda uppgiften. Men klart är att matchen har skjutits upp.

I fredags dansade sig de regerande Europamästarinnorna till 2022 års EM-slutspel.

På tisdag kan även Sverige dansa sig till England. Seger mot Island innebär säkrad gruppseger och då även säkrad EM-biljett. Även om det nya isländska laget visade sig ha kvalitet och tyngd i fasta situationer bör Sverige vinna på tisdag.

Vad jag kan hitta har inte vårt landslag tappat poäng i en tävlingsmatch på hemmaplan sedan förlusten mot Tyskland i EM-semifinalen 2013. Och varför bryta den sviten på tisdag?

Vi har spelat hemma mot Island sex gånger tidigare. Facit är fem segrar med totalt 19–0 samt en 2–2-match från VM-kvalet 2005. Eftersom det är inbördes möte som gäller vore inte 2–2 några bra resultat. Men jag tycker som sagt att vi bör vara tillräckligt bra för att vinna matchen.

Det börjar för övrigt dra ihop sig på allvar i EM-kvalet. Utöver gruppfinalen Sverige–Island spelas ytterligare ett antal avgörande EM-kvalmatcher under tisdagen. Jag tänker på Finland–Skottland, Wales–Norge, Italien–Danmark, Belarus–Nordirland och Österrike–Frankrike.

 

Grattis AIK – tillbaka i damallsvenskan

I dag har AIK säkrat en plats i damallsvenskan 2021. Stort grattis till det. Man gjorde det via 5–1-seger mot Bollstanäs – AIK:s 21:a trepoängare på 23 omgångar.

Det är ett imponerande facit. Och en imponerande jämnhet. I fjol tippade jag AIK som vinnare av elitettan. Då föll laget på att man var alldeles för ojämnt i sina prestationer. I år har det alltså sett helt annorlunda ut. Så här långt har AIK vunnit flest matcher, förlorat minst samt gjort flest mål och släppt in minst.

När det gäller antalet gjorda mål kan Hammarby passera i morgon. Det hindrar dock inte att AIK varit seriens klart bästa lag, och att det är logiskt att det är just Gnaget som är först att säkra uppflyttning.

Det som återstår för AIK det här året är att se om de kan sätta nytt poängrekord i elitettan. Det nuvarande rekordet har Växjö DFF från 2017. Då vann småländskorna på 69 poäng och målskillnaden 83–17. Året dessförinnan vann Kvarnsveden och LB07 båda på 66 poäng.

Nu står AIK på 63 poäng och 66–16 med tre matcher kvar. I de tre omgångarna har man två matcher mot Lidköping och en mot Bollstanäs. Solnaklubben behöver alltså sju poäng till för att slå rekord.

När serien är färdigspelad blir det spännande att se hur AIK satsar. Ännu så länge har ingen svensk herrelitklubb gjort en riktig damfotbollssatsning a la storlagen på kontinenten. Tyvärr tror jag inte att AIK blir den första, utan att vi får vänta fem–sex år på en sådan satsning. Alltså till när Malmö FF kommer upp i högsta serien.

I morgon kan Hammarby ta ett jättekliv mot den andra damallsvenska platsen. Med fyra omgångar kvar har Bajen fem poäng ner till Morön. Just Morön står för motståndet i Skellefteå 14.00. Tar Bajen poäng är man väldigt nära damallsvensk status.

Bajen har för övrigt ett otroligt konstigt schema i de fyra sista omgångarna. Där väntar två matcher vardera mot Morön och Älvsjö AIK.

I morgon 10.00 på samma arena i Skellefteå som toppmötet är det också en riktig sista chansen-match i botten när Sunnanå tar emot Lidköping. Sunnanå är i princip redan klart för nedflyttning. Bara vid maximala tolv poäng på de återstående matcherna har man en liten chans att hänga kvar. Även om Lidköping har fem fler poäng än Sunnanå måste nog västgötarna vinna i morgon om man skall ha chans att klara sig kvar.

Lidköping är nämligen ytterligare ett lag med otroligt konstigt program i de avslutande omgångarna. I förra omgången mötte man Sunnanå hemma. I morgon möter man Sunnanå borta. Och efter morgondagens bortamatch spelar man mot AIK borta innan man avslutar med hemmamatcher mot BP och AIK.

Apropå alla konstiga spelscheman känns det som att Älvsjö kan klara sig kvar på att man hade lyckan att få möta Sunnanå två gånger innan västerbottningarna fick in alla utländska förstärkningar, medan Lidköping har båda sina möten med Sunnanå efter att Skellefteklubben förstärkt.

När jag ändå är inne på uppflyttningar är det läge att gratulera trion IFK Norrköping, Sundsvalls DFF och Borgeby IK. Det är ju nämligen de tre klubbar som kvalat in till nästa års upplaga av elitettan.

Sundsvall och Borgeby kom sist respektive näst sist förra året, men gör den starka prestationen att omedelbart återvända till elitfotbollen. För IFK Norrköping är det däremot premiär i näst högsta serien. Även här blir det förstås intressant att se hur herrfotbollsklubbens satsning kommer att se ut.

 

Lyon för femte gången i rad

Fantastiska Lyon vann Champions League för femte året i rad. Tyvärr blev aldrig finalen mot Wolfsburg speciellt spännande. Fransyskorna vann med 3–1 i San Sebastian efter att ha haft kontroll större delen av matchen.

För kvartetten Sarah Bouhaddi, Wendie Renard, Amel Majri och Eugenie Le Sommer var det sjunde titeln i UWCL. Just Le Sommer vikarierade som toppforward, och gjorde också matchens första mål i minut 25.

Le Sommer fick slå in returen på ett eget skott. Bra gjort av fransyskan, men också väldigt passivt försvarsspel av Wolfsburg. Det märktes lite för tydligt att tyskorna inte är vana vid att spela försvarsspel i ligaspelet. För även när Saki Kumagai snyggt pricksköt in 2–0 med vänstern i 44:e minuten var det mot ett väldigt passivt Wolfsburgsförsvar.

Lyons tredje mål styrde Sara Björk Gunnarsdottir in i 88:e minuten på ett skott från Le Sommer. Då hade det i och för sig bara varit ett mål upp under en halvtimma. Men det kändes ändå inte speciellt spännande. Jag kan faktiskt inte minnas en enda riktigt bra kvitteringschans. Och Wolfsburgs mål var också lagets enda avslut på mål.

Fridolina Rolfö? Jo, hon spelade från start och gjorde en okej match i ett utklassat Wolfsburg. Bland annat var svenskan inblandad i reduceringen till 1–2 genom att slå ett bra inlägg.

Med cirka tio minuter kvar att spela fick Rolfö två smällar mot huvudet i samma duell. Först blev hon skallad av lagkompisen Alexandra Popp, sedan fick svenskan även Bouhaddis armar i huvudet. Rolfö låg ett tag. När hon reste sig hade hon tejpats vid vänster ögonbryn.

I damallsvenskan vann Rosengård med 2–1 borta mot Eskilstuna, vilket innebär att Malmölaget nu har 3,5 poängs ledning i tabelltoppen.

Dagens seger var inte någon av Rosengårds mer imponerande. Samtidigt är det ju imponerande att rada upp vinster som man gjort. Laget har nu åtta segrar och två kryss på de tio senaste omgångarna.

I dag gjorde Anna Anvegård båda målen, en signal om att hon kanske är på väg att hitta målformen lagom till höstsäsongen – precis som i fjol.

Eskilstunas mål gjorde Loreta Kullashi på straff. Apropå Kullashi var det en intressant situation i 85:e minuten där Kullashi fick Zecira Musovic:s knä i huvudet när Rosengårdsmålvakten boxade bort en hög boll. Situationen ledde inte till något domslut, och jag vet faktiskt inte var reglerna säger.

Men personligen tycker jag faktiskt att det borde vara straff – och dessutom utvisning på Rosengårdsmålvakten. Att sätta upp knät högt när man hoppar in i dueller är otroligt farligt, betydligt farligare än att gå in i en duell med dubbarna före. Ja, jag vet att målvakter ofta jobbar med höga knän. Men det gör det inte mindre farligt. Och Musovics smäll mot Kullashis huvud skulle kunna leda till men för livet.

Zecira Musovic

I de två tidiga matcherna tog Vittsjö och Djurgården varsin viktig hemmaseger. Båda står på 16 poäng och är väldigt nära nytt damallsvenskt kontrakt. Jag har nämligen svårt att tro att Uppsala eller Växjö når över 20 poäng.

De förlorande lagen var Piteå och just Växjö. Båda är fast i bottenträsket. Som det ser ut nu tycker jag att det mesta talar för att Uppsala och Växjö åker ut. Den eventuella räddningsplanka som finns är just Piteå, som uppträder helt utan självförtroende.

I dag hade i och för sig Piteå bättre kvalitet på sina fasta situationer, vilket kan vara lagets räddningsplanka ut ur formsvackan. Dock visade Djurgården härlig kampvilja i defensiven och höll tätt för tredje gången i rad, trots att det var kaos på flera Piteåhörnor.

I elitettan hände det grejer. AIK tog ett jättekliv mot damallsvenskan 2021 genom att vinna med 2–0 i Skellefteå mot Sunnanå samtidigt som Morön föll med hela 4–0 hemma mot BP och Hammarby föll med 3–1 hemma mot Alingsås.

Därmed har AIK nu nio poäng ner till det damallsvenska strecket. De är i och för sig tolv omgångar kvar. Men nio poäng är mycket. Och eftersom lagen bakom skall mötas inbördes har AIK råd att tappa nio poäng på de där tolv omgångarna – och ändå vara säkert på att spela i damallsvenskan nästa år.

Känslan är att AIK tar den ena platsen. Och att Morön, Hammarby och BP gör upp om den andra platsen. Just det, i dag blandade BP sig i toppstriden på allvar.

Dansk supersub, Hanna Glas, straffsituationer och bröllop

Onsdagens semifinal i Champions League blir ett helfranskt möte mellan Olympique Lyonnais och PSG. Alltså en repris av förrförra helgens franska cupfinal.

De båda franska klubbarna vann sina kvartsfinaler med 2–1. Medan PSG imponerade när de körde över Arsenal såg Lyon ovanligt blekt och tandlöst ut. Det känns således som att onsdagens drabbning kan bli väldigt intressant.

I fredagens kvartsfinaler fastnade jag vid norska mittfältare. Totalt i de fyra kvartsfinalerna är det svårt att inte titta åt ett annat grannland. Det har nämligen varit två festkvällar för danska forwards.

I går gjorde ju Pernille Harder fyra mål för Wolfsburg. I dag hoppade Signe Bruun in och avgjorde för PSG. Den 1 juli i fjol opererades Bruun för en korsbandsskada. Efter cirka 15 månaders bortavaro har hon gjort en makalös återkomst.

I dag gjorde Bruun sitt tredje fina inhopp efter skadefrånvaron. Först byttes hon in och avgjorde cupsemifinalen mot Bordeaux för ett par veckor sedan. Och sedan byttes hon in för att lägga straff i cupfinalen – en straff hon satte. Och i kväll kom hon in 74:e minuten istället för Ramona Bachmann. Tre minuter senare stötte Bruun in det matchavgörande 2–1-målet.

Hon gjorde det framspelad av Kadidiatou Diani och Marie-Antoinette Katoto. Den duon var matchens giganter. PSG var minst en klass bättre än Arsenal. Det var 22–4 i avslut varav 9–2 på mål.

Dessutom var Arsenals mål från Beth Mead offside. Det är egentligen ofattbart att man inte har VAR redan från kvartsfinalerna. Nu skall videodomarupplägget bara användas i finalen, vilket innebär att domarna tvingas ställa om arbetssättet till sista matchen. Det hade väl varit bättre att köra med VAR och samma arbetssätt hela vägen?

I Arsenal kändes det som att Kim Little var den enda som riktigt hade lyckats hitta en rimlig form. Londonklubben lyckades aldrig få till någon riktig kvitteringspress på slutet som oroade Tiane Endler och hennes försvar. PSG:s seger var alltså fullständigt odiskutabel. Och nu väntar alltså nytt prestigemöte med Lyon.

De mötena brukar Lyon vinna på ett eller annat sätt. De fem senaste åren har lagen mötts 18 gånger. Nio gånger har Lyon vunnit under ordinarie tid. Sju gånger har det blivit kryss. Fyra av de oavgjorda matcherna har gått till straffläggning – och Lyon har vunnit alla fyra. Totalt alltså 13 segrar för Lyon.

PSG har således bara två segrar, båda med 1–0. Dels i franska cupen 2018, dels i ligan i december 2016. Utifrån det här bör alltså PSG vinna under ordinarie tid på onsdag.

Faktum är att det inte känns omöjligt. För jag kände inte igen Lyon i kväll. Ingen av lagets stjärnor spelade på sin högsta nivå. Den första halvleken var helt jämn, och egentligen helt utan målchanser. Bayern München stod upp väldigt bra i 40 minuter.

Sedan gjorde målvakt Laura Benkarth en jättetavla, kom ut snett och bjöd Lyon på ett ledningsmål. Nikita Parris nickade in bollen i det tomma målet innan hon blev rammad av Benkarth. Målvakten fick gult kort. Personligen tycker jag att det borde ha varit röda kanter på det där kortet.

Efter paus gjorde Amel Majri 2–0 på frispark, och det borde varit avgjort. Men det var det inte. Sara Björk Gunnarsdottir styrde in en frispark från Carolin Simon i eget mål till 2–1, och på slutet hade Sydney Lohmann ett ribbskott.

Bayern gjorde en kanoninsats och var spelmässigt minst lika bra som Lyon. Om det inte varit för Benkarths miss…

Utöver att inga av stjärnorna glänste var det oroande för Lyon att man tidigt tvingades byta ut Amandine Henry, samt att storstjärnan Dzsenifer Marozsan inte kom in i matchen.

Lyon har förstås trots allt ett jättestort mentalt övertag inför onsdag. Men efter den jämna cupfinalen och dagens insatser borde PSG i alla fall känna att de har chansen.

I Bayern spelade Hanna Glas de första 80 minuterna. Hon byttes sedan mot Amanda Ilestedt. Glas spelade högerback i en fyrbackslinje. Hon klarade defensiven bra, och hade ett par riktigt fina inlägg.

Hanna Glas

Till Sverige och damallsvenskan. Där vann Umeå dagens match borta mot Piteå med 2–1. Bakom siffrorna ryms en hel del dramatik, inte minst när det gäller straffsituationer.

Piteå ställde upp 5–4–1 och startade lysande. De elva första minuterna var riktigt bra. Piteå ägde bollen och skapade två kanonchanser, som båda räddades fint av en storspelande Tove Enblom.

I tolfte minuten fick Umeå straff. Jag skriver fick, för min uppfattning är att domare Joel Bäckström gjorde fel.

Nu är bilderna på Sportbladet Play inte jättetydliga. Kanalens kamerapersonal är allmänt dålig med zoomen, vilket gör att man får en dålig bild av situationer i straffområdet.

Klart är att Sejde Abrahamsson styrde upp bollen på sin egen arm. Men regel 12 i regelboken säger att det normalt inte skall vara bestraffningsbar hands om man styr bollen på egen arm. Undantagen är om handsen är medveten, om armen är i onaturlig ställning eller ovanför skulderhöjd. Av vad jag sett tycker jag inte att något av de undantagen stämmer in på situationen.

Trots det tilldömdes Umeå straffen. Och Therese Simonsson satte den säkert. Det var 0–1 – och Piteå föll ihop. Resten av halvleken var Umeås. Lova Lundin forcerade in 0–2, och det kunde även blivit 0–3 när Emma Åberg-Zingmark hade fritt läge i 41:a minuten.

I paus gjorde Piteå lite justeringar. Man gick tillbaka till 4–4–2 och tog över. Till slut hade jag 7–3 i klara målchanser till hemmalaget. Man skulle också ha haft en straff. Nikolina Lundin Lundström hade sin arm ovanför skulderhöjd när hon tog med hands i minut 58. Det såg dock inte domare Bäckström, som därmed kom att avgöra matchen.

Astrid Larsson gjorde ett snyggt reduceringsmål på volley efter att Madelen Janogy kommit runt på vänsterkanten. Men totalt sett börjar det bli lite krisstämpel på Piteå. Det ras man drabbades av efter att ha kommit i underläge var riktigt illavarslande.

Madelen Janogy

Illavarslande är även det faktum att man inte har tagit någon hemmaseger på sex försök. Samt att avståndet ner till nedflyttningsstrecket fortsatt bara är två poäng.

Umeå däremot lyfter i tabellen. Nu är man uppe på femte plats och har sköna fem poängs marginal ner till nedflyttning. Man har fortsatt en del problem i luftrummet i eget straffområde. Men i dag var Tove Enblom lysande och räddade ett par riktigt fina Pitenickar.

I morgon är det fem matcher med den tidiga seriefinalen mellan Rosengård och Göteborg som höjdpunkt. Förutsättningar inför den matchen skrev jag i förra inlägget.

Söndagens sista match är Växjö–Linköping och startar 19.00. Enligt en artikel i Corren beror den sena avsparkstiden på att klubbarna var oense om speltiden, och att förbundet gick in och medlade.

LFC-tränaren Olof Unogård kommenterar det hela så här i artikeln:

”Tydligen är det spelare som ska på bröllop på lördagen, så de ville spela fredag istället. Med tanke på det intensiva spelschemat som varit så tackade vi nej till det och det blev söndag istället. Vi får väl se i vilket skick deras spelare är i, det känns lite oproffsigt.”

I artikeln framgår också att båda LFC:s nyförvärv är redo för spel i matchen. Correns tips är att Yuka Momiki startar medan Rachel Hill börjar på bänken. Hos Växjö är viktiga Jennie Nordin avstängd. Dessutom missade Antonia Göransson fredagens träning på grund av sjukdom. Plus att lagkapten Emmi Alanen klev av träningen med misstänkt lårkaka.

Jennie Nordin

I elitettan har det hänt grejer i veckan. Både Kvarnsveden och Sandviken har bytt ut sina tränare. Och även i Kalmar är det ändring på tränarsidan, där en av deras två tränare har hoppat av. Kalmar har även drabbats av en korsbandsskada i form av viktiga Maja Träff Williams.

För Kvarnsveden gav inte tränarbytet någon omedelbar effekt. Laget föll med 2–0 hemma mot Morön. Däremot fick Sandviken utdelning på sitt tränarbyte. Gästrikarna vann sexpoängsmatchen i Lidköping med 2–0 och är nu ovanför strecket med tre poäng ner till LFK under.

Kalmar gjorde en helt okej insats borta mot serieledande AIK. Men Solnalaget vann med 3–2 och håller undan i toppen. Alla matchens mål kom i den första halvleken.

Jag såg stora delar av matchen som innehöll två snygga Kalmarmål från Mimmi Asperot och flera straffsituationer. Kalmar skulle ha haft straff direkt, men fick det inte.

Istället var det AIK som fick straff efter tolv minuter. Det är inte jättebra tv-bilder, men min känsla var att Linnea Svensson tog boll och inte spelare, och att AIK-straffen således var feldömd. Däremot skulle Adelisa Grabus haft straff i 58:e minuten, då hon fälldes när hon var på gång att runda Kalmars målvakt.

Är då AIK ett lag som skulle hålla i damallsvenskan? Det är förstås svårt att svara på. Men känslan är att de nog kan göra det med rätt förstärkningar. Det kändes som att de har ett genomtänkt grundspel, och många bollskickliga spelare.

De ställde upp 4–3–3 med Matilda Rosqvist, Grabus och Rosa Kafaji i anfallet. Många av anfallen gick via pigga Rosqvist på högersidan. Defensivt hade de ganska god kontroll under hela den andra halvleken.

Utöver Sandviken får man nog säga att just AIK och Morön var omgångens stora vinnare. Hammarby fick nämligen bara 1–1 i den svåra bortamatchen mot Mallbacken på Strandvallen. Därmed har numera AIK en marginal på sex poäng och Morön har fyra poäng ner till trean Bajen.

I övrigt vann Alingsås med klara 3–0 hemma mot Bollstanäs och Jitex med 4–1 borta mot Älvsjö och BP med 5–1 hemma mot Sunnanå.

De resultaten gör att Alingsås nu glider allt längre bort från bottenstriden. Dessutom tar sig Jitex och BP närmare Hammarby igen. De har numera bara tre respektive fyra poäng upp till tredjeplatsen.

Trio till Kristianstad – Wiegman till England

Under fredagen presenterades fyra nya spelare till damallsvenskan. Och i dag meddelade Göteborg att de lånar ut amerikanska backen Annika Schmidt till Sunnanå. Det borde ha varit de sista truppjusteringarna inför de tolv återstående omgångarna. Så nu vet vi vilka spelare det är som skall göra upp i höst.

Alla fredagens fyra nyförvärv gjordes av klubbar på medaljplats. Fyran Linköping hämtade hem en forward i Rachel Hill, medan Kristianstad värvade tre spelare med defensiva kvaliteter i Lauren Barnes, Hailie Mace och Franziska Jaser.

Jag måste säga att det förvånade mig att LFC plockade in två forwards under det här fönstret. En offensiv spelare var rimligt att ta in, men den andra borde väl ha varit en mittback? Nu har LFC en rätt framtung trupp med sju forwards, men bara sex backar.

Kristianstads värvningar känns mer rimliga. Det är tre spelare som alla kan spela i backlinjen, men där fjolårets Rosengårdsspelare Hailie Mace även är användbar som forward. Mace har vi alltså sett i Sverige tidigare.

De båda andra är nya ansikten i svensk damfotboll. Jaser är ett oskrivet kort. Hon har gjort kring 20 landskamper för Tyskland på ungdomssidan, och fick göra två inhopp i Bayern München som 18-åring, Sedan var hon en säsong på college, innan hon kom hem till Freiburg, där hon inte lyckades få någon speltid. De senaste fyra åren har 24-åringen spelat i schweiziska FC Basel.

Om Jaser är oskriven har 31-åriga Lauren Barnes en lång och fin meritlista. Hon är försvarsklippa i OL Reign (det lag som tidigare hette Seattle Reign) sedan 2013, och har dubblerat med spel i Australiens W-league för de två olika Melbourneklubbarna. Hon ingick i USA:s landslagstrupp vid She Believes cup 2016, men fick aldrig chansen att debutera. Barnes känns precis som den försvarsgeneral som KDFF sökt efter.

Apropå nyförvärven. Jag vet inte om det beror på att jag är journalist, men man är ju lite intresserad av hur klubbarna kommunicerar sina nyheter.

LFC tycks bara ha gått ut med pressreleaser, en för vardera spelare. På twitter lyckades de skriva fel förnamn på sitt japanska stjärnförvärv.

Kristianstad valde att samla till presskonferens för att samtidigt presentera alla sina tre nya spelare. Det finns förstås fördelar med båda uppläggen. Men det optimala är förstås både och.

Kristianstad sände för övrigt sin presskonferens på Facebook. Det gillar man, även om det som tv-produktion betecknat var undermåligt. De hade ingen mikrofon och befann sig i en för ändåmålet mycket dålig lokal med eko och mycket bakgrundsljud. Dessutom lyckades man inte få igång sändning i tid, så vi som såg den fick gissa vilka spelare det var som presenterades. Men det är ju bra att testa sig fram, och nästa gång gör man säkert många saker bättre.

En notering jag gjort är att klubbarna i allmänhet är väldigt dåliga på bilder. Har man den nya spelaren på plats finns det ett värde både för klubb och media att klubben drar på spelaren en matchtröja och knäpper ett par bilder för fri publicering som man sedan bifogar pressreleasen.

Det om spelarpresentationer. På måndag kväll når vi halvtidspaus i damallsvenskan. Det är ju väldigt jämnt på många håll, och vi har flera intressanta matcher framför oss. I elfte omgången är mötet mellan lagen på nedflyttningsplats, Växjö och Vittsjö, den mest intressanta. De båda lagen möts för övrigt redan igen i 13:e omgången. Alltså två gånger på tre omgångar.

Vinnaren mellan Vittsjö och Växjö har bra chans att tillbringa seriens halvtidspaus ovanför nedflyttningsstrecket. För inte tar väl Djurgården poäng mot Rosengård?

För tips av matcherna i elfte omgången hänvisar jag till bloggen damfotboll.org. En match i omgången visas på SVT, det är Eskilstuna–Piteå. En match där Madelen Janogy skall vara redo för comeback.

Under lördagen hände det saker i elitettan. Det jämnade ut sig både i toppen och botten. I toppen åkte AIK på första förlusten när man föll med 1–0 i derbyt mot BP. Och i botten  tog Sunnanå sina första poäng genom 3–0-seger i måstematchen mot Kvarnsveden. I övrigt vann Morön toppmötet med Kalmar med 2–0 och Jitex slog Mallbacken med 1–0.

Sunnanå startade för övrigt dagens match med fyra sommarvärvningar och fyra lånespelare från Umeå. Man hade alltså bara tre spelare i startelvan som man hade i träning så sent som för ett par veckor sedan.

Det var alltså knappast ett samtränat lag Sunnanå spelade med. Egentligen är det ju långt ifrån den arbetsro och kontinuitet man vill ha. Men trots all röra i Sunnanå är laget nu med i serien på allvar.

Däremot ser det otroligt mörkt ut för Kvarnsveden. Bara sju gjorda mål på elva matcher talar för att det kan bli division I nästa år.

Även om Jitex och BP fortsatt har viss toppkänning så känns det numera som att det är mellan AIK, Morön och Hammarby som kampen om de allsvenska platserna kommer att stå.

Jag såg andra halvleken av Moröns segermatch i dag. Där spelade laget en ganska enkel fotboll. Enkel, men effektiv. Så fort de fick bollen sökte de sina snabba forwards Hayley Dowd och Katrina Guillou. De har även duktiga kantspelare i Christine Tjärnlund och Ellen Schampi. Den senare har en väldigt fin vänsterfot.

Morön startade med dansk målvakt och fem amerikanska utespelare. Lagets djupledshot är såpass bra att det absolut kan sluta topp två. Morön måste vara ett väldigt jobbigt lag att möta.

Kollar vi internationellt föll svensklaget LSK i dag i norska toppserien borta mot Avaldsnes. Därmed kommer Rosenborg eller Vålerenga gå upp i serieledning i morgon.

I dag tog Røa sina första poäng för året genom 1–0-seger borta mot Klepp. Røas tränare Geir Nordby blev assisterande tränare i klubben 1997 och chefstränare 2006. För två veckor sedan nådde han upp i 600 matcher som Røatränare. Makalöst.

I träningsmatcher ute på kontinenten gjorde Amanda Ilestedt och Marija Banusic varsitt mål.

Veckans största internationella nyhet är att Nederländernas förbundskapten Sarina Wiegman byter jobb och land efter OS. Hon är nämligen Phil Neville:s efterträdare som Englands förbundskapten.

Wiegman har ju lett Nederländerna till EM-guld på hemmaplan 2017 och VM-final i fjol. Nästa EM går i England, så hon skulle kunna vinna EM-guld på hemmaplan två gånger i rad…

Jag har för övrigt stort förtroende för Wiegman. Hon verkar vara en lysande tränare. Dock är ju frågan om hon inte får lite väl kort tid på sig för att bygga ett engelskt guldlag.

Från fredag (den 21 augusti) till söndagen den 30 augusti avgörs slutspelet i Champions League i norra Spanien. Som jag tidigare berättat har Atletico Madrid fått in coronafall i truppen. Nu har även mästarlaget Lyon fått ett coronafall. Den drabbade är målvakten Lola Gallardo, som man rekryterade från just Atletico. Ännu finns det dock inga signaler om att slutspelet skall vara i fara.

Apropå slutspelet i Champions League, så skall man kunna se det på svensk tv på Viasat. Kul.

Maktdemonstration, taktisk triumf – och otäck skada

Det har varit en händelserik damallsvensk lördag. I toppen är Göteborg tillbaka i serieledning. Laget gav bästa möjliga svar på Rosengårds imponerande 9–1-seger från Uppsala. I dag var det Göteborg som stod för en maktdemonstration i Piteå. 5–1-segern var snarast i underkant.

I övrigt blev det segrar för Umeå, Örebro, Eskilstuna och Kristianstad, samt tyvärr en riktigt otäck skada på Kristianstads Mia Carlsson. Men vi tar det i tur och ordning.

Det här var en damallsvensk lördag som startade väldigt stelt. I varje fall för oss som satt och tittade på Sportbladet Play. Inledningsvis var det stillbilder från Piteå, och försnacket från Umeå kunde jag inte se alls.

Det var ändå matchen i Umeå som jag fick igång först, precis efter matchstart. De frusna bilderna från mötet Piteå–Göteborg tinade upp så att det blev rörligt strax efter att Rebecka Blomqvist hade placerat in 0–1 i närmaste krysset.

Rebecka Blomqvist

Den här dagen gick det för övrigt återigen att se en match på dator och en på mobil, vilket ju faktiskt det minsta man kan begära. Jag tycker ju att man även bör kunna se två matcher samtidigt på olika datorer, fast det har inte gått den här omgången.

Min första huvudmatch var den i Piteå, där Göteborg valde att starta med alla sina tre forwardsstjärnor. Rebecka Blomqvist hade i en släpande roll – precis som hon var i slutet av matchen mot Linköping – bakom Stina Blackstenius och Pauline Hammarlund.

Det innebar att Julia Zigiotti fick ta ett halvsteg bakåt i planen medan Filippa Angeldahl hamnade på bänken. Det känns som en betydligt bättre mittfältslösning för Göteborg som redan från start kändes betydligt mycket vassare i offensiven än man gjort i de första halvlekarna mot Rosengård och Linköping.

Angeldahl har inlett debutsäsongen i Göteborg stabilt utan att glänsa. Jag tycker att det blir lite för mycket sidled från henne. I den roll hon har vill man se lite mer offensiva initiativ.

Precis som jag skrev inför omgången så har Piteå haft det jobbigt med att försvara på kanterna, vilket kändes som ett stort problem inför matchen då ju kantspelet är Göteborgs stora styrka. Det märktes från start. Piteå hade väldigt jobbigt i sitt vänsterförsvar. Därifrån kom 0–1 och ytterligare flera fina lägen redan första kvarten.

Sedan flyttade Stellan Carlsson över Josefin Johansson till vänstersidan. Det hjälpte något, men inte bättre än att även 0–2 kom från Göteborgs högersida. Det var faktiskt en storspelande Guro Pettersen som höll nere siffrorna före paus. 0–4 hade absolut inte varit missvisande.

Piteås enda målchans före paus var slumpartad, när Nina Jakobsson träffades av en rensning. Man hade nog behövt för ett mål där för att få känna lite vittring. Och man hade definitivt behövt få mål på Josefin Johanssons chans i 52:a minuten. Avslutet gick dock i stolpen, och sju minuter senare gjorde istället Hammarlund 0–3.

Pauline Hammarlund

Resten av matchen spelade Göteborg av snyggt. Hammarlund och Blomqvist blev tvåmålsskyttar. Blomqvist hade dessutom ett assist.  Det måste vara svårt att hålla henne på bänken framöver.

På övertid kunde Julia Karlernäs göra ett tröstmål när Jennifer Falk kom lite snett på ett inlägg. Men det ändrar inte det faktum att det totalt sett var klasskillnad mellan lagen.

I Umeå var det jämnt med lite plus för Vittsjö före paus. Hemmalaget UIK var aldrig ofarligt och kom också till ett par 100-procentiga målchanser under de första 45. Efter paus var hemmalaget det klart bättre laget, och man tog till slut en stark 3–0-seger.

Här gjorde Tove Enblom två riktigt fina räddningar i 2–0-ledning. Umeås målvakter har haft det tufft i serieupptakten. Kul för Enblom att få agera lite matchvinnare. Kul också att 17-åriga Monica Jusu Bah fick göra mål. Hon ser riktigt rapp och intressant ut – ett framtidsnamn. Segern ger Umeå lite tillfälligt andrum.

För Vittsjö var det en riktigt tung förlust. Framför allt har man väldiga problem i backlinjen. Gissningsvis kommer man att presentera två defensivt inriktade spelare de kommande dagarna, varav minst en bör vara mittback.

Jag valde bort de första halvlekarna i de båda matcher som startade 15.00. I Eskilstuna var det redan 3–0 i paus, vilket gjorde att matchen på stadion blev huvudmatch i den andra halvleken. Där ledde Örebro med 1–0 efter 45 minuter.

Båda matcherna blev mållösa efter paus. Tre sköna poäng vardera till Eskilstuna och Örebro alltså. Och i båda fallen känns det som att det var högst rättvist. För Eskilstuna gjorde Loreta Kullashi två nya mål, vilket gör att hon är uppe i åtta mål och återigen är ensam ledare i skytteligan. Segern gör också att Eskilstuna avancerar två placeringar till den femte.

Loreta Kullashi

I Stockholm höll Djurgården bollen på Örebros planhalva i halvlekens första 25–30 minuter, dock utan att komma till målchanser. När man trodde att hemmalaget skulle öka trycket och sätta in en rejäl sista anstormning var det istället gästerna som tog över.

Örebro kontrollerade sista kvarten och kunde ha gjort ett par mål till. Bland annat hade Karin Lundin en kanon i ribban och inhopparen Frida Skogman tvingade hemmamålvakten Kathrine Østergaard Larsen till en kanonräddning.

Tre rättvisa poäng till Örebro, som får lite andrum – om man nu kan prata om det i en tabell där det skiljer fyra poäng mellan femte och tolfte plats? Djurgården däremot åkte på första hemmaförlusten och är numera bara över nedflyttningsstrecket på målskillnad. Under det där strecket ligger numera Växjö och Vittsjö.

I Linköping chockade gästerna Kristianstad på flera sätt. Dels med ledningsmål redan i fjärde minuten. Ett fint anfall avslutades av Therese Sessy Åsland. Men Cajsa Andersson, som hade fått chansen i hemmamålet, borde väl ändå ha tagit det skottet? Tidigare landslagsaktuella Andersson har inlett säsongen svajigt, och känns nu som ganska klar tvåa bakom Matilda Haglund.

Matilda Haglund

Den reaktionssnabba och spelskickliga 23-åringen från Järpås i Lidköpings kommun har sett väldigt bra ut i år. Jag har varit nära att berömma henne flera gånger tidigare, men det har fallit bort. Nu saknades hon i Linköpings mål i matchupptakten.

Det var 0–3 i paus. Utöver det första målet går det inte att lasta Cajsa Andersson. LFC körde totalfast i ett ombyggt Kristianstad. Skånskorna hade en nykomponerad trebacklinje med Alice Nilsson, Eveliina Summanen och Mia Carlsson. I försvar spelade man 5–1–3–1 med fokus på att stänga mitten. Och det lyckades lysande.

Linköping vill gärna spela centralt, och fastnade gång på gång i Kristianstads fälla. Man kan kalla det en taktisk triumf från tränare Elisabet Gunnarsdottir. Therese Sessy Åsland hade fantastiska 45 minuter och följde upp 1–0-målet med två läckra assist till Amanda Edgren och Svava Ros Gudmundsdottir.

Elisabet Gunnarsdottir

2–0 var ett fantastiskt mål. Både Åslands läckra passning och Edgrens två toucher var mästerliga. I paus hade jag 5–1 i heta målchanser till Kristianstad. Den officiella statistiken visade 3–0 i hörnor till Linköping men hela 8–1 i avslut på mål till gästerna.

Linköpings drag att ha Nilla Fischer centralt med ansvar för att ta hand om snabba Gudmundsdottir var ingen succé. Landslagsbackens svaghet i löpduellerna avslöjades där skoningslöst. Vid isländskans 3–0-mål agerade Fischer väldigt passivt och gav inte Cajsa Andersson nödvändig hjälp.

Kristianstad kunde dock inte jubla fullt ut i paus. Man åkte nämligen på en riktigt otäck skada på Mia Carlsson. Hennes vänsterfot hängde på ett sätt som tyvärr skapade känslan av fraktur och en riktigt lång frånvaro.

Bilden på Carlssons hängande fot var dagens riktiga skräckupplevelse. Det är bara att hålla alla tummar och tår för Carlsson.

Mia Carlsson

Den andra halvleken hade Linköping bollen utan att komma till speciellt många chanser. Den bästa hade Ebere Orji redan i 47:e minuten. Hennes nick i stolpen hade behövt bli mål för att LFC skulle kunna vända. En reducering där kunde ha ändrat på saker, för Kristianstad såg tröttkört ut ganska tidigt i den andra halvleken. Man orkade inte alls löpa lika mycket i offensiven, utan fastnade oftast på egen planhalva.

Men Kristianstad orkade ändå hålla emot. Skånskorna höll första nollan för säsongen och är nu bara en poäng bakom Linköping i tabellen. Ett LFC som skall till Malmö för att möta Rosengård på onsdag. Samtidigt tar KDFF emot Växjö.

Mia Carlssons skada svider förstås för Kristianstad. På övertid var jag rädd för en ny skada. Ebere Orji stod för en ful aktion när hon knuffade in Alice Nilsson i Brett Maron. Målvakten var i luften när smällen kom, och landningen var inte snygg. Jag var rädd för en ny knäskada, men Maron reste sig och spelade ut matchen. Hoppas att det gick bra med Maron.

Brett Maron

Orji fick gult kort, vilket jag tycker är helt riktigt. Den där typen av smällar mot målvakter som är i luften och har händerna på bollen är farliga, och bör stävjas. Jag minns att Mimmi Larsson hade två sådana mot Jennifer Falk i toppmötet med Göteborg utan åtgärd.

En rolig grej på övertid var att 15-åriga Mathilde Janzen fick ett par minuter på planen. Supertalangen som spelar sin landslagsfotboll för Tyskland är en riktigt spännande spelare. Jag hade hoppats få se henne några minuter till. Men kul ändå att hon nu fått göra sin damallsvenska debut.

I elitettan är det numera bara tre lag kvar i toppstriden. Hammarby vann nämligen i Kalmar med 2–1. Kalmar var det lite bättre laget före paus, och ledde rättvist med 1–0 halvvägs.

Efter paus var det Hammarbys match. Man rullade upp Kalmarförsvaret två gånger första tolv minuterna och gjorde två fina mål – Emma Jansson och Emma Westin målskyttar. Sedan hade Bajen bra kontroll fram till övertiden. Då exploderade Kalmar och hade tre fina kvitteringschanser i samband med hörnor, bland annat en nick i ribban från Tabby Tindell.

Kalmar hade nog behövt få in en kvittering där. För nu krävs det väldigt mycket om småländskorna skall kunna sluta topp två i år. Dels måste man för egen del rada upp segrar. Samtidigt måste man hoppas att två lag i trion AIK, Morön och Hammarby drabbas av rejäla svackor.

Även Jitex tappade mark i toppen. Mölndalslaget tog ledningen borta mot AIK. Men Solnaklubben vände till 4–2-seger, och kommer allt närmare damallsvenskan.

I mitten och botten tog BP och Alingsås viktiga segrar. Som det ser ut nu är det tre av Sandviken, Lidköping, Kvarnsveden och Sunnanå som kommer att åka ur.

Apropå näst högsta divisionen. I Forum elitettan har jag i dag skrivit om tre nyförvärv i serien.

Statistisk genomgång av två toppstrider

Vi är nu både en tredjedel in i damallsvenskan och elitettan. Inspirerad av Fotbollskanalens Statistikbloggen angående herrfotboll har jag kollat på lite statistik kring våra högsta serier.

Avsikten var att kartlägga vilka lag som har kvar chansen på guldet, Champions Leagueplats och på uppflyttning till damallsvenskan.

Jag valde att kolla på de senaste tio säsongerna där det varit tolv lag i damallsvenskan. Det innebär alla säsonger sedan 2009 utöver 2014, då det ju bara var elva lag som slutförde serien. Och jag har förstås kollat på alla sju elitettansäsonger.

Men först damallsvenskan. Och först en koll på vad som brukar krävas för att nå toppositionerna.

Vinnarna av SM-guldet har under perioden 2009–19 haft 48–62 poäng enligt följande fördelning: 48-48-49-49-51-51-55-55-59-62. Medianen går alltså vid 51 poäng och snittet ligger på 52,7.

Vinnarna av de stora silvermedaljerna (tvåorna) har haft 42–55 poäng enligt följande fördelning: 42-45-47-48-48-48-48-50-52-55. Medianen således 48 poäng och snittet ligger på 48,3.

De lag som kommit trea och fått lilla silvermedaljen har haft 38–46 poäng enligt följande fördelning: 38-38-39-40-41-44-45-45-45-46. Medianen går mellan 41 och 44, alltså 42,5. Och snittet ligger på 42,1.

Slutligen har bronsmedaljörerna tagit 33–45 poäng enligt följande fördelning: 33-36-37-38-38-39-40-43-44-45. Medianen blir 38,5 och snittet ligger på 39,3.

Vilka slutsatser i årets damallsvenska kan man då dra utifrån de här?

Egentligen inga alls. Det är 45 poäng kvar att spela om, och rent teoretiskt kan fortfarande alla lag nå minst 49 poäng, vilket skulle kunna räcka till guld.

Mer intressant är att kolla på hur det sett ut efter sju omgångar. Och då noteras att det blivande guldlaget har legat på mellan 15 och 21 poäng efter sju omgångar. I år leder Göteborg på 17 poäng, vilket skulle kunna antyda att årets guldnivå kommer att hamna kring snittet, alltså just över 50 poäng.

Noterbart också att hälften av åren har det lag som varit i tabelltopp efter sju omgångar också vunnit guldet. Fyra gånger har tvåan vunnit och en gång har trean tagit guldet. Lag på plats fyra eller lägre har således inte tagit något guld.

Av de fem blivande guldlag som legat två eller trea efter sju omgångar har två haft samma poäng som ledaren och två varit en poäng bakom. Ett guldlag har varit två poäng bakom – Linköping 2009.

Det har alltså krävts att man legat topp tre, samt att man varit inom två poäng från serieledning efter sju omgångar. Utifrån det kan man dra slutsatsen att bara tre lag har kvar en rimlig chans att vinna SM-guldet, och att det är Göteborg, Rosengård och Linköping. Övriga nio är i princip redan borta.

I guldstriderna har det alltså inte blivit några större omkastningar från omgång sju till omgång 22. I årets damallsvenskan skall det delas ut tre platser till nästa års Champions League. Och i kampen om att komma topp tre har det däremot blivit ganska stora omkastningar.

Dock skall noteras att av de 20 lag som legat etta eller tvåa efter sju omgångar har 19 slutat på topp tre. Serieledarna har alltid löst en topp tre-plats medan tvåorna gjort det i nio av tio fall. Bara Linköping 2015 föll från andra till fjärde plats.

Utifrån det bör ju Göteborg och Rosengård ha väldigt goda chanser att ta varsin plats i Champions League 2021/22.

Den tredje platsen är däremot betydligt mer öppen. I bara fyra av tio fall har det tredjeplacerade laget efter sju omgångar också slutat topp tre.

Här har det tvärtom varit ganska stora omkastningar. 2012 låg exempelvis Linköping på nionde plats efter sju omgångar, hela åtta poäng bakom trean. Men LFC lyfte sig i de sista 15 omgångarna, där man tog 32 poäng. Det gjorde att man avancerade till en slutlig tredjeplats.

Och 2015 stod Piteå för en liknande prestation. Norrbottningarna var sjua, sex poäng bakom topp tre, efter sju omgångar. Man tog dock 36 poäng på de sista 15 omgångarna och avancerade till tredjeplatsen.

Utifrån hur det sett ut de tio senaste åren kan således inte nuvarande trean Linköping känna sig tryggt på att sluta topp tre. De lag som finns inom åtta poäng bakom LFC, och som således har kvar chansen till en Champions Leagueplats är Piteå, Kristianstad, Eskilstuna, Djurgården och Kif Örebro.

Just Örebro har för övrigt presenterat ett intressant nyförvärv i dag. Det är 25-åriga och 14-faldiga kanadensiska landslagsspelaren Lindsey Agnew som lånas in från amerikanska storlaget North Carolina Courage. Hon är i första hand en offensiv kantspelare eller forward.

I dagarna har även Växjö stärkt upp sin offensiv. Småländskorna har skrivit ett 1,5 år långt kontrakt med den i Birmingham uppväxta nigerianskan Ini-Abasi Umotong. Hon är forward, och även det känns helt klart som ett spännande namn.

Agnew är inte spelklar till Örebros hemmamatch mot Vittsjö i morgon. Däremot bör Umotong kunna debutera för Växjö i morgon hemma mot Djurgården. Det är två matcher som Örebro och Djurgården bör vinna om de skall ha chansen att ta in de där åtta poängen de ligger bakom Linköping.

I övrigt i morgon har vi Kristianstad–Umeå och Rosengård–Piteå, matcher där de skånska hemmalagen är ganska klara favoriter.

I dag har det spelats fem matcher i den nionde omgången av elitettan. Även om det fattas en match innan alla lag har spelat nio matcher så har alla de lag som rent statistiskt har kvar en rimlig chans till uppflyttning spelat i omgången.

Det blev segrar för AIK, Morön, Hammarby, Jitex och IFK Kalmar. Och det är just mellan de fem lagen det kommer att stå.

Under de sju tidigare åren som elitettan har funnit har de två lag som gått upp legat på placeringarna ett till fyra efter nio omgångar.

Faktum är att fyran efter omgång nio har tagit sig upp på slutlig topp två vid tre av sju säsonger. Den största klättringen stod IK Uppsala Fotboll för i fjol. Efter nio omgångar hade fyran IKUF fem poäng upp till damallsvensk plats. I sluttabellen blev man tvåa, en poäng före trean Hammarby.

Kollar man poängskörden kan man se att de lag som haft 23 poäng eller fler efter nio omgångar också har tagit en damallsvensk plats. Det talar således för att AIK spelar i högsta serien nästa år.

Tvåa i årets elitettan ligger ju Morön med 22 poäng. En lite udda notering här är att fyra lag tidigare har stått på 22 poäng efter nio omgångar. Bara ett av dem har lyckats ta sig upp i allsvenskan.

I fjol ledde exempelvis Hammarby elitettan på just 22 poäng när en tredjedel av serien var spelad. Och de slutade som bekant trea. Även Kvarnsveden 2014 och Assi 2017 har varit topp två på 22 poäng efter nio omgångar utan att orka stå distansen ut.

Däremot har hela fem lag som stått på 20 poäng efter nio matcher lyckats ta damallsvenska platser. Senast gjorde både Kungsbacka och Örebro det 2018. Det skulle ju kunna tala för Hammarby som står på 20 poäng nu – och som hade just 20 poäng efter nio omgångar senast de gick upp i damallsvenskan, 2016.

När det gäller poängkrav för att sluta topp två i elitettan noteras att det lägsta något lag lyckats gå upp med är 54 poäng. Det var Hammarby 2014.

Treorna har haft följande poäng de sju åren: 47-52-52-53-54-55-56. Når man upp över 56 poäng har man således en bra chans att sluta topp två.

Nu är det 17 omgångar kvar, alltså 51 poäng att spela om.

I dagens omgång kikade jag lite på mötet Sunnanå–IFK Kalmar 0–4. Kalmar såg bra ut i dag. Men det beror ju rätt mycket på motståndet. För Sunnanå såg verkligen inte bra ut.

Skelleftelagets defensiv var verkligen inte av elitklass. Ofta prioriterade hemmaspelarna att bevaka yta framför motståndare i eget straffområde. Och det är sällan något framgångsrecept. Många agerade bolltittare och det såg väldigt passivt ut.

Allt är dock inte mörker i tabelljumbon. Amerikanska nyförvärvet Caroline Murray är en riktigt bra kantspelare. Även forwarden Ebba Grenholm ser spännande ut. Men de båda är alldeles för ensamma.

I Kalmar tänkte jag studera vänstermittbacken Kajsa Lang lite extra noga. Hon skrev bara ett halvårskontrakt med Kalmar eftersom hon tänkte börja plugga på college i höst. Men i coronatider släpper inte USA in några nya studenter, så Lang blir kvar i Sverige. Då har Kif Örebro visat seriöst intresse för backen.

Offensivt såg Lang bra ut. Hennes långa inkast är ett spännande vapen. Det var dock ingen bra match att studera henne närmare, för Sunnanå satte inte henne på några svårare defensiva problem.

19-åriga Lang är en ung talang. En ännu yngre talang är Moröns Tuva Skoog. Hon hoppade in och gjorde 4–1-målet när Morön vann med 6–1 borta mot Bollstanäs i dag. Skoog debuterade i elitettan redan i fjol. Det är anmärkningsvärt med tanke på att hon är född 2005. Har vi några fler spelare födda 2004 eller 2005 i näst högsta divisionen?

I morgon avslutas alltså den nionde omgången av elitettan med matchen Älvsjö–Alingsås. Det är en match som för båda lagen handlar om att skapa marginal till bottenträsket. Där nere gör Sandviken, Lidköping och Kvarnsveden nu Sunnanå sällskap.